Siggan09:Här kommer sista kapitlet, och jag ber verkligen om ursäkt för den långa väntan. Jobbet, skolan och körkortet kom emellan så jag fokuserade på det, men nu har jag lov så satt uppe hela kvällen igår och skrev det här.

Linneagb: Jag blev glad att höra att du mådde bra, och hoppas att du fortfarande gör det. Jag ler nu väldigt stort över ditt långa ja :D Kul att du tyckte att jag lyckats porträttera tvillingarna och Ginny på rätt sätt. Jag tror att man kan säga både lealös och ledlös, de verkar vara synonym av varandra och betyder samma sak. Jag antar att det har med att göra vart i Sverige man bor, men jag är inte säker :) Men bra att du hitta det, jag har fått något och tänka på. Måste verkligen komma ihåg och fråga min svenskalärare vilket som man helst ska använda. I alla fall är jag överlycklig över att du gilla kapitlet så mycket, och förhoppningsvis har jag knutit ihop det på ett bra sätt, även om Sirius i mitten kommer verka lite OC, men jag kommer ge en förklaring till det.

Thalia: Hej Thalia, jag är glad att du gillade kapitlet och kommer gilla det här med. Och konstruktiv kritik är alltid bra att få, jag uppskattar det. Jag ska definitivt lägga dina två tips på minnet, och jag hoppas att jag vid den här tidpunkten faktiskt har lyckats göra det. Annars är det bara att fortsätta öva. Jag kommer troligtvis någon gång gå tillbaka och fixa tidigare fel, så fort jag skaffat en dator som man faktiskt kan uppdatera ifrån (min kraschar så fort man försöker lägga in ett kapitel eller spara övningar, vilket är väldigt frustrerande).
Jag kände mig inte alls kränkt eller nerstämd, jag blir glad att du är tillräckligt vänlig för att hjälpa mig, och vid den här tidpunkten har vi "känt" varandra tillräckligt länge för att lita på och inte ta illa upp av vad varandra säger, i alla fall från min sida. God jul
MVH Lea

Friday2220: Det gör absolut ingenting att du glömde bort den, med tanke på att det tog ett år innan jag uppdaterade (och nu fyra månader) är det inte konstigt. Du vet nu att jag inte alls hade några problem med att du erbjöd din hjälp och att jag gladeligen accepterade den, även om jag struntar i det i det här kapitlet. Vid den här tidpunkten vill jag bara uppdatera och kunna lägga berättelsen på hyllan. Jag vet att det blev lite cliché med Ginny, men allt för dramats skull. Jag har medvetet skrivit den här berättelsen på ett dramatiskt sätt där allt löser sig ganska enkelt, jag kan garantera att det som bara tar några minuter här i kommer ta betydligt längre i riktiga HLHP. Jag tror aldrig jag har lyssnat på The Kill med Thirty Seconds to Mars, måste verkligen göra det nu känner jag.
Jag kan inte minnas ifall jag svarade på ifall jag hade tumblr eller inte, tror jag gjorde det men ifall inte så är mitt namn "sassyblizzardcupcake", och du låter inte alls fånig :P

Tricsha Wren: Aww, det gör mig så glad att höra att den är värd väntan. Vilket är tur eftersom det först tog ett år innan jag uppdaterade och nu fyra månader, ops.

Emelie100: Uppdatering på flammande bägaren bör komma snart, jag vet att Frida har börjat att rätta kapitlet och jag är halvvägs klar med kapitlet "Rita Skeeters stora scoop", som jag tror att ni verkligen kommer gilla :P

"Vi andra väntar nog här ute ett tag", tillade George och drog med sig Hermione och Ron ut i rummet, snabbt efterföljd av sin tvilling och Ginny. Tysta satt Sirius och Harry kvar på soffan.

"Så… vilken dag, huh?" sade Sirius med en grimas.

"Du dog!" viskade Harry. "Du var död, du var så blek… inget jag gjorde fick dig att vakna… allt som gör dig till dig var borta…" Harry stirrade rakt ut i luften medan han pratade.

"Men jag är här nu Harry, jag var aldrig död", viskade Sirius och höjde tveksamt en hand innan han sänkte den igen, osäker på vad han skulle göra för att trösta sin gudson. Någonting sade honom att Harry inte endast var upprörd över att han varit död i en kort period, det låg något djupare bakom det.

"MEN DU VAR DET!" utbrast Harry i en hög röst. "Du var borta. Du lämnade mig, du lovade att du inte skulle lämna mig Sirius, men du gjorde det! Jag trodde du var död, du skulle ha varit död om det inte var för de andra. Jag skulle behövt återvända till Dursleys. Du lovade!"

"Åh Harry", suckade Sirius sorgset och drog in den skakande pojken i sina armar, hans gudsons huvud under hans haka. "Aldrig mer, Harry. Du kommer aldrig att återvända till familjen Dursley, även om jag skulle dö så har jag sett till att det inte kommer hända…"

"Men du får inte dö. Jag behöver dig Sirius", snyftade Harry men det kom inga tårar, han hade redan gjort av med alla tidigare.

"Jag skulle inte göra något hellre än lova att jag alltid kommer finnas hos dig, men jag kommer dö någon dag och vi är påväg in i krig… jag kan däremot lova att jag kommer göra allt jag kan för att komma tillbaka till dig, okej."

"Du får aldrig mer offra dig för mig", sade Harry och försökte blänga på Sirius, något som misslyckades då Sirius inte släppte taget om honom.

"Det är min uppgift, du är mitt barn, om det står mellan oss två kommer du alltid vara den som överlever", sade Sirius bestämt.

"Men…"

"Inga men", avbröt Sirius. "Du är viktigast. Jag har inte bara lovat dina föräldrar att hålla dig säker, jag har lovat mig själv att hålla dig säker oavsett vad som krävs. När det gäller familjen Dursley", mannen morrade fram orden, "så kommer du aldrig återvända dig. Jag bryr mig inte om vad Dumbledore eller någon annan säger, nu när jag vet vad som pågår, eller åtminstone delar av det, i det huset kommer jag inte släppa tillbaka dig dit. Inte en chans i helvete."

"Inte som om det spelar någon roll", mumlade Harry och Sirius rynkade förbryllat på panna, och efter några sekunder förklarade Harry vad han mena. "Du hatar mig nu, jag dog nästan, jag fick nästan dig dödad. Du vill inte att jag ska bo hos dig längre, inte egentligen. Du vet nu att jag är ett hopplöst fall."

"Aldrig", fräste Sirius och han kokade nästan av ilska, men den var inte riktad mot hans gudson utan mot de som skadat Harry så mycket genom åren, gett honom så dåligt självförtroende."Jag vill alltid ha dig, inget kan ändra på det. Du hamna i fara ja, men de vuxna kunde ha gjort mer. Jag försatte mig själv i fara. Jag gjorde ett val. Harry, allt jag gör är för dig! Du spelar roll-"

"Jag behöver dig", viskade Harry brutet. "Jag kan inte… du kan inte… jag behöver dig!"

"Du har andra, mr och mrs Weasley, Andy och Ted, Tonks, Remus", började Sirius mjukt.

"DU SPELAR ROLL!", utbrast Harry ilsket och lyckades tillslut vända sig om för att se Sirius ögonen. "Du var den första som verkligen brydde dig om mig, som jag kan minnas åtminstone. Du gör allt för mig, även när jag inte förtjänar det. Du ser på mig och du ser inte pojken som överlevde, du ser mig, har alltid gjort det."

"Remus gör också det", påpekade Sirius.

"Han var inte där! Jag vet att det finns en anledning, han kunde inte nå mig och han har försökt hålla kontakten med mig. Jag behöver honom med… men Sirius, du är min pa… jag behöver dig mer, okej", sade Harry och snubblade över orden. "Du är det närmaste till en förälder jag har. Jag kan inte förlora dig, inte nu."

"Jag kan förstå det", viskade Sirius. "Jag lovar att inte ta några onödiga risker i framtiden." Han tryckte en kyss mot Harrys panna innan han log, ett leende som bleknade en aning vid Harrys fortfarande upprörda ansikte. "Kom igen Harry, allting är bra."

"De döda dig. De försökte döda dig, utan något samvete… de vägrade lyssna… Sirius, du kan inte gå ut dit igen", sade Harry i snabb takt.

"Jag tror att Ginnys hypotes om vad som kommer hända är mest trolig, jag har inget val än att gå ut", sade Sirius sakligt. "Jag kan inte lova att Fudge och Umbridge inte kommer försöka gripa mig…"

"Inte bara de, madam Bones med! Du sa att hon var pålitlig, att hon lyssnade! Hon var så grym mot dig!" protesterade Harry medan han tänkte tillbaka på hur han hört Sirius lovprisa den stränga häxan.

"Jag måste medge att jag var förvånad över hennes grymma ord, men jag kan inte klandra henne, det här är ett personligt fall för henne. Hennes bror befann sig i Ordern och dog troligtvis pågrund av förrädaren, vilket i hennes ögon är jag. Trots det så lyssnade hon på vad de andra sa. Hon är en god häxa och en bra chef", förklarade Sirius lugnt. "Jag tror även att Ordern vid det här laget har börjat berätta sanningen, dina vänner måste ha velat veta varför du och de andra reagerade som de gjorde vid min "död"."

"Du tror det kommer gå bra?" sa Harry osäkert.

"Ifall de andra skulle reagera våldsamt så har jag dig, och hela ordern bakom mig som försvar. Jag har fullt förtroende för er och jag tänker inte gå någonstans", sa Sirius bestämt. "Kom nu, vi borde återvända, jag vill försäkra mig om att Remus är okej."

"Okej", viskade Harry och reste sig upp.

"Åh, och Harry, jag menade vad jag sa när jag sa att du är mitt barn. Kanske inte via blod men du är min son och inget kommer förändra det", sade Sirius och placerade en arm runt den yngre trollkarlen medan de började gå ut ur rummet. Men innan Harry hann ge något svar blev de attackerade.

"Harry", utbrast Hermione som kastat armarna om sin vän. "Mår du bra, behöver du något? Vi försökte att inte lyssna, men du skrek emellanåt. Oroa dig inte vi kommer försvarar Sirius från alla, ingen kommer ta honom ifrån dig. Åh Sirius, vi är så glada att du är vid liv, säg bara till om det är något så fixar vi det, jag har redan gjort en lista över argument för att du ska få vårdnaden om Harry", hon drog djupt efter andan och släppte taget om Harry.

"Låt dem andas", fnös Ron som log brett innan han räckte över en klädhög till Sirius. "Här Sirius, Ginny fixa fram det här. Vi har kommit fram till att du behöver något mer imponerande, för att inte tala om att dina kläder är nersölade med blod."

"Åh tack", sade Sirius lättat, han hade hittills lyckats ignorera känslan av blodet som torkat in i hans kläder och klibbade sig fast vid hans hud för att trösta Harry, men han såg fram emot att bli av med det. "Jag går in och byter om lite snabbt", Sirius vände sig om för att börja gå in men Harry hade ett grepp om hans tröja som han inte ville släppa taget om.

"Sirius…", började Harry innan han rodnade och släppte taget.

"Oroa dig inte Harry, det kommer bara ta några minuter, inget kommer hända", sade Sirius i en vänlig ton. "Jag kommer bara vara på andra sidan dörren, du kommer höra mig hela tiden."

"Okej", Harry svalde och nickade instämmande och när Sirius försvann in i rummet igen.

"Är du okej, Harry?" frågade Ginny försiktigt innan hon gav ifrån sig ett litet, förvånat skrik när hon plötsligt blev indragen i en kram av Harry.

"Tack, så hemskt mycket", viskade Harry i en sträv ton. "Jag kommer aldrig kunna tacka dig tillräckligt, du räddade honom. Du gav mig tillbaka Sirius när alla sa att det var omöjligt."

Ginny rodnade. "Det var Fred och George som gjorde det mesta, allt jag gjorde var att skicka iväg den riktiga dementorn, det var de två som faktiskt befann sig i salen och fixa allt."

Harry släppte taget om henne och vände sig till Fred och George som stod bakom alla andra och log nervöst.

"Hej Harry, vi är ledsna för att vi lät dig tro att Sirius var död…" började George och bet sig i läppen

"Men det var enda sättet, vi ville verkligen avslöja allt i stora salen, men vi kunde inte.." tillade Fred i en nästan bedjande ton.

"Så vi förstår om du hatar oss för att vi lät dig tro att han var död så länge", avslutade de tillsammans.

"Hata er?" frågade Harry misstroget och gick fram till sina två identiska vänner. "Ni räddade honom! Jag bryr mig inte om ifall jag var tvungen att tro… att tro han var död, ni räddade honom, jag står för evigt i eran skuld för det här", sade Harry allvarligt och drog in båda av dem i en kram.

"Nej, det är jag som står i skuld till dem", sade Sirius allvarligt och Harry vände förvånat på huvudet, han hade inte förväntat sig att han redan skulle vara klar, och vid åsynen av sin gudfar tappade han hakan.

"Woa, du ser ut som en riktig renblodig herre", sade Ron imponerat medan han betraktade mannen som stod framför dem, borta var mannen iklädd i jeans och t-shirts eller långa jumprar, istället hade Sirius en lång mörkgrön klädnad på sig, och medan han fortfarande hade håret nersläppt så det nådde hans axlar hade han valt att knyta bak det på ett sådant sätt att hans ansikte var fritt från hår och framhävde hans skarpa kindben.

Sirius grimaserade. "Jag känner mig alltid överklädd i såna här kläder, mugglarna har mycket bättre idéer när det kommer till kläder. Men det är ett smart val för tillfället, att visa upp mig som Lord Black."

"Oroa dig inte, ingenting kommer hända, men nu tror jag att det finns några i salen som vill se att du faktiskt är vid liv", sade Hermione och kollade på klockan medan hon torkade bort sina sista tårar.

"Okej, led vägen", sade Sirius och tog ett djupt andetag innan de började gå, De två flickorna och Ron längst fram, Sirius och Harry och sedan tvillingarna längst bak.

…..

I stora salen var det tystare än det varit på länge, ingen hade direkt lust att prata efter händelserna som ägt rum för lite mer än en timme sen. Lärarna var samlade runt Dumbledore och viskade lågmält med varandra, medan eleverna fikade på choklad och bullar, och Ordermedlemmar utbytte dystra blickar.

"Remus, är du säker på att du inte ska ha lite choklad, du brukar älska det", sade mrs Weasley ängsligt och såg på den bleka varulven.

"N-nej, det är, det är bra", sade Remus darrande och skakade på huvudet.

"Remus, Molly har rätt, du behöver dricka något", sade Tonks vänligt.

"Varför? Sirius är död, han är bara… borta, jag hade fått tillbaka honom och nu… hur kan jag äta när…", Remus skakade på huvudet och tryckte tungan mot gommen i ett försök att hindra tårarna som brände bakom ögonlocken från att börja rinna.

"Det här är inte ditt fel", sade Tonks bestämt.

"Ifall jag bara hade varit snabbare, om jag hade stoppat Harrys blödning… han hade inte behövt förvandla sig", viskade Remus hest.

"Det här är varken ditt eller Harrys fel. Ingen hade kunnat förutspå det här, men du måste överleva, vara stark. Det här är det sista du vill höra nu, men du behöver vara där för Harry."

"Det är lätt att säga, jag är en varulv, jag kommer aldrig få vårdnaden om honom", sade Remus bittert.

"Jag tror att Sirius redan har fixat det", sade Tonks vänligt. "Du är inte ensam, du har Harry. mig, mamma, Ordern… du är inte ensam! Vi brydde oss alla om Sirius."

"Det är inte rättvist", sade Remus i en nästan snyftade ton och bet sig i läppen medan han ignorerade knarrandet från dörrarna till stora salen, och tystnaden som uppstod när alla slutade viska och äta. "Allt började äntligen gå framåt för honom, han hade så många planer för framtiden, för Harry. Du skulle ha hört honom prata om det, han såg så mycket fram emot att få vara en riktig familj med Harry. Jag har hört det så många gånger att jag fortfarande kan höra det..:"

"Remus, du är inte den enda som hör det", sade Tonks i en misstrogen ton medan hon stirrade på något bakom honom.

"Det är inte rättvist, jag vet att jag förlorade min bästa vän igen, men Harry förlorade sin gudfar. De förtjänar inte det här…"

"Remus, han är vid liv", väste Tonks och grep tag i mannen för att snurra runt honom så han kunde se Sirius stå omringad av sex tonåringar.

Remus tappade hakan och reste sig som i trans innan han gick fram till gruppen som stod framför dörrarna, gick emellan Hermione och Ginny för att stanna framför Sirius. Sekunder tickade förbi medan alla i salen verkade hålla andan i väntan på vad han skulle göra. När han väl reagerade var ingen förberedd och Remus hand kolliderade med Sirius ansikte.

"Din skitstövel", väste Remus ilsket och blängde på den andra mannen innan han drog in honom i en kram. "Aldrig mer. jag svär till Merlin att jag kommer låsa in dig ifall du gör något så dumt igen."

"Oroa dig inte, jag har redan lovat att Harry att jag inte kommer göra något sådant igen", sade Sirius lugnt,. "Jag är ledsen, Remus. Jag försökte komma undan."

"Jag vet", suckade Remus. "Jag hata bara att du dog, vad…"

"HUR ÄR DU VID LIV?" skrek Umbridge och dränkte ut resten av Remus ord.

"Jag var aldrig död, en dementor dödar inte, de tar bara själen", sade Sirius kallt och blängde på häxan.

"ARRESTERA HONOM!" skrek Umbridge.

"En rörelse och jag kommer fälla er till marken", fräste Harry och höjde sin trollstav. "Jag är trött på att leka runt. Inga mer falska anklagelser, inga mer dementorer och inga mer hot mot Sirius!"

Sirius lade en hand på Harrys axel och tog ett steg framåt. "Ni måste ursäkta min gudson, han är upprörd över omständigheterna. Jag hoppas att ni inte tar hans ord som en personlig attack, han ville bara se till mitt bästa. Nu, jag tror att vi har lite saker att diskutera."

"Jag tror att Lord Black har rätt", sade Ginny bestämt.

"Hur är du vid liv, och jag menar med din själ intakt", sade madam Bones som stirrade misstroget på honom.

"Tre individer med tillgång till några magiska föremål bestämde sig för att blanda sig in i den här situationen och vidtog återgärder för att rätta till misstaget av att utsätta mig för dementorkyssen", sade Sirius i en likgiltig ton och de sex ungdomarna runt om honom såg chockat på honom, vart var den varma tonen, skämten och omtänksamheten? I dess plats var en kylig man och perfekta bilden av en renblodig herre. Han verkade vara helt lugn och utstrålade självsäkerhet, och Remus visste att alla lektioner hans vän tvingats ta som barn kom till nytta nu.

"Och exakt vad gjorde de?" frågade Fudge misstänksamt. "Hur, i detalj räddade de er?"

I sitt huvud svor Sirius lågt över faktumet att Fudge nu valde att bli smart och ställa relevanta frågor men utåt så höjde han enbart på ett ögonbryn. "De gav mig inte några detaljer över exakt vad de gjorde, jag tänker inte kräva dem på svar, jag är bara tacksam för möjligheten jag fått."

"Hur vet vi att du inte använt mörka krafter för att överleva?" frågade Umbridge misstänksamt, och en stor del av salen började höja sina trollstav mot Sirius.

"Åh för i helvete. Vi gjorde det, vi räddade Sirius. Han använde inga mörka krafter för att överleva, han hade ingen aning om vad som skulle hända förrän efter det hänt, han vet fortfarande inte vad som hände", avbröt Fred ilsket, trött på att alla hela tiden skulle vända sig emot mannen. En spänd tystnad sänkte sig över salen vid hans ord.

"Du gjorde vadå?" frågade mr Weasley milt.

"Jag behöver veta exakt vad ni gjorde", sade madam Bones samtidigt medan hon plockade fram pergament och en fjärderpenna.

"Vi använde en tidvändare för att resa tillbaka i tiden och bryggde en depressionsdryck som vi spred i salen, tillsammans med mardrömspulver, temperaturs-ändringar och lite mixtringar med ljuset så skapade vi känslan av att en dementor befann sig i salen". förklarade Fred.

"Fred befann sig under Harrys osynlighetsmantel som vi lånat och såg till att förtrollningarna höll medan jag var utklädd till dementorn, en väl placerad förtrollning i rätt ögonblick och det såg ut som om Sirius förlorat sin själ när han egentligen bara befann sig i en tillfällig magisk koma", fortsatte George förklara.

"Hur gjorde ni er av med dementorn?" frågade madam Bones.

"Det gjorde jag", sade Ginny och tog ett kliv framåt, och mrs Weasley kved lågt vid tanken på sin dotter så nära de varelserna. "Med hjälp av polyjuiceelixir antog jag tillfälligt Fudges identitet och sände iväg dementorn tillsammans med Sherman Austin som anlände med den."

"Du gjorde vad, vet du inte att det är ett brott flick", sade Fudge irriterat och blängde på henne.

"Jag tar självklart fullt ansvar för deras handlingar, de står under mitt beskydd", sade Sirius och placerade en hand på Ginnys axel för att föra henne bakom sig. "De är bara barn som försökte göra vad de trodde var bäst."

"Vart fick de en tidvändare ifrån?" frågade Tonks förvirrat medan hon fortfarande betraktade sin kusin med stora ögon.

"Ah det vore jag, jag lånade ut en som jag fick låna från Ministeriet, jag har alla papper här", sade Dumbledore och drog fram en hög papper. "Ni kommer finna att allting är i sin ordning och att de hade tillåtelse att resa tillbaka i tiden för att rädda lord Blacks liv."

"Det är fortfarande olagligt att anta trolldomsministerns identitet", fräste Umbridge, fullt besluten att sätta fast någon av dem för något.

"Och jag tar gladeligen på mig de konsekvenserna", sade Sirius i en hög ton. "Men jag undrar vad allmänheten kommer anse när det kommer ut att ministeriet försökte döma en flicka för att ha räddat en oskyldig mans liv."

"Vi har inga bevis på att du är oskyldig", fräste Umbridge.

"Harry Potter står vid hans sida och säger att han är oskyldig, han skulle knappast försvara den som sålde ut hans föräldrar", avbröt Remus irriterat. "Det finns över 15 personer i det här rummet som kan vittna om att han är ofarlig och oskyldig, fyra utav dem kan vittna om den riktiga förrädaren då de mött honom."

"Jag är självklart fullt villig att utfrågas under Veritaserum, som jag erbjöd för snart två timmar sen", sade Sirius.

"Jag har en flaska här, jag hämtade den medan slottet genomsöktes efter dementorn", sade Dumbledore leendes och höll fram en flaska till madam Bones som tog den och började gå emot gruppen. Alla tonåringarna som omgav Sirius hade sina trollstavar och trollspön i sin hand, redo att agera om hon skulle attackera.

"Två droppar borde räcka", viskade madam Bones medan hon gav Sirius trolldrycken, och bara sekunder senare försvann all beslutsamhet ur mannens ögon, efter några kontroll frågor om hans namn och ålder nickade hon gillande. "Vi kan ställa frågor nu."

"Varför räddade du Harry?" frågade Angelina och madam Bones kastade en irriterad blick mot den unga häxan som endast ryckte på axlarna, för henne var det den viktigaste frågan för tillfället. Hon trodde på Remus när han sa att Sirius var oskyldig, men hon behövde veta mannens planer för Harry.

"Han är min gudson", svarade Sirius i en avslappnad, monoton röst. "Det är min uppgift att alltid försvara honom. Jag gav ett löfte till hans föräldrar…"

"Tänker du skada eller förråda Harry på något sätt?" kastade Katie ur sig.

"Aldrig. Jag skulle aldrig kunna skada honom. Han är anledningen till att jag flydde, behövde beskydda honom", svarade Sirius och flera stycken i salen utbytte förvirrade blickar, var han verkligen

"Förrådde du James och Lily Potter?" frågade madam Bones innan någon annan hann avbryta.

"Jag kunde ha räddat dem, jag borde inte ha gjort det. Jag borde ha varit hemlighetsväktaren… Pettigrew sålde ut dem, jag försökte varna dem när jag insåg sanningen. Det var för sent."

"Dödade du Peter Pettigrew och mugglarna?"

"Nej, Pettigrew fick en gasledning att explodera innan han flydde. Jag är oskyldig."

Trots att ett flertal personer redan hade sagt att Sirius var oskyldig så hördes chockade flämtningar genom hela salen vid den meningen, uppe vid lärarbordet bleknade Fudge drastiskt, hans karriär kunde mycket väl vara över nu.

"Har du någonsin varit en följare till Voldemort eller gett honom information?"

"Jag har aldrig varit en dödsätare, har aldrig velat vara en. Jag skulle hellre dö innan jag ger honom information", svarade Sirius innan han började blinka.

"Effekterna börjar avta", mumlade madam Bones en aning förvånat, hon hade trott att efter 12 år i Azkaban skulle den dosen ha räckt mycket längre.

"Vad är dina planer för Harry?" frågade Remus plötsligt, Harry behövde höra att Sirius verkligen menade sina ord.

"Att ge honom ett hem med mig, en familj. Det är det minsta han förtjänar", Sirius började skaka på huvudet och stapplade till en aning när effekterna avtog, men Harry fångade honom och stötte honom.

"Jag hann inte fråga hur du flydde från Azkaban", sade madam Bones en aning missnöjt.

"Det kommer dras upp i tredje boken", kraxade Sirius hest. "Jag berättade det för Harry tillsammans med sanningen. Vem ställde de två första frågorna efter rutinfrågorna?"

"Det var vi", sade Angelina en aning nervöst och pekade på sig själv och Katie.

"Varför de frågorna? Varför inte fråga om jag var oskyldig, varför jag befann mig i salen, hur jag var här… av alla frågorna, varför just dem?"

"När du förlora din själ… när vi trodde du förlora din själ, vi har aldrig sett Harry vara så upprörd. Du kan inte ens föreställa dig, vi var tvungna att se till att dina planer för Harry var goda. Det var det viktigaste", sade Katie försiktigt.

"Ni är bra vänner, jag är glad att Harry har er", sade Sirius mjukt och Harry log strålande mot sin gudfar.

"Du är fri! Alla vet att du är oskyldig nu Sirius!" sade han ivrigt och kastade armarna om mannen som log ömt, men fortfarande hade ögonen på Umbridge och Fudge. Han litade inte på att de inte skulle göra något.

"Jag tror att resten av historien kommer att avslöjas i tredje boken", sade Remus som själv log stort.

"Det här är nog årets bästa julklapp för Harry", viskade Hermione till Ron.

"En väldigt tidig julklapp med tanke på att det är mer än en vecka kvar till julafton", mumlade Ron tillbaka. "Men han förtjänar det, båda av dem förtjänar det."

"Jag hatar att förstöra glädjen, men vi borde verkligen fortsätta läsa nu, även om det är väldigt deprimerande", sade mrs Weasley en aning motvilligt medan hon betraktade Harry och Sirius som fortfarande kramade om varandra, som nu hade fått sällskap i kramen av Remus och Tonks.

"De goda nyheterna är att det farliga är över nu. Inga mer skador. Jag mår helt bra", sade Harry ärligt.

"Det är bäst för dig", sade Sirius med ett leende medan han satte sig ner med Harry bredvid sig, och sekunder efteråt återupptogs läsningen.

AN: GOD JUL ALLA. Jag insåg på kvällen i onsdags att jag aldrig skulle hinna lägga upp ett kapitel på HLHP: Den flammande bägaren som en julklapp till er, så istället satte jag mig ner och skrev det här kapitlet, vilket är bra för den här berättelsen är nu avslutad :D Det tog kanske fyra månader innan sista kapitlet, men det var åtminstone inte ett år som förra gången. Hoppas att det levde upp till förväntningarna och God jul och gott nytt år till alla