Apverklig kunde inte låta bli att titta på den.

Han hade vetat från dagen de träffades att en del av Annabelles hår var magi, men han ville bråka med det och han visste inte om det skulle göra mer skada än väntat. Han ville inte störa hen med sin nyfikenhet på den fronten. Kommendören visste hur viktigt hår var för mänskliga kvinnor, möjligen mer än för djur med päls, och för henne också på grund av att det var drastiskt annorlunda. Eftersom det var magi var han rädd för att fråga hen om att leka med det.

Tänk om Apverklig på något sätt kunde skada Annabelle mitt i det? Tänk om han av misstag skadade den och hen inte kunde använda den på ett tag, speciellt när hon skulle behöva den? En miljon saker gick igenom hans huvud när han tänkte på det. Det var möjligt att han oroade sig för ingenting, men Apverklig kunde inte låta bli.

Till och med nu tittade Apverklig på Annabelle medan hon tog av sig sin kortärmade jacka. Han tog av sig hjälmen utan att titta bort. När det väl var borta från hans huvud tittade hen på honom med ett leende. Han log bara tillbaka mot hen och kände hur hans hjärta smälte. Annabelle gick fram till honom och la sin hand på hans ansikte. Hennes hår sträckte sig ut och lindades runt honom när det drog in honom i en kram. Apverkligs hand darrade medan den rörde sig vid hennes hår. Bara att röra vid Annabelle fick honom att känna sig lugnare, som om världen lyftes från hans axlar.

Hen började plötsligt skratta, vilket fick honom att spricka ur sina tankar. Han tittade på hennes ansikte.

"Du kan leka med det allt du vill, du vet." Hon började. "Jag har sett dig titta på den några gånger."

Han drog omedelbart tillbaka händerna och tittade nedåt. Han kände hur värmen steg i ansiktet. Hans hjärta bultade.

"Är- Är du säker? Jag- jag vill inte förstöra något, eller- eller skada dig på något sätt, eller-"

Apverklig hoppade när hens hår gick upp till hans hand. Det var inget hårt grepp, men det överraskade honom ändå. Han tittade på henne igen. Hens uttryck var inte roade och det ena ögonbrynet var högre än det andra. Ett leende dök snart upp, som att hon inte kunde vara irriterad på honom även om hon ville.

"Snubbe. Det är bra. Jag lovar, du kan leka med det allt du vill." Hen försäkrade honom mjukt. "Det enda som kommer att förstöra det här håret är att det blir flötigt av att inte tvätta det på ett tag."

Hon skrattade mjukt och tyst. Han släppte ett andetag som han inte insåg att han höll in. Apverklig hängde sedan med i skrattet.

"Det är bra, för... jag förstår det inte helt. Jag vill inte förstöra det på något sätt..." Apverklig snurrade försiktigt sin hand runt hennes hår.

Hen fnissade och frustade. "Det är okej. Du kan fråga om det om du vill. Jag ska svara efter bästa förmåga."

Annabelle satte sig ner och korsade benen. Hon klappade i lappen och gjorde en gest åt honom att komma närmare. Han gick vidare dit. Han tog av sig mer av sin förklädnad innan han fortsatte att röra vid hennes hår. I hans bara händer kändes det mjukt och silkeslent. Det var tunnare än han trodde det var, med tanke på hur fylligt och tjockt hennes hår såg ut att vara, men han kände sig desto mer imponerad nu när han visste. Den var stark nog att bära ett par hundra och ett halvt pund utan problem, men den var inte särskilt tjock. Man skulle kunna tro att det var så.

Apverklig höll blicken på hennes hår medan han lekte med det. Han log mjukt.

"Jag har några, ja. Är det en förbannelse, som vad Sonja och Herr Inga Händer har?" Han började fråga.

Hon skakade på huvudet. "Såvitt jag vet... har den funnits där sedan jag föddes. Den gav sig tillkänna först några år efter att jag föddes. Om den är ärftlig, vet inte heller. Ingen annan i min familj har det utan jag från vad de har berättat för mig."

Han saktade ner och hans leende bleknade när hon pratade.

"Så det är ett mysterium då."

"Ja."

"Hade du alltid kontroll på det?"

"Nej." Hen svarade. "Det tog ett tag för mig att kontrollera det, men nu är det som en annan uppsättning lemmar med hur lite jag tänker på det."

Änden av hennes hår rörde sig med hennes handgest, vilket bevisade hennes poäng. Han kunde dock säga att det var en undermedveten rörelse. Allt Apverklig kunde göra var att titta på det medan han lekte med det och fick det att överlappa sig själv. Det var som om det levde i hans händer. Han kunde inte låta bli att känna sig fascinerad av det. Andra kanske tycker att det var konstigt, men det var annorlunda från allt han hade känt till, det hade naturligtvis hans uppmärksamhet.

Annabelle lade armarna om honom. Det förvånade honom en del och det fick Apverklig att titta upp på henne. Hen hade det där mjuka men glada leendet på sina läppar, den där mjuka blicken i sina gyllene ögon som aldrig misslyckades med att påminna honom om hur kär hon var i honom. Närhelst hon tittade på honom så medan hans sanna jag visades, påminde det honom också om att hon inte brydde sig ett dugg om vad han var.

Det var ett mirakel att Apverklig till och med hade någon så kärleksfull och accepterande som hen var.

Helt plötsligt kysste Annabelle hans panna. Det fick honom att hoppa från hur det var som en blixt från klar himmel. När Annabelle märkte hur han reagerade på det skrattade hon.

"Jag är ledsen, jag behövde, Bananpudding. Du kan fortsätta." Hon sa.

Apverklig pausade för att se det hela så här långt. Det blev helt enkelt längre ju längre han gick. Han fortsatte och fortsatte.

"Vad händer om du klipper de här delarna av ditt hår? Har du ens testat det?" Frågade Apverklig.

Det tog hen en stund. "...Tja, det påverkar egentligen ingenting. Det kan växa eller förkortas fortfarande och det avklippta håret är precis som alla andra hårstrån när det klipps. Det gör ingenting."

"Vad, intressant..." Svarade han.

Hen frustade när hen tittade bort från hans ansikte.

"Du vet, om du fortsätter så här kan du göra en oändlighetsfläta med bara en sida ensam." Hon skämtade.

Apverklig log. "Jag hoppas att det inte är ett alltför stort problem då, för jag kanske faktiskt gör det."

"Kör på då," svarade Annabelle, "lämna bara inte andra sidan utan uppmärksamhet. Det vore oförskämt, du vet."

Hen log när hen sa den sista delen. Han bara skrattade till svar.

"Då kan jag väl inte göra det, nu kan jag?"

Han gned nosen mot hennes hals. Annabelle vilade sitt huvud mot hans. Apverklig lade sin svans runt hennes midja.

Han fortsatte leka och fläta hennes hår. De fortsatte att prata om hennes hår i ytterligare en timme medan Apverklig ställde frågor och Annabelle svarade på dem. Mot slutet av allt hade hon ett par långa flätor som gick ner till knäna. Flätorna knöts ihop i ryggen med två hårsnoddar. Han var så stolt över hur det kom ut att svansen viftade i snabb takt. Hon var glad att se honom så. Det var väl ägnad och njuten tid.

Annabelle måste komma på hur hon ska få det att hålla så länge som möjligt. Hon ville inte att han skulle känna att han gjorde det för ingenting om det ångrades timmar senare.

Apverklig såg bara så glad ut över att leka med det, självklart skulle hon göra allt för att behålla den så länge hon kunde.