Den Glada Maskfösäljaren
När ljuset försvann var Link och Navi tillbaka vid Hyliasjön. Det hade slutat regna oh molnen hade skingrat sig men det var natt. Även utan solstrålar var det ändå en stor förändring med sjön. Och det var att det nu var en riktig sjö! Efter att ha befriat Templet hade sjön återfyllts med sitt vatten som mjukt skiftade sig under månskenet och stjärnorna. Den sjuka känslan i luften som kom med förbannelsen var också borta.
Link stod där och stirrade ut på vattnet. Han kände sig förlamad. Det kändes som om han inte ens var där, han kunde inte känna sina kläder mot sin hud eller vikten av hans utrustning eller fötterna i hans stövlar men allt var där.
Bara känslomässigt kände han något. Trotts att det var det dämpat. Skuldmedvetenhet, självilska, elände...allt var där, men det var som om dom täpptes igen. Inga tårar kom fram i hans ögon trotts hans tredje misslyckande i rad. Han varken skrek eller grät trotts att det kändes som om det vore rätt att göra det.
Navi var både överraskad och orolig över denna reaktion. Eller rättare sagt bristen på reaktion. Varför sa eller gjorde inte Link något? Älvan landade på hans axel och klappade honom på kinden.
"Du...Link, det kommer att ordna sig. Jag vet att saker och ting kommer att gå som du vill, men vi har fortfarande ett annat Tempel att att upphäva. Vi har bara två kvar..." sa hon mjukt. Hon visste i all ärlighet inte vad hon kunde säga. Trotts allt som hade hänt visste hon inte hur hon skulle kunna trösta en pojke som just har förlorat sin vän. Speciellt när hon visste att han klandrade sig själv.
!...Jag känner mig så trött..." mumlade Link utan att tänka innan han pratade. Istället för att gorma om sin svaghet eller oförmåga att hjälpa sina vänner kände han att han behövde uttrycka sig om hur trött han var. Han ville inte känna något. Han ville bara sova.
"...Visst. Vi vilar oss," sa Navi som beslöt sig att gå med på det. Hon visste av erfarenhet att få fram saker och ting ur Link skulle bli svårt. Det var lättare för dom båda att om dom först fick vila.
Innan något annat kunde hända hördes ett massivt plask från sjön och en jättelik form uppstod! Det var en grönglödade cylindrig form. En ormliknande varelse med ett enda framträdande horn hade kommit upp ur vattnet och till både Link och Navis chock flög den upp i luften.
Link kände genast igen varelsen som objektet han hade sett i sjön, både som barn och innan han hade trätt in i Vattnets Tempel. Han visste inte vad det kunde vara men bara av att titta på den monstruösa formen kände han ingen fruktan.
"Navi...vad är det där?" frågade han och stirrade på den gröna ormliknande varelsen.
Navi tappade hakan och hon var tvungen att ta sig samman innan hon svarade.
"Det är...det är Farosh!" utbrast älvan överraskat och förstod snabbt att Link inte förstod vad hon menade. "Det är en slags väktare, en som verkade ha försvunnit för länge sedan. Det är vad zorerna avgudade."
Farosh fortsatte att flyga, dess klor sträckte på sig som den just hade vaknat ur en djup sömn. Klor så massiva att dom passade ihop med klösmärkerna i det ensamma trädet som befann sig på den lilla ön mitt i Hyliasjön.
"Men vart ska den?" frågade Link som var något förundrad av varelsen. Det fick inte lidandet att försvinna, men det distraherade honom verkligen.
"Jag vet inte. Kanske den tänker ansluta sog till dom andra väktarna, Dinreel och Naydra. Dom två lämnade Hyrule när Inbördeskriget hände och kom aldrig tillbaka. Jag undrar vart dom tog vägen..." svarade Navi som stirrade på den mäktiga anden. "Dom ser över saker och ting men la sig aldrig i. Det var inte deras roller..."
Draken steg högre och högre upp utan att verka lägga märke till paret som observerade den. Grön elektricitet sprakade runt dess kropp då den började att flyga mot södern. Snart försvann den över horisonten och var borta.
Med distrationen av Farosh borta kände Link en våg av utmattning komma tillbaka.
"Kan vi vila...? Jag behöver vila..." mumlade han och ville bara tappa medvetandet så att han inte behövde tänka på det.
"Åh. Du har rätt. Sjön bör vara säker. Det finns ingen annanstans där vi kan gå," sa Navi. Dom platser Link kunde använda sin okarina var alldeles för farliga. Tidens Tempel var för nära alla dom där varelserna från Marknadsplatsen som kunde lufsa in, kraten i Dödens Berg var för varm för att stanna länge trots Den Stora Älvans välsignelse. Utkanten av Skogens Tempel skulle bara var för smärtsamt för Link.
Navi ledde Link till en ensam byggnad vid Hyliasjön precis vid kusten. Hon kom ihåg en forskare som bodde där och huset verkade vara i god kondition så han måste alltså vara kvar där. Det gjorde henne mer övertygad om att det var säkert. Gräset var blött av allt regn men det var det bästa dom kunde göra.
Link tog av sig sin utrustning och satte sig mot husets vägg och vek ihop sin mössa så att Navi också hade plats att vila på. Efter att ha sagt god natt till varandra stängde älvan sina ögon. Trotts sin utmattning kunde Link inte sova.
Hans tankar fylldes av många ting. Om hur han hade misslyckats. Om vad som fortfarande låg framför honom. Om vad den där skuggan som hade tagit hans form hade sagt. Vad Link själv hade sagt. Hur han hade skrikit ut sin kärlek till Navi.
Trotts att Link var upprörd över att hans älvkompanjon hade ljugit för honom...hatade han henne aldrig. Det hade varit sant, hur mycket den mörka varelsen hade sagt. Han brydde sig fortfarande om henne trotts sin ilska. Det verkade bara svårt för honom att erkänna det, det hade krävts av hur skuggan hade talat illa om henne för att få fram sanningen. Men han han ville inte dölja det längre. Han älskade fortfarande Navi trots vad hon har gort och han ville att hon skulle veta det. Link var trött på att vara arg på henne och han ville att allt skulle återgå som det var förut trots att hon aldrig kunde bli hans skyddsälva.
Men förutom det var han ett misslyckande. Han hade misslyckats med att rädda Ruto, precis som Darunia och Saria. När skulle det sluta?! Om han bara inte hade stannat på Lon Lon Ranchen så länge skulle det här aldrig ha hänt! Visst behövde Maon hans hjälp men han borde ha begett sig till Vattnets Tempel genast efter att hon var säker...
Det var åtminstone bara två Tempel kvar sedan skulle allt det här vara över. Link kände sig för stunden rädd. Han kunde varken se eller höra något därute i mörkret förutom Hyliasjöns lätta rörelser. Men oron fortsätta att fylla honom och det ville inte försvinna. Han kände sig inte säker...han kände som om det var något därute i mörkret som lurade och väntade på att få ett tugg på honom!
Han tittade på MästerSvärdet innan han sakta sträckte sig efter det och höll det nära sig med klingan fortfarande i skidan. Bara då kände han sig säker av att allt skulle ordna sig. Det var då vid den stunden med den lilla säkerhet han kände och utmattningen som han somnade.
"Mår du bra, unge man? Du var väl inte ute i stormen, eller?" ropade en röst.
Links ögon flög upp och såg att solen knappt hade stigit bortom horisonten. Det andra han la märke till var en gammal man stå framför honom.
Han kände sig otrevlig att tänka på det men mannen var något skrämmande. Mannen var mager, ett benigt ansikte med stort överbett och utstående ögon. Han stod där framåthukad klädd i blåa klädnader och en hatt.
"Mmm..." svarade Link först då han behövde en stund att vakna upp ordentligt. "Åh...öh...Ja, herrn. Det slutade att regna när vi kom hit..."
Han kände sig fortfarande förlamad och gav inga känslor varken i hans röst eller ansikte.
Just då vaknade Navi också, gäspade och tittade upp på den vuxne.
"Jag hoppas att det inte gör något av att vi sov utanför ditt hus så här. Med tanke på hur fälten är nu för tiden..." sa älvan som la märke till hur Link höll MästerSvärdet nära sig.
Mannen, sjöforskaren, skrockade och skakade på huvudet.
"Det gör inget alls! Jag måste då säga, jag är överraskad av att se en älva. Var det du som fyllde sjön?"
Navi fick hindra sig själv från att himla med ögonen. Det verkade som om den här mannen var en av dom vidskepliga som trodde att älvor hade stora magiska krafter. Men hon fick hålla sig lugn.
"Nej, herrn, bara ett tillfälle att jag var här när det hände," förklarade hon.
Sjöforskaren nickade med ett till skrockande och såg ut över sjön.
"Nåja, i vilket fall är det underbart att se saker och ting återgå till det normala. Jag måste återgå till mina experiment..." sa han och utan att tittade på paret gick han mot sjön.
"Han verkar lite tankspridd..." muttrade Navi som la märke till hur forskaren lätt glömde bort att dom var där.
"Lite vad?" frågade Link som ställde sig sträckande upp. Han kropp värkte...förmodligen av att sova på marken, verkade det som. Lustigt nog kände det inte så illa av att sova under ett träd eller ligga utbredd på gräset i Dom Förlorade Skogarna...
"Lite glömsk för att han är gammal," svarade älvan som flög upp i luften. "Du, Link, sov du med MästerSvärdet hela natten?"
Link höll upp sin blanka mask och nickade medans han samlade ihop sin utrustning.
"Ja. Det fick mig att känna mig mer säkrare," svarade han platt. Det fann ingen anledning att ljuga.
Tja...det var oroande. Navi undrade om det här blev Link skulle göra i framtiden, även när resan var över. Men det kunde vänta tills vidare.
"Jag kan förstå det," erkände hon och såg sig om. "Det fanns ingen garanti om att vi är säkra härute. Men vi bör nog bege oss till Kakarikobyn. Det finns två Tempel kvar såg Sheik nämnde inne i dom dödas hus och en sandgudinna. Jag vet vart vi kan hitta den andra...men jag känner inte till något om 'dom dödas hus'. Jag tror att vi får fråga runt, någon borde nog veta."
Det lät som en bra plan. Link visste att han inte skulle komma på något bättre. Han satte på sig sin utrustning och nickade.
"Okej. Vi gör så," sa han och tog fram Tidens Okarina men stannade.
"Navi...jag älskar dig," erkände han då han ville få det sagt. "Jag är ledsen att jag var så arg."
Link visste inte hur han skulle säga det så han fick säga hur han kände.
Det tog verkligen Navi med häpnad. Hon undrade om Link ens skulle förlåta henne. I all ärlighet skulle hon inte klandra honom om han inte gjorde det. Men hon var, såklart, lättad och glad av att få höra dom orden från honom.
Under en lång stund undrade hon vad som fick honom att ändra sig men hon kom till sin egen slutsats att det var då hon nästan dog som något väckte i honom.
Men hon ville inte tränga sig på utan flög över och kramade hans kind.
"Tack, Link. Jag älskar dig också..." sa älvan som suckade och kände en tung vikt lyfta sig från hennes axlar. "Men vi får skynda oss. Vi kan äta på vägen."
Deras mat hade förminskats liksom deras rupier...men dom fick oroa sig över det senare.
Link kände sig bättre av Navis värme på sitt ansikte, men hans ansikte ändrade inte uttryck.
"Visst. Då så," sa han och lyfte okarinan mot sina läppar och spelade Ljusets Preludium. I ett gult ljus lämnade pojken och älvan Hyliasjön och återvände till Tidens Tempel.
Dom skyndade sig snabbt genom den ruttna och förhäxade Slottstaden och Hyrule Fältet. Medans dom gick till Kakarikobyn åt Link lite bröd och ett äpple medans Navi åt lite bär på Links axel.
Efter frukosten fick Link en idé. Åter igen tog han fram Tidens Okarina och började att spela på den. Ingen melodi som kunde förflytta honom, utan Eponas Melodi. Tonerna verkade flyta ut mot horisonten som om dom bars av en osynlig vind.
"Varför spelade du melodin?" frågade Navi och lutade förvirrat på huvudet.
Link fäste okarinan på bältet.
"Tidens Okarina är magisk...och Epona älskar den melodin. Kankse om jag spelade den skulle hon komma," förklarade pojken då han tyckte att det skulle gå fortare än att gå.
"Tror du att det fungerar?" frågade Navi lite småroad av Links försök. Hon antog att med krafterna som okarinan hade visat skulle det inte vara helt omöjligt att tillkalla Epona.
"Jag skulle inte ha försökt om det inte fungerade," påpekade Link som tittade åt ranchens håll. Men dom fortsatte ändå. Även om hon kom till dom skulle det ändå dröja.
Efter en stund fångade deras uppmärksamhet av ett gnäggande. Överraskade snodde pojken och älvan runt och såg Epona galoppera mot dom. Hon såg trött ut men fortsatte ändå.
"Epona, du kom verkligen?" frågade pojken och strök märrens hals då hon stannade och frustade mjukt.
"...Jag kan inte tro att det verkligen gick..." mumlade Navi som såg på då Link hoppade upp på Epona. "Jag hoppas att Malon inte oroar sig för mycket.."
Visst ja, det hade Link inte tänkt på.
"...Vi lämnar tillbaka henne..." mumlade han och manade försiktigt Epona att röra sig framåt.
"Javisst. Jag hoppas att hon inser vart Epona tog vägen...men jag vet inte hur," sa Navi som trots situationen, fann det lite lustigt. Malon skulle säkert förstå anledningen...
Eponas anländande sparade dom en och en halv timme än den vanliga vandringen.
Men när dom närmade sig Kakarikobyn började himlen mulna och regnet föll. Det gjorde så att dom tre knappt kunde se den böljande röken komma från där byn var tills dom nästan var där.
"Rök?" frågade Link som pekade på dem svarta kolumnen. "En brand? Vad tror du kan ha hänt?"
Navi hade inte lagt märke till det förräns Link påpekade det och blev orolig.
"Kanske har Ganondorf gjort något eller en av hans lakejer. Vi får skynda oss! Kom igen!"
Link nickade och manade på Epona att sprinta resten av vägen och hejdade märren vid foten av trapporna till byn.
"Stanna här, Epona, vi kommer tillbaka..." sa han och klappade hästens hals. Han kände sig skyldig av att lämna henne ute i regnet men han hade ingen annanstans att ställa henne. Det var för farligt att hålla henne i byn...
Epona förstod Links ord till en grad då hon stod kvar medans pojken och älvan gick uppför trapporna och trädde in i byn. Vakten vid porten saknades och lukten av rök och bränt trä fyllde luften och träffade dom i deras ansikten. Och som vanligt var där känslan av att något iakttog paret.
Byborna syntes inte till, kanske hade dom evakuerats eller gömt sig någonstans men trots det var många byggnader i brand!
Medans dom fortsatte mott byns mitt såg dom en ensam figur stå framför brunnen.
"Sheik?!" utbrast Navi då dom närmade sig. Det var verkligen den mystiska ungdomen.
Sheikahn vände sig inte mot Link eller Navi då han ropade på dom med sin rubinröda blick kvar på brunnen framför dom.
"Akta er! Kom inte nära brunnen!" skrek Sheik och höjde sin röst för första gången för paret. Hans ton hade panik som om något farligt var på väg.
"Vad är det?!" frågade Navi som såg sig om efter faror. Vad kunde ha gjort Sheik så orolig? Älvan kände att något var fel. Något fruktansvärt var i närheten men hon kunde inte se det.
Link såg sig också omkring och drog fram sitt svärd och sin sköld.
"Är det ett monster? Varför brinner det?" frågade han oh lyckades hålla sin röst jämn trots rädslan som fyllde hans bröst.
Utan varning slets trä strukturen över brunnen av och flög över dom tre. Pojken och älvan snodde runt och såg strukturen krossas i bitar när den träffade marken.
Medans dom var distraherade hördes ett sjukt slingrande ljud från brunnen. Paret vände sig tillbaka och såg en fladdrande form. Den syntes knappt och kunde bara ses som krusningar i luften då den rörde sig.
Var det nu än var för något så gjorde dess blotta närvaro Link och Navi illamående. Det var som om en våg av förhäxad energi och mörker olikt något dom hade känt innan! Så mycket att varken någon av dom varken kunde röra sig eller säga något medans varelsen lyfte upp Sheik i luften, kastade runt honom som en trasdocka och kastade tillslut den skrikande sheikahn i luften tills han träffade marken.
Sheik reste sig inte.
Den darrande massan rörde sig från brunnen, kröp längs byggnaderna och klippväggen i byn, knappt synlig av dess fruktansvärda fart.
"Link, var beredd!" ropade Navi som hittade sin röst då varelsen plötsligt vände sig om och kom rusande mot Link.
Han gjorde sig redo med MästerSvärdet men vad det nu än var för något var den för snabb och knappt synlig för honom att göra något. Allt Link kunde komma ihåg var en enda, kraftfull stöt och sedan blev allt svart...
Hela Links kropp värkte då han öppnade ögonen. Hans huvud lyftes upp och en flaska med röd trolldryck hölls mot hans läppar. Medans han drack såg han att han vårdades av Sheik. Den unge mannen verkade utmattad men oskadd. Det regnade fortfarande och branden över byn hade slocknat.
"Mår du bra?" ropade Navi som flög upp framför Links ögon. "Den där saken kom mot dig och...jag vill inte tänka på det men jag är glad att du är oskadd."
Då flaskans lyftes bort från hans läppar ryckte Link till då smärtan försvann och hans sår började att läka.
"Tack, Sheik," mumlade han och satte sig upp och tog in sin omgivning. Han såg sig om och kunde inte se mer förstörelse av...vad det nu än var för något. Några bybor hade kommit ut och såg mumlande på.
Pojken vände sig till älvan.
"Jag tror att jag kommer att klara mig, tack vare den röda trolldrycken..." försäkrade han henne.
"Det var nära ögat. Om jag inte hade haft den där röda trolldrycken hade det varit slutet för oss båda," sa Sheik lågmält och ställde sig upp medans hans stoppade undan den tomma flaskan i några av hans hemliga fickor.
"Men det här är en allvarlig situation. Den där varelsen kallas Bongo Bongo. Det är en ond skuggande som Impa förseglade till Brunnens Botten för flera år sedan," förklarade sheikahn som stirrade oroligt på brunnen.
"Bongo...Bongo?" frågade Navi och försökte komma ihåg om hon ens hade hört det namnet.. "Det har jag aldrig hört om..."
""Det kan jag förstå," svarade Sheik som fortsatte att stirra på brunnen. "Det var mycket hemligt, det ska jag inte ljuga om. Bongo Bongo är riktigt farlig. Den trädde in i Skuggornas Tempel för att bygga upp sin styrka. Impa följde efter, utan tvivel. Hon är, trots allt, Skuggornas Vise."
Links ögon spärrades upp av det avslöjandet. En till person han kände var en Vise och var redan inne i Templet!
"Var är Templet? Är det dom dödas hus?" frågade han och försökte hålla sin röst jämn trots den växande paniken inom honom.
"Det är dom dödas hus som jag nämnde, ja," sa Sheik med en nickning. "Och det kommer inte att bli lätt at träda in dit. Vägen in är henlig och du behöver en melodi för att komma dit. Jag ska lära dig den, men du kan inte gå dit ännu."
"Varför inte? Impa är redan där så jag måste se till att hon också inte dör!" sa Link emot då han inte tänkte låta någon annan dö för att han dröjde! Han kunde inte ens hålla sin röst jämn och talade högre än han hade tänkt sig.
Link vände sig till Link med en blick mer mjukare än vad den hade varit tidigare. Under ett ögonblick var det en gnutta medkänsla i hans röda öga. Sheikahn tittade snabbt bort igen och gick åt sidan. Han böjde sig ner för att ömt stryka en blomma som knappt hade gått i blom. Link kände faktiskt igen den, då han hade sett liknande blommor längst stigen till Hysule Slottet för sju år sedan.
"Det är inte lätt," svarade Sheik som stirrade på plantan. "Du kommer att behöva ett verktyg för att överleva inne i Skuggornas Tempel. Sanningens lins. Jag vet inte vart den är. Någon i byn kanske vet men jag tror att det är kopplad till brunnen på något sätt."
Han reste sig upp och vände sig till pojken och älvan.
"Jag måste upprepa mig själv. Bongo Bongo är mycket farlig. Det är även Skuggornas Tempel. Den platsen är fylld av mörker. Förstår du det här?"
Link svalde och vände sig till Navi innan han tittade tillbaka mot Sheik. Den mystiska ungdomen hade aldrig varit så stressad över fara i ett Tempel förut men det oroade verkligen pojken.
"Jag förstår," nickade han.
"Jag har inte hört något om Skuggornas Tempel. Eldens och Vattnets Tempel, ja, men inget om Skuggornas Tempel," sa Navi som också inte hade hört talats om sanningens lins och hur viktig brunnen var. Hon tänkte ibland på sig själv som en expert om allt som fanns i Hyrule. Hon hade varit i Kakarikobyn många gånger under åren innan hon träffade Link, men det här var nytt för henne...
"Att kalla det Tempel är mer mildare," svarade Sheik vagt. "Mer kan jag inte gå vidare om det. Ju mindre du vet om den platsen desto bättre. Och en sak ting. Om brunnen är kopplad till sanningens lins och förvarar den kan du inte träda in där. Bongo Bongo har just flytt. Dom mörka krafterna och energin den lämnade efter sig kommer att döda dig."
Det var ett stort problem!
"Men hur hittar vi den då?" frågade link lite frustrerad av att han inte kunde gå rakt till Skuggornas Tempel. Han erkände att han var nyfiken om vad allt om platsen var om...
"Kommer du inte ihåg?" frågade Sheik och tittade åt Hyrule Slottets håll. "Du kan gå bakåt i tiden när du behagar. Kom tillbaka hit i din ungdom om du måste. Och jag tror att du finner tröst i att när du sätter tillbaka MästerSvärdet återvänder du till den exakta tidpunkten då du stoppade tillbaka det. Det innebär att du kan ta din tid i det förflutna och saker och ting kommer inte att gå vidare i framtiden."
Sheik hade rätt, det var en lättnad. Link visste åtminstone att han inte behövde skynda sig med sitt uppdrag om han kunde återvända till det förflutna. Tanken på att återgå till sin gamla form igen var märkligt, en tanke som Link hade svårt att veta hur han kände. Det verkade som om han skulle bli fast i den här ovanliga formen för alltid utan att behöva återvända sju år tillbaka sedan han drog ut MästerSvärdet för första gången. En del av honom kände sig nervös, att komma tillbaka till sin mindre och mer svagare form, även om det var under en kort tid...
"Tack," var allt Link kunde säga och höll sina tankar för sig själv. Trotts sin nervositet kände han en gnutta börda lyfta sig från hans axlar. "Men melodin...?"
"Javisst," sa Sheik och tog åter igen fram sin harpa. "Den här melodin kommer att föra dig till evigt mörker som även absorberar tid. Lyssna noga på Skuggornas Natt."
Och med det började sheikahn spela en ny melodi. Den var sorglig och lite hemsökande.
Melodin fick det att klämmas åt i Link bröst som om något illavarslande skulle hända av att bara spela den. Han tog fram Tidens Okarina från sitt bälte, höjde instrumentet mot sina läppar och spelade Skuggornas Natt tillbaka mot Sheik så att båda lätt den fruktansvärda melodin nå ända upp till den molniga himlen.
"Jag räknar med dig, Link," sa Sheik då han stoppade undan harpan och backade några steg. "Åter igen ber jag dig att vara försiktig!"
Innan Link eller Navi kunde svara kastade sheikahn något på marken så att ett bländande ljus blinkade till.
När pojken och älvan kunde se igen var sheikahn borta.
"Impa..." mumlade Link och försökte att inte rysa av blotta tanke av att någon annan skulle dö. "Tror du att hon klarar sig, Navi?"
Efter att ha gnuggat ögonen suckade Navi. Efter vad som hade hänt dom senaste tre gångerna var hon i all ärlighet rädd att öka Links hopp.
"Jag hoppas det," svarade hon och försökte att verka neutral. Visst hade Saria och Ruto inte varit några kämpar men Darunia hade varit en mäktig krigare. Så trotts att Impa var en sheikah var älvan ändå inte säker. "Vi får bara skynda oss så fort vi bara kan. Vi frågar runt och ser om någon vet något om sanningens lins."
Link kunde inte klandra Navi av att inte vara helt säker...men en liten del av honom önskade att hon kunde vara det. Det var motstridigt. Om hon gav honom hopp skulle det sluta illa men en del av honom ville ha det hoppet. Han visste bara inte hur han skulle känna...
"Visst, det gör vi," svarade pojken och gick mot byborna som sakta började att strömma ut eftersom branden och allt kaos var över.
Navi skötte det mesta av pratet då dom gick omkring och ingenting hände än så länge. Många av byborna ville inte prata med dom utan fräste av att paret skulle lämna dom ifred. Dom som verkligen gav sin tid visste ingenting om sanningens lins.
Paret började nästan att förlora hoppet tills dom kom till en gammal man. Han var framåtlutad klädd i en blå mantel och hatt med buskigt grått skägg och långt hår.
"Sanningens lins...?" frågade mannen och kliade sig fundersamt på kinden. "Det säger mig faktiskt något."
"Gör det?!" utbrast Navi men kom på sig. "Öh, ursäkta. Det är bara det att vi har frågat runt ett bra tag. Vi hörde att det var kopplad till brunnen. Hjälper det?"
Den gamla mannen kliade sin haka en stund innan hans ögon spärrades upp.
"Jamen...visst. När jag tänker efter...minns jag en gammal legend. Det är något förbjudet. Folk tycker inte om att tala om det, kan nog vara därför ni inte hade någon tur."
"Vad är det? Vad säger legenden?" frågade Link av lättnad av att dom äntligen hade tur. Stunden dom frågade runt verkade ta en evighet och han visste att för varje sekund som gick kunde Impa vara i fara.
"Jag ser ingen skada av att berätta men det är en osannolik berättelse," varnade den gamla mannen, var tyst en stund och väntade förmodligen på att dom skulle avböja. När dom inte gjorde det fortsatte han. "Det fanns en man i den här byn för länge sedan. Innan jag ens hade fötts! Han namn...jag vet inte. Men det är inte viktigt. Jag minns att han var känd som Mannen Som Kunde Se Sanningen!"
"Sanningen? Vad är sanningen?" frågade Navi då hon inte insåg att Sheik inte hade berättat för dom om varför sanningens lins var så viktig eller vad namnet ens betydde.
Mannen såg sig omkring som om dom tre var iakttagna. Med tanke på just den känslan inte hade lämnat paret.
"Det finns...gömda ting i denna värld. Vissa bra men många av dom fruktansvärda. Saker och ting som folk inte kan se utan att ha tränats sitt sinnes öga. Men Mannen Som Kunde Se Sanningen hade ett annat sätt. Han hade ett föremål som vissa kallade för sanningens lins vilket fick honom att se som han tyckte."
"Men hade han verkligen sanningens lins? Du sa att det var en legend, eller?" frågade Link som hoppades att det skulle vara mer till hjälp.
"Det är vad dom säger," svarade mannen kryptiskt. "Men du förstår, denna man gjorde fruktansvärda ting med sanningens lins. Han använde den till sin fördel och beblandade sig med mörka makter som hylianer inte sysslade med. Men jag skippar detaljerna. Detta föremål var egentligen menat för Sheikaherna, förstår ni. När dom fick nyss om hans illdåd...sägs det att dom högg av hans händer och därefter hans huvud! Hans hus brändes ner men hans relik hittades aldrig."
"Åh...det var synd," suckade Navi. Allt det där bara för att få veta att vart föremålet var någonstans var fortfarande ett mysterium.
"Ni vill hitta den, va?" sa den gamla mannen. "Jag råder er att inte göra det. Men om ni är nyfikna...mannens hus fanns där brunnen nu befinner sig! Vissa säger att reliken är därnere men väldigt få är någonsin modiga nog att försöka. Dom som gick ner dit har aldrig återvänt..."
Han ryste lite av den delen av berättelsen.
"Som jag sa, jag skulle inte leta efter den. Men Nayru förbjude att du gör det, det är inte som om saker och ting kunde bli mycket värre..."
Link och Navi vände sig till varandra då dom hade en bra känsla om den här berättelsen. Sheik och den här mannen hade båda nämnt brunnen. Det var förmodligen den enda ledtråden dom kunde få.
"Tack, herrn, du har varit till mycket hjälp," sa älvan.
"Självfallet, trevligt av att få prata lite..." svarade den gamla mannen och gick skrockande därifrån och mumlade något för sig själv och verkade vara på lite bättre humör.
"Så vi ska till brunnen," sa Navi och vände sig till Link. "Det är som Sheik sa, vi bör resa tillbaka i tiden först. Men den ärfylld med vatten för sju år sedan..."
Hon tittade mot väderkvarnen.
"Vi går till kvarnen och ser om vi kan hitta ett sätt för att tömma brunnen. Dom är sammankopplade."
Link förstod inte hur dom kunde vara det, men Navi var mer smartare än honom.
"Då så, vi tar oss en titt..."
Då dom närmade sig den massiva byggnaden hördes ett bekant ljud. Musik. Inte bara vilken musik men samma musik som dom hade hört för sju år sedan. Dom minns den ovanliga mannen från tidigare...men visst kunde han väl fortfarande inte vara där, eller?
När dom öppnade dörren såg paret att inredningen i kvarnen var delvis orörd sedan sju år tillbaka. Så mycket att mannen fortfarande var där. Han verkade inte ha åldrats en dag och spelade fortfarande på det märkliga instrumentet.
"Öh...ursäkta, herrn..." ropade Navi då hon fick skrika för att höras då dom närmade sig.
Link ville egentligen inte gå fram till den här mannen då han mindes hur han hade blivit utskälld när dom först träffades. Men han höll sitt ansikte neutralt och tvingade sig närmare fram.
"Hm?!" morrade mannen och slutade att spela.
"Vad vill ni?!" befallde han med en fräsning.
Navi ryckte till av oförskämdheten i mannens ton.
"Vi ville bara fråga-"
"Nämen!" avbröt mannen och stirrade på Links bälte. "Den...den där okarinan! Hur vågar du ta hit något sådant?! Det påminner mig...det påminner mig om sju år tillbaka...en pojke spelade en melodi på en och det fick väderkvarnen att snurra så fort! Den torkade även ut brunnen!"
Link tittade på Tidens Okarina och strök den försiktigt. Sväljande hittade han sin röst.
"Vattnet torkades ut...? Vad var det för melodi?" undrade han.
"Melodin jag har spelat! På något sätt när jag gör det händer ingenting! svarade mannen som fräste fortfarande. "Den går så här..."
Han började att veva spaken på det märkliga instrumentet och spelade en snabb kort ton innan han slutade.
"Jag har varit besatt av den sedan dess!"
Det var exakt vad dom hade letat efter! Vilken tur för dom att något sådant hade hänt för sju år sedan!
"Åh...okej. Visst. Du verkar upprörd så vi låter dig vara..." sa Navi som signalerade åt Link att gå mot dörren.
"Bah!" var allt mannen sa innan han fortsatte att spela melodin igen.
När dom väl kom en bit från väderkvarnen gick Link mot byns utgång med Navi efter sig.
"Så...vi har en plan, eller? Vi reser bakåt...spelar melodin...och går in i brunnen?" frågade Link.
"Det är planen," svarade älvan som såg på då Link gick nerför trapporna mot Epona för att sjasa iväg henne tillbaka till Lon Lon Ranchen. Tydligen kunde hästen förstå till en viss del då hon rusade iväg åt det hållet.
"Link...jag tror att vi bör vila oss lite när vi återvänder. Kom ihåg vad Sheik sa? När du drar ut MästerSvärdet igen är du tillbaka till exakt samma ögonblick som du stoppade tillbaka det. Impa kommer inte att vara i stor fara," sa Navi.
Link ville verkligen vila sig...men att stanna för bara en dag kändes fel. Speciellt för att han ville att uppdraget skulle vara över. Han ville återvända till ett fridfullt liv.
"Men inte för länge..." insisterade han.
"Vi kan skaffa jobb åt dig om du känner dig rastlös," föreslog Navi som tittade på pengapungen på Links bälte. "Vi har ändå ont om rupier och behöver skaffa mer men kan bli gången vi någonsin kommer att behöva fylla på vårt förråd."
Det lät bra för Link. Han hade inget emot att jobba och föredrog speciellt det än att slåss.
"Visst, vi gör så," nickade pojken.
Med den planen arrangerad spelade Link Ljusets Preludium som förde dom till Tidens Tempel. När dom anlände närmade dom sig där MästerSvärdet hade stått.
Navi märkte hur Kink bara stod framför Tidens Piedestal och stirrade på den utan att röra sig.
"Link, är allt väl?" frågade hon oroligt.
Link visste inte vad det var. Han hatade sin nya vuxna kropp. Den märkliga längden, musklerna han hade fått, hans nya ansikte, den nya rösten...det var så främmande för honom att ha något han inte ville bli tvungen att vänja sig vid. Tanken av att bara gå tillbaka till sitt normala jag på ett sådant sätt skrämde honom. Och som innan tänkte han på hur mycket mindre och svagare han hade varit och tyckte inte om den aspekten...
Men han kunde inte fortsätta fundera på det. För varje sekund som gick var Impa i Skuggornas Tempel och kunde vara i fara!
"Jag mår fint," var allt han sa och tog ut MästerSvärdet.
När Navi landade på hans axel placerade pojken svärdet i piedestalen och ett blått ljus omgav dom...
För Link och Navi hade det gått så fort. Ena stunden var dom i en mörk tid där Ganondorf hade tagit över Hyrule. Nästa stund hade dom sju åren inte passerat och Prinsessan Zeldas flykt och dom obekräftade ryktena om vad som hade hänt i Hyrule Slottet spred sig genom Slottstaden.
Efter att Link blinkade några gånger insåg han hur massivt MästerSvärdet var i jämförelse med honom. Han stod nu på Tidens Piedestal för att gröpa tag i det ordentligt.
Han klev ner och tog en titt på sig själv. Han var tio år igen. Eller hans kropp var tio år. Mentalt hade han aldrig åldrats alls.
Det var något märkligt att vara tillbaka i den kropp som Link hade vant sig vid. Han var lättare, mindre och mjukare. Pojken tog några steg från piedestalen och var överraskad av hur kort avstånd det tog, hur hans ben kändes då dom lyfte sog när han gick. Hade han varit i sin vuxna kropp så länge att hans normala nu kändes märkligt? Det såg så ut.
Men nu visste Link att hans vuxna kropp var normalt för honom. Han var ingen kokiri och skulle aldrig bli det. Han var en hylian och han skulle växa och förändras precis som resten av dom, en tanke som fick hans mage att vrida om sig.
Trotts dessa tankar höll Link sitt ansikte uttryckslöst. Han ville inte distrahera Navi med sina känslor. Han ville bara gömma dom tills allt det här var över. Kanske då skulle hans mask försvinna.
"Det hände verkligen plötsligt..." muttrade Navi som flög upp i luften. "Det kändes som om ingenting hände alls. Mår du bra? Tillbaka i din gamla kropp?" frågade älvan och tittade på Link. Hon hade faktiskt saknat den här formen han hade då dom först träffades...
"Jag mår fint. Bättre än när jag drog upp MästerSvärdet," svarade Link och tittade på sina händer och insåg hur små dom var. Allting på honom verkade smått och allt annat verkade så massivt från MästerSvärdet till rummet runt omkring dom. Han kände även tyngden av skölden på hans rygg som nu var för stor för att han skulle kunna hålla den ordentligt. Men med allt det här kändes det inte lika förvirrad som att växa upp i en ny kropp.
"Bra. Vi bör hitta lite småjobb åt dig så att vi kan tjäna lite pengar. Efter det kan vi leta efter sanningens lins," sa älvan som kände dig mer lättad än vad hon hade varit på ett bra tag. "Minns du vad Sheik sa, hur mycket än tiden går kommer vi tillbaka till exakt samma punkt som när du stoppade tillbaka MästerSvärdet. Vi behöver inte skynda oss."
Link ville ändå skynda sig att återvända till framtiden och hjälpa Impa så fort han kunde trots det Sheik hade sagt. Han hade strulat till det och slutat skynda sig vid flera tillfällen under sitt uppdrag och för varje gång var konsekvenserna hårda.
Om han inte hade vilat i Zoradomänen efter att ha fått den sista Andliga Stenen skulle Ganondorf jagat Zelda? Om han inte hade vilat efter Skogens Tempel skulle Darunia vara vid liv. Om han inte hade stannat i Lon Lon Ranchen skulle även Ruto vara vid liv.
Trots vetskapen av vad Sheik hade sagt så gjorde tanken av att ta det långsamt honom illamående. I hans tankar kämpade Impa envist mot den mörka anden, förmodligen slets hon i stycken för varje sekund det tog Link att hitta sanningen lins. Han kunde inte tvinga bort dessa känslor och den mentala bilden var en så grotesk syn att han hade svårt att skaka bort den från hans tankar. Tyngden han kände i bröstet och på hans axlar fick honom att vilja gråta.
Men istället för att gråta tog Link några djupa andetag. Han stängde ögonen och lugnade ner sig så gott han kunde innan han öppnade dom igen och vände sig till Navi.
"Jag förstår. Jag vill ändå inte dröja mig. Vad glr vi?" sa han. Medans han försökte att hålla sig fokuserad på nutiden...dåtiden...hur det än nu fungerade...visste han fortfarande inte hur man kunde skaffa sig jobb.
"Vi får helt enkelt hitta en butik eller något som behöver en hjälpande hand. Jag är inte säker på hur många vill anställa någon i din ålder..." sa Navi lite oroligt. Men det kunde inte hjälpas. Deras pengar började att ta slut liksom deras proviant av mat och vatten. Link skulle även behöva mer röd trolldryck. Bättre än att ha mycket trolldryck än ingen alls. Både det och det skulle bli bra för Link att koppla av lite. Att jobba kunde knappt räknas som semester men i jämförelse med vad allt pojken hade fått gå genom sedan hans uppdrag började skulle det vara en bra avkoppling.
"Vilken butik? Vem behöver hjälp?" frågade Link ovetande över det faktum att Navi inte visste vart dom kunde börja.
Älvan gned sig i nacken och kände sig lite vilsen. Men hon visste att han aldrig skulle få pengar på egen hand. Eller det var rätt osannolikt.
"Vi kan börja med att se oss omkring på Marknadsplatsen," föreslog hon.
"Okej, då går vi," sa Link och närmade sig utgången till Tidens Tempel. Av ren instinkt drog han sitt svärd.
"Link, du behöver inte det, minns du väl?" utbrast Navi milt med en fnysning. "Vi är i det förflutna. Det finns inga monster där ute."
Pojken frös till då han inte hade insett vad han gjorde förrän Navi påpekade det. Var han så van vid monster och fara? Det såg så ut. Med en lätt sväljning stoppade han tillbaka svärdet i skidan.
"Visst. Förlåt. En påtvingad vana," mumlade han.
Navi fnös lite åt det och höll tillbaka en sorgsen suck. Det faktum att dra vapen var en påtvingad vana för Link var rätt oroväckande. Först behövde han hålla i MästerSvärdet bara för att sova och sedan det här. Det fick henne att undra vad för slags attityd han skulle ha när allt det här var över.
"Det gör inget. Vi fortsätter," sa hon måttande.
Link dolde sin förlägenhet och gick tyst ut.
Luften i Slottstaden hade aldrig varit så behagligt förut. Det var praktiskt taget som att andas in ren luft för första gången i jämförelse med hur hur hela platsen skulle vara i framtiden. Till skillnad från sist då dom två var i staden sken solen oh det var knappt några moln på himlen. Det var kanske nästan eftermiddag med tanke på solens position.
"Det här känns skönt...mycket bättre än hur saker och ting kommer att bli..." tänkte Navi högt. "Jag kan inte tro hur någon ens vill förstöra allt det här."
"Jag önskar att jag kunde stoppa allt det här från att hända," sa Link som sakta gick nerför trapporna till Templets ingång. Till skillnad från när han hade sin vuxna kropp för första gången fann han det lättare att vänja sig vid att vara ett barn igen. Åtminstone gick han snabbare än han hade tänkt sig.
"Det gör jag också," svarade älvan med en liten suck. "Vi kan åtminstone se till att det aldrig händer igen. Men låt oss inte tänka för mycket på framtiden. Nu fokuserar vi bara på nutid."
Link nickade tyst då han och Navi närmade sig Marknadsplatsen. Surrandet av samtal och fotsteg fyllde hans öron och han hade nästan glömt bort hur det såg ut och lät då det var mycket folk där. På avstånd såg folksamlingen ut som en enda stor organism som vred sig i många färger och lemmar. Det var så svårt att tro att en sådan livligplats kunde ystas ner tack vare en ond man. Det fick båda att undra hur stadsborna kände då Zelda hade flytt från Slottstaden. Det verkade vara en känsla av oråd i luften, men det var inget att göra åt det...
"Så vart börjar vi?" frågade Link och kände sig nervös av att närma sig utkanten av Marknadsplatsen. Trotts allt han hade fått gå genom var en stor folkmassa tillräckligt för att göra honom nervös. Ett faktum han skämdes över. Han fick hålla det för sig själv och såg sig om på Marknadsplatsens byggnader. Dom flesta såg likadana ut för honom och det hjälpte inte att han kunde läsa skyltarna byggnaderna hade.
"Du, vad säg som där borta?" sa Navi och gjorde en gest mot en byggnad intill, en som dom tursamt nog inte behövde gå genom folkmassan för att nå. "Den har precis öppnats, Den Glada Mask Butiken."
Link insåg att han hade sett den här byggnaden förut och Impa hade nämnt dess namn tillbaka...tja, från den nuvarande stunden...bara några dagae sedan. Dom ögonliknande formerna på taket stod även ut. Tydligen kom Navi inte ihåg det, men det gjorde Link.
"Varför just denna?" frågade pojken då medans han inte hade något emot valet men att hon gjorde det faktum att den just hade öppnats verka betydelsefullt.
"En ny butik kanske behöver hjälp för att få affärer. Det kommer väl att bli sista-minut sysslor du kan göra för några rupier," förklarade Navi då dom närmade sig den dekorerade byggnaden.
"Jag antar att det låter förnuftigt," sa Link som fortfarande förstod så lite om hur butiker och 'affärer' gick till. Dessutom så vitt han visste var en butik lika bra som vilken annan. Så varför inte? Link öppnade dörren och gick sakta in med Navi sittande på hans axel. Butikens inredning var verkligen dekorerad. Banderoller och band täckte väggen och området runt disken hade byggds upp att se ut som en öppen mun. Effekten var...någorlunda kusligt.
Dessutom var hyllor och väggar täckta av masker. Vissa masker verkade fina. Färgglada ansikten och vissa som föreställde sig som olika djur som en fågel eller en groda. Andra masker verkade skrämmande. En mask såg ut som ett blekt ansikte medans en annan var ett ovanligt svart och rött ansikte med vidöppna ögon.
Ägaren till butiken hade sin egen skrämmande utstrålning, åtminstone i Links perspektiv. Han såg ut som en vanlig man. Han var klädd i lila med ett slags guldhalsband. Han hade också fintrimmat rött hår, men det var hans ansikte som gjorde Link lite nervös. Mannen hade ett brett tandigt flin så stilla och ständig att det verkade vara en mask. Det var ett sorts leende som såg ut att göra ont efter ett tag men det verkade inte göra butiksinnehavaren något. Förutom hans leende var hans ögon ihopknipna så att det såg ut som om dom var stängda.
Det var något med honom som...inte verkade stämma, men Link visste inte vad. Trotts hans lilla obehag närmade han sig diskbänken.
Innan pojken eller älvan kunde säga något var det mannen som började först.
"Välkomna till Den Glada Mask Butiken! Vi köper och säljer masker som ger glädje till alla! Är du här för att köpa en av mina varor, unge man?" frågade han med en glad och vänlig röst och stirrade in i Link med sina kisande ögon.
En mask k´som kunde ge glädje? Det förstod inte Link. Men visste ändå inte mycket om masker.
"Nä...jag hoppades att...öh..." stammade han och kände sig plötsligt blyg inför främlingen. Det slog plötsligt Link hur mycket större mannen var än honom. Förutom goronerna verkade det inte ha betytt något i vad som verkade som årtionden...
Navi tog över då hon kände hur nervös Link var.
"Faktiskt så undrar vi om om du har något jobb. Vi börjar få ont om rupier," sa hon.
Den Glade Masksäljaren gned sib haka och höll sina ögon på Link som om han studerade honom.
"Jag tror att vi kan engagera något. Du kan vara en glad masksäljare!"
"Vad betyder det?" frågade Link som verkligen kände hur mannen stirrade in i honom trots att dennes ögon syntes.
"Det betyder att du tar masker från min butik och säljer dom till folk som behöver glädje," förklarade butiksinnehavaren. "Jag tror att fyra bör duga. Du säljer dom och du kommer tillbaka hit med pengarna."
Navi fnös och la sina armar i kors.
"Gur ger det oss pengar? Kommer du ens att betala oss?" undrade hon. Det lät lite som bedrägeri...
"Om ni försöker kan ni sälja maskerna för mer än vad dom är värda. Dom kommer att ha ett minimipris som du måste sälja dom för. Mindre kommer att komma ur din egen pengapung," förklarade Den Glada Maskförsäljaren tålmodigt.
Link vände sig till Navi och lät henne ta beslut. Han visste inte alls något om att göra affärer, men det här verkade ändå vara märkligt för honom...
Älvan tänkte genom det. Det verkade enkelt nog och snabbt. Det berodde också på hur snabbt Link kunde sälja masker än att få betalt i slutet av dagen eller veckan. Om allt misslyckades och om dom inte kunde göra en vinst kunde dom ju alltid...tja...stjäla rupierna. Inte något Navi ville lära Link men i desperata situationer...
"Visst, vi är överens," sa älvan som visste att Link litade på hennes ord av beslut.
Mannen skrockade glatt och började att rota efter något under diskbänken.
"Utmärkt! Utmärkt! Låt mig ge dig några masker..." sa han och tog fram fyra föremål. Den Glada Maskförsäljaren förklarade dom när han tog fram dom.
Det var Spökmasken, ett passande namn för föremålet som praktiskt taget var en träbit med hål för ögonen och munnen. Den andra var Döskallemasken utskuren från ben med horn som också var obehagligt. Den tredje var Rävmasken som var populärt bland barn enligt försäljaren. Och slutligen Kaninluvan som inte såg ut som en mask alls...
Link tyckte inte om dom två första maskerna och förstod inte varför barn tyckte om Rävmasken men han antog att det inte hade något betydelse.
"Hur mycket måste jag sälja för dom här?" undrade han.
"Jag skriver ner dom åt dig, om det går bra," sa Den Glada Maskförsäljaren och skrev ner allt på ett stycke pergament. "Det finns ingen sista tidpunkt för dessa försäljningar. Jag har stort förtroende att du kommer at utföra det här. Du verkar vara den sorten som kan anta dig ett uppdrag så enkelt som det här och mycket mer."
Den sista kommentaren fick Link att frysa till men han skakade bort det, tog maskerna och pergamentet och la dom i sin packning.
"Tack, vi sätter genast igång," sa han.
"Självfallet! Ha tro..." svarade Den Glada Maskförsäljaren och vinkade åt dom då dom lämnade butiken.
"Vilken ovanlig man..." sa Navi efter att dom hade kommit en bit från butiken. "Slutade aldrig att le för en sekund."
Hon ryckte på axlarna och och såg sig omkring.
"Så vart ska vi börja?" frågade hon.
"Kakarikobyn," svarade Link utan att ens tänka på det. Han tänkte inte ta sig an Marknadsplatsen igen och skulle hellre gå i timmar för att undvika det.
"Är du säker? Jag menar jag antar att det kommer att bli svårt att göra det här..." sa Navi som insåg att med allt oljud och andra stånd och butiker skulle Link inte träda fram alls. "Det är fortfarande tidigt på dagen så vi hinner nog dit innan skymningen..."
"Bra. Då går vi dit," sa Link som gick längst kanten av folkmassan och tog den längre och mindre fullsatta vägen mot utgången till Slottstaden. Då han gick förbi en viss gränd kände han en rysning längst ryggraden då han kom ihåg den döende vakten...
Han fick ta några djupa andetag för att inte spy.
Tillslut var dom ute på Hyrule Fältet. Under resan sa dom inget dom inte var på humör. Navi oroade sig över hur Link tvingade tillbaka sina känslor bakom den där masken. Hon visste att prata om det inte skulle föra dom någon vart. När resan var över skulle hon prata med honom om det och inte före.
När dom kom till Kakarikobyn var det fortfarande tidig eftermiddag vilket gav dom några timmar att börja jobba.
"Ska jag prata åt dig?" frågade Navi som letade efter en lovande kund. "Jag är inte mycket till försäljare, men..."
Link visste vad hon ville komma med. Det var svårt för honom att prata med främlingar och att göra affärer var bortom honom.
"Ja. Jag vet inte hur man gör det här..." sa han.
"Inga problem! Hu svårt an det här egentligen vara...?" frågade Navi då dom fortsatte in i Kakarikobyn och tittade runt bland byborna dom kunde välja som kund.
Men som det visade sig var det svårare än dom trodde. Navi gjorde ett bra jobb som försäljare men det var det att ingen var intresserade av vad dom hade. Spökmasken och Döskallemasken var obehagliga för kunderna och fick dom att gå vidare. Rävmasken hade tydligen många familjer redan när dom erbjöd den. Och även Kaninluvan var tydligen för barnslig, till och med för barnen.
Medans det pågick såg dom till att hålla sig borta från brunnen. Med vetskapen om att Bongo Bongo var förseglad därnere kände dom sig nervösa av att närma sig strukturen. Det var något dom ordlöst hade kommit överens om då ingen av dom ville ta upp ämnet.
"Kanske vi gör det på fel sätt," sa Navi då dom stannade för att vila. Dom satt mot klippan vid Impas hus och såg på hur byborna gick förbi. "Den där försäljaren sa något om att sprida glädje..."
"Så...vi får leta upp olyckliga människor?" frågade Link som titta på Spökmasken han höll i. Han började att tänka över situationen och vände sig mot Begravningsplatsen. "Dumpe verkade inte särskilt lycklig..."
Navi vände sig också mot Begravningsplatsen.
"Är du säker på att du vill gå tillbaka dit?" frågade hon utan att behöva förklara varför hon gjorde det. Efter vad Link hade upplevt där tidigare var det knappast en plats med trevliga minnen.
"Om det är på dagen bör jag nog klara mig," sa Link men han var inte helt ärlig. Även under dagen blev han illamående av att tänka på Begravningsplatsen. Men han behöll ett fast ansikte då han gick mot platsen vid utkanten av byn med Navi tätt efter sig.
Åsynen av gravstenarna fick det att vända i Links mage och han fortsatte att tro att han skulle få se dom där fruktansvärda skrikande monstren kliva upp ur marken och anfalla! Ingenting hände, så klart, men han fortsatte att se sig om och var frestad att dra sitt svärd. Men han ville inte visa rädsla inför Navi...
"Hmmm...jag ser inte Dumpe någonstans..." mumlade älvan som själv började att känna sig nervös. Inte lika mycket som Link men även hon kände att någonting kunde komma upp från gravstenarna och anfalla dom...
När dom långsamt fortsatte längre in i Begravningsplatsen ropade en röst bakom dom.
"Hallå! Vad gör ni här?!"
Link snodde runt med handen flygande mot svärdet...men när han såg vem som hade smugit sig på honom kände han sig fånig och sänkte händerna. Framför honom var en pojke, yngre och mindre än honom. Med klara ögon och bara en tofs av rött hår hade pojken en pinne och verkade vara beredd att använda den på Link.
"Vid Gudinnorna, du skrämde oss verkligen!" småskällde Navi med armarna i kors. "Vad gör du här förresten?"
"Jag frågade först!" svarade pojken. "Om ni är här för att röra gravstenarna skvallrar jag för Dumpe!"
Link skakade på huvudet.
"Nej, det är inte så," försäkrade han och försökte att inte tänka på att han nästan drog sitt svärd mot en pojke yngre än honom. Han kunde åtminstone prata ordentligt utan att vara skrämd av någon som var mindre än honom i denna sociala situation.
"Vi ville se om han ville köpa den den här," fortsatte han och höll upp Spökmasken.
Pojkens lögon spärrades upp av den.
"Åh wow! Den där masken är häftig! Så läskig! Säljer du den?!" utbrast han och släppte pinnen då han hade glömt bort varför han konfronterade pojken och älvan.
"Det blir trettio rupier om du vill ha den," sa Navi som var överraskad av att någon ens ville ha en sådan otäck mask...
"Överens!" sa barnet snabbt och fiskade runt i sin ficka. Han tog ut en röd rupi och två blåa som han gav till Link som gav honom masken.
Barnet satte genast på sig den innan han började att morra lekfullt.
"Nu är jag verkligen otäck, precis som Dumpe! Precis som Dumpe!" sa han då han plockade upp sin pinne och marscherade åt motsatta hållet i samma långsamma gångstil som gravförvaltaren.
Link och Navi tittade på varandra, lite förvirrade av varför barnet ens ville ha en sådan mask. Han hade inte ens emot av att betala ett fullt pris!
"Nåja, vi fick åtminstone sålt något," sa älvan med en axelryckning.
Efter att ha lämnat Begravningsplatsen så fort dom kunde försökte paret att hitta fler kunder. Det gick inte lika bra som innan av samma anledning. Medans dom fortsatte gjorde dom misstaget av att vandra för nära grinden till Dödens Berg, Vakten såg dom och ropade på dom.
"Du! Herr Hjälte! Kom hit!"
Link höll tillbaka en suck och gick fram med Rävmasken i handen. Vad ville han nu då? Medans han gick fram försökte han att inte titta upp mot Dödens Berg. Han ville inte att hemska minnen skulle träda fram...
"Om han hånar dig igen sparkar jag honom i ögat..." mumlade Navi för sig själv.
När dom närmade sig grinden pekade vakten på masken.
"Du, Herr Hjälte, är inte det där en hund mask eller någonting?" frågade han.
Navi sken upp lättad av att det var bara det den hemska vakten ville.
"En Rävmask. Och vi försöker faktiskt att sälja den," sa hon.
"Wah ha ha ha!" skrattade mannen och nickade. "Perfekt! Min son vill ha en sådan! Här, ta dom!"
Vakten sträckte sig efter sin ficka och tog ut tre blåa rupier.
"Navi, hur mycket var...?" började Link men älvan harklade sig högt för att överrösta honom.
"Det är perfekt, tack så mycket!" sa Navi högt då pengar och mask byttes ut. Den Glada Maskförsäljaren hade sagt bara tio rupier för Rävmasken men vakten hade med glad iver gett dom femton!
"Wah ha ha ha! skrattade vakten och satte på sig Rävmasken. "Du är verkligen en hjälte, va? Wah ha ha ha!"
Navi stoppade sig själv från att slå mannen i ögat.
"Som du vill. Kom, Link, så letar vi upp fler kunder..." sa hon till sin kompanjon.
Link låtsades inte om vakten och undrade varför mannen verkligen var så oförskämd. Trotts hur smått och ynkligt hans ord var lyckades dom ändå att skära sig djupt in i honom. Att Link var en hjälte fick nästan honom att skratta, fast mer förbittrat. Han var ingen hjälte, han hade ju svikit allt för många människor...
"Vi gjorde en bra affär," informerade Navi Link med ett stolt leende då dom kom utom hörhåll från vakten. "Han gav oss fem extra rupier. Med tanke på hur oförskämd han var verkade det rättvist."
Det tyckte pojken också, även om han inte visade det.
"Det verkar vettigt...så vi har bara tjänat fem rupier?" frågade han.
Navi nickade med en liten suck.
"Ja. Förhoppningsvis kan vi sälja dom två sista för ett högre pris. Fem rupier räcker inte."
Link nickade utan att förstå helt priserna på saker och ting, men även nu visste han att Navi hade rätt. Fem rupier räckte inte. Åter igen fortsatte dom att leta efter kunder. Det började att närma sig mitten av eftermiddagen då dom stannade för att vila. Dom satt i ett ensamt hörn i byn där det inte var så mycket folkvimmel.
Dom kunde se huset som hade drabbats av förbannelsen och förvandlat dess ägare till döskalletullor. Ingen av dom hade glömt bort den olycksdrabbade familjen men med allt som hade hänt kunde dom inte tänka mycket på det huset...
Medans paret vilade sig träffade något Links kind så att tjöt till överraskat.
"Vad var det...? frågade Navi som såg objektet falla ner på marken. Det var en liten sten!
Link reste sig och såg sig omkring, men kunde inte se något som förklarade vad som hade hänt. Ett busigt kacklande fyllde luften och nästan från ingenstans hoppade ett döskallebarn fram med ett högt "Bu!".
Pojken hoppade till och försökte att inte bli arg över impens beteende.
"Ett döskallebarn? Varför är du här?" frågade han med handen som nästan ryckte sig efter svärdet...två gånger hade han nästan dragit sitt vapen mot något ofarligt...
Döskallebarnet bara skrattade igen och la armarna i kors.
"Vadå? Skojade lite! Det började att bli så tråkigt i Dom Förlorade Skogarna så jag gav mig ut hit!" sa det med en axelryckning.
Navi gav ifrån sig ett förargat läte och la sina armar i kors. Till skillnad från kokirinerna kunde döskallebarnen lämna Dom Förlorade Skogarna närhelst dom ville. Hon förstod inte varför, kanske var det lite av en barmhärtighet för barnen som hade gått vilse i skogen? Men det var ändå ett sällsynt tillfälle av att se ett döskallebarn ens göra det. Dom föredrog mest att plåga invånarna i deras egna domän.
"Vi har inte tid med det här, döskallebarn, schas!" fräste älvan otåligt.
"Upptagna, va?" svarade impen med ett flin. "Vad gör ni egentligen? Är du inte en kokiri? Vad gör du ens här ute ur skogen?"
Link ryckte till av det och hans händer knöts till nävar. Hans första instinkt var att slå döskallebarnet i ansiktet så hårt han kunde. Av hur snabbt hans tanke och kropp skulle övergå till våld stämde inte alls för honom.
"...Det är jag inte. Jag är en hylian," var allt ha kunde säga.
"Du luktar då allt som skogen. Nåja. Så, vad gör du här?" fortsatte döskallebarnet, tydligen så uttråkad eftersom det höll sig kvar vid ett offer.
"Vi säljer masker," sa Navi som la märke till hur frustrerad Link började bli trotts pojkens försök att hålla sig lugn. "Duger det för dig?"
"Gör ni? Får jag se!" krävde impen och höll ut en hand. När Link och Navi bara stirrade plutade det. "Jag har pengar! Eller åtminstone någon annans pengar! Vad sägs om att om ni säljer en mask blir jag er vän!"
Det tog Link med häpnad då han aldrig hade hört sådana ord från ett döskallebarn innan.
"Vänner? Vill du bli vän med oss?" frågade han.
Döskallebarnet förhastade sig lite och verkade generad över något men skakade bort det.
"Om ni säljer mig en mask, visst!"
Det var aldrig smart att lita på ett döskallebarn...men just denna verkade mena det. Link tog långsamt fram Döskallemasken ur sin packning. Av dom två han hade var han säker på att just denna skulle fånga döskallebarnets uppmärksamhet.
Och det visade sig att han hade rätt. Döskallebarnet flinade brett och snattade åt sig masken samtidigt som det rotade i sin ficka och kastade fram några rupier vid Links fötter. Döskallemasken var värt tjugo eupier men döskallebarnet hade bara kastat två blåa på marken.
"Den är perfekt! En bra överenskommelse!" sa impvarelsen som genast satte på sig masken som verkade passa det. "Vad tycker ni?"
"Jag tycker att vi behöver mer rupier än det där," svarade Navi utan att bekymra sig om att såra ett döskallebarns känslor.
Det bara skrattade med en axelryckning.
"Det är allt jag har! Acceptera det eller inte!"
Link höll tillbaka en suck och plockad upp rupierna. Han var dålig i matte men om han kunde gissa hade dom allt mindre rupier än när dom hade börjat...
"Så är vi vänner nu?" frågade döskallebarnet med ett brett flin på sin svarta tomhet till ansikte.
Pojken var tyst en stund. Döskallebarnet verkade insistera på det här. I vanliga fall brukade dessa impar ta det dom ville och ge sig av...men det här stannade kvar. Menade det verkligen allvar om vänskap? Kanske var det ensamt och vile verkligen ha en vän. Link kunde inte finna i sig själv av att avböja och nickade lite.
"Visst, överens. Vi är nu vänner."
Döskallebarnet gav ifrån sig ett till skratt, ett som inte lät illasinnat utan mer glatt.
"Var bra! Var bra! Vad ska vi göra först?!"
Navi var överraskad av att Link gick med på det men insåg att hur fånigt det var att vara överraskad. Hennes kompanjon var alldeles för snäll för att att avböja en vänskap.
"Vi kan inte göra något just nu. Vi har mycket att göra. Och jag tror inte att många hylianer skulle ta väl av att se ett döskallebarn," sa hon. Det var hårt men sant.
"Det...stämmer. Och du kan inte ens träda in i Dom Förlorade Skogarna!" påpekade döskallebarnet besviket.
Link kände sig skyldig, det här var verkligen dåligt tillfälle att skaffa sig en ny vän. Då fick han en idé. Han tog fram Tidens Okarina från sitt bälte.
"Förlåt, döskallebarn. Men jag kan lära dig en melodi som min vän en gång lärde mig," erbjöd han.
Det fick döskallebarnet att lysa upp.
"Verkligen? Ja! Det är ett bra sätt att visa vår vänskap!" sa det och tog ut sin flöjt från sin ficka.
Medans han blev illamående av minnena spelade Link Sarias Melodi åt döskallebarnet. Något inom honom hade sympati för impen. Chanserna var att skogsvarelsen hade få vänner, om ens några alls. Det fick Link att vilja göra någo speciellt för det.
Spelande på sin flöjt dansade döskallebarnet där det stod medans flöjt duetten flöt upp mot himlen ovanför Kakarikobyn så att dagen verkade mer gladare. Det verkade som om dom hade spelat en lång stund men det hade bara gått några minuter.
"Den låter bekant...men jag gillar den, tack!" svarade döskallebarnet och stoppade undan flöjten. "Jag antar att jag bör låta dig fortsätta med masksäljningen, det är vad vänner gör, eller?"
"...Det stämmer," svarade Link som kände sig lite uppskakad av att spela Sarias Melodi. Det förde tillbaka skuldkänslorna och elände han kände över sin bortgångne vän, trots att det inte hade hänt ännu. Det fick honom att vilja hälsa på henne men han visste att han aldrig skulle kunna möta henne ordentligt...
"Ja, jag är säker på att vi kommer att träffas igen. Hej då!" ropade döskallebarnet som visade en imponerande talang av att klättra upp till taket av det närmsta huset och försvann ur sikte.
Navi kunde inte låta bli av att skrocka.
"Det lustiga är att han inte frågade om våra namn," påpekade hon.
Link gav ifrån sig ett läte av att han höll med medans han tog fram Kaninluvan.
"Vi fortsätter," sa han då han inte ville tänka vad som hade hänt, om Saria eller något som hade med Dom Förlorade Skogarna att göra.
Älvan insåg snabbt att minnena av Saria skulle göra honom upprörd och valde att fortsätta framåt.
"Javisst. Vi ligger bakom så vi får hoppas att vi kan sälja den här för fler rupier," sa hon.
Men som tidigare gick det inte alls bra. Ingen i byn verkade vilja ha Kaninluvan! Det var runt eftermiddagen dom kom överens om att prova lyckan i Slottstaden. Till Navis förvåning var det Link som valde att gå tillbaka. Hon antog att det var för att kunna hålla ut med att klara av stora folkmassor så länge som möjligt...
Ute på Hyrule Fältet var resan tyst som dom brukade vara under dagsljus. Dom rörde sig i en mer snabbare takt för att inte riskera att solen gick ner innan dom hade kommit fram. När dom hade kommit halvvägs dök det upp något vid horisonten som var på väg mot dom!
"Nämen...är det...en man?" undrade Navi som spände ögonen mot figuren. Och det stämde, när figuren närmade sig såg dom att det verkligen var en man! En manlig hylian som sprang mot dom!
Han var en slank man med rött hår och spända ögon som huffade och puffade då han sprang mot samma håll som pojken och älvan. Paret blev lite nervösa då han närmade sig men han verkade inte ens ha lagt märke till dom. Alldeles plötsligt då han var rätt nära tvärstannade mannen och satte sig tungt flämtande ner på marken.
"Öh...mår du bra, herrn?" frågade Navi som kände att hon åtminstone borde fråga. Att se någon annan ute på Hyrule Fältet var något hon inte hade förväntat sig.
Den springande mannen tittade upp mot älvan medans han fortfarande flåsade med ett rött ansikte.
"För i världen hörde jag talas om att det var så många vildkaniner i Hyrule. Men inte nu längre på grund av ha jagats till utrotning," svamlade han ut alldeles upprörd. "Jag vill bli en kanin! Jag vill lyssna på vinden i dom där långa öronen, hoppa över marken med dom benen...även om jag bara kan låtsas!"
Mannen lät faktiskt bekymrad och la en hand mot pannan medans han pratade.
Link fick stoppa sig själv från att backa undan den svamlande främlingen.
"Navi...? Vad gör vi?" frågade han.
Navi var också lika störd som Link var. Den springande mannen verkade inte mentalt frisk. Men när han nämnde kaniner...kunde det betyda...?
"Du, Link," viskade hon och flög över till hans öra. "Se om han vill ha Kaninluvan."
Pojken var förvånad över det förslaget men insåg snabbt att det lät klokt. Han tog ut Kaninluvan ur sin packning och höll upp den inför mannen.
"Vill du köpa den här, herrn?" frågade han.
När mannen såg Kaninluvan sken han upp och han hoppade upp på fötterna.
"Ja! Jag slår vad om att jag kommer att kunna höra rösterna! Åh, dessa är äkta kaninöron från det legendariska djuret! Jag betalar vilket pris som helst!"
Link började faktiskt att bli lite rädd för mannen, undrande av vad han ens pratade om. Visste han inte ens om att det fanns kaniner i Dom Förlorade Skogarna?
"Jag...jag...Navi?" sa han och vände sig till älvan. Hur mycket kostade Kaninluvan nu igen?
"Tja, priset var-" började Navi, men undrade om det var en bra idé. Men innan hon kunde fortsätta hade mannen grävt ner sin hand i sin pengapung och kastat en näve full av rupier på marken! Gröna, röda, blåa, lila och även silver! Det var så mycket rupier att hon inte ens visste om Link kunde bära allt det där.
"Herrn, det är inte-"
Åter igen blev älvan avbruten. Mannen snattade åt sig Kaninluvan från Links händer och satte på sig den med ett brett flin.
"Min stora dröm! Att återvända till naturen! Äntligen är skådespelaren, scenen och rekvisita återförenade!" jublade han, snodde runt och sprang iväg åt motsatta hållet.
Under en lång stund tittade Link och Navi bara på den krympande figuren. Det var pojken som bröt tystnaden och tittade ner på pengarna.
"Navi...går det verkligen bra av att vi tar dessa pengar?" undrade han. Trots sin begränsade matte och hans förståelse på rupier kunde han gissa att det var mer än femtio.
"Det är inte som om vi ens har något val," påpekade älvan. "Kom nu, samla ihop allt så återvänder vi till Den Glada Maskförsäljaren."
Link beslöt sig av att lita på sin kompanjons ord och lyckades lägga in alla rupier i sin pengapung. Efter det tog han en genväg till Slottstaden med hjälp av Ljusets Preludium. Butiken var fortfarande öppen när dom kom dit och butiksinnehavaren stod precis på samma plats som när dom hade gett sig av som om han inte ens hade rört ett muskel på flera timmar.
"Jag ser att ni är färdiga med ert uppdrag," sa Den Glada Maskförsäljaren med ett skrockande.
"Hur vet du det?" frågade Navi något nervös då hon och Link närmade sig diskbänken.
"Ni två såg inte ut att vara den sorten som kom tillbaka tills jobbet var färdig. Eller har jag fel?" frågade mannen och tittade ner på Link som tog fram sin pengapung och la den på bordet.
"Nej. Vi är färdiga. Vi har alla rupier här," svarade Link som öppnade pengapungen och tömde den på innehåll.
Om Butiksinnehavaren blev förvånad av hur mycket Link hade lyckats att skaffa sig visade han det inte då hans min inte ändrade sig.
"Du milde! Hade jag vetat att du skulle komma tillbaka med så mycket hade jag gjort maskerna mer dyrare!" utbrast han och skrattade åt sitt skämt. "Nej, det skulle jag inte. Att sprida glädje är dess egen belöning."
Med Navis hjälp valde Link dom rupier som behövdes för att betala tillbaka för maskerna. Även när det var färdigt blev pengapungen fortfarande överfull av rupierna som dom fick av den springande mannen..
"Utmärkt! Utmärkt!" utbrast Den Glada Maskförsäljaren glatt och tog sin betalning. "Nu har du spridit glädje åt andra. Gör inte det dig lycklig?"
Link hade inte förväntat sig en sådan direkt fråga. Han insåg att det var mer artigt att ljuga och hålla med, men det var en del av honom som kände att butiksinnehavaren skulle lägga märke til hans oärlighet.
"...Nä, det gör det faktiskt inte," sa han.
Visst ville Link hjälpa folk. Det var något han strävade efter. Att hjälpa Saria var något som gjorde honom lycklig innan allt det här började. Men nu för tiden verkade som om alla hans goda gärningar inte var tillräckligt. Någon dog hela tiden när han hade renat ett Tempel. Något enkelt som att sälja masker förde ingen lycka för Link alls och han kunde inte ens minnas sist han kände något starkare än en kortvarig lättnad.
Links svar verkade åtminstone inte bekymra butiksinnehavaren alls. Som vanligt förblev hans min densamma.
"Det var tråkigt att höra, men jag förstår. Kanske om jag erbjöd dig en speciell gåva, en ny mask. En som du får behålla! Jag ser att du redan bär en, men just den här är lite unik."
Det fick Links blod att frysa till av att bl utkallad så ärligt av butiksinnehavaren. Han kunde lätt se genom hans fasad? Hans egna personliga mask? Bara själva observationen spräckte nästan just den masken, men pojken lyckades hålla kvar den.
"Vad menar du?" frågade han platt.
Åter igen grävde Den Glada Maskförsäjaren efter något under diskbänken och tog fram en ny mask. Den här var vit med en allt för välbekant symbol. Det var sheikahernas symbol, röd med ett gult öga i mitten.
"Det här är Sanningens Mask. Det sägs att den kan se in i andras tankar, men jag tror att den kommer att vara till bättre nytta för ryktesstenarna runt om i Hyrule," förklarade han.
Något av sheikaherna? Det var det sista Link hade förväntat sig. I ett försök att inte tänka på hur butiksinnehavaren hade sett genom hans egna personliga mask accepterade pojken den mystiska masken. Han var inte så intresserad av att vad ryktesstenarna hade att säga men skulle annars vara oartigt av att avböja en gåva.
"Tack, herrn," sa han.
"Självfallet, självfallet. Du har förtjänat den, unge man. Kom ihåg, du måste ha tro i din framtid. Ha tro..." sa Den Glada Maskförsäljaren och skrattade åter åt sina egna ord.
Utan att diskutera mer lämnade Link och Navi butiken medans pojken la sin nya mask i sin packning.
"Jag är glad av att det är över," kommenterade han då dom lämnade den ovanliga byggnaden.
Navi hade inte gillat hur butiksinnehavaren hade pekat ut Link så där, men hon visste också att det var meningslöst att ta upp ämnet.
"Vill prova masken? Det kunde vara rätt intressant..." sa hon. Ryktesstenar var rätt mystiska och att ha ett sätt att komminucera med en var en unik position att befinna sig i. Hur den där mannen hade kommit åt en sådan relik, en gjord utav sheikaherna, var då allt misstänksamt...
"Kanske en annan gång. Jag vill bara vila," svarade Link som tvingade ner sina känslor och försökte att låtsas som om inget av det sista samtalsämnet ens hade skett.
Paret beslöt sig för att fylla på sitt matförråd när han väl hade lyft upp MästerSvärdet igen. Förra gången hade inget dom hade förstörts men dom visste inte hur det fungerade så dom ville vara försiktiga. Dom hade fortfarande mat som räckte i en eller två dagar så dom kunde klara sig.
Med Navis hjälp kunde dom hitta ett värdshus där dom kunde stanna för natten. Link var något förvånad av hur stor sängen var för honom, då han hade vant sig vid sin större form. Han fick helt enkelt inte tänka på det då han tillslut somnade...
Nästa dag, just som solen steg upp och efter en frukost, begav dom sig till Kakarikobyn. Som vanligt hände inget under färden. När dom väl kom fram rusade dom genast till Väderkvarnen. Precis som innan hörde dom den märkliga mannens musik tränga sig genom stenväggarna.
"Jag måste alltså spela den där melodin, eller?" frågade Link, vars fingrar smekte Tidens Okarina.
"Tydligen. Han sa ju att någon med en okarina skulle göra det," svarade Navi som stannade en sekund. "Jag antar...att han pratade om dig."
"Men jag gjorde det inte," svarade Link förvirrad.
"Mmm...men du kommer att göra det. Så om sju år i framtiden...har du redan..." grubblade älvan med armarna i kors. Det här började att bli förvirrande. "Jag tror att det är bäst att inte tänka på det..."
Link var ännu mer förvirrad än Navi, så han nickade bara och öppnade dörren. Som vanligt stod mannen som tidigare och spelade på sitt underliga unstrument. Han visade inte om han ens kom ihåg vilka Link eller Navi var.
"Hallå! Kom för att höra min melodi= Kom! Kom! Är det inte ljuvligt?" frågade mannen som fortsatte att vrida på spaken på sitt instrument.
"Jag hoppades om jag kunde spela min egna melodi..." sa Link och tog fram Tidens Okarina från sitt bälte.
"Hm? Va? Du tror att du har något som matchar min egen musik?" fnös mannen men avbröt sin musik.
Det tog en stund för Link att komma ihåg melodin han hade hört men han stängde tillslut ögonen och koncentrerade sig. Han spelade tonerna felfritt, noterna trängde sig genom stenväggarna precis som mannens egna musik hade gjort.
Under en lång stund hände ingenting. Plötsligt hördes dånet av blixtar och det smattrande ljudet av regn fyllde luften.
Medans det hände började mekaniken i mitten av Väderkvarnen att snurra fortare och fortare!
"Vad?! Va?!" skrek mannen och tittade sig omkring. Hans ansikte gick över till en fräsning. "Vad gjorde du?! Du förstörde Väderkvarnen!"
Han sträckte sig efter Link för att greppa tag i pojkens arm men Navi var för snabb för honom och susade in för att sparka honom i ögat! Medans han skrek av smärta vände hon sig till Link.
"Kom igen, Link!" skrek hon.
Link behövde inte bli tilltalad två gånger och rusade ut genom dörren medans mannen stod där och höll för ögat och skrek efter dom av ilska och smärta.
Väl ute såg dom att att en stor hade dykt upp från ingenstans! Byborna rusade genast inomhus medans åskan bullrade från ovan.
"Gjorde jag det här...?" frågade Link, undrande vad det var för melodi och vart den ens hade kommit ifrån. Mannen hade sagt att han hade hört den från Link, men Link hade hört den från mannen...
Det var bäst att inte tänka på det.
"Jag tror det! Jag vet inte heller vad det är!" ropade Navi för att kunna höras över stormen. "Vi får se om brunnen är tömd!"
Ingen av dom ville gå i närheten av brunnen men dom visste att dom var tvungna till. När dom väl kom fram såg dom att den verkligen var tömd precis som mannen i Väderkvarnen hade sagt iframtiden. Med allt vatten borta kunde dom se rostiga metallstegpinnar som fungerade som en stege ner till det becksvarta mörkret.
"Måste vi verkligen gå ner dit...?" frågade Link högt och kikade ner i mörkret. Det kändes som om någonting skulle hoppa fram mot honom när som helst men det verkade tomt därnere.
"Oroa dig inte, jag lyser upp för oss! Kom nu, det här är någonting vi måste göra!" sa Navi i ett försök att ge Link Mod men som kände sig lika nervös som han gjorde.
Link svalde lite innan han sakta klättrade nerför stegen med Navi som lyste upp vägen. Allt som dom kom längre ner kände dom en hemsk lukt. Det luktade ruttet kött och röta. Men när dom nådde botten såg dom inget som kunde förklara lukten.
Istället såg dom en tunnel, en vidöppen svart massa som troligtvist ledde någonstans obehagligt.
"Allt ordnar sig. Det är bara en tunel. Vi klarar oss..." försökte Navi trösta honom och undrade själv vart den ledde. Visserligen till Bongo Bongo, men vad mer...?"
Link sa ingenting. Han bara drg sitt svärd, tog djupa andetag oh klev in i det svarta mörkret med Navi som lyste upp för honom.