Botten av brunnen
Allt som Link och Navi fortsatte framåt blev lukten värre. En motbjudande och förträngande känsla föll över dom och dom kände hur luften lämnade deras lungor. Den lilla gången dom gick genom ledde till en ovanlig syn.
Det fanns gångar och andra vägar som sträckte sig framför dom. Ljudet av doppande vatten hördes och golvet var blött av vem visste vad. En motbjudande sorts grön glöd verkade lysas upp från ingenstans men Navis naturliga sken hjälpte till med att lysa upp saker och ting lite bättre.
Inte för att åsynen var behaglig.
Dom hörde det innan dom såg det. Då Link sänkte sin fot hördes ett obehagligt knäckande ljud. Med en rysning tittade dom ner för att se vad det var.
Ben.
Fragment av gamla ben var under pojkens fot. Och när dom tittade ordentligt kunde dom se att golvet hade massor av ben utspridda! Några var små och svåra att tyda...men det var också dom som tydligt tillhörde människor!
Link kände en illamående känsla sprida sig inom honom. I vanliga fall stördes han inte av skeletten av hylianer. Han hade ju trots allt sett ben av dom döda inne i Dom Förlorade Skogarna under sin uppväxt. För honom, hur han var uppfostrad, var det bara...normalt. Men det fanns en anledning att dom benen var i skogen från första början. Varför fanns det ben nere i brunnen? Varför var ens tunnlarna här?
"Navi...vad...vad gjorde det här...?" frågade han då han knappt kunde tala ovanför en viskning. Link fruktade att om han gjorde det skulle någonting därute i mörkret höra honom.
Älvan viskade också, lika rädd som Link av att någonting kunde vänta på dom inne i mörkret.
"Jag vet inte. Den gamle mannen sa att han som bodde här gjorde fruktansvärda saker och ting...kanske det här är resultatet?" hoppades hon. Navi ville att vad det nu än var som hade gjort det här att det skulle vara borta sedan länge...
Link kände knappast bättre av det svaret. Det kändes som om dom inte var ensamma. Med svärdet i ett hårt grepp släpade han sig långsamt framåt. Han insåg att han inte kunde använda skölden. Han hade vuxit upp för att kunna använda den mot sina fiender, men nu var det borta. Hans tunika var åtminstone förtrollad men kändes som om det inte räckte!
När dom tog sig en bättre titt kunde Link och Navi se hur välformade tunnlarna var runt om dom. Åtminstone några. Den stora korridoren var gjord av huggen sten liksom dom mindre sidospåren. Några av gångarna såg att vara slarvigt uthuggna av människoverktyg. Vad var dom här för gångar, både slarviga och noggranna, till för? Ingenting verkade märkta eller gett någon anledning alls. Inga skyltar till vart tunnlarna ledde till och varför dom ens hade gjorts...
Ingen av dom kunde skaka av sig känslan av att någonting iakttog dom, höll ett öga på deras minsta rörelse. Men trots at dom såg sig omkring kunde dom bara se ben, sten och lera. Inte bara fanns det några monster som dom la märke till, men inget liv alls. Inga insekter eller råttor. Hur kunde någonting ens komma ner hit?
Pojken hoppade till av att någon andades mot hans nacke.
Utan att tänka sig för snodde han runt och svingade med sitt svärd så hårt han kunde och ryckte till då han träffade stenväggen. Slaget verkade nästan bedövande i jämförelse med tystnaden paret hade tvingat sig in på. Han andades snabbt medans ljudet ekade genom gångarna innan han snabbt insåg att det inte var något runt om honom.
Hade han inbillat sig av att någon andades? En lätt vind? Det hade känts äkta men vart han än tittade kunde han inte se något.
"Link, vad var det om?" frågade Navi i en viskande röst och såg sig också omkring. Hon ville inte erkänna det men hon var lika rädd som Link var. Men älvan ville inte att pojken skulle få reda på det, hon kunde gissa på att det skulle göra honom ännu räddare...
"Den...den där andningen...jag kände den mot min nacke..." mumlade han och till sin skam var hans ansikte fyllt av rädsla då den hemsökande luften nere i brunnen fick hans mask att spricka. Men när han beslöt sig för att hålla upp den var det mer svårare...
Då Link sa det hördes ett nytt ljud. Något som rusade i en av dom mörka tunnlarna. Pojkens ögon spärrades upp innan han började att springa in i huvudkorridoren i ett försök att komma ifrån ljudet men det hördes allt mer då han fortsatte. Ben knäcktes under hans fötter och små plaskande då han klev in i pölar av den märkliga gröna vätskan.
"Hallå! Sakta ner!" halvviskade Navi då hon flög ikapp sin kompanjon. "Link, vi vill inte ta fel håll här omkring!"
Ljudet hade även skrämt henne men hon ville inte gå vilse på en sådan här plats. På något sätt var brunnens botten mycket större än vad hon hade förväntat sig. Hon trodde att det skulle finnas ett rum eller två men det fanns så mycket mer...
Bara efter hans vän hade sagt åt honom började Link att sakta ner. Det rusande ljudet hade slutat och det enda som hördes var pojkens flämtande.
"Förlåt...jag fick panik..." erkände han och kände sig fruktansvärd av sin brist på självbehärskning. Det fanns en tunnel till hans högra sida och en ingång till ett rum till hans vänster. Och huvudkorridoren bara fortsatte framot. "Vilken väg tar vi?"
Ja, det var frågan. Till skillnad från Templen eller andra labyrinter dom hade varit i fanns här inget mål att upphäva. Ingenting för Navis att känna efter med sina sinnen och vägleda dom. Dom letade efter ett specifikt föremål och det kunde lika väl vara i någon av dessa gångar...om det ens fanns där. Visst måste det väl vara så, men det var också möjligt att legenden kunde ha haft fel...
"Jag antar att vilket som kunde vara den rätta..." småsuckade Navi. "Jag beklagar men jag vet bara inte. Sanningens lins kunde vara vart som helst härnere. Jag vet inte hur vi ska hitta rätt väg..."
Link kunde inte klandra Navi, men han hade hoppats att hon skulle ha ett svar han inte hade tänkt på och han började också inse att han förlitade sig lite för mycket på henne. Men det var fortfarande svårt för honom att välja men som Navi sa, vilken tunnel som helst kunde vara den rätta. Jord tunnlarna var dom mest kusligaste för honom en dom steniga så han gick till vänster.
"Vad sägs om den här?" frågade han.
"Visst, jag är vid din sida, Link. Vi får helt enkelt leta, vart vi än hamnar tills vi hittar sanningens lins," sa Navi som flög vid Links axel och lyste upp hans väg lite mer än den ovanliga gröna glöden från brunnen.
Han fick försöka att hitta den så fort som möjligt.
När dom klev in i rummet tvärstannade Link av vad han såg. Själva rummet var inte särskilt stort och hade mycket i sig. Men det lilla som fanns fick pojken att stelna till.
Mitt i det kalla stenrummet var ett stort X formad utav två träbjälkar och med metallbojor som var menat att kedja fast någon. Men det var inte det värsta. Runt om bjälkarna var golvet täckt av en stor massa av torrt...någonting.
"Navi...vad är det där på golvet?" frågade Link som tittade på fläckarna.
Älvan ryste till av åsynen framför henne.
"Blod..." svarade hon utan att tänka sig för. Orden bara lämnade hennes läppar. "Massor av blod..."
Trots Links isolerade uppväxt i Dom Förlorade Skogarna började han ändp att förstå vad bjälkarna var till för. Det var för att i hans mentala blick kunde han inte sluta se vaga bilder av hylianer fastkedjade på bjälkarna och han kunde även höra deras skrik av plåga och smärta!
Link tappade svärdet på golvet tryckte sina händer mot öronen i ett försök att blockera ljudet. Han skruvade ihop ögonen så hårt han kunde tills det nästan gjorde ont. Men vad han än gjorde fortsatte han att se och höra av vad som måste ha hänt i detta rum i det förflutna. Åsynen var rätt vaga men skriken verkade så tydliga att dom skar sig in i hans tankar som dolkar!
Men Navi varken såg eller hörde något alls. Vad det än nu var som hände Link var riktad endast mot honom.
"Link?! Link, vad är det?!" skrek och tittade mot dörren, orolig över att hennes röst kunde dra dit något. Hon skällde mentalt ut sig själv för att ha fört så mycket oväsen innan hon flög över till pojken och försökte komma på vad hon kunde göra.
Älvan var förvirrad då hon inte kunde veta vad som hände Link. Var åsynen så fruktansvärd? Det kunde inte bara vara det, eller?
"Link! Link, snälla!" vädjade hon men om han inte kunde höra henne visade han inte. Osäker vad hon kunde göra gröp hon tag i hans kind med sina händer och vred på huden. Det var hennes sätt att nypa honom.
Det fick Link att vakna ur sin trans då hans ögon flög upp och han gav ifrån sig en flämtning. Synerna och ljudet försvann lika snabbt som dom hade dykt upp. Link stirrade på Navi, tungt flämtande och täckt av svett då han sänkte sina händer från sina öron.
"D...du hörde det inte? Såg det...?" frågade han oförmögen att hålla upp sin mask. Det var meningslöst att försöka på denna fruktansvärda plats.
"Navi, vad var det där?" befallde han och pekade nästan anklagande mot X:et.
Navi var så förvirrad. Hörde vad? Såg vad? Vad pratade han ens om?
"Link, vad hände?" Jag varken såg eller hörde något alls..." sa hon.
Link svalde då han tittade på X:et och ryste till av Navis ord. Det hände bara honom? Var det något på riktigt som hur Dom Förlorade Skogarna trängde sig in i ovälkomnas sinnen? Kanske det var att Nav var en älva som hon inte blev påverkad?
"...Jag vill inte prata om det specifika..." mumlade han utan att ens vilja tänka på vad han hade sett, hur blodet hade spillts...
Älvan var fortfarande orolig. Hela den här platsen kändes fel...det var något mer om dessa tunnlar och rum än bara en död mans källare. Hon beslöt sig att inte berätta för Link vad träbjälkarna var till för då hon själv kunde gissa. Ingen anledning att skrämma honom ännu mer.
"Det finns ingenting här. Ingen sanningens lins. Vi får fortsätta," sa hon.
Dröj inte kvar. Bara fortsätt. Är du inte törstig?
En röst som viskade ekade i Links huvud. Det verkade...bekant. Men han kunde inte placera det. Han snodde runt och hann precis se en skepnad röra sig från dörren. Link såg den bara i bråkdelen av en sekund så allt han kunde beskriva det som var en...slags vit klump.
Utan att säga något plockade han upp svärdet och rörde sig sakta mot dörren.
"Vad är det? Hörde du någonting?" viskade Navi som flög till pojkens axel. Hon hade, så klart, varken hört eller sett någonting alls.
Han sa fortfarande ingenting utan la fingret framför läpparna då han närmade sig dörren. Han gick så tyst han kunde vilket var lättare då varken vätska eller ben var utspridda i rummet. Pojken höll andan då han inte ville avslöja sin position.
Han samlade sitt Mod, var beredd med svärdet och kikade ut genom dörren där den vita massan hade försvunnit.
Ingenting.
Bara en tom korridor.
Saken, vad det nu än hade varit för något, försvann längre ner i huvudkorridoren. Han gav ifrån sig en suck av lättnad och slutade att hålla andan.
"Link, vad hände? Såg du någonting?" viskade Navi som tittade in det svarta mörkret längre in. Den ovanliga gröna glöden lyste bara upp så mycket framför dom.
"Jag tror att jag gjorde det..." viskade han tillbaka och såg sig åt alla håll för att se till att ingenting var där. Men på sätt och vis var det mycket värre att dom inte kunde se någonting ännu. Dom hörde någonting rusa omkring i mörkret och Link tyckte sig se någonting, men var inte säker...
Medans hon och Link fortsatte nerför huvudkorridoren fnös Navi. Dom kunde aldrig veta vad som fanns därnere. Det fanns ju, så klart, det där monstret som hade anfallit Link nere i gravvalvet där han hade hittat sin nya sköld. Om den varelsen kunde finnas där varför inte nadra fasor under brunnen? Det var en hemsk tanke men någonting hon var tvungen att överväga.
Pojken tittade runt åt dom tre hållen. Framåt där han tyckte hade sett den vita massan. Bakåt där han hade hört det rusande ljudet. Och till höger nerför en av dom grottliknande tunnlarna. Det verkade som om han bara hade ett val för stunden...
Link tog ett djupt andetag och gick nerför den avvikande tunneln. Navi följde tyst efter och höll ögonen öppna framför dom i ett försök att kunna se om någonting skulle komma ut ur mörkret. Båda försökte att ignorera alla benen på marken medans dom fortsatte och försökte att inte tänka på hur många döda hylianer som var runt omkring dom.
Det verkade som om tunneln inte var helt gjord utav jord och sten. Fyrkantiga hål var uthuggna på väggarna allt som stigen fortsatte. I varje hål fanns överdelen av en skalle och under dom fanns en liten skyldplatta med svårtydlig text. Vaken Link eller Navi ville veta var dom var någonstans eller vad texterna sa. Dom gjorde helt enkelt sitt bästa att låtsas att dom inte var där. Och ändå kändes det som om dom tomma ögonhålorna iakttog dom...
En liten del av Link ville nästan att dom hittade någonting. Ett slags monster eller djur som kunde anfalla dom. Det hade han aldrig föreställt sig men den växande spänningen började att bli för mycket. Han kunde hela tiden svära på att han kunde se skuggorna skifta sig i mörkret bara för att ingenting dök upp. Vid andra tillfällen kunde han höra fotsteg som inte var hans egna men vart han än tittade fanns ingenting där. Han ville att någonting skulle hända! Allt ingenting runt honom var nästan lika illa som att slåss...
Inte så långt nere i tunneln nådde dom ett annat rum. Även detta var kantat av sten, ett verkligt rum snarare än en del av tunneln eller grottan av något slag. Link smög sig in med Navi flygande över sitt huvud.
Luften i rummet var alldeles unken och kvävande, stanken av röta träffade deras ansikten. Fyra stenkistor utan lock låg placerade längst väggarna. Precis som i det förra rummet fanns inte ett spår efter sanningens lins. Ingen piedestal eller någonting att förvara den i.
Men på väggen fanns en ovanlig syn. En stor målning med ett demoniskt ansikte med tomma ögonhålor och ett brett flin. Den vilade sin haka på kloliknande händer allt som den stirrade framför sig. Link kunde svära på att flinet växte allt som han närmade sig. Varelsen, vad det nu än var, verkade stirra in i honom...
I ett försök att inte tänka på målningen närmade sig Link långsamt en av kistorna. Han visste inte vad dom var till för. Det var därför han flämtade till när han såg vad som fanns inuti.
Inuti kistan var en död kropp. Inte ett skelett. En kropp som fortfarande var intakt, eller intakt var ett generöst sätt att beskriva det på eftersom den tydligt var så gammal och torr men ändå välförvarad. Kroppen var inlindad i vita lindor som var slitna. Den lila hud som blottades var torr och såg mer ut som kol.
Vad som gjorde det värre var att när Link flämtade till började kroppen att rycka till.
Med ett torrt fruktansvärt jämrande rörde kadavret sina lemmar och dess ögonlockar lyfte sig sakta. Dess ögon var på något sätt intakta men dom var mjölkiga med knappt synliga pupiler. Och ändå stirrade den in i Link och jämrade sig igen då den sträckte sig efter honom.
Link blev genast påmind av varelsen under Begravningsplatsen och dess like på Marknadsplatsen. Med ett förskräckt pip rusade han baklänges och snubblade nästan.
"Kom igen! Vi bör-" började Navi innan hon flämtade till då hon vände sig mot utgången. Utan att dom hade lagt märke till något hade en av dom mumifierade kropparna rört sig mot utgången för att blockera deras väg, vilket visade en överraskande intelligens. Dom andra kistorna gav ifrån sig jämrande läten medans inlindade händer reste sig från insidan och gröpte tag i dom steniga kanterna.
Från varje kista reste sig mumifierade kroppar, var och en av dom stirrande på Link och Navi och rörde sig långsamt mot dom. Det var fem av varelserna, en vid dörren som hade legat i ett hörn utan att dom hade lagt märke till den!
Då han visste att han inte hade något val än att slåss gick Link till anfall mot den närmsta framåtsläpande kroppen och högg den med sitt svärd. Inget blod spilldes från såret men ändå reagerade knappt varelsen. Men den var så långsam att Link kunde backa undan innan den kunde svara med en motattack.
Problemet var att det var fyra av dessa varelser som kom mot honom och en vid dörren som knappt rörde sig. Han kunde förmodligen komma förbi dom och kanske den vid dörren utan större problem. Men det var det att dom förmodligen skulle följa efter honom. Han ville inte leta genom denna fruktansvärda plats utan extra anledning av att se sig över axeln...
Link påbörjade ett mönster av att anfalla och backa undan sina motståndare. Rummet var inte särskilt stort han fick ibland hoppa över kistorna och ducka undan. Kropparna verkade inte känna smärta och kollapsade bara när någonting träffade deras halsar.
När det bara fanns en kvar förutom den som vaktade dörren tog allt en vändning.
Kroppen som släpade sig fram mot pojken gapade stort och gav ifrån sig ett ojordiskt skri. Det var samma läte som varelsen under Begravningsplatsen och på Marknadsplatsen gav ifrån sig. Och precis som tidigare fick det fruktansvärda oljudet Link och Navi att frysa till. Pojken kände hur hans lemmar blev till sten och kunde bara andas och flämta av skräck då mumien närmade sig.
Hur mycket än Link försökte kunde han inte röra sig! Hans tankar skrek till hans lemmar att röra på sig, att låta honom fly eller slåss, men det hände inte! Navi kunde bara stanna flytande på fläcken med vingarna som knappt rörde sig så att hon inte kunde hjälpa till...
Men just som Links lemmar började att lyda var det för sent. Den mumifierade varelsen kastade sig mot honom och han hann inte ducka undan. Han gav ifrån sig ett skrik då han tacklades ner på marken medans varelsen tuggade och gnisslade sina tänder mot honom.
Link fick panik och började att minnas vad som hände förra gången och innan han kunde göra något kände han förruttnade tänder tugga sig in i hans hals. Han skrek av skräck då varelsen började att suga ut all hans energi.
Navi försökte att hjälpa till, hon flög in i monstrets öga och sparkade dom! Men tyvärr reagerade den inte ens på det! Det verkade som om den var blind, eller tillräckligt blind för att hennes sken inte skulle göra någon nytta. Och att sparka fick den inte heller att rycka till!
Varelsen tryckte ner pojken som knappt kunde röra sina lemmar så han kunde inte svinga med svärdet för att kunna försvara sig! Den hindrade honom inte från att sprattla i ett försök att få bort den mumifierade varelsen.
Men den gav inte upp utan fortsatte att sänka sina tänder i Links hud.
Link fortsatte att röra sig, desperat av att slå sig fri medans Navi gick för varelsens ögon. Det gjorde inte mycket men hon var tvungen att göra någonting! Efter mer kämpande lyckades pojken att lägga en hand på varelsen ael och började att knuffa i ett försök att få bort den från honom.
Han gav ifrån sig ett skrik av smärta och skräck då varelsen lyfte en arm och drog sina förruttnade naglar ner längst sidan av hans huvud och nerför kinden. Den skar sig så djupt att blod började att rinna nerför hans ansikte och i hans hår.
Det gav Link tillräckligt med energi och styrka för att knuffa bort varelsen från honom. Eller åtminstone tillräckligt för att kunna använda sin andra arm. Med ett vilt skrik började han att hugga till i dess bål om och om igen, desperat av att döda den medans den bet sig fast vid hans hals.
Detta gjorde den tillräckligt svag så att han kunde knuffa bort den ännu mer så att han fick chansen att hugga den i halsen. Bara när det hände föll mumien död och kollapsade över Link då den slutade att röra sig. Med ett till skräckslaget läte knuffade Link bort den döda kroppen från sig.
Det femte monstret som fortfarande levde släpade sig fram mot Link. Desperat rusade Link mot den, flämtade då den öppnade munnen. Men den här gången var han tillräckligt snabb. Han hoppade lite medans han svingade med svärdet så hårt han kunde så att klingan gick tvärs genom monstrets ansikte och ut från den andra sidan så att den övre hlvan av huvudet föll av.
Genast föll den till en hög på golvet medans Link stirrade på kroppen. Med ett skräckslaget skrik föll han på knän och började att hugga sitt svärd i den döda varelsen flera gånger, hans tankar helt tomma medans hans kropp rörde sig av sig själv. Han var vansinnig, så fylld av inbiten vrede att han bara ville fortsätta hugga och hugga varelsen tills han inte kunde röra sig!
Navi såg medlidande på då hon kom ihåg hur Link gjorde likadant med varelsen under Begravningsplatsen.
"Link! Snälla, sluta!" skrek hon och flög framför pojkens ansikte. Först reagerade han inte men slutade när hon skrek igen. "Det är över! Sluta, snälla!"
Pojken andades tungt, hans kropp skakade medans hans hals och ansikte värkte från såren han hade utsatts för. Han fortsatte att blinka igen och igen i ett försök att hålla tillbaka tårarna som bubblades upp. Nej! Han kunde inte gråta! Hans mask hade redan börjat att spricka men han kunde inte bara gråta!
"Förlåt..." kvävde Link osäker på vad han skulle säga.
"Du, det gör inget..." sa Navi och flög över för att stryka sin hand upp och ner längst hans oskadade kind. "Jag önskade bara att jag kunde vara till mer hjälp..."
Hon hade känt sig värdelös, hennes attacker gjorde ingenting alls för att hjälpa honom...
"Jag såg att du gjorde allt du kunde," svarade Link och började skakigt resa sig upp. Han tog bara några steg innan han stannade och lutade sig mot väggen och flämtade.
"Vi borde nog vila lite..." sa Navi som inte ville att Link pressade sig själv. "Jag vet att detta inte är den bästa platsen att vila på...men något säger mig att du inte vill ge dig av härifrån förrän vi har hittat sanningens lins."
Hon hade börjat att förstå hur Link tänkte allt som tiden hade gått.
Och, naturligtvis, hade hon rätt. Kanske inte av den anledning hon trodde. Om han förflyttade sig därifrån var risken att han aldrig skulle vilja återvända. Men han nickade och satte sig ner lutande mot väggen bredvid dörren. Han avskydde av att vara i samma rum med dom döda, eller rättare sagt dom nya döda, varelserna. Men Link kände att gå tillbaka ut för att hitta en annan plats att vila på skulle vara värre.
Link fann sig själv stirra på dom döda kropparna han hade lämnat efter sig på golvet. Hans händer gröpte hårt om svärdet tills hans knogar blev vita då pojken var på sin vakt. I vanliga fall kände han sig fruktansvärd av att döda men dessa varelser framför honom var ett vagt undantag. Dom var redan döda, verkade det som, och det var någonting med dom som han föraktade.
Andra monster och varelser hade skadat honom, vissa av dom mycket värre än dessa odöda hade gjort...men ändå kände han en sådant personligt och starkt hat för just dessa varelser och han visste inte varför. Sättet dom högg tag i honom och klöste, bet honom...tog i honom...gjorde honom illamående...
Navi vilade sig på Links axel och förblev tyst. Inte för att hon kände att Link ville vila i tystnad men för att hon också kände sig orolig av att locka fram någonting annat från tunnlarna. Det var något som inte stämde med dessa tunnlar. Hon hade känt förhäxad svart magi från Ganondorf ett halvt dussin gånger på sistone. Men just detta var...annorlunda.
Magin som fanns under brunnen kändes mer vild och äldre än dom andra Templen eller andra platser Ganondorf hade förhäxat. Hon tvivlade att Link kunde märka skillnaden eftersom han var en hylian. Hennes natur som älva gjorde henne mer känslig för dessa ting och hon kunde känna det mycket bättre. Detta ställde frågan av vad det var som pågick på denna fruktansvärda plats och vad som orsakade det.
Kanske Bongo Bongo? Sheik hade sagt att Impa hade på något sätt förseglat den någonstans under brunnen...så den lurade någonstans i mörkret. Visst var den förseglad mer än bara vattnet som fyllde brunnen så hon gissade att dom inte skulle springa på varelsen när som helst. Men kanske dess själva närvaro var tillräckligt för att försmutsa en plats eller kanske det sammankopplad med Mannen Som Kunde Se Sanningen. Den äldre mannen nämnde hur legenderna talade om mörka ritualer...
Medans Navi satt och funderade för sig själv gjorde allt för att kunna hålla sig fokuserad på vad som helst istället på den fruktansvärda målningen som verkade stirra tillbaka mot honom trots bristen på ögon. Han ville varken tänka eller vara medveten. Pojken kände alltid hur han började att tänka på sina egna misslyckande, eller faran han befann sig i eller hade befunnit sig i i det förflutna och alla hemska ting han hade sett och upplevt sedan han hade tvingats till sitt uppdrag. Han ville inte tänka på någonting alls...
Medans dom vilade ryckte dom till av ett ljud som fick dom att frysa till på fläcken. Det var inte ännu en av dom mumifierade varelserna, nej. Faktum var ljudet lät mycket större och det var ute i tunnlarna.
Tunga långsamma fotsteg. Sniffande. Svallande tunga.
Vad det nu än var verkade det leta, kanske redan var medveten om att någonting främmande hade trätt i brunnens domäner. Sakta, så sakta närmade det sig dörren men vad det nu än var stannade det innan det ens kom över tröskeln.
Link och Navi kände en känsla av stor fasa bara av blotta ljudet från vad det nu än var för någonting därute. Med darrande ben tvingade sig Link att släppa en hand från sitt svärd för att trycka den över sin mun för att täppa till sina andetag. Han var så skräckslagen att han inte ville ge ifrån sig minsta lilla ljud.
Ett lågt grusigt morrande kom från varelsen, gnisslade sina tänder och sniffade högt efteråt. Det var en fruktansvärd stund då allt var tyst som om varelsen höll på att fatta ett beslut. Som tur var gav den ifrån sig ett till morrande medans fotstegen sakta gick därifrån.
Pojken och älvan vågade inte ge ifrån sig ett ljud trots att fotstegen hade blivit för tysta för att höras. Efter det förblev dom tysta en ännu en minut tills dom lät sig själva andas igen. Det måste ha varit något fel med vad det nu än varelsen var för någonting. Bara dess närvaro fyllde do med fasa som bara dodongo kungen eller Volvagia hade. Och dom hade inte ens sett just denna varelse!
"Navi, vad är det med den här platsen?" frågade Link som höll sitt svärd med båda händerna igen. Medans Navi hade haft rätt och att han inte kunde känna någonting alls i luften som hon kunde kunde han ändå märka att det var något annorlunda med denna plats än dom andra dom hade varit på. Han visste bara inte vad.
"Jag önskar att jag visste. Någonting är väldigt fel med den, det är allt jag kan säga," sa hon och det fick henne att oroa sig över hur Skuggornas Tempel skulle vara. Alltihopa kändes alldeles fel under brunnen som om en ojordisk varelse var runt varje hörn, vare sig dom kunde se det eller inte.
Link nickade bara tyst. Han hade en känsla av att Navi inte skulle kunna svara hans fråga men han hade vant sig vid att fråga henne om allt utanför Dom Förlorade Skogarna. Det var nästan lustigt att, trots namnet på hans hem, kände han sig mer vilsen utanför det än han någonsin hade gjort under sin uppväxt. Även andarna och varelserna i skogen verkade normala för honom men allt utanför var så främmande för honom...han kunde knappt föreställa sig platser som under brunnen eller monster som Vovlagia ens kunde existera alls under sin uppväxt...
När hans styrka hade återhämtat sig reste Link upp och kikade försiktigt ut ur rummet. Mörker. Det fanns ingenting annat än det. Inga tecken på vad det nu än var som hade varit därute...inga fotspår i smutsen. På något sätt gjorde det allting värre, som om det fanns en varelse dom båda hade inbillat sig om på samma gång...
Försiktigt med öronen spetsade återvände pojken och älvan till tunneln. Båda förväntade sig att varelsen skulle koma tillbaka när som helst men ingenting hoppade fram ur mörkret som dom gissade. Dom var tillslut tillbaka i huvudkorridoren. Nu fanns det bara två gångar, en som gick tillbaka till ingången eller dit där den vita massan hade försvunnit.
Pojken visste att oavsett riktning skulle det leda dom till skrämmande ting, dom kunde inte gå runt det. Det kändes som at vart han än gick var det densamma. Med det i tanken...beslöt han sig för att gå längre ner för korridoren åt samma håll som det vita.
Ingenting levande väntade på dom då dom fortsatte. Ben var fortfarande utspirra över golvet, både från människor och djur. åda försökte att inte föreställa sig vad som hade orsakat all död, speciellt med tanke på hur utspridda resterna var.
Link tittade på en vägg där han såg fläckar av torkat blod. En väldigt stor mängd rann ner til golvet. I sitt bakre huvud kunde han svära på att han hörde långa, blodisande skrik och därefter tystnad.
Han ryste till och såg sig omkring, orolig av att han skulle se något krypa längst väggarna eller taket efter honom...men det fanns ingenting där. Medans dom fortsatte såg dom flera torra blodfläckar längst golvet, väggarna och taket. För varje gång kunde Link svära på att han hörde fruktansvärda skrik och hud som slets samman i hans bakhuvud.
Med tanke på att Navi inte reagerade antog han att han var den enda som hörde det.
Båda tvärstannade när dom såg någonting nytt på väggen. Blod, precis som innan...men den här gången glimmade det till i det svaga ljuset runt omkring dom. Det var blött...
Innan Link kunde göra en kommentar över det kände han något i nacken. Något slemmigt och varmt, sannolikt en tunga, släpa sig från nacken och upp till hårfästet. Han gav ifrån sig ett skrämt läte, snodde runt och tittade sig vilt omkring efter vad det än nu som hade stått bakom honom.
...Ingenting...
Precis som tidigare var gånge tom. Link såg sig omkring överallt...men han såg ingenting.
"Link?! Vad hände, hörde du någonting?" frågade Navi som också såg sig omkring. Precis som Link såg hon ingenting, bara en massa ben...
Pojken flämtade, hans hjärta dunkade mot hans revben medans han försökte att lugna ner sig.
"Något...slickade mig..." sa han och kände efter med sin hand mot nacken. Till hans fasa och avsmak kände han saliv precis där han hade känt tungan. Han torkade snabbt sin hand på sin tunika medans han fortsatte att se sig om. "Det slickade mig! Varför kan jag inte se det?!"
Navi visste inte vad hon skulle göra. Dom hade aldrig fått ta sig an en osynlig fiende förut...och hon mindes hur han hade sagt att någonting andades mot honom tidigare. Var det samma varelse? Varför anföll den inte? Trakasserade den honom bara för att den kunde?
"Jag tror att vi bör försöka att inte låtsas om den och fortsätta. Det finns ingenting vi kan göra..." sa hon och om dom stannade kvar för länge och förde för mycket oljud var risken att dom kunde dra till sig någonting som kunde döda dom. Praktiskt taget dra till sig just det som hade lämnat efter sig den färska blodfläcken...
Link lugnade ner sig, flämtade tills hans kropp hade slutat att skaka. Han avskydde den här platsen.
"...Visst..." nickade han.
I en snabbare takt fortsatte pojken framåt för att komma ifrån fläcken så fort som möjligt utan att behöva springa. Att springa skulle ge ifrån sig för mycket ljud. Inte för att det hade någon betydelse eftersom han redan att skrikit. Den händelsen hade skrämt honom så mycket att han glömde bort den nya blodfläcken.
Minuterna fortsatte under en spänd tystnad. För varje stund tyckte Link att han skulle känna någonting annat röra honom som inte var synligt. Ingenting sådant hände såklart vilket han var tacksam över. Men det hindrade honom inte att titta över axeln bara för att se att ingenting var där...men ingenting var såklart där.
Åter igen tvärstannade dom när dom hörde ljud längre fram. Ett rusande ljud. Men det var annorlunda den här gången, speciellt för at det lät mer som om det var ett antal varelser längre fram som gav ifrån sig ett sådant läte...
Det hade inte varit så många avgrenade gångar sedan dom lämnade rummet med dom mumifierade varelserna så det fanns inget annat val förutom att vända tillbaka dit kom kom ifrån. Link insåg att vart dom än gick kunde dom förvänta sig någonting fruktansvärt så om han vände om och sprang iväg från vartenda ljud eller hemska åsyn skulle dom aldrig göra några framsteg.
Navi tänkte samma sak då hon inte blev förvånad av hur Link samlade sitt Mod och fortsatte framåt. Dom spände ögonen i ett försök att kunna se in i det svarta mörkret framför dom. Kanske om dom tittade tillräckligt noga skulle dom kanske se källan av allt ljud innan dom själva blev upptäckta.
En känsla av förvåning och lättnad fyllde dom då dom såg vad som gav ifrån sig ljuden.
Dom hade kommit fram till en T formad gång. På väggen där korsningarna förgrenade sig fanns ett antal gyllene döskalletullar. Dom var alla ihopsamlade, kröp runt eller roterade där dom stod. Ljuden dom hade hört hade kommit från denna stora mängd of förkroppsligad förbannelse.
Men det förvånade dom inte av att ett så stort antal hade samlats på denna fruktansvärda plats. Hur dom hade kommit förbi allt vattnet som blockerade platsens, tydligen, enda ingång var ett mysterium. Men det var något dom inte behövde grubbla över.
Link tog ett djupt andetag och satte genast igång.
Som tur var gjorde dom gyllene döskalletullarna inget motstånd. Dom var praktiskt taget slöa då Link dräpte dom en efter en medans han använde slangbellan för dom som var för högt uppe. Det var rätt många av dom, fler än vad dom hade stött på!
Link hade blandade känslor av att dräpa dom gyllene döskalletullarna. Dom var en levande manifestation av en förbannelse och verkade vara olikt något djur han hade sett. Trots allt så varken åt dom eller hade någon som helst självbevarelsedrift. Men dom var ändå på något sätt levande...det var bara någonting han inte kunde ro för...
Medans pojken tänkte sig bort la han och Navi märke till någonting. Mörkret runt om dom hade gjort det svårt att se tidigare men dom gyllene döskalletullarna hade faktiskt täckt sig över någonting! Det var ingen vanlig vägg, det var en stor port!
Den var gjord utav sten, sprucken och flisigt vid kanterna men annars rätt robust. Den verkade inte ha några handtag eller dörrvred eller något sätt att öppna dom. Vad som var ovanligt var det som över porten. Tunna rep med papper zick-zackade tvärs över porten, sheikah symboler på dom med svårtydliga skrifter. Inte ens Navi kunde läsa texten, språket verkade inte ens vara hylianskt.
Med dom gyllene döskalletullarna borta var det en förändring i luften, som om deras närvaro hade på något sätt blockerat den. Och ännu mer, en tyngande närvaro föll över pojken och älvan. Links ben skakade lite som om han höll upp en mer tyngd än han kunde klara av. Samtidigt hade Navi svårt att hålla sig luftburen och fick vila sig på sin kompanjons axel.
Ett nytt läte trädde fram och det tog en stund för dom att inse att det lät som om någonting andades. Rossliga långa andetag som tydligt kom bortom porten. Det var en närvaro på andra sidan och det var någonting dom bara visste var överjordiskt och skrämmande.
"Navi...är det...?" började Link men vågade inte tala färdigt. Det kändes som om någonting skulle störta ut genom porten och sluka honom men han kunde inte röra sina ben alls. Dom var praktiskt taget fastklibbade på golvet medans hans ben fortsatte att skaka.
Älvan visste vad han ville komma med. Sheikah symbolerna var tydliga och Sheiks historia började att träda fram i hennes tankar. På andra sidan porten...måste där vara Bongo Bongo. Vad annars kunde det vara bakom denna barriär?
"Jag tror det. Link, vi bör fortsätta," sa hon, medveten om att varelsen kunde fortsätta att vara förseglad i sju år men hon oroade sig av att stanna kvar kunde ha fruktansvärda följder. Redan kände hon att någonting iakttog dom, samma känsla som i Kakarikobyn om sju år...
Link uppfattade knappt av vad Navi sa. Han fortsatte att stirra på porten, kunde svära på att han hörde någonting skifta sig på andra sidan. Det var som ett sovande djur som rörde sig för att gör att göra det bekvämt för sig, eller någonting mycket större som spände nävarna av vrede. Plötsligt började hans ben att röra på sig då han gick mot porten. Navi sa någonting men han lyssnade inte. Han släppte svärdet i sin hand och sträckte sig efter stenbarriären.
Han slickade sig om munnen och svalde. Hans hals var så torr. Han var så törstig.
Pojken tog några steg framåt med handen fortfarande utsträckt. Navi talade fortfarande men hennes ord nådde honom inte. Då hans fingertoppar snuddade porten gav han ifrån sig en kvävande flämtning.
Framför sig i sina tankar såg han en bekant röd cirkel. Ett massivt öga som inte blinkade, vars blick verkade tränga sig in i hans inre djup. Det såg honom. Det kände honom. Det var medvetet av honom och hans namn.
Link...är du inte törstig?
Med ett rop av fasa backade Link undan, föll på rumpan och tappade svärdet då han stirrade in i porten. Åter igen kände han som om den skulle öppnas...men förblev helt stilla. Det röda ögat hade slutat att stirra in i honom och han hörde ingenting annat än ljudet av hans andetag.
Navi hade flugit upp i luften av panik då Link närmade sig porten. Hon visste inte om han ens var kapabel att öppna den eller att ändra på framtiden var möjligt...men hon visste att röra vid den var en dålig idé. När han föll baklänges var det bevis nog över hennes misstankar.
"Vad hände?! Är du skadad?!" utbrast hon.
Det tog Link en stund att ta sig samman från vad som hade skrämt honom...men han lyckades tillslut att resa sig upp, plocka upp sitt svärd medans han fortsatte att stirra in i porten.
"Jag tror att jag är oskadd...jag såg det..." mumlade han.
"Såg vad?" frågade Navi som tittade mot porten för att se om hon skulle få reda på det.
"Jag tror att jag såg ett öga," mumlade Link, oförmögen att slita sin blick från stenporten framför honom. "Jag skulle inte ha gjort det..."
"Nä, det skulle du inte," höll älvan med med en suck. "Kom nu. Vi får...helt enkelt låtsas av vi inte såg det här. Vi fortsätter."
Tillslut tittade pojken bort från barriären. Han tvingade ner sin rädsla och oro. Bara tvinga ner allt. Låtsas att det inte var där! Link insåg åter igen att oavsett vilket håll han än tog var det sannolikt att någonting fruktansvärt väntade i varje gång och vilken gång som helst kunde leda till sanningens lins...eller ingen av dom.
Efter en stunds tänkande valde han att gå till vänster och vände sig med en rysning bort från porten. För varje steg kände han att den skulle öppnas upp...
Men ingenting hände!
Som tidigare fortsatte Link och Navi under tystnad. Gången var rak, inga avgrenade gångar som ledde till dom inre hörnen i området. Det var förvånansvärt för dom hur någonting så stort kunde finnas härnere. Speciellt Navi eftersom hon insåg mer än Link hur märkligt det var. Det var ju menat att vara en slags källare, eller? Varför var det så mycket utrymme här? Varför fanns där tortyrredskap? Varför alla ben...?
Det var antagligen bäst att aldrig få reda på det.
En sjuk lukt började att bli framträdande lite längre fram, den sorten som träffade näsborrarna av bara ett andetag från munnen. Även det var inte så behagligt då dom kunde känna smaken av den nersmutsade luften! Tillslut kom dom till ett nytt rum. Precis som i rsten av den underjordiska platsen var det ben utspridda överallt, även ett komplett skelett med en inslagen skalle.
Men det var inte det dom la märke till.
Från golvet hängde vita saker i luften. Dom var längre än Link, även i hans vuxna kropp! Det tog några sekunder att inse vad dom vita sakerna egentligen var...
Dom var armar.
Magra, fruktansvärt långa armar som verkade växa upp ur jorden på golvet! Huden på dom verkade att sakta ruttna bort, bortplockad och sprucken i vissa delar medans den verkade sitta åt mot musklerna och benen. Längst upp på dessa armar var naturligtvis händer. Kloförsedda händer med utsträckta fingrar. Naglarna var ojämna, flisiga och röda från vad som tydligen var blod. Link ryggade till då klösmärkerna på hans kind började att pulsera bara av att titta på klorna.
Dessa armar bara svajade, nästan som grenar på ett träd som rördes av vinden. Pojken och älvan bara stirrade med Link beredd med sitt svärd. Men lemmarna verkade inte reagera av deras närvaro alls. Vad dom än var för någonting så verkade dom för stunden inte utge sig som ett hot. Men paret rörde sig inte, för nervösa av vad som kunde hända som resultat.
Link och Navi var så distraherade av lemmarna att det tog sin tid att inse att det var någonting längst in på andra sidan av rummet. Det var Navi som la märke till det och petade Link på kinden och pekade tyst på det.
Mot väggen längst in var ett stenbord, nästan som ett altare i en kyrka. Stenen var sprucken och såg ut att att kunna smulas sönder av en lätt spark. Men det var det som låg på stenbordet som intresserade dom. Liggande på någon slags piedestal var ett lila objekt, format som sheikah symbolen. Ett handtag med en stor cirkelformad del på en ände med en glasbit och tre röda hornliknande taggar på toppen.
"Sanningens lins..." viskade Navi i Links öra. "Det måste det vara..."
Vad annars kunde det vara? Det var en lins i form av sheikah symbolen. Det kunde knappast vara någonting annat!
Men...den var på andra sidan av lemmarna. Rummet var trångt nog för Link att inte kunna komma några meter ifrån dom gängliga armarna. Lemmarna var så långa att bara det inre hörnet var säkert nog. Om han nu verkligen ville få tag på sanningens lins var han tvungen att våga sig in i rummet.
"Vad ska jag göra?" viskade Link tillbaka och höll ögonen öppna på armarna som om deras samtal skulle få armarna att reagera. Som tur var så hände ingenting. "Vad är dom för något?"
Hans svärd skulle säkerligen kunna hugga sig genom armarna men dom gav ifrån sig en skrämmande utstrålning! Dom måste ju trots allt vara fästa på en större varelse. Någonting som lurade under jorden...
Navi grimaserade då hon fortsatte att titta på armarna. Dom bara fortsatte att svaja, nästan som fiskbete, som om vem eller vad som helst skulle vara lättlurade att komma nära dom med flit. Det var ju, såklart, inte som om dom inte hade något val.
"Jag vet inte vad dom är för något...men jag tror att om vi går lugnt och försiktigt medans vi är tysta klarar vi nog oss," sa hon, eller åtminstone hoppades.
Åter igen hade dom inget annat val. Dom behövde sanningens lins! Trots den växande rädslan inom sig var Link tvungen att korsa rummet. Sväljande högt nickade han och började långsamt att röra sig framåt. Han släpade för det mesta sina fötter än att ta riktiga steg då han inte ville bryta ett ben eller riskera att ge ifrån sig ljud. Navi satt på hans axel, båda höll andan, nervösa av även det skulle få armarna att reagera.
Link skrek.
Från ingenstans hade lemmarna reagerat. Kanske han hade gått för tungt. Kanske han hade gått för nära. Eller kanske hade lemmarna hela tiden varit fullt medvetna av deras närvaro och ville bygga upp spänningen för deras kalla nöje.
I vilket fall hade den närmsta armen böjt sig ner, armbågen praktiskt taget bröts då den bleka handen hade huggit tag i pojkens underarm. Att smyga var nu onödigt så han gav ifrån sig ett skrik av skräck då det hände och försökte att slita sig loss utan lycka. Den motbjudande lemmen verkade benig och svag som en kvist men den hade ett järngrepp!
Link gjorde sig redo med sitt svärd med sin fria hand och skulle precis försöka att hugga sig fri då någonting nytt kom upp ur marken. Han och Navi stirrade av fasa då en vit massa kom upp ur jorden, båda mållös av vad dom såg.
Det var nästan en motbjudande åsyn. En klump av vit, åldrande hud. Saken var nästan människoliknande med en puckelrygg och nästan en formlös kropp under sig. Den verkade inte ha några ben då dess botten verkade ha gått ihop med marken. Den hade stumpiga armar som inte hade riktiga händer, bara mörkröda köttiga gripklor.
Huvudet var det värsta. Den satt tronande på en lång tub till hals utan hår med åldrande, skalande hud som visade musklerna undertill. Huden sträckte ut sig som om kroppen undertill var alldeles för stor för den. Dess käke hängde vidöppen med dess köttätande mun som hade stora fyrkantiga tänder som höll på att ruttna. Och så var det dess ögon, eller bristen på dom. Den såg ut att ha två svarta hålor istället som om någonting hade slitit ut ögonbollarna. Men ändå verkade det som om den stirrade in i paret.
Massan gav ifrån sig patetiskt flämtande andetag och gnisslade sina tänder då den närmade sig. Trots bristen på ben verkade det som om den kunde röra sig längst golvet utan problem. Den rörde sig så klart långsamt men närmade sig ändå med oroväckande hastighet!
Pojken gav ifrån sig ännu ett skrik av fasa och högg i armen som höll honom. Trots hur benig och förruttnad lemmen var kunde svärdet inte hugga sig genom så lätt! Det tog Link flera hugg till klingan skar sig genom! Återstoden av lemmen föll på golvet oh handen som höll i Link släppte taget och föll också på marken.
Utan att vänta rusade Link mot sanningens lins och högg tag i det med varelsen som fortfarande närmade sig. Efter att ha placerat linsen i sitt bälte snodde han runt för att kunna fly från rummet men han och Navi flämtade till av skräck.
Under den stund då Link hade hållits fast hade flera armar vuxit upp ur marken. Ett halvt dussin av dom blockerade nu utgången så att det gjorde det omöjligt för dom att fly! Och varelsen fortsatte att komma närmare, dess tänder gnisslade och strimlor av saliv rann ner för dess haka.
"Spela Ljusets Preludium! Skynda dig!" skrek Navi som hade stannat på hans axel under hela situationen. För än så länge hade hon inte kunnat vara till stor hjälp...
Innan Link ens kunde stoppa undan svärdet kände han en vass smärta skära sig i hans ben. Han skrek och tittade ner för att se en ny arm som hade dykt upp ur marken och sträckt sig så mycket för den kloförsedda handen skulle gröpa tag i honom. Men den här gången grävde sig klorna in i hans hud så att blod rann ner längst hans ben.
När Link spelade melodin som lät honom förflytta sig mellan långa avstånd såg Navi till att alltid röra vid honom då han gjorde det. Om fallet var så...skulle denna sak också förflytta sig tillsammans med dom? Utan att veta fullt om hur den sortens magi fungerade kunde han inte chansa! Så han började att hugga på armen men han fick vara försiktig så att han inte skadade sig själv.
Samtidigt närmade sig varelsen allt mer! Den stirrade in i Link och en svart förruttnad tunga hängde ut ur munnen då den lutade sig in mot honom. Av blind skräck började Link att hugga mot varelsen medans han skrek av skräck. Av ren tur högg svärdet av motbjudande tungan så att den föll på marken.
Varelsen gav ifrån sig ett gurglande rytande av smärta och backa undan från Link som fortsatte att hugga efter den och lyckades att skära den tvärs över magen. Det läckte ut tjockt grönt blod, nästan som slem, medans den fortsatte att backa undan. Tydligen efter första tecken på skada var dess första instinkt att retirera!
Link stannade inte för att tänka på det, utan fortsatte att försöka hugga av handen. Medans det hände försvann varelsen ner under jorden igen! Efter att ha befriat sig backade han in i hörnet och sträckte sig efter Tidens Okarina. Men innan han ens kunde göra det sköts en ny hand upp ur marken och gröpte sig tag mot hans huvud, hela dess handflata täckte hans ansikte medans klorna grävde sig in i hans skalpell.
Åter igen svingade Link sitt svärd mot den anfallande armen men kunde inte se! Navi försökte att vägleda honom men var inte säker på att ens det hjälpte! Hon visste inte vad varelsen ens var för någonting eller hur man besegrade den...hon visste inte dessa armar och den ögonlösa varelsen var en och samma eller separata eller...eller någonting annat...
På tal om den ögonlösa varelsen, åter igen kom den upp ur marken och rörde sig mot Link. Den skiftade sin hals fram och tillbaka som om den var ivrig av en måltid. Navi fann sig själv undrande av vad i Farors namn var det här för varelse. Hon hade aldrig hört talats om någonting liknande och den gav inte ens ifrån sig samma förhäxade energi som andra monster hade i ett Tempel. Vad det nu än var för någonting...va den mer unik...
Allt som monstret närmade sig fortsatte Link att hugga den förvånansvärt stabila lemmen och fick panik då handen föll lite så att han kunde se igen. Han skrek då han såg den egentliga varelsens mun öppnas omöjligt stort. Utan att tänka högg han sitt svärd i dess panna.
Varelsen frös till där den stod.
Link stirrade på den, flämtande medans hela hans kropp skakade. Den...den var död. Det måste den bara vara.
"Navi, vad var det här för någonting?!" frågade han utan att ens tänka. Det var inte som om han hade glömt vad hon hade sagt men en liten del av honom krävde att få veta vad denna fruktansvärda varelse var för något.
"Den ör död. Det är inte viktigt..." sa Navi som var mindre nyfiken av vad exakt varelsen var för något.
Varelsen röt.
Den levde fortfarande och kastade sig vilt omkring vilket fick Link och Navi att ge ifrån sig skrämda läten.
Pojken rykte loss sitt svärd från varelsens panna och svingade mot den igen men den lyfte sitt huvud högt ovanför sin kropp så att han inte kunde nå. Då den drog sig undan högg han dess bål men den verkade bara vara en massa av hård hud utan organ, trots blodet. Hans attacker gjorde inte tillräckligt med skada för att sakta ner den!
Han jagade den och högg vilt på den fruktansvärda varelsen men fler av dess händer sköts upp från marken. Den här gången hoppade han undan och sprang bort från deras räckhåll. Men medans han gjorde det försvann varelsen tillbaka ner i jorden...
Link stannade där och andades tungt medans han såg sig omkring efter vart lemmarna och monstret kunde hoppa fram. Varje gång han försökte att använda okarinan dök det upp en ny arm och hindrade honom! Just nu var allt tyst...
"Kom igen...vi ger oss av härifrån..." viskade Navi som landade på pojkens axel.
"Varje gång jag försöker hugger den tag i mig. Jag vet inte ens om att vi kommer att ta med oss den," viskade Link tillbaka som antog att armarna och varelsen verkligen var en och samma.
Navi hade inte tänkt på det under sin panik. Hon ville ju att Link skulle hamna i säkerhet.
"Det har du rätt i...men den kan ju ändå inte veta vad du tänker göra härnäst," sa hon. För hur kunde den ens?
Efter en stund samlade Link sitt Mod och sträckte sig efter instrumentet. Just som han hörde ett ljud hoppade han undan och backade just som en ny arm sköts upp från där han hade stått. Flämtande stirrade han då lemmen svajade där den var.
"Ser du? Den visste. Bara när jag sträcker mig efter okarinan..." sa pojken.
Älvan var fortfarande förvånad över hur den kunde veta Links drag. Men hur var inte viktigt. Vad som var viktigt var at dom inte kunde bege sig förrän dom hade dödat monstret.
Link gick sakta runt och väntade på att monstret skulle dyka upp från marken igen. Han undvek armarna och inga fler kom upp ur marken...inte varelsen heller. Pojken försökte int ens att vara tyst men ingenting hände! Det halvtysta rummet började att stressa upp både Link och Navi för varje stund som gick...
Utan någon som helst anledning sköts en ny arm upp från marken! Link lyckades att backa undan i tid, men då han gjorde det dök det upp en till arm! Detta hände den tredje gången med pojken som backade baklänges igen.
Varken Link eller Navi la märke till fällan förrän det var för sent. Älvan hade flugit upp i luften då armarna dök upp och pojken var så fokuserad av att ducka undan att han inte såg vad som var bakom honom. Armarna hade praktiskt taget måttat honom till väggen av armar som blockerade dörren.
Genast kom armarna till liv.
En högg tag i hans ben och grävde sina naglar in i hans hud så att det till och med gjorde ont av att försöka att slita sig loss. En annan högg tag i hans arm och ryckte den bakåt vilket fick honom att skrika av smärta och släppa svärdet. En tredje högg tag i hans andra ben vid låret vilket fick honom att känna en lätt avsmak trots smärtan och chocken. Och tillslut högg en fjärde arm tag i hans huvud och höll honom på plats. Allt pojken kunde göra var att vifta med sin fria arm och skrika då han såg varelsen komma upp ur marken.
Navi skrek också och kunde bara inte komma på vad hon kunde göra. Vad kunde hon göra?! Hon kände sig så värdelös! Även ett hugg i skallen dödade den knappast så vad var hon ens menat att göra?! Den hade knappt ögon! Trots det flög hon in mot dess ögonhålor och stärkte sitt sken...vilket odjuret ignorerade helt. Den fortsatte att slingra sig mot Link utan att ens sträcka sig efter Navi då hon flög åt sidan för att undvika den.
Båda frös till av fasa då dom såg den spökliknande varelsen sträcka sig efter Link. Med dess fruktansvärt köttiga gripklor högg den tag i den högra axeln av Links tunika och drog ner den så att hans bara hud visade sig. Link skrek och sprattlade utan framgång, sättet varelsen gröpte tag i hans lår och hur den nästan hade slitit upp hans tunika fick en underlig avsky att växa inom honom som han inte kunde förklara.
Den gav ifrån sig vad som nästan lät som ett kacklande skratt innan den sänkte sina tänder i hans axel.
Link grät.
Han skämdes så men tårarna välde ner medans han skrek, en fruktansvärd smärta spred sig genom hela hans kropp. Tänderna sänkte sig in i hans hud så djupt att blod började att rinna fram. Link kände dess mun stänga sig mer och mer runt hans hud, dess käke klämdes igen hårt då den började att ge ifrån sig ett motbjudande sörplande ljud. Han kunde svära på att om den fortsatte att bita sig allt mer skulle hans arm slitas av! Pojken slog mot varelsens huvud men den la knappt märke till slagen, men vad annars kunde han ens göra?!
Navi gav själv ifrån sig ett rop av förtvivlan då hon såg på hur hennes skyddsling sakta bli uppäten av vad det nu varelsen var för något! Hon måste hjälpa! Hon måste! När hon flög mot ansiktet gjorde hon det enda hon kunde och flög in så djupt hon kunde i dess i ögonhåla. Utan att ens tänka på vad hennes händer rörde började hon att klösa på vad det nu än var framför henne. Den svampiga, ruttna blandningen av hud och...någonting mindre solid...mötte hennes naglar då hon gick till anfall.
Först verkade det inte göra någonting, men då hennes händer grävde sig djupare och slet upp huden började varelsen att känna smärta. Det visade den genom att bita sig ännu hårdare runt Links axel och sände chockvågor av smärta genom hans kropp så att han nästan spydde.
Men allt som Navi fortsatte gav varelsen ifrån sig ett till rytande och händerna som höll fast Link började att få kramp och släppte taget. Driven av en fruktansvärd vrede och överlevnadsvilja plockade pojken upp svärdet medans han ignorerade smärtan han var i. Denna...varelse...var sårbar och han måste dra nytta av det! Genast efter att hans kompanjon flög ut ur ögonhålan hoppade han upp på varelsens rygg medans den försökte att fly.
Link högg tag i huden på dess hals och klöste sig fast medans han använde sin fria hand för att hugga och hacka genom den köttiga tuben. Tårar rann nerför hans ansikte men han fortsatte att hugga och hacka om och om igen och slutade inte ens då den försökte att ruska av honom. Huden som förband delen av halsen med den andra växte tunnare och tunnare och med ett sista skrik av trots högg Link av varelsens huvud!
Kroppen slutade att röra sig då huvudet landade på golvet. Alla armar i rummet sjönk ihop och verkade lösas upp till aska. Det tjocka gröna bläcket rann ut ur stumpen av halsen då varelsen låg död på marken.
Link väntade inte ens. Så fort han såg att utgången inte längre var blockerad rusade han ut ur rummet medans Navi ropade efter honom och flög efter. Pojken tänkte inte ens då han sprang. Att använda en melodi för att fly skulle ha gått fortare men hans tankar skrek åt honom att bara springa...så det var det han gjorde.
Han stannade nära dörren där Bongo Bongo var förseglad och lutade sig mot väggen medans hans ben skakade. Hans axel pulserade av fruktansvärd smärta som spred sig genom hela hans kropp. Link var för rädd att ens titta på såret för att se hur illa det var. En röd trolldryck kunde ordna det i vilket fall...
Navi hann snabbt ikapp pojken och fnös över hur han såg ut. Hans axel var insmord i blod och hade ett bitmärke som gjorde henne illamående. Djupa klösmärken på hans hårbotten och ben hade torkat blod runt omkring sig. Hans ansikte var blekt av avsky och skräck.
"Link...Kom så beger vi oss. Spela nu Ljusets Preludium..." sa hon. Det var ingen idé att ens fråga om han var oskadd. Hon visste att han inte var det. Älvan flög ner och strök ömt hans nacke i ett försök att trösta honom.
Pojken tittade inte ens på Navi eller svarade. Han höll hårt tag om svärdet i en hand medans hans andra tog fram sanningens lins från bältet. Det här var vad Sheik hade skickat honom att hämta...han hade gått genom en sådan fruktansvärd upplevelse bara för det här?
Men någonting i hans bakre huvud måttade Link att titta genom sanningens lins. Han höjde objektet mot sitt ansikte och tittade in i det. Navi sa någonting men han lyssnade inte. Allting såg likadant ut genom linsen om ändå i rött. Link fnös förvirrad och såg sig omkring och hoppade till då han tittade mot motsatta väggen.
En stor del av väggen saknades! Den visade bara en kammare med ett litet bord där det låg en massiv guld rupi! Men...det hade inte varit där tidigare. Link sänkte linsen och till hans häpnad var hålet i väggen borta! Bara en vanlig vägg.
"Link, lyssnar du ens?!" ropade Navi som flög framför Links ansikte. Hon hade försökt att prata med honom men han la knappt märke till hennes ord! "Jag tror inte att det är en bra idé att använda den där saken. Låt oss bara gå!"
Men åter igen reagerade Link inte ens på henne. Trots smärtan som svepte sig genom hans kropp och rädslan han kände...fick en ovanlig nyfikenhet honom att röra sig framåt. Älvan fnös då han bara gick förbi henne och mot, i hennes perspektiv, en vanlig del av väggen. Hon tappade hakan då han helt enkelt gick genom den! Link bara...gick genom den som om det vore en hägring!
Förskräckt flög hon efter honom men stannade framför väggen. Tveksamt rörde hon den. Eller försökte då hennes hand bara gick genom utan något som helst motstånd! Hon tog djupa andetag och flög genom och hamnade i kammaren ihop med Link.
"Jag såg det genom sanningens lins..." mumlade Link som tittade ner på objektet. "När jag tittade genom det var väggen borta."
Navi fortsatte att se sig omkring, förvirrad över situationen. Var det det här som 'sanningen' menades? Saker och ting som verkade på ett vist sätt men var egentligen någonting annat? Det fick henne att undra vilka andra saker och ting som verkade så uppenbara faktiskt var lögner. Hon antog att det var just det som gjorde sanningens lins farlig. Den kunde få en att ifrågasätta allt omkring sig, vilket ledde till en galen existens av paranoia.
"Du, det är intressant...men vi bör fortfarande bege oss," sa Navi och flöt genom den falska väggen med Link efter sig. "Du behöver vila och dricka lite röd trolldryck."
Ja...Link ville bege sig, men...det var bara en sak till.
"Men Bongo Bongos dörr?" frågade han och närmade sig förseglingen som höll tillbaka odjuret. "Tänk om jag kan se genom den?"
"Varför skulle du vilja det?!" frågade Navi som flög bredvid Link då då stannade framför stenporten. Bara av att vara nära den gjorde henne illamående...
Link gillade inte idéen men för honom lät det förnuftigt.
"Jag vet aldrig vad jag kommer att slåss emot i dessa Tempel...jag har aldrig fått se dom först," förklarade han. Trots att det var Volvagia hade han aldrig kunnat veta om vad draken var för någonting eller om dess hjälmaktiga huvud. Annars var det alldeles för vagt som att Morf var en ande...vilket kunde betyda allt möjligt. "Om jag ser den nu kanske vi kan tidigt lista ut hur vi ska besegra den."
Navi gillade inte heller planen...men hon kunde förstå. Kanske det fanns en svag punkt att ta reda på som skulle bli för svår att lista ut snabbt. Och han skulle möta Bongo Bongo i vilket fall så att kunna se den tidigare, även om det inte gick, skulle inte vara så illa.
"Nåväl...gör det. Jag är inte säker på om det ens går..." sa hon.
Av någon anledning hade pojken en god känsla av att det skulle. Någonting inom honom sa att det skulle gå. Han tog djupa andetag, samlade sitt Mod och tittade genom sanningens lins, tittade rakt in i dörren och-
Han tappade nästan både svärdet och linsen då han böjde sig ner och spydde på golvet. Några tjocka hostningar fick hans kropp att skaka då han stirrade på spyan.
"Vad hände?! Vad såg du?!" utbrast Navi som var överraskad av hans reaktion. Vad var det som var så fruktansvärt att det gjorde honom fysiskt illamående?
Link var tyst en stund, flämtade tungt medans han försökte att komma ihåg, men...han kunde bara inte.
"Jag vet inte. Jag vet inte..." upprepade han flera gånger då det enda han kunde få fram var ett genomträngande rött öga.
Pojken hade verkligen sett sanningen. Inte bara bortom porten men själva sanningen om Bongo Bongos natur. Inte bara en fruktansvärd avbild, eller bara ett hav av huggtänder och ögon och klor. Inte någonting så enkelt som ett odjur. Den var ingen fantom, en drake, en vattenande, en parasit, eller ens en en gång utdöd reptil. Det var en kraft mer än någonting, en närvaro, en sak som inte hörde till på något sätt, skepnad eller form.
Hans ögon såg någonting som han inte kunde beskriva eller ens föreställa sig. En åsyn som hade fått den multiarmade varelsen han just hade bekämpat att framstå som en behaglig dröm. Men han kunde bara inte komma ihåg någonting annat än det röda ögat. I ett försök att rädda sig självt hade hans tankar blockerat allt annat han hade sett och vad dom hade försökt, och misslyckats med, att förstå.
Älvan kunde inte förstå någonting utav det eller vad Link hade sett. Och hon ville inte heller.
"Vi bör röra på oss. Spela okarinan. Gör det nu, Link!" befallde hon då hon ville få sig själv och sin skyddsling bort från denna hemska plats...
Link hämtade andan medans han stoppade tillbaka svärdet och linsen medans han försökte att lugna ner sig. Han hade inte fullt förstått vad som hade hänt och det ville han inte heller. Hans plan hade slagits tillbaka på ett så fruktansvärt sätt och det hade skakat om honom till kärnan. Innan han ens kunde sträcka sig till okarinan fyllde ett fruktansvärt ljud luften. Ett människoliknande skrik ekade från den motsatta gången och studsade mellan jord och sten.
Paret frös till, förskräckta av ljudet. Deras blod blev till is då det hördes igen...men mycket nära. Blöta fotsteg kom fram då vad det nu än var som lät närmade sig snabbt.
Utan en sekund att tveka rusade pojken och älvan nerför gången tillbaka till utgången. Hela Links kropp värkte av att från hans strid men han bet ihop och kämpade sig fram. Dom blöta fotstegen kom ikapp vilken inte lät dom att stanna.
Då dom närmade sig utgången kände han sig tvungen att se vad det var som fortfarande var bakom dom. Han kom ihåg hur han kände eller hörde saker och ting utan någon som helst källa så kanske det hände igen? Han tog fram sanningens lins och tittade genom den medans han fortsatte. Han gav ifrån sig ett skrämt skrik av åsynen.
Vad det nu än var som jagade dom var inte mänskligt. Dess hud var nästan becksvart med förruttnade, moluskliknande utväxter längst kroppen och en käke som hängde ända ner till bröstet. Andra detaljer slutade Link ta in då han snabbt tittade bort och hans ben rörde sig allt fortare.
När dom nådde ingången till tunneln susade Navi uppför brunnen medans Link la tillbaka linsen på sitt bälte och klättrade snabbt uppför stegen. Han trodde verkligen att vad det nu än var som jagade dom skulle gröpa tag i hans fot...men det hände inte.
Himlen var fortfarande mörk men moln och regn som föll ner över byn medans åskan dånade på avstånd. Link la sig på gräset, hans bröst reste och sänkte sig då han försökte att hämta andan. Utmattning och rädsla skakade om hans form då pojken gröpte tag i en handfull gräs då han behövde hålla i någonting medans han försökte att förstå allt som han hade sett på den fruktansvärda platsen. Han var glad över att det inte fanns någon i närheten då alla hade sökt skydd för stormen så att ingen kunde se hans patetiska uppspel.
Navi landade på bredvid Link, bad om ursäkt om och om igen för någonting som inte var hennes fel. Hon gick därefter över till mer tröstande ord.
"Såja...det är över...det är över..."
Men självfallet var inte över. Det var fortfarande Skuggornas Tempel som hon visste innerst inne skulle bli mycket värre än det dom just hade gått igenom.
Link sa ingenting på en full minut i ett försök att inte få en panikattack av vad som hade hänt under dagen. Vad som än jagade dom kunde eller ville inte förfölja dom, eftersom det hade gott om tid att klättra upp ur brunnen vid det här laget. Kanske det var någonting som höll tillbaka alla hemskheter under brunnen?
Alldeles skakig satte sig Link upp, tog fram en flaska röd trolldryck och hällde i sig hela flaskan utan att tänka. Han hade fortfarande tre fulla flaskor kvar, men det skulle ändå vara ett slöseri. Hur oroande hans skador än var, var dom inte tillräckligt allvarliga för att motivera allt detta. Men smärtan försvann medans såren läkte...men rädslan fanns kvar och han kände sig underligt nog...nersmutsad...
Navi tänkte inte ens på att påpeka hur mycket trolldryck han hade använt. Inte efter vad han hade gått igenom.
"Link...vi vilar oss. Det behöver du..." insisterade hon mjukt.
Han skakade på huvudet, reste sig upp och tog fram okarinan från sitt bälte.
"Vi måste forsätta," sa han.
"Va?! Link...varför?! Vi kan vila, minns du vad Sheik sa?!" sa Navi ifrån då hon tog till luften. "Du behöver vila dig! Du klarar det inte annars!"
"Jag vill bara få allt det här avklarat! Jag är så t-trött på allt det här!" sa han med darrig röst. Hans mask var åter igen borta, vilket han avskydde. "Jag vill inte slåss eller gå genom sådana platser eller låta andra bli skadade...jag vill bara få de gjort!"
Älvan fnös och medkänsla fyllde henne då pojken lyfte okarinan mot sina läppar. Hon suckade och landade på hans axel. Det var hopplöst. Han förstod bara inte och hon antog att han aldrig skulle heller. Om han fortsatte att pressa sig framåt skulle han ha kvarstående svårigheter längst vägen...men det skulle ändå hända oavsett vare sig han vilade eller inte.
Någon kunde bara klara av all stress och trauma tills dom bröt ihop. Hon hade förtroende av att Link kunde klara av uppdraget, men efteråt...hon var inte säker...
Det tog Link några försök men han spelade Ljusets Preludium och åter igen befann dom sig i Tidens Tempel. Link tvekade inte utan marscherade raka vägen mot MästerSvärdet. Han ville inte tillbaka i den främmande kroppen men han hade inget val. Det här var vad Gudinnorna, uppenbarligen, förväntade sig av honom och det kunde han inte förlåta dom för.
Link ville inte stanna för att vila. Han ville inte stanna för att tänka på vad han hade sett eller vart dom fruktansvärda varelserna kom ifrån eller vad dom var. Pojken tvingade tillbaka alla sina känslor över vad som hade hänt den dagen och ville bara fortsätta framåt. Han kände ju trots allt, att han inte ens hade något val. Om han fortsatte antog han att det skulle bli bättre. Ingen idé av att stanna och tänka på det tills det var färdigt...
Han tog djupa andetag, drog upp Ondskans Fiende från piedestalen och åter igen passerade sju år på några sekunder...
Som tur var hade Link vant sig vid sin nya kropp han hade tvingats in i. Han kunde gå utan problem till skillnad från första gången.
Link tog åter igen fram okarinan och spelade den nya melodin som Sheik hade lärt honom. Noterna av Skuggornas Natt krockade hårt med det fridfulla Tidens Tempel...men det hindrade inte det lila skenet från att förflytta pojken och älvan...
Link och Navi befann sig nu på en ny plats. Dom var på en gräsplätt omgiven av bergsväggar och en människogjord öppning framför dom. Facklor längst väggarna lyste upp vägen med en stentrappa som ledde neråt. När dom såg sig omkring såg dom att dom var på en klipphylla som såg över Kakarikobyns Begravningsplats. Hade ingången till Skuggornas Tempel varit där hela tiden?
"Nu får vi vara försiktiga...kom ihåg vad Sheik sa..." sa Navi som flög upp i luften.
"...Visst. Det ska jag," sa Link som drog fram MästerSvärdet och skölden och kände sig mindre sårbar än han hade gjort för en stund sedan. Åtminstone en stund i hans perspektiv.
När dom gick nerför trapporna föll en hemsk odör och en förtryckande känsla över dom. Det var utan tvekan förhäxad magi. Sheik hade beskrivit att platsen som oändligt mörker...men vad betydde det ens?
Tillslut befann dom sig i en kammare som bara hade flera facklor och en enda ingång längre in. Den var en perfekt fyrkant. Dom stannade och stirrade då dom kände en kylig vind från hålet som om det vore en mun. En förtryckande känsla föll över dom och dom gjorde sig beredda för vad som väntade dom.
Ingen av dom rörde sig.
"...Vad kommer att finnas därinne?" frågade Link ovanför en viskning. Han visste att det var en dum fråga men han kunde inte låta bli.
"Jag vet inte," svarade Navi lika tyst. "Men Impa är därinne. Hon måste nog slåss för sitt liv..."
Impa...
Hon var inte direkt en vän till Link men han kunde inte klara av tanken av att hon kunde dö också. Inte när det här var någonting som var hans öde att klara av. Tanken på sheikahn tvingade honom framåt.
Link samlade allt sitt Mod och klev in i Skuggornas Tempel med sin älvkompanjon vid sin sida...