Jag läste om Bläck-trilogin för första gången på tio år och älskade den minst lika mycket. Dock något jag önskar var att Meggie skulle få mer att göra i Bläckdöd - hon är ju trots allt huvudkaraktären! Det här är mitt försök att ge henne en mer betydande roll i bokens slut.

Det här är den första fanfic-en jag skriver på svenska, så jag är lite nervös, men eftersom jag läste böckerna på svenska kändes det naturligt att också skriva på svenska. Något som dock var intressant är att den engelska översättningen jag skrev är ca 90 ord längre än den svenska - kan det vara för att svenska har fler sammansatta ord än engelska? Helt ärligt har jag ingen aning.

Den starkaste magin av allt

Den lilla lågan som Farid tänt på skrivbordet dansade i den undflyende nattens bleka sken som silade in mellan grenarna på trädkojan, men den Vita Frun påverkades inte av dess ljus – hennes skepnad än mer genomskinlig, men hennes blick stadig när hon förde den korta, avbrutna kritan genom lågan… och höll fram den mot Meggie.

"Jag förstår inte," sa Meggie. "Vad vill du att jag ska göra?"

Den Vita Frun svarade inte med ord, utan gled ett försiktigt steg åt sidan. Pappret som låg på skrivpulpetern var svar nog – pappret där Meggie, sedan jätten fört bort Fenoglio, förgäves hade försökt skriva ett lyckligt slut för sin far.

"Det går inte." Hennes röst darrade. "Jag är inte som Fenoglio. Mina ord blir inte levande som hans."

Hon hörde Farid dra efter andan bakom henne när den Vita Frun närmade sig, men den blick hon gav Meggie bådade inte något ont. Tvärtom.

Försök, verkade den viska. Ge dig själv en chans till.

Meggie såg ner på kritan i den utsträckta, bleka handen. Ett skimmer verkade ligga över den, som om elden väckt något inuti den till liv. Plötsligt var Mo i hennes tankar igen – Mo, som hon just skulle ge sig iväg efter. Mo, fast i en borg, fast i en roll den här världen klätt honom i. Mo, som trots detta offrat så mycket för den här världen och människorna i den.

Innan hon lät sig själv tveka slöt hon fingrarna om kritan.

Bilderna kom för hennes inre som en svallvåg – fladdrande och skarpa som visionerna Farids eld visat henne, men de kändes djupare, verkligare… som om hon upplevde dem på riktigt.

Hon såg Mo, fastkedjad vid ett bord, med bokbindarkniven i handen och papper och läder framför honom.

Hon såg Sotfinger smyga som en skugga mot en borggård där en flicka – hans dotter, kände hon med plötslig klarhet – satt hopkrupen i en fågelbur.

Hon såg Jacopo, handfallen vid kanten av ett mörkt hål till fängelsehåla, lyssnandes till Violantes – sin mors – gråt.

Och med ens förstod hon vad den Vita Frun ville berätta. Med ens förstod hon vad den sista sången om Nötskrikan skulle innehålla. Insikten måste ha synts på hennes ansikte, för den Vita Frun log – ett litet, hemlighetsfullt leende – och var sedan borta, som om hon suddats ut av vinden.

"Meggie?" Farids röst var knappt mer än en viskning, men Meggie kände sig märkligt lugn när hon drog ut stolen vid skrivbordet.

"Jag är okej," sa hon, medan handen strök över hennes påbörjade meningar. Ord som inte var de rätta, men behövde de vara det?

Över Elinors snusande andetag, över Ivo och Despinas rörelser i sömnen hördes inte Farids steg, men hon kände hans närvaro bakom henne. "Du sa att dina ord inte blir levande som Fenoglios."

"Nej. Men det kanske inte gör något."

För var det inte känslan bakom orden som betydde något, snarare än orden själva? Fenoglio var författaren, långt bättre på att skriva än Meggie skulle bli på många, många år… men hur Nötskrikans sång slutade betydde så mycket mer för henne. Hon om någon förstod hur hårt ett barns hjärta kan bulta för ett lyckligt slut. Förstod det band som knöt samman far och dotter.

Mor och son.

Kanske var det därför den Vita Frun trodde att hon var rätt person att skriva den sista sången. Kanske inte.

Hon vände på pappret. Kritan kittlade i handen när hon höll den över det blanka bladet och när hon tvekade verkade hela Bläckvärlden hålla andan med henne.

Ett hjärtslag. Två. Tre.

Och Meggie skrev.

:::

Nötskrikans tankar var fyllda med blod och våld när Mo hörde Meggies röst.

Han visste att hon inte var där i borgen med honom, men han kunde känna henne med sig nära, nära, som en viskning i hans själ. Den verkade som en lugnande salva över ilskan mot Pipblåsaren och hans viskade hot om Sotfinger, över rädslan för Resa som i fågelskrud såg på honom från takbjälkarna, över tröttheten som sakta lagt sitt töcken över honom medan han skurit till sida efter sida av Ormhuvuds nya bok.

Allt kommer bli bra, verkade hon säga till Mo, till Nötskrikan. En kraftfull värme som kvävde Orfeus giftiga ord allt mer.

Men hur? frågade hans inre. Han log för sig själv. Så länge hade det varit han som berättat historierna, Meggie som upprymt betraktat boken i hans knä. Men nu var det hon som höll i boken, hon som höll i pennan och stoltheten över henne var som ett fysiskt ting i hans bröst.

Berätta slutet på historien för mig, Meggie.

Dörren gick upp och en liten gestalt kom in i den av elden upplysta salen. Jacopo.

Med korta steg gick han fram till Mo. Ville han berätta för Nötskrikan om sin mor? Eller kom han på uppdrag från sin morfar att se efter hur långt den nya boken hade kommit?

Det var inte förrän Jacopo sköt till honom boken – boken med blodfläckade sidor – och Meggies värme sjöng genom honom igen som han förstod. Förstod vad Meggie blåst till liv igen i Jacopos hjärta. En känsla som varit gömd djupt ner i hans barnahjärta.

Kärleken för en mor.

Den korta, avbrutna kritan Jacopo hade räckt honom darrade i Mos hand för varje bokstav, Jacopos och Pipblåsarens röster ett töcken bakom varje skälvande men medvetet streck.

Ett ord. Två. Tre.

Och Mo skrev Ormhuvuds undergång.