Hogwarts läser HP: Fenixorden

by lealover1

Remus förgiftning fortsätter och medan alla nu vet att Voldemort är tillbaka finns det fortfarande obesvarade frågor: hur ska de bekämpa Voldemort, varför dolde Ministeriet sanningen, vem förgiftade Remus och kommer Umbridges herravälde äntligen störtas? Harry och hans vänner söker efter svaren på alla frågor och avslöjar ännu fler sanningar längs vägen, men kommer det vara i tid?

2. Dudley blir däckad

Lilly Luna Potter06: Det gör mig så glad att höra att du gillar min fanfic, och jag hoppas at du kommer gilla fortsättningen :)
/Lea.

GreenPedalflower: Vad menar du med ett AU? Jag kommer fortsätta här med att de läser femte boken och fram till strax innan jul så kommer alla händelser redan har hänt dem, så det kommer vara canon på det sättet men efter det blir det ett AU tekniskt sätt eftersom de efter böckerna kommer förändra framtiden. Om du däremot undrar om det kommer vara ett AU så som Hemligheternas kammare AU så är svaret nej. Jag hoppas att jag har lyckats besvara din fråga utan att komplicera det för mycket.

Einusch: Hej, välkommen tillbaka. Jag är glad att höra ifrån dig. Synd att du blev utloggad, det är ganska irriterande men skumt att de ändå inte sa till dig. Du borde vara glad över att du slapp cliffhangers, folk var väldigt oroliga över vad som hände. Och jag lovar att inte döda Remus något mer, jag är klar med det nu. Dessutom kommer hans vänner vara för överbeskyddande för att det ska kunna hända igen.

Thalia606: Hej Thalia. Jag gillar att du misstänkte mrs Warren, det är en väldigt intressant teori och din lista är väldigt kort ja, men den kanske blir längre när själva utredningen sätter igång och aurorerna pekar ut sina egna misstänka :) Jag tänker inte säga något mer om det än det. Ja det är väldigt ironiskt att det är giftigt när det är rått men jag har bestämt att det är varför det bland annat är så himla svårt att göra stormhattselixiret.
Jag vet att det står någonstans i texten att man inte kan födas som varulv, däremot så står det också någonstans att en varulvshona som blir gravid när hon är i sin varulvsform kan föda ungar men att de ungarna då blir väldigt intelligenta vargar och att det är varulvarna som bor i förbjudna skogen.
Ha det bra Thalia, kram Lea.

Tinsy-girl: Det gör mig så glad att du gillade kapitlet så mycket. Du kommer fortsätta behöva ha tålamod när det kommer till vem som ligger bakom Remus mordförsök. Jag klandrar dig inte för att han är din favoritkaraktär, han är underbar :D Men under tiden kan du lugna dig med att giftmördaren kommer få vad hen förtjänar när tidpunkten väl kommer
Jo, Snape var lika charmig som möjligt, och i vanliga fall skulle McGonagall ha sagt ifrån men eftersom Snape var under stress tänker hon, den här gången, bortse ifrån det. Men i det här kapitlet börjar de äntligen läsa boken och jag hoppas att du kommer gilla det. Umbridge är lugn en så länge, jag tror inte att hon riktigt insett vad konsekvenserna kan bli alla får veta vad som pågår på hennes straffkommenderingar. Jag tror jag avvaktar, jag planerar fortfarande någon gång att försöka läsa den (även om det antingen kommer ta lång tid, speciellt nu när jag sugits in i star wars fandomen igen och är fast där). Ha det bra :)

Brujafluu: I am so happy that we have reached the fifth book, but it makes me happier that you liked the last chapters of the previous book so much. I think that you will like this chapter and I really hope that it lives up to expectations. Poor Remus, he truly doesn't deserve this but he will feel better soon. Have a wonderful week :)

Miss Elsa Weasley: Det var så lite, jag skulle aldrig klara av att mörda honom, jag älskar honom för mycket. Det var mest logiskt att låta Snape hjälpa honom, eftersom han är expert på gifter och liknande. Det känns helt sjukt att jag är klar med 4 av böckerna. Jag har nästan hunnit halvvägs, om 5 kapitel har jag skrivit hälften av alla kapitel sammanlagt. Umbridges framtid blir allt blekare och kortare, tror det är kapitel 12 eller 13 som är om hennes straffkommenderingar och då är det kört. Harry och Ginny närmar sig ett förhållande. Åh jag vill vill bara snabbspola framåt till vissa ögonblick bara för att de är så fantastiska, och det inkluderar de som du nämnde. Sirius död kommer bli väldigt jobbig att skriva, oavsett hur många gånger jag läser den scenen så gråter jag, att nu behöva sätta mig in i Remus och Harrys huvud ordentligt och beskriva deras känslor kommer krossa mig

Linneagb: Hahaha det hade varit en bra lösning och jag tänkte inte ens på det. Hade inte en tanke på att det existerade, istället fick jag min kompis att berätta om giftet, effekter och hur man kan behandla folk som fått i sig det. Hon är onaturligt skicklig när det kommer sånt. Därför fick det bli en mycket mer "komplicerad" lösning. Det gör mig väldigt glad att du gillade första kapitlet, och jag önskade verkligen att jag kunde uppdatera regelbundet men tyvärr så har jag inte tiden för det. Håller med om att det kändes som om det var otroligt långt borta med kapitlen om framtiden men vi närmar oss det sakta :D Tack så hemskt mycket.

Frida: Hej Frida. Det gör absolut ingenting att du inte lämnade reviews. Haha, bra titel på boken, det händer trots allt väldigt mycket i den här boken och jag är lika taggad som dig när det kommer till de framtida kapitlen. Det har som sagt varit väldigt tyst från framtiden, men oroa dig inte, jag planerar att de kommer dyka upp snart igen och Jasmine kommer definitivt att nämnas snart eftersom kapitel 5 handlar om familjen Black och någon kommer dra upp henne då :)
Naww, det gör mig så rörd att höra dig säga det. Det kan vara ganska svårt att skriva en intressant berättelse med rätt tempo men mitt tips är bara att skriva, strunt i vad andra kommer tänka (även om det är praktiskt taget omöjligt att ignorera det). Skriv så mycket du kan, ta sen en paus och återvänd lite senare, oavsett om det är någon timme eller 2 dagar och läs igenom och fyll ut materialet. Du kommer ha det enklare att skriva då. Jag skulle dock inte säga att jag aldrig har gett upp, det har varit tidpunkter där jag tappat inspirationen i någon vecka eller två eller varit nära att ge upp. Det händer alla, så tappa inte hoppet. Tack snälla du för all hjälp du har gett mig.
Kapitlet var väldigt fullpackat med händelser så det gör mig glad att du fann de mysigt och Remus problem är över. Han kommer inte vara 100% på topp men han kommer inte bli värre. Det lovar jag. Och Snape stod upp och blev dagens hjälte när han räddade Remus.
Jag lekte med idéen att låta Neville vara deltagande och ge förslag men beslutade emot det tillslut, nu i efterhand undrar jag om jag kanske skulle ha kört på det eftersom han ändå är väldigt kunnig inom växter. Men vad som är gjort är gjort, och några elever fick som sagt chansen att skina. Husalfer kommer alltid vara bedårande och jag älskar dem, men det gör mig intresserad av vad de har för namn på resten av lärarna. Jakten på mördaren (kan man kalla personen mördare även om ingen dött?) har bara börjat, i själva verket har de inte en konkret lista över misstänkta än men de kommer jobba hårt för att hitta den skyldiga.
Jag kommer antagligen skicka nästa kapitel till dig, varför jag inte skickade det här till dig har med att göra att jag kände att jag var tvungen att uppdatera men sen kommer jag återvända till att skicka dem till dig. Du är bäst.
Massor av kramar
Elvira

Tricsha Wren: *kommer upp från mitt gömställe under golvet* Åh tack och lov, jag har undvikit att bli mördad för tillfället. Min plan går i helt rätt riktning och såvida jag inte ändrar mig i sisa sekunden så kommer en skyldiga att ställas inför rätta. Det gör mig otroligt glad att höra dig säga att kapitlet var bra och välskrivet, det lyfter en tyngd från mina axlar att veta det. Förhoppningsvis kommer ni att gilla det här kapitlet.
Until the next timme /Lea

---

AN: Så, jag vet att det här kapitlet tog ganska lång tid, och det finns en chans att kapitlen kommer komma 1 gång i månaden nu. Just nu så hände det ganska mycket i mitt privatlliv som gör att jag inte mår 100% på topp och inte har lika stor lust att göra, tja något egentligen. Ni behöver inte oroa er eller något sådant, men jag vill bara förklara situationen. Hoppas att ni har haft en bra början på det här året och vi ses förhoppningsfullt snart :)

---

Tonks satt bredvid Remus, hennes hand strök långsamt hans hår medan hon såg sig omkring, redo att utmana alla som skulle försöka skada honom något mer. Hon avskydde att hon hade gett honom vattnet som gjort honom så sjuk, det enda hon kunde trösta sig med var att det hänt i stora salen där han kunde få hjälp och inte mitt i natten.

"Oroa dig inte, han kommer bli bra och när han vaknar kommer jag mörda honom", sade Sirius och placerade en hand på hennes axel. Den vägde tungt men Tonks fann tröst i värmen den gav.

"Mörda honom?" frågade hon med ett lätt skratt.

"För att undanhålla att han inte mådde bra, och han har mage att säga att Harry fått sin vilja att inte berätta saker ifrån mig", viskade Sirius men de hårda orden mjuknades upp av leendet.

Tonks suckade och blåste undan en hårslinga som hamnat i ögonen, "Jag tror det är en vana han har fått från att vara ensam de senaste åren", Sirius höll upp handen och stoppade Tonks ord.

"Ånej, han var likadan som barn… men du kanske har rätt, det kan ha blivit värre av att vara ensam s…", Sirius avbröt sig mitt i meningen och hans blick var stadigt fäst på något ovanför Tonks huvud. Tonks tittade uppåt men kunde inte se något och istället vred hon på huvudet för att se bakåt på vad som än hade fångat Sirius uppmärksamhet. Hennes ögonbryn flög upp och hon bet sig i läppen, orolig för att mannen som kom gående emot dem hade dåliga nyheter med sig.

"Mr Patil, vad för dig hit så tätt inpå vårt senaste möte?" frågade Sirius artigt och böjde på huvudet i ett tecken på respekt. "Har du inte andra klienter?"

"De potentiella klienter jag hade har jag skickat vidare för tillfället, jag föredrar att ha en klient i taget för att ge den hela min uppmärksamhet", sade Raji, han satte sig ner och hajade till när han såg Remus bleka, stilla form ligga på golvet och med sitt huvud vilandes i Sirius knä. "Lång kväll igår?" frågade han med ett höjt ögonblick samtidigt som han kastade en förtrollning så ingen skulle kunna höra deras diskussion.

Sirius suckade tungt och verkade åldras flera år. "Nej… någon försökte mörda honom, vi upptäckte giftet i tid för att rädda honom men det var nära. När jag får tag i den jäveln som…" Sirius knöt nävarna och stirrade ilsket ner på golvet

Rajis huvud sköt upp och hans ögon fann snabbt sina två döttrar som höll på att fläta varandras hår, när han såg att de mådde bra skakade han på huvudet och återvände sin uppmärksamhet till sin klient. "Det är vad jag vill diskutera med dig, jag kollade upp ditt förflutna och du har en tendens att handla utan att riktigt tänka igenom konsekvenserna."

"Okej, så vad är din plan?" frågade Sirius vaksamt och med ett djupt andetag slappnade han av.

"Jag vill framställa dig som ett offer, vi vill inte visa att du är hämndlysten mot Pettigrew, Crouch eller någon annan inblandad i utredningen, du kommer verka tacksam över att ministeriet insåg sitt misstag och såg till att genast ge dig en rättegång."

Sirius grimaserade men nickade eftertänksamt, "Det kan hjälpa, min situation är mer om politik än om rättvisa… jag ska göra mitt bästa."

"Perfekt, jag fann också något konstigt, du lämnade ditt hem när du var sexton och har inte återvänt sen dess och du blev Lord Black i december av 80… men Arcturus Black var Lord Black innan dig men han dog först 91, hur blev du Lord Black i förtid?"

Till Rajis förvåning började Sirius att skrocka lågmält. "Min farfar var en listig jävel. Han var helt för renblodighet men han vägrade låta att Black buga sig inför Voldemort."

"Jag är rädd att jag inte förstår, hur har det något att göra med att du blev lord Black?" frågade Raji med rynkad panna.

"Familjen ansåg honom gammal och senil, de gav honom ett ultimatum, ge Voldemort sitt stöd eller betala priset. Farfar lovade Voldemort sitt stöd ifall han kunde få alla Black att stötta honom. Klart och gjort, inom en månad återvände dem med alla Blacks stöd, trodde de."

"De hade glömt bort dig antar jag?" frågade Raji med ett leende, han hade en aning om vart berättelsen var på väg.

"Helt rätt, farfar visste att jag aldrig skulle ge min allians till Voldemort, därav skulle han själv aldrig behöva ge Voldemort sitt stöd… men någonting gick snett. Jag vet inte detaljerna, jag fick bara ett kort brev ifrån honom som förklarade att han efter ett förräderi valt att ge upp sin position som Lord Black och eftersom jag tränats till den positionen som barn var jag bästa valet. Jag misstänker att han vid den tiden bara ville göra familjen arg samt se till att Voldemort inte kunde få mer makt genom oss. Lord Black har ansvaret för majoriteten av familjens ekonomi och liknande."

"Vad gjorde din familj för att göra Arcturus Black så arg? Från vad jag minns av mannen var han väldigt lugn av sig."

"Min misstanke är att de lurade honom att skriva på något dokument och att enda utvägen var att avsätta sig sin position för att förhindra att Voldemort beslagtog pengar eller släktklenoder. Men som sagt var han en listig jävel och han skrev in att han skulle agera i mitt ställe tills den dag jag fyllde 25. Så han styrde fortfarande allting men jag var tvungen att skriva på saker som allianser", Sirius ryckte på axlarna. "Farfar var alltid ett geni när det kom till politik."

"Jag är förvånad att det funka", Raji skakade på huvudet förvånat men ett leende hade övertagit hans ansikte. "Men det här gör vår situation bättre, Ministeriet spärrade inte enbart in en oskyldig man i Azkaban, de spärrade in en Lord av ett ärevördigt och nobel hus utan rättegång. Jag kommer kontakta dig via uggla ifall jag har några fler frågor, jag har en klar idé om hur vi ska lägga upp ditt försvar. Har du något mer att tilläga?"

Sirius tvekade en sekund innan han satte sig mer rakryggad. "Jag skulle vilja lösa situationen med Harry och hur de smutskastat hans namn i tidningen, han är minderårig och ingen har kontaktat mig om tillåtelse att få använda hans namn i tidningar och liknande…"

"Jag förstår, vi kan fokusera på den delen efter vi fått dig frigiven. Det viktigaste nu är att vårt fokus ligger på att bevisa för alla att du är oskyldig", sade Raji bestämt och reste sig upp. "Jag hoppas att din vän vaknar upp snart."

Sirius nickade och böjde på huvudet igen, Remus huvud i hans knä förhindrade honom från att resa sig upp och visa sin respekt via en riktig bugning. Raji sade sitt farväl och försvann ut genom salen och först då vände Sirius bort huvudet från dörrarna. De flesta hade slutat äta, konversationen han haft med Raji hade tagit längre än han trott. Tvärs över salen kunde han se Narcissa stryka sin sons kind och hur pojken lutade sig in i gesten med ett mjukt leende, kanske var hoppet inte förlorat om den unge Malfoy. Han hade visat tendenser på att han var villig att ändra på sig de senaste dagarna trots allt.

"Sirius?" Harry ryckte lätt i Sirius arm för att tillkalla sin gudfars uppmärksamhet och Sirius vände sig leende emot sin gudson. "Är allting bra?"

"Jadå, vi diskuterade bara några detaljer inför min rättegång, du har inget att oroa dig för DIN IDIOT!"

Remus stönade lågt och vred på huvudet, det var uppenbart att Sirius sista ord inte hade varit riktade mot Harry utan mot Remus som återfått medvetande. "Inte så högt", raspade Remus fram.

"Jag är så högljudd jag vill din skitstövel. Du skrämde oss ur livet!" sköt Sirius tillbaka med en morrning. "Mellan dig och Harry kommer jag vara helt gråhårig nästa vecka!"

"Ingen fara", mumlade Remus och gjorde en ansats att sätta sig upp men Sirius knuffade lätt ner honom igen. "Hosta tidigare, inget allvarligt blod…"

"Kommer han klara sig nu?" frågade Colin nervöst.

"Han kommer bli helt frisk, han är bara lite svag för tillfället och medan en hel del av giftet forfarande finns kvar i hans kropp så bekämpas det av botemedlet", sade madam Pomfrey försäkrande innan hon vände sig om och blängde på varulven. "Det betyder inte att han inte kommer infinna sig i sjukhusflygeln ikväll för en undersökning."

Remus suckade men gav ingen protest, medveten om att det var för det bästa. Istället försökte han bara sätta sig upp igen och Sirius himlade med ögonen, men tillsammans med Tonks lyckades de manövrera Remus så att han satt mellan dem på en soffa och Remus sjönk utmattat ihop. Han var svagt medveten om att Harry flyttade på sig så han hade sin rygg vilade mot Remus ben.

"Jag älskar dig din idiot", suckade Tonks och skakade på huvudet innan hon gav Remus en lätt kyss på hans vänstra kind. "Men om du gör om det här kommer jag hjälpa Sirius att mörda dig."

"Oroa dig inte, jag har lärt mig min läxa", sade Remus hest, men han log ändå vid Tonks ord och grep tag i hennes hand så han kunde hålla den. Katie slet åt sig Colins kamera som låg på bordet och tog kort på den lilla familjen av fyra.

"Jag tror att det är slutet på rasten, mr McLaggen skulle du kunna läsa första kapitlet i den här boken?" frågade Dumbledore som stod upp framför sin stol. McLaggen nickade och accepterade boken.

"Okej, namnet på boken är Harry Potter och Fenixordern."

"Vad är det?"

"Vänta jag känner igen det namnet, var inte det den där gruppen som Sirius och James Potter var med i? Från det där minnet med motorcykeln, dödsätarna och polisen?" frågade Alisa högt och ett flertal elever nickade instämmande.

"Vad handlar boken om, står det något på baksidan?"

Harry Potter har fått nog. Sommarlovet hos Dursleys har varit värre än någonsin. Hans bästa vänner verkar inte bry sig om honom, han har inte fått några nyheter från trollkarlsvärlden på hela sommaren och han riskerar dessutom att bli relegerad.

"Relegerad? Vad i helvete hände?" utbrast Alicia chockat medan hon vände sig emot Harry.

"Ett helvete", suckade Harry. "Min sommar sög, ni kommer ihåg vad som beskrevs om min sommar efter första och andra året? Den här sommaren var värre."

"Det säger mig ingenting bortsett från att jag fruktar vad som kommer hända."

"Ignorera det bara, det löser sig och jag är ju här nu."

När Harry väl återvänder till Hogwarts för sitt femte år är ingenting som det brukar vara, och den stora frågan är: När ska Lord Voldemort slå till igen?

"Det kan man lugnt säga. Hogwarts suger i år", suckade Seamus och skakade på huvudet.

"Det finns en del positiva saker, men du har rätt. Våra tidigare år var bättre", instämde Cho med en grimas samtidigt som de flesta eleverna kastade blickar emot Umbridge.

"Låt oss bara läsa, jag vill veta vad sjutton Harry gjorde", sade Oliver, som fortfarande betraktade Harry med lätt öppen mun i chock över informationen.

"Det positiva är att vi bör få veta det ganska fort… hoppas jag", muttrade Seamus, för en sekund hade en röst som var väldigt lik hans mamma gjort sig hörd i hans huvud och påpekat att Harry kanske var galen. Men han skakade snabbt bort den, Harry hade talat sanning hela tiden.

Dudley blir däckad

"Av vem?"

"Jag menar boken handlar om Harry, så…", sade Dean.

"Ska Harry ha däckat Dudley? Han är mer än dubbelt så stor som Harry!" protesterade Alicia misstroget.

"Jag säger bara att det är vad som verkar hända, om man ska utgå från titeln", sade Dean med en axelryckning.

Sommarens hittills varmaste dag närmade sig sitt slut och en dåsig tystnad vilade över de stora, fyrkantiga husen på Privet Drive. De annars så skinande blanka bilarna stod dammiga på infarten, och de förut så smaragdgröna gräsmattorna låg svedda och gulnade eftersom all bevattning hade förbjudits på grund av torkan.

"Jag hade glömt att det var så varmt i somras", suckade Ginny.

"Vad spelar det för roll, vi spenderade ändå majoriteten av den inomhus. Dessutom bränner du dig lätt", fnös Ron och skakade på huvudet.

"Men jag saknar värmen, det är så kallt nu", gnällde Ginny.

"Åh, jag är säker på att Harry kan ge dig en kram för värme", sade Fred flinandes och Ginny slängde en kudde i ansiktet på sin bror medan Harry rodnade upp till öronen.

Berövade sina vanliga sysslor med att tvätta bilar och klippa gräsmattor hade invånarna på Privet Drive dragit sig tillbaka in i skuggan i sina svala hus, där fönstren öppnats på vid gavel i hopp om att kunna locka in en obefintlig vindfläkt. Den ende som var kvar utomhus var en tonårspojke som låg utsträckt på rygg i en rabatt utanför nummer fyra.

"Varför ligger du i en rabatt?"

"Det var bästa stället att vara på för att få höra nyheterna", sade Harry med en axelryckning.

"Få höra nyheterna? Varför inte bara sitta i tv-rummet?"

"Tror ni verkligen att Dursleys skulle låta mig sitta i samma rum som dem?" fnös Harry misstroget och ignorerade blickarna som alla andra utbytte, han behövde inte deras medlidande.

Det var en mager, svarthårig, glasögonprydd pojke, med det tärda, lite klena utseendet hos någon som har växt väldigt mycket på en kort tid.

"Äntligen så hade jag blivit längre", sade Harry triumferande.

"Tyvärr för din skull så hade även Ron blivit det så ingen märkte någon skillnad", fnös Ginny och Harry räckte retsamt ut tungan mot henne.

Hans jeans var nötta och smutsiga, hans t-shirt säckig och urblekt och sulorna på hans gymnastikskor höll på att lossna från ovanlädret. Harry Potters utseende gjorde honom inte populär hos grannarna, som var den typen av människor som tyckte att sjabbighet borde vara straffbart enligt lag,

"Säger brottslingarna", muttrade Sirius, hans tankar fokuserade på alla de skador som Harry hade samlat på sig genom åren i det hushållet, både fysiskt och psykiskt. Tanken på det fick honom att koka av ilska och han knöt ilsket nävarna tills knogarna var kritvita.

men eftersom han gömt sig bakom en stor hortensiabuske den här kvällen kunde inga förbipasserande se honom. Det enda sättet han kunde upptäckas på var faktiskt om hans morbror Vernon eller moster Petunia stack ut huvudet genom vardagsrumsfönstret och tittade rakt ner i rabatten.

"Vilket inte skulle hända", sade Harry, tills han hade blivit upptäckt, på grund av smällen, så hade det varit ett fantastiskt gömställe.

Över huvud taget tyckte Harry att han var att gratulera till sin idé att gömma sig här.

"GRATTIS!" vrålade Fred och George samtidigt som Lee fick konfetti att regna ner över Harry.

"Det har redan hänt", sade Harry med ett skratt medan han skakade på huvudet så att de multifärgade konfettin skulle ramla ner från hans huvud, det enda han lyckades med var att istället få den att fastna i hans ansikte.

Det kanske inte var särskilt bekvämt att ligga på den varma, hårda jorden, men å andra sidan var det ingen som blängde ilsket på honom och gnisslade tänder så högt att han inte kunde höra nyheterna eller avfyrade otrevliga frågor mot honom, något som hade inträffat varenda gång han försökte sätta sig i vardagsrummet för att se på teve tillsammans med sin morbror och moster.

"Det är inte normalt att du ska behöva ligga i rabatten för att kunna få höra nyheterna", Tonks skakade på huvudet medan hon ändrade längden på sitt hår. "Åh, jag är ledsen Remus!" sade hon ursäktande när hon insåg att hennes nu långa hår hade piskat honom i ansiktet. "Jag är inte särskilt van vid att ha längre hår än till axlarna."

"Det är okej", Remus log ömt mot henne och tryckte en lätt kyss mot hennes kind.

Som om den tanken hade fladdrat in genom det öppna fönstret sa plötsligt Vernon Dursley, Harrys morbror:

"Vad skönt att pojken har slutat tränga sig på oss hela tiden. Var är han förresten?"

"Jag vet inte", sa moster Petunia ointresserat. "Inte inne i huset."

"Oja, han är fullkomligt säker i det huset", muttrade McGonagall och blängde på Dumbledore som såg ner på sina knäppta händer. Aldrig i sin vildaste fantasi hade han föreställt sig att Harrys familjesituation skulle vara så illa som den var.

Morbror Vernon grymtade.

"Bra, tjuvlyssna på dem. Man får reda på massor av information på det sättet", sade George flinandes.

"Eller så får man höra saker man inte vill höra", påpekade mrs Weasley förmanande.

"Meh, vad är det värsta som kan hända?" sade Fred med en axelryckning.

"Harry fick höra att hans föräldrars bästa vän hade förrått dem och lett dem till döden, plus det faktum att den mannen var hans gudfar. Ja det var inte sant, men det sårade Harry."

"Verkligen, Hermione? Du kunde inte ha valt något annat exempel?" stönade Harry och skakade på huvudet.

"Och tittar på nyheterna …", sa han dräpande. "Jag skulle gärna vilja veta vad han egentligen har i kikarn. Som om en normal pojke skulle bry sig om vad de säger på nyheterna - Dudley har inte en aning om vad som händer, jag tvivlar på att han vet vem som är premiärminister! Som om de skulle säga nånting om hans sort i våra nyhetssändningar …"

"Och de är stolta över det?" protesterade Hermione förskräckt.

"Vem är mugglarnas premiärminister?" frågade mr Weasley intresserat.

"John Mayor, han har suttit i fem år nu", svarade en mugglarfödd elev snabbt.

"Varför verkar det som om de är stolta över det faktum att Dudley inte vet vem som är premiärminister? Bör inte han veta det?" frågade Terry och kliade sig i huvudet.

"Ah, men de vill säkert inte ha en plugghäst till son, jag menar det är Dursley vi pratar om", fnös Anthony och Harry gav honom ett roat leende.

"Vernon, ssch!", sa moster Petunia. "Fönstret är öppet!"

"Är det allting som de bryr sig om? Vad grannarna tänker om dem?" frågade Tonks och skakade på huvudet.

"Mer eller mindre", svarade Harry med en axelryckning.

"Å … javisst … förlåt, kära du."

"Fred…"

"Ja, min käraste George?"

George log mot sin tvilling, medveten om att deras tankar var på väg i samma spår. "Vad sägs som en parad, min bäste herre?"

"Det låter som en alldeles utmärkt idé. Men jag tror inte det kommer räcka med endast en parad, vi behöver en banner med deras namn", sade Fred högmodigt och gjorde en svepande gest med handen, som om han plockat bort en topphat från huvudet och svepte den brett framför sig.

"Ah självfallet, och fyrverkerier är ett måste. Ju färggladare kläder desto bättre."

"Jag är säker på att Dumbledore kan låna ut några av sina kläder", sade Remus med ett oskyldigt leende och Georges och Freds leenden lyckades bli ännu större än innan.

"Jag har en fråga", sade Padma och räckte upp handen. "Får vem som helst delta i paraden?"

"Jag kommer skicka runt en intresseanmälan", sade Lee och viftade med ett pergament som hade en text påbörjad, men ingen var nära nog för att se vad det egentligen stod på det.

"Bara så att ni inte glömt det så får ni fortfarande inte använda magi framför mugglare", sade Ernie en aning ogillande.

"Vem har sagt något om magi? Vi planerar bara en parad, finns inga regler emot det", sade George med ett skälmskt leende.

De tystnade båda. Harry lyssnade till en reklamsnutt om Frukt & Fullkorns spröda frukostflingor medan han såg hur mrs Figg, en tokig kattälskande gammal dam från gatan bredvid långsamt strosade förbi. Hon såg bister ut och muttrade för sig själv. Harry var mycket glad över att han låg dold bakom busken, eftersom mrs Figg på senaste tiden hade börjat bjuda in honom på te så fort hon mötte honom. Hon hade gått runt hörnet och försvunnit ur sikte innan morbror Vernons röst kom svävande ut genom fönstret igen.

"Jag önskar att jag vetat att hon var en ynk", muttrade Harry.

"Professor Dumbledore hade säkert en anledning till varför du inte fick veta", sade Hermione försiktigt och Harry blängde på henne.

"Jag trodde vi var överens om att inte argumentera om det", väste Ron ur mungipan, han mindes fortfarande Harrys ilska med klarhet.

"Är Duddis borta på te?"

"Hos familjen Polkiss", sa moster Petunia ömt. "Han har så många små vänner, han är så populär …"

"Jag har väldigt svårt att tro det", sade Charlie och skakade på huvudet.

"Dagen då Dudley är populär är dagen Dursleys vill adoptera mig och bestämmer sig för att bekosta sig att ge mig nya kläder", fnös Harry.

"Vilket aldrig kommer hända."

Harry försökte hålla tillbaka en fnysning. Paret Dursley var verkligen förvånansvärt dumma när det gällde deras son Dudley. De hade svalt alla hans korkade lögner om att han var hemma på te hos olika medlemmar av hans gäng varenda kväll under sommarlovet. Harry visste mycket väl att Dudley inte hade varit hemma på te någonstans; han och hans gäng tillbringade varenda kväll med att vandalisera lekparken, röka i gathörnen och kasta stenar på förbipasserande bilar och barn. Harry hade sett dem hålla på med det när han gick sina kvällspromenader denom Little Whinging; han hade tillbringat större delen av lovet med att vandra runt på gatorna och rota efter tidningar i soptunnor längs vägen.

"Varför stal du tidningar?" frågade McLaggen nedlåtande.

"Jag försökte att hitta information om Voldemort."

"Ja… du kommer inte hitta något sådant i The Daily Prophet, möjligtvis någon enstaka ovanlig händelse", sade Bill med en suck.

De inledande tonerna i musiksnutten som förebådade sjunyheterna nådde Harrys öron och det knöt sig i magen på honom. Kanske den här kvällen - efter en månads väntan - skulle visa sig vara den rätta. "Rekordmånga semesterfirare sitter fast på flygplatserna när de spanska bagagehanterarnas strejk nu går in på sin andra vecka …"

"Åh jag minns det, min faster var vansinnig… jag undrar om hon någonsin fick tillbaka sitt bagage", sade Dean fundersamt.

"Är det någon som vet hur det slutade?"

"Spelar det någon roll? Det påverkar inte oss", sade Zacharias medan han uttråkat satt och rev sönder en pappersservett.

"Jag tror att den fortfarande håller på om jag ska vara ärlig", sade Hermione med rynkad panna. "Men jag är inte säker, jag hörde inte mycket nyheter från mugglarvärlden förra sommaren."

"Varför inte?" frågade en annan elev förbluffat. "Nej, vänta säg ingenting. Jag vet, boken kommer förklara."

"Ge de siesta på livstid, det är vad jag skulle göra", röt morbror Vernon så att det inte gick att höra de sista orden i nyhetsuppläsarens mening, men det spelade ingen roll; i rabatten utanför kände Harry hur den hårda knuten i magen löses upp. Om någonting hade hänt, skulle det säkert ha varit den första nyhetsnotisen - död och förstörelse var viktigare än strandsatta semesterfirare.

Remus grimaserade och slöt ögonen, han önskade att han följt Sirius exempel och protesterat mer, medan han hade uttryck sin mening om att han höll med Sirius men hade inte visat det lika kraftigt som sin vän. Harry hade förtjänat att få veta vad som pågick men Ordern hade kommit överens om att det var för farligt att låta honom veta. Remus kunde nu inte låta bli att undra exakt vad det var som var så farligt i att berätta för Harry om han nu var så säker på Privet Drive.

Han släppte ut ett långt, långsamt andetag och stirrade upp i den lysande blå himlen. Varenda dag den här sommaren hade det varit samma sak: spänningen, förväntningen, den tillfälliga lättnaden och så den stigande spänningen igen … och hela tiden, allt intensivare ju längre tiden gick, frågan om varför ingenting hade hänt än.

"Inga nyheter är bra nyheter", ropade någon optimistiskt.

"Eller så betyder det att tidningen väljer att inte rapportera det och vi lever i ovetskap, det är också en möjlighet", muttrade Ron med en dyster blick.

Han fortsatte lyssna, bara för den händelse att det skulle dyka upp någon liten ledtråd som inte mugglarna kunde uppfatta - kanske ett oförklarligt försvinnande eller någon underlig olyckshändelse … men bagagehanterarnas strejk följdes av nyheterna om torkan i sydväst ("Jag hoppas att han i huset bredvid sitter och lyssnar!" vrålade morbror Vernon. "Han med sin vattenspridare som han har på klockan tre på morgonen!"),

"Och du menar att han själv inte vattnade sin tomt vid tre på morgonen", fnös Charlie,

"Nej, han gjorde det en timme tidigare, eftersom han är en sån viktig person i samhället måste han återspegla det i sitt boende", sade Harry i en allvarlig ton men när han såg den andra mannens misstrogna ansiktet kunde han inte fortsätta vara seriös och han brast ut i kippande skratt.

sedan en helikopter som kraschat på en åker i Surrey, sedan en berömd skådespelerskas skilsmässa från sin berömde man ("Som om vi skulle vara intresserade av deras tarvliga affärer", fnyste moster Petunia, som hade följt fallet med omåttlig nyfikenhet i varenda veckotidning hon kunde lägga sina beniga fingrar på). Harry slöt ögonen mot kvällshimlen, som nu fladdrade i glödande färger, medan nyhetsuppläsaren sa "... och slutligen har undulaten Bungy hittat ett nytt sätt att hålla sig sval i sommar. Bungy, som bor på gården Fem fjädrar i Barnsley, har lärt sig åka vattenskidor! Mary Dorkins for dit för att ta reda på mer."

"Det kommer inte vara någon katastrof eller mord om de rapportera om det", sade Astoria och skakade på huvudet.

"Hur vet du det? Mugglarna kanske presenterar sin information på ett annorlunda sätt", utmanade Justin med ett höjt ögonbryn. "Har det viktigaste sist för att se till att alla får höra det ifall man skulle vara försenad eller så."

"Det låter bara onödigt", sade Astoria med rynkad panna.

"Jag säger inte att det är så, jag gav bara ett alternativ", sade Justin och korsade armarna med en utmanande blick i ögonen.

Harry öppnade ögonen. Om de hade kommit fram till vattenskidåkande undulater, skulle det inte bli något annat som var värt att höra på. Han rullade försiktigt över på mager och hävde sig upp på knän och armbågar, redo att krypa fram under fönstret. Han hade förflyttat sig ungefär en halv decimeter när flera saker hände i mycket snabb följd. Ett högt, ekande pang bröt den sömniga tystnaden som ett kanonskott,

Sirius blottade tänderna och morrade, inte olikt som sin animagusform, han hade fortfarande inte förlåtit Mundungus för att han lämnade sitt vaktpass och försatt Harry i fara.

en katt kilade fram under en parkerad bil och rusade utom synhåll samtidigt som ett gällt skrik, en högljudd svordom och ljudet av krossat porslin kom från Dursleys vardagsrum. Som om det här var den signal Harry hade väntat på hoppade han upp på fötter och drog samtidigt fram en smal trästav ur jeanslinningen, som om han drog upp ett svärd -

"Bra, du är redo att försvara dig själv", brummade Moody.

"Jag hade ingen aning om vad det var som lät, men jag tänkte inte ta några chanser. Det kunde vara vem som helst", sade Harry.

men innan han kunde resa sig i sin fulla längd stötte hans huvud ihop med familjen Dursleys öppna fönster. Det resulterade i en smäll som fick moster Petunia att skrika ännu högre.

Harry suckade, han insåg nu att det va Mundungus som han hade hört lämna Privet Drive. Harry drog distraherat i en lös tråd på sin tröja medan han tänkte tillbaka på sin sommar, hur ensam och övergiven han känt sig och han kunde känna hur ilskan började bubbla inom honom igen. Harry gnisslade tänderna och blängde ner på golvet, glad att Mundungus hade gått emot sina order så han hade kunnat lämna sitt egna helvete.

Harry kände det som om huvudet hade gått i två bitar. Med tårar strömmande ur ögonen svajade han av och an medan han försökte fokusera blicken på gatan för att upptäcka orsaken till oväsendet, men han hade nätt och jämt lyckats räta upp sig när två stora blåröda händer sträcktes ut genom fönstret och slöts hårt om halsen på honom.

Harry, som hade gnidit sig på toppen av huvudet när smärtan återvände, hade nu låtit sina händer flyga till halsen där de klöste på de osynliga händerna som förhindrade honom från att andas.

"HAN GJORDE VAD!" skrek mrs Weasley förskräckt samtidigt som Sirius

"Jag kommer döda honom nästa gång jag ser honom", fräste Remus, hans tidigare utmattning som bortblåst vid informationen om att hans familjemedlem var i fara. Hans ögon sken av ljus amber i hans ilska.

"Harry, varför sa du inget!" flämtade Hermione förskräckt.

"Han glömde antagligen bort att det hände, med tanke på vad som händer senare", sade Ron bittert och blängde på boken. Vid hans ord utbytte de som var omedvetna om Dementorattacken oroliga blickar, vad kunde vara så illa att Harry skulle glömma bort att han blev strypt.

Dumbledores glada glimt i ögonen hade försvunnit och ersatts av ett tyst, stormande raseri. Han visste två saker, det första var att han aldrig skulle tillåta att Harry återvände till Privet Drive, inget beskydd var värt det pris Harry behövde betala, och det andra var att han själv skulle besöka familjen Dursley och upplysa dem om vad de gjort.

"Stoppa … undan … den!" röt morbror Vernon i örat på Harry. " Nu! Innan … nån … ser … den!"

"Släpp … mig!" flämtade Harry.

Harry försökte att dra efter andan, men fick endast i sig ytterst lite luft, hans händer försöka fortfarande instinktivt bända bort trycket runt hans hals. Ginny rubbade cyklar på hans rygg i tyst stöd men sade ingenting.

De kämpade några sekunder redan Harry slet i sin morbrors korvliknande fingrar med vänstra handen och höll ett fast grepp om den höjda staven med den högra. Sedan, när det dunkade till extra hårt av smärta i huvudet på Harry, gläfste morbror Vernon till och släppte honom som om han hade fått en elektrisk stöt. Någon osynlig kraft som gjorde det omöjligt att hålla i honom verkade ha vällt upp i systersonen.

"Men oavsiktlig magi vid din ålder", sade Dorea förvånat.

"Jag tror att det där kan ha varit trollstavslös magi", sade Dumbledore.

"Vad är skillnaden?" frågade en förstaårselev förvirrat.

"Oavsiktlig magi sker utan någon kontroll, det är en reaktion på starka känslor. Trollstavslös magi är när trollkarlen eller häxan klarar av att utföra sin besvärjelse eller trollformel utan hjälp av sin stav eller spö", förklarade Dumbledore vänligt.

Harry föll flämtande framlänges över hortensiabusken och stirrade sig omkring. Av det som hade åstadkommit den höga knallen syntes inte en skymt, men det syntes flera ansikten som kikade ut genom olika fönster i närheten. Harry stoppade hastigt tillbaka staven i jeansen och försökte se oskyldig ut.

Harry flämtade och kippade efter andan medan Ginny hällde upp ett glas vatten, noggrann med att se till att det inte fanns något i det som skulle göra honom sjuk som Remus.

"Mår du bra?" frågade hon lågmält och Harry nickade och sade: "Det hade kunnat vara värre. Tack Ginny."

"Det var så lite", sade Ginny med en lätt rodnade kinder, och placerade en hårslinga som fallit framför hennes ögon bakom vänstra örat.

"Vilken vacker kväll!" ropade morbror Vernon och vinkade åt kvinnan i nummer sju mittemot, som tittade fram bakom sina trådgardiner. "Hörde du bilen som baktände nyss? Vi fick en riktig chock, Petunia och jag!"

"Det är en enkel och bra förklaring åtminstone", muttrade Percy, hans ansikte blekare än vanligt så att fräknarna stod ut.

"Såg hon att han ströp dig?" frågade mr Weasley med knappt kontrollerad ilska i sin röst.

"Tvivlar att det hade gjort någon skillnad. Alla på Privet Drive är övertygade om att jag bara är till besvär", svarade Harry, och om hans röst var en aning hesare än vanligt så valde ingen att kommentera på det.

Han fortsatte flina på ett hemskt, maniskt sätt tills alla de nyfikna grannarna hade försvunnit från sina fönster och sedan övergick flinet i en ursinnig grimas så han vinkade till sig Harry igen. Harry gick ett par steg närmare men såg till att stanna precis utom räckhåll för morbror Vernons utsträckta händer, så att de inte kunde återta sitt strypgrepp.

"Inte misstänksamt alls att flina så", muttrade Charlie irriterat.

"Bra att du håller dig utom räckhåll", sade Sirius svagt, hans händer lätt darrande.

"Vad tusan menar du med det här?" frågade morbror Vernon med en kraxande röst som darrade av ilska.

"Vad menar jag med vadå?" sa Harry kallt. Han fortsatte att titta till vänster och höger utmed gatan, hoppades fortfarande att få se den person som hade åstadkommit det knallade ljudet.

"Nej, han är sen länge borta", väste Sirius och knöt sina händer så naglarna skrapade emot handflatorna. "Och när jag får tag på honom…"

"Jag trodde Sirius redan skällt ut Mundungus", muttrade Charlie och Fred fnös.

"Ja, för det. Men nu vet vi att det även ledde till att Harry blev strypt. Om jag hade något medlidande för Mundungus skulle jag varna honom från att inte sätta en fot i huset igen, men han förtjänar det!" sade Fred i en kylig ton och blängde på boken.

"Att föra ett förskräckligt oväsende som en startpistol precis utanför vår…"

"Det var inte jag", sa Harry bestämt.

Moster Petunias smala, hästliknande ansikte dök nu upp bredvid morbror Vernons breda, knallröda. Hon såg rasande ut.

"De kommer inte lyssna, eller hur?" sade Luna sorgset.

"Oroa dig inte, de gjorde inget mer än att skälla på mig", sade Harry med ett vänligt leende.

"Varför ligger du och lurar under vårt fönster?"

"Just det, ja, där satte du fingret på en viktig punkt, Petunia! Vad gjorde du under vårt fönster, din slyngel?"

"Herregud, det är inte som om han begått något hemskt brott", sade Hermione ilsket.

"I deras huvuden är det antagligen det, Mione", sade Ron och hade de varit utomhus hade han spottat på marken av frustration.

"Lyssnade på nyheterna", sa Harry uppgivet.

Hans moster och morbror utbytte uppgivna blickar.

"Lyssnade på nyheterna! Igen?"

"Ja, de ändras varje dag, förstår ni", sa Harry.

En våg av skratt gick genom salen och ekade mellan väggarna. Den dystra atmosfären som skapats efter att de hört om hur Harry blev strypt lyftes vid Harrys oväntade svar på vad för Vernon troligtvis hade varit en retorisk fråga.

"Genialt Harry!"

Du borde vara mer kaxig oftare!" sade Angelina medan hon torkade bort en skrattår.

"Det var inte planerat, det var det första som dök upp i mitt huvud", sade Harry med ett flin.

"Försök inte visa dig snorkig mot mig, unge man! Jag vill veta vad du egentligen sysslar med - och jag vill inte höra nåt mer struntprat om att lyssna på nyheterna! Du vet mycket väl att dina gelikar …"

"Var försiktig, Vernon", viskade moster Petunia, och morbror Vernon sänkte rösten så att Harry knappt kunde höra honom.

"Det där är bara löjligt, folk kommer inte hoppa till slutsatsen att ni pratar om magi ifall han säger gelikar", fnös Narcissa.

"Det är Dursleys. Paranoida så att det är löjligt."

"Jag undrar hur de bortförklarade den sprängda spisen", sade Jack Sloper men hans syster skakade på huvudet.

"Mr Weasley lagade den innan han lämnade dem", sade hon och Jack sjönk ihop besviket.

"De var fortfarande tvungna att bortförklara smällen och alla skrik", påpekade en elev med ett skratt och ett flertal elever började diskutera hur Dursleys hade bortförklarat det, men blev snabbt avbrutna när läsningen fortsatte.

"... att dina gelikar inte kommer med i våra nyhetssändningar!"

"Det är vad ni tror, ja", sa Harry.

"Snälla Harry, reta inte upp dem", suckade Remus och masserade sin tinning.

"Men de började!" protesterade Harry och ignorerade att han lät som en gnällig femåring.

"Ja, och jag vill inte se dig bli mer skadad", sade Remus med en tung ton och Harry som redan haft ett svar på tippen av tungan svalde nervöst innan han nickade förstående.

Paret Dursley blängde på honom i några sekunder och sedan sa moster Petunia:

"Du är en otäck lite lögnare. Vad gör alla de där …", även hon sänkte rösten, så att Harry måste läsa hennes nästa ord på läpparna, "... ugglorna, om de inte kommer med nyheter till dig?"

"Daily Prophet döljer allting så…", Ron avslutade inte meningen utan ryckte istället hjälplöst på axlarna i en 'vad kan man göra'-gest.

"Och en del var brev ifrån Sirius, Remus, Ron och Hermione", tillade Harry.

"Inga från dina andra vänner?" sade Charlus förvånat.

"Något enstaka. Inte lika många… jag var inte bra på att ge långa svar i somras."

"Och vi klandrar honom inte, han gick igenom ett trauma och vi ville bara visa att vi inte glömt honom", sade Katie och log mot Harry som svagt återgäldade det.

"Just det!" sa morbror Vernon i en triumferande viskning. "Försök att slingra dig från det, om du kan! Som om vi inte visste att du får alla dina nyheter från de där odrägliga fåglarna!"

Harry tvekade ett ögonblick. Det kostade på för honom att berätta sanningen den här gången, även om hans moster och morbror absolut inte kunde veta hur svårt det kändes för honom att medge det. "Ugglorna … kommer inte med några nyheter till mig", sa han tonlöst.

Sirius rynkade på pannan, han hatade hur uppgiven Harry var och han avskydde den lilla delen av honom som var glad över att dementorerna hade tvinga Ordern att agera. Det sista han ville var att Harry skulle befinna sig i fara, men uppenbarligen hade hans gudson svävat i fara under hela sin vistelse på Privet drive.

"Det tror jag inte på", sa moster Petunia omedelbart.

"Lika lite som jag", sa morbror Vernon med eftertryck.

"Vi vet att du har något fuffens för dig", sa moster Petunia .

"Vi är inte dumma, ska du veta", sa morbror Vernon.

"De kunde lura mig", sade Ginny.

"Åh GinGin, de är dumma, de har bara inte insett det", sade George och nickade i takt till sina ord.

"Borde vi tycka att det är skumt att alla hus har förenas över sitt hat gentemot Dursleys?" frågade Hannah nervöst och en aning skamset.

"Oroa dig inte, vi är fortfarande väldigt splittrade, men vi verkar alla förenas mer och mer över Umbridge", sade Susan med ett litet leende som förvandlades till en grimas när hon såg upp mot lärarbordet och såg Umbridges nöjda ansikte.

"Ja, det är i alla fall nyheter för mig", sa Harry som ilsknade till, och innan Dursleys hann ropa honom tillbaka hade han svängt runt, gått tvärs över gräsmattan, klivit över den låga trädgårdsmuren och var påväg uppför gatan.

Remus stönade uppgivet.

"Mår du bra?" frågade Tonks oroligt.

"Jadå, jag önskar bara att Harry ibland inte skulle vara så viljestark i vissa situationer", sade Remus och log smått, även om han var orolig över hur Dursleys skulle reagera så var det uppenbart att Harry hade vunnit den verbala duellen överlägset.

Han låg illa till nu och han visste om det. Han skulle bli tvungen att se sin moster och morbror i vitögat senare och betala priset för sin oförskämdhet, men han brydde sig inte särskilt mycket om det för ögonblicket. Han hade betydligt angelägnare saker i tankarna. Harry var inte säker på om den höga knallen hade åstadkommits av någon som hade transfererat sig dit eller bort därifrån. Det lät på exakt samma sätt som när husalfen Dobby försvann i tomma intet.

"Nej, det var Mundungus som försvann", muttrade mrs Weasley ilsket och blängde på boken med korsade armar.

"Jag börjar misstänka att något allvarligt hände", viskade Zabini som hade lagt märke till de ogillande blickarna de vuxna hade efter de läst om det mystiska ljudet.

"Jag tror pappa pratade om någon rättegång?" sade Malfoy frågandes och han rynkade pannan när han försökte minnas om hans pappa hade nämnt något.

Var det möjligt att Dobby fanns här på Privet Drive? Kunde Dobby tänkas följa efter honom i just detta ögonblick? När den sista tanken dök upp snurrade han runt och stirrade bakåt på Privet Drive, men gatan verkade helt övergiven och Harry var säker på att Dobby inte visste hur man gjorde sig osynlig.

"Det är en av de få sakerna som de inte kan göra", sade Ron.

"Vi skulle vara körda ifall de bestämde sig för att göra uppror mot oss", muttrade Jimmy Peakes med en rysning.

.

Han gick vidare, knappt medveten om vilken väg han tog, för han hade gått på de här gatorna så ofta på sista tiden att fötterna automatiskt förde honom till hans favoritställen. Vid vart och varannat steg såg han sig om över axeln. Någon eller några magiska varelser hade varit nära honom när han låg bland moster Petunias döende begonior, det var han säker på. Varför hade de inte talat till honom, varför hade de inte tagit kontakt, varför gömde de sig nu?

"Och tack vare Mundungus har Harry insett att han haft säkerhetsvakter", sade Tonks och skakade på huvudet.

"Och tack och lov för det, jag ville inte vara där hela sommaren", muttrade Harry som hörde henne.

Och sedan, samtidigt som hans känsla av vanmakt tilltog, började han känna sig allt osäkrare. Kanske det inte hade varit något magiskt ljud när allt kom omkring. Kanske han längtade så förtvivlat efter det allra minsta tecken på kontakt från den värld han tillhörde att han överreagerade på helt vanligt oväsen. Kunde han vara säker på att det inte hade varit ljudet av något som slogs sönder i ett av grannhusen? Harry kände en molande, tryckande tyngd i magen och innan han visste ordet av strömmade känslan av hopplöshet som hade plågat honom hela sommaren på nytt över honom.

"Oroa dig inte Harry, jag är säker på att din sommar snart kommer bli bättre", sade Oliver tröstande.

"Oja, den blev bättre redan samma kväll. Jag menar visst, den blev också sämre men jag tänker inte fokusera på det negativa",

Klockan fem morgonen därpå skulle han väckas av väckarklockan så att han kunde betala ugglan som kom med The Daily Prophet - men var det någon idé att fortsätta med den? Harry kastade bara en snabb blick på första sidan nu för tiden innan han slängde den ifrån sig. När de idioter som gav ut tidningen till sist insåg att Voldemort var tillbaka skulle det bli stora förstasidenyheter, och det var den enda sortens nyheter som Harry var intresserad av.

"Du borde ha läst allt", suckade Percy och skakade ångerfullt på huvudet, han avskydde hur han hade agerat det senaste halvåret mot sin familj.

"Eller så kan han leva ovetandes om det, det kan vara bättre för hans hälsa", föreslog Katie medan hon flätade en liten del av sitt hår för att hålla sig sysselsatt.

Om han hade tur skulle det också komma ugglor med brev från hans bästa vänner Ron och Hermione, trots att alla hans förhoppningar om att deras brev skulle innehålla några nyheter för länge sedan hade grusats.

"Ledsen", sade Ron och Hermione.

"Varför ger ni honom inte några nyheterP" frågade Dorea med en anklagande ton.

"Det kommer att förklaras i boken… tyvärr", sade Ron med en grimas.

Vi kan självklart inte säga mycket om du-vet-vad … Vi har blivit tillsagda att inte skriva någonting viktigt ifall våra brev skulle komma på avvägar … Vi har fullt upp med att göra, men jag kan inte ge dig några detaljer här … Det händer en hel del, vi ska berätta allt när vi ses.

Men när skulle de ses? Ingen verkade vilja besvära sig med att bestämma ett datum.

"Det var för att vi inte visste när det skulle va", sade Hermione.

"Men jag önskar att det hade varit betydligt tidigare", sade Sirius med ett sorgset leende.

Hermione hade krafsat ner Vi ses ganska snart nu, skulle jag tro på hans födelsedagskort, men hur snart var ganska snart? Såvitt Harry kunde förstå av de vaga antydningarna i deras brev befann sig Ron och Hermione på samma ställe, förmodligen hemma hos Rons föräldrar. Han stod knappt ut med tanken på att båda nu var i Kråkboet och hade roligt medan han satt fast på Privet Drive.

Angelina, Alicia och Katie såg anklagande på Ron och Hermione.

"Innan ni börjar skälla på oss så var vi inte i Kråkboet", sade Ron försiktigt, han må vara en del av quidditchlaget men han var inte i närheten av det band med dem som Harry hade.

"Vart ni var är knappast den viktiga detaljen!" utbrast Alicia.

I själva verket var han så arg på dem att han hade kastat bort de båda askarna med Godisbaronens choklad som de hade skickat till hans födelsedag, utan att öppna dem. Han ångrade det senare, efter den slokande sallad som moster Petunia bjudit på till middag den kvällen.

"Du gjorde vad?"

"Jag vet, men ja var riktigt arg. Jag var fast på ett ställe där jag inte var välkommen, hade ingen aning om vad som hände…" Harry ryckte på axlarna.

Och vad hade Ron och Hermione fullt upp att göra med? Varför hade inte han, Harry, fullt upp med saker att göra? Hade inte han visat att han kunde klara av mycket mer än de? Hade de allesammans glömt bort vad han hade gjort? Var det inte han som hade tagit sig in på kyrkogården och sett Cedric mördad, han som själv hade bundits fast vid den där gravstenen och nästan blivit dödad?

Ett flertal personer ryckte till vid påminnelsen om Cedrics mord och deras tankar vandrade tillbaka till de kapitel som handlat om händelserna på kyrkogården, på skräcken och sorgen de sänt när de läste det.

Tänk inte på det där, sa Harry strängt till sig själv för hundrade gången den sommaren. Det var illa nog att han ständigt var tillbaka på kyrkogården i sina mardrömmar utan att han dessutom skulle behöva tänka på det under sin vakna tid.

"Så det är vad mardrömmarna har handlat om", suckade Neville, han hade ofta vaknat av Harrys mardrömmar, något som de andra också hade gjort när Harry glömt att sätta upp en förtrollning runt sin säng som skulle förhindra dem att höra. Det senaste halvåret hade de vaknat oftare än vanligt av det, men med tanke på hans många straffkommenderingar som slutade mitt i natten var det inte konstigt att han glömt.

"Inte konstigt att han sovit mindre i år", muttrade Ron med en rysning. Han ignorerade hur Harry rodnade bredvid honom. Istället fäste han blicken på ingången till stora salen där tre personer kom in igenom.

"Ah madam Bones, välkommen tillbaka. Jag antar att dina ärenden gick bra?" sade Dumbledore leendes.

"Väldigt bra, mugglarna är hemma utan några minnen och mr Lupins mordförsök är dokumenterat och en officiell utredning har startas", sade madam Bones i en sträng ton innan hon leendes vände sig bort från Dumbledore. "Remus, det är bra att se dig vid liv."

"Jag ber om ursäkt för at skrämma er alla", sade Remus ursäktande medan han lutade sig mer mot Tonks. "Hittade ni några bevis på vem som förgiftade mig?"

"Jag är rädd att vi inte kan diskutera det, alla bevis vi har eller inte har hittat kommer hållas klassificerat fram tills vi kan arrestera någon", sade Kingsley medan han slog sig ner på golvet i en graciös rörelse. Madam Bones undanhöll en suck och satte sig själv på en av puffarna.

Han vek runt ett hörn in i Magnoliagränden. Halvvägs genom den gick han förbi det smala språng utmed sidan av ett garage där han första gången hade fått syn på sin gudfar.

"Aww det är gulligt", sade Tonks med ett leende.

"Nej, det var skrämmande", sed Harry och Sirius i mun på varandra och såg sen förvånat på varandra.

"Okej, jag förstår att Harry kände att det var skrämmande, känslan av att någon betraktar än när man befinner sig ensam utomhus i mörkret är väldigt obehagligt, speciellt när man sen inser att man sett en Grymm… eller åtminstone vad man tror är en Grym. Men varför var det skrämmande för dig?" frågade Charlie förvirrat.

"Han blev nästan påkörd av Nattbussen, jag trodde jag skulle få en hjärtattack", sade Sirius och skakade på huvudet medan Harry såg upp och gav honom ett ursäktande leende.

Sirius verkade åtminstone förstå hur Harry kände sig. Visserligen var hans brev lika fattiga på nyheter som Rons och Hermiones, men de innehöll i alla fall varnande och tröstande ord i stället för retfulla antydningar: Jag vet att det här måste kännas frustrerande för dig … Håll dig i schack så kommer allt bli okej … Var försiktig och gör ingenting överilat …

"Gör inget överilat?" frågade Sprout misstroget. "Jag hörde inte fel, det är verkligen vad han sa?"

"Det låter en aning hycklande ja", instämde Flitwick med ett lätt skratt.

"Jag vet inte, jag tycker att det låter som ett typiskt beteende för Black, fruktansvärt vårdlös med sig själv men otroligt beskyddande över de han älskar", påpekade madam Hooch med ett mjukt leende medan hon betraktade Sirius som hade slängt upp armen runt Remus axlar.

Jodå, tänkte Harry när han korsade Magnoliagränden, vek in på Magnoliavägen och styrde stegen mot den mörknande lekparken, han hade (i stort sett) följt Sirius råd. Han hade åtminstone motstått frestelsen att binda fast kofferten vid sin kvast och ge sig iväg till Kråkboet på egen hand.

"Tack och lov för det", sade mrs Weasley lättat, en förskräckt min hade övertagit hennes ansikte när hon föreställde sig hur Harry försökte ta sig till Kråkboet genom att flyga dit helt ensam.

"Han borde ha gjort det", sade Alicia, som blängde på boken, kokandes av ilska.

"Vi var inte hemma vid den tidpunkten, så det var tur att han inte gjorde det", sade Ginny med en grimas, hennes tankar fokuserade på vilka förhäxningar hon helst skulle vilja utöva på familjen Dursley.

"Vi bodde hos en avlägsen släkting i somras", sade Fred när han såg deras vänners förvirrade minner.

I själva verket tyckte Harry att han hade uppfört sig mycket väl med tanke på hur besviken och arg han var över att behöva sitta fast så länge på Privet Drive, tvingad att gömma sig i rabatter i hopp om att få höra någonting som kunde antyda vad Lord Voldemort sysslade med. Men det var ändå ganska irriterande att bli tillsagd att inte göra någonting överilat av en man som hade suttit tolv år i trollkarlsfängelset Azkaban, rymt därifrån, försökt begå det mord som han ursprungligen blivit dömd för och sedan gett sig av på flykt med en stulen hippogriff.

"Jag förstår att de verkade hycklande av mig, men jag ville verkligen ditt bästa", sade Sirius mjukt.

Harry nickade långsamt. "Jag vet det, jag var bara upprörd."

"Och du hade all rätt till det, be inte om ursäkt för hur du känner, okej?" Sirius rufsade om Harrys hår medan han pratade.

Harry svingade sig över den låsta parkgrinden och satte i väg över det brunsvedda gräset. Parken var lika tom som gatorna runt omkring. När han kom fram till gungorna sjönk han ner på den enda som Dudley och hans vänner ännu inte hade lyckats slå sönder, virade ena armen runt kedjan och stirrade missmodigt ner i marken. Han skulle inte kunna gömma sig i Dursleys rabatt igen. I morgon måste han fundera ut något nytt sätt att lyssna på nyheterna.

"Sugkoppar och hänga uppochner i taket!" sade Dennis triumferande.

"Jag vet inte ifall det skulle funka i verkligheten, och oavsett vad så ägde jag inga sugkoppar", sade Harry fundersamt.

"Och med 'Arrys tur skylle 'an ramla ner framför deras fötter", sade Fleur med ett tindrande skratt. Bill blängde en aning när han såg blickarna som ett stort antal av pojkarna i salen gav henne.

Under tiden hade han inget annat att se fram emot än ännu en nervös, orolig natt, för även om han slapp mardrömmarna om Cedric hade han förvirrade drömmar om långa mörka korridorer, som alla slutade med låsta dörrar längst in. Han antog att det hade någonting att göra med hans känsla av instängdhet när han var vaken.

Ordermedlemmarna delade oroliga blickar, de hade fram tills nu varit omedvetna om att Harry drömt om det stället. Med undantag av Dumbledore så var de inte säkra på varför han ens skulle drömma om det men rektorn hade varnat dem för möjligheten. Men oavsett vad anledningen var så var de säkra på att det inte var något positivt.

Ofta stack det obehagligt i det gamla ärret i hans panna, men han inbillade sig inte längre att Ron, Hermione eller Sirius skulle tycka att det var särskilt intressant. Tidigare hade smärtan i ärret förvarnat som att Voldemort höll på att bli starkare igen, men nu när Voldemort var tillbaka skulle de förmodligen säga att den regelbundna irritationen bara var att vänta … ingenting att oroa sig för … ingenting nytt …

"Harry! Jag vill alltid veta ifall du får ont eller blir skadad, oavsett vad du tror att mitt svar kommer att vara", sade Sirius förskräckt

"Men det är vad du skulle svarat!" protesterade Harry.

"Det är inte det viktiga, det viktiga är att du får möjlighet att prata om dina problem. Jag kan inte hjälpa om jag inte vet om det."

"Jag vet, Sirius", sade Harry, och efter att Sirius nickade mot honom såg han ner på sin knutna hand och han kunde se orden inristade där. Med en ansträngning slappnade han av och gömde handen från andras åsyn.

Det orättvisa i alltsammans vällde upp inom honom så att han bara ville vråla av ursinne. Om det inte var för honom skulle ingen ens ha vetat att Voldemort var tillbaka! Och hans belöning var att sitta fast i Little Whinging fyra veckor i sträck, totalt avskuren från trolldomsvärlden, tvingad att ligga och trycka bland döende begonior för att få höra nyheter om vattenskidåkande undulater!

"Jag slår vad om ifall vi lär Hedwig det kan vi få mer uppmärksamhet", sade Seamus ivrigt.

"Du kan försöka träna henne, men jag tvivlar att hon kommer vilja vara hjälpsam", fnös Harry, medveten om hur oerhört stolt Hedwig kunde vara och att hon knappast skulle visa sig krascha i vatten ett flertal gånger framför andra.

Hur kunde Dumbledore ha glömt honom så lätt? Varför var Ron och Hermione tillsammans utan att bjuda in honom också? Hur mycket längre skulle han behöva stå ut med Sirius förmaningar att ligga lågt och vara en snäll pojke, eller behöva motstå frestelsen att skriva till den idiotiska Daily Prophet och påpeka att Voldemort hade återvänt.

"Jag sa ju att det var en dålig idé att lämna honom där ensam", sade Sirius och blängde på Dumbledore som suckade tungt.

"Vid den tidpunkten trodde jag att det var bästa sättet att hålla honom säker. Jag har nu insett att det var ett misstag."

"Så jag kommer inte behöva återvända dit?" frågade Harry och han kunde nästan höra hur hans nacke knäckte till med hur snabbt han vände det för att se på Dumbledore.

"Nej, jag tror du har en gudfar som väldigt gärna skulle ta in dig", Dumbledore log vänligt mot Harry vars leende var större än någonsin.

De ursinniga tankarna virvlade runt i Harrys huvud och det vred sig i magen på honom av ilska medan en kvav, sammetsmjuk natt föll runt honom. Luften var fylld med doften av varmt, torrt gräs och det enda ljus som hördes var det låga brusandet av trafik på vägen utanför parkstaketet. Han visste inte hur länge han hade suttit på gungan när ljudet av röster avbröt hans funderingar och han tittade upp. Gatlyktorna från vägarna runt omkring kastade ett disigt ljus som var tillräckligt starkt för att visa silhuetterna av en grupp människor som var påväg genom parken. En av dem sjöng en ful visa med hög röst. De andra skrattade. Ett mjukt klickande ljud hördes från flera dyrbara racercyklar som de gick och drog.

"Snälla säg inte att du kommer bli rånad", sade Percy en aning nervöst och Harry vände sig förvånat mot honom, men när han såg den äldre mannens oroliga blick log Harry mjukt.

"Nej, jag blev inte rånad, de visste inte ens att jag var där", sade han och Percy andades lättat ut.

"Han kommer få en hjärtattack sen… och han kommer inte vara den enda", muttrade Ron till Harry som hjälplöst ryckte på axlarna, det var inte som om han frågat om han blev attackerad.

Harry visste vilka de var. Figuren längst fram gick inte att ta miste på - det var hans kusin Dudley som var påväg hemåt, åtföljd av sitt trogna gäng. Dudley var lika enorm som någonsin, men ett års hårdbanting och upptäckten av en ny talang hade åstadkommit en stor förändring i hans fysik.

"Det är bra åtminstone", mumlade madam Pomfrey,men hon såg forfarande ogillande ut.

"Han kanske bara bestod av muskler nu, men jag är fortfarande snabbare och han är rädd för vad jag skulle kunna göra", sade Harry och hans vänner nickade lättat.

Som morbror Vernon förtjust berättade för alla som ville höra på hade Dudley nyligen blivit juniormästare i tungviktsklassen i boxningstävlingarna mellan skolorna i sydvästra England. "Den ädla sporten", som morbror Vernon kallade den, hade gjort Dudley ännu mer skräckinjagande än han hade varit under skoltiden på lågstadiet då Harry hade fungerat som Dudleys första boxboll. Harry var inte det minsta rädd för sin kusin längre, men han tyckte ändå inte att det fanns någon anledning att glädja sig åt att Dudley hade lärt sig slå hårdare och mera träffsäkert. Alla barnen i grannskapet var skräckslagna för honom - och ännu mer skräckslagna än de var för "den där Pottergrabben", som de hade blivit varnade för eftersom han var en hårdhjärtad buse och gick på Sankt Brutus säkerhetsanstalt för hopplöst kriminella pojkar.

"Varför sade de det?" frågade Fleur förvånat.

"Det var en täckmantel för att jag gick på Hogwarts", sade Harry med en axelryckning.

"Det är bara dymt? De ger mer yppmärksamhet", påpekade Fleur med en rynkad panna.

"Men folk tycker synd om dem, så det är positiv uppmärksamhet på ett sätt", sade Narcissa ogillande.

Harry såg hur de mörka figurerna gick tvärs över gräset, och undrade vem de hade klått upp den här kvällen. Se er omkring, tänkte han medan han betraktade dem. Kom igen nu … se er omkring … jag sitter här alldeles ensam .. kom och gör ett försök …

Hermione bet sig i läppen. En del av henne ville förmana Harry för hans tankar, men hon var inte säker på att hon hade rätten att göra det, inte efter hur de under halva sommaren inte gett honom någon informationen. Anledningen till varför Harry ens hade de tankarna.

Ron slickade sig om läpparna nervöst, Harry hade en tendens att vara lite dåraktig och han hoppades innerligt att Harry inte skulle hamna i slagsmål nu.

Om Dudleys vänner såg honom sitta här skulle de säkert gå raka vägen fram till honom, och vad skulle Dudley då ta sig till? Han skulle inte vilja tappa ansiktet inför gänget, men han skulle vara livrädd för att provocera Harry. Det skulle verkligen vara roligt att se Dudleys dilemma, att håna honom, att betrakta honom, eftersom det var omöjligt för honom att ge igen … och om några av de andra försökte ge sig på Harry var han beredd - han hade sin trollstav. Låt dem försöka bara … Han skulle väldigt gärna ösa ut lite av sin besvikelse på de här killarna, som en gång i tiden hade gjort livet till ett helvete för honom. Men de vände sig inte om, de såg honom inte, de var nästan framme vid staketet.

"Medan jag är allt för det så skulle jag föredra om du inte gjorde det", sade Sirius.

"Jag lyckades avstå", sade Harry.

"Och vi kan alltid prata med honom", sade Remus och blinkade med ena ögat mot Harry som log, ett leende som vacklade en aning när han såg hur utmattad Remus var.

Harry behärskade en impuls att ropa efter dem. Att mucka slagsmål var inte något smart drag, han fick inte använda trollkonst … då skulle han riskera att bli relegerad igen. Rösterna från Dudleys gäng dog bort. De var redan utom synhåll, på väg ner för Magnoliavägen. Där ser du, Sirius, tänkte Harry dystert. Ingenting överilat. Höll mig i schack. Precis tvärtemot vad du skulle gjort.

Sirius gav ifrån sig ett överraskat skratt. "Du har helt rätt där, jag hade kastat mig framför dem."

"För att du är en dramaqueen", sade Remus. "Du har alltid varit det."

"Jag vet inte om jag ska vara lättad att du förolämpar mig eller sakna perioden där du var för utmattad för det", sade Sirius retsamt och flämtningar drogs genom hela salen, mrs Weasley blängde ilsket på Sirius.

"Tänk dig hur lättad jag var när jag slapp höra Löjliga lömska Lupin i 12 år", sköt Remus tillbaka och Sirius kastade huvudet tillbaka med ett ruggande skratt.

"Ni är skitstövlar båda två. Måste ni skämta om såna allvarliga saker", stönade Tonks och skakade på huvudet, hennes röst hördes tydligt över tystnaden i salen. "Mamma skulle mörda er båda."

"Skulle inte vara första gången hon gör något radikalt", sade Remus med en lätt axelryckning som han grimaserade åt, även om han var på bättringsvägen var han forfarande öm.

"Men skulle det verkligen vara radikalt? Jag är övertygad om att åtminstone 90% av den ärevördiga släkten Black har mördat någon", sade Sirius, vars glädje hade ersatts av ett uttryck av avsmak.

Han reste sig upp och sträckte på sig. Moster Petunia och Morbror Vernon tycktes anse att så snart Dudley dök upp var det dags för Harry att vara hemma, och en enda minut efter var det alldeles för sent. Morbror Vernon hade hotat med att låsa in Harry i skjulet om han någonsin mer kom hem senare än Dudley, så Harry kvävde en gäspning och styrde, fortfarande med ilsken uppsyn, stegen mot parkgrinden.

"Du kan inte vara seriös!" protesterade Oliver upprört.

"Seriösare än en hjärtattack", sade Harry med ett stort leende.

"Åh toppen, du börjar också få deras typ av humor", muttrade Tonks och blängde anklagande på Sirius och Remus som delade ett leende.

Magnoliavägen var, precis som Privet Drive, kantad av stora, bastanta hus med perfekt klippta gräsmattor, alla med stora bastanta innehavare, som körde skinande rena bilar precis som morbror Vernons. Harry föredrog Little Whinging på natten, när fönstren med sina fördragna gardiner bildade fläckar av juvelskimrande färg i mörkret och han inte löpte någon risk att höra ogillande muttranden som sitt "förbrytaraktiga" utseende när han gick förbi husen.

"Ursäkta, men har de ens sett dig? Hur ser du förbrytaraktig u?" frågade Ginny misstroget medan hennes ögon tog in Harrys korta och rangliga form.

"Det får du fråga dem om, men jag är livsfarlig. Jag såg en av grannan rycka in sitt barn i huset när jag gick förbi", suckade Harry och Ginny fräste som en ilsken katt. "Och nej, jag kommer inte berätta det för dig så du kan förhäxa henne."

"Men Harry, älskar du mig inte", sade Ginny och blinkade oskyldigt med ögonen. "Skulle du förneka mig chansen?"

"Um… jj-ja-jag", stammade Harry fram med hettande kinder. Det var som om hans hjärna fått kortslutning när hon frågade om han älskade henne.

Han gick så snabbt att när han kommit halvvägs på Magnoliavägen dök Dudleys gäng upp inom synhåll igen. De höll på att säga hej då till varandra vid ingången till Magnoliagränden. Harry klev in i skuggan under ett stort syrenträd och väntade.

"... visst skrek han som en stucken gris, va?" sa Malcolm medan de andra gapskrattade.

"De slog upp någon?" fräste Charlie.

"De har alltid gjort det. Eftersom jag går här nu har de behövt hitta fler och nya offer", suckade Harry, han började undra när de andra skulle sluta vara förvånade över Dursleys beteende.

"Snygg högerkrok, Stora D" sa Piers.

"Samma tid i morgon?" frågade Dudley.

"Hemma hos mig, mina föräldrar är borta", sa Gordon.

"Vi ses då", sa Dudley.

"Hej då, Dud!"

"Vi syns, Stora D!"

"Vadå, vill han inte ha kvar de gamla smeknamnen?" frågade Lee med ett skratt.

"De var väldigt fina", instämde Luna drömmande och det var svårt att avgöra ifall hon var seriös eller inte.

"Moster Petunia kallar honom fortfarande vid de smeknamnen", sade Harry och en ny våg av skratt spred sig genom salen.

Ginnys ögon lös praktiskt taget av munterhet. "Det lämnar en viktig fråga, kallade hon honom det framför hans kompisar?"

"Åh det gjorde hon, och det var på något sätt mitt fel", Harry ryckte hjälplöst på axlarna när ett flertal personer tappade hakan i ren chock. "Fråga inte vad för slags logik han använde, jag förstår det inte själv."

Harry väntade på att resten av gänget skulle troppa av innan han satte fart igen. När deras röster på nytt dött bort vek han runt hörnet in i Magnoliagränden och eftersom han gick mycket snabbt var han snart ifatt Dudley, som i sakta mak promenerade gatan fram medan han gnodde entonigt.

"Hallå där, Stora D!"

"Harry, det där är verkligen inte det smartaste du kan göra", suckade Remus och satte sig rakare upp i sin plats efter att ha sjunkit ihop av utmattning.

"När Harry blir arg så försvinner all hans logik", sade Hermione och Harry gav ifrån sitt ett förolämpat läte.

Dudley vände sig om.

"Jaså", grymtade han. "Det är du."

"Hur länge har du varit 'Stora D' då?" sa Harry.

"Håll klaffen", morrade Dudley och vände sig bort.

"Vilket coolt namn", flinade Harry och föll in i takten bredvid sin kusin. "Men du kommer alltid att vara 'lilla söta Diddyponken' för mig."

"Är du säker på att det var din moster och inte du som sa det framför dem?" frågade Seamus skrattandes.

"Ifall de hade konfronterat mig hade jag antagligen använt det namnet, jag ville verkligen hamna i bråk vid den tidpunkten."

Sirius suckade vid sin gudsons ord men undvek att säga något, han var medveten om, precis som Harry i boken tänkt, att han själv hade kastat sig på chansen att hamna i ett slagsmål så han kunde knappast förmana Harry för att ha haft tanken.

"Jag sa, HÅLL KLAFFEN!" sa Dudley och knöt ilsket sina skinkstora händer.

"Vet inte killarna om att din mamma kallar dig det?"

"Håll käften."

"Henne säger du minsann inte åt att hålla käften. Vad säger du om 'Pluttis' och 'lilla Dinky Diddygullet', kan jag använda dem då?"

"Vänta, du sa att hon använt det framför dem", protesterade Dean besviket.

"Hon gjorde det, två dagar senare. Dock så såg jag aldrig reaktionerna, jag var på mitt rum."

"De lät dig vara på rummet under dagen, behövde de inte dig för att göra alla hushållssysslor", sade Angelina bittert.

"Um… låt oss säga att en incident gjorde att de inte vill se mig", sade Harry försiktigt och undvek att se någon i ögonen, ovillig att gå in på detaljer.

"Jag hoppas att han blåste upp Vernon som han gjorde med Marge", muttrade någon och Harrys läppar ryckte vid tanken på det.

Dudley sa ingenting. Han såg ut att behöva uppbåda hela sin självkontroll för att inte klippa till Harry.

"Vem har du klått upp i kväll då?" frågade Harry och hans flin försvann. "Nån annan tioåring? Jag vet att du spöade Mark Evans för två kvällar sen …"

"Han bad om det", grymtade Dudley.

"Hur ber en tioåring om det från en femtonåring?" frågade Narcissa och betraktade boken med avsky.

"Han åt väl nått godis eller glass och vägrade dela med sig", sade Charlie hånande, omedveten om att det var en bakomliggande anledning till många av de gånger Dudley hade klått upp någon.

"Jag ser fram emot den dag han får det han förtjänar", muttrade Hannah buttert, hon hade alltid haft en avsky för mobbare.

"Jaså, verkligen?"

"Han var fräck mot mig."

"Jaså? Sa han att du ser ut som en gris som lärt sig gå på bakben? För det är inte fräckt, Dud, det är sant."

"Harry!" stönade Remus och förde en hand mot ansiktet som han lutade pannan emot.

"Ah jag älskar när du blir fräck och besegrar alla med en enkel mening", skrattade Ginny och klappade händerna i förtjusning. Harry, med huvudet på snedden betraktade henne omsorgsfullt och lade märke till hur ljuset reflekterades i hennes röda hår.

"Jag kan inte välja vilken förolämpning Harry använt som jag gillar mest, den här, gången han sa åt Dudley att stoppa huvudet i toan eller när han sa åt Malfoy att fästa en extraarm på kvasten", sade Fay med ett gigantiskt leende.

Mrs Weasley skakade på huvudet och såg sig strängt omkring, "Nej vet ni vad, han kommer bara ge sig själv trubbel så som han pratar!"

"Spelar knappast någon roll, Dursleys hatar honom readan, vad för skillnad kan en förolämpning eller två göra", påpekade Colin efter någon sekunds tvekan och Sirius och Remus utbytte en dyster blick, mycket väl medvetna om vad för skada det kunde ge.

Det ryckte i en muskel i Dudleys käke. Det gav Harry en enorm tillfredsställelse att veta hur rasande han gjorde Dudley. Han kände de som om han lät sin besvikelse pysa ut över kusinen, det enda utlopp han hade. De vek av till höger in i den smala gränd som bildade en genväg mellan Magnoliagränden och Blåregnsvägen och där Harry för första gången hade sett Sirius. Den var tom och mycket mörkare än de gator den band ihop för där fanns inga gatlyktor. Deras steg dämpades mellan garageväggar på ena sidan och ett högt staket på den andra.

"Inte riktigt första, men första gången du kan minnas ja", mumlade Percy för sig själv.

"Jag gillar inte när man är ute på kvällarna och det är mörkt, det känns alltid som om något dåligt ska hända", sade Kim med en rysning.

"Åh larva dig inte, det är ingen film. De kommer komma hem och det värsta som händer är att de kanske blir förkylda eller nåt sånt", fnös Leanne och skakade på huvudet. "Ärligt, det finns ingen anledning att få panik."

"Du tror att du är en riktig baddare till karl när du går omkring med den där grejen, va?" sa Dudley efter några sekunder.

"Vad då för grej?"

"Den där … den där grejen som du gömmer."

"Han kan inte ens säga trollstav?"

"Han har blivit uppfostrad till att frukta det", sade mr Weasley med rynkad panna, hans tankar tillbaka vid när han åkt och hämta Harry och familjen Dursleys reaktioner. Efter att ha läst böckerna förstod han bättre nu varför de reagerat så, även om han fortfarande ansåg att reaktionerna var fel.

"Fortfarande löjligt, han kommer inte dö av att säga ordet", muttrade Charlie och korsade armarna framför bröstet.

Harry flinade igen.

"Du är visst inte så dum som du ser ut, Dud? Fast om du var det, skulle du väl inte kunna gå och prata samtidigt, antar jag."

En ny skrattvåg spred sig genom salen. Trots den mer allvarsamma atmosfären och hur bitter Harry i boken verkade vara, så kunde alla i salen uppskata Harrys humor och hans spydiga förolämpningar.

Harry drog fram sin trollstav. Han såg att Dudley sneglade på den från sidan.

Umbridges ögon lös upp vid den biten av information. Potter hade alltså använt sig av magi innan dementorerna dök upp. Hennes läppar drogs upp i brett leende, om hon spelade alla sina kort rätt skulle hon kunna få honom relegerad innan slutet på veckan.

"Det är inte tillåtet för dig att ha den", sa Dudley direkt. "Jag vet att det inte är det. Du skulle bli relegerad från den där knäppa skolan du går i."

"Hur vet du att de inte har ändrat reglerna, Stora D?"

"Nu utmanar du bara ödet", suckade Katie.

"Men det fungerade", påpekade Harry snabbt och blinkade med ena ögat.

"Det har de inte", sa Dudley, fast han lät inte helt övertygad.

Harry skrattade lätt.

"Har jag någonsin sagt att när du gör det så är det läbbigt?" frågade Ron.

"Nej, och är det?" frågade Harry förvånat.

"En aning", erkände Hermione och Harry hummade fundersamt.

"Du är för feg för att utmana mig utan den där grejen, va?" brummade Dudley ilsket.

"Medan du bara behöver fyra kompisar sin stöd innan du kan klå upp en tioåring. Den där boxningstiteln, du vet, som du springer omkring och väsnas om hela tiden? Hur gammal var din motståndare? Sju? Åtta?"

"Någonting säger mig att Harry har utmanat dem utan sin trollstav", suckade Tonks, vars hår gick till en limegrön färg.

"Bara verbalt, och majoriteten av tiden när jag var utom räckhåll för hans nävar. Fördelen med att han är så stor är att jag kunde springa ifrån honom."

"Små under", muttrade mrs Weasley bistert innan hon började muttra för sig själv. Mr Weasley, som satt precis bredvid henne och kunde uppfatta hennes ord, ryckte till emellanåt.

"Han var sexton, om du vill veta", morrade Dudley, "och han var helt knockad i tjugo minuter när jag var klar med honom och han vägde dubbelt så mycket som du. Vänta bara tills jag talar om för pappa att du tog fram den där grejen …"

"Ska du springa till pappsen nu, va? Är hans lille boxningsmästare rädd för elake Harrys trollstav?"

"Jösses Harry, du är brutal", sade Lee med en imponerad vissling.

"Jag tog ut mina frustrationer på honom, kanske var det fel…"

"Nah, oroa dig inte Harry. Efter vad han gjort mot dig genom åren så förtjänar grisen det", sade Ron med ett flin som han snabbt gömde när hans mamma började skälla på honom halvhjärtat för förolämpningen.

"Du är visst inte lika modig på natten, va?" sa Dudley hånfullt.

"Det här är på natten, Diddyponken. Det är så det kallas när det blir alldeles mörkt som nu."

"Jag menar när du ligger i din säng!" röt Dudley.

"Nej!" väste Ron, han hade många gånger under det senaste halvåret vaknat av att Harry hade mardrömmar, så han förstod nu att Dudley skulle håna honom för det.

"Vad händer?" frågade Parvati tveksamt och såg sig hjälplöst omkring när hon inte fick något svar.

Han hade stannat upp. Harry stannade också och stirrade på sin kusin. Dudleys stora ansikte, som han bara skymtade, hade en underligt triumferande min.

"Vad menar du med att jag inte är modig när jag ligger i min säng?" frågade Harry alldeles paff. "Vad skulle jag vara rädd för, kuddarna eller?"

"Bra, låt honom inte få övertaget", muttrade Alisa, hon kunde gissa vad det var Dudley siktade på men förhoppningsvis skulle Harry kunna hålla humöret i styr.

"Det är Potter, han styrs av sina känslor", fnös Malfoy, men hans tonfall var inte hånande som det skulle ha varit bara några dagar tidigare.

"Jag hörde dig i går natt", andades Dudley. "Du pratade i sömnen. Jämrade dig."

"Vad menar du?" sa Harry om igen, men han blev plötsligt alldeles kall inombords.

Han hade återigen varit på kyrkogården i drömmen natten innan.

De som insåg att Dudley nu skulle håna Harry för hans drömmar utbytte bittra blickar, det handlade inte om ifall de gillade Harry eller inte, ifall de ansåg att han förtjänade den behandlingen eller inte. Det handlade om att ingen bör bli hånad för sina traumatiska upplevelser och deras reaktioner till det.

Dudley gav till ett skorrande skratt och började sedan tala med gnällande röst högt upp i falsett.

"'Döda inte Cedric! Döda inte Cedric!' Vem är Cedric … din pojkvän?"

"Han har nerven att!" Ginny spottade ilsket ur sig orden. "Jag hoppas att du gav honom en läxa eller jag svär till Morgana att jag kommer ge honom den, Harry."

"Jag vet inte ifall han lärde sig något", sade Harry, den kvällen hade varit sista gången han sett sin kusin det här året.

"Jag … du ljuger", sa Harry automatiskt. Men han hade blivit alldeles torr i munnen. Han visste att Dudley inte ljög - hur skulle han annars känna till Cedric?

"'Pappa! Hjälp mig, pappa! Han tänker döda mig, pappa! Buuhuu!'"

Remus knöt händerna och blängde på boken. Oavsett hur mycket han skulle vilja lära Dudley en läxa så skulle han inte skada ett barn, skrämma kanske men inte skada.

"Håll klaffen", sa Harry lågt. "Håll klaffen, Dudley, jag varnar dig!"

"'Kom och hjälp mig pappa! Mamma, kom och hjälp mig! Han har dödat Cedric! Pappa, hjälp mig! Han tänker … ' Låt bli att peka på mig med den där grejen!"

Umbridge, som fortfarande log stort, lutade sig förväntansfullt fram.

"Gör det!" sade Zacharias ilsket, ifall det var för att han ansåg att Dudley förtjänade det eller ifall han uppfattade det som en förolämpning mot Dudley var svårt att avgöra.

"Nej! Gör det inte, du kan bli relegerad!" flämtade Hermione och Ron skakade på huvudet eftersom de båda två redan visste hur kvällen slutat och Harry hade definitivt nämnt ifall han förhäxat sin kusin.

Dudley backade in i väggen i gränden. Harry riktade trollstaven direkt mot hans hjärta. Han kunde känna hur fjorton års hat mot Dudley pulserade i hans ådror - vad skulle han inte ge för att få angripa honom nu, få förhäxa Dudley så grundligt att han skulle bli tvungen att krypa hem som en insekt, slagen med stumhet, med spirande tentakler …

"Dödade han sin kusin? Var det därför han blev kallad på rättegång i somras?" mumlade Zabini till Malfoy som efter några sekunders tvekan skakade på huvudet.

"Nej… han klarade inte av att döda Black i sitt tredje år trots anklagelserna, jag tvivlar han döda sin kusin", mumlade Malfoy tillbaka. Han hade aldrig fått ett ordentligt svar ifrån sin far om varför Harry haft en rättegång.

"Prata aldrig nånsin mer om det där", morrade Harry. "Hör du vad jag säger?"

"Rikta den där grejen åt ett annat håll!"

"Jag sa, hör du vad jag säger?"

"Rikta den åt ett annat håll!"

"HÖR DU VAD JAG SÄGER?"

"TA BORT DEN DÄR GREJEN FRÅN …!"

"Mr Potter, du är medveten om att det är ett brott att hota mugglare med magi", sade Umbridge sockersött och ignorerade de skrikande protesterna ifrån Pottes vänner.

"Rätta mig om jag har fel, men den lagen är för att vi inte ska avslöja vår existens för mugglare, den säger ingenting om agerande kring de släktingar som är medvetna om magins existens", sade McGonagall kyligt och såg ner på Umbridge med genomträngande blick.

"Vi saknar också bevis på att något i själva verket hände", tillade madam Bones högljutt och ifall hennes läppar ryckte svagt så var det ingen som kommenterade det.

Dudley gav ifrån sig en konstig, rysande flämtning, som om han hade blivit doppad i iskallt vatten.

"Vad gjorde du?" frågade Hannah misstänksamt.

"Ingenting", suckade Harry medan han undrade över ifall de någonsin skulle slutta misstänka honom för att ha gjort olika saker.

Någonting hade hänt med natten. Den stjärnbeströdda indigoblå himlen var plötsligt kolsvart - stjärnorna, månen, de disiga gatlyktorna i båda ändar av gränden hade försvunnit. Det avlägsna bruset från bilar och suset från träden var borta. Den milda kvällen var plötsligt genomträngande, bitande kall. De omgavs av ett totalt, ogenomträngligt, tyst mörket, som om en jättelik hand hade lagt en tjock, isande kall mantel över hela gränden och gjort dem blinda.

"Vad är det som händer?" frågade Luna nervöst och bet sig i läppen, hennes blick gick fort fram och tillbaka mellan Harry och boken.

"Ärligt, det finns ingen anledning att få panik, det är ingen film", sade Kim Sloper i en barnslig ton medan hon såg anklagande på Leanne.

"Hur skulle jag veta att något sådant skulle hända!"

"Åh jag vet inte Leanne, kanske för att det är Harry Potter?" fnös Kim, hennes röst droppandes av sarkasm.

Under en bråkdels sekund trodde Harry att han oavsiktligt hade utövat trolldom, trots att han hade stått emot allt vad han kunde - sedan segrade förnuftet över känslorna - det stod inte i hans makt att släcka stjärnorna. Han vred huvudet åt än det ena och än det andra hållet, försökte se någonting, men mörkret tryckte över ögonen som en tyngdlös slöja. Dudleys skräckslagna röst exploderade i örat på Harry.

"Ifall jag dör pågrund av de här böckerna kommer jag komma tillbaka bara så jag kan hemsöka de som skickade böckerna", muttrade Remus och grimaserade åt tanken på vad som skulle komma.

"Det är inte roligt Remus!" fräste Tonks samtidigt som Sirius smällde till honom.

"Ouch, vad var det för?" protesterade Remus medan han gned sin arm.

"För att du är en idiot", snäste Sirius innan han smällde till honom igen. "Och det där är för mitt löfte om att smälla till dig för att tro att det var ditt fel att du blev biten!"

"Mr Black, jag måste be dig att sluta att skada min patient", sade Newt med ett litet leende och Sirius bad genast om ursäkt.

"V-vad g-gör du? S-sluta med det!"

"Jag gör ingenting! Håll klaffen och rör dig inte!"

"Jag k-kan inte se! Jag har b-blivit blind! Jag …"

"Jag sa håll klaffen!"

"Okej, vad kan släcka himlen?" frågade Colin nervöst.

"Ingen varelse som vi har hört talas om, och jag känner inte till någon slags magi… det måste vara riktigt mörk magi", sade Anthony nervöst men han rynkade pannan när han såg den lilla skakningen på huvudet som Harry gjorde.

Harry stod alldeles stilla och vände sina oseende ögon mot vänster och höger. Kylan var så intensiv att han skälvde i hela kroppen, huden knottrade sig på armarna och håren i nacken stod rakt ut. Han spärrade upp ögonen på vid gavel, stirrade tomt framför sig, utan att se. Det var omöjligt … de kunde inte vara här … inte i Little Whinging … Han skärpte hörseln … han skulle höra dem innan han såg dem …

"Vad är det som händer!" sade Oliver upprört, han hade en svag aning om vad det var som hade kunnat framkalla de reaktionerna, men knappast skulle väl de vara där?

"Något dåligt, men jag mår bra."

"Du sa att du mådde bra efter att ha blivit biten av en basilisk!" protesterade Parvati och blängde anklagande på Harry.

"Ledsen Harry, men ditt ord om ifall du mår bra eller inte är inte tillförlitligt, Ron och Hermione ligger på gränsen", sade Bill och trion började genast att protestera högljutt.

"Vad har jag gjort!" protesterade Ron högljutt och var på väg att resa sig upp men Hermione drog ner honom igen.

"Ni har undvikit att berätta sanningen under läsningen och har underdrivit, är det ett ord? Strunt samma, det är det nu. Ni har underdrivit era skador och liknande."

"Jag ska tala om för pappa!" gnällde Dudley "V-var är du? Vad h-håller du på m-med …?"

"Kan du hålla käft?" väste Harry. "Jag försöker lyss…"

Men han tystnade. Han hade just hört det som han fasat för. Det fanns någonting gömt i gränden förutom de själva, någonting som drog långa, hesa, rasslande andetag. Harry kände en hemsk stöt av fruktan där han stod och darrade i den iskalla luften.

"Nej, nej, nej", mumlade Dorea och vred oroligt sina händer.

"Det råkar inte vara Sirius igen?" sade Charlus hoppfullt men det svaga leendet visade att han var mycket medveten om att det inte skulle vara hans svärson.

"Åh jag önskar att det hade varit jag, men jag tänker säga vad Harry redan sagt; när ska Harrys liv någonsin vara enkelt", sade Sirius buttert och Harry gav ifrån sitt ett nervöst skratt trots kylan han kände inom sig.

"L-lägg av med det där! Sluta upp med det! Annars f-får du dig en snyting, det lovar jag!"

"Dudley, håll …"

PANG. En knytnäve träffade Harry på sidan av huvudet och lyfte honom från marken. Små vita ljus exploderade framför ögonen på honom. För andra gången på en timme kändes det som om hans huvud hade kluvits i två bitar, i nästa ögonblick landade han hårt på marken och trollstaven flög ur hans hand.

"IDIOT!"

"Han kommer få er dödade!"

"Den jäveln slog dig!"

Harrys händer hade flugit upp och greppat tag om sitt huvud, smärtan var genomträngande och han var svagt medveten om förolämpningarna som flög runt i salen men han hade ingen aning om vem det var som skrek vad.

"Låt oss lugna ner oss, som ni ser är mr Potter helt okej och vid liv", sade McGonagall högljutt och de flesta tystande av vana när de hörde hennes röst.

"Dudley, din stora idiot!" skrek Harry. Hans ögon tårades av smärta medan han kravlade sig upp på alla fyra och vilt trevade omkring sig i mörkret. Han hörde hur Dudley stövlade iväg, snavade och stötte emot staketet i gränden.

"DUDLEY, KOM TILLBAKA! DU SPRINGER RAKT PÅ DEN!"

"Han kan inte se den", sade Fudge och vred stressat på sitt plommonstopp.

"Jag sa ju att de var där!" sade Harry och blängde ilsket på Fudge som blev röd i ansiktet.

Det kom ett hemskt, gällt tjut och Dudleys steg stannade av. I samma ögonblick kände Harry en smygande kyla bakom sig som bara kunde betyda en sak. Det fanns mer än en.

"Ni är så körda!" muttrade Fay som omedvetet satt och tuggade på tumnageln.

"DUDLEY, HÅLL MUNNEN STÄNGD! VAD DU ÄN GÖR, SÅ HÅLL MUNNEN STÄNGD! Trollstav!" mumlade Harry förtvivlat medans hans händer flög över marken som spindlar. Var är … trollstav … kom fram … Lumos!"

Umbridge gömde ett leende, det här var vad hon hade väntat på. Bevis på att Potter brutit mot lagen, det spelade ingen roll att dementorerna snart skulle komma. Han hade använt magi innan han såg dementorerna, innan han befann sig i någon fara.

Han uttalade trollformeln automatiskt, i desperat längtan efter ljus som kunde hjälpa honom i hans sökande, och till hans förvånade lättnad flammade det upp ett ljus bara några centimeter från hans högra hans - spetsen på trollstaven hade tänts. Harry slet till sig den, rusade upp och svängde runt. Det vände sig i magen på honom.

"Men, men du rörde den inte!" protesterade Jimmy Peakes.

"Jag tror att det var ett exemplar av mr Potters exemplariska trollstavslösa magi", sade Dumbledore med ett litet leende.

En jättehög figur iförd huva kom stilla glidande emot honom, den svävade över marken, med fötter och ansikte osynliga under klädnaden, och sög in natten medan den närmade sig.

"Utför bara trollformeln. Du kan klara av det."

Fudge såg chockat på boken, hans ögon vidöppna och munnen halvt gapande. Han hade kanske inte trott på att det faktiskt varit en dementor i Surrey förrän för några minuter sen, men han hade antagit att det var en dementor, inte två.

Madam Bones log bistert, precis som hon misstänkt så hade Harry talat sanning och nu hade hon sitt bevis på det, hon skulle behöva komma ihåg att lägga till en fotnot om att han talat sanning i registret.

Harry snubblade bakåt och höjde trollstaven.

"Expecto Patronum!" En silvervit rökstrimma sköt ut från trollstavens spets och Dementorn saktade farten, men trollformeln hade inte fungerat ordentligt. Harry snubblade över sina egna fötter och drog sig ännu längre bakåt när Dementorn närmade sig för att slå ner på honom. Han kände hur paniken gjorde hans hjärna omtöcknad - koncentrera dig …

"Lyckligt, tänk på något lyckligt", jämrade sig Hermione och hon verkade inte veta vad hon skulle göra med sina händer, om hon skulle vrida dem eller ifall hon skulle gripa tag i Harrys arm.

Ett par grå, slemmiga, skabbiga händer gled fram ur Dementorns klädnad och sträckte sig efter honom. Ett brusande dån fyllde Harrys öron. "Expecto Patronum!" Hans röst lät svag och avlägsen. En ny strimma av silvervit rök, svagare än den föregående, drev i väg från trollstaven - han kunde inte göra det längre, han kunde inte få trollformeln att fungera.

"Starkt minne, Harry. Du behöver ett starkt minne…", Hermione fortsatte att mumla uppmuntringar och råd lågmält och Ron hade skrattat åt det ifall han själv inte varit orolig för Harry.

Det hördes ett skratt inuti hans eget huvud, ett gällt, skrikande skratt … han kunde känna lukten av Dementorns ruttna, dödskalla andetag som fyllde hans egna lungor, dränkte honom - det gälla skrattet blev högre och högre och han hörde en röst tala inuti huvudet:

"Böj dig för döden, Harry … den kanske till och med är smärtfri … jag vet inte … jag har aldrig dött …"

"Minnet, de har ändrats", flämtade Hannah förvånat.

"Det det är Voldemort, från kyrkogården!" sade Amanda förskräckt och ifall Harry inte hade varit distraherad av effekterna av dementorerna hade han gett henne något sarkastiskt svar i form av att han redan var medveten om det.

"Men hur kan det vara värre än, du vet att, ja att hans, föräldrar du vet… dog", sade Zacharias och grimaserade, tydligt obekväm med hur han skulle formulera frågan.

"Dina värsta minnen behöver inte komma i gradordning, dementorerna framhäver alla dåliga minnen man har. Att just det minnet framhävdes den gången har antagligen med att göra att de hänt nyligen och Harry ofta tänkte på det", sade Sirius, på grund av sin långa period i Azkaban hade han blivit något av en expert på varelserna.

Han skulle aldrig få se Ron och Hermione igen … Och medan han kämpade efter luft såg han med ens deras ansikten tydligt framför sig.

"EXPECTO PATRONUM!"

En jättestor silverhjort bröt fram ur spetsen på Harrys trollstav. Dess horn träffade Dementorn på det ställe där hjärtat skulle ha suttit så att den kastades bakåt, lika tyngdlös som mörkret, och när hjorten anföll igen svepte Dementorn i väg, fladdermusliknande och besegrad.h

"Det där är inget minne!" protesterade Stephen Cornfoot. "Hur kunde han frammana en patronus utan ett lyckligt minne?"

"Harry har bemästrat besvärjelsen", sade Dumbledore med ett stolt leende.

"Men det svarar inte på hur han kunde frammana en patronus! Det krävs ett lyckligt minne för det!"

Remus harklade sig och alla vände sig emot honom för att höra hans förklaring. "Det är egentligen en missuppfattning, för att utföra besvärjelsen krävs det inte specifikt ett lyckligt minne utan det är lyckliga känslan som krävs. Däremot är det svårt att uppbåda lyckliga känslor bland dementorer och man lär därför ut att man ska fokusera på ett lyckligt minne eftersom det framkallar rätt känslor då."

"Det är inte sant!" protesterade Umbridge ilsket och allas huvuden vändes emot henne. "Ett lyckligt minne krävs för att klara av besvärjelsen."

"Som jag sa", sade Remus med en suck, som om han gav upp enorm viktig tid för att förklara. "Så är den generella tron att förtrollningen kräver ett lyckligt minne eftersom det är säkrare att lära ut på det sättet och underlättar. Däremot, om man följer dens historia ser man i tidiga källor att det krävs en lycklig känsla. Elric, en av Illyius lärare i själva verket, ändrade sättet att lära ut den på när de behövde få fler personer att lära sig den snabbt, att tänka på ett kraftfullt minne blev sen normen."

"Vem är Illyius?" frågade Ron intresserat.

"Jag ska inte gå in på detaljerna nu, men han var en trollkarl som hade en mus som sin patronus", Remus pausade i sin förklaring när alla började skratta och han skakade på huvudet. "De i hans by hade samma reaktion som er och han blev beordrad att aldrig mer utföra förtrollningen."

"Men något måste ha hänt, eller? Jag menar folk minns honom inte bara för att han hade en liten patronus?"

"Du har helt rätt, Ginny", Remus gav flickan ett snabbt, varmt leende. "Det fanns en mörk trollkarl, Raczidian, som var mästare över dementorerna och en dag förälskade han sig i en ung flicka han såg i skogen, Han krävde hennes hand i giftermål och lovade att förstaöra byn ifall de inte förde henne till honom. Men byn vägrade. Illyius fick i uppdrag att vakta henne, eftersom han ändå inte skulle kunna göra någon skillnad, medan resten av byn bekämpade dementorerna med sina patronusar som var imponerande djur som björnar, vargar och vildsvin", Remus stannade i sin förklaring och tog en klunk vatten, medveten om att alla lutade sig framåt, ivriga att höra hur berättelsen slutade.

Remus log och fortsatte berätta. "Till början kunde de stå emot, men dementorerna var för många och de föll en efter en av ren utmaning, eller flydde för sina liv. Eliana, ungmön, bad Illyius att göra någonting och han kastade sin patronus, trots den lilla storleken sken den starkt och stoppade alla dementorerna…", Remus tvekade innan han fortsatte. "Raczidian, rasande över att ha blivit stoppat av något så betydelselöst kastade en egen patronus, men han glömde bort att endast de godhjärtade kunde kasta den och maskar flög ut ur trollstaven och sluka honom eftersom han var ovärdig."

"Um… jag har aldrig hört talas om att maskar kan komma ut ur trollstaven om man inte är godhjärtad", sade Jack Sloper och såg sig nervöst omkring.

"Det är en legend, vi vet inte längre med säkerhet vad som hände. Men om det hände tror jag att sista delen lagts till i efterhand, eller åtminstone ändrats, för att lära häxor och trollkarlar en läxa", sade Remus med ett lätt leende. "Poängen är att under en dementorattack var Illyius den enda som i slutändan kunde driva bort dementorerna trots sin muspatronus. Storleken spelar ingen roll när det kommer till en patronus."

"Vad hände med Illyius sen?" frågade Luna.

"Han hyllades som hjälte och gifte sig senare med Eliana, de hade ett långt lyckligt liv", sade Remus med ett mjukt leende och en del av eleverna jublade åt det lyckliga slutet.

"DEN HÄR VÄGEN!" ropade Harry åt hjorten. Han snurrade runt och rusade ner genom gränden medan han höll trollstavsljuset högt över huvudet.

"Jag glömde bort att Dudley var där!" flämtade Angelina förskräckt, hon må hata Dudley för vad han gjort mot Harry genom åren, men ingen förtjänade dementorer.

"Han mår bra, jag hade varnat er om… det… hänt", sade Harry, hans röst kontrollerad och lugn nu när dementorernas effekt upphört

"DUDLEY! DUDLEY!"

Han hade knappt sprungit tio steg när han nådde fram till dem. Dudley låg hoprullad på marken med armarna hårt slutna om ansiktet. En annan Dementor stod hukad över honom, med sina slemmiga händer om hans handleder, som den långsamt, nästan kärleksfullt bände isär medan den sänkte sitt huvud mot Dudleys ansikte som om den var på väg att kyssa honom.

"Skynda", mumlade Tonks.

"Du vet hur det slutar. Och Harry sa precis hur det slutar!" protesterade Charlie och Tonks ryckte på axlarna, oro försvann inte bara för man visste hur det skulle sluta.

"PÅ DEN BARA!" vrålade Harry, och med ett brusande, dånande ljud kom silverhjorten som han hade frammanat galopperande förbi honom.

"Hjälper det att ge kommandon? Jag trodde det var ens vilja som spelade roll", sade Padma intresserat.

"Ni kan jämföra det med hur det är enklare att uttala alla era besvärjelser än at göra det ljudlöst. Det är möjligt att ge kommandon genom att endast tänka det, men att uttala orden gör det enklare", förklarade Dumbledore med fingertopparna lätt lutade mot varandra under hakan.

Dementorns ögonlösa ansikte var knappt en tum från Dudleys när silverhornen träffade den. Gestalten slungades upp i luften och precis som sin like svävade den bort och slukades upp av mörkret. Hjorten galopperade lätt i väg mot slutet av gränden och upplöstes i silverdimma.

"Det var alldeles för nära", sade Hermione skrämt, hennes läpp blödde lätt från att hennes tänder tagit hål på skinnet när hon nervöst bitit på den.

"Ungefär lika nära som vårt tredje år", instämde Harry allvarligt och Sirius rös vid påminnelsen om hur Harry nästan hade blivit kysst.

Månen, stjärnorna och gatlyktorna levde med ens upp igen. En varm bris svepte genom gränden. Träden prasslade och det vardagliga brummandet från bilar i Magnoliagränden fyllde åter luften. Harry stod helt stilla med alla sinnen på spänn och registrerade den plötsliga återgången till det normala. Efter ett ögonblick blev han medveten om att hans t-shirt klibbade fast på honom; han var genomvåt av svett. Han kunde inte tro det som just hade inträffat. Dementorer här, i Little Whinging. Dudley låg hoprullad på marken, han gnällde och darrade.

"Så det är därför kapitlet heter Dudley blir däckad…", Lee suckade tungt och skakade på huvudet. "Jag önskar verkligen att det hade varit för att du slog honom."

"Han är mer en dubbelt Harrys storlek", fnös Ron och hans ögon tindrade av skratt.

Harry böjde sig ner för att se om han var i tillräckligt gott skick för att resa sig upp, då han med ens hörde ljudliga, springande steg bakom sig. Instinktivt höjde han trollstaven igen och snurrade runt på fläcken för att möta nykomlingen.

"Snälla säg inte att det är en dödsätare", bad Oliver nervöst.

"Varför skulle det vara en dödsätare där?" Harry lade huvudet på snedden och betraktade sin gamla quidditchkapten med en lätt rynka mellan ögonen, hans glasögon åkte lite åt sidan och gav honom ett skevt utseende.

"Varför skulle det annars vara en dementor där?" sköt Oliver tillbaka, hans röst en oktav högre än vanligt.

"Han har rätt, dementorerna lämnar bara inte sina platser på Azkaban…", muttrade Percy medan han sköt upp sina glasögon högre upp på näsan.

Mrs Figg, deras tossiga gamla granne, kom flåsande inom synhåll. Hennes gråa hår höll på att lossna ur hårnätet, en skramlande nätkasse dinglade från handleden och fötterna var halvvägs ute ur de skotskrutiga tofflorna. Harry gjorde en ansats att snabbt stoppa undan och gömma trollstaven, men …

"Ha inte så brottom med att stoppa undan den där, din dumma pojke!" skrek hon gällt. "Tänk om det finns fler av dem i närheten? Å, jag ska döda den där Mundungus Fletcher!"

"Hon är en häxa?" flämtade Cho misstroget.

"Jag trodde hon bara var en galen kattant?" protesterade Seamus misstroget, han kunde inte minnas att böckerna någon gång nämnt något om att Harrys granne skulle ha magiska krafter.

"Vad gör hon ens där vid den tiden?" frågade Tracy misstänksamt och flyttade sin hand närmare sitt trollspö.

"Allting kommer förklaras i nästa kapitlet", sade Harry och himlade med ögonen, vid den här tidpunkten borde alla vara medvetna om att han, eller andra, inte skulle svara på frågor som besvarades i boken.

"Då kan vi fortsätta läsa nu", sade Katrina bestämt. "Jag är bara glad att vi har fått den negativa händelsen, dementorn, överstökat så nu kan det bara bli bättre."

Harry, Ron och Hermione såg på varandra, osäkra på ifall de skulle skratta eller grimasera, alla tre av dem hade samma tanke; de negativa händelserna hade bara börjat.