Simona: Awww, tack så hemskt mycket :D Jag är så glad att du gillade min fanfic så himla mycket. Välkommen hit :D Jag hoppas att det här kapitlet lever upp till de tidigare kapitlen.
Kram, Lea

Thalia606: Hej Thalia. Det gör mig jätteglad att höra det. Nästa kapitel får vi se Harry konfrontera Ron och Hermione och Fenixordern presenteras mer officiellt, men det här kapitlet var också intressant att skriva och jag hoppas att det lever upp till dina förväntningar. När det gäller Jasmine så finns det en anledning till varför hon inte nämnts i böckerna tidigare, och jag kommer troligtvis skriva om en del scener för att få med Jasmine nu när Harry får veta lite mer om sina föräldrar. Han har i de tidigare böckerna inte direkt fått veta särskilt mycket om James och Lily, och varför ingen pratat om Jasmine kommer att förklaras inom tid.
Än så länge har jag inga direkta planer på när de kommer dyka upp. Men jag håller på att kolla igenom vad jag skrivit och vad jag kommer skriva för att få en tydligare bild utav allting, så förhoppningsvis kommer jag snart ha fattat ett beslut.
Jag ska vara ärlig… jag var inte särskilt taggad på Fantastic beasts 2, jag kände att jag hade tappat intresset, hade en "meh"-känsla kring hela filmen. Sen kom trailern och nu kan jag inte vänta tills jag faktiskt får ser den :D Men det är ett fantastiskt filmår och det kommer en hel del bra filmer i år, så har något att se medan jag väntar på den :P
Ha det bra Thalia, kram Lea.

Bokmalvan:Vad kul att du gillade kapitlet :) Du har helt rätt i att Petunia verkligen utvecklas som en person i det här kapitlet och det är väldigt intressant. Hon utvecklas sen ännu mer i sjunde boken. Och jag absolut älskar Rowlings små ledtrådar som man fortfarande än idag märker trots att man läst böckerna ett flertal gånger. Jag tycker Remus och Tonks är så söta tillsammans och jag ser verkligen fram emot att utveckla deras förhållande mer. Förhoppningsvis kommer du att gilla det här kapitlet också :)

Tinsy-girl: Ja, jag känner att kapitlen blir allt mer intressantare ju längre in i boken man kommer. Anledningen till varför Hermione smällde till Ron var för att hon ansåg att Ron var väldigt okänslig med att ställa den frågan efter att Sirius uppenbarligen mindes något som var traumatiskt. Sirius tog inte direkt illa upp, men Hermione reagerade ändå och ansåg att Ron inte borde ha frågat honom om det.
Umbridge kommer inte att ge sig med sina planer. Men att kasta henne i sjön låter som en bra idé. Hoppas att du gillar det här kapitlet :)

AN: Hoppas att ni har haft en en glad påsk allihop :D PS: Har två nyheter i slutet av kapitlet

"Innan vi gör det tror jag att det är bäst att vi äter en lätt lunch", sade Dumbledore med rynkad panna. "På grund av de… oväntade händelserna den här morgonen drog frukosten ut lite på tiden, så jag skulle tro att mackor räcker för nu så får ni ett mer ordentligt mål som kvällsmat."

"Men Potter har också rätt, vi bör fortsätt läsa", sade Moody medan han tog en klunk från en flaska vatten han haft innanför sin jacka. Samtidigt började gigantiska fat fyllda med smörgåsar dyka upp runt om i salen tillsammans med kannor av pumpajuice.

"Jag tror att vi kan läsa samtidigt som vi äter", föreslog Dumbledore och alla elever nickade ivrigt.

"Här Davies, jag kan läsa nästa kapitel", sade Cadwallader, en andraårselev från Hufflepuff. Roger nickade och gav boken till personen bredvid sig som skickade vidare den tills den tillslut nådde Cadwalladers händer.

"Okej, namnet på kapitlet är…", började Cadwallader att säga.

Förtruppen

"Vad är det för något?"

"Säg inte att vi har lyckats missa en militärisk konflikt!" sade Katie halvt seriöst.

"Åh, kom igen, ni kan omöjligt ha missat ifall en militärisk grupp har förflyttat sig genom landet", protesterade Harry och viftade med sin macka.

"Vad pratar de om?" väste Neville förvirrat till Ron som förklarade att förtrupp var en förflyttning av en armé.

Katie ryckte på axlarna. "Hade vi haft den här diskussionen för två veckor sen hade jag sagt att det inte var en chans, men med tanke på sakerna jag missat här i slottet så är det mycket möjligt att jag missat även det."

Jag har just blivit anfallen av Dementorer och jag kanske blir relegerad från Hogwarts. Jag vill veta vad som försiggår och när jag ska komma i väg härifrån.

Harry skrev de här orden på tre olika pergamentark så fort han kom fram till skrivbordet i sitt mörka sovrum. Han adresserade det första till Sirius, det andra till Ron och det tredje till Hermione. Hans uggla Hedwig var ute på jakt, hennes bur stod tom på skrivbordet.

"Du har ingen aning om hur panikslagna vi blev när vi fick veta det", sade Fred och skakade på huvudet.

"Du fick inget brev, hur skulle du kunna veta?" frågade Michael Corner hånfullt och sköt upp bröstet.

"Kanske därför att jag bor i samma hus som Ron, min lillebror? Kanske för att någon som visste berättade för oss andra? Bara för ingen gillar dig och att du inte får veta något betyder det inte att det är likadant för alla andra", sade Fred medan han han såg på Corner som om han var något smuts som satt fast på undersidan av hans skosula.

Harry stegade fram och tillbaka i rummet i väntan på att hon skulle komma tillbaka. Huvudet bultade och hjärnan var alldeles för överretad för att han skulle kunna sova, trots att det sved och stack i ögonen av trötthet. Det värkte i ryggen efter att han släpat hem Dudley, och de båda bulorna i huvudet där fönster och Dudley hade slagit till honom dunkade smärtsamt.

Harry grimaserade och slöt ögonen, irriterad över att ingen hittat en lösning på hur han blev drabbad av allting som hände honom i böckerna.

Fram och tillbaka stegade han, uppfylld av vrede och besvikelse, gnisslade tänder och knöt nävarna medan han kastade ilskna blickar på den molnfria, stjärnbeströdda himlen varje gång han fick förbi fönstret. Dementorer som hade skickats iväg för att få tag i honom, mrs Figg och Mundungus Fletcher som skuggade honom i hemlighet, sedan avstängningen från Hogwarts och ett förhör på Trolldomsministeriet - och fortfarande var det ingen som talade om för honom vad som pågick. Och vad hade illvrålet rört sig om? Vems röst hade ekat så förfärligt och hotfullt i hela köket?

"Jag tror att vi alla vill veta det", sade Tonks.

"Jag tror att det är Dumbledore", mumlade Bill medan han snurrade en av Fleurs blonda lockar.

"Vad ger dig den idén?"

"Jag vet inte, det är bara en känsla jag har", Bill ryckte på axlarna och Fleur blängde halvhjärtat på honom när rörelsen ryckte henne i håret.

Varför var han fortfarande instängd här utan information? Varför behandlade alla honom som ett olydigt barn? Använd dig inte av någon mer magi, stanna i huset… Han sparkade till sin skolkoffert när han gick förbi den, men långt ifrån att lindra hans ilska kändes det ännu värre eftersom det nu också gjorde jätteont i tån förutom i resten av kroppen.

"Okej ärligt, kan de här förbannelsen bara försvinna?" stönade Harry och sträckte sig ner för att massera sin fot.

"Se det positivt, det är inga stora skador du kommer uppleva längre. Vi är förbi all tortyr", sade Tonks positivt och med ett leende som var lite för glatt. Harry utbytte en blick med Ron och Hermione när hon nämnde tortyr och bet sig i läppen medan han sneglade på sin hand, där orden var gömda under en förtrollning,

Precis när han linkade förbi fönstret kom Hedwig inflygande genom det med ett lätt prassel av vingar som ett litet spöke.

"Det var verkligen på tiden!" muttrade Harry är hon försiktigt landade ovanpå sin bur. "Du kan lägga ifrån dig den där, jag har arbete åt dig!"

"Ta inte ut det på Hedwig!" protesterade Lavender och såg förebrående på Harry.

"Jag vet, jag var bara frustrerad över att ingen berättade någonting för mig…", Harry tvekade en kort sekund men han visste att Sirius skulle vilja att han var ärlig. "Det påminde mig om när jag var yngre och jag hade så många frågor som ingen gav mig svar på. Jag menar, från mitt perspektiv var det inte så normalt att hamna på taket eller att hår plötsligt ändrade färg… det skrämde mig då…"

"Åh, Harry", Sirius suckade och Harry stirrade ner i marken, oförmögen att se på mannen. "Jag är så ledsen. Jag lovar att vara mer öppen i framtiden och jag borde ha varit mer förstående för hur det såg ut från ditt perspektiv."

"Det är okej, ni gjorde var ni trodde var bäst och du har alltid varit ärlig", Harry höjde blicken och gav sin gudfar ett litet leende.

Hedwigs stora, runda, bärnstensgula ögon stirrade förebrående på honom ovanför den döda grodan hon höll i sin näbb.

"Kom hit", sade Harry och plockade upp tre små pergamentrullar och en läderrem och fand fast pergamenten vid hennes fjälliga ben. "Ta med dig de här direkt till Sirius, Ron och Hermione, och kom inte tillbaka hit utan långa rejäla svar. Hacka lite på dem med näbben tills de har skrivit ordentliga svarsbrev, om du måste. Har du förstått?

"Harry!" utbrast mrs Weasley förskräckt.

"Jag vet, jag borde varit snällare mot henne", suckade Harry som ångerfullt stirrade på sina fötter.

"Nej, att du sa åt henne att hacka på dina vänner!" rättade mrs Weasley högt över de vrålande skratten från Bill, Charlie och tvillingarna. Harry blinkade förvånat flera gånger emot henne, tillslut sade han: "Jag behövde svar, det var enklaste sättet."

Hedwig gav ifrån sig ett kvävt hoande, hon hade fortfarande näbben full med groda. Hon susade omedelbart därifrån. I samma ögonblick som hon hade försvunnit slängde Harry sig ner på sängen utan att klä av sig och stirrade upp i det mörka taket. Förutom alla andra sorgesamma känslor hade han nu dåligt samvete för att han hade varit retlig mot Hedwig; hon var ju den enda vän han hade på Privet Drive nummer fyra. Men han skulle gottgöra henne när hon kom tillbaka med svaren från Sirius, Ron och Hermione.

"Bra, du ångrar det åtminstone", sade Lavender och nickade godkännande med huvudet.

"Hedwig är en ängel för att hon orkar stå ut med mig ibland", erkände Harry medan han tänkte på alla de gånger han tagit ut sin ilska på henne.

De måste helt enkelt skriva tillbaka snabbt, det fanns ingen möjlighet att de kunde strunta i ett angrepp från Dementorer. Han skulle förmodligen vakna nästan morgon och hitta tre tjocka brev fyllda med medkänsla och planer för hans omedelbara flytt till Kråkboet. Och med den tröstande tanken kände han sömnen komma smygande och kräva alla vidare funderingar.

Sirius, Ron och Hermione ryckte till när de hörde det stycket och de fylldes av en känsla av skuld över att inte ha skrivit de breven. Över att de gett Harry så liten information under sommaren och skrivit så tomma brev.

Men Hedwig kom inte tillbaka nästa morgon. Harry tillbringade dagen i sitt sovrum, han lämnade det bara för att gå till badrummet. Tre gånger om dagen sköt moster Petunia in mat i rummet genom kattluckan som morbror Vernon hade installerat tre somrar tidigare. Varenda gång Harry hörde att hon närmade sig försökte han fråga ut henne om illvrålet. Men han kunde lika gärna ha frågat dörrhandtaget eftersom han inte fick några svar.

"Varför försökte du ens att fråga henne?" frågade Gabriel intresserat medan han knölade ihop ett godispapper, madam Pomfrey såg missnöjt på; godis var inte en acceptabel lunch.

"Seriöst, hur mycket godis har du?"

"Tillräckligt för att det ska räcka tills jag kan köpa nytt", svarade Gabriel med ett snett leende, mycket medveten om att han egentligen inte hade svarat på frågan. "Nå Harry, varför frågade du henne?"

"Det var värt ett försök, jag var desperat efter information."

För övrigt undvek familjen Dursley hans sovrum. Harry kunde inte se någon mening med att tvinga på dem sitt sällskap: ännu ett gräl skulle inte åstadkomma någonting annat än att kanske göra honom så arg att han utövade mer olaglig trolldom. På så sätt fortsatte det i tre hela dagar. Harry var ömsom fylld av en rastlös energi som gjorde det omöjligt för honom att slå sig till ro med någonting när han stegade omkring i sitt sovrum, rasande på dem allihop för att de hade lämnat honom i denna hopplösa situation, och ömsom fylld av en så djup aptit att han kunde ligga på sängen en timme i sträck och bedrövat stirra ut i rymden, plågad av fruktan vid tanken på förhöret på Ministeriet.

Sirius och Remus utbytte en oroad blick, det lät som om Harry var deprimerad utifrån de orden men de hade inte märkt något. Hade Harry gömt symptomen ifrån dem för att de skulle slippa oroa sig? Det lät som något pojken skulle kunnat göra. Eller var det där bara tillfälliga känslor som Harry haft när han varit fast på Privet Drive? De kunde inte avgöra vilket, men de skulle hålla ögonen öppna efter tecken på att Harry mådde dåligt i fortsättningen. De skulle inte svika honom igen.

Tänk om han blev fälld i rätten? Tänk om han faktiskt blev relegerad och de bröt itu hans trollstav? Vad skulle han göra, vart skulle han ta vägen? Han kunde inte återvända och leva på heltid hos familjen Dursley, inte nu när han kände till den andra världen, den som han egentligen tillhörde. Skulle han kunna flytta in i Sirius hus, som Sirius hade föreslagit ett år tidigare, innan han tvingats fly från ministeriet? Skulle Harry få tillåtelse att bo där ensam, med tanke på att han fortfarande var omyndig? Eller skulle domstolen bestämma vart han skulle ta vägen härnäst?

"Och det här är vad som händer när du lämnar honom ifred med hans tankar för länge, vi sa ju att ni inte skulle ha lämnat honom där", sade Remus och bröt ögonkontakt med Sirius för att blänga på Dumbledore som skamset undvek blicken, hade han varit medveten om hur illa situationen hade varit hade han lyssnat på de ordermedlemmar som insisterade på att de skulle hämta Harry.

Hade hans brott mot Internationella förordningen om trollerisekretess varit svårt nog för att skicka honom till en cell i Azkaban?

"Var inte löjlig. Det är bara lite trolldom", sade Percy genast. "Ingen skulle sända en tonåring till Azkaban för en Patronusbesvärjelse."

"Hade inte förvånat mig om de sänt mig dit", sade Harry och Percy öppnade munnen för att försäkra om att det inte stämde, men ur ögonvrån kunde han se Umbridges leende och han tuggade istället oroligt på underläppen. Hade Harry rätt i sina ord? Hade de försökt skicka honom till Azkaban?

Varje gång den sista tanken dök upp gled Harry ner från sängen och började stega fram och tillbaka igen. Den fjärde kvällen efter att Hedwig hade flugit därifrån låg Harry och stirrade i taket under en av sina apatiska stunder, utmattad och alldeles tom i hjärnan, när hans morbror Vernon kom in i sovrummet. Harry vände sig långsamt och såg på honom. Morbror Vernon var iförd sin bästa kostym och en min av enorm självbelåtenhet.

"Vi ska gå ut", sade han.

"Ursäkta?"

"Bjöd de med dig?" sade Hermione chockat.

"Men, men de hatar dig...", protesterade Colin innan han stammande försökte ändra sina ord men Harry skakade bara på huvudet, han var mer än väl medveten om att de hatade honom.

"Vi, det vill säga din moster, Dudley och jag, ska gå ut."

"Fint", sade Harry tonlöst och vände blicken åt taket igen.

"Det förklarar det, jag visste att de bara inte bjöd med dig", mumlade Hermione sakligt men irriterat. De var inte värda hennes ilska och energi. Trots det kände hon en stark irritation och tog ut det på sin macka genom att slita bort en bit.

"Du får inte lämna ditt rum medan vi är borta."

"Okej."

"Du får inte röra teven, stereon eller nån av våra tillhörigheter."

"Nej visst."

Sirius sänkte blicken, konversation var väldigt lik de konversationer han själv haft med sina föräldrar under somrarna efter han börjat på Hogwarts. Han visste av erfarenhet att de korta svaren kom ifrån att inte ha energi att argumentera längre. Att vara fylld av en känsla att det inte var värt det och att de ändå inte brydde sig.

"Du får inte stjäla mat ur kylskåpet."

"Okej."

"Han bor i huset!" protesterade mrs Weasley upprört.

"Ofrivilligt", muttrade Harry, och Ron fick känslan av att ifall de hade varit utomhus hade Harry sparkat iväg en sten eller kotte.

"Jag tänker låsa din dörr."

"Gör det."

"De behandlar dig som en fånge."

"Är det inte vad jag är? Jag är där mot min vilja", snäste Harry innan han rodnade svagt när han såg sin farmors chockade min.

"Harry, försök att kontrollera ditt humör", bad mrs Weasley med en suck och Fred himlade med ögonen åt det.

Morbror Vernon blängde på Harry, klart misstänksam över denna brist på invändningar, och klampade sedan ut ur rummet och stängde dörren bakom sig. Harry hörde nyckeln vridas om i låset och moror Vernons tunga steg nerför trappan. Några minuter senare hörde han bildörrar slås igen, brummet från en motor och det omisskännliga ljudet av bilen som körde ut från uppfarten. Harry reagerade inte särskilt på att Dursleys gav sig iväg. Det gjorde ingen skillnad för honom om de var inne i huset eller inte. Han kunde inte ens samla tillräckligt med energi för att kliva upp och tända ljuset i sovrummet. Rummet blev allt mörkare omkring honom medan han låg och lyssnade till nattens ljud genom fönstret, som han höll öppet hela tiden i väntan på det välsignade ögonblick då Hedwig skulle återvända. Det knakade i det tomma huset. Det gurglade i rören. Harry låg där i en sorts dvala och tänkte på ingenting, helt uppgiven av förtvivlan.

"Harry…"

"Oroa dig inte Katie, jag mår bättre nu", sade Harry och log halvhjärtat. "De lämnade mig ifred de där dagarna, och jag var glad för det."

Katie grimaserade men höll tillbaka kommentaren om att han uppenbarligen inte mådde bra. Det var varken läge eller plats för den diskussionen nu.

Sedan, mycket tydligt, hörde han ett krasande ljud i köket under.

Tonks rodnade, och hennes ansikte blev bara varmare när de som vetat att hon tillhörde förtruppen vände sig om och såg på henne. En del av henne ville gömma ansiktet i Remus arm, men hon tänkte inte skämmas för vem hon var eller hur klumpig hon var. Så istället stirrade hon rakt fram och ignorerade hur Sirius skakade av tyst skratt.

Han satte sig spikrakt upp och lyssnade intensivt. Dursleys kunde inte vara tillbaka, det var alldeles för tidigt, och i vilket fall hade han inte hört deras bil. Det blev tyst ett par sekunder, sedan hördes röster.

"Spring!" ropade flera personer på samma gång.

"Vart då? Han är inlåst", sade Kingsley, och hans ton som först varit road blev i slutet fylld av stål.

"Ut genom fönstret!" sade Rose, som skruvade på sig och viftade med händerna, som om hon inte visste vad hon skulle göra med dem.

"Han kan inte, de har satt galler för fönstret!" protesterade Susan med rynkad panna. "Göm dig."

"Vart då, under sängen?" fnös McLaggen. "Inuti garderoben?"

"Nej, uppenbarligen ovanpå garderoben", sade Ginny med ett vilt leende. "Han kan hålla sig gömd, personerna kommer inte förvänta sig att han är där och han kan antingen hoppa ut genom dörröppningen efter de gått in och smälla igen dörren och låsa. Alternativt kan han kasta sig ner över dem."

"När blev Ginny så skrämmande?" frågade George och betraktade sin syster med yttersta respekt.

Inbrottstjuvar, tänkte han och gled ner ur sängen och ställde sig upp, men en halv sekunds senare slog det honom att inbrottstjuvar skulle dämpa sina röster, och vilka det än var som trevade omkring i köket så ansträngde de sig verkligen inte för att vara tysta.

"De kanske tror ingen är hemma", sade Hannah nervöst.

Harry slet till sig trollstaven från nattduksbordet och ställde sig mitt för sovrumsdörren och lyssnade så intensivt han kunde. I nästa ögonblick hoppade han till när låset gav till ett ljudligt klickande och dörren svängde upp.

"Använde du precis mer magi?" frågade Narcissa, hennes röst en blandning av förvåning och misstrohet.

"Det var inte medvetet ifall det var jag"."

"Om det inte var du betyder det att det är någon med magi som brutit sig in i huset", sade Padma genast. Hon betraktade Harry lugnt och log sedan, hon hade en bra gissning om vilka som kunde tänkas vara på undervåningen.

Harry stod orörlig och stirrade ut genom den dörren på den mörka trappavsatsen, spetsade öronen för att uppfatta ytterligare ljud, men det kom inga. Han tvekade ett ögonblick och förflyttade sig sedan snabbt och tyst tills han stod längst ut på trappavsatsen. Hjärtat for upp i halsen på honom. Det stod folk i den skuggiga hallen nedanför, i silhuett mot gatlyktan som skimrade genom glasdörren, åtta eller nio stycken, och såvitt han kunde se stod alla och tittade upp mot honom.

"Det här är läskigt."

"Åh kom igen, ni har hört om betydligt värre saker de andra böckerna, jag menar Dementorerna i första kapitlet var läskigare än det här", protesterade Gabriel och skakade på huvudet.

"Sänk trollstaven, pojk, innan du sticker ut ögat på nån", sade en låg, brummande röst.

Harrys hjärta bultade våldsamt. Han kände igen den där rösten, men han sänkte inte staven. "Professor Moody?" frågade han osäkert.

Ett stort ruggande "VA?!" ekade genom salen när identiteten på personen avslöjades och alla stirrade förvånat mellan boken, Harry och Moody.

"Ja, det där med professor vet jag just inte", brummade rösten, "det blev inte så mycket av med min undervisning, eller hur? Kom ner hit, så vi kan se dig ordentligt."

"Är du säker på att det är Moody, jag menar förra gången du trodde det sluta det inte jättebra", sade Gabriel misstänksamt.

Harry sänkte trollstaven lite men släppte inte sitt grepp om den, rörde sig inte heller. Han hade mycket stor anledning att vara misstänksam. Han hade nyligen tillbringat nio månader i det som han trodde var Monsterögat Moodys sällskap, bara för att upptäcka att det inte alls var Moody utan en bedragare, dessutom en bedragare som hade försökt döda Harry innan han avslöjades. Men innan han kunde bestämma sig för vad han skulle göra härnäst kom en ny, lätt hes röst svävande uppför trappan.

"Harry... ingen har, du vet, um, försökt döda dig i år med?"

"Nope, det här är det säkraste året jag har haft", sade Harry och log mot Bill som trots försäkringen inte kunde skaka av sig känslan av att något var fel.

"Det är ingen fara, Harry. Vi har kommit för att ta dig härifrån."

Harrys hjärta hoppade till. Den rösten kände han också igen, fast han inte hade hört den på över ett år.

"P-professor Lupin?" sade han misstroget. "Är det ni?"

"Jag trodde du hade börjat kalla honom Remus?" sade Hermione förvånat.

"Jag hade, eller jag menar jag gjorde det, fast inte då", sade Harry.

"Har du lust att försöka utveckla det så vi faktiskt förstår?" frågade Lee sarkastiskt.

"Tja, när jag skrev mina brev till honom kallade jag honom Remus, men jag… den där kvällen var jag förvånad och jag va inte heller säker på ifall det lämpade sig att inte kalla honom professor i verkligheten", förklarade Harry med en lätt axelryckning.

"Vi redde ut det snart, och som sagt, jag är inte längre er professor, så ni behöver inte kalla mig det heller", sade Remus med ett framtvingat leende. Att vara professor på Hogwarts hade varit som en dröm som gick i uppfyllelse och det bästa jobbet han haft sen han själv slutade skolan. Att behöva säga upp sig hade krossat en del av honom. Med en suck drog han bort en liten bit av mackan och åt den.

"Varför står vi i mörkret allesammans?" sade en tredje röst, den här gången helt okänd för Harry, en kvinnoröst. "Lumos."

Spetsen på en trollstav flammade upp och kastade ett magiskt ljus över hallen. Harry blinkade. Personerna nedanför trängdes runt foten på trappan och stirrade intensivt upp mot honom, några av dem sträckte på hallen för att få sig en bättre titt. Remus Lupin stod närmast honom. Trots att han fortfarande var ganska ung såg Lupin trött och lite sjuk ut. Han hade fler gråa hårstrån än när Harry sist hade sagt adjö till honom och hans klädnad vad sjabbigare och mer lappad än någonsin.

"Mår du bra, professor?" frågade Lavender oroligt.

"Oroa dig inte för mig, Lavender", Remus log mjukt mot sin gamla elev samtidigt som han lade ner mackan på en tallrik. "Jag hade bara haft lite problem med att hitta ett nytt jobb just då. Det var inget fel på mig, och jag mår bra nu med."

"Din definition av bra är lika tillförlitlig som Harrys", muttrade Sirius och Harry blängde på sin gudfar som utmanade höjde på ett ögonbryn, men som han förväntat sig så fnös Harry och vände sig bort.

"Det påminner mig, hur går det med bokhandeln?" frågade Bill intresserat och vände sig mot Remus som ryckte till.

"De letar efter ny personal sist jag hörde, jag avgick på grund av… hälsoskäl."

"Du blev utdriven från jobbet på grund av att du är en varulv... Vänta du bara, jag ska göra en James så fort jag blivit fri", muttrade Sirius ogillande medan Bill bad Remus om ursäkt, något som Remus viftade bort som helt onödigt.

"Göra en James?" frågade Harry intresserat.

Remus såg svagt generad ut vid frågan men började ändå förklara. "Efter vi tagit studenten hade jag problem att få ett jobb på grund av mitt problem. James började söka samma jobb som jag, men utan viktiga prestationer och titlar, som quidditchkapten och försteprefekt, för att mitt CV annars var mycket mer imponerande. Ifall James fick jobbet kom han in första dagen och förklarade hur han aldrig någonsin skulle jobba för ett sånt dömande företag innan han dramatiskt stormade ut och sade upp sig."

"Det var underbart!" lade Sirius till med ett brett leende.

Trots det log han brett mot Harry, som försökte le tillbaka trots sitt chocktillstånd.

"Jag hade saknat Harry", förklarade Remus med ett mjukt leende, han övervägde att luta sig fram och rufsa om pojkens hår men beslutade emot det. Även om han talat sanning när han sade att han mådde bra så hade han ännu inte återfått alla sina krafter.

"Ooo, han ser precis ut som jag trodde han skulle", sade häxan, som höll sin trollstav högt i luften. Hon såg ut att vara den yngsta där, hon hade ett blekt hjärtformat ansikte, mörka glittrande ögon och kort, spretigt hår i en mörkviolett färg. "Tjena mors, Harry."

"Åh! Där är jag, och jag fick till och med en bra beskrivning!" sade Tonks med ett brett leende.

"Lyckos dig", muttrade de som redan beskrivits boken med inte lika bra beskrivningar.

"Viloette 'år, jag tror aldrig jag sett dig i de", sade Fleur med rynkad panna och några sekunder senare hade Tonks hår återigen ändrat hårfärg. "De är fint, mais rose passar bättre."

"Jag håller fullkomligt med", sade Tonks med ett brett leende, ett leende som bara blev större när hon kunde se Remus nicka instämmande.

"Ja, jag förstår vad du menar, Remus", sade en flintskallig, svart trollkarl som stod längst bak. Han hade en djup, släpig röst och en ensam guldring i ena örat. "Han ser precis ut som James."

Umbridge lutade på huvudet, hennes blick vandrade från boken över till Kingsley. Var det han som blev beskriven i boken? Vad gjorde han där? Umbridge rynkade frustrerat på pannan innan hon slappnade av och log, hon skulle få sina svar och när tiden var inne kunde hon göra sitt drag.

Kingsley undanhöll en suck, han hade hoppats på en lite mer intressant beskrivning snarare än, ja hur han själv skulle beskriva sig.

"Utom ögonen"; sade en silverhårig trollkarl i bakgrunden med väsande röst. "Lilys ögon."

Monsterögat Moody, som hade långt, gråsprängt hår och en näsa där en stor bit fattades, sneglade misstänksamt på Harry med sina omaka ögon. Det ena ögat var litet, mörkt och lysande, det andra stort, runt och gnistrande blått — det magiska ögat som kunde se genom väggar, dörrar och bakåt genom Moodys eget huvud.

"Är du alldeles säker på att det är han, Lupin?" grumlade han. "Det skulle just se snyggt ut om vi kom tillbaka med nån Dödsätare förklädd till Harry. Vi borde fråga honom om nånting som bara den verklige Potter skulle veta. Såvida inte nån har med sig lite Veritaserum?"

"Och han har blivit ännu mer paranoid", suckade Narcissa. "Jag trodde verkligen inte att det var möjligt."

"Jag menar om man tar i beaktning vad han utsattes för året innan så är det inte så konstigt", påpekade Daphne och Moody muttrade ilsket något för sig själv.

"Harry, vilken skepnad antar din Patronus?" frågade Lupin.

"En hjort", sade Harry nervöst.

"Det är han, Monsterögat", sade Lupin.

"Utförde inte Harry den patronusen framför alla på Hogwarts under quidditchmatchen?" frågade Tracy med rynkad panna.

"Det är en ganska dum säkerhetsfråga", instämde Narcissa med en förmanade ton.

Remus ryckte på axlarna. "Jag hörde aldrig något prat om det och jag var redan säker på att det var Harry, dessutom hade en annan person tvekat över svaret."

Ytterst medveten om att alla fortfarande stirrade på honom gick Harry nerför trappan samtidigt som han stoppade tillbaka trollstaven i bakfickan på jeansen.

"Oh, dåligt misstag Harry", sade Fred med ett skratt.

"Monsterögat kommer ge dig en ordentlig utskällning", instämde George.

Luna rynkade förbryllat på näsan. "Varför skulle han skälla ut honom?"

"Därför att Harry stoppade trollstaven i bakfickan på jeansen, det är farligt enligt Monsterögat", sade George.

"Han har rätt, det är mycket säkrare att ha den bakom örat", sade Luna och nickade instämmande.

"Stoppa inte ner trollstaven där, pojk!" röt Moody. "Tänk om den tänds? Bättre trollkarlar än du har blivit av med sin rumpa på det viset!"

"Känner du nån som blivit av med sin rumpa?" frågade den violetthåriga häxan intresserat.

"Strunta i det, håll bara trollstaven borta från bakfickan!" brummade Monsterögat. "Elementär trollstavssäkerhet, det är det ingen som bryr sig om nu för tiden!" Han linkade iväg mot köket. "Och det där såg jag minsann", tillade han irriterat när kvinnan himlade med ögonen.

"Jag glömmer alltid hur obehagligt det där ögat är", muttrade Lavender med en rysning samtidigt som Parvati flyttade sig närmare henne medan de båda betraktade ögat nervöst.

"Det var meningen att du skulle se det", sade Tonks och räckte ut tungan åt sin mentor som himlade med båda ögonen.

Lupin sträckte fram sin hand och skakade Harrys.

"En handskakning?" frågade Katie förvånat, hon hade förväntat sig en kram med hur nära de verkade vara.

"Jag var inte säker på ifall det lämpade sig med en kram efter vi inte hade setts på så länge", erkände Remus och Harrys ansikte bröt ut i ett strålande leende.

"Hur mår du?" frågade han och tittade granskande på Harry.

"F-fint…"

Harry kunde knappt tro att det här var verkligt. Fyra veckor av ingenting, inte ens den minsta lilla antydan om en plan för att ta honom från Privet drive, och plötsligt stod en hel hop trollkarlar i huset, som om det var planerat sedan länge. Han kastade en blick på personerna som omgav Lupin, de stirrade fortfarande ivrigt på Harry. Han kände sig mycket medveten om att han inte hade kammat håret på fyra dagar.

"Det märktes inte", sade Remus med ett brett leende.

"Jag skulle vilja se dig hantera håret bättre", gnällde Harry.

"Ifall vi klipper det ganska kort, och jag menar kort, bara någon centimeter eller två, så kanske det inte är lika rörigt", föreslog mrs Weasley och Charlie flämtade i ren fasa.

"Nej tack, håret är bra." sade Harry bestämt.

"Jag vet inte om du har märkt det, men du har bitar av en avbruten kam i håret där bak", fnös Dean. Harrys hand for genast upp och han började känna längs bakhuvudet och en aning generat drog han fram delen som Dean pratat om.

"Oja Harry, ditt hår är jättebra", skrattade Seamus.

"Han har åtminstone inte en kal fläck för han lyckades elda upp en del av håret", sade Neville och Seamus räckte ut tungan innan han började muttra om hur det bara hänt en gång och det var flera år sen.

"Jag är… det är verkligen tur att Dursleys är ute", mumlade han.

"Tur, haha!" sade den violetthåriga kvinnan. "Det var jag som lockade bort dem. Jag skickade ett brev med mugglarposten där det stod att de var med på slutlistan till Englandstävlingen om mest välskötta förortsgräsmatta. De är på väg till prisutdelningen just nu… eller de tror att de är det."

"Hur går man på nåt sånt?" frågade Marietta misstroget.

"Det finns en hel del konstiga tävlingar i England. Dessutom så berömde den där tävlingen deras tomt, så uppenbarligen trodde de på det", sade Tonks, ett knipslugt leende i hennes ansikte.

Harry fick en hastig vision av morbrors Vernons ansikte när han insåg att det inte existerade någon Englandstävling om mest välskötta förortsgräsmatta.

"Jag skulle verkligen vilja se det", sade Oliver med en glimt i ögat.

"Jag hoppas bara att de inte straffar Harry för det sen", sade mrs Weasley oroligt och ett flertal personer frös när de hörde det, det lät mycket väl som något som Dursleys skulle beskylla Harry för.

"Det spelar ingen roll nu, han kommer ändå inte återvända dit", sade Sirius bestämt men hans hand sträckte sig ändå ner och rufsade om Harrys hår. När han lutade sig tillbaka kunde han se mackan Remus hade lämnat och han rynkade på pannan när han kunde se hur lite hans vän ätit på den.

"Vi ska väl ge oss av?" frågade han. "Snart?"

"Nästan genast", sade Lupin, "vi väntar bara på faran över-signalen."

"Vart ska vi? Till Kråkboet?" frågade Harry förhoppningsfullt.

"Ni sa att ni inte var där, eller hur?" frågade Neville med ett hopskrynklat ansikte medan han tänkte tillbaka på vad som sagts över en timme tidigare.

"Det stämmer, vi var hos en väldigt avlägsen släkting", sade Ginny med ett litet leende som praktiskt taget skrek 'jag vet något som du inte vet'.

"Så vart ska de?"

"Till ett säkert ställe", sade Tonks med ett retfullt leende som bara blev större när eleverna i salen stönade av besvikelse.

"Nej, inte till Kråkboet", sade Lupin och vinkade åt Harry att han skulle gå mot köket. Den lilla trollkarlsgruppen följde efter, fortfarande med nyfikna blickar på Harry. "Det är för riskabelt. Vi har inrättat ett högkvarter på en plats som är omöjlig att upptäcka. Det har tagit lite tid…"

Monsterögat Moody satt nu vid köksbordet och tog sig en slurk ur sin fickplunta medan hans magiska öga snurrade runt åt alla håll och registrerade familjen Dursleys många arbetsbesparande hushållsapparater.

"Är ni säkra på att det är Moody?" frågade Sirius misstänksamt. "Det är inte Arthur i förklädnad?"

"Du vet jag undrade faktiskt själv över det, men han bevisade att han var Moody strax därefter", sade Remus och dolde ett skratt bakom en hand. Moody gjorde en grimas bakom deras ryggar som fick ett flertal elever att brista ut i skratt.

"Det här är Alastor Moody", fortsatte Lupin och pekade på Moody.

"Ja, jag vet", sade Harry besvärat.

Det kändes konstigt att bli presenterad för någon som trodde att man hade känt i ett år.

"Jag kan tänka mig det",

"Och det här är Nymphadora…"

"Uhu, nu är du i trubbel", skrattade Charlie samtidigt som Tonks blängde på Remus "Du borde verkligen veta bättre."

"Jag avskyr det namnet."

"Nymphadora, det är namnet dina föräldrar gav dig, du borde uppskatta det", sade Narcissa strängt.

"Det är inte som om jag uppfostrades i familjen Black, jag behöver inte uppskatta traditioner. Jag är övertygad om att mamma gav mig det för att plåga mig", muttrade Tonks och korsade armarna.

"Låt bli att kalla mig Nymphadora, Remus", sade den unga häxan med en rysning, "jag heter Tonks."

"Nymphadora Tonks, som föredrar att bara kallas vid efternamn", avslutade Lupin.

"Du sa hennes namn igen. Jösses", sade Charlie, osäker på om han skulle vara imponerad eller ifall Remus bara var en idiot.

"Jag introducerade henne bara för Harry", sade Remus oskyldigt.

"Det skulle du också gjort om din idiotiska mamma hade döpt dig till Nymphadora", muttrade Tonks.

"Jag trodde hon hotade folk när man använde det namnet?" sade Ron förvånat.

"Hon är kär i Remus, det är det enda som kan stoppa henne", sade Sirius med en fnysning och en hel del av började fnittra.

"Hon smällde till mig i huvudet med en kvast sen, hon säger att det var en olyckshändelse men jag är inte så säker", avbröt Remus torrt och Tonks log änglalikt.

"Och det här är Kingsley Shacklebolt." Han pekade på den reslige svarte trollkarlen, som bugade sig. "Elphias Dodge." Trollkarlen med den väsande rösten nickade. "Dedalus Diggle."

"Var det inte han som skickade upp stjärnor i himlen i första boken?"

"Hur kan du ens minnas det?" frågade Ron misstroget och stirrade på Hermione som himlade med ögonen.

"Jag vet inte hur många gånger jag behöver säga det Ron, men jag lyssnar på vad som sägs."

"Vi har träffats förut", pep den nervöse Diggle och tappade sin violetta cylinderhatt.

Emmeline Vance." En häxa med ståtligt utseende i en smaragdgrön sjal böjde på huvudet. "Sturgis Podmore." En trollkarl med fyrkantig haka och tjockt halmgult hår blinkade åt Harr. "Och Hestia Jones." En rosenkindad, svarthårig häxa vinkade bortifrån brödrosten.

"Hestia? Är hon där?" sade Megan Jones förvånat och avbröt läsningen.

"Känner du henne?" frågade Cadwallader förvånat.

"Ja, vi är släkt, men jag hade ingen aning om att hon träffat Harry."

Harry böjde tafatt på huvudet för var och en av dem när de presenterades. Han önskade att de ville titta på någonting annat än honom, det var som om han plötsligt visades upp på en scen. Han undrade också varför så många av dem var här.

"Det är en bra fråga", sade Alisa, hon visste att de var där för att förflytta Harry men hon kunde inte låta bli att tänka att det hade varit mindre misstänksamt och uppseendeväckande om de var mindre personer.

"Ett förvånansvärt stort antal personer erbjöd sig att komma och hämta dig", sade Lupin, som om han hade läst Harrys tankar. Det ryckte lite i mungiporna på honom.

"Javisst, men ju fler desto bättre", sade Moody dystert. "Vi är din stödtrupp, Potter."

"Har ni hört ordspråket för många kockar i köket?" frågade Alisa tillslut, oförmögen att vara tyst.

"Vi var precis det antalet som vi behövde vara", sade Moody och blängde buttert på den unga häxan.

"Ignorera honom, han spenderade evigheter med att tänka ut sin plan och är irriterad för att vi avvek från den", sade Tonks och himlade med ögonen.

"Vi väntar bara på en signal om att kusten är klar", sade Lupin och tittade ut genom köksfönstret. "Vi har ungefär femton minuter på oss."

"Visst är de väldigt renliga av sig, mugglarna i det här huset?" sade häxan som kallades Tonks medan hon intresserat såg sig omkring i köket. "Min pappa är född mugglare och han är en riktig gammal slusk. Jag antar att det varierar, precis som det gör med trollkarlar?"

"Du vet det… din pappa lärde dig om mugglarvärlden?" sade Charlie och vände sig emot sin vän med ett höjt ögonbryn.

"Ja, men någon behövde starta en konversation. Alla stod och stirrade på Harry som om han var ett djur på ett zoo", fnös Tonks.

"Tack, om jag förstått din plan hade jag kanske försökt hålla igång en konversation", sade Harry med ett fåraktigt leende.

"Öh… javisst", sade Harry. "Alltså…" Han vände sig till Lupin igen. "Vad händer egentligen, jag har inte hört nånting från nån, vad håller Vol…?"

Flera av häxorna och trollkarlarna lät höra konstiga hyschande ljud, Dedalus DIggle tappade hatten igen och Moody morrade:"Håll klaffen!"

"Okej något är fel, Alastor brukar inte vara vara rädd för att använda namnet", sade Charlus misstänksamt.

"Det var varken tid eller plats för att prata om det", morrade Moody och blängde på tavlan.

"Va?" sade Harry.

"Vi diskuterar ingenting här, det är för riskabelt", sade Moody och riktade sitt normala öga mot Harry. Hans magiska öga var fortfarande fäst på taket. "Fan ta det", tillade han ilsket och förde upp en hand till det magiska ögat, "det fastnar hela tiden… ända sen det där avskummet hade det på sig." Och med ett otrevligt slafsande ljud som påminde om när en propp dra sur en disko, tryckte han ut ögat.

Salen fylldes genast med ljud av äckel, folk grimaserade och kommenterade hur vidrigt det var medan en del få istället uttryckte sin beundran för hur coolt det var.

"Gör det ont att göra det där?" frågade en förstaårselev nervöst.

"Nej, det är bara irriterande", muttrade Moody.

"Monsterögat, visst vet du att det där är jätteäckligt, va?" sade Tonks i vanlig samtalston.

"Harry, kan du ge mig ett glas vatten, är du snäll", bad Moody. Harry gick fram till diskmaskinen, tog ut ett rent glas och fyllde det med vatten under kranen, fortfarande ivrigt betraktad av hela gruppen häxor och trollkarlar. Det eviga stirrandet började gå honom på nerverna.

"Vi kan dra upptåg på dem", erbjöd Fred och George i mun på varandra samtidigt som de sträckte sig efter en varsin macka till, och Harry log emot dem.

"Hur då, ni vet inte ens vart de bor", fnös Michael Corner och skakade på huvudet.

"Åh, vi listar nog ut något", sade Fred och blängde en aning på den andra trollkarlen, han hade aldrig gillat Corner, och det berodde enbart inte på att deras lillasyster dejtat honom.

"Skål", sade Moody då Harry räckte honom glaset. Han släppte ner den magiska ögongloben i vattnet. Ögat svischade runt och stirrade på dem alla i tur och ordning. "Jag vill ha trehundrasextio graders sikt på resan tillbaka."

"Hur ska vi ta oss dit vi nu ska?" frågade Harry.

"På kvastar", sade Lupin. "Enda sättet. Du är för ung för att transferera dig, de kommer att bevaka flampulversnätverket och det kostar oss mer än det smakar att använda en icke auktoriserad flyttnyckel.

"Men hur får ni då använda magi?" frågade Susan misstänksamt. "För jag antar att ni gjorde det."

"Någon var skyldig mig en tjänst", sade mr Weasley med ett litet leende.

"Okej seriöst, hur många är skyldiga dig tjänster?" frågade Astoria häpet.

"Inte så många ni tror, de flesta av tjänsterna har jag fått utan att göra något speciellt, men de flesta hjälpte mig när jag bad dem om något."

"Hjälpte? Så de gör inte det längre?" frågade Astoria som märkt hur han pratade om det i dåtid.

"I det politiska läget vi befinner oss i idag, så uppskattar inte alla att jag stöttar Dumbledore", förklarade mr Weasley, med en liten rynka synligt mellan hans ögonbryn.

"Remus säger att du är en duktig flygare", sade Kingsley Shacklebolt med sin djupa röst.

"Han är briljant, en född flygare!" sade Oliver ivrigt och log brett mot Harry.

"Bättre än sin pappa", tillade Sirius med ett flin och Harry som redan rodnade på grund av Olivers beröm blev ännu rödare i ansiktet.

"Han är helt överlägsen", sade Lupin i en stolt ton samtidigt som han tittade på klockan. "Det är nog bäst att du går och packar, Harry, vi vill vara klara att ge oss iväg när signalen kommer.

"Naww, du är stolt över honom!" sade Narcissa med ett litet leende.

"Jag har inte varit så aktiv i hans liv som jag önskar att jag varit, men han är min brorson", sade Remus mjukt och Harry log, men en del av honom reflekterade över vad för relation han hade till Pettigrew, hade han kallat honom farbror som liten? Hur delaktig i hans liv hade råttan varit? Harry skakade på huvudet, det var något han inte ville tänka på men tanken kunde inte lämna honom.

"Jag kommer och hjälper dig", sade Tonks glatt. Hon följde Harry ut i hallen igen och uppför trappan medan hon nyfiket och intresserat såg sig omkring.

"Vilket konstigt ställe", sade hon. "Det är en aning för städat, om du förstår vad jag menar? En smula onaturligt. Å, det här var bättre", tillade hon när de kom in i Harrys rum och han tände lyset.

"Det är inte bra, man kan bli sjuk av en för renlig miljö", sade madam Pomfrey med rynkad panna.

"Man kan vad då?" frågade Amanda förvånat.

"Man kan bli sjuk av en för renlig miljö eftersom din kropp inte bygger upp immunförsvaret mot vanliga bakterier. Oroa er inte, det är ytterst ovanligt att det händer och det måste vara över en lång period."

Hans rum var betydligt stökigare än resten av huset. Eftersom Harry hade varit instängd där inne i fyra dagar och var på mycket dåligt humör hade han inte brytt sig om att städa undan efter sig. Nästan alla böcker han ägde låg utspridda över golvet, han hade försökt koppla av med dem men slängt dem åt sidan. Hedwigs bur behövde rengöras och hade börjat lukta illa, och hans koffert stod öppen och avslöjade en rörig blandning av mugglarkläder och trollkarlsklädnader som hade svämmat ut på golvet omkring dem.

"Harry…", började Hermione att säga, hennes ton sorgsen.

"Låt det vara", mumlade Ron, medveten om att hans vän inte skulle vilja prata om det när alla andra var närvarande.

Harry började plocka upp böcker och hastigt slänga ner dem i kofferten. Tonks stannade vid hans öppna klädskåp för att kritiskt granska sin spegelbild på insidan av dörren.

"Vet du, jag tror faktiskt inte att violett är den rätta färgen för mig", sade hon eftertänksamt medan hon drog i en lock i sitt spretiga hår. "Tycker du inte att det får mig att se lite snipig ut?"

"Öh…", sade Harry och tittade upp på henne över kanten på Storbritanniens och Irlands quidditchlag.

"Svara inte på den frågan, det är en kuggfråga!" sade Charlie genast och undanhöll en rysning.

"Det låter som om någon gjorde misstaget av att hålla med", sade Bill retandes och med ett brett leende.

"Sista gången jag gjorde det. Ibland ska man inte vara helt ärlig", sade Charlie med en grimas medan Tonks himlade med ögonen.

"Jo, det gör det", sade Tonks bestämt. Hon knep ihop ögonen och med en ansträngd min som om hon försökte minnas någonting. En sekund senare hade hennes hår blivit bubbelgumsskärt.

"Hur gjorde du det där?" frågade Harry och glodde stort på henne när hon öppnade ögonen igen.

"Jag är en Metamorfmagus", sade hon och granskade sin spegelbild igen medan hon vred på huvudet så att hon kunde se håret från alla håll. "Det innebär att jag kan förändra mitt utseende efter behag", tillade hon när hon upptäckte Harrys förbryllade min bakom sig i spegeln.

"Det är så coolt!" sade Nigel och stirrade hänfört på Tonks.

"Tack, jag är första i familjen på länge som kan göra det", sade Tonks och flinade.

"Walburga var rasande när hon fick höra det", sade Narcissa lågmält.

"Det förvånar mig inte alls, Andromeda förrådde allt familjen stod för genom att gifta sig med Teddy, att hon sen skulle få en dotter med så starka krafter måste ha retat ihjäl henne", sade Sirius och skakade på huvudet.

"Hon kanske kastade en förbannelse över mig och det är därför jag är så klumpig", sade Tonks sarkastiskt.

"Det skulle inte förvåna mig ett dugg om hon gjorde det", fnös Sirius.

"Jag föddes som det. Jag fick högsta betyg i maskering och förklädnad under utbildningen till Auror utan några studier över huvud taget, det var underbart."

"Enklaste kursen jag tagit i mitt liv", sade Tonks glatt.

"För att du övade upp de kunskaperna på Hogwarts", fnös Charlie och Tonks log oskyldigt.

"Är du en Auror?" sade Harry imponerat. Att bli infångare av onda trollkarlar var det enda yrke han någonsin hade funderat på efter Hogwarts.

"Han kommer aldrig bli en", muttrade Umbridge och blängde på Harry. McGonagall hörde henne och blängde genast på den kortare kvinnan medan hon tystlåtet lovade att se till att Harry skulle uppnå den drömmen, oavsett vad det tog.

"Ja", sade Tonks och såg stolt ut. "Det är Kingsley också, fast han är lite högre upp än jag. Jag blev behörig bara för ett år sen. Blev nästan kuggad i smygning och uppspårning. Jag är jätteklumpig, hörde du inte att jag hade sönder den där tallriken där nere när vi kom?"

"Det förvåna mig inte", sade Fleur med ett litet skratt. "Dy 'ade sönder mon parfymflaska och jag vet fortfarande inte 'yr."

"Talang - ren talang, käraste Fleur", sade Tonks sarkastiskt. "Jag är bara glad att du faktiskt kunde rädda parfymen och laga flaskan."

"Ma petite soeur Gabrielle var klympig när 'on va yngre, mais 'on 'ar överkommit de ny, mais de var så j'apprenais att rädda saker som parfym."

Kan man lära sig att bli en Metamorfmagus?" frågade Harry henne och rätade på sig, glömsk av allt vad packning hette.

Tonks skrattade ett kluckande skratt. "Du skulle väl inte ha nåt emot att dölja de där ärret ibland, eller hur?" Hennes blick gick till det blixtformade ärret i Harrys panna.

"Vad är det bästa du förvandlat dig till?" frågade Vanessa intresserat.

"Dumbledore", svarade Tonks genast.

"När har du förvandlat dig till Dumbledore?" frågade Ginny intresserat.

"Jag brukade göra det när jag gick här för att förvirra alla andra elever när jag bara dök upp och började ställa frågor som ifall de hade strukit sina strumpor innan jag vandrade iväg."

"Det bästa är att det är något som Dumbledore faktiskt kunde göra", sade Charlie som skakade av skratt vid minnena. "Men det helt klart bästa var när Dumbledore insåg och anslöt sig så att det var två Dumbledores som pratade med en och samma person!"

"Albus!" protesterade McGonagall och blängde på Dumbledore som visslade oskyldigt medan han rullade tummarna. Men hans ögon gnistrade av glädje när han hörde skratten i salen.

"Nej, det skulle jag inte ha nåt emot", mumlade Harry och vände sig bort. Han tyckte inte om att folks stirrade på hans ärr.

"Ledsen Harry", sade Tonks ursäktande men Harry viftade bort ursäkten. Han må inte gilla hur folk stirrade på hans ärr, men Tonks hade de senaste månaderna visat att hon såg honom som mer än Pojken-som-överlevde.

"Du måste nog lära dig på det svåra sättet, är jag rädd", sade Tonks. "Metamorfmagusar är väldigt sällsynta, man föds till det, det är ingenting man blir. De flesta trollkarlar måste använda en trollstav, eller trolldrycker, för att ändra sitt utseende. Men vi måste sätta i gång, Harry, vi skulle ju packa", tillade hon skuldmedvetet och såg sig omkring på röran på golvet.

"Å, javisst ja", sade han och tog upp ett par böcker till.

"Var inte dum nu, det går mycket snabbare om jag packar!" skrek Tonks och viftade med trollstaven i en lång, svepande rörelse över golvet. Böcker, kläder, en kikare och en våg susade upp i luften och flög huller om buller ner i kofferten.

"Hur får ni använda magi?"

"Vi gick över det här förut, Harold", stönade Clara uppgivet. "De hade fått tillåtelse att använda magi där den kvällen."

"Det är inte särskilt snyggt", sade Tonks och gick fram till kofferten och tittade ner på röran inuti. "Min mamma har förmågan att få grejer att packa sig snyggt och prydligt — hon får till och med strumporna att vika ihop sig — men jag har aldrig riktigt förstått hur hon gör det, det är nåt slags snabb knyck…" Hon knyckte hoppfullt på trollstaven. En av Harrys strumpor viftade till lite lamt och flaxade tillbaka ovanpå röran i kofferten.

"Oroa dig inte, alla kan inte vara lika ordningssamma som Andromeda", sade Narcissa med ett litet leende.

"Det är sant, mamma är ett geni när det kommer till sånt", suckade Tonks.

"Äsch, vadå", sade Tonks och smällde igen locket på kofferten, "vi har ändå fått i alltsammans. Den där skulle också behöva städas lite grann." Hon riktade trollstaven mot Hedwigs bu. "Renskrubba." Några fjädrar och lite fågelspillning försvann. "Ja, det där är i alla fall lite bättre — jag har aldrig fått nåt riktigt grepp om de här hushållsbesvärjelserna. Okej, har du allting nu? Kittel? Kvast? Wow… En Åskvigg?"

Tonks suckade längtansfullt, hon behövde köpa en ny kvast men det fanns inte en chans att hon skulle ha råd med en Åskvigg, men kanske så skulle hon kunna köpa en Nimbus 2000 om hon sparade lite mer.

Hennes ögon vidgades när de föll på kvasten i Harrys högra hand. Den var hans glädje och stolthet, en gåva från Sirius, en kvast av internationell standard. "Och jag som fortfarande rider på en Komet Två Sextio", sade Tonks avundsjukt. "Då så… har du fortfarande trollstaven i jeansen? Båda skinkorna fortfarande kvar? Okej, då kör vi. Locomotor koffert."

Sirius rynkade på pannan, en Komet Två Sextio… nej det dög inte. Tonks hade accepterat honom på direkten, ivrig att tro att han var oskyldig... Han kunde bara hoppas att han skulle hinna beställa en ny kvast åt henne och få den innan jul.

Harrys koffert höjde sig någon decimeter upp i luften. Medan hon höll trollstaven som en dirigents taktpinne fick Tonks kofferten att sväva tvärs genom rummet och ut genom dörren framför dem. I vänster hand höll hon Hedwigs bur. Harry följde efter henne nerför trappan med kvasten i ett fast grepp. Nere i köket hade Moody satt ögat på plats igen, och det snurrade runt så fort efter rengöringen att Harry blev alldeles illamående av att se på det. Kingsley Shacklebolt och Sturgis Podmore höll på att undersöka mikrovågsugnen

"Shacklebolt? Vad gör du där egentligen?" frågade Fudge misstänksamt och stirrade på Auroren.

"Hjälper till att förflytta Harry Potter till en säkrare plats", sade Kingsley allvarligt, ovillig att ge ut någon mer information än vad som var absolut nödvändigt.

och Hestia Jones skrattade åt en potatisskalare som hon hade stött på när hon rotade igenom lådorna. Lupin förseglade just ett brev adresserat till Dursleys.

"Har ni inte potatisskalare i trollkarlsvärlden?" frågade Dennis förvånat.

"Jag tror det varierar lite, men Dursleys potatisskalare var formad som en ros", sade Remus, som själv hade sett potatisskalaren.

"Moster Petunia gick på vad som var fint snarare än vad som var praktiskt, det är en plåga att skala potatis med den", sade Harry med en grimas.

"Utmärkt", sade Lupin och tittade upp när Tonks och Harry kom in. "Vi har ungefär en minut på oss, tror jag. Vi borde nog gå ut i trädgården, så vi är beredda. Harry, jag har lämnat ett brev till din morbror och moster och skrivit att de inte ska vara oroliga…"

"Som om de skulle va det", muttrade Ginny och blängde på boken.

"Det kommer de inte att vara", sade Harry.

"… att du är i säkerhet…"

"Det blir de inte det minsta glada över…"

"… och att du träffar dem igen nästa sommar."

"Måste jag det?"

Lupin log men svarade inte.

Remus slöt ögonen, han önskade att han han hade sagt nej. Att han hade lovat Harry att han aldrig mer behövde återvända dit. Men det spelade ingen roll nu, det var redan bestämt att Harry aldrig mer skulle återvända till Privet Drive och ifall det krävdes att kidnappa honom så skulle han göra det själv.

"Har du ens träffat familjen Dursley?" frågade Ron. "För som Harry sa så skulle de inte bry sig."

"Jag har träffat dem i förbifarten. Vi blev presenterade för varandra men Vernon och Petunia begav sig av snabbt, så jag fick ingen egen uppfattning om hur de var som personer. Jag kunde bara gå på vad andra berättat. Dessutom var det flera år innan", sade Remus med en grimas.

"Kom hit, pojk", sade Moody barskt och vinkade till sig Harry med trollstaven. "Jag måste disillusionera dig."

"Måste göra vad då?" frågade Harry nervöst.

"En disillusioneringsförtrollning", sade Moody och höjde trollstaven. "Lupin säger att du har en osynlighetsmantel, men den sitts riste kvar medan vi flyger. Det här kommer att dölja dig bättre. Då sätter vi igång." Han smällde till honom hårt på huvudet och Harry fick en konstig känsla, som om Moody just hade krossat ett ägg där; kalla små droppar verkade rinna nerför kroppen från det ställe där trollstaven hade träffat honom.

"Mysigt", sade Fay torrt.

"Det var inte så farligt, och resultatet var coolt", sade Harry med en axelryckning.

"Snyggt kamouflage, Monsterögat", sade Tonks uppskattande och stirrade på Harrys mellangärde.

Harry tittade ner på sin kropp, eller rättare sagt det som hade varit hans kropp, för den var sig inte det minsta lik längre. Den var inte osynlig, men den hade helt enkelt antagit samma färg och struktur som köksinredningen bakom honom. Han verkade ha blivit en mänsklig kameleont.

"Är inte det mer misstänksam än en pojke på en kvast?" frågade Anthony roat.

"Ifrågasätt inte planen. Acceptera den bara", sade Kingsley och hans läppar ryckte lätt medan Moody började muttra tyst för sig själv.

"Kom nu", sade Moody och låste upp bakdörren med trollstaven.

Allesammans klev ut och samlade på morbror Vernons fina, välskötta gräsmatta.

"Vad hände med vattenförbudet?" frågade Su Li med ett höjt ögonbryn.

"Som sagt, han ignorerade också det förbudet", sade Harry. "Han är en hycklare."

"Han må va en hycklare men han är alltid redo att starta bråk med trollkarlar och häxor har jag märkt:"

"Det är ganska konstigt, han borde vara för rädd för att göra det vid den här tidpunkten, jag menar Harry skickade en pytonorm efter hans son", sade Tracy och Harrys protesterar om hur han inte skickat ormen efter Dudley ignorerades av alla.

"Han känner också en jätte som har ett magiskt paraply, som de har fått smaka på", lade Terry till, "och de vet att Harry kan få saker att flyga."

"För att inte tala om hur Harry fick Marge att svälla upp så att hon flög upp i taket. Och huset skakade när han var arg", sade Ron och Harry gav sin vän en blick som sa "tack så mycket, förrädare".

"Harry har också flytt ifrån huset med hjälp av en flygande bil tillsammans med tre andra trollkarlar", sade Justin roat och Harry kastade upp händerna i luften, helt redo att ge upp.

"Trollkarlar som sen visat att de inte har några problem med att förstöra huset", avslutade Lee skrattandes. "Vernon borde verkligen sluta hota Harry."

"Ni är värst. Jag hatar er alla", stönade Harry och begravde huvudet i armarna.

"Och vi har inte ens nämnt Remus och Sirius än…"

"Nej, bara nej!" sade Harry bestämt medan han drog händerna längs ansiktet, osäker på vem det var som hade sagt det.

"En klar natt", grymtade Moody medan hans magiska öga spanade över himmeln. "Vi kunde ha behövt lite mer molnskydd... Hör på nu", röt han åt Harry. "Vi kommer att flyga i tät formation. Tonks kommer att vara rakt framför dig, håll dig tätt efter henne. Lupin täcker dig underifrån. Jag kommer att vara bakom dig. De övriga cirklar runt oss. Vi bryter inte formationen för nånting, uppfattat? Om nån av oss blir dödad..:"

"Folk kommer bli dödade?!" flämtade Orla chockat.

"Jag sa ju att du inte skulle uttrycka dig så", sade Kingsley och såg förmanande på Moody.

"Möjligheten fanns alltid", muttrade Moody och blängde på den andra Auroren.

"Möjligheten var minimal och det fanns ingen anledning att oroa Harry",

"Alltså, jag blev lite orolig, men det var inte heller någon nyhet, så det var inte så farligt", sade Harry tveksamt och av döma av blickarna som han fick så var det inte det rätta att säga.

"Finns det risk för det?" frågade Harry ängsligt, men Moody låtsades inte om honom.

"… fortsätter de andra att flyga, stanna inte, bryt inte formationen. Om de tar kål på oss allesammans och du överlever, Harry, står eftertrupp beredd att ta över; fortsätt flyga österut så förenar de sig med dig."

"Det var väldigt muntert", sade Charlie torrt.

"Det var värst vad du låter munter, Monsterögat, han kommer att tro att vi inte tar det här på allvar", sade Tonks medan hon band fast Harrys koffert och Hedwigs bur i en sele som hängde från hennes kvast.

"Jag förstår varför Fred & George kommer så bra överens med henne", skrattade Katie.

"Och varför hon verkar komma så bra överens med Sirius", instämde Angelina med ett leende.

"De är dock släkt... det kan ha betydelse."

"Jag berättar bara om planen för pojken", brummade Moody. "Vår uppgift är att leverera honom i säkerhet till högkvarteret och om vi dör under försöket…"

"Ingen kommer att dö", sade Kingsley Shacklebolt med sin djupa, lugnande röst.

"Glad att hjälpa till Harry", sade Kingsley med ett litet leende.

"Det hjälpte verkligen, jag skulle ha hatat om någon dog på grund av mig."

"Harry, det är meningen att du ska oroa dig över att du kan dö, inte andra", stönade Hermione.

"Men jag vet hur hemskt det är någon dör på grund av mig, jag vill inte att det ska hända igen", sade Harry lågmält, hans blick fäst på Cedric som lågmält pratade med sina föräldrar.

"Sitt upp på kvastarna, där kommer första signalen!" sade Lupin skarpt och pekade upp mot himmeln. Högt, högt över dem hade en skur lysande röda gnistor flammat upp bland stjärnorna. Harry kände genast igen dem som trollstavsgnistor. Han svingade högra benet över sin Åskvigg, tog ett fast grepp om skaftet och kände hur den vibrerade svagt, som om den var lika ivrig som han att få komma upp i luften igen.

"Och Snape sa att det var en dålig plan att flyga iväg", sade Ginny och log oskyldigt upp emot Snape som blängde på henne.

"Jag tror hans exakta ord var dåraktigt och hänsynslöst", sade Sirius genast, alltid villig att framställa Snape i dålig dager.

"Andra signalen, nu ger vi oss av!" sade Lupin med hög röst då fler gnistor, gröna den här gången, exploderade högt ovanför dem.

"Det är som ett trafikljus", sade Jimmy Peaks.

"Ett vadå?" frågade en renblodig häxa förvirrat.

"Det är en sak mugglare har i trafiken när de kör bil. Det, öh, visar tre olika färger. Rött betyder att du måste stanna och lämna företräde, gult är att förbereda dig och grönt betyder att du får åka. Det förhindrar olyckor i trafiken."

"Åh, det låter genialt!" sade mr Weasley förtjust. "Jag undrar hur det fungerar i praktiken…"

"Inte nu älskling", suckade mrs Weasley.

Harry sparkade hårt i väg från marken. Den svala nattluften rusade genom håret på honom då Privet Drives prydliga fyrkantiga trädgårdar föll undan och snabbt krympte till ett lapptäcke av mörkgrönt och svart, och varenda tanke på förhöret på ministeriet sopades bort ur hans hjärna som om luftströmmen hade blåst ut den ur huvudet. Han kände det som om hjärtat skulle sprängas av glädje, han flög igen, flög bort från Privet Drive, precis som han hade fantiserat om hela sommaren, han var på väg hem.

"Vet du ens vart ni ska?" frågade Hannah oroligt.

"Inte den blekaste aning, jag är inte helt hundra på vart det är nu. Jag tror inte jag skulle hitta tillbaka genom att gå dit", trots sina ord log Harry brett, han älskade att flyga och han hatade att han inte hade gjort det på evigheter.

Under några få härliga ögonblick verkade hans problem förminskas till ingenting, utan all betydelse där upp i den vidsträckta, stjärnströdda himlen.

"Tvärt till vänster, tvärt till vänster, där är en mugglare som tittar upp!" ropade Moody bakom honom. Tonks gjorde en gir och Harry följde efter henne, såg hur kofferten svängde våldsamt under hennes kvast. "Vi behöver mer höjd… stig fyra hundra meter till!"

"Är det inte farligt att vara så högt upp?" frågade madam Pomfrey ogillande.

"Inte ifall man kan flyga, och jag kan garantera att mr Potter klarar av det utan problem", sade madam Hooch med ett roat leende, det var omöjligt att undgå att märka hur talangfull den mörkhåriga tonåringen var när han satt på en kvast.

Harrys ögon tårades av kylan när de susade uppåt. Han kunde inte se någonting annat nedanför nu än små nålspetsar av ljus som var bilstrålkastare och gatlyktor. Två av de där pyttesmå ljusen kunde tänkas tillhöra morbror Vernons bil, för Dursleys måste vara på väg tillbaka till sitt tomma hus just nu, fyllda av ursinne över den icke-existerande gräsmattetävlingen.

"Ånej, hoppas de inte…"

"Vad du än kommer säga så spelar det ingen roll. Jag kommer inte återvända dit. Jag är fri…", Harry stannade upp plötsligt och långsamt spred sig ett fridfullt leende över hans ansikte, han hade hört det flera gånger de senaste dagarna men nu var det han som tog initiativet att säga det och sanningen gick upp för honom. Det sjönk verkligen in och det var en underbar känsla. "Jag är fri."

Dumbledore slöt ögonen och all luft gick ur honom, det kändes som om någon slagit honom i magen. Fri, Harry såg sig själv som fri… Han kunde nu se hur stort misstag det hade varit att lämna Harry i familjen Dursleys vårdnad.

Harry skrattade hög vid tanken, fast rösten dränktes av ljudet från de andras flaxande klädnader, knakandet från selen som kofferten och buren var fastspända i och vinandet av vinden i öronen när de jagade fram genom luften. Han hade inte känt sig så här levande på en månad, eller så lycklig.

Remus log mjukt, han kunde tydligt minnas ljudet av hur Harry skrattat och värmen som sakta spritt sig genom hans kropp, trots den isande vinden, efter att han sett Harry så glad.

"Riktning söderut!" skrek Monsterögat. "Stad föröver!" De svävade åt höger för att undvika att passera direkt över det glittrande spindelnätet av ljus nedanför. "Styr åt sydost och fortsätt att stiga, det är några låga moln framför oss som vi kan gömma oss i!" ropade Moody.

"Är du galen?" utbrast mrs Weasley chockat. "Ni kommer frysa ihjäl!"

"Och gömma sig från vem?" frågade Kim Sloper intresserat.

"Han är paranoid", mumlade Harry och lyckades, till sin lättnad, undgå Moodys hörsel.

"Vi ska inte flyga genom några moln!" skrek Tonks ilsket. "Vi kommer att bli alldeles genomblöta, Monsterögat!"

"Jag älskar att flyga, men inte när jag är genomdränkt", sade Cho med en grimas.

Harry blev lättad när hon sade det, hans händer höll på att bli alldeles stelfrusna på Åskviggens skaft. Han önskade att han hade tänkt på att sätta på sig en jacka; han hade börjat darra av köld. De ändrade kurs med jämna mellanrum efter Monsterögats anvisningar. Harry höll ögonen hopknipna mot draget från den isiga vinden som fick öronen att börja värka. Han kunde bara komma ihåg en enda gång tidigare när han hade frusit lika mycket på en kvast, under quidditchmatchen mot Hufflepuff, som hade spelats under ett oväder då han gick tredje året på Hogwarts.

"Det var en hemsk match", stönade Alicia.

"Jag skulle gladeligen flyga i det vädret igen om det innebär att Harry inte fallit...", sade Fred efter en liten tystnad.

"Samma här, och nu när vi har erfarenhet kanske det skulle gå enklare."

"Vilken överraskning, George håller med Fred", sade Oliver sarkastiskt men glimten i ögat avslöjade att han var road.

Stödtruppen omkring honom cirklade hela tiden runt som jättelika rovfåglar. Harry tappade räkningen på tiden. Han undrade hur länge de hade flugit. Det kändes som en timme minst.

"Håller med om det, det var hemskt", sade Tonks och rös bara vid tanken på flygturen.

"Jag är förvånad att Harry inte blev sjuk", sade mrs Weasley oroligt. "Varför sa ingen åt honom att ta på sig en jacka?"

"Vi hade samma problem som Harry, vi tänkte att det var varmt vilket det var på marken", sade Remus fåraktigt.

"Remus är briljant men han kan ibland missa det uppenbara", fnös Sirius. "Ni skulle se en del av planerna han hittat på under vår skolgång."

"Vik av åt sydväst!" vrålade Moody. "Vi vill undvika motorvägen!"

Harry var nu så frusen att han längtansfullt tänkte på den sköna, torra värmen inuti bilarna som strömmade fram nedanför, och sedan, ännu mer längtansfullt, på att få färdas med hjälp av flampulvret. Det kanske var obekvämt att snurra runt inuti öppna spisar, men det var åtminstone varmt i lågorna…

"Ni behöver stanna. Det är illa när Harry vill sluta flyga", sade Katie allvarligt.

"De kan klara lite längre", sade Oliver självsäkert. "Kroppen klarar alltid av mer än vad man tror."

Kingsley Shacklebolt svepte hastigt runt honom, med den kala hjässan och öronringen svagt glimmande i månskenet… Nu var Emmeline Vance till höger om honom, hon hade trollstaven framme och vred på huvudet åt höger och vänster… sedan susade hon också över honom och ersattes av Sturgis Podmore.

"Professor Lupin, får jag ställa en personlig fråga?" Emma Stone såg oskyldigt upp på Remus som efter ha tvekat en stund nickade eftertänksamt, medveten om att han inte behövde ge ett detaljerat svar om det var för personligt. "Hur fick dina vänner veta att du var en varulv?"

Remus andades ut, det var en enkel fråga som han inte hade några problem med att besvara. "De listade ut det ganska fort själva. Betydligt fortare än vad jag trodde."

"Du ger oss för mycket beröm", fnös Sirius och skakade på huvudet så att hans hår flög åt alla håll. "Du välte nästan omkull en stor golvljusstake när Harry frågade ifall du kände mig och fråga skarpt i panik varför Harry trodde det, och då var du trettiotre år, Remus. Jag är ledsen, men du var en värdelös lögnare redan som tolvåring och det är ett mirakel att hela skolan inte listade ut det innan vi hjälpte dig dölja det."

"Jag var inte så dålig", protesterade Remus.

"Du sa åt oss att du hälsat på en släkting, en släkting som enligt dig hade dött några månader tidigare", sköt Sirius genast tillbaka och Remus var tvungen att medge att Sirius hade rätt.

"Men hur reagerade de?" frågade Rose innan hon rodnade. "Eller, förlåt, du behöver inte svara..."

"Remus fick panik och trodde att vi skulle slänga ut honom från sovsalen, vilket vi verkligen inte förstod. Men det var det vanliga dravlet om att han är ett monster", Sirius himlade med ögonen och till allas förvåning brast Remus ut i skratt.

"Jag kan fortfarande minnas hur James svarade... 'sluta vara en sån dramaqueen. Du viker ihop dina strumpor, Remus. Förlåt mig ifall jag inte skakar vid blotta åsynen av dig'." Remus skakade av skratt medan han pratade, och majoriteten av salen anslöt sig till skrattet efter berättelsen.

"Vi borde vända tillbaka en bit, bara för att försäkra oss om att vi inte är förföljda!" ropade Moody.

"Om ni var förföljda borde ni redan ha sett någon nu."

"Såvida de inte var ute efter platsen för vårt högkvarter", muttrade Moody lågmält.

"Det är inte ens logiskt?" protesterade Luna milt.

"Som sagt så lider han av förföljelsemani", sade Harry torrt.

"Är du galen,, Monsterögat?" skrek Tonks framifrån täten. "Vi håller ju på att stelna till is på kvastarna allihop! Om vi hela tiden ska avvika från kursen kommer vi inte fram förrän i nästa vecka! Dessutom är vi nästan där nu!"

"Jag vill aldrig resa med Moody", sade Lavender med en grimas.

"Bra, gör det inte", sade Tonks allvarligt.

"Dags att börja nedstigningen!" hördes Lupins röst. "Följ efter Tonks, Harry!"

Harry följde efter Tonks i en dykning nedåt. De var på väg mot den största samling ljus han dittills hade sett, en väldig massa som bredde ut sig kors och tvärs, glittrande i linjer och rutor, med fläckar av djupaste svart emellan. Lägre och lägre flög de, tills Harry kunde se enskilda strålkastare och gatlyktor, skorstenar och teveantenner. Han ville väldigt gärna kommer ner på marken, fast han kände sig säker på att någon skulle bli tvungen att tina loss honom från kvasten.

"Nu är vi framme!" ropade Tonks, och ett par sekunder senare hade hon landat.

"Åh, tack och lov! Jag har sett fram emot att få veta vart ni är", sade Dean och ordermedlemmarna utbytte nervösa blickar med varandra. Skulle deras högkvarter avslöjas för alla?

Harry tog mark alldeles bakom henne och klev av kvasten på en vildvuxen gräsplätt i mitten av en liten öppen plats. Tonks höll redan på att spänna loss Harrys koffert. Huttrande såg sig Harry omkring. De smutsiga fasaderna på huset runt om såg inte välkomnande ut. Några av dem trasiga fönster som glimmade matt i ljuset från gatlyktorna, målningen flaggade från många av dörrarna och det låg högar av sopor utanför flera av yttertrapporna.

"Det där låter bekant… varför låter det bekant?" frågade Narcissa och hennes ögon smalnade medan hon eftertänksamt betraktade boken.

"Jag vet inte, men det låter skumt att Lady Malfoy skulle vistas på en sådan plats", sade Sirius oskyldigt och Narcissa spände blicken i sin kusin men sade ingenting.

"Var är vi?" frågade Harry, men Lupin sade lågt:

"Vänta ett ögonblick."

Moody letade igenom sin mantel med knotiga händer som var fumliga av köld.

"Här har jag den", sade han och lyfte upp någonting i luften som såg ut som en cigarettändare av silver och klickade med den.

"Det är inte läge att röka nu", sade Dorea ogillande.

"Han kanske försöker värma sig?"

"Var inte löjlig Derek, man blir varmare av att gå in i ett hus", sade Blaise och himlade med ögonen.

"Var inte den där saken med i första boken?" frågade Draco misstänksamt.

"Jag hade ingen aning om att du lyssnade så uppmärksamt på böckerna", sade Pansy förvånat och vände sig emot sin pojkvän.

"De har en tendens att dra in en, och i början tänkte jag att de kunde ge mig information om Potter."

Den närmaste gatlyktan slocknade med en liten knall. Han klickade med släckaren igen, nästa gatlykta slocknade; han fortsatte att klicka med den tills varenda lykta på platsen var släckt och de enda återstående ljuset kom från fönster med fördragna gardiner och från månskäran uppe i skyn.

"Lånade den av Dumbledore", brummade Moody och stoppade släckaren i fickan. "På det här viset är vi garderade om nån mugglare tittar ut genom fönstret, förstår du? Kom med här nu, fort."

Draco log triumferande emot Pansy som himlade ögonen.

Han tog Harry i armen och ledde honom från gräsplätten, tvärs över gatan och upp på trottoaren. Lupin och Tonks följde efter, med Harrys koffert mellan sig, och resten av stödtruppen, alla med trollstavarna i beredskap, skyddade dem på sidorna. Det dova dunket från en stereo hördes från ett fönster högst upp i det närmaste huset. En frän lukt av ruttnande avfall kom från högen med svällande soppåsar strax innanför den trasiga grinden.

"Seriöst, vart är ni?" frågade Marietta och rynkade på näsan.

"Det kommer avslöjas strax… kanske?" sade Harry, hans ton en aning osäker.

"Vad menar du med kanske?"

"Öh, det förklaras i boken, tror jag", Harry log fåraktigt medan alla i salen återigen stönade besviket över att de inte kunde få direkta svar.

"Här har du", muttrade Moody och stack fram en liten pergamentbit mot Harrys kamouflerade hand samtidigt som han höll sin tända trollstavsspets intill den för att lysa upp skriften. "Läs det snabbt och lär dig det utantill."

Harry tittade ner på lappen. Den tunna handstilen såg bekant ut. Där stod:

Fenixorderns högkvarter återfinnes på Grimmaldiplan nummer 12 i London.

"Huh?"

"Vad sa du?"

"Åh, kom igen, får vi seriöst inte veta?"

"Jag kan inte ens läsa vad det står. Adressen är bara en klump med bläck!" sade Cadwallader och rynkade på pannan.

Ljud av besvikelse fyllde salen, klagoord sträckte sig ut och utdelades mellan eleverna och även vissa lärare. Ordermedlemmarna andades lättat ut, deras högkvarter förblev säkert.

"Jag vet att alla är besvikna just nu, men jag kan garantera att ni kommer få mer information i nästa kapitel eller kapitlet efter det. Kanske inte adressen men en klarare bild över huset", sade Sirius lugnt med ett vänligt leende, som sedan blev djävulskt. "Och sen, när vi är klara, kan ni hjälpa mig bränna ner det."

"Precis vad Si… SIRIUS NEJ!" protesterade Remus förskräckt och vände sig emot sin bäste vän som lutade sig bakåt i soffan och nu helt plötsligt var den perfekta bilden av oskyldighet.

"Om de är där jag tror de är, så måste jag säga att jag är förvånad. Jag trodde aldrig att jag skulle höra att Sirius återvänt dit", mumlade Charlus och Dorea lade en hand på hans armbåge, de var båda fyllda av oro över hur det skulle påverka deras svärson, vars minnen från det huset var allt utom glada.

"Jag säger inte att vi behöver göra det nu, men någon dag kommer det hända. Det är ett värdelöst hus", sade Sirius bestämt och korsade armarna medan han såg utmanande på sin vän som suckade, ovillig att vilja ta den kampen nu.

Remus skakade slutligen på huvudet. "Vet du vad, låt oss bara läsa nästa kapitel. Jag vet att jag inte kommer vinna den här kampen."

An: Jag har skapat ett forum som heter "Swedes to rule them all" där ni alla gärna får bli aktiva, det är till för att skapa en större gemenskap med oss. Så vi kan prata med varandra, ha diskussioner, utbyta tankar och idéer men även skaffa fler vänner. Sprid gärna ordet om det så vi får igång forumet :D

Min andra nyheter är att jag har börjat om med HLHP. Det vill säga att jag har gått tillbaka till början och har rättat till grammatiken lite, fyllt på lite med vem som säger vad och hur de säger det eller vad de gör. Jag har även tagit bort eller kortat ner en del diskussioner/händelser. Det är absolut inget stort men det finns en del skillnader som kommer att påverka riktningen av handlingen. Men än så länge har jag inte gjort något som verkligen skiftar riktningen utan det är ganska diskreta saker. Jag gör detta eftersom jag insåg att jag inte var nöjd med en del beslut som jag fattat för 5-6 år sen och jag är tvungen att ändra det för att kunna ta HLHP i den riktning jag vill. Just nu har jag rättat fram till "Allhelgonaafton" och jag planerar att fortsätta fram till åtminstone tredje boken.

För att sammanfatta: Kolla in forumet "Swedes to rule them all" och jag har gjort en del ändringar, de är små och bör inte ha påverkat något och jag lovar att säga till ifall jag gör en väldigt stor ändring. Den största jag kan tänka mig nu är att jag ändrade Dödsätaren i "Pojken som överlevde" som ska ha försökt attackera Harry till en herrlös, våldsam hund därför det var mer logiskt.