Hogwarts läser HP: Fenixorden

by lealover1

Remus förgiftning fortsätter och medan alla nu vet att Voldemort är tillbaka finns det fortfarande obesvarade frågor: hur ska de bekämpa Voldemort, varför dolde Ministeriet sanningen, vem förgiftade Remus och kommer Umbridges herravälde äntligen störtas? Harry och hans vänner söker efter svaren på alla frågor och avslöjar ännu fler sanningar längs vägen, men kommer det vara i tid?

6. Fenixordern

EllenAAH: Så jag vet att du lämnade de här kommentarerna i De vises sten och Hemligheternas kammare, men ville ändå svara, så hej :D Välkommen hit, det gör mig otroligt glad att du gillade mina berättelser så mycket, och kul att du hittade till min fanfic när du letade efter aritmagi. När det gäller Dumbledore erkänner jag att jag var rätt hård mot honom i början. Jag har precis rättat bok 1 & 2 och försökt att göra det lite lättare. Han får fortfarande en hel del kritik och en del av kritiken är förtjänad men en hel del är inte. Jag kommer någon gång låta Dumbledore ge en ordentlig förklaring. Ja, han begick några misstag men han har alltid bara velat Harrys bästa, och de andra kommer accepter/inse det. Ha en bra vecka och förhoppningvis ser du det här någon gång :)

Linneagb: Hahaha, jag gillar dina teorier om varför Gabriel kliade sig i ögat men anledning till det är för att när jag skrev det så satt min lins lie fel och irriterade mitt egna öga, så jag lät Gabriel klia sig i sitt öga eftersom det är något som människor gör ibland (vilket är dumt, för som Leanne sa blir det oftast värre). Man måste passa på och låta dem reta varandra när de kan, för böckerna blir bara mörkare och mörkare, och Umbridge har ingen aning om vad som väntar henne. Haha, det gör mig väldigt glad att du gillade den senen, det är faktiskt en av mina favoriter som jag skrivit då det känns som något de skulle göra. Nu i efterhand önskar jag nästan att jag hade dragit ut på det och låtit diskussionen pågått längre. Var ett tag sen det kapitlet så var tvungen att kontrollera, men ja det var din Nick :D
Jag är anti Lily/Snape. Nopeity nope nope. Never. Enda gången jag kan se dem som ett par är i nån enstaka fanfic ifall de verkligen har gjort om karaktärerna och vad de gjort och allting, och även då är det svårt. Jag är Lily/James all the way.
De var verkligen bästa vänner. Varför var de tvungen att slitas isär :( Jag absolut älskar marodörernas vänskap, så det är något som alltid är kul att skriva om och utforska. Från början var det meningen att det skulle vara ett minne men jag tyckte det passade in där så fick istället bli att de berättade om det. Kanske kommer jag en dag skriva ut scenen, planerar ju att ha en samling med oneshots, men du får så klart skriva om det själv ifall du vill :)
Förvånansvärt nog så gillar jag Percy nu för tiden, gillade honom inte från början men började göra det runt 2013-2014 och har fortsatt att göra det, mest för att det är intressant med hur olik sin familj han är, men han är inte min favorit. Jag älskar Gabriel, och är en väldigt bra fråga ifall han någonsin slutar äta.
Kram, Lea

Tinsy-girl: Kul att du gillade kapitlet och hur Sirius och Harry agerar med varandra. Remus är definitivt på förbättringsvägen, han är inte riktigt helt 100 än men han svävar inte längre i fara. Hm, det var inget jag reflekterade över när jag skrev kapitlet men om jag ska försöka använda Umbridges logik (motvilligt) så anser hon kanske att hon redan har antecknat det tillräckligt många gånger och hon har redan skrivit ner att han beordrade Hedwig att hacka på dem.
Och oroa dig inte över det, du är självklart varmt välkommen till att ställa frågor, jag kommer inte att bli arg mellan det. Men Hagrid är faktiskt med i salen, jag kan dock erkänna att han pratade med i bok 1-2 än vad han gör nu. Och han har även smitit iväg emellanåt för att fixa en del saker. Men han finns i salen och jag kan försöka att tänka lite mer på honom. Eftersom han nämns så sällan är det lätt att missa honom. Och håller med om att han är en mysig karaktär :)

Gryffindor01: Hej igen. Jo det blev en ganska lång paus, livet flyter på ganska bra. Har känt mig väldigt rast- och rolös de senaste veckorna men förhoppningsvis är det på bättringsvägen nu. Jag är väldigt taggad på nästa Fantastic Beasts, vet inte om jag nämnt det men ville knappt se den innan trailern men nu så kan jag knappt vänta. Jag har faktiskt inte heller börjat spela det, har också varit upptagen med annat. Men satt och spelade en liten stund tillsammans med Emelie (min kära vän och den som bestämde Remus gift i början av boken) och det var roligare än vad jag trott det skulle vara.
Haha, vi har samma problem. Jag hade absolut inga problem med Molly när jag läste böckerna först, utan det är något som har kommit med att jag skriveriet här och analyserar allting lite mer. Jag kan förstå hennes synpunkt men någon gång måste hon släppa kontrollen. Men oroa dig inte, Molly kommer antagligen få en utskällning i framtiden, jag kan erkänna att jag var lite räd för att bre på det för tjockt och därför höll tillbaka lite, men tror också att det är en ilska som kommer växa över tid. Jag har en idé om vart bägaren kan rinna över.
Jag ska göra mitt bästa att få med mer sarkastiskt mörk humor, jag älskar den typen av humorn (även om man ibland får kontrollera vilka skämt man drar med vilka). Tyvärr är jag väldigt dålig på att komma på sarkastiska kommentarer i tid så jag skulle aldrig lyckas dra såna otroliga repliker personligen. Hoppas att du har det bra. Kram, Lea

Hyperion Pyxidis: Hej hej, kollade upp kommentaren och kom genast ihåg vem du var, hehe ledsen för hjärtattacken igen. MEN som du märker så mår Remus mycket bättre nu. Och tack så mycket för ytterligare en av dina sällsynta reviews, det får mig at känna mig väldigt speeeciell.
Jag känner mig både väldigt glad, för jag har kommit igång med bok fem, men en aning sorgsen för att bok 4 är över. Men jag har en hel del planer för den här boken också som jag ser fram emot att få skriva. Umbridge och Sirius, de två stora problemen i boken. Och med problem menar jag de händelser som alla har väldigt stora förväntningar på, vilket självklar skapar en del press men jag har några idéer och kommer försöka hålla mig till dem så blir det nog bra. Det förvånar mig faktiskt att det är Dursleys inblandning, men åh andra sidan så är det några intressanta kapitel som verkligen bygger upp för bokens ton.
Hehe, jag önskar att jag kunde säga att jag kommit igång igen men tyvärr inte. Det kan till och med vara så att boken ligger på hyllan permanent. Åh andra sidan fick jag en väldigt intressant idé för en annan men är lite osäker för den är kontroversiell på ett sätt men grundidén är riktigt bra. Får se ifall jag kommer förbi planeringsstadiet på den. Det är väldigt svårt att komma någonstans när man studerar, jag tror inte jag har skrivit privat på över en månad nu (om man bortser från att rätta tidigare kapitel). Ungdomsböcker låter väldigt bra, det är alltid stor efterfrågan på det och det är även 20+ som läser såna då de ofta inte kan relatera till vuxenböckerna som snarare än vända mot 40+ (jag och mina vänner kanske har klagat på det ett antal gånger när folk frågar varför vi inte läser "vuxenböcker"). Men lycka till med din bok och ha det bra!
- Lea

Simona06: Det gör mig otroligt glad att höra och grattis till att skaffa ett konto, jag kan lova att allting kommer vara mycket smidigare för dig nu. Åh, det låter spännande, lycka till med det i så fall. Och jag förstår om du vill skriva på engelska för det är betydligt lättare. Enda anledningen att ja kör på svenska är för att jag A: inte kunde engelska jättebra när jag började projektet och B: fanns ingen annan som skrev på svenska. I alla fall, beroende på vad för fandom det är så kanske jag läser. Jag önskar att jag kunde uppdatera en gång om dagen men tyvärr inte. Men det positiva är att skolan är slut nu så jag har lite mer tid till att sätta mig ner och skriva, så kommer förhoppningsvis kunna öka takten. Love you
Kram, Lea.

Thalia606: Hej Thalia, de spelar ingen roll att du redan har sagt det, det gör mig lika glad varje gång. Jasmine kommer faktiskt att nämnas väldigt snart i boken, jag har bara väntat på ett mer lämpligt tillfälle för att dra upp henne och även ge en långt väntad förklaring. Åhh, din idé låter väldigt spännande men jag vet inte om jag ska vara förväntansfull eller orolig eftersom jag inte vet anledningen till besöket där. Men ser fram emot att få veta det.
Ha det bra Thalia, kram Lea.

Siggan09: Vad kul att du gillade kapitlet och det gör mig väldigt glad att du anser att mina kommentarer förgyllde det.

---

AN: Heej allihopa! Jag ber om ursäkt för den långa väntan på kapitlet men jag var upptagen med skola och jobb. De goda nyheterna var att jag idag hade min sista tenta för i år! Jag är nu fri ifrån skolan och kommer förhoppningvis kunna få mer skrivet nu. Ha så kul

---

"Nå, vem ska läsa nästa kapitel?" frågade Dumbledore med ett leende och flera händer sköt upp i luften. "Ingen som redan läst", tillade han hastigt och ett antal händer sjönk besviket ner från havet av uppsträckta armar. "Ah, Eileen, varför tar inte du boken?"

Mrs Diggory tittade upp på rektorn förvånat men nickade efter en sekunds tvekan och tog emot boken med ett leende. Hon höjde på ögonbrynet när hon såg titeln på boken för hon kunde minnas gruppen från första kriget, men hade inte hört någonting om att de återförenats… tja, åtminstone inte innan den här boken, med tanke på att organisationen nämnts i ett tidigare kapitel. Hon undrade förstrött om de skulle få mer information om vad som händer.

Fenixordern

"Åh, betyder det att vi kommer få mer ordentliga svar nu om vad de gör?"

"Ifall du håller tyst Anthony så kanske vi kan få veta det", sade Marietta irriterat och Anthony himlade med ögonen innan han muttrade om hur han endast hade ställt en fråga.

"Din…?"

"Min kära gamla mamma, ja", sade Sirius. "Vi har försökt ta ner henne från väggen i en månads tid, men vi tror att hon har satt en permanent fasthäftningsförtrollning på baksidan av tavelduken. Kom så går vi ner, fort, innan alla vaknar upp igen."

"Jag kan fortfarande inte fatta att hon är din mamma, hon verkar så… så…"

"Hemsk? Förskräcklig? Som en bitch? Förolämpa henne så mycket ni vill, hon förtjänar det", sade Sirius med en axelryckning.

"Men vad har ett porträtt av din mamma här att göra?" frågade Harry förbryllat när de gick genom dörren från hallen och klev nedför en smal stentrappa med de andra tätt bakom sig.

"Har ingen talat om det för dig? Det här var mina föräldrars hus", sade Sirius. "Men jag är den siste kvarlevande av familjen Black, så det är mitt nu. Jag erbjöd Dumbledore att ha det som högkvarter — ungefär det enda nyttiga jag kunnat bidra med."

"Det förklarar hur du fick tag på ett hus på rymmen, du ägde det redan!" sade madam Bones och hon log medan hon skakade på huvudet.

"Stört dig på att du inte kunnat lista ut det?" Sirius log retsamt mot henne. "Men jag är glad att du faktiskt trodde att jag lyckades gå och köpa en lägenhet när jag är på rymmen."

"Du lyckades gå och köpa en världsklassig kvast i Diagongränden när alla letade efter dig. Varför skulle jag tvivla på att du lyckades köpa ett hus?" frågade madam Bones torrt med ett höjt ögonbryn och Sirius log triumferande.

Harry, som hade väntat sig ett varmare välkomnande, lade märke till hur hård och bitter Sirius lät. Han följde efter sin gudfar ner till foten av trappan och genom en dörr som ledde in till köket i källarvåningen.

Sirius ryckte till och Remus gav sin vän en orolig blick men sade ingenting, han visste att Sirius inte skulle uppskatta det.

Det var knappast mindre dystert än hallen ovanför, ett grottlikt rum med grova stenväggar. Det mesta av ljuset kom från en stor brasa i bortersta änden av rummet. Ett dis av piprök hängde i luften som krutdimma, genom vilken man skymtade de hotfulla formerna av tunga järngrytor och pannor som hängde från det mörka taket. Massor av stolar hade proppats in i rummet till mötet och i mitten stod ett långt trädbord, fullt med pergamentrullar, bägare, tomma vinflaskor och någonting som såg ut som en hög med trasor. Mr Weasley och hans äldste son Bill satt vid bordsänden och pratade lågt med huvudena tätt ihop. Mrs Weasley harklade sig. Hennes make, en mager man med glesnande rött hår och hornbågade glasögon såg sig omkring och hoppade upp.

"Harry!" sade mr Weasley och skyndade sig fram för att hälsa på honom med en kraftig handskakning. "Vad roligt att se dig!"

"Se, du har familj", sade Ron och knuffade till sin vän med axeln.

"Jo, jag vet", Harry log mot Ron, men hans blick drogs till Sirius och Remus som satt och viskade med varandra, och han var glad att se att Remus såg betydligt bättre ut.

Över axeln såg Harry hur Bill, som fortfarande hade håret i hästsvans, snabbt rullade ihop pergamentlängderna som låg kvar på bordet. "Gick resan bra, Harry?" ropade Bill medan han försökte plocka upp tolv rullar på en gång. "Monsterögat tvingade er väl inte att ta vägen över Grönland?"

"Vägen över Grönland? Vem skulle ta vägen över Grönland, det är inte ens i rätt riktning?" protesterade Julia misstroget.

"Det var ett skämt, jag trodde inte på allvar att de skulle ta den vägen", sade Bill med ett leende.

"Han försökte", sade Tonks, som kom klivande för att hjälpa Bill och omedelbart slog omkull ett brinnande ljus på det sista pergamentet. "Å nej… förlåt mig…"

"Försökte?!" protesterade Julia i en hög ton.

"Man kan aldrig vara för försiktig", brummade Moody och Julia såg misstroget på honom.

"Jo, när ens säkerhetsåtgärder hotar ens liv har det gått för långt", sade hon bestämt och skakade på huvudet.

"Jag ordnar det, kära vän", sade mrs Weasley i irriterad ton och reparerade pergamentet med en vittring på trollstaven. I ljusblixten som mrs Weasleys förtrollning framkallade uppfattade Harry en skymt av någonting som såg ut som en byggnadsritning. Mrs Weasley såg att han tittade. Hon ryckte till sig ritningen från bordet och stoppade den i Bills redan överfulla famn.

"Aww, kom igen. Nu vill jag ju veta", stönade Terry och sänkte besviket på huvudet.

"Det finns ingen anledning för er att veta", sade mrs Weasley strängt och blängde på alla så att de tittade bort och inte argumenterade mot hennes ord.

"Såna här saker borde städas undan direkt efter mötena", fräste hon innan hon svepte iväg mot en gammal hyllskänk och började plocka fram middagstallrikar. Bill tog fram sin trollstav, mumlade "Evanesco!" och skriftrullarna försvann.

"Sitt ner, Harry", sade Sirius. "Du har redan träffat Mundungus, eller hur?" Det som Harry hade tagit för en hög med trasor gav ifrån sig en utdragen, grymtande snarkning och vaknade med ett ryck.

"Jösses! Hur illa ser man ut om man misstas för en hög med trasor?" frågade Lavender misstroget med en rynkad näsa vid mannens beskrivning.

"Han är en tjuv, han har inte direkt hög standard", fnös Charlie.

"Va de nån som sa mitt namn?" mumlade Mundungus sömnigt. "Jag instämmer me Sirius…" Han höjde en ytterst smutsig hand i vädret som om han röstade, medan hans påsiga, blodsprängda ögon irrade omkring utan att kunna fästa blicken. Ginny fnissade.

"Mötet är över, Dyngan", sade Sirius medan allihop slog sig ner runt honom. "Harry är här."

"Han höll med dig väldigt ofta från mitten av sommaren och framåt", sade Remus med ett lätt skratt.

"Självklart, 'an 'ade riskerat 'Arrys liv! Det va bara rätt", sade Fleur bestämt och blängde på boken.

"Rätt att hålla med Sirius för att han riskera Harrys liv?" frågade Krum med rynkad panna.

"Sirius var ganska arg när han mötte Mundungus efter han hört om händelsen, vi misstänker att Mundungus efter det försökte hålla sig på Sirius goda sida genom att hålla med honom konstant", förklarade Bill medan han pillade på sin hästsvans.

"Öh?" sade Mundungus och kisade olyckligt på Harry genom sina matta rödblonda hårtestar. "Ja… jösses, de e han. Jaha… e de bra me dej, Harry?"

"Javisst", sade Harry.

"Hade han inte stuckit hade jag varit kvar hos Dursleys", sade Harry med en axelryckning.

"Och om vi ska vara ärliga hade han inte kunnat försvara dig", sade Sirius irriterat.

"Du protesterade inte när han valdes som vakt", påpekade Snape i en nedlåtande ton.

"Jag förväntade mig knappast dementorer på Privet Drive", muttrade Sirius medan han växlade mellan att blänga på boken och på Snape.

Mundungus fumlade nervöst i fickorna medan han fortfarande stirrade på Harry och drog fram en sotig svart pipa. Han stoppade den i munnen, tände den med sin trollstav och drog ett djupt bloss. Stora moln av grönaktig rök vällde fram och dolde honom på några sekunder. "Jag e skyldig dej en ursäkt", grymtade en röst inifrån det stinkande molnet.

"För sista gången, Mundungus", ropade mrs Weasley. "Vill du vara så snäll och inte röka den där hemska pipan här i köket, i synnerhet inte när vi precis ska äta!"

"Den e vidrig", instämde Fleur och rynkade på näsan. "Doften kom inte ur ma kläder på evigheter fyrra gången 'an använde den."

"Det är dessutom oartigt att röka inomhus", tillade Tonks och Fleur log mot sin vän.

"Å", sade Mundungus. "Visst. Förlåt, Molly." Rökmolnet försvann när Mundungus stoppade tillbaka pipan i fickan med en frän lukt av brinnande strumpor dröjde kvar.

"Och om ni vill ha middag före midnatt behöver jag ett handtag", sade mrs Weasley utan att vända sig till någon särskild. "Nej, sitt kvar du, Harry, lille vän, du har haft en lång resa."

"Vad kan jag hjälpa dig med, Molly?" frågade Tonks entusiastiskt och framskuttande.

"Det kommer inte att sluta bra, jag garanterar att en olycka kommer att ske", skrattade Charlie och Tonks kastade en kudde på honom.

"Jag kan faktiskt göra saker utan att vara klumpig!" sade hon bestämt.

"Det stämmer, jag såg henne flytta alla glastallrikar för någon vecka sen utan att ha sönder en enda", sade Remus med ett leende och Tonks log strålande emot honom.

"Tyvärr, jag höll tummarna på kunna använda henne som en anledning att göra mig av med dem", mumlade Sirius och korsade armarna framför bröstet,

"De e bara ett tillfälle", påpekade Fleur innan hon log skälmskt. "Dessytom är 'an din pojkvän, 'an måste fyrsvara dig."

"Vänta, vänta, vänta!" sade Bill medan han stirrade mellan sin flickvän och Tonks. "När hände det? När blev det officiellt och varför har ingen sagt något till mig!"

"Um… igår kväll", sade Tonks med röda kinder men hon log brett medan hon fattade tag i Remus hand.

"… din morgon sög. Du blev tillslut ihop med killen du suktat efter i månader och han dör morgonen därpå", sade Charlie misstroget. "Vad sjutton har du gjort för att ha blivit så klumpig och har sån otur? Liksom smittade din klumpighet av sig men blev dödlig?"

"CHARLIE!" utbrast mrs Weasley förskräckt medan Sirius brast ut i skratt.

"Du ska försvara mig, idiot", suckade Remus och smällde till Sirius som skakade när han försökte kväva skrattet.

"Förlåt, men det är lite underhållande när man ser det ifrån det perspektivet", sade Sirius ursäktande. Han lade roat märke till hur en hel del av häxorna i salen såg besvikna eller svartsjuka ut och dolde ett leende bakom en hand; det var något han skulle reta sin vän för i framtiden.

Mrs Weasley tvekade och såg lite ängslig ut. "Öh… nej, det går bra ändå, Tonks, vila dig du också, du har gjort nog för idag."

"Nej, nej, jag vill hjälpa till!" sade Tonks glatt och slog omkull en stol när hon sprang fram mot hyllskänken, där Ginny stod och plockade ut bestick.

"Inte ett ord Charlie, kom ihåg att jag var med medan du gick igenom din pubertet!" hotade Tonks och Charlie som precis öppnat munnen stängde den snabbt igen.

"Vi kanske borde ge henne en guldstjärna, det var faktiskt inte hon som var ansvarig för den stora olyckan den här gången."

"REMUS!" utbrast Tonks och hon höjde handen för att smälla till honom innan hon tvärt avbröt sig, istället spände hon blicken i honom. "Enda anledningen till att jag inte smäller till dig är för att du var döende för några timmar sen!"

"Åh det är lugnt, han blir inte skadad av ett slag på armen. Han skulle klara ett mot bröstet eller ett lite lättare mot huvudet med för den delen", sade Newt lugnt medan han tittade upp från en sketch som han höll på att måla upp. "En av de få fördelarna varulvar har är deras förmåga att läka fort. Självklart är det något de tvingats utveckla på grund av de traumatiska skadorna som skulle bestå genom månaderna ifall det inte hände.

"Tack så mycket", Tonks log emot den gamla mannen innan hon smällde till Remus som med ett skratt gned armen hon träffat.

Snart skar en hel rad tunga knivar kött och grönsaker på egen hand, övervakade av mr Weasley, medan mrs Weasley rörde i en kittel som hängde över elden och de andra tog fram serveringsfat, bägare och mer mat från skafferiet. Harry blev kvar vid bordet tillsammans med Sirius och Mundungus som fortfarande blinkade sorgset mot honom.

"Haru sett till gamla Figgy sen sist?" frågade han.

"Hon är fortfarande rasande", sade mrs Weasley och skakade på huvudet "vilket hon har all rätt till."

"Ingen sa någonting om det!" protesterade Fred och George i mun på varandra.

"Nej", sade Harry. "Jag har inte sett till nån."

"Jag skulle inte ha gett mej av", sade Mundungus i vädjande ton och lutade sig fram, "men jag fick nys om ett riktigt kap…"

"Du skulle ha sett när han försökte förklara det för Sirius", fnös Tonks.

Harry tvekade och Sirius såg uppmuntrande på honom, medveten om att hans gudson ville ställa en fråga. "Var du väldigt upprörd? De får det att låta som… jag menar när jag kom, du verkade inte så upprörd…", sade Harry tvekandes.

"Klart jag inte gjorde, du hade inte gjort något fel. Det fanns ingen anledning för mig att agera upprörd framför dig", sade Sirius allvarligt. "Jag var väldigt arg i början för att du hamnade i fara, att du behövde försvara dig själv. Men jag kan också erkänna att en del av mig var glad över att det hände, över att du inte längre var kvar på Privet Drive. Jag antar att man kan säga att jag hade väldigt blandade känslor."

"Du ville ha mig där, i huset?" frågade Harry med ett hoppfullt leende.

"Jag vill alltid spendera tid med dig", Sirius log varmt mot sin gudson.

Harry kände någonting stryka mot knät och hoppade till, men det var bara Krumben, Hermiones hjulbenta rödgula katt, som spinnande snodde sig runt Harrys ben och sedan hoppade upp i Sirius knä och rullade ihop sig. Sirius kliade honom förstrött bakom öronen medan han, fortfarande med bister min, vände sig mot Harry.

"Krumben är förvånansvärt bra vän med Sirius", sade Ron och skakade på huvudet, han hade många gånger kommit ner och sett Krumben ligga i Sirius knä.

"Han är en väldigt intelligent katt som har mycket att säga", sade Sirius med ett litet leende.

"Har du haft en trevlig sommar hittills?"

"Nej, den har varit botten."

För första gången flög någonting som liknade ett leende över Sirius ansikte. "Jag förstår faktiskt inte vad du har att klaga över."

"Ursäkta?" sade Alicia misstroget och stirrade på Sirius, hon hade trott att han var den enda vuxna som faktiskt förstod allvaret i Harrys situation.

"Jag var inte medveten om hur illa det egentligen var", sade Sirius men sänkt blick.

"Få inga skuldkänslor nu, Sirius. Du gjorde inget fel och du fick mig på bättre humör", sade Harry bestämt och Sirius log medan han sträckte fram handen för att stryka Harrys hår.

"Du är för snäll mot mig", mumlade Sirius och innan Harry hann protestera hade mrs Diggory fortsatt läsa.

"Va?" sade Harry misstroget.

"Personligen skulle jag ha välkomnat en Dementorattack. En kamp på liv och död om min själ hade varit ett trevligt avbrott i enformigheten. Du tycker att du har haft det svårt, men du har åtminstone kunnat gå ut, sträcka på benen, ge dig in i ett par slagsmål … jag har suttit fast inomhus i en hel månad."

"Du har inte kunnat gå ut på en månad! Varför inte?"

"Jag vet inte om ni har glömt bort den lilla detaljen att jag är eftersökt som en massmördare och Voldemorts högra hand, det gör det lite svårt att vandra omkring mitt i London", sade Sirius med ett snett leende som var en aning för skarpt för att vara äkta.

"Åh, din stackare", sade Katie medlidsamt och Sirius gav Remus en förvirrad blick, osäker på hur han skulle ta emot sådan medlidsamhet från en så mycket yngre person. Remus log bara mot sin vän; tacksam att det inte var han själv för en gångs skull som tog emot medlidandet.

"Hur kommer det sig?" frågade Harry och rynkade pannan.

"Därför att Trolldomsministeriet fortfarande är efter mig, och Voldemort känner säkert till att jag är en animagus vid det här laget, för Slingersvans måste ha talat om det för honom, så min listiga förklädnad är meningslös. Det finns inte mycket jag kan göra för Fenixordern… eller det är i alla fall vad Dumbledore tycker!"

Det var någonting med Sirius lätt olustiga infall när han uttalade Dumbledores namn som lät Harry förstå att Sirius inte heller var särskilt nöjd med rektorn. Harry kände hur en plötsligt tillgivenhet för gudfars vällde upp inom honom.

"Vi hade skilda åsikter kring hanteringen av Harry", sade Sirius medan han gav Dumbledore en skarp blick.

"Hanteringen av mig? Vad är jag, en hund?"

"Nej, det är Sirius", sade Remus genast och Harry blängde på honom, han uppskattade inte skämtet så som hans vänner verkade ha gjort.

"Sirius hade rätt, jag borde ha lyssnat på honom", suckade Dumbledore medan han stirrade ner på sina händer.

"Vi kan inte ändra vad som redan hänt Albus, men vi kan försöka påverka vad som händer i framtiden", sade McGonagall allvarligt och Dumbledore log tacksamt mot henne.

"Du vet åtminstone vad som har hänt", sade han uppmuntrande.

"Å, javisst", sade Sirius ironiskt. "Jag har fått lyssna till Snapes rapporter, fått lov att ta emot alla hans spydiga antydningar om att han är ute och riskerar livet medan jag bara sitter här på min rumpa och har det skönt … han frågar mig hur det går med städningen…"

"Oooh, jag förstår att du lider", sade Gabriel med en grimas.

"Tack! Du är en oerhört smart person, folk borde lyssna mer på dig", sade Sirius allvarligt och nickade medan han pratade. Professorerna delade bestörta blickar med varandra.

"Vilken städning?" frågade Harry.

"Vi försöker få det här stället människobeboeligt", sade Sirius och viftade med handen runt det trista köket. "Det har inte bott nån här på tio år, inte sen min kära mamma dog, såvida man inte räknar hennes gamla husalf, och han har blivit helt vrickad… har inte städat nånting på evigheter."

"Sirius", sade Mundungus, som inte verkade ha lyssnat på samtalet utan i stället hade suttit och studerat en tom bägare. "E de här äkta silver, hörru?"

Narcissa spände blicken i boken, men avhöll sig från att säga något.

"Ja", sade Sirius och granskade den med avsmak. "Finaste tomtesmitt silver från 1400-talet, prydd med familjen Blacks vapen."

"Fast de skulle nog gå å få bort", muttrade Mundungus och polerade den med ärmen.

"Det är bäst att han inte försöker att sno dem. Det är familjeklenoder!" sade Narcissa bestört medan hon blängde på boken.

"Ingen större förlust om jag ska vara ärlig", sade Sirius med en axelryckning men när han såg sin kusins blick tillade han snabbt; "men han har för mycket respekt för mig för att stjäla dem, så oroa dig inte."

"Fred … George… Nej, bär dem bara!" skrek mrs Weasley gällt.

Harry, Sirius och Mundungus såg sig om och inom bråkdelen av en sekund hade de dykt ner från bordet. Fred och George hade förhäxat en stor gryta med kött och grönsaker, ett järnkrus med honungsöl och en tung träskärbräda med tillhörande kniv så att de skulle susa genom luften mot dem.

"Ånej, det här kommer inte sluta bra", suckade Angelina och skakade på huvudet.

"Ha i alla fall lite förtroende för oss!" protesterade George och korsade armarna framför bröstet.

"Åh, jag har, men jag vet också hur det här kommer sluta."

Grytan gled utmed hela bordet. Den stannade precis på kanten och lämnade ett långt svart brännmärke efter sig; kruset med honungsöl föll omkull med ett brak och spillde ut innehållet överallt, brödkanten halkade ner från skärbrädan och landade hotfullt darrande med spetsen nedåt, exakt där Sirius hand hade befunnit sig några sekunder tidigare.

"Åh herregud, du kunde ha förlorat handen!" flämtade Narcissa chockat.

"Låt oss inte överdriva nu, som mest hade jag förlorat ett finger eller två, som minst hade kniven gått igenom handen. Jag har haft värre olyckor", sade Sirius med en axelryckning och ett stort leende.

"Det är faktiskt sant", suckade Charlus, och hade någon brytt sig om att kolla hade de sett en sorgsen blick i hans ögon.

"Du store tid!" skrek mrs Weasley. "Det där var inte nödvändigt… jag har fått nog av det här… bara för att ni får lov att utöva trolldom nu behöver ni inte slita fram era trollstavar för varenda liten småsak!"

"Vi försöker bara spara lite tid!" sade Fred och skyndade sig fram och ryckte loss brödkniven ur bordet. "Förlåt, Sirius… vi menade inte att…"

"Ryckte loss?" frågade Lavender svagt.

"Den satt fast ganska ordentligt", sade Fred och gned sig i nacken med högra handen. "Vi menade inte att skada någon eller så, i ögonblicket verkade det bara som en bra idé."

Både Harry och Sirius skrattade. Mundungus, som hade ramlat baklänges från sin stol, svor så det osade när han reste sig upp. Krumben hade gett ifrån sig ett ilsket fräsande och rusat in under hyllskänken, där hans stora gula ögon glödde i mörkret.

"Det är officiellt, de har blivit galna", sade McLaggen och skakade på huvudet.

"Sirius har alltid varit galen", sade Remus torrt.

"En åkomma man drar på sig när man växer upp i det huset", sköt Sirius in i en bitter ton och Remus grimaserade; att bränna ner huset blev allt mer frestande.

"Pojkar", sade mr Weasley och lyfte tillbaka grytan mitt på bordet, "er mamma har rätt, ni borde visa lite ansvarskänsla nu när ni har blivit myndiga."

"Ingen av era bröder ställde till med den här sortens elände!" sade mrs Weasley ursinnigt till tvillingarna medan hon dängde ner ett nytt krus honungsöl på bordet och spillde ut nästan lika mycket igen. "Bill tyckte inte att han måste transferera sig var och varannan decimeter! Charlie förtrollade inte allt han stötte på! Percy…" Hon avbröt sig tvärt och kippade efter andan med en skrämd blick på sin man, som plötsligt hade blivit alldeles stel i ansiktet.

Percy drog ljudlöst efter andan och stirrade på boken, hans händer darrade lätt efter att ha hört hur hans föräldrar reagerade bara vid att höra hans namn, hur mycket hade han sårat dem med sitt beteende?

"Kom så äter vi", sade Bill snabbt.

"Det ser jättegott ut, Molly", sade Lupin och slevade upp köttgryta på en tallrik som han räckte henne över bordet. Under ett par minuter rådde det tystnad med undantag av klirret från tallrikar och bestick och skrapandet från stolar när alla slog sig ner för att äta. Sedan vände sig mrs Weasley till Sirius.

"Jag har tänkt tala om för dig, Sirius, att nånting är instängt i det där skrivbordet i vardagsrummet, det skramlar och skakar hela tiden. Det kan förstås bara vara en boggart, men vi borde be Alastor ta sig en titt på det innan vi släpper ut det."

"Vad skulle det annars vara om inte en boggart?" frågade Hannah nervöst.

"Med tanke på vilket hus det är, vad som helst. Huset är fullt med svartkonst och farliga föremål", sade Sirius med en grimas.

"Varför gör ni er inte av med sakerna?" frågade Terry intresserat.

"Vi håller på, men huset är en katastrof", fnös Tonks och Sirius nickade instämmande.

"Som du vill", sade Sirius likgiltigt.

"Gardinerna där inne är fulla av doxyfeer också", fortsatte mrs Weasley. "Jag tänkte att vi kunde försöka ta itu med dem imorgon."

"Hur tog sig doxyfeer in?" frågade Hagrid chockat.

"Ingen har tagit hand om huset på åratal", fnös Sirius. "Antingen tog de sig in själva, eller så hade min familj doxyfeer på lager som rymde och tog över vardagsrummet."

"Det ser jag fram emot", sade Sirius.

Han hörde ironin i hans röst, men han var inte säker på att någon annan gjorde det.

"Åh, vi märke, vi hade en lista över antalet gånger det hände", sade George med ett brett leende.

"Varför hade ni en lista över något sådant?" protesterade Astoria misstroget.

"Vi behövde sysselsätta oss, och roa oss för den delen, på något sätt", sade Fred och ryckte på axlarna.

Mitt emot Harry underhöll Tonks Hermione och Ginny med att förvandla sin näsa mellan tuggorna. Medan hon varje gång knep ihop ögonen med samma plågade min som hon hade haft borta i Harrys sovrum svällde hennes näsa upp till ett näbbliknande utskott som påminde om Snapes, krympte ihop till en champinjonhatts storlek, varefter en massa hår började växa ut ur båda näsborrarna. Det här var tydligen ett återkommande nöje vid bordet, eftersom Hermione och Ginny snart bad att få se sina älsklingsnäsor.

"Mamma gav upp för länge sen med att försöka sätta stopp för det", skrattade Ginny.

"Jag fick helt enkelt acceptera att det inte förstörde deras aptit", sade mrs Weasley och himlade med ögonen men hon log ändå.

"Lite middagsunderhållning är aldrig fel", sade mr Weasley med ett eget leende.

"Gör den som liknar ett gristryne, Tonks."

Tonks gjorde som de bad och när Harry tittade upp tyckte han plötsligt att det satt en flick-Dudley och grinade från andra sidan bordet. Mr Weasley, Bill och Lupin var mitt uppe i en intensiv diskussion om alfer.

"Jag ska nog sluta göra gristrynet ifall jag liknar honom", sade Tonks med en grimas.

"Men det är ju min favorit", stönade Ginny och Tonks kunde inte låta bli att skratta.

"De avslöjar ingenting än", sade Bill. "Jag kan fortfarande inte bli klok på om de tror att han är tillbaka eller inte. De kan förstås föredra att inte välja sida över huvud taget. Hålla sig utanför."

"Jag är säker på att de aldrig skulle gå över till Ni-vet-vem", sade mr Weasley och skakade på huvudet. "De har också lidit förluster, kommer ni ihåg den där alf-familjen han mördade förra gången, nånstans i närheten av Nottingham?"

"Var inte det ganska dumt gjort? Jag menar att ha svartalferna på sin sida hade väl varit något positivt?" mumlade Harry fundersamt.

"Ja, men Voldemort, liksom många andra trollkarlar, ser ner på svartalfer", svarade Bill med en axelryckning.

"Jag tror det beror på vad de blir erbjudna", sade Lupin. "Och då pratar jag inte om guld. Om de erbjuds den frihet som vi har förvägrat dem århundraden kommer de att känna sig frestade. Har du fortfarande inte haft nån framgång med Ragnok, Bill?"

"Vänta, Ragnok? Är inte det Gringotts bankdirektör?" protesterade Draco misstroget, han visste ifrån sin pappa att det var ytterst svårt att få en möjlighet att prata med den svartalfen.

"Jo, det stämmer", sade Bill långsamt, hans röst misstänksam. "Jag diskuterade mitt kontrakt och på grund av omständigheter som jag inte kommer gå in på krävdes hans närvaro. Jag har bara träffat honom en gång."

"Han är ganska fientligt inställd till trollkarlar för ögonblicket", sade Bill. "Han är fortfarande ursinnig över den där historien med Bagman, han tror att ministeriet har tystat ner hela saken, de där alferna fick aldrig sitt guld av honom, och du vet…"

Höga skrattsalvor från mitten av bordet dränkte resten av Bills ord. Fred, George, Ron och Mundungus vred sig av skratt på sina stolar.

Mrs Weasley snörpte på munnen.

"… å då", sade Mundungus halvkvävt, med tårarna rinnande nerför kinderna, "å då, tro de eller inte, säjer han till mej: 'Hörru, Dyngan, var fick du alla dom där paddorna ifrån? För nån jävla knöl har gått å snott alla mina!' Å jag säjer: 'Snott alla dina paddor, Will, de va illa. Så då vill du förstås ha några fler?' Å tro mej eller inte, pojkar, den korkade knäppgöken köper tillbaks alla sina egna paddor av mej för mycket mer än han betala för dom första gången…"

Skratt brast ut runt om i salen vid Mundungus berättelse bland eleverna medan professorerna ogillande såg på.

"Det är genialt!" flämtade Gabriel som begravt huvudet i sin högra arm medan han skrattade så hela hans kropp skakade.

"Jag tror inte vi behöver höra nåt mer om dina affärer, det räcker mer än väl, Mundungus", sade mrs Weasley skarpt när Ron sjönk ihop över bordet vrålande av skratt.

"Ursäkta, Molly", sade Mundungus genast medan han torkade sig i ögonen och blinkade åt Harry. "Men du förstår, Will snodde dom från Vårt-Harris till å börja me, så jag gjorde egentligen inte nåt orätt."

Vid den informationen lös ett flertal elever upp och professorerna delade förskräckta blickar.

"Ahem", Dumbledore harklade sig lätt och alla vände sig emot honom. "Medan Mundungus berättelse var underhållande är jag rädd att vi inte kan följa hans moraliska kompass. Jag vill också passa på att påminna alla om att stöld är förbjudet här på Hogwarts och att de som gör det kommer få möta konsekvenser för sitt agerande om det kommer fram", Dumbledores blick stannade ett par sekunder vid Luna innan han lät blicken vandra vidare.

"Jag vet inte var du har fått lära dig om rätt och orätt, Mundungus, men du verkar ha missat ett par avgörande lektioner", sade mrs Weasley kyligt.

Fred och George begravde ansiktet i sina bägare med honungsöl. George hickade. Av någon anledning kastade mrs Weasley en ilsken blick på Sirius innan hon reste sig upp för att hämta en stor rabarberpaj till efterrätt. Harry vände sig mot sin gudfar.

"Varför är hon arg på Sirius?" frågade Angelina lågmält och Fred grimaserade.

"Mamma och Sirius har väldigt olika åsikter och kommer sällan överens."

"Molly gillar inte Mundungus", sade Sirius med dämpad röst.

"Hur kommer det sig att han är med i Fenixordern?" frågade Harry mycket tyst.

"Han är användbar", mumlade Sirius. "Känner alla skojare — ja, det är ju inte konstigt eftersom han själv är en skojare. Men han är också väldigt lojal mot Dumbledore, som hjälpte honom ur en svår knipa en gång. Det lönar sig att ha med en sån som Dyngan, han får höra saker som inte vi får. Men att bjuda in honom på middag tycker Molly går för långt. Hon har inte förlåtit honom för att han smet från sin post när han skulle bevaka dig."

"Som om du själv inte var rasande", fnös Tonks och skakade på huvudet.

"Mundungus har varit mycket mer samarbetsvillig de senaste månaderna", påpekade Kingsley med ett snett leende.

"Njut av det medan det varar, han kommer glömma bort det så småningom", fnös Moody.

"Skulle det skada dig att vara optimistisk någon gång?" frågade Remus med ett höjt ögonbryn och Moody himlade med sitt äkta öga.

Efter tre portioner rabarberpaj med vaniljkräm kändes Harrys jeans obehagligt trånga i midjan (vilket sa en hel del, eftersom jeansen en gång hade varit Dudleys)

"Hur mycket åt du egentligen?" frågade Ginny misstroget och stirrade med vida ögon på Harry som ryckte på axlarna.

"En bättre fråga är hur han kan vara så smal", sade Dorea och betraktade kritiskt sin sonson.

"Jag har väldigt bra ämnesomfattning", sade Harry.

"Ni ignorerar alla den viktigaste frågan, när hade Dudley de jeansen?" sade Ron allvarligt och Harry gav honom bara ett roat leende till svar.

När han lade ner skeden hade samtalen stannat av; mr Weasley lutade sig bakåt i stolen och såg mätt och avslappad ut, Tonks, som hade sin vanliga näsa igen, gäspade stort, och Ginny, som hade lockat fram Krumben från hans gömställe under hyllskänken, satt med korslagda ben på golvet och rullade honungsölskorkar som han kunde jaga.

"Det börjar bli läggdags, tror jag", sade mrs Weasley med en gäspning.

"Inte riktigt än, Molly", sade Sirius. Han sköt ifrån sig sin tomma tallrik och vände sig mot Harry. "Vet du, jag är förvånad över dig. Jag trodde att det första du skulle göra när du kom hit var att fråga om Voldemort."

Mrs Weasley blängde på Sirius, hon avskydde fortfarande att Sirius hade dragit upp det ämnet och att han uppmuntrade barnen att delta i kriget, det spelade ingen roll att de mött och överkommit saker tidigare. De var fortfarande barn, hade fortfarande ingen anledning att delta i ett krig.

Atmosfären i rummet förändrades med en hastighet som Harry förknippade med ankomsten av Dementorer. Om den bara några sekunder tidigare hade varit sömnigt avslappnad var den nu uppmärksam, till och med spänd. En rysning hade farit runt bordet när Voldemorts namn nämndes. Lupin, som just varit på väg att ta en klunk vin, sänkte långsamt bägaren med ett vaksamt uttryck.

"Beredd på en skrikmatch?" mumlade Tonks i örat på Remus, som rodnade svagt när hennes läppar snuddade vid örat.

"Delvis, jag var också förvånad att han drog upp det där. Jag hade trott att han skulle dra upp det privat med Harry."

"Hade jag varit smart hade jag gjort det", sade Sirius och flinade när både Remus och Tonks ryckte till, förvånade över att han hört deras konversation. Med ett retsamt leende knackade han med ett finger mot sitt ena öra och Remus himlade med ögonen.

"Det gjorde jag också!" sade Harry harmset. "Jag frågade Ron och Hermione, men de sa att vi inte får vara med i Fenixordern, så…"

"Och det har de alldeles rätt i", sade mrs Weasley. "Ni är för unga." Hon satt käpprakt i stolen med nävarna hårt knutna på armstöden, och varje spår av dåsighet som bortsopat.

"Ohh, jag förstår vad ni menar med att de har olika åsikter", sade Angelina förstående.

"Jupp, det har skapat en hel del diskussioner i huset", sade Ginny och skakade på huvudet.

"Sen när måste nån vara med i Fenixordern för att få ställa frågor?" sade Sirius. "Harry har suttit fast i det där mugglarhuset i en månad. Han har rätt att få veta vad som har hä…"

"Vänta nu!" avbröt George med hög röst.

"Varför ska Harry få sina frågor besvarade?" frågade Fred argt.

"VI har försökt att få ur er saker i en hel månad och ni har inte berättat en enda jäkla grej för oss!" sade George.

"Ni var i rummet, ni hade fått höra idioter", stönade Oliver och skakade på huvudet.

"Vi tänkte inte riktigt så långt", sade Fred och förde upp ena handen för att klia sig i bakhuvudet.

"Uppenbarligen inte", Astoria log en aning hånande emot dem. "Typiskt Gryffindors att dundra rakt in i en konversation utan att tänka efter."

"Och vad menar du med det?" sade Gabriel och blängde på henne.

"Du får tolka det som du vill", Astoria blinkade inte utan stirrade utmanade på Gabriel.

"Ni är för unga, ni är inte med i Ordern", sade Fred med en gäll röst som lät kusligt lik hans mammas. "Harry är inte ens myndig!"

"Det är inte mitt fel att ni inte har fått veta vad Ordern gör", sade Sirius lugnt, "det är era föräldrars beslut. Harry å andra sidan..."

"Det är en väldigt bra poäng", sade Dorea bestämt och Charlus nickade instämmande.

"Det är alltid upp till föräldrarna eller vårdnadshavaren att fatta såna beslut", tillade Narcissa och Sirius gav dem tacksamma leenden.

"Det är inte din sak att bestämma vad som är bra för Harry!" sade mrs Weasley skarpt. Hennes vanligtvis vänliga ansikte såg hotfullt ut. "Du har väl inte glömt vad Dumbledore sa?"

"Ursäkta men har han inte all rätt att bestämma? Jag menar han är Harrys gudfar och Harrys föräldrar valde honom som vårdnadshavare", sade Parvati med ett höjt ögonbryn medan hon betraktade mrs Weasley.

"Han är också känd för att fatta drastiska beslut, de är barn!" protesterade mrs Weasley och Sirius satte sig rakare upp i sin plats, tydligt redo för en strid.

"Jag ser inte vad som är drastiskt i att vilja förbereda dem för verkligheten. De behöver kunna försvara sig, och för att göra det ordentligt behöver de information", sade Charlus bestämt. "Sirius är Harrys vårdnadshavare och jag kan inte ha större förtroende för honom och hans beslut."

"Om vad då?" frågade Sirius hövligt, men med uppsynen hos en en man som bereder sig på strid.

"Om att inte berätta mer för Harry än han behöver få veta", sade mrs Weasley med tungt eftertryck på de tre sista orden.

"Men det betyder även att ni inte inte kan låta bli att strunta i att ge någon information. Uppenbarligen behöver de, åtminstone Harry, få veta en del saker", sade Cho.

"Och det är brist på information som tidigare år har resulterar i att han hamnat i fara", tillade Dorea med rynkad panna.

Rons, Hermiones, Freds och Georges huvuden svängde från Sirius till mrs Weasley som om de följde en tennismatch. Ginny låg på knä mitt i en hög övergivna honungsölskorkar och följde samtalet med lätt gapande mun. Lupin hade ögonen fästa på Sirius.

"Jag tänker inte berätta mer för honom än han behöver få veta Molly", sade Sirius. "Men eftersom det var han som såg Voldemort komma tillbaka", (återigen gick det en rysning runt bordet då namnet hördes), "har han mer rätt än de flesta att…"

"Låt mig gissa, de har olika uppfattningar om hur mycket Harry behöver veta", sade Su Li.

"Vad kan möjligtvis ha gett dig den idén?" frågade Charlie sarkastiskt.

"Mamma är väldigt beskyddande, om hon fick bestämma skulle vi endast veta att ett krig är på gång att bryta ut men att det bekämpas", sade Ginny och himlade med ögonen.

"Medan jag förstår den tankegången kan jag inte hålla med den", sade Dorea, hennes ord långsamma och eftertänksamma. "Harry svävar i fara, ett flertal personer vill se honom död. I det här läget är det bäst att ge honom så mycket information som möjligt."

"Han är inte medlem av Fenixordern!" sade mrs Weasley. "Han är bara femton och…"

"Och han har fått klara av lika mycket som de flesta i vår Ordern", sade Sirius, "och mer än många av dem."

"Ingen förnekar vad han har gjort!" sade mrs Weasley med höjd röst medan händerna darrade på armstöden. "Men han är fortfarande…"

"Varför inte låta Harry bestämma?" föreslog Terry.

"De kommer inte vilja det, jag menar de skulle behöva berätta då, vilket några verkar vara emot", påpekade Katrina och log.

"Jo, men Harry är också den person som Voldemort vill se död, så han borde få information", påpekade Terry allvarligt, och en del av honom undrade exakt när han slutat frukta att säga Voldemorts namn, det kändes så naturligt att säga det nu.

"Han är inget barn!" sade Sirius otåligt.

"Han är inte vuxen heller!" sade mrs Weasley och färgen steg på hennes kinder. "han är inte James, Sirius!"

"Tack, Molly, jag är fullt medveten om vem han är", sade Sirius kallt.

"Jag är inte säker på det! Ibland när du pratar om honom skulle man kunna tro att du fått din bäste vän tillbaka!"

"Jag är mycket väl medveten om vem han är!" sade Sirius i en lågmäld röst som var isande kall. Han gjorde sitt bästa för att inte visa det, men det gjorde ont inombords att så många verkade tro att han såg Harry som en ersättare för James. James hade varit hans bästa vän, de hjälpte alltid och såg efter varandra. Han hade aldrig behövt oroa sig på riktigt för att James skulle dö, de hade sina uppdrag tillsammans och hade alltid planerat att dö tillsammans. Harry… Harry var hela Sirius värld, och Sirius visste att han skulle göra allt han kunde, skulle aldrig låta Harry dö. Inte vid hans sida, inte före, inte alls. Harry var praktiskt taget hans son och han hade alltid älskat honom som en.

"Det är klart att du vet vem han är", sade Dorea bestämt i en röst som inte lämnade några rum för argument. "Du har alltid velat hans bästa."

"Vad är det för fel med det?" sade Harry.

"Felet är att du inte är din far, hur mycket du än liknar honom!" sade mrs Weasley och fortsatte att stirra stint på Sirius. "Du går fortfarande i skolan och vuxna personer med ansvar för dig borde komma ihåg det!"

"Harry har också hamnat i fara varje år på skolan", avbröt Remus milt. "Jag upprepar vad jag redan sagt ett flertal gånger, Sirius har rätt i att vi måste hålla Harry informerad."

"De har tillräckligt mycket att oroa sig för redan!" sade mrs Weasley irriterat och såg sig om efter stöd i salen.

"Jag kan se båda sidornas argument, men", sade Narcissa och hon talade långsamt, som om hon fortfarande övervägde sina ord. "jag håller med Molly, låt dem vara barn medan de fortfarande kan. Det är något de aldrig kommer få tillbaka."

"Vilket alltså betyder att jag är en oansvarig gudfar?" frågade Sirius och höjde rösten.

"Det betyder att du är känd för att handla överilat, Sirius, och det är därför Dumbledore hela tiden påminner dig om att du måste stanna hemma och…"

"Jag vet inte, mannen bröt sig ut från Azkaban för Harrys skull", påpekade Susan i en tålmodig ton. "Och riskerade bokstavligen sin själ för honom."

"Glöm inte bort alla brev och presenter som han har gett Harry sen dess… eller det faktum att han flyttade ifrån ett tropiskt land tillbaka till Skottland för att bo i en grotta och livnära sig på råttor", sade Ron och ryste vid tanken på det.

Hermione gnagde lätt på underläppen. "Han är väldigt bra på att lugna ner Harry, ge honom tröst. Från vad jag sett försöker han… göra det bästa för Harry, trots sina egna problem."

"Med andra ord så är Sirius en fantastisk gudfar som gör allt han kan för att beskydda Harry…", Alisa höjde på ett ögonbryn när alla vände sig emot henne förvånat. "Jag sammanfattade bara vad ni sa, och om jag ska vara ärlig förstår jag inte varför vissa tydligen tror att han ser på Harry som James, från vad jag har hört ser han honom som sin son, eller har jag fel?"

"Um nej, det stämmer ganska bra", sade Harry som blinkat långsamt, han hade inte förväntat sig att hon skulle försvara dem. "Sirius är bäst."

"Jag gör bara mitt jobb som din gudfar", sade Sirius med ett varmt leende och genast var det som om någon plötsligt hade stoppat musiken mitt under en fest och alla stirrade misstroget under tystnad på honom.

"Non, dy 'ar gjort mer än vad som kynde krävas av dig", sade Fleur bestämt efter några ögonblicks tystnad.

"Var vänlig och lämna mina instruktioner från Dumbledore utanför det här, är du snäll!" sade Sirius och höjde rösten ännu mer.

"Arthur!" sade mrs Weasley och svängde runt mot sin man. "Arthur, ge mig lite stöd!"

Mr Weasley svarade inte omedelbart. Han tog av sig glasögonen och putsades dem långsamt mot klädnaden utan att se på sin fru. Först när han omsorgsfullt hade satt tillbaka dem på näsan yttrade han sig.

"Han håller inte med sin fru", sade Zabini roat.

"Det är uppenbart, och hon kommer inte vara glad", instämde Draco och skakade på huvudet.

"Dumbledore vet att situationen har förändrats, Molly. Han har insett att Harry måste hållas informerad till en viss grad, nu när han bor i högkvarteret."

"Ja, men det är inte samma sak som att låta honom få fråga precis vad han vill."

"När sa de egentligen att han skulle få fråga vad som helst?" frågade Percy och lutade på huvudet för att visa sitt intresse.

"Det sa de egentligen aldrig, men vi visste att det antagligen skulle sluta med det", sade Bill med en axelryckning.

"Personligen tror jag", sade Lupin lågmält och tittade bort från Sirius då mrs Weasley hastigt vände sig mot honom hopp om att äntligen få en bundsförvant, "att det är bättre att Harry får fakta i saken från oss —inte alla fakta, Molly, men bilden i stort — och inte en förvrängd version från… andra."

Hans ansiktsuttryck var vänligt, men Harry var övertygad om att åtminstone Lupin visste att en del förlängningsöron hade överlevt mrs Weasleys utrensningar.

"Du visste vad!" sade mrs Weasley och vände sig om för att blänga på Remus.

"Är det nu jag ska spela mitt kort om att jag var döende för ett litet tag sen för att komma undan?" mumlade Remus och för en sekund frös Tonks till innan hon skrattade nervöst.

"Det beror på, tror du att du kommer behöva det senare?" sade hon tillslut och var glad att rösten inte skakade något. Remus nickade och vände sig om för att le ursäktande emot mrs Weasley.

"Och folk är fortfarande 'Remus är den mogna, laglydiga, tråkiga marodören som följer alla regler' trots att det gått över 20 år sen han började på Hogwarts och allt bevis som säger motsatsen", sade Sirius och han tittade rakt på professorerna medan han pratade, som om han utmanade dem till att protestera.

"Kan jag också få peka ut hur han även var sen till sin första lektion, förhäxade Peeves och fick sen Neville att placera Snape i sin farmors kläder", sade Gabriel med ett oskyldigt leende på läpparna och flera stycken brast ut i skratt vid påminnelsen.

"Jaha", sade mrs Weasley och andades djupt medan hon såg sig omkring runt bordet efter stöd som inte kom. "Jaha… jag ser att jag kommer att bli nedröstad. Men jag vill bara säga att Dumbledore måste haft sina skäl för att inte vilja att Harry skulle få veta för mycket, och eftersom jag är en person som har Harrys bästa för ögonen…"

"Sirius har alltid velat det bästa för Harry!" avbröt Dorea genast och hon blängde på mrs Weasley men innan den andra häxan hann försvara sig hade läsningen fortsatt.

"Han är inte din son", sade Sirius tyst.

"Så gott som", sade mrs Weasley häftigt. "Vem annars har han?"

"Han har mig!"

"Och James och Lily kunde inte ha gjort ett bättre val", sade Charlus i en stolt ton, omedveten om mrs Weasley tveksamma ansiktsuttryck.

"Jag visste att Lily skulle flå mig levande om jag lät Harry hantera situationen utan någon information. James och Lily gav sina liv för… kriget… det sista de skulle vilja var att Harry inte hölls i mörket om vad som pågick. Harry är min gudson, jag vet vad han behöver, jag vet vad hans föräldrar skulle ha velat att vi gjorde. Jag skulle göra allt för att hålla honom säker… Han är inte ett av dina barn, Molly", sade Sirius lågmält och mrs Weasley hade protesterat om hennes man inte placerat en varnande hand på hennes arm.

"Varför sa du inte det där i köket?" frågade Tonks förvånat medan hon betraktade Sirius.

"Därför han inte fick möjligheten", muttrade Remus med en irriterad blick. "Molly drog upp Azkaban och han drogs in i sina skuldkänslor om att inte ha varit där för Harry, att han inte hade kunnat beskydda honom året innan eller hans föräldrar."

"Ja", sade mrs Weasley och snörpte på munnen. "Saken är bara den att det har varit ganska svårt för dig att se efter honom medan du har suttit inlåst i Azkaban, eller hur?"

"Ursäkta mig, men jag måste ha hört fel", sade Dorea som darrade av ilska. Charlus stod tystlåtet bakom henne men hans hand som kramade ryggstödet var vit.

"Nej, det är vad det står", sade mrs Diggory och skakade på huvudet, hon kunde förstå ilskan som den äldre häxan kände.

"Jag vet inte vad du har för problem med min son, men det slutar nu!" fräste Dorea.

"Sirius må har begått en del misstag i sitt liv, men han har alltid gjort sitt bästa för sin familj. Vi hade inte kunnat be om en bättre vårdnadshavare för Harry", sade Charlus bestämt och uppredde sina tidigare ord medan han blängde på mrs Weasley.

"Jag vill bara Harrys bästa!" protesterade mrs Weasley med en svagt darrande underläpp.

"Sirius med!" fräste Dorea och blängde på den andra häxan. "Du har ingen rätt att säga det där! Eller antyda att Sirius inte kan se skillnad på James och Harry, för jag garanterar att han är mer än väl medveten om det."

"Det räcker mamma", avbröt Sirius lågmält och Dorea vände sin uppmärksamhet mot honom. "Jag är tacksam för ditt försvar, men vi borde fortsätta läsa."

Dorea tvekade en stund men efter att ha betraktat det mjuka leendet i sin svärsons ansikte och hans ögonen som var en aning blankare än vanligt nickade hon instämmande.

Sirius började resa sig ur stolen.

"Molly, du är inte den enda här vid bordet som bryr sig om Harry", sade Lupin skarpt. "Sirius, sätt dig ner."

"Varför är du arg på honom?" sade Leanne förvånat.

"Jag var inte arg på honom", sade Remus och skakade lätt på huvudet. "Jag var frustrerad över situationen."

Mrs Weasleys underläpp darrade. Sirius sjönk långsamt tillbaka i stolen, vit i ansiktet.

"Jag tycker att Harry borde få lov att säga sin mening om saken", fortsatte Lupin. "Han är tillräckligt gammal att bestämma själv."

"Du visste att han ville veta", påpekade Lee roat.

"Det hör inte riktigt till diskussionen, det var fortfarande Harrys val att välja oavsett vad han hade valt", sade Remus bestämt. "Vad Sirius nyss sa om vad Lily och James hade velat för Harry är sanningen."

"Jag klagar inte, jag är glad att ni vill hålla Harry informerad om vad som hände, och definitivt inte bara för vi också får information då", sade Lee med ett skratt.

"Jag vill veta vad som har hänt", sade Harry omedelbart. Han såg inte på mrs Weasley. Han hade blivit rörd över att hon hade sagt att hon var så gott som en son, men samtidigt var han irriterad över hennes pjoskande. Sirius hade rätt, han var inte något barn.

"I vissa aspekter... du kommer alltid vara mitt barn", sade Sirius i en retsam ton men hans ögon var allvarliga.

Harry, som kände en klump i halsen log bara mot sin gudfar, tacksam för orden.

"Då så", sade mrs Weasley med ostadig röst. " Ginny… Ron… Hermione… Fred…George… jag vill att ni lämnar köket nu, på momangen."

Det kom omedelbart en storm av protester.

"Hade någon förväntat sig att de inte skulle protestera?" frågade Seamus.

"Nope, åh andra sidan trodde jag inte att de skulle behöva protestera. Jag trodde att alla skulle stanna", sade Neville med en axelryckning.

"Vi är myndiga!" vrålade Fred och George i kör.

"Om Harry får veta, varför får inte jag det?" skrek Ron.

"Mamma, jag vill höra!" gnällde Ginny.

"Att gnälla hjälper dig nog inte att övertala din mamma om att du är vuxen nog att stanna kvar", sade Rose Zeller med ett dolt leende.

"Jag gnällde inte!" sade Ginny mellan sammanpressade tänder och hon placerade händerna på höfterna.

"Det lät lite som om du gnällde", sade Harry med ett skratt som han snabbt kvävde när han såg hennes blick.

"Nej!" ropade mrs Weasley och reste sig upp med blixtrande ögon. "Jag förbjuder absolut…"

"Molly, du kan inte hindra Fred och George", sade mr Weasley trött. "De är faktiskt myndiga"

"De går fortfarande i skolan."

"Men enligt lagen är de vuxna nu", sade mr Weasley med samma trötta röst. Mrs Weasley var blodröd i ansiktet vid det här laget.

"Det är ett argument som vi har hört många gånger", sade Charlie och skakade på huvudet.

"Jag håller med Molly, de går fortfarande i skolan", sade Narcissa bestämt och mrs Weasley log återigen tacksamt mot den andra häxan.

"Ja, men de är myndiga. De kan fatta sina egna beslut nu och vi har ingen laglig rätt att stoppa dem", sade mr Weasley bestämt och Fred och George rätade på sig och gav sin pappa ett leende.

"Jag… ja, låt gå för det då, Fred och George kan stanna, men Ron…"

"Harry berättar åtminstone allt ni säger för mig och Hermione!" sade Ron argt. "Eller … eller hur… visst gör du?" tillade han osäkert när han mötte Harrys blick.

"I vanliga fall så skulle jag säga att det är en självklarhet, men…", började Dean innan han ryckte på axlarna.

"Harry är ganska arg", avslutade Ron och himlade med ögonen när Harry räckte ut tungan.

"Jag skulle förstå om Potter valde att inte dela med sig", mumlade Draco och Zabini nickade instämmande.

"Jag skulle vänta, låta dem glömma bort det och få min hämnd när de minst anar det", avbröt Pansy och Draco höjde ett ögonbryn innan han nickade förstående.

Under en kort sekund övervägde Harry att säga till Ron att han inte tänkte berätta ett enda ord för honom, att han kunde få känna på hur det var att hållas utanför och se hur han gillade det. Men den elaka impulsen försvann när de såg på varandra.

"Det är klart att jag gör", sade Harry. Ron och Hermione strålade mot honom.

"Jag ska vara ärlig, ett tag så oroade jag mig för att du inte skulle berätta", sade Ron med ett snett leende.

"Och som ni hörde så övervägde jag det… ledsen", sade Harry och lyfte sin arm men mitt i rörelsen verkade han ändra sig och han sänkte den igen.

"Vi förstår det, oroa dig inte", sade Hermione med ett litet leende

"Fint!" ropade mrs Weasley. "Jättebra! Ginny… marsch i säng!"

Ginny gick inte utan protester. De kunde höra henne skrika och rasa mot sin mamma hela vägen uppför trappan och när hon kom upp i hallen föll mrs Blacks öronbedövande tjut in i oväsendet. Lupin skyndade i väg till porträttet för att återställa lugnet.

"Oh… oh!" sade Parvati plötsligt och alla vände sig emot henne. "Jag förstår nu! Ni pratade förut om hur ni bott i Sirius hus och hans mamma var där! Ni menade tavlan!"

"Jag hade glömt bort det helt och hållet… men de hade rätt, vi förstod i den här boken", sade Amanda med rynkad panna.

"Vilket påminner mig, tycker du att det fortfarande skulle va för grymt att slänga ut henne på gatan?" frågade Sirius sarkastiskt och Parvati skakade på huvudet.

"På ett sätt önskar jag att hon fortfarande var vid liv, det skulle åtminstone vara enklare att bli av med henne", muttrade Tonks och Sirius gav ifrån sig ett kort skratt.

"Nej, kan du tänka dig hur hemsk Krake skulle vara då? Och jag kan garantera att hon hade meddelat Ministeriet om vart jag var", sade han bestämt.

Det var först sedan han hade kommit tillbaka, stängt köksdörren efter sig och satt sig på sin plats vid bordet igen som Sirius tog till orda. "Okej, Harry, vad vill du veta?"

Harry drog djupt efter andan och ställde den fråga som hade upptagit hans tankar hela den senaste månaden.

"Var är Voldemort?" sade han utan att bry sig om att alla åter ryckte till vid namnet. "Vad gör han? Jag har försökt titta på mugglarnyheterna på teve, och det har inte varit nånting som verkar ha med honom att göra, inga konstiga dödsfall eller sånt."

Alla i salen delade osäkra blickar innan majoriteten av dem lutade sig framåt, ivriga att få information. Nu när de visste att Voldemort var tillbaka behövde de all information som de kunde få för att hålla sig säkra.

"Det beror på att det inte har varit några konstiga dödsfall än", sade Sirius. "Inte så vitt vi vet i alla fall, och vi vet en hel del."

"Åtminstone mer än han tror att vi gör", sade Lupin.

"Hur vet ni det?" frågade Tracy misstänksamt.

"Det är något vi inte kan avslöja av säkerhetsskäl", sade mr Weasley bestämt när flera elever vände sig om, intresserade av svaret.

"Hur kommer det sig att han har slutat att döda folk?" frågade Harry. Han visste att Voldemort hade mördat mer än en gång bara under det senaste året.

"Därför att han inte vill dra uppmärksamheten till sig", sade Sirius. "Det skulle vara farlig för honom. Hans återkomst gick inte riktigt som han önskade sig. Han strulade till det."

"Eller rättare sagt, du strulade till det för honom", sade Lupin med ett belåtet leende.

Ett flertal personer utbytte förvirrade blickar när de hörde det.

"Vad gjorde Harry?" frågade Dennis tillslut.

"Det kommer att förklaras snart", sade mrs Diggory, hennes röst en aning svagare än vad den varit i början av kapitlet.

"Hur då?" frågade Harry förbryllat.

"Det var inte meningen att du skulle överleva!" sade Sirius. "Inga andra än hans Dödsätare skulle veta att han hade kommit tillbaka. Men du överlevde och kunde vittna om det."

"Tack och lov för det", sade Cedric och en tystnad föll över salen. "Vad? Bättre att en av oss överlevde, dessutom såg han till att mina föräldrar kunde… kunde, ni vet... ta farväl", sade Cedric och han gestikulerade vilt med högra handen medan han försökte formulera sig.

"Och vi är väldigt tacksamma för det", sade mrs Diggory bestämt.

"Eileen har rätt", sade mr Diggory i en hes röst. "Och vi kanske kan rädda liv nu, så ingen annan behöver begrava sin son."

"Och den absolut siste han ville skulle få reda på hans återkomst så tidigt, det var Dumbledore", sade Lupin. "Men du såg till att Dumbledores fick veta det med detsamma."

"Hur har det hjälpt?" frågade Harry.

"Skojar du?" sade Bill misstroget. "Dumbledore är ju den ende som Ni-vet-vem nånsin varit rädd för!"

"Tack vare dig kunde Dumbledore återinkalla Fenixordern bara en timme efter att Voldemort kommit tillbaka", sade Sirius.

"Det var det som hände i sjukhusflygeln!" sade Cho med ett leende.

"Vadå för något? Vad hände i sjukhusflygeln?" protesterade Nigel med rynkad panna.

"Professor Dumbledore pratade om att samla ihop 'gamla gänget' och skickade iväg folk på uppdrag och sånt", sade Cho och ett ljud av förståelse flög genom salen.

"Och vad har Fenixordern sysslat med då?" frågade Harry.

"Arbetat så hårt vi kan för att hindra Voldemort från att genomföra sina planer", sade Sirius.

"Hur vet ni vad han har för planer?" frågade Harry snabbt.

"Dumbledore har vissa aningar, och hans aningar brukar oftast visa sig riktiga."

"Så vad tror Dumbledore att han planerar?"

"De kommer inte att berätta det", sade Astoria och hennes hästsvans piskade till sin syster i ansiktet när hon skakade på huvudet.

"Slöseri på frågor", instämde Daphne efter att ha spottat ut det hår som fastnat i munnen.

"Sen när har Harry ett begränsat antal frågor?" sade Oliver med rynkad panna.

"Det har inte direkt sagts rakt ut, men vi vet att mrs Weasley inte är nöjd med beslutet att ge dem information, så hon kommer sätta stopp för utfrågningen förr eller senare", sade Astoria med en axelryckning.

"Jo, först och främst vill han bygga upp sin armé igen", sade Sirius. "Förr i tiden hade han väldiga skaror i sin makt: häxor och trollkarlar som han hade skrämt eller förhäxat till att följa honom, sina trogna Dödsätare och ett stort antal olika mörkervarelser. Du hörde att han planerade att värva jättarna, det är bara en av alla de grupper han är ute efter. Han kommer knappast att ge sig på Trolldomsministeriet med bara ett dussin Dödsätare."

Astoria och Daphne utbytte en förvånad blick, de hade inte förväntat sig att de vuxna skulle ge information.

"Ni tänker alltså försöka hindra honom från att få fler anhängare?"

"Vi gör vårt bästa", sade Lupin.

"Det låter väldigt oroväckande", sade Sarah och började tugga på sin underläpp.

"Oroa er inte, det är inte ert uppdrag", sade Kingsley och hans röst lyckades lugna ner flera av de yngre eleverna.

"Hur då?"

"Jo, huvudsaken är att försöka övertyga så många som möjligt om att Du-vet-vem faktiskt har återvänt och att få dem att vara på sin vakt", sade Bill. "Fast det har visat sig knepigt."

"Varför det?"

"På grund av Ministeriets inställning", sade Tonks. "Du såg ju Cornelius Fudge efter att Du-vet-vem kom tillbaka, Harry. Och han har inte ändrat ståndpunkt alls. Han vägrar absolut tro på att det har hänt."

"Det kommer få folk dödade!" protesterade Susan och knöt händerna.

"Vi gör vårt bästa för att låta folk veta", sade Remus allvarligt. "Det tar tid och energi, men gör vårt bästa."

"Det tvivlar vi inte på Remus, jag ska se vad jag själv kan göra", sade madam Bones allvarligt.

"Men varför?" sade Harry upprört. "Varför är han så dum? Om Dumbledore…"

"Ja, just det, där satte du fingret på problemet", sade mr Weasley med ett skevt leende. "Dumbledore."

"De har gjort sitt bästa för att få honom verka galen", sade mr Diggory ogillande.

"Åh, han är det, har varit det så länge jag känt honom", sade Newt glatt och framförallt förstaårseleverna såg nervöst mellan de två männen.

"Mr Scamander, det är du som ägde en nundu, jag vet inte om du är rätta personen att döma ut någon som galen", sade madam Bones med höjda ögonbryn.

"Förmodligen! Jag ska förmodligen ha haft en nundu i min egendom, något som ministeriet aldrig kunde bevisa", sade Newt med ett litet leende.

"Fudge är rädd för honom förstår du", sade Tonks sorgset.

"Rädd för Dumbledore?" sade Harry misstroget.

"Han är skrämmande när han är rasande", påpekade Hermione med en grimas.

"Åh, jag vet, jag såg honom i fejk-Moodys kontor när han var rasande. Jag var mer förvirrad över varför Fudge var rädd för Dumbledore", sade Harry med en axelryckning.

"Det är för att Fudge är en fegis", fnös Ron och mrs Weasley blängde halvhjärtat på honom.

"Rädd för vad han har i kikaren", sade mr Weasley. "Fudge tror att Dumbledore har planer på att störta honom. Han tror att Dumbledore själv vill bli Trolldomsminister."

"Men Dumbledore vill inte…"

"Det är klart att han inte vill", sade mr Weasley. "Han har aldrig velat ha ministerposten, även om massor av folk ville att han skulle ta den när Millicent Bagnold avgick. Fudge kom till makten i stället, men han har aldrig riktigt glömt hur stort folkligt stöd Dumbledore hade, trots att han aldrig sökte jobbet."

Fudge skruvade obekvämt på sig, ovillig att säga något som skulle bevisa att mannens teori stämde.

"Åh, jag minns det… tidningarna skrev om det en hel del, eller hur?" sade Narcissa fundersamt och Moody nickade.

"Ja, Daily Prophet var inte glada med resultatet, nu är de i hans ficka", fnös han och Fudge blängde tyst på honom, men sade inte ett ord.

"Innerst inne vet Fudge att Dumbledore är mycket klokare än han, en mycket mäktigare trollkarl, och i början av sin ministertid bad han ständigt Dumbledore om hjälp och råd", sade Lupin.

"Wow, hur är han fortfarande minister?" frågade Angelina misstroget.

Umbridge blåste upp och innan Fudge hann protestera hade hon öppnat munnen. "Ministern är ytterst kompetent på sitt jobb och den bästa för positionen!"

"Samma minister som förnekat Voldemorts återkomst de senaste månaderna och riskerar allas liv", sade Ginny högt, och till fleras förtjusning så använde hon ett tonläge som liknade Umbridges.

"Men det verkar som om Fudge har förälskat sig i makten och är mycket självsäkrare nu. Han älskar att vara Trolldomsminister och har lyckats övertyga sig själv om att det är han som är den klia och att Dumbledore bara ställer till med bråk för sakens skull."

"Hur kan han tro det?" sade Harry ilsket. "Hur kan Fudge tro att Dumbledore bara skulle hitta på alltsammans — att jag skulle hitta på alltihop?"

"Det är faktiskt en väldigt bra fråga, du är den sista personen som skulle hävda att Voldemort är tillbaka", sade Dorea bestämt medan hon blängde på Fudge.

"Ifrågasätt dem inte, vi har märkt att många av dem saknar logik", sade Hermione och himlade med ögonen.

"Därför att om han accepterar att Voldemort är tillbaka skulle det innebär problem som ministeriet inte har behövt ta itu med på nästan fjorton år", sade Sirius bittert. "Fudge kan helt enkelt inte förmå sig att se sanningen i vitögat. Det är så mycket bekvämare att intala sig själv att Dumbledore ljuger för att få honom på fall."

"Och farligare", sade mr Weasley och skakade på huvudet. "Att ignorera sanningen kommer bara göra dig sårbar."

"Ifall man vill ignorera sanningen så är det okej, men när man går ut i media och övertygar andra om samma sak…", Remus skakade på huvudet.

"Du inser problemet", sade Lupin. "Så länge ministeriet vidhåller att det inte finns nånting att frukta från Voldemort är det svårt att övertyga folk om att han är tillbaka, särskilt som de helst inte vill tro på det. Dessutom förlitar sig ministeriet på att The Daily Prophet inte ska rapportera nånting av Dumbledores ryktesspridning, som de kallar det, så de flesta inom trollkarlssamhället är totalt ovetande om att nånting alls har hänt, och det gör dem till en lätt måltavla för Dödsätarna om de använder Imperiusförbannelsen."

"Men ni talar väl om det för folk?" sade Harry och såg sig omkring på mr Weasley, Sirius, Bill, Mundungus, Lupin och Tonks. "Ni låter väl folk få veta att han är tillbaka?"

Allesammans log glädjelöst.

Eleverna i salen utbytte nervösa blickar. Var det inte det som de vuxna hade gjort, försökt att varna dem? Varför skulle de inte försöka varna alla? Tankarna gick åt alla håll hos allesammans.

"Tja, eftersom alla tror att jag är en galen massmördare och ministeriet har satt ett pris på tiotusen galleoner på mitt huvud kan jag knappast börja vandra omkring på gatorna och dela ut flygblad, va?" sade Sirius otåligt.

"Jag hävdar fortfarande att det skulle fått positiv uppmärksamhet", sade Tonks bestämt.

"Det får mig att bli intresserad av hur det gick till när ni berättade att han var oskyldig. För alla i Ordern visste väl inte om det från början?" sade Zacharias intresserat.

"Det gick helt okej, en del skrikande, en del svärande och en del ursäkter", sade Sirius med en axelryckning.

"Och jag är inte nån särskilt populär middagsgäst hos de flesta familjer", sade Lupin. "Det är en av yrkesriskerna med att vara varulv."

"Det får det att låta som om han valt att vara en varulv", sade Luna med rynkad panna.

"En sak ni alla behöver veta om Remus, han gillar att prata på det sättet. Trots att han inte gjoRT NÅGOT FEL!" Sirius höjde rösten i slutet av sin mening samtidigt som han vände sig om för att stirra på Remus som såg förlägen ut.

"Vi tar inte den diskussionen nu", sade Remus och Sirius såg ut som om han skulle protestera men höll sin tunga.

"Tonks och Arthur skulle förlora sina jobb vid ministeriet om de började snacka för mycket om saken", sade Sirius, "och det är väldigt viktigt för oss att ha spioner inne på ministeriet, för du kan slå dig i backen på att Voldemort har det."

"Spioner!" fräste Umbridge ilsket. "Ni kommer att få sparken för det här."

"Och vi kommer gå till tidningen och berätta exakt vad som hänt och varför de blev avskedade, och jag kan garantera att det inte kommer se bra ut för er", sade Sirius i en lättsam ton.

Charlus skakade på huvudet och ett ömt leende dök upp i hans ansikte. "Det är bra att veta att han inte glömt sina lektioner… hans fiender kommer inte veta vad han är kapabel till."

"Men vi har faktiskt lyckats övertyga en del personer", sade mr Weasley. "Till exempel Tonks här — hon var för ung för att vara med i Fenixordern förra gången, och det är en väldig fördel för oss att ha Aurorer på vår sida. Kingsley Shacklebolt har också varit en stor tillgång, han har ansvaret för jakten på Sirius, så han har försett ministeriet med information om att Sirius är i Tibet."

"Är inte det slöseri med resurser?" frågade Hannah med rynkad panna.

"Egentligen sparar vi pengar på det eftersom vi inte har rätt att gå in i Tibet, myndigheterna där håller istället ögonen öppna… det var en känslig situation", sade Kingsley i en långsam ton. "Men så länge har vi kunnat placera Aurorer på andra, viktigare fall."

"Men om ingen av er låter folk få veta att Voldemort är tillbaka…", började Harry.

"Vem har sagt att ingen av oss gör det?" sade Sirius. "Varför tror du att Dumbledore har råkat i såna svårigheter?"

"Vad menar du?" frågade Harry.

"De försöker ge honom dåligt rykte", sade Lupin. "Såg du inte The Daily Prophet förra veckan? Där stod det att han har röstats bort från ordförande för Internationella trollkarlsförbundet för att han håller på att bli gammal och förlora greppet, men det är inte sant. Han blev bortröstad av ministerietrollkarlarna sen han hållit ett tal där han tillkännagav Voldemorts återkomst. De har degraderat honom från Överstetrollkarl i Wizengamot — det är trollkarlarnas högsta domstol — och de talar också om att ta ifrån honom hans Merlinordern av första graden."

"Så han förlorade alla sina positioner för att han försökte varna oss?" sade Su Li förskräckt.

"Ånej, inte alla. Han har kvar sina två viktigaste positioner", sade Bill allvarligt och ett flertal elever utbytte förvirrade blickar, två positioner? Vilken position mer än rektor hade han kvar?

"Men Dumbledore säger ju att han inte bryr sig om vad de gör, så länge de inte tar bort honom från chokladgrodekorten", sade Bil och flinade.

"Det är ingenting att skoja om", sade mr Weasley skarpt.

"Nej minsann, det skulle förkrossa mig om de drog tillbaka mitt kort", sade Dumbledore i en allvarlig ton men han hade en glimt i ögat.

"Kan du försöka agera som din ålder?" suckade McGonagall och Dumbledore log mot henne.

"Om han fortsätter att utmana ministeriet på det här viset kan det sluta med att de sätter honom i Azkabanfängelset, och det är det sista vi vill. Så länge Ni-vet-vem vet att Dumbledore finns där ute och känner till hans planer kommer han att tåga försiktigt fram. Om Dumbledore är ur vägen … ja, då är fältet fritt för Ni-vet-vem."

"Varför skulle han bli placerad i Azkaban? Man måste vara dömd för något", protesterade Zacharias och Sirius harklade sig genast.

"Okej, men ifall vi bortser ifrån dig nu, Sirius", sade Narcissa tålmodigt.

"Fortfarande enkelt, han skulle bli kallad för en förrädare eller något sådant. De skulle hitta en anledning", sade Sirius, och hans vanligtvis glada ansikte var ersatt av ett seriöst.

"Men om Voldemort försöker värva fler Dödsätare måste det ju komma ut att han är tillbaka?"

"Voldemort går inte direkt hem till folk och knackar på dörren, Harry", sade Sirius. "Han använder list, han förhäxar och utpressar dem. Han är mycket van att verka i hemlighet.

"Han skulle vara den mest irriterande dörrförsäljaren."

"Um, va?" sade en tredjeårselev förvirrat.

"Irriterande dörrförsäljare, Voldemort alltså. Kan du tänka dig hur plågsamt det skulle vara?" sade Lee med en grimas.

"Jag kan", sade Harry innan han förskräckt slog igen munnen, och de sympatiska blickarna som han avskydde riktades återigen emot honom.

I vilket fall är det här med att värva anhängare bara ett av hans intressen. Han har andra planer också, planer som han kan sätta i verket i största tysthet, och det är de han koncentrerar sig på för ögonblicket."

"Vad är det han är ute efter förutom att värva anhängare?" frågade Harry ivrigt.

Han tyckte att han såg Sirius och Lupin utbyta en mycket snabb blick innan Sirius svarade.

"Vad handlade det om?" frågade Ginny intresserat.

"Vi hade en tyst konversation om vad vi kunde berätta, vi hade avlagt löften om att inte säga vissa saker", förklarade Remus efter att, till de flestas underhållning, ha delat en blick med Sirius.

"Sånt som han bara kan få på smygvägar."

När Harry fortfarande såg förbryllad ut sade Sirius. "Som till exempel ett vapen. Nånting han inte hade förra gången."

"Förra gången han hade makten?"

"Ja."

En öronbedövande tystnad hade fyllt salen, endast mrs Diggorys ord och nervösa flämtningar efter andan bröt den. Omedvetet hade de flesta krullat ihop sig, som om de förväntade sig att någon skulle hoppa fram och attackera och ifall de var så små som möjligt skulle ingen se dem.

"Som vad för slags vapen?" frågade Harry. "Nånting värre än Avada Kedavra…?"

"Nu räcker det!"

"Awwww!" ljudet av besvikelse ekade i salen när det blev tydligt att de inte skulle få mer information.

Det var mrs Weasleys röst, som kom från skuggorna intill dörren. Harry hade inte märkt att hon hade kommit tillbaka. Hon stod med armarna i kors och såg rasande ut. "Jag vill att ni går och lägger er nu. Allihop", tillade hon och såg på Fred, George, Ron och Hermione.

"Du kan inte kommendera oss…", började Fred.

"Om jag kan", fräste mrs Weasley. Hon darrade lätt när hon tittade på Sirius. "Ni har gett Harry massvis med information. Om han får lite till, kan ni lika gärna ta in honom i Fenixordern med en gång."

"Ja, släpp in honom!"

"Han är femton. Han är för ung för att vara med", sade Dorea genast och uppmärksamheten vändes till tavlan.

"Jag trodde att dy yppmyntrade att de skylle berätta allt för 'Arry", sade Fleur förvånat.

"Att han får information, ja, men inte att han ska gå med i Ordern", sade Dorea bestämt.

"Varför inte?" sade Harry genast. "Jag går med, jag vill bli medlem, jag vill kämpa."

"Nej." Det var inte mrs Weasley som talade den här gången, det var Lupin.

"Varför protesterade du?" frågade Orla intresserat.

"Därför att jag inte vill sätta Harry i fara, jag ger en förklaring i boken skulle jag tro", sade Remus med ett vänligt leende.

"Självklart var det Lupin som protesterade", sade Sprout och skakade på huvudet. "Han har alltid varit den mer försiktiga."

"Um… professor Lupin är den försiktiga? Är jag den enda som minns hur han i slutet av tredje boken tänkte utkräva sin hämnd på Pettigrew? Han rullade upp sina ärmar och sa i princip "Tja Peter, dags för dig att dö"", sade Gabriel högt och pekade anklagande på Remus med en röd klubba.

"Av någon anledning har lärarna klamrat sig fast vid idén om att Remus är en gigantisk mjukis, så att säga, och följer reglerna till punkt och prick", sade Sirius och skakade på huvudet med ett skratt.

"Jag tror att de gör det för att de hade åtminstone något hopp i fall en av Marodörerna var smart och höll tillbaka de andra", tillade Remus med ett leende.

"Fenixordern består bara av vuxna trollkarlar", sade han. "Trollkarlar som har gått ut skolan", tillade han då Fred och George öppnade munnen. "Att vara med i den här innebär faror som ni inte har en aning om, ingen av er… Jag tror att Molly har rätt, Sirius. Vi har sagt tillräckligt."

"Så därför skapade vi vår egna grupp", muttrade Ron till sina två närmsta vänner.

"Jag trodde det var för att bli godkända i försvar mot svartkonster", sade Harry med ett höjt ögonbryn.

"Vi vet alla att det är för att överleva, försök inte spela dumma", sade Hermione och himlade med ögonen.

Sirius ryckte lätt på axlarna men kom inte med några invändningar

"Jag ville aldrig att Harry skulle vara en medlem, jag ville bara att han skulle ha all information", sade Sirius både Remus och Tonks nickade instämmande.

"Vill du vara medlem Harry?" frågade Colin ivrigt.

Harry tvekade, han drog lätt underläppen mellan sina tänder innan han gav sitt svar: "Nej och ja, ja för att kunna hjälpa och besegra… men de har rätt, jag är för ung för det. Men jag vill fortfarande hållas informerad och vara delaktig på något sätt."

Mrs Weasley gjorde ett befallande tecken åt sina söner och Hermione. De reste sig en efter en och Harry, som förstod att ytterligare motstånd var meningslöst, följde deras exempel.

"Det var ett intressant kapitel", sade mrs Diggory medan hon stängde boken. "Jag är tacksam över för vad ni gör för att försöka stoppa dem, säg till om vi kan hjälpa till på något sätt."

"Åh, vi kan inte göra det mot er…", började mrs Weasley säga oroligt men blev snabbt avbruten.

"Eileen har rätt, vi hjälper gärna till. Det är det minsta vi kan göra efter vad de gjorde mot vår Cedric", sade mr Diggory bestämt

"Vi kan kontakta er vid nästa möte", erbjöd Dumbledore och paret Diggory nickade godkännande, deras son sittandes emellan dem med en sorgsen blick. Någonting sade honom att han skulle behöva återvända snart, att hans föräldrar skulle behöva säga farväl och sörja honom igen.