Linneagb: Jag vet, det känns så skumt att vi snart har nått nutiden, men vi har fortfarande några få kapitel kvar innan vi når den punkten. Jag förstår känslan av att det känns som om jag nyss startade trots att det känns som en evighet sen. Jag kan till och med och minnas vart jag satt när jag skrev första kapitlet. Oh gud, jag glömde totalt bort dig :O De andras födelsedagar har jag uppskrivna då de berättat det, och jag måste ha glömt bort att skriva upp ditt namn där Jag ber om ursäkt för det, därför kommer jag tillägna det här kapitlet till dig, och mellan oss tror jag att du kommer gilla det. Om jag bodde på Grimmaldiplan skulle jag ha dött vid det här laget, jag har otroligt mycket otur och är klumpig, det blandat med Grimmaldiplans hemska saker är det en dödsfara. Hermione försöker se det bästa i allt, vilket inte alltid är den bästa idéen. Sirius förtjänar hela världen och jag hatar hans öde i böckerna. Ha en bra sommar, förhoppningvis kommer jag kunna få upp ett eller två kapitel till innan skolan börjar. Ha det bra :)

Thalia606: Hej Thalia, det var så lite; jag önskar bara att jag inte varit så tankspridd att jag glömt bort att skriva ner det innan. Åskväder kan vara mysigt, tills man inser att man inte längre har något internet när man är mitt uppe i något. Idétorka suger rent ut sagt men skönt att du verkar ha kommit över det. Jag ska självklart kolla in din fanfic men deet kan dröja lite, vi åker iväg på semester nu och jag kommer inte ha internet förrän vi är hemma igen. Kul att du gillade vad jag gjorde med informationen om Jasmine, jag kände att det var det mest troliga scenariot för att förklara varför ingen direkt nämnde henne. Haha, man vet aldrig; de kanske lyckas bli vänner, jag finner mig inne i en period där jag faktiskt gillar Draco (skyll på Starkid och deras HP musikaler).
Hahaha ja, jag ser verkligen fram emot att skriva den scenen, det var därför jag såg till att de nu verkligen var "den där är värdelös" och så är den ett av de mest viktiga objekten.
Ha det bra Thalia, kram Lea

Tinsy-girl: Aww, tack så mycket, det gör mig så glad att höra att jag har lyckats locka fram skratt. Haha ja, han får verkligen skylla sig själv, och du har helt rätt i att Quirrell beskrev honom som en fladdermus. Jag förstår att du inte kan förlåta Snape för det, han var inte särskilt trevlig emot Neville… i någon av böckerna om vi ska vara ärliga. Men om du vill se ifall du faktiskt kan ändra din åsikt om honom rekommenderar jag A very Potter musical, han är fortfarande sig själv men på ett mer komiskt sätt. Men du har som sagt helt rätt i att lärare alltid ska stöta sina elever. Ha det bra :)

Friday2220: Det var så lite, jag är själv så glad över att vi har lärt känna varandra och är evigt tacksam för din hjälp med korrekturläsningen. Åh vad kul att du gillade kapitlet så mycket. Jag älskar Sirius så sjukt mycket, jag kan verkligen inte beskriva det och han har en sån intressant bakgrund, vilket får mig att känna mig taskig över vad jag tvingar honom genomlida, ops. Awww, jag rodnar och kan inte sluta le nu. Tack så hemskt mycket, det känns så skönt att höra hur du gillar hur jag försöker utveckla allting och väva samman saker. Jag förstår vad du menar med att man vill veta allt och man kommer ständigt på nya frågor. Det svåraste är bara att hålla reda på allt, men det är vad man har fusklappar till :D
Ja, det är en väldigt intressant bit och jag är glad att du gillade det så mycket. Ha det bra
Kram, Lea

Simona06: Hahaha, din beskrivning av hur du upptäckte att jag uppdaterat fick mig verkligen at skratta. Lycka till med att finjustera din fanfic, det kan vara jobbigt ibland men i slutändan är det värt det. Ett tips kan va att medan du läser igenom det att du ändrar texten, man upptäcker tydligen fel lättare om man . ändrar från Times new roman till Verdana, som exempel. Det är absolut inget problem, jag är alltid glad att höra ifrån mina läsare. Men det gör mig väldigt glad att höra att du älskar min fanfic, det blir så mycket roligare att skriva när man vet att det verkligen uppskattas :) Haha, stackars dina vänner. Men det är lugnt, mina vänner är nog trötta på en del saker jag pratar om också. Ha det bra du med.
Love, Lea

Tricsha Wren: Jag vet, jagälskar dem och jag ska troligtvis göra en one-shot om spratten på Grimmaldiplan, jag åker bort i en vecka nu så jag tänker att jag förhoppningsvis kommer kunna skriva något i mitt block. Men kul att du gillade kapitlet :D Vi hörs, Lea

AN: Jag har en viktig fråga: Hur mycket vill ni veta om Sirius bakgrund hemma. För min plan är att skriva en one-shot om spratten på Grimmaldiplan och för det behöver jag veta om ni i samma berättelse vill få veta vad som hände kvällen han rymde hemifrån eller ifall ni snarare vill få veta det via HLHP och därav kanske få vänta lite längre med att få alla delar.

Jag vill även passa på att gratta Linneagb som också fyllt år. Grattis! Du är bäst och jag är så glad att jag fått möjlighet att lära känna dig.

Dumbledore suckade innan han höjde rösten för att garantera att alla skulle kunna höra honom. "Jag tror vi hinner läsa ett eller två kapitel till innan middagen, beroende på hur långt nästa är…"

"Åh! Kan jag få läsa?" frågade Daniel O'Lauging, en Slytherinelev. Dumbledore nickade och fick boken att sakta sväva över till den ivriga tonåringen. Daniel bläddrade i boken och fick upp rätt sida: "Jag tänker börja läsa på direkten, om ni vill diskutera något får ni göra det lågmält, för jag tänker inte vänta..

Trolldomsministeriet

"Det är första gången du är där, antar jag?" sade Dorea medan hon betraktade sin sonson fundersamt.

"Jupp", Harry nickade med huvudet medan han pratade.

"Och inte sista, han kommer snart dras inför rätta igen", muttrade Umbridge för sig själv.

Harry vaknade klockan halv sex nästa morgon, med ens lika klarvaken som om någon hade vrålat i hans öra. Några ögonblick låg han orörlig medan tankarna på det kommande disciplinförhöret fyllde varenda liten vrå av hans hjärna, sedan hoppade han upp ur sängen och satte på sig glasögonen eftersom han inte stod ut me att tänka på det längre. Mrs Weasley hade lagt fram hans nytvättade jeans och t-shirt på sängänden. Harry drog på sig dem med en väldig fart. Den tomma tavlan på väggen fnissade.

"Det låter som om tavlan spionerar på er", sade Moody misstänksamt.

"Toppen, ett perverst porträtt, precis vad vi behövde", sade Ron sarkastiskt och hans föräldrar utbytte en orolig blick med varandra.

"Är inte den viktigare frågan vem tavlan spionerar på i så fall, eller åt vem?" frågade Daphne misstänksamt och ett flertal elever utbytte nervösa blickar.

"Oroa er inte, jag vet precis vems porträtt det är och medan han är en mardröm utgör han ingen fara för pojkarna", sade Sirius med en suck.

Ron låg utsträckt på rygg med gapande mun och sov djupt. Han rörde sig inte när Harry gick genom rummet, klev ut på trappavsatsen och försiktigt stängde dörren bakom sig. Medan han försökte låta bli att tänka på nästa gång han skulle se Ron, när de kanske inte längre var skolkamrater på Hogwarts, gick han tyst nerför trappan, förbi huvudena på Krakes förfäder, och vidare ner i köket. Han hade väntat sig att det skulle vara tomt, men när han kom fram till dörren hörde han det mjuka sorlet av röster på andra sidan. Han sköt upp den och såg mr och mrs Weasley, Sirius, Lupin och Tonks sitta där nästan som om de väntade på honom.

"Vi gjorde det", sade Sirius med ett leende.

"Men varför?" Harry såg på dem med en liten rynka mellan hans ögonbryn och Sirius hjärta värkte av vetenskapen att Harry var förvirrad över varför de skulle göra något sådant.

"Därför vi ville visa vårt stöd för dig Harry, vi kanske inte kunde följa med till Ministeriet men vi stod ändå bakom dig helt och hållet", sade Remus bestämt.

"Varför kunde ni inte följa med?" avbröt Colin innan Remus hann säga något mer eller Harry hann svara honom.

"Det ansågs inte säkert nog att jag skulle följa med eftersom jag är jagad av hela ministeriet", sade Sirius med en axelryckning.

Remus grimaserade svagt. "Min närvaro skulle bara göra det värre, det är sällan en bra sak att synas i sällskap med en varulv. De hade kunnat döma honom som skyldig av ren princip."

"Men du har inte gjort något!" protesterade Colin och Remus log mot den unga pojken.

"I samhällets ögon har jag det, jag är farlig", Remus leende blev bittert och han stannade upp och tänkte över sina nästa ord. "Min sort är inte välkomna i samhället, det är lättare att söka sig till mugglarvärlden.

"Och få sparken gång på gång på grund av att du missar jobbet på grund av fullmånen", muttrade Sirius och eleverna i salen utbytte förskräcka blickar. De hade aldrig reflekterat över hur svårt det måste vara för Remus, och andra varulvar, att behålla jobbet.

"Men trots dina svårigheter och de hinder du mött har du lyckats överkomma dem", sade Charlus och Remus vände sig en aning förvånat mot honom. "Vi är stolta över dig Remus, och speciellt över det faktum att du har öppnat upp och kan diskutera ditt liv så öppet trots diskrimineringen."

Remus öppnade munnen för att säga något men inget ljud kom ut, han såg sig omkring på de leende ansiktena och ett litet "Ooh" flydde från hans mun. Sen de börjat att läsa förra boken hade han glömt bort att alla i salen var uppvuxna med anti-varulvs propaganda, och att se dem acceptera honom så öppet, efter konstanta påminnelser om hans status, var chockerande. Visst fanns det fortfarande de som såg på honom med misstroende ögon, men majoriteten…

"Andas Måntand", Sirius mumlade orden in i Remus ena öra medan han grep tag i Remus arm för att hålla honom stadig. Det var tydlig att hans vän för första gången fått upp ögonen för att eleverna verkligen accepterade honom trots att han var en varulv. Sirius visste att det var något som hans vän inte ens hade vågat drömma om tidigare, att han hade accepterat att han alltid skulle bli avskydd så fort det kom ut att han var en varulv.

"De… Sirius, de…"

"Vi sa ju att du skulle få uppleva den här dagen", mumlade Sirius tillbaka och Remus log skakigt, men det var ljusare än vad det hade varit på flera år, han verkade plötsligt flera år yngre.

Alla var fullt påklädda utom mrs Weasley som var iförd en vadderad purpurröd morgonrock. Hon hoppade upp i samma ögonblick som Harry kom in.

"Frukost", sade hon medan hon drog fram trollstaven och skyndade fram till elden i spisen.

"Go-go-gomorron, Harry", gäspade Tonks. Hennes hår var blont och lockigt den här morgonen. "Har du sovit gott?"

"Hur ofta ändrar du utseende?" frågade Lavender intresserat.

"När jag känner för det, ibland flera gånger på en dag, ibland en gång i veckan bara eller nåt sånt", sade Tonks med en axelryckning. "Det beror på vad jag känner för."

"Så hur ser du ut på riktigt?" frågade någon intresserat.

Tonks rynkade på pannan. "Så här? Det här är jag?"

Michael Corner himlade med ögonen. "Snälla, vill du verkligen att vi ska tro det? Det där är inte ditt verkliga utseende, ingen har rosa hår på riktigt eller…"

§Innan han hann avslöja meningen avbröt Remus, som verkade ha skakat av sig chocken, honom för att komma till Tonks försvar. "Hon är en metamorfmagus, rosa hår är hennes riktiga hårfärg. Kanske inte den biologiska hårfärgen hon skulle ha haft om hon föddes som en vanlig häxa, men det är verkligen hennes färg. Allt du ser just nu? Det är Tonks."

"Aww, tack Remus", Tonks log strålande mot sin partner och greppade tag i hans hand, hon var oroligt tacksam för hur han stod upp för hennes rätt att välja sitt egna utseende, och att han höll fast vid att hennes dagliga utseende var hennes verkliga jag.

"Visst", sade Harry.

"Jag har v-v-varit uppe hela natten", sade hon med ännu en rysande gäspning. "Kom och sätt dig." Hon drog ut en stol och slog samtidigt omkull stolen bredvid.

Madam Pomfrey fnös ogillande. Det är aldrig bra för kroppen att vara uppe så länge, den behöver sin vila. Hon korsade armarna framför bröstet medan hon blängde på Tonks som kröp ihop en aning under blicken.

"Vad vill du ha, Harry?" ropade mrs Weasley. "Gröt? Varma tekakor? Böckling? Bacon och ägg? Rostat bröd?"

"Bara… bara rostat bröd, tack."

"Du har en tendens att äta rostat bröd när du är nervös", sade Ginny med ett höjt ögonbryn.

"Jag är alltid rädd för att jag ska spy om jag försöker att äta något annat", Harry skakade på huvudet.

"Det är vanligt bland många", sade Ginny med ett leende.

Lupin kastade en blick på Harry och sade sedan till Tonks. "Vad var det du sa om Scrimgeour?"

"Jo, just det… vi måste vara lite försiktigare, han har kommit med konstiga frågor till mig och Kingsley."

"Jag är faktiskt förvånad att han inte luskade mer om det", muttrade Kingsley och hans ton var bekymrad.

Madam Bones motstod frestelsen att himla med ögonen: "Jag pratade med honom, vi kom överens om att låta er fortsätta så länge ni inte kompromissade era jobb eller dylikt."

Kingsley blinkade chockat. Han visste att hans chefer hade anat något men han visste inte att de valt att vända blinda ögat mot dem.

Harry kände sig tacksam över att han inte behövde ta del i samtalet. Det vred sig i magen på honom. Mrs Weasley placerade ett par rostade brödskivor och marmelad framför honom; han försökte äta, men det var som att tugga på en matta. Mrs Weasley slog sig ner på andra sidan om honom och började dona med hans t-shirt, stoppade in halsetiketten och slätade till skrynklorna över axlarna. Han önskade att hon ville låta bli.

"Men håret var så trassligt", protesterade mrs Weasley.

"Och han är en Potter, en manlig en dessutom, du kommer aldrig få styr på det håret", sade Sirius med ett retsamt leende.

"Och varför sa du inget då?" frågade Harry med ett höjt ögonbryn samtidigt som han vände sig om och stirrade på sin gudfar.

"Det var mer underhållande för mig att se henne kämpa mot håret", Sirius ryckte på axlarna och log ännu bredare när Harry räckte ut tungan mot honom.

"… och jag måste säga till Dumbledore att jag inte kan ha nattjänstgörning i morgon, jag är helt enkelt f-f-för trött", avslutade Tonks och gäspade stort igen.

"Jag kan ta vakten i stället för dig", sade mr Weasley. "Det är okej för min del, jag måste ändå skriva färdigt en rapport."

"Um, är det inte meningen att man ska sitta vakt på sin vakt, inte göra pappersarbete?" frågade Astoria roat.

Mr Weasley delade en blick med de andra ordermedlemmarna och slutligen svarade han: "det beror på situationen."

Mr Weasley bar inte sin trollkarlsklädnad utan var iförd ett par kritstrecksrandiga byxor och en gammal bomberjacka. Han vände sig från Tonks till Harry.

"Lite gammalmodigt möjligtvis, men annars inte dåligt", sade Amanda godkännande och mr Weasley log emot henne.

"Hur känns det?"

Harry ryckte på axlarna.

"Det är snart över alltihop", sade mr Weasley uppmuntrande. "Om bara några timmar kommer du vara frikänd."

Harry sade ingenting.

"Förhöret äger rum på min våning, på Amelia Bones kontor. Hon är chef för Avdelningen för upprätthållande av magisk lag och ordning och det är hon som ska förhöra dig."

Alla vände sig genast om och stirrade på madam Bones som suckade när hon såg att en hel del av blickarna var anklagande. "Det var inte jag som anordnade förhöret, det ingår bara i mina uppgifter att ibland ta hand om såna fall ifall det dyker upp."

"Amelia Bones är okej, Harry", sade Tonks allvarligt. "Hon är rättvis, hon kommer att lyssna på dig."

Harry nickade, fortfarande utan att kunna komma på någonting att säga.

"Tappa inte humöret", sade Sirius korthugget. "Var artig och håll dig till fakta."

Professorerna som hade fått tillfälle att undervisa Sirius utbytte misstrogna och förvånade blickar mellan sig, De trodde aldrig att de skulle få höra honom säga att inte tappa humöret och vara artig.

"Jag antar att han behöll någonting ifrån sin undervisning som renblodig", sade Sprout tillslut.

"Lagen är på din sida", sade Lupin lugnt. "Även omyndiga trollkarlar har tillåtelse att använda magi i livshotande situationer."

"Annars skulle alla ha blivit utkastade från samhället i början", sade madam Bones och skakade på huvudet.

Någonting iskallt droppade nerför nacken på Harry. Ett ögonblick trodde han att någon var i färd med att kasta en disillusioneringsförtrollning över honom, men sedan förstod han att det var mrs Weasley som gick loss på hans hår med en våt kam. Hon pressade ner det håret upptill på huvudet.

"Ligger det aldrig slätt?" frågade hon uppgivet. Harry skakade på huvudet.

"Inte James eller Charlus heller", sade Dorea uppgivet.

"Jasmine hade tur, men det kan ha hjälpt att det var långt så det tyngdes ner", sade Charlus med ett brett leende. "Men en hemlighet, att vara en Potter är en jättebra ursäkt om du försover dig, ingen kommer höja ett ögonbryn åt att ditt hår är så rörigt."

Mr Weasley kontrollerade tiden på sitt armbandsur och tittade upp på Harry. "Vi ska nog ge oss i väg nu", sade han. "Vi är lite tidiga, men jag tror det är bättre för dig att sitta och vänta på Ministeriet än här."

"Vilket var väldigt bra", sade Harry med en grimas.

"Ja, om vi inte hade gjort det…", mr Weasley skakade långsamt på huvudet, han ville inte tänka på konsekvenserna som det skulle ha fått.

"Okej", svarade Harry mekaniskt, lade ifrån sig det rostade brödet och reste sig upp.

Remus rynkade på pannan men valde att inte säga någonting, han kunde förstå varför Harry inte hade ätit upp mackan även om han borde ha gjort det.

"Du kommer att klara dig fint, Harry", sade Tonks och klappade honom på armen.

"Lycka till", sade Lupin. "Jag är säker på att det går bra."

"Och om det inte gör det", sade Sirius bistert, "ska Amelia Bones minsann få med mig att göra…"

"Verkligen, och vad skulle du göra?" madam Bones höjde på ett ögonbryn medan hon betraktade Sirius.

"Jag hade inte riktigt kommit så långt i planeringsstadiet om jag ska vara ärlig", sade Sirius med ett snett leende. "Men jag hade improviserat, jag är väldigt bra på det."

"Jo tack, jag vet det", muttrade McGonagall medan hon tänkte tillbaka på åren Marodörerna hade terroriserat skolan.

Harry log svagt. Mrs Weasley kramade honom. "Vi håller tummarna för dig allesammans", sade hon.

"Tack", sade Harry. "Ja… vi ses senare då."

"Jag trodde faktiskt att Sirius skulle ge dig en kram", sade Tonks plötsligt.

"Jag var säker på att han skulle förklaras oskyldig, att ställa mig upp och ge honom en kram där och då hade bara känts som om jag inte hade förtroende", förklarade Sirius och Harry nickade förstående. Medan han gillade Sirius kramar så hade han antagligen brutit ihop ifall Sirius gett honom en i det ögonblicket.

Han följde efter mr Weasley uppför trappan och genom hallen. Han kunde höra Sirius mor grymta i sömnen bakom sina draperier. Mr Weasley reglade upp dörren och de gick ut i den kalla, gråa gryningen.

"Ni brukar väl inte promenera till jobbet i vanliga fall?" frågade Harry honom när de satte i väg runt torget i rask takt.

"Nej, jag brukar transferera mig", sade mr Weasley, "men det kan förstås inte du göra, och jag tror det är bäst att vi tar oss dit på ett absolut omagiskt sätt… det ger ett bättre intryck, med tanke på det disciplinbrott du ska stå till svars för."

"Bra tänkt", mumlade Dorea medan hon lät sin blick vandra mellan Harry och Fudge. Det sista hennes sonson behövde göra var att ge Ministeriet mer ammunition, även om den de hade bara var bluffskott som de hade.

Mr Weasley höll handen innanför jackan medan de gick. Harry förstod att den grep hårt om trollstaven som han hade där. De förfallna gatorna var nästan övergivna, men när de kom fram till den eländiga lilla tunnel-banestationen fann de att den redan var fylld med tidiga morgonpendlare. Som alltid när han kom nära mugglare i deras adliga bestyr hade mr Weasley svårt att behärska sin entusiasm.

"Är inte det misstänksamt?" frågade Susan förvånat.

"Inte direkt, han kan lika gärna hålla i en plånbok för att han är rädd för ficktjuvar", sade Harry med en axelryckning. "Det är många som går runt så."

"Helt enkelt fantastiskt", viskade han med en gest mot biljettautomaterna. "Otroligt genialiskt."

"De är ur funktion", sade Harry och pekade på en skylt.

"Ja, men ändå…", sade mr Weasley och log fryntligt mot dem.

"Åh, Arthur", mrs Weasley skakade ömt på huvudet.

"Så… bör vi eller bör vi inte ta med mr Weasley till ett museum?" frågade Dean roat.

"Jag tror inte att vi kan få honom att lämna byggnaden ifall ni gör det", sade Remus med ett skratt som slutade i en lätt hosta. Mr Weasley, som inte var riktigt säkra på exakt vad de diskuterade, log upphetsat.

"Jag tror jag vet vad vi kan ge pappa i födelsedagspresent nu", mumlade Ginny och hennes bröder nickade leendes.

De köpte istället sina biljetter av en sömning spärrvakt (Harry skötte det eftersom mr Weasley inte var särskilt van vid mugglarpengar) och fem minuter senare klev de på ett tunnelbanetåg som rasslade i väg med dem mot Londons centrum. Mr Weasley kastade hela tiden nervösa blickar på tunnelbanekartan ovanför fönstren.

"Fyra hållplatser till, Harry… tre hållplatser kvar nu… två hållplatser till, Harry…"

"Bra håll koll. Ni vill inte åka fel eller åka vilse", sade Katie och tuggade lätt på underläppen.

"Är inte det samma sak?" frågade Lavender med en rynka mellan ögonbrynen.

"Um, nej? Man kan åka fel men ändå veta vart man är, eller så kan man åka rätt men ändå gå vilse om man inte är bekant med området", förklarade Katie tålmodigt och Lavender nickade förstående, en svag rosa ton till hennes kinder nu.

De klev av på en station mitt i hjärtat av London och sveptes i väg i en ström av kostymklädda män och dräktklädda kvinnor med portföljer. De strömmade vidare uppför rulltrappan, genom biljettspärren (där mr Weasley förtjust såg hur spärrmaskinen svalde hans biljett) och kom till sist ut på en bred gata kantad av imponerande byggnader och redan fylld med trafik.

"Var är vi?" sade mr Weasley frågande och ett kort, gastkramande ögonblick trodde Harry att de hade klivit av på fel station trots mr Weasleys idoga studerande av kartan, men en sekund senare sa han: "Å, javisst… den här vägen, Harry", och ledde honom nerför en sidogata.

"Tack och lov, jag trodde ni var vilse trots allt", Katie log lättat.

"Även ifall de var vilse så har de tillräckligt mycket med tid för att fortfarande hinna ta sig till ministeriet i tid. Koppla av Katie, de kommer inte komma för sent", sade Oliver och himlade med ögonen. Percy knep ihop läpparna för att inte le eller grimasera.

"Förlåt", sade han, "men jag brukar aldrig komma med tåg och allting ser väldigt annorlunda ut ur mugglarperspektiv. Faktum är att jag aldrig använt besöksingången förut."

"Det finns en besöksingång?" sade Leanne förvånat.

"Jupp, men den är väldigt välgömd", sade Harry utan att vända sig om mot henne

Ju länge de gick, desto mindres och oansenligare blev byggnaderna, tills de slutligen kom fram till en gata med flera ganska ruffiga kontor, en pub och en överfull sopcontainer. Harry hade väntat sig att Trolldomsministeriet skulle ligga på en betydligt mer imponerande gata.

"Det är lite det som är meningen med det, vi vill inte att någon mugglare ska vandra in på Ministeriet av misstag", sade Kingsley med en lätt grimas.

"Då var vi framme", sade mr Weasley glatt och pekade på en gammal röd telefonhytt, som saknade flera glasrutor och stod framför en vägg fullklottrad med graffiti. "Du först, Harry."

Han öppnade dörren till telefonhytten. Harry klev in medan han undrade vad i all världen det rörde sig om. Mr Weasley klämde in sig halvt hopvikt bredvid Harry och stängde dörren. Det var nätt och jämnt att de fick rum; Harry stod upptryckt mot telefonapparaten, som hängde löst från väggen som om någon vandal hade försökt slita loss den. Mr Weasley sträckte sig över Harry efter luren.

"Det blir jobbigt om man är många som ska in på samma gång", sade Lee med en grimas. "Jag menar om det är så trångt med 2 personer, föreställ dig om man är fyra eller ännu mer!"

"När kommer någonsin fyra personer försöka tränga sig in i den där telefonhytten på samma gång för att ta sig till Ministeriet", fnös Percy misstroget medan han skakade på huvudet åt quidditch-kommentatorn.

"Det kommer säkert ske någon dag", sade Lee med en axelryckning.

"Jag tror att den här också kan vara ur funktion", sade Harry.

"Nej, nej, jag är säker på att den fungerar fint", sade mr Weasley och höll luren ovanför huvudet medan han kikade på nummerskivan. "Få se nu… sex…" Han slog siffran. "Två… fyra… en fyra till… och en tvåa till…"

"Åh, det stavar 'magic'", sade Ernie ivrigt.

"Huh? Det är bara siffror, vad menar du?" ifrågasatte Anthony intresserat.

"När du slår numret så är det inte bara siffror utan det finns bokstäver med. M är på siffran 6, A är på 2 medan G representeras av 4 och C är också 2", förklarade Ernie och Anthony nickade förstående.

När skivan mjukt snurrade tillbaka till utgångsläget hördes en sval kvinnoröst inuti telefonhytten, inte från luren i mr Weasleys hand, utan lika högt och tydligt som om en osynlig kvinna hade stått alldeles bredvid dem.

"Välkommen till Trolldomsministeriet. Var vänlig uppge ert namn och ärende."

"Öh…", sade mr Weasley, tydligen osäker på om han skulle tala i luren eller inte. Han kompromissade genom att hålla munstycket mot örat. "Arthur Weasley, Kansliet för missbruk av mugglarprodukter, här för att eskortera Harry Potter, som har kallats hit för ett disciplinförhör."

"Det funkar åt båda hållen, det spelar egentligen ingen roll", sade Tonks flinandes. "De som gjorde den där ingången visste att renblodiga inte skulle ha koll på hur den fungerade."

"Inte för att de förväntade sig att renblodiga skulle använda dem", tillade Kingsley torrt.

"Tack", sade den svala kvinnorösten. "Besökare, var snäll och ta emot namnskylten och fäst den framtill på klädnaden." Det hördes ett klick och ett rasslande, och Harry såg någonting glida fram ur metalluckan där returmynten brukade komma ut. Han tog upp det: det var ett fyrkantigt silvermärke med texten Harry Potter, Disciplinförhör. Han nålade fast det på framsidan av t-shirten då kvinnorösten hördes igen. "Besökare på Ministeriet, ni anmodas genomgå visitering och överlämna er trollstav för registrering vid säkerhetsdisken, som är belägen i bortersta änden av atriet."

Vänta, man måste lämna ifrån sig sin trollstav!" protesterade Colin nervöst samtidigt som han greppade hårdare runt sin trollstav.

"Nejdå, de bara registrerar den, det är en säkerhetsåtergärd ifall personen skulle försöka attackera någon eller fly senare", förklarade madam Bones och Colin nickade förstående.

"Det infördes under förra kriget, eller hur?" sade Sirius med en rynkad panna och madam Bones nickade.

Golvet i telefonhytten började skaka. De sjönk långsamt ner i marken. Harry såg oroligt hur trottoaren höjde sig upp förbi telefonhyttens glasfönster tills mörkret slöt sig över huvudet på dem. Sedan kunde han inte se någonting alls, han kunde bara höra ett dovt skrapande ljud medan telefonhytten banade sig väg ner genom jorden. Efter ungefär en minut, trots att Harry tyckte det kändes mycket längre, lyste en guldgul ljusstrimma upp hans fötter och steg, allt bredare, uppför kroppen, tills den träffade honom i ansiktet och han måste blinka för att hindra ögonen från att tåras.

"Woah, hur långt ner under marken är ni?" flämtade Hermione chockat. "Hur håller strukturerna, är atriet våningen närmast marken eller finns det våningar ovanför sen? Är…"

"Hermione! Inte nu!" avbröt Ron otåligt och Hermione gav honom en irriterad blick men slutade med sina frågor, även om hon missnöjt korsade armarna framför bröstet.

"Trolldomsministeriet önskar er en trevlig dag", sa kvinnans röst. Dörren till telefonhytten flög upp och mr Weasley klev ut följd av en storögd, gapande Harry.

De stod i ena änden av en mycket lång och praktfull entréhall med ett blankpolerat, mörkt trägolv. Det påfågelsblå taket hade inläggningar av lysande gyllene symboler som hela tiden rörde sig och förändrades likt en jättelik himmelsk anslagstavla. Väggarna på vardera sidan hade paneler av glänsande mörkt trä och många förgyllda eldstäder var infällda i dem. Var och varannan sekund dök en häxa eller en trollkarl fram ur någon av de öppna spisarna på vänstra sidan med ett mjukt svisch. Framför spisarna på högra sidan bildades korta köer som stod och väntade på att få ge sig av.

"Nattpersonalen som beger sig hem", sade Kingsley när han såg en del nyfikna blickar på elevernas ansikten.

"Och Acheson som snabbt återvänder hem för att hämta lunchen han glömt ta med sig", tillade Tonks med ett skratt. "Det spelar ingen roll vad han gör, han kommer att glömma den."

Halvvägs ner i hallen fanns en fontän. En grupp gyllene statyer, i övernaturlig storlek, stod i mitten av en cirkelrund damm. Högst av dem alla var en ståtlig trollkarl, vars trollstav pekade rakt upp i luften. Grupperade runt honom stod en vacker häxa, en kentaur, en svartalf och en husalf. De tre sistnämnda tittade tillbedjande på häxan och trollkarlen.

"Åh, jag minns den statyn", sade Fred med ett oskyldigt leende riktat emot Fudge som blev högröd i ansiktet.

"Vad gjorde ni?" frågade Angelina med ett höjt ögonbryn.

"Så mycket… men vi kan ha kopplat om vattensystemet så att det slutade upp på en helt annan plats", sade George och fick sitt svar att låta mer som en fråga än ett ordentligt svar.

"Ni borde ha förstört den, den är vidrig mot varelserna", sade Hermione med en irriterad min.

"Ifall den där statyn plötsligt slutar fungera, försvinner spårlöst eller krossas i hundra bitar så är Hermione ansvarig för det", sade Ginny roat och ignorerade Hermiones muttrande om att det inte skulle finnas några bevis, om hon nu skulle göra det.

Glittrande vattenstrålar flög från ändarna på deras trollstavar, från spetsen på kentaurens pil, toppen på svartalfens hatt och husalfens båda öron, så att det porlande bruset från fallande vatten blandas med puffarna och knallarna från folk som transfererade sig hit och dit med smörande av steg när hundratals häxor och trollkarlar, de flesta med trumpna, morgonsömniga ansikten, rörde sig fram mot ett par gyllene grindar längst bort i vestibulen.

"Den här vägen", sade mr Weasley. De gav sig in i trängseln, banade sig fram mellan ministeriets anställda, av vilka en del bar på vingliga högar med pergament och andra hade skamfilade portföljer i händerna; ytterligare andra läste The Daily Prophet medan de gick. När Harry passerade fontänen såg han silversiklar och bronsknutningar glimma på botten av dammen. På en liten suddig skylt bredvid den stod det.

ALL BEHÅLLNING FRÅN DET MAGISKA BRÖDRASKAPETS FONTÄN TILLFALLER SANKT MUNGOS SJUKHUS FÖR MAGISKA SJUKDOMAR OCH ÅKOMMOR.

"Det är väldigt bra att de har en sån insamling", sade madam Pomfrey med ett litet leende. "De behöver de pengarna."

"Borde inte Ministeriet ge dem en större budget i så fall?" frågade Rosie förvirrat. "Så de inte behöver donationer."

"Ett sjukhus kan aldrig få för mycket pengar, de har alltid något som de kan förbättra, uppdatera eller upptäcka. Det handlar inte om att bara ge dem pengar", förklarade madam Pomfrey, "det hela är väldigt invecklat och jag tror inte att alla skulle uppskatta om vi gick in på det nu."

Hermione såg väldigt besviken ut över att höra att de inte skulle gå igenom processen och förklara besluten bakom budgetarna.

Om jag inte blir relegerad från Hogwarts, ska jag lägga i tio galleoner, tänkte Harry med förtvivlan i hjärtat.

"Mr Potter, det är väldigt mycket pengar", sade madam Hooch förvånat.

"De kan göra mer nytta med de pengarna än vad jag kan göra", Harry ryckte nonchalant på axlarna.

"Åh, kom igen, han sa bara att han tänkte göra det om han inte blev relegerad. Jag lovar att han inte lade ner 10 galleoner efter förhöret, ingen skulle lägga i så mycket pengar", fnös Michael Corner och några andra började nicka instämmande.

"Här borta, Harry", sade mr Weasley, och de klev ur strömmen av ministerieanställda som var på väg mot de gyllene grindarna. Vid en disk till vänster, under en skylt med Säkerhetstjänst satt en slarvigt rakad trollkarl i påfågelsblå klädnad. Han tittade upp när de närmade sig och lade ifrån sig sitt exemplar av Daily Prophet.

"Jag eskorterar en besökare", sade mr Weasley och visade på Harry.

"Kliv fram hit", sade trollkarlen med uttråkad röst. Harry gick närmare honom och trollkarlen höll upp en lång gyllene käpp, small och böjlig som en bilantenn, och förde den uppför och nerför framsidan och ryggen på Harry.

"Måste vara ett väldigt tråkigt jobb", muttrade Leanne med rynkad näsa.

"Men viktigt!" sade Moody högljutt och hon ryckte till.

"Trollstaven", grymtade väktartrollkarlen, lade ifrån sig det gyllene redskapet och sträckte fram handen. Harry drog fram sin trollstav. Trollkarlen släppte ner den på en underlig mässingsapparat, som såg ut som något slags våg med bara en skål. Den började vibrera. En smal pergamentremsa kom utfarande ur en springa i foten. Trollkarlen rev av den och läste vad som stod skrivet på den. "Elva tum, kärna av Fågel fenix-fjäder, har använts i fyra år. Stämmer det?"

"Ja", sade Harry nervöst.

"Jag behåller den här", sade trollkarlen och naglade fast pergamentremsan på en liten mässingsspik. "Den här får du tillbaka", tillade han och stack åt Harry trollstaven.

"Eeeeyyy, han kände inte igen dig!" sade Seamus med ett stort leende.

"Ett mirakel skulle jag säga, det här är vad, tredje personen som inte känner igen Harry?" frågade Dean torrt.

"Tack så mycket."

"Men vänta nu…", sade trollkarlen långsamt. Hans blick hade pilat från besöksbrickan på Harrys bröst till hans panna.

"Åh, glöm det. Vi talade tydligen för tidigt", Seamus log ursäktande.

"Mr Weasley, Ernie och Stan kände åtminstone inte igen mig, bättre än inget", suckade Harry och mr Weasley log fåraktigt.

"Just ja, jag glömde bort chauffören. Då är det fortfarande tre personer som inte känt igen dig!" sade Seamus triumferande och Harry skrattade lätt, om en aning obekvämt; han skulle aldrig sluta ogilla hur alla kände igen honom på direkten.

"Tack, Eric", sade mr Weasley avfärdande, och med ett fast grepp om Harrys axel styrde han bort honom från disken och tillbaka in i strömmen av trollkarlar och häxor som vandrade genom de gyllene grindarna. Knuffad hit och dit i trängseln följde Harry efter mr Weasley genom grindarna in i den mindre hallen på andra sidan, där det stod minst tjugo hissar bakom gyllene smidesgaller. Harry och mr Weasley slöt sig till skallran runt en av dem. Alldeles intill stod en kraftig, skäggig trollkarl med en stor papplåda famnen. Det hördes väsande ljud inifrån den.

Hagrid rätade snabbt på sig, tydligt intresserad av vad som fanns i den lådan. Professor McGonagall, som såg rörelsen ur ögonvrål, höll tillbaka en suck.

"Allt väl, Arthur?" sade trollkarlen och nickade åt mr Weasley.

"Vad har du där, Bob?" frågade mr Weasley och tittade på lådan.'

"Vi vet inte säkert", sade trollkarlen allvarsamt. "Vi trodde att det var en helt vanlig kyckling tills den började spruta eld.

"EPISKT!"

Ordet ekade från alla håll i salen och professorerna utbytte nervösa blickar, förhoppningsvis skulle de inte få uppleva någon liknande situation… kanske skulle det vara värt att på lektionerna gå igenom att det var olagligt att experimentera så med djur.

Jag tycker det ser ut som ett allvarligt brott mot Förbudet mot experimentell korsbefruktning."

"Det låter som något Hagrid skulle kunna skapa", mumlade Sinistra.

"Ge honom inga idéer", väste Snape irriterat. "De där skrabborna han har är tillräckligt illa!"

Innan någon annan professor hann säga något hörde de en hemsk fras från tvillingarna: "Jag slår vad om att vi kan klara av det."

"NEJ!" McGonagalls röst var hög och bestämd. "Ni ska inte göra det!"

"Åh, kom igen, jag slår vad om att vi kan göra det utan att ens bryta några lagar", protesterade Fred.

"Vi lovar ingenting om regler dock", tillade George med ett charmigt leende men McGonagall blängde på dem tills de tystnade. Hon visste att hon de närmaste veckorna skulle behöva hålla ögonen extra öppna för något ofog.

Med ett väldigt rassel och skrammel kom en hiss nedfarande och stannade framför dem. Det gyllene gallret drogs åt sidan, Harry och mr Weasley steg in i hissen tillsammans med resten av hopen och Harry klämdes in mot bakväggen. Flera häxor och trollkarlar tittade nyfiket på honom; han stirrade på sina fötter för att slippa möta någons blick medan han samtidigt slätade till luggen. Gallret sköts igen med en smäll och hissen steg långsamt uppåt med rasslande kättingar, medan samma svala röst som Harry hade hört i telefonhytten klingade på nytt.

"Plan sju, Avdelningen för magiska spel och sporter, med Brittiska och irländska quidditchligans huvudkontor, Officiella gobbstensklubben och Patentbyrån för löjeväckande uppfinningar."

"Är det verkligen riktiga avdelningar?" frågade Meredith med ett höjt ögonbryn.

"Jupp", Tonks flinade. "Jag hade samma reaktion när jag först åkte dit."

Hissdörrarna öppnades. Harry såg en skymt av en ostädad korridor med affischer på olika quidditchlag snett och vint fästade på väggarna. En av trollkarlarna i hissen som bar på ett fång kvastkäppar trängde sig ut med stort besvär och försvann ner genom korridoren. Dörrarna stängdes, hissen skakade uppåt igen och kvinnorösten tillkännagav: "Plan sex, Avdelningen för magiskt transport, med Flampulernätsbyrån, Tillsynsmyndigheten för kvastjustering, Flyttnyckelskontoret och Testcentret för spöktransferens."

"De var så överarbetade under quidditchmästerskapet", sade madam Bones med ett medlidande leende.

"Du säger det som om vi inte heller var det", sade Kingsley med ett höjt ögonbryn.

Återigen öppnades hissdörrarna och fyra eller fem häxor och trollkarlar klev ut; samtidigt susade flera papperssvalor in i hissen. Harry stirrade på dem medan de lättjefullt flaxade runt över huvudet på honom. De var ljusvioletta till färgen och han kunde se att det stod Trolldomsministeriet längs kanten på vingarna.

"Bara interna PM", mumlade mr Weasley till honom. "Tidigare använde vi ugglor, men de sölade ner helt obeskrivligt,… skrivborden var täckta med fågellort…"

"Jag minns det", sade Sirius med en grimas.

"Det var en katastrof", sade mr Weasley och skakade ogillande på huvudet.

När de skramlade uppåt igen flaxade PM:en runt lampan som vajade från hissens tak.

"Plan fem, Avdelningen för internationellt magisamarbete, med Internationella kommittén för magiska handelsnormer, Internationella magiska juristkontoret och Internationella trollkarlsförbundet, brittiska sektionen." När dörrarna öppnades susade två av PM:en ut tillsammans med ytterligare några häxor och trollkarlar, men fler PM kom insusande, så att ljuset från lampan flimrade och blinkade när de flaxade runt den.

"Plan fyra, Avdelningen för övervakning av magiska skapelser, med Sektionen för monster, väsen och andar, Alfernas sambandskontor samt Rådgivningsbyrån för skadedjursbekämpning."

Sirius knöt händerna vid nämnandet av det kontoret, trots att de borde hjälpa varelser så fann han att de ofta gjorde motsatsen.

"F'låt"; sade trollkarlen med den eldsprutande kycklingen och gick ut ur hissen följd av en liten PM-flock. Dörrarna stängdes på nytt med en skräll.

"Plan tre, Avdelningen för magiska olyckor och katastrofer, med Magiska olyckspatrullen, Huvudkontor för minnesutplåning och Ursäktskommittén för drabbade mugglare."

"Den våningen kan vara galen ibland", sade Tonks med ett brett leende.

"Jag kan föreställa mig det", mrs Weasley skakade på huvudet.

"Jag vill typ bara skratta när jag föreställer mig hur folk sitter i ett rum och kommer på ursäkter för att bortförklara magi", sade Katie med ett brett leende.

"Jag slår vad om att mugglarfödda, eller halvblod som delvist växt upp i mugglarvärlden är konstant trötta på renblodigas förklaringar till händelser eftersom deras ursäkter inte skulle fungera", sade Anthony med ett lätt skratt.

"Jag är ledsen madam, men du har fått hallucinationer ifrån vattnet, jättar existerar inte", sade Fred i en dov ton.

"Nej, nej, du såg en man rida en häst! Var inte löjligt, en människa kan inte vara en häst", sade Ginny innan hon började fnittra hysteriskt.

"Kom igen nu, vi vet alla att en Ford Anglia inte, inte kan flyga… ursäkta mig, jag måste ringa ett samtal till en kollega och fråga honom om… uh, något helt annat", sade Tonks, som hade ändrat sitt utseende så hon såg ut som en helt annan person. Hennes ord fick alla som hörde henne att brista ut i högt skratt medan mr Weasley rodnade och log fåraktigt.

"Jag slår vad om att det finns någon mugglarfödd trollkarl eller häxa som har en kusin som är en mugglare och jobbar på en nyhetsstation och som får ett meddelande då och då om att de ska säga att det bara är norrsken eller något sådant", sade Neville med ett skratt.

"Det är pappas jobb!" sade Tonks ivrigt. "Han jobbar på en nyhetsstation och döljer alla magiska aktiviteter."

Alla lämnade hissen på det här våningsplanet med undantag av mr Weasley, Harry och en häxa som stod och läste ett så långt pergament att det släpade i golvet. De återstående PM:en fortsatte att sväva runt lampan medan hissen skakade uppåt igen, sedan öppnades dörrarna och rösten kom med sitt meddelande.

"Plan två, Kansliet för upprätthållande av magisk lag och ordning, med Avdelningen för olaglig trolldomsutövning, Aurornas huvudkontor och Wizengamots förvaltningstjänst."

"Det är hit vi ska, Harry", sade mr Weasley och de följde efter häxan ut ur hissen och in i en korridor kantad med dörrar. "Mitt kontor ligger på andra sidan."

"Vänta du är på den våningen? Jag trodde du jobbade med mugglarprylar", protesterade Ernie förvånat.

"Jag gör det, men de bryter oftast mot våra lagar så därför är min avdelning på den våningen", förklarade mr Weasley med ett litet leende.

"Mr Weasley", sade Harry när de gick förbi ett fönster som solljuset strömmade in igenom, "är vi inte under marken längre?"

"Jo, det är vi", sade mr Weasley. "Det där är förtrollande fönster. Magiska underhållstjänsten bestämmer varje dag vilket väder vi ska få. Vi hade svår storm i två månader förra gången de var ute efter en löneförhöjning. Bara runt hörnet här, Harry."

"Jag måste säga att det var en effektiv strategi de hade", sade Gabriel roat.

"Men det är fel att andra som inte har något med det att göra blir drabbade", sade Su Li med en grimas. "Jag skulle hata om de förstörde för mig."

De svängde om ett hörn, gick in genom ett par tunga ekdörrar och kom ut i en stor öppen sal fullproppad med bås, som surrade av prat och skratt. Olika PM flög in i och ut ur båsen med miniatyrraketer. En sned och vind skylt på dörren till det närmaste båset förkunnade: Aurornas huvudkontor. Harry kikade förstulet in genom öppningarna när de gick förbi. Aurorerna hade täckt väggarna i båsen med allt från bilder på efterlysta trollkarlar och foton av sina familjer till affischer med sina favoritlag i quidditch och artiklar ur The Daily Prophet. En man i blodröd klädnad med en längre hästsvans än Bills satt med skorna uppe på skrivbordet och dikterade en rapport för sin fjäderpenna. Lite längre fram stod en häxa med en lapp över ena ögat och pratade med Kingsley Shacklebolt över skiljeväggen till båset.

"Wow… väldigt… professionellt", sade Oliver med en utdragen vissling.

Madam Bones slöt ögonen, det var över. Aurors rykte som seriösa, ansvarsfulla människor var förstört. Hon hade hoppats att de hade kunnat behålla det, speciellt efter att hon pratat med Kingsley kvällen innan, men böckerna verkade förstöra det. Hon suckade tungt; åtminstone kunde det inte bli värre.

"God morgon, Weasley", sade Kingsley obesvärat när de kom närmare. "Jag skulle vilja prata lite med er, har ni tid en sekund."

"Ja, om det verkligen bara tar en stund", sade mr Weasley, "för jag har ganska bråttom."

De talade som om de knappt kände varandra, och när Harry öppnade munnen för att säga hej till Kingsley trampade mr Weasley honom på foten. De följde efter Kingsley längs raden av bås och in i det allra sista.

"Ah, så ingen berättade att vi låtsas som om vi inte känner varandra speciellt bra", sade Kingsley. "Det förklarar din förvirrade blick."

"De måste ha glömt det", sade Harry med en axelryckning.

"Jag borde ha sagt något innan vi kom dit", mr Weasley rynkade på pannan. "Och jag är ledsen för att jag trampade på dig."

"Det är okej mr Weasley", Harry log vänligt emot sina vänners pappa.

Harry fick en lätt chock: från alla håll stirrade Sirius ansikte ner mot honom. Tidningsurklipp och fotografier - till och med det med Sirius som best man på Potters bröllop — tapetserade väggarna. Det enda Sirius-fria utrymmet var en världskarta där små röda knappnålar glänste som juveler.

"Aww, jag känner mig hedrad. Jag hade ingen aning om att du kände så om mig", Sirius blinkade snabbt med ögonen och såg romantiskt på Kingsley som himlade med sina.

"Här har ni", sade Kingsley bryskt till mr Weasley och stack en pergamentbunt i handen på honom. "Jag behöver så mycket information som möjligt om flygande mugglarfordon som har observerats de senaste tolv månaderna. Vi har fått upplysningar om att Black fortfarande kan tänkas använda sin gamla motorcykel.

Madam Bones slöt ögonen. Hon hade haft fel; det hade blivit värre. Hur skulle hon kunna förklara för alla varför personen som var ansvarig för jakten på Sirius Black spenderat ett halvår medveten om vart han befann sig?

Kingsley gav Harry en jätteblinkning och tillade med viskande röst: "Ge honom tidskriften, han kommer nog att tycka den är intressant."

"Du hade rätt, jag absolut älskade den", sade Sirius med ett skratt.

"Jag misstänkte att du skulle göra det", sade Kingsley med ett eget leende.

Sedan sa han i normal ton: "Och ta in för lång tid på er, Weasley, dröjsmålet med den där eldvattensrapporten sinkade vår undersökning en hel månad."

"Om ni hade läst min rapport skulle ni veta att termen är eldvapen", sade mr Weasley kyligt. "Och jag är rädd att ni måste vänta på informationen om motorcyklar, för vi har förfärligt mycket att göra för ögonblicket." Han sänkte rösten sa: "Om du kan komma i väg före sju har Molly köttbullar på gång.

"Det är som värsta spionfilmen", skrattade Dennis.

"Ja, du har inte så mycket fel. Hemlig organisation, eventuella brott, operationer", räknade Justin upp på fingrarna.

Han vinkade till sig Harry och ledde honom ur Kingsleys bås, genom ytterligare ett par ekdörrar in i en ny gång, vek av till vänster, marscherade genom ännu en korridor, vek av till höger in i en svagt upplyst och sjaskig korridor och kom slutligen fram till änden längst bort. En dörr till vänster stod på glänt och avslöjade en skrubb för kvastar och en dörr till höger bar en skamfilad mässingsskylt med texten Missbruk av mugglarprodukter.

Mr Weasleys slitna kontor såg ut att vara aningen mindre än kvastskrubben. Två skrivbord hade klämts in och det fanns knappt utrymme att röra sig mellan dem på grund av de fullproppade dokumentsskåpen som kantade väggarna, täckta ovanpå av pärmar i vacklande högar. Det lilla väggutrymme som fanns kvar vittnade om mr Weasleys manier: flera affischer med bilar, en av dem med isärtagen motor, två bilder av brevlådor som han verkade ha ur några böcker för mugglarbarn, och ett diagram som visade hur man drog ledningar till en stickkontakt. Överst i mr Weasleys överfulla korg för inkommande post tronade en gammal brödrost som ideligen hickade på ett tröstlöst vis och ett par tomma läderhandskar som rullade tummarna. Ett fotografi av familjen Weasley stod bredvid korgen. Harry lade märkte till att Percy tycktes ha promenerat ut ur det.

Percy såg ner på sina knutna händer, hur hade han kunnat vara så korkad? Han förblev därför omedveten om blicken som hans syskon delade mellan sig.

"Vi har inget fönster", sade mr Weasley ursäktande medan han tog av sig bomberjackan och hängde den över stolsryggen. "Vi har bett om det, men de verkade inte tycka att vi behöver nåt. Slå dig ner, Harry, Perkins ser ut att ha kommit än."

Harry klämde ner sig i stolen bakom Perkins skrivbord medan mr Weasley bläddrade igenom pergamentbunten som Kingsley Shacklebolt hade gett honom. "Aha", sade han och log brett när han drog fram ett nummer av en tidning med namnet Hört och Sett ur mitten av bunten. "Just det, ja…" Han bläddrade snabbt igenom den. "Ja, han har rätt. Sirius kommer säkert att finna den mycket roande… men kära nån, vad är det här?"

Flera stycken grimaserade när de hörde namnet på tidningen.

"Som jag sa, jag älskade den", sade Sirius med ett leende riktat emot Luna.

"Innan du säger något mer, jag läste artikeln på tåget så det finns en möjlighet att det kommer nämnas senare", sade Harry och Sirius nickade förstående.

Ett PM hade just susat in genom den öppna dörren och flaxande lagt sig till ro på den hickande brödrösten. Mr Weasley vek upp det och läste högt.

"'En tredje baklängsspolande offentlig toalett rapporterad i Bethnal Green, var vänlig undersök saken omedelbart.' Det här håller ju på att bli löjligt…"

"Löjligt med en baklängsspolande toalett eller att det är den tredje?" frågade en flicka nervöst.

"Lite av båda, men jag syftade mest på att det var den tredje", förklarade mr Weasley med ett vänligt leende och flickan log trevande tillbaka.

"En baklängsspolande toalett?"

"Upptågsmakare som gillar att spela mugglare fula spratt", sade mr Weasley och såg bister ut. "Vi hade två fall förra veckan, ett i Wimbledon och ett i Elephant och Castle. Mugglarna spolar i toaletten och i stället för att allt försvinner ner… ja, du kan ju själv föreställa dig. De stackarna skickar hela tiden efter såna där… mörkokare tror jag de kallas… du vet, såna som lagar vattenledningar och liknande.

"Rörmokare?"

"Just det ja, men de blir förstås alldeles bortkollrade. Jag hoppas bara att vi kan gripa dem som gör de här busstrecken, vilka de nu är?"

"Gjorde ni det?" frågade Percy intresserat, och han ryckte svagt på axlarna när han såg sina syskons förvånade blickar.

"Delar av dem, vi misstänker en liga ligger bakom det och vi saknar fortfarande åtminstone två personer ifrån den information vi lyckats få av de vi grep", suckade mr Weasley innan han skakade på huvudet: "Jag förstår bara inte varför folk finner nöje i att göra något sådant."

"Är det Aurorer som har hand om gripandet?"

"Nej, visst inte, det här är för simpelt för Aurorer, det blir den vanliga magiska ordningspatrullen… jaha, Harry, det här är Perkins."

En kutryggig gammal trollkarl med fjunigt hår och skyggt utseende hade just kommit in i rummet, lätt flåsande. "Å, Arthur!" sade han förtvivlat, utan att se på Harry. "Gudskelov… jag visste inte vad som var bäst, om jag skulle vänta på dig här eller inte. Jag skickade just en uggla hem till dig, men du missade den tydligen… det kom ett brådskande meddelande för tio minuter sen."

"Jag har hört om den baklängsspolande toaletten", sade mr Weasley.

"Nej, nej, det är inte toaletten, det är pojken Potters förhör — de har ändrat tid och plats— det börjar nu klockan åtta och hålls nere i gamla rättssal tio.

"RÄTTSSAL TIO?!" utbrast Parvati och Padma i chock, tack vare sin pappa så var de väl medvetna om vad den salen användes till och de kunde inte se någon anledning till varför Harrys utfrågning skulle ske där.

"Med tanke på era reaktioner så antar jag att det inte är något bra", sade Nigel nervöst.

"Det är inte bra alls, jag förstår inte varför de skulle flytta förhöret ner dit", sade Charlus allvarligt medan en hel del av de äldre renblodiga familjerna utbytte förvånade och misstänksamma blickar.

"Nere i gamla… men de sa ju… vid Merlins skägg!" Mr Weasley såg på sin klocka och gav till ett skrik. "Fort, Harry. vi skulle ha varit där för fem minuter sen!"

"Så informationen om att rättegångens plats och och tid hade ändrats skickades alltså iväg till Harry fem minuter innan rättegången började", mumlade Parvati till sin syster som blängde på ministeriearbetarna i salen.

"Om Harry får skit för att vara försenad drar vi upp det, jag vill veta hur Harry klarade sig ur det", mumlade Padma tillbaka med rynkad panna.

Perkins tryckte sig platt mot dokumentskåpen när mr Weasley störtade ut från kontoret med Harry tätt i hälarna.

"Varför har de ändrat tiden?" frågade Harry andfått när de i ilfart passerade Aurorernas bås; folk tittade ut när de rusade förbi. Harry tyckte det kändes som om han hade lämnat kvar alla sina inälvor på Perkins skrivbord.

"Du måste börja träna ig…"

"INTE NU, OLIVER!" utbrast de tre Gryffindorjagarna frustrerat och Oliver suckade högljutt innan han muttrade något så lågmält att ingen kunde höra vad det var.

"Jag har ingen aning, men vilken tur att vi kom hit så tidigt, om du hade missat det skulle det varit katastrof!"

"Jag tror att de hoppades på att du skulle missa det", sade Hermione med rynkad panna.

"Om det hade hänt så hade du kunnat bestrida det, det finns lagar om sånt", sade Padma ilsket och hon ignorerade de nyfikna blickarna hon fick.

Mr Weasley sladdade in bredvid hissarna och tryckte otåligt på nerknappen.

"Kom då!"

"Att skrika gör inte att det går fortare", sade Ginny med ett snett leende, det var en fras som hennes föräldrar hade upprepat många gånger under hennes liv.

"Nu är inte rätt tillfälle att ta våra lärdomar och använda dem mot oss", suckade mr Weasley, även om hans läppar ryckte till.

Hissen dök skramlade upp och de kastade sig in. Varje gång den stannade svor mr Weasley ursinnigt och bearbetade knappen till våningsplan nio.

"Det var pratet på kontoret i evigheter, det är inte ofta som Arthur svär", sade Tonks med ett skratt.

Mr Weasley rodnade. "Jag var väldigt stressad, jag ville inte att Harry skulle drabbas av… en miss i kommunikation…"

"Du kan bara säga att det var för att Ministeriet inte gav Harry rätt information", väste Dorea och Charlus lade en lugnande hand på hennes axel, men hon skakade av den.

"De där rättssalarna har inte använts på åratal", sade mr Weasley ilsket. "Jag fattar inte varför de ska hålla till där nere… såvida inte… men nej..:"

I samma ögonblick steg en knubbig häxa in i hissen med en rykande bägare i handen, och mr Weasley utvecklade inte sin tanke närmare. "Atriet", sade den svala kvinnorösten och det gyllene gallret gled upp och visade Harry en avlägsen glimt av de guldglänsande statyerna i fontänen. Den knubbiga häxan klev ur och en trollkarl med gulblek hy och mycket dystert ansikte klev in.

"God morgon, Arthur", sade han med gravlik röst när hissen började sjunka neråt. "Det är inte ofta man ser dig här."

"Det är ytterst sällan som jag har en anledning till att vara där nere", sade mr Weasley.

"Inte konstigt, det är i grunden bara rättegångar och folket på mysterieavdelningen som håller till där nere", sade Moody i en brummande ton.

"Brådskande ärende, Bode", sade mr Weasley, som stod och trampade medan han kastade oroliga blickar på Harry.

"Å, javisst", sade mr Bode och granskade Harry med orubblig min. "Självfallet."

Harry hade annat att tänka på än mr Bode, och hans ihärdiga stirrande gjorde honom inte bättre till mods.

"Mysterieavdelningen", sade den svala kvinnorösten, utan att tillägga något mer.

"Så… mysteriskt", Sirius log brett samtidigt som han duckade ifrån kuddarna som Tonks och Remus försökte attackera honom med.

"Du var bara tvungen?" frågade Charlie i en lidande ton.

"Självklart var jag tvungen, jag älskar ordvitsar!"

"Fort, Harry", sade mr Weasley när hissdörrarna gick upp med ett skrammel, och de rusade fram genom en korridor som var helt olik dem som låg ovanför. Väggarna var kala, det fanns inga fönster och inga dörrar förutom en enkel, svart dörr i änden av korridoren. Harry väntade sig att de skulle gå in genom den, men i stället grep mr Weasley honom i armen och drog honom åt vänster, där det fanns en öppning som ledde till en trappa.

"Tack och lov att du hittar", sade mrs Weasley medan hon tuggade nervöst på läppen.

"Varför hittar du? Du är aldrig där nere", sade Umbridge anklagande.

"Jag har haft en del ärenden där nere", svarade mr Weasley nonchalant och Umbridge blängde ilsket på honom. "Majoriteten av det hemlighetsstämplat även om det inte är något allvarligt."

"Hit ner, hit ner", flämtade mr Weasley och tog två trappsteg i taget. "Hissen går inte ens så här långt ner… varför de ska göra så här kan jag inte…"

"Det är en väldigt bra fråga som jag gärna skulle vilja ha svar på", sade Charlus allvarligt.

"Jag tror att vi kan läsa om själva förhöret innan vi går in på det? Jag vet inte om det kanske besvaras där", föreslog Harry och hans farfar nickade stelt.

De nådde foten av trappan och sprang genom ännu en korridor, som påminde starkt om den som ledde till Snapes fängelsehåla på Hogwarts, med skrovliga stenväggar och facklor i hållare. Dörrarna som de sprang förbi var tunga trädörrar med reglar och nyckelhål av järn.

"Rättssal… tio… jag tror… att vi nästan är… ja." Mr Weasley stannade snubblande utanför en smutsig mörk dörr med ett jättestort järnlås och sjönk ihop mot väggen medan han höll sig för sidan där han hade håll efter språngmarschen. "Gå nu", flämtade han och pekade med tummen mot dörren. "Gå in där."

"Ska inte… ska inte ni komma med?"

"Det hade fått mig att känna mig bättre till mods", sade Harry med en grimas.

"Jag är ledsen, Harry", suckade mr Weasley ursäktande.

"Det är inte ditt fel, jag önskade bara att jag hade haft någon vid min sida som hade kunnat stödja mig, jag var helt inställd på ett förhör med en, två personer. Som max tre andra personer", förklarade Harry med en axelryckning.

"Varför får du det att låta som om det var betydligt fler?" frågade Dorea misstänksamt och Harry undvek hennes blick.

"Nej, nej, jag får inte gå in. Lycka till!"

Harrys hjärta spelade trumsolo i halsgropen. Han svalde djupt, vred om det tunga järnhandtaget och steg in i rättssalen.

Daniel slutade läsa och alla höll andan i väntan på nästa ord.

"Och?" frågade Astoria tillslut i en otålig ton när Daniel inte sade något mer

"Jag vet inte, det var slutet på kapitlet", sade Daniel med en axelryckning.

"Snabbt! Läs nästa kapitel innan kvällsmaten. Jag vägrar vänta något mer nu, jag vill veta vad som hände", sade Alicia allvarligt.

Zacharias fnös och skakade på huvudet. "Jag tvivlar att det kommer vara något intressant, det kommer vara över på direkten. Potter gjorde inget fel."

Harry grimaserade vid de orden. Förhöret hade tagit betydligt längre tid än vad han hade velat, och han hade tur att han gick därifrån utan något straff med tanke på inställningen som Fudge hade haft.