Leviusa: Jag kommer ihåg att du nämnde det :D Välkommen tillbaka hit. Det gör mig så otroligt lycklig att höra hur mycket du gillar min fanfic och jag kan inte slut le. Men jag skulle aldrig klara av att fortsätta va så här engagerad om det inte var för alla er. Det är fördelen med när man hamnar efter, man får så mycket mer material att läsa på en och samma gång. Och du behöver bara vänta strax över 2 veckor på nästa kapitel snarare än över 1 månad som alla andra. Tack så hemskt mycket för din review!
Frida: Det gör mig verkligen så himla glad att höra det och jag är verkligen evigt tacksam för att jag har din hjälp. Men kula tt jag får dig att dyka djupare in i HP-världen, det är väl lite av syftet med de här berättelserna antar jag :D Jag är också sjukt taggad på Crèmes of Grindewald men tyvärr har jag ingen bra förklaring till varför Gellert ser så sjukt gammal ut. Jag är lite emot valet av skådespelare där. Men jag antar att en eventuell förklaring skulle va att mörka krafter förstör utseendet typ, jag menar Voldemort var ju inte så vacker han heller (och jag vet anledningen till det, men känns som om det skulle va en ursäkt de som gör filmerna kan använda).
Det låter ganska logiskt som du säger och är nog så som jag kommer göra. Jag gjorde lite liknande med min one-shot om Regulus, jag refererade till den i något kapitel (kan inte minnas vilket nu för alla kapitel har typ flutit ihop i min hjärna just nu) om en händelse däri.
Hoppas du har det bra
/Lea
Thalia606: Hej Thalia. Vi åkte till Malta med familjen i en vecka, och det var väldigt skönt även om standarden där inte var så jättehög (brorsans säng tappade plankor, syrran låg i sängen när garderobsdörren plötsligt ramlade ner på henne (hon klarade sig och fick inte ont!), skrivbordet multnade sönder etc).Usch, bilkö i 3 timmar? Det måste ha varit hemskt.
Corner kommer definitivt få äta upp sina egna ord och det kommer självklart tas med i nästa kapitel, som du förväntat dig. Du har helt rätt i att statyn från sjunde boken är betydligt mer kränkande och hon (och andra) kommer ha en hel del att säga om det.
Jasmine kommer eventuellt att nämnas någon gång i boken. Det jag måste se upp med är att Harry fram tills den här tidpunkten (ca 3 veckor före jul) inte varit medveten om exakt vem Jasmine är. Han har på en del bilder sett att hon existerar men har antagit att hon är en kusin eller annan släkting. Därav kommer hon fram tills jul-kapitlen åtminstone inte ta särskilt stor plats i själva boken om alls än. Det är eventuellt att hon skulle nämnas i nästa kapitel men från mitt minne så tror jag annars inte att jag kommer ha något specifikt tillfälle där hon skulle kunna nämnas, men vi får se vad som händer. Vad du kan ta ifrån det här utdragna svaret är att ja, hon kommer att nämnas i boken, men innan de börjat läsa om framtiden kommer Harry i boken inte få en förklaring till vem hon är.
Snart återvänder de till Hogwarts, det är nästa kapitel och sen är det ett som utspelar sig mer eller mindre på Hogwartsexpressen men sen är de tillbaka på skolan :D
Ha det bra Thalia, kram Lea.
Simona06: Hej Simona. Jag hade totalt glömt bort min fråga och satt ett tag och bara "backstory… till vad..?" men sen kom jag ihåg det. Jag har fortfarande inte bestämt helt och hållet om hur saker kommer hända och så men jag har en generell plan. Oavsett vad så kommer det behöva vänta till jul för mitt schema är lite fullt nu i höst med en stor uppsats att skriva och 5 veckors VFU. Men vad bra att jag lyckades passa in min uppdatering så bra att du kunde läsa någonting på tåget. GRATTIS I EFTERSKOTT! Hoppas att du hade en underbar födelsedag och nästa år ska jag försöka att uppdatera lite närmare din födelsedag snarare än en hel månad efter. Men som sagt; jag redigerade allting och det här kapitlet fick vänta. Hoppas att du har en bra vecka :D
Kram, Lea
Tinsy-girl: Väntan var lång men nu är nästa kapitel äntligen här :D Hoppas att du gillar det. Sirius kunde inte motstå frestelsen att reta Kingsley, och Kingsley borde ha förväntat sig det:D. Det är förståligt, AVPM är väldigt… speciell kanske är ordet jag söker. Det är bara jag som såg om musikalen och sen alla andra musikaler som den gruppen har gjort och började rekommendera dem till alla för att jag själv tycker de är så underbara. Fick en av mina kompisar att se deras version utav Aladdin och hon älskade den. Men de är som sagt väldigt speciella och man får ta allting med en gnutta av salt då de verkligen överdriver karaktärerna :P
Linneagb: Tvillingarna älskar att spela oskyldiga, men tyvärr så känner majoriteten av personerna dem vid det här laget så de blir inte särskilt lurade av deras fasad. Hahaha, hade blivit förvånad om det stod Trump men hade visserligen accepterat det med. Det är ganska kul ändå när man skriver att nämna något som verkar helt onödigt eller orelevant bara för att senare i handlingen visa hur viktigt det egentligen var, som du säger är Rowling en expert på det. Jag hade en bra sommar och vi klarade oss ifrån bränderna. Det var när vi var i Malta som min bror plötsligt kom upp och bara "vårt hus kommer brinna ner nu" men pappa rätade honom snabbt med att det är för många sjöar emellan som stoppar branden från att nå oss, så vi klarade oss utan några problem tack och lov. Hoppas att du fick 2 underbar veckors semester och att du fortfarande har det bra ;) Kram.
Uggla2: Jag ber om ursäkt för att det tog så lång tid, men om du säkert vet nu så lade jag störst fokus på att bli klar med rättningen. Men nu är rättegången äntligen här. Förhoppningsvis har jag gjort karaktärerna rättvisa i hur de reagerar. Kul att du gillade det andra kapitlet :D
Sen förra kapitlet så har vi haft 3 personer som fyllt år och jag vill önska dem alla grattis på födelsedagen i efterskott! Det här kapitlet är tillägnat till er alla tre
Emilia01love, som fyllde den 2 augusti. Stort grattis i efterskott! Jag vet att jag redan gett dig både kram och present men GRATTIS ÄNDÅ! Du är den bästa o-officiella adoptiva systern som bor alldeles för långt bort ;)
Simona som fyllde år den 7 augusti. Stort grattis till dig! Jag hoppas verkligen att du hade en alldeles underbar födelsedag för det förtjänar du.
Loopin' Lunan95 som fyllde den 10 augusti. Grattis i efterskott. Du är en underbar människa som förtjänar en speciell födelsedag och jag hoppas innerligt att du fick det!
AN: För er som inte sett det så finns det i kapitlet innan information om ändringar som jag har gjort i HLHP. Har som sagt gått igenom allting och gjort ändringar där det behövdes, vilket är anledningen att det här kapitlet dröjde så länge.
"Okej, så nästa kapitel bör handla om förhöret såvida boken inte väljer att skippa det av någon anledning", sade Daniel medan han höll upp boken.
"Om den gör det kommer jag att skrika", muttrade Marietta och betraktade misstänksamt boken.
"Om det inte gör något så läser jag gärna kapitlet", sade Patricia Stimpson, en Slytherinelev, med ett blygt leende.
"Gör du det, men min rättegång var inte direkt jätteintressant, den var mer frustrerande", sade Harry med en axelryckning och hans vänner utbytte oroliga blickar medan flickan hämtade boken.
"Frustrerande?" frågade Angelina svagt.
"Jag ville skrika på dem, men jag lyckades faktiskt undvika det", sade Harry och log oskyldigt mot henne. Angelina skakade på huvudet men hann inte säga något mer innan Patricia började läsa.
Förhöret
"Vänta, handlar hela kapitlet om din rättegång?"
"Jag skulle anta det, det tog förvånansvärt lång tid", sade mr Weasley med rynkad panna och Harry nickade instämmande.
Harry flämtade till, han kunde inte hejda sig. Den stora kryptan han hade trätt in i var otäckt välbekant. Det var inte bara det att han hade sett den förut, han hade varit här förut.
"Har jag missat något?" frågade Gabriel. "Jag menar jag tror att jag har lyssnat på allt, men det finns en möjlighet att jag zoomade ut."
"Jag hade inte varit där fysiskt förut, åtminstone inte på riktigt", sade Harry och ett mummel uppstod bland eleverna; ingen av dem kunde förstå vad han menade.
Det här var den plats han hade besökt i Dumbledores minnessåll, den plats där han hade sett paret Lestrange dömas till livstids fångenskap i Azkaban. Väggarna var av mörk sten, svagt upplysta av facklor. Tomma bänkar reste sig på var sida om honom, men rakt fram, på de allra högsta bänkarna syntes många skuggiga figurer. De hade suttit och pratat lågmält, men när den tunga dörren svängde igen bakom Harry inträdde en olycksbådande tystnad.
"Vänta du är i en av rättssalarna!" protesterade mrs Diggory chockat.
"Rättssal 10, om vi ska va exakta. Jag tror mr Weasleys kollega nämnde det i förra kapitlet", sade Harry med en grimas. "Jag rekommenderar det inte för någon. Håll er undan därifrån om ni kan."
En kall mansröst ljöd genom rättssalen.
"Du är försenad."
"Förlåt", sade Harry nervöst. "Jag… jag visste inte att tiden hade ändrats."
"Det är inte Wizengamots fel", sade rösten. "Vi skickade en uggla till dig i morse. Inta din plats."
"I MORSE!" fräste Parvati och blängde på Fudge, Lavender placerade en varnande hand på sin väns axel. "Alla inblandade i ett förhör eller rättegång måste meddelas minst 24 timmar innan om att ändringar såsom tid och plats har skett."
"Vi skickade en uggla…" protesterade Fudge.
"FEM MINUTER INNAN RÄTTEGÅNGENS BÖRJAN!" snäste Parvati och Padma lade också en varnande hand på sin systers axel, men blängde själv upp på trolldomsministern.
"Vad sägs som om vi fortsätter att läsa, det blir säkert bättre", föreslog Remus med ett ansträngt leende och Sirius fnös misstroget; medveten om att hans vän inte hade någon tro för att det faktiskt skulle ske.
Harry sänkte blicken mot stolen mitt i rummet, vars armstöd var täckta av kedjor. Han hade sett de där kedjorna få liv och fjättra den som råkade sitta mellan dem. Hans steg ekade högt då han gick över stengolvet. När han ytterst försiktigt satte sig på kanten av stolen rasslade kedjorna hotande men utan att fjättra honom. Med en svag känsla av illamående tittade han upp mot personerna som satt på bänkarna ovanför.
"Bra!" morrade Sirius medan han blängde ilsket på Fudge. "Jag hade personligen dykt upp på Ministeriet om de hade gjort det."
"Vilket är varför Harry inte skulle ha nämnt det för oss, han nämnde aldrig ens att de hotade med att fjättra honom", avbröt Remus lugnt och Sirius gav sin vän en irriterad blick.
"Jag skulle inte vilja att han blev fängslad igen", sade Harry ursäktande och Sirius log mjukt mot honom.
Det var ungefär femtio stycken, alla så vitt han kunde se iförda plommonfärgade klädnader med ett vackert utsirat silver-W på vänstra sidan av bröstet. Alla stirrade ner på honom, några med mycket stränga miner, andra med uppriktigt nyfikna blickar.
"Ditt förhör var inför hela högsta domstolen?" flämtade Daphne chockat.
"Från vad jag har förstått så var det det, och jag misstänker att det inte är så vanligt?" svarade Harry med ett höjt ögonbryn.
"Inte så vanligt? Det är ohört om", protesterade Daphne medan hon såg på pojken med vida ögon.
"Någon gång måste va första gången", svarade Harry bittert men försökte spela bort det men en lätt axelryckning.
I mitten längst fram satt Trolldomsministern Cornelius Fudge, en fetlagd man som ofta stoltserade med ett lindblomsgrönt plommonstop, men i dag var utan det. Han var också utan det överseende leende som han tidigare haft när han talade med Harry. En stor och bred häxa med kraftig haka och mycket kort grått hår satt närmast till vänster om Fudge. Hon var monokel och såg väldigt sträng ut.
"Det är Amelia, hon kommer behandla dig rättvist", sade Sirius med ett leende och Harry nickade instämmande; hon hade varit den enda som varit villig att lyssna på honom.
"Jag behandlade inte dig rättvist", sade madam Bones bittert, besvikna ögon riktade mot Sirius som såg medlidsamt på henne.
"Nej, det gjorde du inte. Du förolämpade mig och vägrade lyssna på andra förklaringar. Men det är också varför en person som är personligen involverad i ett fall inte ska vara ansvarig. Du trodde jag var ansvarig för Edgars död, det är förståeligt. Var inte för hård mot dig själv", sade Sirius bestämt och madam Bones nickade kort.
Till höger om Fudge satt en annan häxa men hon hade satt sig så långt bak på bänken att ansiktet låg i skugga.
"Då så", sade Fudge. "Eftersom den anklagade — äntligen — har infunnit sig, kan förhöret börja. Är du beredd?" ropade han neråt bänkraden.
"Han var bara tio minuter försenad, vilket var ert fel", muttrade Padma medan hon korsade armarna framför bröstet.
"Ja, sir", svarade en ivrig röst som Harry kände igen.
Rons bror Percy satt längst ut i änden på första bänken,. Harry tittade på honom och väntade på något tecken av igenkännande från honom, men inget kom. Percys ögon bakom de hornbågade glasögonen var stelt fästa på pergamentet framför honom och i handen höll han en fjäderpenna i högsta beredskap.
Percy såg ner på sina knäppta händer; han önskade att han hade kunnat ge Harry ett uppmuntrande leende, några ord av tröst… men han hade varit feg. Hade inte velat se den yngre pojken och påminnas om hur han förkastat sin familj, lämnat dem bakom sig… Percy suckade lågmält; han var otroligt tacksam för att hans familj hade accepterat hans ursäkt.
"Disciplinförhör av den tolfte augusti", sade Fudge med högt genljudande röst, och Percy började genast anteckna, "rörande överträdelser som faller under Lagen om rimliga restriktioner för minderårigas trolldomsutövning och internationella förordningen om trollerisekretess, begångna av Harry James Potter, boende på Privet Drive fyra, Little Whinging i Surrey.
"Um, är det verkligen det smartaste att ge ut hans adress så där öppet?" frågade George nervöst och såg oroligt på Harry.
"Vad skulle det spela för roll?" frågade mrs Weasley med rynkad panna.
"Jag kan ha fel men har ni inte tidigare sagt att hans adress är menad att vara hemlig och man har gjort allt man kan för att den ska förbli det, och nu så säger de den rakt ut, högt och tydligt, och vilken Dödsätare som helst kan dra dit", påpekade George och de vuxna i salen utbytte förskräcka blickar.
"Det beslutar det; Harry återvänder aldrig dig", sade Sirius bestämt och såg utmanande på Dumbledore som höjde ett ögonbryn.
"Jag trodde vi bestämde det för länge sen, jag är inte säker på att jag har all information men Harry kommer inte återvända till familjen Dursley igen", sade Dumbledore lugnt och Harrys huvud for upp.
"Jag är fri? Jag behöver inte återvända dit? Men vart ska jag bo istället? Här?" Harry stirrade med stora ögon på Dumbledore samtidigt som ett brett leende spred sig över hans ansikte.
Dumbledore betraktade honom sorgset, ett barn skulle inte behöva känna sig fri för att de slapp återvända till det hus de vuxit upp i. "Under förutsättning att allt går som det ska kan du nog flytta in hos din gudfar i sommar, annars skulle jag tro att du har en farbror som gärna tar in dig."
"Jag trodde att anledningen till att Remus inte kunde få vårdnaden var på grund av sin sjukdom, varför skulle det var anordna nu?"
"Det är bara en liten del av året och Harry följer med mig på en semester", sade Remus bestämt och Harry log strålande emot honom.
Förhörsledare: Cornelius Oswald Fudge, Trolldomsminister: Amelia Susan Bones, chef för Avdelningen för upprätthållande av magisk lag och ordning;
"Um, hur kommer det sig att madam Bones beskrivs annorlunda i salen jämfört med hur hon ser ut här?" frågade Dean intresserat och såg mellan boken och madam Bones.
"Jag hade varit under täckmantel en kortare period och mitt hår var därför fortfarande väldigt kortklippt och färgat grått", förklarade häxan med ett litet leende.
samt Dolores Jane Umbridge, Trolldomsministerns första biträdande sekreterare.
"URGH!"
"ÄR HON DÄR! Varför?!" utbrast George äcklat och såg irriterat på boken.
"Straffkommendering Weasley", väste Umbridge och blängde på George.
Domstolsskrivare är Percy Ignatius Weasley.
"Förresten Hermione, är inte ditt namn Jane?" frågade Fay och vände sig mot den andra flickan som grimaserade.
"Nej, det är Jean, tack och lov. Jag vill inte dela något med henne", sade Hermione och snörpte på munnen.
"Försvarsvittne: Albus Percival Wulfric Brian Dumbledore", sade en lågmäld röst bakom Harry, som vred så snabbt på huvudet att han fick sendrag i nacken.
"YES!"
"Inte en chans att de kan döma dig nu!"
"Åh, tack och lov."
Harry såg sig roat om i salen när han hörde alla rop av glädje vid informationen om att Dumbledore hade anslutit sig till rättegången.
Dumbledore, som såg fullkomligt lugn och obesvärad ut, skred högtidligt genom rummet i en fotsid midnattsblå klädnad. Hans långa silverglänsande skägg och hår glimmade i skenet från facklorna när han kom fram jämsides med Harry och tittade upp på Fudge genom de halvmåne-formade glasögonen som vilade halvvägs ner på hans krokiga näsa. Det hördes ett mummel bland medlemmarna i Wizengamot. Allas blickar var nu fästa på Dumbledore. En del såg förargade ut, andra lite skrämda, men två häxor på bakersta raden höjde hands i en välkomst-vinkning.
"Alla hatar honom inte åtminstone", muttrade Remus, han visste att Harry hade blivit frikänd men en känsla av orolighet växte sig starkare i magen på honom. Han gnagde lätt på insidan av underläppen.
En varm känsla hade stigit upp i Harrys bröst vid åsynen av Dumbledore, en känsla av förtröstan och hopp, som påminde om den som Fenix-fågelns sång ingav honom.
"Han är bara en pojke, jag tror att alla glömmer bort det", sade madam Hooch sorgset medan hon vände blicken mot Harry.
Han försökte fånga Dumbledores blick, men Dumbledore såg inte åt hans håll utan fortsatte att titta på den tydligt förvirrade Fudge.
"Jaha", sade Fudge som verkade helt ha tappat fattningen. "Dumbledore. Jaså, du… öh… fick alltså vårt… öh… meddelande om att tiden och… öh… platsen för förhöret hade ändrats?"
"Det låter som om de inte ville ha honom där", sade Kingsley med ett höjt ögonbryn.
"Så var ändringen i tiden och platsen för att Harry skulle missa eller för att Dumbledore skulle missa det?" frågade Tonks oroligt.
"Troligtvis en blandning, slutresultatet hade fortfarande varit att Harry relegerades", väste Remus och knöt händerna; det verkade som om han gjorde helt rätt i att oroa sig.
"Det måtte inte ha nått mig", sade Dumbledore glatt. "Men tack vare ett tursamt misstag kom jag tre timmar för tidigt till Ministeriet, så ingen skada skedd."
"Ja, då så… då behöver vi väl en stol till, antar jag…. jag… Weasley… kan du…?"
"De räknade med att han inte skulle vara närvarande", muttrade Ron ilsket och Harry ryckte hjälplöst på axlarna; det var ingenting de kunde göra åt det nu och det hade gått bra.
"Ta det lugnt, det ordnar sig", sade Dumbledore vänligt. Han tog fram sin trollstav, gav den en liten snärt, och en pösig chintzfåtölj dök upp från ingenstans bredvid Harry. Dumbledore slog sig ner, lade ihop sina fingertoppar och tittade på Fudge med ett uttryck av artigt intresse. Medlemmarna i Wizengamot mumlade fortfarande till varandra och skruvade oroligt på sig; först när Fudge började tala igen blev det lugnt.
"Ja, då så", sade Fudge igen. "Då så. Alltså. Anklagelserna. Just det." Han drog fram ett pergament ur högen framför sig, drog ett djupt andetag och läste högt:
"Bra, han är nervös", sade Tonks bittert.
"Harry kommer att bli funnen oskyldig. Annars skulle han inte sitta här", muttrade Alicia men hon såg ändå oroligt på Harry.
"Anklagelserna mot den åtalade är följande: Att han, den andra augusti klockan tjugotre minuter över nio, med berått mod, avsiktligt och i fullt medvetande om det olagliga i sina handlingar, eftersom han redan tidigare fått en skriftlig varning från Trolldomsministeriet på grund av en liknande anklagelse, utförde en Patronusbesvärjelse i ett mugglarbebott område, i närvaro av en mugglare, vilket innebär en överträdelse enligt paragraf C i 1875 års Lag om rimliga restriktioner för minderårigas trolldomsutövning och även enligt avsnitt 13 i Internationella förordningen om trollerisekretess.
"Det var hans kusin. Som vet om att magi existerar, borde inte det påverka det hela?" frågade Cho irriterat.
"Jo, men ifall ni frågar mig så vill de döma honom och tänker ignorera lägliga detaljer", fnös Ginny och korsade armarna framför bröstet.
Är du Harry James Potter från Privet Drive fyra i Little Whinging i Surrey?" sade Fudge och blängde på Harry över kanten på pergamentet.
"Ja", sade Harry.
"Du fick en officiell varning från Trolldomsministeriet för att ha utövat olaglig trolldom för tre år sen, eller hur?"
"Ja men…"
"Men det var Dobby!"
"Jag försökte förklara det, men jag fick inte chansen", sade Harry bittert.
"Jag kommer personligen se till att det tas bort från ditt register så fort vi lämnar salen", lovade madam Bones och Sirius log tacksamt mot häxan.
"Och ändå frammanade du en Patronus kvällen den andra augusti?"
"Ja", sade Harry, "men…"
"Sluta avbryta honom", snäste Remus och en del av hans gamla elever gav honom förvånade blickar: trots att de läst fyra böcker var det fortfarande förvånande att se honom bli arg eller snäsa åt folk.
"Det kommer sluta med att han skriker ifall det krävs", instämde Lee och både Ron och Hermione nickade för att visa att de höll med.
"Jag skrek inte", protesterade Harry genast och Lee gav honom en misstrogen blick.
"Fast du vet att du inte är tillåten att utöva trolldom utanför skolan så länge du är under sjutton år?"
"Ja men…"
"Och du visste att du befann dig i ett område fullt med mugglare?"
"Ja, men…"
"Låt honom försvara sig!" Remus röst darrade av undanhållen ilska medan han hörde hur Fudge gjorde allt han kunde för att förhindra Harry från att ge en förklaring till vad som hade hänt.
"Det är okej, Remus…", började Harry att säga men blev avbruten av mannen.
"Nej, det är inte okej!" Remus röst var hård och främmande, vilket fick Harry att rygga tillbaka en aning i chock, något som fick Remus att genast tystna och se sorgset på pojken. "Förlåt, jag menade inte att snäsa åt dig Harry, du har inte gjort något fel", sade han genast i en lågmäld ton och Harry skakade av sig den obehagliga känslan och gav honom ett varmt leende.
"Jag förstår, jag hade samma frustration när Fudge vägrade lyssna om Sirius i tredje året."
"Fullt medveten om att du var i omedelbar närhet av en mugglare vid det tillfället?"
"Ja", sade Harry ilsket, "men jag använde mig bara av trolldom för att vi blev…"
Häxan med monokeln avbröt honom med dånande röst.
"AMELIA!" utbrast Sirius irriterat och madam Bones log ursäktande.
"Frambesvor du en fullt utbildad Patronus?"
"Hon är imponerad, det är inte många femtonåringar som kan frambesvärja en fullt utbildad Patronus, och ännu mindre som trettonåring", sade Tonks med ett vänligt leende.
"Det är på grund av Remus, jag hade aldrig klarat det utan hans hjälp", sade Harry med en axelryckning.
Remus rynkade svagt på pannan; han avskydde att Harry hade så svårt att acceptera beröm. "Jag hjälpte dig bara på vägen, det var du som gjorde allt det tunga arbetet. Jag var endast en guide."
"Ja", sade Harry, "därför att…"
"En förkroppsligad Patronus?"
"En vad då?" sade Harry.
"Hade din Patronus en tydligt definiera form? Det vill säga, var den mer än bara dimma eller rök?"
"Ja", sade Harry, som kände sig både otålig och lätt desperat. "Det är en kronhjort, det är alltid en kronhjort."
"Nu kommer de bli väldigt mer imponerade", skrattade Neville. "Du säger det som om det är en sån självklart sak för femtonåringar att kunna."
"Alltid?" dånade madam Bones röst. "Har du frambesvärjt en Patronus nån gång tidigare?"
"Jag var väldigt imponerad i det ögonblicket, nu när jag vet omständigheterna är jag ännu mer imponerad", sade madam Bones vänligt.
"Jag hade inte direkt något val", sade Harry förläget och såg ner på sina fötter.
"Ja", sade Harry, "Jag har gjort det i över ett år."
"Och du är femton år gammal?"
"Tretton när han lärde sig", påminde Remus alla i en stolt ton.
"Åh kolla, din familj har gått in i perioden där de kommer skryta över dig", sade Ron retsamt och knuffade till Harry med axeln.
"Åh var tyst", mumlade Harry med en rodnad.
"Ja, och…"
"Lärde du dig det i skolan?"
"Ja, professor Lupin lärde mig det under mitt tredje år, på grund av…"
"Awww, du lade in ett snällt ord för Remus", sade Sirius med ett brett leende.
"Jag undrar om det är därför som Umbridge hatar honom", sade Hermione fundersamt och Harry skakade på huvudet.
"Nah, det är för han är en varulv, och hon skulle bara avsky honom för det faktumet ifall det var hon som skickade dementorerna."
"Det skulle inte förvåna mig ifall hon låg bakom det", fnös Ron och skakade på huvudet. "Hon är ondskefull nog för det."
"Inte mig heller", erkände Hermione och hennes två vänner såg på henne förvånat. "Men hon skulle inte kunna göra det i hemlighet. Troligtvis är det två dementorer som har lämnat Azkaban för att ansluta sig till Voldemort."
"Vilket var precis vad Dumbledore varnade Fudge för", avslutade Ron bistert medan Harry grimaserade.
"Imponerande", sade madam Bones och stirrade ner på honom. "En äkta Patronus vid hans ålder… verkligen mycket imponerande."
En del av trollkarlarna och häxorna omkring henne började mumla igen, några nickande, men andra såg ogillande ut och ruskade på huvudet.
"Det är inte frågan om hur imponerande trolldomen var", sade Fudge i retlig ton. "I själva verket måste man ju tycka att det är värre ju mer imponerande den var, med tanke på att pojken utövade den mitt framför ögonen på en mugglare!" De som hade sett ogillande ut mumlade nu instämmande, men det var synen av Percys skenheliga lilla nick som fick Harry att ta till orda.
"PERCY!" Ron, Fred och George skrek alla ut namnet medan de stirrade ilsket på sin bror.
"Den var menad för Harry…", protesterade Percy, utan att se någon av dem i ögonen, "jag märkte att han blev avbruten hela tiden… jag må ha varit en idiot, men han hade en rätt att försvara sig, det är lagen!" vid de sista orden höjde han ögonen och såg trotsigt tillbaka på sina familjemedlemmar.
"Det låter… rimligt", sade Fred förvånat. "Glad att veta att du redan då började inse vilken idiot du var."
"Jag gjorde det inte tillräckligt snabbt", muttrade Percy bittert.
"Meh, du insåg det i år åtminstone. Kunde ha varit värre", sade George med en axelryckning. "Oroa dig inte över det."
"Jag gjorde det på grund av Dementorerna!" sade han med hög röst innan någon annan hann avbryta honom igen. Han hade väntat sig mer mumlande, men tystnaden som föll verkade kompaktare än förut.
"Jag sa ju det", sade Lee belåtet.
"Du sade att jag skulle börja skrika, jag höjde bara rösten", protesterade Harry med armarna framför bröstet och en utmanande glimt i ögonen.
"Detaljer", muttrade Lee lågmält, ovillig att starta en stor diskussion om det.
"Dementorer?" sade madam Bones efter ett ögonblick och höjde på sina tjocka ögonbryn så att monokeln verkade farligt nära att trilla ur. "Vad menar du, pojk?"
"Precis vad det låter som", sade Moody.
"Jag menar att det var Dementorer inne i den där gränden och de gick till angrepp mot mig och min kusin!"
"Jaså", sade Fudge och log ett obehagligt och hånfullt leende medan han såg sig omkring på rådsmedlemmarna, som om han inbjöd dem att delta i skämtet. "Ja, jag trodde väl att vi skulle få höra nåt liknande."
"Du tror att han skulle ljuga om något sådant!" väste Dorea och såg mordiskt på trolldomsministern.
"Jag tror att den viktigare frågan är ifall han hellre hade velat att Harry inte försvarade sig och istället behöva möta och hantera ilskan ifrån alla läsare om hur Harry Potter lämnades försvarslös medan Dementorerna tog hans själ", sade Remus långsamt, hans ton nu lugn och kontrollerad, men hårt knutna nävar avslöjade att hans ilska fortfarande fanns kvar under ytan.
"Dementorer i Little Whinging?" sade madam Bones i ytterst förvånad ton. "Jag förstår inte…"
"Gör du inte Amelia?" sade Fudge, fortfarande hånleende. "Låt mig då förklara. Han har tänkt igenom det hela och kommit fram till att Dementorer skulle tjäna som en fin liten täckhistoria, ett verkligt fint svepskäl. Mugglare kan inte se Dementorer, inte sant, pojk? Ytterst lämpligt, ytterst lämpligt… alltså bara ditt ord på det och inga vittnen."
"Dudley är ett vittne", protesterade Nigel upprört.
"De kommer knappast kalla in en mugglare, dessutom kan mugglare inte ens se dementorer som Fudge sa… jag hatar när Fudge har rätt", sade Ginny och undvek sin mammas syrliga blick.
"Jag ljuger inte!" sade Harry mycket högt över mumlet som återigen hade börjat höras i domstolen. "Det var två stycken omkom från varsitt håll i gränden, allting blev mörkt och kallt och min kusin kände dem och försökte springa för livet."
"Det räcker, det räcker", sade Fudge med överlägsen min. "Jag är ledsen att behöva avbryta en säkerligen mycket väl inövad historia.."
"Ni tänker inte ens lyssna!" utbrast mrs Diggory förfärat.
"Din rättegång går lika illa som min."
"Du hade ingen rättegång, Sirius", protesterade Tonks medan hon betraktade sin kusin förbryllat.
"Nej, men Harrys kan inte kallas för rättegång heller", påpekade Sirius bittert och Tonks nickade förstående, hon kunde hålla med om det.
"Om man ska va riktigt noga är det inte ens en rättegång, det är menat att vara ett förhör", sade Narcissa i en lågmäld ton.
Dumbledore harklade sig. Wizengamotrådet tystnade igen.
"Vi har faktiskt ett vittne till närvaron av Dementorer i den där gränden", sade han, "ett annat vittne än Dudley Dursley menar jag."
"Har ni?"
"Mrs Figg? Kan hon se dementorer?"
"Uppenbarligen, hon sa det i några kapitel bakåt. Dessutom kunde Filch se dem", sade Marietta och Cho gav sin vän en förvånad blick.
Fudges runda ansikte verkade falla ihop, som om någon hade släppt ut luften ur det. Han stirrade ner på Dumbledore ett ögonblick och sade sedan med ett försök att ta sig samman igen: "Vi har tyvärr inte tid att lyssna på mer struntprat, Dumbledore. Jag vill ha det här snabbt avklarat…"
"Inte tid att lyssna!" utbrast Padma och ställde sig upp i ren ilska. "Ni nekar honom hans rättigheter! Det här går emot alla regler. Först ändrar ni tid och plats och nu vägrar ni lyssna! Vänta bara tills pappa får höra om det här!"
"Och vad ska han göra?" frågade Pansy med ett höjt ögonbryn.
"Åh, jag är säker på att jag kan koka ihop något tillsammans med honom", sade Sirius i en oskyldig ton och professorerna utbytte skrämda blickar.
"Jag kan ha fel", sade Dumbledore vänligt, "men visst är det så att den anklagade enligt Wizengamots stadga har rätt att presentera vittnen för sin sida? Är inte det de principer som Avdelningen för upprätthållande av magisk lag och ordning går efter, madam Bones?" fortsatte han vänd till häxan med monokeln.
"Jo, det är riktigt", sade madam Bones. "Alldeles riktigt."
"Nåja, låt gå för det då", fräste Fudge. "Var finns den där personen?"
"Dessutom, ifall de ville ha det snabbt avklarat skulle de inte ha haft förhöret framför hela Wizengamot", påpekade Zabini till Draco som fnös.
"Fudge har aldrig varit den smartaste personen, tro mig pappa har…", Draco avbröt sig själv och skakade på huvudet, han må ha avslöjat sin pappas identitet som Dödsätare men det fanns ingen anledning att göra situationen värre med mer information.
"Jag tog henne med mig", sade Dumbledore. "Hon finns alldeles utanför dörren. Ska jag…?"
"Nej… Weasley, gå du", gläfste Fudge åt Percy, som genast klev upp, sprang nerför stentrappan från domarskranket längst fram och skyndade förbi Harry och Dumbledore utan att kasta en blick på dem. Ett ögonblick senare återvände Percy följd av mrs Figg. Hon såg skrämd ut och vimsigare än någonsin. Harry önskade att hon hade tänkt på att byta från filttofflor till någonting annat. Dumbledore reste sig upp och gav mrs FIgg sin stol medan han trollade fram en ny till sig själv.
"Fullständigt namn?" sade Fudge högt när mrs Figg nervöst hade slagit sig ner på yttersta kanten av fåtöljen.
"Arabella Doreen Figg", sade mrs Figg med sin darriga röst.
"Varför är hon så nervös?" frågade Jimmy Peaks intresserat.
"Hon är en ynk, och de behandlas oftast inte särskilt bra utav vår värld", suckade Charlus och skakade på huvudet. "Hur man kan förkasta sitt barn på grund av något sådant har jag aldrig förstått."
"Och vem är ni då?" frågade Fudge i högdragen och uttråkad on.
"Jag är bosatt i Little Whinging, alldeles intill där Harry Potter bor."
"Vi har ingenting i våra register om att det bor nån häxa eller trollkarl i Little Whinging, förutom Harry Potter", sade madam Bones omedelbart. "Det området har vi alltid haft under noggrann kontroll, med tanke på… med tanke på tidigare händelser."
"Åter igen, skulle inte adressen vara hemlig?"
"Strunt i det nu, jag är faktiskt intresserad av hur de ska bortförklara mrs Figg som ett vittne", sade Angelina otåligt.
"Menar du inte tro?" frågade Astoria förvånat.
Angelina fnös. "Nej, de kommer definitivt försöka bortförklara henne."
"Jag är en ynk", sade mrs Figg. "Så jag lär ju inte förekomma i era register, eller hur?"
"YAS! Fortsätt så!" utbrast Tonks lyckligt och studsade i sin plats. "Få dem att skämmas! Visa vem som bestämmer!"
"Kan du snälla sitta still, Dora", stönade Remus när han märkte hur hela soffan skakade på grund av hennes entusiasm. Tonks log fåraktig och satte sig ordentligt, även om hon gav honom en ursäktande puss.
"DET ÄR DET!?" alla i salen vände sig förvånat mot Charlie som hade skrikit ut orden och de fann honom stirrandes misstroget mellan Tonks och Remus. "Vart är förhäxningarna? Svordomarna? Hoten!"
"Jag vet inte vad du pratar om", sade Remus med rynkad panna.
Charlies ögon var vidöppna. "Du kallade henne Dora, aj det där gjorde ont!" protesterade Charlie och gned sig på armen där en penna träffat honom.
"Jag siktade på huvudet", sade Tonks med en axelryckning.
"Se! Det är precis vad jag menar. Du kallade henne för något annat än Tonks och hon gjorde ingenting!" protesterade Charlie och alla förstod omedelbart vad han menade och de vände sig förvånat mot Tonks; även de som träffat henne för bara några dagar sen var väl medvetna om att man inte kallade henne för något annat än Tonks.
"Han har nästan dött två gånger det senaste dygnet, han är tillfälligt befriad ifrån det", sade Tonks nonchalant, även om hon, tillsammans med Sirius och Harry, bleknade en aning vid påminnelsen av det.
"Du förhäxade mig i sjukhusflygeln efter att jag nästan dött i vårt femte år!" protesterade Charlie och Tonks höjde ett oimponerat ögonbryn.
"Du flög in i en målstolpe för att du försökte imponera på Bonnie, det var helt och hållet ditt fel. Remus hade inget att göra med sin situation."
"Det och de är i ett förhållande; det ger Remus lite fler privilegier", tillade Sirius torrt men hans kommentar överröstades av mrs Weasleys: "Du gjorde vad?"
"Ingenting mamma, inget allvarligt", sade Charlie hastigt innan han blängde på Tonks och väste: "se nu vad du gjorde."
"Du gav dig efter mig först. Skyll dig själv", sade Tonks med en axelryckning och flinade när hon hörde hur Remus skrattade.
"Jaså, en ynk?" sade Fudge och granskade henne misstänksamt. "Det ska vi kolla. Ni kan lämna uppgifter om er härstamning till min assistent Weasley.
"Vad tror han, att Dumbledore tagit in en mugglare?" fnös Lavender och skakade på huvudet.
"Tja, det var fyra mugglare här igår så så omöjligt är det kanske inte", påpekade Tracy och en hel del personer rynkade ogillande på näsan vid påminnelsen om mugglarnas närvaro.
Förresten, kan ynkar se Dementorer?" tillade han och såg sig om till höger och vänster på bänken.
"Ja, det kan vi!" sade mrs FIgg förnärmat.
Fudge tittade ner på henne igen med höjda ögonbryn. "Jaså, minsann", sade han högdraget. "Vad har ni att berätta?"
"Jag hade gått ut för att köpa kattmat i butiken på Blåregnsvägen vid niotiden på kvällen till den andra augusti", började mrs Figg genast haspla ur sig, som om hon hed lärt sig det utantill, "När jag hörde oväsen i gränden mellan Magnoliavägen och Blåregnsvägen. Då jag närmade mig ingången till gränden såg jag några Dementorer som sprang…"
"Nej, säg inte det", stönade Charlus.
"Det är ett enkelt misstag att göra när man återberättar något", sade mr Weasley med en grimas.
"Sprang?" sade madam Bones skarpt. "Dementorer springer inte, de glider fram."
"Det var vad jag tänkte säga"; sade mrs Figg hastigt medan skära fläckar dök upp på hennes vissna kinder. "Som gled genom gränden på väg mot någonting som såg ut som två pojkar."
"Hur såg de ut?" frågade madam Bones och knep ihop ögonen så att kanten på monokeln försvann in i huden.
"Tja, den ena var väldigt stor och den andre ganska mager…"
"Nej, nej", sade madam Bones otåligt. "Dementorerna… beskriv dem."
"Okej jag vet att situationen är allvarlig och allt sånt, men jag älskar verkligen att hon började beskriva Harry och Dudley", sade Kim med ett skratt.
"Personligen är jag bara lättad att de faktiskt lyssnar nu", sade Meredith med en axelryckning.
"Å, jaså", sade mrs Figg, och nu kröp den skära rodnaden uppför halsen på henne. "De var stora. Stora och insvepta i mantlar."
Harry kände hur hjärtat sjönk som en sten. Vad mrs Figg än kunde tänkas säga, lät det som om hon på sin höjd hade sett en bild av en Dementor, och en bild kunde aldrig förmedla sanningen om hur de här varelserna var; det spöklika sätt de rörde sig på, svävande några tum över marken, eller lukten av förruttnelse från dem, eller de hemska rasslande ljud de åstadkom när de sög in den omgivande luften…
Sirius slöt ögonen och försökte skaka av sig rysningarna som framkallats av beskrivningen av dementorerna. Han märkte inte att hans händer skakade förrän han kände en vikt på dem. Långsamt öppnade sina ögon och såg ner på den ärrade handen som täckte hans egna. Hans ögon vandrade långsamt upp tills de mötte Remus medlidsamma ögon.
"Choklad?" erbjöd Remus med ett litet leende och Sirius skrattade hest.
"Jag trodde att det var meningen att jag skulle sköta om dig de här närmaste dagarna?"
"Alla behöver vi hjälp ibland", sade Remus mjukt, hans hand fortfarande vilandes över Sirius egna. "Jag kan inte ta bort effekterna av dementorerna, men jag kan vara en klippa att vila sig emot."
Sirius log, och det slog honom plötsligt att under den korta konversationen hade den kalla kylan försvunnit och han fylldes av en stark tacksamhet mot sin bästa vän. "Behåll chokladen själv, Måntand, jag behöver den inte."
På andra raden lutade sig en kortväxt trollkarl med stor svart mustasch nära sin granne, en häxa med krulligt hår, och viskade i hennes öra. Hon log föraktfullt och nickade.
"Stora och insvepta i mantlar", upprepade madam Bones kyligt medan Fudge hånfullt fnös. "Jag förstår. Nånting mer?"
"Ja", sade mrs Figg. "Jag kunde känna dem. Allting blev kallt, och det här var ändå en mycket varm sommarnatt. Och det kändes… som om all glädje hade försvunnit ur världen… och jag kom ihåg… förfärliga saker…" Hennes röst skälvde och dog bort.
"Det stämmer ganska bra, ingen kan fejka hur det känns", sade Sirius dämpat och rös vid tanken, trots att det varit över 2 år sen han varit i Azkaban så kunde han inte glömma känslan. Men Remus varma hand hindrade honom från att dras tillbaka in i minnena därifrån.
Madam Bones ögon vidgades lätt. Harry kunde se röda märken under hennes ena ögonbryn där monokeln hade skurit in.
"Vad gjorde Dementorerna?" frågade hon, och Harry kände hur ett plötsligt hopp vaknade inom honom.
"Tack Amelia", Sirius såg upp och log tacksamt emot den äldre häxan som vänligt log tillbaka, "för att lyssna när ingen annan gjorde det."
"Jag gjorde bara mitt jobb."
"De gick till angrepp mot pojkarna", sade mrs Figg, och nu var hennes röst starkare och säkrare och den skära rodnaden sjönk undan från ansiktet. "En av dem hade fallit omkull. Den andre backade undan och försökte avvärja Dementorn. Det var Harry. Han försökte två gånger och framkallade bara silverfärgad dimma. Vid tredje försöket framkallade han en Patronus, som rusade på den ena Dementorn, och sen jagade den på Harrys uppmaning bort den andra från Harrys kusin. Och det… det var vad som hände", avslutade mrs Figg lite lamt.
Madam Bones tittade ner på mrs Fig under tystnad. Fudge såg inte alls på henne utan satt och fingrade på sina pergament. Till sist höjde han blicken och sa i ganska utmanande ton:
"Vad? Vad sa han?" frågade Dennis ivrigt.
"Låt mig byta sida", klagade Patricia irriterat medan hon bytte blad.
"Det var vad ni såg, eller hur?"
"Det var vad som hände", upprepade mrs Figg.
"Nå, då", sade Fudge. "Ni kan gå." Mrs Figg kastade en skrämt blick från Fudge till Dumbledore, och reste sig sedan och gasade mot dörren. Harry hörde den slå igen efter henne med ett dovt ljud.
"Inte nåt särskilt övertygande vittne", sade Fudge nedlåtande.
"Okej, seriöst, vad är ditt problem?"
"GINNY!" fräste mrs Weasley och blängde på sin dotter.
"Vad? Han vägrar lyssna på Harry!" protesterade Ginny irriterat.
"Det betyder inte att vi behöver sjunka till hans nivå", sade mrs Weasley bestämt och Ginny stängde sin mun innan hon nickade eftertänksamt.
"Å, jag vet inte det", sade madam Bones med sin dånande röst. "Hon gav verkligen en mycket exakt beskrivning av effekterna av ett Dementorangrepp. Och jag kan inte förstå varför hon skulle säga att de var där, om de inte var det."
"Men Dementorer som vandrar in i en mugglarförort och bara råkar stöta på en trollkarl?" fnös Fudge. "Oddsen för en sån sak måste vara mycket, mycket svaga. Inte ens Bagman skulle ha satsat på…"
"Å, det är nog ingen av oss som tror att Dementorerna var där av en slump", sade Dumbledore lätt.
"Du tror att någon skickade dit dem", sade Charlus skarpt.
"Någon, men jag kan inte säga vem det var", sade Dumbledore ångerfullt.
"Förhoppningsfullt så kan böckerna berätta vem som låg bakom det", sade Dorea och Charlus nickade instämmande.
Häxan som satt till höger om Fudge med ansiktet i skugga skruvade lite på sig, men alla andra var alldeles stilla och tysta.
"Och vad ska det betyda?" frågade Fudge iskallt.
"Det betyder att jag tror att de blev beordrade dit", svarade Dumbledore.
"Om nån hade gett ett par Dementorer order att ströva omkring i Little Whinging hade vi säkert fått uppgifter om det!" morrade Fudge.
"Såvida inte en person på Ministeriet var ansvarig för det och gömde alla bevis", påpekade Cho och ett flertal personer såg otroligt på varandra.
"Jag tvivlar att någon på ministeriet försökte döda mr Potter", sade madam Bones en aning stelt.
"Jag skulle inte vara så säker", muttrade Sirius och Remus nickade instämmande.
"Inte om Dementorerna tar emot order från annat håll än Trolldomsministeriet numera", sade Dumbledore lugnt. "Jag har redan talat om för dig vad jag har för åsikter i den här frågan, Cornelius."
"Ja, det har du", sade Fudge häftigt, "och jag har ingen anledning att tro att dina åker är annat än rent strunt, Dumbledore. Dementorerna är fortfarande på plats i Azkaban och gör allt som vi ber dem att göra."
"Vad pratar de om?" frågade Julia med en liten rynka mellan ögonbrynen.
"Dumbledore försöker hinta på att Voldemort är tillbaka", mumlade Ernie med en grimas.
"Då måste vi fråga oss"; sade Dumbledore lågt men tydligt, "varför nån inom ministeriet beordrade ett par Dementorer till den där gränden den andra augusti." Under den totala tystnad som följde på hans ord lutade sig häxan till höger om Fudge framåt, så att Harry för första gången såg henne.
De som var medvetna om vem det var delade roade blickar med varandra; de såg alla fram emot att höra Harrys beskrivning av henne.
Harry tyckte hon såg ut precis som en stor, blek padda. Hon var ganska kort och tjock, med ett brett plufsigt ansikte, hade lika lite hals som morbror Vernon och en mycket bred, slapp mun. Ögonen var stora, runda och lätt utstående. Till och med den lilla svarta sammetsrosetten ovanpå hennes korta, lockiga hår fick honom att tänka på en stor spyfluga som hon just skulle till att fånga på sin långa klibbiga tunga.
"Åh, så det är där Trevor är, Neville har letat överallt efter honom", sade Seamus och han rodnade när han insåg att alla i salen hade hört honom. Skratten, som börjat redan vid beskrivningen, blev ännu högre vid Seamus kommentar. Umbridge var röd i ansiktet, hon kanske inte visste vem Trevor var men hon visste att hon hade blivit förolämpad.
"Tyvärr, jag hade Trevor i växthuset den veckan, så det kan inte vara han", sade Neville med ett svagt leende.
"Så vem ska ringa till kontroll över magiska varelser och be dem skicka en patrull för att hämta Umbridge under ordern om att hon är en magisk förstorad, ondskefull padda?" frågade Ron och flinade och Remus begravde sitt huvud i Tonks axel för att försöka kväva sitt skratt.
"Straffkommendering Weasley!" väste Umbridge som darrade av ilska. "Du med Potter!"
"Jag kan inte kontrollera mina tankar", sade Harry med en axelryckning.
"Mycket sant Harry, så du kommer inte bestraffas för det", sade Dumbledore och Harry log lättat; det var åtminstone en kväll mindre av att skära upp sin hand, men han stelnade till när han hörde rektorns nästa ord: "Tyvärr kan jag inte göra något åt din straffkommendering mr Weasley."
Ron ryckte på axlarna. Han hade inte förväntat sig något annat.
"Domstolen ger ordet åt Dolores Jane Umbridge, Trolldomsministerns förste biträdande sekreterare", sade Fudge.
"Vad menas ens med det? Finns det flera biträdande sekreterare? Eller är hon den första med den titeln?" frågade Katie förvirrat.
"Vem bryr sig, jag tycker det är mer typiskt att hon börjar prata när Dumbledore förolämpa ministeriet", fnös Alicia och skakade på huvudet.
Häxan talade med en svävande, flickaktig, gäll röst som slog Harry med häpnad; han hade väntat sig ett kväkande.
Ett nytt skratt spred sig i salen och Umbridge knöt händerna; hon skulle få dem alla att betala för att vara så respektlösa.
"Jag måste säkert ha missförstått er, professor Dumbledore", sade hon med ett tillgjort leende, fastän hennes stora runda ögon var lika kalla som förut. "Så dumt av mig. Men för ett litet ögonblick lät det som om ni antydde att Trolldomsministeriet hade beordrat ett angrepp på den här pojken!" Hon gav upp ett silverklingande skratt som fick håren att resa sig i nacken på Harry. Ett fåtal andra medlemmar av Wizengamot skrattade med henne. Det kunde inte ha framgått tydligare att inte en enda av dem tyckte det var roligt.
"Med tanke på att två professorer försökt mörda Harry och en annan försökt radera hans minne så skulle jag inte utesluta att någon på Ministeriet ville attackera honom", sade Gabriel med en axelryckning.
"För jag har inte tillräckligt många personer som vill se mig död redan", muttrade Harry irriterat.
"Du får inte klaga, du planerar att medvetet irritera Voldemort", sade Hermione strängt och Harry ryckte på axlarna fåraktigt.
"Om det är sant att Dementorerna enbart tar emot order från Trolldomsministeriet och det också är sant att två Dementorer angrep Harry och hans kusin för en vecka sen, då blir den logiska slutsatsen att nån vid ministeriet kan ha beordrat angreppet", sade Dumbledore artigt. "Just de här speciella Dementorerna kan förstås ha varit utanför ministeriets kontroll…"
"Det är mycket möjligt", sade madam Bones bittert.
"VI måste kolla över systemet så vi kan hålla bättre koll på dem", instämde Kingsley i en viskande ton. "Ifall de lämnar Azkaban och ansluter sig till Voldemort…"
"Vi får återuppta försöken att hitta en förtrollningen som binder dem till ön", mumlade madam Bones medan hon gjorde en snabb notering av det.
"Det finns inga Dementorer utanför Ministeriets kontroll!" fräste Fudge, som hade blivit röd som en kräfta.
"Hur kan man vara säker? Finns det något sätt att spåra alla dementorer?"
"Nej, det finns det inte", sade Kingsley allvarligt och avbröt sin konversation med madam Bones.
Dumbledore sänkte huvudet i en lätt bugning. "Då kommer ministeriet utan tvivel att göra en fullständig undersökning om varför två Dementorer befann sig så långt bort från Azkaban och varför de gick till angrepp utan tillåtelse."
"Det är inte din sak att avgöra vad Trolldomsministeriet gör eller inte gör, Dumbledore!" snäste Fudge, vars ansikte nu hade antagit en purpurröd nyans som morbror Vernon skulle ha varit stolt över.
"Så bara för att Dumbledore föreslog det kommer ministeriet ignorera det! Tänk om någon annan blir attackerad för att ni inte utredde det!"
"Tja patronusbesvärjelsen finns alltid", sade Zabini med en grimas.
"Men vi har aldrig fått lära oss att kasta den förtrollningen", protesterade Alisa tålmodigt.
"Alla kan teorin bakom patronusbesvärjelsen, ni kan frambesvärja en patronus tills ni får hjälp av ministeriet", sade Umbridge med rynkad panna.
Remus gav ifrån sig en misstrogen hostning. "Ursäkta mig? Du kan väl knappast mena att ministeriet förväntar sig att man ska kunna kasta besvärjelsen för första gången i närheten av en Dementor och lyckas? Alla måste få öva på förtrollningar i en kontrollerad miljö innan de kan appliceras i verkligheten. Ta bara en titt på Harry, han har bemästrat patronusbesvärjelsen men har fortfarande problem med den emellanåt, att räkna med att någon kan driva bort dementorer på första försöket är bara idiotiskt."
"Åh, jag ser så mycket fram emot tills professor Lupin får höra om vår första lektion med henne", viskade Lavender ivrigt och Parvati fnissade.
"Nej, det är det naturligtvis inte", sade Dumbledore milt. "Jag uttryckte bara min starka övertygelse om att den här frågan inte kommer att förbli outredd."
Han kastade en blick på madam Bones, som rättade till monokeln och stirrade lite bistert tillbaka på honom.
"Faster Amelia gillar inte när folk ifrågasätter hennes kompetens", sade Susan med en axelryckning.
"Är det någon som gillar när man ifrågasätter deras kompetens?" frågade Hannah roat.
"Dumbledore?" föreslog Justin och blandade sig in i diskussionen. Trion vände sig om och såg på rektorn som tankfullt stirrade upp i taket och var tvungna att medge att han antagligen kunde finna det roande.
"Jag vill påminna samtliga närvarande om att de här Dementorernas uppförande, i den mån de inte är rena inbillningsfoster från pojkens sida, inte är ämnet för detta förhör!" sade Fudge. "Vi är här för att granska Harry Potters överträdelser mot Lagen om Rimliga restriktioner för minderårigas trolldomsutövning!"
"… men överträdelserna ägde rum på grund av Dementorerna? Så det är en del av ämnet…", sade Hermione långsamt medan hon stirrade misstroget på boken.
"Det är Fudge, du kan inte förvänta dig logik från honom, Mione", fnös Ron och skakade på huvudet.
"Självfallet är vi det", sade Dumbledore, "men närvaron av Dementorer i den där gängen hör i högsta grad till saken. Artikel sju i lagen säger att trolldom får utövas i närvaro av mugglare under speciella omständigheter, och eftersom dessa speciella omständigheter inbegriper situationer som utgör ett hot mot en enskild trollkars eller häxas liv, eller mot alla andra häxor, trollkarlar eller mugglare som är närvarande vid tidpunkten för…"
"Vi är bekanta med artikel sju, tack så väldigt mycket!" morrade Fudge.
"Det verkar inte som om de är det", väste Padma och blängde på Fudge.
"Han var medveten, han trodde bara att Harry ljög", sade Percy lågmält.
"Som du själv gjorde, antar jag", sade Charlie med en bitter min.
"… nej… Harry skulle inte ljuga om det, jag såg effekterna Dementorerna hade på honom…", mumlade Percy utan att se på sin bror.
"Naturligtvis är ni det", sade Dumbledore artigt. "Då är vi överens om at Harrys användning av Patronusbesvärjelsen under dessa omständigheter faller exakt i den kategori av speciella omständigheter som artikeln beskriver."
"Om det fanns några Dementorer där, vilket jag betvivlar."
"Hur kan ni protestera när ni har ett ögonvittne?" protesterade Hermione frustrerat.
"För att ögonvittnet är en ynk, det betyder inte mycket för trollkarlar", fnös Sirius och skakade äcklat på huvudet.
"Så vad, bara för att hon inte har magiska krafter så spelar hennes ord inte lika mycket roll? Alla andra har mer att säga till om och är mer trovärdiga?" frågade Hermione chockat, hon visste att trollkarlsvärlden var trångsynta men att det var så illa hade hon inte annat.
"Ånej inte alls", sade Sirius och gav den unga häxan ett vridet leende. "Hennes ord har större vikt än vad till exempel Remus hade haft. De lyssnade åtminstone ordentligt på henne."
Hermione, och hon var inte den enda, vände sig förskräckt mot Remus som log trött. "Varulvar är inte direkt välkomna någonstans, jag hade med största sannolikhet blivit ifrågasatt och anklagad för att ljuga…"
"Såvida de inte vände på situationen så att det var du som attackerade dem", avbröt Sirius och Remus fnös.
"Men en patronus hjälper inte mot en varulv", protesterade Dean misstroget.
"Nej, men varulvar är onda och oförmögna att kontrollera sig", Remus log snett. "Oroa er inte över det. Jag skulle vilja fortsätta med läsningen för jag är intresserad av att få ut Harry ifrån det där förbaskade rummet."
"Du har ju hört det från ett ögonvittne", avbröt Dumbledore. "Om du fortfarande tvivlar på hennes trovärdighet, så kalla tillbaka henne och förhör henne igen. Jag är säker på att hon inte skulle ha nåt att invända."
"Jag… absolut… inte", rasade Fudge och plockade med pergamenten framför sig."Det är… jag vill ha det här avklarat idag, Dumbledore!"
"I så fall hade han kunnat låta mig göra det själv, som normen är", muttrade madam Bones smått irriterad.
"Men du skulle naturligtvis inte bry dig om hur många gånger du fick lov att höra ett vittne, om alternativet var ett allvarligt justitiemord", sade Dumbledore.
"Justitiemord, vilket struntprat!" nästan skrek Fudge. "Har du nånsin besvärat dig med att räkna ihop antalet rövarhistorier som den här pojken har kommit dragande med när han försökt dölja sitt skändliga missbruk av magi utanför skolan? Jag anar att du har glömt svävningsförtrollningen som han använde för tre år sen…"
"Men hans rättegång gäller inte det, det gäller hans möte med Dementorerna", protesterade Amanda frustrerat.
"Fudge ville få mig relegerad", sade Harry med en axelryckning.
"Det var inte jag, det var en husalf!" sade Harry.
"HÖR BARA!" röt Fudge och gjorde en dramatisk gest i riktning mot Harry. "En husalf! I ett mugglarhus! Har man nånsin hört på maken!"
"Husalfen i fråga tjänstgör för närvarande på Hogwartsskolan", sade Dumbledore. "Jag kan kalla hit honom på ett ögonblick och låta honom vittna om du vill?"
"Dumbledore äger!" skrattade Seamus.
"Jag skulle ha älskat att se deras miner när han sa det", instämde Fay med ett brett leende.
"Jag har… inte… jag har inte tid tid att lyssna på husalfer! Hur som helst är det inte det enda… han blåste ju upp sin faster, för tusan! skrek Fudge och slog knytnäven så hårt i domarbordet att han välte omkull en bläckflaska.
"Men han träffade Harry samma natt och sa att det inte skulle bli några konsekvenser", protesterade Cho och gav Fudge en oimponerad blick.
"Det passade honom att vara min vän då", sade Harry med en fnysning.
"Och du var vänlig nog att inte yrka ansvar vid det tillfället, antagligen för att du insåg att inte ens de bästa trollkarlar alltid kan kontrollera sina känslor", sade Dumbledore lugnt medan Fudge försökte skrubba bort bläcket från sina anteckningar.
"Ärligt, det finns en trollformel", muttrade Hermione irriterat och Ginny och Luna kvävde ett skratt bakom kuddar.
"För att inte tala om allt han ställer till med i skolan."
"Om det inte var för Harry skulle skolan ha stängts", sade Neville irriterat.
"Och Fudge har inget att göra med Harrys agerande på skolan", sade Remus och gav ministern en kort blick innan han vände sig tillbaka emot boken.
"Men eftersom ministeriet inte har nån befogenhet att straffa Hogwartselever för förseelser inom skolan är Harrys uppförande där ovidkommande för det här förhöret", sade Dumbledore lika artigt som alltid, men nu med en antydan till kyla bakom orden.
"Han har lyckats göra Dumbledore upprörd… ska vi vara imponerade eller rädda?" frågade Bill med ett snett leende.
"Jag är imponerad, jag trodde inte 'an kynde vara så korkad, inte konstigt votre ministère är så rörigt", sade Fleur och rynkade på näsan.
"Jaså, minsann!" sa Fudge. "Inte vår sak vad han gör i skolan, minsann? Är det vad du tror?"
"Han är inte dragen inför rätta på grund av vad han gör i skolan", väste Sirius.
"Tror ni att det här var ögonblicket Fudge beslutade sig för att blanda sig i Hogwarts?"
"Svårt att säga, men jag tror att det åtminstone var ögonblicket då han bestämde sig", sade Hermione allvarligt och hennes kamrater utbytte bistra blickar.
"Ministeriet har inte befogenhet att relegera Hogwartselever, Cornelius, vilket jag påminde dig om på kvällen den andra augusti", sade Dumbledore. "De har inte heller rätt att konfiskera trollstavar förrän anklagelser har blivit fullständigt bevisade, återigen en sak som jag påminde dig om på kvällen den andra augusti.
"Det förklarar de olika breven åtminstone", mumlade Anthony för sig själv.
I din beundransvärda iver att försäkra dig om att lagen upprätthålls verkar det som om du själv, säkerligen oavsiktligt, har förbisett en del lagar."
"Lagar kan ändras", sade Fudge rasande.
"Så det är på grund av det här som Umbridge är här", sade Astoria långsamt.
"Nej! Tyst! Jag vägrar ta ansvaret för hennes närvaro. Jag är oskyldig!" protesterade Harry omedelbart när han såg att en del började vända sig mot honom för att blänga.
"För att vara rättvis, Potter är nog en av de som avskyr henne mest, jag tror inte det är schysst att klandra honom."
"Så vems fel är det då?" frågade Orla medan hon såg sig misstänksamt omkring.
"Fudges, Crouchs, Voldemorts, välj vem du vill", sade Harry bestämt med armarna korsade framför bröstet.
"Det kan de naturligtvis", sade Dumbledore och böjde på huvudet. "Och du tycks verkligen göra många ändringar, Cornelius.
"Umm… vill ministern verkligen ändra lagarna och riskera alla minderårigas elevers liv bara för att han är så tjockskallig att han vägrar lyssna på vad som verkligen hände?"
"Ginny, hur många gånger ska jag behöva säga åt dig", väste mrs Weasley och Ginny ryckte hjälplöst på axlarna, ovillig att dra tillbaka något hon sagt.
Ja, på de få veckor som gått sen jag blev anmodad att lämna Wizengamot har det ju redan blivit praxis att hålla en stor brottmålsrättegång för att handlägga ett så enkelt ärende som en minderårigs trolldomsutövning."
Några av trollkarlarna ovanför dem skruvade sig besvärat i bänkarna. Fudges ansikte färgades allt mörkrödare. Men den paddliknande häxan till höger om honom stirrade bara intensivt på Dumbledore med fullkomligt uttryckslös min.
"Bra, de borde skämmas", sade Dorea i en sträng ton.
"Wizengamot kan skatta sig lyckliga att hon är fast i tavlan", sade Sirius med ett leende som var en aning sorgset.
"Åh, jag är säker på att hon på något sätt kommer kunna visa vad hon tycker om deras agerande", sade Remus och hans läppar ryckte svagt.
"Så vitt jag vet", fortsatte Dumbledore, "finns det fortfarande ingen lag som säger att den här domstolens uppgift är att straffa Harry för varenda liten trollkonst han har utövat. Han har anklagats för en speciell förseelse och han har framlagt sitt försvar. Det enda han och jag nu kan göra är att invänta er dom." Dumbledore lade ihop fingertopparna igen och sade ingenting mer. Fudge blängde på honom, uppenbart rasande. Harry kastade en blick från sidan på Dumbledore, för att hämta förtröstan.
Dumbledore suckade och slöt ögonen; han ångrade nu att han inte hade sett till att ge Harry det stöd han så uppenbarligen behövde. Han hade en känsla av att ignorera pojken hade varit ett stort misstag från hans sida.
Men Dumbledore verkade åter helt omedveten om Harrys försök att fånga hans blick. Han fortsatte att titta upp mot bänkarna där alla medlemmarna i Wizengamot nu förde allvarliga, viskande samtal. Harry tittade på sina fötter. Hans hjärta, som verkade ha svällt till onaturlig storlek, bultade ljudligt i bröstkorgen. Han hade väntat sig att förhöret skulle vara längre än så här. Han var inte alls säker på att han hade gjort ett gott intryck. Han hade egentligen inte sagt särskilt mycket. Han borde ha förklarat utförligare om Dementorerna, om hur han hade fallit omkull, om hur både han och Dudley nästan hade blivit kyssta…
"De skulle ha ställt mer frågor", sade Astoria ogillande.
"Vad för frågor? Figg beskrev dem, de vet att de nästan blev kyssta, vad mer kunde Potter ha berättat", frågade Tracy med ett höjt ögonbryn.
"Jag kunde alltid berätta hur de ser ut under manteln", erbjöd Harry med en axelryckning och både Sirius och Remus stönade högt.
"Tack så mycket för påminnelsen", sade Sirius som var blek i ansiktet och Harry log ursäktande.
"Du har sett hur en Dementor ser ut under manteln?" frågade Newt intresserat och lutade sig framåt för att se på Harry ordentligt. "Du skulle inte ha lust att berätta det någon gång privat så jag kan lägga till det i min boks senaste upplaga?"
"Um visst, inga problem. Jag menar jag skulle kunna visa minnet om vi kan få tag på ett minnessåll, jag vet inte riktigt hur jag skulle beskriva det på ett bra sätt", sade Harry och Newt log strålande.
Två gånger tittade han upp mot Fudge och öppnade munnen för att tala, men hans uppsvällda hjärta täppte nu till andningsvägarna, så han drog bara ett djupt andetag båda gångerna och tittade ner på skorna igen.
"Du gjorde allt du kunde, de hade bara fortsatt att ignorera dig och inte lyssnat om du försökt säga något mer", sade Remus tröstande och Harry nickade tveksamt.
"Jag önskar bara att någon hade kunnat varit där med mig", erkände han tystlåtet.
Remus log sorgset emot sin brorson och hade de suttit bredvid varandra hade han placerat armen runt honom. "Vi försökte få Dumbledore att gå med på att låta Sirius följa med under förklädnad men han ansåg det inte säkert. Jag hade följt med själv om jag inte trott att min närvaro skulle ha gjort situationen värre."
"Det är okej, jag vet att ni försökte och att ni stöttade mig", Harry log mjuk emot både Sirius och Remus som log mjukt; de var båda under åsikten att det inte var okej, att Harry förtjänade bättre och mer.
Sedan upphörde viskningarna. Harry ville titta upp på domarna, men fann att det faktiskt var mycket, mycket lättare att fortsätta att granska sina skosnören.
"De som röstar för att frikänna den åtalade från alla anklagelser räcker upp en hand", ljöd madam Bones dånande röst.
Alla i salen verkade hålla andan i väntan på resultatet. Harry såg sig roat omkring och övervägde att påpeka att han befann sig i salen men beslutade emot det.
Harrys huvud for upp med ett ryck. Det var händer i luften, många… mer än hälften! Han försökte räkna dem medan han andades häftigt, men innan han hunnit räkna färdigt sade madam Bones:
"Och de som röstar för fällande dom?" Fudge räckte upp handen och detsamma gjorde ett halvdussin andra, bland dem häxan på hans högra sida och trollkarlen med den tjocka mustaschen och den krullhåriga häxan på andra raden.
"Vad röstade Percy?" frågade Ron intresserat.
"Jag hade inte rätten att rösta, men jag röstat för att frikänna", sade Percy lågmält men i en stadig ton, och det verkade som om han gjorde sig beredd att behöva försvara sig själv.
"Jag tror dig", sade Harry medan han betraktade den rödhåriga mannen, Percy log svagt mot honom och det var slutet på diskussionen.
Fudge tittade sig omkring på dem allihop och såg ut som om det hade fastnat något tjockt i halsen på honom. Sedan sänkte han handen, drog två djupa andetag och sade med en röst förvrängd av undertryckt raseri:"Nå, då så… frikänd från alla anklagelser."
Ett jubel steg i salen vid de fyra sista orden och Harry log brett; omedveten om den ilskna blicken som dök upp på Umbridges ansikte.
"Utmärkt", sade Dumbledore raskt och hoppade upp ur stolen. Han drog fram sin trollstav och fick de båda chintzfåtöljerna att försvinna. "Ja, nu måste jag ge mig iväg. Adjö med er allesammans."
Och utan att kasta så mycket som en blick på Harry svepte han ut ur den underjordiska hålan.
"Varför stannade du inte?" frågade Dorea intresserat.
Dumbledore tvekade innan han suckade. "Jag misstänker att det kommer förklaras i boken, om det inte gör det kommer jag förklara det för dig personlige."
De andra i salen utbytte nyfikna blickar med varandra; vad kunde Dumbledores anledning vara och varför kunde det bara avslöjas privat. Fanns det något som de hade missat?
AN: Madam Bones ser alltså i mitt "universum" ut som hon gör i filmen, så om ni vill ha en konkret bild av henne är det bara att googla det