Hogwarts läser HP: Fenixorden

by lealover1

Remus förgiftning fortsätter och medan alla nu vet att Voldemort är tillbaka finns det fortfarande obesvarade frågor: hur ska de bekämpa Voldemort, varför dolde Ministeriet sanningen, vem förgiftade Remus och kommer Umbridges herravälde äntligen störtas? Harry och hans vänner söker efter svaren på alla frågor och avslöjar ännu fler sanningar längs vägen, men kommer det vara i tid?

15. Professor Umbridge

Tinsy-girl: Hej, hur menar du med hetsigt? Menar du att det blev en hetsig stämning bland karaktärerna eller är det mitt skrivande som är hetsig. Är lite förvirrad angående det. Och om det är det sistnämnda hur menar du då :) Förhoppningvis kommer du att gilla det här kapitlet

Merinus: Vad kul att du gillade kapitlet så mycket Merinus :D Vi är nu inne på andra advent (och jag har förhoppningvis kommit lite längre på fjärde kapitlet för ligger efter nu. Skriver det här på väg hem från skolan på fredagen). Ha det bra :D

Brujaflu: Hi, thank you so much. I'm very happy that you like this story so much. I'm a little unsure of the word calsinado but I think it means something in the ways of Umbridge being burned. I'm right now about halfway done with that chapter, so I'm soon gonna start writing about everyones reactions to the detentions.

Simona06: Kul att du gillade kapitlet så mycket :D JAG ÄR OCKSÅ SJUKT TAGGAD PÅ ADVENTSKAPITEL! Det påminner mig så mycket om i början när jag klarade av att uppdatera varje till varannan vecka, men har blivit äldre vilket gör att skolan och jobb tar lite mer plats så tvingades därav gå ner till 1 gång i månaden. Så Adventskapitlen är en av höjdpunkterna med vintern (de andra är jullovet, spendera tid med familj/vänner och bio. Är en sån person som avskyr vintern). Men det ska bli skönt att kunna uppdatera så regelbundet nu.
Haha, stackars din katt. Åh vad mysigt att ha varit på Gran Canaria, antar att du var där med familjen. Hur länge var du borta? Håller tummarna för att dina nationella prov gick bra och att du får höga betyg på dem. Vet hur jobbiga de kan vara och hur nervös man kan bli, men det gick säkert toppen! Hoppas du lyckades sova bra. Kram

TillieTillieBorn: Och ytterligare ett kapitel till bara inom en vecka! Det är en av de bästa sakerna med december; jag lyckas faktiskt uppdatera veckovis som jag gjorde från början istället för månadsvis som jag nu måste göra på grund av skola och jobb. Umbridge kommer hamna i stora problem snart. Jag har inte skrivit scenen än men jag har en väldigt lång lista över saker som ska ske eller sägas i det kapitlet.
Vad kul att du gillar det så mycket; jag tycker det är mer mänskligt ifall de avbryter varandra för av min erfarenhet är det väldigt svårt när man är många att man inte pratar i mun på eller över varandra även om den andra inte pratat klart. När det gäller att inte försöka favorisera en karaktär är det något som jag försöker jobba ganska mycket och något jag oroar mig för att jag inte alltid lyckas med. Sen finns det självklart de kapitel som är skrivna på det sättet att jag nästan måste sätta fokus på en mindre grupp karaktärer och låta dem vara mest aktiva eftersom de är de som påverkas mest av vad som händer. Men det glädjer mig att du anser att jag lyckas med att inte favorisera någon. Tack så hemskt mycket för dina snälla ord :D

Thalia606: Hej Thalia. Vad skumt att de första två barnen alltid är flickor. Det låta nästan som magi, så Luna Fågel-Dahl kanske inte hade varit ett sånt farligt namn. Evia… det är väldigt unikt. Har aldrig hört det namnet förut om vi bortser ifrån min kompis som inte pratade rent när vi var mindre och inte kunde uttala R så mitt namn blev oftast Evia eller Elvia när hon sade mitt namn. Är som sagt deras val att sätta namn och det kanske blir mindre konstigt när man vänjer sig. Men vid första anblick får det än att stanna upp i alla fall, så förstår din sida och hur det låter som ett elektronikföretag.
Se, man ska alltid tänka positivt och du har helt rätt i att du får vänta en dag mindre. Jag ska försöka ta mig tid att läsa ditt kapitel nu i helgen. Kan eventuellt ha lämnat en kommentar redan när det här kapitlet läggs upp annars kommer det strax därpå.
Jag var väldigt förvirrad över vad du menade med trollkarlen av Oz, hade totalt glömt bort den konversationen eftersom jag skrivit så mycket annan sen den scenen. Men du har helt rätt i att de som är uppväxta i trollkarlsvärlden måste vara väldigt förundrade över något sådant; det är ju knappast logiskt.
När det gäller Tina så upprepar jag vad jag sa till Frida: I grunden är det att Tina är en person som står upp väldigt mycket för rättvisa och lagens skull (även om hon är villig att böja/bryta den om det är moraliskt rätt). Så Newts muttranden handlar om att Tina inte alls kommer uppskatta hur Ministeriet blandar sig in i Hogwarts affärer men framförallt att de inte lär ut försvar mot svartkonster ordentligt, med tanke på Tinas karriär så är det något hon inte kommer gilla. Jag har inte fattat något beslut om ifall Tina kommer ansluta sig till läsningen; hon kommer annars att dyka upp någon gång efter läsningen. Det svåra med karaktärerna från Fantastic beasts är att jag vet inte vilka som kommer vara vid liv i slutet av filmserien. Jag kan med säkerhet säga att Newt är det och ganska säker på Tina. Men andra karaktärer som Theseaus och Queenie är jag mer osäkra på. Så håller på att överväga ifall jag ska köra på och fatta egna beslut och i västa fall så får jag frångå canon om någon av dem skulle dö i en framtida film. Men Tina kommer vi åtminstone se någon gång; oavsett om det är under eller efter läsningen.
Jag har definitivt inget emot svammel, jag gillar att prata så här. Det känns trevligt och ifall du behöver/vill prata finns jag både här, i PM, på mail och även på fb.
Ha det bra så länge Thalia, kram Lea.

Fridag2220: Jag skickar tillbaka en gigantisk virtuell kram till dig Frida! Det gör mig så glad att du gillar att betaläsa HLHP så mycket och jag älskar också möjligheterna att dels kunna bolla lite med dig men även möjligheten att kunna få diskutera trollkarlsvärlden tillsammans med dig. Medan du är glad att jag tillät dig att hjälpa är jag glad att du erbjöd dig. Det är ett av de bästa besluten jag tagit angående HLHP.
Vad skönt att allas personligheter lyckades komma fram så mycket i kapitlet och du har helt rätt i att Sorteringshatten någon dag borde få chansen att försvara sig, det här är förtal :P
När det gäller Tina så kan jag redan här avslöja vad det handlar om. I grunden är det att Tina är en person som står upp väldigt mycket för rättvisa och lagens skull (även om hon är villig att böja/bryta den om det är moraliskt rätt). Så Newts muttranden handlar om att Tina inte alls kommer uppskatta hur Ministeriet blandar sig in i Hogwarts affärer men framförallt att de inte lär ut försvar mot svartkonster ordentligt, med tanke på Tinas karriär så är det något hon inte kommer gilla. Jag har inte fattat något beslut om ifall Tina kommer ansluta sig till läsningen; hon kommer annars att dyka upp någon gång efter läsningen. Det svåra med karaktärerna från Fantastic beasts är att jag vet inte vilka som kommer vara vid liv i slutet av filmserien. Jag kan med säkerhet säga att Newt är det och ganska säker på Tina (för att senare händelser i canon ska funka måste hon överleva men de har redan gjort en del ändringar; så som att McGonagall är lärare 8 år innan hon födds).
Sirius och Remus är bäst. I nästa kapitel kommer vi få se dem prata lite mer med varandra :)
Kram på dig och glad andra advent
Elvira

Tricsha Wren: Kul att du gillade kapitlet så mycket. Pinnen på toppen av tornet är en av mina favoritdelar med det här kapitlet, så det glädjer mig att även du gillade det så mycket. Det är definitivt något som bara gryffindors skulle göra

---

AN: Glad andra advent allihop! Vi är nu ett steg närmare till ögonblicket som alla sett fram emot. Jag är inte riktigt 100% klar med reaktionerna än (förhoppningsvis blir jag det ikväll eller imorgon) men från vad jag har kan jag nog säga att det kommer bli spektakulärt ;)

Jag vill innan ni börjar läsa passa på att tacka Nousername123 som har hjälpt till genom att korrekturläsa det här kapitlet. Tack så hemskt mycket för hjälpen. Det här kapitlet är för dig!

---

Paul slog ihop boken och såg sig omkring. Sedan öppnade han den igen och bläddrade fram en extra sida innan han stönade högt.

"Vad är det? Vad händer?" frågade Ernie genast.

"Det är inte ett till monster va?" frågade Tonks misstänksamt och såg ut som om hon ville peta på boken med en pinne.

"Det är diskutabelt, oavsett vad behöver vi inte diskutera vem som ska läsa nästa kapitel", sade Paul och blängde på boken, innan någon hann ifrågasätta honom läste han titeln på kapitlet

Professor Umbridge

"Usch varför får hon sitt egna kapitel."

"Om vi ska vara rättvisa så fick professor Lupin också ett eget kapitel egentligen", sade Cho med ett höjt ögonbryn och Cedric suckade; det var något som han hade velat höra om.

"Och Lockmans första lektion tog också upp en stor del av ett kapitel om jag minns rätt", tillade Kingsley med en grimas.

"Moody… eller fejk Moody, i alla fall, han hade också sitt egna kapitel egentligen", påpekade Katie med en axelryckning.

"Så vi har Lockman och hans pixignomer, Remus med boggarten och fejk-Moody med de oförlåtliga… Det är trettiotre procents chans att lektionen kommer vara fantastisk och sextiosex procent chans att den kommer vara hemsk", sade Tonks fundersamt samtidigt som Paul vandrade upp till lärarbordet och en aning motvilligt lämnade över boken till Umbridge.

"Med tanke på läraren, skylle jag säga 'emsk", sade Fleur med rynkad näsa.

"Om något är hemskt så är det att behöva lyssna på hennes röst i ett helt kapitel", muttrade Ginny och rynkade på näsan vid tanken av det.

Seamus klädde sig snabbt nästa morgon och lämnade sovsalen innan Harry ens hade hunnit dra på sig strumporna.

"Tror han att han blir smittad av vansinne om han stannar för länge i samma rum som jag?" frågade Harry med hög röst just när fållen på Seamus klädnad svängde ur sikte.

Seamus ryckte till men sade ingenting, han förtjänade det efter hur han agerat mot Harry.

"Bry dig inte om det, Harry", mumlade Dean och hasade upp skolväskan över axeln, "han är bara…" Men tydligen kunde han inte komma på exakt vad Seamus var, och efter en lätt besvärad paus följde han efter honom ut ur rummet.

"En idiot?" föreslog Seamus med en suck.

"Jag skulle personligen vilja slänga in tjockskallig också, men det funkar", sade Ron med en axelryckning.

Både Neville och Ron gav Harry en det-är-hans-problem-inte-ditt-blick, men det var inte till någon större tröst för Harry. Hur mycket mer av den här sorten skulle han bli tvungen att tåla?

"Väldigt mycket", muttrade Ginny medan hon blängde runt om i salen.

"Vad är det med dig?" frågade Hermione fem minuter senare då hon hann upp Harry och Ron halvvägs genom uppehållsrummet på väg mot frukosten. "Du ser alldeles … Nämen, vad sjutton är det här?"

"Vad hände?" frågade Parvati intresserat.

"Vem vet, med dem tre kan det vara vad som helst", sade Lavender med en axelryckning.

Hon stirrade på anslagstavlan i uppehållsrummet, där en stor ny skylt hade satts upp.

"Vad är det som är så ovanligt med det?" frågade Cho förvånat.

"Det hade mer att göra med vad som stod på skylten", morrade Hermione.

Galleoner av galleoner

Håller era fickpengar inte jämna steg med era utgifter?

Vill ni tjäna lite mer guld?

Kontakta Fred och George Weasley, i Gryffindors uppehållsrum,

om ni vill ha enkla, så gott som smärtfria deltidsjobb

(Vi beklagar att arbetet måste företas på de sökandes egna risk.)

"Fred! George!" utbrast Mrs. Weasley irriterat och blängde på sina tvillingsöner.

"Vi varnade dem åtminstone", protesterade George och korsade armarna framför bröstet. "Det står inget i reglerna om att vi inte får göra det."

"Jag är mer intresserad i delen om så gott som smärtfria", sade Mr Weasley i en mild ton.

"Effekterna kunde ha varierat beroende på personen. Men vi hade koll och övervakade allt", sade Fred lugnt och Mr. Weasley nickade förstående.

"Så länge ni är ansvarsfulla och håller era… arbetstagare… informerade om alla risker ser jag inga problem med vad ni håller på med", Mrs. Weasley gav sin man en irriterad blick när hon hörde hans ord men han ignorerade den.

"De slår alla rekord", sade Hermione bistert och plockade ner skylten som Fred och George hade satt upp ovanpå ett anslag med datum för den första Hogsmeadehelgen, som skulle bli i oktober. "Vi måste prata med dem, Ron."

"Gör det, och ta samtidigt reda på hur de lyckades sätta upp dem i våra uppehållsrum också", bad Susan och skakade på huvudet.

"Ni satte upp dem i alla elevhem. Hur?!"

"Inte alla, vi lämnade Slytherins uppehållsrum ifred, vi misstänkte att de inte skulle vara intresserade", erkände George med en axelryckning.

Ron såg direkt förfärad ut.

"Bra, stå inte i vägen för oss."

"Jag har försökt hålla mig utanför", sade Ron hastigt och Hermione gav honom en irriterad blick. "Vad? Jag växte upp med dem. Jag vet hur de är. Jag tänkte inte hamna på deras dåliga sida."

"Smart val", sade Fred med ett leende.

"Varför det?"

"Därför att vi är prefekter!" sade Hermione medan de klättrade ut genom porträtthålet. "Det är vår uppgift att sätta stopp för sådana här saker!"

Ron sade ingenting. Av hans dystra ansiktsuttryck förstod Harry att han inte var direkt lockad av tanken på att försöka hindra Fred och George från att göra precis vad de hade lust med.

"Det är en utmanande uppgift", sade Percy med en grimas.

"Det är vår grej", sade Fred med en axelryckning. "Vi gör inget olagligt."

"Den här gången", väste Mrs. Weasley medan hon blängde på sina tvillingsöner.

"Som Remus påpekade finns det inga bevis på att vi köpte något", sade George hastigt med en nervös blick mot Umbridge och Fudge.

"Men vad är det egentligen med dig, Harry?" fortsatte Hermione medan de gick nerför en trappa kantad med porträtt av gamla häxor och trollkarlar, som inte brydde sig om dem eftersom de var helt upptagna av sina egna samtal. "Du ser ut som om du är väldigt arg över någonting."

"Seamus tror att Harry ljuger om Du-vet-vem" sade Ron kortfattat, när Harry inte svarade. Harry hade trott att Hermione skulle reagera med ilska för hans räkning, men hon suckade bara.

"Ja, Lavender tror samma sak", sade hon dystert.

"Ni har väl haft en trevlig liten pratstund och diskuterat om jag är en lögnaktig skrytmåns som bara vill ha uppmärksamhet, va?" sade Harry med hög röst.

"Nej, hon sköt ner allt Lavender sa", sade Fay med en axelryckning. "Det var ganska underhållande."

"Du lyssnade?" frågade Parvati i chock och vände sig mot den andra flickan, hon hade trott att Fay fortfarande sov.

"Jag hade problem med att sova."

"Nej", sade Hermione lugnt. "Jag sa faktiskt åt henne att hålla sin stora tjocka trut om dig. Och det skulle inte vara så dumt om du slutade upp med att kasta dig över oss, Harry, för även om du inte har lagt märke till det, så står Ron och jag på din sida."

Det blev en kort paus.

"Förlåt."

Remus sträckte ner en hand och strök Harrys hår. I vanliga fall hade Harry försökt undvika rörelsen eller blängt över att någon gjort hans hår ännu mer rörigt, men istället sjönk han in i gesten och log.

"Det är helt okej", sade Hermione värdigt. Sedan skakade hon på huvudet. "Kommer du inte ihåg vad Dumbledore sa vid den senaste terminsavslutningsfesten?" Både Harry och Ron såg frågande på henne och Hermione suckade igen. "Om Ni-vet-vem. Han sa att hans 'talang för att sprida split och fiendskap är mycket stor. Vi kan bara bekämpa den genom att visa lika stor talang för att bevara starka vänskapsband och lita på varandra…'"

"Om Ministeriet inte var så tjockskalliga skulle vi inte ha det problemet", påpekade Tonks i en glad ton.

"Du jobbar för ministeriet", påpekade Charlus och himlade med ögonen.

"Betyder inte att jag inte kan klaga på dem", Tonks ryckte på axlarna och räckte ut tungan i riktning mot tavlan.

"Hur kan du komma ihåg sådana saker?" frågade Ron och såg beundrande på henne.

"Jag lyssnar, Ron", sade Hermione med viss skärpa.

"Det gör jag också, men jag skulle i alla fall inte kunna säga exakt vad som…"

"Poängen", fortsatte Hermione med höjd röst, "är att det här är precis den sortens saker som Dumbledore talade om. Ni-vet-vem har bara varit tillbaka i två månader och vi har redan börjat strida inbördes. Och sorteringshattens varning och råd var samma som Dumbledores: Håll ihop, var eniga…"

"Dora har en poäng i att det skulle vara lättare att vara eniga om ministeriet inte försökte splittra oss", påpekade Remus mjukt.

"Vi kan alltid störta dem och ta makten själva."

"Sirius du kan inte säga sådant", stönade Dorea medan hon masserade sina tinningar.

"Varför inte, de vet att jag är oskyldig! Eller hur, ni vet att jag skämtar?" Sirius vände sig mot alla elever och blinkade förvånat när han möttes av besvikna blickar.

"Du skämtade?" frågade Lee uppgivet medan han lade tillbaka en flaska i Georges väska.

"Därför", Doreas torra ton skar igenom tystnaden som uppstått. "Du har en förmåga att få med dig många andra när du föreslår något."

"Och det fick Harry minsann klart för sig i går kväll", svarade Ron skarpt. "Om det betyder att vi ska bli kompisar med Slytherineleverna… inte en chans!"

"Ja, jag tycker i alla fall det är synd att vi inte försöker få lite bättre sammanhållning mellan elevhemmen", sade Hermione surt.

"Jag vet inte hur men jag tror att vi nu kommit en god bit på vägen?" sade Hermione medan hon såg sig förvånat omkring.

"Jag märkte inte ens det", sade Su Li medan hon rynkade på pannan.

De hade kommit ner till foten av marmortrappan. Några enstaka fjärdeårselever från Ravenclaw var just på väg genom entréhallen. De fick syn på Harry och slöt sig snabbt tätare ihop, som om de var rädda för att han skulle gå till anfall mot dem som kommit bort från sin grupp.

"Ja, vi borde verkligen försöka bli vänner med sådana som de där", sade Harry ironiskt.

"Hur visste du att det var fjärdeårselever?" frågade Marietta misstänksamt.

"Jag må inte kunna folks namn, men jag vet ungefär vilken årskurs folk går i, jag är bra på ansikten." Harry ryckte på axlarna medan den rödblonda häxan nickade.

De följde efter Ravenclaweleverna in i stora salen och tittade alla tre instinktivt mot huvudbordet när de trädde in. Professor Grubbly-Plank satt och pratade med professor Sinistra, astronomiläraren, och Hagrid lyste återigen med sin frånvaro. Det förtrollade taket ovanför huvudet på dem speglade Harrys sinnesstämning — det var sorgligt regnmolnsgrått.

"Dumbledore sa inte ens hur länge den där Grubbly-Plank ska stanna", sade han när de tog sig genom rummet fram till Gryffindorbordet.

"Vi var inte säkra på när Hagrid skulle återvända så vi kunde inte ge er ett datum", sade McGonagall ursäktande.

"Det är okej, vi var bara oroliga", sade Harry med ett leende mot sin elevhemsföreståndare.

"Kanske…", sade Hermione fundersamt.

"Vad då?" sade Ron och Harry i kör.

"Jo… kanske han inte ville fästa folks uppmärksamhet på att Hagrid inte var här."

"Vad menar du, inte fästa folks uppmärksamhet på det?" sade Ron småskrattande. "Hur skulle vi kunna undgå att märka det?"

Innan Hermione hann svara hade en lång, svart flicka med flätat hår stegat fram till Harry.

"Hej, Angelina."

"Hej", sade hon raskt. "Hur har sommaren varit?" Och utan att vänta på svar: "Jag har blivit vald till Gryffindors quidditchkapten."

"Och du förtjänar det", sade Oliver bestämt. "Inget illa mot dig Alicia, men Angelina är ett bättre val."

"Åh jag är fullt medveten om det", sade Alicia med ett skratt.

"Vad kul" sade Harry och grinade glatt mot henne; han gissade att Angelinas peptalks före tävlingarna inte skulle bli lika långrandiga som Oliver Woods, och det kunde inte bli annat än en förbättring.

"Vad menar du med det?" frågade Oliver och betraktade Harry med ett höjt ögonbryn.

"Um, bara att öh, ja du vet… jag menar…"

"Du har en förmåga att babbla på innan matcher och hålla väldigt långa tal", sade Alicia medan hon klappade sin pojkvän på knät.

"Jag håller bra tal", protesterade Oliver och korsade armarna.

"Klart du gör, de är väldigt inspirerande, men du skulle kunna korta ner dem bara", sade Harry hastigt och Angelina och Katie blängde på honom.

"Visst, och nu när Oliver har lämnat skolan behöver vi en ny vaktare. Uttagningarna är på fredag klockan fem och jag vill att hela laget ska vara där, förstår du? DÅ kan vi se hur den nya medlemmen passar in."

"Okej", sade Harry. Angelina log mot honom och gick därifrån.

Angelina kastade en halvhjärtad blängande blick mot Harry, men suckade sen; hon visste fortfarande inte med säkerhet vad Harry hade gjort för att få så lång straffkommendering men hon visste att han inte förtjänade vad som hänt under dem.

"Jag hade glömt att Woods inte var kvar längre", sade Hermione förstrött när hon slog sig ner bredvid Ron och drog åt sig en tallrik med rostat bröd. "Det kommer väl att göra en viss skillnad för laget?"

"Ja, jag antar det", sade Harry och satte sig på platsen mittemot. "Han var en bra vaktare."

"Bra! Jag var fantastisk!" protesterade Oliver i en högljudd ton som dränkte ut Umbridges röst, men han hade en retsam glimt i ögonen.

"Åh jag vet inte, vi förlorade den där matchen i mitt tredje år, om du inte släppt in så många mål hade det inte spelat någon roll att Cedric fångade kvicken", sade Harry i en oskyldig ton.

"Harry!" protesterade Mrs. Weasley förskräckt medan Sirius, Remus och Tonks skakade av skratt.

"Vad, det var ni som sa att det inte var mitt fel att vi förlorade matchen", protesterade Harry och Oliver bet sig i läppen för att själv inte börja skratta.

"Det betyder inte att det är Olivers fel."

"Han har en poäng mamma", sade Fred medan han gav Oliver en kritisk blick.

"Ja, det är Olivers jobb att vakta målstolparna. Att vi inte såg det förut!" flämtade George dramatiskt med en hand för hjärtat. Mrs. Weasley blängde ogillande medan skratten i salen bara blev högre och högre.

"Det var kanske därför han försökte dränka sig i duschen, för att han inte accepterade att han misslyckats med sitt jobb", föreslog Katie oskyldigt och de två andra jagarna nickade instämmande.

"Ni vet att det berodde på dementorerna."

"Åh jag vet inte Mrs. Weasley, dementorerna dök upp senare i matchen och påverkade inte Woods spel alls. Det var bara Harry som blev påverkad av dem. Jag tycker laget har helt rätt i att peka ut att deras lagkapten misslyckades med sitt jobb", avbröt Cedric oskyldigt och Oliver kastade en kudde på honom samtidigt som han brast ut i skratt.

"Cedric!" protesterade Mrs. Diggory förskräckt.

"Det är lugnt Mrs. Diggory, jag är van vid sådant här. De retas bara, jag vet att de inte klandrar mig", avbröt Oliver snabbt och Mrs. Diggory nickade tveksamt efter några sekunder.

"Fast det skadar väl inte att få inte lite nytt blod, va?" sade Ron.

"Nej, det gör det inte alltid. Vårt lag blev bättre när vi fick Harry som exempel", sade Oliver med ett stolt leende och Harry började rodna.

Med ett vinande och prasslande kom hundratals ugglor insvävande genom de övre fönstren. De dök ner överallt i salen, med brev och paket till sina ägare, och stänkte ner frukost ätarna med små vattendroppar — det regnade tydligen häftigt utanför. Hedwig syntes inte till någonstans, men Harry blev knappast överraskad, för den enda han väntade brev från var Sirius och han tvivlade på att Sirius skulle ha någonting nytt att berätta efter bara ett dygns skilsmässa. Hermione däremot blev tvungen att hastigt flytta undan sin apelsinjuice för att ge plats åt en stor våt tornuggla med en genomblöt Daily Prophet i näbben.

"Tyvärr inte, och även om jag haft det hade brevet inte hunnit fram i tid till frukosten", sade Sirius ursäktande.

"Åh för Merlins skull, skärp dig Sirius, du är en fantastisk gudfar åt Harry och har inget att skämmas över", väste Remus och blängde på sin vän som grimaserade.

"Varför vill du fortfarande ha den där?" sade Harry retligt och tänkte på Seamus medan Hermione lade en knutning i läderpungen som var fäst vid ugglans ben och sände iväg den igen. "Jag orkar inte läsa den… bara en massa smörja."

"Det är bäst att veta vad fienden säger", sade Hermione allvarligt

"Det är illa när tidningen är fienden", suckade madam Bones och skakade på huvudet långsamt.

Hon rullade upp tidningen och försvann bakom den, och dök inte upp igen förrän Harry och Ron hade ätit färdigt. "Ingenting", sade hon bara, rullade ihop tidningen och lade den bredvid tallriken." Ingenting om dig eller Dumbledore eller någonting sådant."

"Det är bra åtminstone", sade Justin och bet sig i läppen.

"Såvida de inte är på väg med att komma ut med en stor artikel, det hände några gånger", suckade Susan och skakade på huvudet.

Professor McGonagall kom nu gående längs borden och delade ut scheman.

"Åh, titta på i dag!" stönade Ron. "Dubbeltimme i trollkonsthistoria, dubbeltimme i trolldryckskonst, spådomskonst och dubbeltimme i försvar mot svartkonster… Binns, Snape, Trelawney och den där Umbridge-tanten på en och samma dag! Jag önskar att Fred och George ville skynda sig och fixa till de där skolkgodispåsarna."

"Ronald!" Alla Weasleys vände sig förvånat mot rösten som talat och mötte Mr. Weasleys blick. "Du ska inte skolka för att du inte gillar lärarna."

"Jag trodde att det skulle vara mamma som sade det där", sade Percy lågmält och Ginny nickade stumt instämmande.

"Öh, det var ett…" Ron blev avbruten innan han hann avsluta sin mening.

"Vi vet båda två att det inte var ett skämt ifrån din sida. Jag vill inte höra någonting om att du, eller någon av de andra, skolkat för att ni inte gillar lärarna", sade Mr. Weasley strängt och hans barn som fortfarande gick i skolan nickade förstående.

"Betyder det att de får skolka på grund av andra anledningar?" mumlade Charlie osäkert till Bill som ryckte på axlarna.

"Vad hör jag?" sade Fred, som just kommit in tillsammans med George, och klämde sig ner på bänken bredvid Harry. "Hogwartsprefekter kan väl aldrig vilja skolka från lektioner?"

"Titta på vad vi har i dag", sade Ron vresigt och stack schemat under näsan på Fred. "Det är den värsta måndagen jag någonsin sett."

"Det ligger något i vad du säger, lille bror", sade Fred och skummade igenom måndagsrutan. "Du kan få en bit näsblodsnougat billigt om du vill."

"Varför är den billig?" frågade Percy misstänksamt.

"Varför är den billig?" frågade Ron misstänksamt.

"Ni tänker likadant", sade Bill retsamt.

"Alla som spenderat en längre tid i tvillingarnas sällskap skulle ha den reaktionen", fnös Percy och skakade på huvudet.

"Därför att du fortsätter blöda tills du skrumpnar, vi har inget motgift än", sade George och lade för sig en rökt böckling.

"Du frågade åtminstone innan du accepterade", sade Bill lättat.

"Vi hade inte låtit honom pröva även om han var dum nog att prova dem", sade George och himlade med ögonen.

"Grattis", sade Ron buttert och stoppade på sig sitt schema, "men jag väljer nog hellre lektionerna."

"Och på tal om era skolkgodispåsar, så får ni inte annonsera efter försökspersoner på Gryffindors anslagstavla", sade Hermione och tittade stint på Fred och George.

"Vem säger det?" sade George och såg förvånad ut.

"Det säger jag", sade Hermione. "Och Ron."

"Jag tror inte att Ron vill vara inkluderad där", sade Sirius med ett skratt.

"Jag ville inte det", sade Ron och korsade armarna framför bröstet.

"Blanda inte in mig", sade Ron hastigt. Hermione blängde ilsket på honom. Fred och George fnissade.

"Du kommer snart att sjunga en annan visa, Hermione", sade Fred och bredde tjockt med smör på en tekaka. "Du börjar ju ditt femte år, så det kommer inte att dröja länge förrän du tiger oss om en godispåse."

"Och varför skulle just det femte året betyda att jag vill ha skolkgodis?" frågade Hermione.

"Måste jag påmind er pojkar om att vi har en regel som förbjuder att sprida rykten om att en påhittad sjukdom har brutit ut?" frågade madam Pomfrey och gav tvillingarna en sträng blick.

"Oroa dig inte över det madam P!" sade Fred och blinkade med ena ögat.

"Ingenting vi säljer är fejk. Det är allt äkta vara", instämde George med ett gigantiskt leende.

"Femte året är GET-år", sade George.

"Än sen då?"

"Då kommer ju alla era skrivningar och examensförhör, eller hur? Ni kommer att ha piskan på ryggen hela tiden och vara tvungna att plugga så hårt att ni blir alldeles mosiga", sade Fred belåtet.

"GET är en mardröm", klagade sjätte- och sjundeårseleverna i salen.

"Åh vänta tills ni ska ta era FUTT-examens", skrattade Charlie och skakade på huvudet.

"Är det verkligen så hemskt?" frågade Seamus medan han vred sina händer.

"Det är värre", sade Oliver och rös, "och innan ni frågar, tänk på att McGonagall kommer kräva att få veta varför ni försöker skippa examen."

"Om vi har tur kanske de blir inställda, våra prov i vårt andra år blev det", sade Neville hoppfullt och Hermione blängde på honom.

"Knappast, det är mer troligt att Harry själv slipper göra de proven, jag menar han har reda sluppit två av fyra examens", påpekade Dean dystert och Harry ryckte på axlarna; det var knappast hans fel att han inte gjort slutproven i sitt andra och fjärde år.

"Hälften av dem i vår årskurs fick smärre sammanbrott när GET-proven närmade sig", sade George glatt. "Tårar och hysteriska anfall… Patricia Stimpson höll på att svimma hela tiden…"

"Kenneth Towler fick en massa bölder, minns du det?" sade Fred eftertänksamt.

"Det var för att du lade bulbadoxpulver i hans pyjamas", sade George.

"Javisst ja", sade Fred och flinade. "Det hade jag glömt… ibland är det svårt att hålla reda på allt vi gjort, eller hur?"

"Nej det är det inte", morrade Kenneth och blängde på tvillingarna som visslade oskyldigt.

"Madam Pomfrey kunde fixa det, var glad att det inte var något permanent", fnös Gabriel och Kenneth rös vid tanken.

"Hur som helst är det femte året ett mardrömsår", sade George. "I alla fall om man bryr sig om examensresultaten. Fred och jag lyckades på något vis hålla modet uppe."

"Ja… ni fick visst godkänt i tre ämnen var på era GET-prov, var det inte så?" sade Ron.

"Ni kunde ha fått fler", sade Mrs. Weasley missnöjt.

"Vi tog de som krävdes för att vi ska kunna öppna vår butik", sade Fred med en axelryckning.

"Japp", sade Fred obekymrat. "Men vi känner att vår framtid ligger utanför de akademiska prestationernas värld."

"Vi diskuterade allvarligt om vi skulle bry oss om att komma tillbaka till vårt sjunde år", sade George glatt, "nu när vi har fått…"

"NI TÄNKTE VAD!" fräste Mrs. Weasley och blängde på tvillingarna som skrattade till.

"Rolig historia där…", sade Fred. "Öh, pappa?"

"Ni får klara er själva, jag håller med er mor om att ni bör avsluta skolan", sade Mr. Weasley allvarligt.

"Ska, ska avsluta skolan!" väste Mrs. Weasley.

"Vi är här, är vi inte?" frågade George retoriskt medan han himlade med ögonen.

Han avbröt sig efter en varnande blick från Harry, som förstod att George just hade tänkt nämna trekampsvinsten han hade gett dem.

"… nu när vi har fått vår Grund-Examen i Trollkonst", sade George hastigt. "Behöver vi verkligen någon FUTT-examen, menar jag? Men vi trodde inte mamma skulle klara av att vi slutade skolan för tidigt, inte nu när Percy till råga på allt har visat sig vara världens största idiot."

"Något bra kom ifrån att du var en idiot, tvillingarna stannade åtminstone i skolan", fnös Ginny och log retsamt mot Percy som log skakigt tillbaka, obekväm med att skämta om hur han övergett sin familj.

"Fast vi tänker inte slösa bort vårt sista år här", sade Fred och såg sig kärleksfullt omkring i stora salen. "Vi tänker använda det till att göra lite marknadsundersökningar, ta reda på exakt vad en genomsnittlig Hogwartselev kräver av en butik med skämtartiklar, noggrant utvärdera resultaten av vår undersökning och sen framställa produkter som svarar mot efterfrågan."

"De kommer göra våra liv till helveten", suckade madam Hooch uppgivet.

"Nej", väste madam Pomfrey medan hon blängde på Fred och George. "Skicka alla elever som insjuknar före eller under en lektion till mig. Jag kommer kunna avgöra om de verkligen är sjuka, jag vägrar låta mig luras av deras produkter."

"Det kommer försvåra ditt jobb…", började Sprout att säga vänligt.

"Det är mitt jobb och jag tänker inte bli överlistad!"

"Men varifrån ska ni gå guld till att starta en massa ingredienser och material, och en lokal också, antar jag."

Harry såg inte på tvillingarna. Han kände hur han blev het i ansiktet; han tappade med flit sin gaffel och dök ner för att ta upp den igen. Han hörde Fred säga: "Låt bli att fråga oss, så slipper du höra några lögner, Hermione. Kom nu, George, om vi hinner dit i god tid kanske vi kan sälja några förlängningsöron innan örtläran börjar."

"Kommer ni ihåg hur naiva vi var för sju år sen?" suckade Flitwick och skakade på huvudet.

"Du menar hur vi var glada över att två nya Weasleys skulle komma till skolan för att de tre första ändå var väluppfostrade och flitiga studenter och hur vi trodde de skulle vara likadana?" frågade Sinistra roat.

"Vi hade så fel, redan vid första lektionen kunde jag se hur fel vi hade", instämde Sprout en aning missnöjt.

"Och vi andra hade uppskattat en varning", muttrade Snape buttert.

Harry dök upp underifrån bordet igen, lagom för att se Fred och George tåga iväg, båda med en hög rostade brödskivor i händerna.

"Varför kan ni inte äta vid bordet?" frågade Leanne uppgivet.

"Affärer väntar inte på någon", sade George med en enkel axelryckning.

"Vad menar de med det där?" sade Hermione och såg från Harry till Ron. "'Låta bli att fråga…' Betyder det att de redan har en del guld att starta en skämtbutik med?"

"Jag har också undrat över det", sade Ron med rynkad panna. "De köpte en ny finklädnad till mig i somras och jag kunde inte förstå var de fick galleonerna ifrån…"

"Nu vet jag åtminstone", suckade Ron.

Harry kände att det definitivt var dags att styra bort samtalet från de farliga vattnen. "Tror ni det är sant att det här året kommer att bli väldigt tufft? På grund av alla examensproven?"

"Javisst", sade Ron. "Det måste det bli, eller hur? GET är en jätteviktig examen, den inverkar på vilka jobb man kan söka och allt möjligt. Vi ska få yrkesrådgivning också, längre fram i år, har Bill sagt. Så att man kan välja vilka ämnen man vill läsa nästa år till sin FUTT-examen."

"Och skulle man sakna något ämne eller inte får tillräckligt högt betyg i det så kan man plugga upp det i efterhand, det är inte hela världen om ni misslyckas", sade Remus med ett leende mot femteårseleverna som alla verkade slappna av när de hörde det.

"För det kommer ifrån rätt person, jag har för mig att du stressade ihjäl dig under ditt GET år", påpekade Charlus med ett höjt ögonbryn och när han såg de frågande blickarna utvecklade han sig: "Sirius skickade brev till oss och bad om råd för att få Remus att slappna av."

"Och ni kan vara tacksamma för att jag hann stoppa hans svar och ge ett ordentligt", avbröt Dorea torrt och Charlus blinkade skälmskt med ena ögat.

"Professor Lupin, jag trodde du hade bra betyg, varför stressade du så mycket?" frågade Colin intresserat men innan Remus hann svara hade Sirius tagit till orda.

"Därför att vi lever i ett samhälle med värdelösa ideologier. Han stressade inte över möjligheten att eventuellt behöva göra om en examen eller plugga upp betyg, han stressade upp sig över hur samhället skulle se på honom. Att misslyckas skulle bara bevisa att varulvar inte är värda lika mycket och allt det dravlet. Men vi hjälpte honom och han klarade av alla prov galant."

"Hur hjälpte de dig?" frågade Hermione intresserat och vände sig emot mannen

Remus log medan han tänkte tillbaka på det. "De förhörde mig utan förvarning och krävde svar. Om jag svarade fel fick de en del av mig att ändra färg och jag blev först normal igen efter att jag gett ett korrekt svar. Det fick mig snabbt att inse att jag verkligen kunde materialet och att jag inte hade något att oroa mig för."

"Nej Hermione, vi ska inte göra något sådant!" sade Ron hastigt när han såg Hermiones kalkylerande blick.

"Vet ni vad ni vill göra efter Hogwarts?" frågade Harry de båda andra när de kort efteråt gav sig iväg från stora salen till lektionen i trollkonsthistoria.

"Inte egentligen", sade Ron lite dröjande. "Utom att… tja…"

"Vad då?" sade Harry.

"Tja, det skulle vara häftigt att vara en Auror", sade Ron i en nonchalant ton.'

"Ja, det skulle det", sade Harry entusiastiskt.

"Men de är liksom en elit", sade Ron. "Man måste vara väldigt duktig. Du då, Hermione?"

"Jag var den senaste som blev en auror, tre år sen nu", sade Tonks i en stolt ton och Remus kramade om hennes hand.

"Jag vet inte", sade hon. "Jag tror att jag skulle vilja göra någonting meningsfullt."

"Att vara en auror är meningsfullt!" protesterade Tonks misstroget.

"Precis vad jag sa", sade Harry med ett leende och Tonks böjde sig framåt för att ge honom en high five.

"Att vara en Auror är väl meningsfullt!" sade Harry.

"Ja, men det är inte det enda som är meningsfullt", sade Hermione eftertänksamt, "om jag kunde fortsätta med F.I.S.A. och utveckla det, menar jag…" Harry och Ron undvek att se på varandra.

Alla var överens om att trollkonsthistoria var det tråkigaste ämne som någonsin uppfunnits av trollkarlssläktet.

"Jag tror jag hellre har trollkonsthistoria än försvar mot svartkonster", sade Neville med en grimas.

"Jag måste nog backa upp det och det var något jag aldrig trodde att jag skulle göra", erkände Anthony, hans röst misstrogen.

"Påminn mig igen vad det är de gör på deras lektioner för att eleverna ska säga det", sade Babbling oroligt när hon såg hur fler och fler elever nickade instämmande.

"Läser i sin kursbok skulle jag tro?" sade Vector tveksamt.

Professor Binns, deras spöklärare, hade en väsande, entonigt mumlade röst som ofrånkomligt framkallade allvarlig dåsighet inom tio minuter, fem i varmt väder. Han varierade aldrig formen på lektionerna utan föreläste utan uppehåll medan de gjorde anteckningar eller, rättare sagt, stirrade sömnigt ut i rymden. Harry och Ron hade hittills lyckats få godkänt i ämnet enbart genom att skriva av Hermiones anteckningar före proven — hon verkade vara den enda som kunde motstå den sövande kraften i Binns röst. Den här dagen genomled tre kvarts mässande om ämnet jättarnas krig. Harry hörde precis tillräckligt under de första tio minuterna för att inse att det här kunde ha varit ett ganska intressant ämne i händerna på en annan lärare, men sedan kopplade hans hjärna ifrån och han tillbringade de följande trettiofem minuterna med att spela hänggubbe med Ron på ett hörn av sitt pergament medan Hermione kastade mörka blickar på dem ur ögonvrån.

"Hade ni inte dubbeltimme?" frågade McGonagall misstänksamt.

"Binns var omedveten om det och ingen var villig att påminna honom", sade Ron med en axelryckning och till sin förvåning sade hans mamma ingenting.

"Till och med jag kan erkänna att Binns har en förmåga att suga ut det roliga i ämnet", suckade Mrs. Weasley när hon såg de förvånade blickarna som riktades mot henne.

"Hur skulle det vara", frågade hon dem kyligt på vägen ut till rasten (medan Binns svävade bort genom svarta tavlan), "om jag vägrade att låna ut mina anteckningar till er i år?"

"Då skulle vi köra på GET-provet", sade Ron. "Om du vill ha det på ditt samvete, Hermione…"

"Ja, det skulle ni förtjäna", fräste hon." Ni försöker inte ens att lyssna på honom, eller hur?"

"Vi försöker visst", sade Ron. "Vi har bara inte din intelligens eller ditt minne eller din koncentrationsförmåga — du är helt enkelt mer begåvad än vi — måste du verkligen påminna oss om det?"

"Ah den tekniken är väldigt bra för att få vad man vill. Smicker går en lång väg", sade Daphne med ett slugt leende.

"Du skrämmer mig, du vet det va?" sade Ron med en grimas och Daphne gav ifrån sig ett förtjust skratt.

"Äsch, låt mig slippa det där struntpratet", sade Hermione, men hon såg lite blidkad ut när hon gick före dem ut på den våta gårdsplanen.

Det föll ett fint, disigt duggregn, så att folk som stod i klungor på gården såg suddiga ut i konturerna. Harry, Ron och Hermione valde ut ett avskilt hörn under en häftigt droppade balkong, vek upp kragen på sina klädnader mot den kyliga septemberluften och pratade om vad Snape kunde tänkas ge dem i uppgift på årets första lektion. De hade just enats om att det förmodligen skulle bli någonting ursvårt, bara för att överrumpla dem efter två månaders lov, när någon kom gående runt hörnet mot det.

"Varför är ni ens utomhus när det regnar?" frågade Ginny medan hon rynkade på pannan.

"Jag har spelat matcher i värre väder", påpekade Harry med ett höjt ögonbryn, han hade inte trott att Ginny skulle vara någon som var rädd för regn.

"Och jag har också tränat i värre väder. Det betyder inte att jag kommer välja att vara utomhus när det regnar när jag kan stanna inne och slippa frysa", sade Ginny och ryckte på axlarna.

"Hej, Harry!"

Det var Cho Chang, och vad mera var, hon var ensam igen. Det var högst ovanligt. Cho omgavs nästan alltid av ett gäng fnittrande flickor. Harry kom ihåg hur förtvivlat han hade kämpat för att få träffa henne ensam när han ville bjuda henne på julbalen.

Cho rynkade på panna. Innan de börjat läsa de här böckerna hade hon aldrig insett exakt hur sällan hon var ensam. Hon visste att hon i början av det här året hade knuffat bort de flesta av sina vänner, men att hon efter DA skapats börjat umgås med mer folk igen, bara att det ofta nu var folk ifrån gruppen snarare än hennes gamla vänner. Hon skakade på huvudet; varför hade hon så svårt att prata med sina gamla vänner nu för tiden? Hon suckade; hon visste att det till största del berodde på de ömkande blickarna de jämt gav henne.

"Hej", sade Harry och kände att han blev röd i ansiktet.

Du är åtminstone inte täckt av stinksav den här gången, sade han till sig själv. Cho verkade tänka i samma banor.

"Så du har fått av dig den där smörjan?"

"Javisst", sade Harry och försökte le, som om minnet av deras senaste möte var skojigt och inte förödmjukande. "Har du… eh... haft en trevlig sommar då?"

"Harry!" utbrast Dorea förfärat medan hon stirrade på sin sonson.

"Okej jag vet att det inte var det smartaste jag kunde säga", erkände Harry och gned sig i nacken.

"Det är okej, jag uppskattar att Harry behandlade mig normalt, som om jag inte är gjord av glas", sade Cho med röda kinder. "Det kan vara tufft men det är bättre än att alla går på tå runt en."

I samma ögonblick han sade det önskade han att han inte hade gjort det. Cedric hade varit Chos pojkvän och minnet av hans död måste ha påverkat hennes lov lika mycket som det hade påverkat Harrys. Hon såg lite spänd ut, men sade: "Ja, den har varit okej…"

"Är det där ett Tornadosmärke?" frågade Ron plötsligt och pekade på framsidan av Chos klädnad, där ett himmelsblått märke prytt med ett dubbelt T va fastnålat. "Du hejar väl inte på dem, va?"

"Spelar det verkligen roll vilket lag hon stödjer?"

"Det beror på situationen", sade Ron kraftigt.

"Jo, det gör jag", sade Cho.

"Har du alltid hejat på dem, eller bara sen de började vinna serien?" frågade Ron i en ton som Harry tyckte var onödigt anklagande.

"Jag har hejat på dem sen jag var sex år", sade Cho kyligt. "Hur som helst… vi ses, Harry." Hon gick därifrån. Hermione väntade tills Cho var halvvägs över gårdsplanen innan hon for ut mot Ron.

"Du måste ha varit överlycklig över att de började vinna serien", sade Cedric med ett mjukt leende.

Cho ryckte svagt på axlarna. "Sådär, jag hade annat att tänka på", mumlade hon lågmält och Cedrics leende stelnade till.

"Du är så himla okänslig!"

"Va? Jag frågade henne bara om…"

"Kunde du inte se att hon ville prata med Harry ensam?"

"Jaså? Det kunde hon väl ha gjort, jag hindrade inte…"

"Vår bror är en idiot", stönade George och Fred nickade instämmande.

"Vilken av dem? För frågar ni mig är det alla egentligen", sade Ginny oskyldigt och Tonks kvävdes på sitt skratt när alla sex Weasleybröderna vände sig snabbt mot deras syster med lätt gapande munnar.

"Vi vandrade rakt in i den där, gjorde vi inte", sade Fred tillslut efter en lång tystnad och Ginny gav honom ett strålande leende.

"Varför gav du dig på henne om hennes quidditchlag?"

"Gav mig på henne? Jag gav mig inte på henne, jag bara…"

"Vem bryr sig om ifall hon håller på Tornados?"

"Å, kom igen nu, hälften av dem som har på sig de där märkena köpte dem inte förrän förra säsongen."

"Men vad spelar det för roll?"

"Det betyder att de inte är riktiga supportrar, de bara hejar på dem som vinner."

"Nu ringer det in", sade Harry likgiltigt, för Ron och Hermione käbblade för högt för att höra klockan.

"Jag håller med Ron", sade Oliver med en axelryckning.

"Du gör vad?" frågade Alicia i en lågmäld ton och Oliver svalde nervöst.

"Um, men det var självklart inte rätt tillfälle att diskutera det", tillade Oliver hastigt. "Hon ville uppenbarligen prata med Harry ifred."

"Åh jag vet inte om jag tror på det, trots allt ville du att han skulle knuffa ner mig från min kvast", sade Cho och fick majoriteten i salen att vända sig i chock mot henne när de hörde den retsamma tonen.

"Det var du som förföljde honom och spelade spelet", Oliver ryckte på axlarna.

De fortsatte att gräla hela vägen ner till Snapes underjordiska håla. Det gav Harry tid att reflektera över att han med Ron eller Neville i närheten kunde skatta sig lycklig om han fick två minuters samtal med Cho som han kunde tänka tillbaka på utan att vilja sjunka genom jorden.

Och ändå, tänkte han, när de ställde sig i kön som bildades utanför Snapes klassrumsdörr, hade hon ju valt komma och prata med honom, eller hur? Hon hade varit Cedrics flickvän, hon kunde mycket väl ha hatat Harry för att han kom ut från trekampslabyrinten levande medan Cedric däremot hade dött, ändå pratade hon väldigt vänligt med honom, inte som om hon trodde han var galen eller en lögnare eller på något fruktansvärt sätt ansvarig för Cedrics död… ja, hon hade definitivt velat prata med honom, och det för andra gången på två dagar. Tanken på det fick Harrys humör att stiga. Inte ens det olycksbådande gnisslet från dörren som öppnades in till Snapes klassrum, kunde ta hål på den lilla, hoppfulla bubbla som vällde i bröstet på honom. Han gick in i klassrummet på led bakom Ron och Hermione och följde efter dem till deras vanliga bord längst bak, utan att låtsas om de fnysande, retliga läten som båda två gav ifrån sig.

Cedric knöt båda händerna när han hörde det. Cho var hans flickvän, och han gillade inte tanken på att Harry skulle börja flörta med henne. Han bet sig i läppen medan han såg på Cho som fortfarande log strålande efter hennes skämtande med Oliver. "Hon förtjänar att vara lycklig, hon kommer hitta någon annan", tänkte han bestämt och han log sorgset vid tanken på det.

"Tyst i klassen", sade Snape kallt och stängde dörren bakom sig. Uppmaningen behövdes egentligen inte, för i samma ögonblick eleverna hörde dörren stängas, tystnade alla och satt stilla som möss. Snapes blotta närvaro var ofta nog för att garantera tystnaden i en klass.

"För att han är skrämmande", sade Neville med en rysning.

"Innan vi börjar dagens lektion", sade Snape medan han svepte fram till katedern och for med blicken över dem, "tycker jag det kan vara lämpligt att påminna er om att ni ska avlägga ett viktigt examensprov i juni, då ni ska visa hur mycket ni har lärt er om att blanda till och använda trolldrycker. Trots att det otvivelaktigt finns en del efterblivna elever i den här klassen, förväntar jag mig att ni åtminstone klarar av ett 'Acceptabelt' på ert GET-prov, om ni inte vill drabbas av min… onåd."

"Severus", väste McGonagall och blängde på trolldrycksläraren, hon hade aldrig i sina vildaste drömmar föreställt sig att han stått framför sina klasser och kallat eleverna efterblivna.

"Åh lämna det ifred", väste Snape och hade han varit mer barnslig hade han korsat armarna framför bröstet.

Den här gången lät han blicken vila på Neville, som svalde nervöst. "Efter det här året kommer förstås många av er att sluta era studier hos mig", fortsatte Snape. "Jag tar bara emot de allra bäst på mina FUTT-examenslektioner i trolldryckskonst, vilket innebär att några av oss helt säkert får säga adjö till varandra." Han tittade på Harry medan han hånfullt krökte på läppen. Harry blängde tillbaka med en känsla av bister glädje över tanken på att han kunde få sluta med lektionerna i trolldryckskonst efter femte året.

"Ignorera det Harry", väste Sirius och knöt händerna ilsket. "Om han underkänner dig kommer jag ge dig en privatlärare oavsett priset eller tiden det tar för dig att uppnå det betyg du vill ha i ämnet."

"Jag kan inte…", började Harry att säga men han tystnade när han såg sin gudfars blick.

"Du kan och jag kommer ge dig det om det behövs. Jag tänker inte låta en sur man med agg att stoppa dina drömmar."

"Det är ingen mening att argumentera Harry", sade Remus med ett lätt skratt. "Du är familj och det betyder att vi kommer ge dig vad du behöver, oavsett om du frågar efter det eller inte."

Harry spände ögonen i Remus, det kändes som om mannen upprepade ord som någon annan hade sagt till honom… Sirius och hans pappa? undrade Harry, han visste att Remus hade problem med att acceptera välgörenhet och han misstänkte att han hade varit värre när han var yngre… Harry rycktes ut ur sina funderingar när han såg Remus nicka långsamt och han log triumferande, han hade haft rätt i att det var ord som andra hade sagt till honom.

"Men vi har ännu ett år framför oss innan vi kommer till detta lyckliga avskedsögonblick", sade Snape milt, "så vare sig ni tänker försöka er på en FUTT-examen eller inte råder jag er alla att koncentrera era ansträngningar på att upprätthålla den höga godkännandenivå jag förväntar mig av mina elever. I dag ska vi blanda ihop en dryck som ofta kommer upp i Grund-Examen i Trollkonst: fridsdrogen, en dryck som stillar ängslan och lindrar oro. Men jag varnar er; om ni är för slarviga med ingredienserna kan ni försätta den som dricker i en tung och ibland oåterkallelig sömn, så ni måste ge noga akt på vad ni gör." Hermione, som satt till vänster om Harry, satte sig lite rakare upp på stolen med ytterst uppmärksam min.

"Det kan vara en bra idé, trolldrycker kan vara otroligt farliga om man inte är försiktig", sade Narcissa allvarligt.

"Ingredienserna och förfaringssättet…", Snape viftade med sin trollstav, "… står på svarta tavlan" (båda delarna dök upp där) "och ni hittar allt ni behöver… ", han viftade med trollstaven igen, "… i förvaringsskåpet" (dörren till skåpet flög upp) "… och ni har en och en halv timme på er … börja nu."

Precis som Harry, Ron och Hermione hade förutsagt kunde Snape knappast ha gett dem en svårare, mer invecklad trolldryck. Ingredienserna måste tillsättas i kitteln i exakt rätt ordning och kvantitet, blandningen måste röras exakt rätt antal gånger, först medsols och sedan motsols, värmen på lågorna som den puttrade på måste sänkas till exakt rätt nivå under ett bestämt antal minuter innan den sista ingrediensen tillsattes.

"En lätt silverånga bör nu stiga upp från er dryck", ropade Snape när tio minuter återstod. Harry, som svettades ymnigt, såg sig förtvivlat omkring i hålan. Hans egen kittel sände ut enorma mängder mörkgrå ånga medan Rons spottade ut gröna gnistor.

"Hur fick du gröna gnistor?" frågade Narcissa misstroget.

"Hur ska jag veta? Det var i början av året, jag har ingen aning om vad jag gjorde", sade Ron med en axelryckning.

"Om jag skulle gissa så bytte han ordning på när han skulle röra medsols och motsols, det är också troligt att han hade i några droppar för mycket av salamanderblod", sade Dorea fundersamt medan hon gick igenom trolldrycken i huvudet.

Seamus petade febrilt i lågorna under sin kittel med spetsen på trollstaven, eftersom de verkade var på väg att slockna. Ytan på Hermiones dryck var däremot en skimrande dimma av silverånga, och när Snape svepte förbi kastade han en blick på den över sin krokiga näsa utan att säga någonting, vilket innebar att han inte kunde hitta någonting att kritisera. Hen hejdade sig däremot vid Harrys kittel och tittade ner på den med ett elakt hånleende.

"Du kunde inte ha fått din kittel att explodera?" frågade Harry med en långdragen suck.

"Ledsen Harry, om jag vetat vad han skulle göra hade jag kanske gjort det", sade Seamus med ett ursäktande leende.

"Vad han gjorde?" sade Sirius hastigt och såg mellan Harry och Snape med en orolig blick.

"Öh boken kommer förklara", Harry grimaserade men fylldes av en lättnad när han såg att Sirius inte skulle pressa honom på ett svar.

"Potter, vad ska det här föreställa?" Alla Slytherineleverna längst fram i klassrummet tittade ivrigt upp. De älskade att höra Snape håna Harry.

"Fridsdrogen", sade Harry spänt.

"Säg mig, Potter, kan du läsa?" frågade Snape med dämpad röst. Draco Malfoy skrattade.

"Ja, det kan jag", sade Harry och knöt fingrarna hårt om trollstaven.

"Läs tredje raden i anvisningarna för mig, Potter."

Harry kisade mot svarta tavlan. Det var inte lätt att urskilja anvisningarna genom diset av ånga i olika färger som nu fyllde hålan. "Tillsätt mald månsten, rör tre gånger motsols, låt det puttra i sju minuter och tillsätt sedan två droppar nysrotssaft."

"Ah, du glömde nyrotssaften", sade Dorea och kluckade med tungan. "Ingen större förlust, trolldrycken fungerar utan den även om den inte är lika kraftfull. Men det går även att rätta till om du höjer temperaturen med 15 grader, rör medsols tre varv och sen motsols 5 varv innan du kan hälla i saften. Låt det sen svalna och det är löst."

"Någonting säger mig att det inte kommer hända, Dorea", sade Charlus i en ansträngd röst.

Hjärtat sjönk i bröstet på Harry. Han hade inte tillsatt nysrotssaften utan hade fortsatt direkt till fjärde raden i anvisningarna efter att ha låtit drycken puttra i sju minuter.

"Har du gjort allting som stod på tredje raden, Potter?"

"Nej", sade Harry mycket tyst.

"Förlåt, vad sa du?"

"Nej", sade han, högre den här gången. "Jag glömde nysroten."

"Det är ett enkelt misstag att fixa", upprepade Dorea lugnande. "Tar bara någon minut extra. Inget att få panik över."

"Det vet jag att du gjorde, Potter, vilket betyder att den här röran är totalt värdelös. Evanesco." Innehållet i Harrys trolldryck försvann och han stod där med snopen min bredvid en tom kittel.

"SEVERUS SNAPE!" McGonagall hade ställt sig upp i sin ilska. "Det fanns ingen anledning till att trolla bort Potters trolldryck!"

"Han hade inte följt instruktionerna", sade Snape med ett hånande leende på läpparna.

"Och misstaget går att fixa, vilket är din uppgift att visa i sådana situationer!" väste Dorea och skakade av sig Charlus lugnande hand.

"Det är okej, jag är van vid det", Harry bet sig i läppen när han insåg att det inte var rätt sak att säga.

"Det gör det värre! Det var inget större fel på den!" Harry ryggade undan en aning när Doreas ilskna blick vändes mot honom och hans farmor slöt ögonen innan hon öppnade dem igen för att se medlidsamt på honom. "Vi tar det här senare, men vi kommer hjälpa dig att uppnå det betyg du vill ha."

"De av er som har lyckats läsa anvisningarna kan fylla en stor flaska med prov på er dryck, sätta en tydlig etikett med ert namn på den och ta den fram till katedern så jag får testa den", sade Snape. "Läxa: ett tre decimeter långt pergament om månstenarnas egenskaper och dess användningar vid trolldrycksframställning, inlämnas på torsdag."

Medan alla runt omkring honom fyllde sina flaskor plockade Harry undan sina saker, kokande av ilska. Hans dryck hade inte varit sämre än Rons, som nu gav ifrån sig en vidrig lukt av skämda ägg, eller Nevilles, som hade fått en konsistens av nybadad cement och som Neville måste gräva ut med håljärn ur kitteln,

"Glöm gröna gnistor. Hur lyckas man med det?" frågade Tracy misstroget och många vände sig emot porträttet av makarna Potter i väntan på en förklaring.

"Jag är själv faktiskt inte säker på vad han har gjort för fel", sade Dorea med rynkad panna. "Jag har aldrig hört talas om att den trolldrycken slutat upp på det sättet."

"Eyy Nev, du har uppfunnit en ny trolldryck!" sade Seamus ivrigt.

"Jag skulle inte kalla det en trolldryck, de är flytande även om de ibland är väldigt trögflytande. Men det där är inte en trolldryck", sade Astoria med en hånande blick.

och ändå var det han, Harry, som skulle få noll poäng för dagens arbete. Han stoppade ner trollstaven i väskan, sjönk sedan ihop på sin stol och betraktade hur alla andra tågade fram till Snapes kateder med fyllda och igenkorkade flaskor. När skolklockan äntligen ringde var Harry först ut ur fängelsehålan och hade redan börjat äta på sin lunch då Ron och Hermione kom in i stora salen. Taket hade fått en ännu dystrare grå färg under förmiddagen. Regnet piskade mot de höga fönstren.

"Det där var hemskt orättvist", sade Hermione tröstande medan hon slog sig ner bredvid Harry och tog för sig av köttpajen. "Din dryck var inte hälften så kass som Goyles, för när han hällde upp den på sin flaska flög alltihop i luften och satte eld på hans klädnad

"Hur?" muttrade Dorea misstroget. "Hur lyckades han med det? Det är inget däri som ska kunna reagera på det sättet, inte i det stadiet åtminstone."

"Det är barn, du kan inte förvänta dig samma standard som du har på dig själv", mumlade Charlus roat.

"Du vet jag är förvånad att det inte var du som satte eld på dig själv, Seamus", sade Fay med ett retsamt leende.

"Jag har en överlevnadsinstinkt och den hindrar mig ifrån att ge Snape en anledning att mörda mig i onödan", sade Seamus med en rysning och Neville nickade instämmande.

"Ja, men sen när har Snape någonsin varit rättvis mot mig?" sade Harry och glodde ilsket på sin tallrik. Ingen av de andra svarade — de visste alla tre att det hade rått total fiendskap mellan Snape och Harry från det ögonblick Harry satte foten på Hogwarts.

"Allt på grund av ett gammalt agg", sade Remus irriterat.

"Jag trodde faktiskt att han skulle vara lite hyggligare i år", sade Hermione besviket. "Jag menar … ni vet…" Hon såg sig vaksam omkring; det var ett halvt dussin tomma platser på vardera sidan om dem och ingen var på väg förbi bordet. "Nu när han är med i Ordern och allt."

"Giftiga flugsvampar förändrar inte sina prickar", sade Ron vist. "Jag har ändå alltid tyck att Dumbledore måste vara vrickad som litar på Snape. Var finns det några bevis för att han egentligen någonsin har slutat arbeta för Ni-vet-vem?"

Instämmande mummel kom ifrån flera håll i salen och Dumbledore suckade besviket; han visste att det var för det bättre att folk trodde att Snape verkligen jobbade för Voldemort men han önskade att situationen var annorlunda.

"Jag tror säkert att Dumbledore har massor av bevis, även om han inte talar om dem för dig, Ron", snäste Hermione.

"Å, håll klaffen på er, båda två", sade Harry med eftertryck när Ron öppnade munnen för att säga emot henne. Hermione och Ron stelnade till och såg arga och förolämpade ut. "Kan ni inte lägga av ett tag?" sade Harry. "Ni är alltid i luven på varandra, det gör mig tokig."

"Tack så mycket", sade Dean högljutt och Lavender nickade instämmande.

"Förhoppningsvis så lär de sig att lyssna nu när du säger det", sade Parvati allvarligt och både Hermione och Ron rodnade.

Och utan att äta upp sin köttpaj slängde han skolväskan över axeln igen och lämnade dem sittande där. Han tog två steg i taget uppför marmortrappan, förbi eleverna som hastade iväg mot lunchen. Ilskan som så oväntat hade blossat upp brann fortfarande inom honom, och bilden av Rons och Hermiones chockade ansikten gav honom en känsla av djup tillfredsställelse. Rätt åt dem, tänkte han. Varför kan de inte lägga av med det … jämt hålla på och käbbla … det är så man kan bli galen…

"Jag är förvånad att du inte exploderade tidigare", sade Gabriel med en axelryckning.

"Han exploderade när de återförenades i det där högkvarteret", påpekade Oliver oskyldigt och Harry rodnade vid påminnelsen.

Han gick förbi den stora tavlan av riddaren Sir Cadogan på en trappavsats. Sir Cadogan drog sitt svärd och svingade det vildsint mot Harry, som inte låtsades om honom.

"Kom tillbaka, din smutsiga hund! Stå fast och kämpa!" skrek Sir Cadogan med dov röst bakom sitt visir, men Harry gick bara vidare och när sir Cadogan försökte följa efter honom genom att springa in i en tavla bredvid blev han tillbakadriven av dess invånare, en stor varghund med ilsket utseende.

"Usch, jag trodde vi skulle slippa honom nu", stönade Parvati och gned pannan.

"Vad sägs som om vi lokaliserar om hans porträtt till Umbridges kontor? De kan driva varandra till vansinne", föreslog Seamus med en grimas.

"En bra plan, men är vi säkra på att vi vill ha en galen Umbridge som springer runt på skolan?" frågade Neville allvarligt och eleverna runt om stannade upp och tänkte i tystnad på det.

"Hon är redan lite galen, det kan bara gå uppåt härifrån?" föreslog Ron tillslut i en utdragen ton.

"Vi tar hand om det ikväll", sade Fred med en glimt i ögat och Harry fick känslan av att tvillingarna skulle lämna någon mer överraskning i Umbridges kontor.

Harry tillbringade resten av lunchrasten med att sitta ensam under falluckan högst upp i Norrtornet. Därför var han också den förste som gick uppför silverstegen till Sibylla Trelawneys klassrum när skolklockan ringde. Näst efter trolldryckskonst var spådomskonst det ämne som Harry tyckte sämst om, och det berodde huvudsakligen på professor Trelawneys vana att var och varannan lektion förutspå hans förtidiga död. Hon var en mager kvinna, tungt insvept i sjalar, med massor av glittrande pärlhalsband och med glasögon som fick hennes ögon att se jättestora ut. Harry kom alltid att tänka på någon sorts insekt när han såg henne.

"Jag slår vad om hur hon kommer säga att Harry kommer dö", fnös Hermione och skakade på huvudet.

"Jag säger fortfarande att du borde använda det för att få slippa lektionen. Spela bara otroligt upprörd över att du kommer dö och bli ursäktad ifrån resten av klassen", sade Ron med ett flin och ignorerade Hermiones bestörta min.

"Åh se inte så förskräckt ut Mione, du är faktiskt den enda av oss som stormat ut från en lektion", fnös Harry och Hermione rodnade.

När han kom in i rummet var hon sysselsatt med att lägga böcker i nötta skinnband på vart och ett av de skrangliga små borden som trängdes i rummet, men ljuset från de sjaltäckta lamporna och den låga brasan med sin kväljande rökelsedoft var så svagt att hon inte tycktes märka honom när han slog sig ner på en plats i skuggorna. Resten av klassen anlände under de följande fem minuterna. Ron dök upp ur falluckan, såg sig noga omkring, upptäckte Harry och gick raka vägen fram till honom, eller så rakt han kunde, eftersom han var tvungen att bana sig fram mellan bord, stolar och pösiga puffar.

"Hermione och jag har slutat gräla", sade han och satte sig bredvid Harry.

"Bra", grymtade Harry.

"Men Hermione säger att hon tycker det skulle vara trevligt om du slutade låta ditt dåliga humör gå ut över oss."

"Han hade all rätt att säga det. Ni käbblar jämt med varandra", protesterade Ginny och blängde på sin bror och Hermione.

"Han behöver inte ta ut sitt dåliga humör på oss för det", muttrade Hermione envist och Ginny suckade irriterat.

"Jo, när ni placerar honom i mitten av era bråk", sade Ginny med en axelryckning men lämnade diskussionen vid det.

"Jag låter inte…"

"Jag förmedlar bara budskapet", avbröt Ron. "Men jag tycker hon har rätt. Vi kan inte rå för hur Seamus eller Snape behandlar dig."

"Det har jag aldrig sagt…"

"Ledsen Harry…"

"Åh var tyst Seamus", stönade Harry uppgivet. "Vi har löst de och det kommer bli en väldigt lång bok om du ska be om ursäkt hela tiden."

"God dag", sade professor Trelawney med sin vanliga svävande, drömmande röst och Harry, som kände sig både förargad och lätt skamsen över sig själv igen, avbröt sig. "Och välkomna tillbaka till spådomskonsten. Jag har förstås följt era öden ytterst omsorgsfullt under lovet, och det glädjer mig att se att ni allesammans är tryggt tillbaka på Hogwarts —

"Synd att hon inte varnade dig om dementorerna", fnös Narcissa hånande.

"Hon kanske såg att Harry skulle klara sig utan problem så det fanns ingen mening med att varna", sade Lavender irriterat och blängde på den blonda häxan.

vilket jag naturligtvis visste att ni skulle vara. På borden framför er finner ni var sitt exemplar av Drömoraklet av Inigo Imago. Drömtydning är ytterst viktigt medel för att sia om framtiden och ett ämne som mycket väl kan tänkas ingå i era GET-prov. Inte för att jag tror det har den ringaste betydelse om man blir godkänd eller kuggad i en examen när det gäller den heliga spådomskonsten. Om ni har det seende ögat, spelar diplom och betyg mycket liten roll. Men rektorn vill ju att ni ska ta er examen, så därför…" Hennes röst dog sakta bort och ingen av dem behövde tvivla på att professor Trelawney ansåg att hennes ämne var höjt över sådana tarvliga saker som examensprövningar. "Var snälla och slå upp inledningen och läs vad Imago har att säga i fråga om drömtydning. Dela sen upp er i par. Använd drömoraklet som hjälp till att tyda varandra allra senaste drömmar. Sätt i gång."

"Drömtydning är ett intressant ämne", sade Luna lugnt.

"Jag behöver ingen hjälp för att lista ut vad mina drömmar betyder", muttrade Harry bittert och ignorerade den oroliga blicken som Sirius gav honom.

Det enda positiva man kunde säga om den här lektionen var att det inte var en dubbeltimme. När alla äntligen hade läst färdigt inledningen till boken hade de knappt tio minuter kvar till drömtydning. Vid bordet bredvid Harry och Ron hade Dean bildat par med Neville, som omedelbart kastade sig in i en långrandig redogörelse för en mardröm där det förekom en jättestor sax som var iförd hans farmors bästa hatt. Harry och Ron tittade bara surmulet på varandra.

"Um va?" frågade Ginny med ett skratt.

"Det kan vara en metafor, hatten representerar att det handlar om hans farmor medan saxen symboliserar en person med skarp tunga, cynism, ilska eller hat. Det kan även ha att göra med att man förlorat kontakten med föräldrar eller andra personer som står en nära, både känslomässigt eller ekonomiskt", förklarade Trelawney lugnt och Narcissa som öppnat munnen stängde den snabbt igen.

"Jag trodde bara att jag hade skumma drömmar", mumlade Neville förvånat medan han betraktade sina händer.

"Jag kommer aldrig ihåg mina drömmar", sade Ron. "Berätta en du."

"Du måste komma ihåg någon av dem", sade Harry otåligt. Han tänkte inte dela sina drömmar med någon. Han visste mycket väl vad hans återkommande mardröm om en kyrkogård betydde, han behövde inte Ron eller professor Trelawney eller det idiotiska Drömoraklet för att tala om det för honom.

"Åh Harry", Sirius skakade på huvudet. "Jag önskar att du sagt något så jag kunde ha hjälpt dig."

"Du gjorde det", påpekade Harry lågmält och vid Sirius förvirrade min utvecklade han sin tankegång: "Du gjorde varm choklad åt mig mitt i natten i somras, kommer du ihåg?"

Sirius log svagt. "Du såg ut att behöva det och enligt Remus här så hjälper varm choklad mot allt."

"För att det gör det, varför tror du att jag alltid bär det på mig?" frågade Remus med ett höjt ögonbryn.

"För att du har en inre mormor inom dig?" föreslog Tonks oskyldigt. "Jag menar dina första ord till Harry var praktiskt taget 'Här, ät det, det kommer att hjälpa' och du säger ständigt att choklad får än att känna sig bättre. Du bär även stickade cardigans"

"Hon har en poäng, det enda som förhindrar dig från att vara en äkta mormor är att du faktiskt är ovillig att dela ut din choklad till alla i stora mängder, men du uppmuntrar däremot köpet av det…", Sirius såg tankfullt på Remus som himlade med ögonen.

"Ni inser att ifall Remus har en mormor inom sig så är det väldigt ironiskt?" Harry höjde ett ögonbryn mot de två männen som såg intresserad och misstänksam ut. "Jag menar det är så som handlingen i Rödluvan går…"

"Vad är rödluvan?" frågade Sirius med ett höjt ögonbryn.

"Harry nej!" utbrast Remus men det var försent.

"Åh det är om en flicka som ska hälsa på sin mormor men mormorn har blivit uppäten av en varg som antagit rollen som hennes mormor för att kunna äta upp henne med."

"För tusan Harry", stönade Remus. Harry vände sig mot mannen med sänkt huvud, hade han gått för långt? Var Remus arg på honom nu, skulle han bestraffas? "Har du någon aning om hur hårt jag arbetade för att hålla den där sagan hemlig för Sirius och James? Hur mycket jag fick muta Lily för att hon inte skulle säga något?"

"Det här är det bästa jag har hört! Det är genialiskt. Så ironiskt", Sirius skakade av skratt medan Remus blängde på honom, medveten om att han nu skulle få stå ut med en massa skämt. "Åh slappna av mormor, det är bara ett skämt."

"Se vad jag menar", sade Remus med en suck över skrattet och gav Harry en menande blick.

"Oops?" erbjöd Harry med ett fåraktigt leende, hans oro som bortblåst av vinden.

"Jo, jag drömde häromnatten att jag spelade quidditch", sade Ron och rynkade ihop ansiktet i ett försök att minnas. "Vad tror du det betyder?"

"Förmodligen att du kommer bli uppäten av en jättestor marshmallow eller nåt", sade Harry och bläddrade ointresserat i Drömoraklet.

"Bra svar", sade Seamus med ett skratt.

"Jag ville bara gå ifrån lektionen", sade Harry med ett snett leende och en axelryckning.

Det var ett synnerligen tråkigt arbete att slå upp sekvenser av drömmar i Oraklet och Harry blev inte gladare när professor Trelawney gav dem i läxa att skriva drömdagbok under en månads tid. När det ringde ut gick han och Ron först av alla nerför stegen medan Ron klagade högljutt.

"Inser du hur mycket läxor vi redan har fått? Binns har gett oss en halv meter lång uppsats att skriva om jättarnas krig, Snape vill ha tre decimeter om användningen av månstenar, och nu har vi fått en månads drömdagbok i uppgift av Trelawney. Fred och George hade inte fel om GET-året, eller hur? Det är bäst för den där Umbridge att hon inte ger oss mer…"

"Nej, hon får oss bara att läsa hela boken", muttrade Harry lågmält.

"Var glad att hon inte direkt ger oss uppsatser att skriva", sade Ron med en rysning. "Kan du tänka dig vad hon skulle tvinga oss att skriva?"

När de kom in i klassrummet till lektionen i försvar mot svartkonster satt professor Umbridge redan i katedern, iförd den luddiga skära koftan från kvällen innan och den svarta sammetsrosetten högst upp i håret. Harry påmindes återigen om en stor fluga som obetänksamt hade slagit sig ner på huvudet på en ännu större padda.

"Jag vet inte vilken som är värst, den svarta eller den rosa", sade Fleur fundersamt medan hon betraktade Umbridge.

Eleverna trädde in i klassrummet under tystnad. Professor Umbridge var fortfarande en okänd storhet och ingen visste hur sträng lärare hon kunde tänkas vara.

"God dag!" sade hon när hela klassen till sist hade satt sig.

Några få mumlade "God dag" till svar.

"Oj, oj, oj", sade professor Umbridge. "Det där duger inte, eller hur? Vill ni vara så snälla och svara 'God dag, professor Umbridge'. En gång till, tack. God dag, kära elever!"

"Okej, jag spyr redan nästan", sade Sirius med en grimas.

"Det här är ingenting, det blir betydligt värre", sade Hermione med en äcklad blick och professorerna utbytte en blick orolig blick med varandra.

"God dag, professor Umbridge", mässade de taktfast tillbaka.

"Så där ja", sade professorn älskvärt. "Det var väl inte så fort? Bort med trollstavarna och fram med fjäderpennorna, tack." Många av eleverna utbytte dystra blickar, för ordern "bort med trollstavarna" hade ännu aldrig åtföljts av en lektion som de tyckt var intressant.

"Vad hände med Remus lektioner? Jag menar ni använde väl inte era trollstavar varje lektion", frågade Tonks intresserat.

"Jag tror aldrig att jag sa åt dem att lägga undan trollstavarna, de var tretton och fjorton år när jag hade dem, de var tillräckligt gamla för att själva inse ifall trollstavarna var nödvändiga eller inte", sade Remus i en fundersam ton. "Men jag kan ha fel."

"Vad händer när de blir uttråkade om de inte blivit tillsagda att lägga undan trollstavarna?" frågade Mrs. Weasley oroligt.

"Professor Lupins lektioner var intressanta och han hade oftast med sig levande exemplar, vi klarade oss", sade Susan med ett lätt skratt och flera andra elever nickade instämmande.

"Det faktum att han hade vår respekt hjälpte också, så om något skojade runt var det lätt för honom att återfå kontrollen i klassrummet", tillade Percy och Remus gav honom ett leende.

Harry stoppade tillbaka sin trollstav i väskan och drog fram fjäderpenna, bläck och pergament. Professor Umbridge öppnade sin handväska, tog upp sin egen trollstav, som var ovanligt kort, och slog den raskt mot svarta tavlan där det genast dök upp några ord.

Försvar mot svartkonster

En återgång till grundprinciperna

"Efter fyra år skulle jag tro att det inte är nödvändigt, oavsett hur bristfälliga en del professorer varit", sade Remus sakligt och Fleur gömde ett leende bakom en hand.

"Er undervisning i det här ämnet har ju varit ganska så splittrad och ofullständig", konstaterade professor Umbridge och vände sig mot klassen med händerna prydligt knäppta framför sig. "Det ständiga bytet av lärare, av vilka många inte verkar ha följt någon av ministeriet godkänd studiekurs, har tyvärr resulterat i att ni ligger långt under den standard ni förväntas ha under ert GET-år.

"Och tack vare henne ligger vi ännu mer efter nu", mumlade Anthony medan han gnagde på underläppen.

"Har vi tur blir vi av med henne efter de här böckerna, jag menar de måste inse hur värdelös hon är", sade Terry i en hoppfull ton.

Jag kan emellertid glädje er med att de här problemen nu ska åtgärdas. I år kommer vi att följa en omsorgsfullt strukturerad, teoriinriktad och en ministeriet godkänd kurs i försvar mot svartkonster. Var snälla och skriv av följande."

"Teoriinriktad? Toppen, de kommer troligtvis misslyckas med förtrollningarna eller få dem att göra något helt annat när de väl provar det. Istället för att återgälda situationen ser du till att de kommer misslyckas", sade Tonks förskräckt.

"Jag kunde inte ha sagt det bättre själv", instämde Remus med rynkad panna.

Hon slog lätt på svarta tavlan igen. Det första meddelandet försvann och ersattes av "Kursmål".

1, Att förstå de principer som ligger till grund för försvarsmagi

2. Att lära känna igen situationer i vilka det är lagligt att använda försvarsmagi

3. Att placera användandet av försvarsmagi i ett sammanhang för praktiskt bruk.

Madam Bones rynkade på pannan, någonting var fel med de kursmålen men hon kunde inte sätta fingret på exakt vad det var.

Under ett par minuter fylldes rummet av ljudet från fjäderpennor som skrapade mot pergament. När alla hade skrivit av professor Umbridges tre kursmål frågade hon: "Har alla ett exemplar av Magisk försvarsteori av Wilbert Slinkhard?"

Det hördes ett dovt jakande mummel från hela klassen.

"Jag tror vi försöker igen. När jag ställer en fråga till er vill jag gärna att ni svarar 'Ja, professor Umbridge' eller 'Nej, professor Umbridge'. Alltså: har alla ett exemplar av Magisk försvarsteori av Wilbert Slinkhard?"

"Hon ställde samma fråga till oss två gånger."

"Varför har jag känslan av att det misslyckades?" frågade Su Li som såg det roande glimten i Alicias ögon.

"Därför att jag går i samma klass som Fred och George och hon gjorde två misstag med den meningen. Det första att hon tror att de ska försöka igen och det andra att hon gärna vill att vi ska svara på det sättet."

"Ånej vad gjorde de", stönade Mrs. Weasley medan hon såg på sina tvillingsöner som log änglalikt.

"De slösade säkert bort uppåt 10 minuter av att diskutera innebörden av vad hon sagt", instämde Angelina och Katie korsade armarna; besviken över att hon aldrig fått se det.

"Ja, professor Umbridge"; skallade det genom rummet.

"Bra. Nu vill jag att ni slår upp sidan fem och läser 'Kapitel ett: Grundteori för nybörjare'. Inget prat, tack."

"Eller tänkande", hånande Daphne.

Professor Umbridge lämnade svarta tavlan och satte sig i stolen bakom katedern, där hon satt och studerade dem med sina påstiga paddögon. Harry slog upp sidan fem i Magisk försvarsteori och började läsa. Det var mördande tråkigt, precis lika illa som att lyssna till professor Binns. Harry kände hur koncentrationen gled väg, han hade snart läst samma rad ett halvt dussin gånger utan att fatta mer än de allra första orden. Flera tysta minuter förflöt. Bredvid honom satt Ron och snurrade fjäderpennan runt, runt mellan fingrarna medan han stirrade på samma fläck på sidan. Harry tittade åt höger och blev så överraskad att han väcktes upp ur sin dvala. Hermione hade inte ens öppnat sitt exemplar av Magisk försvarsteori. Hon stirrade envist på professor Umbridge med handen i vädret.

"Hermione Granger läser inte en bok?" flämtade Sirius dramatiskt med en hand för hjärtat och gapande mun.

"Det har hänt en del gånger", sade Hermione med ett skevt leende.

Harry kunde inte minnas att Hermione någonsin hade låtit bli att läsa när hon blivit uppmanad att göra det, eller ens motstått frestelsen att öppna varenda bok som hamnade under näsan på henne. Han tittade frågande på henne, men hon skakade bara lätt på huvudet för att visa att hon inte tänkte svara på några frågor och fortsatte att stirra på professor Umbridge, som tittade precis lika envist åt ett annat håll.

McGonagall höjde ett elegant ögonbryn men avhöll sig från att kommentera för tillfället.

När det hade gått flera minuter till var Harry inte ensam om att betrakta Hermione. Kapitlet som de hade fått tillsägelse att läsa var så tråkigt att fler och fler elever föredrog att betrakta Hermiones stumma försök att fånga Umbridges blick framför att kämpa vidare med "Grundteori för nybörjare". När mer än halva klassen tittade på Hermione i stället för i sina böcker, verkade professor Umbridge bestämma sig för att hon inte längre kunde ignorera situationen.

"Är boken verkligen så hemsk?" frågade Tonks med ett höjt ögonbryn.

"Jag skulle knappt använda den som ett dörrstopp", mumlade madam Bones och skakade på huvudet. "Jag bläddrade igenom den efter att Susan köpt den."

"Det är ingen bok man ska bläddra igenom, för att förstå måste man läsa den noggrant", sade Umbridge i en stel ton.

"Nämen självklart ska man det, alla böcker bör läsas noggrant, men de borde ha förmågan att ge bra information bara genom att ögna igenom", sade Remus milt.

"Ville ni fråga någonting om kapitlet, lilla vän?" frågade hon Hermione, som om hon först nu hade lagt märke till henne.

"Nej, inte om kapitlet", sade Hermione.

"Ja, men nu läser vi", sade Umbridge och visade sina små vassa tänder. "Om ni har andra frågor kan vi ta upp dem i slutet av lektionen."

"Jag har en fråga om kursmålen", sade Hermione.

"Jag tror inte att hon förväntade sig det", sade Charlie med ett skratt.

"Hon borde ha frågat ifall någon hade några funderingar över dem innan de satte igång med läsningen", sade Flitwick fundersamt. "Självklart är hon en ny lärare men det borde ha varit något som kommit naturligt…"

Professor Umbridge höjde på ögonbrynen.

"Och ni heter?"

"Professor Lupin kunde våra namn vid första lektionen", sade Colin i en dömande ton och Umbridge blängde på honom.

"Jag har alltid haft lätt för namn och ansikten, det är inte riktigt normen", sade Remus med ett litet leende och Umbridge knöt nävarna; hon behövde inte försvaras av en smutsig halvras.

"Hermione Granger."

"Jaha, miss Granger, jag tror att kursmålen är helt tydliga om ni läser igenom dem noga", sade professor Umbridge med ansträngt mild röst.

"Ja, men det tycker inte jag", sade Hermione kort. "Det står ingenting på tavlan om att använda försvarsförtrollningar."

Madam Bones höjde ögonbrynet; så det var vad hon hade missat… "Vänta, inte använda försvarsförtrollningar, har Susan inte fått använda någon magi inom det ämnet sen hon började. Inte fått öva någonting?" tänkte hon förskräckt och såg med maskerad fasa på sin brorsdotter.

Det blev en kort tystnad. Många elever i klassen vred på huvudet och tittade misstänkas på de tre kursmålen, som fortfarande stod uppskrivna på svarta tavlan.

"Använda försvarsförtrollningar?" upprepade professor Umbridge med ett litet skratt. "Jag kan verkligen inte föreställa mig att det skulle uppstå en situation i mitt klassrum som krävde att ni använde en försvarsförtrollning, miss Granger. Ni kan väl knappast vänta er att bli anfallen under en lektion."

"Hon kommer få er dödade", muttrade Moody och skakade på huvudet.

"Allt vi gör är att läsa i den där boken, ämnet är praktiskt taget självlärt. I själva verket så startade vi…", Dennis avbröt sig tvärt när han såg alla medlemmar i DA blänga varnande på honom. "Så startade vi en, öh namninsamling, för att, ehh, ge till skolguvernörerna i förhoppning om att få en ny lärare."

"En underbar idé Mr. Creevey", sade Dumbledore med ett stort leende innan någon annan hann säga något.

"Ska vi inte få utöva magi?" utropade Ron högt.

"Elever som vill säga något på mina lektioner räcker upp handen, Mr.…?"

"Weasley", sade Ron och räckte handen i vädret.

"Det här kommer inte sluta bra antar jag?" suckade Bill.

"Ett rum fyllt med två dussin femtonåringar som är redo att göra uppror och som inte gillar läraren. Vad gav dig den idén?" frågade Percy sarkastiskt och Bill himlade med ögonen.

Professor Umbridge, som nu log ännu bredare, vände ryggen åt honom. Harry och Hermione räckte omedelbart upp handen, de också. Professor Umbridges utstående ögon dröjde ett ögonblick vid Harry innan hon vände sig till Hermione.

"Ja, miss Granger? Ville ni fråga någonting annat?"

"Ja", sade Hermione. "Visst måste hela meningen med försvar mot svartkonster vara att öva försvarsformler och försvarsförtrollningar?"

"Är ni en av ministeriet utbildad undervisningsexpert, miss Granger?" frågade professor Umbridge med sin tillgjort milda röst.

"Non, men 'on kan göra ett bättre jobb än dig", sade Fleur och log sött mot Umbridge.

"Harry skulle göra ett bättre jobb än jag", sade Hermione och DA delade ett hemlighetsfullt leende med varandra.

"'An verkar 'a en fallen'et fyr ämnet", instämde Fleur och log mot Harry som rodnade under uppmärksamheten.

"Nej, men…"

"Ja, i så fall är ni inte kvalificerad att avgöra vad som är 'hela meningen' med någon som helst lärokurs, är jag rädd. Trollkarlar som är mycket äldre och klokare än ni har planerat vårt nya studieprogram. Ni kommer att få lära er om försvarsförtrollningar på ett säkert, riskfyllt sätt."

"Vad är det för mening med det?" sade Harry med hög röst. "Om vi blir anfallna, kommer det inte att vara på något…"

"Bra poäng Potter, STÄNDIG VAKSAMHET krävs alltid!" instämde Moody i en godkännande ton och Remus grimaserade en aning vid den ändrade ljudvolymen. Enda sen hans förgiftning hade hans sinnen blivit lite mer känsliga, men Newt hade försäkrat honom om att det skulle gå över så fort allt gift lämnat hans kropp.

"Handen, Mr. Potter!" sjöng professor Umbridge. Harry stack häftigt näven i vädret. Återigen vände sig professor Umbridge snabbt bort från honom, men nu var det flera andra som också satt med uppräckta händer.

"Och ni heter?" sade professor Umbridge till Dean.

"Dean Thomas."

"Nå, Mr. Thomas?"

"Jo, visst är det väl som Harry sa?" sade Dean. "Om vi blir anfallna, kommer det inte att vara riskfritt."

"Tack Dean!" sade Harry kraftigt.

"Jag står ännu mer bakom det uttalandet nu. Överraskande attacker är aldrig kul", sade Dean med en grimas.

"Åh… du kommer inte gilla övningen jag har planerad för nästa möte i så fall", mumlade Harry och Dean grimaserade.

"Jag upprepar", sade professor Umbridge och log på ett högst irriterande sätt mot Dean, "väntar ni er att bli anfallna under mina lektioner?"

"Lockman attackerade Harry", sade Dean med en axelryckning. "Vem vet vad som kan hända."

"Nej, men…"

"Jag borde ha svarat ja", suckade Harry och skakade på huvudet.

"Varför då?" snäste Umbridge och blängde på snorungen.

"Jag menar, jag är uppe i fyra av fem än så länge, fyra av fyra vid den punkten", Harry ryckte på axlarna.

"Mr. Potter…" Umbridge började bli svagt röd i ansiktet men Harry ignorerade henne.

"Quirrell försökte strypa mig, och då räknar vi inte ens med Voldemorts närvaro…"

"Mr. Potter!"

"Lockman försökte radera mitt minne", Harry strök kinden medan han funderade.

"Mr. Potter!" Umbridge skakade nu lätt av ilska medan hon blängde på honom.

"Självklart så menade inte Remus det och jag klandrar honom inte. Men traditionen uppehålls och han försökte attackera oss, ledsen Remus", Harry kastade en ursäktande blick emot Remus som trots det allvarliga samtalsämnet inte kunde låta bli att le.

"MR POTTER!"

"Och sen har vi självklart Moody som visade sig vara en förrymd dödsätare i förklädnad."

"POTTER!" Umbridge hade ställt sig upp i sin ilska medan Harrys vänner skakade av skratt, men han ignorerade alla och fortsatt att prata på.

"Så ja… det är hundra procent chans att hon kommer attackera mig i juni, cirka femtio, femtio på om hon kommer försöka döda mig eller inte… jag antar tjugofem procents chans på en oförlåtlig förbannelse med tanke på Crouch jr förra året…", Harry knackade lätt med fingret mot sin haka innan han vände sig mot Hermione. "Stämmer min matte?"

Hermione himlade med ögonen. "Även om den är lite morbid så ja, den stämmer", hon fortsatte sen i en så låg muttrande ton att ingen kunde höra henne: "det enda som inte stämmer är att hon redan har skadat dig flera gånger."

Professor Umbridge avbröt honom.

"Jag vill inte kritisera hur saker och ting har skötts i den här skolan", sade hon med ett knappt övertygande leende som gjorde hennes mun ännu bredare, "men ni har blivit utsatta för några mycket ansvarslösa trollkarlar i den här klassen, verkligen mycket ansvarslösa. För att inte nämna", hon gav till ett elakt litet skratt, "ytterst farliga blandraspersoner.

"Hur vågar du!" utbrast Ginny och började resa sig upp men en blick ifrån Remus fick henne att frysa mitt i rörelsen.

"Professor Lupin är inte farlig!" skrek Hannah ilsket.

Remus slöt ögonen. Han hade hoppats att förhindra en konfrontation just nu men hans gamla elever var tydligen mer lojala än vad han trott.

Moody frustade till. "Inte farlig? Lupin är betydligt farligare än vad ni har någon aning om."

"Han skadar ingen! Han låser in sig varje fullmåne!" väste Parvati och blängde på den gamla auroren.

"Lupin som förvandlad är den minst farliga versionen av honom", hånskrattade Moody. "Alla underskattar honom på grund av hans utseende och milda sätt. Ni har redan glömt att han är en av de bästa duellisterna från sin generation, han är kraftfull och utöver sin kunskap är han otroligt uppfinnelserik. Ni hörde det själva, han uppfann egna förtrollningar när han gick i skolan."

"Du överdriver nu Alastor", sade Remus, men han hade en glimt i ögat som Harry lade märke till, och han började undra över hur mycket han själv underskattat sin farbror; trots allt hade mannen överlevt två förgiftningar det senaste dygnet som borde ha dödat honom.

"Det spelar ingen roll, professor Lupin skulle inte skada någon här inne!" sade Hannah tålmodigt.

"Åh jag vet inte, han skulle nog älska att få lära Umbitch en läxa", muttrade Sirius och Remus armbågade honom lätt men kunde inte riktigt hålla tillbaka leendet vid tanken på det.

"Om ni menar professor Lupin", hördes Deans ilskna stämma, "var han den bästa vi någonsin…"

"Tack Dean", Remus vände sig emot pojken och log mot honom.

"Det är sanningen, ingen stor sak, vad du är ändrar inte något", sade Dean och ryckte generat på axlarna.

"För dig kanske det är några ord du säger i förbifarten… för mig är det något helt annat", Remus tittade inte riktigt rakt på Dean när han pratade och han kunde känna att hans ögon brände.

Eleverna som haft Remus som professor utbytte sorgsna blickar med varandra.

"Handen, Mr. Thomas! Som jag just sa, i har fått stifta bekantskap med komplicerade förtrollningar, olämpliga för er åldersgrupp och potentiellt livsfarliga. Ni har skrämts till att tro att ni kan bli utsatta för svartkonstattacker var och varannan dag…"

"Med tanke på attacken under världsmästerskapet, en ministerieanordnad tillställelse, skulle man tro att hon skulle inse att de kan bli attackerade", sade Sirius och blängde mot Umbridge.

"Nej, det har vi inte", sade Hermione, "vi har bara…"

"Ni har inte handen uppe, miss Granger!"

Hermione räckte upp handen. Professor Umbridge vände sig bort från henne. "Såvitt jag förstår förevisade min föregångare inte bara olagliga förbannelser för er utan han praktiserade dem till och med på er."

"Ja, men han visade sig vara en galning, eller hur?" sade Dean häftigt. "Fast vi lärde ju oss ändå massor"

"Jag trodde ni inte visste att han var någon annan?"

"Jag tror att den generella tron var att Moody bytts ut mot bedragaren strax innan tredje uppgiften och att professorn vi haft, Moody, var galen", sade Dean med en axelryckning.

"Och jag är glad att jag aldrig tackade honom för boken i örtlära nu", muttrade Neville och kände sig illamående vid bara tanken på att han kunde ha tackat en av sina föräldrars torterare, det var tillräckligt illa att han druckit te med honom.

"Ni har inte handen uppe, Mr. Thomas!" sade professor Umbridge med klingande röst. "Nu är det faktiskt ministeriets åsikt att teoretiska kunskaper kommer att räcka mer än väl för att ta er igenom er examen, vilket när allt kommer omkring är vad skolan går ut på.

"Nej, vi ska förbereda dem för yrkeslivet, utbilda bra medborgare men även se till att de är förmögna att klara sig mot de faror som kan dyka upp", rättade Remus med rynkad panna.

Och vad heter ni då?" tillade hon och stirrade på Parvati, som just hade börjat vifta med handen.

"Parvati Patil, och ingår det inte en praktisk del i GET-provet i försvar mot svartkonster? Är det inte meningen att vi ska visa att vi faktiskt kan utföra motbesvärjelser och sådana saker?"

"Om ni bara har studerat teorin tillräckligt grundligt finns det inget som hindrar att ni kan utföra besvärjelserna under omsorgsfullt kontrollerade examensförhållanden", sade professor Umbridge avfärdande.

"Det är det dummaste jag hört", utbrast McGonagall i en hånande ton.

"Och det säger en hel del med tanke på en del av eleverna hon undervisat", fnös madam Hooch och skakade på huvudet.

"Utan att någonsin öva oss på dem i förväg?" sade Parvati misstroget. "Menar ni att första gången vi får tillfälle att utföra besvärjelserna kommer att vara under själva examen?"

"Ifall de inte kan göra det, hur kommer det reflekteras på ministeriet?" frågade Charlus oskyldigt och Fudge bleknade.

"Jag upprepar, om ni bara har studerat teorin tillräckligt grundligt…"

"Och vad ska vi ha för nytta av teorin ute i den verkliga världen?" sade Harry högt, med näven i vädret igen.

Professor Umbridge tittade upp. "Det här är skolan, Mr. Potter, inte den verkliga världen", sade hon milt.

"En skola där elever faktiskt har svävat i fara", muttrade Mrs. Weasley för sig själv.

"Det verkar mest vara Potter och Weasleys som svävar i fara dock", sade Kingsley med rynkad panna.

"För att de är för nyfikna och blandar sig in i saker som inte angår dem", sade Mrs. Weasley och gav Harry, Ron och Hermione en spetsig blick.

"Det är alltså inte meningen att vi ska förberedas på det som väntar på oss där ute?"

"Det finns ingenting som väntar på er där ute, Mr. Potter."

"Jaså, inte?" sade Harry. Hans ilska, som tycktes ha bubblat alldeles under ytan hela dagen, var nu nära kokpunkten.

McGonagall suckade och skakade sakta på huvudet; hon började få en bättre förståelse över varför pojken hade tappat humöret, men han borde verkligen öva på att hålla det i styr. Umbridge var ingen bra fiende att ha.

"Vem tror ni skulle vilja angripa barn som ni?" frågade professor Umbridge med fruktansvärt honungssöt röst.

"Åh jag vet inte. Jag kan tänka mig många olika alternativ men jag antar att en av dem som kan attackera barn är varulvar", sade Remus med ett höjt ögonbryn.

"Du erkänner att du attackerat barn!" sade Umbridge triumferande och eleverna i salen utbytte skrämda blickar med varandra.

"Det är inte så att vi läste om hur han försökte attackera dem i tredje boken…", mumlade Sirius och skakade på huvudet, men han hade trots det ett leende på läpparna. Han hade en bra aning om vart Remus var på väg.

"Ånej, jag minns bara att du själv ett flertal gånger har sagt att varulvar attackerar barn, men nu säger du att ingen skulle vilja attackera barn. Så vad är sanningen?" Remus log överdrivet vänligt emot kvinnan som var illröd i ansiktet.

"Varulvar attackerar alla!" väste hon ilsket innan hon stelnade till när hon såg det belåtna leendet i monstrets ansikte.

"Perfekt!" Remus slog glatt ihop händerna medan Tonks kastade huvudet bakåt med ett högt skratt. "Då har vi fastslagit att eleverna faktiskt behöver förbereda sig för vad som finns där ute, vilket kräver att de faktiskt får lära sig den praktiska delen."

"Remus, du borde inte ha…", började Tonks och bet sig i läppen när Remus gav henne en kort blick.

"Det är inga större problem, jag vet vad hon anser om mig, jag börjar också bli väldigt medveten om vad eleverna anser. Ifall jag behöver dra mig själv över en kam tillsammans med andra varulvar som… Grårygg, för att se till att barnen kan skydda sig är det ett litet offrande jag behöver göra."

"Hm, låt mig tänka…", sade Harry i låtsat fundersam ton. "Kanske… Lord Voldemort?"

"Det här kommer inte att sluta bra", stönade Dorea medan hon kastade en orolig blick mot sin sonson.

"Åh daska upp dig, det värsta hon kan göra är att ge honom straffkommendering", sade Charlus med ett snett leende.

Ron flämtade till. Lavender Brown gav upp ett litet skrik. Neville halkade ner från sin stol. Professor Umbridge ryggade däremot inte tillbaka. Hon stirrade på Harry med ett uttryck av bister tillfredsställelse.

"Tio poängs avdrag från Gryffindor, Mr. Potter." Det blev alldeles tyst och stilla i klassrummet. Alla stirrade på antingen Umbridge eller Harry.

"För vad?" frågade Sirius efter ett par sekunders tystnad.

"För att inte visa mig respekt", fräste Umbridge och försökte få sina händer att sluta skaka. "Jag hatar honom, han och hans monster till vän. Sitter där och ifrågasätter allt jag gör, som om de vet bättre."

"Respekt är något man förtjänar, inte något som ges villkorslöst", sköt Sirius tillbaka.

"Låt mig nu tydligt klargöra ett par saker." Professor Umbridge reste sig upp och böjde sig fram mot dem med de knubbiga fingrarna spretande över katedern. "Man har sagt er att en viss ond trollkarl har återvänt från de döda…"

"Han var inte död", sade Harry argt, "men just det, han har återvänt!"

"Harry", sade Mrs. Weasley förmanande.

"Det var sanningen! Jag tänker inte stå tyst när deras lögner kommer få folk dödade", sade Harry bestämt och korsade armarna framför bröstet.

"Han har rätt Molly, hon kommer kanske inte gilla vad han säger men hon kommer bara ge honom en straffkommendering. Det är inget farligt", sade Mr. Weasley och placerade en arm runt sin fru.

"Mr. Potter, ni har redan förorsakat tio poängs avdrag från ert elevhem. Gör inte saker och ting värre för er än de redan är", sade professor Umbridge i ett enda andetag utan att se på honom. "Som jag just sa, man har intalat er att en viss ond trollkarl än en gång är på fri fot. Detta är lögn."

"Det är inte alls lögn!" sade Harry. "Jag såg honom, jag kämpade mot honom."

"Straffkommendering, Mr. Potter!" sade professor Umbridge triumferande. "Kvarsittning i morgon eftermiddag. Klockan fem. På mitt kontor. Jag upprepar, detta är lögn.

Ron och Hermione utbytte en dyster blick; det var början på Umbridges straffkommenderingar och Harrys lidande.

Trolldomsministeriet garanterar att ni inte är i fara för att måtta någon ond trollkarl. Om ni ändå är oroliga, så kom gärna och prata med mig utanför lektionstid. Om någon försöker skrämma upp er med små lögner om återuppståndna onda trollkarlar, skulle jag vilja veta det. Jag är här för att hjälpa er. Jag är er vän. Och vill ni nu vara så vänliga och fortsätta med läsningen. Sida fem, 'Grundteori för nybörjare'." Professor Umbridge satte sig ner bakom katedern. Harry däremot reste sig upp. Alla stirrade på honom. Seamus såg halvt skrämd, halvt fascinerad ut.

"Harry", väste Tonks och lutade sig framåt.

"Det blir värre", sade Harry hest medan han knöt sin hand innan han snabbt gömde den, ovillig att riskera att låta någon se skadan på den.

"Harry, nej!" viskade Hermione varnande och drog honom i ärmen, men han slet sig fri från henne.

"Så enligt er föll alltså Cedric Diggory självmant ner död?" frågade Harry med skälvande röst.

Mrs. Diggory snyftade till medan hennes son blev stel i kroppen och hennes make satte sig rakare upp. De stirrade alla med stora ögon mellan Harry och Umbridge.

"Förlåt, jag borde inte ha…", började Harry osäkert men Mr. Diggory höll upp handen.

"Nej, jag är tacksam att du stod upp för min son. Jag är trött på att de behandlar hans död som en tragisk olycka och inte ett mord."

Det hördes en samfälld inandning från klassen, för ingen av dem, utom Ron och Hermione, hade någonsin hört Harry prata om vad som hade hänt den natten då Cedric dog. De stirrade hungrigt från Harry till professor Umbridge, som hade höjt blicken och såg på honom utan ett spår av något falskt leende i ansiktet.

Eleverna som haft den lektionen utbytte skamsna blickar med varandra. De hade sett det som det senaste skvallret, något spännande och intressant. De hade aldrig ägnat en tanke åt hur traumatiserande det måste ha varit för Harry.

"Cedric Diggorys död var en tragisk olycka", sade hon kallt.

"Som hennes födsel", sade Harry innan han förfärat smällde igen munnen men skadan var redan skedd. Umbridge var nu vit i ansiktet av ilska, en nyans som han aldrig sett förut och eleverna i salen som de första sekunderna hade kvävts på sina skratt hade gett upp på att hålla tillbaka det och ljudet ekade nu mellan väggarna.

"Straffkommendering Potter", väste Umbridge och Harry lyckades precis höra henne över skrattet. "En hel veckas extra straffkommendering."

"Kan vi ge honom poäng för det där?" mumlade Babbling oskyldigt och Vector spottade nästan ut pumpajuicen som hon just tagit en klunk av.

"Harry", Sirius skakade på huvudet med ett skratt. "Jag måste nästan belöna dig för den där perfekta förolämpningen."

"Det var mord", sade Harry. Han skakade i hela kroppen. Han hade knappt talat med någon om det här, minst av allt med trettio ivrigt lyssnande klasskamrater. "Voldemort dödade honom, och det vet ni."

"Tack så mycket Po… Harry", sade Mr. Diggory medan han med rasande blick blängde på Umbridge.

"Jag kunde inte låta henne förolämpa Cedric så", viskade Harry.

"Vi förstår. Vad vi däremot inte förstår är hennes agerande och hur hon förolämpar vår sons minne", väste Mrs. Diggory och det var bara hennes sons lugnade hand på hennes överarm som stoppade henne från att storma upp till Umbridge.

Professor Umbridge ansikte var alldeles uttryckslöst. Ett ögonblick trodde Harry att hon skulle skrika åt honom. Sedan sade hon med sin mjukaste, mest ljuvt flickaktiga röst: "Mr. Potter, kom hit, min unge vän."

Harry sparkade stolen åt sidan, gick runt Ron och Hermione och fram till katedern. Han kunde känna hur resten av klassen höll andan. Han var så ursinnig att han inte brydde sig om vad som hände härnäst.

"Harry", Charlus röst var sträng och Harry sänkte huvudet en aning innan han bet ihop.

"Hon förolämpade Cedrics minne. Folk behövde veta att Voldemort är tillbaka", sade han och ansträngde sig för att inte höja tonen.

"Det må vara sant, men du bör inte ge henne en ursäkt att straffa dig", sade Charlus tålmodigt. "Tror du inte att jag och Dorea är absolut rasande över vad hon gjort och sagt?"

"Vad hon gjort? Harry, har du berättat?" väste Ron misstroget och Harry skakade på huvudet, undrandes vad det var Umbridge hade gjort som skulle göra hans farföräldrar så rasande.

Professor Umbridge drog fram en liten skär pergamentrulle ur sin väska, slätade ut den på katedern, doppade sin fjäderpenna i en bläckflaska och började krafsa ner någonting, böjd över det så att Harry inte skulle se vad hon skrev. Ingen sade någonting. Efter någon minut rullade hon ihop pergamentet och gav det ett lätt slag med sin trollstav; det förslöt sig utan skarvar så att han inte kunde öppna det.

"Vänta, hon har skära papper?" frågade Tonks med en grimas.

"Hon älskar färgen rosa, förvånar det dig verkligen?" frågade Charlie och skakade på huvudet.

"Ta med det här till professor McGonagall, min vän", sade professor Umbridge och räckte fram meddelandet mot honom.

"Det är så irriterande att hon säger vän till oss", sade Justin med en grimas.

"Det är det minsta problemet, Harry kommer att bli mördad!" protesterade Ernie skrämt.

"Jag sitter här", påpekade Harry med ett höjt ögonbryn men Ernie skakade på huvudet.

"Det är McGonagall, om någon kan mörda någon och föra dem tillbaka till liv så är det hon", sade han allvarligt och flera gryffindorelever började nicka instämmande.

Han tog emot det utan att säga ett ord och lämnade rummet. Han såg inte ens tillbaka på Ron och Hermione när han gick ut och smällde igen klassrumsdörren efter sig. Han gick mycket snabbt genom korridoren med meddelandet till McGonagall hårt i handen. När han vek om ett hörn gick han rakt på poltergeisten Peeves, en liten man med väldigt bred mun, som svävade omkring på rygg uppe i luften och jonglerade med ett antal bläckhorn.

"Nämen, är det inte pråliga lilla Potter!" kacklade Peeves och lät två av bläckhornen falla till golvet, där de sprack och stänkte ner väggarna med bläck.

"Åh varför dyker han alltid upp vid värsta möjliga tillfälle", stönade Hermione.

"Han kan känna doften av trubbel", sade George med en axelryckning och Hermione gav honom en misstänksam blick; osäker på om han var allvarlig eller skämtade.

Med ett rytande hoppade Harry baklänges ur vägen. "Lägg av med det där, Peeves."

"Oj oj oj då. Knasbollen är knarrig i dag", sade Peeves och förföljde Harry genom korridoren, lömskt sneglande där han susade fram i luften ovanför honom. "Vad är det den här gången, min pottiga lilla Pottervän? Hör du röster? Ser du syner? talar du…", Peeves släppte en brakfis, "… ormspråk?"

Sirius rynkade på pannan; han hade hoppats att Peeves skulle ha varit vänligare mot Harry men det verkade som om han istället tagit det som en utmaning att få fram en reaktion ifrån marodörernas arvinge.

"Lämna mig ifred, sa jag?" skrek Harry och sprang nerför närmaste trappa, men Peeves gled bara på rygg utför ledstången bredvid honom.

Å, många tror att han skäller, den oken, och kröker sin läpp

Han är ledsen, säger andra, med ett vänligare grepp,

Men Peeves, han vet bättre och säger han är knäpp…

"HÅLL MUN!"

En dörr till vänster om honom flög upp och professor McGonagall kom ut från sitt kontor med en irriterad och lätt plågad min. "Vad i all världen skriker du för, Potter?" fräste hon medan Peeves skrockade muntert och susade iväg utom synhåll. "Varför är du inte på din lektion?"

"Hur vet du att han har lektion?" frågade Fay förvånat-

"Jag har koll på generella scheman, jag kanske inte kan alla mina elevers individuella scheman men jag vet när årskurserna har sina samlade lektioner", förklarade McGonagall med ett lätt leende.

"Plus att Potter har hamnat i kategorin trubbelmakare, en grupp vars scheman som vi försöker hålla koll på för att förhindra trubbel", mumlade Flitwick och Sprout nickade instämmande.

"Det känns fortfarande fel att ha placerat Granger i den gruppen", sade Vector och rynkade på pannan.

"Hon bryggde polyjuiceelixir i sitt andra år, har stulit ifrån mig och satt eld på mig. Hon tillhör i gruppen", sade Snape bestämt medan han blängde på flickan.

"Jag har blivit hitskickad", sade Harry stelt.

"Hitskickad? Vad mena du med hitskickad?"

"Att skicka en elev till elevhemsföreståndaren är praktiskt taget ohört om", sade McGonagall medan hon gav Umbridge en irriterad blick.

Han räckte fram meddelandet från professor Umbridge. Professor McGonagall tog emot det med rynkad panna, sprättade upp det med ett slag av sin trollstav, rullade ut det och började läsa. Hennes ögon bakom de fyrkantiga glasögonen svepte från höger till vänster medan hon läste vad Umbridge hade skrivit, och för varje rad blev de smalare.

"Hur du överlevde vet jag inte", sade Colin och skakade på huvudet.

"Jag sa ju det, hon återupplivade honom för att dölja sitt brott", fnös Ernie och Umbridge satte sig rakare upp medan hon gav McGonagall en misstänksam blick; hon kunde väl inte hålla på med nekromanti?

"Åh du måste skämta? Du kan väl inte vara så dumstridig att du faktiskt tror att professor McGonagall skulle använda sig av sådan mörk magi? Det är uppenbart att de skämtar om att hon har den förmågan, hur du ens kan tänka att hon skulle göra något sådant är förolämpande och visar tydligt vart din intelligensnivå ligger."

"Jag vet inte vad du pratar om Granger, men straffkommendering för att ha förolämpat mig utan anledning", väste Umbridge och blängde på Hermione som rodnade.

"Vad hände med att hålla humöret i styr?" frågade Harry med ett svagt leende.

"Åh var tyst", stönade Hermione. "Jag var inte medveten om att jag pratade så högt, att hon ens kunde tänka tanken att McGonagall skulle hålla på med nekromanti…"

"Om någon skulle klara av det utan att bli helt ond skulle det vara McGonagall", sade Ron med en axelryckning. "Men Mione, du borde verkligen släppa loss oftare. Först Malfoy, sen Skeeter och nu Umbridge… jag undrar vem du kommer ge dig efter nästa år."

"Ifall du inte håller tyst så kommer det bli du", morrade Hermione fram men trots det log hon stort.

"Kom in hit, Potter." Han följde efter henne in i hennes arbetsrum. Dörren stängdes automatiskt efter honom. "Nåå?" sade professor McGonagall och vände sig skarpt mot honom. "Är det här sant?"

"Är vad då sant?" frågade han betydligt mer stridslystet än han hade tänkt sig. "Professorn?" tillade han i ett försök att låta hövligare.

"Jag uppskattar ditt försök, Potter", sade McGonagall med ett litet leende.

"Är det bara jag eller har McGonagall lett mycket mer mot oss på senaste tiden?" frågade Fay med ett höjt ögonbryn.

"Vi brukar bara ha henne under våra lektioner och där är hon fokuserad på undervisningen, så kan vara därför vi känner att hon visar mer känslor", föreslog Lavender fundersamt och Hermione nickade instämmande.

"Är det sant att du skrek åt professor Umbridge?"

"Ja."

"Du kallade henne lögnare?"

"Ja."

"Du sade till henne att Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn är tillbaka?"

"Ja."

"Du är död, så död", sade Justin och skakade på huvudet.

Professor McGonagall satte sig ner bakom sitt skrivbord och tittade bistert på Harry. Sedan sade hon: "Ta en kaka, Potter."

"Hon bjöd dig på kakor?!" tjöt Fred och George misstroget medan de stirrade på Harry.

"Du gav honom kakor!" väste Umbridge samtidigt medan hon blängde på McGonagall innan hon ilsket drog fram ett pergamentstycke och började skriva. "Det här är bara mer bevis på att hon inte kan behandla alla elever likadant. Hon favoriserar Potter och hans vänner."

"Jag backar upp tvillingarna här, vad är din hemlighet Potter?" frågade Gabriel med ett höjt ögonbryn. "Du verkar alltid komma undan från straff när du hamnar i professorers kontor."

"Min ruttna tur måste vägas upp på något sätt", föreslog Harry med en axelryckning.

"Ta… en vad då?"

"Ta en kaka", upprepade hon otåligt och visade på en skotskrutig burk som stod ovanpå pappershögarna på skrivbordet. "Och sätt dig."

"Jag förstår att du var förvirrad, det är inte en reaktion jag hade förväntat mig ifrån henne", sade Ginny med ett skratt.

En gång tidigare hade det hänt att Harry, som väntat sig att få prygel av professor McGonagall, i stället hade blivit utnämnd till medlem av quidditchlaget. Han sjönk ner i en stol mitt emot henne och tog en ingefärsödla ur burken. Han kände sig precis lika förvirrad och överraskad som han gjort vid det tillfället.

"Det är lugnt, vi är också förvirrade", sade Angelina och skakade på huvudet.

"Men ni måste erkänna att hon troligtvis har någon svaghet för dig", sade Zacharias med rynkad panna.

McGonagall suckade innan hon harklade sig och tillkallade all uppmärksamhet. "Jag gör mitt bästa för att behandla alla lika, Potters position på elevlaget berodde på hans talang, inte vem han var. Kakan erbjöds för att lugna ner honom och ge någon tröst. Han genomled en traumatisk händelse bara några månader tidigare."

Professor McGonagall lade ifrån sig professor Umbridges meddelande och såg mycket allvarligt på Harry. "Potter, du måste vara försiktig."

Harry svalde sin munsbit ingefärsödla och stirrade på henne. Hennes ton var inte alls vad han var van vid, den var inte hurtig, bestämd och sträng, den var låg och ängslig och på något vis mycket mänskligare än vanligt.

"Typiskt elever och inte se oss som mänskliga", fnös Flitwick och Umbridge höll tillbaka en grimas; den lilla mannen var knappast mänsklig, inte helt mänsklig som hon själv och andra anständiga människor.

"Jag tvivlar att de är medvetna om att vi har liv utanför skoltid", instämde madam Pomfrey med ett lätt leende.

"Dåligt uppförande på Dolores Umbridges lektioner skulle kunna kosta dig mycket mer än elevhemspoäng och en straffkommendering."

"Hon skulle älska att relegera dig för ingen anledning alls", sade Remus med en grimas.

"Nah, hon gillar att plåga mig med straffkommenderingar för mycket för att relegera mig", sade Harry avfärdande innan han bet sig i insidan på kinden.

"Vad me…?"

"Potter, använd ditt sunda förnuft", fräste professor McGonagall och lät med ens som vanligt igen. "Du vet var hon kommer ifrån, du måste veta vem hon rapporterar till.

Madam Bones rynkade på pannan. Det var aldrig ett gott tecken när medborgare började uttrycka sig så om regeringen och ens ledare… samtidigt kunde hon inte klandra kvinnan för att säga det. Hon skakade på huvudet sorgset och viftade bort Kingsleys frågande blick.

Det ringde ut från lektionen. Ovanför huvudet på dem och överallt runt omkring hördes de elefantliknande ljuden av hundratals elever i rörelse.

"Det står här att hon har gett dig kvarsittning varenda kväll den här veckan, med början imorgon", sade professor McGonagall och tittade ner på Umbridges meddelande igen.

"Se det positivt, du hade det åtminstone inte samma kväll", sade Sirius optimistiskt men hans leende bleknade när han såg Harrys grimas.

"Varenda kväll den här veckan!" upprepade Harry förfärat. "Men professorn, skulle ni inte kunna…?"

"Nej, det skulle jag inte", sade professor McGonagall tonlöst.

"Jag ville, men jag kunde inte… hon hade rätten att bestraffa", tänkte McGonagall irriterat. Nu när hon hört om lektionen ifrån Harrys synpunkt kunde hon enkelt se varför han exploderat och att Umbridge mer eller mindre tvingat fram den reaktionen.

"Men…"

"Hon är din lärare och är i sin fulla rätt att ge dig straffkommendering. Du ska gå till hennes rum klockan fem imorgon för den första omgången. Kom bara ihåg: du måste gå försiktigt fram med Dolores Umbridge."

"Men jag talade ju sanning!" sade Harry upprört. "Voldemort är tillbaka, det vet ni att han är. Professor Dumbledore vet att han är…"

"Ja, men du vet också att ministeriet vägrar tro p…" Charlies ord avbröts av Tonks kraftfulla hostning. "Okej, majoriteten av ministeriet, nöjd nu Tonks? vägrar tro på det. Och tidningarna har förnekat det hela sommaren."

"Men det är idiotiskt att ignorera det!"

"Sen när har ministeriet bestått av genier?" fnös Ron och ignorerade sina föräldrars blickar.

"För guds skull, Potter!" sade Professor McGonagall och rättade ilsket till glasögonen. (hon hade häftigt ryggat tillbaka när han använde Voldemorts namn). "Tror du verkligen att det här rör sig om sanning eller lögn? Det rör sig om att hålla huvudet kallt och humöret i styr!"

"Det är svårt ibland", sade Harry skamset.

"Det är okej, din mamma var exakt likadan", sade McGonagall vänligt.

Hon reste sig upp, med vidgade näsborrar och mycket smala läppar, och Harry reste sig också.

"Ta en kaka till", sade hon irriterat och sköt fram burken mot honom.

"Nej tack", sade Harry kyligt.

"Var inte löjlig", snäste hon.

Han tog en. "Tack", sade han motvilligt.

"Säg inte emot McGonagall", skrattade Lee.

"Det var goda kakor", sade Harry med ett litet leende.

"Jag hoppas att du inser att dina andra lejon nu kommer förvänta sig att få kakor när de går in på ditt kontor", sade Sprout med ett roat leende och McGonagall grimaserade svagt.

"Lyssnade du inte på Dolores Umbridges tal på välkomstfesten, Potter?"

"Jovisst", sade Harry. "Jo, hon sa… utveckling kommer att förbjudas, eller… tja, det betydde att… att Trolldomsministeriet ska lägga sig i allt här på Hogwarts."

Professor McGonagall mönstrade honom ett ögonblick och fnös sedan, varefter hon gick runt skrivbordet och öppnade dörren åt honom. "Nåja, jag är glad att du åtminstone lyssnar på Hermione Granger", sade hon och viftade ut honom ur rummet.

"Hur visste du att Hermione hade sagt det till honom?" frågade Colin och lade huvudet på sned medan han betraktade sin elevhemsföreståndare.

"Jag kunde se att han, liksom de flesta i salen, inte tog in vad det var som professor Umbridge sa under sitt tal", förklarade McGonagall och hennes röst antog en hånande ton vid ordet professor.

Dumbledore gav McGonagall en varnande blick innan han ställde sig upp "Så jag skulle tro att det nu är dags för att vi…, ja Amos?"

"Ifall jag bara får avbryta snabbt", sade Mr. Diggory vänligt och alla vände sig mot honom. "Jag har en förfrågan att göra."