Loopin' Lunan95: Välkommen tillbaka! Vi har äntligen nått kapitlet som ni har väntat på i evigheter. Förstår att du har sett fram emot det och förhoppningvis lever de upp till förväntningar. Det positiva med att vara borta länge är att du får så mycket att läsa på en och samma gång. God jul!

Linneagb: Mowhahahahaahaha. Jag var tvungen, jag hade inte tillräckligt många kapitel med boktext för att fylla upp hela december och kände att jag inte hade tiden att skriva både boktext + reaktioner samt hinna få den rättad i tid, så valde att ha med en paus. Det var ändå dags för att de åt middag. Sen kunde jag självklart ha haft med det som sista kapitlet i december men vad är det roliga i det? Plus att jag behövde få med en del nödvändig information i förra kapitlet som gör att det här kapitlet fungerar och är logiskt. Men det blir en underbar avslutning på advent, även om det kanske inte är jättejuligt :P
Umbridge och Fudge kommer definitivt få en hel del problem av det här, även om Fuge för tillfället är frånvarande från salen. Sirius och Remus är de som kommer reagera mest till nyheterna om straffkommenderingarna men de andra har också en del att ska om det.
Det hade varit väldigt underhållande att se dem använda Wingardium Leviosa och det var den ursprungliga tanken, men Hermione satte stopp för både dem och mig genom att peka ut hur idiotiskt och farligt det skulle kunna vara.
Hinny har äntligen hänt! Började kännas som om det aldrig skulle hända så jag bara kände "det är nu eller aldrig" så det fick komma med i kapitlet :D Hoppas att du gillar det här kapitlet

Tinsy-girl: Jag misstänkte att du skulle hata Umbridge mer än någonsin efter det här kapitlet, hon kan inte sjunka lägre nu. Det finns nog inget som skulle göra att jag skulle välja straffkommendering hos henne. Varför Remus är offret kommer att avslöjas småningom men det kommer ta tid; de måste hitta både motiv och mördaren… eller åtminstone personen som försökte mörda honom. Men det finns anledningar till det.
Lockman har med att göra hur de i andra boken diskuterade möjligheten ifall han skulle vara en pedofil och ifall han attackerat någon av eleverna (jag gick dog i somras tillbaka och tonade ner anklagelserna i de olika kapitlen en aning men de diskuterar fortfarande möjligheten och testet gjordes bara för att försäkra sig om det). Jag tog med det nu för
jag ville avsluta den story-linen… okej måste fortfarande testa gyllene trion men sen kan jag gå vidare ifrån det.
Hagrid hade definitivt kunnat fånga dem men jag tror inte ens att han skulle ha uppskattat att de kastade ut sig från ett fönster, flampulvret var säkrare även om fönstret hade varit mer roande.

Lilly Luna Potter06: Hej Clara, kul att du gillade kapitlet så mycket! Diskussionen mellan madam Pomfrey och madam Bones kommer att ske. För nu har annan information/händelser fått företräde men det kommer, det är något jag vill avvakta med för just nu. Men jag har inte glömt bort det.
/Lea

Thalia606: Hej Thalia. Det tog definitivt sin tid för Harry och Ginny att bli ihop och jag kände även att om jag inte låter dem bli ihop nu så kommer de aldrig bli ihop, så det kändes verkligen som nu eller aldrig.
Tonks är definitivt inte riktigt klok, det är definitivt ingenting som jag skulle rekommendera att man gör. Andromeda kommer inte vara road över att hennes dotter gjorde det. Men jag kommer utveckla Tonks beslut, det är inte riktigt över än utan det ligger lite mer bakom som kommer utforskas i nästa paus.
Jag vet inte riktigt när Fleur och Bill förlovade sig egentligen, men fattade beslutet att de inte har gjort det än. Det känns som om det hände i typ maj-juni-juli i trions femte år. Men ska definitivt bli intressant att få utforska det sen :D
Det är klart att Fudge gav sig av innan de läser om Harrys straffekommendering, när ska något i Harrys liv någonsin vara enkelt ;) Men ja, jag har en anledning och ifall jag följer min plan så kommer stora delar av anledningen avslöjas redan i nästa kapitel, så ni behöver inte vänta alltför länge på det svart :D Du får helt enkelt vänta och se hur mycket Fudge vet eller inte vet.
Sirius och Remus är inte alls glada över att få veta vad Harrys straffkommenderingar går ut på, det känns så sjukt att jag faktiskt nått den här tidpunkten där de läser om straffkommenderingarna. Jag skulle vilja säga att jag hade det riktigt kul med att skriva de reaktionerna, men sanningen är att jag lite halvt hade panik när jag skrev det eftersom jag ville få det perfekt då folk har såna stora förväntningar på det. Förhoppningvis får jag med alla de viktigaste personernas reaktioner. Men både Sirius och Remus har åtminstone ett och annat att säga, jag har nog lagt ner mest tid på deras reaktioner.
Ha det bra Thalia, kram Lea

Zerow21: Kul att du gillade kapitlet :D Jag misstänkte att det var något som folk inte skulle förvänta sig men jag ville få in en sista straffkommendering innan Umbridge avslöjas. Men kul att jag lyckas hålla er på tårna fortfarande efter all denna tid, och speciellt att du gillade det.
Ohh, låter som ett väldigt farligt jobb :O Men huvudsaken är att du trivs och du tjänar åtminstone bra på det, skulle inte vara värt det om man hade en skitlön. Haha jo det blir en hel del med alla kampanjer, cheferna hade lite panik de senaste dagarna men vi har gjort vårt bästa och förhoppningvis hinner alla få sina paket i tid. För privatpersoner är alla kampanjerna definitivt bra, så förstår om du gillar dem :D

Simona06: Hej Simona :D Haha vad bra att du inte behövde sova och kul att du gillade kapitlet så mycket. Gå, gå. Umgås med din kompis :D Skönt att veta att mitt sätt att dela upp allt som händer fungerar :D Ha en trevlig frukost :P Hejdå

TillieTillieBom: Förhoppningvis kommer du att gilla det här kapitlet, det är åtminstone väldigt långt och innehåller förhoppningvis allt som ni hoppats för. Haha, vad skönt att veta att du stannar kvar i tio år om det är vad det tar. Tror också att det kommer ta lite mindre än tio år men har ändå satt det som en ungefärlig för att veta ungefär hur mycket tid jag har kvar. Men jag skulle definitivt uppskatta hjälp med kapitel-texterna, så du är varmt välkommen att göra det. Hojta bara till om vilket kapitel du skriver boktexten till ifall du gör det så att jag själv inte skriver samma text.
Jag bara älskar tanken på att quidditchlaget skulle vara en familj så jag har tvingat in det i texten. Sen så blir det lite mer utmanande när man har boktexten som i det här kapitlet när Angelina är absolut rasande på Harry, bortsett från att skriva om boktexten (vilket jag inte är särskilt förtjust i, jag kan lägga till detaljer men vill gärna inte skriva om det) så måste jag försöka hitta förklaringar på agerandet. Corner är väldigt irriterande, har aldrig gillat honom… eller McLaggen, honom gillar jag inte alls. Men Lavender är intressant. så det glädjer mig att du gillar att jag utvecklat henne.
Harry är definitivt mer traumatiserad i min fanfiction. Att genomlida det Harry genomlidit är otroligt svårt utan att få några mentala problem efteråt, däremot förstår jag att Rowling inte direkt tagit med det då det ändå är en serie som är riktad mot åldern 9-12 ursprungligen. I alla fall så vill jag även visa på vad han råkat ut för har konsekvenser. Men sassy vet jag inte, han är egentligen väldigt sassy i böckerna om man tänker efter :D
Bellatrix är fortfarande i Azkaban. Jag är inte riktigt säker exakt vart den här berättelsen utspelar sig, men mellan kapitel 20 och 21 eftersom Hagrid är tillbaka men Harry har inte haft drömmen om att mr Weasley blir attackerad än. Jag har inte riktigt fattat totala beslut kring hur Harry kommer reagera till Sirius död än, men det kommer (förhoppningvis) vara väldigt känslosamt. Men jag vill också ge mrs Weasley en kram för att hon besegrade Bellatrix.
Bara Romione kvar, tusan… nu måste jag fokusera på när de ska bli ihop… aja jag har åtminstone det grundläggande klart. Båda av dem har känslor för varandra, de måste bara öppna ögonen och se det. Jag kan inte ens minnas ifall jag shippade Romione innan de blev ihop i sjunde boken. Jag tror min reaktion där var en blandning av "aww, gulligt" och "ni är mitt i ett krig. Nu är inte rätt tidpunkt!" Men förstår varför du inte shippar dem. Jag kan läsa dem som både romantiska och platoniska, men valde när jag påbörjade det här projektet att göra med the canon couples.
Vad kul att du gillade hur de rymde från Umbridges kontor :D jag hade riktigt kul att skriva den scenen och jag använde definitivt den teorin om att Harry är odödlig och Hermione kommer få lida för det för Harry och Ron finner det väldigt intressant, när de väl hör profetian kommer de antagligen bara bli värre. Jag menar nu kör de bara på att Harry är pojken som överlevde men efter de hört profetian har de ändå att de måste dö vid varandras hand. Så det kommer vara kul att skriva :D Men trion skulle definitivt ha fått en massa skäll för att ha hoppat ut genom ett fönster.
Jag hade totalt glömt bort det där med Sirius förflutna… jag undrar vart det dokumentet med all den informationen har tagit vägen. Men tack för ditt svar :D
PS: Tänkte ändå att jag skulle hålla er uppdaterade om varför kapitlet dröjde lite. Men nu kommer det, väldigt sent på kvällen men fortfarande under advent.

Uggla2: Ja, det har tagit sin tid men jag kände att nu var det dags för annars skulle det aldrig hända. Tack så hemskt mycket, det gör mig väldigt glad att höra :)

AN: GLAD FJÄRDE ADVENT! Vi är äntligen framme vid det fjärde kapitlet, men allra viktigaste av allt är att det är kapitlet där Umbridge avslöjas för alla! Vi är äntligen här. Innan ni börjar läsa vill jag bara kasta ut ett stort tack till min betaläsare Frida som har rättat det här kapitlet. Hur hon klarade av det på så kort tid är ett mirakel med tanke på längden. I själva verket blev det så långt att jag var tvungen att avbryta och flytta en del till nästa kapitel för att det inte skulle bli för långt. Frida, du är amazing och jag har sån tur att jag har dig!

Harry log medan han tog in lugnet i salen. Alla verkade vara tillfreds och inget kaos pågick längre nu när McGonagall fått kontroll över svärdsduellen som brutit ut. De flesta var tillbaka i salen, som var fylld av ett dovt surrande ifrån alla samtal som pågick i lågmälda toner.

"Jag har en fråga", sade Susan medan hon stormade in i stora salen, dränkt från topp till tå. "Vad är det för fel på er Gryffindors?"

"Vad har vi gjort?" frågade Dean förvirrat.

"Vad har ni inte gjort!" morrade Susan. "Hela skolan har vänts upp och ner på en timme och det är ett slagfält där ute", hon knyckte med handen mot dörrarna som ledde in till stora salen.

"Åh det, det finns en enkel förklaring", sade George medan han gned sina händer.

"Vi borde ha förstått att du var inblandad", muttrade Su Li och skakade på huvudet för att få bort snöflingor från håret.

"Vi har accepterat att vi har förlorat otroligt många poäng, som ni själva ser så hamnade vi i minuszonen,"

"Vilket jag inte ens visste var en möjlighet innan den här veckan", muttrade Hermione medan hon kastade en sorgsen blick mot timglasen.

"När hamnade vi ens på minus poäng igen?" frågade Angelina förvånat medan hon betraktade det tomma timglaset.

"Vem vet, men med hur många poäng Umbridge tar ifrån oss hela tiden är det verkligen någon överraskning? Jag menar vi har säkert förlorat över 200 poäng bara den senaste timmen", påpekade Katie med en suck och skakade på huvudet.

"Och vi har slutat bry oss om poäng eftersom vi vet att vi inte har en chans att få tillbaka poängen för att kunna vinna elevhemspokalen", tillade Fred och log stort samtidigt som eleverna från de andra elevhemmen rös när de hörde orden.

"Slutat bry er?" frågade Marietta nervöst.

"Om att förlora poäng. I själva verket tänker vi sätta rekord i år för mest förlorade poäng. Ju fler poäng vi förlorar desto bättre, ifall det är Umbridge som tar ifrån oss poäng är det bara en bonus. Vi bryr oss inte längre", sade George med en axelryckning.

"Det förklarar verkligen kaoset här utanför…", mumlade Padma och skakade på huvudet med en skrämd blick i ögonen.

Uppe vid lärarbordet utbytte professorerna en skrämd blick med varandra vid nyheterna om att eleverna från Gryffindor hade gjort det som sitt mål att förlora så många poäng som möjligt.

"Varför är det alltid eleverna jag har ansvar för som gör sånt här?" stönade McGonagall.

Flitwick suckade. "Ibland är det ett tuff ansvar att vara elevhemsföreståndare."

Sprout nickade instämmande. "Jag förstår precis vad du menar. Mina Hufflepuffs är snälla barn, men ibland blir jag tokig! Visste ni att de har börjat ha med sig choklad till lektionerna? Och när jag frågar varför så hävdar de bara att de lär sig bättre med choklad. Jag har stött på dem i korridorerna sent på kvällen efter läggdags när de försöker fylla på sitt förråd genom att hitta köket, men de har inte lyckats göra det än."

Flitwick skakade långsamt på huvudet. "Åh, kära nån… mina Ravenclaws har börjat med

att stanna uppe hela nätterna för att studera. Det började med femte- och sjundeårseleverna men det börjar sprida sig. Jag har sett en hel del som varit väldigt nära att somna under lektionstid!"

"Det är inte bra", sade Sprout medlidsamt.

McGonagall stirrade på dem med smalt, hopknipna läppar. "Jag hatar er och era obetydliga problem", väste hon och hennes två kollegor kunde inte längre hålla tillbaka sina skratt.

"Seså, så farligt är det inte", skrockade Dumbledore som lyssnat in på konversationen. "De kommer snart lugna ner sig, och under tiden måste jag säga att deras konstverk ute i entréhallen är väldigt imponerande."

"Jag vill inte ens veta. Låt oss bara läsa", stönade McGonagall och förde upp en hand mot tinningen som hon masserade. "Vad heter nästa kapitel?"

Kvarsittning hos Dolores

"Jag tänker inte läsa igen", sade Umbridge genast och undvek att rynka på pannan. Hon hade inte förväntat sig att straffkommenderingarna skulle nämnas. "Det spelar ingen roll, de kan inte göra något och pojken förtjänade det…"

"Ingen skulle orka höra din röst genom ett till kapitel!" ropade Ginny och Umbridge spände blicken i henne innan hon tog bort poäng från Gryffindor. Till Umbridges förvåning började Ginny bara att skratta och gav Harry en high five.

"Åh, professorn, kan jag få läsa?" frågade Jimmy Peaks ivrigt och sträckte på sig. Harry stelnade till och vände sig mot honom.

"Öh, är du säker på det? Kapitlet verkar bara fokusera på mina straffkommenderingar. Det är inte så roligt", sade Harry hastigt. Jimmy var trots allt bara 14 år och en mer vuxen person borde nog läsa kapitlet om de blodiga straffkommenderingarna.

"Nah, det är lugnt. Jag vill läsa. Bättre nu än sen", sade Jimmy med en axelryckning samtidigt som han började bläddra i boken han precis tagit emot.

Middagen i stora salen den kvällen var inte någon trevlig upplevelse för Harry. Nyheten om hans skrikmatch med Umbridge hade spritt sig ovanligt snabbt för att vara på Hogwarts.

"Du skrek på en lärare, uppenbarligen sprider det sig bland eleverna", sade Terry misstroget.

"Men andra gör betydligt värre saker och det blir inte alls en lika stor sak då", protesterade Harry i en gnällig ton.

"Men det är dig det handlar om. Du är Pojken som överlevde, och alla trodde att du var fullkomligt galen", påpekade Ernie med en axelryckning.

"Tack Ernie, det hjälper verkligen", sade Harry och kastade en halvt irriterad blick på pojken ur ögonvrån.

Han hörde viskningar överallt omkring sig medan han satt och åt mellan Ron och Hermione. Det konstiga var att ingen av de som viskade tycktes ha någonting emot att han fick höra vad de sade om honom. Tvärtom var det som om de hoppades att han skulle bli arg och börja skrika igen, så att de kunde få höra hans historia direkt.

"Han säger att han såg Cedric Diggory bli mördad…"

"Han tror att han duellerade med Ni-vet-vem…"

"Å, lägg av…"

"De behöver vänta ett bra tag till om de tror att du kommer prata", sade Ginny och skakade på huvudet.

"Det är inget jag gillar att prata om, Sirius visste allt bara för han var i kontoret när jag berättade för Dumbledore", sade Harry med en axelryckning och Ginny sträckte upp sin hand för att greppa tag i hans, som en tröstande gest.

"Vem tror han att han kan lura?"

"Tydligen många", fnös Lee och skakade på huvudet.

"Hur menar du?" frågade Leanne medan hon retsamt drog i en av Lees dreadlocks.

Lee gav henne en irriterad blick innan han långsamt andades ut. "Om man tänker på allting som har hänt är han väldigt bra på att lura oss alla. Jag menar kolla bara hur han lyckades hålla sin kontakt med Sirius hemlig under läsningen av tredje boken."

"Det handlade nog mer om det faktum att han inte vill se honom bli fängslad", påpekade Katie och himlade med ögonen.

"Rena fantasier…"

"Vad jag inte fattar", sade Harry med skakig röst medan han lade ifrån sig kniv och gaffel (hans händer darrade så mycket att han inte kunde hålla i dem), "är varför de trodde på historien för två månader sen när Dumbledore berättade…"

"Jag tror inte att de gjorde det", sade Charlus med ett bistert leende.

"Alltså, Harry, jag är inte så säker på att de gjorde det", sade Hermione barskt. "Äsch, kom så går vi." Hon lade ner sina bestick med en smäll. Ron såg längtansfullt på sin halvätna äppelpaj med gjorde likadant. Folk stirrade på dem hela vägen ut ur salen.

"De är inte en show för er underhållning", morrade Neville och blängde runt om i salen.

"Majoriteten verkar tro det… jag är ganska van vid det", påpekade Harry med en axelryckning. "Jag är medveten om att det inte gör det okej, men det är sanningen."

"Sånt är livet när man är en av de personerna som det är intressant att skvallra om", sade Tonks med en axelryckning. "Jag var inblandad i en del skvaller på grund av en del… illusioner jag utförde, och det kunde vara tillräckligt irriterande. Jag kan knappt föreställa mig hur du har det."

"En del av dig vänjer sig, men större delen fortsätter bara att vara irriterad."

"Vad menar du med att du inte är säker på att de trodde Dumbledore?" frågade Harry när de hunnit upp på trappavsatsen till första våningen.

"Vet du, jag tror inte du fattar hur det var här efter det hade hänt", sade Hermione tyst. "Du dök upp igen mitt på gräsmattan med Cedrics döda kropp i famnen… ingen av oss såg vad som hände i labyrinten… vi hade bara Dumbledores ord på att Ni-vet-vem hade kommit tillbaka och dödat Cedric och kämpat mot dig."

"Därav ryktena om att du dödat honom", sade Tracy lågmält.

"Jag skulle aldrig!" fräste Harry och Tracy gav honom en irriterad blick.

"Jag sa inte att du gjorde det, jag menade bara att det var ett av ryktena som cirkulerade!"

"Vilket gör det uppenbart att folk inte känner Harry. Han skulle aldrig kunna mörda någon", sade Ginny bestämt och Harry grimaserade.

"Om vi bortser från Quirrell…"

"Harry, du hade ingenting med Quirrells död att göra. Han hade avlidit oavsett om du konfronterat honom den natten eller inte", sade Dumbledore bestämt och Harry nickade långsamt. Att göra sig av med tron att han var ansvarig för mannens död var svårt efter att ha trott på det i fyra år.

"Men det är ju sant!" sade Harry med hög röst.

"Jag vet att det är det, Harry, så kan du vara så snäll och sluta med att snäsa åt mig?" sade Hermione trött. "Det är bara det att innan sanningen hann sjunka in for alla hem på sommarlov och tillbringade sen två månader med att läsa om att du är en knäppgök och att Dumbledore håller på att bli senil!"

"Jag är så glad att vi aldrig tvivlade på dig", sade Alicia och gav Harry ett leende medan Angelina och Katie nickade instämmande.

"Wood då?" frågade Roger Davis intresserat och vände sig mot Gryffindors gamla vaktare. "Tvivlade du?"

Oliver höjde på ett ögonbryn. "Att Harry skulle ha mördat Cedric? Han kunde inte ens knuffa ner Cho från kvasten när jag bad honom."

"För att han hade en crush på henne", påpekade Ron med ett hånleende. "Ouch! Sen när attackerar Ginny åt dig?"

"Någon måste försvara honom, även om hon hade förtjänat att bli nerknuffad för hennes strategi", påpekade Ginny med en axelryckning.

"Han hade en Åskvigg, jag gjorde vad jag kunde", sade Cho med ett gigantiskt leende

Regnet vräkte mot fönsterrutorna när de gick genom de tomma korridorerna tillbaka mot Gryffindortornet. Harry tyckte att det känns som om hans första dag hade varat en hel vecka, men han hade fortfarande en massa läxor att göra före sängdags. En dov bultande smärta höll på att tränga sig fram över högra ögat. Han kastade en blick ut på det mörka skolområdet genom det regndränkta fönstren just när de svängde in i Den tjocka damens korridor. Det syntes fortfarande inget ljus i Hagrids stuga.

"Mimbulus mimbletonia", sade Hermione innan Den tjocka damen hann fråga.

Porträttet svängde upp och avslöjade hålet bakom och alla tre kravlade sig in. Uppehållsrummet var nästan tomt, de flesta var kvar nere vid middagen. Krumben vecklade ut sig från en fåtölj och tassade emot dem högt spinnande, och när Harry, Ron och Hermione satte sig i sina stolar vid brasan tog han ett smidigt språng upp i Hermiones knä och rullade ihop sig som en rödgul pälskudde.

"Era stolar?" frågade en andraårselev från Gryffindor i misstrogen ton. "Det är allas stolar."

"Men vi sitter där väldigt ofta, det bara blir våra stolar då", påpekade Ron och Harry nickade instämmande - det var varför han hänvisade till stolarna som deras.

Harry stirrade in i lågorna med en känsla av tomhet och utmattning.

"Hur kan Dumbledore ha låtit det här ske?" skrek Hermione så plötsligt att både Harry och Ron ryckte till.

"Vad har jag låtit ske?" frågade Dumbledore artigt och lät sina fingertoppar vila mot varandra framför hans haka medan han lutade sig framåt för att kika ner på Hermione.

"Um, inte du personligen, sir. Inte egentligen", sade Hermione och började tugga på sin underläpp medan hon såg åt sidorna som om hon letade efter en flyktväg.

Krumben hoppade ner ur hennes knä med förnärmad min. Hon bultade ursinnigt på armstöden till sin stol, så att bitar av stoppningen läckte ut genom hålen.

"Hur kan han låta den där hemska kvinnan undervisa oss? Och under vårt GET-år till råga på allt!"

"Ah. Det", sade Dumbledore förstående medan han lutade sig tillbaka i stolen. "Tyvärr så hade jag inte så mycket val när det kom till det."

"Eller så hade du kunnat ta över lektionerna så att vi slipper ha inkompetenta lärare… eller farliga för den delen", muttrade McGonagall.

"Du vet att jag är alldeles för upptagen för det", protesterade Dumbledore med lätt rynkad panna.

"Jag är läraren i förvandlingskonst för alla sju årskurser, jag är vice rektor och sköter en stor del av det administrativa arbetet här på skolan. Slutligen är jag Gryffindors elevhemsföreståndare, vilket jag kan påminna dig om inkluderar Potter, Granger och alla Weasleys."

"Jag förnekar inte att du har mycket att göra, men jag skulle inte kunna utföra mitt jobb ordentligt", påpekade Dumbledore med en suck.

"Det hade ändå varit bättre med dig som lärare än med den de har nu", muttrade madam Pomfrey och McGonagall gav henne en tacksam blick.

"Tja, vi har väl aldrig haft några särskilt framstående lärare i försvar mot svartkonster?" sade Harry. "Du vet hur det ligger till, det talade ju Hagrid om för oss, ingen vill ha jobbet. Folk säger att det för otur med sig."

"Ah, jag förstår", sade Remus och höjde ett ögonbryn. "Och här trodde jag att jag hade lyckats."

"Det är inte vad jag menade!" protesterade Harry genast.

"Nej, nej. Jag förstår precis. Du behöver inte låtsas för min skull", sade Remus medan han såg på sin brorson med ett roat ansiktsuttryck. "Förhoppningsvis så får ni en bra lärare nästa år."

"Remus, slutaaaa", gnällde Harry utan att riktigt kunna dölja sitt leende. "Du är en toppen lärare."

"Men ingen framstående lärare i ämnet", tillade Ron retsamt och Harry knuffade till honom på axeln.

"Ja, men att anställa någon som faktiskt vägrar att låta oss utöva magi! Vad håller Dumbledore på med?"

"Mer som vad håller ministeriet på med", fnös Ginny och skakade på huvudet.

"Får oss dödade", muttrade Bill och Fleur dolde ett leende bakom sin hand.

"Och hon försöker få folk att spionera åt sig", sade Ron dystert. "Kommer ni ihåg att hon sa att hon ville vi skulle komma och berätta för henne om vi hörde nån säga att Ni-vet-vem är tillbaka?"

"Jag undrar hur många som skvallrat på mig", sade Harry halvhögt och himlade med ögonen när han såg hur en del började skruva obekvämt på sig.

"Det förklarar åtminstone delvis varför du får så många straffkommenderingar i så fall", sade Sirius med rynkad panna.

"Nah, hon hatar mig. Du har ju själv märkt hur många jag har fått här de senaste dagarna", fnös

Harry. "Vad är jag uppe i, över 20 stycken?"

"Något sådant, jag har inte riktigt hållit räkningen", sade Hermione fundersamt. "Men tror vi kommit fram till att du åtminstone har resten av den här terminen."

"Naturligtvis är hon här för att spionera på oss allihop, det är ju självklart, varför skulle Fudge annars vilja ha henne här?" snäste Hermione.

"Börja nu inte gräla igen", sade Harry trött när Ron öppnade munnen för att ge svar på tal. "Kan vi inte bara… låt oss bara göra de där läxorna, så att vi får dem ur världen…"

"Alltid den som ska hålla freden", sade Neville och skakade på huvudet med en imponerad blick i ansiktet.

"Mindre nu i år än vad det varit tidigare år skulle jag tro", sade Harry med en grimas.

"Med tanke på allt som hänt klandrar jag dig inte."

"Allt som hänt?" mimade Sirius till Remus som ryckte på axlarna.

De hämtade sina skolväskor från ett hörn och återvände till stolarna vid brasan. Folk började komma tillbaka från middagen. Harry höll ansiktet bortvänt från porträttöppningen, men kunde ändå känna de stirrande blickarna han drog till sig.

"Ska vi göra Snapes grej först?" sade Ron och doppade sin fjäderpenna i bläcket. "Månstenens… egenskaper… och dess användningar… vid trolldrycksframställning…", mumlade han och skrev orden överst på pergamentet medan han uttalade dem. "Så där." Han strök under titeln och tittade förväntansfullt upp på Hermione. "Få höra då, vilka är månstenens egenskaper och dess användningar vid trolldrycksframställning?"

"Ronald!" sade mrs Weasley förskräckt och blängde på Ron.

"Vad, hon har ju allting i huvudet."

"Det betyder inte att du ska utnyttja henne! Du kan slå upp svaren själv", förmanade mrs Weasley och Ron ryckte på axlarna.

Men Hermione lyssnade inte, hon kisade bort mot det avlägsnaste hörnet av rummet, där Fred, George och Lee Jordan satt mitt i en grupp oskuldsfulla förstaårselever, som samtliga tuggade på någonting de tycktes ha fått från en stor papperspåse som Fred höll i.

"Inte förvånande att de erbjöd sig först", sade Angelina och skakade på huvudet.

"Stackarna vet inte bättre", instämde Oliver med en grimas.

"Nej, nu har de tyvärr gått för långt", sade hon och reste sig upp med ursinnig min. "Kom med här, Ron."

"Jag… va?" sade han i ett tydligt försök att vinna tid. "Men Hermione, vi kan väl inte skälla på dem för att de bjuder på godis."

"Det gäller inte att de delar ut godis utan vad för slags godis de delar ut", påpekade Percy med rynkad panna.

"Du om någon borde veta det Ron, det var din tunga som frätte sönder efter du tagit emot godis från dem", instämde Bill en aning roat.

"Du vet mycket väl att det där är bitar av näsblosnougat eller…. kräkskarameller eller…"

"Svimstänger?" föreslog Harry milt.

"Du påminde om Remus där", sade Ron och vände sig mot Harry.

"Nej, låt honom inte påverka dig!" flämtade Sirius med vida ögon och handen för hjärtat.

"Jag trodde det var positivt att han påverkades av Remus", sade Narcissa med lätt rynkad panna.

En efter en, som om de hade slagits i huvudet med en osynlig klubba, sjönk förstaårseleverna medvetslösa ihop i sina stolar, några gled raka vägen ner på golvet, andra bara dinglade över armstöden med tungan hängandes ur munnen. De flesta som såg skrattade.

"Imponerande…" mumlade mr Weasley innan han såg sin frus blick och han vände sig snabbt mot tvillingarna. "Men ni kanske inte borde ha provat dem på elvaåringar."

"Hur ni två inte är med på trolldryckslektionerna förstår jag inte. Ni har talangen för det", sade Astoria med rynkad panna.

"Och ha spenderat ytterligare två år tillsammans med Snape? Nej tack", fnös George och skakade på huvudet. "Vi har den kunskap vi behöver och annars kan vi alltid forska själva."

Hermione däremot marscherade direkt bort till Fred och George, som nu stod med varsin skrivskiva och iakttog de medvetslösa nybörjarna noga. Ron reste sig halvvägs upp ur fåtöljen, d osäkert ett par ögonblick och mumlade sedan till Harry:

"Hon har det under kontroll", innan han sjönk så djupt ner i stolen som hans långa och gängliga kropp tillät.

"Du vill verkligen inte gå emot dem, va?" sade Charlie roat.

"Jag vet vad de kan göra mot mig", muttrade Ron med en rysning.

"Nu räcker det", sade Hermione med eftertryck till Fred och George, som båda tittade upp med mild förvåning.

"Ja, du har rätt", sade George och nickade, "den här dosen ser ut att vara stark nog, eller hur?"

"Tror inte hon syftar på det", fnissade Angelina.

"Men det var sanningen", protesterade George och skakade på huvudet.

"Ja sa ju åt er i morse att ni inte kan testa er smörja på eleverna!"

"Det är inte smörja!" protesterade Sirius förskräckt. "Jag har sett en del av deras uppfinningar och de är geniala!"

Fred och George lyste upp när de hörde det - en av deras största idoler ansåg att deras uppfinningar var geniala!

"Vi betalar dem ju!" sade Fred.

"Det struntar jag i, det kan vara farligt!"

"Struntprat", sade Fred.

"Lugna ner dig, Hermione, de mår bra", sade Lee blidkande medan han gick från den ena förstaårseleven till den andra och stoppade illröda godisbitar i deras öppna munnar.

"Ja, titta, de kvicknar till nu", sade George. Några av eleverna rörde faktiskt på sig. Flera såg så chockade ut över att de låg på golvet eller dinglade från sina stolar att Harry var övertygad om att Fred och George inte hade varnat dem för vad skolkgodiset skulle åstadkomma.

"Det gjorde vi!" protesterade George omedelbart och såg förskräckt ut över att Harry ens hade haft den tanken.

"Det är inte vårt fel att de tvivlade på hur kraftfullt godiset var", instämde Fred med rynkad panna.

"Och vi får inte heller glömma att vi även sa att det fanns en möjlighet att det inte skulle funka", tillade George med rynkad panna. "Vi varnade dem, Harry, du måste väl veta att vi varnade dem innan."

Harry betraktade tvillingarna i tystnad i några sekunder innan han nickade och tvillingarna andades ut. "Jag tror er, ni skulle inte prova sånt på dem utan att vara säker. Jag tänkte på Neville och kanariekakorna för mycket."

"Mår du bra nu?" sade Fred vänligt till en liten mörkhårig flicka som låg framför hans fötter.

"Jag… jag tror det", sade hon skakigt.

"Jag är mugglarfödd, jag trodde inte riktigt på att det skulle funka som det sa", sade en flicka med röda kinder och det var uppenbart att hon var flickan som Fred pratat med i boken.

"Hm, vi kanske borde ha tagit det i beaktning", sade Fred med ett ursäktande leende och flickan ryckte på axlarna medan hon såg ner på marken. "Du gjorde inget fel, det var vi som inte tänkte på skillnaderna av att ha varit uppväxt i den här världen eller i mugglarvärlden."

"Strålande", sade Fred glatt, men i nästa sekund hade Hermione ryckt åt sig både skrivskivan och papperspåsen med svinstänger ur händerna på honom.

"De skulle inte skada dem medvetet", protesterade Angelina och blängde på Hermione.

"De är barn!" väste Hermione och korsade armarna framför bröstet, ovillig att ge sig.

"De är elva! Du och dina vänner brottades med troll, djävulssnaror och allt annat! Att äta en godisbit skadar dem inte!"

Ron brast ut i skratt men när han såg Hermiones min försökte han snabbt maskera det som en hostning. "Du vet… hon har en poäng, vi tre kan inte direkt förespråka säkerhet för… tja, alla mellan åldrarna elva och femton egentligen."

"Vi hade inget val", envisades Hermione och Harry var nu den som försökte dölja sitt skratt.

"Hermione", Remus höjde på ett ögonbryn medan han betraktade flickan som gav honom en utmanade blick. "Jag förstår vad du försöker säga, men ni hade alla tre ett val och ni gjorde valet att snoka runt. Jag kan medge att ni inte hade något val förra året och möjligtvis under ert tredje år. Men ert första och andra år? Det var medvetna val ni gjorde."

"Det spelar ingen roll vad vi gjorde eller inte gjorde! De bör ändå inte testa sina produkter på yngre elever!"

"Tror du verkligen att jag skulle vänt om och låtit dem ta med sina produkter till Hogwarts om jag trodde det utgjorde en fara för någon?" Remus höjde ett ögonbryn medan han tålmodigt betraktade flickan som nu bet sig i läppen. "Jag skulle utan tvekan låta dem testa alla sina produkter på Harry."

"Du tänker inte tvinga mig till det va?" gläfste Harry plötsligt och Remus gav honom en road blick medan Harrys vänner brast ut i skratt.

"Vi får se, det beror på ifall du placerat dig själv i fara i år med", sade Remus med ett retsamt leende och Harry nickade osäkert. Räknades hans straffkommenderingar som att ha placerat sig själv i fara?

"Du har förlorat argumentet Hermione, Remus skulle aldrig avsiktligt försätta Harry i någon slags fara", fnös Ginny och skakade på huvudet.

"Det är inte strålande!"

"Det är klart det är, de lever ju, eller hur?" sade Fred argt.

"Kanske inte det bästa sättet att uttrycka er på, pojkar", sade mr Weasley med ett roat leende.

"Hon irriterade mig", sade Fred med en axelryckning. "Bara för vi gillar upptåg betyder det inte att vi inte kan ta ansvar."

"Ni får inte göra så här, tänk om ni har gjort nån av dem riktigt sjuk!"

"Vi ska inte göra dem sjuka, vi har redan prövat alltihop på oss själva, det här är bara för att se om alla reagerar på samma…"

"Om ni inte slutar upp med det, ska jag…"

"Att hota dem slutar aldrig bra", sade Percy med en rysning.

"Det funkade kanske bättre innan du blev en idiot."

"George!" väste mrs Weasley och såg förskräckt mellan sina två söner. "Nu är inte bästa tiden… eller platsen, vi vill inte…"

Percy harklade sig för att försöka få bort den tjocka känslan i halsen. "Det är, äh… oroa dig inte mamma, vi bråkar inte", han gav henne ett skakigt leende och mrs Weasley tvekade innan hon nickade.

"Ge oss straffkommendering?" sade Fred i en jag-skulle-allt-vilja-se-dig-försöka-ton.

"Tvinga oss till att skriva straffmeningar?" sade George flinande.

Åskådarna i rummet skrattade. Hermione sträckte på sig, ögonen hade smalnat och det yviga håret verkade spraka av elektricitet.

"Inte så lång", sade Lavender och log retsamt mot Hermione som himlade med ögonen åt den blonda flickan som var över 4 centimeter längre än henne.

"Men hon är fortfarande längre än Harry!"

"FÖR TILLFÄLLET!" protesterade Harry genast och rätade upp sig, som om det skulle bevisa att han plötsligt blivit längre. "Vänta du bara, Longbottom, jag kommer växa om henne!"

"Nej, sade hon med en röst som darrade av ilska, "men jag ska skriva till er mamma."

"Ouch, slag under bältet", sade Gabriel med en utdragen vissling.

"Det kan du inte mena", sade George förfärat och tog ett steg tillbaka.

"Jo, det menar jag visst", sade Hermione bistert. "Jag kan inte förhindra er från att äta den där smörjan, men ni får absolut inte ge skolkgodis till förstaårseleverna"

Fred och George såg ut som om de hade träffats av blixten. Det var tydligt att Hermiones hot var ett slag under bältet för deras del. Med en sista hotfull blick på dem slängde hon Freds skrivskiva och påsen med svimstänger i famnen på honom och skred tillbaka till sin stol vid brasan. Ron var nu så djupt nersjunken i fåtöljen att näsan nästan snuddade vid knäna.

"Tack ska du ha för ditt stöd, Ron", sade Hermione syrligt.

"Han insåg troligtvis att du hade fel", sade Fay med ett höjt ögonbryn.

"Jag ville inte gå emot Fred och George, inte när det kommer till deras passion", rättade Ron med ett snett leende.

"Du skötte det så bra själv", mumlade han.

Hermione stirrade ner på sitt tomma pergament ett par sekunder och sade sen irriterat: "Äsch, det är ingen idé, jag kan inte koncentrera mig nu. Jag går och lägger mig." Hon slet upp sin väska; Harry trodde hon skulle lägga böckerna i den, men istället drog hon fram två vanskapta ylleföremål, lade dem försiktigt på bordet bredvid den öppna spisen, täckte dem med ett par hopknycklade pergamentbitar och en trasig fjäderpenna och tog några steg bakåt för att beundra effekten.

"Vad är det?" frågade Luna intresserat.

"Jag har en idé", sade Dean och skakade på huvudet. Det skulle inte förvåna honom ifall Ron och Hermione skulle börja tjafsa nu igen.

"Vad i Merlins namn håller du på med?" frågade Ron och betraktade henne som om han fruktade för hennes förstånd.

"Det är hattar till husalferna", sade hon raskt medan hon stoppade tillbaka sina böcker i väskan. "Jag gjorde dem i somras. Jag stickar väldigt långsamt utan magi, men nu när jag är tillbaka i skolan igen kan jag säkert göra många fler."

"Du kommer bara göra dem upprörda", varnade Susan med rynkad panna.

"Jag vet det nu", muttrade Hermione och försökte låta bli att blänga på den andra flickan.

"Lämnar du hattar framme åt husalferna?" sade Ron dröjande. "Och gömmer dem under lite skräp först?"

"Ja", sade Hermione trotsigt och svängde upp väskan på ryggen.

"Bara deras mästare kan fria dem", påpekade Hannah och vände sig mot Hermione. "Det är grundkunskapen kring husalfer, alla vet det."

"Dobby befriades av Potter."

"Tekniskt sett, ja, men det var i slutändan Malfoy som gav sockan till Dobby, jag hjälpte bara till", sade Harry med ett brett leende.

"Så kan du inte göra. Du försöker lura dem att ta upp hattarna. Du befriar dem fastän de kanske inte vill bli fria."

"Det är klart att de vill bli fria!" sade Hermione omedelbart, men färgen steg på hennes kinder. "Våga inte röra de där hattarna, Ron!"

"Du tar ifrån dem deras val!" protesterade Ron och korsade armarna. "Det är sanningen, jag tänkte säga det redan då men du gick."

"Harry, sära på dem!"

"Men jag sitter så bekvämt", stönade Harry och Ginny höjde på ett ögonbryn åt honom från golvet. "Okej, okej. Maka på er. Jag sitter mellan er nu." Harry reste sig upp med en suck och flyttade sig snabbt så att han återigen satt mellan sina två bästa vänner. "Ärligt ni två."

"Det var Rons fel. Jag har redan bett om ursäkt och insett att jag har fel, det finns ingen anledning att fortsätta dra upp det", muttrade Hermione och Ron ryckte förstrött på axlarna.

Hon gick. Ron väntade tills hon hade försvunnit genom dörren in till flickornas sovsal och rensade sedan bort skräpet från yllehattarna.

"De borde åtminstone få se vad de plockar upp", sade han bestämt."Hur som helst", fortsatte han och rullade ihop pergamentet med titeln på Snapes uppsats överst, "är det ingen idé att försöka göra det här färdigt nu, jag kan inte göra det utan Hermione, jag har ingen aning om vad man kan tänkas göra med månstenar, har du?"

"Boken vet antagligen", sade mrs Weasley torrt och Ron rodnade svagt.

"Det har något med kärleksdrycker att göra, så mycket kan jag minnas om det", sade Harry med rynkad panna, det enda andra han egentligen mindes av den uppsatsen var att han fått ett hemskt betyg på den, men det var något han hade förväntat sig.

Harry skakade på huvudet och märkte att värken i högra tinningen höll på att bli värre. Han tänkte på den långa uppsatsen om jättarnas krig och smärtan höll till ännu vassare. Trots att han mycket väl visste att han nästa morgon skulle ångra att han inte gjort sina läxor klara kvällen innan, stoppade han tillbaka högen med böcker i väskan.

"Vi behöver åtminstone inte göra läxor i trollkonsthistoria något mer i framtiden i alla fall", påpekade Ron i en optimistisk ton.

"Och varför skulle ni inte behöva göra det, mr Weasley?" frågade McGonagall strängt och Ron såg sig omkring.

"Tja, ni sa att han ändå inte läser dem så det finns ju ingen mening med att göra dem då, eller hur?"

"Det var ett skämt som de andra drog för att få er att hamna i trubbel. Binns kan visst rätta uppsatser och jag har sett honom göra det", fnös Tonks och alla elever i salen sjönk besviket ihop på sina platser. "Ni trodde väl seriöst inte på det?"

"Det var antagligen önsketänkande", sade Narcissa med ett litet leende.

"Jag går och lägger mig."

"Bra, du kommer inte få mycket gjort med huvudvärk", sade Sirius bestämt.

"Han måste göra sina läxor", påpekade mrs Weasley oroligt och Sirius himlade med ögonen.

"Hans hälsa är viktigare än hans läxor. Att vänta en dag kommer inte göra en större skada i längden."

"Jag fick alla mina läxor gjorda så småningom", mumlade Harry lågmält.

Han gick förbi Seamus på väg till dörren som ledde till sovsalarna, men såg inte på honom. Harry fick ett flyktigt intryck av att Seamus hade öppnat munnen för att säga något, men han ökade farten och kom fram till spiraltrappans skyddande hamn utan att behöva utstå fler provokationer.

"Min tanke var att be om ursäkt", sade Seamus och gned sig i nacken. "Sen sprang du iväg och jag tappade modet… ledsen."

"Du är en idiot", sade Dean och skakade på huvudet.

Följande dag grydde precis lika blygrå och regnig som den föregående. Hagrid saknades fortfarande under frukosten.

"Men vi har ingen Snape i dag, det är ju på plussidan", sade Ron uppmuntrande.

"Det är bra, hitta alltid den ljusa punkten", sade Charlie med ett leende.

Hermione gäspade stort och hällde upp lite kaffe åt sig. Hon såg ganska nöjd ut över någonting, och när Ron frågade henne varför hon verkar så belåten sa hon bara:

"Hattarna är borta. Det verkar som om husalferna vill ha sin frihet när allt kommer omkring."

"En galleon på att Dobby ligger bakom det", mumlade Justin.

"Trots min frustration över det så har jag lärt mig att inte anta såna vad från dig", mumlade Ernie tillbaka och Justin log oskyldigt.

"Det skulle jag skulle inte vara så säker på", sade Ron i bitande ton. "De kanske inte räknas som kläder. Jag tyckte inte de liknade hattar det minsta, de såg mer ut som nåt slags urinblåsor av ylle."

Hermione sträckte sig över Harry och lyckades smälla till Ron på låret.

"Hermione! Jag satte mig här av en anledning, sänk din hand, Ron. Vi ska inte starta ett bråk", stönade Harry och blängde på båda sina vänner som log oskyldigt.

"Jag är fortfarande förvånad över hur normala de tre är", muttrade Terry till Anthony som nickade instämmande.

Hermione pratade inte med honom på hela förmiddagen. Dubbeltimmen i trollformler följdes av en dubbeltimme i förvandlingskonst. Både professor Flitwick och professor McGonagall tillbringade den första kvarten av sina lektioner med att predika för klassen om hur viktiga GET-proven var.

"Det är inte direkt en nyhet att de inte pratar", sade Parvati och försökte dölja en gäspning bakom en hand.

"Försök att leva med det", muttrade Harry.

"Jag delar sovsal med Hermione, vi lever med det. Tro mig."

"Det ni måste lägga på minnet", sade lille professor Flitwick pipigt, som vanligt uppflugen på en trave böcker så att han kunde titt upp över kanten på katedern, "är att de här proven kan inverka på er framtid under många, många år framöver! Om ni inte redan har funderat allvarligt på vad ni vill bli, är det här rätta tillfället att göra det. Och under tiden måste vi tyvärr arbeta hårdare än nånsin för att se till att ni gör er själva rättvisa allesammans!"

Sedan tillbringade de över en timme med att repetera locka till sig-besvärjelser, som enligt professor Flitwick med all säkerhet skulle komma upp på deras GET-prov, och han avslutade lektionen med att ge dem fler besvärjelser i läxa än de någonsin haft.

"Det var åtminstone en lätt lektion", sade Harry med en suck.

"Lätt för dig kanske, jag har fortfarande problem med den förtrollningen", stönade Anthony och skakade på huvudet. "Jag vet inte ens varför."

"Jag kan hjälpa dig nä, någon kväll", erbjöd Harry, glad att han inte av misstag avslöjat mötena som DA hade.

Anthony betraktade Harry. "Jag skulle uppskatta det, men du tänker inte tvinga mig möta en drake för att lära mig, va?"

"Inte såvida jag inte hittar någon vars största rädsla är drakar så vi kan utnyttja en boggart", svarade Harry torrt och Anthony skrattade till.

Det var samma sak, om inte värre, på lektionen i förvandlingskonst.

"Ni kan inte klara en Grund-Examen i Trollkonst utan allvarlig flit, övning och studier", sade professor McGonagall bistert. "Jag kan inte se nåt skäl till att inte alla i den här klassen skulle få godkänt på GET-provet i förvandlingskonst om de bara lägger manken till."

Neville gav ifrån sig ett sorgset litet läte.

"Du behöver bara självförtroende, det är nyckeln till allt", sade Ginny bestämt och Neville log generat.

"Han har faktiskt lyckats få mer självförtroende i år. Jag garanterar att han kommer göra galant ifrån sig på GET sen", instämde Parvati med ett uppmuntrande leende mot Neville som blev röd i ansiktet.

"Ja, du också, Longbottom", sade professor McGonagall.

"Det är inget fel på ditt arbete bortsett från bristande självförtroende. Ja, alltså… i dag ska vi börja med försvinnandeförtrollningar. De är lättare än frambesvärjningsförtrollningar, som man sällan försöker sig på före FUTT-nivån, men de är ändå en av de svåraste trolldomskonster ni kommer att testas på i årets slutexamen.

"Vi borde öva på den", sade Hermione med rynkad panna.

"Kan man kasta den på en människa?" frågade Colin intresserat. "Du vet, få en människa att bara dyka upp från ingenstans."

"Nej."

"Ja."

McGonagall vände sig misstänksamt mot de två marodörerna som svarat samtidigt som henne. "Exakt vad menar ni med att man kan kasta den på människor?"

"Tja… det var ett upptåg som gick fel... minns ni när James saknades i tre dagar?"

"James saknades i tre dagar?" frågade Dorea förskräckt och såg mellan marodörerna och professorerna, och till hennes förvåning såg hon att även professorerna var chockade.

"Um, vi lyckades hålla det hemligt ifrån alla", sade Remus fåraktigt och gav Sirius en halvt irriterad blick.

"Huh… jag hade glömt den biten", mumlade Sirius lågmält och Remus grimaserade. "Poängen är i alla fall att James försvann i tre dagar och vi hade lite panik och använde en frambesvärjningsförtrollning för att få tillbaka honom…", Sirius kollade på Remus. "Vi fick aldrig svar på var han varit, eller hur?"

"Nope", Remus skakade på huvudet. "Men han tog ingen skada av det."

McGonagall betraktade de två männen misstänksamt. "Tro inte att vi inte kommer diskutera det här mer ingående senare."

Hon hade alldeles rätt, Harry tyckte försvinnandeförtrollningarna var fruktansvärt svåra. Vid slutet av dubbeltimmen hade varken han eller Ron lyckats få de sniglar de övade på att försvinna, fast Ron sade förhoppningsfullt att hans såg lite blekare ut. Hermione lyckades däremot få sin snigel att försvinna vid tredje försöket, och för det fick hon tio pluspoäng för Gryffindor från professor McGonagall. Hon var den enda elev som inte fick någon läxa. Alla andra blev tillsagd att öva förtrollningen samma kväll för att kunna göra ett nytt försök med sina sniglar dagen därpå.

McGonagall rynkade på pannan; hon var fortfarande förvånad över att Harry inte hade klarat av förtrollningen dagen därpå. Det var tydligt att han inte hade övat, men hon hade förväntat sig mer ifrån honom under hennes lektioner.

Harry och Ron, som nu kände sig lätt panikslagna över alla läxor de hade att göra, tillbringade lunchtimmen i biblioteket med att slå upp användningarna av månsten vid trolldrycksframställning. Hermione, som fortfarande var arg över Rons nedsättande kommentar om hennes yllehattar, gjorde dem inte sällskap.

"Ni åt något, eller hur?"

Harry bet sig i läppen medan han stirrade ner på sina händer innan han lågmält viskade: "Nej."

"Harry, se på mig", Remus röst var bestämd och Sirius lutade sig tillbaka, villig att låta Remus ta den här diskussion med Harry. "Din hälsa är viktigare än betyg. Låt aldrig skolan gå före det."

"Att skippa en måltid skadar inte, jag är van vid det." Sirius lyckades inte hålla tillbaka sin morrning när han hörde sin gudsons ord.

"Du kommer behöva hålla tillbaka mig om vi någonsin möter familjen Dursley, för jag kommer döda dem isåfall", muttrade han till Remus vars ögon var lite mer amberfärgade än vanligtvis.

"Jag kommer hjälpa dig istället", morrade Remus medan han kastade en mordisk blick på boken samtidigt som han grävde runt i sin ficka innan han triumferande drog upp något som han genast kastade mot Harry, som endast fångade den på grund av sina reflexer som sökare. "Här, ät."

"Du är medveten om att vi precis åt?" Harry såg roat ner på chokladgrodan, men öppnade den när han såg Remus bestämda blick. "Tack Remus."

När de äntligen kommer till lektionen i skötsel av magiska djur värkte det i Harrys huvud igen. Dagen hade blivit kylig och blåsig, och när de gick nerför den sluttande gräsmatta mot Hagrids stuga vid kanten av Den förbjudna skogen kände de några enstaka regndroppar i ansiktet. Professor Grubbly-Plank stod och väntade på klassen ett tiotal meter från Hagrids ytterdörr, med ett långt bockbord framför sig, överstrött med kvistar.

Newt höjde intresserat på huvudet när han hörde vilket ämne de skulle ha. Ur hans ficka började en grön varelse klättra upp.

När Harry och Ron kom fram till henne hörde de skrattsalvor bakom sig, och när de vände sig om såg de Draco Malfoy komma gående, omgiven av sitt vanliga gäng Slytherinkumpaner. Han hade tydligen just sagt någonting väldigt roligt, för Crabbe, Goyle, Pansy Parkinson och de övriga fortsatte att fnissa hjärtligt medan de samlades runt bockbordet, och eftersom Harry såg hur de hela tiden tittade bort mot honom kunde han utan större svårighet gissa vem föremålet för skämtet var.

"Är alla här?" brummade professor Grubbly-Plank när samtliga Slytherin- och Gryffindorelever äntligen hade anlänt. "Då kör vi i gång då. Vem kan tala om vad de här sakerna kallas?" Hon pekade på högen med kvistar framför sig och Hermiones hand sköt genast i vädret. Bakom hennes rygg härmade Malfoy henne — han visade stora framtänder och hoppade upp och ner i iver att svara på frågan.

"Jag hoppas innerligt att du blir tvingad att svara", sade Ginny och blängde på Malfoy.

"Det kan ha varit… omoget av mig, jag ber om ursäkt Granger."

Hermione blinkade chockat, och hon var inte den enda. "Har vi hamnat i en alternativ dimension där Malfoy faktiskt är snäll? För det börjar skrämma mig", sade Ron till slut och Hermione ryckte på axlarna.

Pansy Parkinson gav till ett gällt skratt som nästan omedelbart förvandlades till ett skrik när kvistarna på bordet flög upp i luften och visade sig vara något slags pyttesmå pixignomsliknande varelser av trä, alla med knotiga bruna armar och ben, två kvistlika fingrar i änden på varje hand och ett lustigt platt, barkarna ansikte där ett par skalbaggsbruna ögon glittrade.

"Åh, kolla Pickett, det är ditt släkte! Jag är säker på att eleverna kommer behandla dem med försiktighet. Jag vet att människor ofta behandlat er illa, men jag tror att med informationen jag gav ut om er har de blivit mer medvetna om hur de kan behandla er med försiktighet…" Newt tystnade några sekunder medan han intresserat betraktade böjsvansen på sin hand innan han nickade. "Helt korrekt, Pickett."

"Ursäkta, men sa du Pickett?" avbröt Charlie intresserat. "Jag har alltid följt din karriär och minns att du nämnt en kompanjon vid namn Pickett från 20-talet, men det kan väl knappast vara samma?"

Newt log när han hörde frågan och såg uppskattande på Charlie. "Pickett är ett intressant fall. I genomsnitt så leve böjsvansar i runt femtio år men de finns de som har blivit så gamla som 400 år. En del av böjsvansarna blir så fästa vid sina träd att de lever lika länge som dem, det är inte särskilt vanligt men det händer. Pickett här är en av dem", Newt log mot Pickett som klängde på hans hand.

"Du är inte orolig över att hans träd ska dö? Huggas ner eller något sådant, jag menar du har känt honom väldigt länge nu", sade Charlie förvånat.

Newt log igen medan han skakade på huvudet. "Inte alls, Pickett hade en del problem när han var yngre och ville inte vara själv. Han kom att föredra att vara hos mig och med tiden blev jag hans träd. Väldigt fascinerande faktiskt, jag har aldrig hört talas om ett liknande fall men jag uppskattar möjligheten att få ha kvar honom vid min sida."

"Åååååå!" sade Parvati och Lavender, vilket gjorde Harry ytterst irriterad. Vem som helst kunde ha trott att Hagrid aldrig hade visat dem några imponerande djur. Fladdermaskarna hade onekligen varit lite tråkiga, men salamandrarna och hippogrifferna hade varit intressanta och sprängstjärtsskrabborna kanske lite väl intressanta.

"Alla har olika stilar på att lära ut", sade Charlie med ett brett leende.

"Säger snubben som jobbar med drakar", muttrade Padma och skakade på huvudet.

"Var snälla och sänk rösten, flickor!" sade professor Grubbly-Plank skarpt och strödde ut en handfull av något som liknade brunt ris bland kvistvarelserna, som omedelbart kastade sig över maten. "Är det nån som känner till namnet på de här djuren? Miss Granger?"

"Böjsvansar", sade Hermione. "De är trädväktare, bor oftast i trollstavsträd."

"Fem poäng åt Gryffindor", sade professor Grubbly-Plank. "Ja, det här är böjsvansar eller bågsvansar, som de också kallas, och som miss Granger så riktigt säger bor de vanligtvis i träd som man använder till trollstavar. Är det nån som vet vad de äter?"

"Gråsuggor", sade Hermione snabbt, och det förklarade varför det som Harry hade tagit för bruna riskorn rörde sig. "Och älvägg om de kan få tag i dem."

"Mr Scamander? Du jobbar ju med varelser och djur, är det inte skumt att mata en del varelser med andra?"

Newt rynkade svagt på pannan åt flickan som ställt frågan. "Nej… det är en del av det naturliga kretsloppet. Jag kan inte förhindra deras natur. Vad jag är emot är när människor hotar varelsers liv."

"Duktig flicka, det blir fem poäng till. Så varje gång ni behöver blad eller trä från ett träd som det bor en bössans i är det klokt att ha en gåva av gråsuggor i beredskap för att distrahera eller blidka den.

"Vem bär runt på det?" fnös Tracy misstroget.

"Jag."

"Du är en magizoolog, du räknas knappast", påpekade Tracy envist. "Ingen vanlig människa bär runt på sånt."

Newt log utan att möta flickans blick. "Jag har alltid gjort det. Min bror kan intyga det."

De kanske inte ser så farliga ut, men om de blir uppretade kan de försöka sticka ut era ögon med sina fingrar, vilka, som ni ser, är mycket vassa och ingenting man skulle vilja ha nära ögonen. Om ni nu skulle vilja maka ihop er lite, ta några gråsuggor och en böjsvans — jag har så många här att det räcker till en böjsvans på tre elever — kan ni studera dem närmare. Jag vill ha en skiss från var och en av er med teckningar på samtliga kroppsdelar till slutet av lektionen."

Klassen strömmade fram och ställde sig runt bockbordet. Harry gick avsiktligt runt till baksidan så att han hamnade alldeles bredvid professor Grubbly-Plank.

"För det gick så bra förra gången som du frågade ut henne", sade Seamus sarkastiskt.

"Jag ville veta vart Hagrid var", Harry korsade armarna medan han kastade en blick upp mot lärarbordet där Hagrid satt.

"Var är Hagrid?" frågade han medan alla de andra valde ut böjsvansar.

"Bry dig inte om det du", sade professor Grubbly-Plank avfärdande. Det hade varit hennes attityd också förra gången hon hade ersatt Hagrid som lärare. Med ett tillgjort flin i sitt spetsiga ansikte böjde sig Draco Malfoy förbi Harry och grep den största böjsvansen.

"Kanske den där stora enfaldiga lunsen har gått och blivit svårt skadad", sade Malfoy halvhögt, så att bara Harry kunde höra honom.

Dumbledore rynkade på pannan men gjorde inget annat tecken på att ha märkt kommentaren Draco gjort i boken. "Han håller på att förändras, han har bytt riktning."

"Det kanske du blir, om du inte håller truten", väste Harry.

"Han kanske har hållit på att greja med saker som är för stora för honom, om du fattar vad jag menar."

"Han vet", sade Bill genast.

"Mais 'ur?" protesterade Fleur oroligt.

"Han har antagligen hört något ifrån sin pappa", muttrade Bill medan han misstänksamt betraktade Draco.

"Betyder det att de vet att vi gör något?" mumlade Charlie oroligt och Bill nickade allvarligt med en grimas.

Malfoy gick sin väg, han flinade över axeln mot Harry, som plötsligt kände sig riktigt illamående. Visste Malfoy någonting? Hans pappa var faktiskt en Dödsätare, tänk om han hade information om Hagrids öde som ännu inte hade nått Ordens öron? Harry skyndade sig tillbaka till Ron och Hermione, som satt hopkrupna på gräset en bit bort och försökte övertala en böjsvans att hålla sig stilla så länge att de kunde rita av den. Harry drog fram pergament och fjäderpenna så länge att de kunde rita av den. Harry drog fram pergament och fjäderpenna, hukade sig ner bredvid de andra och berättade viskande vad Malfoy just hade sagt.

"Dumbledore skulle veta om det hade hänt Hagrid något", sade Hermione genast. "Vi gör vad Malfoy vill om vi ser oroliga ut, det visar honom att vi inte vet vad som försiggår. Vi måste strunta i honom, Harry. Här, håll i böjsvansen ett litet tag, så jag kan rita av ansiktet på den.

"Bra tänkt, Hermione", sade mr Weasley med en allvarlig min.

"Det verkade som det mest logiska. Vi kunde oroa oss för det senare", sade Hermione med en suck.

"Ni hade ingenting att oroa er för", rättade mr Weasley genast och Harry, Ron och Hermione fnös misstroget.

"Jo", hördes Malfoys tydliga, släpade röst från gruppen närmast dem, "pappa talade med ministern för bara några dagar sen, och det låter som om de är fast beslutna på ministeriet att ta i på skarpen med all undermålig undervisning på den här skolan. Så även om den där förvuxna idioten skulle dyka upp igen, blir han säkert körd på porten med en gång."

"Hagrid är en av de mest kunniga inom ämnet", sade Dumbledore med rynkad panna.

"Dessutom så är han fortfarande skogsvaktaren, så även om han slutade vara professor i ämnet betyder det inte att han lämnar Hogwarts."

"AAJ!"

Harry hade gripits så hårt om böjsvansen att den nästan brutits av, och den hade just hämnats med ett hot slag mot hans hand med sina vassa fingrar och efterlämnat två långa djupa jack. Harry tappade den.

"Såg du några sprickor i dens kropp?" frågade Newt genast medan han rätade på sig, Pickett nu hängandes från en knapp på hans kappa.

"Um, inte vad jag kan minnas. Jag vet bara att jag kramade om den alldeles för hårt och den gick till försvar?" Harry såg oroligt på den gamla mannen som trots sin tydliga oro lyckades le svagt.

"Det glädjer mig att du förstår att det var försvar och inte en attack."

"Den enda attacken den dagen kom från mig", sade Harry och skakade på huvudet. "Jag hoppas bara att jag inte skadade den för mycket."

"Alla gör misstag. Huvudsaken är att man lär sig och man inte medvetet försöker skada andra varelser", sade Newt bestämt. "Böjsvansar är tåliga varelser."

Crabbe och Goyle, som redan hade börjat gapskratta vid tanken på att Hagrid skulle få sparken, skrattade ännu häftigare när böjsvansen satte av i full fart mot Skogen, en liten springande kvistgubbe som snart uppslukades bland trädrötterna.

Newt suckade av lättnad. "Jag skulle tro att den inte fick några skador, den blev antagligen bara rädd och försvarade sig själv, fick troligtvis ont men den kunde fortfarande springa iväg utan problem."

När skolklockan klingade över markerna rullade Harry ihop sin blodfläckade böjsvansteckning och tågade i väg till lektionen i örtlära med Hermiones näsduk virad om handen och Malfoys hånfulla skratt fortfarande ringande i öronen.

"Om han kallar Hagrid idiot en enda gång till…", morrade Harry.

"Harry, börja inte bråka med Malfoy, glöm inte att han är prefekt nu, han kan göra det tufft för dig."

"Säger flickan som gav honom en snyting", sade Lee med ett skratt.

"Det var en gång!" protesterade Hermione och försökte dölja sitt ansikte bakom händerna men Ron stoppade henne.

"Skäms inte över det, det var otroligt!"

"Oj, jag undrar hur det skulle vara att ha det tufft?" sade Harry sarkastiskt. Ron skrattade, men Hermione såg ogillande ut. Tillsammans traskade de genom grönsakslandet. Himlen verkade fortfarande ha svårt att bestämma sig för om den ville ge ifrån sig något regn eller inte.

"Jag önskar bara att Hagrid ville skydda sig att komma tillbaka, det är det enda", sade Harry lågt när de kom fram till växthusen. "Och kom inte och säg att den där Grubbly-Plank är en bättre lärare!" tillade han hotfullt.

"Det har jag inte tänkt göra heller", sade Hermione lugnt.

"För hon kommer aldrig att bli lika bra som Hagrid", sade Harry bestämt, fullt medveten om att han just hade varit med om en föredömlig lektion i skötsel av magiska djur, och det retade honom en hel del.

"Du behöver inte ha dåligt samvete över något sådant", Ron skakade på huvudet. "Grubbly-Plank är en bra lärare, men Hagrids lektioner är lite mer intressanta. Han kan ämnet."

Dörren till det närmaste växthuset öppnades och några elever i fjärde årskursen strömmade ut, bland dem Ginny. "Hej", sade hon glatt när hon gick förbi.

Ett par sekunder senare dök Luna Lovegood upp på efterkälken efter resten av klassen, med en jordfläck på näsan och håret uppsatt i en knut på huvudet. När hon fick syn på Harry verkade hennes utstående ögon svält av upphetsning och hon gick raka vägen fram till honom. Många av hans klasskamrater vände sig om och tittade nyfiket. Luna drog ett djupt andetag och sade sedan utan någon inledande hälsning: "Jag tror att Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn är tillbaka och jag tror att du kämpade mot honom och lyckades undkomma."

"Eh… okej", sade Harry förläget.

"Jag borde ha tackat dig", sade Harry och såg ursäktande på Luna.

"Det är okej. Jag ville bara berätta det för dig."

Luna bar ett par örhängen som såg ut som orangefärgade rädisor, något som Parvati och Lavender tycktes ha lagt märke till, eftersom båda två fnissade och pekade på hennes örsnibbar.

"Ledsen Luna", sade Parvati förläget medan hon såg på den yngre flickan.

"Vi borde inte ha dömt dig efter vad rykten sa", instämde Lavender och skakade på huvudet.

"När blev ni två vänner med Lovegood?" frågade Romilda Vane misstänksamt.

"Strax efter Harry blev vän med henne, det tog lite längre tid bara", svarade Lavender avfärdande och viftade med handen.

"Skratta ni bra", sade Luna och höjde rösten, tydligen i den tron att Parvati och Lavender skrattade åt vad hon hade sagt snarare än åt vad hon hade på sig, "men förr trodde folk inte heller på att det fanns såna saker som hulkande humingen och skrynkelhornade snorkacken."

"Vad är det?" frågade Charlie förvånat och vände sig för att se på den blonda flickan.

"Jag tror inte de existerar", mumlade Percy lågmält.

Charlie blinkade. "Ah… det skulle förklara varför jag inte hört talas om dem."

"Ja, och de hade rätt, eller hur?" sade Hermione otåligt. "Det fanns faktiskt inga såna saker som hulkande humingen eller skrynkelhornade snorkacken."

Luna gav henne en mördande blick och störtade i väg med häftigt svängande örhängen. Och Parvati och Lavender var inte de enda som tjöt av skratt nu.

Luna suckade och såg ner på sina händer. "Jag försökte bara skaffa vänner… varför kan jag aldrig vara som alla andra, varför måste jag alltid vara så… så…."

"… Luna?"

Luna höjde blicken och hennes blanka ögon tog in de oroliga blickarna runt henne.

"Jag är ledsen, Luna, jag borde inte ha hånat något du tror på", sade Hermione skamset medan hon oroligt betraktade flickan.

"Precis, ändra inte vem du är. Du må vara lite annorlunda men det är en del av din charm. Och se bara hur många vänner du lyckats få", sade Harry bestämt medan han nickade mot eleverna som satt runt om dem.

"Skulle du kunna låta bli att förolämpa de enda personer som tror på mig?" sade Harry till Hermione när de var på väg in till lektionen.

"Du försvara mig? Redan då?" frågade Luna häpet.

Harry grimaserade. "Inte så mycket som jag borde."

"Du försvarade mig, du kände mig inte", sade Luna och gav Harry ett strålande leende.

"Å, men snälla, Harry, hon är väl inte mycket att ha", sade Hermione. "Ginny har berättat allt om henne och hon tror tydligen bara på saker som det inte finns det minsta bevis för. Fast det är ju inte mer än man kan vänta sig från nån vars pappa ger ut Hört och Sett."

Harry tänkte på de hemska bevingade hästarna som han hade sett samma kväll han kom till Hogwarts och att Luna hade sagt att hon också kunde se dem. Hans humör sjönk lite. Hade hon ljugit? Men innan han hann tänka mer på saken kom Ernie Macmillan fram till honom.

"Som sagt, jag borde ha försvarat dig mer", sade Harry och såg ursäktande på Luna.

"I ditt huvud var vi de enda som kunde se testralerna och du visste inte ens om jag egentligen kunde se dem. Det var en logisk slutsats att dra", påpekade Luna lugnt och Harry skakade på huvudet. Ibland glömde han bort att Luna verkligen var en sann Ravenclaw.

"Jag vill att du ska veta, Potter", sade han med hög röst som hördes vida omkring, "att det inte bara är knäppskallar som stöder dig. Jag för min del tror på dig till hundra procent. Min familj har alltid stöttat Dumbledore och det gör jag också."

"Bra, då behöver jag inte förhäxa dig."

"Ifall du råkar ut för något konstigt de närmaste veckorna, anta att Sirius ligger bakom det. Han älskar upptåg", sade Tonks och betraktade allvarligt Ernie som blekande.

"Oroa dig inte, jag har större måltavlor att träffa", sade Sirius avfärdande medan han betraktade den tomma stolen som Fudge tidigare suttit i.

"Öh… tack så mycket, Ernie", sade Harry, häpen men glad.

"Vi har varit ganska splittrade angående ifall V-V-Voldemort är tillbaka eller inte. I år har vi verkligen blivit väldigt uppdelade", sade Justin med en grimas.

"Hur menar ni?" frågade mr Weasley intresserat.

"Vi söker oss till de som har liknade tro, varför skulle annars alla elevhem sitta så här blandade? De flesta andra håller sig till sina elevhem", påpekade Justin medan han nickade mot de elever som inte var en del av DA.

"Vi här trodde på Harry, eller var åtminstone villiga att tro på honom så vi drogs till varandra och fick kontakt", instämde Terry med ett litet leende.

Ernie kunde vara högtravande vid tillfällen som det här, men Harry kände att han var tacksam för stödet från någon som inte hade rädisor dinglande i öronen. Ernies ord hade i alla fall suddat bort leendet från Lavender Browns ansikte, och när Harry vände sig om för att prata med Ron och Hermione uppfattade han Seamus min, som var både bekymrad och trotsig.

"Det var en skum kombination", sade Dean och vände sig mot sin bästa vän förvånat.

"Jag tänkte som sagt be om ursäkt men jag var för envis", Seamus ryckte hjälplöst på axlarna.

Till ingens förvåning inledde professor Sprout lektionen med att föreläsa om vikten av resultaten på GET-proven. Harry önskade att alla lärarna kunde sluta med det, för han kände hur magen knöt sig av oro varenda gång han kom att tänka på hur många läxor han hade att göra, en känsla som förvärrades dramatiskt när professor Sprout gav dem ytterligare en hemuppsats i slutet av lektionen. Trötta och stinkande av drakspillning, professor Sprouts favoritgödselämne, tågade Gryffindoreleverna tillbaka upp mot slottet. Ingen av dem sade särskilt mycket, det hade varit ännu en lång dag. Eftersom Harry var gluphungrig och hade sin första straffkommendering hos Umbridge klockan fem begav han sig raka vägen till middagen utan att lämna av sin väska i Gryffindortornet, så han kunde kasta i sig lite mat innan han ställdes inför det hon hade i beredskap åt honom, vad det nu kunde vara. Men han hade knappt hunnit fram till ingången till stora salen förrän en hög och ilsken röst ropade:

"Vad nu? Kan han bara få en dag av att vara ifred", stönade Sirius och gned sig i pannan.

"Hallå där, Potter!"

"Vad är det nu då?" muttrade han trött när han vände sig om och fick syn på Angelina Johnson, som såg helt rasande ut.

Angelina grimaserade när hon insåg vad som skulle komma.

"Jag trodde att du trodde på honom?" sade Cho och vände sig med rynkad panna mot den andra flickan.

"Jag gjorde det, men där var jag inte hans syster utan att hans lagkapten… jag kan ha överreagerat", suckade Angelina.

Vad det är, det ska du minsann få veta", sade hon och petade honom hårt med fingret i bröstet. "Hur har du lyckats få en straffkommendering på halsen klockan fem på fredag?"

"Va?" sade Harry. "Varför… javisst ja, uttagningsproven till vaktare!"

"Du hade glömt bort det?" frågade Oliver chockat medan han vände sig om och stirrade på Harry. "Men du älskar quidditch!"

"Mycket hände och jag blev distraherad", suckade Harry och skakade på huvudet.

"Nu minns han plötsligt!" morrade Angelina. "Sa jag inte att jag ville att hela laget skulle vara med på uttagningen för att hitta nån som passade in med alla?

"Det löste sig åtminstone", sade Alicia tröstande.

"Ja, och det kanske var bättre att han inte var med", morrade Katie och kastade en blängande blick runt sig. Harry som hörde orden kröp ihop en aning. Trivdes de bättre i laget utan honom?

Sa jag inte åt dig att jag hade bokat quidditchplanen särskilt för det? Och nu har du bestämt dig för att inte vara med!"

"Jag har visst inte bestämt mig för att inte vara med!" sade Harry, sårad av en orättvisa beskyllningen. "Jag fick straffkommendering av den är Umbridgetanten, bara för att jag berättade sanningen om Du-vet-vem."

"Du gjorde lite mer än bara berätta om honom", fnös Fred och skakade på huvudet.

"Varför kallade du honom ens Du-vet-vem? Du gör aldrig det", protesterade George samtidigt och såg misstänksamt på Harry.

"Jag ville inte att Umbridge skulle ge mig fler straffkommenderingar", erkände Harry med en grimas.

"Hon skulle ha gett dig det i alla fall eftersom du sa att det var sanningen", påpekade George med ett höjt ögonbryn och Harry nickade med en suck.

"Jo, jag vet, det är varför jag slutade att kalla honom Du-vet-vem och återgick till att hänvisa honom som Voldemort."

"Jaha, då kan du gå raka vägen till henne och be henne låta dig slippa på fredag", sade Angelina bistert, "och jag struntar i hur du gör det. Säg åt henne att Du-vet-vem är ett rent fantasifoster om du vill, se bara till att du ställer upp!"

"Jag tror inte det skulle funka", sade Lee och skakade på huvudet.

"Men om vi ska vara helt rättvisa... ifall någon skulle klara av att slippa straffkommendering med henne så skulle det vara Harry", påpekade Gabriel med en axelryckning.

"Det är sant, Potter lyckades komma ifrån Filchs kontor efter att ha blivit upptäckt mitt i akten utan något straff", instämde Astoria något misstänksamt.

Harry gav ifrån sig ett misstroget straff. "Umbridge låta mig slippa undan från bestraffning? Ni är galna."

Hon stormade i väg.

"Vet ni vad?" sade Harry till Ron och Hermione när de gick in i stora salen. "Jag tror det är bäst att vi kollar med Puddlemere United om Oliver Wood har råkat dö under ett träningspass, för hans ande tycks verka genom Angelina."

"Det förklarar det brevet!" sade Oliver triumferande och de tre jagarna vände sig långsamt mot Harry med lätt gapande munnar.

"Någon behövde kontrollera", protesterade Harry med en axelryckning. "Jag kan inte ha varit den enda som slagits av den tanken."

"Ja… men vi skickade inte ett brev till Oliver där vi frågade om han dött!" fnös George och skakade på huvudet. "Jag menar om han var död hade han aldrig kunnat svara på det ens."

"Nej, det är sant. Men någon annan hade kunnat göra det."

"Tror du det finns nån chans att Umbridge låter dig slippa på fredag?" sade Ron skeptiskt när de slog sig ner vid Gryffindorbordet.

"Mindre än noll", sade Harry dystert. Han stjälpte över ett par lammkotletter på tallriken och började äta. "Det är väl bäst att jag försöker i alla fall, antar jag? Jag kan erbjuda mig att sitta kvar två gånger extra eller nåt, jag vet inte…"

"Jag borde inte ha krävt det av dig", suckade Angelina och skakade på huvudet.

"Du sa åt mig att du ville ha hela laget där", påpekade Harry mjukt, ovillig att söka ögonkontakt med henne efter att hon sagt att det var bättre att han inte var med på uttagningen.

"Som du sa, du valde inte att ha straffkommendering den kvällen", sade Angelina och grimaserade.

Han svalde en stor tugga potatis och tillade: "Jag hoppas hon inte håller kvar mig för länge i kväll. Inser ni att vi måste skriva tre uppsatser, öva försvinnandeförtrollningar till McGonagalls lektion, utarbeta en motbesvärjelse för Flitwick, göra klart teckningen av böjsvansen och börja på den där idiotiska drömdagboken för Trelawney?"

"Det är väldigt mycket läxor för att vara andra dagen", mumlade McGonagall förvånat och Flitwick nickade instämmande.

"Vi får inte heller glömma att de tre skippade lunchen för att skriva trolldrycksuppsatsen och uppsatsen i trollkonsthistoria", muttrade han tillbaka och McGonagall rynkade på pannan.

"Kanske vi ska ta och se över hur ofta vi delar ut läxor och storlekarna på dem… vi kan ta det på nästa möte."

Ron stönade och tittade av någon anledning upp i taket. "Och det ser ut som om det skulle bli regn."

"Vad har det med saken att göra?" frågade Hermione och höjde på ögonbrynen.

"Ingenting", sade Ron hastigt och blev röd om ögonen.

Fem minuter i fem sade Harry hej då till de båda andra och gav sig i väg till Umbridges kontor på tredje våningen. När han knackade på dörren ropade hon "Kom in" med sockersöt röst. Han trädde försiktigt in och såg sig omkring.

Harry knöt sin högra hand som vilade på hans lår och hoppades innerligt att förbannelsen inte skulle få hans hand att börja blöda nu med.

Han hade sett det här kontoret under tre av dess föregående innehavare. På den tiden då Gyllenroy Lockman hade hållit till här hade det varit fullklistrat med leende porträtt av honom själv. När Lupin hade det kunde man räkna med att träffa på något spännande mörkerväsen i en bur eller tank om man kom på besök.

"Om man kom på besök?" frågade Su Li förvånat.

"Man hälsar inte på professorer", instämde Padma och skakade på huvudet.

"Harry gjorde det, kom ihåg att han drack te tillsammans med professor Lupin", påpekade Terry

"Det är hans farbror, det räknas inte", Padma viftade avfärdande med handen.

Under bedragaren Moodys dagar hade det varit fullproppat med diverse apparater och detektorer för att avslöja dold brottslighet. Fast nu var det helt oigenkännligt. Alla ytor hade försetts med överdrag och dukar i spets. Där fanns flera vaser fyllda med torkade blommor, alla stående på sin lilla spetsduk, och på en av väggarna hängde en samling prydnadstallrikar, varje tallrik dekorerad med en stor kattunge i grälla färger och alla kattungarna med olika rosetter om halsen. De var så gräsliga att Harry stirrade på dem som hypnotiserad tills professor Umbridge yttrade sig igen.

McGonagall rynkade på näsan vid omnämnandet av kattungarna och kunde inte låta bli att tycka synd om dem.

"Åh, kom igen Minerva, de är knappast verkliga", skrockade Sprout när hon såg hur McGonagall nästan såg förolämpade ut över hur mycket Umbridge gillade katter och McGonagall gav henne en skarp blick.

"Det är inte som om du behöver se dem med egna ögon varje dag", påpekade madam Hooch roat och McGonagall grimaserade.

"Det var nära, Sirius försökte övertala orden om att jag var i en utmärkt position för att spionera på ministeriet", sade hon och himlade med ögonen, noga med att inte låta Umbridge höra hennes ord. Det sista de behövde var att höra svamlet om hur de försökte ta över ministeriet.

"Utmärkt position?" frågade madam Hooch medel höjt ögonbryn.

"Mr Potter måste ha nämnt hennes kärlek till katter, för Sirius ansåg att jag skulle utnyttja min animagusform för att få fri tillgång till hennes kontor och höra 'hemligheter' på grund av hennes besatthet av djuren."

Madam Hooch bet sig i läppen för att inte börja skratta, och när hon såg sig omkring såg hon att deras kollegor hade samma problem. Hon placerade en hand framför munnen och lyckades tillslut bli av med leendet när Dumbledore tog till orda: "Tanken av att se dig behöva dricka mjölk från ett fat framför vår kära professor i försvar mot svartkonster roar mig mer än jag kan beskriva."

"Albus!" väste Umbridge och blängde på rektorn som blinkade oskyldigt med sina tindrande ögon.

"God kväll, Potter."

Harry ryckte till och såg sig omkring. Han hade inte lagt märke till henne först, för hon var iförd en grällt blommig klädda som helt smälte ihop med bordsduken på skrivbordet bakom henne.

"Hur rasande tror ni Snape skulle bli om vi inredde hans trolldrycksklassrum i den stilen?" frågade Gabriel intresserat.

"Din begravning", fnös Leanne och skakade på huvudet.

"Varför hans klassrum, varför inte hans kontor?" frågade Hannah förvirrat.

"Han kan lämna sitt kontor, i klassrummet är han fast med att se det", svarade Gabriel, Fred och George samtidigt innan de utbytte en high five med varandra.

"God kväll, professor Umbridge", sade Harry stelt.

"Sitt ner", sade hon och pekade på ett litet bord draperat med spetstyg som hon hade drygt fram en högryggad stol till. Ett tomt pergamentark låg på bordet och väntade tydligen på honom.

Harry, Ron och Hermione blev alla stela när de hörde det; deras tankar på straffkommenderingen som de haft för mindre än en timme sen.

"Öh", sade Harry utan att röra sig. "Professor Umbridge. Öh… innan vi börjar skulle… skulle jag vilja be er om en… en tjänst."

Hennes utstående ögon smalnade. "Å, jaså?"

"Du... du frågade henne faktiskt?" Ginny stirrade misstroget upp mot Harry.

"Jag hade inget att förlora på det", Harry ryckte på axlarna.

"Jo, jag… jag är med i Gryffindors quidditchlag. Och har skulle egentligen vara med vid försöksuttagninen av vår nya vaktare klockan fem på fredag och jag… jag undrar om jag skulle kunna hoppa över kvarsittningen den kvällen oh göra den… göra den en annan kväll i stället?"

"Hon kommer inte låta dig, nej nej, hon kommer vara för glad för att du missar det."

"Professor Lupin, känner du henne sen innan? Du verkar väldigt… kall mot henne?"

"Vi har… en del historia…", svarade Remus försiktigt medan han betraktade pojken han var säker på hette Nigel. Ur ögonvrån kunde han se hur Tonks gnisslade tänderna och hans mungipor rycktes uppåt i ett svagt leende.

Han visste långt innan han kom fram till slutet på sin fråga att det var meningslöst.

"Å, nej", sade Umbridge och log så brett som om hon just hade svalt en ovanligt saftig fluga. "Å, nej, nej, nej. Det här är ditt straff för att du sprider elaka, otäcka lögner för att få uppmärksamhet, Potter, och bestraffningar kan verkligen inte anpassas efter vad som passar den skyldige.

"Det finns ingen professor som skulle låta en slippa straffkommendering bara för att man frågar", fnös Charlie och skakade på huvudet.

Sirius harklade sig högt och log snett efter han sett till att han hade allas uppmärksamhet. "Jag vill påpeka att jag och mina vänner lyckades slingra oss undan från straffkommendering emellanåt…"

"Slingra er undan ja, men de drar inte tillbaka en efter de redan gett ut den och det gått tid", fnös Charlie och avbröt Sirius som bara höjde på ett ögonbryn.

"Hade det inte varit för att Minnie avbröt mig så hade Dumbledore låtit mig slippa en av mina straffkommenderingar. Jag hade en utmärkt teknik."

Remus fnös och skakade på huvudet. "En utmärkt teknik?" frågade han hånande. "Din teknik gick ut på att du hoppades att ditt utseende och ditt flörtande skulle få dig att slippa straffkommenderingen."

"Och jag slapp nästan. Jag är en av de få människor som lyckats förföra Dumbledore, det var bara dålig timing av Minnie som gjorde att det inte gick igenom", sade Sirius triumferande och eleverna i salen såg misstroget på varandra.

"Åh, börja inte igen, jag hörde om det tillräckligt många gånger under vår skoltid", stönade Remus och skakade på huvudet åt sin bästa vän.

"Inte mitt fel att James aldrig trodde på mig", fnös Sirius. "Men han fick äta upp sina ord så småningom. Vandrade rakt ut ur stora salen när han insåg att jag faktiskt talade sanning."

"Jag klandrar dig för att marodörerna gav oss så många problem. Du uppmuntrade dem för mycket", klagade McGonagall och gav Dumbledore, som skrattade högt, en irriterad blick.

Nej, du ska komma hit klockan fem i morgon, och dagen därpå, och på fredag också, och du ska fullgöra din straffkommendering som planerat. Jag tycker det är riktigt var att du går miste om nånting som du verkligen vill göra. Det borde förstärka läxan som jag försöker lära dig."

"Um, jag ville inte göra det direkt?"

"Jag tror inte någon av oss ville göra det, inget illa mot de som dök upp", sade Katie och skakade på huvudet

"Du borde ha spelat det som att Angelina skulle komma och fråga Umbridge om du skulle kunna få skjuta upp straffkommenderingen men att du inte ville ställa till med besvär och helst inte skulle vilja gå på uttagningen", sade Ginny med en axelryckning.

"Om jag hade vetat vad straffkommenderingen gick ut på så hade jag gjort det", sade Harry med en grimas och de vuxna utbytte en misstänksam blick med varandra.

Harry kände hur blodet steg honom åt huvudet och hörde ett dunkande ljud i öronen. Jaså, han berättade elaka, otäcka lögner för att få uppmärksamhet, gjorde han?

Hon betraktade honom med huvudet lite på sned, fortfarande brett leende, som om hon visste exakt vad han tänkte och väntade för att se om han skulle börja skrika igen. Med en enorm kraftansträngning tittade Harry bort från henne, släppte ner skolväskan bredvid den högryggade stolen och satte sig ner.

"Bra, håll humöret i styr", mumlade Dorea lågmält.

"Tror du hon kommer hålla humöret i styr om några minuter?" muttrade Ron och Harry grimaserade.

"Var tyst, de kanske inte ens går in på detaljer om vad som händer där… vem försöker jag lura, vi kommer dö."

"Vi kommer dö? Umbridge kommer dö", fnös Ron och Harry gav honom en blick som sade att han inte alls uppskattade orden.

"Så där ja", sade Umbridge sockersött, "vi håller visst redan på att lära oss behärska vårt humör lite bättre? Nu, Potter, ska du skriva några rader åt mig. Nej, inte med din fjäderpenna", tillade hon när Harry böjde sig ner för att öppna väskan. "Du ska använda en ganska speciell penna som jag har. Varsågod."

Hon räckte honom en lång, smal svart fjäderpenna med en ovanligt vass spets.

Doreas arm ryckte till och hon rätade upp sig i sin fåtölj medan hon spände blicken i boken.

"Jag vill att du skriver 'Jag får inte tala osanning'", sade hon milt åt honom.

"Hur många gånger?" frågade Harry med en beundransvärd imitation av artighet.

"Så länge som det tar för budskapet att sjunka in", sade Umbridge älskvärt. "Sätt i gång nu."

"Dorea…" mumlade Charlus oroligt samtidigt som hans ena hand borrade sig in i ryggstödet på fåtöljen. Hans blick var fäst på Umbridge som satt rakryggad uppe vid lärarbordet utan att röra en fena.

"Hon skulle inte våga", väste Dorea medan hon lutade sig framåt.

"Jag antar att det där besvarar min fråga om hur din farmor kommer reagera… jösses, och hon är död. Kan du tänka dig vad Remus och Sirius kommer göra?"

"Ron, du hjälper inte", väste Harry medan han oroligt betraktade sin farmor som redan verkade veta vad som pågick.

Hon gick bort till sitt skrivbord, satte sig och böjde sig över en hög pergament som såg ut som rättade uppsatser. Harry höjde den vassa svarta fjäderpennan och insåg sen vad som fattades.

"Ni har inte gett mig något bläck", sade han.

"Å, du behöver inget bläck", sade professor Umbridge med en lätt antydan till skratt i rösten.

"Det är vänligt av henne att ge dig en fjäderpenna som redan är fylld med bläck. De är inte så populära bland renblodiga och väldigt nya på marknaden, underlättar skrivandet dock", sade Tonks med en förvånad axelryckning.

Harry, Ron och Hermione delade en blick, och de var inte de enda i salen. De andra som också råkat ut för Umbridges speciella straffkommenderingar delade själva blickar mellan varandra vid den rosa-håriga kvinnans ord.

Harry placerade fjäderpennans spets på pergamentet och skrev Jag får inte tala osanning.

Han gav ifrån sig en flämtning av smärta. Orden hade dykt upp å pergament i vad som såg ut som glänsande rött bläck. På samma gång hade orden dykt upp på Harrys högra handrygg och skurit in i huden på honom som om de hade satsats med en skalpell - men medan han stirrade på det glänsande snittet läkte huden igen över det och lämnade istället där det hade funnits lite rödare än tidigare men alldeles slätt.

Tystnad. Inte ett ord sades. Ingen verkade andas. Det var ren, skär tystnad som fyllde salen då alla höll andan medan de stirrade på boken. Ett dussintal elever skruvade obekvämt på sig medan de knöt sina händer. Ljuset som fyllde salen blev dunklar när ljusen i taket fladdrade till - som om en kylig vind blåste genom salen. Harry kunde inte avgöra ifall det var fallet; han kände sig kall inombords och rös men det kunde lika gärna bero på det kalla, tysta raseri som nu fyllde Remus och Sirius ansikten. Han klarade inte av att fortsätta att se på dem och hans ögon fladdrade åt vänster för att slippa se på hans föräldrars bästa vänner. Där såg han mrs Weasley sitta med en hand framför munnen, frusen i en tyst flämtning som knappt hunnit göra ett ljud ifrån sig Där såg han mr Weasleys ögon blixtra bakom hans glasögon med en sån behärskad ilska att Harry inte trodde att det ens var möjligt. Hans blick sökte sig vidare, tog in Kingsleys och madam Bones tomma platser och undrade hur de hade reagerat ifall de befunnit sig i salen. Den vandrade tillbaka mot Remus och Sirius, men stannade först på Tonks, vars hår bleknat tills det var vitt av chock. Långsamt började det övergå till en grå färg som påminde om regnmoln som dykt upp utan förvarning, endast för att täcka solen, och sedan blev det askgrått - en matt, dämpad färg som fick ens hals att tjockna och ens ögon att söka sig ned mot marken. Slutligen blev färgen mörkgrå, nästan svart som en förkolnad träbit, och Harry kunde inte längre se på henne utan att känna sig tung i bröstet.

Harry svalde. Han vågade inte titta på Sirius och Remus; istället lät han sin blick snabbt glida över dem och han kunde ur ögonvrån se lärarbordet. Såg hur de verkade ha frusit mitt i vardagliga rörelser. Professor Babblings fingrar var intrasslade i hennes hår, Flitwicks aningen darrande hand var framsträckt mot hans bägare, Snapes lätt gapande mun syntes gentemot hans bleka ansikte, Hagrids nävar… Snapes lätt gapande mun? Harrys blick fladdrade tillbaka mot trolldrycksläraren, men innan han nått sitt mål blev han distraherad.

"Så jag ser att ryktena är sanna", sade Daphne i en röst som bara darrade en aning.

Det var slutet på lugnet. Den spända tystnaden övertogs av skrik och vrål från alla håll i salen. Folk flög upp på sina fötter och det dröjde inte länge förrän förbannelser började flyga emot lärarbordet - men de absorberades av en osynlig sköld.

"Det räcker!"

Dumbledores höga stämma fyllde varje utrymme i salen och Harry förundrades över hur mannen lyckades uppnå det utan hjälp av magi.

"Men professorn!" protesterade Oliver som var en av många som hade sin trollstav riktad mot Umbridge. Hans utsträckta arm darrade svagt av ilska och greppet om hans trollstav var stenhårt.

"Att attackera henne är inte rätt väg, men jag kan försäkra er om att hon inte kommer gå obestraffad. Att ge efter till er ilska kommer inte att hjälpa, varken Harry eller någon annan", sade Dumbledore och hans ögon som vanligtvis var så varma var nu kalla och stenhårda; alla i salen förstod nu vad Harry menat när han i fjärde boken hade beskrivit raseriet som kunde synas i rektorns ögon.

"Harry", Harrys blick rycktes ifrån Dumbledore och han stirrade plötsligt rakt in i Sirius rasande ögon. "Låt mig se din hand?"

Harry skruvade obekvämt på sig. "Måste vi?"

"Harry", Sirius ton var varnande och Harry svalde nervöst.

"Snälla, inte här", Harry bönade med sina ögon. "Jag kan visa, men inte här. Inte nu. Snälla Sirius, jag kan inte… jag vill inte… jag…" Harry händer började darra medan han pratade, men trots det såg han inte bort ifrån Sirius ansikte.

"Åh, Harry", Sirius röst och blick mjuknade en aning. "Du har inte gjort något fel, det här är inte ditt fel. Du har inget att oroa dig för."

"Sirius har rätt, det här är Umbridges fel", spottade Remus ur sig och han knöt händerna hårt.

"Hur är din hand nu?"

Harry bet sig i läppen; frågade mannen om hur djupa såren var eller ifall förbannelsen hade påverkat honom igen… Harry svalde och valde att besvara den fråga han var mest bekväm med. "Det är okej, inget speciellt."

Medan de pratade pågick andra konversationer runt om i salen över informationen om Umbridges straffkommenderingar. De flesta kunde inte tro att det var sant; rykten hade cirkulerat hela året om att Umbridges straffkommenderingar var hemska och alla hade gjort sitt bästa för att slippa dem, men aldrig i sina vildaste drömmar hade de föreställt sig att hon torterade elever.

Mrs Weasley hade gett upp kampen mot tårarna och grät nu ljudlöst in i sin makes axel. Mr Weasley hade velat trösta henne men han var frusen av raseri och han blinkade knappt medan han stirrade på Umbridge. Percy, som satt bredvid honom, var grön i ansiktet. Han hade jobbat för henne, samarbetat med och druckit te med henne - och hon hade torterat pojken som hans familj adopterat som sin sjunde son.

Fleurs händer var fyllda av eldbollar. På väggen bakom Umbridge fanns brännmärken, kvarlämnade från dem efter att hon i sin ilska kastat dem emot henne. Till skillnad från alla andra förhäxningar och förtrollar hade skölden inte absorberat dem utan fått dem att studsa undan utan att skada någon.

"Jimmy, kan jag be dig att fortsätta läsa", morrade Charlus och alla vände sig misstroget mot tavlan i misstro.

"Fortsätta läsa? Harry får sin hand uppskuren!" väste Sirius och blängde på mannen som praktiskt taget adopterat honom.

"Jag är mycket väl medveten om det, jag vill veta exakt hur mycket hon skadade vår Harry innan jag släpper lös min ilska", väste Charlus och hans röst dröp av gift. De som tittade nära kunde se att hans fingrar hade grävt hål i ryggstödet på fåtöljen så att stoppningen nu stack ut.

Harry såg sig om på Umbridge. Hon betraktade honom med sin breda, paddliknande mun vidgad i ett leende.

"Ja?"

"Det var ingenting", sade Harry tyst. Han tittade tillbaka ner på pergamentet, placerade fjäderpennan på det igen, skrev: Jag får inte tala osanning och kände den brännande smärtan på handryggen en andra gång. Återigen hade orden skurits in i huden på honom, återigen läkte den ihop några sekunder senare.

"Det är tortyr!" väste professor McGonagall medan hon stirrade på Umbridge. Hon skulle ha dragit sitt spö och själv förbannat den andra kvinnan, men Dumbledore hade konfiskerat det när hon varit som fastfrusen efter att boken avslöjat vad Harry tvingats genomlida. Kvinnan hade skadat hennes lejon… nej, inte skadat... torterat och hånat… Varför hade Harry aldrig sagt något? Varför hade han inte kommit till henne?

"Jag misslyckades", viskade elevhemsföreståndaren med en tunn röst, "han kom till mig en gång och jag viftade iväg honom… sa åt dem att sluta snoka runt." Hon suckade djupt och hon skakade sedan på huvudet. Nu fanns det inte tid för att bli distraherad av de fel som hon själv begått. Det viktiga var att Umbridge blev straffad.

"Och vi kommer reda ut det i slutet av kapitlet. Som Charlus sa: vi behöver all information vi kan få", sade Dumbledore med en bister min.

"Hur kan du försvara henne?!" skrek en elev och Dumbledores ögon vandrade över havet av elever, men han kunde inte avgöra vem som pratat.

"Jag försäkrar er, jag beskyddar inte professor Umbridge. Jag beskyddar er från konsekvenserna av förhastat agerande."

"Kan vi bara fortsätta läsa? Jag vill påpeka att förbannelsen fortfarande är aktiv", väste Ron och blängde runt om i salen.

Harry såg förundrat på allas ansikten som blekande ännu mer än innan. Ilska och osäkerhet rann av elevernas ansikten och ersattes av en min som bara kunde vara känslan av att vara hjälplös och svindlande många ansikten var riktade mot honom. Att så här många genuint verkade bry sig var en helt ny sak för honom och Harrys andetag klättrade högre och högre upp i halsen tills luften knappt verkade nå hans lungor. Varför skulle de andra eleverna se så sympatisk på honom nu, när blickarna de gett honom fram tills endast ett par dagar sen alltid varit hånande eller skrämda? Till och med Draco Malfoy såg på honom med rynkade ögonbryn, samtidigt som han sade något till hans vänner. Var än Harry vände huvudet så fanns det sorgsna, upprörda ögon som såg på honom och han kände hur blickarna fick skinnet att krypa. Han ville fly undan dem, ville gömma sig och aldrig mer bli tittad på. Ärret i hans panna började bulta och Harry var säker på att bruset i öronen som blev högre och högre inte var en gott tecken. Hans händer började greppa i tomma luften för att få något att stödja sig mot precis när det första tecknet på synbortfall dök upp. Utan att höra något och med falnande syn försökte Harry le för att försäkra alla om att han var stark, precis som han alltid har varit. Han hade ingen aning om hur det såg ut eller hur trovärdigt det var, och han visste inte heller ifall han fortfarande andades. Världen utanför hans huvud verkade knappt existera där han satt och hoppades att ingen skulle märka vad som pågick. Om han inte var stark nog att klara sig genom en panikattack som denna så… plötslig tog en varm hand tag i hans kalla. Den slöt sig runt hans fingrar och värmen spreds snabbt till resten av kroppen, utan att en känsla av obehag följde med. Doften av Ginnys hår fick honom att komma tillbaka till verkligheten, samtidigt som synen återvände. Hennes läppar rörde sig, antagligen så viskade de tröstande ord, och Harry tog ett djupt men tyst andetag och kände hur syret fyllde hans lungor. Han log ett uppskakat leende, ett riktigt den här gången och kramade hennes hand samtidigt som ett av hans fingrar dansade över den fräkniga handryggen.

"Tack", viskade Harry när han äntligen litade på sin röst igen och han mötte äntligen Ginnys blick. Den var sympatisk som de andras, visst, men den sade så mycket mer. Hennes blick brann av stolthet och de ljusbruna ögonen sade åt honom att det var okej att vara rädd, att det var okej att ta hjälp av andra ibland.

De andra elevernas ögon brände inte längre och trots att flera fortfarande såg på honom så kändes det inte tungt längre. Känslan från innan var nästan borta nu, men smaken av obehag fanns fortfarande kvar i munnen.

Och så fortsatte det. Om och om igen skrev Harry orden på pergamentet med någonting som inte var bläck utan, som han snart insåg, hans eget blod. Och om och om igen skars orden in i hans handrygg, läkte och visade sig på nytt nästa gång han satte pennan till pergamentet.

"Det hon gör är olagligt! Jag vet inte ens hur hon lyckats få tag på en sån!" väste Dorea, hennes ögon så smala att det var ett under att hon kunde se något genom dem.

"Så fort kapitlet är över tänker jag hämta madam Bones så hon kan arresteras", muttrade Tonks medan hon mordiskt betraktade den paddliknande kvinnan.

Mörket föll utanför Umbridges fönster. Harry frågade inte när han skulle få tillåtelse att sluta. Han tittade inte ens på sin klocka. Han visste att hon satt och spanade efter tecken på svaghet och han tänkte inte visa några, inte ens om han måste sitta där hela natten och rista upp handen med den här fjäderpennan….

"Kom hit", sade hon efter vad som verkade vara flera timmar.

"Tiden går alltid långsammare när man har ont, det är antagligen bara någon timme", sade Charlie lågmält. Hans händer, liksom många andras, var hårt knutna.

Han reste sig upp. Det sved plågsamt i handen. När han tittade ner på den såg han att såret hade läkt med att huden där var röd och verkade skör.

"Handen", sade hon. Han sträckte fram den. Hon tog den i sin egen. Harry höll tillbaka en rysning när hon rörde vi honom med sina korta, tjocka fingrar, som pryddes av en mängd fula gamla ringar.

Sirius blottade tänderna och några av de yngre eleverna svalde nervöst vid en ilskan som den äldre mannen tydligt visade upp. Det började återigen bli tydligt för alla varför Sirius Black varit så fruktad.

"Äsch då, jag tycks inte ha gjort nåt större intryck på dig än", sade hon och log. "Vi får väl helt enkelt försöka i morgon kväll igen, eller hur? Du kan gå."

"Om det fortsätter kommer han få ärr för livet", viskade madam Pomfrey förfärat.

"Du undersökte honom nyligen, Poppy, såg du inget speciellt då?" mumlade McGonagall strävt och madam Pomfrey skakade på huvudet, men kunde inte skaka av sig känslan av att hon missat en viktig detalj.

Harry lämnade hennes kontor utan ett ord. Skolan var helt öde; det var säkert över midnatt. Han gick sakta genom korridoren och sedan, när han har vänt om hörnet och var säker på att hon inte kunde höra honom, satte han av i språngmarsch.

Återigen rådde en tystnad i salen medan alla stirrade mellan boken, Harry och Umbridge.

"Vad menar du över midnatt?" fräste Sirius och satte sig rakryggad upp.

"Klockan, um… det var över midnatt?" Harry såg tveksamt ner i golvet och trots den lågmälda ton han talat i så bar hans röst genom hela salen. Sekunder senare så skakade den osynliga barriären runt Umbridge till när förhäxningar smällde in i dem, men den höll.

"Menar du att du hade straffkommendering i sju timmar där du gång på gång karvade upp din egna hand?" flämtade Tonks medan hon halvt reste sig upp från soffan. Hennes hår var kolsvart och hennes irisar mörknade. Harry nickade utan att riktigt se på henne. Tonks ställde sig upp och höjde sin trollstav medan hon stirrade rakt på Umbridge:

"Dolores Umbridge, du är arresterad för att ha torterat Harry Potter. Ni har rätt att vara tyst. Det ni säger kan och kommer att användas mot er vid rättegång. Ni har rätt till juridiskt ombud och att ha detta närvarande vid förhör. Om ni inte har råd med ett juridiskt ombud kommer ni att tillhandahållas ett sådant på statens bekostnad."

"Har vi samma regler som mugglarna?" mumlade Katie förvånat men de två andra jagarna ignorerade henne då de var upptagna med att misstänksamt betrakta Umbridge som endast höjde ett ögonbryn innan hon började le.

"Jag är rädd att du har fel, Auror Tonks. Du kan inte arrestera mig", sade Umbridge med ett leende som bara blev bredare och otäckare. Medan hon pratade drog hon fram ett pergament.

"Det där är pergamentet Fudge hade med sig förut idag!" väste Harry och hans två bästa vänner utbytte bistra blickar.

"Jag behöver se dokumentet", lyckades Tonks pressa fram genom sammanbitna tänder.

Dumbledore nickade innan han vände sig mot Umbridge, han tvekade efter att ha öppnat munnen och vände sig tillbaka mot eleverna och gästerna. "Jag kommer att sänka skölden nu, men ingen får attackera henne. Ifall det där dokumentet innehåller vad jag tror det gör så kommer det att få resultera i kraftiga konsekvenser…", han väntade tills alla nickat innan han sänkte skölden, och trots att det var tydligt att många ville förhäxa professorn i försvar mot svartkonster avstod alla ifrån det. Pergamentet lämnade Umbridges hand och seglade långsamt ner mot Tonks som öppnade det och började läsa.

Efter någon minut sänkte Tonks pergamentet misstroget innan hon harklade sig. "Det verkar som om Umbridge har rätt... det här är ett officiellt dokument som ger henne personlig immunitet… undertecknat av trolldomsministern själv", sade hon och en flätning gick igenom salen. Umbridge lutade sig bekvämt tillbaka i sin stol.

"Inte konstig att hon inte varit nervös. Hon visste att hon var säker!" fräste Ginny.

"Men, men… ministern vet väl knappast vad hon gjort? Han kan väl inte godkänna något sådant?" protesterade Sarah misstroget och såg med vidöppna ögon på Tonks.

"Åh, han godkänner det allt. Han sa för mindre än två timmar sen under vår straffkommendering att hon använde sig av det gamla vanliga sättet och att det är den mest effektiva metoden då det får lärdomarna att sjunka in hos eleverna på ett helt annat sätt", sade Ron med en axelryckning och hans föräldrars huvuden piskade runt med en mask av fasa.

"Hon gör det där under varje straffkommendering? Hon torterar dig varje kväll!" fräste Sirius och slet åt sig sin trollstav, snurrade runt och riktade den rakt mot Umbridge. Hans blick var nästan mordisk och greppet om hans trollstav var så hårt att hundanimagusens hand började krampa, men det brydde han sig inte om. Remus kastade sig upp ur stolen, snubblade till och försökte gripa tag i Sirius, vars nästa ord drunknade i Harrys "SIRIUS NEJ!", men det var för sent.

En mörk stråle sköt ut från hans trollstav och korsade salen, rakt emot häxan som torterat hans gudson. Dumbledore försökte höja skölden igen, inte för att skydda Umbridge, utan snarare för att se till att Sirius inte gjorde något som han skulle få ångra senare, men han var för långsam. Strålen träffade Umbridge rakt i bröstkorgen och hennes ögon var vida i fasa. Ett mörkt rökmoln skymde sikten av Umbridge och efter att det sakta sjunkit mot golvet, som dalande aska från ett moln över ett brinnande hus, var hon borta. Det enda som fanns kvar i stolen var den rosa koftan hon alltid haft på sig över sina svarta klädnader.

"Han dödade henne!" flämtade Marietta skrämt och panikslagna viskningar började fylla salen medan Sirius andades tungt, hans trollstav fortfarande pekandes mot platsen Umbridge sekunder innan suttit på.

"Hur kunde du?" skrek Harry som var likblek i ansiktet och han stirrade med förrådd blick på sin gudfar med ögonen fulla av glittrande tårar som hotade att svämma över när som helst. "Du lovade! Du lovade att du inte skulle lämna mig!"

Sirius blinkade chockat. "Lämna dig? Jag tänker inte lämna dig. Du är fast med mig", protesterade han och skakade av Remus armar medan han stapplade fram till Harry och drog in honom i en kram. "Jag skulle aldrig lämna dig."

"Du attackerade Umbridge", viskade mrs Weasley i chock. "Du… du gjorde det mot henne." Hon gestikulerade mot den tomma stolen.

"Hon attackerade Harry först. Jag såg bara till att hålla honom säker, något jag misslyckats med tidigare!" sade Sirius medan han strök Harrys rygg. En del av honom undrade varför alla reagerade så starkt - det var inte som om de själva inte hade drömt om att göra samma sak.

"Hon hade immunitet! Har du någon aning om vad du gjort?" frågade Tonks med darrande röst.

"Lärde henne en läxa", morrade Sirius och ett par elever började backa undan, rädda på grund av hans närvaro. Professorerna såg allvarligt på varandra, övertygade om att mannens vistelse i Azkaban hade påverkat honom mer än vad som märkts tidigare.

"Du kommer hamna i Azkaban igen… du lovade att inte lämna mig. Du kan inte lämna mig, du får inte...", mumlade Harry och Sirius såg ner på sin gudson med en sorgsen blick.

"Hur kan hon lära sig en läxa om hon är död?" frågade Tracy misstroget.

"Att spendera tid som sitt sanna jag kan bara hjälpa henne", muttrade Sirius och viskningar om att han verkligen var galen började nu utbytas i salen.

"Han verkade så normal", visade Hannah nervöst medan hon betraktade Harry som praktiskt taget klängde sig fast vid Sirius klädnad.

Remus harklade sig och alla vände sig emot honom. "Jag tror det har skett ett missförstånd. Sirius kommer inte hamna i Azkaban igen, Harry, han har inte begått något brott… åtminstone inte något som en jury inte kan bortse ifrån."

"Professor Lupin är också galen", viskade Terry en aning nervöst.

Remus himlade med ögonen. "Det enda brott Sirius begick var att han attackerade en person med personlig identitet, men med tanke på omständigheterna kan det säkert bortses ifrån. Om ni tittar lite närmare på stolen under koftan tror jag att ni finner Umbridge i hennes… vad var det du sade, Tramptass? Hennes sanna form?"

Eleverna i salen såg skrämt på varandra när Dumbledore, med höjda ögonbryn och ett lätt leende, sträckte ner handen mot den rosa koftan för att lyfta upp den. Vad skulle de få se under den? En hög med aska? En med hög ben? En… en padda?

Alla i salen stirrade i misstro på den brungröna, tjocka paddan som satt på Umbridges stol som gav ifrån sig ett högt kväkande. De vände sakta blicken bort från paddan mot Sirius som försökte dölja ett leende genom att pressa ihop läpparna, innan de vände sig tillbaka mot paddan igen.

"Du… du förvandlade henne till en padda?" frågade Harry chockat medan han själv betraktade djuret som varit Umbridge. Han kunde känna hur hans kinder hettade över hur han tappat behärskningen.

"Jag gjorde ett löfte om att alltid finnas här för dig, jag kan inte upprätthålla det om jag återigen kastas in i en cell i Azkaban för mord. Att förvandla henne till en padda kändes som bästa alternativet, jag kunde inte låta henne gå ostraffad för vad hon gjort mot dig", Sirius strök Harrys hår, men när han blickade över huvudet på Harry mot Umbridge var hans blick full med hat.

"Tack för att du försvarade mig", mumlade Harry och Sirius fnös.

"Det där är ingenting jämfört med vad din mamma skulle ha gjort om hon var här", sade han med ett litet leende. "Hon skulle troligtvis ha mördat henne… och kommit undan med det."

Tonks blinkade chockat medan hon såg mellan Sirius och Umbridge. "Uh, med tanke på omständigheterna tror jag att vi kan avvakta med en arrestering för din attack? Vi kan ta det senare… om båda parterna går med på det?" hon lutade på huvudet medan hon betraktade Sirius som nickade och Umbridge som kväkte. "Jag tänker ta det som om hon godkänner att vi avvaktar."

Dumbledore nickade medan han rynkade på pannan.

"Förtrollningen kommer att försvinna av sig själv om en liten stund ifall jag inte har fel. Jag föreslår att vi under tiden fortsätter med läsningen. Det här kapitlet verkar vara väldigt upplysande."

Rektorn kastade en iskall blick åt Umbridges håll medan han pratade och flera elever rös när de såg blicken.

"Professor Lupin, hur kommer det sig att du försökte stoppa Sirius?" frågade Colin intresserat.

Remus tvekade undet tiden han lutade sig tillbaka i stolen. Att röra sig med sådan fart hade inte varit den bästa idéen han haft, inte efter all stryk hans kropp tagit efter förgiftningen, men han hade varit tvungen att försöka stoppa Sirius. "Jag var inte säker på vad han tänkte göra mot henne", erkände han till slut.

"Det enda som stoppade mig från att göra något värre var att jag skulle förlora Harry i så fall", spottade Sirius ur sig medan han blängde upp mot lärarbordet.

"Um, professor Lupin… jag har också en fråga?" sade Padma försiktigt och Remus försökte le uppmuntrande mot henne. "Varför reagerar du inte lika kraftigt? Jag menar, du har visat förut att du bryr dig så mycket om Harry men nu… du, du verkade inte alls lika ilsken?"

Remus suckade, han borde ha förväntat sig att någon skulle ifrågasätta varför han inte visade lika stor ilska som Sirius. "Sanningen är att jag är absolut rasande, jag skulle inget hellre än… Harry är en del av min familj, att någon, att hon, har torterat honom… enda anledningen till att jag verkar lugn är för att någon måste vara det. Någon av oss två måste kontrollera sin ilska. Jag har bättre erfarenhet när det kommer till att göra just det. Men tro mig, jag är alldeles vansinnig", Remus kastade en isande blick mot stolen där paddan satt.

Han hade inte haft tid att öva på försvinnandeförtrollningen, hade inte antecknat en enda dröm i sin drömdagbok, hade inte gjort färdigt teckningen av böjsvansen och inte heller skrivit sina uppsatser. Han hoppade över frukosten nästa morgon för att krafsa ner ett par påhittade drömmar till lektionen i spådomskonst, deras första lektion för dagen, och blev överraskad när han märkte att en okammad och slarvigt klädd Ron gjorde samma sak.

McGonagall betraktade Harry med en kalkylerande blick. Hon började misstänka varför hans betyg lidit så mycket det här året… men nej, säkerligen skulle inte alla hans straffkommenderingar vara så extrema, varken i längd eller i… formen.

"Hur kommer det sig att du inte gjorde det i går kväll?" frågade Harry medan Ron tittade sig vilt omkring i uppehållsrummet för att få inspiration. Ron, som hade sovit tungt när Harry kom tillbaka till sovsalen, mumlade någonting om att han "gjort andra saker", böjde sig djupt över pergamentet och krafsade ner några ord.

"Det där får duga", sade han och smällde igen dagboken. "Jag har skrivit att jag drömde att jag köpte ett par nya skor, det kan hon väl inte få ut nånting mystiskt av, va?"

"Du underskattar henne", sade Harry och skakade på huvudet.

"Skor representerar ens inställning till livet. Ett par nya skor representerar att du tar en ny ställning i livet, ofta är du även övermodig i din framgång och du finner den nya vägen obekant och skrämmande. Eftersom du köper dem betyder det att du står inför ett slags val, ett beslut", sade Trelawney genast och alla elever stirrade misstroget på varandra.

"Jag förväntade mig faktiskt inte att det skulle gå att analysera det… det enda som saknas är döden", sade Ron till slut och skakade på huvudet.

De skyndade iväg mot norrtornet tillsammans.

"Hur var förresten kvarsittningen hos Umbridge? Vad fick du göra?"

Harry tvekade en bråkdels sekund och sade sedan: "Skriva straffmeningar."

"Du borde ha berättat", suckade Ginny och skakade på huvudet.

"Han är för envis för det", fnös Hermione innan hon suckade. "Vi fick veta så småningom."

"Det var väl inte så illa, va?" sade Ron.

"Nej då."

"Så envis", sade Ginny och räckte ut tungan mot Harry.

"Jag gillar inte ömkan", mumlade Harry medan han drog en hand genom håret.

"Oj… jag glömde… lät hon dig slippa på fredag?"

"Nej."

Ron suckade medkännande.

Det blev ännu en dålig dag för Harry. Han var en av de sämsta på lektionen i förvandlingskonst, eftersom han inte alls hade övat på försvinnandeförtrollningen. Han blev tvungen att avstå från lunchrasten för att göra färdigt teckningen av böjsvansen och dessutom gv professorerna McGonagall, Grubbly-Plank och Sinistra dem ännu mera läxor, som han inte hade någon chans att bli klar med den kvällen på grund av sin andra straffkommendering hos Umbridge.

"Du skippade både frukost och lunch?" frågade Remus förskräckt och satte sig upp.

"Jag hade inget val", protesterade Harry. "Jag drunknade i läxor."

"Strunt i läxorna, de spelar ingen roll. Du behöver ta hand om dig själv", sade Remus bestämt medan han oroligt betraktade Harry, undrandes om han skulle ge honom en till chokladgroda.

"Jag mår bra, jag hade väl lite huvudvärk sen, men det var bara en dag", mumlade Harry och ignorerade blickarna ifrån hans vänner; de visste alla att de hänt fler än en gång.

Till råga på allt fångade Angelina Johnson in inom under middagen igen och när hon fick höra att han inte kunde vara med vid fredagens uttagning av vaktare sade hon åt honom att hon starkt ogillade hans attityd och att hon väntade sig att spelare som ville vara kvar i laget skulle sätta träningen före sina förpliktelser.

"Det där är inte rättvist Angelina, du vet att Harry är en av de mest hängivna spelarna!" protesterade Oliver misstroget.

"Han spelade vidare med en förhäxad kvast", instämde Fred med en grimas.

"Och med en galen dunkare som gav honom en bruten arm", tillade George medan han kastade en irriterad blick ner på golvet, som om Dobby skulle kunna se den om han blängde tillräckligt hårt.

"För att inte tala om dementorerna!" tillade Katie förskräckt. "Angelina du vet bättre!"

"Jag har straffkommendering!" vrålade Harry efter henne när hon marscherade i väg. "Tror du att jag hellre vill sitta instängd i ett rum tillsammans med den där gamla paddan än att spela quidditch?"

Angelina snyftade till och gömde ansiktet bakom händerna. Hon hade varit medveten om att Umbridges straffkommenderingar var hemska, men hon hade inte insett hur hemska de faktikst var. Hon kunde inte låta bli att skämmas över hennes agerande, hur hon hade behandlat Harry.

"Kom igen Angelina, du hade ingen aning", sade Harry uppmuntrande, men Angelina svarade inte. "Jag klandrar dig inte, du ville göra ett bra jobb ifrån dig. Du hade ingen aning om vad som hände på straffkommenderingarna."

"Jag borde ha märkt något. Borde inte ha varit så hård mot dig", mumlade Angelina och Harry fnös.

"Ingen märkte något. Jag såg till att hålla det hemligt, enda anledningen till att Ron och Mione fick reda på det var för att Ron stötte på mig direkt efter en straffkommendering."

Sirius och Remus delade en smärtsam blick vid de orden. Harry hade aldrig tänkt låta dem veta vad han tvingades genomlida, inte tänkt låta någon alls få veta.

"Du behöver i alla fall bara skriva straffmeningar", sade Hermione tröstande när Harry sjönk tillbaka på bänken och tittade ner på sin köttpaj som inte lockade honom särskilt mycket längre.

"Det är ju egentligen inte nån särskilt hemsk bestraffning…"

"Remus har rätt, Harry raring, du måste äta", sade mrs Weasley som äntligen lyckats skaka av sig chocken över Harrys straffkommendering, men hennes ögon var fortfarande fyllda av raseri och Harry var övertygad om att ifall Sirius inte förhäxat Umbridge så hade mrs Weasley gjort det istället.

Harry öppnade munnen, stängde den igen och nickade. Han var inte riktigt säker på varför han inte berättade för Ron och Hermione exakt vad som försiggick i Umbridges rum. Han visste bra att han inte ville se deras skräckslagna blickar, det skulle få alltihop att verka ännu värre och därför svårare att stå ut med.

"Därför att det ligger en förtrollning över såna pennor. En gömd antydan om att du vill hålla aktivitet du gjorde då hemlig. Det är till för att skydda dokumenten man signerat. Desto mer du skriver med den, desto svårare blir det att berätta för någon. Det skapas en känsla av att det är något du verkligen vill hålla hemligt", sade Charlus med en röst som darrade av ilska.

"Vad är det för slags penna?" frågade Hermione intresserat.

"Blood quill", Dorea spottade ur sig namnet. "Mörk magi. Används bara för att signera viktiga dokument. De är förbjudna i alla andra sammanhang, hur hon ens fick tag på en vet jag inte."

Harry, Ron och Hermione delade en blick. Umbridge hade inte bara en sån, hon hade åtminstone tre stycken, frågan var bara ifall hon hade fler än det.

Han hade också en vag känsla av att det här var en sak mellan honom och Umbridge, en privat strid mellan viljor, och han tänkte inte ge henne tillfredsställelsen att höra att han klagat över det.

"Jag kan inte fatta att vi har fått en sån himla massa läxor", sade Ron ömkligt.

"Ja, men varför gjorde du inga i går kväll?" frågade Hermione honom. "Var var du förresten?"

"Jag var… jag kände för en promenad", sade Ron undvikande.

"Nej, det gjorde du inte, vad gjorde du?" frågade Percy misstänksamt.

"Inget", sade Ron hastigt och Percy spände blicken i honom.

"Visst", mumlade han tillslut. "Jag vill inte kräva honom på svar, inte nu, inte så tätt inpå efter allt som hänt. Han berättar när han är redo…"

Harry fick en bestämd känsla av att han inte var den ende som dolde något just nu.

"Vad håller du på med?" frågade Charlie och Percy dolde ett leende bakom en hand, det verkade som om han inte var den enda som var nyfiken.

"Du får se", svarade Ron undvikande.

"Så länge det inte är något farligt", suckade Charlie. "Och säg inte att du inte skulle göra något sånt, jag har redan tre böcker fyllda med bevis på att du gör farliga saker!"

"De här böckerna kommer försvåra allt så mycket för oss", stönade Ron och gömde ansiktet i en kudde. Hermione höjde bara ett ögonbryn innan hon frågade: "Listade du ut det först nu?"

Den andra straffkommenderingen var precis lika hemsk som den första. Huden på Harrys handrygg blev snabbare irriterad nu och var snart röd och inflammerad. Harry trodde knappast att den skulle fortsätta att läka lika effektivt länge till. Snart skulle såret bli kvar, inetsat i handen på honom, och Umbridge skulle kanske bli nöjd.

"Harry…"

"Snälla, sen… inte nu", bad Harry medan han instinktivt stoppade handen i fickan. Sirius drog sin underläpp mellan tänderna innan han nickade försiktigt. Umbridge kunde inte göra någon mer skada och det viktigaste var att Harry kände sig bekväm.

Men han lät inte en enda flätning av smärta undslippa sig, och från det ögonblick att han trädde in i rummet till det ögonblick han lämnade et, återigen efter midnatt, sade han ingenting annat än "god kväll" och "god natt".

"Hur?" flämtade Hermione misstroget.

"Jag är van vid smärta", mumlade Harry tillbaka med en axelryckning. "Jag flämtade till första gången men jag vägrade att ge henne tillfredsställelsen av att se min smärta…"

"Kompis, vi försökte också med det. Det var omöjligt", muttrade Ron och Harry knöt händerna vid påminnelsen om att hans bästa vänner tvingats genomlida samma tortyr som han.

Men hans läxsituation var nu förtvivlad, och när han kom tillbaka till Gryffindors uppehållsrum gick han trots att han var helt utmattad inte upp och lade sig utan öppnade sina böcker och började på månstensuppsatsen till Snape.

Snape lyckades precis undvika att tappa hakan i chock. Det sista han förväntat sig var att pojken skulle sätta sig ner och göra sina läxor, göra läxan i trolldryckskonst.

Klockan var halv tre när han äntligen hade skrivit klart den. Han visste att han hade gjort dåligt ifrån sig, men det fanns ingenting att göra åt det; om han inte hade någonting att lämna in skulle han få kvarsittning hos Snape nästa gång.

"Det är det sista du behöver", sade Tonks högt och blängde på Snape. Hon visste att han inte hade gjort det och att han hade rätt att ge straffkommendering till elever som inte gjorde sina läxor. Till sin förvåning så varken himlade Snape med ögonen eller låg hånleende, istället såg han… ångerfull ut?

"Jag fick den åtminstone gjord", sade Harry med en axelryckning. "Och slapp straffkommendering.

"Straffkommendering med mig… ge honom extra tid…", Umbridges ord ekade i Snapes huvud medan han betraktade Harry, "Har jag ökat hans tortyr? Har jag tvingat Lilys son att genomlida ännu mer av det? Varför insisterade jag inte på att ha straffkommenderingen själv?"

Sedan kastade han ner några svar på de frågor professor McGonagall hade gett dem, snodde ihop någonting om lämplig behandling av böjsvansar för professor Grubbly-Plank och stapplade upp till sin säng, där han fullt påklädd föll ihop ovanpå täcket och omedelbart somnade.

"När var du klar Potter?" frågade Flitwick spänt.

"Fyra… halv fem?" Harrys svar var mer en fråga än ett ordentligt svar.

"Det ger dig fyra timmars sömn!" protesterade mrs Weasley förskräckt och Harry ryckte på axlarna. Han hade sovit mindre vissa nätter.

McGonagall slöt ögonen. "Det här förklarar varför hans betyg har sjunkit. Jag kan inte ignorera sanningen. Han har troligtvis genomlidit det här under alla sina straffkommenderingar och han har dem så ofta… det blir för mycket för honom."

Torsdagen förflöt i en dimma av trötthet. Ron verkade också mycket sömnig, men Harry kunde inte förstå varför.

"Varför får du inte bara någon annan att göra dina läxor åt dig?"

"Det är att fuska, mr Lupin!" väste Sinistra och Remus himlade med ögonen innan han vände sig mot Harry.

"I såna situationer är det okej. Jag var oförmögen att göra en läxa efter en fullmåne som var extra illa i mitt fjärde år. Till min förvåning fick jag ingen straffkommendering för det, den hade lämnats in under mitt namn."

"Av vem?" frågade Harry intresserat.

"Av din pappa och gudfar", Remus log när han såg Harrys förbluffade min. "De hade gjort klart sina i tid men när de insåg att jag inte gjort den skrev de dit mitt namn på den, ingen av dem pratade med varandra, det hade antagligen inte blivit upptäcka om de fört en diskussion."

"Det var ett sista sekunden beslut för oss båda", sade Sirius med en axelryckning. "Vår straffkommendering var inte så illa. Vi fick göra lite vad vi ville i två timmar."

McGonagall log vid påminnelsen. "Jag hade inte hjärta att straffa dem för att ha försökt hjälpa sin vän. Jag var medveten om omständigheterna kring varför Remus aldrig lämnade in den."

"Ni var verkligen nära vänner", sade Lavender förundrat och Sirius och Remus delade ett leende utan att svara på det.

Harrys tredje kvarsittning gick till på samma sätt som de båda föregående, men efter två timmar försvann inte längre orden Jag får inte tala osanning från Harrys handrygg, utan risporna blev kvar, med små bloddroppar som sipprade från dem. Uppehållet i skrapandet från den vassa fjäderpennan fick professor Umbridge att titta upp.

En liten smäll gick av och avbröt Jimmys läsning. Alla vände sig omedelbart emot hållet där ljudet kommit ifrån och såg att Umbridge förvandlats tillbaka, nu endast iförd hennes svarta klädnader och med den rosa koftan liggandes på golvet bredvid henne.

"Se, jag skadade henne inte", sade Sirius men av döma av hans ton var det tydligt att han hade velat göra det.

"Ignorera henne bara, vi tar tag henne sen!" morrade Dorea medan hon knöt sina händer.

Umbridge fnös men avhöll sig från att säga något. Hon visste att hon inte skulle finna några allierade inne i salen; alla var för upprörda just nu. "Med tiden kommer de förstå att vad jag gjorde var för det bästa. Att han förtjänar det. Jag har inte gjort något fel."

"Jaså", sade hon mjukt när hon kom fram från sin plats bakom skrivbordet för att själv undersöka handen. "Bra. Det där bör väl tjäna som en påminnelse till dig? Du kan gå för i kväll."

"Bra", morrade Remus medan han knöt sina händer, hans tidiga glädje som bortblåst. Newt studerade honom oroligt ur ögonvrån.

"Två timmar är fortfarande för lång tid", väste Sirius.

"Måste jag fortfarande komma tillbaka i morgon?" frågade Harry och lyfte upp sin skolväska med vänstra handen för att slippa använda den smärtande högra.

McGonagall slöt ögonen. "Han bad mig om att ställa in straffkommenderingen… jag borde ha gjort det. Borde ha kontrollerat vad straffkommenderingen gick ut på. Jag hade kunnat stoppa det här innan det börjat."

"Du hade ingen aning Minerva, beskyll inte dig själv för något som du inte hade någon kontroll över", mumlade madam Hooch och McGonagall försökte sig på ett leende mot den andra kvinnan.

"O, javisst", sade professor Umbridge och log lika brett som förut. "Jag tror att vi kan etsa in budskapet lite djupare med ytterligare en kvälls arbete."

"Harry, visa mig handen."

"Ni gick med på att jag skulle visa den sen!" protesterade Harry

"Dina straffkommenderingar, är de alltid likadana? Svara ja eller nej", sade Remus och Harry kröp ihop en aning innan han mumlade fram ett svar. "Visa oss handen nu."

Harry började räcka fram sin hand, men vid Remus varnande blick suckade han och sträckte fram den högra. Remus lutade sig fram och tog tag i handen innan han blickade ner på den släta huden.

"Åh, tack och lov", suckade mr Weasley när han såg att Harry inte fått några bestående ärr utav straffkommenderingarna.

Remus andades in genom näsan och han rynkade på pannan när han kände en tydlig doft av blod. Han lät tummen löpa över Harrys handrygg och rynkade pannan när Harry ryckte till samtidigt som han kände något, något som han inte kunde se. "Ta bort förtrollningen, Harry."

Harry tvekade och kastade en blick på Sirius som höjde ett ögonbryn. Harry slöt ögonen och släppte kontrollen, och förtrollningen började försvinna. Den tidigare släta huden bleknade sakta bort tills förtrollningen var helt upphävd för första gången. Remus fingrar, som var slutna om hans handled, klämde till en aning, inte tillräckligt mycket för att skada honom men tillräckligt för att Harry skulle öppna ögonen igen. Han stirrade in i Remus ögon som starkt lyste i en klar amber. Den vanliga bruna färgen var helt borta och det fanns raseri däri, mörka rödorangea flammor som hotade att sluka allt i dess väg. Lågorna växte sig större av rent raseri, en vrede som inte längre kontrollerades av mannen.

Mrs Weasley flämtade häftigt till när hon såg pojkens hand. Den var blek och på handryggen var orden 'Jag får inte tala osanning' inristade. Såret var så djupt att hon var övertygad om att hon enkelt kunde få plats med hela spetsen på en vanlig fjäderpenna… tanken fick henne att rysa. Bara djupet på såren var oroande nog, men det räckte inte. Det sipprade blod från skårorna i pojkens hand och det var gult, ett tydligt tecken på att det blivit infekterat.

"Åh… det har blivit värre", mumlade Harry medan han såg ner på sin hand och själv såg hur illa det var.

"Värre… värre!" väste Remus och blev rakryggad. "Du!" morrade han när hans blick fastnade på Umbridge. "Du har gjort det här! Du har torterat honom! Hur vågar du?" Han höjde trollstaven och till allas förvåning skickade han iväg en mörk ljusstråle, om det var en förhäxning eller en förbannelse kunde de inte avgöra då den uttalats tyst, men det spelade ingen roll. Strålen nådde aldrig sitt mål utan kolliderade med en förtrollning Dumbledore skickat.

"Låt oss inte göra något förhastat…" började han.

"Åh, jag gör inget förhastat! Att göra oss av med henne gör mer nytta än skada", spottade Remus ur sig medan han tog ytterligare några steg närmare Umbridge som kröp bakåt i stolen hon satt i, det självsäkra leendet från innan nästan borta.

"Du kan inte göra något, jag är ministeriets förste sekreterare!"

"Du skadade vår Harry!" röt Remus och hans ögon glimmade farligt till och för första gången kunde alla i salen se att deras givmilda och lugna gamla professor var en varulv. "Torterade ett barn med nöje! Njöt av det. För det måste du straffas." Han höjde armen för att slänga iväg en till förhäxning mot henne, men något hindrade honom. Han såg ilsket åt sidan, redo att knuffa undan personen som försökte stoppa honom. "Harry?"

"Gör det inte", viskade Harry med en skrämd blick och Remus ryggade undan när han insåg att han skrämde sin brorson. Att Harry var rädd för honom. "Riskera inte din frihet för mig. Jag är in…"

"Våga inte avsluta den meningen!" morrade Remus medan han kastade upp en blick mot lärarbordet för att se till att Umbridge fortfarande var kvar i stolen. Han slet åt sig sin arm och Harry ryckte till när han tappade greppet. "Hon förtjänar det!"

Harry samlade sig. "Du kan inte döda henne, Måntand", sade han bestämt och tog ett steg närmare så att det knappt fanns något mellanrum mellan honom och den andra mannen.

"Måntand?" viskade Ron förvirrat. "Men det är ju…"

"Harry är en del av flocken", sade Sirius medan han uppmärksamt betraktade Remus. "Att se bevis på hur mycket Harry lidit…" Sirius kastade en blick mot Harrys hand och svalde tillbaka sin egna ilskna; han var tvungen att hålla sig lugn nu. "blev för mycket för dem båda... han behövde försvara honom och Måntand anser att han är bättre än Remus på att göra sig av med hotet."

"Så de är verkligen två separata… borde vi inte försöka stoppa honom?" frågade Charlie nervöst.

"Harry har det under kontroll", sade Sirius, men hans blick lämnade aldrig Remus form. "Han behöver se att Harry mår bra. Ni behöver inte oroa er, om han skulle attackera någon kommer det bara vara Umbridge, och som han själv sa är det ingen större förlust."

Alla i salen såg nervöst på den rasande mannen och Harry som utan rädsla stod tätt intill honom och pratade lugnt. "Attackerar du låter du henne vinna... jag behöver dig. Behöver Remus. Snälla låt Dumbledore ta hand om det här", mumlade Harry.

Mannen rös och slöt ögonen innan han långsamt sänkte sin arm. När han öppnade ögonen igen hade den lysande färgen försvunnit och han hade sina vanliga bruna ögon igen. Harry tog ytterligare ett steg närmare medan han kastade armarna runt Remus och begravde ansiktet i mannens axel. "Jag är ledsen", mumlade Remus hest och svajade en aning.

"Du gjorde inget fel, du ville bara försvara mig, hålla mig säker", Harrys ord dämpades av tyget på Remus kläder.

"Jag borde inte ha tappat fattningen...", Remus tittade upp och såg sig om tills han fick syn på Padma. "Nu vet du varför jag inte vill tappa mitt humör… jag vill inte riskera att släppa lös Måntand."

Sirius fnös. "Du får det att låta som om du aldrig kan bli arg. Vi vet båda två att det där inte händer såvida någon inte har gjort något oförlåtligt och hemskt. Jag menar, alla har redan sett att du kan bli arg utan att Måntand gör ett litet besök"

"Jag vill ändå inte riskera det…" sade Remus som fortfarande kramade om Harry medan han envist såg åt alla håll utom Umbridges.

"Det är lugnt professorn, vi hade hjälpt dig gömma kroppen", sade Gabriel medan han slängde upp en Bertie Botts böna i luften innan han fångade den med munnen.

Ett flertal elever nickade instämmande och Remus såg sig misstroget omkring. "Är… är ni inte rädda? Ni har sett vad jag... delar av vad jag..."

"Visst, det var kanske lite läskigt att se dig tappa behärskningen så där, men ärlig talat är det en normal reaktion från en förälder. Jag vill inte ens veta vad pappa skulle göra om det varit jag istället för Harry", sade Parvati med en axelryckning.

"Jag håller med Rosén… Lupin kunde ha gjort oss tjänsten att göra sig av med henne", muttrade Draco medan han nickade mot Gabriel och Zabini satte sin dricka i halsen.

Umbridge såg misstroget på medan fler och fler elever erkände att de inte kände någon större rädsla för odjuret. "Han tänkte döda mig och de reagerar inte. De tröstar honom… de är hjärntvättade!" tänkte hon medan hon skrämt kastade blickar emot monstrets håll.

Newt skakade på huvudet. "Jag förstår nu varför du bad mig att stanna kvar, mr Potter, men jag måste säga att du skötte situationen på ett exemplariskt sätt. Dock kan jag inte hålla med dina ord om att din farbror skulle överreagera."

"Överreagera?" frågade Remus kvävt och vände sig mot magizoologen.

"Han fick mig att lova att stanna kvar lite längre för han oroade sig för din hälsa och att du skulle överreagera på grund av något som skulle avslöjas i kapitlet…", Newt slöt ögonen och försökte hålla tillbaka sin egna ilska. "Du reagerade på ett rimligt sätt och ingen kan klandra dig för att försöka försvara dina familj."

Harry hade aldrig tidigare tänkt sig möjligheten att det kunde finnas någon lärare som han avskydde mer än Snape, men när han gick tillbaka mot Gryffindortornet kände han sig tvungen att erkänna att Snape hade fått en stark konkurrent. Hon är ondskefull, tänkte han, då han gick uppför en trappa till sjunde våningen, hon är en ondskefull, snedvriden, tokig gammal…

Umbridge gav ifrån sig ett ljud som om hon ville protestera men vid Remus mördande blick tystnade hon genast och lyckades blekna ännu mer.

Harry lutade sig mot Remus, ovillig att lämna mannens sida, medan madam Pomfrey tillslut nådde fram till dem och grep tag i hans hand. Harry ryckte till när den började värka lite mer än innan, men avhöll sig från att säga något.

"Varför har du inte sökt hjälp, Potter?" fräste madam Pomfrey när hon såg hur allvarligt såret var.

"Det var inte så illa förut", mumlade Harry och ignorerade hur Remus kropp darrade av tillbakahållen ilska. "Det var bara rött och blödde."

"Potters", muttrade madam Pomfrey ogillande medan hon tvättade såret innan hon slutligen virade ett bandage runt handen. "Du håller det här rent och torrt. Inget vatten. Kom omedelbart till mig om det värker, varar eller blir värre."

"Kan du fixa hans hand?" frågade Sirius långsamt och madam Pomfrey skakade på huvudet.

"Nej, jag kan förhindra att det blir värre, få det att läka, men jag kan inte stoppa det från att ärra."

"Det är okej, det är knappast de första ärren jag har. Du kan även släppa lös Raji på henne", sade Harry och lyckades ge Sirius ett leende.

"Det är meningen att jag ska trösta dig", suckade Sirius medan han strök Harrys hår. En del av honom ville vara den som kramade om Harry men han visste att det för nu var bättre att Remus hade honom hos sig. Det stoppade honom dock inte från att sitta bredvid sin gudson.

"Ron?"

Han hade kommit upp ovanför trappan, svängt till höger och gått nästan rakt på Ron, som med ett hårt grepp om sin kvastkäpp stod och lurade bakom en staty av Långskanken Lachlan. Han hoppade högt av överraskning när han fick syn på Harry och försökte gömma sin nya Rensoparelva bakom ryggen.

"Åh, du övar för uttagningen", sade Percy med ett leende. "Det kommer gå bra så länge du inte låter nerverna ta över."

"Hur vet du att det kommer gå bra?"

"Du är alltid vaktaren hemma när de andra tränar", Percy ryckte på axlarna. "Det ger dig erfarenheten och träning."

"Vad gör du?"

"Öh… ingenting. Vad gör du?"

Harry såg bistert på honom. "Kom igen nu, mig kan du väl berätta för! Varför gömmer du dig här?"

"Jag… jag gömmer mig för Fred och George. Om du måste veta", sade Ron. "De gick just förbi med ett gäng förstaårselever och jag kan slå vad om att de testar nya grejer på dem. De kan ju inte göra det i uppehållsrummet nu, inte när Hermione är där."

"Ni gjorde vad?" väste mrs Weasley förskräckt och stirrade på tvillingarna som var väldigt intresserade av taket.

"Och ni visste!" utbrast Hermione och vände sig mot Harry och Ron.

"Uh, alla visste om det? Eller, alla utom du då", sade Neville med en axelryckning. "De är ofarliga, som professor Lupin sa."

"Jag sa också att Harry kunde vara deras försökskanin", sade Remus och Harry stelnade till. "Jag är väldigt frestad av att låta dig vara det för att du inte kom och bad om hjälp, men jag förstår varför. Det var pennans påverkan..."

"Jag är ledsen", viskade Harry och Remus log medan han rufsade om Harrys hår.

"Det är okej, vi är inte arga på dig. Du gjorde vad du kunde."

Han talade väldigt fort, nästan febrilt.

"Men varför har du din kvast, du har väl inte flugit, va?" frågade Harry.

"Ja… ja, okej då, jag ska berätta, men du får inte skratta, lova det", sade Ron avvärjande, rödare i ansiktet för varje sekund. "Jag… jag tänkte att jag skulle vara med i uttagningsförsöken till Gryffindorvaktare nu när jag har en skaplig kvast. Så nu vet. Sätt i gång bara. Skratta du."

"Jag skulle aldrig skratta åt dig…. okej ibland, men inte över något sådant", sade Harry bestämt och Ron log tacksamt mot sin vän.

"Jag skrattar inte", sade Harry. Ron blinkade till. "Det är en jättebra idé! Det skulle vara toppen om du kom med i laget! Jag har aldrig sett dig spela vaktare, är du bra på det?"

"Jag är inte så pjåkig", sade Ron, som såg enormt lättad ut över Harrys reaktion. "Charlie, Fred och George lät mig alltid vakta målet åt dem när de tränade på loven."

"Du är bättre än oss andra", sade Charlie med en axelryckning.

"Han är bra på positionen", rättade Percy med en svagt irriterad blick mot sin storebror. "Han har bara en del problem med uppmärksamhet."

"Tack, Percy", sade Ron med ett brett leende som täckte hela hans ansikte.

"Så du har övat i kväll?"

"Varenda kväll sen i tisdags… fast bara på egen hand. Jag har försökt förhäxa klockor att flyga emot mig, men det har inte varit lätt och jag vet inte om det är nån idé." Ron såg nervös och ängslig ut. "Fred och George kommer att skratt ihjäl sig när jag dyker upp till uttagningen. De har drivit med mig ända sen jag blev utsedd till prefekt."

"Det är vårt jobb som dina bröder", protesterade Fred och George i mun på varandra.

"Jag vet, därför jag retar er konstant", sade Bill och räckte ut tungan åt tvillingarna.

"Jag önskar att jag kunde vara med", sade Harry bittert när de gav sig i väg tillsammans i riktning mot uppehållsrummet.

"Ja, det gör jag också… Harry, vad har du där på handen?"

Harry, som just hade kliat sig på näsan med sin högra, lediga hand, försökte gömma undan den, men hade ungefär lika stor framgång som Ron med sin Rensopare. "Det är bara en skråma… det är ingeting… det är…"

Men Ron hade grabbat tag i Harrys underarm och lyft upp översidan på hans hand i ögonhöjd. Det blev en paus. Ron stirrade på orden som var inristade i huden, och sedan släppte han Harry med en min av illamående.

"Jag är glad att ni upptäckte de", sade Sirius en aning lättat. "Harry behöver ert stöd."

"Jag tyckte du sa att hon bara gav dig straffmeningar att skriva."

"Tekniskt sätt gjorde hon det", muttrade Alisa och Pansy gav henne en misstrogen blick. "Vad, det är sant?"

"Han blev torterad", sade Pansy misstroget. "Jag är den sista som skulle säga att jag gillar Potter, men han förtjänar det inte. Han förtjänade inte att bli torterad av Du-vet-vem och inte av Umbridge heller. Åh, vad jag önskar att hon fortfarande var en padda. Vi hade kunnat kasta henne i sjön då."

"Jag vet att du hatar kvinnan men det är en värdelös plan", sade Draco och skakade på huvudet.

"Som om du har något bättre", fnös Pansy. "Jag avskyr att behöva passa upp på och låtsas som jag beundrar henne. Jag kan säga en positiv sak om henne och det är att hon är slug. Men hon är för självsäker. Hon visste att böckerna berättar om Potters liv och försöker inte ens stoppa att informationen om straffkommenderingarna kommer ut?"

"Vad är du upprörd över? Att hon torterade Potter eller att hon är för självsäker?"

"Båda", snäste Pansy och blängde på Zabini som himlade med ögonen. "Men mest över tortyren. Ja må vara en iskall bitch, men att tvinga honom karva upp handen för att ha uttryckt sanningen… argh, jag låtar som de vuxna, men han är bara ett barn! Vi alla är bara barn..." Pansy korsade armarna framför bröstet medan hon blängde upp mot Umbridge, men när häxan kastade en blick mot dem förvandlades Pansys blick till en beundrande blick medan hon log. Så fort Umbridge vände sig bort återvände den sura blicken.

"Din kontroll över ditt ansikte är beundransvärd", sade Millicent en aning förvånat och Pansy gav henne ett blekt leende.

Harry tvekade, men när allt kom omkring hade Ron varit uppriktig mot honom, så han berättade sanningen för honom om de timmar han hade tillbringat i Umbridges rum.

"Den vidriga gamla käringen!" sade Ron i en upprörd viskning då de hedrade sig framför Den tjocka damen, som slumrade fridfullt med huvudet mot sin ram. "Hon är ju sjuk! Gå till McGonagall, berätta det!"

"Nej", sade Harry genast. "Jag tänker inte ge henne tillfredsställelsen att veta att hon lyckats göra mig illa."

"Sluta vara så stolt, berätta bara", stönade Ginny.

"Jag tänker skylla på den där förtrollningen. Jag var oförmögen", sade Harry en aning belåtet.

"Du har tur att du kan skylla på det", muttrade Ginny och placerade en kyss på Harrys oskadade hand.

"Göra dig illa? Du kan inte låta henne slippa undan med det här!"

"Jag vet inte hur mycket makt McGonagall har över henne", sade Harry.

"Vad för makt jag har eller inte har spelar ingen roll", väste McGonagall medan hon kastade en äcklad blick mot Umbridge.

"Dumbledore då, tala om det för Dumbledore."

"Nej", sade Harry dämpat.

"Varför inte?"

"Han har tillräckligt mycket att tänka på", sade Harry, men det var inte den verkliga orsaken. Han tänkte inte gå till Dumbledore och be om hjälp när Dumbledore inte hade talat med honom en enda gång sedan i juni.

Dumbledore slöt ögonen. "Han har genomlidit månader av tortyr för att jag frös honom ute. För att jag var rädd… Åh, Harry." Han ångrade sitt val mer än någonsin, att inte hålla kontakten med pojken var det värsta beslutet han kunde ha tagit..

"Ja, jag tycker i alla fall att du borde…", började Ron, men han avbröts av Den tjocka damen, som sömnigt hade betraktat dem och nu utbrast: "Tänker ni ge mig lösenordet eller måste jag hålla mig vaken hela natten medan ni pratar färdigt?"

Fredagen grydde lika dyster och regnvåt som resten av veckan. Trots att Harry automatiskt kastade en blick mot huvudbordet när han kom in i stora salen var det utan något verkligt hopp om att få se Hagrid, och han tänkte istället på mer överhängande problem, som till exempel den ofantliga mängden hemläxor han måste göra och den förestående kvarsittningen hos Umbridge.

"Varför gjorde du dem inte kvällen innan?" frågade mr Weasley förvånat. "Du var ju ändå klar runt sju, eller hur?"

Ron ryckte till. "Han argumenterade med mig, jag försökte få honom att berätta för någon."

"Jag påbörjade en uppgift men…"

"Men?" frågade mr Weasley uppmanande och Harry såg ner på golvet medan han mumlade något.

"Han somnade av ren utmattning på grund av alla böcker vi måste läsa och uppsatser vi måste skriva", sade Ron och kastade en ilsken blick upp mot lärarbordet. "Är faktiskt inte helt säker på att han inte svimmade."

"Jag svimmade inte!" sade Harry hastigt medan han kastade en orolig blick mot madam Pomfrey, men hon gav inga tecken på att hon hade hört Rons kommentar.

Det var två saker som höll modet uppe på Harry den här dagen. Den ena var tanken på att det snart var helg. Den andra var att han, trots att hans sista straffomgång hos Umbridge säkert skulle bli lika hemsk, hade en avlägsen utsikt över quidditchplanen från hennes fönster och med lite tur kunde få se en skymt av Rons uttagningsförsök.

"Du försökte se uttagningen?" frågade Alicia förvånat.

"Så gott jag kunde", Harry ryckte på axlarna.

Det var visserligen ganska svaga ljusglimtar, men Harry var tacksam för allt som kunde lysa upp hans nuvarande mörker; han hade aldrig haft en värre första terminsvecka på Hogwarts.

"Den har varit ganska illa", instämde Hermione med ett medlidsamt leende.

"Jag försöker tänka positivt, nästa år kan åtminstone inte bli värre", fnös Harry och skakade på huvudet. "Ingenting kan göra nästa år värre."

Klockan fem samma kväll knackade han på dörren till professor Umbridges kontor för vad han innerligt hoppades skulle vara sista gången och blev tillsagd att komma in. Det tomma pergamentet låg framlagt åt honom på det spetsprydda bordet med den vassa fjäderpennan bredvid.

"Du vet vad du ska göra, Potter", sade Umbridge och log sötsliskigt mot honom.

"Fred, George…"

"Vi har redan planer GinGin", sade Fred med ett bistert leende. "Har haft det ända sen vår första straffkommendering med henne."

Mr Weasley knöt händerna när han hörde det. "Sen… sen er straffkommendering?" väste han.

Fred och George såg på varandra. "Uh, ja… vi har också haft straffkommendering med henne.

Jag måste säga att jag är imponerad över att Harry lyckades undvika att ge ifrån sig några ord för det är ingen barnlek."

"Speciellt inte med hur djupt Harrys sår är", tillade Fred med en mörk blick mot Harrys hand.

"Vilka här inne har använt de där pennorna?" frågade McGonagall förskräckt och hon såg skrämt på när Fred, George, Lee, Hermione och Ron genast höjde sina händer. Efter några sekunder började även några elever från Ravenclaw och Hufflepuff höja sina händer.

"Åh, kära Merlin… hur kan vi ha missat det här?" viskade Sprout förskräckt. Hennes kollegor var oförmögna att svara.

"Fred, George, Ron?"

"'Vi ska inte dra upptåg' och 'vi ska inte driva med ministeriet'", sade George med en grimas. "Vi har haft två stycken."

"Nu idag vid kvällsmaten… 'jag ska inte förolämpa lärare'", sade Ron med en grimas.

"'Jag måste respektera mina bättre'", mumlade Hermione och Sirius huvud rycktes upp vid det.

"Våga inte tro på de orden Hermione, du är mycket bättre än dem! Bättre än dem alla, de vet inte vad de pratar om", väste han och Hermione nickade med ett litet osäkert leende.

"Låt oss ta diskussionerna om vilka som haft de här straffkommenderingarna och hur många gånger efter vi läst klart kapitlet. Det här är en väldigt allvarlig situation som förtjänar all vår uppmärksamhet", sade Dumbledore med en genomborrande blick riktad mot Umbridge.

Harry tog upp fjäderpennan och kastade en blick genom fönstret. Om han bara flyttade stolen några centimeter åt höger… under förevändning att flytta sig närmare bordet lyckades han göra det. Nu hade han en avlägsen utsikt över Gryffindors quidditchlag, som susade uppför och nerför planen medan ett halvt dussin svarta figurer stod vid foten av tre jättehöga målstolpar och väntade på sin tur att pröva som vaktare. Det var omöjligt att säga vem av dem som var Ron på det här avståndet.

"Och inte bara som vaktare", morrade George och började blänga på en del Gryffindorelever.

"Inte bara vaktare?" frågade Oliver förvirrat. "Vad skulle de annars göra där om de inte vill pröva som vaktare? Är det spioner?!"

"Va, nej?" Angelina såg förvirrat på honom. "Varför skulle spioner dyka upp? De kom för att pröva för en annan position."

"Varför skulle de pröva för en annan position? Alla positioner är fyllda", sade Oliver långsamt och Angelina fnös.

"Det är vad vi sa, men på grund av den dåliga pressen kring Harry som uppkommit den sommaren så verkade folk tro att vi skulle sparka honom från laget och välja en ny sökare och den tron förstärktes bara när Harry sen inte var närvarande vid uttagingen", sade Fred och korsade armarna.

"Sparka Harry? Han är den bästa sökare vi haft! Är ni galna?" frågade Oliver misstroget och såg sig bland gryffindoreleverna men ingen svarade honom.

"Vi var alla ganska arga", sade Alicia med en axelryckning och ignorerade muttrandet om att de snarare hade varit rasande som kom från en av de som hade varit närvarande.

"Åh… så det var därför ni var glada och ansåg att det var bättre att jag inte var med på uttagningen", sade Harry och vände sig mot Alicia och Katie.

"Ja, varför trodde d… var inte löjlig Harry, laget skulle inte vara detsamma ifall du inte var en del av det. Hur kan du tro att vi skulle vilja sparka ut dig?" frågade Katie misstroget och Harry ryckte på axlarna.

"Vi vill alltid att du ska vara en del av laget", sade Angelina bestämt och Harry log mot henne.

Jag får inte tala osanning, skrev Harry. Skåran på högra handens översida öppnade sig och började blöda på nytt.

Jag får inte tala osanning. Skåran gräva sig djupare ner, sved och gjorde ont.

Jag får inte tala osanning. Det sipprade ner blod på handleden.

"Tre meningar in och du blöder?" frågade Ron skrämt.

"Såret slutade läka ihop med tiden. Det är betydligt värre nu…", Harrys min visade att han sagt något han ångrat. "Jag menade inte att säga det", fortsatte han och smällde snabbt ihop munnen.

Sirius suckade; ända sen han insåg exakt vad Harry gjorde på sina straffkommenderingar, vad för slags penna han använde, hade han börjat pussla ihop bitar. Hur Harry ibland svarade på frågor när det var tydligt att han inte var bekväm med att säga sanningen. "Det är pennans fel."

"Pennans fel? frågade Harry oförstående och lade huvudet på sne. "Vad har pennan att göra med att jag, tja, säger saker jag inte menar."

"Kraftig och mörk magi", spottade Sirius ur sig och när han såg Harrys min suckade han igen. "Pennorna påverkar dig psykologiskt. Vi har redan berättat att de får dig att vilja hålla saker hemligt, att se till att du inte går och pladdrar för någon annan…", Sirius svalde innan han fortsatte. "De får dig även att tro på det du skriver, får dig att göra det."

"Hur menar du?" frågade Ginny osäkert och delade en nervös blick med trion när de märkte de allvarliga blickarna alla vuxna hade.

"Har ni inte märkt hur Harry har det väldigt svårt att ljuga? Hur han säger sanningen även när det är tydligt att han inte hade tänkt att säga något?" frågade Sirius högt och alla frös till. "Han har under hela året skrivit att han inte får tala osanning så han får det svårare att göra det."

Ron slickade sig nervöst om läpparna. "Så… om han hade skrivit 'jag ska hoppa från norrtornet'?"

Sirius slöt ögonen när han föreställde sig hur Harry stod på kanten av norrtornet innan han föll nerför med en frånvarande blick i ögonen och han ryckte till när illusionen kolliderade med marken. "Han… han skulle redan vara död vid den här tidpunkten."

Remus armar klämde åt runt Harry när han hörde det. Harry kände som om en klump satt fast i halsen och han slöt ögonen. Fram tills nu hade han aldrig insett exakt hur allvarlig den här situationen med pennorna var.

"Hur vet du så mycket om de här pennorna?" frågade Oliver, som var grön i ansiktet. "Uppenbarligen hatar du dem, men de verkar inte vara jättekända…"

"Alla renblodiga får lära sig vad de är. Det är en del av kulturen", svarade Charlus och han ryckte på axlarna när allas blickar vändes mot honom." Jag har själv skrivit under en del dokument med såna pennor, men eftersom det är så sällan har jag aldrig fått några permanenta skador."

Han vågade sig på en blick ut genom fönstret. Den som just för tillfället försvarade målstolparna gjorde verkligen uselt ifrån sig, för Katie Bell gjorde två mål under de få sekunder Harry vågade titta.

"Hur visste du det var jag? Du kunde inte se Ron", protesterade Katie i en överdrivet glad ton; det var tydligt att hon försökte lätta på stämningen efter vad som avslöjats om pennorna.

"Jag känner igen era flygsätt", Harry log mot henne och ignorerade de misstrogna blickarna han fick.

"Jo, jag vet, men det är ett sånt avstånd! Och du har inte många sekunder på dig", protesterade Katie och Harry ryckte på axlarna.

Han hoppades innerligt att det inte var Ron som var vaktaren och vände åter blicken mot pergamentet som var prickigt av blod.

"Han var nummer tre eller fem, jag minns inte riktigt", sade Alicia fundersamt.

"Titta inte på mig, jag var för nervös för att hålla reda på sånt", sade Ron när han märkte att ett flertal personer hade vänt sig mot honom.

Jag får inte tala osanning

Jag får inte tala osanning

Han tittade upp så ofta han vågade riskera det — när han kunde höra skrapet från Umbridges fjäderpenna eller när en skrivbordslåda drogs ut. Den tredje personen som gjorde ett uttagningsförsök var ganska bra, den fjärde var urusel, den femte vek ytterst skickligt undan för en dunkare men sjabblade sedan bort en lätt räddning.

"Jag är imponerad. Angelina hör du det!" sade Oliver ivrigt

"Han har redan berättat det för mig", sade Angelina med ett skratt. "Chockade mig rejält men jag uppskattade det."

Himlen blev allt mörkare och Harry tvivlade på att han över huvud taget skulle kunna se den sjätte och sjunde personen.

Jag får inte tala osanning

Jag får inte tala osanning

Pergamentet glänste nu av bloddroppar från handen, som brann av smärta. Nästa gång han tittade upp hade mörkret fallit och quidditchplanen gick inte längre att urskilja.

"Vad var klockan då?" frågade Fleur spänt.

"Solen sjunker runt klockan åtta på kvällen", sade Neville nervöst.

"Jag tror den var närmare tio kanske?" Harry ryckte på axlarna. "Jag håller aldrig reda på tiden där inne. Jag fokuserar bara på att ta mig igenom straffkommenderingen i tystnad."

"Ska vi se om du har fått in budskapet till sist?" hördes Umbridges tillgjort milda röst en halvtimme senare.

Hon gick fram till honom och sträckte ut sina korta vingförsedda fingrar efter hans arm. Och just då, när hon grep tag i honom för att granska orden som nu var inskurna i huden på honom, brände det till av en skarp smärta, inte på handryggen, utan i ärret på hans panna. Samtidigt drabbades han av en ytterst konstig känsla i mellangärdet.

"Det var konstigt", sade Ginny med en misstänksam blick emot Umbridge som fortfarande betraktade Remus med en vaksam blick.

"Är hon en Dödsätare?" frågade Charlie och elever började genast viska med varandra om möjligheten.

"Hon är tillräckligt ond för att vara en i alla fall", sade Tonks bittert.

"Jag är mer fascinerad över det faktum att Dödsätare kan jobba på ministeriet utan problem och vi kan ha Dödsätare som professorer, samt henne och hennes tortyr-pennor, men en varulv får inte fortsätta vara lärare? Trots att han inte skadat någon", Alisa skakade på huvudet.

"I Umbridges försvar var ingen medveten om att hon torterade någon, så jag tror inte riktigt vi kan räkna med henne", sade Zabini med en axelryckning.

"Det lämnar fortfarande Dödsätare", påpekade Alisa tålmodigt. "Du kan inte säga att du inte var nöjd med Lupin som professor."

Draco, Zabini och Pansy utbytte blickar; de visste alla tre att han hade varit den bästa läraren de haft i ämnet.

"… jag föredrog när jag avskydde alla", stönade Draco till slut och skakade på huvudet. "Kunde jag inte bara få fortsätta sitta och förolämpa honom?"

"Men det skulle vara enkelt och alldeles för förutsägbart och det är inte i Malfoys natur", retades Zabini och Draco himlade med ögonen.

Han slet loss armen ur hennes grepp och hoppade upp från stolen medan han stirrade på henne. Hon tittade tillbaka på honom och hennes breda, slappa mun tänjdes ut i ett leende.

"Ja, visst gör det ont, eller hur?" sade hon. Han svarade inte. Hjärtat bultade hårt och häftigt i bröstet på honom. Pratade hon om hans hand eller visste hon vad han just hade känt i pannan?

"Det är antagligen ett sammanträffande", sade Sirius lugnande även om han gnisslade tänderna. "Alla onda människor jobbar inte för Voldemort."

"Då så, Potter, jag tror att jag har fått fram mitt budskap. Du kan gå."

"Jag skulle be om att du inte får fler straffkommenderingar, men det är meningslöst", suckade Sirius och skakade på huvudet. "Jag skulle ge bort min trollstav för att se till att jag inte attackerar henne igen men jag tror inte det skulle stoppa mig."

"Du kan alltid spränga tekoppar eller något sådant för att få ut din frustration", föreslog Seamus uppmuntrande och Sirius gav honom ett litet leende.

Han plockade upp sin skolväska och lämnade rummet så snabbt han kunde.

Håll dig lugn, sade han till sig själv när han rusade nerför trapporna. Håll dig lugn, det måste inte betyda det du tror att det betyder…

"Mimbulus mimbletonia!" flämtade han åt Den tjocka damen, som svängde utåt igen. Ett högt oväsen mötte honom. Ron kom springande emot honom, han strålade över hela ansiktet och bröstet var nerspillt av honungsöl från bägaren han höll i handen.

"Honungsöl? frågade McGonagall med ett höjt ögonbryn.

"Vi hade fest", svarade ett dussintal Gryffindorelever i mun på varandra.

Sprout skakade på huvudet. "De försöker inte ens hålla sånt hemligt längre."

"Ni behöver inte stå ut med det i samma utsträckning som jag", stönade McGonagall och lutade sig tillbaka i stolen, mer än väl medveten om de roade blickarna hennes kollegor delade.

"Harry, jag klarade det! Jag är med i laget, jag är vaktare!"

"Va? Å… fantastiskt!" sade Harry och försökte le ett naturligt leende medan hjärtat fortsatte att skena och handen bultade och blödde.

"Grattis Ron", Percy log mot sin lillebror och ignorerade smärtan som dök upp inombords. "Om jag inte varit så tjockskallig, så envis, så hade jag redan vetat om det här. Jag hade kunnat skickat

ett brev…"

"Tack Percy", Ron log stort mot sin bror.

"Här, ta lite honungsöl." Ron trugade på honom en flaska. "Jag kan inte tro det… vart har Hermione tagit vägen?"

"Hon sitter där borta", sade Fred, som också bältade i sig honungsöl, och pekade på en fåtölj bredvid brasan. Hermione satt och halvsov i den, med sin dryck farligt vickande i handen.

"Hon sa i alla fall att hon var glad när jag berättade det för henne", sade Ron och såg lite förnärmad ut.

"Låt henne sova", sade George snabbt. Det dröjde några ögonblick innan Harry märkte att flera av förstaårseleverna visade tydliga tecken på att nyligen ha blött näsblod.

"Vad ska vi göra med de två?" suckade mrs Weasley.

Mr Weasley skrockade. "Det har redan hänt Molly, låt det vara. Eleverna tar ingen skada av det och de verkar uppskatta vad de gör."

"Kom hit, Ron, och se om Olivers gamla klädnad passar dig", ropade Katie Bell. "Vi kan ta bort hans namn och sätta dit ditt i stället."

När Ron gick därifrån kom Angelina fram till Harry. "Förlåt att jag var lite brysk mot dig förut, Potter", sade hon tvärt. "Det är stressigt det här att basa för ett lag, jag börjar tro att jag var lite för hård mot Wood ibland."

"Tack så mycket!"

"Du var galen och du infekterade min flickvän", avbröt George omedelbart och gav sin gamla lagkapten en anklagande blick. Oliver log bara oskyldigt och gav Angelina en high five när George tittade bort.

"Jag antar att Angelina pratar med dig som kapten nu?" frågade Cho och vände sig mot Harry som nickade.

"Jupp, vi kör alltid med efternamn när det är allvar."

Hon tittade på Ron över kanten på sin bägare och rakade på pannan. "Hör du, jag vet att han är din bästa kompis, men han är inte så där fantastiskt bra", sade hon burdust. "Fast jag tror att han kan bli okej med lite träning. Han kommer ju från en familj av skickliga quidditchspelare. Uppriktigt sagt hoppas jag att han ska visa sig ha lite mer talang än han visade i dag. Både Vicky Frobisher och Geoffrey Hooper flög bättre i kväll, men Hooper är en riktig gnällmås, han gnäller jämt om det ena eller det andra,

"Du valde bort mig trots att jag var bättre!" protesterade Hooper misstroget och stirrade på Angelina.

"Det handlar om gruppdynamik", sade Angelina med en axelryckning. "Du flög bättre just då men jag måste även kolla på hur du som individ påverkar teamet och du skulle ha fört ner moralen en hel del."

och Vicky är engagerad i alla möjliga sällskap. Hon erkände själv att om träningen krockade med hennes trollformelklubb, så skulle hon sätta trollformlerna i första rummet. I vilket fall har vi ett träningspass klockan två i morgon, så se till att fru kommer dit den här gången. Och gör mig en tjänst och hjälp Ron så mycket du kan, va?"

"Vicky, du är knäpp", sade Oliver medan han misstänksamt såg sig omkring.

"Trollformelklubben är viktig", muttrade Vicky och korsade armarna, hon ångrade inte sitt beslut med att ha prioriterat det.

Harry nickade och Angelina vandrade tillbaka till Alicia Spinnet. Harry gick bort och satte sig bredvid Hermione, som vaknade med ett ryck när han ställde ner väskan.

"Å, Harry, är det du… vad roligt, det där med Ron, va?" sade hon med sömnig blick. "Jag är bara så väldigt… väldigt trött", gäspade hon. "Jag var uppe till klockan ett och stickade fler hattar. De försvinner i rasande fart!"

"Definitivt Dobby", mumlade Lee och Harry och Ron hostade till för att dölja sina skratt.

Och mycket riktigt, när Harry nu tittade efter såg han att det låg yllehattar dolda lite varstans i rummet, där tanklösa alfer oavsiktligt kunde lyfta upp dem.

"Tvätt, de sköter vår tvätt. De kan inte frias så", stönade Hannah och Hermione rodnade men avhöll sig från att säga något.

"Vad fint", sade Harry förvirrat. Om han inte fick berätta för någon snart, skulle han explodera. "Vet du vad, Hermione, jag var just uppe hos Umbridge i hennes rum och när hon rörde vid min arm…"

Hermione lyssnade noga. När Harry hade sluta sade hon dröjande: "Är du orolig för att Du-vet-vem kontrollerar henne precis som han kontrollerade Quirrell?"

"Ja", sade Harry och sänkte rösten, "det är ju tänkbart, eller hur?"

"Om det är vad som hänt så ger jag upp på den här skolan", sade Charlie misstroget och kastade en anklagande blick mot Dumbledore.

"Voldemort är inte längre förmögen att göra något sådant mot andra individer. Situationen med Quirrell var speciell och inte något som kommer upprepas."

Harry stönade och vände sig till sina vänner. "Fick ni också en olycksbådande känsla?" Hans två bästa vänner nickade instämmande och oroligt. "Vi kommer att möta en till besatt människa, inte sant?"

"Det kan inte vara värre än Quirrell åtminstone", sade Ron optimistiskt, men han bet sig i läppen direkt efteråt.

"Jag antar det", sade Hermione, fast hon lät inte övertygad. "Men jag tror inte att han kan besitta henne på samma sätt som han gjorde med Quirrell, han är ju levande på riktigt nu, eller hur, han har sin egen kropp, han skulle inte behöva vara en del av nån annans. Han förstås ha lagt en Imperiusförbannelse över henne, antar jag…"

"Nej, hon är så vidrig utan någon hjälp", muttrade mr Weasley

Harry satt ett ögonblick och betraktade hur Fred, George och Lee jonglerade med tomma honungsölsflaskor. Sedan sade Hermione:

"Men förra året gjorde det ju ont i ditt ärr utan att nån rörde vid dig, och sade inte Dumbledore att det hade att göra med vad Du-vet-vem kände i samma stund? Det här kanske inte har nånting alls med Umbridge att göra, menar jag det kanske bara var en slump att det hände medan du var där?"

"Hon är ondskefull", sade Harry. "Snedvriden."

"Du kan säga det igen", muttrade Anthony och rös.

"Ja, visst är hon hemsk, men… Harry, jag tycker att du borde tala om för Dumbledore att det gjorde ont i ditt ärr."

Det var andra gången på två dagar som han hade fått rådet att gå till Dumbledore och hans svar till Hermione var exakt desamma som till Ron. "Jag tänker inte störa honom med det här. Precis som du sa är det inte nån större sak. det har gjort ont av och till hela sommaren, det var bara lite värre i kväll, ingenting annat."

"Harry, snälla, be om hjälp när du behöver det", bad Sirius.

"Jag ber er om hjälp", påpekade Harry medan han vred huvudet åt sidan och intresserat

betraktade dem.

"Du kom inte till oss och berättade om dina straffkommenderingar", sade Remus lågmält och Harry grimaserade.

"Det var för jag inte ville att ni skulle attackera henne", protesterade han och korsade armarna. "Och jag hade rätt i det."

"Harry, jag är säker på att Dumbledore skulle vilja att du störde honom med det här."

"Javisst, ärret är ju den enda del av mig som Dumbledore bryr sig om, eller hur?" utbrast Harry innan han kunde hejda sig själv.

Dumbledore ryckte till så våldsamt att han nästan slog omkull en av bägarna som var placerat på bordet framför honom. "Jag ber om ursäkt ifall jag har gett dig det intrycket, Harry, men jag försäkrar dig om att det inte är sanningen."

"Jag vet professor Dumbledore, jag var bara…", Harry ryckte på axlarna, och suckade när han inte lyckades finna ord som passade.

"Ack, jag måste ändå be om ursäkt. Vi känner oss som mest utsatta när våra inre demoner lyfter fram det vi tänkt, men aldrig vågat säga högt", Dumbledore log sorgset ner mot Harry som förvirrat såg sig omkring.

"Säg inte så, det är inte sant!"

"Jag tror jag ska skriva till Sirius och berätta om det, höra vad han tror…"

"Harry, du kan inte tala om nåt sånt i ett brev!" sade Hermione med uppskärrad min. "Kommer du inte ihåg att Moody sa åt oss att vara försiktiga med vad vi skriver? Vi kan inte längre vara säkra på att inte ugglorna snappas upp på vägen!"

"Skriv det i kod", sade Remus avfärdande och en hel del elever såg förskräckta ut över att behöva arbeta ut en kod.

"Vi har alltid varit bra på att tyda koder", instämde Sirius fundersamt.

"Dessutom att det är kul att försöka knäcka dem", tillade Remus.

"Du är en sådan nörd", Tonks skakade leendes på huvudet medan hon försiktigt knuffade till Remus med axeln.

"Okej, okej, jag ska inte berätta för honom då", sade Harry surt. Han reste sig upp. "Jag går och lägger mig. Du kan väl säga det till Ron?"

"Ånej", sade Hermione och såg lättad ut, "om du går och lägger dig betyder det att jag också kan göra det, utan att vara oartig. Jag är dödstrött och vill sticka några fler hattar i morgon. Vet du vad, du kan hjälpa mig om du vill, det är riktigt roligt, jag håller på att bli mycket bättre på det, jag kan sticka mönster och små tofsar och allt möjligt nu."

Harry såg på hennes ansikte som strålade av förtjusning och försökte se ut som om han var lite frestad av hennes erbjudande.

"Jag kunde se att du inte ville", sade Hermione och Harry log fåraktigt.

"Eh… nej, jag tror inte jag kan det, tack", sade han. "Eh… inte i morgon. Jag har massvis med läxor."

Och han stövlade i väg mot pojkarnas trappa och lämnade henne sittande där med ett lätt besviket uttryck i ansiktet.

"Du borde lära dig, det är alltid en bra kunskap att ha och det är något man kan göra även när man umgås med vänner", sade Charlus och han ryckte på axlarna när han märkte blickarna han fick. "Det är avslappnande."

"Det är slutet på kapitlet. Jag vill ha något gjort åt situationen med Umbridge!" morrade Sirius.

"Minsann, Tonks kan jag få se på det där pergamentet?" frågade Dumbledore kyligt och Tonks nickade innan hon snabbt skickade över pappret. Alla i salen verkade hålla andan medan de väntade på att Dumbledore skulle läsa klart. "Tack så mycket. Det är väldigt klart vad vi behöver göra åt madam Umbridge."

AN: Phew, det där var utmanande. Men nu är det över, nästa kapitel kommer avslöja vad de ska göra åt Umbridge. Glad advent men framför allt. God jul till er alla, jag hoppas att ni får en underbar jul med era nära och kära