Hogwarts läser HP: Fenixorden

by lealover1

Remus förgiftning fortsätter och medan alla nu vet att Voldemort är tillbaka finns det fortfarande obesvarade frågor: hur ska de bekämpa Voldemort, varför dolde Ministeriet sanningen, vem förgiftade Remus och kommer Umbridges herravälde äntligen störtas? Harry och hans vänner söker efter svaren på alla frågor och avslöjar ännu fler sanningar längs vägen, men kommer det vara i tid?

19. Percy och Tramptass

Merinus: Kul att du gillade kapitlet, förhoppningvis kommer nästa kapitel gå lite snabbare att få upp än det här, men jag lovar inget. Men skolan har gått bra och den väldigt intensiva perioden är nu över skulle jag tro. Adventskapitel är något som jag försöker köra varje december och jag brukar även försöka uppdatera vid högtider (alla hjärtans dag, påsk, midsommar etc). Tyvärr tillät inte mitt schema att jag skulle uppdatera på alla hjärtans dag i år. Men jag brukar försöka uppdatera vid speciella tillfällen, besvarar det din fråga?

Miss Elsa Weasley: Skönt att veta att du har fortsatt läsa alla kapitel även om du inte alltid lämnat en kommentar, och det är helt okej :) Det kan ibland vara väldigt svårt att veta vad man ska skriva i en review. Långa ff kan vara krångliga, har man otur så tappar man intresset för dem för att de blir för långa, vilket är synd. Men jag är glad att du inte har tröttnat på min än! Nu är det bara utför för Umbridge i princip.

RonWheezy: Det är en komplicerad fråga för mig som egentligen har olika svar. Min bild av dem när jag ser dem framför mig när jag läser är att de är vita. Den mest troliga anledningen är att det lever kvar från att jag såg första och andra filmen innan jag började läsa böckerna, så jag hade redan en slags bild av deras utseende. Däremot har jag absolut inga problem med att andra ser dem med en annan etnicitet. Det är jättebra att man kan göra det och att karaktärerna inte är så pass väl beskrivna att deras etnicitet inte kan ändras. Hur man vill föreställa sig karaktärerna är upp till var och en, men jag kan definitivt se varför man skulle välja att se dem med en annan etnicitet baserat på en del ordval och liknande ifrån böckerna. Jag hoppas att jag har besvarat din fråga på ett bra sätt :)

Linneagb: Kul att du gillade kapitlet :D Dumbledore kanske inte alltid gör de bästa valen,men ha värnar alltid om elevernas bästa, och som du säger så skadar man inte hans elever och kommer utan med det. Jag tror inte det finns en elev som är besviken över att Umbridge nu inte längre är deras professor. Förhoppningvis kommer du gilla det här kapitlet lika mycket :)

Thalia606: Hej Thalia. Det tog sin tid men äntligen är hon inte längre anställd som lärare! Haha, förstår att du blev glad när Dumbledore avskedade henne och jag har valt ut nästa lärare inom ämnet, men vem det är tänker jag vänta med att berätta :)
Umbridge kommer definitivt vilja straffa Harry för att använda Imperio i framtiden, men hon kommer glömma bort att hon själv försökte använda Crucio på honom (vilket Harry sen försökte kasta på Bellatrix i slutet av femte boken men misslyckades med) och att hon sänder oskyldiga medborgare till Azkaban under sjunde boken.
Malfoy är en väldigt fascinerande karaktär egentligen och en produkt av sin omgivning. Jag tror inte att han är ondskefull (se bok 6 och 7 för bevis på det) men han är, öh vad är det svenska ordet för misguided? I alla fall så håller han på att förändras men han är fortfarande en Slytherin, och de försöker alltid hitta lösningar som gynnar sig själva. Varför det skiljer sig mellan Sirius och Draco tror jag beror på omständigheter. Sirius bodde ändå i ett område fyllt med mugglare och fick möjlighet att interagera med dem (i smyg så klart). Draco däremot verkar romer avlägset och iväg från mugglare, så han har aldrig fått samma chans att möta den kulturen utan känner bara till sin egna. Sen tror jag även att Sirius hade fördelen av att känna Andromeda och vetskapen om att andra i släkten gått ifrån renblods-manin. Det är en intressant diskussion att föra oavsett vad.
Ha det bra Thalia, kram Lea.

Bokmalvan: Hej, kul att du gillar vad jag har gjort med situationen kring Umbridge. Byråkratin i den brittiska trollkarsvärlden är väldigt problematisk ja, och jag ska försöka att göra den ganska verklighetstrogen (tack och lov att jag har en kompis som pluggar lag som jag kan be om hjälp). Jag missade tydligen delen där du frågade om hur mycket boktext jag saknade, nu är kapitlet uppenbarligen färdigskrivet och jag har boktexten till nästa kapitel samt kapitlet "Dumbledores armé". Hoppas att du har haft en bra början på det här året!
Lea

Tinsy-girl: Umbridge har definitivt fallit ner men jag är inte så säker på att hon är redo att ge upp riktigt än. Jag tror att nästa kapitel kan bli intressant eftersom det fokuserar på hur hon utvärderar alla andra lärare, men för nu ligger hon lågt.
Vad kul, den heter Like a red headed stepchild av mugglesftw. Ha så kul
Jag vet att det här kapitlet dröjde men har haft så mycket i skolan att jag inte haft tid att skriva tyvärr.

---

AN: Så, jag är tillbaka. Skolan är väldigt hetsigt just nu (har tentor varje eller varannan vecka) så den här våren kommer uppdateringarna antagligen vara väldigt långsamma. Men jag hoppas att sommaren kommer kunna ge snabbare uppdateringar sen. Om det är någon som vill hjälpa att få ut kapitel snabbare genom att skriva boktext får ni jättegärna ta kontakt med mig och i så fall berätta vilket kapitel ni vill hjälpa till med. HELT FRIVILLIGT! Känn ingen tvång till att behöva göra det.

Goda nyheter, vi är en tredjedel in i femte boken nu! Så det är bra :D

---

"Miss Alisa har rätt, vi borde fortsätta med läsningen", sade Dumbledore och såg sig omkring i salen. "Någon som är villig att läsa?"

"Jag vet inte ens ifall jag vill fortsätta läsa", muttrade mr Weasley som var blek i ansiktet efter informationen om att hans barn tvingats använda den avskyvärd pennan.

"Vi vet inte vad mer hon kan ha dolt eller gjort mot barnen, det är lika bra att fortsätta läsa", påpekade Tonks lågmält och mr Weasley grimaserade.

"Ingen av oss elever hade accepterat att vi avslutar läsningen nu, vi är för investerade. Och med de orden så tänker jag ta över boken och fortsätta läsa", sade Bradley, en sjundeårselev från Ravenclaw.

Percy och Tramptass

"Du träffade Sirius innan det här?" frågade Oliver förvånat och vände sig mot Percy som rynkade på pannan förvirrat, men innan han hann säga något hade en annan person redan tagit till orda.

"Du har hållit en brottsling gömd!" väste Umbridge och pekade anklagande på Percy. "Det är ett brott."

Percy rätade på sig och blängde på henne. "Du har torterat barn! Du får inte tala om att andra skulle bryta mot lagen", fräste han och knöt händerna. "Och nej, jag har aldrig träffat honom innan de här böckerna. Jag vill även påminna om att han inte är dömd, så ingen här har gömt en brottsling!"

Harry vaknade först av alla i sin sovsal morgonen därpå. Han låg ett ögonblick och såg hur dammet virvlade i solstrålen som kom in genom öppningen i förhängena runt himmelssängen medan han njöt av tanken på att det var lördag. Den första veckan på terminen verkade ha släpat sig fram i evighet, som en enda jättelång lektion i trollkonsthistoria.

"Vänta, det är bara första veckan?" sade Bill förvånat och vände sig mot Harry.

"Ja, jag antar att det verkade som om mer tid gått på grund av… tja, allt som hände", sade Harry osäkert med en axelryckning.

Att döma av den sömniga tystnaden och solstrålens daggfriska ljus var det strax efter gryningen.

"Du behöver sova mer", sade mrs Weasley med rynkad panna.

"Jag är van vid att sova lite", Harry försökte att le lugnade mot den äldre häxan som sorgset skakade på huvudet.

Harry drog isär förhängena, klev upp och började klä på sig. Det enda ljudet förutom det avlägsna fågelkvittret var hans Gryffindorkamraters långsamma, djupa andetag. Han öppnade sin skolväska försiktigt, drog fram en pergamentrulle och fjäderpenna och gav sig i väg från sovsalen till uppehållsrummet.

"Bra, du behöver komma ikapp med läxorna", sade Dorea godkännande.

"Um, ja… läxorna, precis", sade Harry med ett tappert leende och Dorea betraktade honom misstänksamt.

Efter att ha gått raka vägen fram till sin pösiga gamla älsklingsfåtölj bredvid den slocknade brasan satte sig Harry bekvämt tillrätta och rullade ut pergamentet medan han såg sig omkring i rummet. Röran av hopskrynklade pergamentbitar, gamla gobbstenar, tomma burkar och godispapper som brukade fylla uppehållsrummet i slutet av varje dag var borta, och det var även Hermiones alla alfhattar.

"Plockar ni aldrig undan efter er själva?" frågade Tracy med rynkad näsa.

"En del gör det, en del inte. Det är väldigt blandat", sade Lee med en axelryckning.

Med en vag undran över hur många alfer som nu hade blivit fria, vare sig de ville det eller inte, skruvade Harry av locket på sitt bläckhorn, doppade fjäderpennan i det och höll den sedan svävande en tum ovanför den släta gula ytan på pergamentet medan han funderade intensivt… med efter något minut märkte ha att han satt och stirrade in i den tomma spisen utan att komma på ett ord av vad han skulle skriva.

"Det kan hjälpa att öppna dina skolböcker", föreslog Bill vänligt.

"Jag tror inte 'an skriver läxor, 'an gör något annat", sade Fleur medan hon betraktade Harry. "Och de är bra, 'an behöver stödet."

Nu fattade han verkligen hur svårt det måste ha varit för Ron och Hermione att skriva brev till honom under sommaren. Hur skulle han kunna berätta allt som hänt under den gångna veckan för Sirius och ställa alla de frågor han längtade efter att få ställa utan att ge eventuella brevtjuvar en massa onödiga upplysningar?

"Du berättade inte allt som hänt under veckan", sade Sirius med en suck.

"För du skulle ha reagerat så bra om du fått höra sanningen", ifrågasatte Harry med ett höjt ögonbryn.

"Han har en poäng Tramptass, du hade stormat till slottet utan en tanke på konsekvenserna", påpekade Remus med ett leende som mer liknade en grimas. "Och hade jag varit där hade jag hjälpt dig."

"Det är inte som om någon skulle vara upprörd om hon plötslig försvann", muttrade Sirius innan han tvekade. "Hon är inte gift va?"

"Nah, hon är för kåt i Fudge för det."

"CHARLIE!" utbrast mrs Weasley förskräckt medan eleverna runt omkring brast ut i högljudda skratt. Uppe vid lärarbordet rodnade Umbridge men avhöll sig från att protestera; hon ville inte tillkalla mer uppmärksamhet än nödvändigt.

Han satt alldeles stilla en stund och tittade in i spisen, och sedan, efter att äntligen ha bestämt sig, doppade han fjäderpennan i bläckhornet igen och satte den resolut till pergamentet.

Kära Snuffles

Hoppas du mår bra. Den första veckan här har varit hemsk, jag är verkligen glad att det är helg.

Vi har en ny lärare i försvar mot svartkonster, professor Umbridge. Hon är nästan lika trevlig som din mamma.

De personer som kom ihåg hur Sirius mamma hade varit brast genast ut i högljutt skratt vid den diskreta förolämpningen mot Umbridge.

"Väldigt genialiskt sätt att beskriva henne på, Harry, ingen utom de som vet om Sirius identitet och faktiskt har träffat Walburga kommer att förstå vad du egentligen menar!" sade Tonks och torkade bort en tår från ögonvrån på vänstra ögat.

"Tack, jag försökte att vara diskret", sade Harry med ett brett leende.

Jag skriver därför att det där som jag skrev till dig om i somras hände i går kväll igen när jag hade straffkommendering hos Umbridge

Vi saknar alla vår störste vän, vi hoppas att han snart är tillbaka

Svara fort, är du snäll.

Bästa hälsningar

Harry

"Ett väldigt bra brev, om man inte sett era tidigare konversationer eller är medveten om Sirius identitet är det omöjligt att få ut någon hemlig information", sade mr Weasley godkännande.

"Jag gjorde mitt bästa, jag ville hålla Sirius säker, men jag ville inte säga upp kontakten", sade Harry med ett litet leende.

"Och i fortsättningen kommer vi inte ha det problemet, du kan öppet skriva exakt vad du vill", sade Sirius med ett brett leende.

"Så självsäker på att han kommer bli fri…"

Sirius spände blicken i Umbridge när han hörde hennes ord; ifall hade han inte var en animagus hade han missat det. "Ja, jag är säker på att jag kommer bli fri. Jag har inte gjort något fel."

Harry läste om brevet flera gånger och försökte se det med en utomståendes ögon. Han kunde inte tro att någon skulle förstå vad han talade om — eller vem han talade till — bara av att läsa hans brev. Han hoppades verkligen att Sirius skulle fatta vinken om Hagrid och tala om för dem när han kunde tänkas vara tillbaka. Harry ville inte fråga direkt ifall det skulle dra för stor uppmärksamhet till vad Hagrid hade för sig medan han var borta från Hogwarts.

"Smart tänkt."

"Jag kan vara smart!" protesterade Harry och korsade armarna. Dean höjde på ögonbrynet.

"Verkligen? Och dina handlingar i böckerna?"

"Vi måste balansera ut oss, Hermione är hjärnan bland oss", sade Harry och ryckte på axlarna. "Ron är musklerna och jag är hjärtat. Merlin vet att de två skulle ha mördat varandra för länge sen utan mig."

"Det hade vi inte alls, trollet hade tagit hand om det", protesterade Hermione och Ron grimaserade.

"Ni var tvungna att ta kål på den glada atmosfären?" suckade Ginny och skakade på huvudet.

Med tanke på att det var ett mycket kort brev hade det tagit lång tid att skriva. Solljuset hade smugit sig halvvägs in rummet medan han arbetar på det och nu kunde han höra avlägsna ljud av liv och rörelse från sovsalarna ovanför. Han förseglade omsorgsfullt pergamentet, klev sedan ut genom porträttöppningen och gav sig i väg mot ugglesalen.

"Jag skulle inte ta den vägen om jag var du", sade Nästan Huvudlöse Nick, som på ett förvirrande sätt gled genom en vägg precis framför Harry när han gick genom gången. "Peeves planerar ett litet spratt för nästa person som passerar Paracelsus byst i korridoren till höger."

"Orättvist, varför får du varningar!" protesterade Katie och kastade en anklagande blick mot Nästan Huvudlöse Nicks håll.

"Nick gillar mig", Harry ryckte på axlarna.

"Efter att Harry försvarade mig under min dödsdagsfest har jag gjort vad jag kan för att gengälda tjänsten", Nästan Huvudlöse Nick log mot Harry som skruvade på sig obekvämt innan han korsade benen över varandra.

"Går det ut på att Paracelsus ska trilla ner i huvudet på den personen?" frågade Harry

"Lustigt nog så gör det faktiskt det", sade nästan Huvudlöse Nick med uttråkad röst.

"Hur visste du det?" frågade Neville misstänksamt.

"Han har det i blodet!" sade Fred och George i mun på varandra innan de kastade beundrande blickar mot Sirius och Remus.

"Och det är något som är så typiskt Peeves, han skulle verkligen njuta av att göra det mot någon", tillade Ginny och Harry nickade instämmande.

"Peeves har aldrig utmärkts av nån större finess. Jag ska försöka hitta Blodige baronen, han kanske kan sätta stopp för det. Vi ses, Harry."

"Ja, hej då", sade Harry och i stället för att vika av åt höger vek han av till vänster och tog en längre men säkrare väg till ugglesalen. Hans humör steg när han gick förbi fönster efter fönster som visade en strålande blå himmel; han hade träning senare, han skulle äntligen få vara tillbaka på quidditchplanen igen.

"Jag hade längtat så mycket på att få flyga och bara känna vinden fläkta runt mig", Harrys ton var drömmande när han pratade om det och Charlie fnös - det såg ut som om han ännu inte hade fått flyga på evigheter.

Någonting snuddade vid hans vrister. Han tittade ner och såg vaktmästarens utmärglade gråa katt, mrs Norris, slinka förbi honom. Hon vände sina lampliknande gula ögon mot honom ett ögonblick innan hon försvann bakom en staty av Wilfred den villrådige.

"Jag gör ingenting förbjudet", ropade Harry efter henne. Hon hade den typiska uppsynen hos en katt som skulle rapportera till sin husse, men Harry kunde inte förstå varför. Han var i sin fulla rätt att gå upp till ugglesalen en lördagsmorgon.

"Rapportera till sin husse?" frågade Kim Sloper roat.

"Katter gör inte sånt, Potter", Astoria skakade på huvudet.

"Ni växte inte upp med mrs Figg som granne", sade Harry med en axelryckning. "Tro mig, katter både kan och gör sånt."

Solen stod högt på himlen och när Harry klev in i ugglesalen bländade de glaslösa fönstren hans ögon. Tjocka silverfärgade solstrålar genomkorsade det cirkelformiga rummet där hundratals ugglor satt uppflugna på takbjälkarna, lite rastlösa i det tidiga morgonljuset; en del var tydligen just tillbaka efter en jakt. Det halmtäckta golvet knastrade lite när han klev över små fina djurben och sträckte på halsen efter en skymt av Hedwig.

"Okej, det är vidrigt", sade Lavender med en grimas.

"Alla djur behöver äta, det är naturens gång", sade Newt lugnt. "Om ugglorna inte jagar djur som möss kommer det att påverka ekosystemet och det kan leda till att andra djur. Det är en balans."

"Det är du ju", sade han när han upptäckte henne någonstans högt upp intill det välvda taket. "Kom ner hit, jag har ett brev åt dig." Med ett lågt hoande bredde hon ut sina stora vita vingar och susade ner på hans axel "Okej, jag vet att det stå Snuffles utanpå det här", sade han till henne och gav henne brevet som hon klämde fast i näbben. "Men det är förstås till Sirius", tillade han sedan i viskande ton, utan att riktigt veta varför.

"Det kanske inte var det smartaste, det kan finnas avlyssningsförtrollningar", sade mr Weasley med rynkad panna.

"Det är förbjudet att placera det", protesterade Sprout genast.

"Och det är även förbjudet att tortera elever", snäste mr Weasley innan han drog ett djupt andetag. "Jag ber om ursäkt, det var inte meningen att ta ut min frustration på dig."

"Det är okej Arthur, vi förstår att du är uppskakad efter vad som avslöjats, vi alla är det", sade Sprout vänligt och mr Weasley nickade.

Hedwig blinkade en gång med sina bärnstensgula ögon och han tolkade det som om hon förstod.

"Flyg försiktigt", sade Harry och bar fram henne till ett av fönstren.

Hedwig tog ett ögonblicks spjärns mot hans arm och flög i väg upp i den bländande ljusa himlen. Han såg efter henne tills hon blev en svart liten fläck slutligen försvann. Sedan vände han blicken mot Hagrids stuga, tydligt synlig från fönster och lika tydligt obebodd, utan rök i skorstenen och med fördragna gardiner.

Trädtopparna i Den förbjudna skogen vajade i en lätt bris. Harry betraktade dem medan han njöt av den friska luften mot ansiktet och tänkte på quidditchspelet senare… då fick han plötsligt syn på den. En väldig, reptilliknande, bevingad häst, precis lik dem som dog Hogwartsvagnarna, med vitt utbredda, läderartade svarta vingar, höjde sig upp från träden som en jättelik, grotesk fågel. Den susade runt i en stor cirkel och dök sedan tillbaka in bland träden.

"Du kan fortfarande se dem?" frågade en elev nervöst.

"Jag har inte sett en på ett tag, men ja, jag kan se dem trots att några vägrar berätta vad de är", sade Harry medan han kastade en irriterad blick mot de vuxna i salen.

"Se det som hämnd för alla hjärtattacker du gett oss via böckerna", sade Sirius med ett skratt.

"Betyder det att jag inte behöver åka och shoppa?" frågade Harry ivrigt och Remus fnös.

"Nej, du kommer fortfarande göra det", sade Sirius och kastade en blick mot Remus innan han började le. "I själva verket kommer Måntand göra dig sällskap och skaffa sig en helt ny garderob till sig, och jag menar kläder, inte möbeln."

Remus huvud svängde runt så fort att det var ett under att den inte knakade till. "Jag? Varför måste jag shoppa?"

"För att du behöver nya kläder! Och för att du inte berättade att du mådde dåligt och nästan dog. Två gånger!"

Remus grimaserade. "Harry, jag är så ledsen att jag inte tog ditt straff på allvar. Jag inser nu hur jobbigt det kommer vara."

Harry försökte dölja sitt leende och lutade sig framåt medan han i en högljudd viskning sade: "Vi får planera vår flyktplan. Jag tror en allians är i vårt bästa intresse."

Remus nickade allvarligt. "Jag instämmer. Det är vårt enda hopp för överlevnad."

Alltihop hade hänt så fort att Harry knappt kunde tro vad han hade sett, men hans hjärta bultade häftigt.

Dörren till ugglesalen öppnades bakom honom. Han hoppade till av chocken och när han hastigt vände sig om fick han se Cho Chang, som höll ett brev och ett paket i handen.

"Hej", sade Harry mekaniskt.

"Å… hej", sade hon andlöst. "Jag trodde inte att nån skulle vara här uppe så tidigt. Jag kom inte ihåg det förrän för fem minuter sen, det är min mammas födelsedag i dag."

"Åh, du vill inte glömma det", sade Sirius allvarligt och avbröt sitt misstänksamma betraktande av sin gudson och bästa vän.

"Jag trodde att du inte gillade din mamma", protesterade Katrina förvirrat.

"Åh, det gör jag inte, men det gav mig en ursäkt att varje år gå ut och köpa smycken tillverkade av mugglare som jag gav henne inför hela släkten. Och hon kunde inte säga ett ljud om det för skammen det skulle medföra över familjen. Det var så underhållande att se henne hålla tillbaka sina skrik och tvinga fram komplimanger för det… i själva verket var det underhållande att se hela släkten berömma mugglarprodukter", sade Sirius med ett gigantiskt leende.

"Jag visste att det var en anledning till varför du såg så belåten ut varje gång dina paket fick godkännande!" flämtade Narcissa medan hon misstroget såg på sin kusin. "Jag kan inte förstå att du gav dem sånt."

"Kan du inte? Då känner du uppenbarligen inte Sirius för det där är så typiskt honom", fnös Tonks och skakade på huvudet med ett skratt.

Hon höll upp paketet.

"Jaha", sade Harry.

"Du är lika illa som Remus", fnös Sirius.

"Ursäkta mig?" protesterade Remus och korsade armarna medan han såg utmanade på sin vän.

"Tre ord: honungsöl i ansiktet", sade Sirius med ett oskyldigt leende och Remus grimaserade.

"Jag fick panik", muttrade han men avhöll sig från att protestera något mer; han visste att Sirius hade en poäng.

Hjärnan verkade ha slutat fungera. Han ville säga någonting roligt och intressant, men minnet av den hemska bevingade hästen fyllde fortfarande hela hans medvetande.

"Okej, det är en godtagbar ursäkt", sade Charlie med ett brett leende.

"Vilken fin dag", sade han och gjorde en gest mot fönstren.

"Jag tar tillbaka det, du är värre än Remus", fnös Sirius och skakade på huvudet så att hans hår flög åt alla håll.

"Är jag inte!" flämtade Harry dramatiskt med handen framför hjärtat.

"Du kanske inte har slängt honungsöl i ansiktet på någon, men du misslyckades med att dricka när hon log mot dig", påpekade Ron i en släpig ton och Harry gav honom en ursinnig blick.

Det kändes som om han skrumpnade ihop invärtes, så generad var han. Vädret. Han pratade om vädret…

"Du inser åtminstone själv att det är ett värdelöst ämne", fnös Percy och skakade på huvudet.

"För du pratar så bra med motsatta könet", sade Charlie med ett höjt ögonbryn.

"Vem av oss två är det som faktiskt har en flickvän just nu?" sköt Percy tillbaka och korsade armarna framför bröstet.

"Vänta är du fortfarande ihop med… öh, Penelope?" frågade Ginny förvånat och vände sig mot Percy. "Du sa att hon var din flickvän för några dagar sen."

Percy sög in underläppen mellan tänderna och verkade börja gnaga försiktigt på den. "Det är komplicerat just nu…"

"Komplicerat?" frågade Charlie ivrigt. "Vad hände med att du var så duktig på att prata med motsatta könet."

Percy suckade och skakade på huvudet. "Vi är officiellt fortfarande ihop men… atmosfären kring oss är stelare. Vi jobbar på det."

"Oroa dig inte, alla förhållanden har sina tuffa perioder", sade mr Weasley tröstande och Percy log svagt.

"Ja", sade Cho och såg sig omkring efter en passande uggla. "Bra väder för quidditch. Jag har inte varit ute på hela veckan, har du?"

"Nej."

Cho hade valt ut en av skolans tornugglor. Hon lockade ner den på sin arm, där den tjänstvilligt höll fram ett ben så att hon kunde fästa paketet.

"Hur är det, har Gryffindor fått nån ny vaktare än?" frågade hon.

"Javisst", sade Harry. "Det är min kompis, Ron Weasley, känner du honom?"

"Tornadoshataren?" sad Cho ganska kyligt. "Är han bra?"

"SPION! AVBRYT!" skrek Oliver och rätade hastigt på sig. I sin brådska lyckades han smälla till Alicia på kinden med en flaxande hand. "Ledsen älskling. Harry, säg inte ett ord!"

Cho blinkade långsamt ett par sekunder innan hon gav ifrån sig en högljudd fnysning. "Du har verkligen något emot mig. Först med att knuffa ner mig från kvasten och nu det här."

"Det är du som snokar!" protesterade Oliver och korsade armarna

"Jag startade en konversation om något vi hade gemensamt, eller tycker du att vi skulle ha fortsatt prata om vädret?" Cho höjde ett ögonbryn utmanande och ignorerade Harrys lågmälda muttrande.

"Jadå", sade Harry, "jag tror det. Fast jag såg inte hans uttagningsförsök. Jag hade straffkommendering."

Cho tittade upp fastän paketet bara var halvvägs fäst vid ugglans ben. "Den där Umbridge är en vidrig typ", sade hon med låg röst." Ge dig straffkommendering bara för att du berättade sanningen om hur… hur… hur han dog. Alla i hela skolan har hört om det. Det var verkligen modigt av dig att trotsa henne så där."

"Det var det, försök bara att inte göra om det", sade Tonks med en grimas.

"Öh… jag kan inte, um, du vet, lova något", Harry kliade sig bakom örat. Remus och Sirius stönade; de visste båda två att det skulle hända igen flera gånger, men det var något som de helst av allt ville glömma bort.

Harry pumpades så snabbt upp igen inombords att det kändes som om han skulle kunna säga några tum ovanför det halmtäckta golvet. Vad brydde han sig om en idiotisk flygande häst när Cho tyckte att han hade varit modig. Ett ögonblick funderade han på att liksom oavsiktligt visa henne sin sårade hand när han hjälpte hennes att knyta fast paketet på ugglan,

"Du måste skämta? Det är vad det tog för dig?!" protesterade Ron och såg misstroget på sin bästa vän. "Jag fick praktiskt taget dra det ur dig!"

"Jag visade faktiskt aldrig handen", protesterade Harry hastigt.

"Ändå... beröm från en vacker flicka och du är redo att visa handen genast… Ginny, du borde ha berömt honom mer!"

"Om han inte var en sån idiot så skulle jag kanske göra det", sade Ginny med ett oskyldigt leende och Harry räckte ut tungan.

men i samma stund som den nervpirrande tanke dök upp öppnades dörren till ugglesalen igen.

Vaktmästaren Filch kom flåsande in i rummet. Han hade mörkröda fläckar på de insjunkna, ådrade kinderna, hakan darrade och det tunna gråa håret var rufsigt; han hade tydligen sprungit dit upp. Mrs Norris kom tassande i hälarna på honom, stirrade på ugglorna ovanför och jamade hungrig. Det hördes ett nervöst flaxande av vingar uppifrån och en stor brun uggla klapprade hotfullt med näbben.

"Vänta, mrs Norris vill äta upp ugglorna?!" flämtade en andraårselev förskräckt.

"Piggy!" utbrast Ron och gjorde en rörelse som fick det se ut som om han var på väg att hoppa upp och springa iväg mot uggleboet för att kontrollera att Piggy var vid liv.

"Oroa dig inte, Hedwig försvarar honom", sade Harry och klappade Ron på axeln.

"Men när hon inte är där?" frågade Ron ängsligt.

"Piggy har för mycket energi för att mrs Norris skulle orka fånga honom", fnös Neville och skakade på huvudet. "Dessutom är dörren stängd så mrs Norris kommer inte in, och gör hon det så kan ugglorna flyga."

"Aha!" sade Filch och tog ett plattfotat steg mot Harry medan de påsiga kinderna darrade av ilska. "Jag har fått ett tips om att du tänker skicka efter en massa stinkbomber!"

"Vart skulle han fått ett sånt tips ifrån?" frågade Charlus misstänksamt.

"Från vem som helst? Harry har inte direkt varit populär i år", fnös Dean.

"Och hur är det en skillnad från alla mina andra år?" frågade Harry torrt medan han betraktade sin vän med ett litet leende.

"Du var inte impopulär i ditt tredje år", påpekade Ginny med en axelryckning. "Men det är enda året du har klarat av något sådant.

Harry lade armarna i kors och stirrade stint på vaktmästaren.

"Vem har sagt till er att jag skulle beställa stinkbomber?"

"Harry, han kommer se det som bevis att du faktiskt gjorde det", stönade George och gned sig runt vänstra tinningen.

Fred fnös. "Med den lilla skitungens tur så kommer han undan med det utan problem. Jag svär att han har sålt sin själ."

"Det var så jag…", Harry avbröt sig tvärt med en grimas. "Låt oss säga att jag sålde min själ. Visst. Exakt när gjorde jag det? För enligt er finns det många tillfällen jag kan ha gjort det."

"Du har nio själar, eller rättare sagt hade nio själar. Så du har sålt flera", sade Lee med en axelryckning.

"Nio själar?" frågade Harry och rynkade på pannan.

"Ja, som en katt. Lejon är bara stora katter. Därav nio själar."

Katie stönade och ignorerade hur Fred skakade av tillbakahållet skratt. "Liv... det är nio liv."

"Liv, själ, vad är skillnaden i längden? Mitt argument håller fortfarande", sade Lee med en axelryckning. Katie öppnade munnen för att säga emot honom, men stängde den snabbt igen efter att ha beslutat att det inte var värt kampen.

Cho såg från Harry till Filch och rynkade också pannan. Tornugglan på hennes arm, som var trött på att stå på ett ben, gav ifrån sig ett otåligt hoande, men hon låtsades inte om det.

"Jag har mina källor", sade Filch med en självbelåten väsning. "Ge nu hit det du tänker skicka."

Harry, som kände sig oerhört tacksam över att han hade skickat i väg brevet så fort, sa: "det kan jag inte, det är borta."

"Det var tur, det hade inte varit bra om han fått tag på brevet trots att det var kodat", sade mr Weasley med lätt rynkad panna.

"Jag har tur i de små detaljerna, men otur när det kommer till större saker", sade Harry med en axelryckning. "Och jag hade förstört brevet innan jag frivilligt lämnat över det till Filch."

"Och fått en straffkommendering för det", påpekade Hermione och Harry ryckte på axlarna igen.

"Det är inte som om straffkommenderingar är något främmande för honom, han har ju haft en hel del", påpekade Ron nonchalant. "Det oroväckande i det scenariot är snarare vad för ondskefulla saker Filch skulle koka ihop."

"Borta?" sade Filch och hans ansikte förvreds av ursinne.

"Borta", sade Harry lugnt.

Filch öppnade rasande mannen, stod och tuggade några sekunder utan att få fram ett ljud och lät sedan blicken glida över till Harrys klädnad. "Hur vet jag att du inte har det i fickan?"

"Får jag påminna dig Argus om att du inte har rätt att genomsöka elevers tillhörigheter", sade McGonagall med en spetsig blick mot vaktmästaren som stod i vänstra hörnet längst ner i salen.

"Därför att …."

"Jag såg honom skicka iväg det", sade Cho ilsket.

Filch svängde runt mot henne. "Du såg honom…?"

"Det är riktigt, jag såg honom", sade hon skarpt.

"Ah, hatet mot Filch. Något vi alltid kan lita på som kan förena alla elever", sade Gabriel och låtsades torka bort en tår från ögonvrån.

"Det är förvånande att Umbridge inte har förenat er på samma sätt", sade Tonks och kastade en snabb blick upp mot lärarbordet där Umbridge satt och blängde ner på eleverna. Tonks hand sökte sig till sitt trollspö: om den andra häxan om så mycket som tänkte på att attackera någon elev så skulle hon stoppa henne.

"Hon behandlar oss olika, hon gillar majoriteten av Slytherineleverna. Filch hatar alla och vem du är spelar ingen roll", sade Seamus med en axelryckning.

"Åh, vi gillar henne inte heller, vi har bara dragit nytta av det faktum att hon verkar tycka om oss", sade Tracy avfärdande. "Ni skulle höra hur Malfoy eller Parkinson pratar om henne."

"Malfoy ogillar Umbridge?" frågade Neville tvivlande.

"Avskyr henne snarare, men han ser henne som en nödvändig ondska, så han leker snällt och skaffar sig bra kontakter", sade den mörkhåriga häxan medan hon betraktade Draco som såg på Umbridge utan att röra en min.

Det blev ett ögonblicks paus. Filch blängde ilsket på Cho och Cho blängde tillbaka, sedan hasade vaktmästaren mot dörren. Han stannade med handen på dörrvredet och såg sig om på Harry.

"Om jag känner så mycket som en fläkt av en stinkbomb…"

Han linkade nerför trappan. Mrs Norris kastade en sista längtansfull blick på ugglorna och följde sedan efter. Harry och Cho såg på varandra.

"Hur ska han kunna veta att det är du som kastade den dock?"

"Det kan han inte, och så vida det inte finns bevis så kan ni inte bli bestraffade. Det hjälpte oss att slippa undan många straffkommenderingar under vår tid här", sade Sirius och flinade stort.

"Och ändå", avbröt Dorea i en släpig ton, "så fick jag praktiskt taget brev varje vecka om ert senaste hyss."

"Varje vecka är att ta i lite", sade Remus och viftade avfärdande med handen. Tonks fnittrade och skakade på huvudet.

Det var så lite", sade Cho, en smula skär om kinderna, och fäste till sist paketet vid tornugglas andra ben. "Du beställde väl inga stinkbomber, va?"

"Nej" sade Harry.

"Jag undrar varför han trodde att du gjorde det då?" sade hon när hon bar över ugglan till fönstret. Harry ryckte på axlarna. Han var lika förbryllad över det som hon, men konstigt nog bekymrade det honom inte särskilt mycket för ögonblicket.

"Klart det inte gjorde... pojkar", sade Ginny och himlade med ögonen.

"Hermione och Lockman", hostade Ron och Harry var tvungen att bita ner på sin underläpp för att inte börja skratta högt medan Hermione rodnade ursinnigt vid påminnelsen. Hon slet tag i en kudde som låg vid deras fötter och höjde den för att smälla till Ron med den, men han lyckades fånga den och en dragkamp om kudden startades istället.

"Kom igen!"

"Du kan ta honom, Hermione! Ta i lite!" jublade Ginny och studsade nästan på sin plats.

"Låt henne inte vinna!" protesterade Bill men i samma stund som han sade det släppte Ron taget och han stönade, för att sedan börja skratta när det resulterade i att Hermione, som dragit kudden mot sig med all kraft hon hade, fick kudden rakt i ansiktet. Och Bill var inte den enda som började skratta - alla som sett det hade själva brustit ut i skratt.

De lämnade ugglesalen tillsammans. Vid ingången till en korridor som ledde mot slottets västra flygel sade Cho:

"Jag går den här vägen. Ja… hej så länge då, Harry."

"Visst… hej så länge."

Hon log mot honom och försvann. Harry gick vidare med en känsla av stillsam glädje. Han hade lyckats prata med henne en lång stund utan att göra bort sig en enda gång…

"Det är diskutabelt, du började att prata om vädret med henne", fnös Hermione och Harry gav henne en förrådd blick.

"I hans försvar ledde det till en diskussion om quidditch, och det var inte för att hon spionerade", sade Alicia med ett skratt samtidigt som hon gav Oliver, som öppnat munnen, en varnande blick.

Det var verkligen modigt av dig att trotsa henne så där… Cho hade kallat honom modig… och hon avskydde honom inte för att han var i livet. Visserligen hade on föredragit Cedric, det visste han… fast om han bara hade bjudit henne på julbalen före Cedric hade saker och ting ha varit annorlunda… hon hade verkat uppriktigt ledsen över att behöva säga nej när Harry frågade henne.

Cho drog efter andan och stirrade med stora ögon på Harry. "Harry…"

"Det är okej, jag förstår att du hellre ville att Cedric skulle…", Harry ryckte på axlarna, osäker på hur han skulle formulera vad alla förstod han skulle säga.

Cho skakade på huvudet. "Nej… nej Harry, jag önskade aldrig att du skulle… att Cedric skulle överleva, självklart… men aldrig att du skulle ta hans plats!"

"Åh…" Harry såg på henne med lätt öppen mun. "Jag… um, tack?"

"Vi kanske bara ska fortsätta läsa", föreslog mr Weasley hastigt.

"Gomorron", sade Harry muntert till Ron och Hermione när han satte sig bredvid dem vid Gryffindorbordet i stora salen.

"Vad ser du så glad ut för?" sade Ron och tittade förvånat på honom.

"Ähum… för att få spela quidditch senare i dag", sade Harry glatt och drog till sig ett stort serveringsfat med ägg och bacon.

"Du ljög för oss", sade Hermione med rynkad panna.

"Inte direkt, jag såg verkligen fram emot att få spela quidditch", sade Harry. "Och jag… jag… nope, jag tappade det. Ingen aning om vart jag var på väg."

"Hur kan du ha glömt vad du skulle säga? Ingen avbröt dig ens", protesterade Hermione och skakade på huvudet.

"Min hjärna fungerar på ett mystiskt vis."

"Å… javisst ja", sade Ron. Han lade ifrån sig sin rostade brödskiva och tog en stor klunk pumpsaft. Sedan sade han: "Hör du, skulle du ha något emot att gå lite tidigare med mig, bara för att… öh… hjälpa mig att öva före träningen? Så jag får bli lite varm i kläderna."

"Okej", sade Harry.

"Vet ni, det tycker jag faktiskt inte att ni ska göra", sade Hermione allvarligt. "Ni ligger båda långt efter med era läxor redan nu…."

"Hermione har rätt, ni borde verkligen fokusera mer på skolan", sade mrs Weasley och rynkade på pannan medan hon betraktade sin yngsta son.

"Det är bara första veckan", protesterade Charlie. "De kommer ångra det på söndagen, men det är inte hela världen."

"Nej, Molly har rätt. De bör göra sina läxor innan de ägnar sig åt nöje", sade Remus och Harry sjönk ihop en aning.

"Det minskar stressen i längden och ger dig mer fritid om du får det överstökat…"

"Ska vi verkligen tro på att du gjorde dina läxor? Sirius, var inte löjlig", fnös Narcissa och skakade på huvudet åt sin kusin som delade en lång blick med Remus som svagt ryckte på axlarna.

"Och du verkar ha glömt att James, Sirius och Remus var bland de bästa eleverna på skolan", avbröt Dorea och gav sin släkting en utmanande blick.

"Det hjälpte att se läxorna som utmaningar... som upptåg man kunde göra", sade Sirius med en axelryckning och professorerna suckade.

"Det förklarar åtminstone en hel del… okej, jag ska vara tyst nu", sade madam Hooch med ett skratt när hon såg de äldre professorernas blickar.

Men hon avbröt sig, för morgonposten anlände just, och som vanligt kom The Daily Prophet susande ner mot henne i näbben på en hornuggla, som landade farligt nära sockerskålen och höll fram ett ben. Hermione stoppade ner en knytning i ugglans läderpung, tog tidningen och ögnade kritiskt igenom förstasidan medan fågeln flög i väg.

"Någonting intressant?" frågade Ron. Harry log brett, för han visste att Ron väldigt gärna ville avleda henne från ämnet läxor.

"Nej", suckade hon, "bara nåt larv om att basisten i Systrarna Spöks band ska gifta sig."

"Det är intressant!"

"Alla är inte lika galna i dem som du är", fnös Charlie och skakade på huvudet åt Tonks. "Om man frågar dig är de världens bästa band."

"För att de är det. Remus!" Tonks vände sig mot Remus med hoppfulla ögon.

"Öh, jag kan inte säga att jag lyssnat särskilt mycket på dem... jag lyssnar mer på mugglarband om jag ska vara ärlig… men om de har någon konsert kan vi kolla om vi kan få tag på biljetter?"

Tonks gav ifrån sig ett pip av förtjusning och gav honom en kram. "Bästa pojkvännen! Det kommer bli så kul, jag ska hålla ögonen öppna och om jag har tur kan jag lyckas få tag i bra platser!"

"Borde inte han betala? Det var han som bjöd ut dig", påpekade Hannah smått förvånat och Tonks himlade med ögonen.

"Varför då? Jag tjänar för tillfället bättre än vad han gör, det är ett band som jag gillar och han lyssnar inte på dem. Det är mer logiskt att jag köper biljetterna och förhoppningsvis börjar han gilla dem och kan betala nästa konsert i så fall", Tonks höjde på båda ögonbrynen i en snabb rörelse innan hon lät dem falla tillbaka i sin normala position.

Remus skruvade obekvämt på sig. Han hade tystlåtet försökt räkna ut hur mycket biljetterna skulle gå på och hur han skulle ha råd med det. "Det låter rättvist, men jag betalar middagen i så fall."

Tonks ryckte på axlarna. "Visst, absolut. Men vi kommer definitivt gå ut flera gånger innan det, för just nu har de inte sagt något om någon konsert och jag vägrar vänta på att få visa upp dig."

"Okej kärleksfåglar, ni kan planer era dejter och framtida bröllop någon annan gång. Just nu vill vi andra fortsätta läsa", avbröt Sirius och himlade med ögonen samtidigt som han bet tillbaka ett leende åt de avundsjuka blickarna som en del elever kastade på Tonks.

"Vi måste planera långt i förväg för att se till att du inte misslyckas med din roll som brudtärna", protesterade Tonks allvarligt och delade en road blick med Remus.

"Så länge klänningen går förbi mina knän har jag inga problem med det", sköt Sirius tillbaka och Charlie satte vattnet han höll på att dricka i halsen.

"Du passade väldigt bra i klänning under vårt sjunde år, men jag trodde du skulle stå vid min sida", sade Remus med en kritisk blick medan han strök sin haka. "Men om Tonks ska försöka sno dig så kan vi ju så klart alltid försöka klona dig."

"Nej! Jag förbjuder det, ingen här inne ska klona sig, och allra minst en av marodörerna", avbröt McGonagall högt och hennes läppar var tätt sammanpressade.

Tonks hummade förstående innan hennes blick gled över mot Charlie som korsade armarna över bröstet. "Jag kan vara din brudtärna, men jag sätter inte på mig en klänning för det."

Luna rynkade på pannan medan hon såg sig omkring. "Jag trodde någon var tvungen att fria innan man planerade bröllopets detaljer."

"De driver bara… även om jag hoppas att jag inte kommer behöva se Sirius i en klänning", sade Harry med lätt rynkad panna. Innan han hann fundera något mer på det hade Bradley valt att fortsätta läsa.

Hermiones slog upp tidningen och försvann bakom den. Harry frossade på ännu en portion ägg och bacon. Ron stirrade upp på de höga fönstren med en lätt förströdd min.

"Vänta ett tag", sade Hermione plötsligt. "O nej… Sirius!"

"Jag? Vad hände?" frågade Sirius förvånat medan han vände sig mot Hermione förvånat.

"Borde inte du veta?" frågade Narcissa misstroget.

"Det står så mycket om mig i tidningarna och nittio procent av det är inte sant", Sirius ryckte på axlarna. "Jag menar jag läser allting, det är den enda underhållningen jag kan få i princip men allting flyter ihop tillslut. I somras rånade jag tydligen ett gäng barn på deras fickpengar och godis i Manchester. Jag har aldrig ens satt en fot i Manchester."

"Vad har hänt?" sade Harry och slet till sig tidningen så häftigt att den revs mitt itu och lämnade honom och Hermiones med varsin halva i handen.

"Trolldomsministeriet har fått tips från en pålitlig källa om att Sirius Black, den ökände massmördaren… bla, bla, bla… för närvarande håller sig gömd i London!" läste Hermione från sin halva i en förfärad viskning.

"Jag sa ju att det var en dålig idé", sade mrs Weasley ogillande och Dorea spände blicken i den andra häxan.

"Och om du inte sagt något hade det kanske inte varit ett problem."

Mrs Weasley frös innan hon sjönk ihop, som om all luft gått ur henne. "Du har rätt, det var ett dumt misstag av mig."

"Lucius Malfoy, det kan jag slå vad om", sade Harry med låg, ursinnig röst. "Han kände säkert igen Sirius på perrongen."

"Berättade ni aldrig för honom?" frågade Ginny förvånat. "Jag trodde ni berättade allt för varandra, åtminstone när det kommer till sådana saker."

"Vi blev distraherad av annat", sade Hermione svagt.

"Eller rättare sagt - någon annan", rättade Harry och nickade mot lärarbordet, de som lyssnade vände sig om och betraktade Umbridge som verkade sitta och anteckna något.

"Vad tror ni hon håller på med?"

"Planer för hur ska kunna legalisera tortyr", muttrade George medan han med tårna på högra foten sparkade undan en tom mugg. Han ignorerade bestämt sin mammas blick över handlingen.

"Va?" sade Ron och såg skrämd ut. "Du sa inte…"

"Sssch!" sade de båda andra.

"… Ministeriet varnar alla i trollkarlssamfundet för Black, som är mycket farlig… dödade tretton personer… bröt sig ut ur Azkaban… Den vanliga smörjan", avslutade Hermione och lade ner sina halva av tidningen medan hon ängsligt tittade på Harry och Ron. "Han kommer helt enkelt inte att kunna lämna huset igen, det är det enda", viskade hon. "Dumbledore sa faktiskt åt honom att inte göra det."

"Åja, han skällde ut mig en hel del för det…" sade Sirius och himlade med ögonen. "Som om jag inte är vuxen och kan fatta egna beslut."

"Det kanske var fel av mig Sirius, men jag vill bara ditt bästa", sade Dumbledore med en suck.

"Jag vet, varför tror du att jag fortfarande är kvar i det förbaskade huset? Det är inte för att jag trivs", muttrade Sirius och skakade på huvudet.

Harry tittade dystert ner på den bit av The Prophet som han slitit av. Större delen av sidan ägnades åt en annons för Madam Malkins klädnader för alla tillfällen, som tydligen hade rea.

"Hör ni, titta på det här!" sade han och slätade ut sidan så att Hermione och Ron kunde se.

"Klädnader är inte så viktiga, Harry", sade Seamus och himlade med ögonen.

"En bra rea är alltid viktigt", sade Narcissa och rynkade på pannan. "Varför betala mer för något i onödan?"

"Jag har alla klädnader jag behöver", sade Ron.

"Nej", sade Harry. "Titta… ser ni det lilla stycket här?"

Ron och Hermione lutade sig närmare för att läsa. Notisen var bara helt kort och placerad allra längst ner i en spalt. Rubriken löd:

Intrång på ministerium

"Det var intrång på Ministeriet?" frågade Katie förvånat och satte sig lite rakare upp.

"Vad hände?"

"Varför tror du att jag skulle veta vad som hände?" protesterade Harry medan han misstroget såg sig omkring.

"Vet du vad som hände?" frågade Anthony och höjde ett ögonbryn medan han såg på Harry.

"Jag har teorier? Jag menar, jag vet typ vad som hände... men inte direkt varför…", svarade Harry efter ett par sekunders tystnad och han verkade stålsätta sig för allas reaktioner.

"Se, det här är varför vi tror att du alltid har svaren. För att du faktiskt har svaren till det mesta", fnös Anthony och skakade på huvudet.

Sturgis Podmore, 38 år, med adress Gullregnsträdgråden 2 i Olapham, har ställts inför Wizengamotrådet anklagad för olaga intrång och rånförsök på Trolldomsministeriet den 31 augusti. Podmore stoppades av Trolldomsministeriets väktartrollkarl Eric Munch, som fann honom i färd med att försöka ta sig in genom en topphemlig dörr klockan ett på natten. Podmore, som vägrade att uppge något till sitt försvar, förklarades skyldig på båda åtalspunkterna och dömdes till sex månader i Azkaban.

"Sturgis Podmore?" sade Ron dröjande. "Visst är det den där mannen som ser ut som om han har huvudet täckt med halm? Han är en av Ord…"

"Prata inte om det!" fräste Charlie och blängde på sin yngsta lillebror.

"Ledsen", mumlade Ron och gned sig över sitt ena öra som lyste klart rött.

"Ron, sssch!" sade Hermione och kastade en skräckslagen blick omkring sig.

"Sex månader i Azkaban!" viskade Harry chockat. "Bara för att försöka ta sig genom en dörr!"

"Jag tror knappast att det var en vanlig dörr", sade Hannah men hon rynkade ändå på pannan; i bakhuvudet kunde hon höra Harrys argument om Azkaban som straff från några dagar tidigare.

"Det känns ändå inte som ett rättvist straff", sade Harry och korsade armarna framför bröstet.

"Var inte fånig, det var inte bara för att försöka ta sig genom en dörr. Vad gjorde han egentligen på Trolldomsministeriet klockan ett på natten?" andades Hermione fram.

"Tror ni att han gjorde någonting för Ordens räkning?" mumlade Ron.

Ordermedlemmarna utbytte blickar vid Rons kommentar men avhöll sig från att säga något. Böckerna avslöjade redan tillräckligt mycket av vad de höll på med och det var onödigt att ge ut mer information än nödvändigt.

"Vänta lite….",sade Harry långsamt. "Sturgis skulle ju komma och vinka av oss, minns ni inte det?"

De båda andra tittade på honom.

"Jo, ni kommer väl ihåg att han skulle ingå i vår skyddsvakt när vi tog oss till King's Cross? Och Moody var jättearg över att han inte dök upp, så han kan inte ha varit ute på nåt jobb åt dem, eller hur?"

"Ja, och han hade Moodys osynlighetsmantel", sade Ginny och bet sig i underläppen.

"Frågan är då ifall de inte räknade med att han skulle åka fast eller ifall han agerade på eget bevåg", sade George med en sänkt röst.

"Bara för att du sänker rösten betyder det inte att jag inte kan höra dig", påpekade Angelina med ett litet leende och George skrockade till.

"Det är mamma vi inte vill ska höra, hon är inte glad över att vi investerar tid i vad Orden håller på med."

"Ja, men de kanske inte väntade sig att han skulle åka fast", sade Hermione.

"Det skulle kunna vara en falsk anklagelse!" utropade Ron upphetsat. "Nej, lyssna nu!" fortsatte han och sänkte rösten dramatiskt när han såg Hermiones varnade ansiktsuttryck. "Ministeriet misstänker att han är en av Dumbledores anhängare, så de kanske lurade i väg honom till ministeriet, och han försökte inte alls ta sig genom nån dörr! De kanske bara hittade på nånting för att sätta fast honom!"

"Det är en möjlighet" sade Katie högt. "Det skulle inte förvåna mig ett dugg om Fudge gjort det." Medan hon pratade stirrade hon rakt på Umbridge som knöt händerna hårt.

"Med tanke på att de dolt Du-vet-vems återkomst så kan jag se dem sätta dit någon för något de inte gjort", instämde Leanne misstänksamt.

"Strunt i det, jag menar, kolla bara åt sidan så har du bevis på att Ministeriet kastar oskyldiga människor i Azkaban", påpekade Susan och nickade mot Sirius som vinkade.

"Men är vi säkra på det? Jag menar en gång är ett misstag, två gånger ett sammanträffande och tre gånger är ett mönster. Vi saknar två personer för att säga att det är ett mönster", protesterade Marietta i en lågmäld ton.

"Om den där killen är oskyldig saknas det bara en person, och med tanke på att de försökte fängsla Harry och inte ville låta honom försvara sig själv skulle jag säga att chansen till att åtminstone någon mer är oskyldig är ganska stor", påpekade Cho fundersamt och Marietta nickade motvilligt med en grimas.

Det blev en paus medan Harry och Hermione funderade över vad Ron hade sagt. Harry tyckte att det verkade långsökt. Hermione tycktes däremot ta det på allvar.

"Vet du, jag skulle inte bli det minsta förvånad om det var sant."

"Hur var det?" frågade Neville och vände sig emot familjen Weasley, Sirius och Remus.

"Vi kan inte berätta…"

"Vi misstänker att imperiusförbannelsen var inblandad."

Mr Weasley och Sirius svarade i mun på varandra och alla i orden vände sig mot Sirius med irriterade blickar när de hörde hans svar. "Vad? Vi vet alla att han inte hade någon anledning till att vara där. Och känner jag de här tre så kommer de få reda på det förr eller senare."

Hon vek eftertänksamt ihop sin halva av tidningen. När Harry lade ner sina bestick verkade det som om hon vaknade upp ur en dröm.

"Okej, då tycker jag att vi först borde ta itu med uppsatsen för Sprout om självgödslande buskar, och om det går bra kan vi börja öva på McGonagalls inanimatusbesvärjelse före lunch."

Harry kände ett litet sting av dåligt samvete när han tänkte på högen med läxor som väntade på honom, men himlen var klart, upplivande blå, och han hade inte flugit sin Åskvigg på hela veckan.

"Du har inte flugit på en sommar", rättade Oliver med en suck.

"Uh, ja… precis. Inte flugit på en sommar, ja..."

Mrs Weasley spände blicken i honom och de andra ungdomarna som bott på Grimmaldiplan under sommaren. "Vad gjorde ni?"

"Inget?" svarade Fred, George, Ron och Ginny hastigt innan de armbågade Harry och Hermione för att få dem att upprepa svaret.

"Pojkar, flickor", avbröt mr Weasley hastigt när han såg sin frus blick.

"Vi kanske… öh, flög lite… inomhus?" sade Hermione som hade krupit ihop en aning under blickarna.

"Rättelse - de flög medan Hermione gömde sig", mumlade Alicia och Katie fnittrade.

"Ni…", mrs Weasley blinkade chockat innan hon suckade. "När då?"

"Du handlade", sade George och ryckte på axlarna.

"Jag börjar se antydan till ett mönster om att ni gör saker ni inte bör när hon är och handlar", sade Lavender med ett skratt.

"Vi hade faktiskt alltid åtminstone en vuxen persons tillåtelse", påpekade Harry med en axelryckning och Sirius blinkade med vänstra ögat mot honom.

"Vi kan ju alltid göra det i kväll", sade Ron när han och Harry gick nerför de sluttande gräsmattorna mot quidditchplanen, med kvastarna över axeln och med Hermiones hemska varningar för att de skulle köra på alla sina GET-prov fortfarande ringande i öronen.

"Det är första veckan", protesterade Seamus förskräckt.

"Det är Hermione", fnös Ron och Seamus höjde blicken mot taket medan han funderade innan han började nicka långsamt.

"Och vi har imorgon på oss.. Hon hetsar upp sig alldeles för mycket över skoljobbet, det är det som är felet med henne." Han tystnade ett ögonblick och tillade sedan i lite oroligare ton: "Tror du hon menade vad hon sade om att vi inte fick skriva av henne?"

"Ja, det gör jag", sade Harry. "Men det här är också viktigt, vi måste öva om vi vill vara kvar i quidditchlaget."

"Visst, det har du rätt i", sade Ron glatt. "Och vi har gått om tid att göra alltsammans…"

"Det gäller bara att balansera sin tid", sade Remus med ett uppmuntrande leende.

"Vi fick allting gjort i tid", sade Ron med en grimas.

"Med nöd och näppe… vi lärde oss en läxa", instämde Harry med en suck.

"Med tanke på att det för det mesta inte var ditt fel så tänker jag ignorera det. Men i fortsättningen vill vi att du gör dina läxor så fort som möjligt, och ordentligt… bortsett från spådomskonst, där kan du hitta på", sade Sirius och Harry nickade med blicken sänkt mot golvet.

När de närmade sig quidditchplanen kastade Harry e blick till höger där träden i Den förbjudna skogen dystert vajade. Ingenting flög ut från dem; himlen var tom så när som på några avlägsna ugglor som flaxade runt ugglesalens torn. Han hade tillräckligt mycket att bekymra sig för, den flygande hästen gjorde honom ingen skada, han sköt bort den ur tankarna.

De hämtade bollar från skåpet i omklädningsrummet och satte i gång. Ron vaktade de tre höga målstolparna medan Harry spelade jagare och försökte skjuta klonken förbi Ron. Harry tyckte att Ron var ganska duktig. Han räddade tre fjärdedelar av de mål som Harry försökte göra och spelade bättre ju längre de övade.

"Det är inte illa för första träningen", sade Oliver uppmuntrande.

"Det blir värre", muttrade Ron och knöt händerna så att knogarna vitnade.

Efter ett par timmar återvände de till slottet för att äta lunch - under vilken Hermione tydligt klargjorde hur oansvariga hon tyckte att de var - och gick sedan tillbaka till quidditchplanen och det ordinarie träningspasset. Alla deras lagkamrater utom Angelina var redan i omklädningsrummet när de kom dit.

"Känns det bra, Ron?" frågade George och blinkade åt dem.

"Visst", sade Ron, som hade blivit allt tystade under vägen ner till planen.

"Det finns ingen anledning för att vara nervös, nervositet ökar bara risken för att begå misstag", sade Oliver med ett leende. "Se bara till att inte bli för självsäker dock."

"Jag insåg det där med nerver alldeles för sent", mumlade Ron utan att riktigt se på Oliver, vars leende bleknade.

"Är du beredd att visa dig på styva linan för oss nu, lille prefekt-plutten?" sade Fred och stack med ett försmädligt flin upp ett rufsigt huvud ur halsöppningen på sin klädnad.

"Fred! Var snäll mot din bror", sade mrs Weasley strängt och Fred himlade med ögonen.

"Håll mun", sade Ron alldeles stel i ansiktet medan han drog på sig sin egen lagklädnad för första gången. Den passade honom riktigt bra med tanke på att den hade tillhört Oliver Wood, som var betydligt bredare över axlarna.

"För att han provade den kvällen innan och vi ändrade den en aning", påpekade Angelina. "Seriöst, det var till och med med i boken att han provade den."

"Jag kan inte komma ihåg alla detaljer", protesterade Harry och Angelina fnös.

"Nej, kanske inte, men du kan komma ihåg att en man du knappt kände inte dök upp till något trots att det hände en vecka tidigare, något som bara nämndes i förbifarten, men tydligen inte något som hände kvällen innan."

"Okej, allihop", sade Angelina, som kom in från lagkaptenens rum, redan omklädd. "Då sätter vi igång. Alicia och Fred, kan ni ta med er boll-lådan ut till oss? Och just det ja, det sitter några är ute och tittar på, men dem behöver ni inte bry er om, okej?"

"Det är inte ofta folk från vårt elevhem kommer ner för att titta", sade Charlie förvånat.

Oliver, som hade armen runt Alicia, märkte hur hon blev stelare och betraktade misstänksamt boken och sitt gamla teams reaktioner. Någonting sade honom att det inte var Gryffindorelever som satt på läktaren för att se på.

Någonting i hennes ansträngt likgiltiga ton fick Harry att ana vilka de objudna åskådarna var. Och mycket riktigt, när de lämnade omklädningsrummet för det klara solljuset ute på planen var det till en skur av protestvisslingar och hånfulla tillrop från Slytherins quidditchlag och deras anhängare, som satte grupper halvvägs upp på den tomma läkaren och vars röster ekade runt stadion.

"Spioner!" väste Oliver och knöt händerna.

"Är de spioner ifall de är så öppna med det?" frågade Luna fundersamt medan hon betraktade ett grått moln som gled förbi i taket.

"Ja! Bara för man är dålig på sitt jobb betyder det inte att man inte har det jobbet. Jag menar Umbridge är fortfarande professor på skolan, trots att hon suger på det", sade Padma och hennes syster började skratta.

"Menar du inte var en professor? Hon fick sparken trots allt", rättade hon med ett hånande leende riktat mot den rosaklädda kvinnan som blängde tillbaka, men var oförmögen att göra något mer.

"Vad är det där som Weasley rider på?" ropade Malfoy med sin hånfulla släpiga röst. "Varför skulle nån vilja kasta en flygbesvärjelse över en möglig gammal stock som den där?"

"Jag kommer slå honom", väste Fred och hade Katie inte greppat tag i hans hand hade han troligtvis stormat över till Slytherinbordet.

"Du har redan gjort det", påpekade hon i en lågmäld viskning, hon mindes i samma ögonblick som hon sagt orden att det inte var sant.

"Nej, det var George, den lyckosten", muttrade Fred och sköt ut underläppen medan han blängde på Draco. Katie kunde inte låta bli att skratta lågmält trots ilskan över orättvisan att Fred blivit straffad för något han inte gjort. Hon lutade sig närmare och gav honom en kort kyss som fick honom att slappna av gradvis.

Crabbe, Goyle och Pansy Parkinson skrek av skratt. Ron satt upp på sin kvast och sparkade i väg från marken och när Harry följde efter honom såg han att Rons öron blivit alldeles röda.

"Strunta i dem", sade han och ökade farten för att hinna ikapp Ron, "vi får väl se vem som skratta när vi väl har gått vår match mot dem."

"Det kommer gå strålande, de har inte en chans", sade Oliver självsäkert. "Så länge ni tränar regelbundet och följer de tips jag gav Angelina."

"Inte konstigt att hon är så brutal", stönade Alicia och skrattade till när hon såg hans min. "Åh, se inte så upprörd ut. Du vet att vi älskar dig... men du är väldigt fanatisk när det kommer till träningarna."

"Så ska det låta, Harry", sade Angelina gillande medan hon susade runt dem med klonken under armen. Hon saktade in och höll sig svävande mitt framför sitt luftburna lag. "Okej, hör nu, vi börjar med några passningar bara för att värma upp. Hela laget, tack…"

"Hallå där, Johnson, vad är det egentligen för frisyr du har?" skrek Pansy Parkinson gällt nerifrån. "Varför skulle nån vilja se ut som om hon hade maskar ringlade ur huvudet?"

"Jag kan allt ge dig maskar som hår så du får se hur det ser ut!" väste George och blängde på Pansy medan han snurrade sin trollstav mellan fingrarna.

"Jag skulle säga till dig att tona ner så du inte hamnar i mer problem, men Umbridge har ingen makt över oss längre", sade Angelina med en axelryckning och en tacksam blick mot George.

"Åh, jag kommer inte göra något nu. För många vittnen. Men absolut ingenting är fel med ditt utseende. Du är perfekt."

Angelinas leende mjuknade och hon tryckte en kyss mot hans kind innan hon lutade sitt huvud mot hans axel och lät fingrarna tvinna en av hennes många flätor.

Angelina svepte sitt långa flätade hår ur ansiktet och fortsatte lugnt: Sprid ut er och låt oss se vad vi kan göra…"

Harry svängde runt från de andra mot den bortre sidan av planen. Ron flög bakåt mot de motsatta målet. Angelina höjde klonken i en handen och kastade den hårt till Fred, som passade till George, som passade till Harry, som passade till Ron, som tappade den.

"Det är okej, alla tappar den någon gång."

"Du är förvånansvärt positiv med tanke på att han är personen som tagit över ditt jobb", påpekade Leanne med ett höjt ögonbryn.

"Det är alltid bra att ha reservspelare, i själva verket är det korkat att inte ha det", sade Oliver med en axelryckning innan han vände tillbaka uppmärksamheten mot Bradley. Bakom hans rygg utbytte hans gamla lag nervösa blickar.

"Bra att ha reservspelare?" mimade Katie och Alicia ryckte på axlarna - hon var lite förvirrad som de andra kring vad han syftade på.

Slytherineleverna, ledda av Malfoy, vrålade och tjöt av skratt. Ron, som hade susat i väg mot marken för att fånga klonken innan den landade, tog upp kvasten så klumpigt ur dykningen att han nästan gled av och flög rodnade tillbaka upp till normal spelhöjd igen.

"De har ingen tillåtelse att vara där", protesterade Bill och Fleur gav honom en irriterad blick när han praktiskt taget utbrast orden rakt in i hennes öra.

"Umbridge gav dem tillåtelse", morrade Angelina och hennes blick vandrade mellan den före detta professorn och Slytherins quidditchlag.

"Klart hon gjorde", mumlade Remus missnöjt.

Harry såg hur Fred och George utbytte blickar, men konstigt nog sade ingen av dem någonting, och det var han tacksam för.

"Vi visste att han kunde spela bättre. Jag menar från vad vi sett var han aldrig på Olivers nivå", började Fred innan George tog över:

"Men han var bättre än det där. Vi förstod inte varför."

"Nerver kan påpeka mycket, han måste arbeta med det", sade Charlie och rynkade på pannan. "Men jag vet inte hur ni ska lösa det, trolldrycker är olagligt i sporten."

"Skicka vidare, Ron", ropade Angelina, som om ingenting hade hänt. Ron kastade klonken till Alicia, som passade bakåt till Harry, som passade till George…

"Hör du, Potter, hur känns det i ärret?" ropade Malfoy. "Är du säker på att du inte behöver lägga dig och vila? Det måste vara… få se nu… du har väl inte varit i sjukhusflygeln på en hel vecka, det måste vara rekord för dig, va?"

"Jag hatar att han har rätt", sade Hermione och skakade på huvudet och Harry gav henne en förrådd blick.

"Och lov räknas inte", tillade Ginny hastigt när hon såg glimten som plötsligt dykt upp i hans ögon.

"Giiiinnnnyyyy, det är meningen att du ska vara på min sida", stönade Harry medan han lutade huvudet mot ryggstödet och suckade ljudligt.

George passade till Angelina, hon kastade klonken bakåt till Harry, som inte var beredd på det men fångade den med fingertopparna och snabbt passade den vidare till Ron, som slängde sig efter den och missade med några få centimeter.

"Kom igen nu, Ron", sade Angelina förargat när han dök ner mot marken igen, på jakt efter klonken. "Du måste se upp."

Det var svårt att säga vad som var rödast, Rons ansikte eller klonken, när han än en gång återvände till spelhöjd. Malfoy och resten av Slytherinlaget vrålade av skratt. I sitt tredje försök fångade Ron klonken:

Ett jubel uppstod från Gryffindoreleverna och ingen lade märke till hur Ron snarare än att vara glad istället sjönk ihop på sin plats och gjorde sig mindre.

kanske det var i lättnaden över det som han passade den vidare så entusiastiskt att den susade tvärs genom Katies utsträckta händer och träffade henne hårt i ansiktet.

"Förlåt!" stönade Ron och flög hastigt fram till henne för att se om han hade gjort henne illa.

"Lämna aldrig din position!" protesterade Oliver, Charlie och Bill i mun på varandra.

"Men hon kunde ha behövt min hjälp", protesterade Ron, men Oliver skakade på huvudet.

"Det finns andra spelare på planen som kan hjälpa med det om det krävs. Du är vaktaren, du kan inte lämna målstolparna ovaktade!" Oliver gav Ron en hård blick medan han pratade. "Du är sista försvaret laget har. Dina personliga känslor och värderingar måste försvinna så fort du sätter din fot på planen."

"Flyg tillbaka till din plats, hon klarar sig fint!" kommenderade Angelina. "Men eftersom det är en lagkamrat du passar till kan du väl försöka att inte slå ner henne från kvasten? Vi har dunkare till det!"

Katie blödde näsblod. Nere på läktaren stampade Slytherineleverna med fötterna och kom med hånfulla tillrop. Fred och George flög fram till henne från olika håll.

"Ron fick precis tillsägelse att inte göra det", fnös McLaggen. "Weasleys och deras oförmåga att lyssna."

"Det är min flickvän!" protesterade Fred och blängde på den andra eleven.

"Och vad är hans ursäkt?" frågade McLaggen och nickade hånande mot George som knöt händerna.

"Jag behöver ingen ursäkt, hon är min vän. Och troligtvis framtida syster om de fortsätter som de gör", morrade han och ignorerade sin tvillings muttrande om att han och Angelina inte var mycket bättre.

"Varsågod, ta det här", sade Fred till Katie och räckte henne någonting litet och mörkrött ur sin ficka. "Det stoppar blödningen på nolltid."

"Vad var det?" frågade Dorea intresserat och Fred vände sig bort ifrån McLaggen med en irriterad fnysning.

"Näsblodsnougat, fast motgiftet till det", sade han och Katie kramade om hans hand.

"Det funkar utan första delen?" frågade Dorea och höjde ett ögonbryn. Det andra anslöt sig när pojken nickade. "Imponerande, väldigt imponerande."

"Okej", ropade Angelina. "Fred och George, hämta era slagträn och en dunkare. Ron, flyg upp till målstolparna. Harry, släpp lös kvicken när jag säger till. Vi ska förstås sikta på Rons mål."

Harry susade i väg efter tvillingarna för att hämta kvicken.

"Ron klantar sig ju bara hela tiden", muttrade George när de landade tillsammans vid lådan som innehöll bollarna och öppnade den för att ta fram en av dunkarna och kvicken.

Ron rodnade och sänkte blicken till sitt knä där han förstrött började dra i en tråd som kommit lös i hans byxor.

"Han är bara nervös", sade Harry, "han var i fin form när jag övade med honom i morse."

"Ja, jag hoppas att han inte toppade formen för tidigt", sade Fred dystert. De sköt upp i luften igen. När Angelina blåste i sin visselpipa släppte Harry kvicken och Fred och George lät dunkaren flyga i väg.

Från och med det ögonblicket var Harry knappt medveten om vad de andra gjorde. Det var hans uppgift att fånga in den lilla gyllene kringresande bollen som var värd etthundrafemtio poäng för sökarens lag, och att göra det krävde en enorm hastighet och skicklighet. Han ökade farten, rollade och girade ut och in mellan jagarna medan den varma höstluften piskade honom i ansiktet och de avlägsna vrålen från Slytherineleverna bara hördes som ett meningslöst brus i öronen…. men alldeles för snart tvingade visselpipan honom att stanna igen.

Alla quidditchspelare i salen suckade vid beskrivningen av hur det kändes att flyga. Harry, Fred och George slöt alla sina ögon och försökte föreställa sig känslan. Det hade varit evigheter sen de senast satt på en kvast och kunde känna vinden svepa genom håret.

"Stopp…. stopp… STOPP!" skrek Angelina. "Ron, du säkrar inte din mittstolpe!"

"Jag måste öva på det", mumlade Ron utan att höja blicken.

"Det kommer, öva bara mycket", sade Oliver uppmuntrande. "De valde dig av en anledning."

Harry såg sig om på Ron, som svävade framför målringen till vänster och lämnade de båda andra helt oskyddade.

"Å, förlåt…"

"Du flyttar runt hela tiden medan du bevakar jagarna!" sade Angelina. "Stanna antingen på plats i mitten tills du behöver röra på dig för att försvara en ring, eller cirkla runt ringarna, men driv inte i väg lite obestämt åt ena sidan, det var så vi släppte in de tre senaste målen!"

"Jag trodde det var lätt att vara vaktare", sade en elev förvånat.

"Det är mer jobb än vad man tror", sade Hufflepuffs vaktare och ryckte på axlarna. "De bästa vaktarna får det att se enkelt ut och de sämre vaktarna… tja, de ser bara väldigt inkompetenta ut, egentligen."

"Förlåt…", upprepade Ron och hans röda ansikte lyste som ett fyrtorn mot den klarblå himlen.

"Och Katie, kan du inte göra nåt åt det där näsblodet?"

"Det blir bara värre!" sade Katie grötigt och försökte stoppa blodet med ärmen.

"Jag tyckte du sa att det fungerar?" Dorea vände sig mot Fred med en förvånad blick.

"Det gör det…", Freds ord blev lägre i slutet av meningen och han kastade en skyldig blick mot Katie.

Harry såg sig om på Fred, som kontrollerade sina fickor med orolig min. Han såg Fred dra fram någonting mörkrött, granska det en sekund och sedan förfärat titta tillbaka på Katie.

"Vad hände?" frågade mr Weasley oroligt och vände sin uppmärksamhet mot Fred.

"Jag var en idiot."

"Det var du inte!" Katie väste ut orden medan hon smällde till hans arm.

"Jag gjorde det värre", protesterade Fred och Katie himlade med ögonen.

"Du försökte hjälpa mig, du gjorde vad du kunde. Kunde du ha varit mer uppmärksam? Självklart, men det hade kunnat hända vem som helst. Det skulle ha fungerat om du inte blandat ihop det. Det är inte ditt fel."

"Då så, då försöker vi igen", sade Angelina. Hon låtsades inte om Slytherinarna, som nu har stämt upp en körsång, "Gryffindor är förlorare, Gryffindor är förlorare", men trots det märktes det en viss stelhet i hennes hållning där hon satt på kvasten.

Den här gången hade de flugigt i knappt tre minuter när Angelina visselpipa ljöd. Harry, som just hade fått syn på kvicken där den cirklade runt målstolpen mittemot, kände sig klar uppretad när han bromsade in.

"Vad händer?" frågade Oliver och en oro hade krupit sig in i hans röst.

"Problem…", suckade Angelina och skakade på huvudet. "Jag tror ärligt att vår första träning var förhäxad."

"Vad är det nu då?" sade han otåligt till Alicia, som var närmast.

"Katie", sade hon korthugget.

Harry vände sig om och såg Angelina, Fred och George flyga det snabbaste det kunde mot Katie. Harry och Alicia satte också fart mot henne. Det var tydligt att Angelina hade avbrutit träningen i precis sista minuten; Katie var kritvit i ansiktet och täckt med blod.

Ett flertal personer flämtade i chock när de hörde det.

"Hon måste till sjukhusflygeln", sade Angelina.

"Vi kan ta dit henne", sade Fred. "Hon… öh… kan ha svalt en blodblåseböna av misstag.

"Fred!" utbrast mrs Weasley som själv blivit blek i ansiktet. "Hur kunde du?"

"Det var ett misstag", sade Fred och bet sig i läppen medan han kastade en blick på Katie och tackade tystlåtet Merlin för att hon inte var drabbad av samma förbannelse som låg över Harry, Ron och Hermione.

"Det var farligt, att du kunde vara så vårdlös!"

"Och han tog hand om mig", avbröt Katie i en isande ton medan hon blängde på den äldre häxan. "Jag har allt förtroende för Fred."

"Ja, det är väl ingen idé att fortsätta utan slagmän och med en jagare för lite", sade Angelina dystert medan Fred och George, som stödde Katie mellan sig, susade i väg mot slottet. "Kom, så gå vi och byter om."

"Jag är förvånad att ni allihop inte följde med, ni verkar ju så nära", sade Tonks medan hon betraktade Gryffindors quidditchlag.

"Vi är... öh… mer eller mindre förbjudna från att vistas i sjukhusflygeln samtidigt", sade Alicia och gned sig i nacken.

"Hon uppmuntrade inte vår närvaro efter Harry fallit av sin kvast… och i strax innan sommaren förra året blev droppen", instämde Angelina medan hon snurrade en ring på sitt finger. "Något om att vi var ett störande moment?"

"Ni gav honom ingen vila", avbröt madam Pomfrey och blängde på quidditchlaget som gjorde sitt bästa för att se oskyldiga ut.

"Inte för att jag ville vila. Jag föredrog att vara vaken", muttrade Harry för sig själv och Sirius slöt ögonen när han hörde orden. När han öppnade dem igen kunde han se bestörta blicken i Remus ögon.

Slytheringänget fortsatte att ropa sin ramsa i kör medan den långsamt tog sig tillbaka till omklädningsrummet.

"Ignorera det, vi kommer vinna turneringen", sade Angelina med sammanpressade tänder.

"Ni kan glömma det, ni har ingen chans", fnös Roger Davies.

"Ni hade er chans och ni fumlade bort den", instämde Cadwallader, som var en av Hufflepuffs jagare.

"Vänta ni bara", muttrade Angelina och knöt händerna. "Jag ska allt visa dem, vi ska allt visa dem…"

"Hur gick träningen?" frågade Hermione ganska kyligt en halvtimme senare när Harry och Ron kom klättrande genom porträtthålet till Gryffindors uppehållsrum.

"Det gick…" började Harry.

"Fullkomligt uruselt", sade Ron med ihålig röst och sjönk ner i en stol bredvid Hermione.

Hon tittade upp på Ron och hennes kyla verkade tina bort. "Det var ju bara din första", sade hon tröstande, "det måste ju ta tid att…"

"Okej, kunde ha uttryckt mig bättre", erkände Hermione och vände sin uppmärksamhet mot Ron.

"Det är inte ditt fel", hade Ron och himlade med ögonen när han såg hur hon öppnade munnen. "Det var mitt fel att det gick värdelöst."

"Vem har sagt att det var mitt fel att det gick uruselt?" fräste Ron.

"Ingen", sade Hermione och såg häpen ut, "jag trodde…"

"Du trodde att jag måste vara en riktig sopa?"

"För att vara rättvis så är du den enda nya spelaren, de andra är de bästa vi har i Gryffindor", påpekade Ginny i en glättig ton.

"Tack, det hjälper verkligen", muttrade Ron och Ginny räckte ut tungan åt honom.

"Nej, det trodde jag visst inte! Du sa ju att det gick urusel, så jag…"

"Jag går upp och sätter i gång med läxorna nu."

"Det är något nytt", sade Percy förvånat.

"Ett mirakel", instämde Ginny i en retandes ton och Ron himlade med ögonen.

Ron klampade ilsket i väg mot trappan och pojkarnas sovsalar och försvann utom synhåll. Hermione vände sig till Harry.

"Var han urusel?"

"Nej", sade Harry lojalt. Hermione höjde på ögonbrynen.

"Ja, han kunde ha spelat bättre", mumlade Harry, "men det var bara det första träningspasset, precis som du sa."

"Det positiva är att det åtminstone bara kan gå uppför efter det där passet", sade Oliver i en sån optimistisk ton han kunde uppbåda.

"Um.. ja, precis", sade Alicia efter ett par sekunders tystnad där hon utbytt blickar med sina lagkamrater.

Oliver spände blicken i dem. "Jag får en känsla av att ni undviker att berätta något för mig."

"Vi? Hålla hemligheter? Aldrig! Vad skulle vi ens hålla hemligt?" frågade George hastigt och Oliver betraktade honom misstänksamt innan han viftade mot Bradley att fortsätta läsa. Han kände sitt team och visste att han inte skulle få ut några svar ifrån dem nu.

Varken Harry eller Ron verkade göra några större framsteg med sina läxor den kvällen. Harry förstod att Ron var för upptagen av att tänka på hur dåligt han hade skött sig på quidditchtränningen och själv hade han svårt att få den mässade sången "Gryffindor är förlorare" ur huvudet.

"Vem bryr sig vad de tycker", sade Neville bestämt. "Om jag är värd tio av Malfoy är du också värd mer än dem!"

Rons ansikte bröt ut i ett leende: "Tack, Neville."

De tillbringade hela söndagen i uppehållsrummet, begravda i sina böcker, medan rummet omkring dem först fylldes och sedan tömdes. Det var ytterligare en klar, vacker dag och de flesta av deras Gryffindorkamrater tillbringade den utomhus och njöt av årets kanske sista solsken. När kvällen kom kände Harry sig som om någon hade dunkat hans hjärna mot insidan av skallen.

"Aww, kom igen", stönade Harry medan han började massera sina tinningar.

"Här", Remus räckte över en handduk som han dränkt i kallt vatten och Harry placerade den tacksamt över huvudet. Medan den inte tog bort smärtan helt och hållet så dämpade den den åtminstone.

"Vet du, vi skulle nog försöka göra mer läxor under veckan", muttrade Harry till Ron när de äntligen lade den långa uppsatsen om Inanimatusbesvärjelsen åt sidan och modstulet övergick till den lika långa och svåra uppsatsen för professor Sinistra om Jupiters många månar.

"Det är inte som om du hade mycket val, du var hade straffkommendering från fem till efter midnatt nästan varje dag", påpekade Sirius i en morrande ton.

"Ja, men jag kunde ha gjort några av dem under lördagen", suckade Harry. "Jag lärde mig en läxa… och det var inte ett skämt!"

"Ja", sade Ron och gnuggade sina blodsprängda ögon, varefter han kastade sin femte hopknycklade pergamentbit i brasan. "Hör du, ska vi inte helt enkelt fråga Hermione om vi kan få ta en titt på det hon gjort?"

Harry tittade bort mot henne. Hon satt med Krumben i knät och pratade glatt med Ginny medan ett par stickor, som nu stickade en formlös alfstrumpa blixtrade i luften framför henne.

"Hur visste du det var strumpor?" frågade Hermione intresserat.

"Det kändes som det enda logiska", sade Harry med en axelryckning. "Antingen det eller en väldigt misslyckad tröja."

"Nej", sade han dyster, "du vet att hon inte låter oss göra det."

Så de arbetade vidare medan himlen utanför fönstren blev allt mörkare. Sakta började skaran av elever i uppehållsrummet tunnas ut igen. Klockan halv tolv kom Hermione gäspande bort till dem.

"Färdiga snart?"

"Nej", sade Ron kort.

"Jupiters största mål är Ganymedes, inte Kallisto", sade hon och pekade över Rons axel på hans rad i hans astronomiuppsats, "och det är Io som har vulkanerna."

"Du hjälper dem åtminstone fortfarande", sade Luna med ett litet leende. "Det är trevligt med vänner."

"Det är det", instämde Harry med en lågmäld viskning.

"Tack", brummade Ron ilsket och strök ut de felaktiga meningarna.

"Förlåt, jag ville bara…"

"Visst, om du har kommit för att kritisera så…"

"Ron…"

"Jag har inte tid att lyssna på några predikningar, Hermione, jag sitter här med jobb upp över öronen."

"Och det är ditt egna fel", sade mrs Weasley strängt. "Du hade möjlighet att göra dem under veckan."

"Nej, men titta!"

Hermione pekade på det närmaste fönstret. Harry och Ron tittade dit. En ståtlig hornuggla stod på fönsterbrädan och stirrade in på Ron.

"Är inte det där Hermes?" sade Hermione i förvånat ton.

"Percy skrev till dig?" frågade Charlie förvånat.

"Ånej", stönade Percy samtidigt.

"Jo, för sjutton, det är det!" sade Ron lågt. Han kastade ifrån sig fjäderpennan och reste sig upp. "Vad skriver Percy till mig för?"

"Det är en väldigt bra fråga", instämde Charlie. "Jag trodde du sagt upp all bekantskap med oss."

"Ni var fortfarande min familj… men jag misstänker att Ron inte kommer att gilla mitt brev", sade Percy med en grimas.

Han gick fram till fönstret och öppnade det. Hermes flög in, landade på Rons uppsats och sträckte ut ena benet där det satt ett brev som Ron tog loss. Ugglan gav sig omedelbart av igen och lämnade efter sig bräckliga fotavtryck öve hela Rons ritning av månen Io.

De flesta eleverna i salen grimaserade vid det. Att få en uppsats förstörd av ett djur var aldrig roligt, och speciellt inte när man var nära sin deadline.

"Det är definitivt Percys handstil", sade Ron medan han sjönk tillbaka i stolen och stirrade på orden utanpå pergamentrullen: Ronald Weasley, Gryffindors elevhem. Han tittade upp på de båda andra. "Vad tror ni?"

"Öppna det!" sade Hermione ivrigt och Harry nickade.

Ron vecklade upp rullen och började läsa. Ju längre ner på pergamentet hans blick varnade, desto bistrare blev hans min. När han hade avslutat läsningen såg han rent äcklad ut. Han slängde över brevet till Harry och Hermione, som satte huvudena ihop för att läsa det tillsammans.

"Vill vi veta?" frågade Bill försiktigt.

"Spelar det någon roll? Ni kommer få veta ändå", sade Bradley med en irriterad blick på grund av att han konstant blev avbruten.

Käre Ron

Jag har alldeles nytt fått höra (av ingen mindre än Trolldomsministern själv, som fått veta det av din nya lärare, professor Umbridge) att du har blivit Hogwartsprefekt.

"Du behöver inte skryta om att du har kontakt med Trolldomsministern", sade Charlie och himlade med ögonen.

"Det är inget att skryta om heller", påpekade Gabriel med ett skratt.

"Eller kanske var det mer en pik mot att han var tvungen att höra det från någon annan än sin familj", sade Luna medan hon stirrade ut i luften.

Jag blev ytterst glatt överraskad när jag hörde nyheten och måste först av allt be att få gratulera dig. Jag måste medge att jag alltid har varit rädd för att du snarare skulle ta vad vi kanske kan kalla "Fred och George-vägen" än följa mina fotspår, så du kan föreställa dig mina känslor när jag fick höra att du har slutat sätta dig upp mot överheten och beslutat att axla ett verkligt ansvar.

"Oja, ja… sluta sätta dig upp mot överheten", sade Fred dramatiskt.

"Låt oss ignorera att vår väg är bättre än vägen Percy valde", instämde George och kluckade missnöjt med tungan.

"Precis, vi har inte kämpat mot gigantiska spindlar än", sade Fred allvarligt och George nickade.

"Än?" viskade mrs Weasley bestört och stirrade med vida ögon på sina tvillingsöner.

Men jag vill göra mer än gratulera dig. Ron, jag vill ge dig några råd också, och det är därför som jag hellre skickar det här på natten än med den vanliga morgonposten. Förhoppningsvis kan du läsa det här i fred för nyfikna blickar och undvika besvärlig frågor.

"Percy… vad gör du?" frågade Ginny misstänksamt.

"Förstör mitt liv?" frågade Percy osäkert.

"Tror nog redan du gjort det, min vän, du har nått botten", sade Oliver med en axelryckning.

"Som jag hört mina syskon säga ett antal gånger, 'jag har tagit med mig en spade och är redo att gräva'", sade Percy torrt medan han stirrade på sin vän som gav ifrån sig ett överraskat skratt.

Av någonting som ministern lät undslippa sig när han berättade att du nu är prefekt framgick det att du fortfarande umgås en hel del med Harry Potter.

"Snälla, nej", stönade Oliver. "Percy, varför måste du vara en sån idiot?"

"Som sagt, jag gräver", upprepade Percy i en monoton röst.

Jag måste säga dig, Ron, att ingenting skulle kunna utsätta dig för större risk att förlora att prefektmärke än fortsatt förbrödring med den pojken. Ja, du blir säkert förvånad över att höra det — du kommer förstås att säga att Potter alltid har varit Dumbledores favorit — men jag måste faktiskt tala om att Dumbledore nog inte kommer att vara rektor på Hogwarts särskilt länge till och att folk som räknas har en helt annan- och förmodligen riktigare — syn på Potters uppförande. Jag säger inte mer här, men om du tittar i The Daily Prophet imorgon, får du säkert en uppfattning om åt vilket håll vinden blåser — och se efter om du kan upptäcka undertecknad!

"Din idiot!" utbrast Ginny och höjde sitt trollspö och pekade det hotandes mot Percy.

"Vänta bara ett ögonblick", sade Sirius med rynkad panna och till Percys förvåning gjorde Ginny inget mer. "Det där låter mer som en varning."

"Ja, en varning emot att umgås med Harry!" morrade Ginny och höjde trollspöet igen. "Du har känt honom i fem år Percy! Han har bott hos oss!"

"Som jag sa, en varning för Ron. Men kom ihåg att er bror jobbade för Fudge. Om han skickade ett brev som blev uppsnappat skulle han kunna riskera sitt jobb… jag har så klart inte hört hela brevet än, men jag skulle säga att det är en stor möjlighet att det är kodat."

"Det är bäst för dig att det är det!" morrade Ginny men hon sänkte sitt trollspö, något Percy var tacksam för.

Allvarligt talat, Ron, bör du akta dig för att framstå som en kumpan till Potter, det kan vara mycket skadligt för dina framtidsplaner, och här talar jag också om livet efter skolan, som du säkert vet, eftersom vår far följde honom till domstolen, var Potter inkallad till ett disciplinförhör inför hela Wizengamot och han klarade sig inte ur det med någon större heder. Enligt min mening blev han frikänd på en ren formalitet, och många av dem jag har talat med är fortfarande övertygade om hans skuld.

"Du ber honom sluta vara vän med Harry", sade mr Weasley chockat och Percy öppnade munnen, men Sirius hade redan börjat prata.

"Nej… han pekade ut att Rons och Harrys vänskap kan komma att påverka Rons status i samhället vid en senare tidpunkt."

"Du verkar väldigt bestämd över att hitta andra tolkningar av brevet", sade Bill en aning förvånat.

"Jag har erfarenhet av att skriva brev vars ord säger en sak men vars innebörd syftar på något helt annat. Och inte bara från att vara på flykt."

Kanske är du rädd för att bryta banden med Potter — jag vet att han kan vara obalanserad och kanske rentav våldsam — men om du oroar dig för det eller har upptäckt någonting annat i Potters uppförande som stör dig, uppmanar jag dig att tala med Dolores Umbridge, en verkligt förtjusande kvinna, som väldigt gärna ger dig goda råd, det vet jag.

"Och hur förklarar ni det?" frågade Charlie en aning hånande.

"Det är delen där jag börjar gräva… jag hade ännu inte upptäckt hennes sanna personlighet", sade Percy lågmält, hans kände en skarp smärta i handflatorna och visste att om han öppnade händerna skulle han ha små röda halvmånar inpressade i huden efter naglarna.

"De flesta såg inte hennes sanna natur", sade Parvati med en grimas. "Jag menar jag har haft henne i en hel termin snart och jag visste inte vad hon gjorde på straffkommenderingarna."

Detta för mig till mitt andra råd till dig. Som jag antytt här ovan kan Dumbledores regim på Hogwarts snart vara över. Din lojalitet, Ron, bör inte ligga hos honom utan hos skolan och ministeriet. Jag är mycket ledsen att höra att professor Umbridge hittills mött ytterst lite samarbetsvilja från kollegor i sin strävan att åstadkomma de nödvändiga förändringar inom Hogwarts som ministeriet så gärna vill ha (även om hon bör finna det lättare från och med nästa vecka — än en gång, läs morgondagens The Daily Prophet!).

"Sen när har du velat att ministeriet ska lägga sig i Hogwarts?" frågade George plötsligt och vände sig förvånat mot sin bror. Fred rynkade på pannan.

"Ja… har inte du sagt att det ska vara separat?" instämde han och Percy nickade försiktigt.

Jag vill bara säga följande: en elev som visar sig villig att hjälpa professor Umbridge nu kan tänkas ligga mycket bra till för att bli första ordningsman om några år!

Jag är ledsen att vi inte kunde ses mer i somras. Det smärtar mig att kritisera våra föräldrar, men jag kan tyvärr inte bo under deras tak så länge de fortfarande umgås med den farliga gruppen runt Dumbledore. (Om du skriver till mamma vid något tillfälle kan du tala om för henne att en viss Sturgis Podmore, som är mycket god vän till Dumbledore, nyligen har skickats till Azkaban för intrång på ministeriet. Det kanske kan öppna deras ögon för vilken sorts småförbrytare de för närvarande frotterar sig med).

"Jag håller med Sirius, hela brevet låter väldigt kodat och innehåller varningar snarare än uppmaningar", sade Remus bestämt.

"Percy?" mrs Weasley såg med blanka ögon på sin tredje son.

"Ni var fortfarande min familj", mumlade Percy och vred händerna. "Jag vet att jag var en tjockskallig idiot och inte ville se sanningen. Men jag slutade aldrig bry mig!"

"Vi vet, Percy", mr Weasley log skakigt mot sin son. De skulle snart behöva sätta sig ner och ha en riktigt lång diskussion om detta. Kanske skulle allt äntligen lösa sig.

Jag är glad över att jag sluppit skammen att förbindas med sådana människor — ministern kunde verkligen inte vara mer välvillig mot mig — och jag hoppas innerligt, Ron, att inte du heller kommer att låta familjebanden göra dig blind för hur vilseledda våra föräldrar är, både i sina åsikter och handlingar. Jag hoppas uppriktig att du med tiden kommer inse hur fel de hade och jag är förstås beredd att acceptera en fullständig ursäkt när den dagen kommer.

Tänk nu noga över vad jag har sagt, är du snäll, särskilt det som rör Harry Potter, och grattis igen till prefektskapet.

Din bror

Percy

"Det här kommer inte sluta bra va?" frågade Susan med en suck.

"Jag missade totalt att brevet skulle vara kodat. Jag läste det som det stod", sade Ron och gned sig i nacken.

"Han var inte den enda, vi två gjorde också det", erkände Hermione med en suck. "Det hade varit trevligt om vi insett att det var kodat men ja…"

Harry tittade upp på Ron.

"Jaha", sade han och försökte låta som om han tyckte det hela var ett skämt, "om du vill… öh… vad stod det nu igen?" Han tittade efter i Percys brev. "Jovisst ja… 'bryta banden' med mig, så svär jag att jag inte ska bli våldsam."

Bradley hade knappt lyckas avsluta meningen innan rummet var fyllt av skratt som ekade från väggarna.

"Vänligt av dig att lova att behålla lugnet", sade Seamus och skakade på huvudet.

"Jag kände att det var det minsta jag kunde göra efter våra år av vänskap", sade Harry i en allvarlig ton innan han brast ut i skratt igen.

"Får jag det igen", Ron sträckte fram handen. "Han är…", sade Ron ryckigt medan han rev itu Percys brev på mitten, "… världens…", han rev det i fjärdedelar, "…största …", han rev det i åttondelar, "… fårskalle." Han slängde bitarna i brasan. "Kom igen nu nu, vi måste bli klara med det här innan det blir morgon", sade han raskt till Harry och drog till sig professor Sinistras uppsats igen.

Hermione satt och såg på Ron med ett konstigt uttryck i ansiktet.

"Äsch, ge hit dem", sade hon tvärt.

"VA!"

Ordet ekade, precis som det tidigare skrattet, genom salen. Alla vände sig om och stirrade på Hermione.

"Vad? De behövde hjälp och de hade gjort det mesta själva", protesterade Hermione och såg sig omkring. "Vad skulle jag göra, bara lämna dem där?"

"Någonting säger mig att anledningen till att du ändrade dig mer hade med Rons lojalitet att göra", muttrade Lavender och himlade med ögonen.

"Vad sa du?"

Lavender log oskyldigt mot Hermione. "Ingenting."

"Va?"

"Ge mig dem, så ska jag titta igenom och rätta dem."

"Du lyckas aldrig vara arg på dem en längre tid", sade Ginny och skakade på huvudet.

"Jag vet, jag är svag", suckade Hermione och sköt ut underläppen efter hon pratat klart.

"Menar du allvar? Å, Hermione, du räddar livet på oss", sade Ron. "Vad kan jag…?"

"Vad du kan säga är 'Vi lovar att aldrig mer skjuta upp våra läxor så här länge igen'", sade hon och höll fram båda händerna för att få deras uppsatser, men hon såg ganska road ut ändå.

"Och har ni hållit det löftet?" frågade mrs Weasley strängt.

"Ron har varit bättre på att hålla det än vad jag varit", sade Harry med en axelryckning. "Men det har aldrig blivit så extremt igen."

"Tusen tack, Hermione", sade Harry svagt och räckte över sin uppsats. Sedan sjönk han tillbaka i stolen och gnuggade sig i ögonen.

Det var nu över midnatt och uppehållsrummet var helt tomt bortsett från de tre vännerna och Krumben. Det enda ljud som hördes var Hermiones fjäderpenna som strök bort meningar här och där i deras uppsatser och prasslet från sidorna när hon kontrollerade diverse fakta i uppslagsböckerna som låg strödda över bordet.

"Ni behöver gå och lägga er", sade Narcissa med rynkad panna.

"Vi gjorde det, så småningom", sade Hermione med ett litet leende.

Harry var alldeles utmattad. Han hade också en konstig känsla av illamående, som inte hade någonting med trötthet att göra utan enbart med brevet, som nu krullade ihop sig och svartnade på eldhärden.

Han visste att hälften av alla på Hogwarts tyckte att han var underlig, till och med galen. Han visste att The Daily Prophet hade kommit med nedsättande anspelningar på honom i flera månader, men att se det svar på vit med Percys handstil, att veta att Percy rådde Ron att sluta umgås med honom och till och med skvallra på honom för Umbridge klargjorde hans situation för honom på ett helt annat sätt.

"Jag är ledsen, jag skickade på kvällen för att du inte skulle se brevet. Jag vet hur det lät", sade Percy skamset och gav Harry en sorgsen blick.

Harry bet sig i läppen. "Trodde du på det du skrev?"

Percy reflekterade tystlåtet över de lågmälda oden. "Jag vet inte… jag visste att du inte var våldsam eller galen, men… men jag hade inte accepterat att V-Voldemort var tillbaka. Allt jag visste var att något hänt, något traumatiskt…", Percy vägrade sänka blicken medan han förklarade, utan såg hela tiden på Harry som nickade försiktigt.

Han hade känt Percy i fyra år, hade bott i hans hus under sommarloven, delat tält med honom under världsmästerskapet i quidditch, hade till och med fått fulla poäng av honom i en andra uppgiften i Turneringen i magiska trekamp året innan, och ändå trodde Percy nu att han var obalanserad och möjligen våldsam.

Med en plötslig sympati för sin gudfar tänkte Harry att Sirius nog var den ende som riktigt kunde förstå hur han kände sig för ögonblicket, eftersom Sirius befann sig i samma situation. Nästan alla i trollkarlsvärlden trodde att Sirius var en farlig mördare och en ivrig anhängare av Voldemort och han hade varit tvungen att leva med den vetenskapen i fjorton år.

"Det enda någorlunda positiva med den röran", spottade Sirius ur sig.

"Jag skulle hellre vilja att du inte kunde relatera", mumlade Harry och Sirius blick mjuknade.

"Jag med, Harry, men vi kan inte ändra på det förflutna och om jag ändå var tvungen att hamna där så är jag glad att mina erfarenheter kan vara till någon hjälp."

Harry blinkade till. Han hade just sett någonting i brasan som inte kunde ha varit där. Det hade glimtat fram och omedelbart försvunnit. Nej… det kunde inte ha varit… han hade inbillat sig det därför att han precis nu hade tänkt på Sirius.

"Vad gör du nu", suckade Charlus och skakade på huvudet.

"Okej, skriv ner det här", sade Hermione och sköt tillbaka uppsatsen och ett ark täckt med hennes egen handstil till Ron, "och lägg sen till den här slutsatsen som jag skrev åt dig."

"Hermione, du är faktiskt den underbaraste personen jag nånsin träffat", sade Ron svagt, "och om jag nånsin är dum mot dig igen…"

"… så vet jag du är ditt gamla vanliga jag", sade Hermione. "Harry, din uppsats är helt okej, utom den här biten på slutet, jag tror att du måste ha missuppfattat professor Sinistra, Europa är täckt av frost, inte av rost… Harry?"

"Rost?" frågade Neville med ett skratt.

"Det var ett misstag, vid den tidpunkten var jag så trött i huvudet. Det kan hända vem som helst."

"Och det är därför man alltid läser igenom sina uppsatser innan man lämnar in dem."

Harry hade glidit ner på knä och hukade sig ner på den svedda och luggslitna spiselmattan medan han stirrade in i lågorna.

"Är det ärret?" frågade mrs Weasley oroligt.

"Nah, det var något bra som hände", sade Ron och viftade avfärdande med handen.

"Öh… Harry?" sade Ron osäkert. "Varför ligger du där?"

"Därför att jag just har sett Sirius huvud i elden."

"Sirius, du kunde ha blivit fångad", stönade Dorea och täckte ansiktet med en hand.

"Jag blev inte det."

"Vi vet, och vi är tacksamma över hur mycket du älskar Harry, men du måste vara försiktig", sade Charlus i en vänlig men bestämd ton och Sirius nickade - det var sant att han behövde vara försiktigt så han inte togs ifrån Harry.

Han talade helt lugnt, för när allt kom omkring hade han sett Sirius huvud just i den här spisen året innan och också talat med det. Trots det kunde han inte vara säker på att han verkligen hade sett den här gången, det hade försvunnit så fort.

"Sirius huvud?" upprepade Hermione. "Som när han ville prata med dig under Turneringen i magisk trekamp, menar du? Men han skulle inte göra det nu, det skulle vara alldeles för… Sirius!"

"Jag hade glömt att du gjorde det året innan", sade Lee och vände sig förvånat mot den äldre mannen.

"Det händer så mycket i de här böckerna att jag inte är förvånad över att ni glömmer bort saker."

"Mitt liv skulle inte vara så intressant om ingenting hände", protesterade Harry med en axelryckning.

"Säger personen som igår klagade över att så mycket händer just dig", fnös Ron och Harry räckte ut tungan .

Hon flämtade till och tittade på elden. Ron tappade sin fjäderpenna. Där, mitt bland, de dansande lågorna, satt Sirius huvud med det långa svarta håret hängde runt det grinande ansiktet.

"Sirius!" utbrast mrs Weasley förskräckt.

"Jag var försiktig, jag behövde svara på Harrys brev och det var det snabbaste sättet", sade Sirius allvarligt och mrs Weasley nickade, hon förstod begäret av att behöva lugna ner sina barn så fort som möjligt.

"Jag började tro att ni skulle gå och lägga er innan alla andra hade försvunnit", sade han. "Jag har kollat varje timme."

"Har du dykt upp i brasan varje timme?" sade Harry och skrattade lite.

"Bara ett par sekunder för att kolla om kusten var klar."

"Men tänk om du hade blivit sedd?" sade Hermione ängsligt.

"Precis min tanke", sade Dorea och gav sin svärson en irriterad blick.

"Det är Sirius, han har lyckats gömma sig från Ministeriet hittills", påpekade Justin med en axelryckning.

"Det verkar som om eleverna börjar tro att Black kan göra allting", sade Sprout med rynkad panna.

"Så länge de inte försöker imitera honom tänker jag vara nöjd och inte bry mig om deras beundran", sade McGonagall bestämt och en handfull av hennes kollegor rös vid tanken.

"Tja, jag tror att en flicka — en förstaårselev av utseendet att döma — kan ha fått en skymt av mig tidigare, men var inte oroliga", sade Sirius hastigt när Hermione slog handen för munnen, "jag var borta i samma ögonblick hon tittade på mig igen och jag slår vad om att hon bara trodde jag var ett vedträd med konstig form eller nåt sånt."

"Jag visste det!" pep en flicka förtjust innan hon triumferande vände sig mot sin vän. "Jag sa ju att jag såg ett ansikte i elden!"

"Jag är ledsen, men ärligt, vem i helvete hade förväntat sig att Sirius Black, ökänd massmördare och högra handen till Du-vet-vem skulle dyka upp i vårt elevhem via brasan?" krävde den andra flickan bestämt.

"Anklagad! Och oskyldig dessutom", sade Ginny högt efter att ha harklat sig. "Dessutom bröt han sig in i mitt andra år, så chansen var ganska stor."

"Men Sirius, du tar ju en förfärlig risk…", började Hermione.

"Du låter som Molly", sade Sirius. "Det här var enda sättet att svara på Harrys brev som jag kunde komma på, förutom att använda kod… och koder går att knäcka." När han nämnde brevet vände sig både Ron och Hermione om och stirrade på Harry.

"Du har inte sagt ett ord om att du skrivit till Sirius!" sade Hermione anklagande.

"Jag glömde det", sade Harry, och det var alldeles sant, för mötet med Cho i ugglesalen hade tömt hans huvud på allt som hade skett innan. "Titta inte på mig så där, Hermione, det finns ingen möjlighet att nån kan ha fått hemlig information från det brevet, eller hur, Sirius?"

"En vacker flicka var viktigare", sade Bill med ett retsamt leende.

"Jag 'oppas sannerligen det. Jag skylle inte vilja att dy inte gav mig yppmärskam'et", sade Fleur och log retsamt.

Bill skrattade och drog henne närmar sig. "Aldrig Smultron, din skönhet är för bländande för att glömmas bort och dina tankar för lockande för att ignoreras."

"Dy skämmer bort mig", sade Fleur men hon hennes retsamma leende hade förvandlats till ett förtjust leende istället.

"Nej, det var väldigt bra", sade han och log. "Hur som helst är det bäst att vi klarar av det här kvickt, ifall vi blir störda… ja, det är med ärret alltså."

"Vad är det med…?" började Ron men Hermione avbröt honom.

"Vi ska berätta sen. Fortsätt, Sirius."

"Har ni inte berättat för Ron?" sade Fay förvånat.

"Jag glömde ärlig talat bort, det var inte så att jag medvetet exkluderade honom."

"Ja, jag förstår att det inte kan vara trevligt att få ont i ärret, men vi tror inte det är nånting att oroa sig för egentligen. Visst kände du av det då och då hela förra året?"

"Jodå, och Dumbledore sa att det hände så fort Voldemort kände nån stark sinnesrörelse", sade Harry och struntade som vanligt i att Ron och Hermione ryggade tillbaka vid namnet. "Så vad jag vet, kanske han bara var väldigt arg eller så den kvällen jag hade straffkommendering."

"Jag är så glad att vi slipper det nu, att alla ska rygga tillbaka hela tiden är så störande", muttrade Harry och Ron himlade med ögonen åt sin väns ord.

"Och nu när han är tillbaka måste det förstås göra ont oftare", sade Sirius.

"Så du tror inte det hade nånting att göra med att Umbridge rörde vid mig när jag var hos henne?" frågade Harry.

"Nej, det tvivlar jag på", sade Sirius. "Jag känner till henne ryktesvägen och jag är säker på att hon inte är nån Dödsätare…"

"Hon är vidrig nog att vara en", sade Harry dystert, och Ron och Hermione nickade häftigt för att visa att de höll med.

"Ingen tvekan om det", instämde Katrina ilsket. "Hon torterar utan problem."

"Du agerar som om det är en överraskning", fnös Zacharias. "Vi skämtade konstant om det."

"Precis, skämtade! Vi trodde aldrig på allvar att hon faktiskt skulle göra något sådant, fantisera om det möjligtvis men inte utföra det."

Professorerna såg sorgset på varandra när konversationen flöt genom salen; de hade misslyckats kapitalt med att skydda deras elever.

"Ja, men världen är inte uppdelad i goda människor och Dödsätare", sade Sirius med ett snett leende. "Fast jag vet att hon är en otäck typ, ni skulle höra Remus prata om henne."

Alla vände sig om mot Remus som betraktade Umbridge med en kall blick.

"Professor?"

Remus släppte Umbridge med blicken och vände sig mot Su Li som pratat. "Ja?"

"Det var bara… eller nej, det var inget", Su Li sänkte blicken och Remus blinkade förvånat en gång, två gånger, tre gånger, innan han vände sig tillbaka mot boken och Bradley.

"Vad hon, och alla andra, vill veta är vad du ska ha sagt om henne", fnös Gabriel och himlade med ögonen.

Till allas förvåning började Remus att rodna och Sirius började skratta högt. "Åh, det går inte att upprepa här, språket är alldeles för fult för det. Nöj er med att veta att svordomar och förolämpningar är väldigt mycket inblandat."

"Sirius!" väste Remus och knuffade till Sirius med axeln.

"De vet redan att du inte är så oskyldig som du försöker låtsas. Bara för att vi växte upp tillsammans betyder det inte att jag är den enda du kan släppa loss kring. Sluta oroa dig för att folk ska döma dig, de gör det redan. Du kan lika gärna ge dem en riktig anledning till det."

"Känner Lupin henne?" frågade Harry och tänkte på Umbridges kommentarer om farliga blandraser under första lektionen.

"Hon har väl inte gjort något mot dig?" haspade Dean ut sig förskräckt och en orosfylld tystnade spreds i salen när Remus och Sirius delade en lång blick.

"Inte mig specifikt på det sättet… det är snarare mer personligt", sade Remus dröjande och elevernas oroade blickar byttes ut mot förvirrade.

"Nej", sade Sirius, "men hon gjorde ett utkast till lagstiftning mot varulvar för två år sen som gör det nästan omöjligt för honom att få ett arbete."

Harry kom och tänka på hur mycket sjabbigare Lupin såg ut nu för tiden och hans avsky för Umbridge blev ännu starkare.

"Varför just för två år sen?" frågade Kim Sloper intresserat. "Vad hände då?"

"Kan ni verkligen inte lista ut det?" frågade Sirius retoriskt och alla elever såg sig förvirrat omkring på varandra.

"Är det meningen att vi ska veta?" frågade Ritchie Coote förvirrat och Sirius suckade.

"För två år sen kom det ut att en av Hogwarts professorer var en varulv. Låter det bekant? Det var någon som hade konstant kontakt med alla barn", sade Sirius och ur ögonvrån kunde han se hur Remus sänkte huvudet för att inte behöva möta några blickar.

"Du missade delen där Daily Prophet skrev ut hans namn och status som varulv i en artikel. 'Varulven Remus Lupin', som om han inte redan hade det tillräckligt svårt att hitta ett jobb", spottade Tonks ut sig och hennes hår blev en mörk röd färg i hennes ilska.

"Det är inte första artikeln där de beskrivit mig för vad jag är", mumlade Remus och Tonks gav ifrån sig en högljudd väsning vid det. "Det var en stor skandal när det kom ut, jag är faktiskt förvånad att ingen här inne mindes det."

"Vänta lite. Du menar att när Snape avslöjade att du var en varulv, något han gjorde bara för att han inte fick vad han ville…"

"Vilket var att Sirius skulle utsättas för dementorkyssen", avbröt Hermione i en ilsken blick.

"… och avslöjade din hemlighet så berättade han inte bara för skolan. Inte bara för föräldrarna. Utan för hela vår värld?" avslutade Harry utan att bry sig om Hermione. För varje ord han talade höjde han rösten en aning mer tills han nästan skrek ut de sista orden.

"Det är precis vad vi menar, Remus hade lyckats hålla sin status som varulv mer eller mindre hemligt under hela sitt liv och Snape gick och berättade det för alla. Alla andra svarade på det med att skapa lagar mot varulvar. Så Snape förstörde inte bara Remus liv, utan förstörde livet för Storbritanniens alla varulvar", spottade Sirius ur sig och majoriteten av eleverna började blänga på Snape.

"Kan vi backa bandet lite, om det var en sån stor skandal, hur kommer det sig att de flesta var förvånade under tredje boken?"

"Jag tror att det är en blandning av att faktiskt ha glömt bort det och sen bara trott att det var ett rykte", sade Anthony fundersamt. "Plus att de flesta inte direkt läser tidningarna, och det där hände för flera år sen, nya saker som är viktiga har i så fall tagit dess plats."

"Ska vi bara ignorera hur Snape förstörde Remus liv?" utbrast Harry ilsket och började resa sig upp.

"Ja, det ska ni", sade Remus bestämt. "Vad som är gjort är gjort. Det går inte att göra något åt det nu. Jag har alltid vetat att det är en stor chans att det skulle komma ut en dag. Vad vi ska göra nu är att lämna ämnet och fortsätta läsa."

"Vad har hon emot varulvar?" sade Hermione argt.

"Hon är väl rädd för dem, antar jag", sade Sirius och log åt hennes förargelse. "Hon avskyr halvmänskliga varelser, hon bedrev också en kampanj förra året för att vattufolket skulle sättas i reservat och stämplas. Tänk att slösa tid och energi på att förfölja vattufolk när såna små äckel som Krake går lösa."

"De är inte ens farliga om man inte utgör ett hot?" protesterade Tonks och korsade armarna framför bröstet.

Ron skrattade, men Hermione såg upprörd ut.

"Sirius!" sade hon förebrående. "Ärligt talat tror jag att om du ansträngde dig med Krake, skulle han säkert låta sig påverkas av det. Du är ju faktiskt den enda familjemedlem han har kvar, och professor Dumbledore sade…"

"Nej… Krake ser inte Sirius som familj", sade Narcissa och skakade på huvudet. "Det var väldigt länge sen han gjorde det, år innan Sirius ens lämnade familjen. Det enda som får honom att följa order är magin som binder honom till familjen."

"Hur är Umbridges lektioner då?" avbröt Sirius. "Tränar hon er i att döda blandraser?"

"Skulle hon verkligen göra det?" frågade Luna förskräckt.

"Utan tvekan", sade Remus bittert och hans gamla elever utbytte sorgsna blickar.

"Nej", sade Harry utan att låtsas om Hermiones förnärmade min över att ha blivit avbruten i sitt försvar av Krake. "Hon låter oss inte använda magi över huvud taget!"

"Det enda vi gör är att läsa ur den där idiotiska lärarboken", sade Ron.

"Om alternativet är att tränas till att mörda andra så är jag glad över boken", sade Fay med en grimas.

"Jag undrar om vår nästa lärare kommer fortsätta använda den boken eller be oss skaffa en ny", sade Justin fundersamt.

"Troligtvis en ny, alla våra lärare hittills har ju valt en varsin bok, och den där boken är värdelös", sade Ernie och skakade på huvudet.

"Du har faktiskt läst den?" frågade Justin misstroget och Ernie grimaserade.

"Ja, men det stämmer ju", sade Sirius. "Fudge vill inte att ni tränas i strid, enligt den information vi får inifrån ministeriet."

"Tränas i strid?" upprepade Harry misstroget. "Vad tror han att vi gör här, bildar nån slags trollkarlsarmé?"

Eleverna kunde inte hjälpa det. De brast ut i skratt och Umbridge blev röd i ansiktet när hon såg de hånande blickarna.

"Dumbledore, träna en armé?"

"Inte bara det, det faktum att Hogwarts skulle ha en egen armé. Det är löjligt", frustade Randall och skakade på huvudet. Flera andra nickade instämmande.

Ron öppnade munnen, men Harry stampade till på hans fot hårt så han stängde munnen igen snabbt. Runt omkring dem utbytte olika medlemmar av DA hemlighetsfulla blickar och knappt dolda leenden.

"Det är exakt vad han tror att ni gör", sade Sirius, "eller rättare sagt, det är exakt vad han är rädd för att Dumbledore gör… att han bildar sin egen privata armé, som han ska kunna ta över Trolldomsministeriet med."

"Det enda vi bryr oss om är att stoppa Voldemort och hans Dödsätare", sade mr Weasley bestämt och Harry log ett strålande leende vid vetenskapen att det var ytterligare en person som nu kunde säga Voldemorts namn utan problem.

Det blev en paus och sedan sade Ron: "Det var det dummaste jag nånsin hört, till och med dummare än alla konstigheter Luna Lovegood klämmer ur sig."

"Ledsen", Ron gned sig i nacken och vände sig mot Luna som blinkade sakta.

"Varför då? Det är ett galet påfund", sade hon lugnt och det var Rons tur att blinka. Han vände sig förvirrat mot Harry som bara skrattade.

"Vi hindras alltså från att lära oss försvar mot svartkonster därför att Fudge är rädd för att vi ska använda förtrollningar mot ministeriet?" sade Hermione ursinnigt.

"Inte ens ministeriet har förtroende för sig själva om de tror de ska besegras av studenter", fnös Bill och skakade på huvudet.

"De har visserligen Harry, och han har gjort en hel del extrema saker så jag klandrar dem inte för att vara försiktiga", sade Charlie med en axelryckning.

"Harry kan dock vara en nackdel för han kommer överge målet om det innebär att hjälpa en person", påpekade Percy med en axelryckning och hans två äldre bröder nickade instämmande efter att ha reflekterat över det en stund.

"Japp", sade Sirius. "Fudge tror att Dumbledore inte kommer att sky några medel för att ta makten. Han blir mer och mer paranoid för var dag som går när det gäller Dumbledore. Det är en tidsfråga innan han låter anhålla honom på nån hopkokad anklagelse."

Det fick Harry att tänka på Percys brev. "Vet du om det kommer att stå nånting om Dumbledore i The Daily Prophet i morgon? Rons bror Percy tror att det kommer att göra det."

"Hur skulle Sirius kunna veta det?" frågade Daphne och hennes mungipor rycktes uppåt i ett motvilligt leende.

"Han brukar ha svaret på det mesta", sade Harry med en axelryckning.

Madam Hooch grimaserade. "Det är en aning skrämmande om jag ska vara ärlig."

"Marodörernas hjärnor är skrämmande", instämde madam Pomfrey en aning missnöjt.

"Jag vet inte", sade Sirius. "Det har bara varit jag och Krake här." Det hördes en tydlig ton av bitterhet i Sirius röst.

"Det måste ha varit hemskt", sade Neville med en grimas.

"Ni har ingen aning om vilken lättnad det var att få komma hit", sade Sirius och skakade på huvudet. "Jag är inte säker på att jag klarat av en till vecka i det där huset utan att göra något dumt."

"Med tanke på att du gör något dumt nästan dagligen så är det ingen överraskning", påpekade Remus i en mild ton och ett oskyldigt leende.

"Åh, stick och brinn", muttrade Sirius men gjorde ingen ansats för att dölja sitt leende.

"Då har du inte hört några nyheter om Hagrid heller?"

"Nej, just det", sade Sirius. "Han skulle ju vara tillbaka vid det här laget, men ingen vet riktigt vad som har hänt honom." När han såg era olyckliga ansikten tillade han snabbt: "Men Dumbledore är inte orolig, så hetsa nu inte upp er, jag är säker på att Hagrid mår fint."

"Men om han skulle ha varit tillbaka vid det här laget…", sade Hermione med svag, ängslig röst.

"Madam Maxime var tillsammans med honom, vi har varit i kontakt med henne och hon säger att de blev skiljde åt på vägen hem, men det finns inga tecken på att han skulle vara skadad eller… tja, inga tecken på att han inte är helt okej.

"'On skylle 'a sagt något om 'Agrid blivit skadad eller något 'änt", sade Fleur bestämt.

"Ni behöver inte oroa er för mej, jag mår finemang", sade Hagrid med ett stort leende och de oroliga eleverna slappnade av.

Harry, Ron och Hermione, som inte kände sig övertygade, utbytte bekymrade blickar.

"Hör ni, gå inte omkring och fråga för mycket om Hagrid", sade Sirius hastigt, "det drar bara större uppmärksamhet till att han inte är tillbaka jag vet att Dumbledore inte vill det. Hagrid är tuff, han klarar sig fint."

Och när de inte verkade särskilt uppmuntrade tillade Sirius: "När ska ni ha er nästa Hogsmeadehelg förresten? Jag funderade på en sak… vi klarade ju oss utan upptäckt med hundförklädnaden på stationen, eller hur? Jag tänkte att jag kunde…"

"Nej", sade Charlus bestämt. "Jag förstår att du är rastlös och saknar Harry, men du kan inte utsätta dig själv för onödiga risker."

"Jag kan säkert finna argument för hur det inte hade varit en onödig risk", muttrade Sirius upproriskt, men valde att inte argumentera det mer.

"Nej!" sade Harry och Hermione mycket högt i kör.

"Sirius, såg du inte i The Daily Prophet?" frågade Hermione oroligt.

"Jaså, det där", sade Sirius och grinade brett, "de håller alltid på att gissa var jag är, de har faktiskt inte en aning."

"Okej, jag kan erkänna att de var väldigt nära där ett tag", medgav Sirius motvilligt.

"Jo, men den här gången tror vi att de har det", sade Harry. "Nånting som Malfoy sa på tåget fick oss att tro att han visste att det var du, och hans pappa var på perrongen… Lucius Malfoy, du vet… så kom inte upp hit, vad du ännu gör. Om Malfoy känner igen dig då också…"

"Okej, okej, jag fattar", sade Sirius. Han såg väldigt missbelåten ut. "Det var bara en idé, jag tänkte att ni kanske kunde tycka att det vore trevligt att träffas."

"Sirius", sade Dorea varnande.

"Vänta ett ögonblick innan du börjar skrika", suckade Sirius och hans svärföräldrar utbytte en orolig blick.

"Det skulle jag visst tycka, jag vill inte att de ska sätta dig i Azkaban igen!" sade Harry.

Det blev en paus medan Sirius tittade ut ur elden på Harry med en rynka mellan sina insjukna ögon. "Du är mindre lik din pappa än jag trodde", sade han till sist med tydlig kyla i rösten. "James skulle ha tyckt det var roligt att ta risken.

"För han inte tänker igenom allt och som Jasmine brukade säga, är en idiot", sade Narcissa medan hon gav sin kusin en oimponerad blick.

"Kan jag snälla bara får läsa kvar? Det är seriöst bara sex rader kvar", utbrast Bradley irriterat och ett flertal personer som öppnat munnen stängde den snabbt igen.

"Men…"

"Ja, då är det nog bäst att jag ger mig i väg, jag kan höra Krake komma nerför trappan", sade Sirius, men Harry var säker på att han ljög. "Jag skriver och talar om en tid när jag kan ta mig tillbaka hit till brasan, går det bra? Om du vågar riskera det?"

Det hördes ett litet puff, och det ställe där Sirius huvud hade synts var återigen fyllt med fladdrande lågor.

"Jag antar att du är klar nu?" frågade Remus med en artig ton och Bradley nickade.

"Owww!" protesterade Sirius och gned sig i bakhuvudet där Remus hand hade smällt till honom. "Vad var det för?"

"Du vet mycket väl vad det var för din idiot!" utbrast Remus medan han blängde på sin vän. "Du är mindre lik din pappa än jag trodde? Hur tror du att Harry skulle ta det? Hur kan du säga något sådant till honom?"

"Men du har redan skällt ut mig för det här", protesterade Sirius.

"Och du berättade inte om 'om du vågar riskera det'. Ärligt Sirius, det är sånt här som får folk att tro att du inte ser skillnad på James och Harry."

"Men jag gör det! Harry vet det, eller hur?" Sirius vände sig om mot Harry som bet sig i läppen. Hans hoppfulla min föll en aning. "Harry?"

"Jag vet att du har bett om ursäkt…. och att du inte ser mig som min pappa…"

"Men?" frågade Sirius och hans ton mjuknade medan han såg på sin gudson.

"Det gjorde ont att höra dig säga det, antar jag", mumlade Harry och sänkte blicken.

"Nej, du antar inte det. Det är vad du känner", suckade Sirius och skakade på huvudet så hans hår flög åt alla håll. "Be aldrig om ursäkt för hur du känner. Jag ber om ursäkt för vad jag sa, det var fel av mig att ta ut min frustration på dig, speciellt när du bara ville beskydda mig."

"Men det är löjligt, du har redan bett om ursäkt för det. Jag har ingen anledning att…"

"Ssshhh, inte ett ord till. Dina känslor spelar roll, min ursäkt var via ett brev, det är förståeligt om det fortsatt älta", Sirius röst var bestämd innan han såg sig omkring och såg de intresserade blickarna. "Men jag tror att vi kommer fortsätta ta den här diskussion på ett mer privat ställe om det är nödvändigt."

"Så du jämför inte Harry med James Potter?" frågade Katie misstänksamt.

"Inte på det sättet, de är två helt olika människor och jag skulle inte vilja ändra på det", sade Sirius bestämt och efter några sekunder nickade Katie godkännande. Hon litade på att Sirius var ärlig. Så fort hon vänt ryggen mot henne och Bradley frågade vem som ville läsa nästa kapitel och därav tillkallade allas uppmärksamhet föll Sirius ansikte och han tuggade på sin underläpp medan han betraktade Harry innan han sänkte blicken mot golvet. Hans axlar drogs upp mot öronen och hans hållning sjönk ihop medan hans tankar upprepade Harrys ord gång på gång.

---

AN: Så den originella planen var att låta Percy ha varit manipulerad och att det egentligen inte var han som skrivit det där brevet, utan det var för att splittra Weasleyfamiljen som ses som ett hot av en del individer. Det var tanken jag skapade när jag var ca 14 år, jag har de senast 1-2 åren inte varit jätteförtjust i det men ändå tänkt följa igenom det. Jag fattade dock beslutet när jag faktiskt skrev av boktexten nu att se om man istället kunde tolka om brevet och beslutade mig att överge den planen för att ta en mer realistisk väg.