Guest: Hej, kul att du gillar det. Det blir självklart en fortsättning men jag har varit väldigt upptagen på senaste tiden så jag har inte kunnat skriva så mycket jag velat. Men planen är att skriva alla sju böcker.

IdaEn: Umbridges inspektion av McGonagalls lektion är en av de bättre ögonblicken i den här boken, vilket säger mycket då Fenixorden är min favorit efter Fången från Azkaban. McGonagall är helt underbar och jag älskar henne. När det gäller utpressningen så jobbar jag på det, när jag skrev det hade jag en idé (och medan jag faktist skrev ner det så jag minns vad det var) så är jag inte säker på att jag längre kommer ta den riktningen. Så jag försöker se om jag kan hitta något annat förslag på vad Umbridge skulle kunnat utpressa henne på. Jag har inte fattat något beslut än men lutar mot en helt annan riktning, men jag skulle då behöva gå tillbaka och modifiera scenen en aning. Så jag kommer avvakta med att avslöja vad ämnet gäller men jag har inte glömt bort det! Kapitel 31 kommer bli väldigt intressant att läsa och folk kommer inte vara glada.
Jag ber om ursäkt för den långa väntan på kapitlet. Jag har haft en väldigt upptagen/fullpackad vår och tidig sommar.

Linneagb: Haha, eftersom de har etablerats som karaktärer så kommer de att nämnas ibland även om de inte är jättestora karaktärer. Kul att du gillade kapitlet och Umbridge är väldigt hatad just nu. Jag var själv inte riktigt säker på vad inkvisitor var; jag hade en idé kring det men var tvungen att göra efterforskningar och fick inte mycket mer klarhet över det. Det är skönt att veta att du gillade mina förklaringar därför. Drömmar är något som fascinerar mig väldigt mycket också så jag kommer fortsätta med att försöka låta Trelawney göra tolkningar när drömmar nämns i böckerna. Tack för din review!

Thalia606: Hej Thalia. Nej vad jobbigt att din dator inte fungerar, det är hemskt när det händer och jag hoppas att det vid det här tillfället har löst sig.
Kul att du gillade att Hermione haft mardrömmar om att Harry var den som dog. Jag kände att det verkade som något väldigt troligt så det kändes bara naturligt att ta med det.
I det här kapitlet börjar äntligen allt kring DA och jag är så glad för det, jag har stora planer för det… okej stora kanske är lite att ta i men jag ha en klar vision av hur jag ska hantera det.
Det var inga problem, jag är bara glad om jag kunde hjälpa dig :)
Ha det så bra, kram Lea
PS: Tack för gratulationen, min födelsedag var helt okej, kunde ha varit bättre men den var inte hemsk. Jag hade en bra dag :)

RonWheezy: Det är en tolkning som man kan göra och det glädjer mig att du kan se dig själv i honom, eller åtminstone hitta likheter mellan er. Jag har inte själv gjort den tolkningen. Jag började se och läsa böckerna ganska tidigt så jag tänkte aldrig på att söka/se såna tecken, vilket gjort att jag fått min bild av dem och det är inte väldigt ofta jag justerar min insyn av karaktärerna. Men jag tycker det är superviktigt och bra att alla skapar sina egna uppfattningar om hur karaktärerna är och ifall man anser att Ron har autism så är det absolut inget fel i det! När du pekar ut en del aspekter så kan jag definitivt se varför du gjort den tolkningen av honom. Jag kommer troligtvis personligen inte tänka på honom som en person som har autism, men du är fri att tänka på honom som att han har det. Jag tänker inte stoppa eller säga vad han har eller inte har. Känner att det blev ett väldigt långt och rabblande svar men vill göra det tydligt att jag inte har några problem med det. När det gäller att Ron ev. haft en crush på Krum så håller jag med om det, men ser fortfarande Ron som heterosexuell, if that makes sense? Det finns andra karaktärer som jag ser som HBTQ+ men Ron ser jag som heterosexuell men man kan fortfarande ha crushes på någon för det, det finns alltid undantag från reglerna. Angående Deamus har tanken dykt upp men jag har inte fattat något beslut kring om det kommer vara med än, HBTQ+ karaktärer kommer finnas och visas i berättelsen, troligtvis väldigt snart. Jag har bara väntat på rätt tillfälle.

Frida: Kram på dig med Frida! Jag är evigt tacksam för att du har så roligt med att betaläsa och det är verkligen jag som ska tacka dig! Det är definitivt okej med att du inte lämnar en lång eller utvecklad review, du lämnar ju alltid kommentarer när du rättar så jag vet vad du tycker om kapitlet :D
Kram
Elvira

Tinsy-girl: Kul att du gillade kapitlet så mycket. Jag visste att Snapes erbjudande skulle chocka väldigt många, och framförallt karaktärerna i sig men jag kände att det var något han skulle kunna göra, om inte för Lilys skull men för att han är under McGonagalls uppsikt. Han har även skuldkänslor för han lät Umbridge sköta en straffkommendering han utdelat. Detta blandat med att han inte är helt ond gjorde det som en passande erbjudande.
Sirius älskar McGonagall och tänker inte låta någon glömma det. McGonagall irriterar sig definitivt på hur Snape behandlar eleverna. Hon är medveten om att han är väldigt kunnig inom sitt område men anser att eleverna alltid kommer före kunskap och färdigheter.
Det känns lite bekant, kan ha läst/hört om det för länge sen :) Ifall det står på engelska eller svenska spelar ingen roll. När det kommer till läsning brukar jag föredra engelska men jag skriver det här på svenska för jag var mer bekväm med det språket när jag började det här. Förhoppningvis gillar du det här kapitel :)

AN: Okej, så en väldigt lång väntan på det här kapitlet men jag hade väldigt mycket i skolan så jag kunde inte skriva alls i maj och början av juni, sen jobbade jag och samma dag jag blev ledig skadade jag fingret så jag inte kunde använda vänstra handen när jag skrev och sen var jag utomlands men nu är kapitlet äntligen här! Under min två månaders frånvaro har många av er hunnit fylla år, så jag vill passa på och säga grattis:

Kristin: du delar födelsedag med mig och jag hoppas att du fick en jättebra födelsedag!

Thalia: Grattis i efterskott Thalia, jag vet att mitt grattis är försenat men jag hoppas att du fick en underbar födelsedag tillsammans med familj och vänner, för det förtjänar du!

Calaminaria: Grattis på födelsedagen! Hoppas din dag var fylld med glädje och att fick ut allt du ville av den.

Einusch: Grattis Eniusch på din speciella dag (i efterskott). Hoppas du hade en bra dag och du fick vad du önskat dig :)

Frida: Vet att jag redan grattat dig och att du hade en väldigt bra födelsedag, men du förtjänar ett till grattis för den fantastiska person du är!

Linneagb: Grattis på födelsedagen Linneagb! Hoppas att du hade en jättebra födelsedag och att du gjorde allt du ville tillsammans med din familj och vänner.

Dumbledore blickade ner på sitt lilla fickur som han plockat upp ur fickan och nickade innan han lade ner det i fickan igen. De skulle hinna läsa ett eller två kapitel till innan de gick och lade sig.

"Är det någon som känner sig frestad av att läsa?" frågade han högt och nickade mot boken och ett dussin händer sköt i luften. "Du, mr. Stebbins, kan läsa det här kapitlet."

"Åh, tack så mycket!" Stebbins, en förstaårselev från Hufflepuff, skyndade sig fram och började bläddra igenom boken för att hitta rätt sida.

På puben Svinhuvudet

"Vad gör ni där?" frågade Amanda förvånat med ett höjt ögonbryn.

"Det kommer att förklaras, men det finns en väldigt bra anledning till det", sade Ron med ett leende.

"Och jag hade inget med det att göra. Jag bara… hamna där…", sade Harry snabbt.

"Det säger du om allt", påpekade Remus med ett höjt ögonbryn och Harry gav ifrån sig ett skratt, oförmögen att protestera mot det.

Hermione sade ingenting om Harrys eventuella lektioner i försvaret svartkonster på två hela veckor. Harrys straffkommenderingar hos Umbridge var äntligen över (han tvivlade på att orden som nu stod inetsade på handryggen någonsin skulle försvinna helt).

"De kommer att bestå", sade madam Pomfrey medan hon rynkade på pannan.

"När skulle han behövt söka hjälp innan det var för sent?" frågade madam Hooch och kastade en snabb blick på Harry innan hon vände all sin uppmärksamhet mot madam Pomfrey.

"Om man tar antalet timmar han satt varje dag i beaktning… efter en vecka, möjligtvis en och en halv. Det är svårt att avgöra", madam Pomfrey snörpte på munnen och kastade en rasande blick mot Umbridge.

Ron hade varit med på ytterligare fyra träningspass i quidditch och undgått utskällning under de båda sista,

"Det är bra, det går åt rätt håll", sade Oliver i en uppmuntrande ton och Ron rodnade svagt under uppmärksamheten.

och alla trevade lyckats få sina möss att försvinna under lektionerna i förvandlingskonst (Hermione hade faktiskt fått gå vidare och trolla bort kattungar), innan ämnet togs upp på nya en våldsam oväderskväll i slutet av september, när de satt tillsammans i biblioteket och slog upp ingredienser till trolldrycker för Snape.

"Jag undrade just", sade Hermione plötsligt, "om du har tänkt nåt mer på försvar mot svartkonster, Harry."

"Det är klart att jag har", sade han buttert, "det är svårt att glömma bort, men den där hemska käringen vi har som lärare."

Runt om i salen kom instämmande mummel, det fanns ingen elev på skolan som var nöjd med hur Umbridge utfört sina lektioner.

Umbridge, som fortfarande var röd i ansiktet, puffade upp sig och öppnade munnen, men innan hon hann säga något greppade en hand tag i hennes arm.

"Jag skulle råda dig att inte säga något. Du har redan tillräckligt med problem - de ointelligenta och förhastade kommentarerna från idag borträknat", väste Snape och Umbridge ryggade tillbaka en aning när hon mötte hans kalla ögon. Över hennes huvud kastade professor McGonagall en tacksam blick mot Snape som nickade kort.

"Jag menar idén som jag och Ron hade…"

Ron kastade en förskräckt, nästan hotade blick på henne. Hon såg irriterad ut.

"Ja, okej då, idén som jag hade… om du skulle undervisa oss."

Harry svarade inte med en gång. Han låtsades läsa igenom en sida i Asiatiska motgifter, för han ville inte säga vad han hade i tankarna. Han hade funderat på saken under de gångna veckorna. Ibland tyckte han att idén verkade vansinnig, precis som hankade tyckt den natten då Hermione föreslog den,

"För att det är vansinnigt", fnös Pansy och skakade på sitt huvud så hennes hår flög åt alla håll och skenet från de levande ljusen reflekterades i de mörka stråna.

"Jag vet inte, om någon kan klara av det skulle det vara Potter... och han har Grangers hjälp", sade Zabini fundersamt medan han betraktade Harry.

"Det är nog inte bara jag som har lagt märke till att de smugit runt de senaste veckorna…", mumlade Draco medan han lät sin blick vandra över de olika eleverna som satt samlade kring Harry.

men andra gånger hade han kommit på sig med att tänka på vilka besvärjelser och förtrollningar som bäst hade hjälpt honom under hans olika sammandrabbningar med mörkrets varelser och Dödsätarna — kommit på sig med att faktiskt undermedvetet planera lektioner.

"Jag visste det!" utbrast Hermione triumferande och Harry stönade högt, men bakom handen framför munnen hade ett leende spridit sig.

"Jovisst", sade han långsamt när han inte längre kunde låtsas att Asiatiska motgifter upptog hela hans intresse, "jo, jag har tänkt lite på det."

"Lite? Om du planerar lektioner är det inte lite", protesterade Ron misstroget.

"Det var inte som om det var hela lektioner… bara moment", mumlade Harry och gned sig i nacken medan han försökte undvika de intresserade blickarna professorerna började ge honom.

"Och?" sade Hermione ivrigt.

"Jag vet inte", sade Harry i ett försök att vinna tid. Han tittade upp på Ron.

"Jag tyckte det var en bra idé från första början", sade Ron, som verkade piggare på att delta i samtalet nu när han var säker på att Harry inte skulle börja skrika igen.

"Han är skrämmande när han skriker", sade Ron med en axelryckning.

"Ni får mig att låta som en hemsk person", protesterade Harry medan han halvhjärtat blängde på sina vänner.

"Nah, bara kraftfull", sade Ron avfärdande.

Harry flyttade oroligt på sig i stolen.

"Ni hörde väl vad jag sa om att en stor del av det bara var tur?"

"Jo, vi har hört det några gånger", sade Ginny och himlade med ögonen, "och vi kommer fortsätta peka ut att det var mer än tur tills du börjar tro på det."

"Det var mer än tur", instämde Harry allvarligt och hans närmaste vänner gav honom förvånade blickar för att sedan himla med ögonen och sucka tungt när han avslutade sin tankegång: "jag hade även hjälp från andra."

"Det är bättre än bara tur antar jag", suckade Tonks och skakade på huvudet

"Jadå, Harry", sade Hermione milt, "men det är ändå ingen idé att låtsas att du inte är bra på försvar mot svartkonster, för det är du. Du var den enda förra året som kunde motstå Imperiusförbannelsen helt och hållet, du kan frambesvärja en Patronus, du kan göra alla möjliga saker som fullvuxna trollkarlar inte kan, och Viktor sa alltid…"

Ron vred så snabbt på huvudet att han fick sendrag i nacken. Han gned den och sade: "Jaha? Vad sa Vicky?"

"Åh, toppen, nu kommer Ron vara avundsjuk", muttrade Ginny och himlade återigen med huvudet. "Jag svär att du och min bror är så tjockskalliga."

"Hermione är också blind för det!" protesterade Harry.

"Det är sant, men hon väger upp för det i andra situationer", medgav Ginny och tryckte en kyss mot Harrys hand som inte var inlindad i bandage.

"Ha ha", sade Hermione med uttråkad röst. "Han sa att Harry visste hur man skulle göra saker som inte ens han själv visste, och han gick ändå sista året på Durmstrang."

"De behöver kolla yver sina lektionsplaner", sade Fleur med rynkad panna. "Vad 'Arry gjorde är inte så avancerad magique. 'An tänkte bara ytanför ramarna."

"Han kanske har glömt det på grund av alla dunkare som skallat honom", föreslog Ron och Hermione himlade med ögonen när hon hörde den lätt hånande tonen i Rons röst.

Ron tittade misstänksamt på Hermione.

"Du har väl inte kontakt med honom fortfarande?"

"Än sen då?" sade Hermione kyligt, fast hon blev lite skär om kinderna. "Jag får väl ha en brevvän om jag…"

"Han ville inte vara vara din brevvän", sade Ron anklagande. Hermione skakade förargat på huvudet och utan att bry sig om Ron, som fortsatte att iaktta henne, sade hon till Harry:

"Bra, börja inte bråka", mumlade Lavender lättat. "Hon är alltid så irriterad varje gång ni bråkar."

"I vanliga fall skulle jag peka ut att det här redan har hänt, men med tanke på att vi kunde ha råkat ut för hennes irritation ytterligare en gång tänker jag bara hålla med dig", instämde Fay och Hermione korsade armarna framför bröstet, men avhöll sig från att säga något.

"Nå, vad säger du? Vill du undervisa oss?"

"Bara dig och Ron då?"

"Något säger mig att de tänker sig fler", sade Dorea medan hon tankfullt eskalerade trion av vänner

"Det verkar som om saker alltid eskalerar med de tre", instämde Charlus med ett skratt.

"De får det från din sida av släkten."

"Var inte så säker på det, Dorea, unge Weasley är mer släkt med familjen Black än med Potter. Så jag skulle snarare säga att det kommer från dig", sade Charlus med ett brett leende och Dorea skakade lätt på huvudet.

"Tja…", sade Hermione och såg lite ängslig ut igen. "Snälla Harry, nu får du inte bli så där arg igen, men jag tycker faktiskt att du borde undervisa alla som vill lära sig. Vi pratar ju om att försvara oss mot V-Voldemort. Äsch, bli inte så nervös, Ron. Det verkar inte schysst att inte erbjuda andra samma möjlighet."

"Vem skulle vilja lära sig av honom?", fnös en sjätteårselev från Ravenclaw som kritiskt betraktade Harry. "Bara för han lyckats ta sig ur en del knipor gör det honom inte automatiskt till en bra lärare."

"Tack och lov att de övertalade Harry", mumlade Hannah med en lättad min. "Jag skulle vara körd på GET om vi inte haft honom."

"För att inte tala om att, vad hette han nu igen, Tom? Att Tom är tillbaka med sina anhängare. Vi behöver allt vi kan lära oss nu", sade Anthony allvarligt.

Harry funderade på saken ett ögonblick och sade sedan: "Jag tvivlar på att några andra än ni skulle vilja bli undervisade av mig. Jag är ju en knäppskalle, vet ni väl?"

"Alla tror inte det", sade Luna allvarligt. "Jag hade kunnat berättat det för dig om du frågat."

"Jag var faktiskt förvånad över antalet", erkände Harry med en axelryckning. "Men jag tänker anta att boken kommer berätta mer om det snart."

"Jag tror du skulle bli förvånad över hur många som skulle vara intresserade av att höra vad du har att säga", sade Hermione allvarligt. "Vet du vad", hon lutade sig fram mot honom, och Ron, som fortfarande iakttog henne med butter min, lutade sig också fram för att höra, "första helgen i oktober är ju en Hogsmeadehelg, eller hur? Hur skulle det vara om vi sa åt alla som är intresserade att möta oss i byn så vi kan resonera om saken?"

"Varför får jag känslan att du redan pratat med folk?" frågade Remus misstänksamt och Hermione tittade upp och gav honom ett snabbt, brett leende innan hon vände tillbaka sin uppmärksamhet mot boken.

"Jag tror vi kan ta det som ett erkännande att hon redan börjat fråga runt", sade Sirius torrt och skakade på huvudet åt sin gudsons vän.

"Varför måste vi göra det utanför skolan?" frågade Ron.

"Det är en bra fråga", sade mrs Weasley och spände blicken i sin yngsta son. "Jag hoppas att ni inte planerar något olagligt."

"Det skulle inte vara första gången", påpekade Fred optimistiskt.

"Vilket är en bra fråga, om de gör något olagligt… är det värre om de gjort något olagligt innan eller är det mer okej?" fortsatte George intresserat.

"Det beror på omständigheterna kring det olagliga", sade mr Weasley bestämt och tvillingarna nickade fundersamt.

"Demonduon har förvånansvärt mycket respekt för sin far…"

"Ja, men det spelar ingen roll för Arthur finner deras upptåg väldigt roande och försöker ytterst sällan sätta stopp för det", suckade Sprout och skakade på huvudet.

"Därför", sade Hermione och återgick till diagrammet över knaprande kinakål som hon höll på att skriva av, "att jag inte tror Umbridge skulle bli särskilt glad om hon upptäckte vad vi har i kikaren."

Harry hade sett fram emot helgbesöket i Hogsmeade, men det varen sak som oroade honom. Sirius hade iakttagit en iskall tystnad sedan han visat sig i brasan i början av september. Harry visste att de hade förargat honom genom att säga att de inte ville att han skulle komma, men trots det oroade han sig emellanåt för att Sirius skulle kasta all försiktigt överbord och dyka upp ändå. Vad skulle de göra om den stora svarta hunden kom skuttande emot dem på gatan i Hogsmeade, kanske mitt framför näsan på Draco Malfoy?

"Han skulle inte göra det", sade Dorea bestämt.

"Det är Sirius", började Narcissa innan hon avbröt sig själv på grund av den skarpa blicken hon fick av sin målade släkting.

"Ja, det är Sirius och han skulle inte göra något som sätter Harry i fara. Jag förstår inte varför alla verkar ha ett problem med att förstå det", sade Dorea medan hon gav Narcissa en kylig blick.

"Ja, men du kan inte klandra honom för att han vill komma ut och röra på sig", sade Ron när Harry diskuterade sina farhågor med honom och Hermione. "Han har varit på flykt i över två år, och jag förstår att det inte kan ha varit särskilt roligt, men han har åtminstone varit fri, eller hur? Och nu sitter han bra instängd hela tiden med den där vidriga alfen."

Hermione blängde på Ron men brydde sig inte mer om gliringen mot Krake.

Problemet är", sade hon till Harry, "att Sirius måste fortsätta att hålla sig gömd tills V-Voldemort… å, för guds skull, Ron….visar sig öppet, eller hur? Idioterna på ministeriet kommer ju inte att inse att Sirius är oskyldig förrän de fattar att Dumbledore har talat sanning om honom hela tiden. Och när de dumbommarna börjar fånga verkliga Dödsätare igen, måste det stå helt klart att Sirius inte är en sån, han har ju till exempel inte märket."

"Det är en bra poäng", sade mr Weasley med ett leende.

"Såvida man inte tänkt ett steg längre och struntat i att ge spionen ett märke för att de ska kunna undvika att åka fast."

"Jag tror att Voldemort älskar sin makt och sig själv för mycket för att gå med på något sådant", sade mr Weasley bestämt efter att tyst ha reflekterat ett par sekunder över förslaget.

"Jag tror inte han är dum nog att dyka upp", sade Ron lugnande. "Dumbledore skulle bli ursinnig han gjorde det, och Sirius lyssnar till honom även om han inte gillar vad han hör."

"Lyssnar är diskutabelt, han var en marodör", sade McGonagall med en fnysning.

"Är en marodör om jag får be", avbröt Sirius och höjde ett elegant ögonbryn medan han blickade upp mot lärarbordet.

"Den där meningen är bara skrämmande", sade professor Burbage och tuggade på insidan av kinden. Madam Pomfrey sträckte sig fram och klappade henne lätt på handen medan hon sade:

"Jag skulle inte oroa mig för mycket, han har vuxit upp."

När Harry fortsatte att se orolig ut sade Hermione: "Vet du, Ron och jag har hört oss för hos folk som vi trodde skulle vilja lära sig lite riktigt försvar mot svartkonster, och det är några stycken som verkade intresserade. Vi har sagt åt dem att vi ska träffas i Hogsmeade.

"Okej", sade Harry frånvarande, med tankarna fortfarande på Sirius.

"Oroa dig inte, Harry", sade Hermione stilla. "Du har fullt upp utan att behöva bekymra dig för Sirius också.

Hon hade förstås alldeles rätt, han hann nätt och jämnt med sina läxor, trots att han klarade det bättre nunnor han inte tillbringade varenda kväll med kvarsittning hos Umbridge. Ron låg till och med ännu mer efter med skolarbetet än Harry, eftersom han förutom quidditchträningen, som båda hade två gånger i veckan, även hade sina prefektuppgifter.

"Det är diskutabelt, du skippade en hel del uppgifter, Harry", sade Hermione med rynkad panna.

"Jag hade inget val, jag drunknade i alla uppgifter. Jag lyckades åtminstone prioritera vilka som var viktigast."

"Vilket betyder att du helt skippade trollkonsthistoria och försvar mot svartkonster", fnös Ron och Harry räckte ut tungan.

Men Hermione, som läste fler ämnen än både Harry och Ron, hade inte bara gjort klart alla sina läxor utan hade också tid att sticka fler alfkläder. Harry var tvungen att medge att hon hade blivit bättre på det; nu gick det nästan alltid att se skillnaden mellan hatarna och strumporna.

Hermione snörpte på munnen och blängde på Harry som skrattandes gömde sig bakom en kudde.

Morgonen för Hogsmeadebesöket grydde klar men blåsig. Efter frukosten ställde eleverna sig i kö framför Filch, som prickade av deras namn på den långa listan med dem som hade tillåtelse av sina föräldrar eller förmyndare att besöka byn. Med ett lätt styng i hjärtat mindes Harry att om det inte hade varit för Sirius, skulle han inte ha fått gå dit över huvud taget.

"Vi hade förfalskat underskriften om det behövs", sade Fred avfärdande.

"Och med vi antar jag att du menar jag?" frågade Dean med ett höjt ögonbryn och Fred blinkade med ena ögat mot honom.

När Harry kom fram till Filch sniffade vaktmästaren häftigt i luften omkring sig, som om han försökte upptäcka en lukt av någonting. Sedan gav han till en kort nick som fick hakan att dallra och Harry vandrade förbi honom, ut på stentrappan i den kalla, solljus dagen.

"Varför sniffade Filch på dig?" frågade Ron när han, Harry och Hermione satte av i rask takt nerför den breda nerfarten till grindarna.

"Han kollade nog efter lukten av stinkbomber", sade Harry med ett litet skratt. "Jag har glömt att berätta för er…"

"Bara för att du stinker av det betyder det inte att du är skyldig", protesterade Angelina. "Har ni någon aning om hur många gånger jag har stunkit av det på grund av att någon annan använt det?"

"Det är Filch, vad hade du förväntat dig?" fnös Alicia och skakade på huvudet. "Att du inte stoppade dem gör dig skyldig."

Och han berättade historien om hur han skickade i väg sitt brev till Sirius och Filch kom inrusande några sekunder senare och krävde att få se brevet. Till hans förvåning tyckte Hermione att historien var jätteintressant, faktiskt mycket intressantare än han själv gjorde.

"Sa han att han fått ett tips om att du tänkte beställa stinkbomber? Vem tipsade honom?

"Väldigt bra fråga", mumlade Neville för sig själv.

"Jag vet inte", sade Harry och ryckte på axlarna. "Kanske Malfoy, han skulle tycka att det var jättekul."

"Jag har bättre saker att göra med min tid än att lägga all min energi på dig", fnös Draco och himlade med ögonen.

"Åh förlåt, vi missbedömde hur mycket tid det tar för dig att skriva alla dina brev till din käraste pappa för att berätta om allt", sade Harry ursäktande och ett lätt skratt spred sig runt honom.

De gick ut mellan de höga stenpelarna med bevingade vildsvin på toppen och svängde till vänster in på vägen till byn medan vinden piskade håret i ögonen på dem.

"Malfoy?", sade Hermione tvivlande."Ja, kanske…"

"Seriöst, vad tror ni jag gör om dagarna?" frågade Draco misstroget.

"Klagar om Harry?" sade Ginny med en axelryckning.

"De har inte helt fel", påpekade Zabini och höjde ett utmanande ögonbryn när det såg ut som om Draco övervägde att hälla sin bägare med pumpasaft över honom.

Och hon blev kvar i djupa tankar hela vägen fram till utkanten av Hogsmeade.

"Vart ska vi förresten?" frågade Harry. "Till Tre kvastar?"

"O… nej"", sade Hermione och vaknade upp ur sina drömmerier, "nej, där är alltid fullpackat och bullrigt. Jag har sagt åt de andra att möta oss inne på Svinhuvudet, den där andra puben, ni vet, som inte ligger vid huvudgatan. Jag tror att den är lite, hur ska jag säga… skum… men eleverna brukar inte gå dit, så jag tror inte vi kommer bli avlyssnade."

"Det finns en till bar?" frågade en fjärdeåreselev chockat.

"Den ligger mer i utkanten och är inte särskilt populär", sade Oliver med en axelryckning. "De flesta äldre elever kollar in den någon gång, men det är mer värt att gå till Tre kvastar."

De gick huvudgatan fram förbi Zonkos skämtartiklar, där de inte blev förvånade över att se Fred, George och Lee Jordan; förbi postkontoret, varifrån ugglor flög ut med jämna mellanrum, och svängde sedan in på en sidogata med en liten pub längst in. En skamfilad träskylt hängde från en rostig arm över dörren, med en bild av ett avhugget vildsvinshuvud, från vilket det sipprade blod på det vita tyget omkring det. Skylten knakade i vinden när de närmade sig. De tvekade alla tre utanför dörren.

"Det kanske är finare inomhus?" föreslog Sarah nervöst.

"Om Harry tar av sig sina glasögon kanske det kommer få en bra beskrivning", fnös Ron och Harry himlade med ögonen.

"Kom då", sade Hermione lite nervöst.

Harry gick in först. Det var inte alls som på Tre kvastar, där fick man ett intryck av att allt var varmt och rent. Svinhuvudet bestod av ett enda litet mörkt och mycket smutsigt rum, som luktade starkt av någonting som kunde ha varit getter. Burspråksfönstren var så ingrodda med lort att ytterst lite dagsljud kunde tränga in i rummet, som i stället lystes upp av brinnande ljusstumpar på de grova träborden. Golvet verkade vid första anblicken bestå av stampad jord, men när Harry klev fram på det märkte han att det låg sten under ett tjockt lager av säkert flera århundraden gammal smuts.

"Nope, det var värre på insidan", sade Sarah och rynkade på näsan åt beskrivningen.

"Vi blev inte förgiftade åtminstone", påpekade Harry i en optimistisk ton.

"Vi kunde ha blivit förgiftade?!" viskade Hannah förskräckt och Susan ryckte på axlarna.

Harry kom ihåg att Hagrid hade talat om den här puben under hans första skolår."Man träffar på en massa konstigt folk inne på Svinhuvudet", hade han sagt och samtidigt förklarat hur han hade vunnit ett drakägg där av en främling med huva för ansiktet.

"Och ni tycker det är en bra plats att hänga på", sade mrs Weasley ogillande och snörpte på munnen.

"Inte vi - Hermione", sade Ron snabbt och slingrade sig undan ifrån Hermiones armbåge som var dödligt nära hans biceps.

Den gången hade Harry undrat varför Hagrid inte tyckte det var underligt att främlingen höll ansiktet dolt under deras möte, men nu såg han att det var något av ett mode inne på Svinhuvudet att hålla ansiktet dolt. Det stod en man framme vid baren med hela huvudet inlindat i smutsiga grå bandage, fast han lyckades ändå hälla i sig många glas av något slags rykande, glödhet dryck genom en glipa vid munnen. Två figurer med huvor satt vid ett bord i ett av burspråken. Harry kunde ha tagit dem för Dementorer om de inte hade talat utpräglad Yorkshiredialekt.

"De kanske har lärt sig språket", föreslog Jack med en ivrig blick

"De har bara ett tomt hål i ansiktet, de kan inte prata", avbröt Kim lugnt och Jack sköt ut underläppen medan han stirrade besviket på sin storasyster.

"Måste du alltid förstöra allting?"

"Det var Harry som tog reda på hur de såg ut under huvan, det är knappast mitt fel att de saknar tungor."

I ett mörkt hörn bredvid brasan satt en häxa med en tjock, svart slöja som föll ända ner till tårna. De kunde bara se hennes nästipp, för den fick slöjan att bukta ut lite grann.

"Vem som helst kan spionera på er", sade Charlie med rynkad panna.

"Men om någon ska spionera måste de ha vetat att de skulle ha träffats från första början, och då spelar det ingen roll vart de träffas", påpekade Percy medan han betraktade boken med en intresserad blick.

"Det beror väl på, det kanske är någon som väljer att rapportera efter de råkat vara på rätt ställe vid rätt tillfälle", sade Charlie med en axelryckning. "Jag säger bara att det inte är bästa stället att samlas på."

"Jag vet inte om det här är så bra, Hermione", mumlade Harry när de gick fram till baren. Han tittade särskilt på den djupt beslöjade häxan. "Har det inte fallit dig in att Umbridge kan gömma sig under det där?"

"Jag vet att du har otur, men det är högst otroligt", skrattade Amanda.

"Vid den här tidpunkten antar jag alltid att det värsta kan hända", sade Harry och ryckte på axlarna. "Kan inte bli förvånad eller besviken då."

Hermione kastade en värderande blick på den beslöjade gestalten.

"Umbridge är kortare än den där kvinnan", sade hon lågt. "Och även om Umbridge faktiskt kommer in hit, finns det ingenting hon kan göra för att hindra oss, Harry, för jag har kollat skolreglerna både två och tre gånger. Vi är inte på förbjudet område, jag frågade professor Flitwick speciellt om elever hade tillåtelse att gå in på Svinhuvudet, och han sa ja, men han rådde mig eftertryckligt att ta med egna glas åt oss. Och jag har slagit upp allt jag kan komma på om studiegrupper och läxläsningsgrupper och de är definitivt tillåtna. Jag tror bara inte att det är någon bra idé att skylta med vad vi gör."

"Vi kanske ska vara mer uppmärksamma när det gäller vad miss Granger frågar om och gör", mumlade Flitwick en aning förvånat och ett flertal lärare nickade instämmande.

"Ja, de här böckerna pekar verkligen ut vad vi har överblickat kring henne", instämde Sprout med höjda ögonbryn.

"Nej", sade Harry torrt, "särskilt som det knappast är nån läxläsningsgrupp du planerar, eller hur?"

"Vad har du tänkt att ni ska lära er?" frågade Stebbins och tittade misstroget upp över kanten på boken.

"Försvar mot svartkonster."

"Ni får det att låta som om det är något olagligt", påpekade Stebbins, ovillig att låta ämnet gå.

"Det är Umbridge vi pratar om, enligt henne skulle det definitivt bryta mot regler", fnös Harry och andra medlemmar i DA nickade instämmande.

Bartendern kom framhasande från ett rum innanför. Han var en gammal man med vresigt utseende och en massa trassligt grått hår och skägg. Han var lång och mager och hade något bekant över sig, tyckte Harry.

"Alla känner det när de först möter Aberforth", sade Remus med ett litet leende.

"Aberforth?"

"Bartendern, och ägaren av puben. Han är lite speciell men är en vänlig själ."

"Vad ska ni ha?" grymtade han.

"Tre honungsöl, tack", sade Hermione.

Mannen sträckte sig in under disken och drog fram tre mycket dammiga och smutsiga flaskor som han ställde ner på baren med en smäll. "Sex siklar", sade han.

"Jag betalar", sade Harry hastigt och räckte fram pengarna.

Bartenderns ögon for över Harry och stannade till på hans ärr för en sekund. Sedan vände han sig bort och lade ner Harrys pengar i en gammal kassaapparat, vars låda gled upp automatiskt för att ta emot dem.

"Oroa dig inte, Abe bryr sig inte om kändisar", sade Sirius och skakade på huvudet.

"Abe?" frågade Harry förvånat.

"Vi besökte honom några gånger, inte särskilt pratsam men han lät oss hänga i hans bar… jag är inte säker men han kan ha varit den förste som gav oss eldwhiskey.:."

Harry, Ron och Hermione drog sig tillbaka till bordet längst bort från baren där de slog sig ner och tittade sig omkring. Mannen i de smutsiga grå bandagen knackade på disken med knogarna och fick ännu en rykande drink från bartendern.

"Jag undrar vad det är", mumlade Lee intresserat.

"Vi beställer det nästa gång vi är i Hogsmeade!" sade Fred och George i mun på varandra och Lee började le stort vid tanken.

"Vet ni vad?" mumlade Ron och tittade entusiastiskt bort mot baren."Vi skulle kunna beställa precis vad vi vill här. Jag slår vad om att den där gubben kulle sälja vad som hels till oss, han skulle inte bry sig. Jag har alltid velat smaka på eldwhiskey…"

"Ron!" utbrast mrs Weasley förfärat.

"Så länge du inte sprider det vidare har han inga problem med att sälja", sade Sirius med en axelryckning och mrs Weasley började blänga på honom.

"Vi kommer få fler påverkade elever att ta hand om nu...", suckade Flitwick och vilade uppgivet huvudet mot bordet.

"Du… är… prefekt", morrade Hermione ilsket.

"Å, javisst ja", sade Ron och leendet dog bort ur hans ansikte.

"Jag älskar att problemet är att han är prefekt, inte åldern", skrattade Parvati och Hermione rodnade.

"Det kändes som ett större problem då", mumlade hon till slut.

"Vilka var det du sa att vi skulle träffa här?" frågade Harry medan han bände upp den rostiga kapsylen på sin honungsöl och tog sig en klunk.

"Bara några stycken", upprepade Hermione och tittade på sitt armbandsur med en orolig blick mot dörren. "Jag sa åt dem att komma hit vid ungefär den här tiden och jag är säker på att du vet var det är… å, titta, det där kan vara de."

"Vi har olika definitioner av några stycken", sade Harry medan han vände sig mot Hermione och stirrade på henne.

"Äsch, lägg ner, allting löste sig i slutändan", sade Hermione medan hon himlade med ögonen.

Dörren till puben hade öppnats. En bred strimma dammigt solljus delade rummet mitt itu ett ögonblick och försvann sedan, skymd av en grupp människor som just strömmade in. Först kom Neville med Dean och Lavender, tätt följda av Parvati och Padma Patil tillsammans med Cho (hjärtat tog ett skutt i bröstet på Harry) och en av hennes ständigt fnissande väninnor, därefter kom Luna Lovegood (för sig själv och med ett så drömmande uttryck att hon kunde ha vandrat in där av en slump)

"Det här börjar förklara deras vänskap med Lovegood", mumlade en elev som misstänksamt såg mellan boken och Harry.

"Ja, men de har knappast någon grupp som de pratar om i boken", fnös en pojke som hörde kommentaren.

"Jo, jag vet… men tanken för en sån grupp kanske resulterade i att de träffades och fattade intresse för varandra? Vad vet jag, de har åtminstone blivit vänner."

och sedan Katie Bell, Alicia Spinnet och Angelina Johnson, Colin och Dennis Creevey, Ernie Macmillan, Justin Finch-Fletchley, Hannah Abbott och en Hufflepufflicka med lång fläta på ryggen som Harry inte visste namnet på.

"Mr Creevey, jag var inte medveten om att du hade tillåtelse att vara i Hogsmeade", sade Snape medan hans blick stirrade ner på Dennis.

"Öh…" Dennis kröp ihop under trolldryckslärarens blick

"Jag är en fjärdeårselev, jag har tillåtelse att va… jag ska hålla tyst nu", sade Colin och hans ton blev tystare ju längre in i meningen han kom när Snapes blick vändes mot honom.

"Ni kan vara tacksamma att vi inte delar ut bestraffningar för sånt här", sade Snape till slut och Dennis sjönk lättat ihop.

Efter dem kom tre Ravenclawelever, som han var ganska säker på hette Anthony Golstein, Michael Corner och Terry Boot, sedan Ginny, följd av en lång spinkig blond pojke med uppnäsa, som Harry vagt kände igen som en medlem i Hufflepuffs quidditchlag, och sist i tåget kom Fred, George Weasley med sin vän Lee Jordan, som alla tre bar på stora papperspåsar fullproppade med skämtartiklar från Zonkos butik.

"Stod alla och väntade utanför?"

"Det verkade inte som det mest trevliga stället och ingen ville direkt gå in där", mumlade Lavender och log fåraktigt mot Harry, Ron och Hermione.

"Vi klandrar er inte, det var lite värre än jag tänkt mig", erkände Hermione med ett lätt skratt.

"Bara några?" sade Harry hest till Hermione. "Bara några?"

"Ja, folk verkade gilla idén", sade hon glatt. "Ron, vill du dra fram lite fler stolar?"

Bartendern hade stelnat mitt i torkningen av ett glas med en så lortig trasa att den såg ut som om den aldrig blivit tvättad. Förmodligen hade han aldrig sett så mycket folk på sin pub.

"Det har hänt men han har haft en förvarning då kan jag tänka mig", sade Charlus med ett skratt.

"Det måste även vara chockerande att det är elever som kommer i en så stor mängd, Svinhuvudet är inte en populär plats bland studenter trots allt", instämde Dorea med ett litet leende.

"Hej", sade Fred, som var först framme vid baren där han snabbt räknade sina följeslagare. "Skulle vi kunna få… tjugofem honungsöl, tack."

"Du kom in sist", sade Amanda långsamt.

"Och?" frågade Fred med ett höjt ögonbryn.

"Hur är du först framme vid baren?" krävde flickan bestämt och Fred log brett.

"Talang min sköna", han blinkade med ena ögat.

Katie knuffade till honom med axeln och sade retsamt: "Akta dig så att jag inte blir svartsjuk:"

Bartendern blängde på honom ett ögonblick, slängde sedan irriterat ifrån sig sin trasa som om han hade blivit avbruten i någonting väldigt viktigt och plockade fram dammiga honungsölflaskor underifrån disken.

"Han borde åtminstone damma av dem", mumlade mrs Weasley missnöjt och mr Weasley skrockade.

"Skål", sade Fred och delade ut dem. "Hosta upp lite kosing allihop, jag har inte tillräckligt med guld till alla de här."

"Du kan be dem lite vänligare", påpekade Narcissa med rynkad panna.

"Det funkar bättre när man är rak på sak, plus att ifall jag varit vänligare är det inte säkert att folk skulle ha betalat", sade Fred med en axelryckning. "Dessutom snabbade det på processen på det sättet än om alla skulle gått fram en och en."

Harry såg på som bedövad medan den stora pladdrande skaran tog emot sina öl av Fred och grävde i sina klädnader efter mynt. Han kunde inte föreställa sig vad alla de här eleverna hade dykt uppför, tills den hemska tanken slog honom att de kanske väntade sig något slags tal, och det fick honom att snabbt vända sig mot Hermione.

"Vad har du sagt åt folk?" frågade han lågt. "Vad väntar de sig?"

"Det har jag ju sagt, de vill bara höra vad du har att säga", sade Hermione lugnande, men Harry fortsatte att titta så ilsket på henne att hon hastigt tillade: "Du behöver inte göra någonting än, jag ska prata med dem först."

"Ville bara höra vad jag hade att säga, ja", muttrade Harry och gav Hermione en irriterad blick.

"Jag trodde inte att någon skulle fråga om det", protesterade Hermione och grimaserade. "Om jag hade vetat hade jag inte… jag är ledsen."

Harrys blick mjuknade och han gav henne ett litet leende; han visste att det inte var Hermiones fel att Zacharias hade velat ha en förklaring.

"Hej, Harry", sade Neville med ett strålande leende och satte sig mitt emot honom.

"Jag kunde se att du var nervös, du bleknade så mycket när vi kom in", avslöjade Neville med ett leende.

"Jag förväntade mig inte så många", erkände Harry med ett skratt. "Jag var verkligen inte beredd på det."

Harry försökte le tillbaka, men sade ingenting, han var alldeles torr i munnen. Cho hade just gett honom ett leende och satt sig på platsen till höger om Ron. Hennes väninna, som hade lockigt rödblont hår, log inte utan gav Harry en ytterst skeptisk blick som tydligt sade honom att om hon själv hade fått bestämma, skulle hon inte alls vara här.

"Marietta", stönade Cho och lyfte händerna för att börja massera sina tinningar.

"Du visste att jag inte var bekväm med att vara där, jag ville bara stötta dig", påpekade Marietta med ett höjt ögonbryn och Cho suckade.

Två eller tre åt gången slog sig de nyanlända ner runt Harry, Ron och Hermione. Några såg ganska upphetsade ut, andra nyfikna, medan Luna Lovegood drömmande stirrade ut i rymden. När samtliga hade dragit fram var sin stol dog pratet ut. Allas ögon var riktade mot Harry.

"Ähum", sade Hermione med lite gällare röst än vanligt på grund av nervositeten. "Ja, då så… öh… hej." Gruppen koncentrerade sin uppmärksamhet på henne i stället, fastän blickarna fortsatte att hoppa tillbaka till Harry med jämna mellanrum.

Sirius grimaserade; det var tydligt att ett flertal av eleverna som dykt upp mest var intresserade av att få höra vad Harry hade att säga snarare än att få information om hur de kunde lära sig försvar mot svartkonster på egen hand. Han lät sin blick vandra över till Harry och sen vidare till eleverna i närheten. "Det kanske inte är så farligt, från det lilla han berättat har det gått bra med det."

"Ja… ähum… ni vet ju varför ni är här. Jo, det var så att Harry här fick idén… jag menar…" (Harry hade kastat en skarp blick på henne), "jag fick idén att det kunde vara bra om folk som ville studera försvar mot svartkonster, alltså studera det på allvar, inte den där smörjan som Umbridge presenterar för oss…" (Hermiones röst blev plötsligt mycket starkare och säkrare),

"Jag älskar att du finner motivation i ditt hat mot Umbridge", sade Tonks med ett brett leende.

"Det är vad som förde oss samman, utan henne hade det inte hänt", påpekade Hermione med en axelryckning.

"Utan henne hade det inte behövts från första början", rättade mr Weasley med rynkad panna. "Det är hemskt att ni anser att ni behöver sköta er utbildning helt själva."

"… för det kan verkligen ingen kalla försvar mot svartkonster…" ("Instämmer!" sade Anthony Goldstein, och Hermione såg uppmuntrad ut.) "Jo, jag trodde det skulle vara bra om vi liksom tog saken i egna händer." Hon gjorde en paus, sneglade på Harry och fortsatte: "Och med det menar jag att vi skulle lära oss att försvara oss på riktigt, inte bara i teorin utan genom att praktisera verkliga besvärjelser och förtrollningar."

"Fast du vill väl klara dina GET—prov i försvar mot svartkonster också, antar jag?" sade Michael Corner.

"Det är klart jag vill", svarade Hermione genast. "Men förutom det vill jag bli ordentligt tränad i försvar eftersom… eftersom…" Hon drog ett djupt andetag och avslutade sedan med: "Eftersom Lord Voldemort är tillbaka."

"Du vet jag tror det var första gången du sa det utan att stamma", sade Harry med en fundersam blick i ansiktet.

"Första gången som hon sa vad då?"

"Sade Voldemorts namn", Harry gjorde en paus och såg sig omkring, till sin förtjusning var det allt mindre personer som ryggade till vid namnet i jämförelse med några dagar tidigare.

Reaktionen var omedelbar och förutsägbar. Chos väninna skrek högt och spillde honungsöl på sig, Terry Boot ryckte ofrivilligt till, Padma Patil ryste och Neville gav till ett konstigt gläfs som han lyckades förvandla till en hostning. Men allihop tittade envist, till och med ivrigt på Harry.

"Ja, det är i alla fall vår plan", sade Hermione. "Om ni vill förena er med oss, måste vi bestämma hur vi ska…"

"Vad finns det för bevis för att Ni-vet-vem är tillbaka?" sade den blonde Hufflepuffspelaren lätt stridslystet.

"Här kör vi", suckade Sirius och Harry vände sig snabbt mot honom.

"Du verkar inte förvånad över vart konversationen är på väg."

"Jag antog att det förr eller senare skulle resultera i ett försök att lista ut vad som hände den kvällen, jag kan förstå varför de undrar, det är naturligt att de vill ha ordentliga svar. Men jag avskyr att du är personen med svaren", Sirius såg sorgset på Harry, som sänkte huvudet, medan han pratade.

"Jag borde ha sagt något inför alla, det hade varit bättre än det här", muttrade Harry tillslut och vände sig tillbaka mot boken.

"Jo, Dumbledore tror på det…", började Hermione.

"Inte bästa början", sade Bill med en grimas.

"En persons ord är inte bevis", instämde Percy, som dragit upp axlarna till öronen när han tänkte tillbaka på hur han själv inte hade trott på det.

"Men de tog Harrys ord som bevis", protesterade Colin och nickade mot Ordermedlemmarna i salen.

"Blandat med annan information, hade Harry bara dykt upp en helt vanlig dag och sagt att Voldemort var tillbaka hade vi inte varit lika snabba på att tro det", sade Remus lugnt och pausade för ett ögonblick innan han sakligt fortsatte: "vi hade självklart undersökt saken sen. Att chansa med något sådant är inte värt."

"Dumbledore tror på honom, menar du", sade den blonde pojken och nickade mot Harry.

"Vem är du?" frågade Ron i ganska ohövlig ton.

"Zacharias Smith", sade pojken, "och jag tycker vi har rätt att få veta exakt vad som får honom att säga att Ni-vet-vem är tillbaka."

"Jag tar tillbaka det, jag vill inte veta exakt varför", avbröt Zacharias med en grimas. "Jag är ledsen Harry."

Harry blinkade långsamt. "Um okej? Som Sirius sa är det, öh… okej att vilja ha svar."

"Vet du vad", sade Hermione, som nu skyndade sig att ingripa, "det är verkligen inte vad det här mötet skulle handla om."

"Det är okej, Hermione", sade Harry.

Det hade just gått upp för honom varför det var så mycket folk där. Han tyckte att Hermione borde ha förstått vad som skulle komma. Några av de här eleverna —kanske till och med de flesta av dem — hade bara dykt upp i förhoppning om att få höra Harrys berättelse direkt från honom.

"Dina mardrömmar var tillräckligt med bevis", sade George med en grimas och tänkte tillbaka på alla gånger han hört Harrys mardrömmar.

"Jag trodde mardrömmarna var tillräckligt illa förra året", instämde Katie och såg medlidsamt på Harry.

"Hur kan du veta vad för mardrömmar mr Potter har?" frågade Babbling misstänksamt. "Flickor och pojkar ska sova separat."

"Därför att han ett flertal gånger kollapsat och somnat i uppehållsrummet på grund av alla sina sena straffkommenderingar", sade Katie och kastade en ursinnig blick mot Umbridge. "Vi är även vänner och pratar med varandra, kanske inte detaljer men det tar inget geni att lista ut att det inte är bra drömmar."

"Vad får mig att säga att Ni-vet-vem är tillbaka?" frågade han och såg Zacharias rakt i ögonen. "Jag såg honom. Men Dumbledore berättade för hela skolan vad som hände förra året, och om du inte trodde honom, kommer du inte att tro mig, och jag tänker inte slösa bort en eftermiddag på att försöka övertyga nån."

"Du dansade runt frågan på ett bra sätt, du gav ett svar utan att svara på frågan", sade Percy och nickade godkännande.

Hela gruppen verkade ha hållit andan medan Harry talade. Harry fick ett intryck av att även bartendern lyssnade. Han stod och torkade samma glas med den lortiga trasan som gjorde det ännu smutsigare.

"Därför är det en dålig mötesplats", sade Charlie med rynkad panna. "Alla kan enkelt höra er."

"Det var inte som om vi hade jättemånga alternativ", påpekade Ron och himlade med ögonen.

Zacharias sa avfärdande: "Det enda Dumbledore berättade för oss förra året var att Cedric Diggory dödades av Ni-vet-vem och att du kom tillbaka till Hogwarts med Diggorys kropp. Han gav oss inga detaljer, han talade inte om exakt hur Diggory blev mördad, och jag tror att vi allihop gärna skulle vilja veta…"

"Jag är tacksam att vi inte fick detaljer", sade Anthony och grimaserade.

"Det menar du inte, det var hemskt att bara läsa om det, men att faktiskt leva igenom det…", Hannah rös och avslutade inte tanken.

"Om ni har kommit för att få höra exakt hur det ser ut när Voldemort mördar nån kan jag inte hjälpa er", sade Harry. Han kände hur vreden, som alltid låg så nära ytan nu för tiden, började stiga inom honom igen. Han tog inte blicken från Zacharias Smiths utmanade ansikte och var fast besluten att inte titta på Cho. "Jag har ingen lust att prata om Cedric Diggory, okej? Så om det är därför ni har kommit hit, kan ni lika gärna sticka härifrån."

"Jag förväntade mig det där, visserligen med lite kraftigare ord än vad du använde men detaljer"; sade Lee med en axelryckning.

"Jag gillar inte att prata om det."

"Och vi klandrar dig inte, om det varit jag hade jag inte varit lika tålmodig som du", fnös Lee och skakade på huvudet.

Han kastade en ilsken blick i Hermiones riktning. Det här var helt och hållet hennes fel, kände han. Hon hade valt att visa upp honom som något slags missfoster och naturligtvis hade allihop dykt upp för att få höra hur vanvettig hans historia var. Men ingen av dem lämnade sin plats, inte ens Zacharias Smith, fast han fortsatte att stirra intensivt på Harry.

"Då så", sade Hermione, och rösten var återigen mycket gäll. "Alltså som jag just sa, om ni vill lära er lite försvar, då måste vi räkna ut hur vi ska göra det, hur ofta vi ska träffas och var vi ska…"

"Är det sant", avbröt flickan med den långa flätan på ryggen och såg på Harry, "att du kan frambesvärja en Patronus?" Det hördes ett intresserat mummel bland alla i gruppen

"Hur kan någon veta om det?" frågade Dorea misstänksamt.

"Rykten går alltid på skolan."

"Jo, jag är medveten om det, men det fanns inga rykten kring Harrys patronus, såvida han själv inte missat de ryktena."

"Det förklaras i boken hur hon visste det", sade Harry lugnande och gav sin farmor ett leende.

"Ja", sade Harry avfärdande.

"En kroppslig Patronus?"

Uttrycket fick något att väckas till liv i Harrys minne. "Öh… känner du möjligen madam Bones?" frågade han.

Flickan log. "Det är min faster", sade hon. "Jag är Susan Bones. Hon berättade för mig om ditt förhör. Det är alltså sant? Du kan framkalla en hjort-Patronus?"

"Det förklarar det", sade Dorea med ett leende.

"Min faster var väldigt imponerad av det", förklarade Susan med ett eget leende. "Hon pratade om det ett bra tag hemma."

"Ja."

"Jösses, Harry!" Lee såg djupt imponerad ut. "Det visste jag inte!"

"Det var inget jag tänkte på att någon skulle vilja veta."

"De flesta andra i din ålder skulle inte sluta skryta om att de kunde bemästra den trollformeln."

Harry rodnade och såg ner på golvet: "Det var inget speciellt, det var bara en nödvändighet."

"Mamma sa åt Ron att inte sprida det vidare", sade Fred och flinade åt Harry. "Hon sa att du fick tillräckligt med uppmärksamhet som det var."

"Det kan jag hålla med henne om", mumlade han, och några i gruppen skrattade. Den beslöjade häxan, som satt ensam, vred lite på sig i stolen.

"Vem det än är så är det en spion", sade Tracy med rynkad panna. "Hon nämns alldeles för ofta för min smak och reagerar uppenbarligen på vad ni säger."

"Och dödade du en basilisk med det där svärdet från Dumbledores kontor?" frågade Terry Boot. "Det berättade ett av porträtten för mig när jag var där inne förra året."

"Öh… ja, det gjorde jag faktiskt", sade Harry.

"Var inte du chockad över det under andra boken?" frågade Amanda och vände sig intresserat mot Terry.

"Jag glömde tillfälligt bort det och ärligt talat hade jag föreställt mig något betydligt mindre."

Justin Finch-Fletchley visslade till, bröderna Creevey utbytte vördnadsfulla blickar och Lavender Brown sade "Wow!" med dämpad röst. Harry kände sig lite svettig om halsen nu, han tittade envist åt alla håll utom på Cho.

"Och under vårt första år", sade Neville till gruppen, "räddade han den Devis-stenen."

"De vises sten", väste Hermione.

"Typiskt dig att behöva rätta nått sådant."

"Det var viktigt!" protesterade Hermione högljutt.

"Ja, just den, från Ni-vet-vem", avslutade Neville.

Hannah Abbotts ögon var runda som galleoner.

"För att inte tala om alla uppgifter han blev tvungen att klara av i Turneringen i magisk trekamp förra året", sade Cho. (Harry vände tvärt blicken mot henne, hon tittade på honom och log och hjärtat tog ett nytt skutt i bröstet på honom.) "Ta sig förbi drakar och vattufolk och jättespindlar och såna saker…"

Cho kände som om alla i salen vände sig om för att stirra på henne efter att det stycket i boken lästes upp. "Vad?"

"Är ett förhållande med Potter verkligen den smartaste idén?" frågade Ellie, en av hennes vänner som dragit sig undan under sommaren.

"Det är upp till mig, och Harry antar jag, men vi är uppenbarligen inte tillsammans. Han är med Ginny och jag är väldigt glad för dem."

Det hördes ett instämmande och imponerat mummel runt ordet. Harry vred sig lite inombords. Han försökte ordna anletsdragen så att han inte skulle se alltför självbelåten ut. Att Cho just hade berömt honom borde det väldigt mycket svårare för honom att säga den sak som han hade svurit på att han skulle säga.

"Oroa dig inte, du såg bara obekväm ut med all uppmärksamhet", fnös Angelina och skakade roat på huvudet.

"Jag trodde faktiskt att han skulle fly ut genom dörren ett par gånger", avslöjade Alicia med ett lätt skratt.

"Ni suger", stönade Harry och gömde ansiktet i Ginnys hår.

"Hör ni", sade han och alla tystnade omedelbart, "jag… jag vill inte låta som om jag försöker vara blygsam eller så, men jag fick en massa hjälp med alla de där sakerna…"

"Inte med draken i alla fall", sade Michael Corner genast. "Det var en jättehäftig flyguppvisning."

"Speciellt med tanke på att dy kom på din plan dagen innan", sade Fleur med en imponera blick.

"Ja, kanske det", sade Harry, som kände att det skulle vara ohyfsat att inte instämma.

"Tack och lov att du fick din mammas hyfs", mumlade Sirius och Remus fnös.

"Det är diskutabelt", muttrade han och Harry gav Remus en frågande blick. "Din mamma gillade att säga vad hon tänkte. Det fick henne ibland att verka ohyfsad."

"Och det var ingen som hjälpte dig att göra dig av med de där Dementorerna i somras", sade Susan Bones.

"Nej", sade Harry. "Nej, okej, jag vet att jag gjorde en del av det utan hjälp, men det jag försöker säga är…"

"Åh… vi visste om dementorerna? Vi...", sade Susan förvånat och suckade, ansiktet begravt i händerna.

"Jag hade glömt det. Hur glömde jag det? frågade Katie samtidigt i en chockad ton medan hon såg mellan boken och Harry. De andra DA-medlemmarna såg också förvånat mellan dem.

"Troligtvis för att så mycket annat hände."

"Försöker du slingra dig undan från att visa oss hur man bär sig åt?" sade Zacharias Smith. "Slug som en vessla, va?"

"Vill du höra en sak?" sade Ron innan Harry hann svara. "Jag tycker du ska hålla käften."

"Bra sagt", mumlade Bill och Ron log emot sin äldsta bror.

Det kanske var ordet "vessla" som hade gjort särskild effekt på Ron, eftersom det påminde om hans efternamn. Hur som helst tittade han nu på Zacharias, som om han ingenting hellre ville än att få smocka till honom. Zacharias blev rödare i ansiktet.

"Vi har ju kommit hit för att lära oss av honom och nu säger han att han i själva verket inte kan göra nån av de där grejerna."

"Det var inte det han sa", morrade Fred.

"Vill du att vi ska rensa öronen på dig?" frågade George.

"Överbeskyddande bröder till räddning", sade Oliver med ett brett leende.

"De är inte riktiga bröder, är det inte mer vänner..? Äsch, jag menar han är inte en del av er familj", påpekade en Gryffindorelev med ett höjt ögonbryn.

"Det må vara besvärligt attadoptera honom… men vi kan alltid gifta in honom i familjen, och då får han inte bara en partner - utan även syskon!" sade George ivrigt och vände sig mot Harry med ett brett leende.

"Det skulle göra mig till en del av familjen Weasley enligt lag och inte bara ord", erkände Harry med ett eget blygt leende.

"Allt du behövde göra var att fråga", sade Fred medan han drog fram en ring från en innerficka och Katie himlade med ögonen medan hon skrattade.

"Varför har du en ring? Skit i det, förresten, för jag kan få fram de bästa skattefördelarna av oss alla här, så från det perspektivet är jag ett bättre val", påpekade Percy sakligt med en glimt i ögat och hans syskon lös upp innan de utbytte ivriga blickar.

Charlie harklade sig och rättade upp sig med en hållning som sa att han var övertygad om att han hade det bästa argumentet. "Jag har drakar."

"Ingen gifter sig med min bästa vän!" protesterade Ron.

Ginny höjde ett ögonbryn innan hon kavlade upp ärmarna och sade högtidligt: "Jag avser att strida för hans hand, Ronald. Skall jag utlysa dig min förste rival, kära storebror?" Hon placerade varsin hand på vardera sida av Harrys ansikte och drog in honom i en kyss. "Jag tror att det är jag som har ensamrätt på privilegiet att hålla hans hand, med tanke på att jag faktiskt är i ett förhållande med honom, eller hur, Harry?"

"Uh, javisst", sade Harry snabbt, hans ansikte rött efter kyssen.

Mr Weasley skrockade och skakade på huvudet. "Jag tror att det är en diskussion som kan vänta ett par år. Och oavsett resultatet kommer Harry alltid vara en del av familjen."

Harry rodnade ännu kraftigare och såg ner på sina händer. "Tack, mr Weasley."

Ur en av påsarna från Zonkos skämtbutik drog han fram ett långt metallinstrument som såg livsfarligt ut.

"Eller nån annan del av din kropp, vi är inte petnoga me var vi sticker in den här", sade Fred.

"Det är skrämmande", sade Stebbins med en rysning och avbröt sig själv.

"Vi gjorde bara vårt jobb som äldre bröder", sade George med en axelryckning. "Harry behöver ha någon som försvarar honom."

"Om vi skulle ta och fortsätta då", sade Hermione hastigt "Frågan är alltså, är alla överens om att vi vill ha lektioner av Harry?"

"Jag ville undvika ett blodbad så gott jag kunde." Hermione grimaserade vid tanken på vad som hade kunnat hända om hon inte bestämt sig för att ingripa.

Det hördes ett allmänt instämmande mummel. Zacharias lade armarna i kors och sade ingenting, fast det berodde kanske på att han var alltför upptagen av att hålla ett öga på instrumentet i Freds hand.

"Då säger vi det", sade Hermione och såg lättad ut över att de äntligen hade bestämt någonting. "Ja, sen är nästa fråga hur ofta vi ska ha lektioner. Jag tror inte det är nån mening att träffas mindre än en gång i veckan."

"Ni måste tänka på mer, 'ar inte ni olika scheman, å ni är från olika årsgrupper", påpekade Fleur med lätt rynkad panna.

"Det kom fram väldigt fort att det fanns mycket att planera kring", suckade Hermione innan hon blåste bort en hårlock som hamnat i ögonen.

"Stopp ett tag", sade Angelina. "Vi måste se till att det inte krockar med vår quidditchträning."

"Nej, just det", sade Cho, "inte med vår heller."

"Eller med vår", tillade Zacharias Smith.

"Ni är körda, det är omöjlig", fnös Randall och skakade på huvudet.

"Vilket antagligen är varför de inte har någon klubb nu", fortsatte en Ravenclawelev.

"Det eller Umbridges förbud", muttrade Gabriel i en bitter ton och en handfull personer nickade instämmande.

"Jag är säker på att vi kan hitta en kväll som passar alla", sade Hermione lite otåligt, "men det här är ju nog så viktigt, det handlar om att lära oss att försvara oss mot V-Voldemorts Dödsätare."

"Där sa du ett sant ord!" utropade Ernie McMillan, som Harry hade trott skulle yttra sig långt tidigare.

"Det trodde vi med", fnös Justin och Ernie smällde till honom med en kudde. "Vad, du gillar att göra din åsikt hörd."

"Jag kan vara tyst!"

"I kortare perioder", viskade Hannah högljutt och Justin började skratta medan Ernie himlade med ögonen.

"Personligen tycker jag att det här är väldigt viktigt, kanske mycket viktigare än nånting annat vi gör det här läsåret, även om vi också måste ta vår Grund-Examen i Trollkonst!" Han såg sig ivrigt omkring, som om han väntade sig att folk skulle komma med invändningar. När ingen sade någonting fortsatte han: "Jag personligen kan inte fatta varför ministeriet har prackat på oss en så värdelös lärare vid den här kritiska tidpunkten. De förnekar tydligen att Ni-vet-vem har kommit tillbaka, men att ge oss en lärare som försöker hindra oss från att använda försvarsbesvärjelser…"

"En väldigt bra poäng. Att förneka Voldemorts återkomst är inte bra på något sätt och vis, men det är värre att förhindra er utbildning och lämna er försvarslösa", sade Remus allvarligt.

"Det är synd att du är upptagen nu, det skulle ha varit underbart om du hade kunnat komma tillbaka", suckade Lavender sorgset.

"Jag borde inte… ow!"

Tonks höjde på ett ögonbryn åt Remus som gnuggade sig på armen där hon nypt honom. "Sluta säga att du inte borde ha varit deras lärare. Det här är femte boken vi läser och det är tydligt att du var bästa läraren i ämnet. Sluta upp med att trycka ner dig själv."

"Vi tror att Umbridge inte vill att vi ska tränas i försvar mot svartkonster för att hon har nån vansinnig idé om att Dumbledore skulle kunna använda eleverna i skolan som ett slags privat armé. Hon tror att han skulle mobilisera oss mot ministeriet", sade Hermione.

"Ni spred det vidare?" frågade Charlie chockat och vände sig mot Harry, Ron och Hermione.

"Det är klart, de förtjänar att få veta", sade Ron med en axelryckning.

Och det är en sån löjlig idé", fnös Hermione hånande och flera personer nickade instämmande.

Nästan alla såg chockade ut över denna nyhet, alla utom Luna Lovegood, som hävde upp sin röst och sade: "Ja, det låter rimligt. När allt kommer omkring har ju Cornelius Fudge sin privata armé."

"Va?" sade Harry, helt paff över denna oväntade upplysning.

"Han har vad då?" frågade Katrina chockat.

"Det är löjligt, inte en chans", protesterade Owen medan han storögt såg mellan boken och den tomma stolen där Fudge brukade sitta.

"Åh, andra sidan är det Fudge… det kan ligga något i det", muttrade Gabriel fundersamt.

"Ja, han har en armé av heliopater", sade Luna högtidligt.

Runt om i salen utbyttes blickar över Lunas uttalande i boken. Flera personer krökte hånade på munnen och viskade snabbt mellan varandra medan de pekade och skrattade mot den blonda flickan.

"Nej, det har han inte" snäste Hermione.

"Jo, det har han", sade Luna.

"Vad är heliopater för nåt?" frågade Neville med oförstående min.

"Det är eldandar", sade Luna och hennes utstående ögon vidgades så att hon såg galnare ut än någonsin. "Väldigt höga flammande varelser som galopperar fram över marken och bränner ner allt i sin väg."

"De existerar inte, Neville"; sade Hermione kärvt.

"Men Ministeriet sade också att Voldemort var död", påpekade Ginny och Hermione öppnade och stängde munnen flera gånger.

"Det är inte samma sak, heliopater är fantasivarelser som inte existerar", fnös Daphne och knäckte med huvudet så hennes hår som var samlat i en hästsvans flög bakåt.

"Å, det gör de visst det!" sade Luna ilsket.

"Ursäkta, men var finns det nåt bevis för det?" fräste Hermione.

"Du trodde inte på enhörningar och varulvar förr", påpekade Tonks i en förmanande ton.

"Nej, men det finns bevis för att de existerar!"

"Man kanske inte hittat bevisen för heliopater. Forskning utvecklas alltid och man gör nya upptäckter", fortsatte Tonks tålmodigt och Hermione snörpte på munnen och gav inget svar.

"Det finns gott om ögonvittnesrapporter. Bara för att du är så inskränkt att du måste ha alltid uppstucket rakt under näsan innan du…"

"Jag tror aldrig jag hört Luna så aggressiv", mumlade mrs Weasley förvånat.

"Hon står upp för vad hon tror på, inget fel med det", mumlade mr Weasley tillbaka medan han tankspritt strök sin frus arm.

"Hrm, hrm", sade Ginny med en så skicklig imitation av professor Umbridge att flera i gruppen förskräckt såg sig omkring och sedan brast i skratt. "Försökte vi inte bestämma hur ofta vi skulle träffas och ha försvars-lektioner?"

"Jo", sade Hermione genast, "jo, du har rätt Ginny, det gjorde vi."

"En gång i veckan låter toppen", sade Lee Jordan.

"Så länge som…", började Angelina.

"Ja, ja, vi vet det där om quidditchträningen", sade Hermione med spänd röst. "Det andra som vi måste bestämma är var vi ska träffas."

"En gång i veckan låter omöjligt om ni ska matcha allas scheman plus quidditchträningar", sade Oliver med rynkad panna.

"Det löser sig på något sätt", mumlade Alicia och klappade honom på låret.

Det var betydligt svårare, hela gruppen blev tyst.

"Biblioteket?" föreslog Katie Bell efter något ögonblick.

"Ni får inte ha någon duellklubb i mitt bibliotek!" utbrast madam Pince i en förfärad ton.

"Det är ingen duellklubb, det är en… jag vet inte vad man skulle kalla det", mumlade Harry för sig själv.

"Biblioteket ska vara en tyst och lugn plats för läsning! Det är inte till för att ni ska kasta förhäxningar över varandra!"

"Oroa dig inte, Irma, om de valt att hålla till i biblioteket så hade du varit medveten om det", sade Sinistra uppmuntrande och madam Pince började istället muttra lågmält för sig själv.

"Jag kan inte tänka mig att madam Pince skulle bli särskilt förtjust om vi hör på med förhäxningar i biblioteket", sade Harry.

"Jag är glad att någon har förstånd", muttrade madam Pince och Sinistra himlade med ögonen.

"Kanske ett oanvänt klassrum?" sade Dean.

"Ja", sade Ron. "McGonagall kanske låter oss få sitt, det gjorde hon när Harry tränade till Trekampsturneringen."

"Har de pratat med dig?" frågade madam Hooch intresserat och lutade sig mot McGonagall.

"Nej, jag har inte hört ett ord från dem", hon rynkade på pannan. "Jag misstänker att de har några slags träffar, men jag har ingen aning om vart de kan hålla till."

Men Harry var ganska säker på att McGonagall inte skulle vara lika tillmötesgående den här gången. Trots allt som Hermione hade sagt om att studie- och läxläsningsgrupper var tillåtna hade han en bestämd känsla av att den här gruppen skulle betraktas som mycket mer upprorisk.

"Jag undrar vad som skulle ge den idén", sade Parvati sarkastiskt.

"Det faktum att Gyllene trion är ansvariga för det?" frågade Padma oskyldigt.

"Att Demonduon är inblandade?" föreslog Lavender med en fnissning.

"Att personer som Lee Jordan, Ginny Weasley och Luna Lovegood också är involverade?" föreslog Hannah med ett brett leende.

"Jag tänkte personligen mer på hur vi gick emot vad Ministeriet sa angående Voldemort men jag antar att ni drar upp bra argument för det", fnös Harry och skakade på huvudet.

"Okej, vi får försöka hitta nåt bra ställe", sade Hermione. "Vi skickar runt ett meddelande till alla när vi har fått en tid och en plats för det första mötet." Hon grävde i sin väska och drog fram pergament och en fjäderpenna, men tvekade sedan, nästan som om hon stålsatte sig för att säga någonting.

"Det kommer alltså en hake", sade Tracy med rynkad panna.

"Inget farligt, bara en slags kontroll", sade Hermione avfärdande utan att vända sig om för att se på den andra flickan.

"Jag… jag tycker att alla borde skriva upp sitt namn, bara så att vi vet vilka som var här. Men jag tycker också", hon drog ett djupt andetag, "att vi borde komma överens om att inte basunera ut vad vi gör. Så om ni skriver på, går ni med på att inte tala om för Umbridge eller nån annan vad vi har för oss."

Fred sträckte sig efter pergamentet och skrev omsorgsfullt sin namnteckning, men Harry märkte med en gång att flera av de andra såg allt annat än glada ut över tanken på att skriva sitt namn på listan.

"Det var snabbt", sade Charlie förvånat; han hade förväntat sig att hans syskon skulle argumentera mer om det.

"Det är Hermione, vi litar på henne", sade Fred nonchalant. "Och vi skulle ändå inte gått och pratat om det så det är inte som om vi hade något att förlora."

"Ööh", sade Zacharias dröjande, utan att ta pergamentet som Fred försökte räcka över till honom, "jag är säker på att Ernie talar om för mig när mötet blir."

Men Ernie såg också ganska tveksam ut till att skriva på sitt namn. Hermione höjde på ögonbrynen åt honom. "Jag… jamen, vi är ju prefekter", utbrast Ernie. "Och om man hittar den här listan… det jag menar är… du sa själv att om Umbridge upptäcker det…"

"Du sa just att det viktigaste du skulle göra i år var att delta i den här gruppen", påminde Harry honom.

"Alla har det inte lika lätt att bryta mot regler som du", sade Charlus roat.

"Jag försöker inte bryta regler, det bara händer", protesterade Harry högt och ett flertal personer höjde på ett ögonbryn. "Okej, ibland kanske jag medvetet bryter mot reglerna men det finns alltid en anledning."

"Å, javisst", sade Ernie, "ja, det tycker jag faktiskt, det är bara…"

"Ernie, tror du verkligen att jag skulle låta den här listan ligga framme?" frågade Hermione tött.

"Nej. Nej, det tror jag förstås inte", sade Ernie, som nu såg en aning mindre orolig ut. "Jag…. ja, det är klart att jag skriver på."

Ingen kom med några invändningar efter Ernie, fast Harry såg att Chos väninna gav Cho en ganska förebrående blick innan hon satte dit sitt eget namn.

"Jag är inte säker ni kan lita på 'enne", sade Fleur och betraktade misstänksamt flickan som hon trodde var väninnan som nämndes i boken.

"Min mamma jobbar på ministeriet, jag var inte jättetaggad på att gå emot Umbridge."

"Andra personer har också föräldrar som jobbar på ministeriet, inklusive syskonen Weasley", påpekade Tonks, som också började betrakta Marietta misstänksamt.

"Och majoriteten av dem har redan föräldrar under uppvaktning av ministeriet, jag vill inte placera min mamma på samma lista. Och om ni inte märkte det skrev jag på!" utbrast Marietta frustrerat innan hon vände ryggen mot Tonks och Fleur för att ge boken all sin uppmärksamhet.

När den sista personen — Zacharias — hade skrivit på tog Hermione tillbaka pergamentet och lät det försiktigt glida ner i väskan. Det rådde en underlig stämning i gruppen nu. Det var som om de just hade skrivit på ett slags kontrakt.

Hermione bet sig i läppen och började skruva på sig när Stebbins läste hur stämningen hade liknat den stämning som finns i ett rum efter att man har skrivit på kontrakt. Hon bad tyst att boken inte skulle avslöja att någon skulle skvallra i framtiden.

"Tiden går", sade Fred och reste sig upp. "George, Lee och jag har saker av känslig natur att inhandla, vi ses senare allihop."

De övriga i gruppen sade också adjö, två eller tre åt gången. Cho fumlade länge med att knäppa låset på sin väska medan hennes långa mörka hårgardin svepte fram och dolde ansiktet, men väninnan stod bredvid henne med korslagda armar och smackade otåligt med tungan, så Cho hade inget annat val än att gå därifrån med henne. När väninnan föste ut henne genom dörren såg Cho sig om och vinkade åt Harry.

Marietta rynkade på pannan innan hon suckade högt. "Jag är ledsen att jag förhindrade dig från att prata med honom."

Cho log svagt mot sin vän. "Det är okej, jag vet att du egentligen bara försökte att skydda mig."

Ja, det där gick ju riktigt bra, tycker jag", sade Hermione belåtet när de lämnade Svinhuvudet och gick ut i det klara solskenet några minuter senare. Harry och Ron höll fortfarande sina honungsöl i händerna.

"Den där Zacharias är en skitstövel", sade Ron och blängde ilsket efter Smiths gestalt, nätt och jämnt synlig på avstånd.

"Jag gillar honom inte heller nåt vidare", medgav Hermione, "men han råkade höra när jag pratade med Ernie och Hannah vid Hufflepuffbordet och han verkade väldigt intresserad av att få komma, så vad kunde jag säga?

"Nej?" sade Gabriel i en frågande ton medan han betraktade Hermione.

"Det hade bara varit ohövligt", protesterade Hermione och rynkade på pannan.

Men ju fler desto bättre faktiskt. Michael Corner och hans kompisar skulle till exempel inte ha kommit om han inte hade varit ihop med Ginny."

Ginny vände långsamt på huvudet för att stirra på Hermione, som gjorde sitt bästa för att undvika sin väns blick.

Ron, som just var på väg att svälja ner de sista dropparna ur sin flaska, frustade till och spillde honungsöl över hela bröstet.

"Han är vad då?" spottade han upprört fram, med öronen som nu såg ut som två råbiffar. "Är hon ihop med… är min syster ihop… med Michael Corner, säger du?"

"Ja, det var därför han och hans kompisar kom, tror jag… visst är de intresserade av att lära sig försvar, men om inte Ginny hade berättat för Michael vad som pågick…"

"När hände det här, när började hon…?"

"Väldigt bra fråga", sade Bill med rynkad panna.

"Och ni har inget med det att göra. Och ifall Hermione vet vad som är bäst så sa hon inget mer om det", sade Ginny irriterat medan hon drog fram sitt trollspö och Hermione svalde nervöst.

"De träffades på julbalen och blev ihop i slutet av förra året", sade Hermione lugnt. De hade sväng in på Storgatan och hon stannade till utanför Scrivenshafts fjäderpennebutik, som skyltade med en stilig samling fasanfjäderpennor i fönstret. "Hmm… jag skulle behöva en ny fjäderpenna." Hon gick in i butiken. Harry och Ron följde efter.

"Vem av dem var Michael Corner?" frågade Ron ilsket.

"Jag hoppas du inte sa något", morrade Ginny fram och Harry bet sig i läppen medan han undrade om han skulle försöka lugna ner henne på något sätt.

"Den mörka killen", sade Hermione.

"Honom gillade jag inte", sade Ron genast.

"Det här är varför jag inte sa något", klagade Ginny och ett flertal personer som hade syskon nickade instämmande. Alla av dem var överens om att det oftast var bäst ifall ens syskon inte var medveten om ens kärleksliv.

"Vilken överraskning", sade Hermione halvhögt.

"Men", sade Ron och följde efter Hermione längs en rad fjäderpennor i kopparkrukor, "jag trodde Ginny var kär i Harry!"

"Bra poäng, jag trodde också det", sade Colin förvånat.

"Själv trodde jag hon var över honom men jag hade uppenbarligen fel", muttrade Michael och Ginny gav honom en ilsken blick.

"Man kan 'a känslor fyr flera. 'on försökte troligtvis komma över 'Arry, och kanske fynka det tillfälligt men jag tror 'on fatta tycka för den sanna 'Arry och inte le garçon qui a vécu."

Ginny blinkade en gång, två gånger, tre gånger. Hon blinkade ytterligare än gång innan hon med ett chockat ansiktsuttryck betraktade Fleur som kommit till hennes försvar.

Hermione såg lite medlidsamt på honom och skakade på huvudet. "Ginny var kär i Harry tidigare, men hon gav upp hoppet om honom för länge sen. Inte för att hon inte gillar dig förstås", tillade hon vänligt till Harry medan hon granskade en lång fjäderpenna i svart och guld.

Harry, som var fullt upptagen med att tänka på Chos avskedsvink, tyckte inte att ämnet var riktigt lika intressant som Ron, som helt enkelt darrade av upprördhet, men det fick honom att först en sak som han inte på allvar hade registrerat förrän nu.

"Är det alltså därför som hon pratar nu?" frågade han Hermione. "Hon brukade aldrig prata när jag var med."

"Det är tur att du är gullig", suckade Ginny och rufsade om Harrys hår.

"Vad ska det betyda?" protesterade Harry och Ginny log utan att svara.

"Det är egentligen konstigt att ni är tillsammans nu, det är som om det kom från ingenstans. Jag menar Harry verkar bara ha känslor för Cho", sade Daphne med en intresserad blick i ögonen.

"Jag har alltid haft känslor, de har bara gått från legenden till verkliga personen", påpekade Ginny med en axelryckning.

"Jag var för upptagen med att se henne som Rons syster. Men det senaste året har hon blivit en allt bättre vän och den här läsningen gjorde mig mer medveten om henne", medgav Harry medan han skruvade på sig, tydligt besvärad av ämnet.

"Det stämmer", sade Hermione. "Ja, jag tror jag ska köpa den här…" Hon gick fram till disken och räckte fram femton siklar och två knytningar medan Ron fortfarande följde henne tätt i hälarna.

"Ron", sade hon strängt när hon vände sig om och råkade trampa honom på fötterna, "det är just för det här som Ginny inte hade talat om för dig att hon brukar träffa Michael. Hon visste att du skulle ta illa upp. Så sluta tjata om det, för guds skull."

"Vad menar du? Vem tar illa upp? Jag tänker inte tjata om nånting…" fortsatte Ron att muttra halvhögt hela vägen längs gatan.

"Och troligtvis varför du inte borde ha sagt något om det", skrattade Fay och Hermione rodnade svagt.

"Okej nu får det räcka med avbrott! Det är inte ens en sida kvar, låt mig bara läsa", utbrast Stebbins irriterat och alla i salen tystnade.

Hermione himlade med ögonen mot Harry och sade sedan med dämpad röst medan Ron fortfarande nedkallade tysta förbannelser över Michael Corner: "Och apropå Michael och Ginny… hur är det med dig och Cho?"

"Vad menar du?" frågade Harry hastigt. Det var som om kokande vatten snabbt vällde upp inom honom, en brännande känsla som fick hela ansiktet att hetta i kylan — hade det synts så tydligt på honom?

"Tja", sade Hermione, "hon kunde ju knappt ta ögonen ifrån dig, eller hur?"

"Om han vågat titta hade han vetat det", muttrade Marietta och Cho himlade med ögonen.

Harry hade aldrig tidigare upptäckt hur vacker byn Hogsmeade egentligen var.

"Inte för att ta ifrån det romantiska, men det är första gången du är där med tillåtelse så det kan göra att du kan njuta bättre", påpekade mrs Weasley en aning förmanande.

"Å andra sidan kan det vara väldigt romantiskt om man gör något man inte ska göra", påpekade Sirius och gestikulerade med ögonbrynen.

"Kan du snälla sluta uppmuntra barnen till att bryta skolregler?"

"De måste få leva, Molly. Det finns ingen fara med att ha lite skoj", protesterade Sirius och medan hans ton var lättsam var hans blick allvarlig.