RonWheezy: Hm, det är inget som jag har reflekterat över men det skulle kunna vara en möjlighet. Har som sagt inte tänkt så mycket på det. Det är absolut ingen konstig fråga och jag är verkligen för attan ska se representation i olika former av media. Däremot har jag aldrig tänkt på Ron som bipolar (men det är självklart en tolkning man får göra). Jag är tyvärr inte särskilt inläst på det ämnet och jag vet inte hur jag skulle få med det på ett naturligt sätt. Ifall jag skriver representation vill jag 1. ha ganska goda kunskaper/förståelse över vad det är och 2. få det naturligt så att det inte bara blir något man slänger in för representations skull och för woke-points så att säga. Jag tror att om jag skriver en karaktär så att den är bipolär skulle det vara en mindre eller originell karaktär, men just nu är jag inte tillräckligt bekväm med ämnet för att skriva en trovärdig representation utav det. Med andra ord: har inga problem med bipolar, att Ron skulle vara det eller så utan känner mig bara för osäker på området för att göra en bra representation utav det just nu.

Tinsy-girl: Yay you're back. Kul att du gillade kapitlet och Rons försök a ta sig in i flickornas sovsal är väldigt underhållande och skulle ha älskat om det varit med i filmen. Men det känns skönt att du håller med om min ändring, det känns som sagt bara inte trovärdigt.
Jo det kan ses som konstigt om man kollar på hur han är i böckerna men har långsam för att göra honom mer mogen och gå ifrån som han är i böckerna.
Oja, Sirius hatar att komma överens med Snape, något som lever kvar ifrån deras skoldagar och Snape har knappast varit diskret med. sina tankar. Men kapitlet Snapes värsta minne kommer att bli en utmaning att skriva. Har i ett par år velat fram och tillbaka kring hur jag ska tackla det utan att ha stannat vid ett bra svar. Jag har inte beslutat mig för när mördaren kommer avslöjas. Men kommer nog troligast vara i nästa bok men jag tar mig friheten att ändra det svaret om det känns mest naturligt för handlingen ;)
Hahaha jo håller med om det. Det skulle vara en stor chock. Och klandrar dig inte för din tolkning om madam Pince, hon verkar ganska sur/irriterad i böckerna.

Loopin' Lunan95: Det är ingen fara, ens verkliga liv kommer alltid före! Jag hoppas bara att du mår bättre nu. Kul att du gillade kapitlet och jag är glad att födelsedagshälsningen kunde ge dig lite värme :)Mitt liv flyter väl på, är väldigt mycket visserligen men jag klarar mig. Hoppas att du fått göra din operation nu, eller åtminstone fått en tid för det. Det gör mig väldigt glad att veta att jag kunnat hjälpa dig att finna din inspiration att skriva igen. Hoppas du har det bra
- Lea

IdaEN: Hej det är inga problem alls. Kul att du gillade kapitlet och förstår att du inte förlåter Umbridge för det. Hoppas att du har det bra.

Thalia606: Hej Thalia. Det låter verkligen som om du har haft fullt upp med ditt egna liv. Småbarn som lärt sig att krypa an vara en fara för de blir väldigt snabba väldigt fort så förstår att det blev mer krävande.
Jag håller definitivt med. Jag har alltid ogillat att Fred och George har fått så lite stöd för sina drömmar trots att det är uppenbart att de är bra på det, något som de sen kan bevis med sin butik. Men tycker ändå att det skulle ha fått stödet långt innan. Men Sirius kanske kan göra mrs Weasley medveten om det nu.
James och Lily kommer att dyka upp. Jag tror mitt originella svar var att det skulle hända i första halvan av femte boken men jag tror nu att jag kommer låta det ske i början av sjätte boken på grund av hur jag har tänkt lägga upp slutet av den här boken. Så antingen kommer de dyka upp alldeles i slutet av femte eller i början av första.
Just nu har jag inga beslut kring Dursleys. Jag är rädd att om de dyker upp kommer de bli mördade väldigt snabbt. Men jag kan säga så här. Dyker de inte upp under läsningen så kommer de istället dyka upp senare för att Sirius och Remus beger sig till Privet Drive. Så på ett eller annat vis så kommer de dyka upp i berättelsen.
Hoppas att du har det bra, kram Lea

Merinus: Det är absolut ingen fara. Ibland kan det vara väldigt svårt att ens veta vad man ska skriva i en review om det är på en fic man följer. Vem som tog bort böckerna kommer att avslöjas… jag vet inte när men jag har svaret på frågan. Undersökningen om Remus förgiftning fortsätter och bara tiden kan avslöja om den skyldiga blir upptäckt. Blir bara glad av att höra att det fortfarande är något som du grumlar över. Tack så himla mycket 3 Hoppas du har det bra.

Linneagb: Jag tagt väldigt trovärdigtcker verkligen synd om Hedwig, jag hatar när man skadar djur :/ Men är som som sagt trovärdigt att det sker i böckerna. Hoppas att din skrivkramp har löst sig nu.

Brujaflu: I am happy that you liked the chapter and I can't fault you for waiting to read until you could a batch of them at the same time :)

Boyle, som nästan just hade stängt boken, rynkade på pannan och bläddrade igenom boken tills han nådde rätt sida och markerade den. "Jag antar att vi inte ska läsa ett kapitel till?"

"Jag är rädd att vi alla är alldeles för trötta för att läsa något mer ikväll, oavsett hur intressant det skulle vara", sade Dumbledore med ett leende.

"Varför låter du så besviken?" krävde Pansy och spände blicken i den yngre eleven.

"För att namnet på nästa kapitel är Dumbledores armé och jag vill veta vad det är", sade Boyle innan han motvilligt stängde igen boken med en suck.

En spänd tystnad fyllde salen när alla elever, professorer och gäster tog in namnet på kapitlet. Ordermedlemmarna såg förvirrat på varandra: var det de som hänvisades som Dumbledores armé och vad hade de gjort för att ett kapitel i boken skulle kallas det? Mrs Weasley spände blicken i Sirius. Hon var övertygad om att ifall någon i Fenixorden var ansvarig för att läcka information till Harry, Ron och Hermione så skulle det vara han. Samtidigt satt eleverna och utbytte nervösa blickar; det var tydligt att Ministeriet hade haft fel om Voldemorts återkomst… men hade de rätt i att Dumbledore var senil och faktiskt kunde utgöra en fara? Hade han bildat sin egna armé? De enda eleverna som inte viskade eller skruvade obekvämt på sig var de som var medlemmar av Dumbledores armé. Istället utbytte de dolda leenden och ivriga blickar vid informationen om att de troligtvis skulle få se sitt första möte utifrån Harrys perspektiv.

"Aha! Du har skapat en armé!" Allas uppmärksamhet stördes av Umbridges plötsliga utrop och när de vände sig mot henne kunde de se att hon nu stod upp och pekade ett darrande finger mot Dumbledore som långsamt blinkade.

"Jag är rädd att jag inte vet vad du syftar på, jag har inte bildat en armé. Ett hemligt sällskap med Fenixorden, ja, men ingen armé", sade han och den ansträngda trevliga tonen i hans röst förvånade de flesta i salen. Det var tydligt att han gjorde sitt bästa för att låta vänlig, men hans iskalla ögon betraktade Umbridge kyligt.

Umbridge spände blicken i Dumbledore och log nedlåtande. "Du kan säga vad du vill, Albus, men vi vet sanningen. Vi vet vad du har planerat."

Dumbledore började resa sig upp ur stolen medan han stirrade ner på Umbridge men innan han hann göra eller säga något öppnades dörrarna till stora salen och alla vände sin uppmärksamhet bort från lärarbordet och mot öppningen där Kingsley snabbt stred fram mellan Ravenclaw- och Hufflepuffborden. Han började viska frenetiskt med Dumbledore som släppte Umbridge med blicken och långsamt nickade medan han lät ögon sväva över sin personal med en konstig glimt i ögonen som försvann lika snabbt som den dykt upp.

"Jag förstår, det kan gå att anordna. Oroa er inte över det", mumlade Dumbledore och Kingsley nickade medan han märkbart slappnade av - som om en tyngd hade lyfts bort från hans axlar. Dumbledore nickade igen innan hans blick vandrade till Umbridge som började bli röd i ansiktet, förargad över att bli ignorerad. "Gå, och ta Nymphadora med dig. Jag tror hon har något hon vill samtala om med madam Bones."

Kingsley nickade kort innan han skyndade iväg mot Tonks som följt den tysta konversationen med all sin uppmärksamhet och hon reste sig snabbt när Kingsley närmade sig henne. "Dumbledore sa något om att du behövde prata med Bones?"

Tonks ansikte fylldes av rent raseri och hon knöt händerna medan hon kastade en blick på Harry som var mitt inne i en ivrig diskussion med sina närmaste vänner, gällande vad Dumbledore och Kingsley hade möjligen kunnat prata om.

"Har något hänt?" frågade Kingsley lågmält när han såg hennes uttryck och hans blick sökte runt om i salen efter vart boken låg.

"Inte här", muttrade Tonks och tog ett steg innan hon tvekade, bet sig i läppen och vände sig om mot Remus och stegade fram till honom. "Jag behöver prata med madam Bones och jag svär till Merlin, Remus, det är bäst för dig att du är frisk och vid liv när jag ser dig imorgon!"

Remus log mjukt och grep tag i hennes hand. "Oroa dig inte för mig, Dora. Inget kommer hända och jag tvivlar att Sirius kommer släppa mig ur sikte."

"Eftersom du inte tar hand om dig själv behöver jag oroa mig. Vi ses imorgon", hon böjde sig fram, gav honom en kyss och drog sig sedan undan med ett självbelåtet leende när hon hörde hur tvillingarna busvisslade. Remus himlade med ögonen när han såg hennes blick som bara blev mer belåten när hon såg hur hans kinder var lätt rosa. "Natt, Vargis."

Sirius brast ut i skratt och dunkade sin bäste vän lätt i ryggen när Remus stirrade efter henne med lätt gapande mun. "Stäng munnen, Vargis", sade han med ett retande leende och Remus placerade sitt huvud i sina händer.

"Varför?" stönade han.

"Det var du som valde att börja dejta henne, något jag är imponerad över. Jag trodde du skulle kämpa emot det betydligt mer… i alla fall, du har bara dig själv att skylla, du vet mycket väl hur hon är."

"Om jag kan få allas uppmärksamhet", sade Dumbledore och de viskande konversationerna dog ut när alla vände sig mot honom. "Alla elever ska omedelbart bege sig till sina sovsalar. Vi återses här i salen imorgon runt niotiden för gemensam frukost och för att läsa nästa kapitel i boken. Jag ber även all personal och alla gäster att stanna kvar här för ett ögonblick."

Salen fylldes av ljudet av ljudet av hundratals fötter som rörde sig ut genom dörrarna och vidare mot sina elevhem. Harry trängde sig fram och fick tag i Tracys ärm och ryckte till. Hon snurrade runt med trollspöt draget och han log ursäktande. "Kom till den här platsen imorgon vid halv åtta. Det är om vad vi diskuterade kort. Visa ingen annan", sade han samtidigt som han gav henne en hopvikt papperslapp.

Tracy såg ner på pappret med rynkad panna men nickade innan hon lät sig svepas bort av folkmängden och Harry stod kvar på platsen och tog upp ett mynt han alltid bära runt på i fickan och började mixtra med det diskret innan han log och stoppade ner det igen.

"Redo att gå Harry?" frågade Hermione som rest sig upp och när Harry såg upp märkte han att de och syskonen Weasley var de enda eleverna kvar i Stora Salen.

"En sekund bara", mumlade Harry innan han styrde stegen mot Remus och Sirius. Han bet sig i läppen när han nådde dem, osäker på vad han skulle säga.

"Jag skulle skynda mig i säng om jag var du, Harry. Du behöver din sömn och det är sent", sade Sirius och Harry nickade, började ta ett steg bakåt, men hejdade sig när Sirius höjde på ett ögonbryn. "Vart är du på väg? Jag har inte fått min godnatt kram än."

Harrys ansikte bröt ut i ett lättat leende och han praktiskt taget slängde sig i Sirius armar. De senaste dagarna hade varit känslomässigt utmattande och han njöt av att kunna få en kärleksfull kram utan att betraktas av hundratals ögon.

"Godnatt grabben, älskar dig", mumlade Sirius och tryckte en kyss emot Harrys ostyriga hår innan han släppte taget om honom. Harry nickade med ett leende och när han vände sig om stod Remus redan där väntandes och Harry tvekade bara en sekund innan han gav den andra mannen en kram. När de drog sig undan från varandra placerade Remus sina händer på Harrys axlar med ett leende.

"Sov gott, Harry, så ses vi på frukosten imorgon, vi kommer vänta på dig här, okej?"

Harry nickade igen och försökte ignorera klumpen i magen. Han visste att Remus hade sagt det för att lugna ner honom, för att visa att allting var bra, men en del av honom kunde inte låta bli att undra över om Remus verkligen skulle vara vid frukosten nästa morgon. Inte när han idag inte hade dykt upp och istället hade legat döende i sängen. Han blinkade och rätade på sig - allt han kunde göra var att lita på att Remus skulle hålla sitt givna löfte, och mannen hade ännu aldrig brutit vad han lovat. Harry lämnade salen tillsammans med sina vänner och de vuxna hörde hur deras ekande steg blev tystare och tystare ju längre bort de gick.

"Tack för ert tålamod, jag ska snart låta er krypa i sängs, men vi behöver göra några ändringar", sade Dumbledore allvarligt och professorerna såg oroligt på varandra.

"Ändringar, Albus?" frågade Sprout och lutade sig fram för att kunna se honom bättre.

"Madam Bones och hennes team av Aurorer har spärrat av våra sovgemak och kontor för en pågående undersökning hon genomför i förhållande till ett brott", Dumbledore såg sig allvarligt omkring medan han pratade, men ingen reagerade bortsett från korta nickningar. "Alla kommer därför tilldelas tillfälliga sovgemak. Våra gäster har redan tilldelats sina sovrum för de närmaste dagarna. Jag skulle vilja be att några av er delar sovrum för tillfället. De som är redo att se sina nya sovgemak kan följa med Milly här", fortsatte Dumbledore och en husalf dök upp med ett poof i salen och de enda professorerna som stannade kvar var elevhemsföreståndarna. "Newt, vi kan fixa ett sovrum till dig om ett ögonblick."

"Ånej, oroa dig inte för mig, Albus", sade Newt och skakade på huvudet. "Jag behöver återvända hem, Tina saknar mig säkert. Jag tror mitt jobb här är över."

"Självklart. Det var trevligt att se dig igen, Newt, du borde skriva oftare", sade Dumbledore med ett leende och Newt nickade innan han vände sig mot Remus.

"Om det uppstår några problem eller ifall något känns fel, tveka inte att kontakta mig", sade han utan att riktigt möta hans blick.

"Självklart, jag är väldigt tacksam för din hjälp", sade Remus i en mjuk ton. "Vad är vi skyldiga dig? Jag har inte så mycket pengar, men jag tror Sirius kan täcka kostnaden så länge…?"

Sirius himlade med ögonen. "Vad han menar är att jag kommer stå för kostnaderna för besväret och att han inte behöver betala tillbaka", Sirius kastade en skarp blick mot Remus som skruvade på sig. "Du räddade min bästa vän, inget pris är för högt."

Newt skakade bestämt på huvudet. "Jag kan inte ta betalt för något sånt här. Att hjälpa andra är något som får mig att må bra. Jag kan inte ta emot era pengar."

Sirius betraktade den äldre trollkarlen med en fundersam blick. "Något annat då? Det måste finnas något du vill ha."

Newt som precis plockat upp sin resväska flyttade den till andra handen och tvekade innan han mötte Sirius blick. "Det kom upp tidigare idag, något om att du och andra vänner varit närvarande vid hans förvandlingar?"

Sirius gav ifrån sig ett förvånat skratt medan han, Remus och Newt började vandra ut från salen. "Information? Det är allt du vill ha? Efter det nya året börjat kan vi boka in något möte så kan du fråga vad du vill och jag kommer svara så gott jag kan."

"Och jag kan använda det i nästa upplaga av min bok? Det är dags för en revidering av den", frågade Newt ivrigt och Sirius vände sin uppmärksamhet mot Remus.

"Det är det minsta jag kan göra. Återigen, tack för allt hjälp", sade Remus och log tacksamt mot Newt som nickade innan han lämnade dem och försvann ut genom dörrarna som ledde in till slottet och började vandra längs ner gräsmattan mot grindarna.

...

"Är vi framme snart?" frågade Tonks spänt medan hon och Kingsley mer eller mindre stormade fram genom slottets många korridorer.

"Bara runt hörnet… har något hänt?" frågade Kingsley och kastade en blick mot sin kollega.

"Du vill inte veta", morrade Tonks medan de svängde runt det sista hörnet och möttes av en tom korridor och en öppen dörr på högra sidan.

Madam Bones såg upp från sin plats bakom skrivbordet och lådorna som hon höll på att inspektera och lade ner ett pergament när Tonks rusade in i rummet med Kingsley tätt bakom sig. "Är det något problem?"

"Vi behöver söka igenom Umbridges kontor. Har ni börjat med det än?"

Madam Bones höjde ett ögonbryn åt Tonks frästa ord. "Jag hoppas att du inte har gjort några egna efterforskningar. Jag är medveten om att det finns flera anledningar till att Umbridge skulle kunna vara den skyldige och därmed flera anledningar till att misstänka henne, men vi måste undersöka alla och du vet att jag inte kan släppa in dig i utredningen på grund av din personliga inblandning i situationen."

Tonks blinkade en gång, två gånger, tre gånger och skakade sedan på huvudet. "Det har ingenting med det att göra. Har ni undersökt hennes kontor än?"

"Auror Walker fick ansvaret för det men jag är inte säker på ifall han har hunnit komma dit än, vi har fler rum att genomsöka än vad jag har personal. Finns det någon speciell anledning till varför du är så angelägen att genomsöka hennes kontor?"

"Jag vill öppna en utredning emot henne angående misskötande av sin position och för olagligt användande av en blood quill mot elever."

Madam Bones huvud rycktes upp och hon stirrade på Tonks med en blick fylld av förfäran medan hon tyst mimade orden. Bakom dem hördes ett skrammel när Kingsley ryckte till och hade ner en liten staty från en byrå.

"Jag måste ha hört fel, du kan inte ha sagt att Dolores använde en blood quill på elever?"

Tonks grimaserade och knöt händerna. "Under er frånvaro av läsningen nådde vi ett kapitel som fokuserade på Harrys straffkommenderingar med Umbridge och det kom fram att hon tvingar elever att skriva straffmeningar med en sån penna… arton andra elever erkände att de utsatts för det."

Blodet försvann från madam Bones ansikte och hennes röst darrade när hon frågade: "Susan? Var Susan en av dem? Hannah?"

Tonks skakade på huvudet. "Nej, hon verkar snarare ha fokuserat på de som inte kan göra något åt det. Majoriteten var mugglarfödda eller halvblod."

Madam Bones drog efter andan. "Okej, var är hon nu?"

Tons grimaserade igen. "Det är nästa problem… hon har fått Fudge att ge henne personlig immunitet och rätt att göra vad hon vill för att straffa eleverna. Vi har tre vittnen till det och hon har visat oss dokumentet."

"Så vi kan inte arrestera henne eller starta en utredning", muttrade Kingsley medan han lutade sig mot en bokhylla. "… men om vi skulle hitta pennorna under den här undersökningen kan vi åtminstone beslagta dem tills vidare."

"Och offren? Hur illa är det?" frågade madam Bones i en rasande ton.

"De flesta verkar vara okej, inga permanenta men… Harry däremot… det är illa." Tonks ton som varit kontrollerad genom hela samtalet brast när hon nämnde Harry och hon kunde nästan höra hur Kingsleys nacke knakade när han snabbt svängde runt med huvudet.

"Han har haft straffkommendering varje kväll den här veckan…", viskade Kingsley hest och Tonks slöt ögonen.

"Inte bara den här veckan… madam Pomfrey säger att han aldrig kommer bli av med ärren… jag har aldrig sett något som det, straffkommenderingarna pågick i timmar varje gång…"

"Vad fick han skriva?" frågade madam Bones och harklade sig.

"'Jag får inte tala osanning'… Han har haft problem med att ljuga den senaste tiden, och det är inte konstigt. Såret var…", Tonks slöt ögonen och försökte få bort bilden av Harrys hand ifrån ögonen. "Som de någon påpekade i salen: vi kan vara tacksamma för att det bara var att inte tala osanning och inte att hoppa nerför Norrtornet."

Madam Bones slöt ögonen. "Jag ska prata med Cornelius och se om jag kan få det upphävt. Han må vara svag, men jag vägrar acceptera att han godkänner hennes metoder. Kingsley, leta reda på Walker och börja genomsöka Dolores kontor, det är högsta prioritering. Vi måste beslagta pennorna. Be Hutton att hålla ett öga på Dolores. Tonks, tack för att du uppmärksammade detta. Var snäll och återvänd till att hålla ett öga på mr Lupin."

Tonks nickade och försvann snabbt ut genom dörren efter Kingsley. Dörren smällde igen bakom dem och madam Bones sjönk ner på stolen bakom skrivbordet och stirrade tyst ner på golvet medan hennes tankar flög åt hundra olika håll. Hon hade aldrig stått öga mot öga med Umbridge, men aldrig i hennes vildaste fantasier… eller snarare mörkaste mardrömmar, hade hon föreställt sig att kvinnan skulle använda ett sånt mörkt föremål på elever, på barn. Minuterna tickade långsamt utan att hon rörde sig. Efter vad som kunde ha varit en evighet plockade hon upp pergamentet hon läst innan Tonks stormat in, men hennes hon tog inte in några av orden på det. En våning ovanför henne kastade en hand fylld med ringar ut en uggla genom fönstret som flaxade iväg genom mörkret med ett brev fäst i ett av benen.

...

Dörren svängde upp och Remus stegade in i rummet och sjönk ner i en av sofforna innan han i tystnad betraktade Sirius som långsamt stängde dörren bakom dem. Den mörkhåriga mannen korsade sedan armarna och lutade sig mot dörrkarmen. Sekunderna började ticka förbi innan Sirius till slut suckade.

"Du är arg på mig."

Remus skakade på huvudet innan han motvilligt svarade: "Nej, jag är besviken… kanske lite arg."

"Har du lust att prata om det? För jag är inte riktigt säker på vad jag har gjort", frågade Sirius och lät sina armar falla ner längs hans sida.

"Nej… och det är mer vad du inte gjort än vad du gjorde… eller kanske det var vad du gjorde. Jag är inte riktigt säker på skillnaden längre."

"Remus, jag vet att vi har varit vänner större delen av våra liv, men jag behöver be dig att tala om för mig klart och tydligt, för just nu har jag ingen aning om vad du pratar om."

Remus, som hade stirrat ner i golvet medan han pratade, såg upp och en rasande glöd hade tänts i hans ögon. "Vi har inga hemligheter för varandra", spottade han ut och Sirius slöt ögonen. "Det är vad du sade. Det är vad vi lovade varandra!"

"Jag undrade när du skulle ta upp det", suckade Sirius och tryckte ifrån från dörrkarmen och korsade rummet för att slå sig ner bredvid Remus på soffan. Han tog Remus ena ärrade hand mellan sina och bet sig i läppen.

"18 år, Sirius! Det är hur länge du har hållit det hemligt. Jag trodde vi litade på varandra tillräckligt mycket för att inte hålla såna saker hemliga. Speciellt efter… efter de senaste åren…"

Sirius suckade och kramade om Remus hand lite hårdare medan han övervägde sina ord. "Jag trodde inte… nej, det är fel. Jag me-… det var ingen stor sak och..", innan Sirius hann avsluta meningen hade Remus slitit åt sig sin hand som om han blivit bränd.

"Ingen stor sak?" väste Remus och tryckte handen mot sitt bröst i en defensiv rörelse.

"Det kom ut fel", sade Sirius var ögon var vidöppna i förskräckelse. "Tro mig, det var en stor sak, en otroligt viktig del av mitt liv och jag ångrar inget av det. Vad jag menar är att det inte var någon stor sak när vi hade vår diskussion. Det var flera år sen och det förändrade inget."

"Det förändrade allt!" fräste Remus och försökte tvinga tillbaka tårarna som brände bakom ögonlocken.

"Ja…", medgav Sirius tystlåtet och de satt båda i tystnad, deras uppmärksamhet fast i det förflutna. "… men, baserat på vad du vet idag… skulle du ändra någonting?"

"Jag övergav dig. Jag borde ha lyssnat och inte…"

"Inte vad? Trott att din värsta rädsla blivit sann?" avbröt Sirius och vände sig mot Remus. "Jag klandrar mig själv. Det här ligger på mig. Jag bröt ihop, jag lät min familj påverka mig, jag gav upp innan jag ens försökte förklara mig."

"Varför? Varför kämpade du inte?" Remus ord var hesa och han undvek att se på mannen bredvid sig medan han pratade, rädd för vilken anledning han skulle få.

Sirius suckade och föste bort sitt hår från ansiktet. "Jag har ingen bra anledning. Jag var rädd… jag såg andras ilska… jag önskar att jag kunde ge dig en bra anledning men jag har ingen. Jag ångrar att jag sårade dig, både med vad jag orsakade och min lögn. Men jag kan inte ångra vad det resulterade i…"

Remus gav ifrån sig ett vått skratt. "Jag klandrar dig inte, Jasmine var fantastisk men-", Remus blickade åt sidan och gav Sirius ett mjukt leende innan han drog en hand genom sitt hår.

"Men ibland kan du inte låta bli att undra vad som hänt ifall vi aldrig gjorde slut? De tankarna har slagit mig med. Men jag måste tro att det var menat att hända… Jag älskar Jasmine med hela mitt hjärta och det kommer aldrig ändras."

"Jag vet. Jag har alltid vetat att Jasmine var din sanna kärlek. Antagligen innan du själv insåg det", påpekade Remus och himlade med ögonen.

"Åh, jag skulle inte säga något. Hur många gånger har jag inte sagt till dig att bara ta dig i kragen och bjuda ut Tonks?" fnös Sirius och Remus rodnade svagt. "Och du väljer sämsta tänkbara tillfället dessutom."

"Det var inte som om jag visste att jag sku-OW!" utbrast Remus och masserade armen där Sirius hade nypt honom.

"Det är för att du skrämde livet ur mig. Du får inte dö förrän vi är gamla och grå", sade Sirius bestämt och Remus blick mjuknade innan han fick en retsam glimt i ögonen.

"Vad är det här? Ånej, kan det… jag är så ledsen. Sirius, du är gammal! Du har ett grått hårstrå", flämtade han medan han inspekterade Sirius hår. Sirius morrade och slog undan sin väns händer.

"Jag är förvånad att han inte har mer med tanke på de senaste dagarna."

Sirius och Remus blick drogs genast mot dörren, som var stängd men lutad mot den stod Tonks med armarna i kors och ett brett leende.

"Um… hur länge har du stått där?" frågade Remus och gned sig i nacken.

Tonks höjde på ett ögonbryn medan hon knuffade sig bort från dörren med hjälp av foten och korsade rummet för att sjunka ner i en av fåtöljerna bredvid soffan och korsade ena benet över det andra. "Du menar hur mycket jag hörde av er konversation? Slutet av er konversation bara."

"Tonks, du måste förstå att…"

"Åh, håll klaffen, Sirius", avbröt Tonks och himlade med ögonen. "Det är inte som om jag inte visste att ni dejtade i skolan."

"Du var tre när vi gjorde slut!" protesterade Sirius och Tonks fnös högt och lutade sig framåt.

"Ja, men jag har en mamma som gillar att muttra om sina släktingar, bara för att hon gillar dig betyder det inte att du är ett undantag. Mamma fann det även värt att påminna om det de senaste halvåret för hon antog att ingen av er dumskallar skulle nämna det. Som Remus så gärna påpekar är han äldre och det skulle vara idiotiskt rent ut sagt för mig att anta att han inte dejtat innan mig."

"Och du är inte rädd för att vi fortfarande skul…"

"Jag tänker stoppa dig där", avbröt Tonks otåligt och Remus stängde snabbt munnen. "Om ni ville dejta skulle ni nog redan göra det. Plus att Sirius förklarade precis sin eviga kärlek för Jasmine. Jag har svårt att tro att du skulle vara ihop med någon som så tydligt har känslor för någon annan", Tonks höjde utmanande ett ögonbryn och Remus nickade stumt medan Sirius log brett. "Nu, jag kom bara hit för att säga godnatt och meddela att madam Bones gör sitt bästa för att hitta en anledning att arrestera Umbridge oavsett vad det där dokumentet säger."

"Inte så fort", avbröt Sirius och hans hand sköt ut och grep tag i Tonks vrist. "Din lägenhet."

Tonks grimaserade men sjönk motvilligt ner i fåtöljen igen och korsade armarna framför bröstet. "Vad är det med den?"

"Har du någon aning om hur ansvarslöst det är att bara säga upp din lägenhet? Tänk om jag inte kunde tagit emot dig, vart skulle du då bo? Vad skulle du skriva som din adress? Vad skulle Andie säga om hon visst…"

"SÄG INget till mamma!" utbrast Tonks häftigt och rätade på sig. "Hon kommer att mörda mig."

"Jag skulle inte klandra henne."

Tonks gav Remus en förrådd blick och skakade på huvudet. "Det är meningen att du ska vara på min sida… okej, jag vet att det ser dåligt ut men tro mig det var för det bästa. Jag bor precis i utkanten av Svartvändargränden. Hyran är svinhög, jag är omgiven av ljud och brott. Det finns en anledning till varför jag aldrig bjudit hem mina föräldrar."

Sirius suckade. "Varför sa du bara inget?"

"Jag gjorde det! Och du sa att jag kunde flytta in när jag ville. Så jag sa att upp min lägenhet. Blir av med den nu i jul…", Tonks leende blev en aning fåraktigt och hon började leka med en väldigt ljusgrön hårslinga för att undvika att se på Sirius.

"… är det här ifrån kvällen då vi drack alldeles för mycket och du klagade om din lägenhet i nästan en timme?" frågade Sirius medan han rynkade på pannan i ett försök att komma ihåg exakt vad de pratat om den kvällen. Tonks ryckte på axlarna.

"Ja… det märks åtminstone att ni är släkt", suckade Remus och skakade på huvudet med ett ömt leende.

"Och att du har en typ", påpekade Tonks och räckte ut tungan medan Remus slöt ögonen och lät sig omslutas av Sirius skällande skratt. "Nåväl, jag borde återvända till mitt rum."

Sirius reste sig upp och sträckte på sig. "Varför stannar du inte för natten? Vi kan fixa en till säng i Remus rum. Jag tvivlar du kommer sova bra i ditt egna rum, Merlin ska veta att jag själv inte kommer få en blund om jag inte är i samma rum som honom."

Tonks tvekade och bet sig i läppen. "Jag antar… madam Bones sa faktiskt att jag skulle vakta honom… som en övernattning när man var lit… vänta lite. Varför är ni kvar i samma rum? Det här är en brottsplats!"

"Vi mötte Auror Hutton här när vi kom. De var klara med rummet", förklarade Remus med ett svagt leende. "Men du får gärna stanna, det skulle vara… lugnande."

Tonks leende blev bredare och hon greppade Remus hand hårt medan hon sträckte på sig och gav honom en snabb kyss på kinden. Sirius himlade med ögonen bakom deras ryggar, men brydde sig inte om att försöka dölja det gigantiska leendet han hade.

...

Dumbledore suckade tungt och sjönk ihop i stolen medan han begravde ansiktet i händerna. Sprout, Flitwick, McGonagall och Snape som var de enda andra som var kvar i salen utbytte en sorgsen blick.

"Var inte för hård mot dig själv, Albus, ingen av oss märkte något", sade professor Sprout och McGonagall gav henne en skarp blick.

"Det är ingen ursäkt. Vi borde ha vetat!" snäste hon och pressade ihop läpparna så hårt att de försvann.

"Om Potter hade…"

McGonagall snurrade runt på fläcken och spände blicken i trolldrycksprofessorn. "Våga inte Severus Snape! Det här är inte barnens fel. Vi är deras professorer, vi fyra är deras elevhemsföreståndare. Vi borde ha insett att något var fel. De blev torterade under våra näsor och vi hade ingen aning om det."

"Minerva", Flitwick lade en hand på henne armbåge och log sorgset. "Vi är alla upprörda, men det hjälper inte att vi pratar om vad vi bör ha gjort eller sett. Frågan är hur vi går vidare härifrån."

""Jag fruktar för att eleverna aldrig kommer att känna sig trygga så länge hon befinner sig i slottet", sade Dumbledore allvarligt och lyfte ansiktet från händerna. "Trots att det i stunden kan ge intryck av att vara hopplöst... nej, vi kan inte tillåta att hon förblir här på Hogwarts"

"Och hur ska vi göra det? Hon har immunitet", spottade Sprout ur sig och Flitwick nickade instämmande.

Snape slöt ögonen och stålsatte sig innan han slog upp dem igen och suckade. "Jag kan inte tro att de här orden kommer från mig… men jag tror att vi kan lita på att Black kommer få bort henne."

"Severus, mår du riktigt bra? Föreslår du verkligen att vi ska lägga vår tillit i Sirius Blacks händer?" frågade Dumbledore med ett höjt ögonbryn och han hade troligtvis sett road ut ifall de inte befunnit sig i en situation som denna.

Snape grimaserade och knöt händerna. "Vem som helst kan se att han bryr sig om pojken och vill hålla honom säker. Han kommer inte låta Umbridge vara kvar i skolan…"

"Och?" sade Flitwick trevande när han såg hur Snape verkade motvillig att fortsätta med sin tankegång.

"Och… för elevernas, alla elevers… skull kan jag… bortse från historia och hjälpa…" avslutade Snape stelt och hans kollegor utbytte förvånade blickar med varandra.

"Vem hade trott... Umbridges beslut om att läsa de här böckerna, och hennes personlighet, lyckas verkligen ena de som svurit att de är bittra fiender", mumlade Sprout lite hänfört och lät sina tankar vandra till alla elever som umgåtts tillsammans under läsningen, hur de hade trotsat sina elevhems rivaliteter.

"Även om en av dem har betydligt mer anledning till att avsky den andra", muttrade McGonagall och gav Snape en skarp blick.

Dumbledore suckade och skakade på huvudet innan han reste sig upp. "För nu kan vi inte göra mer än att hålla ett bättre öga på hennes aktiviteter, vi kan bara vara glada att ingen annan har upptäckt läsningen… annars kan vi bara vara uppmärksamma på vad som händer med eleverna och se till att de är säkra."

Flitwick suckade tungt medan han med trollstaven sköt in alla stolarna vid bordet. "Jag kan bara föreställa mig vad eleverna känner just nu. Det här har pågått i veckor och när det väl kommer fram så har hon immunitet och förblir i slottet. Det måste vara väldigt jobbigt för dem."

Sprout lade en hand på hans axel medan de fyra elevhemsföreståndarna och rektorn lämnade salen i djupa tankar - huvudsakligen tankar på rädslan och ilskan eleverna måste ha över situationen kring Umbridge.

...

"SE UPP! COLIN, DUCKA!" vrålade Fred över musiken och Colin föll snabbt ner på knä medan en stor back med honungsöl flög över hans huvud i full fart innan den stannade framför Fred och George som stod ovanpå ett bord framför brasan.

"TACK, LEE!" ropade George medan han började hala upp flaskorna och slänga iväg dem till klasskamrater som stod tomhänta. "NU NÄR JAG HAR ALLAS UPPMÄRKSAMHET OCH ALLA TILL SLUT HAR EN DRINK I HANDEN",", han slängde iväg den sista flaskan till Angelina som fångade den med ett skratt och en slängkyss.

"SÄNK MUSIKEN!" ropade Demelza och musiken gick genast ner till en nivå som inte var öronbedövande och som gjorde det möjligt att ha chansen till att föra samtal.

"Tack min sköna", sade Fred och gjorde en teateristisk bugning. "Dagen har kommit! Som vi väntat på sen första september!"

"SEN VI FICK BOKLISTAN!" vrålade Seamus från ett hörn och en våg av skratt spred sig genom rummet.

"Sen vi fick boklistan!" ändrade Fred och log brett. "I nästan fyra hela månader har vi tassat runt på tårna, har vi hållit tillbaka och inte vårt göra vad vi vill. MEN INTE LÄNGRE!"

"Häxan är besegrad!" utbrast George och höjde sin flaska i en skål och de andra i rummet gjorde likadant och ett vrål av glädje spred sig efter hans nästa ord. "FRIHET ÄR UPPNÅDD!"

"Vi har samlat här idag för att fira det. För att fira att vi aldrig igen kommer behöva sitta i ett klassrum och höra hennes röst igen! Aldrig behöva läsa hennes utvalda bok… så höj era glas! Låt oss alla tacka personen som gjorde det här möjligt!"

George flinade ner mot Harry som ryggade tillbaka när han såg glimten i den andra trollkarlens öga men det var redan för sent. George och Fred böjde sig ner och hissade upp honom på bordet mellan dem, och Harry kände hur det vinglade och knakade farligt under deras gemensamma vikt.

"TILL HARRY POTTER SOM BESEGRADE YTTERLIGARE EN FÖRSVARSLÄRARE!"

"TILL HARRY!" ekade alla Gryffindors tillbaka med skratt samtidigt som de skålade och Fred rufsade om Harrys hår med ett brett leende åt den illröda färgen i hans ansikte.

"Kan jag snälla få hoppa ner nu?" frågade Harry generat och George höjde ett utmanande ögonbryn. "Okej… um, låt festen börja!"

George himlade med ögonen men gestikulerade ändå åt Oliver som befann sig i hörnet och hade kontroll över ljudvolymen på radion. Inom sekunder var musiken tillbaka till den öronbedövande nivån den hade varit innan tvillingarnas improviserade tal. Harry tog snabbt tillfället i akt och hoppade ner på golvet och tog tacksamt emot flaskan som Ron tryckte i hans hand och klunkade snabbt i sig den.

"Tvinga mig aldrig att hålla tal", mumlade han och ställde ifrån sig flaskan på det nu tomma bordet.

"Åja, att hålla ett tal är så svårt, men att vara ansvarig för en försvarsgrupp är inga problem", fnös Ron och skakade på huvudet och Hermione log innan hon tog en klunk ifrån sin egna flaska.

"På tal om försvarsgrupp, du kallade till möte imorgon såg jag", sade Lavender när hon kommit fram efter att ha behövt tränga sig emellan en grupp vilt dansandes elever.

Harry nickade. "Jag har en del saker att ta upp. Och vi kommer vara några nya ansikten, men vi tar det imorgon!"

"Kom igen Harry, dansa med mig!"

Harry rycktes åt sidan och drogs med in mot mitten av uppehållsrummet för att dansa med en ivrig Ginny och Hermione gav uppmuntrande tummen upp när han slängde henne en halvt panikslagen blick.

"Um, jag antar att vi ska, öh, ansluta oss?" sade Ron frågandes och hans öron blev lysande röda medan han betraktade Hermione, hans blick fäst på hennes näsrot snarare än att se henne rakt i ögonen. Hermione kunde känna hur hennes kinder hettade till, men hon nickade med ett litet leende och de anslöt sig till sina skrattande vänner.

...

Solen sken igenom fönstren och lyste upp korridorerna i Hogwarts. I tystnad tog sig en trio genom skolans korridorer, deras fötter släpandes i marken och med nervösa blickar runt varje hörn. I ens hand var en pappersbit hopknycklad hårt.

"Är du säker p-"

"Ja", avbröt flickan med pappersbiten i handen. "Det står sjunde våningen vid den tavlan. Sluta ifrågasätta allt."

"Det finns ingen anledning till att bli sur. Jag säger bara att det här är en värdelös idé."

"Vi vet det Astoria, du behöver inte säga det", väste Tracy ut genom sammanpressade läppar och hon knöt handen hårdare kring pappret.

"Jag säger bara att tre ormar på väg till ett hemligt möte i lejonkulan bådar intet gott."

"Vi vet, var tyst. Jag hör folk", väste Daphne och placerade en hand på sin systers axel. De stålsatte sig innan de gick runt hörnet och möttes av nästan 20 personer som stod samlade i korridoren och stirrade på väggen mitt emot draperiet. Sorlet från alla röster dog ut när eleverna tystnade vid åsynen av de tre Slytherinflickorna som kom runt hörnet.

"Vad gör ni här?" frågade Ernie och stirrade misstänksamt på dem.

"Potter sa till oss att komma hit. Varför vet jag inte", sade Tracy och motstod frestelsen att sträcka sig efter sitt trollspö. Hon slappnade av i handen och viftade lätt med pappret som mer liknade en boll nu.

"Varför skulle vi-"

"Äsch, lägg av Ernie, de har suttit med oss vid läsningen. Jag antar att de blev inbjudna till gruppen. Jag är säker på att Harry kan förklara det bättre… på tal om det, var är han? Han är alltid här först", påpekade Cho medan hon såg sig om nyfiket.

"Umbridge kanske tog hämnd och bestämde sig för att göra sig av med honom."

"Skämta inte ens om det, Zacharias, det är inte roligt", snäste Cho och blängde på pojken medan hon kramade om sig själv runt magen.

"Fick vi tiden rätt? Han sa halv åtta, va? Och den är tjugo i nu", sade Padma med rynkad panna medan hon betraktade sitt armbandsur. Flera personer ryckte på axlarna och utbytte blickar. Men de behövde inte vänta länge förrän ljudet av ett dussintal fötter nådde deras öron och strax därefter kom Harry runt hörnet, tätt följd av alla andra DA-medlemmar från Gryffindor.

"Ledsen att jag är sen, vi försov oss. Var uppe lite för länge igår", mumlade Harry medan han snabbt vandrade fram och tillbaka framför väggen medan han tänkte på det specifika rummet han ville skapa. Alla såg hur en dörr långsamt växte fram ur väggen innan Harry öppnade upp den. "In mer er allihop, snabbt. Vi vill inte att Filch eller mrs Norris dyker upp."

Alla skyndade sig snabbt in genom dörren och stannade häpet när de istället för det vanliga avlånga rummet möttes av en sal som var full med halvväggar och andra objekt som personer skulle kunna gömma sig bakom. Harry tog en sista blick genom korridoren innan han själv gick in och noggrant stängde och låste dörren bakom sig.

"Vad är det här Potter?" frågade Astoria medan hon såg sig tveksamt omkring.

"En sekund. Om alla kan samlas i mitten som vanligt. Vi har lite att diskutera", Harry väntade tålmodigt medan alla satte sig i en cirkel i mitten av rummet, som var tomt ifrån objekt och hade en öppen yta. "Så. Vart ska jag börja… Öh. Vi har några nya medlemmar som alla kan se. Seamus, Alice, Su Li, Luca, Amanda, Katarina, Daphne, Astoria och Tracy. Välkomna hit."

"Och vad är hit?" frågade Tracy och höjde ett ögonbryn. "Vi har fått ytterst lite information."

"Som ni fått veta genom boken ansåg vi att Umbridge var värdelös och vi skapade vår grupp. Sen oktober har vi träffats med jämna mellanrum och övat försvar tillsammans. Jag är ledaren över den här gruppen… i går fick Umbridge sparken som lärare och vi kommer att få en ny lärare?"

"Vet du vem det är?" frågade Dennis ivrigt.

"Åh, jag hoppas att professor Lupin kommer tillbaka", sade Susan med en hoppfull blick och alla vände sig mot Harry.

"Jag har ingen aning, men jag tvivlar att Remus kommer tillbaka av flera anledningar… tyvärr. De goda nyheterna är att jag tänker fortsätta driva DA…" Harrys nästa ord dränktes i applåderna och jublet från klasskamraterna vid de nyheterna, medan de nya medlemmarna såg sig förvirrat omkring. "Öh tack."

"Om vi ska få någon träning gjord bör vi skynda på om vi vill hinna äta frukost också", påpekade Hermione och Harry nickade tacksamt.

"Jag tänkte att vi idag skulle fokusera på reflexer snarare än någon trollformel. Vi kommer dela upp oss i två lag som tävlar mot varandra. Ser ni linjen i mitten av rummet? Det avgränsar våra sidor… vilka här har hört talas om paintball?"

En handfull händer räcktes upp och Harry log när han kunde se att de alla log stort medan majoriteten rynkade på pannan förbryllat.

"Paintball?" frågade Susan och såg sig förvirrat omkring.

"En mugglarlek. Ena laget kommer vara, öh, lila och det andra laget kommer vara… rosa. Ert uppdrag är att slå ut alla från motsatta laget genom att träffa dem med färgen. Ni får inte använda andra trollformler för att attackera, men ni kan använda valfria trollformler för att försvara er själva! Ni skulle exempelvis kunna trolla fram något framför er som tar smällen från färgen, snarare än er. Blir ni träffade är ni ute och sätter er längs sidorna. Några frågor?"

"Vilken trollformel använder vi för att producera färg?" frågade Marietta tvekandes och Harry log.

"Utmärkt fråga. Vi kan ta tio minuter till att öva på det och sen delar vi upp oss, nitton i varje lag", Harry ställde sig i mitten och demonstrerade trollformeln och inom några minuter hade alla lyckats lära sig den och delat upp sig i två lag. "På min signal, tänk på att vara kreativa och använd er omgivning till er fördel. Tre, två, ett!" Han blåste högt i sin vanliga visselpipa och skrik och skratt fyllde rummet när rent kaos bröt ut i båda lagens iver över att vinna.

...

Morgonens frukost avbröts för en gångs skull inte av en våg av ugglor med morgonposten, då ugglorna hade anlänt vid sin vanliga tid innan frukosten hann börja. Istället hade ugglorna sökt sig vidare för att lämna av personliga paket och de som bar på tidningar hade suttit uppe i taket och väntat på att den avsedda läsaren skulle anlända. Trots det gick det inte att säga att frukosten var lugn. Högljutt tjatter fyllde hela salen och elever skyndade fram och tillbaka tvärs över salen för att diskutera artikeln som tog upp förstasidan.

Flitwick vek ihop tidningen och vände blicken åt sidan för att mötas av synen av McGonagall med huvudet i händerna. "Det är inte så illa som du tror, Minerva."

"Inte så illa som jag tror? Läser du samma Daily Prophet som jag?" frågade McGonagall medan hon pekade mot tidningen som låg på bordet och Dumbledores ansikte stirrade tillbaka på dem med rubriken skriven i stora bokstäver ovanför:

DUMBLEDORES PRIVATA ARMÉ - ETT ANGREPP MOT MINISTERIET!

"Jag kan erkänna att den är provocerande…"

"Provocerande, Filius? De anklagar oss för att försöka hjärntvätta studenterna och vända dem mot Ministeriet… åh, jag skulle vilja ha fem minuter ensam med henne."

"Du har inga bevis på att det var hon som kontaktade Daily Prophet", avbröt madam Hooch hastigt och McGonagall gav henne en skarp blick. "Vi vet alla det, men vi kan inte göra något åt det."

"Och jag kan garantera att eleverna får veta sanningen kring den här armén så fort vi läst kapitlet", tröstade Flitwick och klappade McGonagall på handen. "Jag har en ganska bra gissning om varför mr Potters grupp valde att kalla sig för Dumbledores armé… och på tal om det, jag tror vi saknar en hel del elever."

"Jag försöker ignorera det", muttrade McGonagall och kastade en blick ner mot elevhavet, där hon saknade uppåt tjugo elever.

"Hon är inte den enda, både du och jag saknar ett par elever också", mumlade Sprout till Flitwick medan hon lät ögonen svepa över rummet.

"Jag garanterar att Potter har något med det här att göra."

Sinistra himlade med ögonen och motstod frestelsen att knuffa till mannen med handen. "Du tror alltid att det är Potters fel, trots bristen av bevis."

Snape höjde ett ögonbryn men lät inte sin blick glida ifrån dörröppningen. "Jag skulle säga Potter täckt i färg tätt följd av de saknade eleverna är tillräckligt med bevis för den här gången."

"Är det inte mer troligt att Peeves ställt till med upptåg igen?" frågade Sprout och försökte motstå frestelsen att le.

Snape fnös och skakade på huvudet. "Om det bara var en mindre grupp men det där måste vara över 30 elever från Gryffindor, Ravenclaw och Hufflepuff som… och Slytherin?!" Snape avbröt sig själv och stirrade på Tracy, Daphne och Astoria som kom in sist i salen, också täckta med färg. McGonagall, som hade sett förskräckt ut när hon såg alla Gryffindors, såg självbelåten ut när hon lade märke till att tre Slytherins tillhörde gruppen.

Harry stannade ett par sekunder några meter innanför dörrarna innan han fick syn på Remus och han gav ifrån sig en ljudlös flämtning och kände som om en vikt lyftes från hans axlar. Han början först gå framåt igen när han kände en hand på hans nedre rygg. Motvilligt släppte han Remus med blicken och såg åt sidan för att möta Ginnys blick. Han gav henne ett leende innan han skyndade över mot stället de suttit de senaste dagarna.

"Harry!" Sirius log när han såg sin gudson skynda sig fram mot dem och höjde ett ögonbryn åt färgen som täckte honom. Dock gav Harry knappt honom någon uppmärksamhet, istället var hans blick fäst på Remus och Sirius leende mjuknade.

"Harry", mumlade Remus och återvände kramen Harry hade gett honom. "Jag ser att du har haft en intressant morgon."

"Den var helt okej, roligare än de flesta morgnar", svarade Harry med ett leende som förvandlades till en grimas när Remus började försöka gnida bort en fläck färg från hans kind.

"Jag tror knappast det gör någon skillnad, han har färg på flera andra ställen… som väldigt många av hans vänner", sade Tonks med ett skratt och Remus gav motvilligt upp.

"Hur har er morgon varit?" frågade Harry medan han automatiskt accepterade tallriken med frukost som Hermione räckte över.

"Intressant", svarade Sirius och nickade mot tidningen. "Verkar som om någon gått till pressen med att Dumbledore har en armé uppkallad efter sig, det vanliga dravlet om att du söker uppmärksamhet och allt det där."

"Vet de om läsningen?" frågade Ron efter att ha svalt maten han hade i munnen. "Att vi har böcker från framtiden… Merlin, jag kommer aldrig bli van vid att säga det."

Sirius tvekade innan han suckade. "Just nu, nej. Men det är bara en tidsfråga innan det kommer ut bland andra. Någon elev kommer skriva till sina föräldrar. Just nu är de bara känt att en del slags undersökningar startats på Hogwarts och sen får allmänheten dra de slutsatser de vill."

"Men det här är bra nyheter, ministeriet och Umbridge skadar bara sig själva genom att släppa den här nyheten eftersom sanningen kommer komma ut inom kort och de kommer tappa trovärdighet bland läsarna", sade Tonks med ett uppmuntrande leende och Harry nickade tveksamt.

"VA, NEJ?!"

Skriket skar igenom allt prat i salen och elever och lärare vände sig förunnat och förvirrat mot tvillingarna då George, eller möjligtvis Fred, hade gett ifrån sig det högljudda skriket.

"Vad är det?" frågade mrs Weasley hastigt med en orolig blick.

"Våra poäng!" utbrast Fred och pekade mot timglasen där Gryffindors elevhem hade betydligt fler poäng än vad de haft dagen innan. Och de var inte det enda elevhemmet som hade fått förändring i poäng, även om deras hade genomgått den mest drastiska förändringen.

Dumbledore skrockade och knäppte händerna under hakan. "Jag sade ju att orättvisa poäng som tagits bort skulle justeras."

"Betyder det här att vår plan för att medvetet förlora poäng faktiskt är över nu?" frågade Lee med en suck och efter en liten stund började allt fler Gryffindorelever nicka instämmande, omedvetna om lättnaden som gick igenom varenda lärare vid nyheterna om att de inte behövde oroa sig för anarki.

AU: Tror inte jag har så mycket att säga om det här kapitlet. Det enda jag skulle kunna peka ut var att när jag metodiskt gick igenom alla kapitel förra sommaren och gjorde om en del så lade jag in en del ledtrådar för att Sirius och Remus tidigare varit ihop. Inget supertydligt men ändå ledtrådar som är betydligt tydligare när man vet om det. Mer information kring deras förhållande kommer avslöjas genom berättelsens gång, jag har allting utarbetat, men bara för att klargöra. De kommer inte bli ihop igen! Ifall någon oroade sig för det. Hoppas att ni alla har det bra. Kram, Lea.