Hogwarts läser HP: Fenixorden

by lealover1

Remus förgiftning fortsätter och medan alla nu vet att Voldemort är tillbaka finns det fortfarande obesvarade frågor: hur ska de bekämpa Voldemort, varför dolde Ministeriet sanningen, vem förgiftade Remus och kommer Umbridges herravälde äntligen störtas? Harry och hans vänner söker efter svaren på alla frågor och avslöjar ännu fler sanningar längs vägen, men kommer det vara i tid?

24. Dumbledores armé

AN: Gott nytt år allihopa! Tyvärr så blev det ingen adventskalender i år för jag hade alldeles för mycket att göra för att hinna fixa det. Hade 6 veckors praktik där jag planerade, höll och bedömde mina egna lektioner och uppgifter, vilket var otroligt kul men inte gav mig särskilt mycket fritid. Men ett kapitel till lyckades jag få ut innan 2019 tar slut.

Tinsy-girl: Kul att du gillade kapitlet. Jag tvivlar att det kommer vara några problem mellan Tonks och Remus, jag är under uppfattningen att man definitivt kan fortsätta vara nära vänner med sina ex, funkar uppenbarligen inte med alla men det är så jag tänker mig Sirius och Remus. Så ser inga större problem med det.
Har jag inte svarat på det? Jag trodde jag hade gjort det. Får kolla upp det när jag har tid.

Linneagb: Har faktiskt inte sett Good Witch så har ingen aning om hur det skulle påverka att man försöker föra in den här Cassie i HLHP men från ditt meddelande kan jag bara föreställa mig kaos. Och du drömde om mig… is this it? Är jag en kändis nu? En C-kändis kanske, haha. Det känns lite skumt men samtidigt roligt. Jag hoppas bara att du kan få den vila du behöver trots medicinen, men vilt drömmande är självklart bättre än att inte ta medicinen.
Haha ja, Umbridge är inte så road av DA men någon gång kommer hon behöva acceptera sanningen, right? Men det gör mig så glad att du älskar berättelsen så mycket :)

Thalia606: Hej Thalia. Du behöver definitivt inte be om ursäkt för att din kommentar dröjde (se det så här, i takten jag publicerat det senaste året så hinner du alltid lämna en kommentar även om du dröjer). Utöver det så förstår jag definitivt hur huvudvärk påverkar en och det är smart att ge sig själv skärmförbud, även om det kanske inte är så roligt.
Remus och Sirius är lite knepigt, när jag läste böckerna såg jag dem enbart som vänner men fanfiction har fått mig att se att de skulle kunna vara ett bra par och jag vandrade långt fram och tillbaka med om de skulle vara vänner eller ett par, jag beslutade ursprungligen för enbart vänner men det fortsatte vara kvar i bakhuvudet så jag kände att jag behövde ha med att de en gång dejtat. Däremot är de överens om att de nu enbart kommer vara vänner och det finns inga romantiska känslor kvar. Det är definitivt synd att Tonks och Remus förhållanden kommer så sent i serien, för de passar verkligen bra tillsammans.
Aww, det gör mig glad att du gillar det. Det känns bara skumt att ett elevhem inte alls ska vara representerat, men Malfoy och hans kompani och har definitivt gett dem ett negativt rykte som jag försöker ändra på. En av mina bästa vänner är också en Slytherin (med gryffindortendenser för hon skulle mycket väl kunna slå ner någon som är fördomsfull så som det framträder i böckerna). Support your slytherin friends!
Hoppas att du gillar det här kapitlet med Thalia,
kram Lea

RonWheezyy: Ingen headcanon som jag stött på men kan förstå varför folk har den. Tror inte det skulle vara valet jag skulle göra om jag skulle ge honom en patronus men har inte heller lagt så mycket tid på såna tankar. Men kul att du har det som din headcanon :)

Merinus: Kul att du gillade kapitlet och förhoppningsvis kommer du gilla det här kapitlet med. Jag har en del planer för hur jag ska fortsätta berättelsen som jag tror ni kommer gilla. På ett sätt är det skrämmande att komma in i territorium där ingen av er läsare vet vad som kommer hända, som du själv säger så har ni tidigare ändå kunnat ha ett hum om specifika kapitel.
Åh är det redan 20 år sen, det är sjukt… jag är äldre än svenska versionen av boken. Det här känns inte rätt. Jag var ganska sen med att läsa Harry Potter böckerna dock, läste första när jag var 8 (om jag minns rätt, det var i tvåan eller trean på lågstadiet i alla fall, så typ 2006). Jag hade sett böckerna tidigare men ville inte läsa dem för att jag älskade filmerna så mycket och inte ville förstöra dem (såg första filmen när jag var typ 4 i vardagsrummet hemma, har ett tydligt minne av det). I alla fall läste jag första boken när jag var 8 för jag behövde välja en bok att läsa i skolan.
Eftersom jag alltid får mejl när någon kommenterat så läser jag alla kommentarer, oavsett om de är på en äldre fick (är personen inloggad brukar jag även slänga iväg ett PM som svar på kommentaren). I alla fall så gör det mig väldigt glad att du gillade den biten så himla mycket, jag kände att det var logiskt att ta med den biten och som sagt så förklarar det vad som händer på kyrkogården. Sen går det att diskutera hur effektivt blodskyddet är med Sirius och Remus; James offrade sig för att Lily och Harry skulle kunna fly, så från den synpunkten borde blodskyddet vara i effekt, åh andra sidan är jag inte säker på att James fick samma val som Lily i att kliva åt sidan. Så går som sagt att diskutera ifall det är i effekt eller inte. Jag har så klart mitt val kring det men jag gillar såna här diskussioner :D Men glad att du gillar vad jag gör och att du sett hur allting hänger ihop :D

I'm A Hufflepuff: Kul att du ser så mycket fram emot mina kapitel, det gör mig väldigt glad att veta att du verkligen uppskattar dem. Krumben existerar i verkligheten? Vet inte om jag ska vara väldigt glad över det eller ev. tycka synd om honom ;) Men det gör mig verkligen glad att höra hur mycket du uppskattar min fanfic och att de känn, verkliga kanske ä ordet som jag söker här. Tack så mycket för dina vänliga ord :)

IdaEN: Hej! Det gör mig så otroligt glad att du gillade det kapitlet så mycket och jag känner mig så glad (och en aning förlägen) över allt ditt beröm. Men det känns också sköta tt du anser att jag har lyckats få till allas karaktärisering så bra. Umbridge är en hemsk, hemsk människa och jag absolut avskyr henne. Det är ingen tvekan om att hon på sitt vis är värre en Voldemort, troligtvis för att hon är en mer verklig person. Huh har inte direkt tänkt på det på det sättet, jag har mer varit under uppfattningen att hon redan är å avskyvärd/ond att horokruxen inte har något att påverka eller förhöja så att säga. Ta hand om dig :)

Miss Elsa Weasley: Kul att du gillade kapitlet, och äntligen får vi se första DA-mötet :D

Tricsha Wren: Tack så mycket Tricsha, förhoppningvis lever det upp till dina förväntningar :D

---

"Betyder det här att vår plan för att medvetet förlora poäng faktiskt är över nu?" frågade Lee med en suck och efter en liten stund började allt fler Gryffindorelever nicka instämmande, omedvetna om lättnaden som gick igenom varenda lärare vid nyheterna om att de inte behövde oroa sig för anarki.

Remus skakade på huvudet och återvände sin uppmärksamhet mot Harry och började gnida på hans kind igen för att få bort den sista färgen. "Så har du lust att förklara varför det ser ut som om ni alla har blivit attackerad av Peeves?"

"En liten övning för att träna reflexer bara", sade Harry medan han tålmodigt stod stilla och lät Remus göra vad han ville. "Jag trodde du sa att Sirius var hönsmamman."

"Sirius gillar att ignorera… inte personlig hygien, mer acceptabelt framställande av sig själv. Han började med det för att komma ifrån sin familj. Det betyder inte att du ska gå runt med färg i ansiktet", sade Remus och grep lätt tag i Harrys haka och vred huvudet åt olika håll för att se om han missat någon fläck.

"Du tänker inte göra något åt kläderna?" frågade mrs Weasley som lyssnat in på konversationen.

Remus höjde ett ögonbryn samtidigt som han strök Harrys kind en sista gång innan han lät honom gå och sätta sig. "Göra något åt kläderna? Nej, de beter sig som småbarn och om de vill ha rena kläder är de faktiskt kapabla till att fixa det själva."

"Oavsett vad så var det en underhållande och intressant övning, men jag tror jag har färg inuti örat", sade Dean och hans leende blev mer av en grimas när han påmindes om färgen.

"Jag tycker… åh, Dumbledore tänker tala." Colin stängde snabbt munnen och vände all sin uppmärksamhet mot rektorn som rest sig upp från sin stol och nu fångat allas uppmärksamhet.

"Eftersom alla nu har anslutit sig är det dags att fortsätta med nästa kapitel, som jag tycks minnas att många var intresserad av", Dumbledore stannade till för att låta de ivriga viskningarna dö ut. "För att skynda på lite tänkte jag be miss Edgecombe att läsa kapitlet?"

Marietta rodnade men accepterade boken och slog upp rätt sida, öppnade munnen för att läsa men tvekade sen. "Är det säkert att läsa? Hermione sa att hon kastat en förhäxning över pergamentet."

Hermione rynkade på pannan. "Jag är inte helt hundra… alla är medvetna nu, men förhäxningen är aktiv… kanske är det bäst om DA-medlemmar inte läser några kommande kapitel?"

"Det är lugnt, jag kan ta kapitlet istället", erbjöd sig Luca Caruso, som var en äldre Ravenclawelev. "Kasta hit boken, Marietta."

"Du var med imorse dock, det är nog inte bästa beslutet", protesterade Maritta och höll boken lite närmare sig. Luca rynkade på pannan innan han nickade.

"Det är lugnt, jag kan läsa", sade Gwendolyn Pemberton, en sjätteårselev som också tillhörde Ravenclaw, med ett litet leende.

Dumbledores armé

Umbridge snörpte på munnen. "En armé…"

Harry, som försökte hitta en skön position att sitta på (idag: framför fötterna på sin gudfar med sina två bästa vänner på varsin sida som vanligt), blickade upp mot lärarbordet och mötte Umbridges rasande blick. "Innan någon går och anklagar mig vill jag bara klargöra. Jag har ingen och har inte haft någon armé, jag har inga planer på att skapa en armé och Dumbledores armé kommer faktiskt aldrig vara en armé."

"Jag tror dig inte. Boken har aldrig ljugit förut och du har uppenbarligen någon slags armé", fnös Pansy och skakade på huvudet.

"Umbridge har läst din post, Harry. Det finns ingen annan förklaring."

"Tror du att det var Umbridge som angrep Hedwig?" sade han chockerat.

"Det är olagligt!" protesterade Percy och George vände sig misstroget mot honom.

"Har du sett Harrys hand? Att läsa någon annans post är nog det minst olagliga hon gjort", utbrast han och pekade mot Harry som snabbt flyttade sin hand så att ingen skulle kunna se den.

"Jag är nästan säker på det", sade Hermione bistert. "Se upp med din groda, den håller på att smita sin väg."

Harry pekade med trollstaven på oxgrodan som förväntansfullt hade hoppat i väg mot andra sidan av bordet — "Accio!" — och den susade moloket tillbaka in i handen på honom.

"Ett värdigt försök", sade Lee allvarligt, och för de som kände honom var det uppenbart att han försökte lätta upp stämningen efter att Fred hade påmint alla om brotten Umbridge begått.

"Men den har ingen chans mot Harrys enastående Accio", tillade George och klappade artigt händerna i riktning mot Harry.

Lektionerna i trollformler var alltid bland de bästa att föra små privata samtal på; det brukade vara så mycket liv och rörelse under dem att risken att någon skulle kunna tjuvlyssna var mycket liten.

"Och varför tänkte ni inte på det när ni planerade ert möte?" frågade Bill och höjde ett ögonbryn.

"Jag visste inget och trodde inte ens folk skulle dyka upp", sade Harry och ryckte på axlarna.

"Hermione brukar ha rätt, så vem är jag att ifrågasätta henne."

Ginny fnös högljutt och skakade på huvudet. "Vem är jag att ifrågasätta henne? Det är i princip allt du gör, Ron! Ni bråkar alltid."

"Vi bråkar inte, vi argumenterar… passionerat?" försökte Hermione, men det sista ordet kom ut långsamt och tvekande, som om hon själv inte riktigt trodde på det.

I dag, med rummet fyllt av kväkande grodor och kraxande korpar och med ett häftigt störtregn som slog och smattrade mot klassrumsfönstren, var det ingen som hörde Harrys, Rons och Hermione viskande diskussion om hur Umbridge varit nära att få tag i Sirius.

"Vilket hon bara kan fått reda på genom att övervaka posten", muttrade mr Weasley och blängde upp mot lärarbordet där Umbridge fortfarande satt.

"Det får mig att undra hur många andras post hon egentligen har stoppat", sade Charlus med en orolig blick. "Jag undrar hur många elever som skrivit hem och klagat om hur hård hon är, hur de tvingats skära upp sina egna händer i straffkommendering… barnen har ingen möjlighet att få hjälp…" Charlus avslutade inte sina tankar högt utan skakade bara på huvudet sorgset.

"Jag har misstänk det ända sen Filch anklagade dig för att beställa stinkbomber, för det verkade som en så idiotisk lögn", viskade Hermione. "Om man hade läst ditt brev skulle det ju stått klart att du inte hade beställt dem, så det hade inte varit nåt som helst problem för dig… det skulle varit ett dåligt skämt, tycker ni inte? Men sen kom jag på en sak, tänk om nån bara ville ha en ursäkt för att läsa din post? Ja, då skulle det ju vara ett perfekt sätt för Umbridge att ordna det, ge Filch en vink, låta honom göra grovjobbet och konfiskera brevet, och sen antingen hitta nåt sätt att stjäla det från honom

"Stjäla? Han skulle lätt lämna över det utan en enda fråga", sade Gabriel. "Men annars stämmer nog din teori."

"Oja, jag är ganska säker på att Filch har en ere…"

"Avsluta inte den meningen Bill! Det är barn här", avbröt mrs Weasley och blängde på sin äldsta son medan Fleur begravde sitt ansikte i hans axel för att inte börja skratta högt.

"Jag håller med din mamma, inte för att det är barn i rummet men för att det är det sista jag vill tänka på när det kommer till Filch och Umbridge", sade Lavender och såg ut som om hon försökte låta bli att spy.

eller också be att få se det… jag tror inte att Filch skulle ha nåt att invända, när har han nånsin försvarat elevernas rättigheter? Harry, du mosar sönder din groda."

Harry tittade ner. Han klämde faktiskt sin groda så hårt att ögonen höll på att tränga ur huvudet på den. Han satt hastigt tillbaka den på bänken.

"Synd bara att det inte är paddan", muttrade Remus och Tonks gav honom en orolig blick. Men mannen verkade lika van som vanligt och tonen i hans röst var mer likt ett konstaterande än att det skulle vara menat som ett hot.

"Det var väldigt, väldigt nära ögat i går natt", sade Hermione. "Jag undrar bara om Umbridge vet hur nära det var. Silencio." Oxgrodan som hon övade sin förstumningsbesvärjelse på tystades mitt i en kväkning och blängde förebrående på henne. "Om hon hade fått tag i Snuffles…"

Harry avslutade meningen åt henne.

"… skulle han förmodligen ha varit tillbaka i Azkaban redan i morse."

"Om jag hamnade där igen hade jag rymt på samma sätt igen, de visste fortfarande inte om… såvida Pettigrew inte sprang och tjalla för Malfoy visserligen…", Sirius rynkade frustrerat på pannan.

"Jag är fortfarande imponerad att du lyckades hålla dig sansad och lugn i Azkaban och inte blev galen", sade Daphne i en lågmäld ton medan hon skakade på huvudet.

"Jag är mer imponerad av det faktum att han lyckas se oberörd och uttråkad ut i Azkaban, det är ministerns egna ord enligt tredje boken", sade Lee och skakade själv på huvudet, men mer i en hänförd gest.

Han viftade med trollstaven utan att riktigt koncentrera sig. Hans groda svällde som en grön ballong och gav ifrån sig en gäll vissling.

"Det är inte meningen att det ska hända", sade Luna intresserat och lade huvudet på sne medan hon tankfullt betraktade boken. "Jag undrar om det funkar med alla djur."

"Och det här är varför man måste koncentrera sig när man kastar förtrollningar", sade Flitwick i en glad ton. "Var bara glad att du inte trollade fram något annat."

"Frågan är vad det var han gjorde, för han sade ju ingen förtrollning eller så", fortsatte Luna mumla för sig själv.

"Silencio!" sade Hermione hastigt och pekade med sin trollstav på Harrys groda, som tyst tömdes på luft framför dem. "Ja, han får inte göra det igen, det är helt klart. Jag vet bara inte hur vi ska kunna meddela honom det. Vi kan inte skicka en uggla."

"Jag tror inte han tar risken igen", sade Ron. "Han är inte dum, han vet att hon nästan fick tag i honom. Silencio."

"Jag är glad att någon insåg att jag faktiskt kan tänka", sade Sirius och himlade med ögonen.

"Trots allt bevis som visar på motsatsen", muttrade Snape och såg nedlåtande ner mot Sirius.

Den stora och fula korpen som satt framför honom utstötte ett hånfullt kraxande.

"Silencio. Silencio!"

"Att skrika kommer inte hjälpa", sade mr Weasley milt och Harry gned sig i nacken.

"Nej, jag vet… men det känns åtminstone bättre."

"Amen till det", instämde Ginny med ett skratt.

Korpen kraxade ännu högre.

"Det är ditt sätt att röra trollstaven", sade Hermione och betraktade Ron kritiskt. "Man ska inte vifta med den, man ska liksom stöta till med den."

"Någon mer som har deja vu från första året?" frågade Neville medan han såg mellan Ron och Hermione.

"Det var verkligen det, men den här gången behövde vi tack och lov inte bekämpa ett troll", fnös Harry medan han skakade på huvudet.

"Tack så mycket, den påminnelsen var precis vad jag behövde", sade Remus torrt och Harry log fåraktigt.

"Korpar är svårare än grodor", sade Ron prövande.

"Speciellt när man gör trollformeln fel", påpekade Ginny med ett höjt ögonbryn och Rons öron blev röda innan han kastade en kudde i ansiktet på sin syster.

"Okej, då byter vi", sade Hermione och grep tag i Rons korp och satte dit sin egen tjocka oxgroda i stället. "Silencio!" Korpen fortsatte att öppna och stänga sin vassa näbb, men det kom inget ljud ur den.

"Mycket bra, Granger!" sade professor Flitwicks pipiga lilla röst och alla tre hoppade häftigt till. "Får jag nu se dig försöka, Weasley."

"Va… å… javisst", sade Ron stressat. "Öh… Silencio!" Han stötte trollstaven så hårt mot oxgrodan att han petade den i ögat. Grodan gav till ett öronbedövande kväkande och tog ett språng ner från bänken.

Det kom inte som en överraskning för någon av dem att Harry och Ron fick ytterligare övning på förstumningsbesvärjelsen i läxa.

"Hur mycket ligger ni efter nu?" frågade Sirius med en bekymrad blick.

"Jag ligger ganska bra till nu men kanske inte på den nivå som mina uppsatser brukar vara på", medgav Harry utan att se på sin gudfar.

"Oroa dig inte över det, det går alltid att ta igen saker i efterhand."

De fick stanna inomhus under rasten på grund av störtregnet utanför. De hittade ett par sittplatser i ett bullrigt och överfyllt klassrum på första våningen, där Peeves drömmande svävade omkring uppe vid ljuskronan och då och då blåste en bläckkula ur sitt ärtrör mot någons hjässa. De hade knappt hunnit sätta sig förrän Angelina armbågade sig fram mot dem genom trängselen av pratande elever.

"Jag har fått tillåtelse!" sade hon. "Att återbilda quidditchlaget!"

"Äntligen!", utbrast Oliver och korsade armarna medan han blängde upp mot lärarbordet och blängde på Umbridge.

"Snälla gör henne inte till din fiende", muttrade Alicia och Oliver fnös misstroget.

"Hon blev min fiende sekunden hon lade en hand på Harry", väste han och ett flertal elever utbytte förvånade blickar; de hade alla förväntat sig att hans svar skulle vara när hon stoppat quidditchlagen från att spela.

"Toppen!" sade Ron och Harry i kör.

"Javisst", sade Angelina och log strålande. "Jag gick till McGonagall och jag tror att hon kan ha vädjat till Dumbledore. I vilket fall var Umbridge tvungen att ge sig. Haha!

"Det är ett sätt att lyckas med det", sade Charlie med ett höjt ögonbryn.

"'On var orättvis, 'on 'ade ingen anledning att göra det", sade Fleur och skakade på huvudet.

"Jo, hennes anledning är att hon hatar mig och vill förstöra mitt liv", fnös Harry och Fleur kunde inte låta bli att le.

"I vanliga fall skylle jag säga dy är fyr dramatisk, men inte med 'enne."

Så nu vill jag att ni ska vara nere på planen klockan sju i kväll, för vi måste ta igen förlorad tid, okej? Inser ni att vi bara har tre veckor kvar till vår första match?

"Det är ganska tätt inpå matchen", sade Bill oroligt.

"De kommer klara sig, de är bra spelare. Det enda som skulle oroa mig är den nya spelaren, men jag tror Ron kan klara det", sade Oliver avfärdande.

Hon trängde sig bort från dem genom mängden, undgick med lapp nöd en av Peeves bläckkulor, som i stället träffade en förstaårselev, och försvann ur sikte. Rons leende mattades en aning när han tittade ut genom fönstret som nu var alldeles fördunklat av piskande regn.

"Hoppas det klarnar upp… Men vad är det med dig, Hermione?"

Hon stirrade också på fönstret, men inte som om hon verkligen såg det. Blicken var frånvarande och hon rynkade fundersamt pannan. "Jag tänker bara…", sade hon medan hon fortfarande rynkade pannan mot det regnvåta fönstret.

"På Siri… på Snuffles?" sade Harry.

"Nej, inte precis…", sade Hermione dröjande. "Jag funderar snarare på om… vi gör väl rätt nu… eller hur?"

"Ni agerar rätt, ni måste lära er försvar", sade Sirius bestämt.

Hermione log trevande innan hon såg bort när hon mindes nästa del av konversationen som säkert skulle läsas upp alldeles strax. "Jag var bara orolig", mumlade hon lågmält.

Harry och Ron tittade på varandra.

"Ja, det var ju klargörande", sade Ron. "Det skulle verkligen ha varit förargligt om du inte hade förklarat dig ordentligt."

Hermione såg på honom som om hon först nu hade insett att han var där. "Jag undrade bara", sade hon och nu var hennes röst starkare, "om vi gör rätt i att starta den här gruppen i försvar mot svartkonster."

"Vänta va? Det var din idé, Hermione!" protesterade Tonks häpet och Hermione bet sig i läppen.

"Äsch, det är Hermione", sade Fred avfärdande.

"Ja, det går säkert upp för henne att hon bryter skolregler nu", instämde George och viftade med ögonbrynen.

"För att inte tala om att hon går emot ministeriet", avslutade Fred och George i mun på varandra med breda leenden.

"Va?" sade Harry och Ron med en mun.

"Hermione, det var faktiskt du som kom med idén!" sade Ron förargat.

"Jag vet", sade Hermione och flätade ihop fingrarna. "Fast sen vi pratat med Snuffles…"

Remus skakade på huvudet medan han betraktade Hermione med en lätt besviken blick. "Åh Hermione, du lyssnar ibland för mycket på andra", sade han lågmält och ignorerade Tonks och Sirius förvirrade blickar.

"Men han stödjer det ju helt och hållet", sade Harry.

"Ja", sade Hermione och stirrade ut genom fönstret igen. "Det var just det som fick mig att tro att det kanske inte var nån bra idé när allt kommer omkring…"

"Åh, kom igen, så för att jag stödjer det är det en dålig idé?" utbrast Sirius och försökte dölja irritationen i sin röst.

"Du har en tendens att agera överilat", påpekade mrs Weasley med en fnysning och Sirius vände sig blick mot henne.

"Jag tyckte det var en bra idé", protesterade Harry högt men varken mrs Weasley eller Sirius vände sin uppmärksamhet mot honom.

"Klart Potter tyckte det var en bra idé", muttrade Snape och Sinistra himlade med ögonen.

"Jag skulle aldrig utsätta Harry för fara, Molly", fick Sirius fram mellan sammanpressade tänder.

"Han trotsar Umbridge om han gör det!" utbrast mrs Weasley och korsade armarna framför sig. Bakom dem suckade Weasleybarnen; deras tro om att de två vuxna skulle komma överens hade svikit dem och Sirius och mrs Weasleys allians hade uppenbarligen fallit i spillror.

"Och han är försvarslös om han inte gör det", väste Sirius ilsket. "Han måste kunna försvara sig!"

"Sirius har rätt, jag borde inte ha tvivlat på det", sade Hermione försiktigt innan mrs Weasley hann säga något mer.

"Tack så mycket, Hermione", sade Sirius en aning stelt utan att släppa mrs Weasley med blicken. "Ska vi ta och fortsätta läsa då?"

Peeves svävade förbi på mage ovanför dem med ärtröret skjutklart. Automatiskt lyfte alla tre skolväskorna till skydd över huvudet tills han hade passerat.

"Låt oss få klarhet i det här", sade Harry ilsket när de lade tillbaka väskorna på golvet. "Sirius håller med oss, så du tycker inte vi ska genomföra idén längre?"

Hermione såg spänd och ganska olycklig ut. Medan hon stirrade på sina händer sade hon: "Litar du på hans omdöme?"

"Ja, det gör jag!" svarade Harry genast. "Han har alltid gett oss jättegoda råd!"

"Hör du det Remus, jag ger jättegoda råd", sade Sirius i en ton som inte riktigt var så lätt och glad som den vanligtvis var.

Remus höjde ett ögonbryn och följde Sirius blick mot Harry, som satt på kanten av soffan och stirrade mellan Sirius och mrs Weasley. "Goda råd? Sirius? Jag är besviken på dig Harry, jag trodde du visste bättre än att lyssna på din gudfar. Det kan bara ge dig problem."

Harry blinkade och vände uppmärksamheten mot Remus. "Huh?"

"Du bör lyssna mindre på Sirius, han kommer bara få dig att hamna i trubbel", sade Remus och skakade på huvudet.

"Men jag trodde…", började Harry innan han blev avbruten av Sirius.

"Hamna i trubbel? Och jag antar att dina idéer kring hur han ska agera är mycket bättre?" fnös han och höjde på ett ögonbryn medan han försökte se till att hans läppar var raka och inte rycktes upp i ett leende.

"Ja, det skulle jag säga. Statistiskt sett åkte vi fast betydligt fler gånger med dina planer än med mina", sade Remus och han hade inga problem med ett visa sitt breda leende.

"Förtal! Harry, hör du hur han förolämpar mig? Som om jag skulle komma på något som inte var perfekt."

Harry rynkade på pannan och såg långsamt mellan de två männen. "Jag trodde ni samarbetade med era planer?"

"Precis, vilket betyder att om vi båda tycker att det är en bra idé så ska du absolut göra det. Och att skapa en privat försvarsgrupp är en fantastisk idé", sade Sirius och blinkade med ögat åt Harry som till slut lät ett leende bryta ut i ansiktet.

En bläckkula ven förbi dem och träffade Katie Bell rakt i örat. Hermione betraktade Katie som hoppade upp och började slänga saker på Peeves. Det dröjde några ögonblick innan Hermione tog till orda igen och det lät som om hon valde sina ord med stor omsorg.

"Du tror inte han har blivit liksom.. obetänksam sen han har tvingats sitta instängd i det där huset på Grimmaldiplan? Du tror inte att han, på nåt vis, lever genom oss?"

"Jag skulle aldrig försätta Harry i fara", protesterade Sirius och vände all sin uppmärksamhet mot Hermione. "Du måste väl veta…?"

"Jag var paranoid och lyssnade för mycket på andra, jag vet att du älskar Harry", viskade Hermione och Sirius nickade kort.

"Vad menar du med det, att han fortfarande 'lever genom oss'?" frågade Harry.

"Jag menar… jo, jag tror att han skulle älska att bilda hemliga försvarssällskap rakt under näsan på Ministeriet, jag tror han är väldigt frustrerad över hur lite han kan göra där han är… så jag tror han är ivrig att liksom… driva på oss."

"Jag håller med Sirius", sade Remus bestämt. "Han, eller jag för den delen, skulle aldrig uppmuntra något som placerar er i fara."

"Och jag håller med Hermione om att ni skulle ha älskat det", sade Dorea med ett litet leende.

"Du och vilka bevis?" protesterade Sirius snabbt och Dorea höjde ett ögonbryn.

"Sirius, älskling, du är en olaglig animagus."

"Och ni båda två är med i Fenixorden", tillade Charlus med ett skratt. "Ge upp pojkar, ni vet båda två att ni alltid gillat att göra lite revolt."

Ron såg ytterst förbryllad ut. "Sirius har rätt", sade han, "du låter faktiskt precis som min mamma."

Hermione bet sig i läppen utan att svara. Skolklockan ringde just när Peeves susade ner på Katie och tömde en hel bläckflaska över huvudet på henne.

"Stackars Katie", sade Ginny med en medlidsam blick.

"Det var hemskt", instämde Katie med en grimas.

"Se det från den positiva sidan, det gav åtminstone Filch mer jobb", påpekade Fred med ett brett leende och Katie himlade med ögonen åt sin pojkvän.

Vädret blev inte bättre under dagens lopp, så när Harry och Ron gick ner till quidditchplanen klockan sju samma kväll för att träna blev de genomblöta på några minuter och de halkade och gled på det plaskvåta gräset. Himlen hade en mörk åskgrå färg och det var en lättnad att komma in i värmen och ljuset i omklädningsrummen, trots att de visste att det bara var en tillfällig frist.

De fann Fred och George i färd med att diskutera om de skulle använda en av sina egna skolkgodispåsar för att slippa flyga.

"Skippa quidditch? Är ni galna!" utbrast Oliver chockat och Alicia höjde sakta sin arm, som om hon var osäker på ifall hon skulle behöva dunka honom i ryggen eller inte.

"Vi ville bara…"

"… inte träna i regnet", utbrast tvillingarna och ingen var riktigt säker på vem av dem som sagt vad.

"Ni har inte kunnat träna på evigheter! Angelina, du måste vara strängare!"

"NEJ!" utbrast quidditchlaget skrämt och Oliver rynkade på pannan förbryllat när han hörde röster från folk som inte tillhörde laget Angelina skapat.

"… men jag slår vad om att hon skulle fatta vad vi hade gjort", sade Fred ur mungipan. "Om jag bara inte hade erbjudit henne att köpa några kräks-karameller i går."

"Vi kunde pröva feberkolan", mumlade George, "ingen har ju sett den ännu…"

"Av en anledning antar jag", sade Tonks med ett höjt ögonbryn men ingen av tvillingarna svarade henne.

"Funkar den?" frågade Ron förhoppningsfullt, medan regnets smattrande mot taket tilltog och vinden tjöt runt byggnaden.

"Jadå", sade Fred, "temperaturen stiger direkt."

"Fast man får ett antal kraftiga varbölder också", sade George, "och vi har inte kommit på hur man blir av med dem än."

"Varför skylle man välja det frivilligt?" utbrast Fleur förfärat.

"Utseende är inte allt", mumlade mrs Weasley en aning buttert.

"Jag är säker på att jag skulle älska dig även med bölder", skrockade Bill.

"Klart dy skylle, det är moi, men det skylle va smärtsamt fyr mig fysiskt!" protesterade Fleur och slängde håret över ena axeln.

"Jag kan inte se några bölder", sade Ron och stirrade på tvillingarna.

"Nej, och det får du inte heller", sade Fred dystert, "de sitter på ett ställe som vi vanligtvis inte visar offentligt."

"Men de gör det plågsamt att… du vet… sitta på en kvast."

"Vanligtvis inte visar offentligt?" frågade mrs Weasley med en sträng blick.

"Olyckor händer", påpekade Fred och ryckte på axlarna. "Vi föredrar att undvika det dock."

"Jag tror inte att vi vill veta", sade mr Weasley försiktigt medan han betraktade sina tvillingsöner som såg väldigt allvarliga ut.

"Okej, allesammans, hör upp nu", ropade Angelina, som just kom ut ur kaptenens rum. "Jag vet att det inte är nåt idealistiskt väder, men det finns en risk att vi måste spela mot Slytherinlaget under såna här förhållanden, så det kan vara ett bra sätt att komma underfund med hur vi ska handskas med dem. Harry, gjorde inte du nånting med dina glasögon för att hindra dem från att imma igen när vi spelade mot Hufflepuff i det där ovädret?"

"Det var Hermione som gjorde det", sade Harry. Han drog fram sin trollstav, slog lätt på glasögonen och sade: "Impervius!"

"Måste komma ihåg det nu", mumlade Oliver medan han koncentrerat betraktade boken.

"Jag är fortfarande inte säkert på att det inte bryter mot reglerna", muttrade Draco och Zabini fnös - Draco var mest irriterad över att han inte hade insett det först.

"När det gäller glasögon ser jag inga problem, när det kommer till att kasta det på alla spelare kan jag behöva undersöka det lite mer", sade madam Hooch med rynkad panna innan hon krafsade ner någon snabbt på sin hand och blåste på det så bläcket skulle torka snabbare.

"Jag tycker vi ska pröva det allihop", sade Angelina. "Om vi bara kunde hålla regnet borta ur ansiktet skulle det verkligen förbättra sikten… alla på en gång, kom igen nu. Impervius! Okej. Då går vi."

Allihop stoppade tillbaka trollstavarna i innerfickan på sina klädnader, lade kvastarna över axeln och följde efter Angelina ut ur omklädningsrummen. De klafsade genom lervällingen fram till mitten på banan. Sikten var fortfarande mycket dålig trots Imperviusbesvärjelsen. Ljuset var snabbt på väg att försvinna och regnridåer svepte fram över markerna.

"Ska ni verkligen träna i det där vädret?" frågade mrs Weasley oroligt.

"Det är knappast det värsta vädret som vi har spelat i", påpekade Alicia med en axelryckning och resten av laget nickade instämmande.

"Okej, sätt i gång på min visselsignal", ropade Angelina.¨

Harry sparkade i väg från marken så att leran stänkte åt alla håll och han sköt uppåt i vinden, som ryckte honom svagt ur kurs. Han hade ingen aning om hur han skulle kunna se den gyllene kvicken i det här vädret, han hade tillräckligt svårt att se den enda dunkaren som de övade med. Bara efter någon minut av träningen slog den nästan av honom från kvasten och han blev tvungen att använda sengångargreppet för att undvika den. Tyvärr såg inte Angelina det. I själva verket tycktes hon inte kunna se någonting; ingen av dem hade en aning om vad de andra gjorde. Vinden tilltog. Till och med på avstånd kunde Harry höra det svischande, smattrande ljudet av regnet som trummade mot sjöns yta.

"Ni borde ha skippat träningen", sade mrs Weasley och snörpte på munnen.

"Att flyga i sånt väder gör dem vana. Det är bättre att de har övning och blir lite blöta en gång för mycket än att de tvingas spela match i det utan att vara beredda", sade Oliver bestämt och flera quidditchspelare nickade motvilligt för att visa att de höll med.

Angelina höll dem i gång nästan en timme innan hon erkände sig besegrad. Hon ledde sitt dyblöta och missnöjda lag tillbaka till omklädningsrummen och hävdade samtidigt bestämt att träningen inte hade varit bortkastad tid, fast utan någon riktig övertygelse i rösten. Fred och George såg speciellt irriterade ut; båda rörde sig hjulbent och ryckte till av smärta vid varenda rörelse.

"Ni borde ha kommit till mig", utbrast madam Pomfrey och blängde på Gryffindors quidditchlag.

"Inte en chans, ju mindre tid i den salen desto bättre", sade Harry bestämt och Remus höjde på ett ögonbryn.

"Verkligen? Och ändå tycks du besöka sjukhusflygeln väldigt ofta."

Harry korsade armarna framför bröstet. "Du får inte säga något, Sirius sa att du också var där oftare än vanligt. Dessutom är det inte som om jag försöker att hamna där."

Harry kunde höra dem klaga med låga röster medan han gnuggade håret torrt med en handduk.

"Jag tror att några av mina har spruckit", sade Fred dovt.

"Det har inte mina", sade George utan att röra en min, "de bultar som bara den, känns nästan större."

"Aaj!" sade Harry. Han pressade handduken mot ansiktet med ögonen hopknipna av smärta. Ärret i pannan hade börjat bränna igen, plågsammare än på flera veckor.

"Åh, så det var vad som hände", mumlade Katie förstående och såg medlidsamt på Harry.

"Vi var oroliga för dig", instämde Alicia och Harry gned sig i nacken medan han försökte ignorera den stickande känslan i ärret.

"Vad är det med dig?" sade flera röster.

Harry dök upp bakom handduken. Omklädningsrummet var suddigt eftersom han inte hade glasögonen på sig, men han kunde ändå se att alla hade ansiktena vända mot honom.

"Ingenting", mumlade han, "jag… petade mig i ögat bara."

"Du kunde ha berättat för oss", suckade Angelina och Harry grimaserade.

"Jag gillar inte få folks ömkande… ouch?" Harry såg förvånat ner på bröstet där Angelina hade kastat en chokladgroda.

"Det är inte ömkande, vi bryr oss bara om dig, idiot", morrade hon och Ginny öppnade munnen innan hon snabbt stängde den igen; det var ingen anledning att peka ut att öknamn kanske inte var bästa sättet att visa att de bryr sig.

Men han gav Ron en menande blick och båda två drog sig undan när resten av laget troppade ut igen, väl insvepta i sina mantlar och med hattarna djupt neddragna över öronen.

"Så Ron visste?" frågade mr Weasley och Harry nickade. "Bra, du behöver ha någon att prata om det med."

"Vad hände?" frågade Ron i samma ögonblick som Alicia hade försvunnit ut genom dörren. "Var det ditt ärr?"

Harry nickade.

"Men…", Ron stegade fram till fönstret och stirrade ut i regnet med ett skrämt ansiktsuttryck, "… han kan väl inte vara i närheten av oss nu, va?"

"Jag tvivlar det…"

"Inte jag, han kan mycket väl vara där", avbröt Charlus allvarligt och Percy blinkar förvirrat med ögonen.

"Men det är Hogwarts?"

"Och han har varit där två år på raken!" sade Charlus tålmodigt och runt om i salen hördes ljudet från hundratals elever som obekvämt skruvade på sig och såg sig omkring misstänksamt.

"Jag tvivlar Voldemort tänker hoppa fram från något hörn och ropa bu", sade McGonagall högt i en sarkastisk ton och ett flertal elever rodnade.

"Nej", mumlade Harry och sjönk ner på en bänk och gned sig i pannan. "Han är förmodligen miltals härifrån. Det gjorde ont därför att… han är arg." Det var inte alls vad Harry hade tänkt säga, och han hörde orden som om någon annan hade sagt dem — men visste genast att de var sanna. Han förstod inte hur han visste det, men så var det. Var Voldemort än befann sig och vad han höll på med, var han på ett fruktansvärt dåligt humör.

Snape drog sin arm närmare sig och började tanklöst massera stället där mörkrets herres märke var inbränt; det var alltid farligt att uppleva hans ilska och det var något som alla Dödsätare fruktade.

"Såg du honom?" sade Ron och såg skräckslagen ut. "Fick du… en syn eller nåt sånt?"

Harry satt alldeles stilla och stirrade på sina fötter medan han lät hjärnan och minnet koppla av i efterdyningarna av smärtan. En förvirrad röra av skepnader, en ström av vrålande röster…

"Han vill ha nånting gjort, men det sker inte tillräckligt fort", sade han.

Sirius bet sig i läppen och utbytte blickar med de andra medlemmarna från orden som fanns i rummet; han kunde inte låta bli att känna lättnad över att Moody inte befann sig i rummet.

"Du skulle inte låtit honom använda Harry på det sättet", muttrade Remus och Sirius läppar drogs upp i ett leende; trots de många åren av separation från varandra så visste de fortfarande vad den andra tänkte på.

Återigen kände han sig förvånad över att höra orden komma ut ur sin mun, men var ändå övertygad om att de var sanna.

"Hur vet du det?" sade Ron.

Harry skakade på huvudet och pressade handflatorna hårt mot ögonen. Små stjärnor dansade framför dem. Han kände hur Ron satte sig ner på bänken bredvid honom och visste att Ron stirrade på honom.

"Det är en väldigt bra fråga", mumlade mr Weasley för sig själv medan elever runt om i rummet stirrade på Harry och boken.

"Var det det som hände förra gången?" sade Ron i dämpad ton. "När ditt ärr började verka inne på Umbridges kontor? Var Du-vet-vem arg?"

Harry skakade på huvudet.

"Vad är det då?"

Harry tänkte tillbaka. Han hade sett in i Umbridges ansikte … hans ärr hade gjort ont, och han hade haft en sådan konstig känsla i magen … en underlig, sprittande känsla … en glad känsla, men han hade förstås inte förstått att det var det, eftersom han själv hade mått så dåligt.

"Förra gången var det för att han var nöjd", sade han. "Riktigt nöjd. Han trodde… att nånting bra skulle hända. Och natten innan vi kom hit till Hogwarts…", Harry tänkte tillbaka på det ögonblick då ärret hade börjat värka så fruktansvärt i hans och Rons sovrum på Grimmaldiplan, "… var han rasande."

Snape rös; det spelade ingen större roll ifall Voldemort var glad eller arg, faran att bli skadad var lika stor oavsett. Han slöt ögonen och ignorerade viskningarna som far genom hela salen.

"Potter kan känna hans känslor? Jag för min del… "

"Jag säger inte att han ljög om Cedric, men tänk om…"

"…om Du-vet-vem tar över?"

"… fara att vara runt…"

"… sagt något. Vårdslöst… litar inte…"

"Tänk om Du-vet-vem kan kontrollera h..."

Umbridge såg på med hänförda ögon och långsamt började hennes mungipor vrida sig uppåt i ett brett, paddliknande leende. Äntligen började alla elever öppna ögonen och se hur farlig Potter var. Hennes rykte kanske ifrågasattes för tillfället, men om hon kunde föra in Potter till Ministeriet och få honom dömd skulle hon vara hjälten som sett faran innan någon annan ens börjat ana den. Hon skulle bli berömd och få den status hon förtjänat i flera år.

Orden kom från alla håll och var som en slägga i bröstet på Harry. Han sjönk långsamt ihop i ett försök att göra sig mindre och inte synas av alla, drog knäna tätt intill sig med armarna runt dem för att de skulle hålla sig pressade mot hans bröst och gömde ansiktet bakom knäna, hans ansikte obekvämt pressade mot knäskålarna så att glasögonen skar in i huden vid näsroten.

"Ignorera dem bara, Harry, de är idioter som tycks ha glömt att de redan vet om det här", mumlade Ginny och drog sin vänstra hand i lugnande cirklar på Harrys rygg.

Fleur skakade på huvudet. "'Ar alla andra glömt bort drömmen i början av förra boken? När 'an drömde om Voldemort i det där 'uset? 'An 'ar kynnat tyda Voldemorts känslor länge?"

Han såg på Ron, som satt och gapade.

"Harry, du skulle kunna ersätta Trelawney", sade han vördnadsfullt.

"Nah, du läser bara Voldemorts känslor. Inte framtiden", sade Lee avfärdande och Harry log tacksamt.

"Jag håller med. Att skåda framtiden verkar mer vara något för Weasleys, så Ronald bör ta över jobbet", instämde Luna medan hon klottrade ner något i sitt dagliga exemplar av Hört och Sett.

"Va? Jag? När har jag någonsin förutspått framtiden."

"Du sa att ni skulle brottas med ett troll i ert första år, hände inte det?" frågade Luna och vände blicken mot Ron som grimaserade innan han började le brett.

"Det var i själva verket Fred som sade det, jag upprepade det bara för Harry. Så om någon ska ta över jobbet bör det vara han!"

"Jag skämtade bara med dig! Dessutom var det du som förutspådde hur Myrtle dog, och att Harry skulle få massa guld och hur du nästan drunknade och att Harry skulle bli huggen i ryggen av en nära vän. Ledsen, men du har fler exempel."

"Men allt det var skämt, det var aldrig på allvar!" protesterade Ron medan han såg sig omkring.

"Jag har inga magiska krafter som ser framtiden."

Padma såg sig omkring medan hon tuggade på sin underläpp. "Jag tror att vi alla kommer vara mer uppmärksamma om vad Weasleys skämtar om i framtiden."

"Jag kommer inte med några spådomar."

"Nej, vet du vad du gör?" sade Ron och lät både skrämd och imponerad. "Harry, du läser Du-vet-vems tankar!"

"Det är en skrämmande tanke", sade Ginny med en grimas, det hade varit tillräckligt illa att ha Dolder i hennes huvud, att behöva se eller uppleva vad han gjorde… hon rös vid bara tanken på det.

"Och jag kan inte göra det!" protesterade Harry högt medan han drog upp benen mot sig och lade armarna kring dem. Han hatade tanken på att han på något sätt skulle vara sammankopplad med Voldemort.

"Nej", sade Harry och skakade på huvudet. "Det är snarare… hans sinnesstämningar, tror jag. Jag får bara glimtar av vilket humör han är på. Dumbledore sa att det hände nånting liknande förra året. Han sa att när Voldemort var i närheten av mig, eller när han kände hat, så kunde jag urskilja det. Ja, och nu känner jag också när han är glad och belåten…"

"Albus…"

"Jag vet, Minerva… jag har en lösning, men jag trodde inte att det skulle vara nödvändigt" mumlade Dumbledore tillbaka och rynkade på pannan.

Det blev en paus. Vinden och regnet piskade mot byggnaden.

"Du måste tala om det för nån", sade Ron.

"Jag berättade det för Sirius förra gången."

"Ja, men berätta om den här gången då!"

"Det kan jag ju inte, eller hur?" sade Harry bistert. "Umbridge bevakar ugglorna och brasorna, har du glömt det?"

"Du borde försökt skriva i kod", suckade Sirius och skakade på huvudet. "Jag hatar det här, att jag inte kan vara där för dig när du behöver mig."

Harry log mjukt och släppte taget om benen som han tidigare dragit mot sig. "Du har varit här när jag behöver dig det senaste året. Du har gjort mer än någon annan och det är inte ditt fel."

Sirius försökte le men en skugga fanns i hans ögon. "Jag önskar att jag kunde tro på det, men jag vet att jag bär en del av skulden till varför situationen är som den är… men jag har en idé som kommer se till att vi aldrig igen kommer hindras från att hålla kontakten."

"Berätta för Dumbledore då."

"Jag har ju sagt att han redan vet det", sade Harry kort. Han reste sig upp, tog ner sin mantel från hängare och svepte den om sig. "Det är ingen mening med att berätta det för honom igen.

Ron knäppte sin egen mantel medan han eftertänksamt såg på Harry.

"Dumbledore skulle vilja veta", sade han.

Harry ryckte på axlarna. "Kom nu, vi måste gå och öva på förstumningsbesvärjelsen."

De skyndade tillbaka över det mörka skolområdet, de halkade och snavade uppför de leriga gräsmattorna, utan att prata. Harry tänkte intensivt. Vad var det som Voldemort ville ha gjort som inte hände tillräckligt fort?

"… han har andra planer… planer som han kan sätta i verket i största tysthet… sånt som han bara kan få på smygvägar … som till exempel ett vapen. Nånting som han inte hade förra gången."

"Jag sa ju att vi inte skulle säga något!" väste mrs Weasley och blängde på Sirius. "Han oroar sig i onödan."

"Och vi har redan kommit fram till att det i slutändan är bäst att Harry har någon susning om vad som pågår", sköt Remus tillbaka samtidigt som han placerade en hand på en av Sirius biceps.

Harry hade inte tänkt på de orden på flera veckor; han hade varit för uppslukad av vad som försiggick på Hogwarts, för upptagen för att älta de pågående striderna med Umbridge, den orättvisa i all inblandning från ministeriet, men nu kom orden tillbaka till honom och fick honom att undra.

Voldemorts vrede skulle vara begripligt om han ännu inte hade lyckats lägga beslag på vapnet, vad det nu var. Hade Orden omintetgjort hans planer, hindrat honom från att få tag i det? Var förvarades det? Vem hade det nu?

Mrs Weasley kastade en butter blick på Sirius. "Se, han kommer driva sig galen med att försöka hitta svaret."

"Vem bryr sig mamma, vad ska han göra om han hittar platsen för det här vapnet? Åka dit och plocka ner det från en gammal dammig hylla?" fnös Ron och skakade på huvudet.

"Två galleoner på att boken slutar med att de tre gör det", muttrade Dean medan knuffade på Seamus med armbågen.

"Efter att vi etablerat att Rons skämt brukar gå i uppfyllelse? En sikel och du har ett vad", mumlade Seamus tillbaka och Dean började le brett.

"Mimbulus mimbleonia", hördes Rons röst och Harry återvände till verkligheten precis lagom för att klättra in genom porträtthålet till uppehållsrummet.

Det verkade som om Hermione hade gått tidigt till sängs och lämnat Krumben hoprullad i en stol intill brasan och en samliv knöliga stickade alfhattar på ett bord bredvid. Harry var ganska tacksam över att hon inte var i närheten, för han hade ingen större lust att diskutera att ärret smärtade och höra också henne uppmana honom att gå till Dumbledore.

Dumbledore slöt ögonen med en suck; om han inte hade hållit sig undan så mycket, hade Harry då kommit till honom och berättat vad han upplevde? Hade de redan kunnat börja sätta stopp för det här… hade han upptäckt Umbridges brott tidigare?

Ron kastade hela tiden oroliga blickar på honom, men Harry tog fram sin trolldrycksbok och satte i gång att skriva färdigt sin uppsats, fast han låtsades bara koncentrera sig, och när Ron till sist sade att han tänkte gå upp och lägga sig hade han nästan inte skrivit någonting.

Det blev midnatt och över midnatt medan Harry gång på gång läste ett stycke om användningen av vinterkrasse, libbsticka och nysrot utan att fatta ett ord av det.

"Gå bara och lägg dig", suckade Hermione och skakade på huvudet.

"Jag behövde bli klar med det", protesterade Harry och försökte kväva en gäspning bakom ena handen.

Dessa plantor äro högeligen effektifva vid inflammerande av hjernan och anvendes derför ofta i förvirrings- och omtöckningsbrydger varest trollkarlen önskar framkalla eldfängdhet och obetänksamhet…

… Hermione sade att Sirius visade tendenser på att bli obetänksam för att han satt instängd på Grimmaldiplan…

… högeligen effektifva vid inflammerande av hjernan och anvendes derför ofta…

… The Daily prophet skulle tro att hans hjärna var inflammerad om de kom på att han visste vad Voldemort kände…

… anvendes derför ofta i förvirrings- och omtöckningsbrydger …

"Okej, vad är det för fel på ditt uttal?"

"Jag läser det bara som det står", sade Gwendolyn med en axelryckning. "Inte mitt fel att en del av böckerna är uråldriga."

… förvirring var verkligen rätta ordet. Varför visste han vad Voldemort kände? Vad var det för en kuslig förbindelse mellan dem, som Dumbledore aldrig hade lyckats ge honom en tillfredsställande förklaring till?

… varest trollkarlen önskar…

… å, vad gärna Harry skulle vilja sova…

… framkalla eldfängdhet…

… det var varmt och skönt i fåtöljen framför elden, med regnet som fortfarande piskade häftigt mot fönsterrutorna, Krumben som spann, och sprakandet från lågorna… Boken gled ur Harrys slappa grepp och landade med en dov duns på spiselmattan. Hans huvud tippade åt sidan …

"Och Harry är borta", suckade Hermione medan hon såg till att hennes vän inte skulle glida ner från soffan eller satt för obekvämt.

"Jag hoppas verkligen det här är över snart, vi närmar oss framtiden allt mer och vem vet vad som väntar där", muttrade Ron och kastade en orolig blick mot boken.

Han vandrade än en gång genom en fönsterlös korridor och hans steg ekade i tystnaden. När dörren i änden av gången framträdde allt tydligare började hans hjärta bulta av upphetsning … om han bara kunde öppna den … komma in på andra sidan.

Han sträckte ut handen … hans fingertoppar var bara några centimeter ifrån den …

Hjärtat bultade snabbare och snabbare, det var ett mirakel att det inte flytt ur bröstet än och det tog all Sirius ansträngning för att hålla andningen normal och inte låta den bli fort och lätt, som en kanin som darrar av rädsla. Han var inte helt säker på exakt vad för magi som kopplade ihop hans gudson och Voldemort; men han visste att det inte var något positivt. Magi som låter två individer dela tankar med varandra utan ögonkontakt var inget han stött på tidigare, men det påminde om mörk magi.

"Harry Potter, sir!"

"Tack och lov för Dobby", mumlade Ron, fortfarande med ett öga på Harry och han kunde se hur hans väns ögonfransar fladdrade svagt, som om Harry var på väg att vakna.

Han vaknade med ett ryck. Alla ljusen hade brunnit ner i uppehållsrummet, men någonting rörde sig alldeles intill honom.

"Vemere?" sade Harry och satte sig käpprakt upp i stolen. Brasan var nästan slocknad, rummet mycket mörkt.

"Dobby har er uggla, sir!" sade en pipig röst.

"Åh, tacka Merlin att Hedwig är okej", utbrast Lavender med en lättad suck.

"Jag är mer förvånad över det faktum att Harry lyckades somna framför brasan, även om Hedwig såklart är viktig", sade Neville hastigt när han såg den blonda häxans blick.

"Att somna framför brasan är enkelt, det är varmt och mysigt."

"Dobby?" sade Harry grötigt och kikade genom dunklet mot det ställe som rösten kom ifrån.

Husalfen Dobby stod bredvid det bord där Hermione hade lämnat ett halvt dussin av sina stickade hattar. Hans stora, spetsiga öron stack ut under någonting som såg ut att vara samtliga hattar Hermione hade stickat; han bar den ena ovanpå den andra, så att hans huvud verkade förlängt med nästan en meter, och på den allra översta tofsen satt Hedwig, fridfullt hoande och uppenbart botad.

"Det förklarar varför hon var i sovsalen på morgonen", sade Neville med ett litet leende.

"Och vad som hände med alla Hermiones stickade kläder", fnös Parvati och Fay gömde ett leende bakom en hand medan Hermione började rodna.

"Dobby erbjöd sig att lämna tillbaka Harry Potters uggla", pep alfen med ett uttryck av ren och skär dyrkan i ansiktet. "Professor Grubbly-Plank säger att hon är alldeles återställd nu, sir." Han sjönk ner i en djup bugning så att hans penvassa näsa snuddade vid spiselmattans trådslitna yta och Hedwig gav till ett förnärmat hoande och flaxade över till armstödet på Harrys stol.

"Tack, Dobby!" sade Harry och strök Hedwig över huvudet medan han blinkade häftigt för att försöka bli av med bilden av dörren i drömmen… den hade varit mycket levande. När han tittade på Dobby märkte han att alfen dessutom var iklädd åtskilliga halsdukar och oräkneliga strumpor, så att fötterna såg alldeles för stora ut för kroppen.

"Han tog allt?" sade Hermione en aning häpet.

"Du kan inte lura dem, Hermione", sade Ron och himlade med ögonen. "Jag trodde vi redan hade diskuterat det."

"Jag tror att jag kommer sluta tillverka dem, de gör ingen nytta."

"Du kan alltid sticka julkläder till katter", föreslog Luna och Hermione betraktade tankfullt den yngre flickan.

"Öh…. men har du tagit alla kläderna som Hermione lämnade framme?"

"Å, nej då", sade Dobby glatt. "Dobby har tagit några åt Winky också."

"Ja, hur mår Winky?" frågade Harry.

Dobbys öron slokade lite. "Winky dricker fortfarande massor, sir", sade han sorgset och såg ner med enorma runda gröna ögonen, stora som tennisbollar. "Hon bryr sig fortfarande inte om kläder, Harry Potter. Inte de andra husalferna heller. Ingen av dem vill städa i Gryffindortornet längre, inte med hattarna och strumporna som ligger gömda överallt, de tycker det är förödmjukande. Dobby städar där alldeles ensam, men Dobby har inget emot det, för han hoppas alltid att få träffa Harry Potter, och i natt har han fått sin önskan uppfylld!"

"Jag fick honom att jobba hårdare", utbrast Hermione förfärat.

"Det är knappast det hemskaste ödet för en husalf, de gillar att jobba och han var glad över det", påpekade Harry i en lugn, tålmodig röst.

"Men…"

"Inga men", avbröt Harry bestämt och Hermione suckade.

Dobby sjönk ner i en djup bugning igen. "Men Harry Potter verkar inte glad", fortsatte Dobby medan han rätade upp sig och tittade skyggt på Harry. "Dobby hörde honom mumla i sömnen. Hade Harry Potter otäcka drömmar?"

"Inte så farligt", sade Harry med en gäspning och gnuggade sig i ögonen. "Jag har haft värre."

Alfen granskade Harry med sina ofantliga, klotliknande ögon. Sedan sa han mycket allvarligt med slokande öron: "Dobby önskar att han kunde hjälpa Harry Potter, för Harry Potter har befriat Dobby, och Dobby är mycket, mycket lyckligare nu."

"Han är en väldigt konstig husalf", mumlade Sirius och skakade på huvudet.

"Och du gillar honom", fnös Remus och Sirius gav honom ett litet leende.

Harry log. "Du kan inte hjälpa mig, Dobby, men tack för erbjudandet." Han böjde sig ner och plockade upp trolldrycksboken. Han fick försökte skriva färdigt uppsatsen morgonen därpå istället. När han slog igen boken lyste glöden från brasan upp de smala vita ärren på hans handrygg — resultatet av straffkommenderingarna hos Umbridge. "Vänta ett ögonblick… det finns faktiskt en sak du kan göra åt mig, Dobby", sade Harry långsamt.

"Så det var hur du hittade stället", mumlade Fred med ett skratt.

"Dobby skulle göra allt för honom", instämde George med ett ett leende.

Alfen såg sig om på honom och log strålande. "Säg det bara, Harry Potter!"

"Använd honom för att dra upptåg på Umbridge. Ge honom en trolldryck som förvandlar henne till en padda."

"Sirius har redan gjort det, Tonks", påpekade Harry, men det var omöjligt att inte le åt den ivriga blicken som fanns i häxans ansikte vid tanken på det.

"Jag behöver hitta ett ställe det tjugoåtta personer kan öva sig i försvar mot svartkonster utan att bli upptäckta av nån av lärarna. Speciellt inte av", Harry slöt handen så hårt om boken att ärren lyste pärlvita, "professor Umbridge."

"De enda som skulle ge dig problem är Umbridge och Snape", instämde Ginny med en grimas.

"För att alla andra absolut hatar Umbridge ja, under normala omständigheter skulle de inte vara särskilt uppmuntrande", påpekade Parvati medan hon tankfullt betraktade lärarbordet

Han väntade sig att alfens leende skulle försvinna och öronen sloka, han väntade sig att han skulle säga att det var omöjligt, eller också att han skulle försöka hitta något ställe, men att han inte hade några höga förhoppningar. Vad han inte hade väntat sig var att Dobby skulle ta ett litet skutt, med muntert vickande öron, och slå ihop händerna.

"Dobby vet det perfekta stället, sir!" sade han glatt. "Dobby hörde talas om det av de andra husalferna när han kom till Hogwarts. Hos oss går det under namnet Kommer och går-rummet eller Vid behov-rummet!"

"Vad då för något?" frågade Sarah intresserat och vände sig mot sin storebror som ryckte på axlarna.

"Åh helsike, folk kommer veta", stönade Ron; i vanliga fall skulle Hermione blänga på honom, men hon oroade sig själv för vad konsekvenserna skulle bli av att alla fick veta.

"Vi löser det när vi kommer dit, jag har en idé för en annan plats i värsta fall", sade Harry lugnt och Hermione och Ron utbytte en förvånad blick.

"Varför det?" sade Harry nyfiket.

"Därför att det är ett rum som man bara kan gå in i när man har verkligt behov av det", sade Dobby allvarligt. "Ibland finns det där och ibland inte, men när det dyker upp är det alltid utrustat efter den sökandes behov. Dobby har använt det", sade alfen och sänkte rösten med skuldmedveten min, "när Winky har varit väldigt berusad, han har gömt henne i Vid behov-rummet och hittat avgiftningsmedel mot honungsöl där och en skön säng i alfstorlek att lägga henne i medan hon sover ruset av sig, och Dobby vet att mr Filch har hittat extra rengöringsgrejer där när de andra har börjat ta slut, och…"

"Jag sa ju att Potter visste vad det var och att han låg bakom att de andra eleverna känner till det", väste Snape och såg triumferande på Sinistra.

"Du har faktiskt inte några konkreta bevis på att han spred det vidare till elever än…", Sinistra himlade med ögonen när hon såg sin kollegas blick. "Men ja, jag måste medge att du har rätt, den här gången."

"Det var allt jag bad om", sade Snape med en belåten min.

"Och om man verkligen behövde en toalett på natten", sades Harry, som plötsligt kom ihåg någonting som Dumbledore hade sagt på julbalen förra året, "skulle det då fyllas med nattpottor?"

"Jag kan inte tro det", muttrade mrs Weasley och skakade på huvudet innan hon vände blicken bort från boken.

"Du måste driva med oss", flämtade Lee samtidig och Harry blinkade med ena ögat.

Under tiden sträckte Snape på sig uppe vid lärarbordet innan han vände sig med en förnöjd blick mot professor Sinistra. "Jag sa ju att Potter hade något att göra med det."

"Och även en trasig klocka visar rätt två gånger om dagen", kontrade Sinistra med ett litet leende.

"Åh, kom igen Aurora, efter allt som vi har läst så kan du inte fortsätta envisas med att Potter inte har en tendens att blanda sig i allt", protesterade Snape och höjde ett ögonbryn, något som bara fick Sinistra att le större.

"Dobby antar det", sade Dobby och nickade allvarligt. "Det är ett häpnadsväckande rum."

"Det låter som det", muttrade Draco häpet.

"Vi måste hitta det!" sade Zabini bestämt. "Kan du föreställa dig vad vi kan hitta där?"

"Jag vet, jag vet. Frågan är bara hur vi hittar det och kommer in där, förhoppningsvis kommer Potter ge oss svaren", mumlade Draco och utbytte ett leende med sin vän.

"Hur många känner till det?" frågade Harry och satte sig rakt upp.

"Väldigt få. För det mesta stöter folk på det när de behöver det, men ofta hittar de aldrig det igen, för de vet inte att det alltid finns där och väntar på att användas."

"Det är en bra sak", sade mr Weasley fundersamt.

"Och det är ett bra gömställe", tillade Sirius och blinkade med ena ögat. "Ledsen att jag inte mindes det hörrni."

"Vill vi veta?" avbröt Dorea innan Harry, Ron eller Hermione hann svara Sirius.

Sirius ryckte på axlarna och log charmigt innan han slutligen svarade: "Troligtvis inte?"

"Det låter fantastiskt", sade Harry med bultande hjärta. "Det låter perfekt, Dobby. När kan du visa mig var det finns?"

"När som helst, Harry Potter, sir", sade Dobby, som såg förtjust ut över Harrys entusiasm."Vi kan gå nu om ni vill!"

Ett ögonblick kände sig Harry frestad att följa med Dobby. Han var halvvägs ur stolen och tänkte just rusa upp efter sin osynlighetsmantel då han återigen hörde en röst som var väldigt lik Hermione viska ett ord i hans öra: Obetänksam. Det var när allt kom omkring mycket sent och han var helt slut.

"Hermione är ditt medvetande?"

Harry höjde på ett ögonbryn och vred på sig så att han kunde se rakt på Ron: "Och vem är ditt?"

Ron gav ifrån sig ett lätt skratt samtidigt som han log brett. "Det är en väldigt bra poäng. Jag trodde bara inte att vi skulle ha samma."

"Hon är den enda av oss som tänker igenom allting", påpekade Harry med en axelryckning och Rons ansikte täcktes av ett leende medan han nickade instämmande.

"Inte i kväll, Dobby", sade han motvilligt och sjönk tillbaka i stolen. "Det här är väldigt viktigt, jag vill inte sjabbla bort det, det behöver ordentligt planering. Kan du bara tala om exakt var det här Vid behov-rummet ligger och hur man kommer in där?"

Draco och Zabini utbytte ivriga blickar med varandra för att sjunka ner besviket när nästa mening avslöjade att ingen vägbeskrivningen till rummet gavs.

Klädnaderna böljade och virvlade runt dem när de plumsade fram genom det översvämmade grönsakslandet till dubbeltimmen i örtlära, där de knappt kunde höra vad professor Sprout sade över ljudet av regndroppar, stora som hagelkorn, som hamrade mot växthusets tak. Eftermiddagens lektion i skötsel av magiska djur skulle flyttas från det stormpinande utomhusområdet till ett ledigt klassrum på bottenvåningen, och till deras stora lättnad hade Angelina sökt upp sitt lag vid lunchen och meddelat dem att quidditchträningen var inställd.

"Till och med jag kunde se att vi skulle dö om vi försökte spela", fnös Angelina och hennes lag log svagt.

"Vi kan vara tacksamma att Oliver inte var kapten, han hade försökt få oss att spela ändå", fnös Alicia och petade på Oliver i magen med mellanfingret.

"Så bra", sade Harry lågt, "för vi har hittat ett ställe där vi kan ha vårt första möte om försvar mot svartkonster. I kväll klockan åtta, på sjunde våningen mitt emot den där gobelängen med Barnabas den barnslige som blir påpucklad av trollen. Kan du säga åt Katie och Alicia?"

Angelina såg lite häpen ut men lovade att säga till de andra. Harry återgick hungrig till sin korv med potatismos. När han tittade upp för att ta sig ett glas pumpasaft märkte han att Hermione betraktade honom.

"Vad är det?" sade han med munnen full.

"Jo, det är bara det att Dobbys planer inte alltid är så säkra. Kommer du inte ihåg när han gjorde så att du förlorade alla benen i din arm?"

"Det hade inte hänt utan Lockman", protesterade Ron och Hermione himlade med ögonen.

"Men Lockman hade inte gjort det om Dobby inte förhäxat dunkaren, ergo det är Dobbys fel."

"Jag är säker på att Lockman hade lyckats göra nån form av skada utan Dobbys hjälp", påpekade Ginny och flera personer grimaserade vid den tanken.

"Poängen är att Dobby är ivrig att hjälpa men inte alltid har de bästa metoderna", avbröt Hermione tålmodigt innan en diskussion kring Lockman hann bryta ut.

"Det här rummet är inte bara nåt tokigt påhitt från Dobbys sida. Dumbledore känner också till det, han berättade om det på julbalen."

Hermiones min ljusnade. "Berättade Dumbledore om det för dig?"

"Bara i förbigående", sade Harry och ryckte på axlarna.

"Du ljög för mig!" utbrast Hermione och pekade anklagande på Harry med ett stadigt finger

"Inte alls, Dumbledore berättade faktiskt om rummet i förbigående", påpekade George med ett brett leende.

"Ja, i så fall är det som det ska", sade Hermione raskt och kom inte med några fler invändningar.

Tillsammans med Ron hade de tillbringat större delen av dagen med att leta reda på alla som hade skrivit sina namn på listan inne på Svinhuvudet och tala om för dem var de skulle träffas på kvällen. Till viss besvikelse för Harry var det Ginny som först lyckades hitta Cho Chang och hennes väninna.

"Ledsen?" Ginny såg frågande upp på Harry som log och skakade på huvudet.

"Det är okej. Jag är mer än nöjd med hur saker slutade upp", sade han och sträckte sig en aning för att kunna stryka hennes kind med baksidan av sin hand.

Vid middagstid var han i alla fall säker på att nyheten hade vidarebefordrats till varenda en av de tjugofem personer som hade dykt upp på Svinhuvudet. Halv åtta lämnade Harry, Ron och Hermione Gryffindors uppehållsrum. Harry höll ett visst gammalt pergament hårt i handen. Femteårseleverna hade tillåtelse att vara ute i korridoren till klockan nio, men alla tre såg sig nervöst omkring medan de vandrade fram på sjunde våningen.

"Bra, du vet aldrig vem som kan smyga sig på", sade Sirius med ett lätt lättat leende.

"Vänta ett tag", kommenderade Harry och vecklade ut pergamentet när de var uppe på översta trappavsatsen. Han slog lätt på det med trollstaven och mumlade: "Jag svär högtidligt på att jag har nåt rackartyg i kikaren." En karta över Hogwarts visade sig på pergamentets tomma yta. Pyttesmå svarta rörliga prickar, med namnetiketter på, visade var diverse figurer befann sig.

"Jag har en fråga, exakt hur fungerar kartan egentligen?" frågade Padma med rynkad panna.

"Ah, det är något som vi tyvärr inte kan avslöja. Vi jobbade hårt på den och det är vår hemlighet", sade Sirius med ett skratt och Padma skakade på huvudet.

"Jag är inte intresserad av att återskapa den. Jag förstår bara inte hur den existerar och det är något som jag stört mig på sen tredje boken. Det är meningen att Hogwarts inte ska gå att rita av på kartor och på något sätt har fyra män lyckats med det!"

"Vi var tretton när vi började med förtrollningarna på den, men okej", sade Sirius i tystnaden som uppstod efter Padmas ord, som var sagda med en aning frustration. I häpnad stirrade alla elever på varandra vid insikten att Marodörerna hade lyckats med något som bör ha varit omöjligt.

"Hur lyckades ni med det?" utbrast Flitwick medan han stirrade mellan Remus och Sirius.

"Det tog en hel del arbete, och den är inte perfekt", påpekade Sirius med en axelryckning. "Vi lyckas aldrig få med vid-behov-rummet på kartan trots att vi försökte. Inte en jättestor förlust visserligen men smått irriterande."

"Oja, irriterande att ni inte lyckades få med ett magiskt rum på kartan av ett slott som inte ska gå att rita av", fnös Tonks med ett skratt.

"Vi lyckades aldrig heller få kartan att ta med skillnader som Jr på den, vilket vi såg ett exempel av i förra året när boken sa att Crouch befann sig i Snapes kontor. Nu i efterhand vet vi så klart att det var Crouch Jr, annars skulle jag säga att den är näst intill perfekt", sade Remus och log en aning.

"Det är klart att du säger att den är perfekt. I slutet av tredje boken så var alternativen att ett komplext magiskt objekt du och dina vänner skapat som tonåringar hade en glitch eller att din vän som varit död i 13 år hade fejkat sin död och en stor konspiration är i gång, och din reaktion var att uppenbarligen var det inte alternativ A och att det var dags att gå och träffa Pettigrew", påpekade Cho med ett höjt ögonbryn och skratt spred sig omedelbart i salen när hon lade fram situationen på det sättet.

"Jag hade dock inte fel", påpekade Remus med ett svagt leende som inte nådde hans ögon. "Men jag tror det nu är dags att fortsätta läsa."

"Filch är på andra våningen", sade Harry och höll kartan tätt intill ögonen, "och mrs Norris på fjärde."

"Och Umbridge?" frågade Hermione ängsligt.

"På sitt kontor", sade Harry och pekade. "Okej, då går vi."

Umbridge rynkade på pannan frustrerat vid tanken på att de alltid kunde veta vart hon var. På något sätt skulle hon behöva beslagta kartan; Potter hade ingen rätt till att ha ett sånt magiskt objekt.

De skyndade sig fram genom korridoren till den plats som Dobby hade beskrivit för Harry, ett stycketom vägg mitt emot en jättelik gobeläng som avbildade Barnabas den barnsliges löjliga försök att träna troll i balett.

"Det är en så skum gobeläng", påpekade Katie medan hon försökte visualisera gobelängen framför sig.

"Vilken gobeläng?" frågade Rogers med rynkad panna. "Meningen tog slut efter att de gått till platsen Dobby beskrivit för Harry."

"Nej, boken beskriver exakt vart de befinner sig i slottet", avbröt Su Li med ett höjt ögonbryn.

Dumbledore skrockade. "Jag tror att vi kan anta att de som skrivit böckerna har sett till att enbart de som varit medvetna om platsens lokalisering faktiskt kan höra vart mr Potter, mr Weasley och ms Granger befinner sig."

"Okej", sade Harry lågt, medan ett malätet troll gjorde ett uppehåll i sin oavbrutna bankande på den så kallade balettmästaren för att titta på dem. "Dobby sa att vi skulle gå förbi den här delen av väggen tre gånger och koncentrera oss hårt på vad vi behöver." De gjorde som han sa, vände tvärt vid fönstret alldeles bortanför den tomma väggbiten och sedan vid den manshöga vasen på andra sidan. Ron knep ihop ögonen i koncentration, Hermione viskade tyst någonting och Harry höll nävarna hårt knutna medan han stirrade framför sig.

Vi behöver ett ställde där vi kan lära oss att kämpa…, tänkte han. Ge oss bara ett ställe där vi kan öva, nånstans där de inte kan hitta oss…

"Som om det kommer funka", fnös McLaggen och skakade på huvudet.

"Ni bör kanske vara mer specifika… be om något där ni inte kan bli upptäckta", sade Remus med en orolig glimt i ögonen.

Harry rynkade på pannan. "Jag ska tänka på det i framtiden.

"I framtiden", väste Umbridge som i tystnad suttit och kokat över ilska att inte veta vart Potter tränade ungdomarna och över kartan. "Du tänker fortsätta med ditt förräderi!"

Harry lade huvudet på sne medan han betraktade hennes röda ansikte innan han eftertänksamt svarade: "Förräderi är ett sånt starkt ord. Dessutom kommer vi få en ny lärare snart så det kanske inte finns någon anledning att öva på fritiden."

"Harry!" sade Hermione skarpt när de svängde runt efter sin tredje vandring förbi väggen.

En skinande blank dörr hade dykt upp i väggen. Ron stirrade på den med en vaksam min. Harry grep tag i mässingshandtaget, drog upp dörren och gick före in i ett vidsträckt rum upplyst av likadana fladdrande facklor som belyste fängelsehålorna åtta våningar nedanför.

"En dörr som dyker upp från ingenstans är till och med konstigt för att vara Hogwarts", sade Charlie med en häpen blick.

"Du har inte hört något än", fnös Ron när han tänkte på allt som rummet kunde göra, och han tvivlade att de upptäckt alla möjligheter.

Väggarna var kantade med bokhyllor av trä och i stället för stolar låg det stora sidenkuddar på golvet. En samling hyllor i bortersta änden av rummet innehöll en rad apparater som snokoskop, hemlighetssensorer och en stor, sprucken fiendespegel som Harry var säker på hade hängt inne på den falske Moodys kontor förra året.

"Den kan vara bra att ha", sade Bill med en godkännande nickning.

"Så länge 'an inte blir besatt, 'Arry vet redan vem 'ans fiender är", påpekade Fleur allvarligt

"De här kommer att bli bra när vi övar på lamslagningsbesvärjelser", sade Ron entusiastiskt och petade med foten på en av kuddarna.

"Och titta bara på de här böckerna!" sade Hermione upphetsat medan hon for med fingret längs väggarna på de stora volymerna i skinnband. "Ett kompendium över vanliga förbannelser och sätt att upphäva dem… Hur man överlistar tillämpade svartkonster… Aktiv magi i självförsvarssyfte… Det är ju toppen." Hon tittade på Harry med blossande ansikte, och han såg att närvaron av hundratals böcker till sist hade övertygad Hermione om att det de gjorde var rätt.

"Ni har förlorat henne. Hon är böckernas nu", sade Fay allvarligt och Lavender och Parvati brast ut i högljudda fnissningar.

"Det är bra böcker, jag rekommenderar verkligen att ni läser dem", sade Remus med en blick som var långt borta och Harry antog att han mentalt gick igenom böckernas handling.

Umbridge blängde ilsket mot mannen som talat. Det var bara mer bevis för att han var farlig att ha runt ungdomar; uppmuntrar dem till att läsa såna farliga böcker, att göra uppror mot ministeriet… nej, på något sätt skulle hon behöva begränsa elevernas kontakt med honom.

"Harry, det här är underbart, här finns allt vi behöver!" Och utan vidare drog hon ut Förhäxningar för förhäxade ur hyllan, sjönk ner på närmaste kudde och började läsa.

Det hördes en mjuk knackning på dörren. Harry vände sig om. Ginny, Neville, Lavender, Parvati och Dean hade kommit.

"Jösses", sade Dean och såg sig imponerat omkring. "Vad är det här för ett ställe?"

Harry började förklara, men innan han var klar hade fler personer kommit och han fick börja om från början igen. När klockan hade blivit åtta var varenda kudde upptagen.

"Vänta bara tills alla kommit för annars kommer du få säga samma sak ett tiotal gånger", fnös Katrina och skakade på huvudet med ett stort leende.

"Jag insåg det ganska snab…"

"Med ganska snabbt insåg han det efter tredje gången han behövde börja om", avbröt Ginny och gav Harry ett brett leende.

Harry gick fram till dörren och vred om nyckeln som stack ut ur låset. Den blickade till högt och tillfredsställande, och alla tystnade och såg på honom. Hermione markerade omsorgsfullt var hon var i Förhäxningar för förhäxade och lade boken åt sidan.

"Jaha", sade Harry lite nervöst. "V har alltså hittat det här stället till våra övningspass, och ni verkar…. öh… tycka att det är okej."

"Det är fantastiskt!" sade Cho och flera andra mumlade instämmande.

"Det är väldigt konstigt", sade Fred och såg sig omkring med rynkad panna. "Vi gömde oss för Filch här inne en gång, kommer du ihåg de, George? Men då var det bara ett städskåp."

"Det ändrar sig efter folks behov", påpekade Fay och himlade med ögonen. "Därav namnet."

"Jo, men vi var inte säkra på vad rummet var än."

"Hörru Harry, vad är det här för saker?" frågade Dean från änden av rummet och pekade på snokoskopen och fiendespegeln.

"Detektorer för att upptäckta onda krafter", sade Harry och klev mellan kuddarna för att komma fram till dem. "I stort sett visar de allihop när onda trollkarlar eller fiender är i närheten, men man ska inte lita för mycket på dem för det går att lura dem." Harry stirrade in i den spruckna fiendespegeln ett ögonblick; skuggiga figurer rörde sig där inne, fast ingen gick att känna igen. Han vände ryggen åt den.

"Håll ett öga på den, man vet aldrig", sade Remus eftertänksamt. "Men lägg inte för stor vikt vid den."

"Ifall du gör det kan du sluta upp som Moody", tillade Tonks och blinkade med ögat åt Harry.

"Jo, jag har tänkt på vilka saker vi bör göra först och…öh…" Han fick syn på en uppräckt hand. "Vad är det, Hermione?"

"Jag tycker att vi borde välja en ledare."

"Är inte det lite uppenbart?" frågade Demelza med ett höjt ögonbryn samtidigt som hon såg sig omkring.

"Det är lika bra att se till att alla är överens om det", sade Hermione avfärdande.

"Harry är ju ledare", sade Cho tvärt och såg på Hermione som om hon var dum i huvudet.

Harrys hjärta slog en saltomortal igen.

"Det är ett uttryck, det gör det inte bokstavligen", stönade Harry medan han mjukt masserade bröstet.

"Ja, men jag tycker att vi borde rösta om det på riktigt", sade Hermione oberört. "Det gör det hela formellt och ger honom auktoritet. Alltså, vilka tycker att Harry ska bli vår ledare?"

Alla räckte upp handen, till och med Zacharias Smith, fast han gjorde det ytterst halvhjärtat.

Zacharias gav ifrån sig en tung suck. "Jag var tveksam då, nu vet jag att Harry är den bästa vi kan ha."

Harry rodnade och sänkte huvudet för att inte behöva se på någon medan han mumlade fram ett tack.

"Öh… då så, tack", sade Harry och kände att han blev het i ansiktet. "Och… vad är det nu då, Hermione?"

"Jag tycker att vi borde ha ett namn också", sade hon glatt, med handen fortfarande i vädret. "Det skulle vara bra för känslan av laganda och sammanhållning, tycker ni inte det?"

"Kan vi heta Anti-Umbridgeligan?" sade Angelina förhoppningsfullt.

"Det låter som ett fantastiskt namn", sade Katrina med ett högljutt skratt.

"Jag måste hålla med, hur kommer det sig att ni inte valde det namnet?" frågade Astoria intresserat och såg sig omkring på de olika medlemmarna som välkomnat henne och hennes syster och vän.

"Jag ska definitivt skapa en klubb med det namnet", mumlade Pansy och sköt vad som bara kunde beskrivas som en giftig blick mot Umbridge.

"Hermione röstade ner såna förslag för att de inte var tillräckligt diskreta", förklarade Luna som svar på Astorias fråga, och flickan nickade förstående; om syftet med klubben var att hålla den hemlig var inte det namnet det bästa.

"Eller Ner-med-idioterna-på-Trolldomsministeriet-gruppen?" föreslog Fred.

"Åh det är ett ännu bättre namn", sade Sirius med ett brett leende.

"Alla av oss är inte idioter", fnös Tonks med en lätt förolämpad blick.

"Men majoriteten av er verkar vara det", sade Amanda innan hon slog händerna för munnen och undvek att se på Umbridge, vars blick hon i princip kunde känna bränna i hennes nacke. "Det var inte meningen att säga det högt."

"Jag tänkte nog mer på ett namn som inte avslöjar för alla vad vi håller på med", sade Hermione och såg ogillande på Fred. "Så att vi tryggt kan prata om det utanför mötena."

"Defensiv ansamling?" sade Cho. "Förkortat DA, så att ingen vet vad vi talar om?"

"Visst, DA är bra", sade Ginny. "Men vi kan väl låta det stå för Dumbledores armé, för det är

ju vad ministeriet fruktar allra mest, eller hur?"

"Ginny, du är ett geni!" utbrast Vanessa med ett skratt.

"Det är ett väldigt underbart namn för en försvarsgrupp", påpekade Dumbledore med ett leende och hans ögon tindrade i skenet från ljuset. "Tack så mycket, miss Weasley."

"Det är även väldigt passande ironi eftersom Umbridge fruktar det så mycket", påpekade Percy i en mjuk ton och flera personer höll ljudligt med om hans ord.

Umbridges tjocka fingrar var tätt ihoppressade mot handflatan, hade hon haft långa naglar hade det trängt igenom huden för länge sen i hennes ilska. "Borde förstått att Weasley inte går att lita på, visade så mycket potential i början. Men han är som resten av blodsförrädarna, svag."

Det kom gillande mumlande och skratt till svar.

"Alla som är för DA?" sade Hermione i en myndig ton och satte sig på knä på kudden för att räkna rösterna. "Det är en majoritet… förslaget är antaget!"

Hon nålade fast pergamentet med alla deras namnunderskrifter på väggen och skrev överst med stora bokstäver: DUMBLEDORES ARMÉ.

"Moody är inte här så jag kommer säga det åt honom; det är dåraktigt att lämna något sådant framme. Vad som helst kan hända", sade Tonks i en röst som var alldeles för lik Moody.

Harry ryckte på axlarna. "Meh, inget har hänt än så länge och nu är hon ändå medvetet om det så det spelar ingen roll"

"Jaha, då så", sade Harry när hon hade satt sig ner igen, "ska vi börja öva då? Jag tänkte att det första vi borde syssla med är Expelliarmus, avväpningsbesvärjelsen, ni vet. Jag vet att den är ganska elementär, men jag har haft god användning av den."

"Kan inte de flesta den redan?" frågade mr Weasley intresserat. "Alla av er går väl i åtminstone tredje årskursen?"

"Vi hade en eller annan andraårselev", sade Ron med en axelryckning.

"Och när det gäller besvärjelsen så ville jag börja med något enkelt under det första mötet. Vi har därefter på andra möten övat på både mer avancerade och fler olika besvärjelser", tillade Harry i en saklig ton.

"Och vi får så klart inte heller glömma bort att många av oss inte har en ordentlig utbildning inom ämnet, så vi hade inte direkt koll på den", tillade Lee med en fnysning. "Inget illa menat professorn."

Remus gav den fåraktiga pojken ett leende och svarade med en mjuk ton: "Det är bara sanningen, jag hoppas bara att jag lyckades göra något för att fylla ert hål av kunskap."

"Nej, men alltså", sade Zacharias Smith och himlade sig med armarna i kors. "Jag tror faktiskt inte att vi kommer att ha nån större nytta av Expelliarmus mot Ni-vet-vem, vad tror ni?"

"Jag fick äta upp de orden", suckade Zacharias och skakade på huvudet.

"Och det är alltid bättre att börja med trollformler som du vet är effektiva och som du är bekväm med att använda", tillade Harry i en bestämd ton.

"Det stämmer, om man använder något som är för avancerat eller som man är obekväm med under en duell eller på ett slagfält, där det är mycket stress, så är risken stor att man misslyckas med det och gör mer skada än nytta", sade Flitwick i en allvarlig ton.

"Jag har använt den mot honom", sade Harry lugnt. "Den räddade livet på mig i juni."

Smith gapade dumt. De övriga i rummet satt mycket tysta.

"Ingen förväntade sig det svaret", sade Lavender och skakade på huvudet så att hennes hår flög åt alla håll.

"Men om du tycker att den är under din värdighet kan du gå härifrån", sade Harry. Smith rörde sig inte. Ingen annan heller.

"För att vi aldrig skulle ha någon chans på GET om vi stack", påpekade Antony med en axelryckning.

"Harry har en tendens att alltid tro det värsta", sade Ron och himlade med ögonen.

"Okej", sade Harry, med allas blickar på sig. "Jag tycker att vi borde dela upp oss i par och öva."

Det kändes konstigt att ge folk instruktioner, men inte alls lika konstigt som att se dem följas. Alla reste sig omedelbart och delade upp sig. Som man kunde förutsäga blev Neville utan partner.

"Det är okej, det kommer bara ta ett tag. Du kommer blomstra ut", sade Remus i en uppmuntrande ton.

"Det är en vanlig känsla när man först blir en lärare, jag upplevde samma sak", instämde McGonagall med ett leende och flera av professorerna nickade för att visa att de kände igen känslan.

"Du kan öva med mig", sade Harry till honom. "Alltså, när jag räknat till tre… en, två, tre…"

Rummet fylldes plötsligt av Expelliarmusrop. Trollstavar flög i alla riktningar, felriktade besvärjelser träffade böcker på hyllor och fick dem att flyga upp i luften. Harry var för snabbt för Neville, vars trollstav for snurrande ur handen på honom, slog i taket i en skur av gnistor och landade skramlande ovanpå en bokhylla, varifrån Harry hämtade tillbaka den med en locka-till-sig-besvärjelse.

"Ni borde täcka den med, för säkerhets skull. Jag hoppas att alla mina elever ska kunna den men övning skadar inte", sade Flitwick i en fundersam ton.

"Jag tror vi gjorde det, eller hur?" Susan såg sig omkring på de andra DA-medlemmarna som nickade instämmande.

"Några lektioner senare, men de flesta kunde den redan så det gick snabbt att gå igenom den", förklarade Harry medan han såg upp mot lärarbordet där Flitwick nickade nöjt.

"På ett sätt är det synd att vi inte kan öva att motstå Imperius eftersom det är olaglig, men det skulle vara bra att kunna stå emot det", sade Hermione med en grimas.

"Ja, Harry kunde ju identifiera och kämpa emot det väldigt fort, något Crouch-Moody säkert hade hjälpt till med att uppnå", tillade Su Li eftertänksamt.

"Ja, för att jag kände med lugn och väldigt glad, det kändes fel", påpekade Harry med en axelryckning innan han såg blickarna runt omkring sig och hastigt tillade: "I omständigheterna, jag kan känna de känslorna annars, men där var det skumt!"

När han tittade sig omkring tänkte han att han hade gjort rätt i att föreslå att de skulle öva på de grundläggande färdigheterna först. Det försiggick en hel del ganska klantiga förtrollningsförsök, många lyckades inte alls avväpna sina motståndare utan fick dem bara att hoppa några steg bakåt eller rycka till när deras kraftlösa besvärjelse svischade över dem.

"Expelliarmus!" sade Neville.

Och Harry, som blev överrumplad, kände hur trollstaven flög ur handen på honom.

"Du gjorde det!"

"Bara för att Harry inte var uppmärksam", påpekade McLaggen och himlade med ögonen.

"Han borde ha varit uppmärksam", påpekade Bill med en axelryckning, omedveten om hur hans fyra yngsta syskon utbytte breda leenden med varandra.

"STÄNDIG VAKSAMHET!" skrek de ut tillsammans och Fleur slog en hand för munnen för att försöka kväva skrattet när hon kände hur kraftigt Bill ryckte till.

"Jag gjorde det!" sade Neville förtjust. "Jag har aldrig gjort det förut… Jag gjorde det!"

"Harry är en väldigt bra lärare", sade Neville och gav Harry ett strålande leende.

"Definitivt, jag skulle aldrig ha lärt mig Lamslå om det inte var för honom", instämde Hannah med ett eget leende.

"Vad bra!" sade Harry uppmuntrande och avstod från att påpeka att i en verklig tvekamp skulle Nevilles motståndare nog inte stirra åt motsatt håll och hålla sin trollstav löst vid sidan.

Nevilles leende vacklade och en rosa färg började spridas över hans ansikte och han sänkte blicken för att studera sina händer.

"Du har förbättrats en hel del sen dess, du har nog gjort mest framsteg av alla", sade Ginny bestämt och gav Harry en irriterad blick.

"Det var mina tankar och jag står för att motståndaren inte skulle stirra åt ett annat håll. Men Neville gjorde ändå ett fantastiskt jobb och det var en uppmuntran han behövde för att förbättras, vilket han verkligen har gjort", sade Harry med ett leende riktat mot Neville.

"Neville, kan du turas om att öva med Ron och Hermione ett par minuter, så jag kan gå omkring och se hur de andra klarar det?"

Harry gick fram till mitten av rummet. Någonting väldigt konstigt försiggick med Zacharias Smith. Varje gång han öppnade munnen för att avväpna Anthony Goldstein flög hans egen trollstav ur handen på honom, och ändå verkade inte Anthony yttra ett ord.

"Han kan ljudlös magi!" flämtade Daphne chockat och stirrade på Antony.

"Såvida jag inte blev besatt, nej. Jag var lika förvirrad som Zacharias", fnös Antony och skakade på huvudet.

Harry behövde inte söka långt bort för att lösa mysteriet. Fred och George stod några meter från Smith och turades om att rikta sina trollstavar mot hans rygg.

"Det är inte speciellt schysst, pojkar", sade mrs Weasley med rynkad panna.

"Han var taskig mot Harry", påpekade Fred med en axelryckning.

Mrs Weasley korsade armarna framför bröstet och blängde på sin son. "Det ger er inte tillåtelse att attackera en annan elev så."

George fnös misstroget. "Attackera? Det är knappast att attackera, det var bara att retas lite. Vi hade bara lite kul."

"Förlåt, Harry", sade George hastigt när Harry fångade hans blick. "Vi kunde inte låta bli."

Harry gick runt bland de andra paren och försökte rätta dem som gjorde fel när de skulle utföra besvärjelsen. Ginny var i par med Michael Corner och hon klarade sig mycket bra, medan Michael däremot antingen var mycket oskicklig eller ovillig att förhäxa henne;

"Ovillig att förhäxa mig", suckade Ginny och skakade på huvudet.

"Jag antar att han kommer att straffas för det?" frågade Demelza med ett höjt ögonbryn.

"Kanske", Ginny blinkade med ena ögat innan hon vände sig mot Harry med ett sött leende. "Och Harry? Om du någonsin gör det mot mig kommer du ångra dig."

Ernie Macmillan svängde och viftade onödigt mycket med sin trollstav, så hans partner hann överrumpla honom;

"Hm, det är ett stort misstag, ger dina fienden möjligheten att överrumpla dig, men går att fixa", sade Flitwick med ett vänligt leende mot Ernie.

"Jag jobbar på det, professorn."

bröderna Creevey var entusiastiska men lite fumliga och till stor del ansvariga för alla böckerna hoppade ner från hyllorna; Luna Lovegood var ojämn på samma sätt som de — ibland fick hon Justin Finch-Fletchleys trollstav att virvla ur handen på honom och andra gånger fick hon bara håret på hans huvud att stå på ända.

"Bör inte alla redan kunna det där egentligen?", frågade Narcissa med en suck.

"Som du kanske märkt så har vi inte direkt haft de bästa lärarna genom åren. Det har varit väldigt olika kvalité på dem", fnös Katrina och himlade med ögonen.

"Okej, sluta!" ropade Harry. "Sluta! SLUTA!" Jag behöver en visselpipa, tänkte han och upptäckte genast en som låg ovanpå den närmaste hyllan med böcker. Han tog upp den och blåste hårt. Alla sänkte sina trollstavar.

"Åh, det är smidigt", sade Charlus förvånat.

"Det är väldigt användbart", instämde Harry med ett brett leende.

"Det var inte alls dåligt", sade Harry, "men det finns definitivt utrymme för förbättringar." Zacharias Smith blängde på honom. "Vi försöker igen."

Han började vandra omkring i rummet igen, stannade här och där och kom med goda råd. Långsamt blev prestationerna bättre. Han undvek att komma i närheten av Cho och hennes väninna, men efter att ha gått runt varje par i rummet två gånger kände han att han inte kunde nonchalera dem längre.

"Å, nej", sade Cho ganska vildsint när han närmade sig. "Expelliarmius! Jag menar Expellimellius! Jag… å, förlåt, Marietta!"

Hennes lockiga väninnas ärm hade fattat eld; Marietta släckte den med sin egen trollstav och blängde på Harry som om det var hans fel.

"Grymt! Ett till sätt att få eld!" utbrast Seamus i en exalterad ton och innan någon hann stoppa honom hade han höjt sin stav. "Expelliarmius!"

Alla i salen tycktes hålla andan, Dean var framåtlutad med armen utsträckt för att stoppa Seamus. Efter några sekunder hördes skramlandet av en trollstav som föll i golvet och långsamt rullade iväg innan Michael Corner plockade upp den med en irriterad blick mot Seamus.

Seamus blinkade förvånat innan han såg ner på sin stav. "Det fungerade inte… åh, självklart. Jag sa det fel. Expellimellius!"

"Jag hatar dig", suckade Dean medan han stirrade på den lilla lågan som nu långsamt brann på golvet framför dem och ignorerade hur Seamus klappade händerna av glädje.

"Du gjorde mig nervöst, jag klarade det fint innan du kom!" sade Cho nedslaget till Harry.

"Det där var ju riktigt bra", ljög Harry, men när hon höjde på ögonbrynen sade han: "Nej förresten, det var urdåligt, men jag vet att du kan göra det på rätt sätt, jag såg det där bortifrån."

Hon skrattade. Hennes väninna såg lite surt på dem och vände sig bort. "Bry dig inte om henne", mumlade Cho. "Hon vill egentligen inte vara här, men jag övertalade henne att komma med mig. Hennes föräldrar har förbjudit henne att göra nånting som skulle kunna reta Umbridge. Hennes mamma arbetar för ministeriet."

"Inte bästa personen att ha med i så fall", sade Dorea med rynkad panna.

"Jag kommer inte förråda dem, vi försöker bara lära oss", protesterade Marietta och blängde på tavlan som Dorea befann sig i.

"Hur är det med dina föräldrar då?" frågade Harry.

"Jo, de har också förbjudit mig att stöta mig med Umbridge", sade Cho och sträckte stolt på sig. "Men om de tror att jag inte tänker kämpa mot Du-vet-vem efter vad som hände Cedric…"

"Bra för dig, raring", sade mrs Weasley uppmuntrande och Cho log osäkert åt den moderliga häxan.

Hon avbröt sig med lätt förvirrad min och det blev en besvärad tystnad mellan dem. Terry Boots trollstav kom susande förbi Harrys öra och träffade Alicia Spinnet hårt på näsan.

"Jaha, min pappa understöder i alla fall all anti-ministerieverksamhet väldigt mycket!" sade Luna Lovegood stolt alldeles bakom ryggen på Harry.

"Driver min favorittidning också", sade Sirius med ett brett leende och ignorerade de förvirrade blickarna som många elever gav honom.

Hon hade tydligen tjuvlyssnat på hans samtal medan Justin Finch-Fletchley försökte befria sig från klädnaden som flugit upp runt huvudet på honom. "Han säger alltid att han skulle kunna tro Fudge om vad som helst, tänk bara på alla alfer han har låtit mörda! Och han använder förstås Mysterieavdelningen till att framställa hemska gifter, som han i hemlighet ger till dem som inte håller med honom. Och sen har han sin umgubulära huggstickare…"

"Det känns som hela universum är emot ett förhållande mellan Harry och Cho", sade Ron med ett skratt och skakade på huvudet.

"Vi hade en hel del dålig timing", erkände Cho med ett eget leende. "Men det kanske var för det bästa. Varken Harry eller jag är på ett tillräckligt bra ställe för att klara av ett förhållande med varandra."

"Fråga inte", sade Harry lågt till Cho när hon öppnade munnen med förbryllad min. Hon fnissade.

"Hallå där, Harry!" ropade Hermione från andra änden av rummet. "Har du kollat tiden?"

Han tittade ner på sitt armbandsur och blev chockad när han såg att klockan redan var tio minuter över nio; det innebar att de omedelbart måste ta sig tillbaka till sina uppehållsrum, för annars riskerade de att bli upptäckta och straffade av Filch för att de var på förbjudet område. Han blåste i visselpipan. Alla slutade att skrika Expelliarmus och det sista paret trollstavar for skramlande i golvet.

"Vilket är varför vi har börjat med att sätta en timer, tiden flyger alltid så himla fort", sade Justin.

"Ja, och det ger oss möjlighet att diskutera lektionen och vad vi gjort", instämde Su Li och flera medlemmar nickade.

"Jaha, det där gick ju ganska bra", sade Harry, "men vi har dragit över tiden, så det är bäst att vi slutar nu. Ska vi ses samma tid, samma plats nästa vecka?"

"Att variera tiden för att inte bli upptäckta kan vara bra", sade Percy och gnagde på sin underläpp, något han slutade med när han såg sin familjs blickar. "Vad? Jag kan se att det är viktigt och jag vill inte att de ska hamna i trubbel."

"Vi gör det, vi vet själva inte när vi mötena kommer vara", sade Lee till slut med en axelryckning.

"Tidigare!" sade Dean Thomas ivrigt och många nickade instämmande. Men Angelina sade kvickt:

"Quidditchsäsongen börjar snart, laget måste ha sina träningspass också!"

"Vi säger nästa onsdagskväll", sade Harry. "Vi kan bestämma om extra möten då. Kom nu, det är bäst att vi sätter fart."

"Håll det inte regelbundet", mumlade Narcissa.

"Som vi precis sa så gör vi inte det", sade Parvati och himlade med ögonen.

Han drog fram Marodörkartan igen och spanade noga efter någon skymt av lärare på sjunde våningen. Han lät eleverna lämna rummet i grupper om tre eller fyra och betraktade ängsligt deras små prickar för att se att de kom säkert tillbaka till sina sovsalar: Hufflepuffarna till källarkorridoren som också ledde till köksavdelningen, Ravenclawarna till ett torn på slottets västsida och Gryffindoreleverna genom korridorerna fram till Den tjocka damens porträtt.

"Det där var riktigt, riktigt bra, Harry", sade Hermione när det till slut bara var hon, Harry och Ron kvar.

"Du är en naturlig ledare och lärare", instämde Remus och log brett mot Harry som kände hur hans kinder brände.

"Jag försökte mycket härma hur du hade varit", mumlade han och gned sig i nacken.

"Struntsnack, jag kan eventuellt ha hjälpt dig på vägen men det mesta har du inom dig."

"Ja, det var det verkligen!" sade Ron entusiastiskt när de smög ut genom dörren och såg den smälta in i stenväggen bakom dem. "Såg du hur jag avväpnade Hermione, Harry?"

"Bara en enda gång", sade Hermione stött. "Jag träffade dig många fler gånger än du träffade mig…"

"Jag avväpnade dig inte bara en gång, jag gjorde det minst tre gånger…"

"Och de argumenterar igen", suckade Neville och skakade på huvudet.

"De har åtminstone varit ganska lugna de senaste dagarna", påpekade Harry med en retsam glimt i ögonen.

"Åh, håll klaffen, Harry", muttrade Ron och smällde till honom med en kudde.

"Tja, om du räknar ned den gången när du snavade över dina egna fötter och slog trollstaven ur handen på mig…"

De käbblade hela vägen tillbaka till uppehållsrummet, men Harry lyssnade inte på dem. Han höll ett öga på Marodörkartan, men han tänkte också på att Cho hade sagt att han gjorde henne nervös.

"Ah, ung kärlek", suckade Dumbledore med ett leende. "Jag tror att det här var ett väldigt insiktsfullt kapitel."

"Insiktsfullt kapitel? Är det vad du kallar det Dumbledore. Eleverna gör uppror", fräste Umbridge och blängde på Dumbledore som lutade sig tillbaka i sin stol medan han lyssnade på henne. "Du måste göra något åt det här."

"Självklart, jag har redan börjat reflektera över vilken lärare de kan ha i försvar mot svartkonster som gör att deras lilla grupp inte är nödvändig. För min del får de gärna fortsätta öva på fritiden, i själva verket bör vi som lärare uppmuntra dem till att träna sina förmågor och kunskaper", sade Dumbledore lugnt och Umbridges grepp kring hennes fjäderpenna blev så hårt i hennes ilska att den bröts av på mitten. "Med de orden sagda så kan vi välja en ny läsare, någon frivillig?"

---

AN: And that's it. Slutet på 2019s kapitel. Förhoppningvis har ni gillat mina kapitel det här året och hur berättelsen utvecklats, men jag hoppas också att ni har haft ett bra år. Mitt år tror jag inte hade kunnat vara bättre; jag klarade av skolan och har nu hunnit halvvägs med utbildningen, jag har fått umgåtts med familj och vänner, åkt på resor men framförallt så har jag även fått träffa min idol: Matthew Mercer, vilket antagligen är höjdpunkten på det här året.

Låt oss hoppas på att nästa år blir lika fantastiskt. Gott nytt år!

Kram Lea.