Hogwarts läser HP: Fenixorden

by lealover1

Remus förgiftning fortsätter och medan alla nu vet att Voldemort är tillbaka finns det fortfarande obesvarade frågor: hur ska de bekämpa Voldemort, varför dolde Ministeriet sanningen, vem förgiftade Remus och kommer Umbridges herravälde äntligen störtas? Harry och hans vänner söker efter svaren på alla frågor och avslöjar ännu fler sanningar längs vägen, men kommer det vara i tid?

25. Lejonet och ormen

Tinsy-girl: Kul att du gillade kapitlet så mycket! Att skriva om DA-mötena är väldigt underhållande och jag önskade att det var en större del av boken, till stor del nämns mötena bara i förbifarten. Umbridge är blind för verkligheten, och jag misstänker att hon är inkapabel att erkänna att hon gjort något fel.
Så… jag har tydligen inte svarat på ditt PM för jag är inkabel av att trycka på skicka, tro mig har det problemet med messenger med. Ibland hatar jag mig själv :P Men nu är det skickat i alla fall.

Zerow21: Hej! Det här är också ett kapitel som jag har sett fram emot, inte bara i den här boken men sen jag började med hela det här projektet. Jo är definitivt medveten om problematiken kring invalen och sånt, har dock inte sett programmet om den faraon, kanske får kolla upp det eftersom jag älskar historia. I alla fall är det en stor anledning till varför jag inte ville att Jasmine och Sirius skulle skaffa barn tillsammans. De är visserligen inte jättenära besläktade och enligt lag skulle det inte vara några problem men Sirius har varit väldigt tydlig i canon om sina åsikter kring inavel så finns inge anledning att göra honom till en hycklare.
Pluggandet går framåt om långsamt, längtar bara till sommaren just nu men är godkänd i alla kurser och sånt. Har fortfarande 2 år kvar + några månader, eftersom den här terminen bara började för en månad sen. Så nästan 2.5 år tills jag får börja jobba! Hoppas du har det bra :)

Thalia606: Hej Thalia. Hoppas att du har det bra. Tycker att det låter som väldigt bra och sunda förklaringar till varför din kommentar dröjde och förstår definitivt. Du behöver inte blom ursäkt för det :)
Fenixorden är lite knepigt, man tänker att det händer mycket, dels för tjockleken och dels för allt som händer genom boken men överlag är väldigt många kapitel väldigt långsamma jämfört med tidigare böcker. Det är nödvändigtvis inget negativt; Fenixorden är trots allt min favorit efter PoA men det är en skillnad från tidigare böcker. Men tack för att du försäkrar mig om att jag gör ett bra jobb trots det någorlunda tröga materialet ;)
Ha det bra Thalia, kram Lea.

Leviusa: Tack så mycket Leviusa, det gör mig så glad att veta att du gillar kapitlet och berättelsen så mycket. Vi är otroligt nära nutid i boken, ifall min matte och minne stämmer, vilket inte är garanterat, så är det typ 2 eller 3 dagar ifrån att gå från nutid till framtid. Och det ska bli riktigt intressant.

I'm a Hufflepuff: Det är en utmaning, det var lite enklare för ett par år sen när jag inte behövde balansera jobb, skola och fritid utöver skrivandet men det funkar. Får mest dåligt samvete när jag inte kan producera lika snabbt som jag gjorde i början eller ifall jag prioriterar något annat som inte är viktigt. Men för mig hjälper det att dels sätta mig ner en hel kväll och skriva hela kapitlets boktext på en gång och sen försöka ta lite i taget. Det brukar hjälpa mig att sätta på en video på youtube som ha x antal timmar med musik och försöka köra den tiden när jag skriver. Lyckas inte alltid men är ett bra sätt att komma igång. Jag brukar också ha checklistor av saker att ha med som jag kan kryssa för när jag skrivit en del, det är väldigt uppmuntrande när man skriver för man känner att man kommer någonstans.

IdaEN: Aww tack så mycket. Är som vanligt bara glad att du gillade kapitlet. Som jag brukar säga till andra; se det som något positivt att du missade uppdateringen, du har nu haft kortare tid till nästa uppdatering. Det är sjukt att det redan är 2020 och jag hatar att skriva ut det årtalet för börja alltid med 201 innan jag får sudda/radera, såvida jag inte aktivt tänker efter hur året skrivs. Ta hand om dig :)

Linneagb: Det värmer mig så mycket att se hur glad du blir när ett nytt kapitel kommer ut. Jo är inte konstigt att du föredrar konstiga drömmar, även om de kan vara väldigt obehagliga. Vet inte vad det har varit med mig den här veckan men mina drömmar har varit överallt och jag vill bara sova utan skumheter. Ska definitivt se Good witch någon gång, men har en massa serier som jag ska se så kan ta ett tag innan jag kommer dit. Tack så mycket, det var verkligen amazing att träffa honom.
Jag har verkligen längtat på att få komma till den här delen när alla ser hur hemsk Umbridge är, även om det var svårt att veta vad jag skulle göra med henne. Hennes del är tekniskt sätt över men jag vill ha med hennes reaktioner för senare kapitel så fick koka ihop lite olika saker för att ha en anledning till varför hon är kvar i slottet.
Åh jag vet, gick ju 2018 igenom allting men ville inte ändra för mycket, mest för det skulle ta alldeles för lång tid och jag skulle i princip skriva om allting. Men det är samtidigt kul att se hur mycket jag har utvecklats sen jag började. Det är ändå 8 år sen jag startade med projektet… och jag ligger långt efter min ursprungliga tidsplan för det här. Men jag är verkligen glad att du gillar det så mycket. Ha det bra tills nästa gång.

Innocentmelody: Tack så mycket! Det gör mig verkligen superglad att höra att du gillar berättelsen så mycket, det faktum att du säger att det är som att komma tillbaka till Hogwarts väggar och uppleva magin som försa gången man läste boken är verkligen det högsta berömmet du kan ge mig och jag är evigt tacksam till läsare som du som uppmuntrar mig att fortsätta med berättelsen och utforska vad som händer i den världen.

Tricsha Wren: Tack så mycket Tricsha. Kul att du gillade kapitlet och speciellt reaktionerna kring DA mötet. Håller tummarna för att 2020 kommer bli underbart, har börjat lite skakigt men från april och framåt kommer det nog vara underbart, har en del saker planerat. Och fanfiction kriteriet har jag redan börjat fylla upp.

---

AN: Hej alla! Ett nytt kapitel igen. Tog lite längre än vad jag räknat med men vi hade 2 dödsfall i familjen nyligen, ingen jättenära men det distrahera så klart lite. Annars har jag haft fullt upp i skolan, läser litteraturkurs den här terminen så är mycket att läsa men jag har kommit igång med boktexten till nästa kapitel åtminstone!

---

"Självklart, jag har redan börjat reflektera över vilken lärare de kan ha i försvar mot svartkonster som gör att deras lilla grupp inte är nödvändig. För min del får de gärna fortsätta öva på fritiden, i själva verket bör vi som lärare uppmuntra dem till att träna sina förmågor och kunskaper", sade Dumbledore lugnt och Umbridges grepp kring hennes fjäderpenna blev så hårt i hennes ilska att den bröts av på mitten. "Med de orden sagda så kan vi välja en ny läsare, någon frivillig?"

"Professor, jag kan läsa om det går bra?" föreslog Demelza Robins och Dumbledore nickade med ett leende och fick boken att sväva över till henne.

Lejonet och ormen

Dennis rynkade på pannan. "Vad är det för ett namn på kapitlet?"

"Varför tittar ni på mig? Jag har ingen aning, jag läser bara vad som står", protesterade Demelza.

"Vad gjorde du?" frågade Tonks med ett skratt och vände sig mot Harry med ett höjt ögonbryn.

Harry ryckte på axlarna medan han betraktade boken. "Enda ormen som jag har bekämpat var i basilisken i vårt andra år… det närmsta jag kommit till ett lejon är en sphynx jag mötte i labyrinten."

Remus grimaserade vid påminnelserna innan han med en lätt ansträngd ton sade: "Snälla gör aldrig den liknelsen i närheten av en sphynx. Det kommer inte sluta bra."

Alicia, som tankfullt såg mellan boken och Harry grimaserade och slöt ögonen. "Jag vet vad det är… quidditchsäsongen har börjat och det är första matchen."

"Ånej", stönade Angelina och masserade sina tinningar medan resten av skolan började viska med varandra. Medan alla hade sett vad som hänt efter matchen slutat så var det inte många som visste varför det hände.

Harry tyckte att det kändes som om han bar en talisman inuti bröstet under de två följande veckorna, en glödande hemlighet som fick honom att uthärda Umbridges lektioner och som till och med gjorde det möjligt för honom att le artigt medan han såg in i hennes hemska utstående ögon. Han och DA motarbetade Umbridge rakt under näsan på henne, gjorde just det som hon och ministeriet fruktade mest,

Umbridge knöt händerna och blängde på Harry. "Vänta bara Potter, du kommer ångra det här. Vänta bara, du har ingen aning vad som väntar." Hon kunde inte låta bli att le vid sina tankar och långsamt slappnade hon av, fortfarande leendes över sina planer.

och varje gång han borde sitta och läsa Willbert Slinkhards bok under hennes lektioner tänkte han i stället på de tillfredsställande minnena av deras senaste möten, mindes hur Neville hade lyckats avväpna Hermione,

"Tittade hon också bort?" frågade McLaggen hånande och Neville rodnade vid påminnelsen om hur han i förra kapitlet hade 'besegrat' Harry.

"Nej, vi duellerade. Neville lyckades undvika Hermiones förtrollning och överrumplade henne", sade Ginny i en kylig ton.

"Det var ett bra möte", sade Parvati med ett leende mot Neville, vars rodnad blev djupare men ett leende täckte hans ansikte när han mindes hur alla hade samlats runt honom och applåderat.

hur Colin Creevey hade lärt sig bemästra stoppförtrollningen hårda ansträngningar under tre möten och hur Parvati Patil hade åstadkommit en så skicklig Reductorförbannelse att hon förvandlat bordet med alla snokoskopen till stoft.

McGonagall höjde ett ögonbryn när hon hörde det och betraktade tankfullt den indiska flickan. Hon hade alltid vetat att Parvati Patil hade talang bara hon försökte, men hon hade inte förväntat sig den kraften bakom förbannelsen.

"Hela bordet?" pep Flitwick i en imponerad ton och Parvati log förläget.

"Inte bara bordet, hon reducerade även alla snokoskopen till stoft!" tillade Padma i en stolt ton och gav sin syster ett strålande leende.

Det var nästan omöjligt att bestämma en regelbunden kväll i veckan för DA-mötena, eftersom de var tvungna att anpassa sig efter tre olika lags quidditchträning, som ofta ändrades på grund av dåliga väderförhållanden.

Men Harry var inte ledsen för det, eftersom han har en känsla av att det förmodligen var bättre att hålla tiderna för deras möten oförutsägbar. Om någon bevakade dem, skulle det vara svårt att upptäcka ett mönster.

"Rent tekniskt så kringgår ni regeln om grupper som träffas regelbundet. Era möten är oregelbundna, så ni bryter egentligen inga regler då", tillade Percy fundersamt och höjde ett ögonbryn när han såg sin familjs chockade blickar. "Det är ett kryphål, jag säger inte att det är moraliskt rätt eller fel. Jag pekar bara ut att de rent tekniskt följer reglerna."

Hermione hittade snart på en mycket smart metod att meddela alla medlemmarna tid och datum för nästa möte ifall de behövde ändra på det med kort varsel; det skulle se misstänkt ut om folk från olika elevhem alltför ofta sågs prata med varandra. Hon gav varje medlem i DA en oäkta galleon. (Ron blev väldigt upphetsad när han fick syn på korgen och var övertygad om att hon faktiskt delade ut äkta guld.)

Rons öron blev snabbt röda när sista meningen lästes upp men Dorea som såg det förbarmade sig över honom och frågade hastigt i en högljudd röst: "Vad gjorde ni med mynten?"

"Något genialt", svarade Katie och skakade på huvudet.

"Ser ni siffrorna runt kanten på mynten?" sade Hermione och höll upp ett till granskning i slutet på deras fjärde möte. Myntet glimmade tjockt och gult i ljuset från facklorna. "På äkta galleoner är delbara ett identitetsnummer som hänvisar till den alf som har gjutit myntet. Men på de här oäkta mynten kommer siffrorna att ändras för att visa tid och datum för nästa möte. mynten blir varma när datumet ändras, så om ni har dem i fickan kommer ni att kunna känna dem. Vi tar ett var, och när Harry bestämmer datumet för nästa möte ändrar han siffrorna på sitt mynt, och eftersom jag har lagt en Proteusförtrollning över dem kommer de allihop att ändras så att de blir lika hans."

Det uppstod en frågande tystnad. Hermione såg sig lite förvirrad omkring på alla ansiktena som vändes upp mot henne.

"Ja… jag trodde det var en bra idé", sade hon osäkert. "För även om Umbridge skulle säga åt oss att tömma våra fickor är det ju ingenting skumt med att ha en galleon där, eller hur? Men om ni inte vill använda dem så…"

"Jag tror inte det var vad som gjorde dem tysta", skrockade Charlus och skakade på huvudet åt hur flickan genast tagit deras tystnad som ett ogillande snarare än imponerande.

Umbridge pressade hårt igen sina tänder, medveten om att de inte gjort något som bröt mot reglerna med den förtrollningen, men det avslöjade åtminstone hur de kunde kommunicera med varandra. "Jag får helt enkelt samla in dem efter läsningen… men hur stoppar jag Granger från att göra nya… en ny undervisningsförordning som förbjuder eleverna från att använda magi ovanför deras årskurs nivå… förbjuda all magi utanför klassrummen…finns ingen anledning att öva i uppehållsrum…"

"Kan du utföra en Proteusförtrollning?" sade Terry Boot.

"Ja."

"Men det är… det är ju FUTT-examensnivå", sade han svagt.

"Det är det på Patronusen Harry kan klara av med", påpekade Oliver och gav sin gamla sökare än imponerad blick.

"Jo det är sant, men det är skillnad att höra talas om något sådant och faktiskt se det", sade Terry med en axelryckning. "Både är väldigt imponerande."

"Jaså", sade Hermione och försökte se lite blygsam ut. "Jaha… jo, det är det kanske."

"Hur kommer det sig att du inte tillhör Ravenclaw?" frågade han och stirrade nästan förundrat på henne. "Med en sån hjärna som din?"

"Jo, sorteringshatten funderade allvarligt på att placera mig i Ravenclaw när jag sorterades in", sade Hermione glatt, "men den bestämde sig till sist för Gryffindor. Betyder det alltså att vi ska använda galleonerna?"

"Tack och lov, vi skulle va döda annars", sade Ron och skakade på huvudet.

"Nejdå, ni skulle säkert klara er", protesterade Hermione med ett vingligt leende.

Harry höjde ett misstroget ögonbryn. "Tre ord… Första året. Fluffy."

Hermione skakade på huvudet bestämt. "Nej, du listade ut musikdelen och fixade det."

"Ja, och direkt efter det hade vi blivit strypta av den där förbaskade plantan", fnös Ron med en ofrivilligt rysning. "Dessutom skulle Harry varit död om du inte bestämt dig för att tutta eld på Snape."

"Ronald!" väste Hermione med två röda fläckar på hennes kinder medan hon desperat kastade en blick upp mot lärarbordet och mötte Snapes ursinniga blick vid påminnelsen.

Det hördes ett samtyckande mummel och alla kom fram för att hämta ett mynt från korgen. Harry sneglade på Hermione.

"Vet du vad det här påminner mig om?"

"Nej, vad då?"

"Dödsätarnas ärr. Om Voldemort rör vi nån av dem så börjar det svida i deras ärr, och då vet de att de måste komma till honom."

"Ja, det var faktiskt därifrån jag fick idén", sade Hermione tyst, "men lägg märke till att jag har valt att gravera in datumet på bitar av metall och inte i huden på våra medlemmar."

"Vi härmar Voldemort?" spottade Hannah ur sig och ryggade tillbaka.

"Vårt sätt är åtminstone mer humant?" sade Hermione innan hon bet sig i läppen och betraktade alla medlemmars reaktioner. Hon kunde enkelt se chock i allas ansikten, en del rädsla i några få.

"Tror inte någon skulle uppskatta att få det inbränt i huden", muttrade Ron och rynkade på näsan. "Lukten av bränd hud skulle vara outhärdlig."

"För det är problemet i det scenariot", muttrade Ginny samtidigt som hon himlade med ögonen.

"Visst, jag föredrar ditt sätt", flinade Harry medan han lät sin galleon glida ner i fickan. "Den enda risken med de här är väl att vi råkar göra av med dem."

"Och vad händer om någon förråder er?" frågade Narcissa oroligt.

"Deras mynt slutar fungera, de är ihopkopplade med listan. Jag övervägde att få mynten att smälta men det kändes lite extremt", svarade Hermione med en axelryckning.

"Ingen risk", sade Ron, som just undersökte sin egen oäkta galleon med en lätt sorgsen min, "jag har inga äkta galleoner att förväxla den med."

"Men ni kan tappa bort dem", påpekade Bill med rynkad panna.

"Än så länge har vi klarat oss", påpekade Dean med en axelryckning och flera medlemmar nickade instämmande.

"Många av oss har myntet i en separat ficka, oftast innanför klädnaden för att inte förväxla eller tappa bort det", tillade Ernie och Bill nickade eftertänksamt.

När säsongens första quidditchmatch, Gryffindor mot Slytherin, närmade sig fick deras DA-möten vänta eftersom Angelina propsade på nästan dagliga träningspass. Det faktum att tävlingen om quidditchpokalen inte hade hållit på så länge bidrog avsevärt till intresset och spänningen inför den kommande matchen. Ravenclawarna och Hufflepuffarna intresserade sig mycket för utgången, för de skulle förstås spela mot båda lagen under det kommande året, och de tävlande lagens elevhemsföreståndare var fast beslutna att se sin egen sida vinna, fast de försökte dölja det under ett sken av sportsmannaanda.

Harry insåg hur viktigt det var för professor McGonagall att besegra Slytherin när hon avstod från att ge dem läxor under veckan före matchen.

"Du ignorerar deras utbildning"; sade Umbridge och höjde ett ögonbryn innan hon såg ner på sin evigt växande pergamenthög och hastigt började skriva ner något så att bläck flög åt flera håll.

"Eleverna hade tillräckligt mycket att göra och alla låg i fas så det fanns ingen anledning för läxor", protesterade McGonagall med ett stelt leende. "Så vida jag inte missat någon undervisningsförordning som förklarar det obligatoriskt att ge ut läxor efter varje lektion?"

"Jag tror att ni har tillräckligt att syssla med för ögonblicket", sade hon högdraget. Ingen kunde riktigt tro sina öron förrän hon tittade direkt på Harry och Ron och bistert tillade: "Jag har vant mig vid att se quidditchpokalen i mitt arbetsrum, pojkar, och jag vill verkligen inte tvingas lämna över den till professor Snape, så var snälla och använd den extra tiden till att träna."

"Jag har aldrig hört henne säga det", viskade Charlie i en hänförd ton innan han stirrade på sin gamla elevhemsföreståndare med lätt öppen mun.

"Vi hade inte vunnit sen du lämnade och när Harry hoppade in i laget började vi vinna igen", påpekade Oliver, vilket inte var ett direkt svar på varför McGonagall agerat som hon gjorde, men allt pekade mot att det var därför.

"Det, och lärarna har säkert satsat pengar på hur matcherna kommer att sluta", tillade Sirius med ett skratt och blinkade oskyldigt mot lärarbordet när han praktiskt kunde känna deras blickar bränna honom.

Snape var lika uppenbart partiskt; han hade bokat quidditchplanen för Slytherinträning så ofta att Gryffindorlaget hade svårt att komma åt att spela där. Han slog också dövörat till för de många rapporterna om försök från Slytherinarnas sida att förhäxa Gryffindorspelare i korridorerna.

När Alicia Spinnet hamnade i sjukhusflygeln med ögonbryn som växte så kraftigt och fort att hon knappt kunde se och som täppte för munnen på henne, påstod Snape att hon måste ha försökte utföra en hårväxningsförtrollning på sig själv och han vägrade att lyssna till de fjorton ögonvittnen som hävdade att de hade sett Slytherins vaktare Miles Bletchley kasta en besvärjelse över henne bakifrån när hon satt och läste i biblioteket.

"Ni ignorerar det bara? Vad händer nästa gång om ni fortsätter ignorera det?" väste Oliver och blängde på lärarbordet.

"Mr Wood, vi förstår att du är upprörd…"

"Upprörd täcker det inte", avbröt Oliver Sprout. "Ska de behöva bli allvarligt skadade för att ni ska ta det seriöst? Vi klagade när jag gick här och då gjorde ni inte särskilt mycket, men ni ignorerade inte ögonvittnen."

"Vi var inte medvetna om ärendet", avbröt McGonagall stelt innan hon kastade en ursinnig blick mot Snape "Om jag varit medveten om det hade jag ingripit, men jag hade fått höra att det var omhändertaget. Jag måste ha hört fel."

Harry kände sig optimistisk beträffande Gryffindors chanser: de hade faktiskt aldrig blivit slagna av Malfoys lag. Visserligen spelade Ron ännu inte på Woods nivå, men han arbetade oerhört hårt på att bli bättre. Hans största svaghet var en tendens att tappa självförtroendet efter att han gjort en tabbe; om han släppte in ett mål blev han nervös och missade lätt flera efter det. Å andra sidan hade Harry sett Ron göra några verkligt imponerande räddningar när han var i form.

"Du måste strunta i det, alla gör misstag", suckade Charlie i en irriterad ton.

Oliver kastade en egen irriterad blick, men den var riktad mot Charlie istället för den yngsta Weasley-sonen, och sedan vände han sig mot Ron. "Alla gör misstag och du kan inte vara den värsta spelaren Gryffindor haft. Under mitt första år hade laget en jagare som gjorde självmål, och inte bara en gång."

"Snälla påminn mig inte", stönade McGonagall och motstod frestelsen att gömma ansiktet i händerna vid påminnelsen.

Under en minnesvärd träning hade han häng i en hand från kvasten och sparkat i väg klonken så hårt från målringen att den hade susat tvärs planen och in genom mittenringen i andra änden.

Mrs Weasley drog efter andan och lät sin blick löpa över Ron snabbt. Svagt medveten om att även om Ron blivit skadad så skulle det inte synas nu, men det stoppade inte rädslan.

De övriga i laget tyckte att den räddningen gott kunde mäta sig med en räddning som Barry Ryan, den irländske vaktaren i landslaget, nyligen hade gjort mot Polens främste jagare, Ladislaw Zamojski. Till och med Fred sa att Ron kanske trots allt kunde göra honom och George stolta och att de allvarligt funderade på att medge att han var släkt med dem, något de bedyrade att de hade försökt förneka i fyra år.

"Ni har samma hår och fräknar", påpekade Leanne i en torr ton.

"Och? Det kan vara en tillfällighet. Han kanske fejkar det", protesterade George och betraktade misstänksamt sin lillebror.

"Och vem skulle klandra honom med tanke på hur stiliga vi är?", instämde Fred i en högtidlig ton.

"Det är ändå bedrägeri...", avslutade George allvarligt.

"Åh, dra åt helvete", muttrade Ron och ignorerade sin mammas skarpa blick.

Det enda som på allvar oroade Harry var hur mycket Ron lät sig störas av Slytherinlagets taktik innan de ens kom ut på planen. Harry hade förstås fått utstå deras spydiga kommentarer i mer än fyra år, så viskningar i stil med: "Hörru, Pottsorken, jag har hört att Warrington svurit på att slå ner dig från kvasten på lördag", fick honom att skratta i stället för att isa hans blod.

"Här kommer det, hans svar", sade Lee ivrigt med en förväntansfull blick.

"Om jag kan tacka Dursleys för något är det för att de gav mig chansen att öva på att kvickt komma med en comeback."

"Warrington siktar så uruselt att jag skulle vara oroligare om han siktade på personen bredvid mig", gav han igen, och Ron och Hermione började skratta och suddade ut hånleendet från Pansy Parkinsons ansikte.

Ett skratt spred sig i salen och Pansy gav Harry en ursinnig blick över hur hans skämt fått mycket bättre reaktion från alla.

Men Ron hade aldrig fått utstå en grym kampanj av förolämpningar, gliringar och hotelser. När Slytherinarna, några av dem sjundeårselever och betydligt större än han, passerade honom i korridoren och mumlade: "Har du bokat en säng i sjukhusflygeln, Weasley?" skrattade han inte utan blev grönblek i ansiktet.

"Till skillnad från dig Harry, så har jag inte en dödsönskan", fnös Ron och lyckades få fram ett leende.

"Okej, först och främst så är det inte en dödsönskan. Snarare en överlevnadsönskan. Jag kan inte hjälpa att alla andra vill se mig död", protesterade Harry och undvek skickligt blickarna han fick från Sirius och Remus.

När Draco Malfoy härmade hur Ron tappade klonken (något han gjorde så fort de kom inom synhåll för varandra), blev Rons öron illröda och händerna skakade så häftigt att han också såg ut att kunna tappa det han för ögonblicket höll i.

Oktober gick mot sitt slut med tjutande vind och drivande regn, och så kom november, kall som fruset järn, me hård frost på morgnarna och isande blåst som bet i oskyddade händer och ansikten. Himlen och taket i stora salen antog en blek, pärlgrå färg, bergstopparna runt Hogwarts var snötäckta och temperaturen i slottet sjönk så lågt att många eller bar sina tjocka skyddshandskar av drakskinn i korridorerna mellan lektionerna.

"Jag trodde vi var längre in på året", avbröt mr Weasley förvånat.

"Det är lite skumt faktiskt, vi har läst lika många kapitel som det var i första boken och vi är bara i november nu", sade Percy fundersamt. "Jag antar att Harry hade en… händelserik sommar."

"Nåväl... dock närmar vi oss framtiden för varje ord som läses. Jag undrar vad som kommer att hända när vi kommer ikapp", mumlade Dumbledore för sig själv med en rynka mellan hans ögonbryn.

Stora salen var snabbt på väg att fyllas när de kom in, och sorlet var högre och livligare än vanligt.

Runt om i salen log elever, de kände alla igen känslorna som fanns i skolan dagen som årets första match ägde rum. Förutom att det var första matchen efter sommaren så var det även alltid en match mellan Gryffindor och Slytherin, och det var ett gemensam konsensus i skolan att matchen mellan de två rivaliserande elevhemmen var den mest intressanta matchen att se när det kom till spelandet.

När de passerade Slytherinbordet steg oväsendet. Harry såg sig omkring och upptäckte att förutom de vanliga halsdukarna och hattarna i grönt och silver bar arena Slytherinelev ett silvermärke som såg ut som en krona. Av någon anledning vinkade många av dem åt Ron och gapskrattade.

"De har något i kikaren", väste Tonks och kastade en misstänksam blick mot Slytherinbordet.

"När har vi inte något i kikaren?" muttrade Tracy och himlade med ögonen.

Harry försökte se vad det stod skriet råmärkena när han fick förbi, men han var alltför upptagen att snabbt fösa Ron förbi deras bord för att hinna läsa.

"Med tanke på märkena från året innan tvivlar jag att det är något bra", sade Remus och såg sig omkring för att försöka få någon ledtråd till deras meddelanden från elevernas ansikten.

"Det var sannerligen… oväntat" sade Padma tillslut med en diplomatisk ton.

De fick ett översvallande välkomnande vid Gryffindorbordet, där alla var kända i rött och guld, men hejaropen fick inte Ron på bättre humör, de verkade snarare tömma honom på det sista av hans kampvilja. Han sjönk ihop på närmaste bänk och såg ut som om han stod inför sin sista måltid.

"Tänk inte så, det kommer bara förvärra allt", klagade Ginny och sparkade till sin bror på benet.

"Personligen vet jag inte varför du är så nervös", tillade Fred med en axelryckning och Ron gav honom en misstrogen blick.

"Ja, tänk bara på allt du klarat av genom åren", instämde George. "Dödsschack."

"Flygande bilen…"

"Gigantisk spindel…"

"Lockman…"

"Pettigrew…"

Ron viftade vilt med händerna medan hans blick flög mellan tvillingarna och hans mamma. "Tyst! Vill ni få mig dödad, eller inlåst resten av mitt liv?"

"Jag måste helt enkelt ha varit galen som gick med på att göra det här", viskade han hest. "Helgalen."

"Var inte dum." Harry räckte honom några olika sorters frukostflingor. "Det kommer att gå bra. Det är normalt att vara nervös."

"Jag är en sopa", kraxade Ron. "Jag är urusel. Jag kan inte spela om det gäller livet. Vad tänkte jag på?"

Fred och George rynkade på pannan. De önskade att de suttit tillräckligt nära för att höra orden; de hade ingen aning om att deras yngsta bror hade så dåligt självförtroende. Men när de vände sig mot sin bror möttes det av ett mjukt leende och en tindrande blick trots att han var upptagen med att försäkra deras mamma om att han mådde bra och inte hade några men från sina äventyr.

"Skärp dig", sade Harry strängt. "Tänk på den där räddningen som du gjorde med foten häromdagen, till och med Fred och George sa att den var lysande."

Ron vände ett plågat ansikte mot Harry.

"Det var ren tillfällighet", viskade han olyckligt. "Det var inte min mening att göra det, jag halkade av från kvasten när ingen av er tittade på, och när jag försökte ta mig upp på den igen sparkade jag av en händelse till klonken."

"Och? Alla vaktare har såna räddningar", fnös Oliver. "Det är bara att låtsas som att man gjorde det med flit."

"Jag vet inte om jag skulle ha klarat av en sån räddning, avsiktligt eller oavsiktligt", tillade Charlie med ett vänligt leende.

"Och andra spelare gör också såna misstag, ta bara Harry som nästan svalde sin första kvick", fnös Lee och Harry log fåraktigt men nickade instämmande.

"Nåja", sade Harry, som snabbt hämtade sig från den otrevliga överraskningen, "några såna små tillfälligheter till, så är matchen vår, eller hur?"

Hermione och Ginny kom och satte sig mitt emot dem, iförda halsdukar, handskar och rosetter i rött och guld.

"Hur känns det?" frågade Ginny Ron, som satt och stirrade ner i mjölkskvätten på bottnen av sin tomma skål, som om han allvarligt övervägde att försöka dränka sig i den.

"Jag gjorde det", erkände Ron i en hes ton.

"Jag trodde att inte du hade en dödslängtan", sade Harry i en retande ton och Ron smackade till honom på axeln.

"Han är bara nervös", sade Harry.

"Ja, men det är ett gott tecken. Man klarar sig aldrig bra på examensprov om man inte är lite nervös", sade Hermione hjärtligt.

"Det är ju ändå lite skillnad mellan de båda...", fnös Cho och Hermione rodnade.

"Jupp, quidditch är faktiskt kul", instämde Katie och de två spelarna utbytte ett leende, hade de suttit närmare varandra var det ingen tvekan om att de skulle ha gett varandra en high five.

"Hej", sade en drömsk röst bakom dem.

Harry tittade upp och fick se Luna Lovegood, som hade vandrat över från Ravenclawbordet. Många stirrade på henne och en del skrattade öppet och pekade. Hon hade lyckats komma över en hatt i form av ett lejonhuvud i naturlig storlek, som balanserade osäkert upptill på håret.

"Jag gjorde den själv", avslöjade Luna med en stolt blick och flera Gryffindorelever gav henne uppmuntrande leenden.

"Jag stödjer Gryffindor", sade Luna och pekade helt i onödan på sin hatt. "Titta vad den gör…"

Hon sträckte upp handen och slog lätt på hatten med sin trollstav. Den öppnade munnen på vid gavel och gav ifrån sig ett väldigt verklighetstroget rytande som fick alla i närheten att hoppa till.

"Hedersgryffindor!" sade Lee i en hög röst och Luna log drömskt vid de orden.

"Definitivt, och den stärkte moralen en hel del", tillade Neville och gav Luna ett strålande leende.

"Visst är den bra?" sade Luna glatt. "Jag ville få den att tugga i sig en orm som skulle representera Slytherin, men jag hann inte. Hur som helst, lycka till, Ron!"

Hon släntrade i väg.

"Den är otrolig!" sade Alicia och gav den yngre flickan ett varmt leende. "Vi såg den på avstånd och älskade den, men vi fick aldrig chansen att berömma dig för den."

"Oja, det var så upplyftande att höra den när vi gjorde mål", instämde Katie och Luna log mot dem med något rödare kinder än vanligt.

De hade knappt hunnit hämta sig från chocken över Lunas hatt förrän Angelina kom skyndande i sällskap med Katie och Alicia, vars ögonbryn barmhärtigt nog hade återfått sin normala form med madam Pomfreys hjälp.

"Det är tur", sade Charlie med ett lättat leende.

"Ni skulle ha varit körda om ni tvingades spela med bara två jagare", instämde Bill.

"Oh, jag vet inte. Inte körda. Det skylle vara mer ytmanande för dem men icke omöjligt", sade Fleur medan hon betraktade de tre jagarna. "De 'ar alla visat sig väldigt kapabla på planen."

"När ni är klara", sade hon, "går vi raka vägen ner till planen, kollar läget och byter om."

"Vi är där om en liten stund", försäkrade Harry henne. "Ron måste bara få lite frukost."

"Ge honom lite vatten och salta kex så bör det bli bättre", sade mrs Weasley och gav sin yngsta son en kritisk blick. "Det lugnar magen och minskar illamående."

Fast efter tio minuter stod det klart att Ron inte kunde äta mer, och Harry tänkte att det var bäst att få ner honom till omklädningsrummen. När de steg upp från bordet reste sig Hermione också. Hon tog Harry i armen och drog honom åt sidan.

"Låt inte Ron se de där Slytherinmärkena", viskade hon ivrigt.

"Säg inget, jag vill inte veta", stönade Charlie och kastade en irriterad blick mot hållet där de flesta Slytherinselever satt.

"Vi kommer få veta änd…"

"Jag vet, Percy, men jag kan hoppas

Harry tittade frågande på henne, men hon skakade varnande på huvudet. Ron hade just lunkat fram till dem, med hjälplös och förtvivlad min.

"Lycka till, Ron", sade Hermione och reste sig på tå och kysste honom på kinden. "Och du också, Harry…"

"Var var min puss på kinden" frågade Harry med ett höjt ögonbryn och läppar som han kämpade emot för att inte låta dem ryckas upp i ett leende. Hermione rodnade svagt och mumlade något till svar som ingen kunde höra.

Ron verkade kvickna till lite när de gick tillbaka tvärs genom stora salen. Han rörde med ett förbryllat uttryck vid det ställe på kinden där Hermione hade kysst honom, som om han inte var riktigt säker på vad som just hade hänt. Han verkade alltför förvirrad för att lägga märke till särskilt mycket omkring sig, men Harry kastade en nyfiken blick på de konformade märkena när de passerade Slytherinbordet, och den här gången kunde han urskilja orden som stod inristade på dem:

Weasley är vår kung

"Varför får jag känslan att det är nått negativt?" frågade Charlie med misstänksam blick.

"För att det är det. Och för att Slytherineleverna har på sig det", muttrade Ginny, medveten om att ifall de varit utomhus så hade hon spottat bittert på marken.

Med en obehaglig känsla av att det inte kunde betyda någonting trevligt föste han snabbt Ron vidare genom entréhallen, nerför stentrappan och ut i den iskalla luften.

Det rimfrosttäckta gräset knastrade under deras fötter när de skyndade nerför de sluttande gräsmattorna mot stadion. Det var alldeles vindstilla, och himlen var oföränderligt pärlvit, vilket innebar att sikten skulle bli fin och de skulle slippa direkt solljus ögonen. Harry påpekade de uppmuntrande omständigheterna för Ron medan de gick, men han var inte säker på att Ron lyssnade.

"Ledsen", muttrade Ron och gav sin vän en ursäktande blick.

"Det är okej, det var bara nerver. Jag var likadan innan min första match", påpekade Harry och viftade avfärdande bort sin bästa väns ord.

Angelina hade redan bytt om och stod och pratade med resten av laget när de kom in. Harry och Ron drog på sina klädnader (Ron försökte knäppa sin bakochfram flera minuter innan Alicia förbarmade sig över honom och kom till hans hjälp)

"Inte Harry?" frågade Hermione förvirrat och Ron gav deras bästa vän en irriterad blick.

"Han var upptagen med att skratta", förklarade Alicia och himlade med ögonen.

"Tillsammans med alla andra", tillade Harry oskyldigt och de andra i laget nickade instämmande.

och slog sig sedan ner för att lyssna till försnacket inför matchen medan sorlet av röster utanför blev allt högre då folk kom strömmande ut från slutet och ner mot planen.

"Okej, jag har just nu fått reda på Slytherinlagets slutgiltiga sammansättning", sade Angelina och såg ner på ett pergamentark. "Förra årets slagmän, Derrick och Bole, har slutat skolan, men Montague verkar snarare ha ersatt dem med de vanliga torpederna än med några som kan flyga särskilt bra. Det är två killar som heter Crabbe och Goyle, jag vet inte mycket om dem men…"

"De två idioterna spelar?", utbrast Oliver i en chockad ton.

"Underskatta dem inte med dunkare... vi gjorde det misstaget", morrade Katie och kastade en äcklad blick mot Slytherins två slagmän.

"Hur hamnade de ens i laget?" frågade Charlie intresserat och betraktade de två pojkarna.

"De blev utvalda efter uttagningen, men de är inte särskilt bra", muttrade George medan han stirrade ner i golvet.

"Det gör vi", sade Harry och Ron med en mun.

"Ja, de ser då inte tillräckligt klyftiga ut för att kunna vilja den ena änden av kvasten från den andra", sade Angelina och stoppade pergamentet i fickan, "men å andra sidan var jag alltid förvånad över att Derrick och Bole lyckades hitta vägen in på planen utan vägskyltar."

"Crabbe och Goyle är av samma sort", försäkrade Harry henne.

"De är värre", fnös Hermione och skakade på huvudet.

"Jag undrar hur de tagit sig vidare genom årskurserna", mumlade Fay instämmande och betraktade dem misstänksamt.

De kunde höra stegen från hundratals åskådare som klampade upp på åskådarläktaren. Några sjöng, fast Harry kunde inte urskilja orden. Han började känna sig nervös, men han visste att hans fjärilar inombords inte var någonting i jämförelse med Rons, som höll sig om magen och stirrade rakt fram igen, askgrå i ansiktet och med stela käkar.

"Du flög mot en drake året innan. Jag tvivlar någon match skrämmer dig", fnös Ron och ett flertal personer nickade instämmande.

"Matcherna skrämmer mig kanske inte, men jag är definitivt alltid lite nervös inför en match", svarade Harry med en axelryckning. Om man inte var nervös var det enkelt att bli för självsäker och göra farliga misstag som kunde kosta laget segern.

"Då var det dags", sade Angelina med dämpad röst och såg på sin klocka. "Kom nu allihop, och lycka till."

Laget reste sig upp, lade kvastarna över alen och marscherade på ett led ut ur omklädningsrummet, rakt ut i det bländande ljuset. De möttes av ett brusande larm, i vilket Harry fortfarande kunde urskilja sång, trots att den kvävdes av hejaropen och visslingarna.

"Var glad för det", muttrade Neville ilsket.

"Jag hade kunnat döda honom för det", väste George och händerna så hårt att knogarna vitnade.

"Det var väldigt olämpligt", instämde Alicia och korsade armarna. Bakom dem utbytte ordermedlemmarna förvirrade och oroliga blickar över den tydliga ilskan som ungdomarna visade.

Slytherinlaget stod och väntade på dem. Lagmedlemmarna bar också silvermärkena i form av en krona. Den nye kaptenen, Montague, var byggd i samma modell som Dudley Dursley, med massiva underarmar som liknade håriga fläskskinkor.

Bakom honom lurade Crabbe och Goyle, nästan lika stora som han; de blinkade dumt och svängde sina nya slagmansklubbor. Malfoy stod på ena sidan av dem med solljuset glittrande i det vitblonda håret. Han fångade Harrys blick och hånflinade medan han klappade det konformade märket på bröstet.

"Så det är krypet som ligger bakom dem", spottade Bill ur sig och Narcissas ansikte stelnade till innan det omvandlades till en blick full av iskall avsky.

"Jag skulle uppskatta att du inte förolämpar min son framför mig, och jag skulle uppskatta det ännu mer ifall du inte gjorde det alls."

"Kaptenerna skakar hand", beordrade domaren madam Hooch när Angelina och Montague klev fram mot varandra.

Harry kunde se att Montague försökte krossa Angelinas fingrar, men hon rörde inte en min.

"Bra, visa inte smärta", mumlade Cho bestämt.

"Jag lärde mig från den bästa", sade Angelina och blinkade mot Oliver som log brett.

"Sitt upp på kvastarna…"

Madam Hooch satte visselpipan till munnen och blåste.

Bollarna släpptes fria och de fjorton spelarna sköt upp i luften. Ur ögonvrån såg Harry hur Ron svepte i väg mot målringarna. Harry susade högre upp, väjde undan för en dunkar och satte av på ett yttervarv runt planen medan han sökande såg sig omkring efter en glimt av något gyllene. PÅ andra sidan stadion gjorde Draco Malfoy exakt samma sak.

"Och här är nu Johnson… Johnson har klonken, en sån fantastisk spelare den flickan är, det har jag sagt i åratal, men hon vill ändå inte gå ut med mig…"

"Dejtar hon inte Fred?" frågade Tracy med ett höjt ögonbryn.

"Nope, det är George", svarade Angelina med ett skratt och tryckte en kyss mot Georges kind.

"Varför stöter han då på dig?" frågade Tracy och rynkade på pannan.

"För att göra kommentarerna mer intressanta", svarade Lee med en axelryckning. "Om hon bett mig att sluta skulle jag ha gjort det men hon, och George, vet att jag inte är seriös."

"Jordan!" skrek professor McGonagall.

"Äsch, låt honom ha kul", skrattade Remus och McGonagall gav honom en syrlig blick.

"Hans jobb är att fokusera på spelet, något som jag fick påminna dig om ett flertal gånger när du var kommentator."

"Vi ger bara folket vad de vill ha, professor McG!", skrattade Lee och McGonagall suckade tungt.

"Passa dig, mr Jordan."

"… bara lite skämtsam information, professorn, ökar bara intresset lite… och hon har duckat för Warrington, hon har tagit sig förbi Montague, hon har… aj… träffats bakifrån av en dunkare från Crabbe… Montague fångar klonken, Montague flyger tillbaka uppåt planen och… där kommer ett snyggt skott med en dunkare från George Weasley, och Montague får dunkaren i huvudet, han tappar klonken, Katie Bell fångar upp den, Katie Bell från Gryffindor passar bakåt till Alicia Spinnet och Spinnet susar i väg…"

Lee Jordans referat ekade över hela stadion och Harry lyssnade så intensivt han kunde genom vinden som ven i öronen på honom och larmet från publiken som vrålade, buade och sjöng.

"Här kommer det", muttrade Harry och placerade sin hand på Rons axel för att ge sin vän stöttning.

"… väjer undan för Warrington, undviker en dunkare… det var nära ögat, Alicia… publiken älskar det här, hör på dem, vad är det de sjunger?"

"Jag borde verkligen inte ha sagt det", stönade Lee och skakade på huvudet.

"Ingen kunde ha förutspått det, du kan inte klandra dig själv", lyckades Alicia få fram mellan sammanpressade tänder.

Och när Lee gjorde en paus för att lyssna steg sången högt och klart från havet av grönt och silver i Slytherinsektionen på läktaren:

Weasley räddar ingenting,

blockerar ej en enda ring,

så Slytherin, kläm i och sjung:

Weasley är vår kung.

Weasley trillar jämt av pinn,

släpper alltid klonken in,

våran seger fixar han,

Weasley är vår man.

De tre äldsta bröderna Weasley kokade av ilska och blängde mot Slytherineleverna när de hörde sången läsas upp.

"Om låten ändå ska vara med så kunde ni lika gärna ha sjungit den", muttrade Ron och sparkade dystert med sina fötter. Demelza nickade kort när hon hörde orden.

"Hur vågar de? Att de har mage att…!" Charlie spottade ur sig orden samtidigt som han skakade av ilska.

"Vänta bara tills efter matchen", muttrade George och hans äldre syskon utbytte oroliga blickar.

"… och Alicia passar tillbaka till Angelina!" skrek Lee, och när Harry girade åt sidan, kokande inombords över det han just hade hört, förstod han att Lee försökte dränka sången. "Kom igen nu, Angelina… det ser ut som om hon bara har vaktaren att slå nu! … Hon skjuter… hon… ååå…"

"Varför är Jordan kommentatorn när det är uppenbart att han inte kan låta bli att heja på sitt elevhem?"

"Plus alla gånger han blir tillsagd för att ha fokuserat på något annat än själva spelandet under varje match", tillade Nigel och såg förvånat på Lee som skrattade.

McGonagall suckade tungt. "Vi har ett antal gånger försökt hitta en annan kommentator, men ingen elev har velat ha det ansvaret."

Lee nickade med ett brett leende. "Och bortsett från mina överlägsna kunskaper i det så är jag den enda som faktiskt kan skilja åt Gryffindors slagmän, vilket är ett ganska viktigt moment."

Sprout skakade på huvudet. "Jag ser fram emot nästa års kommentator, den personen kanske faktiskt kan rapportera om spelet utan distraktioner."

Bletchley, Slytherins vaktare, hade räddat målet. Han kastade klonken till Warrinton, som susade i väg med den, sicksackande mellan Alicia och Katie. Ljudet av sången nerifrån blev allt högre ju närmare Ron han kom.

Weasley är vår kung,

släpper alltid klonken in,

så Slytherin, kläm i och sjung:

Weasley är vår kung.

Harry kunde inte hjälpa det; han övergav sökandet efter kvicken och svängde runt sin Åskvigg mot Ron, en ensam figur längst bort på banan; han svävade framför de tre målringarna medan den kraftiga biffen Warrington kom susande emot honom i högsta fart.

"Du hade rätt, sången distraherade dem verkligen. Jag är imponerad." Blaise vände sig mot Draco med ett höjt ögonbryn.

Draco sträckte på sig och gjorde ingen ansats att försöka dölja sitt lilla leende. "Jag sa ju det. Du måste börja lita på mina idéer."

Blaise skakade på huvudet med ett skratt. "Ta inte ut din vinst i förtid, jag är fortfarande tveksam till de flesta av dina planer."

"… där är Warrington med klonken, Warrington är på väg mot målet, han är utom räckhåll för dunkarna med bara vaktaren framför sig…"

En väldig våg av sång steg upp från Slytherinläktaren nedanför:

Weasley räddar ingenting,

blockerar ej en enda ring…

"… det är är alltså första provet för den nye Gryffindorvaktaren Weasley, bror till slagmännen Fred och George, och en lovande ny talang i laget… kom igen nu, Ron!"

Men vrålet av förtjusning kom från Slytherins håll, Ron hade gjort en häftig dykning med utbredda armar, och klonken hade susat mellan dem rakt genom Rons mittenring.

"Helvete!"

"WILLIAM WEASLEY!" utbrast mrs Weasley och blängde på sin äldsta son.

"Men mamma, du hörde dem!" protesterade Bill och skakade av Fleurs hand från sin axel medan han vände sin ilskna blick mot sina föräldrar.

Mrs Weasley spände blicken i sina söner och Ginny. "Ja, och det är fruktansvärt omoget. Men det är ingen anledning att svära runt barn!"

"Men att låta dem höra om hur folk blir torterade är helt okej?" mumlade Percy och George som svept ett glas med pumpajuice började hostade vilt medan juicen sprutade ut ur munnen och näsan.

"Mål för Slytherin!" hördes Lees röt bland jubelropen och buandena från mängden nedanför. "Så det står tio-noll till Slytherin… otur, Ron."

Slytherineleverna sjöng ännu högre:

Weasley trillar jämt av pinn,

släpper alltid klonken in,

"Kommer vi höra låten konstant?" frågade Tonks i en irriterad ton

"Jupp, det är bara att vänja dig vid det", muttrade Ron, hans blick fäst på golvet. Han hatade sången; men det var åtminstone bättre att höra den sjungas av en person än att höra den reciteras högt som vanlig text.

"… och Gryffindor tar hand om spelet igen och där är Katie Bell i full fart uppför planen…", skrek Lee tappert, fastän sången nu var så öronbedövande att han knappt kunde göra sig hörd över den.

Våran seger fixar han,

Weasley är vår man…

"HARRY, VAD SYSSLAR DU MED?" tjöt Angelina, som kom susande förbi honom för att hänga med Katie. "SÄTT I GÅNG!"

"Säg inte att du var helt stilla", stönade Oliver och såg bönande mot sin sökare.

"Jag var stilla...", suckade Harry och gned sig i nacken.

"Även efter att du brutit en arm en gång på grund av det?" frågade mr Weasley, hans lättsamma ton framtvingad och stelare än vanligt.

"För att vara rättvis var det mer Dobby som gjorde att han bröt armen", påpekade Ginny och Harry gav henne en tacksam blick. "Fast om han rört sig hela tiden så skulle det så klart inte hänt."

"Förrådd av min egna flickvän!" utbrast Harry och sjönk ihop med högljudda, tillgjorda snyftningar.

Harry insåg att han hade hållit sig orörlig i luften i över en minut och tittat på hur matchen gick utan att ägna så mycket som en tanke åt var kvicken kunde finnas. Alldeles förfärad dök han neråt och började cirkla runt planen igen medan han stirrade omkring sig och försökte strunta i den unisona sången, som nu dånade genom stadion:

Weasley är vår kung,

Weasley är vår kung…

Harry såg inte kvicken vart han än tittade. Malfoy kretsade fortfarande runt stadion precis som han själv. De passerade varandra halvvägs runt planen, på väg åt motsatta håll, och Harry hörde hur Malfoy sjöng för full hals:

Weasley trillar jämt av pinn…

"Hallå, Malfoy!"

Draco tittade upp och höjde på ett ögonbryn när han såg Harry. "Potter?"

"Om du varje match lade lite mer energi på ditt jobb kanske ni faktiskt skulle vinna!"

Draco rodnade svagt men skakade på huvudet. "Jag tror att vi i slutändan kan säga att jag ändå vann den matchen, bättre lycka nästa gång, Potter."

Harry lät ut ett överraskat skratt och han skakade sedan på huvudet. "Jag vill hata honom... men han har faktiskt rätt i det…"

"Jag är mer i chock över att ni inte försöker mörda varandra", muttrade Neville och stirrade mellan sina två klasskamrater.

"… och det är Warrington igen", vrålade Lee, "som passar till Pucey, Pucey susar i väg förbi Spinnet, kom igen nu, Angelina, du kan ta honom… nej, det kan du inte, visar det sig… men ett snyggt dunkarskott från Fred Weasley, George Weasley menar jag, äsch, vad spelar det för roll, en av dem i alla fall.

"Jag är besviken", suckade George och blängde retsamt på sin bästa vän.

Lee himlade med ögonen. "Ni var tvärs över planen och flög omkring, ursäkta att jag inte kunde avgöra vem av er som var vem."

"Du hade rätt första gången", tillade Fred med en axelryckning.

"Jag förstår bara inte varför ni inte bara tittar på deras siffror på klädnaderna? Det bör avgöra vem som är vem", protesterade Tonks och såg mellan tvillingarna och Lee.

"Därför att de idioterna har samma siffra på sina kläder, och innan de hade det bytte de alltid klädnader så jag visste aldrig vems som spelade under vilken siffra."

och Warrington tappar klockan och Katie Bell … öh… tappar den också… så där är nu Montague med klonken, Slytherinlagets kapten Montague tar klonken och han flyger i väg upphör planen, kom igen nu, Gryffindor, blockera honom!"

"Väldigt neutralt, Jordan", fnös Tracy och skakade på huvudet.

"Jag har aldrig hävdat att jag är det. Jag hejar alltid på Gryffindor, men jag kan ändå göra mitt jobb", protesterade Lee.

Harry susade runt änden på stadion bakom Slytherins målringar medan han tvingade sig själv att inte titta på vad som försiggick borta vid Rons mål. När han svepte förbi Slytherins vaktare hade han Bletchley sjunga tillsammans med kören nedanför:

Weasley räddar ingenting…

"Jag måste ifrågasätta hur det inte går emot skolans regler att isolera en elev så tydligt och fokusera alla hårda ord mot denne elev?" avbröt mr Weasley med en isande röst och hans barn gav honom en överraskad blick.

"Arthur har rätt, det här är mobbning. Hundra elever mot en enda person", instämde Remus med rynkad panna och obemärkt ryckte en del Slytherinelever till när de märkte att de gjort honom besviken.

"Det är en sport", protesterade Snape halvhjärtat.

"Ja, och man hejar på lag. Man mobbar inte individer", snäste mr Weasley och knöt händerna.

Ron log snett innan han vände sig mot sina föräldrar. "Släpp det bara, jag vill bara få hela matchen överstökad. Ju mindre tid vi spenderar på det desto bättre." Mr Weasley tvekade för en sekund innan han eftertänksamt nickade; om det var vad hans yngste son ville så skulle han följa hans önskemål.

"… och Pucey har väjt undan för Alicia igen och han är på väg rakt mot målet, stoppa den, Ron!"

Harry behövde inte titta för att se vad som hade hänt. Det hördes ett fruktansvärt stön från Gryffindors ände av stadion, i förening med nya skrik och applåder från Slytherinarna. När Harry tittade ner såg han trubbnästa Pansy Parkinson stå längst fram på läktaren med ryggen mot planen och giriga Slytherinanhängarna som vrålade:

Slytherin, kläm i och sjung:

Weasley är vår kung

Men tjugo-noll var ingenting, det fanns fortfarande tid för Gryffindor att hinna ifatt eller fånga kvicken. Bara ett par mål, så skulle de leda matchen som vanligt, försäkrade Harry sig själv, medan han flög uppåt och neråt och kryssade mellan de andra spelarna på jakt efter någonting glänsande som visade sig vara Montagues klockarmband.

"Varför har alla börjat att använda guldarmband? Det är bara förvirrade", stönade Charlie och skakade på huvudet.

"Det gör sökarens jobb svårare", sade Harry med en axelryckning och flera andra sökare nickade instämmande.

"Hah, för det är inte tillräckligt med att försöka hitta en liten svävande boll i storleken av en valnöt. Nej, ni behöver även ha distraktioner", muttrade Amanda lågmält till Katrina som fnittrade okontrollerat.

Men Ron släppte in två mål till. Nu fanns det ett inslag av panik i Harrys önskan att finna kvicken. Om han bara kunde få tag i den snart och snabbt avsluta matchen.

"Han skulle göra mycket bättre ifrån sig om det inte var för sången", muttrade Harry och blängde mot Slytherineleverna där Draco satt.

"… och Katie Bell från Gryffindorlaget väjer undan för Pucey, duckar för Montague, snygg sväng, Katie, och hon kastar till Johnson, Angelina Johnson tar klonken, hon är förbi Warrington, hon är på väg mot mål, kom igen nu Angelina… MÅL FÖR GRYFFINDOR! Det står fyrtio-tio, fyrtio-tio till Slytherin och Pucey har klonken…"

Harry kunde höra Lunas löjliga lejonhatt ryta mitt i ovationerna från Gryffindoreleverna och det muntrade upp honom. De låg bara under med trettio poäng, det kunde de lätt ta igen.

"Den var väldigt bra för moralen", sade Angelina och gav Luna ett tacksamt leende.

"För oss på läktarna med. Höjde definitivt humöret", instämde Gabriel och blinkade med ena ögat mot Luna som började le stort.

"Tills nästa år kan jag fixa till den så att den faktiskt äter en orm", utbrast hon i en lycklig ton och Ginny log mjukt.

Harry duckade för en dunkare som Crabbe hade skickat i väg med raketfart åt hans håll och återgick till sitt desperata jagande runt planen efter kvicken medan han höll ett öga på om Malfoy plötsligt skulle visa tecken på att ha upptäckt den. Men Malfoy fortsatte precis som han att susa runt stadion, på fruktlös jakt…

"Pucey kastar till Warrington, Warrington till Montague, Montague tillbaka till Pucey… Johnson kommer emellan, Johnson tar klonken, Johnson till Bell, det här ser bra ut… illa menar jag… Bell träffas av en dunkare från Slytherins slagman Goyle, och Pucey har klonken igen…"

Weasley trillar jämt av pinn,

släpper alltid klonken in,

våran seger fixar han…

Men Harry hade äntligen fått syn på den: den lilla flaxande gyllene kvicken svävade några decimeter ovanför marken i Slytherinänden av planen.

Han dök…

"Kom igen, du kan ta den!" muttrade Sirius, hans blick fäst på boken medan han tog in orden som Demelza läste upp.

Efter bara några sekunder kom Malfoy blixtsnabbt susande ner ur skyn till vänster om Harry, en suddig figur i grönt och silver som låg platt på sin kvast. Kvicken slank precis runt sten till en av målringarna och pilade i väg mot andra sidan av läktaren. Dess ändrade riktning passade Malfoy, som var närmare.

"NEJ! TA DEN!" utbrast Charlie och smällde näven i armstödet.

"Låt honom inte fånga den", sade Oliver i en kvävd ton. "Du kan klara det här, Potter…"

Harry vred runt sin Åskvigg, han och Malfoy var nu jämsides… Några decimeter från marken lyfte Harry sin högra hand från kvasten och sträckte ut den mot kvicken, till höger om honom räckte Malfoy också ut armen, sträckte på den, trevade…

"Kom igen, du är en bättre sökare", fortsatte Oliver att muttra, helt uppslukad av boken. "Du kan vinna, jag vet det…"

Harry log när han hörde sin gamla quidditchkaptens ord; inte ens vetskapen om vad som hände efter matchen kunde släcka värmen som brann inom honom, närd av tanken på hur mycket förtroende Oliver hade för hans förmågor.

Det var över på två andlösa, desperata, svischande sekunder. Harrys fingrar slöt sig om den lilla, kämpande bollen, Malfoys naglar skrapade förgäves på Harrys handrygg, Harry drog kvasten uppåt med den motspänstiga bollen i sin hand och Gryffindoråskådarna jublade.

De var räddade, det spelade ingen roll att Ron hade släppt in de där målen, ingen skulle komma ihåg det eftersom Gryffindor hade vunnit.

"En del Slytherins kanske minns det", sade Su Li med ett litet leende.

"Ingen bryr sig ändå inte om vad de säger om det", sade Lee avfärdande.

PANG. En dunkare träffade Harry mitt i korsryggen och han flög framåt och ner från kvasten. Som tur var befann han sig bara ett par meter ovanför marken, eftersom han hade dykt så lågt ner för att fånga kvicken, men han tappade i alla fall andan när han landade platt på rygg på den frusna planen.

"Det är emot reglerna!" utbrast Remus chockat och satte sig rakt upp och stirrade vilt mellan Harry och boken.

"Någon försökte medvetet skada honom", väste Dorea och knöt sina händer hårt. Bakom henne stod Charlus rakryggad och det enda som avslöjade hans raseri var hur hans fingrar borrade in sig i hennes axel.

"Jag hade glömt att det hände", sade Padma förvånat och lade huvudet på sne.

"Hur kan ni ha glömt det?" frågade Sirius medan han oroligt lät sin blick vandra över Harry, som andades tungt, efter skador.

"Troligtvis grund av vad som hände efter", sade Gabriel och Harry stönade. Hastigt övergav Sirius sina frågor om vad som hänt efter och gav all sin uppmärksamhet åt sin gudson.

"Oroa dig inte Sirius, jag blev inte skadad, inte mer i alla fall", mumlade Harry fram och Padma gav honom en ursäktande blick.

Han hörde madam Hoochs gälla visselsignal, ett väldigt oväsen från läktarna i form av protestvisslingar, ilskna skrik och hånfulla gliringar, en duns och sedan Angelinas ängsliga röst.

"Hur gick det? Är du okej?"

"Ja, det är klart jag är", sade Harry sammanbitet, tog hennes hand och lät henne dra upp honom på fötter.

"Tack, Angelina", sade Remus och vände sig tacksamt mot sin gamla elev.

"Det var inga problem, professorn… boken kanske inte har visat det så bra, men jag bryr mig verkligen om Harry och jag oroar mi-"

"Oroa dig över mig? Varför skulle du behöva göra det? Jag är oövervinnerlig, odödlig", avbröt Harry i en pompös ton.

"Oja, du är oövervinnerlig så länge det inte ligger kuddar på golvet", sade Ron sarkastiskt och Harry rodnade vid påminnelsen om hur han senast i morse hade snubblat över en kudde han inte sett på golvet.

Madam Hooch susade just i väg mot en av Slytherinspelarna ovanför honom, fast han kunde inte se vem det var.

"Det var det där råskinnet Crabbe", sade Angelina argt. "Han dängde i väg dunkaren mot dig i samma ögonblick han såg att du hade fått tag i kvicken… men vi vann, Harry, vi vann!"

"Det bryter mot reglerna!", protesterade Percy, och återupprepade Remus tidigare ord. "Ingen får fortsätta spela efter kvicken fångats."

"Ja, men han är en idiot… det är tveksamt om han ens kan reglerna", påpekade Katie och blängde ilsket på Crabbe.

"Eller så bryr han sig bara inte, vilket jag tror mer på", spottade Alicia ur sig, för arg för att reagera på hur hennes naglar smärtsamt borrade in sig i handflatorna.

Harry hörde en fnysning bakom sig och vände sig om, med kvicken fortfarande hårt i handen. Malfoy hade landat alldeles intill. Vit i ansiktet av ursinne lyckades han ändå pressa fram ett hånleende.

"Hur håller du den fortfarande", frågade Neville chockat och betraktade Harry med uppspärrade ögon.

"Jag tänkte inte släppa den och ge Malfoy chansen att låtsas som han fångade den."

"Han skulle inte… eller jo, han skulle faktiskt kunna göra det, smart tänkt, Harry", sade Angelina och skakade på huvudet.

"Nu räddade du allt Weasley, va?" sade han till Harry. "Jag har aldrig sett en sämre vaktare, men så trillar han ju också jämt av pinn… gillade du mina verser, Potter?"

"Draco", stönade Narcissa och höll sig för pannan medan hon skakade på huvudet. Draco grimaserade och undvek att se på sin mamma.

Harry svarade inte. Han vände sig bort för att möta resten av laget som nu landade en i taget, medan de vrålade och boxade i luften av triumf, alla utom Ron, som hade klivit av sin kvast bort vid målstolparna och såg ut att långsamt vara på väg tillbaka till omklädningsrummen alldeles ensam.

McGonagall höjde på ett ögonbryn, förvånad över att de ignorerade det. "Jag undrar vad som fick dem att starta bråket."

"Tack och lov för det, annars hade jag förlorat fyra spelare", muttrade Angelina och Alicia och Katie, som var de enda som hörde henne, grimaserade vid tanken på det.

"Vi ville skriva ett par verser till!" ropade Malfoy när Katie och Alicia kramande Harry. "Men vi kunde inte hitta några rim på tjock och ful, vi ville sjunga om hans mamma, förstår ni…"

Mrs Weasley blev flammande röd om kinderna och såg ner på sig själv, men flyttade snabbt blicken ned mot golvet istället.

Mr Weasley hade knutit händerna och hade en mörk blick i ögonen, men innan han hann göra eller säga något märkte han hur hans fru drog upp axlarna mot öronen och verkade sjunka ihop där hon satt bredvid. Han suckade tungt och vände uppmärksamheten mot henne. "Molly", mumlade han i en smärtsam ton och mrs Weasley såg upp på honom med något blankare ögon än vanligt. Han drog in henne i en kram och mumlade tydligt: "Du vet att jag inte bryr mig om sånt, du är fortfarande samma vackra kvinna som när vi träffades. Glöm aldrig bort att jag var för rädd att bjuda ut dig på grund av din skönhet. Dina kroppsliga förändringar är bara ett tecken på vår kärlek och gör dig ännu vackrare, tvivla aldrig det. Jag är ledsen om jag inte sagt det tillräckligt ofta.

"Åh, Arthur", mrs Weasley skakade på huvudet ömt. "Jag är bara löjlig som lyssnar på andra."

"Tala om surt sa räven", sade Angelina och kastade en äcklad gick på Malfoy.

"… vi kunde inte passa in odugliga förlorare heller, om hans pappa alltså."

Mr Weasley gav ifrån sig en fnysning när han hörde det, men han mötte inte sin oroliga frus blick. En elak kommentar från en skolpojke borde inte såra honom, men just de orden hade förföljt honom genom hela livet. Bara för att en renblodig trollkarl som Arthur inte avskydde mugglare och mugglarfödda. Oduglig för att han inte var som vanliga trollkarlar som inte brydde sig om mugglarsaker. För att han beundrade de icke-magiskas förmåga att uppfinna och hitta på lösningar för sådant trollkarlar löst med magi i flera århundranden. Mr Weasley knöt händerna när han tänkte på de förbannade föremål han fick in på sin avdelning, Kansliet för missbruk av mugglarprodukter. Förra veckan var det ett täcke som tynger ned den som använder det och gör att användaren sakta tynar bort utan mat och vatten. Veckan innan var det ett staffli som sög in målarna i tavlan och det hade tagit honom och de andra inblandade 56 timmar innan de fick ut mugglarna som hade fastnat i tavelduken. Att vissa trollkarlar inte respekterar mugglare - visst… men att medvetet skada dem? Döda dem genom att leka med dem? Mugglarna är lika mänskliga som magiker. Mr Weasley skakade på huvudet. "Jag är hellre en oduglig förlorare än ett renblodsfantast."

"Helt rätt attityd, Arthur", sade Tonks med ett brett leende. "Låt dem inte trycka ner dig."

Det hade gått upp för Fred och George vad Malfoy pratade om. Halvvägs genom handskakningen med Harry stelnade de till och såg sig om på Malfoy.

"Strunta i det!" sade Angelina genast och grep Fred i armen. "strunta i det, Fred, låt honom gorma, han är bara sur för att han förlorade, den stöddiga lilla viktigpettern."

"Bra, gör inte en scen av det", sade Dorea bestämt och gav sin make en varnande blick när det såg ut som han skulle protestera.

"Ja… inte göra en scen…", sade Harry i en långsam ton.

"Gör det, snorvalpen behöver lära sig en läxa", väste Charlie.

"Hela skolan och lärarna ser på, ifall ni vill lära min kära släkting hur man uppför sig så bör ni vänta till ett mer passande tillfälle och plats", avbröt Sirius och skakade på huvudet. "Om de gör något nu kommer de få skulden för allt."

"Men du gillar familjen Weasley, eller hur, Potter?" sade Malfoy hånleende. "Du brukar ju vara hos dem på loven, va? Fattar inte hur du står ut med stanken, men när man har vuxit upp utan uppfostran hos mugglare tycker man väl att till och med Weasleys kaffe luktar okej."

Harry greppade tag i George.

"Inte den bästa idéen, ni båda har ganska häftiga humör när ni väl tappar dem", sade Hermione och rynkade på pannan.

"Speciellt när det gäller familj", tillade Lee med rynkad panna.

Samtidigt behövdes Angelinas, Alicias och Katies gemensamma ansträngningar för att hindra Fred från att hoppa på Malfoy, som nu skrattade öppet.

"Jag ville verkligen få honom att hålla tyst", väste Fred och blängde mordiskt på boken.

"Jag vet inte om jag ska vara imponerad eller skrämd att det tog tre personer att hålla tillbaka dig", sade Katrina, som såg misstroget mellan Gryffindors jagare och Fred.

"Det är tre flickor…"

"Åh, håll klaffen, McLaggen, de är vältränade", avbröt Katrina bestämt och ignorerade den irriterade blicken som McLaggen gav henne.

Harry såg sig om efter madam Hooch, men hon höll fortfarande på att läxa upp Crabbe för hans oschyssta angrepp med dunkaren.

McGonagall höjde åter igen ett ögonbryn. "Så han försökte få tag på en lärare innan bråket bröt ut… vad var droppen?"

"Eller du kanske kommer ihåg hur det stank i din mammas hus, Potter", sade Malfoy och sneglade lömskt på Harry medan han drog sig baklänges, "och Weasleys svinstia påminner dig om det."

"Han sa inte det!" flämtade Tonks och såg misstroget på Harry som grimaserade.

"Jodå, han sa det och han menade det", fräste George som var styv som en planka.

"Jag trodde att jag lärt dig bättre än så, Draco. Vi talar inte illa om de döda", sade Narcissa med rynkad panna och en besviken blick i sina ögon som fick Draco att rycka till och sänka huvudet.

Samtidigt hade Sirius börjat resa sig upp från soffan med klar ilska i ansiktet. "Du, ditt lilla ormyng-" Han blev promt avbruten av att Remus drog ner honom igen samtidigt som Tonks slog en hand för hans mun.

"Ledsen, men att förbanna honom kommer inte hjälpa och jag är säker på att Harry själv kommer försvara Lilys minne", sade Tonks med en axelryckning när Sirius blängde på henne.

Harry var inte medveten om att han hade släppt taget om George, allt han visste var att båda två en sekund senare rusade på Malfoy. Han hade totalt glömt bort att alla lärarna såg på. Det enda han ville var att tillfoga Malfoy så mycket smärta som möjligt, och utan att hinna dra fram trollstaven tog han bara sats med knytnäven som kramade kvicken och drämde den så hårt han kunde i magen på Malfoy.

"Varför magen, varför inte ansiktet?" frågade Colin med huvudet på sne.

"Magen får dig att tappa andan och det är även svårare att missa magen än ansiktet", förklarade Harry med en axelryckning.

"Harry! HARRY! GEORGE! NEJ!"

"Låt dem slå honom", spottade Bill och lutade sig framåt, ivrig att höra vad för rättvisa de hade att skippa.

"Det är ingen bra idé", protesterade Oliver tveksamt med halva uppmärksamheten fäst på lärarbordet.

"Det är nästan som om han försökte få er att attackera honom, och den sista biten blev droppen som fick bägaren att flöda över", sade Charlus långsamt och betraktade boken misstänksamt.

"Nu har jag en bättre förståelse för varför de attackerade honom…", mumlade McGonagall och skakade på huvudet, en gest som inte missades av Remus.

"Jag hoppas att du inte gav dem för hårda straff, Minnie?"

McGonagall pressade bistert ihop läpparna vid smeknamnet, men svarade ändå. "Jag skulle ge dem ett straff som stämde överens med vad de gjort. Jag vill inte höra ett ord från dig, mr Jordan!"

Lee som hade öppnat munnen stängde den snabbt när han såg hennes skarpa blick.

Han kunde höra flickorna som skrek, Malfoy som tjöt, George som svor, en visselpipa som blåste och vrålet från hopen runt honom, men han brydde sig inte om det. Inte förrän någon i närheten ropade "Impedimenta!" och han slogs omkull av kraften i besvärjelsen övergav han försöket att puckla på varenda liten fläck av Maloy som han kunde komma åt.

"Vad håller ni på med?" skrek madam Hooch när Harry hoppade upp på fötter igen.

Det verkade vara hon som hade slagit omkull honom med stoppförtrollningen. Hon höll visselpipan i ena handen och sin trollstav i den andra och hennes kvast låg övergiven några meter därifrån. Malfoy låg hopkrupen på marken med blodig näsa och stönade och jämrade sig.

"Bra", fräste Harry och knöt händerna, han kunde känna hur ilskan bubblade inom honom.

Mrs Weasley rynkade på pannan över hur den vanligtvis förlåtande pojken såg så ilsken ut. "Du kan inte mena det…"

"Jo, jag har fått nog av hur Malfoy alltid kan säga vad han vill, förolämpa min - våra - familjer utan konsekvenser. Jag är trött på att Slytherinelever kan göra vad de vill och undgå straff", fräste Harry och skakade på huvudet medan han trotsigt stirrade upp mot lärarbordet, en tydlig utmaning till professorerna att våga säga emot honom.

"Det är inte sant", protesterade Sprout med rynkad panna och Harry var långt ifrån den enda som fnös åt hennes svar.

"Inte? Deras lag kom undan med att förhäxa oss hur och när de ville", påpekade Harry med en iskall glimt i ögonen.

"Under Snapes lektioner får de göra vad de vill", tillade Seamus ilsket och flera nickade instämmande.

"De får inga konsekvenser från att de kastar saker i våra kittlar när vi brygger", tillade Gabriel med en frustrerad blick. "Vi får ständigt vakta vår omgivning så att de inte saboterar för oss."

Hannah tvekade innan hon i en långsam ton tillade: "De får lindrigare straff än resten av skolan för saker de gör."

George nickade instämmande. "Ja, se bara på Harrys första år. Slytherin förlorade 20 poäng för att vara ute efter utegångsförbudet medan Gryffindor förlorade 150 poäng för samma sak."

Lärarna utbytte förskräckta blickar när klagomålen fortsatte att strömma in; hade de varit så dåliga på att följa upp vad som hände i skolan?

George ståtade med en svullen läpp. Fred hölls fortfarande tillbaka med våld av tre jagare, och Crabbe babblade i bakgrunden.

"Jag har aldrig sett maken till uppförande, marsch tillbaka upp till slottet med er båda två och raka vägen till föreståndaren för ert elevhem!"

"Det var inte deras fel!" protesterade Ginny.

Madam Hooch gav henne en skarp blick och Ginny tystnade snabbt. "Jag bryr mig inte om anledningarna. Att hoppa på en annan spelare är emot reglerna, oavsett anledning. Jag lämnade straffet i professor McGonagalls händer."

Harry och George tågade i väg från planen, flämtande och utan att säga ett ord till varandra.

Tjuten och de hånfulla tillropen från hopen blev svagare och svagare tills de kom in i entréhallen där de inte kunde höra någonsin annat än ljudet av sina egna steg. Harry blev med ens medveten om att någonsin fortfarande sprattlade i hans högra hand, vars knogar han hade slagit gula och blå mot Malfoys käke. När han tittade ner såg han hur kvickens silvervingar stack ut mellan fingrarna på honom medan den kämpade för att befria sig.

"Du har den fortfarande?" utbrast Percy häpet och skakade av sig ilskan han känt sen låten börjat sjungas, ignorerade att det var såna kommentarer som fått honom att överge sin familj.

"Japp, och jag hoppas den gjorde slagen mer smärtsamma", muttrade Harry upproriskt och mrs Weasley suckade men avhöll sig från att kommentera.

"Ni vet, jag är den enda av oss som inte har slagit honom", sade Ron tankfullt medan han betraktade Draco som bleknade.

De hade knappt hunnit fram till professor McGonagalls kontor förrän hon kom marscherande genom korridoren bakom dem. Hon hade en Gryffindorhalsduk på sig, men slet av den med skakande händer medan hon gick. Hon såg fullkomligt rasande ut

"Hon kommer inte ta det lättsamt", mumlade Remus och både George och Harry grimaserade.

"In med er!" sade hon ursinnigt och pekade på dörren.

Harry och George klev in. Hon stegade runt skrivbordet och ställde sig mitt emot dem, darrande av ilska medan hon slängde Gryffindorhalsduken på golvet.

"Nå?" sade hon. "Jag har aldrig sett maken till skamlig uppvisning. Två mot en! Förklara er!"

"Malfoy retade oss", sade Harry stelt.

"Jag vet inte om retar täcker det", sade Padma med rynkad panna.

"Jag håller med, det är mer mobbning", instämde Dorea i en kylig ton.

"Retade er?" skrek professor McGonagall och drämde knytnäven i skrivbordet så att hennes skotskrutiga kakburk gled ner och hela golvet beströddes med ingefärsödlor när locket åkte av. "Han hade ju just förlorat, eller hur? Det är klart att han ville reta er! Men vad i all världen kan han ha sagt som rättfärdigade vad ni…"

"Han förolämpade mina föräldrar", sade George. "Och Harrys mamma."

"Men i stället för att överlåta åt madam Hooch att reda upp det bestämmer ni båda er för att ge en uppvisning i mugglarslagsmål, va?" röt professor McGonagall. "Har ni en aning om vad…?"

"Hade det varit bättre om de använt magi?"

"Du vet mycket väl vad jag menade, Rosén", snäste McGonagall och Gabriel grimaserade men nickade motvilligt innan han bad om ursäkt.

"Hrm, hrm."

"Nej, kom igen!", stönade Sirius och såg uppgivet på Harry. "Varför?"

"När har saker någonsin varit lätta för mig? Tro mig, jag hade föredragit om hon inte dök upp", sade Harry sorgset och Sirius höjde ett ögonbryn, undrandes vad Umbridge kunde ha gjort för att framkalla den reaktionen hos gudsonen.

Harry och George svängde hastigt runt. Dolores Umbridge stod i dörröppningen insvept i en grön tweedmantel, som i hög grad förstärkte hennes likhet med en enorm padda; hon log på det hemska, sötsliskiga, olycksbådande sätt som Harry hade börjat förknippa med hotande elände.

"Kan jag hjälpa er, professor McGonagall?" frågade hon med sin allra giftljuvaste röst.

Blodet rusade upp i kinderna på McGonagall.

"Jag tvivlar det kommer hjälpa McGonagalls humör…"

"Så skarpsinnigt av dig, mr Longbottom", sade McGonagall med en sarkastisk ton i sin röst och Neville rodnade svagt.

"Hjälpa?" upprepade hon snävt. "Vad menar ni med det, hjälpa mig?"

"Det är en förolämpning mot henne", väste Dorea och blängde ilsket på Umbridge som såg alldeles för glad ut för hennes smak.

"Det antyder att hon inte kan hantera det själv", instämde Remus ogillande. "Minerva är en av de mest kvalificerade lärarna när det kommer till att hantera ärenden som detta."

Professor Umbridge tog några steg in i rummet medan hon fortfarande log sitt motbjudande leende.

"Jo, jag tänkte att ni kanske skulle vara tacksam för lite extra stöd."

Harry skulle inte ha blivit förvånad om det börjat spruta gnista ur professor McGonagalls näsborrar.

"Ledsen, professorn", sade Harry hastigt men när han såg upp mot lärarbordet möttes han inte av en ogillande blick som förväntat, utan ett litet leende.

"Det är okej, Potter. Beskrivningen passade mitt humör ganska bra", medgav McGonagall roat och Harry log trevande tillbaka.

"Ni tänkte fel", sade hon och vände ryggen mot Umbridge. "Hör på nu, ni båda, och det är bäst att ni lyssnar noga. Jag struntar i vad Malfoy retade er med, jag struntar i om han förolämpade varenda familjemedlem ni har, ert uppförande var avskyvärt och därför ger jag var och en av er en veckas straffkommendering! Titta inte så där på mig, Potter, ni förtjänar det! Och om nån av er två någonsin…"

"Var glad att ni inte fick ett värre straff när det hände framför hela skolan, speciellt efter att det verkade som om du tänkte protestera mot straffet", sade Sirius i en lättsam ton.

"Bestraffningen är inte över än. Det kommer mer", avbröt George ilsket och Sirius leende suddades ut för att ersättas av en rynkad panna, en rynka som bara blev djupare när han blev medveten om det belåtna leendet som täckte Umbridges ansikte.

"Hrm, hrm."

Professor McGonagall slöt ögonen som om hon bad en tyst bön om tålamod medan hon vände ansiktet mot professor Umbridge igen.

"Ja?"

"Jag tycker att de förtjänar mycket mer än straffkommendering", sade Umbridge och log ännu bredare.

"Hon är deras föreståndare, hon väljer vad hon anser vara lämpligt", fräste Dorea och önskade inte för första gången att hon kunde förhäxa den hemska kvinnan.

Professor McGonagalls ögon vidgades plötslig.

"Men tyvärr", sade hon med ett försök till svarsleende som fick det att se ut som om käken hade låst sig på henne, "är det vad jag tycker som räknas eftersom de tillhör mitt elevhem, Dolores."

"Det måste ha varit vad som fick Umbridge att vilja bli av med henne", viskade Ginny och flera Gryffindorelever nickade.

"Mer som sista droppen. Umbridge avskyr professor McGonagall", muttrade Demelza ilsket medan hon blängde på Umbridge.

"Ja, fast i själva verket, Minerva", sade professor Umbridge och log tillgjort, "tror jag du kommer att upptäcka att vad jag tycker faktiskt räknas. Var har jag det nu då? Cornelius skickade det just… jag menar"; hon gav till ett falskt litet skratt medan hon grävde i handväskan, "ministern skickade det just… jo, här är det…" Hon hade dragit fram ett pergament, som hon nu vecklade upp medan hon beskäftigt harklade sig innan hon började läsa vad som stod. "Hrm, hrm… Utbildningsförordning nummer tjugofem…"

"En till?!" utbrast Fleur misstroget. "Vad kan den 'andla om?"

"Vem vet, vi har tappat räkningen", sade Su Li och skakade på huvudet. "Jag tror att alla bryter mot någon förordning om dagen av misstag för att vi inte kan hålla reda på dem."

"Inte en till!" utropade professor McGonagall ilsket.

"Det är skönt att veta att åtminstone en professor håller med oss", fnös Susan och Hannah hummade instämmande.

"Jag tror de flesta lärarna håller med oss", tillade Justin och nickade mot lärarbordet där nästan varje lärare grimaserade vid nämnandet av förordningen.

"Jovisst", sade Umbridge, fortfarande leende. "I själva verket var det du, Minerva, som fick mig att inse att vi behövde ett ytterligare tillägg… du kommer väl ihåg hur du satte dig över mig när jag var ovillig att låta Gryffindors quidditchlag återbildas?

"För hon har en högre position än dig. Minerva är biträdande rektor", avbröt Flitwick irriterat och knöt händerna.

"Hade en högre position, Filius", rättade Umbridge med ett brett leende. Sprout lade hastigt en hand på sin kollegas axel för att stoppa Flitwick från att göra något förhastat.

"Ge det några dagar till och vi kanske är av med henne", viskade hon lågmält och motvilligt sjönk Flitwick tillbaka mot ryggstödet.

Hur du gick och pratade om det med Dumbledore, som krävde att laget skulle få spela? Men så kunde jag ju inte ha det. Jag kontaktade omedelbart ministern, och han höll helt med mig om att Överinkvisitorn måste ha befogenhet att beröva elevers privilegier annars skulle ju hon - det vill säga jag - ha mindre auktoritet än vanliga lärare!

"Du hade samma, inte mindre auktoritet", rättade Babbling irriterat.

"Men de dagarna är över nu…"

"Precis, Dolores, du har nu mindre, för du kan inte dela ut bestraffningar längre", spottade madam Hooch ut och Umbridges belåtna leende bleknade bort

Och visst ser du nu, Minerva, hur rätt jag hade när jag ville hindra Gryffindorlaget från att återbildas? Såna hemska humöryttringar… men förresten, jag skulle ju just läsa upp vårt tillägg… hrm, hrm…'Överinkvisitorn skall hädanefter ha högsta bestämmanderätt över alla bestraffningar, sanktioner och avlägsnade av privilegier som gäller eleverna på Hogwarts, och befogenhet att ändra sådana bestraffningar, sanktioner och avlägsnande av privilegier som kan ha beordrats av andra medlemmar i personalen. Undertecknat, Cornelius Fudge, Trolldomsminister, Merlinorden av första graden' etc, etc."

"Hur kan det här vara acceptabelt?" frågade Narcissa chockat.

"Det är verkligen missbrukande av makt", instämde mr Weasley med rynkad panna. "Ska inte Hogwarts drivas separat från ministeriet?"

"Det är en väldigt bra fråga… jag ska undersöka det, Arthur", sade McGonagall och rynkade också på pannan. Någonting gnagde längst bak i huvudet men hon kunde inte sätta fingret på vad det var.

Hon rullade ihop pergamentet och stoppade tillbaka det i handväskan, fortfarande leende.

"Alltså… jag tror verkligen att jag måste förbjuda de här båda att nånsin spela quidditch igen", sade hon och såg från Harry till George och tillbaka igen.

"Är det inte väldigt misstänksamt att hon fick det exakt samma dag som det här hände?" frågade Alisa med ett höjt ögonbryn.

"Ja, det är nästan som om det var planerat… åh, Draco, du gjorde det inte?" stönade Blaise medan han betraktade sin vän.

"Det fick henne att lämna mig ifred, du har ingen aning om hur jobbig hon är", muttrade Draco, hans tankar fokuserade på alla gånger hon kallat in honom på hennes kontor för att prata. "Äsch, se inte på mig sådär, du ger mig skuldkänslor."

"Du borde ha det, att samarbeta med henne är som att sälja sin själ", fnös Blaise och skakade misstroget på huvudet.

Harry kände hur kvicken flaxade i vilt i handen.

"Du håller fortfarande i den!"

"Jag hade inte haft något tillfälle att lägga ifrån mig den", protesterade Harry i en sorgsen ton.

"Den är någonstans i Gryffindortornet nu, men vi är inte säkra på vart... vi tappade bort den", tillade Ginny med ett framtvingat skratt.

"Förbjuda oss?" sade han, och hans röst lät besynnerligt avlägsen. "Att… nånsin spela igen?"

Oliver rycktes ut ur den chock som han befunnit sig i från att höra att två av hans gamla lagkamrater hade blivit bannlysta från att någonsin quidditch. "Den kossan, paddan! Hur vågar hon göra så mot er? Är det hennes personliga uppdrag att göra era liv eländiga? Jag tvivlar att någon annan straffades så där!"

"Nej, ingen annan blev det", sade Gabriel och ignorerade de irriterade blickarna Gryffindors lag gav honom.

"SE! Hon är på en krigsstig emot Gryffindorlaget!" fräste Oliver och blängde mot lärarna. "Om ni låter det här gå igenom…" han lämnade hotet svävande i luften innan han bittert vände sig tillbaka mot boken.

Sirius läppar ryckte svagt trots ilskan han kände, han knuffade till Remus med armbågen och lutade sig närmare för att mumla. "I vanliga fall skulle jag också hoppat upp på mina fötter, men jag tror att Oliver sköter det här ganska bra."

"Ja, Potter, jag tror att en livslång avstängning från quidditch borde göra susen", sade Umbridge och hennes leende blev ännu bredare när hon såg hur han kämpade för att fatta vad hon hade sagt. "För både dig och Weasley här. Och för att vara på den säkra sidan tror jag att en här unge mannens tvillingbror också bör stängas av - hade hans lagkamrater inte hindrat honom är jag säker på att han också skulle ha angripit unge Malfoy.

"HON STÄNGDE AV DIG MED?!" skrek Oliver och flög upp från där han satt, men innan han hann storma upp mot lärarbordet grep Alicia tag i hans handled och skakade varnande på huvudet, att göra en fiende av Umbridge var bara dumstridigt och farligt.

"Det här är inte rätt, Fred straffas för ett om. Han har inte gjort något", sade Sirius i tystnaden som uppstått efter Olivers ord.

"Om de inte stoppat mig hade jag försökt möblera om hans ansikte", fräste Fred och ignorerade sina föräldrars skarpa blickar.

"Det spelar ingen roll. Du har inte gjort något. Vi bör aldrig straffa folk utifrån om vad som skulle ha kunnat hända", väste Sirius medan han stirrade på Umbridge som mötte hans blick med ett hånleende innan hon såg bort.

Jag vill också att deras kvastar tas i beslag, jag ska hålla dem i tryggt förvar inne på mitt kontor för att försöka mig om att ingen kan överträda mitt förbud.

"De har rätt att behålla sina kvastar, du förbjöd dem inte från att flyga!" väste Sirius och stirrade misstroget på Umbridge.

"Deras kvastar är en onödig lockelse för dem", sade Umbridge avfärdande utan att se på Sirius.

"Du har ingen rätt att ta deras personliga ägodelar!" utbrast Sirius i en dundrande röst.

Umbridge höjde på ett ögonbryn när han slutligen vände sin uppmärksamhet mot honom."Lärare har makten att beslagta föremål, Black, och det är en rätt även Överinkvisitorn besitter. Så länge de går på den här skolan kommer de tre inte få tillbaka kvastarna att ha för att flyga runt på här."

Harry kände hur hans mun föll ner och han gapade stort, han skulle inte ens få tillbaka kvasten till vinterlovet eller under sommaren? Ur ögonvrån kunde han se hur Fred och George skakade av ilska.

Sirius knöt händerna och rätade upp sig. "Nåväl, ingen av pojkarna kommer få tillbaka sina kvastar här. Men jag kommer efter det här kapitlet personligen hämta och ta hand om min gudsons kvast. Om han inte får använda den alls finns det ingen anledning att den finns kvar på Hogwarts. Jag kommer ta med den hem till mig själv där den kan göra större nytta än att ligga i ett skåp."

"Och jag kommer göra likadant med mina söners kvastar", sade mr Weasley bistert.

"Ni kan inte…", började Umbridge men hon blev snabbt avbruten av McGonagall som talade högre.

"Jag kan eskortera er dit så fort vi är klara med kapitlet. Ni har skolans tillåtelse att ta med er kvastarna hem."

Harry, Fred och George utbytte en lättad men nervös blick med varandra. De var inte helt säkra på i vilket skick som de skulle hitta sina kvastar, men de var tacksamma att de inte skulle fortsätta befinna sig i Umbridges händer.

Men jag är inte oresonlig, Minerva", fortsatte hon och vände sig åter till professor McGonagall, som nu stod stilla som en staty av is och stirrade på henne. "Resten av laget kan fortsätta spela, jag såg inga tecken på våldsamhet hos nån av dem. Ja, då så… adjö med er."

"Hon vill bara att Gryffindor inte ska ha ett lag", fräste Alicia och blängde på Umbridge som äntligen tappat sitt belåtna leende.

"Om hon verkligen velat få mig hatad av alla skulle hon stängt av hela laget", påpekade Harry fundersamt medan han tänkte tillbaka på sitt första år och hur han blivit avskydd av nästan alla.

"Ånej, vi hade hatat henne", muttrade Dean och Neville nickade instämmande.

Och med en min av yttersta tillfredsställelse svepte Umbridge ut ur rummet och lämnar efter sig en förfärad tystnad.

"Får jag förhäxa henne?" frågade Oliver som darrade av ilska.

"Varsågod", muttrade McGonagall. "Det räddar mig från besväret." Vad hon inte hade räknat med att alla skulle höra henne säga det i tystnaden som uppstått efter Olivers fråga och professorn i förvandlingskonst blev alldeles stel i kroppen när hon märkte hur alla betraktade henne.

"Om du hade sagt något till mig hade jag kommit till skolan och förhäxat henne", sade Sirius till slut i en road ton.

"Du har ingen aning om hur nära jag var att informera dig", suckade McGonagall, det fanns ingen mening att förneka det nu när eleverna redan var medvetna om hennes tankar.

"Jag önskar att du hade gjort det. Umbridge hade inte vetat vad som väntade henne", sade Remus med ett brett leende.

"Som om du inte hade hjälpt honom", fnös Tonks och Remus blinkade med ena ögat.

"Avstängda", sade Angelina med ihålig röst, sent samma kväll i uppehållsrummet. "Avstängda från allt spel. Ingen sökare och inga slagmän… vad i all världen ska vi ta oss till?"

"Bygg ett nytt lag, om någon kan göra det så är det du Angelina", sade Oliver i en uppgiven ton men han gav sin gamla lagmedlem ett uppmuntrande leende.

"Jag var tvungen… men jag föredrar vårt gamla lag", sade Angelina med en grimas innan hon vände sig mot sina nya lagmedlemmar. "Inget illa menat."

"Ni var drömlaget. Det är lugnt", svarade Andrew Kirke och viftade avfärdande med handen.

Det kändes inte som om de hade vunnit matchen över huvud taget. Vart Harry än tittade såg han bedrövade och arga ansikten. Lagmedlemmarna satt hopsjunkna runt brasan, alla utom Ron, som inte hade setts till sedan slutet på matchen.

"Första gången vi inte festade efter vi vunnit en match", sade Seamus med en grimas.

"Finns inte mycket att fira när halva laget är avstängt", spottade Fred ur sig och ett flertal personer nickade dystert.

"Det är bara så orättvist", sade Alicia med matt röst. "Tänk på Crabbe, menar jag, och den där dunkaren han sköt i väg efter avblåsningen av matchen. Har hon förbjudit honom att spela mer?"

"Nej", sade Ginny nedslaget. Hon och Hermione satt på varsin sida om Harry. "Han fick bara några straffmeningar att skriva, jag hörde hur Montague skrattade åt det under middagen."

"Se, det blir en obalans när nån har sån makt som Umbridge har", sade Charlus och rynkade på pannan.

"Dessutom är straffen inte alls rättvist fördelade, vad Crabbe gjorde var betydligt mer farligt och hans straff är att skriva några meningar."

Astoria höjde ett ögonbryn och såg sig omkring. "Åh, kom igen, det är knappast som om han bröt ryggen på honom."

"Nej, han hade bara ett blåmärke lika stor som en klonk över ryggen i flera veckor", avbröt Ron ilsket innan Harry hann stoppa honom.

"Harry!" utbrast Sirius förfärat och sträckte ut en hand som Harry motvilligt tog och lät sig dras upp mot sin gudfar och farbror samtidigt som han blängde på Ron.

"Potter, varför kom du inte till mig!" protesterade madam Pomfrey medan hon irriterat betraktade pojken.

"Det var ingen fara, det var bara ett blåmärke och jag hade koll på det. Jag behövde bara sova ett par dagar på mage, det var inga problem", protesterade Harry och motstod frestelsen att himla med ögonen när han kände hur hans gudfar tryckte och kände på hans rygg. "Det är borta nu."

"Harry, sånt här kan vara allvarligt", protesterade Sirius även om han slutade att försöka undersöka hans rygg.

Harry log halvt och skakade på huvudet. "Jag känner min kropp, jag visste att det inte var något allvarligt. Jag kan känna igen skillnaden när det är allvarligt eller inte."

Sirius gav ifrån sig ett ljud som påminde om ett morrande och bredvid honom glimmade Remus ögon och blev en skarpare amberfärg än sin vanliga bruna. "Det spelar ingen roll, i fortsättningen kollar du upp det!"

"Inga men, Harry", avbröt Remus i en svagt irriterad ton när han märkte hur Harry öppnade munnen. "Vi ber bara om det för ditt eget bästa, även om det inte är allvarligt så kanske vi kan ta bort smärtan."

"Ingen nämnde hur jobbigt överbeskyddande föräldrar är", muttrade Harry och korsade armarna framför bröstet efter han sjunkit ner bredvid sina vänner igen.

"Var glad att de faktiskt får veta det i efterhand och inte direkt efter händelsen", fnös Ron och skakade på huvudet när Harrys huvud flög upp med skräck i ögonen.

Under tiden som de hade sin konversation lutade sig Katrina när Amanda och viskade lågmält: "Jag trodde de var förbannade? Bör inte Potter få några utslag nu?"

Amanda skakade på huvudet och viskade snabbt tillbaka för att inte missa något: "Boken beskriver det inte, bara sånt som beskrivs drabbas de tre."

"Och att stänga av Fred när han inte ens gjorde nånting!" sade Alicia ursinnigt och dunkade knytnäven i knät.

"Det var inte mitt fel att jag inte gjorde det", sade Fred och såg mordisk ut. "Jag skulle ha gjort mos av det där lilla äcklet om inte ni tre hade hållit mig tillbaka."

"Jag klandrar honom inte, om man ska bli straffad för något så bör du ha gjort det", sade Sirius, men hans seriösa ton förstördes av leendet som täckte hans ansikte från Harrys tidigare kommentar.

"Du ändrar dig verkligen inte på den ståndpunkten?" frågade Charlie med ett höjt ögonbryn. Sirius gav inget tecken på att han hade hört honom.

Hermione betraktade under tiden Sirius tankfullt, något med de orden kändes väldigt bekant, som om han hade sagt dem förut. Eller åtminstone liknande… plötsligt mindes hon det tydligt. Spökande stugan. "Jag vill äntligen begå det mord som jag blev satt i fängelse för." mumlade hon.

"Vad var det?" frågade Ginny och vände sig intresserat mot Hermione som rycktes ut ur sina tankar för att se hur alla stirrade på henne. "Om att begå ett mord?"

Hermione rodnade och kastade en blick mot Sirius innan hon svarade. "Det var vad han sa, Sirius alltså, när vi träffade honom första gången. Att han ville begå det brott som han hamnat i fängelse för."

"Det är ganska ironiskt att han spärrades in för ett brott han inte begått men rymmer för att begå det brottet så fort som möjligt", sade Daphne tankfullt.

"Redan suttit tiden, så kan lika gärna göra brottet", påpekade Gabriel och kastade upp en vindruva som han snabbt fångade med munnen och svalde.

"Det var en del av mina tankar kring det, ja", erkände Sirius i en lågmäld röst och försökt ignorera påminnelsen om sina år i Azkaban.

Harry stirrade förtvivlat mot det mörka fönstret. Det snöade ute. Kvicken som han hade fångat tidigare susade nu runt, runt i uppehållsrummet. Folk betraktade som hypnotiserade dess framfart och Krumben hoppade från stol till stol för att försöka få tag i den.

"Jag går och lägger mig", sade Angelina och kom långsamt på fötter. "Kanske allt det här visar sig ha varit en otäck dröm… jag kanske vaknar i morgon och upptäcker att vi inte har spelat än."

"Jag önskar att det var så...", suckade Harry längtansfullt.

"Jag tror att alla önskade det", sade Angelina och skakade bittert undan håret från ögonen.

Oliver harklade sig och klappade henne på låret. "Även fast det hände är jag stolt över dig, du har gjort ett fantastiskt jobb och det här var inte ditt fel."

Angelina log lättat och rätade upp sig, som om en stor tyngd hade lyfts bort från hennes axlar.

Hon följdes snart av Alicia och Katie. Fred och George dröp av till sängs en stund senare, ilsket blängande på alla de gick förbi, och Ginny försvann strax efteråt. Bara Harry och Hermione satt kvar vid brasan.

"De har skrämmande blängande blickar och jag säger det som deras bästa vän", sade Lee med en axelryckning. "Jag skulle tycka synd om de dårar som gjort dem upprörda någon gång men de förtjänade det antagligen."

"Har du sett till Ron?" frågade Hermione med låg röst.

Harry skakade på huvudet.

"Jag tror han undviker oss", sade Hermione. "Var tror du att han…?"

Men i samma ögonblick hördes det ett gnisslande ljud bakom dem när Den tjocka damen svängde fram och Ron kom inkravlande genom porträtthålet. Han var mycket blek och hade snö i håret. När han fick syn på Harry och Hermione tvärstannade han.

"Har du varit ute hela tiden?" frågade mrs Weasley förskräckt, hennes tankar fullt fokuserade på hur kall han måste ha varit efter flera timmars utomhus.

Ron ryckte nonchalant på axlarna innan han vände sig mot Harry och Hermione. "Jag hade hoppats att ni gått och lagt er."

"Inte när ingen hade sett dig sen matchen", svarade Harry och himlade med ögonen.

"Vart har du varit?" sade Hermione oroligt och hoppade upp.

"Ute och gått", mumlade Ron. Han var fortfarande iförd sin quidditchmundering.

"Du ser frusen ut", sade Hermione. "Kom och sätt dig!"

Ron gick fram till spisen och sjönk ner i stolen längst bort från Harry, utan att se på honom. Den stulna kvicken susade över huvudet på dem. "Förlåt", mumlade Ron och såg ner på sina fötter.

"För vad då?" sade Harry.

"För att jag trodde att jag kunde spela quidditch. Jag säker begära mitt utträde ur laget det första jag gör i morgon."

Angelina som suttit och viskat något i Georges öra ryckte till och vred så snabbt på huvudet att hon och den ena Weasley-tvillingen krockade in i varandra. Med en grimas gned George tinningen som nu värkte från att deras huvuden kolliderat, något Angelina inte verkade lägga märke till. Inte nog med det så piskade hennes flätor till honom i ansiktet samtidigt som hon upprört lät ut ett bestört: "VA!"

"Du kan inte sluta, Ron!" utbrast Oliver misstroget och blängde på Ron. "Du har en skyldighet till ditt lag!"

"Jag gjorde inte det! Harry förklarade situationen", suckade Ron och skakade på huvudet.

"Om du går ur", sade Harry retligt, "kommer det bara finnas tre spelare kvar i laget." Och när Ron såg förbryllad ut sade han: "Jag har blivit avstängd på livstid från att spela. Och det har Fred och George också."

"Va?" tjöt Ron.

Hermione berättade hela historien för honom, för Harry stod inte ut med att berätta den igen. När hon hade slutat såg Ron mer plågad ut än någonsin.

"Det är mitt fel alltsammans…"

"Är det ett erkännande?"

"Åh, gör alla en tjänst och håll tyst för en gångs skull. Vad skulle det ens vara ett erkännande för? Han har inte gjort något. Istället för att slösa vår tid kan du dra till Azkaban och försöka få tillbaka din själ", snäste Fred och en tystnad föll över salen när alla stirrade mellan Fred och Umbridge.

Umbridge darrade och pekade med ett anklagande finger mot Fred, hennes ansikte skrynklat i ilska och illrött. "Du vågar… jag ska-"

"Ska vadå, Dolores?" avbröt McGonagall skarpt. "Jag kanske behöver påminna dig om att du förlorat rättigheterna att straffa eleverna? Jag kan erkänna att det var en osmaklig kommentar och för det kommer jag personligen anordna ett passande straff för vad som sades."

"Men professorn, du vet att det är sanningen!" protesterade Fred ilsket och hade McGonagall inte gett honom en skarp blick hade han fortsatt protestera.

"Ibland är sanningen bäst lämnad osagd, Weasley. Vi pratar senare om din bestraffning", sade McGonagall bestämt innan hon gestikulerade åt Demelza att fortsätta att läsa.

"Du tvingade inte mig at puckla på Malfoy", sade Harry ilsket.

"… om jag inte var så urusel på quidditch…"

"… det har ingenting med det att göra."

"… det var den där sången som fick mig att tappa fattningen…"

"Sluta låta som Harry."

"Vad ska det betyda?" protesterade Harry och stirrade förrått på Ginny som räckte ut tungan.

"Troligtvis att du alltid tar på dig skulden", sade Luna lugnt och Harrys förrådda blick vändes mot henne. "Du borde inte vara så hård mot dig själv, många gånger är det narglarnas fel."

"… den skulle ha fått vem som helst att tappa fattningen."

Hermione klev upp och gick fram till fönstret, bort från diskussionen, och såg hur snön virvlade ner mot fönsterrutan.

"Hör du, sluta prata om det nu!" utbrast Harry. "Det är illa nog, utan att du ska ge dig själv skulden för allting!"

"Nu vet du hur vi känner", påpekade Hermione med ett höjt ögonbryn.

Harry gned sig i nacken och mumlade fram ett "ledsen" utan att riktigt se på sina två bästa vänner som stirrade misstroget på honom, medan deras andra vänner brast ut i högt skratt.

Ron svarade ingenting utan satt bara och stirrade olyckligt på den fuktiga fållen på sin klädnad. Efter en stund sade han med dov röst: "Det här är det värsta jag har varit med om i hela mitt liv.

"Välkommen till klubben", sade Harry bittert.

"Det är bara quidditch", sade mrs Weasley och himlade med ögonen. "Det finns viktigare saker i livet."

"Det är klart att de-"

"BARA QUIDDITCH!" röt Oliver och stirrade med vilt uppspärrade ögon på mrs Weasley och Narcissa som börjat hålla med henne. "Quidditch är en del av deras liv! Bara quidditch! Magen att ens våg– ...umpf." Oliver stirrade ner på kudden som träffat honom mitt i ansiktet.

"Jag var tvungen om vi inte skulle vara här i evigheter", Alicia ryckte på axlarna och pratade över sina lagkamraters fnissningar medan resten av personerna i salen betraktade Oliver med något som verkligen liknade rädsla.

"Jaha", sade Hermione och hennes röst darrade lätt. "Men jag kan tänka mig en sak som kanske kan muntra upp er."

"Jag tvivlar något kan göra det", sade Dean med en grimas. "Hela den dagen var en katastrof."

"Jaså, verkligen?" sade Harry tvivlande.

"Ja", sade hon och vände sig bort från det kolsvarta, snöfläckiga fönstret medan ett brett leende spred sig över hennes ansikte. "Hagrid är tillbaka."

"Okej, det kan faktiskt hjälpa", erkände Dean med ett lätt skratt.

"Och det är ytterligare ett kapitel som är klart", sade Demelza och smällde igen boken med en lättad suck.

"Om Hagrid är tillbaka så är vi väldigt nära att läsa om framtiden nu", mumlade Ron till Harry och Hermione som nickade.

"Jag har en känsla av att nästa kapitlet är det sista som vi upplevt, det är för bara några dagar sen och vi har inte direkt gjort något efter det", instämde Harry med en grimas.

"Oroa dig inte, böckerna kan knappast bli värre än vad de redan varit och vi kommer förhoppningsvis kunna rädda en del liv", sade Hermione men både Harry och Ron märke hur hon gnagde på sin läpp frenetiskt.

Samtidigt gick Sirius lugnt fram till lärarbordet. "Minerva, jag skulle föredra att hämta kvastarna nu innan någon får chansen att gömma undan dem", sade han med en menande blick mot Umbridge som knöt händerna och grimaserade.

McGonagall nickade och reste sig upp. "Självklart, om du och pojkarna kan följa med så ska vi fixa det omedelbart. Jag vet vart hon har dem."

Umbridge harklade sig och sade alldeles sockersött: "Jag måste be om ursäkt, Minerva, men varför behöver mr Potter och mr och mr Weasley vara närvarande? De har inte tillåtelse att använda sina kvastar."

McGonagall kunde känna hur hennes öga ryckte och hon slöt ögonen och tog ett djupt lugnande andetag. "Nej, men jag vill att de verifierar att det är deras kvastar och att kvastarna är i samma skick som när de lämnade ifrån sig dem. Om ni ursäktar oss, det kommer inte ta lång tid, jag föreslår att ni andra fortsätter med nästa kapitel, Potter?"

Harry lyfte hastigt på sitt huvud och såg frågan i sin professors ögon. "Öh ja, jag tror det är en bra idé. Jag vet att vi hade en lång konversation med Hagrid och jag antar att det kommer vara en del av nästa kapitel så de kan läsa och jag kan fylla in er om det på vägen,"

McGonagall nickade mot Dumbledore och hon skyndade ut genom salen, tätt följd av Sirius, Fred, George och Harry och det sista de hörde innan dörren till stora salen svängde igen bakom dem var Dumbledores fråga om vem som ville läsa nästa kapitel.

McGonagall tog ett par djupa andetag när allas ögon inte längre vilade på dem och de var ensamma i korridoren. "Den kvinnan, jag svär att jag kommer förhäxa henne snart… mage att ifrågasätta efter vad hon gjort..."

"Säg bara till när du tänker göra det, för jag vill se det med egna ögon", sade Sirius i en för glad ton. "Fram tills dess kan vi bara göra hennes liv jobbigare och vi kan börja med att hämta pojkarnas kvastar."

McGonagall skakade på huvudet en gång innan hon började stegra iväg i en snabb takt och de fyra trollkarlarna fick halvspringa för att hinna med. "Nå Potter? Vad är det för konversation ni tre hade med Hagrid nyligen?" frågade hon och kastade en blick bakåt och hennes blick mjuknade en aning när han såg hans tvekan och oro. "Jag kommer knappast straffa er, Merlin ska veta att jag redan har mina misstankar om vart konversationen slutade upp baserat på allt annat vi läst."

Harry suckade, en del av honom ville inte avslöja det av rädsla för att det inte alls skulle tas upp i böckerna. "Vi listade ut vart han varit, och han berättade en del om sina möten med jättarna i somras…"

"Han träffade jättar?!" utbrast Fred och George i chock och tvärstannade halvvägs uppför en trappa.

"Försöker ni rekrytera jättar för Orden?" frågade George och såg mellan McGonagall och Sirius.

McGonagall snörpte på munnen men svarade medan hon viftade åt dem att fortsätta gå igen. "Vi undersöker alla möjligheter vi har. Kliv av här, det är snabbare. Jag borde inte vara förvånad men din talang att få reda på saker är bemärkelsevärd, Harry."

"Det bara händer, jag försöker inte att hamna i problem. Professor McGonagall, är du säker på att vi har gått rätt, är inte…?"

McGonagall höll upp en hand för att tysta honom och stannade framför en vägg där hon snabbt knackade på ett par stenar och en del av väggen sjönk långsamt ner i golvet och avslöjade en spiraltrappa i mörkret. "In mer er och raka vägen upp, öppna första dörren, tack."

Häpet steg alla fyra trollkarlar in, tätt följd av McGonagall som på insidan tryckte på en ny bricksten och väggen åkte sakta upp från golvet igen och förslöt dem i mörkret. "Lumos! Jag var inte medveten om den här genvägen. Det får mig att undra om vi missat några fler", sade Sirius en aning förvånat medan han höll trollstaven högt över deras huvuden så alla kunde se i det dimmade ljuset.

"Jag tänker låtsas som att jag inte hörde det och att det antyder att du känner till andra såna här versioner", suckade McGonagall. "Fred, tryck på tredje stenen ovanför räcket, två till vänster är du snäll."

"Inga problem, professorn", svarade Fred när han nådde den första avsatsen och långsamt sjönk en del av väggen ner och till hans förvåning befann de sig i bredvid kontoret för läraren i försvar mot svartkonster. De tågade långsamt ut och McGonagall förslöt väggen bakom dem.

"Vart kom ni ifrån!" en kvinna med yvigt hår och gråa ögon stirrade på dem och hade sin trollstav höjd mot dem. "Gå vidare, ni har inte tillåtelse att vara här."

McGonagall trängde sig fram så hon stod framför de andra. "Auror Hutton, det var ett tag sedan sist", sade hon och gav sin gamla elev ett litet leende. "Vi är bara här för att hämta tre kvastar som Dolores Umbridge beslagtagit, pojkarnas familjer har krävt tillbaka dem."

"Professor McGonagall", auror Hutton slappnade av en aning när hon såg sin gamla professor innan hon betraktade resten av gruppen, de två identiska rödhåriga unga männen, den mörkhåriga pojken som visade sig vara Harry Potter och… hon stelnade till när hon tog in den sista mannen. "Sirius Black."

Sirius gned sig i nacken med ena handen och vinkade nervöst med den vänstra medan han betraktade trollstaven. "Hej?"

Hutton lade huvudet på sne. "Jag ser att ryktena är sanna, jag var lite orolig när madam Bones sa att du var här, men jag har en känsla av att vi missat något viktigt. Snälla förhäxa ingen, för jag har inte tid eller lust att jaga efter dig", sade hon tillslut och sänkte sin trollstav.

"Det besvarar i alla fall min fråga ifall någon annan fått reda på att du förhäxade Umbridge", mumlade George för sig själv och Hutton stelnade till och började höja sin trollstav igen.

"Du kan slappna av Audrey. Om han inte hunnit före så hade jag nog gjort det själv", sade McGonagall avfärdande och Hutton höjde ett ögonbryn. "Vi hade precis fått reda på hur Umbridge hanterade straffkommenderingar. Tja, vi kan knappast klandra en gudfar som försvarar sin gudson."

"Jag hoppades verkligen att det bara var rykten, men det är väl ingen större överraskning med tanke på vem det handlar om. Ge mig en sekund", Hutton skakade på huvudet och vände sig mot dörren hon vaktade och öppnade den. "Walker, Kingsley. Har ni hittat några kvastar där inne? Vi har några ägare här som vill ha dem tillbaka."

"Det finns tre stycken fastkedjade inuti en garderob? Två äldre modeller och en åskvigg… vem låter en elev flyga runt på en åskvigg?" kom en dov röst inifrån kontoret och Hutton kastade en blick tillbaka mot gruppen där Harry, Fred och George nickade ivrigt.

"Kompensation för flera års missade födelsedagar och julaftnar", ropade Sirius och McGonagall suckade samtidigt som ett högt skrammel hördes inifrån kontoret och en man i fyrtioårsåldern med brunt hår som stod åt alla håll stack ut huvudet genom dörren och spärrade upp ögonen innan han kom ut helt och hållet.

"Det var som fan, Sirius Black! Du är allt en syn jag aldrig jag trodde jag skulle få se igen… jag måste säga, tidningarnas bilder matchar din personlighet bättre."

Harry gav ifrån sig ett ilsket läte och tog ett steg framåt innan han kände två händer på sina axlar som höll honom tillbaka. "Robert Walker - en auror för ministeriet? De måste vara desperata", sade Sirius lugnt med ett höjt ögonbryn, hans röst lätt färgad av skratt.

"Någon var tvungen att fylla på när du fick dig själv arresterad", svarade Walker och skakade på huvudet innan han steg närmare och hans ansikte bröt ut i ett varmt leende. "Du har ingen aning vilken syn för ömma ögon du är. Jag kunde inte tro att det var sant när det kom ut vad du gjort, men det verkar som om om det var förhastade slutsatser?"

Sirius vände sin blick ner mot Harry som fortfarande blängde på Walker, något som även Fred och George gjorde. "Ni kan slappna av pojkar, Robert är en gammal vän som alltid varit avundsjuk på mitt utseende och försökt få sig själv att må bättre genom att klanka ner på det."

Walker himlade med ögonen. "Och vilka har du med dig?" han vände för första gången blicken bort från Sirius och tog in de tre eleverna. "Ni två är Arthurs pojkar, eller hur? Är det inte ni två som är bannlysta från ministeriet? Och vem är… ah, Harry Potter. Ja, om det fanns några tvivel kvar om din oskyldighet så försvann de precis."

"Sirius?"

Sirius såg ner på Harry igen och log. "Robert är ett par år äldre än mig. Han gick sitt sista år här när vi började och han är en av de yngre aurorerna som gillar att följa reglerna, men har hjärtat på rätt plats. Om du inte kan hitta Tonks eller Kingsley är han den mannen du ska gå till istället."

"Bah, sentimentalitet", fnös Walker och viftade avfärdande med handen. "Vad gjorde ni pojkar för att få era kvastar fastbultade i väggen?"

"Hoppade på en Malfoy framför hela skolan efter han förolämpat våra familjer", sade George tveksamt medan Fred muttrande tillade: "en del av oss försökte bara."

Walker höjde på ett ögonbryn. "Ni är sannerligen er faders son, var väl bara tre år sen han gjorde något liknande mot Malfoy…"

"Kvastarna, mr Walker", avbröt McGonagall otåligt och Walker skakade på huvudet för att skingra sina tankar.

"En sekund bara, Kingsley håller på att överblicka dem, standard för att se om någon mixtrat med dem. Vi började ett tag innan ni dök upp så bör inte dröja mycket längre till. Vi har inte hittat något än så länge så ni kan ta dem. Jag bör hjälpa honom", sade Walker och försvann in i rummet igen.

Småpratandes mellan sig själva stod gruppen och väntade i ett par minuter innan dörren öppnades och Walker kom ut med tre kvastar i sin famn. "Inget fel på dem, inte! De behöver kanske putsas lite, men det är det enda."

"Tack så mycket!" sade Harry, Fred och George i kör medan de tog emot sin egna kvast och kollade över den. Som auroren hade sagt behövde de putsas, men annars var det ingen förändring på dem.

"Tack för hjälpen, Walker, Hutton, det uppskattas verkligen. Vi måste tyvärr skynda vidare, ha en fortsatt bra dag", sade McGonagall och föste gruppen tillbaka mot väggen som de kommit ut ur och föste in alla i mörkret efter att den hade öppnat sig. "Tredje avsatsen neråt är du snäll George."

"Ska vi inte tillbaka stora salen?" frågade George medan de började gå neråt i skenet av Sirius trollstav och passerade förbi avsatsen de förut kommit in genom.

"Vi gör ett stopp på vägen. Fyra stenar upp från räcket och en till höger, tack", svarade McGonagall och George lät sin hand löpa över stenarna innan han hittade den rätta och tryckte in den. Långsamt åkte en del av vägen bort igen. "Nu åt höger och sedan är det dörren längst bort."

"Professorn, vad ska vi göra på ditt kontor?" frågade Fred förvirrat när han insåg vart de befann sig.

"Lämna era kvastar här tills vi kan få ut dem ur slottet utan att Umbridge får tag på dem igen", svarade McGonagall bistert innan hon sköt ut handen och stoppade Sirius från att kliva in i kontoret. "Jag är ledsen, Sirius, men jag behöver ha en privat diskussion med pojkarna, du kan välja om du vill gå ner till salen eller vänta utanför."

De tre eleverna såg förvånat bakåt och Sirius höjde ett ögonbryn innan han nickade och tog ett par steg bakåt för att sjunka ner på golvet med ryggen mot den kalla stenväggen. McGonagall gav honom ett leende innan hon stängde dörren, viftade med trollspöt och två stolar flög fram och placerades bredvid den som redan fanns framför skrivbordet. Hon satte sig ner i sin egen stol. "Slå er ner, pojkar."

Harry, Fred och George satte sig nervöst ner och såg på varandra i tystnad, skruvade obekvämt på sig när tystnaden i rummet blev öronbedövande under McGonagalls skarpa blick.

"Professor McGonagall?"

McGonagall suckade och skakade på huvudet kort innan hon öppnade munnen. "Jag är skyldig er en ursäkt, pojkar. Speciellt dig, Harry."

"Professorn, du har inte…"

McGonagall avbröt snabbt. "Snälla säg inte att jag inte gjort något fel. Jag borde ha försvarat er bättre och märkt vad som pågick. Det är mitt jobb att se efter er och jag har inte skött det ordentligt."

"Professor McGonagall, du visste inte och vi, eller åtminstone jag, höll det hemligt med flit. Jag vet att du skulle försökt sätta stopp för det om du visste."

"Harry har rätt, professorn. Ingen berättade vad som pågick, hur skulle du kunna veta? Men… varför kallade du in oss hit ensamma för att be om ursäkt? Vi är inte de enda som... du vet", George knyckte med huvudet och avslutade inte sin mening medan han intresserat betraktade McGonagall.

Gryffindors elevhemsföreståndare log svagt och sorterade en hög med papper innan hon harklade sig. "Det stämmer, jag kallade inte in er hit till mitt kontor för att diskutera det. Det gäller era kvastar. Jag kan inte låta era familjer ta med dem hem, förstår ni, de är för otillgängliga där."

"Otillgängliga? Professorn, jag förstår inte, kommer inte Umbridge ta tillbaka dem?" frågade Fred och rynkade på pannan.

"Hon får mer än gärna försöka", sade McGonagall och snörpte på munnen.

"Och varför behöver de vara tillgängliga?" tillade George och såg förvirrat mellan sin kvast och professorn i förvandlingskonst.

McGonagall höjde på ett ögonbryn och till de tre pojkarnas förvåning började hon le. "Jo, jag tvivlar på att ni kan spela utan era kvastar."

Fred, George och Harry satt med öppna munnar och stirrade på henne i tystnad tills Harry fick fram "Spela utan kvastar?"

"Ja Potter, quidditch kräver att varje spelare har sin egna kvast och jag känner mig mer bekväm vid tanken på att ni tränar och spelar med era egna kvastar än några från skolans förråd."

"Men, men professorn, vi är förbjudna från att någonsin spela igen!" protesterade George och häpnaden i hans röst dolde den vanliga bitterheten han hade när han pratade om det.

"Av Umbridge, mr Weasley, förbjudna av Umbridge. Men eftersom kära Dolores har förlorat sina rättigheter att dela ut bestraffningar, jag ser ingen anledning till att låta hennes gamla bestå. Speciellt inte när andra spelare gjort omoraliska saker på planen förut, utan såna allvarliga konsekvenser. Saker som att imitera dementorer kommer till mitt minne", sade McGonagall lugnt och breda leenden började sprida sig i de tre elevernas ansikten.

"Professorn? Är du allvarlig? För du kan inte skämta om det här!"

McGonagall fnös misstroget. "Man skämtar inte om quidditch och jag har verkligen blivit fäst vid pokalen på min hylla. Jag tänker inte riskera att förlora den bara för att en kvinna har ett agg mot några av mina spelare."

"Kommer inte Umbridge att protestera?" frågade Harry tveksamt.

"Oroa er inte över det - jag tar hand om Umbridge. Planen var alltid att bryta spelförbudet hon satt upp, om inte i år åtminstone nästa år när hon skulle vara borta igen, baserat på tidigare professorer i det ämnet."

"Angelina kommer gråta av glädje när vi berättar!" sade Fred ivrigt .

"Angelina? Mer som att Oliver kommer börja gråta", fnös Harry och skakade på huvudet.

"Vi kan inte berätta för dem", avbröt George, och hans tvilling och Harry vände sig misstroget mot honom. "Vi kan inte riskera att Umbridge får veta det innan det är helt och hållet officiellt."

"Och att berätta mitt i salen skulle definitivt göra henne medveten", sade Fred långsamt och hans leende bleknade bort. "Vi får berätta ikväll för laget."

"Det är en bra idé, pojkar", instämde McGonagall med ett litet leende. "Vilket är varför jag har kvastarna hos mig."

Harry som varit tyst började le stort när han hörde sin professors ord.

"Fred, George. Minns ni Olivers plan från mitt första år?"

Fred och George började också le stort. "Med ett hemligt vapen? Det skulle vara perfekt!"

"Enda problemet är hur vi tränar utan att låta folk se att vi är tillbaka i laget… såvida vi inte använder rummet?" sade Fred fundersamt och kliade sig på hakan.

"Det skulle funka, och de tränar på planen? Vi behöver uppenbarligen diskutera det med dem, men det skulle funka", tillade George.

"Frågan är bara vilka får veta? Håller vi Mione och Lee exkluderade?" frågade Harry och bet sig i läppen.

"Det är något vi får ta med laget ikväll. Men vi är tillbaka och resten av skolan har ingen aning om det! Professor McGonagall, du får inte säga ett ord till någon av de andra professorerna!" sade George och vände sig bönande mot McGonagall som log stort.

"Självklart, de kommer inte höra ett ord från mig. Försök att hålla det hemligt den här gången är ni snälla", sade McGonagall med ett leende. "Jag ber bara att ni tränar så ofta ni kan."

"Du kan lita på oss, professor McG!" sade George ivrigt. "Och vi tre är vana vid hemligheter, så vi kommer kunna undvika att avslöja det i salen. Vi kanske borde återvända nu?"

"En sekund bara, jag är rädd att jag måste straffa Fred för hans kommentar tidigare idag."

"VA? DU VET ATT HON FÖRTJÄNADE DET!" protesterade Fred misstroget och korsade armarna trotsigt.

"Sitt ner igen, jag måste bestraffa dig eftersom det skedde så öppet. Så jag har inget annat val än att tvinga dig att se till att din och resten av ditt lags kvastar är i toppskick för nästa match. Hur det sker bryr jag mig inte om men det är ditt ansvar att se till att de är polerade och inte en kvist är ur plats."

"Hur är det en bestraffning?" protesterade George misstroget och Fred armbågade honom i sidan.

"Jag har fått höra att elever avskyr att polera som straff, att det tar sån lång tid", sade McGonagall och blinkade med ena ögat innan hon reste sig upp. "Lämna era kvastar i hörnet så länge. Det är dags att återvända till salen."

Harry, Fred och George ställde snabbt ifrån sig sina kvastar och skyndade ut genom dörren som McGonagall höll upp samtidigt som Sirius reste sig från golvet. Han kastade en blick över dem tre men fann inget som avslöjade vad som hade diskuterats inne på McGonagalls kontor de senaste minuterna. Han slängde en arm över Harrys axlar med ett leende och tanken att han skulle få veta vad som diskuterats i salen, troligtvis något om straffkommenderingarna de haft under året. Tillsammans skyndade de fem personerna genom slottet mot stora salen för att ansluta sig än en gång till läsningen.

---

AN: Och det var det här kapitlet. Det tog sin tid men nu är det här. Och Harry, Fred och George är tillbaka i laget!

Jag vill även ge Frida ett gigantiskt tack, som vanligt gjorde hon ett fantastiskt jobb men jag vill verkligen understryka det den här gången med utdraget där mr Weasley reflekterar över hur samhället ser på honom och varför. Jag hade skrivit väldigt kort om det och hon, den ängeln som hon är, hoppade in och utvecklade det så det blev en fantastisk insyn i hans tankar. Frida du är bäst!