Hogwarts läser HP: Fenixorden

by lealover1

Remus förgiftning fortsätter och medan alla nu vet att Voldemort är tillbaka finns det fortfarande obesvarade frågor: hur ska de bekämpa Voldemort, varför dolde Ministeriet sanningen, vem förgiftade Remus och kommer Umbridges herravälde äntligen störtas? Harry och hans vänner söker efter svaren på alla frågor och avslöjar ännu fler sanningar längs vägen, men kommer det vara i tid?

28. St Mungos sjukhus

Innocentmelody: Hej, att höra dig säga det betyder jättemycket och jag kan just nu inte sluta le över dina otroligt fina ord samtidigt som jag inte riktigt kan tro att sånt högt beröm är menat för mig. Att hålla mig till originalverket är viktigt för mig då jag älskar den världen men som sagt vill jag samtidigt även fylla i luckor. Förhoppningvis kommer det här kapitlet stilla di hunger för tillfället ;)

Thalia606: Jag hoppas att huvudvärken har lämnat dig ifred nu för att ha huvudvärk är verkligen hemsk. Och jag förstår att du inte vill vara inne när det är sånt fint väder ute, själv jobbade jag när vi hade sånt fint väder så var fast inne på vardagarna så försökte vara ute hela helgerna, vilket är en anledning till varför det här kapitlet dröjde.
Kul att du gillade deras reaktioner, det kändes naturligt att de skulle tycka det var pinsamt att något sådant skulle läsas upp, speciellt när de kommit överens om att bara vara vänner. Jag har en känsla av att Harry inte kommer vara jättebekväm med nästa bok då den lägger en hel del fokus på hans känslor kring Ginny.
Fred och George är för mig två personer som har väldigt starka känslor men de hanterar det ofta med skämt och skratt, vilket gör deras reaktioner så mycket starkare när de visar sin sorg och ilska som exempel. Jag har inte än riktigt börjat fundera på hur de kommer reagera på Freds död, men jag vet att de kommer ta det väldigt hårt, speciellt George.
Ha det bra så länge Thalia, kram Lea

IdaEN: Skulle inte kalla dig lat, du skrev ändå en kommentar innan jag hann uppdatera igen ;) Men jag är glad att du gillade kapitlet och hoppas att du kommer gilla det här med :D

Merinus: Det var så lite, jag är bara glad att du gillade kapitlet :)

Tinsy-Girl: Jag vet ärligt talat inte vad 2020s problem är? Det känns som om varje månad försöker överträffa sig själv, och inte på ett positivt sätt. Har någon kontrollerat Maya-kalendern för att kolla om de inte syftade på att jorden skulle gå under 2020 istället för 2012? Nej men mer seriöst, medan det här året är väldigt speciellt och udda så händer det ändå en del positiva saker, ozonlagret har börjat läka ihop mer . Och om mina kapitel kan muntra upp er är jag bara tacksam för det.
Jag var bara tvungen att ha med den kommentaren för den är så klassisk, men jag var där emot inte medveten om den är så guld värd på grund av skådespelarnas oförmåga att hålla masken.
Just ja, han har blivit pappa. Jag minns att jag såg något kort om det men läste inte på om det. Men ett stort grattis till dem.

Im a Hufflepuff: Aww tack så mycket, det gör mig så glad att du gillar det.

Karen potter 97: It was no problem, I really do like writing this story and try to do it as much I can between real life. The battle in the ministry is something I myself is looking forward too and I can barely wait to get there.

Linneagb: Tack så mycket för dina fina ord! Sarah och Nick har ett väldigt gulligt förhållande :) Jag gillade förra kapitlet för det händer så många små, viktiga saker i det men det här kapitlet var också kul att skriva för det fokuserar lite mer på känslor, i min uppfattning i alla fall. Det enda svåra med framtiden nu är att komma ihåg att ingen karaktär längre är medveten om vad som kommer hända, vilket är lite utmanande. Tack så mycket, tentan gick bra och är godkänt på allt :D

Friday2220: Som vanligt så hjälpte du mig att få till allting bra i slutet och jag uppskattar din hjälp. Relationerna mellan karaktärerna är för mig det viktigaste att få med för utan det känns hela det här projektet meningslöst.
Du skämtade inte när du sa att det inte skulle ta lika lång tid att betaläsa, jag var chockad över hur snabbt du fixade det här kapitlet. Kommer hålla ögonen öppna för det ifall du skriver det, det låter intressant.
Kram på dig
Elvira

---

AN: Hej alla, nästa kapitel är äntligen här. Tog lite längre tid än vad jag planerat då jag jobbat fulltid men bättre sent än aldrig.

Så jag vet inte om alla varit medvetna om det men Rowling har uttryckt sig transfobiskt på twitter på senaste tiden och jag vill bara ta tiden och säga att jag inte stödjer de åsikterna och tar avstånd från det. Alla är välkomna här oavsett hur man identifierar sig eller vilken etnicitet och sexuell läggning man har.

---

Sen det förra kapitlet har vi även haft två födelsedagar till and oss så det här kapitlet är dedikerat till två underbara tjejer som varit här i flera år.

Frida: Grattis på din födelsedag i efterskott! Du är utan tvekan den bästa beta-läsaren jag kunde ha bett om att få men framförallt så är du en underbar person och jag är glad att jag lärt känna dig!

Linneagb. Grattis i efterskott! Du har varit här en lång stund och jag uppskattar alltid dina kommentar, jag hoppas verkligen att du har haft en underbar födelsedag tillsammans med din familj.

---

"Professorn, jag kan läsa nästa kapitel, så behöver vi inte tjafsa om det", erbjöd sig Katrina Winslet och alla ögon vände sig mot den unga kvinnan iklädd Hufflepuffs färger.

"Självklart. Här", sade Alice omedelbart och lämnade hastigt över boken åt Katrina som tog ett djupt andetag innan hon slog upp rätt sida och slappnade av en aning när hon såg titeln.

Sankt Mungos sjukhus

"Betyder det att han överlever?" frågade Ron, vars hy var ljust grön, och såg sig omkring.

"Det måste det, eller hur? Finns ingen annan anledning att vara där", svarade Percy i en darrig

ton och knäppte händerna som darrade i hans knä.

"Det finns inget som säger vilket skick han är i", påpekade Bill nervöst och kastade ideliga blickar mot sin pappa som som nästan var helt orörlig där han satt försänkt i djupa tankar - blicken fäst på boken och tydligt oroliga rynkor i pannan - medan hans fingrar omedvetet rörde sig över mrs Weasleys handrygg.

Harry var så lättad över att hon tog honom på allvar att han inte tvekade utan genast hoppade ur sängen, drog på sig sin morgonrock och satte tillbaka glasögonen på näsan.

"Weasley, det är bäst att du också följer med", sade professor McGonagall.

"Det finns inget som skulle kunna stoppa mig från att följa med", sade Ron i en darrande ton.

"Om någon säger ifrån vet du vart manteln finns", sade Harry utan att se på sin bästa vän.

De följde efter professor McGonagall förbi Nevilles, Deans och Seamus tysta gestalter, ut ur sovsalen, nerför spiraltrappan, in i uppehållsrummet, genom porträtthålet och vidare genom Den tjocka damen månbelysta korridor. Harry kände det som om paniken inom honom kunde välla över i vilket ögonblick som helst. Han ville springa, ville ropa på Dumbledore, mr Weasley låg och blödde medan de vandrade fram är utan brådska, och tänk om de där huggtänderna (Harry ansträngde sig hårt för att inte tänka: Mina huggtänder) hade varit giftiga?

"Om... om de är giftiga. Men han överlever, så de borde inte vara det."

"Men i förra kapitlet sa du att de var giftiga?" protesterade en elev och Charlie gav ifrån sig en ilsken fräsning och: "Håll käften!"

De gick förbi mrs Norris, som riktade sina lampliknande ögon mot dem och fräste svagt, men professor McGonagall sa: "Schas!" Mrs Norris slank i väg in i skuggorna, och efter ett par minuter var de framme vid det fula stenmonstret som vaktade ingången till Dumbledores kontor.

"Snurrande surrbi", sa professor McGonagall.

"Alltid godis", muttrade Gabriel lågmält. I vanliga fall skulle han ha gjort en stor sak av det, men han visste att det inte var läge nu.

Stenmonstret fick plötsligt liv och hoppade åt sidan. Väggen bakom delade sig mitt itu och avslöjade en stentrappa som oavbrutet rörde sig uppåt som en spiralrulltrappa. Alla tre klev upp på de rörliga trappstegen, väggen slöts med ett dovt ljud bakom dem och de förflyttades uppåt i snäva cirklar tills de kom fram till den blankpolerade ekdörren med portklappen i form av en grip. Trots att det nu var långt över midnatt hördes det ett riktigt babbel av röster inifrån rummet. Det lät som om Dumbledore underhöll minst ett dussin gäster.

"Det är bara porträtten", sade Remus utan att ta blicken ifrån boken.

"De kommer antagligen kunna hjälpa till att hitta Arthur", instämde Sirius i en allvarlig ton men med ett leende som var menat att vara lugnande riktat mot familjen Weasley.

"Hur kan de hjälpa?" frågade Ron och såg förvirrat mot mannen.

"De har dubbletter av sina tavlor", förklarade Sirius vänligt. "De kommer kunna hämta hjälp åt er pappa."

"Och de är alltid redo att hjälpa", instämde Remus och gav Weasleybarnen vad han hoppades var ett lugnande leende.

Umbridge stirrade skrämt mellan boken och medlemmarna i Fenixorden. Informationen om att tavlorna av gamla rektorer hade dubbletter av sina porträtt var något hon inte reflekterat över tidigare, men hon visste vad det innebar, vad mördaren och brottslingen undvikit att säga högt. De kunde använda porträtten för att spionera på högt uppsatta inom Ministeriet och använda det som utpressningsmaterial för att så småningom ta över. "Jag kan inte låta det hända. Men det är för riskabelt för att varna Fudge, då någon kanske råkar höra mig… nej, jag måste göra mig av med Dumbledore och flytta porträtten från rektorns kontor till en säker plats där någon med rätt säkerhetsnivå kan sköta om dem… men om Dumbledore är borta finns det ingen anledning att flytta porträtten, de kan komma till nytta för mig…", Umbridge nickade för sig själv, nöjd med de beslut hon kommit fram till.

Professor McGonagall knackade tre gånger och rösterna tystnade tvärt som om någon hade stängt av dem allihop. Dörren gick upp av sig själv och professor McGonagall ledde in Harry och Ron.

Dumbledore kunde inte låta bli att le en aning trots den seriösa situationen.

"Du uppmuntrar deras kärlek för skvaller allt för mycket, Albus", muttrade McGonagall ur mungipan utan att vrida på huvudet, hennes blick fäst på boken.

Rummet låg i halvdunkel. De underliga silverapparaterna som stod på bord runt omkring var tysta och stilla utan att surra eller sända ut puffar av rök som de brukade göra. De gamla rektorerna på porträtten som täckte väggarna halvsov innanför sina ramar. På sin pinne bakom dörren slumrade en praktfull rödgyllene fågel, stor som en svan, med huvudet under vingen.

"Å, är det ni, professor McGonagall ... och ... aha."

"Jag tvivlar att du förväntade dig dem", sade Sprout och höjde på sina ögonbryn medan hon vände sig mot rektorn.

Dumbledore knäppte fingrarna under hakan. "Ja och nej, kan jag tänka mig. Att Minerva skulle knacka på är ingen större överraskning, men att mr Potter och mr Weasley skulle följa med är inte lika förväntat, å andra sidan har jag misstänkt att det ögonblicket skulle komma."

Sprout rynkade på pannan, förbryllad över svaret och när hon såg sig omkring på sina kollegor märkte hon att de var lika förvirrade över det kryptiska svaret.

Dumbledore satt i en högryggad stol bakom sitt skrivbord. Han lutade sig fram, in i skenet från de levande ljusen som lyste upp pergamenten framför honom. Han bar en praktfullt broderad nattrock i purpur och guld över en snövit nattskjorta men verkade klarvaken, med sina genomträngande ljusblå ögon uppmärksamt fästa på professor McGonagall.

"Professor Dumbledore, Potter har haft en ... en sorts mardröm", sa professor McGonagall. "Han säger ..."

"Harry kommer inte att gilla det", muttrade Lee och tuggade nervöst på sin underläpp.

"Det var inte en mardröm", sa Harry hastigt.

Professor McGonagall vände sig om och såg lätt ogillande på Harry. "Nå, då så, Potter, berätta själv för rektorn om det."

"Du kanske borde låtit henne förklara", föreslog Dorea försiktigt och Harry rodnade svagt, något som gav honom lite färg i ansiktet igen.

"Ledsen, professorn", mumlade han lågmält utan att höja blicken från golvet.

"Det är okej, Potter, jag kan förstå att du var, eller kommer vara, rädd", sade McGonagall bestämt och Harry gav nickade snabbt på huvudet i en sån liten rörelse att den knappt syntes.

"Jag ... jo, jag sov faktiskt", sa Harry, och trots sin skräck och sin förtvivlade önskan att få Dumbledore att förstå var han lite irriterad över att rektorn inte såg på honom, utan satt och granskade sina egna hopflätade fingrar. "Men det var inte en vanlig dröm, den var verklig, jag såg det hända ..." Han drog ett djupt andetag. "Rons pappa, mr Weasley, har blivit angripen av en jätteorm."

Orden tycktes eka i luften när han väl hade uttalat dem, de lät lite löjliga, till och med komiska. Det blev en paus. Dumbledore lutade sig bakåt och stirrade tankfullt i taket. Ron tittade från Harry till Dumbledore, chockad och vit i ansiktet.

"Du hörde allt i förra kapitlet", påpekade McLaggen och Hermione greppade hårt tag i Rons hand för att hindra honom från att ställa sig upp och konfrontera den andra trollkarlen.

"Om man saknar kontexten från drömmen är det inte konstigt att Ron inte förstått vad som händer", sade Charlus bestämt. "Ingen annan än Harry är vid den tidpunkten medveten om drömmens innehåll så de kan omöjligen veta eller förstå allvaret."

"Hur såg du det här?" frågade Dumbledore stilla, fortfarande utan att titta på Harry.

"Intressant fråga", mumlade Tonks och såg förvånat mot Dumbledore, som riktade all sin uppmärksamhet mot boken och verkade lyssna noggrant.

"Ja ... jag vet inte", sa Harry, ganska argt. Vad spelade det för roll? "Inuti huvudet, antar jag."

"Du missförstår mig", sa Dumbledore, fortfarande i samma lugna ton. "Jag menar, kan du komma ihåg ... öh ... var du befann dig när du såg det här angreppet? Stod du kanske bredvid offret eller tittade du ner på det hela uppifrån?"

Det var en så underlig fråga att Harry bara gapade, det var nästan som om Dumbledore visste ...

"Jag var ormen", sa han. "Jag såg alltsammans ur ormens synvinkel."

"Ifall det kommer ut kommer det vara Slytherins arvtagare om igen", mumlade George svagt och Fred ökade kraften i sitt grepp om sin tvillings arm.

"Säg inte så, du ger folk idéer", mumlade han innan han blev tyst igen och fortsatte att betrakta sin pappa oroligt.

Ingen annan sa något under ett ögonblick. Sedan tittade Dumbledore på Ron, som fortfarande var mycket blek om nosen, och sa med ett nytt och skarpare tonfall: "Är Arthur allvarligt skadad?"

"Det låter som om du tar honom mer allvarligt nu, varför?" frågade Narcissa och såg upp mot Dumbledore med en frågande blick.

"Jag kan bara svara utifrån de tankar jag har nu men svaret kring hur han såg allting bekräftar för mig att det inte var en vanlig mardröm"

"Så du tror att Arthur verkligen har blivit attackerad?" frågade Dorea spänt.

Dumbledore suckade och slöt ögonen för ett par sekunder innan han motvilligt svarade. "Jag är övertygad om det."

"Ja ", sa Harry med eftertryck.

Varför hade de så svårt att fatta, insåg de inte hur mycket man blödde när så där långa gifttänder genomborrade ens sida? Och varför kunde inte Dumbledore visa honom den respekten att se på honom?

"Albus?" krävde Charlus och stirrade på den gamle mannen.

"Ett misstag från min sida, det skulle inte förvåna mig om boken går igenom det ganska snart", suckade Dumbledore och skakade på huvudet. "Jag har mina anledningar, men jag förstår nu att det har varit ett misstag."

Men Dumbledore reste sig upp, så hastigt att Harry hoppade till, och tilltalade ett av de gamla porträtten som hängde alldeles uppe vid taket. "Everard?" sa han skarpt. "Och du också, Dilys!" En trollkarl med gulblekt ansikte och kort svart lugg och en äldre häxa med långa silvervita lockar i ramen bredvid, som båda verkade ha varit djupt insomnade, öppnade omedelbart ögonen. "Hörde ni?" frågade Dumbledore.

Trollkarlen nickade. Häxan sa: "Naturligtvis."

"Mannen har rött hår och glasögon", sa Dumbledore. "Everard, du måste slå larm, se till att han hittas av rätt personer …"

"Åh, jag tänkte inte ens på det, det komplicerar saken", muttrade Tonks och kastade en skrämd blick mot mr Weasley.

"Vad spelar det för roll?" frågade Katie nervöst.

"Han kan bli arresterad i värsta fall", svarade Remus allvarligt och Weasleybarnen utbytte ytterligare en skrämd blick.

"Eller lämnas kvar för att dö", muttrade Sirius tyst och kastade en blick mot Umbridge som frenetiskt satt och skrev på ett pergament.

Båda nickade och rörde sig sidledes ut ur sina ramar, men i stället för att dyka upp på tavlor bredvid (vilket brukade vara fallet på Hogwarts) visade sig ingen av dem igen. Inuti den ena ramen fanns nu ingenting annat än ett mörkt draperi i bakgrunden och inuti den andra en stilig läderfåtölj. Harry lade märke till att många av de andra rektorerna på väggarna ideligen kastade förstulna blickar på honom trots att de snarkade och dreglade på det mest övertygande sätt, och han förstod plötsligt vilka som hade pratat när professor McGonagall knackade på dörren.

"Du brukar vara snabbare med att lägga märke till sådant."

"Åh, håll klaffen McLaggen, han har precis vaknat från någon mardröms-vision-grej", snäste Oliver och knöt händerna hårt.

"Jag kommenterade bara", protesterade McLaggen och blängde på den gamla quidditchkaptenen.

"Kan ni bara hålla käften så vi får veta vad som händer med pappa!" fräste Ginny och alla tystnade omedelbart.

"Everard och Dilys var två av Hogwarts mest berömda rektorer", sa Dumbledore, som nu svepte runt Harry, Ron och professor McGonagall fram till den praktfulla sovande fågeln på sin pinne bredvid dörren. "Bådas ryktbarhet är så stor att det hänger porträtt av dem även på andra viktiga trollkarlsinstitutioner. Eftersom de kan förflytta sig mellan sina egna porträtt kan de tala om för oss vad som sker på andra ställen."

"Men mr Weasley kan finnas var som helst", sa Harry.

"Och jag kan redan nu nästan säga med hundra procent säkerhet vart han kommer vara", sade Dumbledore hastigt och gav familjen Weasley ett lugnande leende.

"Så ni kommer hitta honom?" frågade Percy i en lågmäld ton.

"Vi kommer göra allt i vår makt för att hitta honom - och nu - för att förhindra det från att hända från första början."

"Var så goda och slå er ner", sa Dumbledore som om Harry inte hade sagt något. "Det kan dröja flera minuter innan Everard och Dilys är tillbaka. Professor McGonagall, skulle ni kunna ordna fram några extra stolar?"

Professor McGonagall drog fram sin trollstav ur fickan på morgonrocken och viftade med den. Tre stolar dök upp ur tomma intet, av trä och med raka ryggar, helt olika de bekväma chintzfåtöljer som Dumbledore hade trollat fram vid Harrys förhör. Harry satte sig och betraktade Dumbledore över axeln. Dumbledore strök nu över Fawkes fjäderprydda gyllene huvud med ett finger. Fenixfågeln vaknade omedelbart. Han sträckte sitt vackra huvud högt och iakttog Dumbledore med lysande, mörka ögon.

"Vi behöver förvarningar", sa Dumbledore mycket lågt till fågeln. Ett eldsken flammade upp och fenixen försvann.

"Förvarningar?", frågade Alicia lågmält och såg sig omkring, ovillig att stoppa upp läsningen och förlänga familjen Weasleys lidande.

"Om Umbridge antagligen", muttrade Katie tillbaka och kastade en ilsken blick mot den rosaklädda kvinnan.

"Jag vill inte ens tänka på vad hon kommer göra", mumlade Alicia och rös vid bara tanken.

Umbridge stannade upp i sitt skrivande och kastade en blick mot Harry och Ron. "Borde bli relegerade, pojken använder uppenbarligen mörka krafter och det är bara en tidsfråga innan han spridit det till Weasleypojken, Någon måste stoppa dem innan det är för sent."

Dumbledore lyfte nu upp en av de bräckliga silverapparaterna, vars funktion Harry aldrig hade känt till, bar fram den till skrivbordet, satte sig ner mitt emot dem igen och slog lätt på den med spetsen på sin trollstav. Apparaten vaknade genast till liv med rytmiska pinglande ljud. Pyttesmå puffar av blekgrön rök stöttes ut ur det minimala silverröret högst upp. Dumbledore iakttog den noga med rynkad panna. Efter några sekunder blev de små puffarna en stadig ström av rök som tätnade och ringlade ihop sig i luften ... ett ormhuvud växte fram ur röken och öppnade munnen på vid gavel. Harry undrade om apparaten bekräftade hans historia, han tittade ivrigt på Dumbledore efter ett tecken på att det var så, men Dumbledore såg inte upp.

Dumbledore rynkade på pannan och lutade sig tillbaka i stolen med en tung suck. "Måste prata med honom om att undervisa Harry i Ocklumenering snart, finns ingen anledning att fördröja det längre."

"Naturligtvis, naturligtvis", mumlade Dumbledore, tydligen för sig själv, medan han fortfarande iakttog strömmen av rök utan att verka överraskad. "Men i grund och botten åtskilda?"

"Vad menas med det?" frågade Hermione och vände sin uppmärksamhet bort från Ron.

"Det är en diskussion mellan mig och Harry som kommer att ske när tiden är rätt för det", svarade Dumbledore bestämt och gav alla en varnande blick för att stoppa dem från att fråga mer om det.

Harry blev inte klok på vad Dumbledore menade med det sista. Men rökormen delade sig ögonblickligen i två ormar, som slingrade sig och böljade i den mörka luften. Med en min av bister tillfredsställelse gav Dumbledore apparaten åter ett lätt slag med trollstaven, det pinglande ljudet avtog och dog ut och rökormarna förtunnades, blev till ett formlöst dis och försvann. Dumbledore ställde tillbaka apparaten på sitt spinkiga lilla bord. Harry såg att många av de gamla rektorerna på porträtten följde honom med blicken och sedan snabbt låtsades sova igen när de förstod att Harry betraktade dem. Han ville fråga vad den konstiga silverapparaten var till för, men innan han hann göra det kom det ett rop högt uppifrån väggen till höger om dem. Trollkarlen som hette Everard hade dykt upp i sitt porträtt igen, han flåsade lätt.

Tystnaden i salen blev tyngre, det var som om alla höll andan i väntan på svar om vad som skulle hända med mr Weasley. Ingen skruvade på sig och det enda som hördes var ljudet av Katrinas stämma när hon läste från boken.

"Dumbledore!"

"Vad har hänt?" frågade han genast.

"Jag skrek tills nån kom springande", sa trollkarlen och torkade av pannan på draperiet bakom sig, "och sa att jag hade hört nånting röra sig på nedersta våningen – de visste inte om de skulle tro mig men gick ner för att kontrollera – du vet ju att det inte finns några porträtt där nere att titta från. Hur som helst bar de upp honom några minuter senare. Det ser illa ut, han är täckt av blod, jag kilade vidare till Elfrida Craggs porträtt för att få en bra utkiksplats när de gav sig i väg ..."

Alla i familjen Weasley bleknade ännu mer. Mrs Weasley snyftade oavbrutet och hade begravt ansiktet i sin makes bröst. Bill gömde sitt ansikte i Fleurs hår medan Charlie gömde ansiktet bakom sina händer. Luna och Hermione hade fullt upp att försöka hålla Ginny och Ron lugna samtidigt som Fred och George kröp ännu närmare, det var nu svårt att avgöra var de började och slutade. Percy stirrade istället rakt fram utan att verka se något, hans ögon var helt blanka. Mr Weasley försökte svälja kring den stora klumpen i halsen när han såg sin familjs reaktioner. Hans ögon brände något hemskt, men han blinkade ett flertal gånger för att tvinga tillbaka tårarna, han kunde inte låta sin rädsla synas. Nu, om något, var tillfället att visa sin styrka och hjälpa sin familj, han behövde vara stark för deras skull.

"Bra", sa Dumbledore när Ron gjorde en krampaktig rörelse. "I så fall bör Dilys ha sett honom komma, antar jag."

Några ögonblick senare hade också häxan med silverlockarna dykt upp i sitt porträtt igen. Hon sjönk hostande ner i fåtöljen och sa: "Ja, de har fört honom till Sankt Mungos, Dumbledore. De bar honom förbi mitt porträtt ... han ser väldigt dålig ut."

"Tack ska du ha." Dumbledore vände sig mot professor McGonagall. "Minerva, jag måste be dig att gå och väcka de andra barnen Weasley."

"Tack och lov, jag trodde vi inte skulle bli väckta", sade George i en skakig röst.

"Vi försöker meddela våra studenter om att deras familjemedlemmar råkat ut för något så fort vi fått konkret information om det", sade McGonagall allvarligt och lät långsamt sin blick svepa över hela salen.

"Ja, naturligtvis." Professor McGonagall reste sig och gick snabbt mot dörren.

Harry sneglade på Ron, som såg förfärad ut.

"Och Dumbledore ... hur ska vi göra med Molly?" sa professor McGonagall och hejdade sig vid dörren.

"Det blir en uppgift för Fawkes när han har slutat hålla utkik efter alla som närmar sig", sa Dumbledore. "Men hon kanske redan vet, hon har ju den där utmärkta klockan."

Mrs Weasley snörvlade förtvivlat. Enda sen i juni hade hon varje dag fruktat att kolla på klockan, av rädsla för vad den skulle visa. Att hon skulle få återuppleva den skära skräcken hon känt nästan tre år tidigare när hon kommit in efter att ha matat kycklingarna för att se Ginnys visare peka på dödsfara. Korgen med nyplockade ägg hade fallit ur hennes händer men hon hade aldrig kunnat minnas ljudet av äggen som gick sönder, hade bara sett äggen krossade på golvet - krossade som hennes hjärta hade varit i det ögonblicket. Arthur hade kommit hemrusande och funnit henne snyftandes på golvet, omgiven av röran… mrs Weasley rös vid minnet och skakade på huvudet. Än idag, trots de många skrubbningarna hon gjort av golvet, kunde hon svära på att det fortfarande gick att se fläckar från äggen.

Harry förstod att Dumbledore syftade på klockan som inte visade tiden utan i stället i vilka omständigheter och på vilken plats de olika medlemmarna i familjen Weasley befann sig, och med ett sting i hjärtat tänkte han att mr Weasleys visare just nu måste peka på dödlig fara. Men det var mycket sent. Mrs Weasley låg nog och sov och tittade inte på klockan. Harry blev alldeles kall när han mindes hur hennes boggart förvandlades till mr Weasleys livlösa kropp, med glasögonen på sned och blod som strömmade nerför ansiktet ... men mr Weasley skulle inte dö, det kunde helt enkelt inte få ske.

"Jag uppskattar det verkligen, Harry, men alla dör någon gång", sade mr Weasley lågmält.

Harry ryckte till men fortsatte att stirra på golvet. "Jag vet, jag vill bara inte att ni ska… ingen förtjänar att förlora sina föräldrar för tidigt."

Mr Weasley log sorgset men avhöll sig från att säga något mer. Han hade en känsla av att Harry inte skulle uppskatta några uppmuntrande ord just nu och vad fanns det än att säga? Att han hade rätt i att ingen förtjänade det? Pojken hade trots allt egen erfarenhet av att mista sina föräldrar för tidigt.

Dumbledore stod nu och rotade i ett skåp bakom Harry och Ron. Han dök fram från det med en svärtad gammal kittel som han försiktigt satte ner på skrivbordet. Han lyfte trollstaven och mumlade: "Portus! "

"En olaglig flyttnyckel", flämtade Umbridge med glädje i blicken.

"Tid var troligtvis väsentligt", svarade Dumbledore lugnt utan att vända sig mot Umbridge. "Och får jag påminna om att inget av det här har hänt ännu."

"Professor Dumbledore, har ni ens tillåtelse att skapa flyttnycklar?" frågade Su Li intresserat och Dumbledore gav henne ett leende.

"Jag är inte helt säker på ifall Ministeriet tagit ifrån mig det privilegiet eller inte, om jag ska vara ärlig. Jag har åtminstone haft tillåtelse förut och inte fått något meddelande som explicit säger att jag inte får göra det", svarade han i en glad ton som var lite för glättig för att vara sann.

Kitteln darrade ett ögonblick och började lysa med ett underligt blått ljus, sedan lade sig darrningen och den blev stilla, lika kompakt svart som förut. Dumbledore stegade fram till ett annat porträtt, den här gången av en trollkarl med slipat utseende och spetsigt skägg, avmålad framför ett Slytherinbaner i grönt och silver. Han sov tydligen så djupt att han inte hörde när Dumbledore försökte väcka honom.

"Phineas. Phineas ." Invånarna i porträtten som kantade rummet låtsades inte längre sova. De flyttade sig runt innanför sina ramar för att bättre kunna se vad som hände. När trollkarlen med det sluga utseendet fortsatte att spela sovande ropade några av dem också hans namn.

"Phineas! Phineas! PHINEAS !"

"Klart han skulle ignorera dig", muttrade Sirius och skakade irriterat på huvudet.

Han kunde inte låtsas längre, han ryckte dramatiskt till och spärrade upp ögonen. "Ropade nån?"

"Borde han inte svara om rektorn pratar med honom?" frågade Sinistra med rynkad panna.

"Jo, det borde han", instämde McGonagall ogillande.

"Det är Phineas, jag har alltid sagt att han försöker försvåra allting för sin egna underhållning", påpekade madam Hooch och skakade på huvudet.

"Jag måste be dig att besöka ditt andra porträtt igen", sa Dumbledore. "Jag har ett nytt meddelande."

"Besöka mitt andra porträtt?" sa Phineas med pipig röst och gav ifrån sig en lång låtsasgäspning (medan hans blick vandrade runt rummet och fastnade på Harry). "Nej, Dumbledore, jag är alldeles för trött i natt." Någonting i Phineas röst lät bekant för Harry, var hade han hört den förut? Innan han hann tänka efter, bröt porträtten på de omgivande väggarna ut i en storm av protester.

"Du har varit på kontoret förut", påpekade Gabriel med en axelryckning.

"Jo, men det hade med porträttet att göra, inte platsen", mumlade Harry och Gabriel rynkadde förbryllat på huvudet.

"Ordervägran, min herre!" röt en korpulent, rödnäst trollkarl och hötte med nävarna. "Fanflykt!"

"Vi är moraliskt förpliktade att tjäna den nuvarande rektorn!" skrek en skröplig gammal trollkarl som Harry kände igen som Dumbledores företrädare, Armando Dippet. "Skamligt, Phineas!"

Umbridge log hånande och strök hårt under det senaste ordet ett flertal gånger med sin fjäderpenna. Det var allt bevis hon behövde för att veta att tavlorna spionerade åt Dumbledore. Hon såg sig om i salen och log ännu bredare när hon såg att ingen annan verkade ha insett det faktumet, vilket passade henne perfekt.

"Ska jag övertala honom, Dumbledore?" ropade en häxa med stickande ögon och höjde en ovanligt tjock trollstav som mest liknade en björkkäpp.

"Jamen, jag gör väl det då", sa trollkarlen som hette Phineas och betraktade trollstaven med viss respekt, "fast han kan mycket väl ha förstört min bild vid det här laget, han har gjort slut på större delen av familjen ..."

"Tack och lov, förhoppningsvis har jag lyckats bli av med den förbaskade häxan", mumlade Sirius med ett brett leende.

"Du säger det som om du redan nu inte har lyckats bränna upp en hel del porträtt", fnös Remus och skakade på huvudet, noga med att inte låta någon annan höra deras konversation och störa läsningen. Sirius ryckte på axlarna innan han gav boken all sin uppmärksamhet igen.

"Sirius vet att han inte ska förstöra ditt porträtt", sa Dumbledore, och Harry kom med ens på var han hade hört Phineas röst förut, nämligen inifrån den till synes tomma ramen i sovrummet på Grimmaldiplan. "Du ska meddela honom att Arthur Weasley har blivit allvarligt skadad och att hans fru och barn samt Harry Potter inom kort anländer till hans hus. Uppfattat?"

"Arthur Weasley skadad, frun och barnen och Harry Potter kommer och bor", upprepade Phineas med uttråkad röst. "Ja, ja ... som du vill då." Han dröp i väg in i ramen på porträttet och försvann ur sikte i samma ögonblick som dörren till rummet öppnades igen. Fred, George och Ginny föstes in av professor McGonagall. Alla tre var fortfarande klädda i sina nattdräkter och såg rufsiga och chockade ut.

"Det måste varit hemskt att vakna till", sade Luna och blinkade med sin enorma ögon som glänste av tårar hon ännu inte fällt.

"Harry, vad är det frågan om?" frågade Ginny med skrämd min. "Professor McGonagall säger att du såg pappa bli angripen ..."

"Er pappa har blivit skadad i sitt arbete för Fenixorden", sa Dumbledore innan Harry hann säga något. "Han har förts till Sankt Mungos sjukhus för magiska sjukdomar och åkommor. Jag skickar er tillbaka till Sirius hus, som ligger på bekvämare avstånd från sjukhuset än Kråkboet. Ni kommer att möta er mamma där."

"Ah, det förklarar varför de åker dit och inte hem", mumlade Narcissa för sig själv.

"Hur ska vi ta oss dit?" frågade Fred uppskakat. "Med flampulver?"

"Nej", sa Dumbledore. "Flampulver är inte säkert för ögonblicket, nätverket är under övervakning. Ni får ta en flyttnyckel." Han visade på den gamla kitteln, som stod på hans skrivbord och såg oförarglig ut. "Vi väntar bara på att Phineas Nigellus ska komma tillbaka och avlägga rapport. Jag vill vara säker på att kusten är klar innan jag skickar i väg er."

Ett plötsligt eldsken flammade upp mitt i rummet och lämnade efter sig en ensam gyllene fjäder som stilla svävade ner mot golvet. "Det är varningen från Fawkes." Dumbledore fångade upp fjädern i fallet. "Professor Umbridge måste ha upptäckt att ni inte ligger i era sängar. Minerva, hejda henne, hitta på vad som helst som kan uppehålla henne."

"Hur kunde hon ens veta?" flämtade Parvati och såg sig nervös omkring.

"Min bästa gissning är att Filch skvallrade, mrs Norris såg dem trots allt", sade Angelina bistert och knöt händerna medan hon oroligt betraktade sin pojkvän, hon ville inget hellre än att försöka trösta honom men hon visste att han inte skulle ta emot någon tröst från henne nu.

"Men de gör inte ens något som bryter mot reglerna, de var med en professor!" protesterade Colin och ett flertal äldre elever såg på varandra, förvånade men tacksamma över att pojken fortfarande hade kvar en naiv blick på livet.

"Bättre att be om förlåtelse än om lov", muttrade Oliver och drog Alicia närmare sig.

Professor McGonagall försvann i ett svischande av skotskrutigt tyg.

"Tsk, tsk, ljuger för auktoriteten", sade Sirius och skakade långsamt på huvudet.

"Tack, Black, det räcker", avbröt McGonagall strängt och Sirius mimade hur han låste sin mun och slängde sedan bort låtsasnyckeln över axeln.

"Han säger att det ska bli honom ett sant nöje att ta emot dem", sa en uttråkad röst bakom Dumbledore; trollkarlen Phineas hade åter dykt upp framför sitt Slytherinbaner. "Min sonsons sonson har alltid haft besynnerlig smak när det gäller gäster i huset."

"Kom hit nu", sa Dumbledore till Harry och barnen Weasley. "Och fort, innan nån annan kommer in här." Harry och de andra samlades runt Dumbledores skrivbord. "Visst har ni allesammans använt en flyttnyckel förut?" frågade Dumbledore. De nickade och var och en sträckte fram handen för att vidröra en fläck på den svärtade kitteln. "Bra. När jag räknar till tre ... ett ... två ..."

Det hände på en bråkdels sekund. Under den oändligt korta pausen innan Dumbledore sa "tre" tittade Harry upp på honom – de stod mycket nära varandra – och Dumbledores klara blå blick rörde sig från flyttnyckeln till Harrys ansikte. Med ens började Harrys ärr bränna som vitglödgat, som om det gamla såret hade spruckit upp igen ... och oönskat, men skrämmande starkt, steg ett hat upp inom Harry som var så våldsamt att han just då ingenting hellre ville än att slå ... bita ... sänka sina gifttänder i mannen framför sig.

Viskningar brast ut i salen och alla stirrade skrämt mellan Harry och boken. Harrys huvud flög upp och han såg förskräckt på boken och kväkte fram ett hest: "Va?"

"Potter är helt från vettet", muttrade en elev och flyttade sig snabbt långt ifrån Harry.

"Han är farlig", instämde en annan elev och greppade tag i sin trollstav.

Sirius höjde blicken och blängde i riktningen som rösterna kommit ifrån medan Remus grep tag i Harrys axel.

"Jag är farlig", flämtade Harry och Sirius gav ifrån sig en mjuk morrning.

"Du är inte farlig, vad som än händer har en logisk förklaring. Det är antagligen bara minnen som spökar, inget att oroa sig för", sade Sirius bestämt och gav sin kusin en skarp blick när hon öppnade munnen för att protestera.

"Men vad är det som händer med honom?" frågade mrs Weasley oroligt och torkade undan tårarna som fortfarande rann nerför hennes kinder.

"Jag skulle tro att jag kommer förklara situationen under lovet för Harry", sade Dumbledore lugnt. "Ingen behöver oroa sig, det kan inte skada er, Harry utgör ingen fara mot er eller sig själv."

"Hör du, grabben, inget att oroa sig för", sade Remus bestämt och Harry kramade för ett par sekunder om handen som greppade hans axel.

"... tre. "

Harry kände ett kraftigt ryck under naveln, golvet försvann under fötterna på honom, hans hand satt fastklistrad vid kitteln och han dunsade in i de andra när de sköt i väg i en virvel av färger och brusande vind medan kitteln drog dem framåt ... tills hans fötter slog i marken så hårt att knäna vek sig. Kitteln föll skramlande omkull och någonstans alldeles intill sa en röst:

"Jaså, de är tillbaka igen, blodsförrädarnas snorungar? Är det sant att deras pappa håller på att dö?"

"Krake!" väste Sirius och knöt händerna ilsket.

"Är du inte orolig att han ska komma hit när du säger hans namn?" frågade Colin intresserat.

Sirius såg förskräckt på den blonda pojken och rös i hela kroppen. "Jag vill inte leva i en värld där det krypet kommer så fort man säger hans namn. Nej, han kommer bara om jag menar att kalla på honom, om något motvilligt."

"Eller mycket motvilligt", muttrade Remus och Sirius kunde inte låta bli att le.

"UT!" ropade en annan röst.

Harry kravlade sig upp och såg sig omkring. De hade anlänt till det mörka köket i källaren på Grimmaldiplan tolv. De enda ljuskällorna var elden i spisen och ett rinnande vaxljus, som lyste upp resterna efter en ensam middag. Krake, som var på väg att försvinna ut genom dörren till hallen, tittade illvilligt tillbaka på dem medan han hissade upp sitt höftskynke. Sirius skyndade emot dem med orolig min. Han var orakad och fortfarande iförd sina vanliga kläder. Det kändes också en lätt Mundungusliknande lukt av gammal sprit från honom.

"Verkligen, Sirius?", utbrast Narcissa ogillande och blängde på sin kusin.

"Det är inte som om det finns något bättre att göra i det där förbaskade huset", protesterade Sirius med en axelryckning.

"Så det är bättre att dricka dig full runt din gudson?" frågade hon och skakade beviset på huvudet.

"Vänta nu ett ögonblick, han hade ingen aning om att Harry skulle dyka upp!" protesterade Tonks och blängde på sin moster.

"Han är även vuxen, han har rätt att ta en drink om han vill det", tillade mr Weasley bestämt och Sirius gav honom ett tacksamt leende.

"Och eldwiskey är en av få saker som hjälper mot Azkabans eftereffekter", sade Remus bistert och Sirius leende bleknade bort och ersattes av en grimas.

Mrs Weasley hade nickat en aning och tog till slut till orda. "Vi bodde där hela sommaren, han drack aldrig kring barnen bortsett från något glas vin till maten då och då. Sirius och jag har våra skilda åsikter om mycket men han inte visat sig oansvarig med alkohol kring barnen."

"Jag kan ha tagit något glas eldwhiskey kring dem men som Remus sa är det mer i medicinskt syfte än för att jag gillar det", sade Sirius lågmält och gav mrs Weasley ett trevande leende. Han uppskattade hennes stöd, speciellt nu med hur orolig hon var över sin makes öde.

"Vad är det som händer?" sa han och sträckte fram en hand för att hjälpa Ginny upp. "Phineas Nigellus sa att Arthur har blivit svårt skadad ..."

"Fråga Harry", sa Fred.

"Ja, jag vill också gärna höra det", sa George.

Tvillingarna och Ginny stirrade på honom. Krake hade hejdat sina steg på trappan utanför.

"Det var ...", började Harry; det här var ännu värre än att berätta det för McGonagall och Dumbledore. "Jag hade nåt slags ... syn." Och han berättade allt han hade sett, fast han ändrade historien så att det lät som om han hade betraktat ormens angrepp utifrån snarare än inifrån ormens egna ögon. Ron, som fortfarande var mycket blek, gav honom en snabb blick, men sa ingenting.

"Vi hade inte klandrat dig!" protesterade George och såg bort från Fred för att förskräckt stirra på Harry.

"Det är inte du", instämde Fred hest och skakade på huvudet.

"Ni kan inte veta det", protesterade Harry och vred händerna nervöst.

Tvillingarna skakade bestämt på huvudet, "Du skulle aldrig skada pappa, du skulle aldrig skada någon."

"Och din syn är det enda som ger pappa en chans att klara sig", tillade Percy, som var alldeles röd i ögonen, hest. Oliver sträckte sig över och placerade en varm hand på hans axel, för ett ögonblick trodde han att Percy skulle skaka av sig den, men istället slappnade han sakta av, som om han hämtade styrka från det tysta stödet.

När Harry hade slutat fortsatte Fred, George och Ginny att stirra på honom ett ögonblick. Han visste inte om han inbillade sig det eller inte, men han tyckte att det fanns något anklagande i deras blickar. I så fall, om de tänkte förebrå honom bara för att ha sett angreppet, var han glad att han inte hade berättat att han varit inuti ormen vid det tillfället.

"Vi var troligtvis oroliga", sade Ginny och tuggade nervöst på läppen medan hon stirrade mellan boken och sin pappa. Varje avbrott som gjordes förlängde bara deras väntan på svar, men hon kände sig ändå manad till att försäkra Harry om att allting var okej.

"Han inbillade sig antagligen det, han har en tendens att föreställa sig det värsta", tillade Ron och placerade en hand på sin väns arm.

"Är mamma här?" frågade Fred, vänd till Sirius.

"Hon vet förmodligen inte vad som har hänt än", sa Sirius. "Det viktigaste var att få i väg er innan Umbridge hann ingripa. Dumbledore är nog på väg att meddela henne nu, skulle jag tro."

"Vi måste åka till Sankt Mungos", sa Ginny ivrigt. Hon såg sig omkring på sina bröder. De var fortfarande klädda i pyjamas. "Sirius, kan du låna oss mantlar eller nåt sånt?"

"Ginny, våga inte, oavsett hur mycket ni vill göra det kan ni inte!" sade mrs Weasley kraftigt och alla som satt i närheten ryggade tillbaka från skarpheten i hennes ton.

"Men det är pappa!" protesterade Ginny och stirrade misstroget på sin mamma

"Och ni hjälper honom genom att hålla er borta!" sade mrs Weasley bestämt och korsade armarna framför bröstet. "Om något liknande någonsin händer måste ni hålla er borta tills ni fått klartecken från en vuxen att besöka, och ni räknas inte!" tillade hon skarpt när hon såg Fred och Georges blickar. "Någon från Orden."

"Jag är säker på att jag stoppar dem Molly", sade Sirius lugnande och mrs Weasley nickade och sjönk tillbaka i soffan.

"Vänta lite nu, ni kan inte bara störta i väg till Sankt Mungos!" sa Sirius.

"Det är klart att vi kan åka till Sankt Mungos om vi vill", sa Fred med tjurskallig min. "Han är vår pappa!"

"Och hur tänker ni förklara att ni visste att Arthur blivit angripen innan sjukhuset ens meddelat hans fru?"

"Vad spelar det för roll?" sa George häftigt.

"Det spelar stor roll, George", sade mr Weasley med en suck.

"Det är inte rättvist, vi vill hjälpa!" protesterade Fred och korsade bittert armarna framför sig.

"Och hur ska ni hjälpa? Genom att ropa uppmuntringar till botarna?" frågade Tracy med ett höjt ögonbryn. "Ni är till mer nytta i huset där ni är ur vägen."

"Det spelar stor roll eftersom vi inte vill dra uppmärksamhet till att Harry ser saker som händer på miltals avstånd!" sa Sirius ilsket. "Har du en aning om vad Ministeriet skulle kunna få ut av en sån upplysning?"

Fred och George såg ut som om de gav blanka sjutton i vad Ministeriet tänkte om någonting över huvud taget. Ron var fortfarande tyst och alldeles askgrå i ansiktet.

"Nån annan än Harry kunde ha talat om det för oss, vi kunde ha hört det nån annanstans", sa Ginny.

"Från vem?" frågade Dorea misstänksamt.

"Trelawney? Hon förutspår jämt hemska saker", sade Lee och Ginny log triumferande.

"Det enda problemet är att alla vet att hon bluffar", påpekade Narcissa och skakade på huvudet.

"Från vem då till exempel?" sa Sirius otåligt. "Hör på nu, er pappa har blivit skadad under sin tjänstgöring för Orden, och omständigheterna är minsann tillräckligt misstänkta utan att hans barn också ska visa sig veta det bara några sekunder efter att det hände, ni skulle kunna skada Ordens ..."

"Vi struntar i er fåniga Orden!" skrek Fred.

"Det är vår pappa vi talar om, vår pappa som håller på att dö!" vrålade George.

"Er pappa visste vad han gav sig in på och han kommer inte att tacka er för att ni ställer till det för Orden!" sa Sirius, lika ilsken. "Det är så här det är, det är därför ni inte är med i Orden, ni fattar inte att det finns saker som är värda att dö för!"

"Inte hur jag skulle ha sagt det, men om det får dem att stanna kvar så duger det", sade mr Weasley med en suck och hans barn vände sig mot honom med högljudda protester.

"Tyst med er, boken har rätt. Ni riskerar flera liv om ni rusar till st Mungos istället för att vänta några timmar", utbrast mrs Weasley och hennes underläpp darrade medan hon såg på sin familj. "Jag är lika orolig som ni är, men vi visste att det här kunde hända. Jag vet att det är svårt men…" hon avbröt sig och skakade på huvudet.

"Det är okej, mamma, det kommer inte hända, vi kan stoppa det nu", sade Bill och sträckte ut en arm för att greppa tag i hennes hand.

"Precis, oh vi 'ar inte all information än. Arthur kan fortfarande överleva, de 'ittade 'onom trots allt", instämde Fleur medan hon rubbade små cirklar på Bills rygg.

"Lätt för dig att säga som sitter instängd här!" röt Fred. "Jag kan inte se att du riskerar livet precis!"

Fred stirrade trotsigt på golvet i flera sekunder i tystnad innan han tillslut muttrade fram: "Ledsen Sirius. Jag vet att du är instängd där"

Sirius suckade tungt och såg sorgset på tonåringen. "Tror du inte att jag vet hur det känns? Att jag inte gått igenom samma skräck?" han kastade en blick mot Harry och ett flertal personer som såg blicken bleknade eller antog sorgsna blickar när de insåg vad han syftade på. "Jag vet vad ni går igenom och jag förstår er rädsla."

Den lilla färg som fanns kvar i Sirius ansikte försvann. Ett ögonblick såg han ut som om han ville slå till Fred, men när han talade var det med ansträngt lugn stämma.

Narcissas ansikte var ett stormmoln och hon stirrade med vida ögon på sin kusin och lätt öppen mun med darrande underläpp. "Du slår aldrig ett barn!"

"Jag tror inte Sirius skulle slå ett barn", avbröt mrs Weasley i en hes stämma. "Och om han så mycket som skulle röra ett hårstrå på någon av dem skulle han inte behöva oroa sig för Ministeriet eller Azkaban någonsin igen." Trots hotet försökte hon få fram ett vänligt leende mot Sirius, men mannen stirrade bestämt ner på golvet och visade inget tecken på att han hört konversationen.

Hermione studerade under tiden Harry, som ryggat undan och nu satt stel som en pinne med blicken fäst på golvet. "Harry? Har något hänt?"

Narcissas huvud svängde runt och hon stirrade på Harry med förfärad blick. "Har han slagit dig?" fräste hon och Harry skakade snabbt på huvudet, men hans blick var fortfarande fäst på golvet. "Men han försökte", väste hon och Harry fortsatte stirra rakt ner på golvet innan han gjorde en svag axelryckning.

"När då!" fräste Katie och grep tag i sitt spö medan hon stirrade mellan Harry och Sirius, som båda fortsatte studera golvet som om det var det mest fascinerande de stött på. Enda skillnaden mellan dem var att Harry krupit ihop och den äldre mannen dragit upp sina axlar i en gest av skam. "När då!" upprepade hon i en högre ton och vände all sin uppmärksamhet mot mannen.

Sirius hår föll ner framför hans ansikte och dolde det, dolde hur han blötte sina läppar med tungan innan han kraxade fram."Jag menade inte… par dagar sen."

"Jag trodde vi kunde lita på dig!" väste Oliver och skakade på huvudet.

"Du skulle hålla honom säker!" protesterade Hermione och stirrade misstroget på mannen som varit som hennes bästa väns förälder. "Hur är du bättre än Dursleys?"

Sirius ryckte till men satt fortfarande i tystnad med blicken fäst på golvet. Han kunde känna alla blickar riktade mot honom, fyllda av förskräckelse, chock och hat.

Ron svalde nervöst. "Vi kanske inte ska vara förhastade? Harry har inte visat något alls de senaste dagarna som tyder på att öh ja, det… han har själv sökt kramar från honom? Han har inte varit rädd, Harry? Kompis?" han vände sig mot Harry i hopp om att han skulle komma med någon förklaring.

"Sirius är min familj", mumlade Harry lågmält och Ron såg hopplöst på sin vän, han visste att det inte var en förklaring eller ett svar som någon annan skulle acceptera.

"Det är även familjen Dursley och det verkar inte ha stoppat dem", påpekade Charlie och blängde på Sirius ilsket innan han sänkte blicken till tonåringen som satt framför mannens fötter. "Harry, du kanske bör flytta på dig?"

"Och kanske borde alla lämna den här diskussionen till familjen och låta oss reda ut det själva", avbröt Remus i en irriterad ton och såg sig missnöjt omkring.

"Han försökte slå sin gudson, ett barn. Du kan inte fortsätta försvara honom bara för han är din vän. Tänk om han gör det igen!" protesterade Narcissa och stirrade på mannen som log bittert.

"Och du kanske inte borde vara så snabb att döma, du känner Sirius. Det sista han vill göra är att skada Harry, jag trodde det var uppenbart för alla efter vad ni läst och sett här i salen", utbrast han och såg sig omkring.

"Ingen visste vad familjen Dursley gjorde heller och Sirius är inte den mest stabila personen just nu, kanske är det bättre att separera dem tills vidare?" föreslog Charlie men han hade knappt fått ut orden förrän Harry reagerade och till allas förvåning slog han armarna kring Sirius ben och klamrade sig fast för allt han kunde.

"Nej, ni kan inte ta honom! Han lovade, han lovade", muttrade han och gömde ansiktet i sin gudfars byxben.

Sirius, som ryckts ut ur sitt huvud när han kände armarna runt sina ben sträckte genast ner sin hand och började mumla. "Sssshhh, jag kommer inte lämna dig. Oroa dig inte, Harry, jag kommer aldrig överge dig igen."

Alla i salen såg på i tystnad medan Sirius enkelt lugnade ner Harry utan att ge uppmärksamhet till någon annan, allt hans fokus på sin gudson.

Ron harklade sig igen. "Vi kanske ska fortsätta läsa? Jag menar det verkar inte vara något problem mellan dem egentligen?"

"Och bara ignorera att han försökte slå Harry!" utbrast Narcissa högt och Harry ryckte till igen. "Och vad gör vi när det händer nästa gång? Ignorerar vi det då med? Hur länge ska vi vänta innan vi ingriper? Merlin vet vad som ledde till att han försökte göra det nu och vad…"

"Narcissa det räcker!" utbrast Remus högt och ett flertal elever ryckte till när de hörde ilskan i deras gamla professors röst. "Jag sa att det här var en konversation mellan familjen men du envisas med att dra upp det. Tror du verkligen jag skulle låta Sirius vara runt Harry om jag trodde han utgjorde en fara för honom?"

"Du har alltid varit blind för hans dåd", sade Snape i en hånande ton.

"Inte ett ord, Snape!" fräste Remus utan att vända sig mot trolldrycksläraren, istället fortsatte han stirra på Narcissa och lät emellanåt sin blick vandra åt sidorna för att inkludera alla i förklaringen. "Jag trodde ni skulle låta dem ha kvar det lilla privatliv de har, men det verkar inte vara fallet. I onsdags morse kom Harry till oss och vi diskuterade hans liv innan vi kom in i bilden igen och incidenten kring läsningen om basilisken. Konversationen blev väldigt känsloladdad och Harry uttryckte…. vad han sa spelar ingen roll, han hade andra uppfattningar kring sig själv än vad vi har. Nu, jag kan medge att Sirius tappade humöret och han höjde sin hand. Det är allt som hände."

"Du vill att vi ska tro att Harry blev så traumatiserad av en höjd hand? Att han dagar efter fryser upp vid bara nämnandet av händelsen?" frågade Charlie misstroget och Remus gav honom en irriterad blick.

"Harry?" Remus vände sin blick mot sin brorson som efter ett par sekunder gav en kort nickning och Remus placerade en varm hand på hans axel innan han såg upp mot alla andra igen. "Ni vet alla hans hemsituation, är det så svårt att tro att han skulle rygga tillbaka från en höjd hand mitt i ett bråk? Jag såg hans reaktion och involverade mig, grep tag i Sirius handled och pekade ut vad som hände. Nu, jag tror inte för en minut att Sirius faktiskt menade att slå Harry, han älskar honom och det är mer troligt att han tänkte smälla handen i väggen eller ett bord för att få ut sina frustrationer."

"Så, vad hände sen?" frågade Ginny försiktigt och såg på de två männen på soffan ovanför henne.

"Sirius såg att Harry var rädd och flydde rummet. Jag tvingade dem att ha en konversation i enrum, så vad som diskuterades där vet jag inte, men allting var bra när de kom ut från rummet.

"Sirius sa…", Harry bet sig i läppen och avslutade inte meningen och Remus suckade tungt och reste sig upp för att sätta sig på huk bredvid tonåringen så de kunde se varandra ansikte mot ansikte.

"Jag tänker anta att han sa att han trodde han skulle slå dig? Vi kan aldrig veta med säkerhet Harry, men din gudfar älskar dig mer än något annat. Han är också en pessimist och tror det värsta om sig själv, du vet hur han ser sig själv skyldig över dina föräldrar? I sitt huvud ser han att han höjde sin hand och ville slå till något, han kan också se dig rädd framför sig. För honom betyder det att han skulle slå dig. Och ja, han kanske hade gett dig en lavett om jag inte gått emellan, men jag tvivlar det, Sirius hatar kroppsliga bestraffningar. Men det är inte det viktiga, jag kan stå och lova tills jag är blå i ansiktet att han älskar dig och aldrig skulle skada dig men vad som är viktigt är vad du känner. Om du kan lita på honom, om du tror han skulle skada dig eller inte. Harry, känner du dig trygg när du är ensam med Sirius?"

"Nej", Sirius kände hur hela hans hjärta frös till is och splittrades i tusen smärtsamma bitar som skavde, en snyftning satt fast i hans hals men Harry fortsatte prata. "nej, han skulle aldrig skada mig. Han älskar mig, håller mig säker. Jag kan lita på honom, han skulle aldrig skada mig", svarade Harry i en hes röst.

"Duktig pojke", mumlade Remus och tryckte snabbt sina läppar mot Harrys panna. Han strök sin hand över Harrys kind, två gånger, tre gånger innan han satte sig på sin plats igen med en arm runt Sirius och Tonks huvud lutad mot den andra armen. Hans varma leende och ton blekande och blev kyligare när han såg sig omkring. "Nu när vi har rett ut det här är vi redo att fortsätta? Som ni ser är det inget att vara orolig för."

Mrs Weasley harklade sig och sänkte en näsduk som hon dabbat sina ögon med. "Det låter som en bra idé, det här eskalerade för mycket. Jag tror inte att Sirius skulle skada Harry och alla överreagerade uppenbarligen vid tanken på det."

"Förlåt, Sirius", mumlade Hermione skamset och såg ner på golvet.

Sirius slöt ögonen innan han såg upp. "Nej, du såg bara efter din vän. Jag kan inte protestera mot det, Harry har tur som har såna vänner. Även om jag inte gjorde något skrämde jag honom och jag arbetar på att vara bättre."

"Du är bättre, litar på dig", mumlade Harry, som fortfarande inte släppt taget om sin gudfars ben, han kastade misstänksamma blickar mot Narcissa, som om han förväntade sig att hon skulle rycka bort honom.

"Älskar dig med, grabben", mumlade Sirius och fortsatte styrka sin gudsons hår. "Och må inte dåligt Hermione, må aldrig dåligt över att du försöker försvara och hjälpa dina vänner. Det gäller er alla."

Hermione nickade men suckade ändå - hon borde ha vetat bättre än att tro att Sirius skulle skada hennes bästa vän. Hon hade bara hört anklagelserna och sett Harrys reaktion och genast dragit den värsta slutsatsen. Hon skakade på huvudet och blåste frustrerat undan hår från ansiktet. Det här var sista gången hon tvivlade på mannen lovade hon tyst sig själv.

"Jag vet att det är svårt, men vi måste alla uppföra oss som om vi inte vet nånting än. Vi måste stanna här, åtminstone tills vi hör av er mamma, är det uppfattat?"

Fred och George såg fortfarande upproriska ut. Men Ginny tog några steg fram till närmaste stol och sjönk ner i den. Harry såg på Ron, som gjorde en konstig rörelse någonstans mitt emellan en nick och en axelryckning, och de satte sig också ner. Tvillingarna blängde på Sirius i ytterligare någon minut och slog sig sedan ner på vardera sidan om Ginny.

Mr Weasley gav ifrån sig en lättad suck och log tacksamt mot Sirius.

"Såja", sa Sirius uppmuntrande, "kom igen nu ... låt oss ta nåt att dricka medan vi väntar. Accio honungsöl!"

"Det är i alla fall inte eldwiskey", muttrade Narcissa och korsade armarna.

"Jag skulle aldrig ge det till barn!" protesterade Sirius och tittade upp för att stirra misstroget på sin kusin. "Seriöst, vad är ditt problem idag?"

"Alkohol bör inte konsumeras kring barn", svarade Narcissa stelt och Sirius skakade misstroget på huvudet.

"Jag tänker inte ge mig in i den diskussion med dig just nu, jag trodde bara du kände mig bättre än att tro att jag medvetet skulle förlora kontrollen kring barn och speciellt kring Harry."

Han böjde sin trollstav medan han talade och ett halvt dussin flaskor kom flygande mot dem från skafferiet och kanade längs bordet där de skingrade resterna från Sirius måltid åt alla håll och bromsade in elegant framför dem alla sex. De drack allihop och en liten stund var sprakandet från elden och det mjuka dunket av flaskorna mot bordet de enda ljud som hördes i köket.

Familjen Weasley skruvade obekvämt på sig, läsningen gick alldeles för sakta med alla avbrott. Allt de ville veta var ifall deras make och pappa skulle klara sig, i fall han hade hittats i tid eller om han faktiskt… ingen av dem ville avsluta den tanken. Men för varje mening som lästes upp sjönk deras hopp om att han skulle överleva. Teddys röst ekade i deras tankar "läsa om folk som dör… tidigare än ni är redo för…".

Harry drack bara för att ha någonting att hålla i händerna. Han kände hur det bubblade inombords av hemska, brännande skuldkänslor. De skulle inte vara här om det inte vore för honom, allihop skulle fortfarande ligga och sova. Och det tjänade ingenting till att han sa sig själv att han genom att slå larm hade sett till att mr Weasley blev funnen, eftersom det inte gick att komma ifrån att det var han som hade angripit mr Weasley till att börja med.

"Det är inte ditt fel!" sade Ron och rycktes ut från sina tankar. "Harry, om du inte drömt…", han skakade på huvudet och torkade ilsket bort tårarna.

"Om pappa inte… din envishet om att fortsätta läsningen kan ha räddat pappa", instämde Percy med en hes röst.

"Jag hade hoppats att barnen inte skulle inse det faktumet", muttrade mr Weasley lågmält och betraktade sina barn med en orolig blick. De hade alla fryst vid Percys ord och om de var bleka innan den insikten kunde de nu liknas vid lik.

Var inte dum, du har inga gifttänder, sa han till sig själv i ett försök att bevara sitt lugn, fastän handen som höll om honungsölsflaskan skakade. Du låg i din säng, du har inte angripit nån. Men vad var det då som hände nyss på Dumbledores kontor? frågade han sig. Det kändes som om jag ville angripa Dumbledore också ...

"Det måste finnas en förklaring till det", sade Tonks lugnande och log uppmuntrande mot Harry.

"Något med ärret kanske? Med tanke på att det värkte", tillade Cho i en fundersam ton. "Jag önskar att jag kunde gå till biblioteket för svar, men jag har aldrig hört talas om något liknande."

"Klart du inte har, det är därför han är en känd tokstolle", muttrade en äldre Ravenclaw elev och Cho, som var djupt inne i sina egna tankar kring mysteriet med Harrys drömmar missade kommentaren. Marietta blängde istället mordiskt på pojken och placerade handen på sitt spö i en varnande gest.

Han ställde ner flaskan lite hårdare än han hade tänkt och den spillde över på bordet. Ingen lade märke till det. Sedan flammade en eldslåga till mitt i luften och lyste upp tallrikarna framför dem. Alla i rummet ropade till av överraskning och samtidigt föll en pergamentrulle ner på bordet med en smäll, åtföljd av en ensam gyllene fenixstjärtfjäder.

"Fawkes!" sa Sirius genast och slet till sig pergamentet. "Det är inte Dumbledores handstil, det måste vara ett meddelande från er mamma, ta det du ..."

Han stack brevet i handen på George som rev upp det och läste högt: Pappa lever fortfarande. Jag ger mig i väg till Sankt Mungos nu. Stanna där ni är. Jag skickar nyheter så fort jag kan. Mamma

"Lever fortfarande?" kväkte Charlie fram och stirrade mellan boken och sin pappa.

"Men det låter som han fortfarande kan dö?" protesterade George hest och sjönk ihop i soffan

"Och som om det är väldigt allvarligt", tillade Fred som stirrade så intensivt på boken att Katrina skruvade obekvämt på sig och halvt förväntade sig att boken skulle fatta eld,

"Jag kommer spy", muttrade Ginny och böjde sig framåt för att placerade huvudet mellan knäna.

George såg sig omkring runt bordet.

"Lever fortfarande ...", sa han långsamt. "Men det får det att låta ..." Han avslutade inte meningen. Harry tyckte också att det lät som om mr Weasley svävade någonstans mellan liv och död. Ron, som fortfarande var ovanligt blek, stirrade på baksidan av sin mammas brev som om det kunde trösta honom. Fred tog pergamentet ur Georges händer för att läsa det själv och tittade sedan upp på Harry, som kände att hans hand runt honungsölsflaskan började skaka igen och tog ett hårdare grepp för att stoppa darrningen.

"Se, det finns hopp, ni fick honom till st Mungos i tid", sade Dorea bestämt och Weasley barnen nickade darrigt, omedvetna om den oroliga blicken som Dorea kastade mot boken när de inte tittade på henne.

Harry kunde inte minnas att han någonsin hade suttit igenom en längre natt än den här. Sirius föreslog vid ett tillfälle, utan att låta särskilt övertygande, att de allesammans skulle gå och lägga sig, men Weasleybarnens upprörda ansiktsuttryck var svar nog. De satt mest tysta runt bordet och såg ljusveken sjunka allt längre ner i det flytande vaxet medan de då och då höjde en flaska till läpparna. De enda gånger de yttrade sig var för att fråga vad klockan var eller för att högt undra vad som hände och lugna varandra med att om det var dåliga nyheter skulle de genast få veta det, för mrs Weasley måste ha kommit fram till Sankt Mungos för länge sedan. Fred föll i en lätt slummer med huvudet hängande ner på ena axeln. Ginny satt hoprullad som en katt i sin stol, men hon hade ögonen öppna; Harry kunde se hur ljuset från elden återspeglades i dem. Ron satt med huvudet i händerna, om han var vaken eller sov var omöjligt att avgöra. Harry och Sirius, som kände sig utanför familjesorgen, såg allt som oftast på varandra medan de väntade ... och väntade ...

"Jag tvivlar på att jag sov", sade Ron efter att ha svalt några gånger.

"Men vad gjorde jag? Varför nämns inte jag?" frågade George och tuggade på sin underläpp. Katrina rykte på axlarna och fortsatte läsa, medveten om att de hellre ville ha svar på sin pappas öde än vad George i boken gjorde.

Tio minuter över fem på morgonen enligt Rons klocka svängde dörren upp och mrs Weasley steg in i köket. Hon var ytterst blek, men när de allihop vände sig om och såg på henne, Fred, Ron och Harry halvvägs uppe ur sina stolar, gav hon dem ett matt leende.

"Han kommer att klara sig", sa hon med en röst som var svag av trötthet. "Han sover. Vi kan åka och hälsa på honom senare. Bill sitter hos honom nu, han tänker ta ledigt från arbetet på förmiddagen."

Det var som om luften gick ut ur hela familjen Weasley, deras stelna hållning försvann omedelbart och alla sjönk ihop i sina platser med blickar av ren lättnad i deras ansikten. Mrs Weasley torkade bort tårarna från sina kinder medan hennes make började andas lättare och med ett mjukt leende betraktade de sin familj. Ingen av dem gjorde en ansats för att säga något, för de var inte säkra på att deras ord skulle höras över jublet som brutit ut i salen; det var tydligt att det inte bara var deras familj som var lättade över att mr Weasley överlevt, i själva verket var det inte bara deras närmaste vänner utan nästan varje individ som befann sig i salen uttryckte sin lättnad och glädje över att mannen skulle överleva.

"Det här var nog den värsta timmen i våra liv", sade Bill med en grimas och Charlie nickade instämmande.

"Jag vet inte, när Ginny blev tagen till kammaren kan ha varit värre", sade Percy med en grimas och alla hans yngre bröder nickade instämmande.

"Det var nog värre, men det var flera timmar", tillade George i en dyster ton.

Fred föll tillbaka i stolen med händerna för ansiktet. George och Ginny reste sig, gick snabbt fram till sin mamma och kramade henne. Ron gav till ett darrigt skratt och svalde resten av sin honungsöl i en enda klunk.

"Frukost!" sa Sirius med hög och glad röst och hoppade upp. "Var håller den där förbaskade husalfen hus? Krake! KRAKE !" Men Krake svarade inte. "Äsch, strunt i det då", mumlade Sirius och räknade personerna han hade framför sig. "Det blir alltså frukost för, få se nu, sju stycken. Bacon och ägg ska vi väl ha, och lite te och rostat bröd."

Dumbledore rynkade på pannan. "De kommer inte överens, men han brukar alltid svara på sin mästares kall, vad är annorlunda nu? Vad var det Sirius ropade, ut ur rummet? Nej, ut… det kan få konsekvenser…". Dumbledore skakade på huvudet och såg över mot Sirius som rufsade om sin gudsons hår.

"Du kan laga mat?" frågade Ginny förvånat och vände sig mot Sirius.

Sirius gav ifrån sig ett kort skratt. "Du behöver inte se så förvånad ut, jag är ingen expert men det är ätbart. Någon var tvungen att göra det för Merlin ska veta att Jasmines matlagning var dödlig."

Harry sprang fram till spisen för att hjälpa till. Han ville inte tränga sig på familjen Weasley i deras glädje och han fruktade det ögonblick då mrs Weasley skulle be honom berätta om synen han hade haft.

"Harry, du är en del av familjen!" utbrast Ron förvirrat och vände sig mot sin bästa vän.

"Men jag…"

"Inga men! Jag vet att jag varit väldigt tyst den senaste timmen men jag klandrade aldrig dig. För sjutton Harry, du är anledningen till att pappa kommer klara sig." Ron skakade på huvudet och accepterade det trevande leendet Harry gav honom.

Men han hade knappt hunnit ta ut tallrikarna ur köksskåpet förrän hon tog dem ur handen på honom och drog honom intill sig i en stor kram.

"Jag vet inte hur det skulle ha gått om det inte varit för dig, Harry", sa hon med halvkvävd röst. "De kanske inte hade hittat Arthur på flera timmar och då skulle det ha varit för sent, men tack vare dig så lever han. Dumbledore har också lyckats hitta på en bra förevändning för att Arthur var just där, du har ingen aning om vilken knipa han skulle hamnat i annars, tänk bara på stackars Sturgis ..."

"Det hade varit väldigt dåligt", muttrade Tonks och såg oroligt mot den rödhåriga mannen som slappnat av för första gången sen de fått veta att han var mannen som blivit attackerad.

Harry hade nästan svårt att ta emot hennes tacksamhet, men lyckligtvis släppte hon honom snart för att i stället vända sig till Sirius och tacka honom för att han hade tagit hand om hennes barn under natten. Sirius sa att han var mycket glad över att ha kunnat hjälpa till och han hoppades att de allihop skulle stanna hos honom så länge mr Weasley var på sjukhuset.

"Eller till jullovet är över, beroende på vad som tar längst tid", sade Sirius hastigt.

"Förhoppningsvis blir det hela lovet", sade Harry och log mot mannen.

Mrs Weasley log mjukt när hon såg blicken de delade mellan sig. "Det kanske är bättre att fira jul där i år? Att få in alla i Kråkboet kan bli lite trångt."

"Och Sirius skulle inte kunna röra sig fritt i området, vi skulle behöva täcka för alla fönster", tillade mr Weasley fundersamt. "Om det är okej med dig Sirius? Jag inser att vi tränger oss på nu."

"Var inte löjlig, ju fler desto bättre i det där huset. Ni är varmt välkomna över hela jullovet."

"Å, Sirius, jag är så tacksam, de tror att han får stanna där ett tag och det skulle vara underbart att ha närmare till sjukhuset ... det kan förstås innebära att vi blir kvar här över julen."

"Ju fler, desto roligare!" sa Sirius så uppriktigt att mrs Weasley gav honom ett strålande leende, satte på sig ett förkläde och började hjälpa till med frukosten.

"En lättnad att de inte ändrar på sig", sade Charlie torrt och Bill skrockade lågmält,

"Sirius", mumlade Harry, som kände att han inte stod ut ett ögonblick längre. "Kan jag få prata lite med dig? Öh ... nu på en gång?"

Han gick in i det mörka serveringsrummet och Sirius följde efter. Rakt på sak berättade Harry för sin gudfar varenda detalj i synen han hade haft, och dessutom att han själv hade varit ormen som angrep mr Weasley. När han gjorde ett uppehåll för att hämta andan sa Sirius:

"Jag är glad att du berättar det för en av oss", sade Remus med en lättad suck.

Harry såg ner mot golvet och mumlade fram. "Jag vet att ni inte skulle vilja att jag höll det hemligt."

"Har du berättat det här för Dumbledore?"

"Ja", sa Harry otåligt, "men han talade inte om för mig vad det betyder. Förresten talar han inte om nånting för mig längre."

"Jag är säker på att han skulle ha berättat om det var nånting att oroa sig för", sa Sirius lugnt.

"Men det är inte allt", sa Harry med knappt hörbar röst. "Sirius, jag ... jag tror jag håller på att bli galen. Sirius, när jag… när jag såg Mr Weasley attackeras såg jag inte bara på. Jag var ormen. Och efteråt, hos Dumbledore, ville jag för ett ögonblick… alldeles innan vi tog flyttnyckeln, trodde jag att jag var en orm, jag kände mig som en ... och det gjorde väldigt ont i ärret när jag tittade på Dumbledore. Sirius, jag ville angripa honom!"

"Jag är glad att du berättar för mig, grabben", sade Sirius och strök återigen Harrys hår. "Jag har ingen förklaring till vad som händer men du hörde Dumbledore förut, det är inget att oroa dig för, okej?"

"Okej", viskade Harry och tuggade nervöst på underläppen. Sirius ord nådde honom knappt, det var som om han hörde dem genom vatten. "Är jag ett hopplöst fall? Har jag upplevt så mycket att jag gått sönder? Tänk om jag slutar upp som Voldemort?"

Harry började kämpa för att hitta de rätta orden av vad han behövde klarlägga. "… Länken mellan mig och Voldemort… Tänk om den har uppstått för att jag börjar bli som han? Jag är bara så arg hela tiden. Tänk om nåt har gått sönder i mig efter allt jag har upplevt? Tänk om jag börjar bli ond?"

"Åh Harry", Remus andades ut hans namn i en darrande ton. "Det är inget fel på dig!"

"Ni kan inte veta det, ni säger själva att ni inte vet vad det är. Jag har varit involverad i flera dödsfall, vid flera olyckor. Oftast är jag anledningen till att det händer. Jag är arg hela tiden, jag kan inte hjälpa det. Jag-"

"Är traumatiserad", avbröt Sirius bestämt. "Du har råkat ut för mycket, mer än vad någon bör genom sin livstid, men du har klarat dig igenom det och du är så otroligt vänlig. Du utstrålar godhet, Harry. Alla har ögonblick när de är svaga, när de snubblar och tvivlar på sig själva. Du är inte ond och du är inte trasig och du är inte alls som Voldemort."

"Som om vi ens skulle låta dig börja bli som han, vi skulle banka in vett i din skalle igen om du började gå runt och försöka bli dyrkad", tillade Ron retsamt och Harry gav ifrån sig ett överraskat skratt och torkade bort tårarna som blänkte i hans ögon men inte riktigt än fallit.

Sirius gick snabbt närmare Harry och lade sina händer på hans axlar för att stoppa hans oroande svammel innan han såg honom rakt i ögonen medan han verkade bestämma sig för hur han skulle formulera sina tankar.

"Nu ska du lyssna på mig, Harry. Du är ingen ond människa. Du är en mycket god människa, som råkat ut för mycket ont. Förstår du? Och världen är inte uppdelad i goda människor och dödsätare. Alla har vi både ljus och mörker i själen. Det viktiga är vilken sida vi följer. Det är det som avgör vem man är…" Harry nickade och snyftade nästan till, så lättad över att Sirius verkligen inte trodde att han var en ond människa och han log tacksamt mot honom. "När allt det här är över ska vi bli en riktig familj. Du kommer få se", lovade Sirius och drog in Harry i en varm kram medan han sakta strök sin gudsons hår.

"Åh", Harry såg förvånat upp mot sin gudfar som log lugnt mot honom. "Jag gillar det."

"Det var förvånansvärt intelligent och välformulerat för att komma från Sirius", instämde Remus i en allvarlig ton men han förlorade snabbt kampen mot sig själv och log retsamt mot sin bästa vän.

"Han är bra för Harry, får honom att se sig själv i ett bättre ljus och inte tvivla så mycket på sig själv", mumlade Katie och vilade sitt huvud mot Freds axel.

"Klart han är bra för honom, mannen skulle flytta berg och hav för Harry", fnös Fred och såg ner på sin flickvän. "Varför tror du vi inte reagerade vid anklagelserna förut? Om det varit någon annan skulle vi förhäxat personen och ställt frågor efter."

"Vi hade troligtvis avvaktat med Remus också", tillade George med ett litet leende. "Alla andra hade vi dragit undan Harry från tills situationen var löst."

"Det måste ha varit efterverkningar av synen du hade, ingenting annat", sa Sirius. "Du tänkte fortfarande på drömmen eller vad det nu var och

Remus såg sig diskret omkring innan han lutade sig närmare för att viska i Sirius öra: "Du tror inte det."

"Naturligtvis inte men jag vill troligtvis inte oroa honom. Utifrån de idéer jag har nu så är det inget gott tecken och något som kan vara svårt att hantera. Speciellt för någon som inte har samma kunskaper om mörka krafter som jag har. Att spekulera kommer bara göra det värre", mumlade Sirius tillbaka genom knappt rörliga läppar och Remus nickade eftertänksamt.

du behöver sova", sa Sirius bestämt. "Ät nu din frukost och gå sen upp och lägg dig, och efter lunchen kan du åka och hälsa på Arthur tillsammans med de andra. Du är i chocktillstånd, Harry, du förebrår dig själv för nånting som du bara bevittnade, vilket var tur att du faktiskt gjorde, för annars kunde Arthur ha dött. Sluta upp att oroa dig nu." Han strök Harry på kinden, gick ut ur serveringsrummet och lämnade Harry ensam kvar i mörkret.

"Du borde följa hans råd, Harry", sade Hermione lågmält och Harry log svagt mot henne.

"Vi vet båda att jag kommer vara för paranoid för att göra det."

Hermione nickade och bet sig i läppen. "Harry, förut med Sirius-"

"Bry dig inte om det, 'Mione. Jag vet hur det såg ut, jag hjälpte inte situationen", viskade Harry och greppade tag i hennes hand. "Jag vet att du bara vill mitt bästa, du är förlåten."

Hermione log darrigt och kastade armarna om sin bästa vän och kramade om honom hårt. "Det var sista gången jag tvivlar på honom, jag lovar!"

Ron himlade med ögonen. "Du kommer gå emot Sirius om två dagar på grund av olika åsikter och du kommer tvivla på hans ord, det är sån som du är. Du tvivlar på allt nytt tills du har faktiska bevis."

Alla utom Harry tillbringade resten av förmiddagen med att sova. Han gick upp till rummet som han och Ron hade delat under de sista veckorna på lovet, men medan Ron kröp i säng och somnade efter bara några minuter satt Harry fullt påklädd och lutade ryggen mot sänggavelns kalla metallstänger. Han gjorde det avsiktligt obekvämt för sig, fast besluten att inte slumra till eftersom han var skräckslagen för att förvandlas till ormen igen under sömnen och sedan vakna och upptäcka att han hade angripit Ron eller kanske slingrat sig genom huset på jakt efter någon av de andra.

"Inte konstigt att du håller dig vaken", sade Ginny och gjorde en grimas vid påminnelsen om att hon haft liknande tankar efter sitt första år på Hogwarts, hur hon varit livrädd för att vakna upp och få veta att hon skadat någon.

"Du behöver inte frukta att sova Harry, det finns ingen fara i det", sade Dumbledore och såg bestämt på Harry som nickade med en lätt skrämd blick.

När Ron vaknade låtsades Harry att han också hade fått sig en upppiggande tupplur. Koffertarna anlände från Hogwarts medan de åt lunch, så de kunde klä sig som mugglare för sin tur till Sankt Mungos. Alla utom Harry var uppsluppna och pratsamma när de bytte om från sina klädnader till jeans och collegetröjor.

När Tonks och Monsterögat dök upp för att ledsaga dem genom London hälsade de muntert på dem, skrattade åt plommonstopet som Monsterögat bar på trekvart för att dölja sitt magiska öga och försäkrade honom uppriktigt att Tonks, vars hår var kort och illande skärt igen, skulle väcka mindre uppmärksamhet i tunnelbanan än han.

"Ha!" utbrast Tonks triumferande och kastade en blick åt sidan och hennes glädje dog ut en aning vid påminnelsen om att varken hennes mentor eller partner längre befann sig i salen.

Tonks var mycket intresserad av synen som Harry hade haft, någonting som Harry inte var det minsta road av att prata om.

"Ni har inget siarblod i din familj, va?" frågade hon nyfiket när de satt bredvid varandra på ett tunnelbanetåg som skramlade in mot stan.

"Nej", sa Harry och tänkte förnärmat på professor Trelawney.

Harry bet sig i läppen innan han vände sig mot porträttet med sina farföräldrar och praktiskt taget bönade: "Det är inte det va?"

"Inte vad vi känner till", skrockade Charlus och log roat åt den lättade blicken som svepte över deras sonsons ansikte.

"Nää", sa Tonks fundersamt, "det är väl egentligen inga förutsägelser du gör, eller hur? Det är ju inte framtiden du ser, menar jag, utan det som händer nu ... visst är det konstigt, va? Fast användbart ..."

"Definitivt användbart, räddade pappas liv", sade Percy hest och knöt sina händer som fortfarande darrade lätt av skräcken han upplevt.

Harry svarade inte. Som tur var steg de av vid nästa hållplats, en station mitt i centrum av London, och i trängseln på vägen ut från tåget lät han Fred och George hamna mellan honom själv och Tonks, som gick i täten. De följde efter henne uppför rulltrappan med Moody som klampade fram längst bak i gruppen. Han hade plommonstopet lågt nerdraget och sin ena knotiga hand instucken mellan knapparna på rocken med ett hårt grepp om trollstaven. Harry tyckte att han kände hur det skymda ögat stirrade skarpt på honom. I ett försök att undvika fler frågor om sin dröm frågade han Monsterögat var Sankt Mungos sjukhus dolde sig.

"Du har goda sinnen, han stirrade garanterat på dig", sade Tonks och ryckte på axlarna när hon såg Harrys blick. "Vad? Det är sanningen."

"Jag trodde du skulle säga att jag är paranoid, försäkra mig om att det inte är så."

Tonks höjde på ett rosa ögonbryn. "Säger du att du vill att jag ska ljuga? För jag kan göra det, men jag trodde att du skulle uppskatta sanningen."

"Um, nej tack, sanningen är bra", svarade Harry hastigt och snubblade nästan över orden i sin brådska att få fram dem.

"Inte långt härifrån", brummade Moody när de klev ut i den vinterkalla luften på en bred affärskantad gata packad med folk som var ute och julhandlade. Han sköt Harry lite framför sig och haltade fram alldeles bakom. Harry visste att ögat rullade åt alla håll under den nerdragna hatten. "Det var inte lätt att hitta ett bra läge för ett sjukhus. Det fanns ingen tillräckligt stor plats i Diagongränden och vi kunde inte ha det under jord som Ministeriet, det skulle inte vara hälsosamt. Till sist lyckades de få tag i en byggnad här uppe. Tanken var att sjuka trollkarlar skulle kunna komma och gå och bara smälta in i folkvimlet."

"Smälter de verkligen in?" frågade Amanda och lutade sig framåt intresserat.

"Nyckelordet här, som i många fall när det gäller trollkarlsvärlden har jag märkt, är att tanken var. Det betyder inte att de lyckades med det", sade Padma och skakade på huvudet med en suck.

Han grep tag i Harrys axel för att hindra dem från att skiljas åt av en svärm shoppare som enbart verkade inriktade på att ta sig in i en närbelägen affär fylld med elektriska prylar.

"Här är det", sa Moody ett ögonblick senare.

De hade kommit fram till ett stort, gammalmodigt varuhus i rött tegel som hette AB Laxén & Dopping. Stället såg trist och sjaskigt ut, i skyltfönstren stod några slitna skyltdockor med perukerna på sned, slumpvis utplacerade och iförda kläder som varit omoderna i minst tio år. Stora skyltar på alla de dammiga dörrarna meddelade: Stängt för renovering. Harry hörde tydligt hur en tjock kvinna lastad med plastpåsar sa till sin väninna när de gick förbi:

"Det är aldrig öppet, det där stället."

"Så mugglare kan inte ta sig in?" frågade Katrina med rynkad panna, hon kunde inte föreställa sig att vara på sjukhus utan att få besök av sin familj.

"Ynkar kan åtminstone ta sig in", sade Su Li med en axelryckning. "Jag har inte hört något om att mugglare ska ha fått komma in."

"Det går att göra undantag för föräldrar till mugglarfödda eller halvblod men det är en komplicerad process", förklarade McGonagall med en suck. "Det är det bästa vi har just nu men processen för att få tillgång till st. Mungos som mugglare är lång. Det är varför de flesta som gifter sig med en mugglare omedelbart skickar in en ansökan om att ge den personen tillåtelse att vistas på st. Mungos."

"Sådärja!" sa Tonks och vinkade fram dem till ett fönster där det inte fanns någonting annat än en väldigt ful kvinnlig skyltdocka. Lösögonfransarna hängde på sned och hon var iklädd ett grönt nylonförkläde. "Är alla beredda?"

De nickade och skockade sig runt henne. Moody gav Harry en ny knuff mellan skulderbladen för att fösa honom framåt och Tonks lutade sig nära fönstret och tittade upp på den fula skyltdockan medan hennes andedräkt bildade ånga på glaset.

"Tjena mors", sa hon, "vi är här för att träffa Arthur Weasley."

Harry tyckte det var löjligt av Tonks att vänta sig att skyltdockan skulle höra henne prata så lågt genom en glasskiva, med bussar som dånade fram bakom henne och allt oväsen från en gata full med shoppande människor. Sedan kom han att tänka på att skyltdockor hur som helst inte kunde höra. I nästa sekund gapade han av överraskning när skyltdockan nickade lätt på huvudet och vinkade med sitt ledade finger. Tonks grep tag i armbågen på Ginny och mrs Weasley, steg rakt in genom glaset och försvann.

"Det är coolt", sade Dennis i en hänförd ton och stirrade på boken med lätt gapande mun.

"Det verkar vara exakt samma sak som för att komma till tågperrongen", protesterade Colin men han hade själv en glimt av förundran i sina ögon.

"Men det kräver inte ett lösenord, eller någon kommunikation!" protesterade Dennis och stirrade förebrående på sin bror.

Fred, George och Ron klev in efter dem. Harry såg sig om på människorna i vimlet på gatan; inte en enda av dem verkade ha någon blick till övers för så fula skyltfönster som hos AB Laxén och Dopping och ingen av dem tycktes ha märkt att sex personer just gått upp i rök mitt framför ögonen på dem.

"Kom nu då", brummade Moody och puffade till Harry i ryggen igen.

Tillsammans klev de framåt genom någonting som kändes som en yta av svalt vatten och kom ut alldeles varma och torra på andra sidan. Det fanns ingen skymt av den fula skyltdockan eller platsen där hon hade stått. De befann sig i något som såg ut att vara ett fullpackat mottagningsrum där det satt rader av häxor och trollkarlar på rangliga trästolar. Några såg fullkomligt normala ut och läste gamla exemplar av Häxornas värld , andra hade ohyggliga missbildningar som till exempel elefantsnablar eller extra händer som stack ut ur bröstet på dem. Rummet var knappast tystare än gatan utanför, för många av patienterna gav ifrån sig högst besynnerliga ljud: en häxa med svettigt ansikte, som satt mitt i främsta raden och fläktade sig energiskt med ett exemplar av The Daily Prophet, gav hela tiden ifrån sig en gäll vissling medan det strömmade ut ånga ur munnen på henne, en smutsig trollkarl i hörnet klämtade som en kyrkklocka varje gång han rörde sig, och för varje klämtning vibrerade hans huvud så förfärligt att han måste gripa tag i sina egna öron för att hålla det stadigt.

Fred och George vände sig omedelbart mot varandra med breda leenden.

"Tänker du?" frågade Fred och George nickade ivrigt.

"Definitivt, muffins? Eller är kakor bättre?" han strök fundersamt sin haka medan han skakade med ena benet i marken.

"Kakor! De kan ha formen och-"

"-olika modeller. Genialt Gred!" utbrast den ena tvillingen och började anteckna ivrigt i ett block medan de runt omkring såg förvirrat fram och tillbaka mellan de två identiska trollkarlarna.

"Fred, George, snälla ni. Måste ni verkligen hålla på så här?" stönade mrs Weasley och skakade på huvudet, men hon kunde inte bli ordentligt arg, inte efter den senaste timmen. Inte när de två pojkarna log så brett igen och verkade ha skakat av sig chocken och rädslan.

"Jag skulle inte oroa mig, det tar flera veckor om inte månader att producera en ny produkt", sade Lee med ett skratt när han såg de nervösa blickarna en hel del Gryffindors utbytte med varandra.

"Modifiera kanariekakorna borde funka? Samma bas men annan slutprodukt?" muttrade en av dem och sträckte sig över för att skriva ner något fort som han sen verkade ringa in.

"Precis, och om allt går som det ska kan vi ha det på marknaden direkt efter jul!" svarade den andra triumferande och slog ihop sin anteckningsbok, bara halvt medveten om att deras klasskamraters ansikten var en blandning av skräck och förväntan då ingen av dem glömt kaoset kanariekakorna skapat.

Lee skakade på huvudet och höll upp sina händer i en uppgiven gest. "Hur skulle jag veta att de redan hade basen fixad. De brukar ta längre tid på sig."

Häxor och trollkarlar i lindblomsgröna klädnader vandrade upp och ner mellan raderna medan de ställde frågor och antecknade på skrivskivor som liknade den som Umbridge hade. Harry lade märke till emblemet som de hade broderat på bröstet: en trollstav och en benknota, korslagda.

"Är de läkare?" frågade han Ron tyst.

"Läkare?" Ron såg förskräckt ut. "Såna där knäppa mugglare som skär upp folk? Nä, de är botare."

"Så de är som läkare?" frågade Kim Sloper och såg tankfullt på boken.

"Typ, minus delen där de skär upp människor som sagt", sade Gabriel med en axelryckning.

"Det låter underbart, min bror behövde ta bort sin blindtarm i somras. Det hade varit så mycket enklare om haft tillgång till magi", suckade Amanda och skakade på huvudet. "Han är livrädd för sjukhus."

"Vad är en blindtarm?" frågade Ron och rynkade på pannan förvirrat.

Amanda höjde på ett ögonbryn men svarade vänligt: "Det är ett organ som egentligen inte gör någonting, inget vi är medvetna om i alla fall och den är totalt onödig att ha. Den brukade ha en funktion, men över tiden så har den slutat fungera och nu är den bara där."

"Det kanske är där magin sitter och därav har mugglare inte någon magi, för att den för dem är värdelös", föreslog Luna och stirrade på Amanda, som skruvade obekvämt på sig, utan att blinka.

"Vänta, vänta, vänta. Blindtarmen är där magin sitter? Och om den inte funkar så är den meningslös och därav är folk en mugglare?" frågade Katrina misstroget.

"Varför behöver man i så fall operera bort den ibland? Vad är det som gör att den blir inflammerad?"

Luna vände sig långsamt och stirrade på pojken som ställt frågan. "Någon form av ynkar eller så kan de ha haft en liten del magi som försvann?"

"Och där sätter vi stopp på den diskussionen", sade Dorea bestämt i en högljudd ton. "Det tankesättet kommer bara leda till diskussioner om att man kan stjäla magi, vilket är en totalt löjlig idé jag inte vill väcka till liv."

"Här borta!" ropade mrs Weasley över de förnyade klämtningarna från trollkarlen i hörnet och de följde efter henne till kön framför en knubbig blond häxa som satt vid en disk där det stod Upplysningar .

Väggen bakom var täckt med anslag och affischer som förkunnade: En ren kittel håller trolldrycken giftfri och Motgifter som ej godkänts av kvalificerade botare har motsatt effekt . Där fanns också ett stort porträtt av en häxa med långa silverlockar med underskriften: Dilys Derwent- Boterska på Sankt Mungos 1722–1741. Rektor för Hogwarts skola för häxkonster och trolldom 1741–1768

Dilys mönstrade Weasleygruppen som om hon räknade dem. När Harry fångade hennes blick gav hon honom en liten blinkning och promenerade sedan ut ur porträttet och försvann.

"Hon håller åtminstone ett öga öppet", sade Dumbledore med en lättad suck.

Umbridge knöt händerna hårt och försökte hindra sitt ansikte från att bli djupt rött trots den kokande ilskan inom henne. Hur mycket inflytande hade Dumbledore på världen, hur många personer hade han saboterat med hjälp av sina spionerande tavlor? Hon skulle behöva sätta stopp för hans fasoner snart.

Under tiden utförde en ung trollkarl längst fram i kön en underlig steppdans på stället medan han mellan höga tjut av smärta försökte förklara sitt besvärliga tillstånd för häxan bakom disken.

"Det är de här ... aj ... skorna som min bror gav mig ... oj ... de fräter sönder mina ... AJ ... fötter ... titta på dem, de måste vara ... AAJ ... förhäxade på nåt vis och jag kan inte ... AJAJAJ ... få dem av mig." Han hoppade från ena foten till den andra som om han dansade på glödande kol.

Fred och George utbytte en fundersam blick med varandra.

"Pralinen vi har räcker nog? Inte smärtsam, men liknande effekt i kroppsagerande", sade Fred efter ett par sekunder och George nickade instämmande och lade ner fjäderpennan som han plockat upp.

"Skorna hindrar er väl inte från att läsa?" sa den blonda häxan och pekade irriterat på en stor skylt till vänster om disken. "Ni ska till Förhäxningsskador på fjärde våningen. Precis som det står på tavlan. Nästa!"

"Så otrevligt", sade mrs Weasley med rynkad panna.

"Det är en stor chans att hon jobbat natt och fått jobba över. Att jobba på st Mungos är aldrig enkelt", sade Dorea med ett svagt leende. "En av botarna som hade hand om oss jobbade övertid konstant."

"Men ni levde under krigstiden", protesterade en elev och Dorea och Charlus utbytte en blick, ovilliga att peka ut för barnet att han också nu levde i en krigstid även om det mesta för tillfället skedde i tystnad.

Medan trollkarlen linkade och dansade åt sidan rörde sig Weasleygruppen ett par steg framåt och Harry läste på tavlan:

Artefaktolyckor - Bottenvåningen

Kittelexplosioner, kvastkrockar, trollstavar

som slagit slint, etc.

"Där har jag varit ett par gånger", sade Tonks med en grimas.

"Jag trodde du var bra på trolldryckskonst", protesterade Remus med ett höjt ögonbryn och Tonks himlade med ögonen.

"Vi vet båda två att anledningen för att jag varit där har att göra med min klumpigt och inte mina färdigheter", fnös hon till sist och Remus log varmt.

Skador förorsakade av djur - Första våningen

Bett, stick, brännskador, inbäddade taggar, etc.

Trolldomsbaciller - Andra våningen

Smittsamma sjukdomar, t. ex. drakkoppor,

bortblekningssjuka, klådsvamp, etc.

Charlus och Dorea utbytte en grimas, det var en avdelning de hoppades att ingen av deras kvarlevande familj skulle hamna på.

Trolldrycks- och örtförgiftning - Tredje våningen

Hudutslag, uppstötningar och rapningar,

okontrollerbart fnissande, etc.

Förhäxningsskador - Fjärde våningen

Obrytbara förtrollningar, förhäxningar, felaktigt

använda trollformler, etc.

Kafeteria/sjukhusbutik för besökare Femte våningen

Om ni är osäker på vart ni ska ta vägen, oförmögen till normalt tal eller ur stånd att komma ihåg varför ni är här, står vår värdinnehäxa gärna till tjänst.

"Som jag tror inte är så glad just nu", muttrade Seamus med ett snett leende.

"Som om du kan prata, alla blir irriterade när de är trötta och du blir verkligen det", fnös Dean och skakade på huvudet åt sin bästa vän.

En mycket gammal, krokig trollkarl med hörapparat hade hasat sig längst fram i kön.

"Jag är här för att besöka Broderick Bode!" väste han.

"Avdelning fyrtionio, men jag är rädd att det bara är slöseri med tid", sa häxan avfärdande. "Han är alldeles virrig, förstår ni – tror fortfarande att han är en tekanna. Nästa!"

En trollkarl med besvärad min höll sin lilla dotter hårt i vristen medan hon flaxade runt hans huvud med hjälp av de enormt stora fjädervingar som hade växt rakt ut genom ryggen på hennes sparkdräkt. "Fjärde våningen", sa häxan med uttråkad röst utan att fråga och mannen försvann genom dubbeldörrarna bredvid mottagningsdisken medan han höll i sin dotter som om hon vore en konstigt formad ballong. "Nästa!"

Mrs Weasley gick fram till disken.

"God dag", sa hon, "min man, Arthur Weasley, skulle flyttas till en annan avdelning i morse, kan ni tala om för oss ...?"

"Arthur Weasley?" sa häxan och for med fingret nerför en lång lista. "Ja, första våningen, andra dörren till höger, Dai Llewellyn-avdelningen."

Remus grimaserade och slöt ögonen. Han avskydde den avdelningen sen han fördes dit när han var barn direkt efter den natten. Hur opersonlig den varit med sina klarvita väggar och starka lampor, hur hans mamma suttit och gråtit över hans säng och botarna skyndade in och ut ur rummet, hur andra patienter ryggat undan från honom… han skakade på huvudet för att klarna tankarna.

"Tack", sa mrs Weasley. "Kom med här allesammans."

De följde efter henne genom dubbeldörrarna och genom den smala korridoren på andra sidan, som kantades av fler porträtt av berömda botare och lystes upp av kristallbubblor fyllda med levande ljus som såg ut som jättelika såpbubblor där de drev omkring uppe vid taket. Fler häxor och trollkarlar i lindblomsgröna klädnader gick ut och in genom dörrarna som de passerade. En illaluktande gul gas kom svävande ut i gången när de gick förbi en av dörrarna, och emellanåt hördes avlägset jämmer.

De klev uppför en trappa och kom in i Skador förorsakade av djur- korridoren, där andra dörren till höger var försedd med orden: "Fara!" Dai Llewellyn-avdelningen: Allvarliga bett. Nedanför fanns ett kort i en mässingshållare där någon hade skrivit: Jourhavande botare: Hippokrates Smethwyck. Botarpraktikant: Augustus Pye.

"Vi väntar utanför, Molly", sa Tonks. "Arthur vill nog inte ha för många besökare på en gång, det bör vara enbart familjen först." Monsterögat brummade instämmande och placerade sig med ryggen mot korridorväggen, medan det magiska ögat snurrade åt alla håll. Harry drog sig också tillbaka, men mrs Weasley sträckte ut en hand och sköt in honom genom dörren medan hon sa:

"Var inte fånig, Harry, Arthur vill tacka dig."

"Ifall vi bortsett från det faktum att du tydligen kommer rädda mitt liv så har du blivit en del av familjen", sade mr Weasley mjukt och log mot den svarthåriga pojken.

"Men…"

"Inga men, du är alltid välkommen hos oss", avbröt mr Weasley bestämt och Harry nickade tveksamt.

Sjuksalen var liten och ganska mörk eftersom det enda fönstret var smalt och satt högt upp på väggen mittemot dörren. Det mesta ljuset kom från ännu fler lysande kristallbubblor som hade skockat sig mitt under taket. Väggarna hade ekpanel och där fanns ett porträtt av en trollkarl som såg ganska ondskefull ut, med överskriften: "Rådbråkaren" Urquhart Rackharrow, 1612–1697, uppfinnare av inälvsutdrivningsförbannelsen.

"Hur är det hjälpsamt?" flämtade Katrina och såg upp från boken och såg sig omkring.

"Ingen aning, men den måste ha haft någon nytta", påpekade Randall med en axelryckning.

"Vad spelar det ens för roll, jag har aldrig hört talas om snubben förut."

Det var bara tre patienter där. Mr Weasley hade sängen längst bort i salen bredvid det lilla fönstret. Harry blev glad och lättad när han såg att han satt stödd mot en hög kuddar och läste The Daily Prophet i ljuset av den ensamma solstråle som föll på hans säng. Han tittade upp när de kom gående emot honom, och när han såg vilka det var log han glatt mot dem.

"Åh, tack och lov, du är dig själv", flämtade mrs Weasley lättat och hon var inte den enda som slappnade av vid det. Alla i familjen Weasley såg ut som om de fått en tung börda bortlyft från deras axlar vid informationen att mr Weasley mådde bra och verkade vara glad i framtiden trots den kommande attacken.

"Hej på er!" ropade han och kastade tidningen åt sidan. "Bill gick nyss, Molly, han måste tillbaka till arbetet, men han tittar in till er senare."

"Hur mår du, Arthur?" frågade mrs Weasley. Hon böjde sig ner och kysste honom på kinden medan hon ängsligt såg på hans ansikte. "Du ser fortfarande lite ynklig ut."

"Jag mår finfint", sa mr Weasley glatt och sträckte fram sin friska arm för att ge Ginny en kram. "Om de bara kunde ta av bandagen skulle jag vara redo för hemfärd."

"Åh, tack och lov, han mår verkligen bra", suckade Percy och log lättat. Oliver kunde känna hur Percy nästan blev helt lealös i kroppen vid bekräftelsen.

Mrs Weasley rynkade på pannan. "Jag önskar verkligen att du inte skulle stressa så mycket, Arthur, du behöver vila."

"Jag är säker på att det inte är någon fara med mig. Kommer vara redo för jobb på direkten", svarade mr Weasley avfärdande.

"Varför kan de inte ta av dem, pappa?" frågade Fred.

"För att jag börjar blöda alldeles förfärligt varenda gång de försöker", sa mr Weasley glättigt medan han sträckte sig efter sin trollstav som låg på sängbordet.

"Redo för jobb på direkten?" frågade mrs Weasley och höjde på ett ögonbryn åt sin man som gned sig i nacken.

"Okej, kanske inte på direkten... men jag kan åtminstone få åka hem och komma tillbaka."

"Du kan glömma det, Arthur, jag vet att du kommer spendera all din tid i skjulet och experimentera om du får åka hem efter något sådant", avbröt mrs Weasley bestämt och mr Weasley skrockade lågmält utan att möta sin frus blick.

"Men, pappa, varför börjar det blöda?" frågade Ron oroligt och hans föräldrar vände uppmärksamheten mot honom.

"Oroa dig inte Ron, de är experter på st Mungos. Det är troligtvis bara en fråga om att identifiera giftet som fanns i bettet", svarade mr Weasley lugnande och Ron nickade tveksamt.

Han viftade med den och genast dök sex extra stolar upp vid sängkanten så att alla kunde sätta sig. "Den där ormens tänder tycks ha innehållit ett ganska ovanligt gift som håller såren öppna. Fast de är säkra på att de kommer att hitta ett motgift, de säger att de har haft mycket värre fall än mitt, och under tiden måste jag bara fortsätta att svälja en blodpåfyllningsdryck varje timme. Men karln där borta", sa han och sänkte rösten medan han nickade mot sängen mitt emot, där en man som såg grönblek och matt ut låg och stirrade i taket, "han har blivit biten av en varulv, stackars sate. Inget som helst botemedel."

"Det är svårare att greppa ju äldre man är", suckade Remus och skakade på huvudet.

"Så på sätt och vis hade du tur som blev biten som barn?" frågade Padma med en intresserad blick.

"Jag skulle inte kalla det tur", spottade Sirius ur sig och blängde på golvet när han tänkte på allt hans vän behövt gå igenom.

Remus log svagt och vände sig mot sin gamla student och förklarade lugnt: "På vissa sätt ja, jag behövde inte gå miste om mitt gamla liv för jag minns knappt något innan det men jag skulle kanske inte uttrycka det med orden tur."

"Dessutom var Remus ämnad att vara en varulv", tillade Sirius och blinkade med ena ögat medan Remus himlade med sina ögon.

"För att hans namn har kopplingar till vargar?" frågade Hannah och såg osäkert mot sin föredetta professor som korsat armarna framför bröstet.

"Det är inte mitt fel att Werewolf McWerewolf den andre föddes i mars samma år som det var en månförmörkelse där en blodmåne skapades, vilket sker otroligt sällan", protesterade Sirius i en oskyldig ton.

"Varför vet du det?" frågade Hermione efter att ha blinkat ett par gånger i chock.

"Därför att mina vänner är idioter som spenderade sin fritid med att hitta sätt att plåga mig på genom att bevisa att jag var ämnad att vara en varulv", sade Remus och himlade med ögonen igen. "Jag tar inte illa upp, jag vet att de gjort det med kärlek, men de memorerade sån här fakta för att kunna driva med mig."

"En varulv?" viskade mrs Weasley och såg förskräckt ut. "Kan han verkligen ligga på en allmän sal? Borde han inte ligga i ett privat rum?"

Mrs Weasley såg upp förskräckt och vände sig snabbt mot varulven i salen: "Åh, Remus, jag menar inte…"

Remus höjde en hand och mrs Weasley tystnade snabbt. "Jag vet, Molly, du vet att jag inte kommer skada din familj. Han är okänd… men jag tvivlar starkt han kommer göra något mot andra." Trots att Remus ton var förstående och lugn fanns det en trötthet som gömde sig i rösten.

"Det är två veckor till fullmåne", påminde mr Weasley henne lugnt. "De pratade med honom i morse, botarna, ni vet, och försökte övertyga honom om att han kommer att kunna leva ett nästan normalt liv. Jag sa till honom – utan att nämna några namn förstås – men jag sa att jag kände en varulv personligen, en mycket trevlig man, som inte har några större svårigheter att klara av sin situation."

"Jag skulle inte säga utan svårigheter men det är sant. Jag kan kanske ta kontakt med honom sen", mumlade Remus och Sirius skakade på huvudet.

"Det är inte ditt ansvar", mumlade han tillbaka och Remus gav honom ett trött leende.

"Vad sa han då?" frågade George.

"Han sa att han skulle ge mig ett bett till om jag inte höll truten", sa mr Weasley bedrövat. "Och kvinnan där borta", han visade på den andra upptagna sängen, som stod alldeles bredvid dörren, "vill inte tala om för botarna vad som bet henne, vilket får oss alla att tro att det måste varit nånting olagligt som hon handskades med. Vad det nu var, så tog det en rejäl bit ur hennes ben och det luktar förfärligt otäckt när de tar av bandagen."

"Nå, pappa, tänker du berätta för oss vad som hände?" frågade Fred och drog stolen närmare sängen.

"Ja, men ni vet det ju redan, eller hur?" sa mr Weasley med ett menande leende mot Harry. "Det är mycket enkelt ... jag hade haft en mycket lång dag, somnade till, blev överrumplad och biten."

"Det är ingen som kommer tro på det", fnös Ginny och skakade på huvudet.

"Speciellt inte när Sirius sagt att han arbetade för Orden när det hände", tillade Fred och gav Sirius en tacksam blick.

Sirius ryckte på axlarna. "Ni kanske inte är en del av Orden men ni har rätt att få information, speciellt när det angår er."

"Står det i The Prophet att du blev angripen?" frågade Fred och gjorde en gest mot tidningen som mr Weasley slängt åt sidan.

"Jag tvivlar det, det skulle vara väldigt misstänksamt", sade Dorea med ett litet leende. "Från vad jag har hört vill Ministeriet inte visa att de är svaga på något sätt."

"Nej, naturligtvis inte." Mr Weasley log lite bittert. "Ministeriet skulle inte vilja att alla fick veta att en stor vidrig orm tagit ..."

"Pappa!" "ARTHUR!" utbrast Bill, Charlie och mrs Weasley i mun på varandra. Percy slog en hand för ansiktet och slöt ögonen.

"Woops", sade mr Weasley och skrattade nervöst. "Öh, jag är säker på att jag kommer fortsätta med… mig?"

De flesta i salen såg misstroget på honom över hans förklaring och skakade på huvudet. Dumbledore skrockade lågt.

"Hur kan du finna det här roligt Albus?" väste McGonagall och kastade en skarp blick mot mr Weasley.

"Jag tror inte det kommer göra en större skillnad - de hade fått veta förr eller senare", svarade Dumbledore lugnt. Bara några stolar bort satt Umbridge och skakade av ilska, alla hennes misstankar hade besannats; Dumbledore hade infiltrerat ministeriet och placerat ut spioner.

"Arthur!" sa mrs Weasley varnande.

"... tagit ... öh ... mig", sa mr Weasley hastigt, fast Harry var säker på att det inte var det han hade tänkt säga.

"Alla är säkra på att det inte är vad han tänkte säga", sade Hermione och mr Weasley gned sig i nacken igen.

"Var nånstans var du när det hände, pappa?" frågade George.

"Det är min ensak", sa mr Weasley, fast med ett litet leende. Han nappade åt sig The Daily Prophet, vecklade upp den och sa: "Jag höll just på att läsa om anhållandet av Willy 'Motsols' Widdershins när ni kom. Vet ni att Willy visade sig ligga bakom de där baklängesspolande toaletterna i somras? En av hans förhäxningar slog slint, toaletten exploderade och de hittade honom liggande medvetslös i förstörelsen, täckt från topp till tå med ..."

"Ewww!" uttrycket av äckel kom från alla håll i Stora salen.

"Willy!" utbrast mr Weasley triumferande. "Jag visste att vi skulle få tag på personen så småningom." Mrs Weasley log och klappade honom på armen.

"När du säger att du arbetade", avbröt Fred med låg röst, "vad gjorde du då?"

"Du ger verkligen inte upp", skrattade Alicia och skakade på huvudet.

"Ni är lika illa som Harry", instämde Oliver och fnös högt. Fred och George öppnade munnen men inget ljud kom ut. "Ni vet att det är sant."

George suckade och sjönk tillbaka. "Okej, ja. Vi är väldigt nyfikna."

"Du hörde vad din pappa sa", viskade mrs Weasley, "vi diskuterar inte den saken här! Fortsätt att berätta om Willy 'Motsols', Arthur."

"Ja, fråga mig inte hur, men han slapp faktiskt undan toalettåtalet", sa mr Weasley bistert. "Jag kan bara förmoda att guld bytte händer ..."

Mr Weasley lutade sig framåt och rynkade på pannan.

"Du vet åtminstone vem det är nu, om du börjar arbeta på fallet igen kan du hitta bevis för att förhindra honom från att undkomma ett åtal", sade Tonks med en axelryckning och den äldre mannen nickade långsamt.

"Du vaktade det, eller hur?" sa George lågmält. "Vapnet? Saken som Du- vet-vem är ute efter?"

"George, var tyst!" fräste mrs Weasley.

"Ni borde inte prata om sånt öppet", instämde Charlus med rynkad panna. "Vem som helst kan höra."

"Om de kunde ge oss information skulle vi inte behöva snoka", sade Fred med en axelryckning. "Vi har rätt att få veta, speciellt Harry."

"Ni är för unga!" fräste mrs Weasley och kastade en skarp blick mot Sirius, som himlade med ögonen, för att hindra honom från att protestera.

"Hur som helst", sa mr Weasley med höjd röst, "har man nu kommit på Willy med att sälja bitande dörrhandtag till mugglare, och den här gången tror jag inte han kan slingra sig ur det, därför att enligt den här artikeln har två mugglare blivit av med fingrarna och befinner sig nu på Sankt Mungos för snabb återväxt av kroppsdelar och minnesjustering. Tänk er bara, mugglare på Sankt Mungos! Jag undrar vilken avdelning de ligger på."

"Arthur", skrattade Remus och skakade på huvudet.

"Jag trodde ni sa mugglare inte kunde komma in på st Mungos?" protesterade Rose med rynkad panna.

"I regel nej, men det finns som sagt undantag, det här är ett sånt typiskt undantag", förklarade Dorea vänligt åt den lilla flickan som nickade.

Han såg sig ivrigt omkring som om han hoppades på att få se en skylt.

"Sa du inte att Du-vet-vem har en orm, Harry?" frågade Fred och tittade på sin pappa för att se om han reagerade. "En jättestor en? Visst såg du den samma natt som han kom tillbaka?"

"Du måste lära dig att släppa saker", sade Katie och skakade på huvudet men ett brett leende täckte hennes ansikte.

"Du hörde från förra boken med Bagman - de ger sig inte", påpekade Lee med en axelryckning. "Det är nog lättare att bara berätta."

"Nu räcker det", sa mrs Weasley förargat. "Monsterögat och Tonks är här utanför, Arthur, de vill komma in och tala med dig. Och ni ungar kan vänta utanför", tillade hon till sina barn och Harry. "Ni kan säga adjö efteråt. Ut med er nu." De tågade tillbaka ut i korridoren. Monsterögat och Tonks gick in och stängde dörren till sjuksalen efter sig. Fred höjde på ögonbrynen.

"Fint", sa han kyligt och grävde i sina fickor, "håll på så där, ni. Tala inte om nånting för oss."

"Snälla säg att det inte är vad jag tror att du har", utbrast mrs Weasley i en uppgiven ton medan hennes tvillingsöner gav varandra en high five.

"Jag tror han har det", sade mr Weasley försiktigt och sköt över axeln på sin fru ett uppmuntrande leende mot sina söner.

"Ni är verkligen så nyfikna", skrattade Alicia och skakade förundrat på huvudet.

"Vi är inte värre än Harry!" protesterade Fred och George i mun på varandra och Harry gav dem en fejkad blängande blick.

"Nej, ni är lika illa", fnös Angelina och tryckte en snabb kyss mot Georges kind.

"Är det de här du letar efter?" frågade George och höll fram någonting som såg ut som en härva av hudfärgat snöre.

"Du läste mina tankar", sa Fred och flinade. "Tycker du inte vi måste se om Sankt Mungos har kastat en förseglingsbesvärjelse över sina avdelningsdörrar?"

"Det borde de ha gjort", sade Narcissa med rynkad panna. "Det är känslig information som kan delas."

"Jag hoppas bara de inte kommer höra något alltför viktigt", suckade mrs Weasley och drog en hand genom sina lockar.

Han och George redde ut snörhärvan och skilde fem förlängningsöron från varandra och skickade sedan runt dem. Harry tvekade att ta ett.

"Kom igen nu, Harry, ta det! Du räddade pappas liv. Om nån har rätt att tjuvlyssna på honom, så är det du."

"Jag älskar din logik", skrattade Ginny och gav sin bror ett stort leende.

"De borde inte tjuvlyssna", protesterade mrs Weasley svagt.

"Vi måste få information på något sätt", påpekade Harry med ett leende, hans humör betydligt bättre än vad det varit för endast en halvtimme sen. "Det har hjälpt oss alla andra år."

"Och även placerat er i fara", tillade Remus strängt och Harry ryckte på axlarna.

Harry kunde inte låta bli att le. Han tog snöränden och stack in den i örat som tvillingarna hade gjort.

"Okej, i väg med er!" viskade Fred.

De hudfärgade snörena slingrade sig som långa tunna maskar och ormade sig in under dörren. Först kunde Harry inte höra någonting, sedan hoppade han till när han hörde Tonks viska lika tydligt som om hon stått alldeles bredvid honom.

"... de sökte igenom hela området men kunde inte hitta ormen nånstans. Den verkar bara ha försvunnit efter angreppet på dig, Arthur, men Ni-vet-vem kan väl inte ha väntat sig att en orm skulle kunna ta sig in, va?"

Mrs Weasley gav ifrån sig en högljudd suck medan alla andra i salen lutade sig framåt med ivriga blickar för att höra bättre.

"Jag antar att han skickade dit den för att rekognoscera", brummade Moody, "för han har ju inte haft nån framgång hittills, eller hur? Nej, jag tror han försöker få en klarare bild av vad han har att vänta, och om Arthur inte hade varit där skulle odjuret haft mycket mer tid att se sig omkring. Och Potter säger alltså att han såg alltsammans hända?"

"De borde inte höra det här", sade McGonagall missbelåtet.

"Jag såg ingen annan som försökte stoppa dem och deras förlängningsöron", fnös mrs Weasley och korsade armarna framför bröstet. "Jag gjorde vad jag kunde men ingen annan verkade bry sig."

"Ja", sa mrs Weasley. Hon lät lite ängslig. "Vet ni, Dumbledore verkar nästan ha väntat på att Harry skulle vara med om nånting liknande."

"Har du gjort det?" frågade Harry och vände sig osäkert mot rektorn.

Dumbledore slog ihop sina fingertoppar och placerade armbågarna på bordet och betraktade Harry i tystnad ett par sekunder. "Jag har haft teorier om att det skulle kunna hända", han höll upp en hand när han såg att ett flertal personer gjorde sig beredda att ifrågasätta. "Jag kommer inte säga mer än det, men jag skulle inte vara förvånad om boken förklarar det för oss."

"Javisst", sa Moody, "det är nånting konstigt med grabben Potter, det vet vi allihop."

"Dumbledore verkade orolig för Harry när jag talade med honom i morse", viskade mrs Weasley.

"Det är klart han är orolig", brummade Moody. "Grabben ser saker från insidan av Ni-vet-vems orm. Potter inser tydligen inte vad det betyder, men om Ni-vet-vem har besatt honom ..."

"Va-va?" stammade Harry fram och stirrade på boken med ett skrämt uttryck.

"Det kan inte vara möjligt?"

"Det kan inte hända va, eller hur?" Hermione och Ron talade i mun på varandra medan de stirrade nästan anklagande på de vuxna i salen.

"Det finns en liten risk till det", svarade Charlus försiktigt i en motvillig ton och mummel bröt genast ut i salen. Färgen som Harry fått tillbaka i ansiktet försvann plötsligt och han gjorde en plötslig rörelse som om han skulle hoppa upp på fötterna och springa iväg, men Ginny slog armarna kring hans smalben och höll effektivt kvar honom på hans plats.

"Sitt still din idiot, 'liten risk' betyder inte att det stämmer!" sade Ginny och blängde på honom.

"Voldemort kan använda mig", protesterade Harry i en ilsken viskning.

"Än sen? Han kan använda alla, det kallas Imperiusförbannelsen. Än sen då, om du kan se genom hans orms ögon, det räddade pappas liv! Och", hon höjde rösten när hon såg att Harry tänkte protestera igen, "tror du verkligen att Dumbledore skulle lämna dig ensam och utan hjälp om det var fallet?"

Harry skakade tveksamt på huvudet och skruvade på sig innan han med en suck lutade sig bakåt mot Sirius ben igen. Ginny log triumferande och accepterade diskret de tacksamma blickarna Sirius, Remus, Hermione och Ron gav henne.

Harry drog ur förlängningsörat. Hjärtat hamrade i bröstet på honom och blodet rusade upp i ansiktet. Han såg sig omkring på de andra. Allihop stirrade på honom, med snörena som fortfarande släpade från öronen, och såg plötsligt vettskrämda ut.

"Och det är slutet på kapitlet", sade Katrina och slog igen boken. hon var osäker på ifall de andra i salen hade hört det sista stycket eller ifall de varit upptagna med sina viskningar. Den lättsamma atmosfären som skapats efter att det avslöjats att mr Weasley skulle klara sig hade försvunnit och ersatts med en tjock oro.

Dumbledore harklade sig och ställde sig upp. "Jag förstår att alla är oroliga men jag är glad att ingen tagit några förhastade slutsatser och slängt iväg anklagelser. Jag kan direkt säga att Harry Potter inte är besatt, och om han skulle varit det i boken hade det varit han som fysiskt bitit Arthur Weasley och vi hörde alla att det var en orm. I denna stund vet jag inte med säkerhet exakt vad som pågår, men ni behöver inte oroa er för att Harry plötsligt kommer vara besatt."

"Hur kan du veta det med säkerhet?" protesterade en elev och såg bort mot Harry men flyttade hastigt sin blick för att slippa möta den svarthåriga pojkens blick.

"Därför att det är något som alla som får lära sig om mörka krafter vet om, även de som lägger extra energi på att utbilda sig inom försvar mot det", svarade Sirius i en bitter ton. "Jag skulle tagit till orda tidigare, men Ginny tog sån kontroll över situationen att det inte riktigt kändes nödvändigt att börja diskutera det just där och då."

"Inte för att det kommer stoppa bok-Harry från att göra något förhastat", sade Angelina och skakade på huvudet.

"Men varför händer det? Varför kommer jag ha den drömmen?" viskade Harry och skruvade på sig medan han vred sina händer framför sig.

"Det är uppenbarligen någon sidoeffekt av den dödande förbannelsen. Ingen kan veta med säkerhet varför det sker eftersom ingen annan råkat ut för det, ingen vi känner till åtminstone", sade madam Pomfrey och Harry grimaserade.

"Det borde vara något mer än det, vad är det som egentligen skapar kopplingen mellan dem?", protesterade Tonks och Sirius nickade instämmande.

"Det är någonting med själva ärret. Han har alltid ont i det, det ger honom visioner och tillgång till Voldemorts känslor emellanåt", sade han och stirrade intensivt på boken som om det skulle ge honom alla svar.

"Men det är mer än bara en mental koppling. Han kan prata med ormar trots allt och jag har svårt att tro att det nu skulle dyka upp från hans släktskap med Blackfamiljen", påpekade Remus och Harry skruvade på sig vid påminnelsen om hans gåva, han kunde känna blickarna från en hel del av eleverna vid nämnandet den.

"Det är nästan som…" Sirius rynkade på ögonbrynen och kisade mot boken medan hans fingrar otåligt trummade mot hans lår.

"Som vad då Sirius?" frågade Tonks trevande.

Sirius gav ifrån sig en stor suck. "Tusan! Jag förlorade tanken, jag hade det. Jag var så nära svaret men jag kan inte komma ihåg det. Om jag bara hade tillgång till farfars bibliotek nu" stönande han och drog en hand genom håret. "Jag vet att jag har svaret, jag kan se det dingla framför mig men det är som att det är täckt av skuggor."

---

AN: Bara ett snabbt ps: incidenten mellan Sirius och Harry ägde rum i sista kapitlet i HLHP: Hemligheternas kammare och jag valde att dra upp det igen bara för att visa att det har en del konsekvenser och inte bara är inslängt och sen bortglömt.