Hogwarts läser HP: Fenixorden

by lealover1

Remus förgiftning fortsätter och medan alla nu vet att Voldemort är tillbaka finns det fortfarande obesvarade frågor: hur ska de bekämpa Voldemort, varför dolde Ministeriet sanningen, vem förgiftade Remus och kommer Umbridges herravälde äntligen störtas? Harry och hans vänner söker efter svaren på alla frågor och avslöjar ännu fler sanningar längs vägen, men kommer det vara i tid?

29. Jul på den slutna avdelningen

DaMemelord12: Grattis till ditt konto, nu gäller det bara för mig att komma ihåg det ;) Slår ihop alla dina kommentarer här för enkelhetens skull. Det gör mig väldigt glad att du gillade kapitlet, kan dock inte i huvudet minnas vad som händer i kapitel 31 i huvudet, men brukar för det mesta enbart lägga mitt fokus på nästkommande kapitel såvida det inte är något speciellt jag bygger upp till. Och alla ger ifrån sig konstiga kommentarer någon gång ;)

Tinsy-Girl: aww tack så mycket. Och ja, det blev en aning hetsigt mellan Remus och Snape och för att vara ärlig tror jag inte att det kommer bli bättre framöver med tanke på hur jag planerat att fortgå med berättelsen.
Kan tycka att det är bra att det inte finns några bilder, åtminstone inte av papparazzis, när det gäller kändisar bör det vara upp till dem själva om de vill dela med sig av namn och foton och jag tycker synd om dem när de blir jagade och fotograferade konstant, även om barnets ansikte i såna fall brukar vara blurrat. Men det måste vara ytterligare ett stressmoment i vardagen. Sen är det självklart naturligt för fans att vara nyfikna och vilja veta men tycker att i slutändan bör allt sånt vara upp till föräldrarna.
Hoppas att du gillar det här kapitlet :)

Innocentmelody: Det gör mig väldigt glad att mina berättelser fungerar som en tillflyktsort för dig när du behöver komma undan. Vad kul att du uppskattade Umbridges funderingar över de dubbla tavlorna så mycket, det kändes som en naturlig slutsats hon skulle komma fram till :D Men det gör mig verkligen glad att du gillade kapitlet så mycket och förhoppningvis kan du nu koppla av med det här kapitlet.

Merinus: Tack så mycket, det glädjer mig att du gillade kapitlet. Och jag uppskattar alla ord som jag får som respons :)

Leviusa: Kul att du gillade kapitlet :D Äntligen kommer nästa kapitel här, hoppas att du gillar det!

Thalia606: Hej Thalia, det är alltid bra att lägga sig ner och vila när man har huvudvärk, inte för att jag själv brukar följa det rådet utan jag brukar bara plåga mig igenom smärtan.
Viken lättnad att du gillade reaktionerna kring möjligheten att Voldemort skulle ha besatt Harry, det är som sagt en skrämmande tanke med tanke på konsekvenserna det skulle kunna få.
Det är en bra fråga, jag har inte heller funderat över det och det verkar logiskt att man skulle ha skickat dem till Durmstrang istället. Jag antar att det är tradition och Hogwarts rykte som gör att de ändå fick gå på Hogwarts, att alla innan gått där innan och de tänker inte ändra den traditionen bara för att Dumbledore råkar vara rektor. Dessutom så hamnade ju alla Blacks i Slytherin och därmed med likasinnade klasskamrater, eller ja åtminstone fram till Sirius. Narcissa och Bellatrix är äldre än Sirius så den enda de kunnat överväga att placera på Durmstrang då är Regulus, men han hade väl stämpeln som den perfekta sonen och Walburga och Orion såg antagligen ingen fara i att låta honom gå på Hogwarts. Jag kan även anta att det ökar deras möjligheter efter skolan, de får en chans att bygga upp kontakter medan ifall de gått på Durmstrang skulle de inte ha några kontakter när de väl slutar skolan och . börjar jobba på ministeriet. Men det är bara spekulationer från min sida.
Ha det bra så länge Thalia, kram Lea

Linneagb: Svarade som sagt lite snabbt angående det Rowling sagt via PM och tyckte vi hade en god konversation kring det så skippar att upprepa mig mer här :) Vad kul att du fick vad du önskade dig när du fyllde, det gör alltid födelsedagen lite bättre ;)
Det gör mig väldigt glad att du gillar mina kapitel så mycket, och jag blir själv alltid väldigt glad när jag ser dina reviews. Ja, känner att alla verkligen väntat på det ögonblick då mr Weasley skulle bli attackerad och alla reaktioner till det. Och Sirius skulle definitivt aldrig göra Harry illa, rekommenderar kanske att du inte läser om scenen av den anledningen eftersom den kom ganska tidigt och därav inte är på samma nivå som dagens skrivande men Remus tolkning utav situationen är vad som hände/skulle ha hänt även om det inte framkommer särskilt bra just då. Kommer troligtvis någon gång gå tillbaka och justera det så att det är mer tydligt. Hoppas att du har det bra! :)

---

AN: Hej alla, äntligen ett nytt kapitel och jag tänker inte säga mer än så utan tänker er låta komma igång med läsandet. Bara en sak först, ett stort grattis till 3 personer.

Emilia01love: Grattis burrito, du vet hur mycket du betyder för mig.

Simona: Grattis i efterskott Simona, hoppas att du har det bra och att du fick en underbar födelsedag!

Loopin' Lunan95: Grattis i efterskott, hoppas att din födelsedag var grym och att du fick vad du önskade dig.

---

"Så, vem ska läsa nu?" frågade Katrina och viftade med boken i luften. "Jag tänker anta att det är ett ganska lugnt kapitel utan några faror… hur mycket problem kan de råka på under sitt jullov, liksom?"

Hennes ord fick stönande att höras runt om i salen. "Bra gjort, du har precis förhäxat det! Har du redan glömt bort sommarlovet?" frågade Amanda med ett skratt.

"De är fast i ett hus, eller hur? Det är inte som om en dementor kommer dyka upp där", fnös Katarina medan hon såg sig omkring på de upphöjda händerna från de frivilliga att läsa. Med ett hummande fick hon boken att börja sväva över långsamt.

"Huset försökte mörda oss!" utbrast Ron och rös när han återigen mindes kläderna som försökt strypa honom.

"Tack, Winslet", sade Miles Bletchley högt medan han plockade ner boken från luften och slog upp rätt sida, vilket fick alla att vända sig emot Slytherinpojken.

"Nå, vilket kapitel är vi på?" suckade Pansy och skakade på huvudet.

23. Jul på den slutna avdelningen.

"Den slutna avdelningen?" upprepade Sarah i en förvirrad ton.

"Det är avdelningen där långvariga patienter på St. Mungos placeras", förklarade Dorea med rynkad panna.

"Betyder det att pappa är värre än vi trodde?" flämtade Ginny och vände sig mot sina föräldrar med en skrämd blick.

"Han verkade må bra i förra kapitlet!" ekade Fred och bet sig i läppen.

Percy harklade sig. "Får jag föreslå att de tre", han nickade mot Harry, Ron och Hermione, "smyger sig iväg från pappas rum för att utforska sjukhuset? Jag har svårt att tro att pappa plötsligt skulle bli värre."

Flera personer nickade och slappnade synligt av. "Det låter som något de skulle göra", sade George lättat.

Var det därför som Dumbledore inte längre ville möta Harrys ögon? Väntade han sig att få se Voldemort stirra ut ur dem, rädd att deras lysande gröna färg plötsligt skulle förvandlas till blodröd, med kattlika springor till pupiller? Harry kom ihåg hur Voldemorts ormliknande ansikte en gång hade pressat sig fram ur bakhuvudet på professor Quirrell, och han for med handen över sitt eget bakhuvud medan han undrade hur det skulle kännas om Voldemort sprang fram ur hans skalle.

"Oh, jösses, du kommer oroa dig över det här", suckade Hermione och skakade på huvudet.

"Kan inte samtalet han hade med Sirius i förra kapitlet hjälpa?" frågade Katie och såg oroligt mellan Harry och boken.

"Jo, men det var innan han fick veta att han kunde varit besatt", påpekade Hermione och bet sig i läppen. "Han kommer inte ta det bra."

"Inte 'ta det bra'? Voldemort kan kontrollera mig!" utbrast Harry och blängde på sin bästa vän.

"Jag trodde att vi gick över det här nyss, du är inte besatt och vi kommer inte låta dig bli det", sade Sirius bestämt och Harry nickade osäkert.

Han kände sig smutsig, besmittad, som om han bar på någon dödlig bakterie, inte värd att sitta på tunnelbanetåget tillbaka från sjukhuset tillsammans med oskyldiga, rena personer vars sinnen och kroppar var obefläckade av Voldemort ... han hade inte bara sett ormen, han hade varit ormen, det förstod han nu.

"Du var inte ormen", utbrast Ginny frustrerat.

"Jag kan inte veta det med säkerhet", protesterade Harry och korsade armarna framför bröstet.

"För att du inte pratar med någon", väste Ginny och höjde ett ögonbryn när Harry öppnade och sen stängde munnen i brist på ett svar.

Sedan slogs han av en förfärlig tanke, ett minne dök upp till ytan, ett minne som fick honom att vrida och skruva sig inombords som en orm.

Vad är han ute efter, förutom anhängare? Sånt han bara kan få på smygvägar, som till exempel ett vapen. Nånting han inte hade förra gången.

Det är jag som är vapnet, tänkte Harry, och det var som om gift pumpades genom hans ådror, fick honom att frysa och kallsvettas medan han svajade i takt med tåget genom den mörka tunneln.

"Nej", sade Sirius och Remus omedelbart i entoniga röster.

Harry, som gett ifrån sig en flämtning när han hörde det läsas upp vände sig mot de två äldre männen. "Men det är logiskt!"

"Harry, nej, jag kan lova dig. Du är inte vapnet", sade Sirius bestämt och lutade sig framåt för att stryka Harrys kind.

"Men…"

Remus suckade tungt. "Tror du verkligen vi skulle hålla det hemligt för dig? Att vi inte skulle ge någon varning? Glöm inte bort allt vi nämnt för dig."

Harry rynkade pannan innan han plötsligt log och slappnade av. "Tack, jag antar att jag fick lite panik."

Sirius log och skakade på huvudet. "Det har varit några stressfulla dagar, du är inte den första och inte den sista som kommer få panik och dra förhastade slutsatser."

Jag är den som Voldemort försöker använda sig av, det är därför de har vakter omkring mig vart jag går, det är inte för att skydda mig, det är för att skydda andra människor, fast det fungerar inte, de kan inte ha nån som vaktar mig hela tiden på Hogwarts. Jag angrep faktiskt mr Weasley i går natt, det var jag. Voldemort fick mig att göra det och han skulle kunna finnas inuti mig just nu och lyssna på mina tankar ...

"Din dröm skulle ha räddat mitt liv, Harry", avbröt mr Weasley bestämt och vände sig mot Harry. "Om du inte haft den drömmen skulle jag ha dött."

"Men om jag var ormen…", Harry grimaserade när han såg alla blickar. "Jag vet, jag vet, jag är inte ormen."

"Så det finns inget att diskutera", sade Sirius bestämt och Harry himlade med ögonen.

"Harry, hur är det med dig, lille vän?" viskade mrs Weasley och böjde sig fram över Ginny för att tala med honom medan tåget skramlade fram genom sin mörka tunnel. "Du ser dålig ut. Är du sjuk?" De såg på honom allihop. Han skakade häftigt på huvudet och stirrade upp på en annons för hemförsäkringar.

"Harry, kära du, är du säker på att du mår bra?" sa mrs Weasley oroligt när de vandrade runt den ovårdade gräsplätten i mitten av Grimmaldiplan. "Du ser förfärligt blek ut, sov du verkligen nånting i morse? Gå nu raka vägen upp och lägg dig så du kan få dig några timmars sömn före middagen, vill du inte göra det?"

"Det där var det värsta vi kunde ha sagt i det ögonblicket", stönade Ron och skakade på huvudet.

"Ni kommer inte se honom på ett bra tag igen, va?" suckade Neville och Harry gav honom en förrådd blick.

"Ni är allihopa instängda i ett hus, det kan knappast vara så svårt att prata med honom", fnös Ernie och himlade med ögonen.

"Du underskattar skarpt Harrys förmåga att förbli osedd och hålla sig undan", sade Ron allvarligt.

"Jag hade mycket övning som barn, hjälpte mig mot Dudley flera gånger att kunna gömma mig i små hörn", tillade Harry med en axelryckning och såg sig smått förvirrad omkring när det kändes som om temperaturen runt omkring honom sjönk.

Han nickade. Här hade han en perfekt ursäkt för att inte prata med någon av de andra, och det var precis vad han önskade sig, så när hon öppnade ytterdörren skyndade han rakt förbi trollbensstället för paraplyer, uppför trappan och in i sitt och Rons sovrum.

"Hur man gör det utan att snubbla förstår jag inte", muttrade Tonks och skakade på huvudet.

"Du är den enda som snubblar över trollbenstället, det är inte vårt fel att du inte har kontroll över dina fötter", fnös Charlie och räckte ut tungan åt sin vän.

"Se det positiva, du har inte brutit något!"

Tonks flämtade och placerade händerna på höfterna och blängde halvhjärtat på den skrattande mannen: "Du hjälper inte Remus!"

Där började han gå fram och tillbaka, förbi de båda sängarna och Phineas Nigellus tomma porträttram medan hans huvud kryllade och sjöd av frågor och allt hemskare tankar.

Hur hade han blivit en orm? Han kanske var en Animagus ... nej, det kunde han inte vara, det skulle han veta ... kanske Voldemort var en Animagus ...

"Definitivt inte animagus", skrattade Charlus,

"Om det var så enkelt hade vi blivit animagusar tidigare", instämde Sirius med en road blick.

McGonagall fnös misstroget. "Tidigare? Ni blev det när ni gick i skolan, det var tidigt nog!"

Ja, tänkte Harry, det stämde, han skulle självfallet förvandlas till en orm ... och när han behärskar mig, då förvandlas vi båda ... det förklarar ändå inte hur jag kom till London och tillbaka till min säng inom loppet av fem minuter ... fast Voldemort är ju den mäktigaste trollkarlen i världen, bortsett från Dumbledore, och det är förmodligen inte det minsta problem för honom att transportera folk på det viset.

"Och hur skulle han transportera dig från Hogwarts?" frågade Hermione med ett höjt ögonbryn.

"Jag vet inte, med spöktranferens?" föreslog Harry med en nonchalant axelryckning.

"Hur många gånger ska jag behöva säga det? Spöktransferens fungerar inte inom Hogwarts gränser!"

Harry och Ron himlade med ögonen. "Vi vet, det står i Hogwarts: En historia."

Och sedan, med en förfärande stöt av panik, tänkte han: Men det här är ju vansinnigt ... om Voldemort har besatt mig, ger jag honom full insyn i Fenixordens högkvarter just nu! Han får reda på vilka som är med i Orden och var Sirius finns ... och jag har hört massvis med saker som jag inte borde, allt som Sirius berättade för mig första kvällen jag var här...

Och Harry får panik", sade Lee i det tonfall som han använde när han kommenterade quidditchmatcherna.

"och kommer göra något förhastat", tillade George och skakade på huvudet.

"Och dumt", avslutade Fred med ett brett leende.

"Ni kan inte veta det med säkerhet", protesterade Harry och korsade armarna framför bröstet. Han fick tre menande blickar till svars, som alla sade samma sak: Jo, det kan vi. Harry grimaserade, medveten om att de troligtvis hade helt rätt.

Det fanns bara en sak att göra: han måste omedelbart lämna Grimmaldiplan. Han skulle tillbringa julen på Hogwarts utan de andra, så att de åtminstone kunde vara trygga över helgen ... men nej, det gick inte, det fanns fortfarande fullt med folk att lemlästa och skada på Hogwarts. Tänk om det var Nevilles, Deans eller Seamus tur nästa gång?

"Var inte löjlig nu, Hogwarts är det säkraste stället", sade mrs Weasley bestämt och ignorerade blickarna som hennes barn utbytte med varandra.

"Och jag hatar att säga det men Grimmaldiplan är troligtvis det näst säkraste stället", tillade Charlus motvilligt.

"Om jag lyckas lista ut hur man gör det på ett säkert sätt kommer jag se till att ni är närvarande när jag bränner ner huset till grunden", sade Sirius med en drömmande glimt i ögonen. Han fick några förskräckta blickar från några elever i salen, men mannen brydde sig inte om dem. Grimmaldiplan, hans före detta hem, var som ytterligare ett fängelse för honom. Sirius vände blicken nedåt mot sina händer och hans en gång mörka, fylliga hår skakade när han rörde huvudet. Den drömmande glimten försvann lika snabbt som den kom. Han må vara fri från trollkarlsfängelset Azkaban, men att vara fast i huset han svor att aldrig återvända till var svårt för hundanimagusen. Kedjorna och bojorna från det förgångna satt stramare än någonsin och under de värsta kvällarna var det som att Dementorernas isande påverkan aldrig lämnat honom. Tolv år av psykisk tortyr satte sina spår och Sirius kände sig dum som nästan förväntat sig att hans liv skulle gå tillbaka till som det brukade vara. Medvetet bet han sig själv i tungan för att försöka stoppa tankarna som virvlade runt i huvudet. Han ville nästan skratta åt sitt ordval. Som vanligt. Inte skulle livet kunna gå tillbaka till det som Sirius ansåg vara som vanligt. James och Lily var döda, Peter en förrädare, och Jasmine… nej, inget var som vanligt längre. Diskret stirrade han hoppfullt på Harry och på Remus och på alla som betydde något för honom. Kanske, sade en röst inom honom som han kände igen som sin egen, kanske kan du skapa ett nytt som vanligt efter allt detta. Efter att du blivit en fri man och efter Voldemort är besegrad. Bo i ett hus på landet med Harry och Vingfåle, och slippa undra över vem som dör härnäst. Han skulle inte ens behöva arbeta, med tanke på arvet från morbror Alphard, och de skulle ha ett liv i lugnt och ro. Få besök av Måntand och Tonks då och då, och det Sirius ville mest av allt - att bara få vara Harrys gudfar, utan rädslan att förlora honom. En ny chans i livet. Ett nytt som vanligt.

Han slutade att vanka fram och tillbaka och ställde sig och stirrade på Phineas Nigellus tomma ram. Det började kännas tungt som bly i maggropen. Han hade inget val, han skulle bli tvungen att återvända till Privet Drive och isolera sig helt från andra trollkarlar.

Alla Harrys närmaste vänner brast genast ut i högljudda protester när de hörde planen Harry skulle komma på.

"Du hatar det stället!"

"Du ska aldrig återvända dit!"

"Om det är enda sättet att hålla er säkra-"

"Enda sättet att hålla dem säkra är att kommunicera med dem, inte att rymma", avbröt Sirius irriterat och hans stämma skar enkelt genom alla andras protester. "Du kommer aldrig mer spendera en natt i det huset, och ännu mindre sätta en fot i det, ifall jag kan hjälpa det."

"Och om du vill spela på det sättet kan jag påpeka att din närvaro utsätter Dursleys för fara, eller har du redan glömt din kusin i somras?" frågade Remus milt när han såg hur Harry öppnade munnen. "Att springa iväg hjälper inte någon."

Nå, om han nu måste göra det, tänkte han, var det meningslöst att stanna kvar längre. Medan han med en kraftansträngning försökte låta bli att tänka på hur familjen Dursley skulle reagera när de hittade honom på dörrtröskeln sex månader tidigare än väntat, klev han fram till sin koffert, smällde igen locket och låste den. Sedan såg han sig automatiskt omkring efter Hedwig, innan han kom ihåg att hon fortfarande var kvar på Hogwarts ... men då slapp han i alla fall kånka på hennes bur. Han grep tag i ena änden på kofferten och hade släpat den halvvägs mot dörren när en spydig röst sa:

"Jaså, är det nån som tänker smita?"

Han såg sig tillbaka. Phineas Nigellus hade dykt upp på duken till sitt porträtt och stod lutad mot ramen medan han betraktade Harry med ett roat uttryck i ansiktet.

"Snälla, låt honom stoppa dig", muttrade Sirius och såg hoppfullt mot boken.

"Han är en tavla, hur ska en tavla kunna stoppa Potter?" frågade McLaggen misstroget.

"En garderob försökte döda Ron i somras så det skulle inte förvåna mig om tavlan plötsligt fick tentakler som brottar ner Harry", sade George med en axelryckning.

Sirius grimaserade vid förslaget. "Det skulle inte förvåna mig heller om någon av mina släktingars tavlor hade den förmågan, men jag tänkte mig snarare att Phineas skulle använda ord."

"Nej, jag smiter inte", sa Harry kort och släpade kofferten någon meter till genom rummet.

"Jag trodde", sa Phineas Nigellus och strök sig över pipskägget, "att om man tillhörde Gryffindors elevhem skulle man vara modig? Jag tycker det verkar som om du hade passat bättre i mitt eget. Vi Slytherinare är modiga, visst, men inte dumma. Om vi har möjlighet väljer vi till exempel alltid att rädda vårt eget skinn."

"Men han är modig, han går dit han allra minst vill vara för att rädda alla andra", sade Luna medan hon stirrade på boken utan att blinka.

"Men han är också korkad", fnös Ron och ignorerade blicken som Harry gav honom.

"Det är inte mitt eget skinn jag räddar", sa Harry bryskt och drog kofferten över en bit knölig, maläten matta alldeles framför dörren.

"Å, jag förstår ", sa Phineas Nigellus som fortfarande strök sig över skägget, "det här är inte nån feg flykt – det är fråga om ädelmod."

"Han är irriterande", stönade Gabriel och skakade på huvudet.

Sirius fnös högt och satte näsan i vädret. "Försök att växa upp med honom."

Remus läppar kröktes upp i ett leende. "Det gjorde åtminstone alla möten på Dumbledores kontor någorlunda intressantare", påpekade han och Sirius gav ifrån sig ett skällande skratt.

Harry låtsades inte om honom. Han hade handen på dörrvredet när Phineas Nigellus likgiltigt sa: "Jag har ett meddelande till dig från Albus Dumbledore." Harry svängde häftigt runt.

"Va?"

"'Stanna där du är.'"

"Jag har inte rört mig!" sa Harry med handen kvar på dörrvredet. "Hur lyder meddelandet då?"

"Jag har just gett dig det, din dumskalle", sa Phineas Nigellus oberört. "Dumbledore säger: 'Stanna där du är.' "

"Hur skulle han kunna veta?" frågade Percy misstänksamt och vände blicken upp mot lärarbordet.

Dumbledore log och hans ögon tindrade när han svarade: "Jag kan inte tala för mitt framtida jag, men baserat på tidigare erfarenheter har Harry en förmåga att få fram information han kanske inte bör ha tillgång till."

Harry korsade armarna framför bröstet och lutade sig tillbaka mot Sirius ben. "Ska du inte protestera?" frågade Alicia med ett skratt.

Harry sköt ut underläppen innan han motvilligt svarade. "Han har rätt."

"Ursäkta, jag tror inte vi hörde det ordentligt. Vad sa du?"

Harry lutade huvudet bakåt och blängde upp på den rosahåriga häxan. "Du hörde vad jag sa!"

"Varför det?" sa Harry ivrigt och släppte kofferten. "Varför vill han att jag ska stanna? Vad sa han mer?"

"Ingenting alls", sa Phineas Nigellus och höjde på ett smalt svart ögonbryn som om han tyckte att Harry var oförskämd.

Harrys ilska steg upp till ytan som en orm som reser sig ur högt gräs. Han var utmattad, han var helt förvirrad, han hade upplevt skräck, lättnad och sedan återigen skräck under de sista tolv timmarna, och ändå ville Dumbledore inte tala med honom! "Jaså, det är allt, va?" sa han med hög röst. "'Stanna där du är'? Det var också det enda jag fick höra när jag hade blivit angripen av de där Dementorerna! Håll dig bara lugn och stilla medan de vuxna ordnar upp det, Harry! Men vi bryr oss inte om att berätta nåt för dig eftersom din stackars lilla hjärna kanske inte klarar av det!"

"Harry är rasande igen", sade Lee i samma tonfall som man skulle använda för att kommentera vädret.

"Jag hoppas bara att det inte blir en upprepning av första gången han åkte till högkvarteret", sade Ginny med en grimas och Harry rodnade.

"Kan inte vara det, Hedwig är kvar på Hogwarts så hon kan inte attackera er", påpekade George och blinkade med ena ögat mot Harry som blivit ännu rödare i ansiktet.

"Vet du vad", sa Phineas Nigellus, med ännu högre röst än Harry, "det här är precis varför jag avskydde att vara lärare! Unga människor är så infernaliskt övertygade om att de har absolut rätt om allting. Har det inte fallit dig in, din inbilske lille fjant, att det kanske finns ett utmärkt skäl till att rektorn för Hogwarts inte anförtror dig varenda liten detalj i sina planer? Har du nånsin, när du känt dig illa behandlad, funderat på att det aldrig har skadat dig att följa Dumbledores order? Nej. Nej, precis som alla andra unga människor är du helt övertygad om att du är ensam om att tänka och känna, att det bara är du som känner igen fara, bara du som är klok nog att inse vad Mörkrets herre planerar..."

"Phineas!" utbrast Dorea i en irriterad ton.

Oliver vände sig intresserat mot tavlan. "Mrs Potter, känner du den där Phineas?"

Dorea log smått. "Vi tillhör samma släkt och medan han är väldigt stolt i sitt beteende var han ändå en av de jag föredrog att prata mest med."

"Vilket i sig inte säger så mycket med tanke vilka de andra släktingarna var", fnös Sirius och Dorea himlade med ögonen.

"Han bryr sig även om han inte vill visa det."

"Så då planerar han faktiskt nåt som har med mig att göra?" sa Harry snabbt.

"Sa jag det?" sa Phineas Nigellus och granskade lojt sina silkeshandskar. "Om du nu ursäktar mig har jag bättre saker att göra än att lyssna till tonårskval ... adjö med dig." Och han strosade fram till kanten av ramen och försvann ur sikte.

"Fint, stick i väg bara!" vrålade Harry åt den tomma ramen. "Och säg tack för ingenting till Dumbledore!"

"Kommer han hälsa det?" frågade Dean intresserat och lade huvudet på sne.

"Det beror på om han vill klaga över dagens ungdomar eller inte", erkände Sirius och kunde inte hjälpa det lilla leendet som dök upp i hans ansikte vid tanken.

Den tomma tavelduken förblev tyst. Harry sjöd av ilska. Han släpade tillbaka kofferten till fotänden av sin säng och kastade sig sedan ner på mage på det malätna överkastet, med ögonen slutna och kroppen tung och värkande.

Det kändes som om han hade färdats miltals ... det verkade otroligt att Cho Chang för mindre än ett dygn sedan hade närmat sig honom under misteln ... han var så trött ... han var rädd för att somna ... ändå visste han inte hur länge han kunde kämpa emot ... Dumbledore hade sagt åt honom att stanna ... det måste betyda att han kunde sova ... men han var rädd ... tänk om det hände igen?

"Om vi trodde det skulle hända igen skulle du ha någon vakt med dig i rummet", sade Remus bestämt. "Vi skulle aldrig lämna dig i sticket."

"Men hur kan ni veta att det inte händer igen", frågade Harry och de två äldre männens blickar mjuknade när de såg att Harrys ögon var fyllda av en outtalad rädsla.

"För att du inte är besatt och det finns försvar mot det", sade Sirius mjukt.

"Försvar?" frågade Harry oförstående.

"En metod för att skydda dig själv. Det skulle förvåna mig om Dumbledore i boken inte ser till att du börjar studera det."

Han sjönk ner i skuggorna ...

Det var som om en film i hans huvud bara hade väntat på att få börja. Han vandrade genom en övergiven korridor mot en enkel svart dörr, förbi skrovliga stenväggar, facklor och en öppen dörr till en stentrappa som ledde neråt till vänster. Han kom fram till den svarta dörren men kunde inte öppna den ... han stod och stirrade på den, ville förtvivlat gärna komma in ... någonting som han önskade sig av hela sitt hjärta låg på andra sidan ... en skatt som översteg alla hans drömmar ... om det bara ville sluta sticka i ärret ... då skulle han kunna tänka klarare ...

Dumbledore rynkade på pannan och knäppte händerna precis under hakan och vilade sin vikt på armbågarna som var placerade på stolens armstöd.

"Harry", hördes Rons röst långt, långt bortifrån. "Mamma säger att middagen är klar, men hon kan spara lite åt dig om du vill stanna i sängen."

Harry slog upp ögonen, men Ron hade redan lämnat rummet.

Han vill inte vara ensam med mig, tänkte Harry. Inte efter det som han hörde Moody säga. Han antog att ingen av dem ville ha honom där längre, nu när de visste vad som gömde sig inom honom.

"Eller så trodde han att du skulle följa med ner på direkten", påpekade Hermione och skakade misstroget på huvudet.

"Åh, jag vet inte, det skulle inte va första gången Weasley överger honom", påpekade Theodore Nott hånandes.

"Håll truten!" fräste Ron som hade blivit illande röd om örontipparna.

Han skulle inte gå ner till middagen, han skulle inte tvinga på dem sitt sällskap. Han lade sig på andra sidan, och efter en stund somnade han igen.

Han vaknade mycket senare, i den tidiga morgontimmen, med en mage som värkte av hunger och Ron som snarkade i sängen intill. När han kisande tittade sig omkring i rummet såg han den mörka konturen av Phineas Nigellus som var tillbaka i sitt porträtt, och det slog Harry att Dumbledore förmodligen hade skickat Nigellus för att bevaka honom, ifall han skulle angripa någon annan.

"Jag säger inte att Harry har rätt, men sakerna han märker pekar ju mot det", sade Oliver försiktigt och kastade en orolig blick mot den yngre trollkarlen.

"Phineas spenderar en hel del tid i det huset, jag skulle inte oroa mig", sade Dorea avfärdande och gestikulerade meningslöst med ena handen.

"Hur vet du det? Som jag minns det spenderade han nästan all tid i rektorns kontor", protesterade Narcissa och rynkade frustrerat på pannan.

Doreas glada glimt i ögonen bleknade bort och hennes läppar blev strama. "Han förlät aldrig sig själv för att ha missat familjelivet i det huset och svor på att aldrig låta samma misstag ske igen.

Sirius ögonbryn sköt i höjden och han blinkade flera gånger. "Jag var inte medveten om det… jag kanske behöver prata med honom trots allt."

Känslan av att vara oren blev intensivare. Han önskade nästan att han inte hade lytt Dumbledore ... Om det var så här livet skulle bli för honom i Sirius hus från och med nu hade han det kanske trots allt bättre hemma hos familjen Dursley.

Alla tillbringade nästa förmiddag med att sätta upp juldekorationer. Harry kunde inte påminna sig att Sirius någonsin hade varit på så gott humör. Han sjöng till och med julsånger, märkbart förtjust över att han skulle få sällskap över helgen. Harry kunde höra hans röst eka upp genom golvet i det kalla vardagsrummet där han satt ensam och såg himlen bli allt vitare utanför fönstren – det var snö på väg. Han fann en ilsken tillfredsställelse i tanken på att han gav de andra tillfälle att fortsätta prata om honom, som de säkert måste göra.

"För vi är oroliga för dig, det är enda anledningen vi skulle göra det", utbrast Hermione frustrerat och blängde på sin vän.

"Hmm?" svarade Harry frånvarande, hans blick fäst på sin gudfar som fortfarande tycktes va chockad över Doreas tidigare ord.

När han hörde att mrs Weasley ropade på honom vid lunchdags tog han sin tillflykt en trappa högre upp och låtsades inte höra henne.

Vid sextiden på kvällen ringde det på dörrklockan och mrs Black började skräna igen. Harry, som antog att Mundungus eller någon annan ordensmedlem hade kommit på besök, satte sig bara bekvämare tillrätta mot väggen i Vingfåles rum där han gömde sig. Han försökte glömma hur hungrig han själv var medan han matade Vingfåle med döda råttor. Det kom som en lätt chock när någon bultade hårt på dörren ett par minuter senare.

"Tack och lov, dra ut honom därifrån", suckade Alicia lättat.

"Han kan inte ha ätit på över ett dygn", tillade Katie med rynkad panna.

"Det är inte som det är det längsta jag gått utan att äta något", sade Harry och ryckte på axlarna. "Jag klarar mig."

"Jag vet att du är där inne", hördes Hermiones röst. "Snälla, kan du inte komma ut? Jag vill prata med dig."

"Vad gör du här?" frågade Harry och drog upp dörren medan Vingfåle återgick till att skrapa med hoven efter råttslamsor som kunde finnas kvar på det halmströdda golvet. "Jag trodde du skulle åka skidor med din mamma och pappa?"

"Det är en väldigt bra fråga, du har pratat så mycket om det", sade Ron och kastade en misstänksam blick mot Hermione.

"Jag antar att jag hörde vad som hände?", föreslog Hermione med en axelryckning.

"Sanningen att säga, så är skidåkning inte riktigt min grej", sa Hermione. "Därför har jag kommit hit för att fira jul." Hon hade snö i håret och kinderna var skära av kyla. "Men tala inte om det för Ron. Eftersom han skrattade så mycket sa jag till honom att det är jätteroligt att åka skidor. Mamma och pappa är lite besvikna, men jag har sagt åt dem att alla som tar sina examensprov på allvar stannar kvar på Hogwarts och pluggar. De vill att jag ska lyckas bra, så de fattar säkert. Men kom nu, så går vi till ditt sovrum, Rons mamma har tänt en brasa där och hon har skickat upp smörgåsar."

"Ha! Jag visste det!" utbrast Ron och log triumferande mot sin vän.

"Tusan", stönade Hermione och sjönk ihop. "Varför?"

"Du är den som tänkte ljuga, sånt kommer alltid tillbaka och biter dig", skrattade Ron och Hermione korsade armarna framför bröstet. "Jag visste att du inte kunde gilla det!"

Harry följde efter henne ner till andra våningen. När han kom in i sovrummet blev han överraskad över att se både Ron och Ginny sitta och vänta på dem på Rons säng.

"Jag kom med Nattbussen", sa Hermione obesvärat och drog av sig jackan innan Harry hann säga något. "Dumbledore berättade direkt i går morse vad som hade hänt, men jag blev tvungen att vänta på att terminen skulle avslutas officiellt innan jag gav mig i väg. Umbridge är rasande över att ni försvann mitt framför näsan på henne, trots att Dumbledore talade om för henne att mr Weasley var på Sankt Mungos och att han hade gett er lov att hälsa på honom."

"Hur förklarar ni Harrys frånvaro? Han är inte familj."

"Harry är familj!" protesterade Ron, Fred och George i munnen på varandra, samtidigt som Percy nickade, och blängde sen på Ginny när de märkte att hon satt tyst.

"Jag tänker inte protestera, men eftersom han är min pojkvän...", Ginny ryckte på axlarna hopplöst men hade en glimt av stål i ögonen.

"Och gällande hans närvaro gavs troligtvis förklaringen att vi är hans fosterfamilj. De flesta är medvetna om att han spenderar somrar hos oss så det är inget udda med att han skulle vara närvarande om det skedde en attack eller sjukfall i familjen", sade mr Weasley när han märkte att hans barn tystnat och flera fortfarande väntade på svaret till den ursprungliga frågan.

Hon slog sig ner bredvid Ginny.

"Hur känner du dig?" frågade Hermione.

"Bra", sade Harry stelt.

"Äsch, ljug inte", sa hon otåligt. "Ron och Ginny säger att du har gömt dig för alla sen ni kom tillbaka från Sankt Mungos."

"Jaså, det säger de?" sa Harry och blängde på dem.

"Jupp, chans för upprepning av första dagen i det huset", suckade Lee och skakade på huvudet.

"Det är inte som jag dödat någon, jag har inte ens skadat någon", protesterade Harry och himlade med ögonen.

"Ifall vi ignorerar hur du sa till Hedwig att hacka på oss", sade Ron i en sarkastisk ton.

Ron tittade ner på sina fötter, men Ginny verkade helt ogenerad. "Jo, det har du visst gjort!" sa hon. "Och du vill inte titta på nån av oss!"

"Det är ni som inte vill titta på mig!" sa Harry ilsket.

"Ni kanske turas om att titta och missar varandra hela tiden", föreslog Hermione och det ryckte lite i hennes mungipor.

"Det är illa när Hermione är den som behöver lätta på stämningen", sade Dean och grimaserade när han fick syn på hennes irriterade blick.

"Om de bjöd in oss till möten behöver de inte oroa sig för det", sade Fred med en axelryckning.

"Jag instämmer, Forge, de håller alldeles för många hemligheter från oss", sade George och snörpte med munnen.

"Efter allt vi gjort för dem; hjälpa dem smyga ut ur skolan, flugit en bil, lärt dem dra upptåg, distraherat andra så de får lugn och ro, ge dem kartan…"

"Det här om Marodörerna igen eller hur?" frågade Harry med en suck och tvillingarna vände sig genast mot honom med upprörda blickar.

"Det är klart det är! Du visste att de var våra idoler!"

"Och hur skulle jag kunna avslöja det? Jag skulle inte känna Sirius", påpekade Harry lugnt men Fred skakade bara på huvudet.

"Vi har känt honom i ett halvår, du har haft massor med tid att berätta och…"

"… dessutom kunde ni sagt att han var oskyldig. Vi hade trott er", avslutade George bestämt och knöt händerna.

Harry svalde och drog en hand nerför ansiktet. "Det är inte det att jag inte litar på er, jag kunde bara inte riskera det. Och när ni väl visste", han ryckte hopplöst på axlarna. "jag glömde bort.

Fred och George betraktade honom i tystnad innan George till slut suckade. "Han skulle ha räddat pappa…"

"Och räddade Ginny", tillade Fred och lät ett litet leende börja synas.

"För att inte tala om Ron... jag tror att vi kan förlåta dig", avslutade George och log nu brett mot den yngre trollkarlen som lättat andades ut.

"Väldigt lustigt", fräste Harry och vände sig bort.

"Äsch, sluta upp med att känna dig missförstådd", sa Hermione skarpt. "De andra har berättat för mig vad ni råkade få höra i går kväll i förlängningsöronen ..."

"Jaså?" muttrade Harry argt och körde ner händerna djupt i fickorna medan han såg på snön, som nu föll ymnigt utanför. "Ni har pratat om mig, va? Ja, jag börjar ju bli van vid det."

"Vi ville prata med dig, Harry", sa Ginny, "men eftersom du har gömt dig ända sen vi kom tillbaka ..."

"Jag ville inte att nån skulle prata med mig", avbröt Harry, som kände sig mer och mer irriterad.

"Du kan inte bli arg om de diskuterat dig när du håller dig undan efter något sådant", påpekade Tonks i en försiktig ton.

Harry hummade enbart till svar och Tonks gav ifrån sig en suck men valde att inte trycka mer på ämnet.

"Ja, men det var dumt av dig", sa Ginny ilsket, "eftersom jag är den enda du känner som har tagits i besittning av Du-vet-vem, och jag kan tala om för dig hur det känns."

Harry stod alldeles stilla medan innebörden av hennes ord sjönk in. Sedan vände han sig mot henne.

"Oh… jag tänkte nog inte på det", sade Harry förvånat och vred på huvudet för att stirra på Ginny som kramade om sig själv hårt.

"Ibland önskar jag att jag kunde glömma det", mumlade hon och Harry grimaserade, han visste exakt vad hon menade och visste att inga ord kunde hjälpa så han grep bara tag i hennes hand i tystnad.

"Jag hade glömt det."

"Sån tur för dig", sa Ginny kyligt.

"Förlåt", sa Harry, och han menade det. "Så ... så då tror du alltså att han besitter mig?"

"Kan du komma ihåg allt du har gjort?" frågade Ginny. "Finns det långa tomma perioder som du inte har nåt minne av?"

Harry tänkte efter. "Nej", sa han.

"Då har Du-vet-vem aldrig besuttit dig", sa Ginny enkelt. "När han gjorde det med mig kunde jag inte komma ihåg vad jag hade gjort under flera timmar åt gången. Jag kunde upptäcka att jag var nånstans och inte hade en aning om hur jag kommit dit."

"Något positivt från det åtminstone", sade George i en dyster ton.

"George!" väste Percy och stirrade på sin yngre bror.

"Det är inte som om alla andra inte tänkte det", påpekade George och himlade med ögonen.

Harry vågade knappt tro henne, ändå kände han sig nästan motvilligt lättare om hjärtat.

"Men den där drömmen jag hade om er pappa och ormen ..."

"Harry, du har haft såna drömmar förut", sa Hermione. "Du fick glimtar av vad Voldemort hade i kikarn förra året."

"Det var en annan sak." Harry skakade på huvudet. "Jag var inuti den här ormen. Det var som om jag var ormen ... Tänk om Voldemort transporterade mig till London på nåt sätt?"

"Borde inte de andra i sovsalen märkt om dy försvann?" frågade Fleur fundersamt.

"Okej, det är uppenbart att bok-jag inte har tänkt igenom allting ordentligt", sade Harry med svagt rodnande kinder.

"Nån dag", sa Hermione och lät alldeles uppgiven, "kommer du att läsa Hogwarts historia, och då kanske du blir påmind om att du inte kan använda dig av spöktransferens inifrån Hogwarts. Inte ens Voldemort skulle kunna få dig att flyga ut ur ditt sovrum, Harry."

"Du lämnade aldrig din säng", sa Ron. "Jag såg hur du kastade dig av och an i sömnen i minst en minut innan vi kunde väcka dig."

"Och det här är varför du pratar med din familj om saker som skrämmer dig", sade Sirius lugnt och Harry log strålande upp mot sin gudfar. "Du behöver inte se så förvånad ut, jag vet själv hur enkelt vänner kan bli familj."

"Det är ändå skönt att höra dig säga det, att du är okej med det", svarade Harry med en svag axelryckning.

Harry började stega fram och tillbaka i rummet igen medan han funderade. Vad de sa var inte bara tröstande, det lät vettigt också. Utan att tänka tog han en smörgås från fatet på sängen och proppade hungrigt in den i munnen.

Det är inte jag som är vapnet när allt kommer omkring, tänkte Harry. Hans hjärta svällde av glädje och lättnad, och det kändes som om han ville stämma in när Sirius klampade förbi deras dörr på väg mot Vingfåles rum och sjöng "Staffan var en stalledräng, han vattnade sina hippogriffer fem" för full hals.

"Tänker du inte ens försöka trösta honom?" frågade Narcissa och rynkade på pannan.

Sirius himlade med ögonen. "Antagligen ville jag troligtvis bara ge honom lite rum och sist vi pratade så mådde han bra. Jag kan inte ha vetat att han hört det där."

Hur kunde han ens ha kommit på tanken att återvända till Privet Drive över julen? Sirius förtjusning över att ha huset fullt igen, och i synnerhet över att ha Harry tillbaka, var smittsam. Han var inte längre deras buttre värd från i somras; nu verkade han fast besluten att alla skulle ha lika trevligt, om inte trevligare än de skulle haft på Hogwarts. Han arbetade oförtröttligt på förberedelserna inför julen, städade och pyntade huset med deras hjälp så att det knappt gick att känna igen när de alla gick till sängs på julaftonskvällen.

"Oi, jag var inte så butter!" protesterade Sirius och såg förolämpat på boken.

"Lite nedstämd mot slutet kanske, men inte butter", instämde Remus och rynkade på pannan.

Det hängde inte längre spindelnät från de skamfilade ljuskronorna utan girlanger av järnek och guld- och silverserpentiner; förtrollad snö glittrade i mängder över de trådslitna mattorna. En enorm julgran, införskaffad av Mundungus och prydd med levande älvor,

"Ursäkta vadå? Hur kan ni pynta granen med levande älvor!" utbrast Amanda förfärat.

"Vi gör alltid det... Hogwarts har också dem som prydnader i juletider?" protesterade Hannah förvirrat och Amanda stirrade på henne.

"Jag har alltid åkt hem över jul. Mer ärligt, hur etiskt rätt är det att pynta med levande varelser?" sade Amanda och såg sig ilsket omkring i salen med hårt sammanpressade tänder.

"Tja… de är i alla fall inte döda?" sade Susan efter ett par ögonblick av tystnad och runt om i salen nickade renblodiga elever instämmande medan ett flertal mugglarföddas ansikten sjönk ner i förskräckt misstrogenhet.

skymde synen av Sirius familjeträd, och till och med de uppstoppade alfhuvudena på hallväggen hade jultomteluvor och tomteskägg.

"Det känns morbidt", sade Katie med en rysning.

"Det är åtminstone mindre morbidt än bara huvudena", sade Alicia svagt och försökte tvinga fram ett leende trots att hon bleknat vid påminnelsen om huvudena.

När Harry vaknade på juldagens morgon fann han en hög julklappar vid fotänden av sin säng. Ron var redan i färd med öppna presenterna i sin egen, lite större hög, som han hunnit halvvägs igenom.

"Fin skörd i år", upplyste han Harry inifrån ett moln av julklappspapper. "Tack för kvastkompassen, den är toppen, ännu bättre än Hermiones julklapp. Hon har köpt mig en läxplanerare ..."

"Aww, tusan, alla våra presenter kommer vara förstörda nu", stönade Ron och skakade missnöjt på huvudet.

"Vi har fortfarande ett par dagar på oss att fixa nya?" sade Hermione försiktigt och Ron fnös misstroget

"När? Vi är fast här inne från morgon till kväll och läser böckerna."

"Ron har rätt, jag antar att vi inte blir överraskade i år", suckade Harry och såg en aning besviket mot boken.

Harry tittade igenom sina presenter och hittade en med Hermiones handstil på. Han hade också fått en bok som liknade en almanacka, men varje gång han slog upp en sida sa den saker i stil med: "Gör det i dag, om du vill slippa obehag!"

"Det kanske inte är den roligaste presenten, men den kommer att hjälpa er i vår", sade Hermione och gnagde oroligt på underläppen.

"Det är okej, jag är säker på att den, öh, kommer komma till användning", sade Ron hastigt och Hermione gav honom ett strålande leende.

Sirius och Lupin hade gett Harry några utmärkta böcker i serien Praktisk försvarsmagi och dess användning mot svartkonster, som hade enastående, rörliga färgillustrationer av alla motförtrollningar och förhäxningar som beskrevs. Harry bläddrade ivrigt igenom den första volymen, han kunde se att den skulle bli väldigt användbar för hans arbete med DA -gruppen.

"Skönt att veta att boken åtminstone kommer komma till användning", sade Sirius med ett retsamt leende.

"De låter otroliga, jag kommer älska dem!" utbrast Harry med ett brett leende.

"Vi misstänkte att de skulle fånga ditt intresse", sade Remus med ett leende och Harry nickade stort.

Uppe vid lärarbordet hade Umbridge brutit av sin fjäderpenna på mitten med sin näve. "Genomsökning av koffertar kommer bli obligatorisk efter jul, såna farliga böcker får inte existera i salen… kanske dags att kontrollera bibliotekets utbud också." Hon tillät ett litet leende att växa fram medan hon plockade fram en ny fjäderpenna för att göra en notering.

Hagrid hade skickat en pälsklädd brun plånbok med huggtänder; de var förmodligen avsedda att förhindra stöld, men tyvärr hindrade de Harry från att stoppa i några pengar utan att riskera att få fingrarna avslitna.

"Det här är andra gången han ger dig något som bits", påpekade Charlie med ett skratt.

"Tredje om vi räknar Hedwig", tillade Bill med en retsam glimt i ögonen.

"Oh, retas inte, jag tycker de e sött", sade Fleur och log uppmuntrande mot Hagrid som rodnade.

Tonks julklapp var en liten arbetsmodell av en Åskvigg, och när Harry såg den flyga genom rummet önskade han att han fortfarande hade haft sin variant i full storlek. Ron hade gett honom en jättestor ask med Bertie Botts bönor i alla smaker, mr och mrs Weasley den vanliga handstickade tröjan och några äppel- och russinpajer,

"Det påminner mig, hur kommer det sig att du fick en sån tröja från första början?" frågade Dorea intresserat. "Vi uppskattar självklart att du gör det, Molly, men varför började du inkludera honom?"

"Mamma såg antagligen Harry och bestämde sig genast för 'han ser spinkig ut, jag ska sticka den ungen en jultröja'", sade Fred med en axelryckning.

"Det eller 'jag ville alltid ha ett barn som inte är rödhårigt'", föreslog George med ett brett leende.

"Pojkar", sade mrs Weasley och skakade på huvudet innan hon vände sig mot tavlan där Dorea befann sig. "Och Ron skrev till mig om att Harry inte förväntade sig några presenter det året och jag kunde inte låta honom gå utan."

"Kan intyga det, och som vanligt var Ron ute sent med informationen så mamma fick den informationen två dagar innan jul", fnös Ginny och Ron gned sig i nacken medan hans öron blev röda.

"I mitt försvar skrev jag så fort jag fick veta, jag frågade honom vad han hoppades på att få och han", Ron avbröt sig och gav Harry en snabb blick, "sa att han inte brukade få något, så jag lånade Errol."

"Det stämmer, han kom skrikandes om att det var en nödsituation. Jag ville inte tvinga Errol att göra resan, men när han förklarade varför var det en självklarhet", instämde Percy och Ron nickade ivrigt.

"Det var ett väldigt sött brev", sade mrs Weasley med ett leende. "Det var skrivet i all hast med stora bokstäver och han undrade vad han skulle göra."

"Mamma satte igång att sticka direkt, men det bästa var när pappa kom hem på kvällen helt utmattad och såg mamma sticka en till tröja utöver de nio hon redan gjort", sade Ginny och kunde knappt hålla sig för skratt. "Han tittade bara på henne och frågade 'jag trodde du var klar? Har vi fått ett till barn medan jag var på jobbet?'"

"Det var mest sagt som skämt", sköt mr Weasley in över skratten som brast ut över hela salen, men han hade lätt röda öron.

Ginny himlade med ögonen. "Låt mig berätta, pappa! Mamma himlade med ögonen och svarade ilsket 'ja, Rons nya vän, lilla Harry. Ifall jag kan få det här gjort tills imorgon så kan jag även baka en sats kolor och sända Errol tillbaka med det.'"

"Och det var ögonblicket jag insåg att vi i själva verket hade fått ett till barn när jag inte var uppmärksam, men för att vara ärlig så slutar man räkna efter den femte ungen", sade mr Weasley och blinkade med ögat åt sina yngsta barn som skrattade högt.

Harry svalde runt klumpen som satt i halsen och reste sig upp för att gå fram till mrs Weasley och gav henne en stor kram, som hon genast besvarade. "Tack, mrs Weasley."

"Åh, det är ingen fara raring, du är alltid välkommen i vårt hem", svarade hon och log, även om hennes ögon var blankare än vad de vanligtvis var.

och av Dobby hade han fått en riktigt förskräcklig målning som Harry misstänkte att alfen själv hade gjort. Han hade just vänt den uppochner för att se om den såg bättre ut på det viset när Fred och George med en ljudlig smäll dök upp vid fotänden, dit de hade transfererat sig.

"Aww, det är så gulligt av Dobby", utbrast Lavender med ett förtjust pip.

"Ja, vi kan sätta upp tavlan i sovsalen", tillade Seamus och försökte dölja sitt skratt bakom hostningar.

"På bortersta väggen, så det är det första man ser när man kommer in", instämde Dean och försökte själv kväva sina egna skratt.

"God jul", sa George. "Gå inte ner i köket på en stund."

"Varför inte?" frågade Ron.

"Mamma gråter igen", sa Fred dystert. "Percy skickade tillbaka sin jultröja."

"Utan nåt meddelande", tillade George. "Han har inte frågat hur pappa mår eller hälsat på honom eller nåt."

Percy bet sig i läppen och såg ner i knät där han återigen fann sina händer knäppta. "Hade det här verkligen varit min framtid om böckerna inte kommit? Får några enstaka dagar mig verkligen att hata min familj så mycket? Pappa dog nästan och jag kunde inte bry mig om att komma till hans sjuksäng? Jag trodde jag var… är jag verkligen så hemsk? Är jag en sån dålig människa? En dålig son, dålig bror..."

Percy ryckte till när någon armbågade honom i sidan och han vände sakta på huvudet och mötte Bills oroliga blick. Han svalde när han såg sin storebrors ansikte. En gång i tiden kunde han peka ut varenda fräkne Bill hade i ansiktet, men nu på senare tid visste Percy inte ens var i Egypten Bill hade befunnit sig när han hade fått sitt nya ärr precis under hakan. Den äldre brodern verkade förstå hans inre tumult och sade: "Oroa dig inte, Perce, du besökte honom säkert medan han sov och ingen annan var där", sade han lugnande och Percy gav honom ett tacksamt leende som endast vacklade en aning. Han själv var inte helt säker på att han trodde på vad Bill precis hade sagt, men han uppskattade ändå uppmuntringen - speciellt efter hur han och hans bok-jag hade betett sig. "Tvivla inte på dig själv, vi vet att du älskar oss och du kan inte bli av med oss", Bill blinkade med ena ögat och gladdes när han såg sin lillebror ge honom ett äkta leende som svar.

"Vi försökte trösta henne." Fred gick runt sängen för att titta på porträttet Harry hade fått. "Sa till henne att Percy bara är en stor hög med råttskit."

"Det hjälpte inte", sa George och grabbade åt sig en chokladgroda. "Så Lupin tog över. Jag tror det är bäst att han får muntra upp henne lite innan vi går ner till frukosten."

"Vilken överraskning", sade Ginny torrt och stirrade misstroget på sina bröder.

"Det var sanningen", påpekade George med en axelryckning.

"Oja, och Perce kan vara tacksam att ha dragit huvudet ur röven innan han gjorde det", tillade Fred och kastade en ilsken blick mot boken samtidigt som Percy bleknade ännu mer.

"Vad ska det här föreställa förresten?" frågade Fred och kisade på Dobbys målning. "Det ser ut som en gibbonapa med blåtiror."

"Det är Harry!" sa George och pekade på baksidan av bilden. "Det står så här!"

"Väldigt likt", sa Fred och flinade.

Högljudda skratt brast ut runt om i salen medan Harry grep tag i en kudde och pressade den hårt mot ansiktet.

"Vi måste definitivt sätta upp den i sovsalen nu!" utbrast Seamus innan han och Dean brast ut i hysteriskt skratt igen.

"Dobby kommer aldrig sluta älska dig när han ser vilken fantastisk plats du valt att sätta upp den på", tillade Neville med en oskyldig blick.

"Å Men ag eeh soo örd", kom det kvävda ljudet från Harry.

"Vad sade du, jag hörde inte riktigt", sade Ron med ett skratt och drog undan Harrys kudde.

Harry blängde irriterat på honom innan han sade: "Jag sade; Åh Merlin, jag är så körd"

Harry slängde sin nya läxalmanacka på honom. Den träffade väggen mitt emot och ramlade i golvet där den muntert sa:

"När du satt streck över t:na och prick på vart i, då kan du känna dig ledig och fri!"

"Fel, jag har ångest tills jag får tillbaka uppgiften med betyg på", fnös Padma och skakade på huvudet.

"Det är den värsta delen... att vänta på bedömningen", instämde Su Li med en grimas.

De klev upp och klädde på sig. De kunde höra de olika invånarna i huset ropa "God jul" till varandra. På vägen ner mötte de Hermione.

"Tack för boken, Harry", sa hon glatt. "Jag har önskat mig Nya teorier om numerologi hur länge som helst! Och den där parfymen är verkligen ovanlig, Ron."

Hermione vände sig om och gav båda sina vänner en kram, och Harry lade märke till sin underhållning att Ron fick en betydligt längre kram än vad han själv hade fått.

"Inget att tacka för", sa Ron. "Vem är det där till förresten?" tillade han och nickade mot den prydligt inslagna presenten hon bar på.

"Krake", sa Hermione nöjt.

"Krake?" utbrast Sirius och stirrade med uppspärrade ögon på Hermione.

"Jag tänkte att han kunde uppskatta det", mumlade Hermione med rodnande kinder.

"Krypet kommer inte att uppskatta det, men för all del, försök gärna", fnös Sirius och skakade på huvudet medan han ignorerade de skarpa blickarna han fick från Hermione och mrs Weasley.

"Bara det inte är kläder!" sa Ron varnande. "Du vet vad Sirius har sagt: Krake vet för mycket, vi kan inte låta honom bli fri!"

"Det är inte kläder", sa Hermione, "fast om jag fick som jag ville skulle jag ge honom nåt annat att ha på sig än den där smutsiga gamla trasan. Nej, det är ett lapptäcke, jag tänkte att det kunde lysa upp hans sovrum."

"Vad då för ett sovrum?" sa Harry och sänkte rösten till en viskning när de gick förbi porträttet av Sirius mamma.

"Nja, Sirius säger att det egentligen inte är nåt sovrum utan snarare ett slags ... krypin ", sa Hermione. "Han sover tydligen under varmvattenberedaren i det där skåpet intill köket."

"Det bör åtminstone vara varmt där?" sade Lavender i en tveksam ton.

"Det är skapligt", sade Sirius med en axelryckning och flera personer utbytte förvånade blickar.

Mrs Weasley ensam nere i källarvåningen när de kom dit. Hon stod vid spisen och lät som om hon hade svår snuva när hon önskade dem "God jul". De undvek allihop att se på henne.

"Det här är alltså Krakes sovrum?" Ron strosade fram till en smutsig dörr i hörnet mitt emot skafferiet. Harry hade aldrig tidigare sett den öppen.

"Ja", sa Hermione, som nu lät lite nervös. "Öh ... jag tror det är bäst att vi knackar."

Ron knackade på dörren men det kom inget svar. "Han måste smyga omkring uppe i huset", sa han och drog utan vidare upp dörren. "Usch! "

Harry kikade in. Största delen av skåpet upptogs av en skrymmande och gammalmodig varmvattenberedare, men på det några decimeter stora utrymmet under rören hade Krake inrett någonting som liknade ett bo åt sig. En röra av trasor och illaluktande gamla filtar låg i en hög på golvet och den lilla fördjupningen i mitten visade var Krake rullade ihop sig för att sova på kvällarna. Här och där i röran syntes gamla hårda brödkanter och mögliga ostbitar.

"Mögliga ostbitar?" utbrast Hermione förskräckt och slog händerna för munnen.

"Han äter det frivilligt, jag har inte satt några begränsningar på hans intag av mat. Jag är inte ett monster", suckade Sirius och himlade med ögonen.

"Men varför äter han gammal och möglig mat?" frågade Parvati och rynkade på näsan.

"Jag tror ärligt han glömt bort hur färsk mat smakar efter att ha bott ensam så många år", svarade Sirius och ryckte på axlarna.

I ett avlägset hörn glimmade små föremål och mynt som Harry gissade att Krake hade räddat och sparat, som en skata, från Sirius utrensning av huset, och han hade också lyckats hitta de silverinramade familjefotografier som Sirius hade kastat bort under sommaren. Glaset var visserligen trasigt, men de små svartvita personerna kikade fortfarande högdraget ut på Harry, bland dem, han kände en liten stöt i magen, den mörka kvinnan med tunga ögonlock som han hade sett i Dumbledores minnessåll: Bellatrix Lestrange. Av allt att döma var det Krakes älsklingsfotografi – han hade placerat det fullt synligt framför alla de andra och gjort ett klumpigt försök att laga glaset med trolltejp.

Sirius gav ifrån sig en tung suck.

"Kommer du ta ifrån honom det?" frågade Hermione i en misstänksam ton.

Sirius drog en hand nerför ansiktet och betraktade boken i tystnad, alla som väntade på ett svar började tro att han inte skulle säga något när han till slut började prata: "Jag har alltid misstänkt att han tagit det och har blandade känslor. Att han sparar föremål i sig är egentligen inget farligt, men han dyrkar och placerar Dödsätare på piedestaler…"

"Jag skulle bränna fotografierna", muttrade Remus och Hermione stirrade misstroget på honom.

"Jag tror att jag bara lämnar hans julklapp här", sa Hermione och lade paketet prydligt mitt i fördjupningen bland trasorna och filtarna. Sedan stängde hon tyst dörren och sa: "Han hittar den senare, det blir bra."

"Nu när jag tänker på det", sa Sirius, som kom ut ur skafferiet med en stor kalkon i handen samtidigt som de stängde dörren till skåpet, "är det egentligen nån som har sett till Krake på sistone?"

"Jag har inte sett honom sen den natten vi kom tillbaka hit", sa Harry. "Du körde ut honom ur köket."

"Ja ...", sa Sirius och rynkade pannan. "Det var nog sista gången jag såg honom också ... han måste gömma sig nånstans på övervåningen."

"Tror du han kan ha gett sig i väg?" sa Harry. "När du sa 'ut' kanske han trodde du menade att han skulle försvinna ut ur huset?"

"Påminn mig om att ge en expressiv order om att han inte får lämna huset under några omständigheter", stönade Sirius och Remus nickade.

"Enklaste skulle vara om han dog", sade Tonks med en suck och himlade med ögonen när hon såg de chockade minerna. "Äsch, kom igen, han hatar att vi är där och lever i det förflutna."

"Nej, nej, husalfer kan inte ge sig i väg om man inte ger dem kläder. De är bundna till sin familjs hus", sa Sirius.

"De kan lämna huset om de verkligen vill", opponerade sig Harry. "Det gjorde Dobby, han gav sig av från Malfoys för att varna mig för tre år sen. Han blev tvungen att bestraffa sig själv efteråt, men han lyckades ändå göra det."

"Måste definitivt ge en väldigt specifik order, han hatar mig tillräckligt mycket för att hitta kryphål", muttrade Sirius och rynkade på pannan.

"Klandra inte dig själv, ingen av oss andra har tänkt på det heller", sade Remus lugnt och knuffade till sin vän med ena axeln.

Sirius såg lite förvirrad ut ett ögonblick och sa sedan: "Jag ska leta efter honom senare, han sitter säkert där uppe nånstans och gråter ögonen ur sig över min mammas gamla underbyxor eller nåt sånt. Han kan förstås ha krupit in i torkskåpet och dött ... fast jag får inte börja hoppas alltför mycket."

Fred, George och Ron skrattade, men Hermione såg förebrående ut.

"Det skulle göra alla gladare", påpekade Bill med ett leende.

"Den där 'usalfen med. 'An är väldigt otäck", instämde Fleur och grimaserade svagt vid tanken på alla interaktioner hon haft med alfen.

Efter jullunchen planerade Weasleys, Harry och Hermione att göra ett nytt besök hos mr Weasley, eskorterade av Monsterögat och Lupin. Mundungus dök upp precis lagom till plumpuddingen och syltkakan. Han hade lyckats "låna" en bil till evenemanget, eftersom tunnelbanan inte gick på juldagen, men Harry tvivlade starkt på att han hade tagit bilen med ägarens samtycke. Den hade förstorats med hjälp av en förtrollning, precis som Weasleys gamla Ford Anglia en gång förut, och trots att den hade normala proportioner utifrån sett kunde tio personer plus Mundungus, som körde, ganska bekvämt få plats inuti.

"Är han en säker förare?" frågade mrs Weasley oroligt.

"Väldigt bra fråga. Jag antar att majoriteten av er överlever med tanke på längden av boken som består."

"Charlus!" utbrast Dorea och stirrade förmanande på sin make som log oskyldigt medan en hel del elever röt av skratt.

Mrs Weasley tvekade innan hon klev in – Harry förstod att hennes motvilja mot Mundungus kämpade med hennes motvilja mot att färdas utan magi – men till sist segrade kölden utomhus och barnens vädjanden, och hon slog sig ner i baksätet mellan Fred och Bill med bibehållen värdighet. Resan till Sankt Mungos gick ganska snabbt eftersom det var lite trafik på vägarna. En liten rännil av häxor och trollkarlar var långsamt och förstulet på väg uppför den tomma gatan för att besöka sjukhuset. Harry och de andra klev ur bilen, och Mundungus körde i väg runt hörnet för att vänta på dem där. De gick ledigt och obesvärat mot fönstret där skyltdockan i det gröna nylonförklädet stod, och sedan klev de, en i taget, in genom glaset.

Mottagningshallen såg festlig ut. Kristallbubblorna som lyste upp Sankt Mungos hade färgats i rött och guld och förvandlats till jättelika, lysande julgranskulor; det hängde järnek runt alla dörröppningar och skinande vita julgranar täckta med förtrollad snö och istappar glittrade i alla hörn, varje gran med en glänsande guldstjärna i toppen. Det var inte lika fullt med folk som sist de var där, men halvvägs genom rummet blev Harry skuffad åt sidan av en häxa med en mandarin uppkörd i vänstra näsborren.

"Ah, det ljuva med släktträffar: alkohol, argument och oförklarliga skador", sade Dorea och skakade på huvudet med ett litet leende över läpparna.

"Åh, så jag förblir förmanad, men du får släppa såna kommentarer", avbröt Charlus torrt och Dorea fnittrade.

"För att vara rättvis mot din farmor så skedde de flesta olyckor med Potterfamiljen och inte med familjen Black", viskade Sirius högljutt åt Harry som lyssnade uppmärksamt. "De hade alltid en stor turneringen under annandag jul och det spårade alltid. En av din pappas kusiner var fäst i taket i två timmar innan de fick ner henne."

"För att inte tala om gången då Jasmine försvann och hittades fyra timmar senare tvärs över landet i färd med att äta efterrätt med en mugglarfamilj", tillade Remus.

"Hur hände det?" frågade Harry misstroget.

"En väldigt intensiv omgång av kull som resulterade i att hon snubblade in i eldstaden och drog med sig skålen med flampulver", sade Sirius och log brett vid påminnelsen av berättelsen. "Vi tror en trollkarlsfamilj bott där innan och glömt avaktivera flamnätet. Men familjen trodde att hon ramlat ner från taket genom skorstenen och tog hand om henne tills Charlus och Dorea listade ut vart hon hamnade."

"Hur gammal var hon?" frågade Oliver intresserat.

"Åtta år, det var sista gången vi hade flampulvret precis bredvid brasan", sade Dorea och skakade på huvudet med ett leende. "Det var en händelserik dag. James var fruktansvärt avundsjuk över hennes äventyr när vi väl hittat henne igen."

"Familjegräl, va?" sa den blonda häxan bakom mottagningsdisken och log tillgjort. "Ni är den tredje jag har sett i dag ... Förhäxningsskador, fjärde våningen."

"Tredje som haft familjegräl eller tredje med en mandarin i näsborren?" frågade Tonks intresserat och lutade sig framåt.

"Hur får man ens in en mandarin i näsborren?" frågade Narcissa och snörpte på munnen.

"Jag kan demonstrera om du vill?" föreslog Tonks sött och Narcissa gav henne en irriterad blick

De fann mr Weasley uppallad i sängen med resterna från sin kalkonmiddag på en bricka i knät och ett ganska fåraktigt uttryck i ansiktet.

Mrs Weasley satte sig genast rakare upp och släppte taget om mr Weasleys hand för att knyta båda sina händer i knät med varandra medan hon lutade sig framåt, hennes blick ideligen flackande mot mr Weasley som själv blivit stelare i kroppen när han lade märke till hennes agerande.

"Är allt bra, Arthur?" frågade mrs Weasley, sedan allihop hade hälsat på mr Weasley och överräckt sina julklappar.

"Fint, bara fint", sa mr Weasley, lite för hjärtligt. "Ni ... öh ... har väl inte sett till botare Smethwyck?"

"Nej", sa mrs Weasley misstänksamt. "Varför frågar du det?"

"Arthur, vad har du gjort!" väste mrs Weasley och vred snabbt huvudet för att stirra på sin make.

"Jag har inte gjort något!" protesterade mr Weasley hastigt och lutade sig bakåt en aning.

Mrs Weasley spände blicken i honom innan hon muttrade: "Jag känner dig, du har gjort något. Frågan är bara vad."

"För ingenting, ingenting alls", sa mr Weasley nonchalant och började packa upp högen av presenter. "Nå, har alla haft en trevlig dag? Vad fick ni för julklappar? Å, Harry ... det här är alldeles fantastiskt !" Han hade just öppnat Harrys present som bestod av tändkablar och skruvmejslar.

Mr Weasley lös upp och han vände ryggen mot sin fru för att stirra på Harry med vida ögon. "Tändkablar! Skruvmejslar! Harry, du skämmer bort mig, det är en fantastiskt present."

Harry log och försökte hindra sig själv från att skratta åt den rödhåriga mannens entusiasm. "Jag är bara glad att du gillar dem mr Weasley."

Mrs Weasley verkade inte helt tillfreds med sin mans svar. När han lutade sig fram för att skaka Harrys hand kikade hon på bandagen under hans nattskjorta.

"Arthur", sa hon med en snärt i rösten som när en råttfälla slår igen, "du har fått nya bandage. Varför har de bytt bandage en dag för tidigt, Arthur? De sa till mig att det inte behövdes förrän i morgon."

Mrs Weasley höjde ett ögonbryn och placerade händerna på höfterna.

Charlie skakade på huvudet. "Mamma kommer inte vara glad."

"Inte vara glad? Pappa är helt körd om han försökt experimentera med sitt sår", muttrade Bill tillbaka, noggrann med att inte låta deras mamma höra det.

"Va?" sa mr Weasley, som såg lite rädd ut, och drog täcket högre upp över bröstet. "Nej, nej, det är ingenting ... det är ... jag ..."

All luft verkade gå ur honom under mrs Weasleys genomborrande blick.

"Nåja ... bli inte upprörd nu, Molly, men Augustus Pye fick en idé ... han är botarpraktikant, förstår du, en förtjusande ung man och mycket intresserad av ... ähum ... alternativ medicin ... några av de här gamla mugglarbotemedlen, förstår du ... ja, de kallas för stygn , Molly, och de fungerar mycket bra på ... på mugglarsår."

"Arthus Weasley!" utbrast mrs Weasley och vände sig högröd i ansiktet mot sin make. "Hur kan du vara så dumdristig? Leka runt med saker du inte förstår…"

"De har hjälpt mugglare att läka", protesterade mr Weasley snabbt och Charlies hand kolliderade hårt med sitt ansikte.

"Hjälpt mugglare! Det där var Du-vet-vems orm! Du har en familj, Arthur!"

"Det hände åtminstone med en botare närvarande och inte när han var själv?" föreslog Tonks oskyldigt och Weasley barnen gav henne misstrogna blickar.

"ARTHUR!"

Mr Weasley höll upp händerna fort. "Det var en idé, uppenbarligen funkade det inte, men ingen fara skedd. Jag mår bra, Molly." Mrs Weasley fnös men sjönk tillbaka i soffan med armarna korsade framför bröstet i tystnad.

Mrs Weasley gav ifrån sig ett olycksbådande läte, något mittemellan ett gällt skrik och ett ilsket morrande. Lupin vandrade bort från sängen och över till varulven, som inte hade några besökare utan låg och tittade ganska längtansfullt på skaran runt mr Weasley.

"Se, du fick möjlighet att besöka honom", sade Sirius med ett litet leende och knuffade till Remus med axeln.

"Ja, men den här gången kommer han vara ensam", sade Remus med en suck och Sirius grimaserade.

Bill mumlade någonting om att ta en kopp te och Fred och George, som flinade glatt, hoppade genast upp för att följa med.

"Du menar väl ändå inte", sa mrs Weasley med en röst som blev högre för varje ord, tydligen omedveten om att de andra skyndade i väg för att söka skydd, "att du har hållit på och trixat med mugglarbotemedel?"

"Ni har bra instinkter, det där är ett klassiskt exempel av fight or flight", sade Charlus med ett skratt.

"Av vad då?" frågade en tredjeårselev förvirrat.

"När du hamnar i en pressad situation reagerar din kropp genom att sända ut massa adrenalin i kroppen och gör sig beredd på att antingen kämpa eller för att fly. Beroende på situationen kan ena valet vara mer lämpligt än det andra. Det är en överlevnadsinstinkt."

"Inte trixat med, kära lilla Molly", sa mr Weasley vädjande, "det var bara ... bara nåt som Pye och jag tyckte vi skulle pröva ... fast tyvärr är det så ... att med den här speciella sortens sår ... verkar det inte fungera så väl som vi hade hoppats."

"Han gör det bara värre", sade George och skakade på huvudet.

"När gör han det inte värre?" frågade Fred och höjde ett ögonbryn innan de båda brast ut i skratt.

"Vilket betyder?"

"Jo ... ja, jag vet ju inte om du vet vad ... vad stygn är för nåt?"

"Det låter som om du har försökt sy ihop skinnet igen", sa mrs Weasley med ett glädjelöst skratt, "men inte ens du, Arthur, skulle väl vara så dum ..."

Mrs Weasley satt helt rakryggad och osade av undertryckt ilska medan hon stirrade på sin man som nervöst blötte sina läppar med tungspetsen

"Molly, jag är säker…"

"Inte ett ord från dig, Arthur!" väste mrs Weasley och stötte till honom i bröstet med pekfingret.

"Jag vill också gärna ha en kopp te", sa Harry och hoppade upp. Hermione, Ron och Ginny nästan störtade mot dörren tillsammans med honom. När den svängde igen bakom dem hörde de mrs Weasley skrika: "VAD MENAR DU MED ATT DET ÄR SJÄLVA TANKEN MED DEM?"

"Stackars de andra patienterna", sade Ginny med en grimas och hennes syskon ryckte alla till.

"Att du kan vara så korkad!" fräste mrs Weasley och blängde på mr Weasley, som var vis nog att följa hennes tidigare ord och förbli tyst.

"Typiskt pappa", sa Ginny och skakade på huvudet när de gav sig i väg genom korridoren. "Stygn ... har ni hört på maken ..."

"Ja, men de fungerar faktiskt bra på icke-magiska sår", sa Hermione ärligt. "Jag antar att nånting i den här ormens gift löser upp dem eller nåt liknande. Jag undrar var kafeterian ligger?"

"Femte våningen", sa Harry, som kom ihåg skylten över värdinnehäxans disk.

"Klart du kom ihåg det", sade Parvati med ett skratt, hon hade slutat förvånas över de små detaljerna som Harry alltid verkade minnas.

Harry ryckte nonchalant på axlarna: "Det är alltid bra att veta vart maten finns." Ovanför honom slöt Sirius ögonen och lät luften från lungorna pressas ut mellan hans tänder.

De gick korridoren fram, genom ett par dubbeldörrar och hittade en skranglig trappa kantad av flera porträtt av botare med brutalt utseende. Medan de gick uppför den ropade de olika botarna till dem, diagnostiserade konstiga krämpor och föreslog hemska botemedel. Ron blev väldigt förnärmad när en medeltida trollkarl skrek till honom att han helt klart var ett svårt fall av stänkkoppor.

"Och vad är det för nåt då?" frågade han ilsket när botaren förföljde honom genom ytterligare sex porträtt medan han skuffade undan deras rätta invånare.

"Det är en högst allvarlig hudsjukdom, unge man, som kommer att göra dig koppärrig och ännu otäckare att se på än du är nu."

"Oja, så otäck!" sade Fred och började imitera hur han skakade i hela kroppen.

"Jag vågar inte ens titta på honom!" utbrast George högt och slog en arm framför ögonen medan han vred överkroppen bort från sin yngsta bror.

"Det har varit mycket utmanande att växa upp med honom, att vakna mitt i natten och hämta ett glas vatten i köket och sen se honom komma ut från badrummet, mardrömsmaterial", fnissade Ginny och accepterade en high five från Fred och George.

"Mirakel att folk inte springer åt andra hållet när du kommer gående med din otäckhet", instämde Bill allvarligt och Fleur slog händerna för munnen för att kväva fnittrandet.

"Åh, håll käften!" utbrast Ron och blängde på sina syskon. Han blängde extra mycket på Charlie när han såg att han höll på att öppna munnen för att själv lägga till en kommentar.

"Ron", sade mrs Weasley varnande.

"Molly, var inte orättvis nu. Det är inte Rons fel att han ser otäck ut, vi måste förstå att han är känslig över det", påpekade mr Weasley i en allvarlig ton och Ron stirrade med öppen mun på sin pappa medan alla hans syskon bröt ut i hysteriskt skratt.

"Passa dig för att kalla mig otäck!" sa Ron med öron som började glöda.

"... enda botemedlet är att ta levern från en padda, binda den tätt om halsen, ställa sig naken vid fullmåne i en tunna med ålögon."

"Jag har inte några stänkkoppor!"

"Men de anskrämliga fläckarna i ditt ansikte, unge man ..."

"Det är fräknar!" sa Ron ursinnigt. "Gå tillbaka till din egen tavla nu och lämna mig i fred!" Han svängde häftigt runt mot de andra, som alla höll ansiktsmusklerna hårt i styr. "Vad är det här för våning?"

"Bra botare det där", fnös Seamus och skakade på huvudet.

"De finns idioter inom alla arbeten", sade Fleur med en axelryckning och Bill nickade med ett litet leende.

"Jag tror det är femte", sa Hermione.

"Nä, det är fjärde", sa Harry, "en till ..."

Men när han kom upp på trappavsatsen stannade han tvärt och stirrade på det lilla fönstret i dubbeldörrarna som markerade början på en korridor med skylten Förhäxningsskador . En man kikade ut på dem med näsan tryckt mot glaset. Han hade vågigt blont hår, klara blå ögon och ett brett uttryckslöst leende som avslöjade bländvita tänder.

"Nej!"

"Inte en chans!"

"Det kan inte vara!"

Utropen av chock och misstrogenhet kom från alla håll i salen, elever lutade sig ivrigt framåt och över varandra för att viska med varandra; deras blickar hela tiden flackande mot boken.

"Det kan inte vara han, varför skulle han dyka upp nu?", sade Charlie bestämt, men han tuggade nervöst på underläppen.

"Vem annars skulle beskrivas så, Charlie?" frågade Tonks och skakade på huvudet. "Jag är ledsen, men vi är återigen plågade av Lockmans närvaro!"

Hennes ord fick högljudda stönanden att höras från alla håll i salen, de flesta från de elever som haft honom som deras lärare.

"Jag trodde att vi var fria från honom", stönade Ron och slog till en kudde i frustration

Remus blängde ilsket på boken och muttrade så bara Sirius och Tonks kunde höra honom. "Vissa av oss har tillräckligt tur att de behövs på annat håll."

Tonks rynkade på pannan innan hon plötsligt förstod och gav ifrån sig ett kort skratt. "Kingsley kommer vara så glad att han missade det här."

"Jösses!" sa Ron, som också stirrade på mannen.

"Å, du milde!" sa Hermione med andlös röst. "Professor Lockman!" Deras före detta lärare i försvar mot svartkonster sköt upp dörrarna och kom emot dem, iförd en lång lila morgonrock.

"Nämen se god dag!" sa han. "Ni vill väl ha min autograf, antar jag?"

"Han är sig lik åtminstone", sade Lee med en grimas.

"Tyvärr så verkar det som det… jag trodde vi slapp honom för all framtid", sade Oliver och skakade på huvudet.

Gabriel skrockade lågmält. "Det är det fantastiska, det är vad alla lärare måste ha trott också. Jag menar många av dem måste ha haft honom som elev och en del andra gick säkert på skolan samtidigt, Snape till exempel. Jag menar kan ni ens föreställa er att behöva gå i skolan samtidigt som honom eller vara hans lärare?"

"De måste ha varit så lättade över att aldrig mer behöva handskas med Gyllenroy Lockman", sade Leanne med en sympatisk min.

Gabriel pekade triumferande mot henne med trollstaven. "Precis! Och sen blir han berömd, han blir kallad en hjälte, i princip alla kvinnor du känner är förälskade i honom och sen som grädden på moset så blir han anställd på din arbetsplats", Gabriel avslutade inte meningen utan lät den hänga tom i luften.

"Merlin, han hade verkligen tur att Snape inte förgiftade honom innan jul", sade Angelina och försökte dämpa sina fnissningar.

"Han har inte förändrats mycket, eller hur?" mumlade Harry till Ginny, som log stort.

"Öh ... hur står det till, professorn?" sa Ron och lät skuldmedveten. Det hade varit Rons krånglande trollstav som skadat professor Lockmans minne så svårt att han hamnat på Sankt Mungos sjukhus, men eftersom Lockman hade försökt att permanent utplåna Harrys och Rons minne den gången var Harrys medlidande inte särskilt stort.

"Glad att boken lade till den delen för tänkte precis själv dra upp det", muttrade Percy och slappnade av.

"Jag mår finfint, tack!" sade Lockman översvallande och drog fram en ganska skamfilad påfågelsfjäderpenna ur fickan. "Nå, hur många autografer skulle ni vilja ha? Jag kan skriva skrivstil nu, må ni tro!"

"Vilken stor bedrift", fnös Ernie hånande.

"Det är faktiskt det, skrivstil är omöjligt", protesterade Justin och ryckte på axlarna när han såg blickarna han fick. "Vad? Jag fick lära mig det i grundskolan och det var hemskt och totalt onödigt att kunna."

"Öh ... vi vill inte ha några just nu, tack." Ron höjde på ögonbrynen mot Harry, som frågade:

"Ska professorn verkligen vandra omkring i korridorerna? Borde ni inte vara inne på en avdelning?"

Leendet försvann långsamt ur Lockmans ansikte. Under några ögonblick stirrade han intensivt på Harry och sa sedan: "Har inte vi träffats?"

"Öh ... jo, det har vi. Ni var vår lärare på Hogwarts en gång i tiden, minns ni det?"

"Lärare?" upprepade Lockman och såg lite oroad ut. "Jag? Var jag?" Och sedan dök leendet upp i hans ansikte igen, så plötsligt att det nästan var skrämmande. "Jag lärde er väl allt ni kan, eller hur? Nå, hur blir det med de där autograferna då? Ska vi säga ett dussin jämnt, ni kan ge dem till alla era små vänner, så blir ingen utan!"

"Jag föredrog honom direkt efter kammaren när han kallade sig själv värdelös", suckade Fred i en sorgsen ton.

"Vi alla föredrog honom så, han var förvånansvärt insiktsfull i den stunden", instämde Katie med ett skratt. "Han var definitivt en bättre professor då än under resten av året."

"Jag känner att jag skulle kunna utsättas för Confundus varje dag för ett år och mitt lillfinger skulle fortfarande vara en bättre lärare än honom" tillade Gabriel och flera av hans kamrater nickade instämmande.

Men just då stack ett huvud ut ur en dörr längst bort i korridoren och en röst ropade:

"Gyllenroy, din stygga pojke, vart har du nu vandrat i väg?" En boterska med moderligt utseende och en glitterkrans i håret kom flängande genom korridoren medan hon log varmt mot Harry och de andra. "Å, Gyllenroy, du har fått besökare! Vad underbart, och på självaste juldagen dessutom! Vet ni, han får aldrig några besökare, stackars lilla lamm, och jag förstår inte varför, han är ju en sån raring, visst är du?"

"Han är en kolossal idiot", muttrade Ron och Hermione gav honom en förmanande blick men sade ingenting.

"Vi håller på med autografer!" sa Gyllenroy åt boterskan med ett nytt bländande leende. "De vill ha massor, de låter sig inte avspisas! Jag hoppas bara vi har tillräckligt med fotografier!"

"Lockman är resultatet av ifall Cedric och Fudge hade haft en bebis, en perfekt blandning av fantastiskt hår och total lycksalig inkompetens", sade Padma och skakade på huvudet innan hennes blick fastnade på Cho som hade slagit handen för munnen. "Åh, Cho, jag menar inte…"

Hon avbröt sig själv när Cho gömde ansiktet bakom händerna och kroppen började skaka. Förtvivlat såg hon sig omkring i förhoppning om att någon annan skulle kunna hjälpa henne, men ingen mötte hennes blick.

"Cho…" försökte hon igen men den andra flickan höll upp en hand.

"Fantastiskt hår och totalt lycksalig inkompetens", pep Cho ut med tårar nu strömmande från ögonen, men hennes ord följdes inte av tystnad eller snyftningar, istället började hon skratta högt och okontrollerat.

"Cho?" frågade Marietta oroligt och lade en hand på sin väns axel.

"Det är det bästa jag hört. Och så sant!" flämtade Cho ut och hon var inte längre den enda som skrattade, humorn hade spridit sig till alla andra i salen.

"Hör på honom", sa boterskan och tog Lockmans arm medan hon log ömt mot honom som om han var en brådmogen tvååring. "Han var ganska välkänd för ett par år sen, vi hoppas väldigt mycket att den här lusten att ge bort autografer är ett tecken på att han kanske håller på att få tillbaka minnet. Vill ni följa med den här vägen? Han är på en sluten avdelning, förstår ni, han måste ha smitit ut medan jag bar in julklapparna, dörren brukar vara låst annars ... inte för att han är farlig! Men ...", hon sänkte rösten till en viskning, "han är lite av en fara för sig själv, gud bevare honom ... vet inte vem han är, förstår ni, förirrar sig och kan inte komma ihåg hur han ska ta sig tillbaka. Det är verkligen snällt av er att komma och hälsa på honom."

"Förhoppningsvis förblir han förvirrad och återfår inte sitt minne."

"Mr Potter!" protesterade Narcissa och såg chockerat på sin äldre, ingifta släkting.

"Charlus har rätt, han gör minst skada där och bör skatta sig lycklig att jag inte kommer åt honom", morrade Dorea och blängde hatfullt på boken.

"Uh, ni verkar inte gilla honom speciellt mycket, hur kommer det sig?" frågade Su Li intresserat.

"Sirius och Remus berättade lite om honom."

"Öh ...", sa Ron och gestikulerade villrådigt mot våningen ovanför, "vi skulle faktiskt bara ... öh ..." Men boterskan log förväntansfullt mot dem och Rons svaga mumlande om "skulle dricka en kopp te" dog sakta bort och tystnade helt. De såg hjälplöst på varandra och följde sedan efter Lockman och hans boterska genom korridoren.

"Vi stannar bara en liten stund", sa Ron tyst.

Boterskan pekade med trollstaven på Janus Thickey-avdelningen och mumlade: "Alohomora. " Dörren svängde upp och hon gick före och visade vägen, fortfarande med ett fast grepp om Lockmans arm tills hon hade satt honom i en fåtölj bredvid sängen.

Neville kände hur blodet i hans ådror frös till is. Han visste att Lockman delade rum med hans föräldrar, han hade vandrat förbi mannen sittandes i sin fåtölj tillräckligt många gånger för att veta det, men det var först nu det gick ut för honom att det fanns en risk att hans föräldrar skulle nämnas.

"Det här är långvårdsavdelningen", upplyste hon Harry, Ron, Hermione och Ginny med låg röst. "För permanenta förhäxningsskador, förstår ni. Med intensiva läkande drycker och besvärjelser och lite tur kan vi förstås åstadkomma en viss förbättring. Gyllenroy tycks faktiskt vara på väg att få tillbaka en svag känsla av vem han är, och vi har sett en verklig förbättring hos mr Bode, han verkar återfå talförmågan mer och mer, fast han ännu inte talar nåt språk som vi känner igen. Men nu måste jag dela ut resten av julklapparna, så ni kan väl sitta här och prata en stund."

Harry såg sig omkring. Salen bar tydliga tecken på att vara ett permanent hem för sina inneboende. De hade många fler personliga tillhörigheter runt sina sängar än på mr Weasleys avdelning. Väggen runt Gyllenroys huvudgärd var till exempel tapetserad med bilder av honom själv; alla vinkade åt nykomlingarna med stora leenden. Han hade signerat många av dem åt sig själv med hackig, barnslig stil.

"Vilken överraskning att han dekorerade sitt område med sig själv", muttrade Anthony och skakade på huvudet.

"Det bevisar åtminstone att han alltid varit på det sättet", påpekade Su Li och himlade med ögonen. "Jag kan inte fatta att jag brukade ha en crush på honom."

I samma ögonblick han hade satts ner i sin stol av boterskan drog Gyllenroy till sig en ny hög med kort, tog en fjäderpenna och började febrilt signera dem allihop.

"Du kan lägga dem i kuvert", sa han till Ginny och kastade ett i taget av de signerade korten i hennes knä. "Jag är inte glömd, ska ni veta, nej, jag får fortfarande en hel del beundrarpost ... Gladys Gudgeon skriver varje vecka ... jag önskar bara jag visste varför..." Han gjorde en paus med förbryllad min, men log sedan glatt igen och återvände till sitt autografskrivande med förnyad kraft. "Det är helt enkelt mitt stiliga utseende, skulle jag tro ..."

"Tänkte precis säga att han faktiskt är lite söt, men nej, han är fortfarande självupptagen", sade Lavender och himlade med ögonen.

"Han var självupptagen i vårt andra år med och det stoppade dig inte då."

"Jag var tolv, Seamus! Tolv!" morrade Lavender och blängde på sin klasskamrat med rödblossande kinder.

En trollkarl med gulblek hy och sorgsen min låg i sängen mitt emot och stirrade i taket. Han mumlade för sig själv och verkade helt omedveten om vad som försiggick omkring honom. Två sängar längre bort fanns en kvinna vars hela huvud var täckt med päls. Harry kom ihåg att någonting liknande hade hänt Hermione under deras andra skolår, fast skadan hade lyckligtvis inte blivit bestående i hennes fall. Längst bort i salen hade blommiga förhängen dragits runt två sängar för att patienterna och deras besökare inte skulle bli störda.

"Här får du, Agnes", sa boterskan glatt till kvinnan med pälsansiktet och räckte henne en liten hög med julklappar. "Du ser att du inte är bortglömd, va? Och din son har skickat en uggla och meddelat att han kommer på besök i kväll, det blir väl trevligt?"

Agnes skällde högt.

Hermione såg förskräckt på boken och slog händerna för munnen. "Hade det där kunnat vara jag? Hade jag kunnat vara fast så för alltid?"

"Och det här, Granger, är varför du inte använder trollformler eller trolldrycker du inte är redo för", sade Snape i en kall ton.

"Om vi ska vara helt noga var Hermione redo, hon lyckades brygga den perfekt, det var bara vid sista ingrediensen som det slog snett", snäste Ginny och blängde ilsket upp på deras trolldrycksprofessor.

"Och titta, Broderick, nån har skickat dig en krukväxt och en vacker kalender med olika stiliga hippogriffer för varje månad, det ska väl liva upp det omkring dig, tycker du inte?" sa boterskan och flängde vidare till den mumlande mannen.

"Stod det inte om honom i tidningen?" frågade Sinistra fundersamt och madam Hooch nickade osäkert.

"Jag känner igen namnet, det känns väldigt bekant."

Hon ställde ner en ganska ful växt med långa, vajande tentakler på sängbordet och fäste kalendern på väggen med hjälp av sin trollstav.

"Tentakler? Det låter som om det är en gren av Djävulens snara!" hasplade Neville ur sig högljutt och viskningar spred sig snabbt där alla påminde varandra om vad det var för planta.

"Jag tvivlar det, Djävulens snara är inte något man ger i present till någon", protesterade Michael, men hans ton var tveksam.

"Det är omöjligt att veta utan närmare undersökning, men mr Longbottoms gissning är trovärdig", suckade Spout och skakade sorgset på huvudet.

"Och ... å, mrs Longbottom, ska ni redan gå?"

Harrys huvud for runt. Förhängena hade dragits tillbaka från de båda sängarna i änden av salen och två besökare kom gående tillbaka mellan sängarna: en gammal häxa med respektingivande utseende, klädd i en lång grön klänning, en maläten rävboa och en spetsig hatt prydd med något som utan tvekan var en uppstoppad gam, och efter henne, med nedslagen uppsyn, traskade ... Neville.

"Neville?"

"Vad gör du där, Neville?"

"Jag tror att det är upp till Neville om han vill berätta eller inte", avbröt Remus smidigt i en syrlig ton och de som börjat kräva svar från den lugna pojken rodnande vid den milda tillrättavisningen.

Plötsligt förstod Harry vilka personerna i sängarna längst bort måste vara. Han försökte febrilt komma på något sätt att avleda de andras uppmärksamhet, så att Neville kunde lämna salen utan att behöva bli sedd eller utfrågad, men Ron hade också tittat upp när han hörde namnet Longbottom. Innan Harry hann hejda honom ropade han högt:

"Tack, Harry", mumlade Neville, som gav golvet all sin uppmärksamhet, lågmält.

"Inga problem, Nev, önskar bara att jag kunde gjort mer", suckade Harry.

"Neville! "

Neville hoppade till och kröp ihop som om han hade blivit beskjuten med gevär.

"Ledsen, om jag vetat skulle jag inte sagt något", sade Ron ursäktande.

"Du vet varför han är där?" frågade Nigel förvånat.

"Jag har en susning, men mitt bok-jag har ingen aning", förklarade Ron och knöt ilsket händerna.

"Det är vi, Neville!" sa Ron glatt och reste sig upp. "Har du sett ...? Lockman är här! Vem har du hälsat på?"

"Är det vänner till dig, Neville, lille vän?" sa Nevilles farmor älskvärt och seglade fram mot dem allesammans. Neville såg ut som om han helst hade velat sjunka genom jorden. En matt mörkröd rodnad steg långsamt upp i hans runda ansikte och han undvek att se någon av dem i ögonen.

"Å, javisst", sa hans farmor och kisade på Harry medan hon sträckte fram en skrumpen, kloliknande hand mot honom. "Ja, ja, jag vet förstås vem du är. Neville talar mycket berömmande om dig."

Harry vände sig om och stirrade på Neville med lätt gapande mun.

"Du har alltid varit en bra vän, och du har hjälpt mig massor i år… farmor vet det", sade Neville och tvingade fram ett leende mot sin vän.

"Öh ... tack", sa Harry och skakade hand med henne.

Neville såg inte på honom utan stirrade envist på sina egna fötter medan färgen på hans kinder blev allt djupare.

"Och ni båda måste vara från familjen Weasley", fortsatte mrs Longbottom och erbjöd drottninglikt sin hand åt först Ron och sedan Ginny. "Ja, jag känner era föräldrar, inte väl förstås, men det är fina människor, mycket fina människor ... och du måste vara Hermione Granger?"

Mr och mrs Weasley delade ett leende vid mrs Longbottoms kommentar. "Det är trevligt av henne", kommenterade mrs Weasley och hennes make nickade instämmande.

Hermione såg ganska häpen ut över att mrs Longbottom kände till hennes namn, men skakade också hand.

"Neville har berättat allt om er. Ni har visst hjälpt honom ur knipan mer än en gång? Han är en snäll pojke", sa hon och kastade en bistert uppskattande blick på Neville, "men han har inte fått sin pappas begåvning, måste jag tyvärr säga." Och hon nickade i riktning mot de båda sängarna i änden av salen, så att den uppstoppade gamen på hennes hatt darrade oroväckande.

"Hon verkar väldigt kritisk", sade Katie försiktigt och såg på pojken som hon innan i år aldrig haft jättemycket kontakt med.

"Hon älskar mig", fräste Neville och knöt händerna så hårt att naglarna borrade in sig i handflatorna.

"Va?" sa Ron och såg häpen ut. (Harry ville stampa honom på foten, men det är mycket svårare att göra en sådan sak i smyg när man bär jeans och inte klädnad.)

"Är det din pappa där borta, Neville?"

"Vad vill det här säga?" sa mrs Longbottom skarpt. "Har du inte berättat om dina föräldrar för dina vänner, Neville?"

"Åh, hon kommer ta det på fel sätt", suckade Dorea sorgset. "Hon har alltid varit en stolt kvinna."

Ingen gav henne någon särskild uppmärksamhet, för upptagna med att viskande påminna varandra om vad som hade hänt paret Longbottom i slutet av kriget och de pekade odiskret mot Neville ett flertal gånger.

Neville drog ett djupt andetag, tittade upp i taket och skakade på huvudet. Harry kunde inte påminna sig att han någonsin tyckt mer synd om någon, men han kunde inte komma på något sätt att hjälpa Neville ur situationen.

"Det är verkligen inget att skämmas för!" sa mrs Longbottom argt. "Du borde vara stolt, Neville, riktigt stolt! De offrade inte sin hälsa och sitt förstånd för att deras ende son skulle skämmas för dem, ska du veta!"

"Jag skäms inte", sa Neville mycket tyst medan han fortfarande tittade åt alla håll utom på Harry och de andra.

"Jag gör inte det!" pressade Neville fram. "Jag bara…"

"Jag förstår, det är inget du vill prata om", Harry log sorgset mot sin vän som nickade långsamt.

Ron stod på tå för att titta bort mot de båda sängarna.

"Ow! Jag har inte gjort något!" protesterade Ron och masserade armen där Hermione smällt till honom.

"Ja, du har då ett konstigt sätt att visa det på!" sa mrs Longbottom. "Min son och hans hustru", sa hon och vände sig högdraget till Harry, Ron, Hermione och Ginny, "torterades av Ni-vet-vems anhängare så att de miste förståndet."

Både Hermione och Ginny slog händerna för munnen. Ron upphörde att sträcka på nacken för att fånga en glimt av Nevilles föräldrar och såg upprörd ut.

"RON!"

"VAD! Den sa att jag slutade, kvinna!" utbrast Ron och höll upp en kudde som en sköld mellan sig och Hermione.

"De var Aurorer, förstår ni, och högt respekterade inom trollkarlssamfundet", fortsatte mrs Longbottom. "Ytterst begåvade, båda två. Jag ... ja, kära lilla Alice, vad är det?"

Nevilles mamma hade långsamt hasat sig fram genom salen i sin nattdräkt. Hon hade inte längre det runda, glada ansikte som Harry hade sett på Moodys fotografi av den ursprungliga Fenixorden. Ansiktet var tärt och slitet nu, ögonen verkade överdrivet stora, och håret, som hade blivit vitt, var stripigt och matt. Hon tycktes inte vilja tala, eller kunde kanske inte göra det, men hon gjorde skygga rörelser mot Neville och höll fram någonting i sin utsträckta hand.

All färg i Sirius ansikte försvann och hans händer började darra kraftigt. "Alice?" kväkte han fram.

"Frank är likadan", mumlade Remus lågmält och en snyftning slet sig från Sirius strupe.

"Och Bellatrix gjorde det här. Min kusin gjorde det mot dem", kraxade Sirius till slut fram. "Frank… Alice…"

"Um, mr Bl-, Sirius… jag trodde du visste vad som hänt", sade Leanne försiktigt.

Sirius skakade på huvudet och blinkade bort tårarna från ögonen. "Jo, jag… jag visste, men inte… sist jag såg dem… de var lyckliga. De firade Nevilles födelsedag."

"Igen?" sa mrs Longbottom och lät lite trött. "Som du vill, kära lilla Alice, som du vill ... Neville, ta det, vad det nu är."

Men Neville hade redan sträckt fram handen, där hans mamma släppte ner ett tomt omslagspapper till Droobles bästa bubbelgum.

En tystnad som kändes kvävande fyllde salen, alla stirrade på Neville med stora ögon och en del personer hade tårar i ögonen.

"Hon... hon älskade alltid Droobles", sade Sirius hest och ingen brydde sig om att kommentera hur rösten darrade.

Neville log och kände sin mage fyllas med värme vid vetskapen om att hans mamma i alla år gett honom något som hon älskade, att det fanns ett syfte med dem.

"Vad fint, kära du", sa Nevilles farmor i falskt glättig ton och klappade hans mamma på axeln. Men Neville sa tyst: "Tack, mamma."

Hans mamma stultade i väg tillbaka genom salen, medan hon nynnade för sig själv. Neville såg sig omkring på de andra med ett trotsigt uttryck som om han väntade sig att de skulle skratta, men Harry tyckte att det här var det minst roande han någonsin hade sett.

"Vi skulle aldrig skratta över något sånt", sade Ginny förskräckt, men Neville fortsatte att stirra ner i golvet och såg ut som om han inte kunde höra henne.

Värmen som alldeles nyss funnits inom Neville försvann lika plötsligt som den dykt upp. Han var aldrig säker på ifall hans föräldrar visste vem han var, hade inget minne av att de sade hans namn eller att de älskade honom. Sanningen var att, trots att de var vid liv så hade han förlorat sina föräldrar när han var en bebis och det han hade kvar av dem var endast tomma skal. En dag ska vi få rättvisa. Hämnd mot Bellatrix för all smärta hon skapat och om ingen annan gör det så kommer jag göra det själv, jag lovar mamma, pappa. Jag kan vara modig och göra det.

"Ja, då är det väl bäst att vi åker tillbaka hem", suckade mrs Longbottom och drog på sig ett par långa gröna handskar. "Det var mycket trevligt att träffa er allesammans. Neville, lägg det där tuggummipapperet i papperskorgen, hon måste ha gett dig tillräckligt många för att tapetsera hela ditt sovrum vid det här laget."

Men när de var på väg ut såg Harry hur Neville smög ner godispapperet i fickan.

"Varför behåller du det?" frågade Astoria och gned sig på armen där hennes syster omedelbart nöp henne.

"Det är en personlig fråga!" väste Daphne och blängde på sin syster.

Neville gnisslade tänderna innan han ilsket svarade: "Det är en gåva, ni slänger inte era gåvor från era föräldrar antar jag?"

"Jag ber om ursäkt för min syster, Longbottom, det var taktlöst och smaklöst av henne", sade Daphne stelt och Neville nickade kort.

Dörren stängdes bakom dem båda.

"Jag visste inget", sa Hermione med gråtfärdig min.

"Det gjorde inte jag heller", sa Ron lite hest.

"Inte jag heller", viskade Ginny.

Alla tre såg på Harry.

"Jag hoppas att ni inte blir arga över att han inte berättat", sade Luna och såg allvarligt på sin tre vänner.

"Jag tror inte vi kommer bli det?" svarade Ginny men hon delade en osäker blick med sin bror och Hermione.

"Men det gjorde jag", sa han dystert. "Dumbledore berättade det för mig, men jag lovade att inte tala om det för nån. Det var för det här som Bellatrix Lestrange sändes till Azkaban, hon använde Cruciatusförbannelsen mot Nevilles föräldrar tills de förlorade förståndet."

"Gjorde Bellatrix Lestrange det?" viskade Hermione förfärat. "Den där kvinnan som Krake har ett fotografi av i sitt krypin?"

"Och Krake dyrkar henne?" frågade Hermione förskräckt.

"Jag har sagt det, han är inte en god varelse", svarade Sirius i en trött röst. "Fortsätt läsa, vi måste snart vara klara med det här kapitlet."

Det blev en lång tystnad, som bröts av Lockmans ilskna röst.

"Hör ni, jag har inte lärt mig skrivstil bara för ro skull, ska ni veta!"

"Och Lockman förstör som vanligt", suckade Miles och smällde igen boken.

"Neville…"

"Inte ett ord!" sade Neville skarpt. "Jag vill inte höra, jag har inte sagt något tidigare för att jag inte ville ha er sympati. Lämna det bara ifred!"

Dumbledore harklade sig och ställde sig upp snabbt. "Jag tror vi fortsätter läsa på direkten, ingen anledningen att leva kvar i det förflutna. Och jag ber er alla att inte svärma de personer som får personliga affärer avslöjade genom de här böckerna. Låt dem komma till er ifall de behöver prata", sade han och såg sig allvarligt runt om i salen tills alla nickade för att visa att de förstått.