Hogwarts läser HP: Fenixorden

by lealover1

Remus förgiftning fortsätter och medan alla nu vet att Voldemort är tillbaka finns det fortfarande obesvarade frågor: hur ska de bekämpa Voldemort, varför dolde Ministeriet sanningen, vem förgiftade Remus och kommer Umbridges herravälde äntligen störtas? Harry och hans vänner söker efter svaren på alla frågor och avslöjar ännu fler sanningar längs vägen, men kommer det vara i tid?

31. Ocklumenering

Leviusa: Hej, verkar ganska vanligt att man tappar intresset för sina fandoms, men det är också skönt att man alltid kan komma tillbaka efter ett tag. Och de glädjer mig väldigt mycket att du alltid återvänder till min fanfic. Tack!

Linneagb: Ja, hela det här året har varit crazy och jag ser fram emot att det här året tar slut, jag menar världens problem kommer finnas kvar men vi lämnar åtminstone the cursed year. Just ja, du har berättat om det förut. Drömmar kan verkligen vara skumma och kan definitivt påverka humöret när man vaknar.
Men allt är bra med mig, familj och vänner är friska och kan inte be om mycket mer egentligen. Hoppas allt är bra med dig med :)

Hanna: Som du vet nu hade jag tagit en (oplanerad) paus på grund av brist på motivation, men är tillbaka nu. Mår bra trots att 2020 varit ett väldigt tufft år. Hoppas du också har det bra./Lea

Emelie100: Hej, jag tror jag svarade tillslut. Har som sagt fortfarande inte fått igång så jag får notiser när jag får PM.

Brujaflu: Hi, I'm so grateful that you like my story, I truly am. I can identify with the feeling of being sad that you have read everything and have to wait, but a new chapter is finally here.

Tinsy-girl: Kul att du gillade kapitlet så mycket! Besöket är överstökat men vi har forfarande det faktum att dödsätare snart rymmer från Azkaban och det kommer nog dra upp en del känslor igen.
Ginny är en badass och inget kan stoppa henne, inte ens Snapes temperament.
Ja, ibland behöver man verkligen pausa allt annat och bara lägga fokus på skolan. Åh mugglarportalen, lyckades tappa bort mitt användarnamn eller lösenord, kommer inte ihåg vilket nu, huvudsaken är att jag inte längre kan ta mig in på det. Att kolla igenom gamla kapitel gav definitivt tillbaka en lust att skriva, det påminde mig verkligen om min kärlek för det här projektet..

Innocentmelody: Åh jag känner igen den nackdelen mycket väl med några egna fanfics som jag följer. Tack för att du förstår, känner mig nu fylld med lite ny energi för det här och har startat arbetet på nästa kapitel :D Ha det bra!

Thalia606: Hej Thalia. Allting är bra, lite stress över skolan emellanåt men inget värre än det. Hoppas att du också har det bra.
Nevilles historia är definitivt sorglig och Augusta borde ha mer förståelse för det, även om jag kan förstå varför hon agerar på det sättet. Det är en komplicerad situation uppkommen från en tragedi.
Skönt att du kan identifiera dig med att tappa intresset för något. Har definitivt hänt mig förut med annat men trodde aldrig att det skulle hända med Harry Potter. Men nu är jag tillbaka!
Ha det bra så länge Thalia och ta hand om dig, kram Lea

Im a Hufflepuff: Hej, ser inget problem med att du läste ut den på en dag. Det är fullt möjligt… saknar tiden när jag själv hade tid och fokus för att sträckläsa i en dag. Tack så mycket, det gör mig verkligen glad att höra hur mycket du gillar min berättelse :)

Merinus: Tack så mycket, jag kände att eftersom Neville alltid varit en blyg person så vill han absolut inte ha uppmärksamhet och speciellt inte sympatier för sina föräldrar, inte när majoriteten av de personerna aldrig brytt sig som honom förut. Definitivt äckligt med möglig mat, råkade en gång äta en halv möglig macka innan jag insåg att den var möglig, trodde det var osten som smakade skumt. Är det vidrigaste jag ätit och mådde illa i ett par timmar efter det.
Jag har faktiskt bara läst en manga som jag fick av en kompis i mellanstadiet, Astro boy. Gillade den när jag väl kom in i hur de skulle läsas, var så förvirrad i början i vilken ordning alla rutor lästes. Men kom aldrig in i att läsa något annat.

---

AN: Hej alla, nytt kapitel är här nu som utlovat. Hoppas ni gillar det :)

---

Dumbledore harklade sig och ställde sig upp snabbt. "Jag tror vi fortsätter läsa på direkten, ingen anledningen att leva kvar i det förflutna. Och jag ber er alla att inte svärma de personer som får personliga affärer avslöjade genom de här böckerna. Låt dem komma till er ifall de behöver prata", sade han och såg sig allvarligt runt om i salen tills alla nickade för att visa att de förstått.

"Miles, kasta hit boken. Jag kan lika gärna läsa när boken är här", sade Chris, en sjätteårselev från Slytherin, efter ett par minuter av tystnad i salen, där folk trots Dumbledores uppmaning, lågmält diskuterade vad de fått lära sig om familjen Longbottom.

"Visst", svarade Miles och innan någon hann reagera drämde han iväg boken och Chris grimaserade när den kolliderade med hans bröst.

"Ouch, jag hatar dig", stönade Chris innan han plockade upp boken som efter kollisionen fallit ner på golvet. "Få se, vi är på kapitel 24."

Ocklumenering

"Vad då för något?" frågade Harry och vände sin blick mot sin gudfar.

"Det är tekniken vi nämnde för att försvara dina tankar och minnen", svarade Sirius och Harry rynkade på panna men nickade tankfullt.

Krake hade hållit sig gömd på vinden, visade det sig. Sirius sa att han hade hittat honom där uppe, täckt av damm, utan tvekan på jakt efter fler reliker från familjen Black att gömma i sitt skåp. Trots att Sirius verkade nöjd med den versionen gav den Harry en olustig känsla. Krake verkade på bättre humör när han dök upp igen, hans bittra mumlande hade avtagit och han lydde order fogligare än vanligt. Men då och då kom Harry på husalfen med att lömskt stirra på honom, fastän han alltid kvickt tittade bort så snart han såg att Harry hade märkt det.

Sirius grimaserade och korsade armarna framför bröstet. Remus sneglade på honom i ögonvrån och lyfte ena armen minimalt så att Sirius enbart skulle känna skiftningen men inte se den. Sirius gav ifrån sig en lätt suck och kliade sig bakom örat. "Krake", mumlade han genom tätt sammanpressade läppar och Remus höjde ett ögonbryn men spände sedan blicken i boken.

Harry nämnde inte sina misstankar för Sirius, vars glada humör snabbt var på väg att dunsta bort nu när julen var över. Ju närmare datumet för deras avfärd till Hogwarts kom, desto oftare fick han vad mrs Weasley kallade "tjurighetsattacker", då han blev tystlåten och butter och drog sig tillbaka i timtal till Vingfåles rum. Hans dysterhet spred sig sakta genom huset, sipprade in under dörrarna som en giftig gas, så att de allesammans smittades av den.

"Merlin, Sirius, försök att gaska upp dig lite", suckade Narcissa och himlade med ögonen.

"Åh, förlåt mig, jag glömde bort hur lätt det är att vara problemfri och lycklig när du är fast i ett fängelse. Man skulle tro att jag skulle ha mer erfarenhet av det nu", fräste Sirius och blängde på sin blonda kusin.

"Ni två behöver tagga ner, jag trodde ni kom bra överens med varandra!"

Remus skrockade lågmält. "De gör det men deras förhållande har alltid varit omständigt. De är båda för envisa och vägrar be om ursäkt om de gjort fel, ge det några timmar och de kommer vara vänner igen."

Tonks snörpte på munnen innan hon vände sig mot Sirius. "Och oroa dig inte. Du kommer inte vara ensam längre. Vi kan ha familjemiddag nästan varje dag framöver!"

Sirius höjde på ett ögonbryn. "Under förutsättning att du överlever att berätta för Andromeda hur du fick en ny bostad."

Tonks hår bleknade hastigt innan hon plötsligt började le stort. "Hur kan hon bli arg? Jag har äntligen bestämt mig för att lämna grannskapet hon hatar och hennes favoritkusin har varit vänlig nog att erbjuda mig ett ställe att krascha på."

Harry ville inte lämna Sirius igen med bara Krake till sällskap; faktum var att han för första gången i sitt liv inte såg fram emot att återvända till Hogwarts. Att fara tillbaka till skolan skulle innebära att han återigen hamnade under Dolores Umbridges tyranni, och han trodde att hon säkert lyckats driva igenom ytterligare ett dussin förordningar under deras frånvaro. Det fanns ingen quidditch att se fram emot nu när han var avstängd, med all sannolikhet skulle deras läxbörda öka eftersom examensproven närmade sig, och Dumbledore förblev lika otillgänglig som någonsin. Om det inte hade varit för DA-mötena trodde Harry faktiskt att han skulle ha bett Sirius att få lämna Hogwarts och stanna på Grimmaldiplan.

"Jag skulle aldrig tillåta det, du behöver gå i skolan", sade Sirius bestämt och mrs Weasley gav honom ett strålande leende.

"Tack kära", sade Dorea och log mot sin svärson samtidigt som hon gav Harry en sträng blick.

Den allra sista dagen på lovet, inträffade någonting som fick Harry att fasa för återkomsten till skolan.

"Vad i helvete hände?" frågade George med en utdragen vissling och ignorerade blicken från sin mamma.

"Inget positivt i alla fall", sade Ron dystert.

"Umbridge kan väl knappast ha hittat dem?" frågade Dennis nervöst men han slappnade av när flera vuxna skakade på huvudet.

Hon kanske presenterade någon ny regel i tidningen?" föreslog Ginny med en irriterad blick och de flesta i salen stönade högt när de hörde förslaget.

"Harry, lille vän", sa mrs Weasley och stack in huvudet i hans och Rons sovrum, där de satt och spelade trollkarlsschack med Hermione, Ginny och Krumben som åskådare. "Kan du komma ner till köket? Professor Snape skulle vilja prata lite med dig."

Det var som om alla i salen hade andats in på en gång innan skrapande ljud hördes från alla håll när eleverna försökte sätta sig i en bättre position för att kunna stirra mellan Harry och Snape.

Harry gnuggade sig i örat. "Ursäkta vad?"

"Vi är lika förvirrade som du. Det är inte som om du har stulit något från honom", sade Ron och kliade sig i huvudet.

"Igen", väste Snape och blängde på dem.

"Om vi ska va riktigt noga var det Hermione som stal, Harry var bara en medhjälpare."

"Ginny!" väste Hermione och blängde på sin yngre vän.

Harry uppfattade inte omedelbart vad hon sa, för ett av hans torn hade en våldsam dust med en av Rons bönder och han drev entusiastiskt på det. "Mosa honom ... mosa honom, det är bara en bonde, din dummer. Förlåt, mrs Weasley, vad sa ni?"

"Kan inte klandra dem, schack tar mycket koncentration", sade Percy och ryckte på axlarna.

"Du spelar schack?" frågade Tonks förvånat och vände sig mot honom.

"Han var den enda som orkade sitta still tillräckligt länge och spela flera matcher med Ron", fnös Charlie och skakade på huvudet. "Förstod mig aldrig på det."

"Professor Snape, lille vän. I köket. Han vill prata med dig."

Harry gapade av förfäran. Han tittade på Ron, Hermione och Ginny, som alla tre stirrade tillbaka på honom med gapande munnar. Krumben, som Hermione med svårighet hade hållit tillbaka den senaste kvarten, tog ett muntert språng upp på schackbrädet och fick pjäserna att springande söka skydd medan de pep för full hals. "Snape?" sa Harry oförstående.

"Professor Snape, lille vän", sa mrs Weasley förebrående. "Kom nu, fort, han säger att han inte kan stanna länge."

"Bra", muttrade Sirius och Charlus dolde ett leende bakom en hand.

"Vad kan han vilja dig?" sa Ron nervöst när mrs Weasley hade lämnat rummet. "Du har väl inte gjort nånting, eller hur?"

"Nej!" sa Harry indignerat och försökte komma på vad han kunde ha gjort som fick Snape att förfölja honom till Grimmaldiplan. Hade han kanske fått ett K på sin sista läxuppsats?

"Jag gör inte hembesök för sånt", svarade Snape med en hånande blick.

"Och om du skulle få ett K skulle han ha dragit upp det under en lektion för att förnedra dig", påpekade Neville och drog sen hastigt upp axlarna mot öronen och undvek att se mot lärarbordet.

Ett par minuter senare sköt han upp köksdörren. Både Sirius och Snape satt vid det långa köksbordet, medan de blängde åt motsatta håll. Tystnaden mellan dem var tung av motvilja. Framför Sirius låg ett brev.

"Eh ...", sa Harry för att meddela sin närvaro.

"Åh, det här kommer gå katastrofalt", stönade Remus och lyfte sina händer för att massera tinningarna.

Snape vände sig om och såg på honom, med ansiktet inramat av gardiner av flottigt svart hår. "Sätt dig, Potter."

"Vet du vad, Snape", sa Sirius med hög röst medan han vägde på stolen och talade upp i taket, "jag skulle nog föredra att du inte gav order här. Det här är mitt hus, som du kanske vet."

En ful rodnad spred sig över Snapes bleka ansikte. Harry satte sig i en stol bredvid Sirius, mitt emot Snape.

"Jag är faktiskt förvånad över att Sirius kan framkalla sådana reaktioner från Snape. Han brukar inte reagera", påpekade Oliver och såg mot mannen med ett höjt ögonbryn.

"Jag skulle vilja säga att det tog flera års av träning och förfining av mina egenskaper, men ärligt talat är det bara en naturlig talang", sade Sirius med en axelryckning.

"Du är en idiot", fnös Remus och log brett.

"Som om att du inte irriterade honom lika mycket", påpekade Sirius med ett skratt och strök undan en hårslinga som hamnat framför ögonen.

"Det var meningen att jag skulle träffa dig i enrum, Potter", sa Snape och hans mun förvreds i det välbekanta hånleendet, "men Black ..."

"Jag är hans gudfar", sa Sirius med högre röst än någonsin.

"Det ger honom rätt att vara där", sade mr Weasley och knäppte händerna. "Jag skulle inte låta mina barn ha en konversation hemma med lärare utan att själv närvara."

"Och bortsett från att vara gudfar så är han även Harrys vårdnadshavare."

"Jag trodde familjen Dursleys var hans vårdnadshavare?" protesterade Oliver och rynkade på pannan.

Parvati ryckte på axlarna. "Det är komplicerat, men om han aldrig blivit dömd kan han inte heller ha fråntagits sin vårdnadsrätt."

"Jag är här på Dumbledores order", sa Snape, vars röst däremot blev allt lägre och giftigare, "men stanna för all del, Black, jag vet att du gärna vill känna att du ... är med."

"Vad menar du med det?" sa Sirius och lät stolen falla tillbaka på alla fyra benen med en duns.

"Bara att jag är säker på att du måste känna dig ... hm ... otillfredsställd över att du inte kan göra nånting nyttigt ", Snape betonade ordet, "för Orden."

"Inte något nyttigt? Sirius gav oss väldigt mycket värdefull information och en säker samlingsplats?" protesterade mr Weasley med en rynkad panna.

"Värdefull information?" frågade George intresserat och vände sig mot Sirius.

Sirius ryckte på axlarna. "Jag var i samma korridor som Voldemorts mest trogna anhängare under loppet av 12 år, man lär sig en hel del då. Sen vet jag inte exakt hur relevant informationen är eftersom de alla är bakom lås och bom."

Det var Sirius tur att bli röd i ansiktet. Snapes läppar kröktes triumferande när han vände sig till Harry.

"Rektorn har skickat mig för att meddela dig, Potter, att han vill att du ska studera ocklumenering den här terminen."

"Det är nödvändigt att han lär sig det, jag är bara inte säker på att Snape är bästa personen att lära honom", mumlade Charlus lågmält.

"Jag antar vi får se hur första lektionen går", suckade Dorea och kastade en misstänksam blick upp mot Snape.

"Studera vad då?" sa Harry oförstående.

Snapes hånleende blev ännu tydligare."Ocklumenering, Potter. Magiskt försvar av medvetandet mot intrång utifrån. En ganska okänd trolldomsgren, men en mycket nyttig sådan."

"Om det är en okänd trolldomsgren, varför skulle han känna till den?" frågade Katie och rynkade på pannan.

"För att det är Snape och han hatar Harry?" föreslog Alicia och Katie grimaserade men nickade eftertänksamt.

Harrys hjärta började bulta häftigt. Försvar mot intrång utifrån? Men han var inte besatt, det hade de alla varit överens om.

"Varför måste jag studera ocklu... vad det nu hette?" stötte han fram.

"Därför att rektorn tycker att det är en bra idé", sa Snape lugnt. "Du ska få privatlektioner en gång i veckan, men du får inte tala om för nån vad du håller på med, minst av alla Dolores Umbridge. Förstår du?"

"Med andra ord så kommer han berätta det omedelbart för Ron och Hermione", skrattade Ginny.

"Vi har inte hemligheter från varandra", sade Harry och ryckte på axlarna nonchalant.

"Ja", sa Harry. "Vem ska undervisa mig?"

Snape höjde på ena ögonbrynet. "Det ska jag."

"Snape?" utbrast Lee högljutt i en misstrogen ton.

"Någon av dem kommer dö", fnös Gabriel och skakade på huvudet. "Förhoppningvis blir det intressant."

"Du kunde inte ha varit lite mer stöttande eller lite mer positiv?" frågade Harry och stirrade misstroget på honom.

"Okej, någon av er kommer bli väldigt skadad", sade Gabriel med ett leende som täckte hela hans ansikte. Harry himlade med ögonen och vände sig tillbaka mot Chris.

Harry fick en hemsk förnimmelse av att han löstes upp invärtes. Extralektioner med Snape ... vad i all världen hade han gjort för att förtjäna en sådan sak? Han vände sig snabbt mot Sirius för att få stöd.

"Ledsen, Harry, men du behöver lära dig det", suckade Sirius och log ursäktande mot sin gudson.

"Kan ingen annan göra det?" protesterade Harry och korsade armarna framför bröstet.

"Vi kan kolla upp det, okej?"

Harry bet sig besvärat i läppen och gav sin gudfar en kort nick till svar.

"Varför kan inte Dumbledore undervisa Harry?" frågade Sirius stridslystet. "Varför ska du göra det?"

"Därför att det är en rektors privilegium att delegera mindre behagliga uppgifter, antar jag", sa Snape silkeslent. "Jag kan försäkra dig att jag inte tiggde om jobbet." Han reste sig. "Jag väntar dig klockan sex på måndag kväll, Potter. På mitt kontor. Om nån frågar, så har du stödundervisning i trolldryckskonst. Ingen som har sett dig på mina lektioner skulle kunna förneka att du behöver det."

"Jag är inte så hemsk! Crabbe och Goyle är värre och de har inget sånt", muttrade Harry och sparkade förstrött på golvet med ena foten.

Han vände sig om för att gå; den svarta resmanteln böljade efter honom. "Vänta ett ögonblick", sa Sirius och rätade upp sig i stolen.

Snape vände sig mot dem igen med ett hånfullt ansiktsuttryck. "Jag har lite bråttom, Sirius. I motsats till dig har jag inte obegränsad fritid."

"Jag ska fatta mig kort", sa Sirius och reste sig upp. Han var betydligt längre än Snape, som gjorde en rörelse innanför manteln och knöt näven om någonting i fickan – Harry var säker på att det var skaftet på hans trollstav. "Om jag får höra att du använder de här lektionerna i ocklumenering till att göra livet surt för Harry, ska du få med mig att göra."

"Bra, han behöver någon vuxen som skyddar honom", sade Katie och log lättat.

"Så rörande", hånade Snape. "Men visst har du väl lagt märke till att Harry liknar sin far?"

"Ja, det har jag", sa Sirius stolt.

"Det var fel sak att säga", suckade Sirius och drog en hand nerför ansiktet.

Harry rynkade på pannan. "Så jag är inte det?"

Sirius log mjukt. "Det är klart du är, men ni är inte kopior och vi vet redan att Snape har problem att se det. Att säga att ni liknar varandra kommer inte hjälpa situationen. Jag vet dock inte om det hade varit bättre eller värre om du varit mer lik Lily i utseendet", avslutade han med en suck.

"Nå, i så fall vet du att han är så högmodig att ingen kritik biter på honom", sa Snape milt.

Sirius bet ihop tänderna och slöt ögonen medan han långsamt räknade bakåt.

"Sirius?" frågade Hermione och bet sig i läppen.

"En sekund, jag försöker bara hitta styrka att inte förhäxa idioten", pressade Sirius ut mellan sina tänder. Han öppnade ögonen. "Okej, vad är det?"

Hermione skakade på huvudet. "Det var inget, strunt i det."

"Jag måste säga att jag är positiv förvånad, jag trodde du skulle hoppa på honom", sade Remus och höjde ett ögonbryn.

Ett ondskefullt grin fyllde Sirius ansikte. "Vem har sagt att jag släppt det? Jag tar bara min tid med att ge tillbaka."

Sirius sköt häftigt undan stolen och stegade runt bordet mot Snape medan han samtidigt drog fram sin trollstav. Snape slet fram sin egen. De intog stridsställning mot varandra, Sirius med rasande min och Snape beräknande, med en blick som flög från spetsen på Sirius trollstav till hans ansikte.

"Sirius!" sa Harry med hög röst, men han verkade inte höra honom.

"Jag har varnat dig, Snorgärsen ", sa Sirius med ansiktet bara några centimeter från Snapes. "Jag struntar i om Dumbledore tror att du är omvänd, jag vet bättre ..."

"Jaså, men varför säger du inte det åt honom?" viskade Snape. "Eller är du rädd för att han kanske inte bryr sig om rådet från en man som har hållit sig gömd i sin mammas hus i ett halvår?"

"Det är inte rättvist, det är inte som han gör det frivilligt", fräste Tonks och blängde på trolldrycksläraren.

"Säg mig, hur står det till med Lucius Malfoy nu för tiden? Han är väl förtjust över att ha sin knähund i tjänst på Hogwarts, va?"

"På tal om hundar", sa Snape stilla, "visste du att Lucius Malfoy kände igen dig sista gången du vågade dig på en liten utflykt utomhus? Smart idé, Black, att bli sedd på en trygg perrong ... det gav dig ju den perfekta ursäkten för att slippa lämna ditt lilla gömsle i framtiden, eller hur?"

Sirius höjde sin stav.

"Nej!" skrek Harry medan han svingade sig över bordet och försökte tränga sig emellan dem. "Sirius, låt bli!"

"Kallar du mig feg!" vrålade Sirius och försökte knuffa undan Harry, men Harry vägrade att röra sig ur fläcken.

"Åh, Merlin, jag har verkligen förlorat förståndet", stönade Sirius och gömde förskräckt sitt ansikte bakom sina händer.

"Du är inte som dina släktingar!", snäste Remus och grep tag i Sirius axel. "Du är inget som dem, tro inte det för en sekund."

"Men jag…"

"Inga men, du är inte alls som dina släktingar! Du är instängd och från vad jag förstått från boken är du betydligt mer ensam där än du är nu. Alla skulle reagera negativt till det. Du hörde samma sak nu och reagerade mer moget än jag någonsin sett dig göra."

"Tro mig, det var frestande att bara förhäxa honom", muttras Sirius men han log och kramade om Remus hand med sin egna.

"Just det, det gör jag faktiskt", sa Snape.

"Harry ... flytta ... på ... dig!" morrade Sirius och sköt honom åt sidan med sin fria hand.

Köksdörren öppnades och hela familjen Weasley kom in tillsammans med Hermione. Alla såg mycket glada ut, med mr Weasley stolt mitt ibland dem, klädd i randig pyjamas med en regnkappa över.

"Vilket trevligt välkomnande", sade mr Weasley och skakade på huvudet med ett litet leende.

"Jag är så glad att vi fick veta att du kom hem", sade mrs Weasley och lutade huvudet mot sin makes axel.

"Botad!" tillkännagav han muntert för hela köket. "Fullständigt botad!" Han och alla de andra i familjen frös fast på tröskeln och stirrade på scenen framför sig, som också den avstannade: Sirius och Snape tittade båda mot dörren med trollstavarna riktade mot varandras ansikten medan Harry stod orörlig mellan dem och sträckte ut en hand mot var och en i ett försök att tvinga isär dem.

"Åh, vilken lättnad", sade Ginny retsamt.

"Jag har åtminstone erfarenhet av att bryta upp bråk från Ron och Hermione", fnös Harry och duckade undan från Hermiones och Rons retsamma slag.

"Vid Merlins skägg", sa mr Weasley medan leendet dog bort ur hans ansikte, "vad försiggår här?"

Både Sirius och Snape sänkte sina trollstavar. Harry såg från den ene till den andre. Båda hade en min av yttersta förakt, men ändå verkade det oväntade uppdykandet av så många vittnen ha fått dem att sansa sig. Snape stoppade ner trollstaven i fickan, vände på klacken och svepte tillbaka genom köket och förbi Weasleys utan någon förklaring. I dörren såg han sig om.

"Så allt som krävs för att få Snape att lämna ett rum är att skicka åtta Weasleys efter honom."

"Det är ju synd att alla Weasleys inte gick i skolan samtidigt", sade Tonks besviket och alla professorers huvuden rycktes upp av förskräckelse.

"Tyvärr är det bara sju barn så de hade aldrig kunnat uppnå den mängden", påpekade Alicia en aning besviket.

"Det är lugnt, Harry är praktiskt taget en i familjen. Han är en heders-Weasley och med tanke på Snapes hat för honom borde det räcka", sade George allvarligt.

"Det är bara att använda Crinus Muto för att fixa rött hår och så är det klart", skrattade Oliver och flinade åt syskonen Weasley.

"Klockan sex på måndag kväll, Potter." Och så var han borta. Sirius blängde efter honom med trollstaven vid sidan.

"Vad har försiggått här?" frågade mr Weasley igen.

"Ingenting, Arthur", sa Sirius, som andades tungt som om han just hade sprungit en lång sträcka. "Bara en vänlig liten pratstund mellan två gamla skolkamrater." Med en tydlig kraftansträngning pressade han fram ett leende. "Jaså ... du är botad? Det var storartade nyheter, verkligen storartade."

"Det var ganska tamt om vi ska vara ärliga, ni förhäxade åtminstone inte varandra", suckade Dorea och skakade på huvudet.

"Han började", muttrade Sirius och Dorea himlade med ögonen medan Charlus skrockade lågmält.

"Ja, inte sant?" sa mrs Weasley och ledde fram sin man till en stol. "Botare Smethwyck använde sig av sin trolldomskonst till slut, hittade ett motgift till vad den där ormen hade i sina gifttänder, och Arthur har lärt sig sin läxa om hur det går när man fuskar med mugglarmedicin, eller hur, älskling?" tillade hon ganska hotfullt.

"Javisst, kära Molly", sa mr Weasley svagt.

"Jag har en känsla av att pappa inte lärt sig den lärdomen så väl som mamma vill", sade Bill med ett skratt.

"Var glad att han åtminstone bara försöker testa det på sig själv och inte på oss", muttrade Percy och hans syskon stelnade till och svalde nervöst innan de nickade snabbt. Ingen av dem var särskilt förtjusta i att prova på mugglares sätt att behandla kroppen på.

Den kvällens måltid borde ha varit en glad tillställning eftersom mr Weasley nu var tillbaka. Harry kunde se att hans gudfar försökte göra den munter, men så fort Sirius inte tvingade sig att skratta högt åt Freds och Georges skämt eller bjöd alla på mer mat återfick hans ansikte sitt nedstämda, grubblande uttryck. Mundungus och Monsterögat, som hade tittat in för att gratulera mr Weasley, satt mellan Sirius och Harry. Han ville prata med Sirius, säga åt honom att inte tänka på Snapes ord, att Snape retade honom med avsikt och att resten av dem inte tyckte Sirius var feg för att han gjorde som Dumbledore sa och stannade på Grimmaldiplan. Men han fick inget tillfälle att göra det, och när han såg den otrevliga minen i Sirius ansikte undrade Harry om han skulle ha vågat prata om det även om han haft möjlighet. I stället berättade han tyst för Ron och Hermione att han måste ha lektioner i ocklumenering med Snape.

"Sa ju det", skrattade Ginny.

"Jag gillar inte hemligheter, det leder bara till problem", svarade Harry och ryckte på axlarna.

"Och vi skulle definitivt ifrågasatt vart han försvann med jämna mellanrum", tillade Hermione allvarligt.

"Dumbledore vill att du ska slippa de där drömmarna om Voldemort", sa Hermione genast. "Och du blir väl inte ledsen om de försvinner, eller hur?"

"Extralektioner med Snape?" sa Ron och lät alldeles förskräckt. "Jag skulle hellre välja mardrömmarna!"

"Väldigt typiska reaktioner från Ron och Hermione", sade Dean med en retsam glimt i ögat.

"Och som vanligt har Ron den normala reaktionen", tillade Seamus med ett skratt.

"Jag har hellre extralektioner med Snape än med Umbridge åtminstone", sade Angelina med en rysning.

"Åh, jag vet inte, extralektioner med Umbridge måste bara var mer läsning", påpekade Padma med ett skratt.

De skulle åka tillbaka till Hogwarts med Nattbussen morgonen därpå, återigen åtföljda av Tonks och Lupin, som båda satt och åt frukost när Harry, Ron och Hermione kom ner i köket. De vuxna verkade ha varit mitt uppe i ett viskande samtal när Harry öppnade dörren, alla såg sig hastigt om och tystnade.

"Det finns inget mer irriterande än det", stönade Ron och kastade en irriterad blick mot sin mamma.

"Vi gör det för att skydda er", sade hon och snörpte på munnen.

"Och hur ska vi hålla oss säkra när vi inte vet vad vi ska akta oss för?" frågade Hermione med ett höjt ögonbryn.

"Det här är som deras tredje år igen... om mr Weasley inte avslöjat att Sirius var efter Harry hade Harry inte haft någon aning om att han svävade i fara."

"Jag var aldrig ute efter honom", protesterade Sirius och Tonks himlade med ögonen.

"Men alla trodde det", påpekade Luna lugnt. "Det hjälper inte att bara säga att de svävar i fara, de behöver mer detaljer."

Efter en snabb frukost drog de på sig jackor och halsdukar mot den kyliga grå januariluften. Harry hade en obehaglig, tryckande känsla i bröstet, han ville inte säga adjö till Sirius. Det var någonting med det här avskedet som kändes oroväckande. Han visste inte när de skulle träffa varandra härnäst och han tyckte det var hans plikt att säga något till Sirius för att hindra honom från att göra dumma saker.

"Det låter oroväckande", sade Narcissa och rynkade på pannan.

"Året innan var jag i byn och vi kunde enkelt och snabbt kontakta varandra. Det är inget att oroa sig över", sade Sirius lugnt. "Vi får bara vara mer personliga med vår kommunikation."

"Mer personliga? Sirius, ingen kan veta att du har kontakt med honom förrän du är frigiven."

Remus höjde ett ögonbryn åt mrs Weasleys kommentar och såg sig menade runt på alla hundratals elever som satt i salen.

Mrs Weasley rodnade svagt. "Du vet att vi pratar om boken."

"Ja, och jag tycker det är en underbar idé att de är mer personliga i sin kommunikation", svarade Remus med ett brett leende.

Ron rynkade på pannan och böjde sig närmare sin två bästa vänner. "Någon mer som känner att de missat någon viktig detalj?" Harry och Hermione nickade instämmande men Chris fortsatte att läsa innan de hann diskutera det närmare.

Harry var rädd att Snapes anklagelse om feghet hade sårat Sirius så djupt att han nu kanske till och med planerade någon våghalsig utflykt utanför Grimmaldiplan. Men innan han kunde komma på vad han skulle säga hade Sirius vinkat honom till sig.

"Jag vill att du ska ha det här", sa han tyst och stack ett slarvigt inslaget paket i ungefär samma storlek som en pocketbok i handen på Harry.

Sirius och Remus utbytte ett brett leende med varandra.

"Vad är det för nåt?"

"Ett sätt att låta mig veta om Snape gör det svårt för dig. Nej, öppna det inte här inne!" sa Sirius med en vaksam blick på mrs Weasley, som försökte övertala tvillingarna att sätta på sig hemstickade vantar. "Jag tvivlar på att Molly skulle gilla det ... men jag vill att du använder det om du behöver mig, okej?"

"Okej", sa Harry och stuvade undan paketet i innerfickan på jackan, men han visste att han aldrig skulle använda det, vad det än var.

"Jag ser nu vad Måntand menar med att jag är för kryptisk", sade Sirius och gav Remus en halvhjärtad blängande blick från slaget på armen.

"Vet du vad det är?" frågade Susan förvånat.

"Jag har en väldigt bra idé. Det tog ett tag innan jag fick tag i det, annars hade jag gett det redan i somras", sade Sirius med ett litet leende.

"Kommer du säga vad det är?" frågade Harry ivrigt.

"När du öppnar paketet, jag tror du kommer gilla det."

Han skulle minsann inte lura i väg Sirius från hans trygga plats, hur vidrigt Snape än behandlade honom på ocklumeneringslektionerna.

Sirius slöt ögonen och leendet från tidigare smälte bort. "Vi kommer behöva sätta oss ner och prata, han ska inte behöva oroa sig för mig. Jag har verkligen misslyckats."

"Då går vi", sa Sirius och klappade Harry på axeln med ett bistert leende, och innan Harry hann säga något mer var de på väg uppför trappan. De stannade framför den kedjeförsedda och tungt reglade ytterdörren, omgivna av familjen Weasley.

"Adjö, Harry, var rädd om dig", sa mrs Weasley och kramade honom. "Vi ses, Harry, och håll ett öga på ormar åt mig!" sa mr Weasley vänligt och skakade hans hand.

"Pappa!" utbrast Ginny förskräckt och stirrade på honom misstroget.

"Det är okej, jag ska försöka hålla ett öga öppet", sade Harry och gav mr Weasley ett skakigt leende.

"Jadå ... visst", sa Harry frånvarande.

Det här var hans sista chans att säga åt Sirius att vara försiktig; han vände sig om, såg in i sin gudfars ansikte och öppnade munnen för att tala, men innan han hann få fram ett ord gav Sirius honom en kort, enarmad kram och sa med skrovlig röst: "Ta väl vara på dig, Harry."

"Inga dystra miner, ni kommer se varandra när sommaren börjar igen och då har ni massor med tid att umgås", sade Tonks med ett leende.

"Jo, men det är en hel del veckor till dess och skolan suger i år", suckade Harry i en bedrövad ton.

Sirius leende var en aning ansträngt men hans röst var varm: "Det kommer vara bättre nu, du kommer åtminstone slippa Umbridge och vi kan kommunicera oftare."

I nästa ögonblick var Harry utföst i den iskalla vinterluften, medan Tonks (i dag förvandlad till en lång, tweedklädd kvinna med järngrått hår) puffade på honom. Dörren till nummer tolv smällde igen bakom dem. De följde efter Lupin nerför yttertrappan. När Harry kom ner på trottoaren såg han sig om. Nummer tolv krympte snabbt medan husen på båda sidor bredde ut sig och pressade det ur sikte. En sista glimt och det var borta.

"Jag fick inte säga hej då", protesterade Harry och gav sin gudfar en förskräckt blick.

"Det är okej, Harry, vi kommer antagligen skicka en hel del brev mellan oss, att du inte sa hej då spelar ingen roll. Jag kommer antagligen möta upp dig på Kings Cross när ni slutar skolan. Och du ska se att terminen faktiskt går fortare än du tror, du har din grupp och G.E.T", sade Sirius och log mjukt.

"Kom igen nu, ju fortare vi kommer ombord på bussen, desto bättre", sa Tonks, och Harry tyckte att det var något nervöst i den blick hon kastade runt torget. Lupin sträckte ut högra armen.

PANG .

En ilsket lilafärgad, trippeldäckad buss dök upp framför dem ur tomma luften och undvek med knapp nöd att köra på den närmaste gatlyktan, som hoppade undan bakåt. En smal, finnig ung man med utstående öron och klädd i mörklila uniform tog ett steg ner på trottoaren och sa:

"Välkommen till ..."

"Ja, ja, vi vet, tack", sa Tonks hastigt. "Kliv på nu, kliv på …" Hon knuffade Harry framåt mot fotsteget, förbi konduktören, som glodde med stora ögon på Harry när han passerade.

"Nämen titta ... de e ju Harry! "

"Han sa åtminstone inte Neville", sade Seamus med ett brett leende och både Harry och Neville började rodna.

"Han har åtminstone ett igenkännande för ansikten hos sina kunder?" sade Katarina med en axelryckning och Amanda nickade instämmande.

"Om du säger hans namn så där högt en gång till ska jag trolla dig både gul och blå", hotade Tonks medan hon föste Ginny och Hermione framåt.

"Överbeskyddande?" frågade Charlie och räckte ut tungan åt sin vän.

"Han är familj", påpekade Tonks med en axelryckning. "Visst, det är avlägset men ändå,,."

"Inte så avlägset om ert förhållande håller", påpekade Charlus och nickade mot Remus, som rodnade och undvek allas blickar.

"Ignorera honom, Remus", suckade Dorea och skakade på huvudet åt sin make. "Men Lyall kommer vara glad att höra att du träffat någon."

"Jag har alltid velat åka med den här", sa Ron glatt när han kom in till Harry i bussen och såg sig omkring.

Det hade varit kväll förra gången Harry hade färdats med Nattbussen och de tre våningarna hade varit fyllda med mässingssängar. Nu, i den tidiga morgonstunden, var bussen fullproppad med en samling omaka stolar som stod grupperade på måfå runt fönstren. En del av dem verkade ha ramlat omkull när bussen tvärstannade på Grimmaldiplan. Några häxor och trollkarlar höll fortfarande på att kravla sig upp, ilsket muttrande, och någons shoppingväska hade kanat genom hela bussen. En otrevlig blandning av grodyngel, kackerlackor och vaniljsås låg utspridd över golvet.

Ett flertal personer rynkade på näsan vid beskrivningen av sörjan som låg på golvet.

"Det ser ut som om vi måste skilja på oss", sa Tonks och såg sig omkring efter tomma stolar.

"Fred, George och Ginny, om ni tar de där platserna längst bak, Remus kan stanna hos er."

"Aww, vi får inte sitta tillsammans", utbrast George och kastade sig mot Fred och begravde ansiktet i hans axel och bröt ner i högljudda snyftningar.

"Så så, vi kommer se dem igen, vår separation kommer vara svår men vi kommer att återförenas till slut!" tröstade Fred i en allvarlig ton.

"George, snälla, kan du bara låta pojken fortsätta läsa?" frågade mrs Weasley i en uppgiven ton. George höjde ansiktet från sin tvillings axel och log brett innan han satte sig ordentligt, fortfarande med det stora leendet i ansiktet.

Tonks, Harry, Ron och Hermione fortsatte upp till översta våningen, där det fanns två lediga stolar längst fram i bussen och två baktill. Stan Shunpike, konduktören, följde ivrigt efter Harry och Ron. Passagerarna vände på huvudena då Harry gick förbi, och när han satte sig såg han att alla ansikten vreds framåt igen med ett ryck. Medan Harry och Ron räckte Stan elva siklar var, satte bussen i gång igen, hotfullt svajande. Den skramlade runt Grimmaldiplan, kryssade upp på och ner från trottoaren och sedan, med en ny fruktansvärd skräll, kastades de alla bakåt. Rons stol föll över ända och Piggy, som hade suttit i hans knä, for ut ur sin bur och flög häftigt kvittrande längst fram i bussen där han flaxade ner på Hermiones axel i stället. Harry, som nätt och jämnt hade undgått att ramla genom att gripa tag i en väggfast ljusarm, tittade ut genom fönstret: de körde nu i rasande fart på vad som såg ut som en motorväg.

"Jag undrar verkligen varifrån han fick sitt körkort", sade Hermione med en grimas och såg svagt grön ut i ansiktet bara vid tanken på att behöva åka det.

"Jag är faktiskt inte helt säker på om han faktiskt har ett körkort", sade mr Weasley fundersamt. "Han har kört den där bussen så länge jag kan minnas."

"Vi e alldeles utanför Birmingham", sa Stan glatt som svar på Harrys stumma fråga medan Ron kämpade sig upp från golvet. "E allt bra me dej, Harry? Jag såg ditt namn massvis me gånger i tidningarna i somras, men de stod inge vidare trevligt om dej. Jag sa till Ern, jag sa att han verka då inte som nån knäppskalle när vi träffa han, där ser man, va?"

"Du gjorde ett gott intryck på någon i alla fall?" sade Ginny och försökte dölja sitt leende bakom en hand.

"Jag är inte säker på att han inte säger att Harry är knäpp", påpekade Lavender och betraktade boken tankfullt.

"Han är knäpp, ingen normal människa skulle göra allt han gjort", fnös Dean och skakade på huvudet. "Ödet måste verkligen hata honom."

"Jo tack, det insåg jag för länge sen", svarade Harry med ett bistert leende. "Det positiva i boken är att jag åtminstone inte kan se hur året kan bli värre. Umbridge som lärare, ingen quidditch, extralektioner med Snape. Kan inte bli värre än så."

Han räckte över biljetterna och fortsatte att stirra som trollbunden på Harry. Tydligen brydde sig inte Stan om hur knäppa folk var, bara de var berömda nog att stå i tidningen. Nattbussen svajade oroväckande när den körde om en rad bilar på insidan. När Harry tittade längst fram i bussen såg han att Hermione höll för ögonen med händerna medan Piggy glatt gungade på hennes axel.

"Piggy är nästan en psykopat så inget konstigt där", påpekade Ron och himlade med ögonen.

"Om jag ska vara ärlig så är bussen är inte så farlig egentligen", sade Harry och ryckte på axlarna. "Så länge man är någorlunda förberedd blir det bara som en väldigt skakig karusell."

"Jag tar tillbaka det, du är psykopaten här", sade Ron och stirrade misstroget på sin bästa vän.

PANG .

Stolarna gled bakåt igen när Nattbussen tog ett skutt från Birminghammotorvägen över till en lugn liten landsväg med massor av hårnålskurvor. Rader av häckar på båda sidor om vägen hoppade undan från dem när de for upp på backkrönen. Därifrån förflyttade bussen sig till en huvudgata mitt i en livlig stad, sedan till en viadukt omgiven av höga kullar och vidare till en blåsig gata mellan skyhöga hyreshus, varje gång med en ljudlig skräll.

"Jag har ändrat mig", muttrade Ron och kravlade upp från golvet för sjätte gången, "jag vill aldrig mer åka med den här."

"Det är värre när man är bakfull", muttrade Charlie och ett flertal av de äldre personerna i salen nickade instämmande.

"Hörni, nästa hållplats efter den här e Hogwarts", sa Stan muntert och kom svajande emot dem. "De där kaxiga fruntimret längst fram som steg på me er, hon har gett oss en liten vink om å flytta fram er i kön. Fast vi ska bara släppa av madam Marsh först ...", det hördes läten från någon som försökte kräkas på våningen under, följt av hemska plaskande ljud, "... hon mår inge vidare."

"Kaxiga fruntimret, jag ska nog visa honom", muttrade Tonks och blängde på boken.

"Fast du är ju kaxig?" protesterade Charlie och höjde enbart ett ögonbryn när Tonks vände sin blick mot honom.

Ett par minuter senare stannade Nattbussen med ett gnisslande utanför en liten pub, som pressade sig ur vägen för att undvika kollision. De kunde höra Stan följa den stackars madam Marsh ut ur bussen och de lättade mumlandena från hennes medpassagerare på andra våningen. Bussen for vidare igen, med allt högre hastighet tills ...

PANG .

De rullade nu genom ett snöigt Hogsmeade. Harry fick en glimt av Svinhuvudet nere på sidogatan där skylten med det avskurna vildsvinshuvudet gnekade i den vinterkalla vinden. Snöflingor slog mot den stora framrutan på bussen. Till sist rullade de fram och stannade utanför Hogwarts grindar. Lupin och Tonks hjälpte dem av bussen med bagaget och klev sedan ut för att säga adjö. Harry tittade hastigt upp mot Nattbussens tre våningar och såg alla passagerarna stirra ner på dem med näsorna platt tryckta mot fönstren.

"Man skulle tro att vuxna människor skulle ha bättre sätt", fnös mrs Weasley och kastade en missbelåten blick mot boken.

"Man vänjer sig, någorlunda åtminstone", suckade Harry och såg bedrövat ner på golvet.

"Vi får bara hoppas att det inte blir värre", instämde Hermione och klappade sin vän på axeln.

"Ni kommer att vara i säkerhet när ni väl kommit in på området", sa Tonks och kastade en vaksam blick runt den övergivna vägen. "Hej då och hoppas ni får en bra termin!"

"Ta vara på er", sa Lupin och skakade hand laget runt med Harry som siste man. "Och hör på mig nu, Harry ...", han sänkte rösten medan resten av dem utbytte sista minuten-farväl med Tonks, "Harry, jag vet att du inte gillar Snape, men han är en oerhört skicklig ocklumeneringslärare och vi vill allihop, Sirius också, att du ska lära dig att skydda dig själv, så arbeta hårt, kan du lova det?"

"Jag hatar att medge det men det stämmer", suckade Sirius och korsade armarna framför bröstet. "Han är väldigt skicklig inom området."

Katie nickade och började vända sig bort innan något i ögonvrån fångade hennes uppmärksamhet. "Professor Lupin, du ser inte ut att hålla med om det?" sade hon försiktigt och Remus log svagt när allas uppmärksamhet plötsligt vändes mot honom.

"Jag hoppas bara att Snape kan ignorera sina fördomar och fokusera på ocklumeneringen", svarade han efter ett par sekunders betänketid.

"Okej då", sa Harry dystert och såg upp i Lupins i förtid fårade ansikte. "Vi ses."

Alla sex släpade sina koffertar uppför den halkiga uppfarten mot slottet. Hermione pratade redan om att sticka några alfhattar före sängdags. Harry kastade en blick bakåt när de kom fram till den stora ekporten. Nattbussen hade redan kört i väg, men han önskade nästan, med tanke på vad som skulle komma kvällen därpå, att han fortfarande var ombord på den. Harry tillbringade större delen av nästa dag med att gruva sig för kvällen. Morgonens dubbeltimme i trolldryckskonst lyckades inte heller skingra hans oro, eftersom Snape var lika otrevlig som vanligt. Han blev ännu mer nedslagen av att DA-medlemmarna hela tiden kom fram till honom i korridoren mellan lektionerna och förhoppningsfullt frågade om de skulle ha ett möte samma kväll.

"Ni får veta på det vanliga sättet när nästa möte blir", sa Harry om och om igen, "men jag kan inte ha det i kväll, jag måste gå på ... eh ... stödundervisning i trolldryckskonst."

"Du kunde sagt kvarsittning med Umbridge", sade Dean med en grimas. "Jag skulle inte vilja säga att jag har extralektioner med Snape."

"Det är första dagen tillbaka", påpekade Harry torrt.

"Och? Hon skulle enkelt hitta en anledning till att ge dig en kvarsittning", påpekade Dean och höjde ett ögonbryn.

"Har du stödundervisning i trolldryckskonst?" frågade Zacharias Smith överlägset när han stötte på Harry i entréhallen efter lunchen. "Oj, då måste du verkligen vara urusel. Snape brukar väl inte ge extralektioner, va?"

"Folk borde bli misstänksamma, Snape hatar Harry. Inte en chans att han skulle erbjuda sig att spendera mer tid med honom", sae Neville och tuggade på underläppen. "Jag menar, det är skumt."

När Smith stegade i väg med irriterande spänstiga kliv blängde Ron efter honom.

"Ska jag förhäxa honom? Jag kan fortfarande träffa honom härifrån", sa han samtidigt som han höjde trollstaven och siktade mellan Smiths skulderblad.

"Gör det!" utbrast tvillingarna och stirrade ivrigt på boken.

"Gör det inte, Ronald!" protesterade mrs Weasley och gav sin yngsta son en skarp blick.

"Du vet, det är en sån lättnad att kunna säga att jag faktiskt inte har gjort det", sade Ron och log brett. "Så du kan inte skälla på mig."

"Bry dig inte om det", sa Harry dystert. "Det är ju vad alla kommer att tro, eller hur? Att jag är väldigt kork..."

"Jupp", sade Fay och log brett samtidigt som flera andra Gryffindors nickade instämmande.

"Tack för uppmuntringarna", suckade Harry och skakade på huvudet.

"Vi försöker bara vara ärliga, är inte det vad hela den här läsningen egentligen handlar om?" frågade Gabriel och Harry himlade med ögonen.

"Hej, Harry", sa en röst bakom honom.

Han vände sig om, och där stod Cho. "Å", sa han och kände att hjärtat tog ett nästan smärtsamt skutt. "Hej."

"Vi går till biblioteket, Harry", sa Hermione med bestämd röst medan hon grep Ron i överarmen och släpade i väg med honom mot marmortrappan. "

"Har du haft en bra jul?" frågade Cho.

"Javars", sa Harry.

"Min var ganska lugn", sa Cho. Av någon anledning såg hon lite generad ut. "Eh ... det blir en ny utflykt till Hogsmeade nästa månad, såg du meddelandet?"

Både Harry och Cho började rodna och undvek att se på varandra, båda oroliga för den kommande konversationen i boken och hur pinsamt det skulle bli för dem, men framför allt för hur mycket deras vänner skulle reta dem.

"Vad då? Nej, jag har inte kollat på anslagstavlan sen jag kom tillbaka."

"Jo, det är på alla hjärtans dag …"

"Aww, Harrys första dejt", kuttrade Ron och till sin förvåning behövde han inte försöka undvika några slag från sin vän.

"Nej, snälla, nej", mumlade Harry och lyfte upp en kudde som han kramade mot sitt bröst.

"Jaså", sa Harry och undrade varför hon talade om det för honom. "Ja, du vill väl …"

"Bara om du vill", sa hon ivrigt.

Harry stirrade. Han hade tänkt säga: "Du vill väl veta när nästa DA-möte är, antar jag?" men hennes svar verkade inte passa. "Jag ... öh ...", sa han.

"Å, det är okej om du inte vill", sa hon och såg sårad ut. "Det gör inget ... hej så länge då."

"Eller inte, han är tydligen för korkad", suckade Ginny men trots tonen så log hon.

"Män", instämde Hermione och himlade med ögonen.

"Du är mer hopplös än dina föräldrar", sade Sirius och log retsamt mot sin gudson som blängde på dem.

Hon gick sin väg. Harry stod och stirrade efter henne medan hans hjärna gick på högvarv.

"Wow, hon sa att nästa Hogsmeade-besök är på alla hjärtans dag och du är otroligt förvirrad, och undrar varför hon säger det. Merlin", suckade Angelina och skakade på huvudet.

"Varför litade vi på att han skulle kunna leda ett uppror? Han är verkligen den mest ouppmärksamma personen när det kommer till personliga förhållande och ageranden", frågade Padma och blinkade med ena ögat åt Harry.

"Jag tror att det har att göra med att han har mest erfarenhet och talang inom ämnet", sade Luna lugnt och trevade synliges meningslöst framför sig i luften.

"Plus Hermione är hjärnan bakom det hela och fixar med det administrativa", tillade Ron allvarligt och Harry nickade instämmande.

Sedan klarnade det med ens. "Cho! Hallå ... Cho !" Han sprang efter henne och hejdade henne halvvägs upp i trappan. "Öh ... vill du följa med mig in till Hogsmeade på alla hjärtans dag?"

"Åååå, ja!" sa hon och rodnade djupt medan hon gav honom ett strålande leende.

"Okej ... jaha ... då säger vi det", sa Harry, och med en känsla av att dagen trots allt inte skulle bli helt bortkastad studsade han i väg till biblioteket för att hämta Ron och Hermione.

"Han insåg det tillslut i alla fall", sade Remus roat och Harry övervägde att kasta kudden på honom, men osäkerheten kring ifall han skulle behöva den senare stoppade honom från att göra det.

"Men det hade varit bättre om han inte insett det."

"Jag trodde du gillade honom, Cho?" sade en blond flicka från Ravenclaw förvirrat.

Cho ryckte på axlarna och sneglade mot dörrarna in till salen, som om hon hoppades att någon skulle stå där. Med blicken fäst åt det hållet svarade hon med en suck. "Jag var förvirrad, så många motsägande känslor… dessutom tror jag inte någon vill läsa om sina dejter högt framför skolan."

Men när klockan blev sex den kvällen kunde inte ens glädjen över att ha lyckats bjuda ut Cho lätta upp den olycksbådande känsla som växte sig starkare för vart steg Harry tog mot Snapes kontor.

Han stannade utanför dörren och önskade att han vore nästan på vilken plats som helst, bara inte där. Sedan drog han ett djupt andetag, knackade och gick in. Det dunkla rummet var kantat av hyllor fyllda med hundratals glasburkar, där slemmiga bitar av djur och växter svävade omkring i olikfärgade trolldrycker. I ena hörnet stod det skåp som Snape en gång – inte utan orsak – hade anklagat Harry att stjäla ur. Fast Harrys uppmärksamhet drogs mot skrivbordet, där det stod en låg stenskål ingraverad med runor och symboler och upplyst av levande ljus. Harry kände genast igen den, det var Dumbledores minnessåll. Han stod just och undrade vad i all världen de hade där att göra när ljudet av Snapes kalla röst bortifrån skuggorna fick honom att hoppa till.

"Fantastisk början", stönade Charlus och Dorea klappade honom på handen men avhöll från att kommentera något, hon visste mycket väl att hennes ord skulle vara tomma och genast genomskådas av hennes make.

"Stäng dörren, Potter." Harry gjorde som han blev tillsagd, med den hemska känslan av att stänga in sig själv i ett fängelse. När han återvände in i rummet hade Snape kommit fram i ljuset och pekade tyst på stolen mittemot sitt skrivbord. Harry satte sig och det gjorde även Snape, med de kyliga svarta ögonen hela tiden fästa på Harry och med motvilja etsad i varje ansiktslinje.

"Jaha, Potter, du vet ju varför du är här", sa han. "Rektorn har bett mig att lära dig ocklumenering. Jag kan bara hoppas att du visar större fallenhet för det än för trolldryckskonst."

"Okej", sa Harry kort.

"Det här är visserligen inte en vanlig lektion, Potter", sa Snape och hans ögon smalnade illvilligt, "men jag är fortfarande din lärare och därför ska du kalla mig 'sir' eller 'professorn' när du svarar."

"Jag tänkte inte ens på att du inte kallade honom det", sade Ginny och såg upp på Harry som slappnat av och släppt taget om kudden, även om den fortfarande låg kvar i hans knä.

"Jag brukar inte kalla honom det, och det gör du inte heller", påpekade Harry och höjde ett ögonbryn.

"Åh, jag vet, jag ville bara uppmärksamma det för att se honom bli ännu mer irriterad", sade Ginny och log oskyldigt medan hon nickade med huvudet åt Snape som tydligt hade bitit ihop tänderna.

"Ja ... sir ", sade Harry.

Snape fortsatte att granska honom ett ögonblick genom smalnade ögonspringor och sade sedan: "Då övergår vi till ocklumenering. Som jag berättade för dig i din käre gudfars hus, förseglar den här typen av trollkonst hjärnan och tankarna mot påverkan och intrång på magisk väg."

"Och varför tycker professor Dumbledore att jag behöver det, sir?" sa Harry och såg Snape rakt i ögonen medan han undrade om han skulle få något svar. Snape såg tillbaka på honom och sa sedan föraktfullt: "Det skulle väl till och med du kunnat räkna ut vid det här laget, Potter? Mörkrets herre är ytterst skicklig i legilimering ..."

"Vad är det för nåt? Sir?"

"Det är förmågan att dra ut känslor och minnen ur en annan persons hjärna."

"Så som tankeläsningen"

"På sätt och vis, men inte exakt", svarade Dumbledore med ett leende.

"Han kan alltså läsa tankar?" sa Harry snabbt. Det bekräftade hans värsta farhågor.

"Du har ingen skärpa, Potter", sa Snape och hans mörka ögon glittrade. "Du förstår inte hårfina skillnader. Det är en av de brister som gör dig till en sån bedrövlig trolldrycksmakare." Snape gjorde ett ögonblicks paus, för att riktigt njuta av att ha förolämpat Harry, innan han fortsatte.

"För att aldrig hört talas om det förut är det en rimlig slutsats", påpekade Sinistra lågmält och Snape motstod frestelsen att himla med ögonen.

"Det är bara mugglare som pratar om 'tankeläsning'. Hjärnan är inte en bok som man kan öppna efter behag och undersöka när det passar en. Tankarna är inte inetsade på skallens insida för att läsas av vilken inkräktare som helst. Hjärnan är ett komplicerat ting med många lager, Potter ... eller de flesta hjärnor är det åtminstone." Han log hånfullt. "Men det är sant att de som har lärt sig bemästra legilimering är i stånd att under vissa förhållanden

"Wow, han har varit där i någon minut bara och redan blivit förolämpad vad, två tre gånger?" frågade Ernie med en utdragen vissling. "Det måste vara något rekord."

"Om båda personerna kommer ut från deras träffar vid liv och utan skador kommer jag vara djupt imponerad", tillade Hannah och kastade en skrämd blick upp mot lärarbordet.

utforska sina offers hjärnor och tolka det de finner på ett korrekt sätt. Mörkrets herre vet till exempel nästan alltid när nån ljuger för honom. Det är bara de som är skickliga i ocklumenering som kan stänga av de känslor och minnen som motsäger lögnen och därför kan tala osanning i hans närvaro utan att bli avslöjade." Vad Snape än sa lät legilimering precis som tankeläsning i Harrys öron, och han tyckte inte alls att det lät bra.

"Jag tycker det låter väldigt mycket som tankeläsning", protesterade Harry och korsade armarna framför bröstet och stirrade trotsigt på boken.

Sirius suckade och såg sig om i salen på alla oförstående ansikten. "Det är delvis tankeläsning men det är mer, att använda legilimering innebär att personen kan se allting, den kan se dina djupaste önskningar och begär, sånt du själv inte är helt medveten om eller har glömt eller förtryckt. Tankeläsning fokuserar enbart på det du tänker på just då och är enkelt att bekämpa. En person som behärskar legilimering kan lära sig allt om dig och du är hjälplös mot det ifall du inte vet hur du bekämpar det, att hålla hemlighet eller dölja något är helt omöjligt. Du fråntas all din integritet, du kan bli ett vapen mot dig själv."

"Och folk kan göra det när de vill?" frågade Harry, som var helt blek i ansiktet och vars händer darrade, och han var inte den enda. Alla elever i salen som tidigare skrattat och skämtat var nu tystlåtna och dämpade.

Sirius nickade bistert. "Ja, men det är väldigt få som kan konsten. Voldemort är tyvärr en av dem, och verkar ha en länk till dig, Dumbledore är en annan mindre välkänd person som behärskar det."

Ett skrapande ljud hördes i rummet när möbler och fötter rubbades över golvet när alla vände sig om för att stirra på rektorn - på Dumbledore som nästan alltid hade ett leende på läpparna och tindrande ögon, som gärna erbjöd godis om han hade det på sig.

Dumbledore log, knäppte händerna framför sig och lutade sig fram."Jag var väldigt ambitiös som ung och ville lära mig allt jag kunde. Jag såg ingen mening i att begränsa mig till enbart ocklumenering, det var min tro att jag skulle förstå konsten bättre om jag behärskade båda delarna. Jag har sällan användning för legilimering och gör det bara med tillåtelse. Senaste gången jag använde det var två år sen."

Sirius nickade. "Han använde det på mig efter jag berättat att Pettigrew är den skyldiga, för att kontrollera att jag talade sanni-"

Dumbledore avbröt bestämt: "Jag tvivlade aldrig på att du var oskyldig efter din förklaring. Jag gjorde det för att ha ett bättre argument för att få öppna upp ditt fall igen och bevisa din oskuld… jag trodde inte att rättvisa skulle ignoreras och att det nya bevisen inte skulle spela någon roll."

"Han skulle alltså kunna veta vad vi tänker just nu? Sir?"

"Mörkrets herre befinner sig på avsevärt avstånd, och Hogwarts murar och område skyddas av många urgamla förtrollningar och besvärjelser för att garantera fysisk och psykisk säkerhet för dem som vistas innanför dem", sa Snape. "Tid och rum spelar roll inom trolldomskonsten, Potter. Ögonkontakt är ofta nödvändig för legilimering."

"Men hur kunde jag då se attacken på mugglaren och attacken på mr Weasley?" protesterade Harry och såg skrämt mot Sirius.

"Boken kommer förhoppningvis ge svar på det, fokusera på att lära dig ocklumenering. Om du kan det spelar hur:et ingen roll", svarade Sirius lugnt och log, men hans grå ögon var grumliga av oro.

"Varför måste jag i så fall lära mig ocklumenering?"

Snape granskade Harry medan han lät ett långt, smalt finger löpa utefter munnen. "De vanliga reglerna verkar inte gälla för dig. Förbannelsen som inte lyckades döda dig tycks ha skapat nåt slags förbindelse mellan dig och Mörkrets herre. Det finns tecken som tyder på att du vid vissa tillfällen, när din hjärna är som mest avslappnad och sårbar – när du sover, till exempel – delar Mörkrets herres tankar och känslor. Rektorn tycker inte det är lämpligt att låta det fortsätta. Han vill att jag ska lära dig hur du ska stänga till din hjärna för Mörkrets herre."

Harrys hjärta bultade häftigt igen. Ingenting av det här gick ihop. "Men varför vill professor Dumbledore stoppa det?" frågade han tvärt. "Jag gillar det inte särskilt, men det har ju visat sig användbart. Jag menar ... jag såg den där ormen angripa mr Weasley, och om jag inte hade gjort det hade inte professor Dumbledore kunnat rädda honom, eller hur? Sir?"

"En stor applåd för att Harry insett det", sade Charlie.

"Äh, lägg av, det är inget att skämta om", protesterade Percy och blängde på sin bror. "Bara för det slutade bra en gång betyder det inte att det kommer göra det varje gång, Harry kan bli skadad!"

"Tack Percy", mumlade Harry och Percy rodnade.

Snape stirrade på Harry några ögonblick medan han fortfarande drog med fingret utefter munnen. När han yttrade sig igen var det långsamt och eftertänksamt, som om han vägde vartenda ord. "Det förefaller som om Mörkrets herre har varit omedveten om förbindelsen mellan dig och honom själv tills alldeles nyligen. Hittills verkar det som om du har upplevt hans känslor och delat hans tankar utan att han har upptäckt det. Men synen som du hade kort före jul däremot ..."

"Den med ormen och mr Weasley?"

"Avbryt mig inte, Potter", sa Snape med hotfull röst. "Som jag just sa, synen du hade kort före jul visade en så kraftig inbrytning i Mörkrets herres tankar ..."

"Han försökte bara klargöra, du måste låta honom ställa frågor, Severus", utbrast McGonagall och gav trolldrycksläraren en skarp blick.

"Jag har inte obegränsat med tid, Minerva, hur jag sköter mina lektioner angår inte dig", sköt Snape tillbaka irriterat.

"Jag såg inuti ormens huvud, inte inuti hans!"

"Jag tyckte just jag sa åt dig att inte avbryta mig, Potter."

"Jupp, kommer sluta i katastrof", mumlade Lee och skakade på huvudet.

Men Harry struntade i om Snape var arg, för han verkade äntligen närma sig förklaringen på den här frågan. Han hade flyttat sig framåt i stolen och satt nu utan att märka och balanserade på yttersta kanten, som om han vore beredd till flykt. "Hur kommer det sig att jag såg genom ormens ögon, om det är Voldemorts tankar jag delar?"

"Det är en väldigt bra fråga", mumlade Flitwick och rynkade på pannan.

"Hela situationen är väldigt udda", instämde Sprout med en bekymrad blick.

"Säg inte namnet på Mörkrets herre! " fräste Snape. Det blev en otäck tystnad. De blängde på varandra över minnessållet.

"Professor Dumbledore säger hans namn", sa Harry lågt.

"Dumbledore är en oerhört mäktig trollkarl", muttrade Snape. "Även om han kanske känner sig tillräckligt säker att använda namnet, så kan resten av oss ..." Han gned sin vänstra underarm, till synes omedvetet, på det ställe där Harry visste att Det mörka märket var inbränt i huden.

Snape blängde på boken, nu med kunde han känna hur det stack och brände i märket, men han tänkte inte avslöja för alla att märket framkallar den känslan varje gång Mörkrets herres namn nämndes. Det var ett makabert sätt för Mörkrets herre att få Dödsätarna att visa respekt för honom.

"Jag ville bara veta", började Harry på nytt och tvingade rösten att låta artig igen, "varför..."

"Du tycks ha besökt ormens hjärna därför att det var där som Mörkrets herre befann sig i just det ögonblicket", brummade Snape ilsket. "Han hade besatt ormen vid det tillfället och därför drömde du att du också var inuti den."

"Det svarar dock inte på hur Harry kunde komma åt det om ögonkontakt är nödvändigt", muttrade Hermione och rynkade på pannan.

"Toppen, inte ens i sånt är jag normal", mumlade Harry och andades in djupt.

"Okej, men vet du vad. Hermione kommer dra oss till biblioteket för att undersöka det och där hittar vi säkert ett svar… kanske… förhoppningsvis", sade Ron och knuffade på Harry som log svagt.

"Och Vol... han ... förstod att jag var där?"

"Det verkar så", sa Snape kyligt.

"Hur vet ni det?" sa Harry enträget. "Är det bara nåt som professor Dumbledore gissar, eller ...?"

"Jag har sagt åt dig", sa Snape, som satt stel och sträng i sin stol, med ögonen som springor, "att kalla mig 'sir'."

"Varför ska min sonson kalla dig sir när du konstant förolämpar honom", frågade Charlus kallt och blängde på trolldrycksläraren.

"Inte nu, det är inget värre än vanligt. Vänta", mumlade Dorea lågmält.

"Ja, sir", sa Harry otåligt, "men hur vet ni ...?"

"Det räcker med att vi vet", sa Snape avfärdande. "Det viktiga är att Mörkrets herre nu är medveten om att du har tillträde till hans tankar och känslor. Han har också dragit den slutsatsen att processen kan tänkas fungera i motsatt riktning, det vill säga, han har förstått att han i sin tur har möjlighet att komma åt dina tankar och känslor."

"Jag har en fråga", sade Luna och Chris suckade men avbröt sin läsning. "Så Harry har spenderat ganska mycket tid med att drömma om den där dörren, betyder det att Voldemort drömmer om det Harry drömmer om?"

Harry bleknade medan Fred, George och Lee praktiskt taget lös upp med glädje.

"Betyder det att Voldemort drömde om att kyssa Cho eller att ramla av kvastar under quidditchmatcher?" frågade Fred ivrigt.

"Åh, Merlin, jag hoppas inte det", utbrast Cho och såg grön ut vid tanken på att Voldemort skulle ha såna drömmar om henne.

"Drömde Voldemort om att Cho skrek i hans ansikte att Cedric gav henne massor av chokladgrodekort?" fortsatte George och ignorerade Cho totalt.

"Och", avslutade Lee med ett leende som bara kunde beskrivas som ondskefullt. "Vaknade han upp med tanken 'varför i helvete vill den här flickan ha chokladgrodekort när jag bara vill kyssa henne'."

"Antagligen insåg han sen också i så fall att han inte vill kyssa flickan och att det är en skum dröm, men det går dock inte att förneka att flickan i fråga är söt", tillade Fred och blinkade med ena ögat åt Cho medan Katie himlade med ögonen åt sin pojkvän.

"Tack för den hemska synen, ursäkta mig medan jag försöker att inte spy", mumlade Cho innan hon höll för munnen med ena handen.

Dumbledore grimaserade under tiden åt konversationen pojkarna hade. "Förhoppningsvis fungerar länken bara åt ett håll", mumlade han för sig själv och McGonagall gav honom en orolig blick.

"Så han skulle kunna få mig att göra saker?" frågade Harry. "Sir?" tillade han hastigt.

"Det skulle han", sa Snape kallt och oberört. "Vilket för oss tillbaka till ocklumeneringen." Snape drog fram sin trollstav ur en innerficka på klädnaden och Harry stelnade till i sin stol, men Snape höjde bara trollstaven till tinningen och placerade spetsen bland sina flottiga hårrötter. När han drog tillbaka den lossnade ett slags silverfärgad substans, som sträckte sig från tinning till trollstav som en tjock spindelvävstråd. Den bröts loss då han drog bort trollstaven från den och föll mjukt ner i minnessållet, där den virvlade silvervit, varken gas eller vätska. Två gånger till höjde Snape trollstaven mot tinningen och avlämnade den silvriga substansen i stenskålen. Utan att ge några förklaringar lyfte han försiktigt upp minnessållet och flyttade över det till en hylla. Sedan kom han tillbaka och ställde sig mitt emot Harry med trollstaven beredd.

Sirius höjde ett ögonbryn. "Vad för minnen lade han där i och varför? Jag tvivlar han vill dra uppmärksamhet till sina minnen… möjligheten finns att han inte vet att Harry vet vad det är… Den andra möjligheten är att han förväntar sig att Harry ska kunna vända situationen mot honom, att själv råka använda legilimering?"

"Res på dig och ta fram din trollstav, Potter."

Harry klev upp med en känsla av nervositet. De stod mitt emot varandra med skrivbordet emellan.

"Du får använda din stav till att försöka avväpna mig, eller försvara dig själv på vilket sätt du kan tänka dig", sa Snape.

"Åh, jag hoppas verkligen Harry tappar behärskningen", sade Fred ivrigt och stirrade hoppfullt på boken.

"Det här är ett ypperligt tillfälle för dig att förhäxa honom!" instämde George och vände sig mot Harry för att nästan se bönande på honom.

"Om vi ska noga så har Harry redan förhäxat honom en gång i sitt tredje år", påpekade Lavender roat.

Harry ryckte på axlarna. "Han förtjänade det."

"Och vad ska professorn göra?" frågade Harry och tittade misstänksamt på Snapes trollstav.

"Jag ska försöka bryta mig in i din hjärna. Vi ska se hur väl du kan stå emot. Jag har hört att du redan visat skicklighet i att stå emot Imperiusförbannelsen. Du kommer att upptäcka att det behövs liknande krafter till det här ... gör dig beredd, nu. Legilimens! "

"Du berätta inte ens vad han skulle göra!" utbrast McGonagall förfärat och stirrade på Snape misstroget.

Snape hade slagit till innan Harry var redo, innan han ens börjat samla någon motståndskraft. Rummet snurrade framför ögonen på honom och försvann, bild efter bild rusade genom hans huvud som en flimrande film, så levande att den gjorde honom blind för omgivningen.

Dorea och Charlus gav ifrån sig ilskna ljud som påminde om morrande, Sirius knöt händerna hårt så naglarna trycktes in i huden och skulle komma att lämna märken efter sig medan Remus bet ihop så hårt att det värkte.

"Um, det är troligtvis bara för att visa hur det känns och ge Harry insikt i det innan de sätter igång ordentligt", sade Narcissa försiktigt men hennes ton var tveksam.

"Det är bäst för honom att det är fallet", fräste Charlus och greppade så hårt om stolsryggen att händerna skulle blivit vita om han varit vid liv.

Han var fem år och såg Dudley cykla på en ny röd cykel, och hans hjärta höll på att spricka av avund ... han var nio, och bulldoggen Ripper jagade upp honom i ett träd och familjen Dursley skrattade åt honom nere på gräsmattan ... han satt under sorteringshatten, och den talade om för honom att han skulle passa bra i Slytherin ... Hermione låg i sjukhusflygeln med ansiktet täckt av tjockt, svart hår ... hundra Dementorer omringade honom bredvid den mörka sjön ... Cho Chang smög sig närmare honom under misteln ...

"Det där med hunden, du har berättat om det förut va? Det var gången du var där i timmar, eller hur?" sade Ron och rynkade på pannan.

"Uh, jag tror inte han kommer svara", sade Colin och betraktade Harry som tomt stirrade ut i intet.

"Åh, han är i sitt huvud igen... toppen", muttrade Ron, men började genast hålla ett skarpare öga på sin vän ifall han skulle behöva stoppa Harry från att glida ner på golvet.

Nej , sa en röst inuti Harrys huvud när minnet av Cho kom närmare. Du får inte se det, du får inte se det, det är privat ...

Han kände en skarp smärta i knät. Snapes arbetsrum hade dykt upp igen och han märkte att han ramlat ner på golvet och att ena knät hade fått en plågsam smäll när det slog emot benet på Snapes skrivbord. Han tittade upp på Snape, som hade sänkt trollstaven och stod och gnuggade sin handled. Det syntes en ilsken strimma där, som ett brännmärke.

"Du lyckades kasta ut honom i alla fall", sade Ron glatt medan han grep tag i Harrys arm för säkerhets skull.

"Jag vet inte ens vad jag gjorde. Aj", mumlade Harry och började massera sitt knä.

"Var det din mening att framkalla en svidarförhäxning?" frågade Snape.

"Nej", sa Harry bittert och reste sig från golvet.

"Jag tänkte väl det", sa Snape föraktfullt. "Du lät mig tränga för långt in. Du tappade kontrollen."

"Det kunde ha varit värre", sade Lee med en axelryckning.

"Personligen är jag bara glad att du faktiskt lyckades kasta en förhäxning över honom, även om det var omedvetet", erkände George med ett brett leende.

"Såg professorn allt som jag såg?" frågade Harry, inte säker på att han ville höra svaret.

"Glimtar av det", sa Snape och krökte hånfullt på läppen. "Vems var hunden?"

"Min faster Marges", mumlade Harry och kände hur han hatade Snape.

"Nåja, för att vara ett första försök var det inte så tokigt", sa Snape och höjde trollstaven på nytt. "Du lyckades hejda mig till slut, fast du slösade bort tid och energi på att skrika. Du måste koncentrera dig hela tiden. Stöt bort mig med hjälp av din hjärna, så behöver du inte ta till trollstaven."

"Stoppa pressarna, berömde Snape Harry?" utbrast Neville och stirrade nervöst mellan Harry och Snape.

"Det var nästan ett acceptabelt försök", svarade Snape långsamt. "Han verkar ha hejdat mig till slut åtminstone."

"Jag gillar inte den här verkligheten. Det är läskigt när han nästan är vänlig", sade Harry med en rysning.

"Jag försöker", sa Harry argt, "men ni talar inte om för mig hur jag ska göra!"

"Var inte oförskämd, Potter. Nu vill jag att du ska blunda." Harry kastade en illvillig blick på honom innan han gjorde som han blivit tillsagd. Han gillade inte tanken på att stå där med slutna ögon med Snape mitt emot sig, försedd med en trollstav. "Rensa huvudet, Potter", sa Snapes kalla röst. "Gör dig av med alla känslor."

Men Harrys ilska mot professorn fortsatte att pumpa genom ådrorna som ett gift. Göra sig av med sin ilska? Han kunde lika gärna ta av sig benen.

"Att börja meditera på morgonen eller kvällen kanske kan hjälpa dig", sade Dorea vänligt. "Det kan hjälpa dig att fokusera ditt inre."

"Det känns som om tankarna bara kommer glida in på annat", erkände Harry med lågmäld ton. "Jag vet inte ens hur jag skulle börja."

"Oroa dig inte, vi kan träna på det tillsammans under julen", svarade Dorea och log ömt mot sin sonson.

"Du lyder inte, Potter ... du måste disciplinera dig bättre än så här ... koncentrera dig nu..."

Harry försökte tömma hjärnan, försökte låta bli att tänka, eller minnas, eller känna ... "Vi prövar igen, jag räknar till tre ... ett ... två ... tre ... Legilimens! "

"Hur ska han tömma sina tankar om du inte ger honom någon vägledning i hur", väste Sirius och knöt händerna. "Jag visste det här var en hemsk idé."

En stor svart drake höjde sitt huvud framför honom ... hans pappa och mamma vinkade åt honom ur en förtrollad spegel ... Cedric Diggory låg på marken med tomma ögon som stirrade på honom ...

Harry, som återigen var fast i sina egna minnen, grimaserade och skakade på huvudet, som om han försökte skaka bort minnet av Cedric på kyrkogården.

"NEEEEEEEJ !"

Harry låg återigen på knä, med ansiktet begravt i händerna och med hjärnan som värkte som om någon hade försökt slita den ur skallen på honom.

"Ouch, jag gillar inte det här, stönade Harry och höll huvudet mellan sina händer.

"Jag önskar jag kunde ta bort smärtan", sade Ginny och strök Harrys lår tröstande. "du förtjänar inte det här."

"Tack Ginny", mumlade Harry och tryckte en lätt kyss mot hennes huvud.

"Res på dig!" sa Snape skarpt. "Res dig upp! Du försöker inte, du anstränger dig inte ordentligt. Du låter mig få tillgång till minnen som du fruktar, du förser mig med vapen!"

Harry reste sig upp igen med våldsamt bultande hjärta, som om han faktiskt just hade sett Cedric ligga död på kyrkogården. Snape såg blekare ut än vanligt, och argare, fast inte alls lika arg som Harry.

"Jag ... anstränger ... mig ... verkligen", sa han mellan hopbitna tänder.

"Vi vet Harry, vi vet. Snape är bara en kolossal egoistisk skitstövel som inte kan se det. Åh, ge mig inte den blicken, Molly, du vet att det är sant", sade Sirius och hans vänliga ton blev mer irriterad i slutet.

"Hur ska jag kunna lära mig med Snape?"

"Vi hittar ett annat sätt om det behövs, okej", sade Sirius och log uppmuntrande mot Harry som nickade tveksamt.

"Jag sa åt dig att tömma dig på alla känslor!"

"Jaså? Det tycker jag faktiskt är svårt just nu", morrade Harry.

"Då kommer du att vara ett lätt byte för Mörkrets herre!" sa Snape rasande. "Dumbommar som stolt visar upp sitt innersta, som inte kan behärska sina känslor, som vältrar sig i sorgliga minnen och lätt låter sig provoceras ... svaga typer med andra ord ... de har inte en chans mot hans krafter! Det kommer att bli löjligt lätt för honom att tränga in i hjärnan på dig, Potter!"

"Det här kommer aldrig fungera, det finns ingen tillit mellan dem", mumlade Charlus oroligt.

"Om Harry redan kunnat baserna och istället ville förbättra sig, kanske. Men han kommer aldrig lära sig ordentligt nu."

"Det är okej, vi är involverade i hans liv nu, vi kan hitta någon annan", mulade Dorea tillbaka men hon hade själv en orolig rynka mellan sina ögon.

"Jag är inte svag", sa Harry med låg röst. Ursinnet pumpade nu så häftigt genom honom att han hade kunnat kasta sig över Snape vilket ögonblick som helst.

"Bevisa det då! Behärska dig!" spottade Snape fram. "Kontrollera din ilska, disciplinera din hjärna! Vi försöker igen! Gör dig beredd nu, Potter! Legilimens! "

"För du låter så lugn", sade madam Hooch misstroget.

"Jag har inte förhäxat honom än", påpekade Snape med ett litet självbelåtet leende.

Han såg hur morbror Vernon spikade igen brevlådan ... hundra Dementorer gled fram emot honom tvärs över sjön på skolområdet ... han sprang genom en fönsterlös gång med mr Weasley ... de kom allt närmare den enkla svarta dörren i slutet av korridoren ... Harry väntade sig att de skulle gå in genom den ... men mr Weasley ledde i väg honom åt vänster, nerför en stentrappa ...

"JAG VET! JAG VET!"

"Umm, vad vet han?" frågade Seamus med ett höjt ögonbryn.

"Jag är inte helt säker", sade Ron och ryckte på axlarna.

Han stod på alla fyra igen på golvet i Snapes kontor. Det stack obehagligt i ärret, men rösten som just hade kommit ut ur hans mun lät triumferande. Han kravlade sig upp igen och fann att Snape stod och stirrade på honom, med trollstaven i vädret. Det såg ut som om Snape den här gången hade hävt förtrollningen innan Harry ens fått en chans att kämpa emot.

"Vad var det som hände, Potter?" frågade han medan han intensivt iakttog Harry.

"Jag såg ... jag mindes", flämtade Harry. "Jag har just insett ..."

"Insett vad?" frågade Snape skarpt.

"Något viktigt", mumlade Harry lågmält,

"Harry?" frågade Hermione men hon fick inget svar.

Harry svarade inte med en gång. Han gned sig i pannan medan han fortsatte att njuta av det ögonblick då han slagits av den bländande insikten ... Han hade drömt i flera månader om en fönsterlös korridor som slutade med en låst dörr, utan att någonsin inse att det var en verklig plats. Nu, när han såg minnet igen, förstod han att han hela tiden hade drömt om den korridor som han sprungit igenom med mr Weasley den tolfte augusti när de skyndade i väg mot rättssalen i ministeriet. Det var den korridor som ledde till Mysterieavdelningen och mr Weasley hade varit där samma kväll som Voldemorts orm hade angripit honom.

Mr och Mr Weasley, Tonks, Sirius och Remus utbytet alla blickar när Chris läste det. De visste mer än väl vad som fanns där nere, och det faktum att Harry nu kunde känna igen platsen var inte den bästa utvecklingen. De visste alla att Harry knappast skulle ignorera det, inte efter allt de fått lära sig under de fyra föregående böckerna.

Han tittade upp på Snape.

"Vad finns det i Mysterieavdelningen?"

"Vad sa du?" frågade Snape tyst och Harry såg med djup tillfredsställelse att han hade gjort honom nervös.

Små viskningar bröt ut mellan eleverna; att säga att de var intresserade av vad som fanns på Mysterieavdelningen började inte ens täcka det, speciellt inte när det verkade göra Snape nervös.

"Kan ni bara låta mig läsa? Ingen av oss kommer få svar om ni bara pratar!", utbrast Chris irriterat.

"Jag sa, vad finns det i Mysterieavdelningen, sir ?"

"Och varför frågar du om en sån sak?" sa Snape långsamt.

"Därför att", sa Harry medan han iakttog Snapes ansikte för att se om han reagerade, "den där korridoren som jag nyss såg, den har jag drömt om i flera månader ... jag kände just igen den ... den leder till Mysterieavdelningen ... och jag tror att Voldemort vill ha nånting från ..."

"Så det är där vapnet ni pratat om finns", sade Anthony i en saklig ton.

"Självklart inte", sade Sirius genast i en bestämd ton. "Det skulle bara vara dumt. Det stoppar så klart inte möjligheten att det kanske finns något Voldemort vill ha där, men det är inte ett vapen som finns där i alla fall."

"Jag har ju sagt åt dig att inte säga namnet på Mörkrets herre! "

De blängde på varandra. Det började sticka i Harrys ärr igen, men han brydde sig inte om det. Snape såg upprörd ut, men när han talade igen lät det som om han försökte verka likgiltig och oberörd.

"Det finns många saker i Mysterieavdelningen, Potter, och det är få av dem som du skulle förstå och inga av dem som angår dig. Har jag uttryckt mig tydligt nog?"

"Ja", sa Harry medan han fortfarande gnuggade sitt svidande ärr, som började göra allt ondare.

"Jag hatar att boken nämner sånt där, det räcker inte med att jag behöver uppleva det normalt, nej. Jag måste även uppleva det genom boken", muttrade Harry och gnuggade sig frustrerat på pannan.

"Jag vill att du kommer hit igen samma tid på onsdag. Vi fortsätter arbetet då."

"Bra", sa Harry. Han längtade förtvivlat efter att få lämna Snapes kontor och söka upp Ron och Hermione.

"Du måste rensa ut alla känslor ur medvetandet varenda kväll innan du somnar, befria det helt från tankar, göra det tomt och lugnt, förstår du?"

"Ja", sa Harry, som knappt hörde på.

"Och jag varnar dig, Potter, jag kommer att märka om du inte har övat."

"Okej."

"Att göra det är lättare sagt än gjort. Varför ger du ingen vägledning", frågade Dorea frustrerat och blängde på mannen som en gång varit sån nära vän åt hennes svärdotter.

Snape höjde ett ögonbryn. "Med hans bakgrund bör det inte vara så svårt."

"Han var inte ens två! Ingen har tränat honom i det!" snäste Charlus och rätade hotfullt på sig, där han stod i porträttet. "Han saknar alla traditioner, ingen har lärt honom!"

"Tränat mig? I vad?" frågade Harry och såg misstänksamt mellan Charlus och Snape.

Remus böjde sig ner och svarade lågmält: "De äldre familjerna lär alltid sina barn grunderna i Ocklumenering för att förvara familjehemligheter. Din träning hade börjat när du var runt sex år."

"Barn kan göra det och jag misslyckas?" utbrast Harry förskräckt och han kunde känna hur det började hetta i hans kinder.

"Nej, barn får lära sig grunderna så de kan märka när något sådant sker. Ingen förväntar sig att de faktiskt kan stå emot en sån attack förrän de är äldre", svarade Sirius i Remus ställe, utan att släppa blicken från Snape.

Han plockade upp skolväskan, svängde den över axeln och skyndade mot dörren. När han öppnade den kastade han en blick bakåt på Snape, som stod med ryggen åt honom och fiskade upp sina egna tankar ur minnessållet med spetsen på trollstaven för att sedan omsorgsfullt placera tillbaka dem inuti sitt eget huvud. Harry lämnade rummet utan ett ord och stängde försiktigt dörren efter sig.

Han hittade Ron och Hermione i biblioteket, där de arbetade med Umbridges senaste jättelass med läxor.

"Att läsa i boken antar jag?" sade Hannah dystert.

"Tänk positivt, förhoppningsvis kommer vi inte läsa lika mycket ur den när vi får vår nya lärare", påpekade Justin i en optimistisk ton.

Andra elever, nästan alla av dem femteårselever, satt vid ett lampbelyst bord i närheten. De hade näsan djupt ner i böckerna och fjäderpennorna raspade febrilt medan himlen utanför de gotiska fönstren blev allt svartare. Det enda andra ljud som hördes var det lätta knarret från bibliotekarien madam Pinces skor, när hon vandrade omkring i gångarna och hotfullt andades i nacken på dem som rörde hennes dyrbara böcker.

Harry var skakig; ärret gjorde fortfarande ont, han kände sig nästan febrig. När han slog sig ner hos Ron och Hermione fick han syn på sig själv i fönsterrutan mitt emot. Han var mycket blek och ärret verkade synas tydligare än vanligt.

"Hur gick det?" viskade Hermione och tillade sedan med orolig min: "Mår du inte riktigt bra, Harry?"

"Han behöver sova", sade Dorea bestämt. "En kopp varm mjölk och direkt i sängs."

"Jag har läxor", påpekade Harry med en suck och gnuggade sig återigen över ärret.

"Läxorna kan vänta, din hälsa går alltid före, och om du pratar med din lärare om du inte hinner klart tvivlar jag att de skulle vara arga och förbjuda en extra dag med tid för den", tillade Dorea. "Alla blir sjuka någon gång"

"Jodå ... jag mår fint ... jag vet inte", sa han otåligt och gjorde en grimas när det stack till i ärret igen. "Vet ni, jag har just insett en sak ..." Och han berättade vad han just hade sett och kommit fram till.

"Då ... då menar du alltså", viskade Ron när madam Pince svepte förbi med ett lätt knarrande, "att vapnet, det där som Du-vet-vem är ute efter, finns i Trolldomsministeriet?"

"På Mysterieavdelningen. Det måste det göra", viskade Harry. "Jag såg den där dörren när din pappa tog med mig till mitt förhör i rättssalen, och det är definitivt samma dörr som han vaktade när ormen bet honom."

Återigen delade ordermedlemmarna i salen oroliga blickar med varandra; hemligheten var ute nu. Vapnets hemliga plats var känd av alla och det skulle troligtvis bara vara en tidsfråga innan första stöldförsöket skedde. Sirius lilla lögn skulle kanske hjälpa stundvis men till slut skulle nyfiken ta över och den skulle ignoreras.

"Vi måste flytta på det", mumlade mr Weasley lågmält.

"Vi vet inte vilka konsekvenser det kan få", mumlade mrs Weasley tillbaka. "Vi kan inte ta några risker."

Hermione gav ifrån sig en djup suck. "Naturligtvis", andades hon fram.

"Naturligtvis vad då?" sa Ron ganska otåligt.

"Ron, tänk på saken ... Sturgis Podmore försökte ta sig igenom en dörr i Trolldomsministeriet ... det måste ha varit den, det är alldeles för mycket av ett sammanträffande!"

"Podmore… var inte han med i Fenixorden? Varför skulle han försöka ta sig in igenom en dörr i Trolldomsministeriet, och speciellt på Mysterieavdelningen?" frågade Susan och rynkade frustrerat på pannan medan hon försökte minnas vad hon visste om den avdelningen, vilket var väldigt lite.

"Han kanske var under Imperiusförbannelsen?" föreslog Ernie med en axelryckning.

Hannah nickade eftertänksamt. "Det kan stämma. V-voldemort försökte nu ta sig in där med ormen… så var Podmore ett tidigare försök att ta sig in där?"

Su Li slog tankfullt med pekfingret på vänstra handen mot sina läppar innan hon tog till orda. "Var det inte en artikel om hur han sänts till Azkaban? För att han inte uppgav någon anledning till varför han var där… vilket jag antar att han inte kunde göra om han gjorde något för orden."

"Det förklarar även varför han inte dök upp när vi skulle till skolan, han skulle eskortera dem", tillade Terry eftertänksamt.

"Vilket betyder att det är drygt tre månader kvar tills han är fri", avslutade Susan med en grimas vid tanken på dementorerna.

"Hur kommer det sig att Sturgis försökte bryta sig in när han är på vår sida?" sa Ron.

"Jag vet faktiskt inte", medgav Hermione. "Det är lite konstigt ..."

"Jag tror att Ernie gav en väldigt bra förklaring till det", sade Hermione med en suck och ett flertal andra personer nickade instämmande.

"Vad finns det på Mysterieavdelningen då?" frågade Harry Ron. "Har din pappa nånsin sagt nånting om det?"

"Jag vet att de kallar folk som arbetar där för onämnbara ", sa Ron och rynkade pannan. "Därför att ingen egentligen tycks veta vilka de är och vad de gör ... konstigt ställe att ha ett vapen på."

"Det är inte konstigt alls, det låter mycket vettigt", sa Hermione. "Det är nog nånting topphemligt som ministeriet har utvecklat, skulle jag tro. Harry, är det säkert att du mår bra?"

"Det låter som en logisk slutsats, speciellt om vapnet har något med kunskap att göra", muttrade Hermione och ignorerade de roade blickarna hennes två bästa vänner gav henne när hon höll med sig själv.

"Du har antingen rätt, och mysterieavdelningen kretsar kring att… tja, jag vet inte riktigt vad de gör där men jag antar lär sig saker?" sade Ron med en axelryckning.

"Samtidigt sa Sirius att vapnet inte finns där och han skulle inte ljuga… eller hur?" mumlade Harry lågmält och med en orolig blick.

"Åh, oroa dig inte, Harry, om det är en lögn är det för att vilseleda alla andra, inte dig", sade Ron genast och knuffade till Hermione för att få henne att nicka instämmande. "Jag menar, det är ingen bra idé att låta alla veta vart det är."

Harry hade just strukit med båda händerna hårt över pannan som om han försökte pressa den med ett strykjärn.

"Ja ... jag mår fint", sa han och sänkte händerna, som darrade. "Jag känner mig bara lite ... jag gillar inte ocklumenering nåt vidare."

"Det låter hemskt", sade Harry med en grimas.

"Det är aldrig trevligt men ideellt sker lektionerna mellan personer som har tillit mellan sig", suckade Charlus och såg sorgset på sin sonson. "Om världen varit en vänligare plats hade jag eller James lärt dig konsten."

"Vem som helst som fått hjärnan utsatt för ideliga attacker skulle nog känna sig darrig", sa Hermione medlidsamt. "Hör ni, kom så går vi tillbaka till uppehållsrummet, det är nog lugnare och skönare där."

Men uppehållsrummet var proppat med folk och fyllt av höga skratt och förtjusta utrop, för Fred och George var i full färd med att demonstrera sin senaste skämtbutiksvara.

"Huvudlösa hattar!" ropade George och Fred viftade med en spetsig hatt med en dunig skär fjäder. "Två galleoner styck, titta på Fred nu!"

"Jag sa ju att det skulle bli en hit!" utbrast George triumferande och log brett mot sin tvilling som själv log.

"Ni har redan skapat den?" frågade Katie intresserat. "De låter verkligen som de kan vara perfekta för halloween."

"Oja, men produktionen är inte riktigt klar än. Just nu har vi bara några få exemplar", sade Fred och log mot sin flickvän.

Fred log glatt och satte hatten på huvudet med en svepande gest. För en sekund såg han bara lite fånig ut, sedan försvann både hatten och huvudet. Några flickor skrek högt, men alla andra vrålade av skratt.

"Det är genialiskt", sade Remus och gav tvillingarna en imponerad blick.

"Definitivt, vi hade älskat att ha såna under vår skoltid", instämde Sirius och både Fred och George såg överlyckliga ut vid berömmet.

"Vi borde verkligen sätta oss ner tillsammans och diskutera. Vi kanske kan starta ett nytt sortiment med produkter kopplade till Marodörerna?" föreslog George och de två äldre männen tänkte över det ett par sekunder innan de nickade.

McGonagall grimaserade: hon kunde enkelt se att vad tvillingarna gjorde, vad de skapade, var en visning av exceptionell och imponerande magi men trots det dränktes hennes stolthet som deras föreståndare över deras prestationer av fruktan. Rädslan för ett eventuellt samarbete mellan tvillingarna och de två återstående Marodörerna, över kaoset som det utan tvekan skulle resultera i. De var alla fyra väldigt påhittiga och talangfulla, men tyvärr föredrog de att fokusera sin energi på upptåg istället för skolarbete.

"Och på igen!" ropade George, och Freds händer trevade ett ögonblick i vad som såg ut som tomma luften ovanför axlarna; sedan dök hans huvud upp igen när han svepte av sig hatten med den skära fjädern.

"Hur fungerar de där hattarna egentligen?" sa Hermione, som störts i sitt läxarbete och nu satt och iakttog Fred och George. "Det är tydligen nåt slags osynlighetsförtrollning, men det är ganska skickligt av dem att lyckas sträcka ut osynlighetsfältet utanför det förtrollade föremålets gränser, fast jag tror knappast att förtrollningen kan vara särskilt långlivad."

"Vi skulle aldrig sälja en kortlivad produkt!" protesterade Fred förolämpat. "Vi kan sälja produkter som är ämnade att fungera en gång men då står det uttryckligen på produkten!"

"Verkligen, hur länge räcker hattarna?" frågade Hermione och höjde ett ögonbryn.

"Vi har garanti på ett år, refund om den försvinner innan det. Vi är lite osäkra på exakt hur länge efter det den funkar eftersom vi faktiskt inte haft dem i evigheter men förtrollningen bör hålla i ett par år åtminstone, hur ofta man använder den påverkar det självklart", förklarade George lugnt men både Fred och Angelina kunde höra frustrationen i hans röst.

"Det är… väldigt imponerande", sade Hermione förvånat "Jag har inte hört talas om att det ska hålla så länge. Vad använde ni?"

"Hemlighet, vi kan inte ge ut våra produkter gratis", svarade Fred korthugget och vände ryggen mot Hermione.

Harry svarade inte, han kände sig illamående.

"Jag får göra det här i morgon i stället", mumlade han och stoppade tillbaka böckerna som han just hade tagit upp ur skolväskan.

"Ja, men skriv upp det i din läxplanerare då!" sa Hermione uppmuntrande. "Så att du inte glömmer det!"

"Bra, du behöver sova", sade Dorea bestämt.

"Så länge jag inte får mardrömmar bara", mumlade Harry lågmält och lade inte märke till hur Ron grimaserade vid hans ord.

Harry utbytte en blick med Ron när han stack ner handen i väskan, drog upp planeringsboken och försiktigt öppnade den.

"Latmask, ta dig i kragen, uppskjut det inte till morgondagen! " förmanade boken när Harry krafsade ner Umbridges läxa. Hermione såg på med ett förtjust leende.

"Jag tror jag går och lägger mig", sa Harry och stuvade ner läxplaneraren i väskan igen medan han påminde sig själv om att han skulle slänga den i brasan vid första bästa tillfälle.

"Ledsen Mione", sade Harry och gnuggade sig i nacken.

Hermione suckade: "Jag förstår, det är inte din grej och du är frustrerad."

"Men jag skulle aldrig slänga en present, speciellt inte från vänner!"

"Jag vet", svarade Hermione och hennes leende var bara en aning stelare än vanligt, hennes tankar på familjen Dursley som hon visste var anledning till Harrys åsikter kring presenter.

Han gick tvärs genom uppehållsrummet, vek undan för George som försökte sätta en huvudlös hatt på honom och kom fram till den fridfulla och svala stentrappan upp till pojkarnas sovsalar.

"Kanske ska skaffa en, då stirrar åtminstone folk inte på mitt ärr…", sade Harry fundersamt i en uppgiven ton.

George grimaserade. "Säg bara ordet och du får den gratis, du ska inte behöva betala för något sådant."

Harry log tacksamt mot sin äldre vän, men visste att han skulle betala för den, på ett eller annat sätt.

Han mådde illa igen, precis som han hade gjort den natten då han haft synen med ormen, men han trodde att om han bara kunde lägga sig en liten stund skulle det kännas bättre.

Han öppnade dörren till sin sovsal och hade just tagit ett steg innanför den när han kände en så skärande smärta att han tänkte att någon måste ha kluvit sönder hans huvud. Han visste inte var han var, om han stod upp eller låg ner, han visste inte ens sitt eget namn.

Harry ryckte till och hans händer flög upp och greppade hans huvud samtidigt som han gled ner på golvet innan någon hann reagera, genom ren tur kolliderade hans arm med stengolvet istället för hans huvud. Tårar från smärtan fyllde hans ögon och rann nerför hans kinder medan han knep ihop ögonen. Han visste inte vart han skulle ta vägen, smärtan var så stark. Det gick inte tänka, det gick inte röra sig, allt gjorde smärtan värre. Han ville bara att det skulle sluta, sluta värka, sluta, sluta, sluta. Harry vaggade fram och tillbaka, fler och fler tårar rann nerför hans kinder, han pressade händerna hårdare mot huvudet. Det hjälper inte, om något var det bara som att smärtan blev intensivare, förvärrades. Ansiktet var vått och kändes klibbigt av salta tårar. Öronen ringde och han trodde att ljudet skulle göra honom döv. Någonstans i bakgrunden kunde han höra tjatter från salen, dunsar och klirr från när glas ställdes ner på bordet och ljudet ekade i huvudet.

"-rry, ssh, shhh", Sirius röst var lågmäld, så tyst att den precis hördes men ändå högg det till i hans huvud. Trots det tryckte han sig närmare Sirius som dragit in honom i en kram, begravde ansiktet i hans sida och det hjälpte något, tog bort ljuset som stack i hans ögon.

Ett vansinnigt skratt ekade i hans öron ... han var lyckligare än han hade varit på mycket länge ... jublande, hänförd, triumferande ... det hade hänt en underbar, underbar sak ...

"Harry! Harry! "

Någon hade slagit till honom på båda kinderna. Det vansinniga skrattet avbröts av ett skrik av smärta. Lyckokänslan ebbade ut, men skrattet bara fortsatte ... Han öppnade ögonen och upptäckte samtidigt att skrattet kom ut ur hans egen mun. I samma ögonblick han insåg det dog det bort. Han låg flämtande på golvet och stirrade upp i taket medan ärret i pannan dunkade fasansfullt. Ron stod böjd över honom, han såg ängslig ut.

Harry slappnade av, tårarna slutade rinna och han släppte taget om huvudet. Men han hade kvar ansiktet tätt mot Sirius bröst, huvudet dunkade fortfarande även om det började avta sakta.

"Vad är det som händer?" frågade Hermione med en skrämd blick, hennes hy blek medan hon betraktade Harry som varit i så tydlig smärta.

"Det verkar som om han har tillgång till Voldemorts huvud när han är vaken", sade Remus med en orolig blick mot Harry, som låg kvar på golvet tryckt mot Sirius.

"Vad hände?"

"Jag ... vet inte ...", stönade Harry och satte sig upp igen. "Han är väldigt lycklig ... väldigt lycklig …"

"Det låter väldigt oroväckande", sade mr Weasley med rynkad panna.

"Men vad kan göra honom så glad?" viskade mrs Weasley förfärat.

"Inget positivt."

"Är Du-vet-vem det?"

"Nånting bra har hänt", mumlade Harry. Han darrade lika häftigt som han hade gjort efter att ha sett ormen angripa mr Weasley och han mådde förfärligt illa. "Nånting som han har hoppats på."

"Hur illa kan det vara?" frågade Lavender i en darrande röst.

"Jag vill inte ens försöka föreställa mig det", sade Parvati med en grimas medan hon betraktade Sirius som sakta strök Harrys rygg. Harry var inte längre hopkurad i en boll utan låg mer utsträckt.

Orden kom ut, som om en främling uttalade dem genom Harrys mun, precis som de hade gjort borta i Gryffindors omklädningsrum, men ändå visste han att de var sanna. Han drog djupa andetag för att avhålla sig från att kräkas över hela Ron. Han var mycket glad att inte Dean och Seamus var där och såg på den här gången.

"Jag skulle uppskatta om du inte spyr på mig", mumlade Sirius ner mot Harry.

"Kommer inte spy. Bara ont", svarade Harry i en sträv röst.

"Vi har tur att Moody inte är här, han skulle vilja använda kopplingen", påpekade Tonks lågmält.

"Inte ett ord till honom", väste Remus hastigt och Tonks nickade.

"Hermione sa åt mig att gå upp och kolla hur det var med dig", sa Ron med låg röst och hjälpte Harry att resa sig. "Hon säger att dina försvarskrafter är svaga just nu, sen Snape har hållit på att mixtra med din hjärna ... fast det kommer väl att hjälpa i det långa loppet, antar jag?"

"I långa loppet, men hur mycket skada kommer det göra under tiden?" frågade Dorea lågmält med en orolig glimt i ögonen.

"Det löser sig, jag tror inte det kommer göra någon bestående skada", svarade Charlus bistert och betraktade boken kritiskt. "Det kan öka hans huvudvärk men det kommer inte att döda honom."

Han tittade osäkert på Harry medan han hjälpte honom fram till hans säng. Harry nickade utan övertygelse och sjönk tillbaka mot kuddarna. Det värkte i hela kroppen efter alla gånger han hade ramlat till golvet samma kväll och det stack fortfarande plågsamt i ärret. Han kunde inte låta bli att tycka att hans första utflykt till ocklumeneringens värld snarare hade försvagat motståndskraften i hans hjärna än stärkt den, och han undrade bävande vad det var som hade gjort Lord Voldemort lyckligare än han hade varit på fjorton år.

"Vad det än är så är det inte bra", sade Oliver med en orolig blick.

"Jag tror inte att jag vill veta", erkände Alicia med en grimas. "Är Harry okej?"

"Mmm", svarade Harry medan han satte sig upp gnuggade sig i ansiktet med händerna, torkade bort de sista tårspåren under glasögonen.

"Hur är det? Jag har inte sett dig reagera så kraftigt förut, inte ens med basilisken, det enda som varit värre var…", Alicia bet sig i läppen och avslutade inte meningen om hur han bara reagerat kraftfullare när de läst om kyrkogården.

Harry log trött och lutade sig mot Sirius som fortfarande hade armarna om honom. "Jag var bara inte beredd, det kom så plötsligt. Förut har jag alltid kunnat förbereda mig mentalt. Jag mår bra, oroa er inte."

"Oroa oss inte", fnös Sirius och skakade på huvudet misstroget och Harry log snett mot honom. Sirius kanske inte visade det i just det ögonblicket, men han var väldigt orolig för Harry. Allting verkade så oklart och smärtfyllt, och det blev bara värre för varje ny sak boken tog upp. Sirius vände på huvudet för att se på Dumbledore, men Sibylla Trelawney och hennes stora glasögon lyckades fånga hans blick istället och han svalde hårt. Inte ens en riktig sierska skulle kunna förutsäga vad framtiden bar i sitt sköte.