Hogwarts läser HP: Fenixorden

by lealover1

Remus förgiftning fortsätter och medan alla nu vet att Voldemort är tillbaka finns det fortfarande obesvarade frågor: hur ska de bekämpa Voldemort, varför dolde Ministeriet sanningen, vem förgiftade Remus och kommer Umbridges herravälde äntligen störtas? Harry och hans vänner söker efter svaren på alla frågor och avslöjar ännu fler sanningar längs vägen, men kommer det vara i tid?

33. Kackerlackan i knipa

Merinus: Det glädjer mig att höra att du gillar att de är tillbaka i berättelsen. Jag kände att det var dags att Moody och Kingsley åtminstone kommer tillbaka till läsningen samtidigt som jag ville uppdatera alla om vad de håller på med. Så småningom om kommer de kunna slå ihop allting och få fram den skyldige, men det kan ta lite tid. Men folk kommer definitivt sova bättre när det händer :)

Tinsy-girl: Kul att du gillade kapitlet, kände att det var dags att kolla upp vad de håller på med eftersom de lämnade salen för ett par kapitel sen. Och du har helt rätt i att de undersöker vem som ligger bakom mordförsöket på Remus.

Tack så mycket, jo börjar bli väldigt trött på den här pandemin. Visst, jag älskar att jag pluggar hemifrån och slipper pendla men jag vill kunna träffa alla mina vänner och kunna käka mat tillsammans osv. Har tyvärr ingen förhoppning om att folk ska följa rekommendationerna. Fick senast igår mail från Lärarförbundet som bjöd in alla lärarstudenter (som även blev uppmanade att ta med en vän) på mitt universitet att mötas för att grilla korv och sånt, och då pratar vi ett par, om inte flera hundra studenter som fått det mailet. Bra jobbat, verkligen rätt läge…

Innocentmelody: Haha, känner igen det problemet själv från när jag lämnar reviews. Men det är jättekul att höra att du tycker att jag utvecklas och blir bättre. Har känt att det stått väldigt stilla där så tack 3 Hoppas att du har det bra. Kram Lea

Thalia606: Hej Thalia. Jo, det var definitivt ett bra tag sen vi hörde från dem och jag kände lite att de hamnat i bakgrunden och glömts bort så ville försöka föra in dem i berättelsen sen och påminna om att det pågår. Hoppas att du har det bra :)

---

AN: Så jag har inte glömt bort er, jag har bara haft fullt upp. Jag kan inte ens minnas senaste dagen när jag var ledig. Men jag har äntligen fått ihop det här kapitlet och nästa är halvvägs klart, så jag kommer inte försvinna i nästan 3 månader igen. Hoppas alla har det bra

---

Chris riktade sin trollstav mot boken och fick den långsamt och sväva upp och iväg mot mitten av salen där den stannade, svävandes någon meter ovanför golvet. "Vem som helst kan ta den."

Morag MacDougal såg sig omkring i salen innan hon ryckte på axlarna och reste sig upp och gick mot boken. "Om ingen annan tänker erbjuda sig kan jag lika gärna göra det", påpekade hon innan hon slog sig ner bredvid Sue Li och Anthony igen.

"Så vad kommer det här kapitlets skumma namn vara?" frågade Sue Li i en road ton och log retsamt mot en av sina närmaste vänner.

"Ge mig en sekund, jag måste bara hitta rätt sida", mumlade Morag medan hon bläddrade i boken.

"Du vet att det går fortare om du bara använder indexet i början?" påpekade Anthony med ett höjt ögonbryn.

"Vad är det roliga i det?" frågade Morag och bläddrade tillbaka några sidor. "Du ser-"

Vad Anthony skulle se var det ingen som fick veta för i det ögonblicket öppnades portarna och Moody och Kingsley steg in i salen.

"Ah, Moody, Kingsley. Jag tänker anta att ni har haft en produktiv dag och inte fråga mer än så", sade Dumbledore med ett leende. "Kan vi göra något för att hjälpa till?"

"Att sätta igång med läsningen skulle vara en bra början", brummade Moody och haltade fram till sin gamla plats där han snabbt slog sig ner och det magiska ögat snurrade åt alla möjliga håll för att ta in alla förändringar som skett under tiden han varit borta.

"Vårt arbetspass är över för nu och vi blev ombedda att återansluta oss till Stora salen och ta del av böckerna igen", svarade Kingsley med ett charmigt leende. "Jag tror inte vi missat något alltför viktigt, så jag skulle inte tro vi behöver någon sammanfattning av vad vi missat."

"Ni kom väldigt lägligt, miss MacDougal var precis på väg att påbörja nästa kapitel", sade McGonagall med ett leende riktat mot de två männen. "MacDougal, när du är redo."

"Ja, professorn. Jag har hittat rätt sida nu. Jag skulle tro att namnet är någon slags metafor?" svarade Morag med en lätt rynka mellan ögonbrynen när hon studerade kapitelnamnet innan hon började läsa högt.

Kapitel 25, Kackerlackan i knipa

"Vad menas med det?" frågade Dennis och rynkade på pannan.

"Hur ska jag veta det? Jag har hört precis lika mycket som dig", protesterade Colin och stirrade misstroget på sin lillebror.

Su Li betraktade boken tankfullt. "Har det något med Skeeter att göra? Hennes animagusform är väl en kackerlacka?"

"Merlin, jag hoppas inte det", muttrade Kingsley och skakade på huvudet.

"Hon har varit väldigt tyst det senaste halvåret, så jag tvivlar på att hon kommer dyka upp", sade Tonks och klappade sin kollega på axeln.

Harry fick svar på sin fråga redan nästa morgon. När Hermiones Daily Prophet anlände slätade hon ut den, kikade ett ögonblick på förstasidan och gav till ett skrik som fick alla i närheten att stirra på henne.

"Jag gillar inte ljudet av det här", sade Ginny och bet sig i läppen.

"Hur illa kan det vara?", frågade Demelza men hennes röst skakade av osäkerhet.

"Med tanke på vad som hände i förra kapitlet… väldigt illa", sade Hermione allvarligt.

"Vi har inget bevis på att det hör ihop dock. Det kanske bara är en tillfällighet?" föreslog Katie i en hoppfull ton.

"När har något i mitt liv någonsin varit en tillfällighet?" frågade Harry i en uppgiven ton och skakade på huvudet.

"Upp med huvudet, Katie har rätt. Det är Daily Prophet, de kommer knappast skriva något om Du-vet-vem... det är säkert bara en tillfällighet", sade Oliver och ryckte på axlarna när han såg Harrys halvt irriterade blick vid valet av benämningen. "Vadå? Vanor är svåra att göra sig av med."

"Vad är det?" sa Harry och Ron i kör.

Till svar bredde hon ut tidningen på bordet framför dem och pekade på tio svartvita fotografier som fyllde hela förstasidan. Nio av dem visade trollkarlsansikten och det tionde ett häxansikte. Några av personerna på fotona hånskrattade tyst, andra slog lätt med fingrarna mot ramen på sin bild med oförskämd min. Under varje foto fanns en bildtext med ett namn och det brott som personen i fråga hade skickats till Azkaban för.

"Ett massutbrott från fängelset", flämtade Tonks medan all färg försvann från hennes ansikte.

"Till alla kapitel jag kunde komma tillbaka till så var jag tvungen att välja det här. Det här är inte bra", mumlade Kingsley i en bister ton.

"Vi har några dagar på oss att stoppa det", muttrade Moody medan hans magiska öga virrade runt vilt och stirrade överallt i salen, stannade emellanåt på elever han visste var barn eller släktingar till kända Dödsätare.

Antonin Dolochov, stod det under en trollkarl med ett långt, blekt, förvridet ansikte som log hånfullt mot Harry, dömd för de brutala morden på Gideon och Fabian Prewett. Augustus Rookwood, löd texten under en koppärrig man med flottigt hår, som med uttråkad min lutade sig mot kanten på bilden, dömd för att ha läckt hemligheter från Trolldomsministeriet till Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn.

"NEJ!" Mrs Weasleys korta skrik ekade mellan väggarna i salen. Mr Weasley sade inget utan placerade armen runt sin fru i ett tyst stöd medan Weasley-barnen sänkte sina huvuden i sorg över sina morbröder.

Morag såg sig tveksamt omkring innan hon fortsatte läsa i en darrande ton, försökte styra bort uppmärksamhet från den sorgsna och upprörda familjen.

Men Harrys blick drogs mot bilden av häxan. Hans ögon hade fallit på hennes ansikte i samma ögonblick han hade fått syn på sidan.

Neville som sorgset betraktat Weasleysyskonen kändes hur hans blod frös till is i ådrorna. "Snälla nej, vem som helst förutom henne, låt henne inte ha flytt."

Hon hade långt, mörkt hår som såg ovårdat och stripigt ut på fotografiet, fastän han hade sett det slätt, tjockt och glänsande. Hon blängde på honom med ögon under tunga ögonlock medan ett högmodigt, föraktfullt leende lekte på hennes tunna läppar. Liksom hos Sirius kunde man fortfarande se spår av ett vackert utseende hos henne, men någonting – kanske Azkaban – hade stulit det mesta av hennes skönhet.

Bellatrix Lestrange, dömd för att ha torterat och för all framtid invalidiserat Frank och Alice Longbottom.

"Varför hon?" frågade Neville i en hes ton men han var stolt över att hans röst inte darrade, att den var monoton och stadig när han pratade.

"Jag vet inte, jag är ledsen, Neville", sade Luna och grep tag i sin väns hand. I ett ögonblick trodde hon att den rundkindade pojken skulle rycka undan handen, men efter ett par sekunder slappnade han av och gav henne ett stelt leende.

"Hon är den värsta som kunde ha flytt", muttrade Sirius och betraktade sorgset pojken som var sonen till två av hans vänner.

Narcissa satt under hela konversation blixtstilla, hennes andning så svag att hon hade kunnat misstagits för en staty. Hon stirrade med tomma ögon på boken. Orden ekandes i hennes huvud. Att veta att hennes syster skulle rymma, skulle vara fri inom några månader var både en chock men helt förväntat. Om Sirius kunde ta sig från Azkaban, varför skulle inte Bellatrix kunna göra det? Trots vetenskapen om allt hennes syster gjort, alla personer hon torterat kunde Narcissa inte ignorera den innersta delen av sig som kände en enorm lättnad vid vetskapen om att hennes syster, hennes storasyster, skulle vara säker, fri från mental tortyr.

Hermione knuffade till Harry i sidan och pekade på rubriken ovanför bilderna, som Harry ännu inte hade läst eftersom han varit helt koncentrerad på Bellatrix.

Massflykt från Azkaban

Ministeriet fruktar att Black är

"centralgestalt" för gamla Dödsätare

"Det är som vi fruktat, Dementorerna har anslutit sig till Voldemorts sida", mumlade Dumbledore och betraktade boken oroligt med en ny rynka mellan sina ögonbryn.

"Vi visste att det skulle hända förr eller senare", sade McGonagall allvarligt men hennes ögon blixtrade av ilska vid tanken på alla massmördare som nu skulle gå fria.

"Black?" sa Harry med hög röst. "Inte...?"

"Jag är inte en Dödsätare!" protesterade Sirius irriterat.

"Åh, så nu kan du kan säga att du är oskyldig?" fnös Remus och skakade på huvudet med en misstrogen min.

"Jag hade annat på tankarna den kvällen. Varför lägger de skulden på mig?" suckade Sirius och drog en hand frustrerat genom håret.

"Folk tror du är hans högra hand", påpekade Angelina i en försiktig ton.

Sirius gav ifrån sig en suck. "Jo, ja. Men vem tror ens på att de skulle följa mig? Att Bellatrix skulle följa mig? De har hatat mig sen jag var ett barn för att jag gick emot familjens värderingar", protesterade Sirius och skakade irriterat på huvudet.

"De hatade dig verkligen från när du var barn?" frågade Lavender lågmält.

"I princip, ja. Jag passade aldrig in och försökte komma därifrån så fort jag kunde", svarade Sirius i samma lågmälda ton och sneglade kort på Narcissa. "Jag hade otroligt tur att Charlus och Dorea lät mig stanna hos dem."

"Sssch!" viskade Hermione häftigt. "Inte så högt ... läs bara!"

Trolldomsministeriet tillkännagav i går kväll att en massflykt

från Azkaban har ägt rum.

Under ett samtal med pressen på sitt privata kontor bekräftade

Trolldomsminister Cornelius Fudge att tio speciellt välbevakade

fångar flydde tidigt i går kväll och att han redan har informerat

mugglarnas premiärminister om hur farliga dessa individer är.

"Vi befinner oss beklagligtvis nog i samma situation som för

två och ett halvt år sen när mördaren Sirius Black rymde", sa

Fudge i går kväll. "Vi misstänker också att de båda rymningarna

har samband med varandra. En flykt av den här storleksordningen

tyder på hjälp utifrån, och vi bör komma ihåg att Black, som är

den förste som någonsin brutit sig ut ur Azkaban, skulle vara den

idealiska personen för att hjälpa andra att följa i hans fotspår.

Vi finner det troligt att dessa individer, bland vilka återfinns

Blacks kusin Bellatrix Lestrange, har samlats kring Black som sin

ledare.

"Kom igen, hon hatar mig! Hon har försökt döda mig vid flera tillfällen!" stönade Sirius och skakade på huvudet. "Hon skulle aldrig följa mig."

"Verkligen?" frågade Harry och betraktade Sirius med en orolig blick.

"Familjebråk och första kriget", svarade Sirius och ryckte på axlarna. "Jag menar enda gången Bellatrix faktiskt följde mig var när hon jagade upp mig på taket och försökte knuffa ner mig."

"Hon försökte knuffa ner dig från taket? Varför? Hur gammal var du?" flämtade Parvati och stirrade på mannen.

Sirius höjde ett ögonbryn men svarade efter ett par sekunder. "Elva, och anledningen var för att jag förrådde familjen och hamnade i Gryffindor… troligtvis spelade mitt val av vänner också roll. Vanlig julmiddag hemma egentligen."

"Din familj är verkligen inte normal." sade Hannah misstroget och stirrade på den mörkhåriga mannen, något som många andra i salen gjorde med förskräckelse.

"Vad gav dig den insikten? Den mörka magin? De avhuggna alfhuvudena på väggen? Deras uppenbarliga rasism och klassicism?" frågade Sirius i en sarkastisk ton.

Vi gör emellertid allt vi kan för att inringa och gripa

brottslingarna, och vi ber alla i det magiska samfundet att vara

försiktiga och på sin vakt. Man bör under inga omständigheter ta

kontakt med någon av dessa individer."

"Där har du det, Harry", sa Ron och såg lätt överväldigad ut. "Det var därför han var så lycklig i går kväll."

"Jag tror bara inte det är sant", muttrade Harry ilsket. "Skyller Fudge rymningen på Sirius?"

"Jag är inte förvånad, han har inget annat val efter hur länge han försökt dölja upp Voldemorts återkomst", sade Kingsley med en suck.

"För att han är en feg man som hellre dömer alla till döden än möter kritik", muttrade Ron och Harry kvävde ett skratt bakom sin hand medan mrs Weasley gav honom en ogillande blick.

"Vad har han för val?" sa Hermione bittert. "Han kan knappast säga: 'Förlåt, allesammans, Dumbledore varnade mig för att det här kunde hända, Azkabans vakter har anslutit sig till Lord Voldemort ...' Sluta gnälla , Ron ... 'och nu har Voldemorts värsta anhängare också brutit sig ut.' Han har ju ägnat mer än sex månader till att tala om för alla att du och Dumbledore är lögnare, eller hur?"

Hermione slet upp tidningen och började läsa artikeln medan Harry såg sig omkring i stora salen. Han kunde inte förstå varför hans skolkamrater inte såg rädda ut eller åtminstone satt och diskuterade den hemska förstasidesnyheten, men det var få som prenumererade på tidningen varje dag som Hermione.

"Alla är nog inte medvetna om vad det innebär", suckade mr Weasley och skakade på huvudet.

"Jag kan inte ens föreställa mig att det skulle kunna hända", sade Alicia med en rysning.

"Det är ett mardrömsscenario", instämde Oliver och drog sin flickvän närmare sig.

Där satt de allihop och pratade om läxor och quidditch och en massa annat strunt, när ytterligare tio Dödsätare hade anslutit sig till Voldemorts allt större skara utanför murarna.

"Jag hatar att jag kommer få skulden igen ifall något händer", stönade Sirius och drog handen nerför ansiktet.

"Från deras perspektiv är det den perfekta ursäkten", påpekade mr Weasley i en bister ton.

"Ja, men det suger. Jag kan aldrig komma ifrån mina rötter."

Han kastade en blick upp mot huvudbordet. Det var en helt annan sak där:

"De vet bättre vad det innebär, förstår allvaret", mumlade Charlie och skakade på huvudet.

Dumbledore och professor McGonagall var djupt försjunkna i samtal, båda med oerhört allvarlig uppsyn. Professor Sprout hade lutat The Prophet mot en ketchupflaska och läste förstasidan så koncentrerat att hon inte märkte det stilla droppandet av äggula ner i knät från hennes orörliga sked. Under tiden satt professor Umbridge och glufsade i sig gröt vid ytteränden av bordet. För en gångs skull svepte inte hennes påsiga paddögon över stora salen på utkik efter elever som uppförde sig opassande.

"Tydligen inte alla av dem", fnös Bill som hade hört sin brors muttrande bara ögonblick tidigare.

"Det innebär att du betraktar henne som en lärare dock", påpekade Charlie med ett höjt ögonbryn och Bill gav ifrån sig ett högt skratt innan han nickade instämmande.

Hon rynkade bistert ögonbrynen medan hon slukade maten, och då och då kastade hon en illvillig blick mot den plats vid bordet där Dumbledore och McGonagall satt och pratade så intensivt.

"Undrar varför hon är arg nu", mumlade Anthony misstänksamt.

"Vem, vem och vem bryr sig. Troligtvis något löjligt om att de sitter för nära varandra", sade Terry och himlade med ögonen.

"Å, men nej ...", sa Hermione bestört medan hon fortfarande stirrade på tidningen.

"Vad är det nu då?" sa Harry snabbt och skärrat.

"Det är ... hemskt ", sa Hermione och såg upprörd ut. Hon vek upp sidan tio och räckte tidningen till Harry och Ron.

"Mer dåliga nyheter", stönade Lee och hängde med huvudet.

"Hur mycket värre kan det bli?" instämde Leanne med en grimas.

"Det är verkligen en fantastisk start på dagen", sade Gabriel och gav dem ett sarkastiskt leende.

Tragiskt frånfälle – en anställd vid Trolldomsministeriet funnen

död

Sankt Mungos sjukhus utlovade en fullständig utredning i går

kväll efter att man funnit en anställd vid Trolldomsministeriet,

Broderick Bode, 49, död i sin säng, strypt av en krukväxt.

"Jag borde ha sagt något åt dem", sade Neville med en förskräckt blick.

"Du märkte det antagligen inte", sade Hermione i en försiktig ton.

"Ja, och nu kan vi förhindra det… eller så kan någon annan förhindra det om vi varnar dem", tillade Ron i en optimistisk ton.

Tillkallade botare förmådde inte återuppliva mr Bode, som hade

skadats i en arbetsplatsolycka några veckor före sin död.

Boterskan Miriam Strout, som hade ansvaret för mr Bodes

avdelning vid tiden för olyckan, har blivit avstängd tills vidare

med full lön. Hon kunde inte nås för någon kommentar i går, men

en talestrollkarl för sjukhuset sa i ett uttalande:

"Sankt Mungos beklagar djupt mr Bodes död, i synnerhet som han

visade klara tecken på tillfrisknande alldeles före den tragiska

olyckan.

"Det betyder att någon måste velat se honom död", muttrade Blaise och höjde ögonbrynet.

"Frågan är bara vem", instämde Draco i en lågmäld ton.

Vi har strikta riktlinjer angående vilka prydnadsföremål

som är tillåtna på våra avdelningar, men det förefaller som om

Miriam Strout, som hade fullt upp att göra under jultiden,

förbisåg faran med krukväxten på mr Bodes sängbord. När mr Bodes

tal- och rörelseförmåga förbättrades uppmuntrade Strout honom

till att själv se efter krukväxten, ovetande om att det inte var

en oskyldig fladderblomma utan en stickling av djävulssnara, och

när mr Bode, som nu var på bättringsvägen, rörde vid den ströp

den honom omedelbart.

"De ser inte ens likadana ut!" protesterade Neville och knöt händerna.

Sankt Mungos är än så länge ur stånd att förklara närvaron av

krukväxten på avdelningen och ber de häxor eller trollkarlar som

kan ge någon information om saken att höra av sig."

"Bode ...", sa Ron. "Bode . Det låter bekant ..."

"Vi såg honom", viskade Hermione. "På Sankt Mungos, minns ni väl? Han låg i sängen mitt emot Lockman, låg bara där och stirrade i taket. Och vi såg när djävulssnaran kom. Hon, boterskan, sa att det var en julklapp."

Harry tänkte tillbaka på händelsen. En känsla av fasa steg upp som galla i strupen. "Hur kom det sig att vi inte kände igen djävulssnaran? Vi har sett den förut ... vi kunde ha förhindrat det här."

"Det är inte ert fel, ni förväntade er inte att se en planta som djävulssnara i en krukväxt", sade Sprout bestämt. "Samma sak gäller dig, Longbottom!"

"Ja, professorn", svarade alla fyra ungdomar innan de sänkte blicken mot golvet.

"Vem väntar sig att en djävulssnara ska dyka upp på ett sjukhus förklädd till krukväxt?" sa Ron skarpt. "Det är inte vårt fel, det är den som skickade den, vem det nu var, som bär skulden! Det måste vara en riktig klantskalle, varför kollade inte han eller hon vad de köpte?"

"Jag tror inte att det var en olycka eller ett misstag", sade Percy i en försiktig ton.

Ron grimaserade. "Nej, antagligen inte… men det skulle kännas bättre om det var det", medgav han med en suck.

"Å, kom igen nu, Ron!" sa Hermione skakigt. "Ingen skulle väl sätta djävulssnara i en blomkruka utan att inse att den kommer att försöka döda alla som rör vid den? Det här ... det här är mord ... ett skickligt mord dessutom ... om växten skickades anonymt, hur ska man då nånsin få reda på vem som gjorde det?"

Harry tänkte inte på djävulssnaran just nu. Han kom ihåg hur han hade tagit hissen ner till nionde våningen på ministeriet på förhörsdagen och mannen med det gulbleka ansiktet som hade klivit in på entréplanet.

"Jag har mött mr Bode", sa han långsamt. "Jag såg honom på ministeriet tillsammans med din pappa."

Rons haka föll ner. "Jag har hört pappa prata om honom hemma! Han var en onämnbar ... han arbetade på Mysterieavdelningen!"

"Det är inte bra", mumlade Percy och kastade en blick mot sina föräldrar.

"Jag hoppas han inte sagt något till någon", muttrade Kingsley till Moody i en orolig ton.

De såg på varandra ett ögonblick, sedan drog Hermione åt sig tidningen igen, vek ihop den, stirrade några sekunder på bilderna av de tio förrymda Dödsätarna på framsidan och hoppade raskt upp.

"Vart ska du gå?" frågade Ron överraskad.

"Jag ska skicka ett brev", sa Hermione och slängde upp väskan över axeln. "Det ... ja, jag vet inte om ... men det är värt ett försök, och jag är den enda som kan göra det."

"Vem ska du skriva till?" frågade Fay förvånat.

"Jag är inte säker", erkände Hermione och tuggade tankfullt på underläppen.

"Jag avskyr när hon gör så där", muttrade Ron när han och Harry reste sig från bordet och tog sig ut ur stora salen i sitt eget, långsammare tempo. "Skulle det ta kål på henne att för en gångs skull tala om för oss vad hon har i kikarn? Det skulle ta henne högst tio sekunder till ... Hej, Hagrid!"

"Ron!"

"Han har en poäng", avbröt Ginny och stirrade på Hermione med ett höjt ögonbryn.

"Tack!" utbrast Ron och gav sin lillasyster ett stort leende.

Hagrid stod bredvid dörrarna in till stora salen och väntade på att en grupp Ravenclawelever skulle passera. Han var fortfarande lika full av blåmärken som han hade varit den dagen han kom tillbaka från sitt uppdrag hos jättarna och han hade ett nytt rivsår rakt över näsryggen.

"Vad är det som skadar honom?", muttrade Harry och såg oroligt upp mot Hagrid.

"Jag hoppas vi får veta snart", instämde Hermione och hennes röst var också fylld av oro.

Ron svalde innan han började tala i en tveksam ton. "Kan det vara att det inte är nya skador, de gamla kanske bara inte läker?"

"Jag tvivlar det verkligen", sade Hermione och grimaserade.

"E de bra me er båda?" sa han och försökte pressa fram ett leende, men lyckades bara åstadkomma en lätt plågad grimas.

"Hur är det med dig då, Hagrid?" frågade Harry och följde med honom när han lunkade efter Ravenclaweleverna.

"Fint, bara fint", sa Hagrid med illa spelad nonchalans. Han viftade med ena handen och professor Vektor, som just passerade med skrämd uppsyn, undgick med nöd och näppe att få ett slag i huvudet. "Bara mycke å göra, du vet, de gamla vanliga, lektioner å förbereda ... ett par salamandrar har fått fjällröta ... å jag går på prov", mumlade han.

"VA!" Harrys, Rons och Hermiones upprörda röster hördes tydligt över alla andra, även om flera andra elever visade sitt missnöje. Samtidigt var Hagrids ansikte rött och han försökte undvika att se på någon.

"Jag är egentligen inte förvånad", suckade Charlie och skakade på huvudet.

"Umbridge är ganska bestämd på att bli av med alla lojala till Dumbledore", instämde Tonks men kramade i tystnad om Remus hand.

"Går du på prov? " sa Ron högt och ljudligt, så att många av de förbipasserande eleverna nyfiket såg sig om. "Förlåt ... jag menar ... går du på prov?" viskade han.

"Ja", sa Hagrid. "De e bara va jag vänta mej, för å säga som de e. Ni kanske inte uppfatta de, men den där inspektionen gick faktiskt inge vidare, förstår ni." Han suckade tungt. "De e bäst att jag går å gnider in dom där salamandrarna me lite mer chilipulver, annars trillar väl svansarna av dom. Hej så länge, Harry ... Ron ..."

Han traskade i väg, ut genom porten, nerför stentrappan och över de våta gräsmattorna. Harry såg efter honom medan han undrade hur många fler dåliga nyheter han kunde stå ut med.

"Det är inte en utmaning!" utbrast Harry högt och avbröt Morag som gjort ett försök att påbörja nästa mening.

"Vem pratar du med?" frågade Parvati i en road ton.

"Alla? Universum? Spelar det roll?" frågade Harry medan han misstänksamt såg sig omkring.

Att Hagrid nu gick på prov blev allmänt känt på skolan under de följande dagarna, men till Harrys förtrytelse tycktes nästan ingen bli upprörd över det. Vissa personer, bland vilka Draco Malfoy intog en framträdande plats, verkade faktiskt riktigt glada över det.

Draco knäppte sina händer och såg ner på dem i tystnad, dolde för alla grimasen som ofrivilligt dykt upp i hans ansikte.

Den obemärkte tjänstemannen på Mysterieavdelningen och hans besynnerliga död på Sankt Mungos sjukhus var det visst bara Harry, Ron och Hermione som kände till eller brydde sig om. Det förekom bara ett enda samtalsämne i korridorerna nu: historien om de tio förrymda Dödsätarna, som till sist hade sipprat ut i skolan via de få elever som läste tidningarna. Det flög omkring rykten om att några av rymlingarna hade upptäckts i Hogsmeade, att de gömde sig borta i Spökande stugan och att de skulle bryta sig in på Hogwarts, precis som Sirius Black en gång hade gjort.

"De vill inte bryta sig in på Hogwarts så som jag ville", påpekade Sirius med en axelryckning. "De saknar dessutom en del kunskap som jag besitter."

"Troligtvis inte, jag slår vad om att de kommer vara i huset från fjärde året eller ännu värre... är i mitt hus", sade Draco och ryckte till när en tystnad sänkte sig över salen och han insåg att han pratat högre än vad han menat.

Narcissa log och blinkade mot sin son med ena ögat. "Det är en bra gissning… de kommer förstöra alla mina mattor", instämde hon med en utdragen suck.

"Det är ditt problem, Narcissa?" frågade Dorea med ett höjt ögonbryn och en misstrogen ton.

Narcissa sköt näsan i luften. "Jag har lagt ner mycket tid på dekorationen och det är inte som att jag kan kasta ut den", klagade hon och snörpte på munnen.

"Det finns inget värre än otacksamma gäster", instämde mrs Weasley i en svag ton, men med ett modigt leende riktat åt Narcissa och hon gav den äldre häxan en tacksam blick till svars.

De som kom från trollkarlsfamiljer hade under sin uppväxttid hört de här Dödsätarnas namn uttalas med nästan lika stor fruktan som Voldemorts; de brott de hade begått under Voldemorts skräckvälde var legendariska. Det fanns släktingar till deras offer bland Hogwartseleverna, som nu blev motvilliga föremål för en kuslig berömmelse när de vandrade genom korridorerna. Susan Bones, vars farbror, faster och kusiner alla hade dött i händerna på en av de tio, sa sorgset under lektionen i örtlära att hon nu mycket väl kunde föreställa sig hur det kändes att vara Harry.

Susan gav ifrån sig ett ljud som lät som en halvkvävd snyftning men när Hannah tittade på henne satt hon rakryggad och med torra ögon.

"Och jag förstår inte hur du står ut med det ... det är hemskt", sa hon bryskt och dängde ner alldeles för mycket drakgödsel på sin bricka med fröplantor av skriksnäppa, så att de började vicka på sig och pipa av obehag.

"Jag är ledsen-"

"Inte ett ord Susan, det är okej. Jag skulle aldrig önska min berömmelse på någon", avbröt Harry i en bestämd ton. "Jag hoppas att ingen behöver uppleva något sådant."

Harry var mycket riktigt föremål för mycket tissel och tassel och pekande i korridorerna, men ändå tyckte han att de viskande rösterna nu hade förändrat ton. De lät snarare nyfikna än fientliga, och ett par gånger råkade han faktiskt höra delar av samtal som tydde på att inte alla var nöjda med The Prophets version av hur och varför tio Dödsätare hade lyckats bryta sig ut ur Azkaban. I sin förvirring och rädsla verkade de här tvivlarna nu börja tro på den enda övriga förklaring som stod till buds, den som Harry och Dumbledore hade utvecklat sedan föregående år.

"Det tar något sånt här för dem att inse det?" frågade George i en irriterad ton.

"Verkar som det", sade Angelina och placerade sitt huvud mot hans axel.

"Typiskt", muttrade George och himlade med ögonen.

Det var inte bara elevernas sinnesstämning som hade ändrats. Ofta syntes lärarna stå och prata lågt och ivrigt i korridorerna, men i samma ögonblick några elever närmade sig avbröt de samtalet.

"Påminner om andra året, gjorde de inte likadant då?" frågade Kim Sloper tankfullt

"Jo, men det var för att de inte kunde vara i deras lärarrum på grund av Lockman", påpekade Amanda och brydde sig inte om att ens försöka dölja sitt leende.

"Och nu kan de inte vara där på grund av Umbridge", fortsatte Katarina i en fnissande röst.

"De kan tydligen inte prata fritt i kollegierummet längre", sa Hermione med låg röst en dag när hon, Harry och Ron gick förbi professorerna McGonagall, Flitwick och Sprout, som stod med huvudena tätt tillsammans utanför trollformelklassrummet. "Inte med Umbridge där."

"Tror du att de vet nånting nytt?" sa Ron och kastade en blick över axeln på de tre lärarna.

"Troligtvis", sade Fred och betraktade lärarna misstänksamt. "Det kanske är dags att återvända till våra speciella öron."

"Ni lämnar lärarna i fred, Fred."

Bill höjde ett ögonbryn. "Vad får dig att tro att det ska funka nu när det inte gjort det hittills under nästan sju år?"

George rynkade på pannan. "Jag är faktiskt inte säker på om vi någonsin blivit tillsagda att lämna lärarna ifred? Inte skapa kaos, ja… inte störa lärarna, tveksamt."

"Om de gör det lär inte vi få höra det, eller hur?" sa Harry ilsket. "Inte efter förordning ... vilket nummer är vi på nu?"

"Åh, kom igen, har vi inte lidit tillräckligt?" stönade Gabriel och drog i sitt egna hår.

"Ytterligare en, hur många till kan det komma?" frågade Astoria i en äcklad ton.

"Är det någon som ens vet vad alla förordningar säger? För jag slutade bry mig för länge sen", sade Tracy i en uttråkad ton.

Det hade nämligen dykt upp nya meddelanden på elevhemmens anslagstavlor morgonen efter nyheten om rymningen från Azkaban:

PÅ ORDER AV HOGWARTSÖVEINKVISITOR

LÄRARE FÖRBJUDS HÄRMED ATT GE ELEVERNA NÅGON SOM HELST INFORMATION SOM INTE ÄR STRÄNGT FÖRKNIPPAD MED DE ÄMNEN DE ÄR AVLÖNADE FÖR ATT UNDERVISA I.

Fred och George vände sig omedelbart mot varandra och stirrade med gapande munnar på varandra innan långsamt breda leenden började växa i deras ansikten. Samtidigt kände majoriteten av lärarna hur en kyla spred sig nerför deras ryggrad och de stålsatte sig för vad de än kunde få höra, säkerligen kunde det inte vara så illa.

"Vet ni vad det här betyder? Inser ni vilken makt vi har fått?" frågade Fred i en hänförd ton.

"Vad har hänt? Vad har ni insett?" frågade Hermione misstänksamt.

"Den nya förordningen betyder att lärarna inte kan säga till oss att inte göra något!" utbrast George och lärarna kände hur blodet försvann från deras ansikten - detta var värre än vad de förväntat sig.

"Det här är de bästa nyheterna vi fått det här året!" utbrast Gabriel i en hög röst över jublet som brutit ut bland alla upptågsmakare.

"Ifall skolan förstörs av alla upptåg är det ministeriets och Fudges fel", viskade McGonagall i en ursinnig ton medan hon betraktade de överlyckliga eleverna. "Det kommer vara rent kaos från alla och jag kommer inte ansvara för det Albus!"

"Det verkar som det", mumlade Dumbledore medan han tankfullt betraktade eleverna med ett litet leende. "Det är ett väldigt unikt val."

OVANSTÅENDE ÄR ENLIGHET MED UNDERVISNINGSFÖRORDNING NUMER TJUGOSEX

UNDERTECKNAT:

Dolores Jane Umbridge, Överinkvisitor.

Den här senaste förordningen hade blivit föremål för en hel del skämt bland eleverna. Lee Jordan hade påpekat för Umbridge att enligt villkoren i den nya regeln var hon inte tillåten att läxa upp Fred och George för att de spelade knallkort längst bak i klassrummet.

"Knallkort har ingenting med försvar mot svartkonster att göra, professorn! Det är inte nån information som är förknippad med ert ämne!"

"Självklart pekade han ut det", suckade McGonagall men hon kastade en orolig blick mot Lee, med tanke på vem läraren var, och hon rös av att bara ge den andra kvinnan den titeln, så skulle bestraffningen vara hemsk.

"Varför spelade ni knallkort?" frågade mrs Weasley och rynkade på pannan åt sina två tvillingsöner.

"Det är inte som vi hade något bättre för oss på de lektionerna", svarade Fred med en axelryckning.

När Harry såg Lee nästa gång blödde hans handrygg ganska kraftigt. Harry rekommenderade mörtlappsextrakt.

"Ouch, jag undrar vad jag fick skriva… tack för tipset Harry", sade Lee och log svagt mot Harry.

"Inga problem, hoppas bara du inte får något ärr", svarade Harry med ett eget blekt leende.

"Eh, tror det är för sent för det för att vara ärlig, men det är åtminstone blekt", sade Lee och viftade med handen där en strimma tvärs över handryggen var blekare än resten av huden.

Han hade trott att fångflykten från Azkaban skulle ha gjort Umbridge lite ödmjukare, att hon kunde ha blivit generad över att katastrofen hade skett mitt under näsan på hennes älskade Fudge. Fast den verkade bara ha intensifierat hennes ivriga önskan att ta personlig kontroll över varenda aspekt av livet på Hogwarts. Hon verkade fast besluten att åtminstone åstadkomma ett avskedande så snart som möjligt och den enda frågan var om det skulle bli professor Trelawney eller Hagrid som fick gå först.

"Hon kan bara sparka Hagrid som lärare i skötsel och vård av magiska varelser, hans position som skogsvaktare är han inte på prövotid för", sade Percy i en uppmuntrande ton men även i hans egna öron lät det blekt.

"Det kommer knappast stoppa henne från att försöka", påpekade Ginny i en bitter ton.

Varenda lektion i spådomskonst och skötsel av magiska djur hölls nu i närvaro av Umbridge och hennes skrivskiva. Hon satt på lur invid brasan i det rökelsefyllda tornrummet och avbröt professor Trelawneys allt mer hysteriska föredrag med svåra frågor om ornitomantik och heptomologi. Hon krävde också att Trelawney skulle förutse elevernas svar innan de gav dem och att hon skulle demonstrera sin skicklighet med kristallkulan, tebladen och runstenarna i tur och ordning.

"För det kommer få lektionerna att gå bättre", sade Katrina och himlade med ögonen.

"Hon vill bara kunna göra sig av med Trelawney antagligen", mumlade Amanda och kastade en sympatisk blick mot Trelawney.

Harry trodde att professor Trelawney snart skulle knäckas av den hårda pressen. Flera gånger när han gick förbi henne i korridorerna – en i och för sig ovanlig händelse eftersom hon för det mesta höll sig i sitt tornrum – mumlade hon för sig själv, vred sina händer och kastade förskräckta blickar över axeln medan hon samtidigt gav ifrån sig en tung doft av matlagningssherry. Om han inte hade varit så orolig för Hagrid skulle han ha tyckt synd om henne – men om en av dem skulle drivas bort från sitt jobb kunde det bara finnas ett val för Harry.

Tyvärr kunde Harry inte se att Hagrid gjorde bättre ifrån sig än Trelawney. Trots att han verkade följa Hermiones råd och inte hade visat dem något mer skrämmande på sista tiden än en crup – ett djur som var på pricken likt en Jack Russell-terrier så när som på den kluvna svansen – verkade han också ha tappat kontrollen.

"Känns inte som det kommer spela någon roll vad han gör", muttrade Charlie och blängde på Umbridge.

Han var besynnerligt förvirrad och nervös under lektionerna, tappade tråden i det han berättade för klassen, svarade fel på frågor och kastade hela tiden ängsliga blickar på Umbridge. Han var också mer reserverad mot Harry, Ron och Hermione än någonsin tidigare och hade uttryckligen förbjudit dem att komma och hälsa på honom efter mörkrets inbrott.

"Merlins sockor, om hon bara lämnade honom ifred skulle lektionerna gå mycket bättre" fräste Bill och blängde ilsket på Umbridge.

"Jag tror aldrig Hagrid svarat fel på en fråga om det ämnet, han är otroligt kunnig" instämde Charlie i en morrande ton.

"Om hon upptäcker er får vi sota för de allihop", sa han bestämt till dem, och eftersom de inte ville göra någonting som kunde äventyra hans jobb ännu mer avstod de från att gå ner till hans stuga på kvällarna.

"Det här är det sämsta året någonsin", sade Harry i en dyster ton.

"Oja, utan tvekan", instämde Ron och grimaserade medan Hermione nickade instämmande.

"Vad menar ni med ert sämsta år? Ni gick här när basilisken var lös!" protesterade Narcissa i en misstrogen ton.

"För att vara noga så attackerade basilisken bara några få elever, majoriteten av eleverna påverkades inte så mycket", påpekade Gabriel med en axelryckning.

"Ni hade lärare som följde er till era lektioner", påpekade mr Weasley och höjde ett ögonbryn.

"Hellre det än Umbridge", svarade ett flertal elever samtidigt och de vuxna såg sorgligt på alla elever som de svikit i år, som de låtit lida igenom Umbridges straffkommenderingar.

Harry tyckte det kändes som om Umbridge undan för undan berövade honom allt som gjorde hans liv på Hogwarts värt att leva: besöken i Hagrids hus, breven från Sirius, hans Åskvigg och quidditch.

Umbridge kunde inte låta bli att le hånfullt, Potter-pojken hade skapat så många problem för henne, speciellt de senaste dagarna. Men att höra att han led och hon faktiskt lyckades göra hans liv på Hogwarts mer eländigt fyllde henne av glädje.

Harry, som var omedveten om vad som pågick i Umbridges tankar, vände sig mot sin gudfar när han hörde honom säga "Jag borde verkligen ha berättat vad paketet är."

Harry lade huvudet en aning på sne. "Varför då? Vad är i paketet?"

Sirius höjde ett ögonbryn och log brett. "Det kan du fundera över och om du inte listar ut det nu får du se det vid jul när du öppnar det."

Han tog revansch på det enda sätt han kunde – genom att fördubbla sina ansträngningar på DA-mötena. Harry var glad över att se att allihop, till och med Zacharias Smith, hade sporrats att arbeta hårdare än någonsin av nyheten om att ytterligare tio Dödsätare nu var på fri fot, men det var hos Neville som förbättringen märktes allra tydligast.

"Det är inte konstigt, det måste verkligen motivera honom", mumlade Sprout i en dyster ton.

"Han har dessutom redan presterat bättre i år än tidigare år. Jag tror att deras grupp hjälper honom", tillade McGonagall med en gillande min.

Nyheten om att de som angripit hans föräldrar hade rymt ur fängelset hade åstadkommit en märklig och till och med lite oroande förändring hos honom. Han hade inte en enda gång nämnt sitt möte med Harry, Ron och Hermione inne på den slutna avdelningen på Sankt Mungos och de hade följt hans exempel och också hållit tyst om det. Inte heller hade han sagt någonting om Bellatrix och hennes medtorterares flykt. I själva verket sa Neville nästan ingenting under deras möten längre utan arbetade outtröttligt på varenda ny förhäxning och motförbannelse som Harry lärde dem. Med det runda ansiktet hoprynkat av koncentration och till synes likgiltig för skador eller olyckshändelser arbetade han hårdare än någon annan i rummet. Han gjorde så snabba framsteg att de andra blev riktigt nervösa, och när Harry lärde dem skyddsförtrollningen – ett sätt att avvärja mindre förhäxningar så att de studsade tillbaka på angriparen – var det bara Hermione som lärde sig bemästra den fortare än Neville.

För Neville kändes det som om allt ljud försvann, öronen kändes varma och han var vagt medveten om att hans mun hängde öppen. "Jag? Jag bemästrade det nästan först av alla?"

"Bra jobbat, Neville!" utbrast Ginny och log brett mot sin vän.

"Jag sa ju att du kunde göra det", sade Hermione och log stolt.

"Vi sa ju det, allt du behöver göra är att tro på dig själv", tillade Dean och Neville log darrigt medan fler och fler från DA gav honom beröm.

Harry skulle ha gett en hel del för att göra lika stora framsteg i ocklumenering som Neville gjorde under DA-mötena. Harrys träningspass med Snape, som hade börjat illa nog, blev inte bättre. Tvärtom kände Harry att han blev sämre för varje lektion.

Charlus händer borrade återigen in sig i ryggstödet på fåtöljen, en liten del av honom var tacksam över att han som en del av tavla inte kunde förstöra fåtöljen för vid det här laget skulle hans fingrar skapat hål som stoppningen skulle sticka ut från.

"Charlus!" väste Dorea och utan att kunna se hennes ansikte visste han att hon blängde på trolldrycksprofessorn.

"Jag vet", mumlade Charlus genom sammanpressade tänder. Han skakade långsamt på huvudet när han fångade Sirius blick och såg raseriet i den andra mannens ögon.

Innan han hade börjat studera ocklumenering hade det smärtat i hans ärr lite då och då, vanligtvis under natten, eller också omedelbart efter någon av de där underliga glimtarna av Voldemorts tankar eller sinnesstämningar som han fick med jämna mellanrum. Men nu för tiden upphörde det nästan aldrig att sticka i ärret. Han blev ofta plötsligt irriterad eller glad. Det hade inte något att göra med vad som för tillfället hände honom och följdes alltid av ett särskilt smärtsamt hugg i ärret.

Sirius kastade en blick mot sin svärfar igen, hans tysta varning från bara sekunder sen i tankarna, innan han skakade på huvudet. "Det räcker för mig. Jag vägrar låta Harry genomföra sina lektioner för ocklumenering med Snape."

"Sirius, vi kan inte veta…", började Dumbledore säga men blev snabbt avbruten av Sirius.

"Det spelar ingen roll, de lektionerna", det sista ordet dröp praktiskt taget av hån, "gör mer skada än nytta."

"Och det är inte konstigt med tanke på att Harry inte fått några instruktioner", tillade Dorea och knöt händerna.

Han hade det hemska intrycket av att han långsamt förvandlades till ett slags antenn som ställdes in efter hårfina skiftningar i Voldemorts humör, och han var säker på att han kunde datera den här ökade känsligheten direkt från sin första ocklumeneringslektion med Snape. Dessutom drömde han nu nästan varenda natt om att han gick genom korridoren mot ingången till Mysterieavdelningen, drömmar som alltid slutade med att han stod utanför den enkla svarta dörren och ville in.

'"Det är inte meningen att det ska hända", brummade Moody och betraktade Snape misstänksamt.

"Jag kan arbeta med honom med att slappna av och hans kontroll", sade Remus och Sirius nickade instämmande.

"Det kanske är som när man är sjuk", sa Hermione, som såg bekymrad ut när Harry anförtrodde sig åt henne och Ron. "Som när man har feber eller nåt sånt. Det måste bli värre innan det blir bättre."

"Det ska inte bli värre", sade Kingsley i en bekymrad ton. "Du kan möta motgångar men det ska inte få det resultatet."

"Lektionerna med Snape gör det värre", sa Harry torrt. "Jag börjar bli utled på att ha ont i ärret hela tiden och jag är så himla trött på att gå igenom den där korridoren varenda natt." Han gned sig ilsket i pannan. "Jag önskar bara att dörren ville öppnas, jag är less på att bara stå och stirra på den."

"Du vill inte att dörren öppnas, det är bäst om den förblir stängd", sade mr Weasley bestämt.

Harry rynkade på pannan och såg på den mild manade mannen. "Varför då?"

Mr Weasley höjde ett ögonbryn i förvåning. "För om den öppnas tar han sig igenom och är närmare vad det än är han söker."

"Som att du inte vet vad det är", muttrade Ginny och sparkade dystert på golvet.

"Det där är inget att skämta om", sa Hermione skarpt. "Dumbledore vill inte att du ska ha några drömmar alls om den där korridoren, annars skulle han inte bett Snape att lära dig ocklumenering. Du måste helt enkelt arbeta lite hårdare på lektionerna."

"Det gör jag!" sa Harry förnärmat. "Försök det själv nån gång, med Snape som försöker ta sig in i huvudet på dig ... det är faktiskt inte särskilt kul!"

"Kanske ...", sa Ron dröjande.

"Kanske vad då?" sa Hermione lite snäsigt.

"Kanske det inte är Harrys fel att han inte kan stänga till sin hjärna", sa Ron mörkt.

"Vad menar du?" frågade Hermione.

"Tja, kanske Snape inte alls försöker hjälpa Harry …" Harry och Hermione stirrade på honom. Ron såg från den ene till den andra med dyster och menande min."Kanske", sa han med lägre röst, "försöker han i själva verket öppna Harrys hjärna lite mer ... göra det lättare för Ni-vet-vem …"

"Det är en god teori, men jag tror inte det är sant", sade Remus försiktigt

"Varför kan jag inte göra det då!" utbrast Harry frustrerat och blängde på boken.

"Du behöver bara en bättre lärare", sade Charlus lugnande och Harry korsade armarna framför bröstet.

"Du kommer prestera betydligt bättre när du har någon som faktiskt förklarar det", instämde Sirius och strök hans hår.

Moody grymtade och fäste båda sina ögon på Snape."Jag vet inte, Weasley kan ha en poäng i vad han säger."

"Tack, någon som visar en lite uppskattning!" sade Ron genast och puffade upp bröstet.

"Håll tyst, Ron", sa Hermione argt. "Hur många gånger har du inte misstänkt Snape, och när har du nånsin haft rätt? Dumbledore litar på honom, han arbetar för Orden, det borde räcka."

"Han var Dödsätare en gång i tiden", sa Ron envist. "Och vi har aldrig sett nåt bevis på att han verkligen bytt sida."

"Jag skulle också vilja ha det beviset", sade Moody och betraktade Snape misstänksamt.

"En förklaring kanske dyker upp i någon av böckerna, Harry har trots allt en tendens att ta reda på saker", sade Charlie med ett leende.

"Dumbledore litar på honom", upprepade Hermione. "Och om vi inte kan lita på Dumbledore kan vi inte lita på nån."

Dumbledore suckade och skakade på huvudet. "Enbart min tillit bör inte styra er, det fanns en tid då jag… litade på Peter Pettigrew", erkände han med ett bittert leende och en sorgsen blick i ögonen.

Med så mycket att oroa sig för och så mycket att göra – häpnadsväckande många läxor som ofta tvingade femteårseleverna att arbeta till efter midnatt, hemliga DA-sammankomster och regelbundna lektioner med Snape – verkade januari flyga förbi med oroväckande fart.

Innan Harry visste ordet av hade det blivit februari, med våtare och varmare väder och det andra Hogsmeadebesöket för läsåret i utsikt. Harry hade haft väldigt lite tid över till samtal med Cho sedan de kommit överens om att besöka byn tillsammans, men stod nu plötsligt inför en alla hjärtans dag som han skulle tillbringa helt och hållet i hennes sällskap.

"Det är en bra sak, eller behöver vi peka ut det för dig?" frågade Fred med ett skratt.

"Aww, Harrys första dejt", kommenterade George samtidigt med ett brett leende.

"Åh stick och brinn", muttrade Harry och försökte undvika den skarpa blicken han fick från mrs Weasley.

På morgonen den fjortonde klädde han sig med extra omsorg. Han och Ron kom ner till frukosten precis lagom till postugglornas ankomst. Hedwig var inte där – inte för att Harry hade väntat sig det – men Hermione höll just på att slita loss ett brev ur näbben på en obekant brun uggla när de satte sig ner.

"Åh, ett kärleksbrev", sade Parvati och satte sig upp och vände sig intresserat mot Hermione.

"Från Viktor kanske?" fnissade Lavender och Hermione rodnade.

"Det var verkligen på tiden! Om det inte hade kommit i dag ..." Hon rev ivrigt upp kuvertet och drog ut ett litet pergamentstycke. Hennes ögon gled snabbt från vänster till höger när hon läste igenom meddelandet medan ett uttryck av bister belåtenhet spred sig över hennes ansikte. "Hör du, Harry", sa hon och tittade upp på honom, "det här är väldigt viktigt. Tror du att du skulle kunna möta mig på Tre kvastar vid tolvtiden?"

"Du avbryter deras dejt", protesterade Katie och rynkade på pannan.

Och du som klagat på mig att jag stör deras samtal", fnös Ron och skakade på huvudet.

"Jag är säker på att jag måste ha en bra anledning", mumlade Hermione och betraktas tankfullt boken.

"Tja, jag vet inte", sa Harry osäkert. "Cho kanske väntar sig att jag ska vara tillsammans med henne hela dagen. Vi sa aldrig vad vi skulle göra."

"Ja, men ta med henne om du måste", sa Hermione enträget. "Men lovar du att komma?"

"Varför behöver du möta honom?" frågade Cho intresserat och betraktade Hermione tankfullt.

"Jag har en idé, jag är inte helt säker dock… jag hoppas bara att det fungerar om det är vad jag tror", muttrade Hermione och Cho fick känslan av att svaret inte var riktat mot henne.

"Okej då, men varför?"

"Jag har inte tid att berätta det nu, jag måste svara fort på det här." Och hon skyndade i väg ut ur stora salen med brevet i ena handen och en rostad brödskiva i den andra.

"Hermione, du måste ge en anledning om du ska störa deras dejt", protesterade Ginny och skakade på huvudet. "Och du ska vara den smarta i gruppen."

"Borde du inte vara irriterad över att de går på en dejt?"

"Varför skulle jag? Det har inte hänt och kommer troligtvis inte hända", svarade Ginny och ryckte på axlarna åt den andra flickans fråga.

"Ska du också dit?" frågade Harry Ron, men han skakade på huvudet. "Jag kan inte komma med till Hogsmeade, för Angelina vill ha heldagsträning. Som om det skulle hjälpa, vi är det sämsta lag jag nånsin sett. Du skulle se Sloper och Kirke, de är sorgliga, ännu sämre än jag." Han suckade djupt. "Jag förstår inte varför Angelina inte bara kan låta mig lämna laget."

"För du har potential, du saknar bara självförtroende", muttrade Angelina och knöt ilsket händerna medan hon stirrade på Umbridge.

"Vi får ta nya tag efter lovet. Vi har fortfarande en chans att vinna turneringen", muttrade Alicia och log svagt mot sin vän.

"Det är för att du är bra när du är i form, det är hela anledningen", sa Harry irriterat.

Han hade väldigt svårt att känna någon medkänsla med Ron i hans situation, eftersom han själv skulle gett nästan vad som helst för att få spela i den kommande matchen mot Hufflepuff. Ron tycktes ha märkt det, för han tog inte upp ämnet mer under frukosten, och det låg en lätt kyla i deras adjö till varandra strax efteråt. Ron gav sig i väg till quidditchplanen, och efter att ha försökt släta till håret medan han granskade sin spegelbild i baksidan av en tesked gick Harry ensam ut till entréhallen för att möta Cho. Han kände sig spänd och orolig och undrade vad i all världen de skulle prata om. Hon stod och väntade på honom en bit ifrån den stora ekporten. Hon hade håret i en lång hästsvans och såg mycket söt ut.

"Det här kommer vara tortyr", stönade Harry och betraktade oroligt sin familj.

Cho grimaserade och nickade instämmande. "Vi lider åtminstone tillsammans", sade hon och skakade på huvudet.

Harrys fötter kändes för stora för kroppen när han gick fram mot henne och han blev med ens fruktansvärt medveten om sina armar och hur fåniga de måste se ut där de svängde fram och tillbaka utmed sidorna.

"Hej", sa Cho lite andlöst.

"Hej", sa Harry. De stirrade på varandra ett ögonblick och sedan sa Harry:"Jaha ... eh ... ska vi gå då?"

"Å, javisst ..."

"En bra start på dejten", fnös Ron och skakade på huvudet.

"Som om du skulle prestera bättre", påpekade Ginny och betraktade sin bror med ett höjt ögonbryn.

"Ska du alltid ta hans parti nu?" krävde Ron medan han korsade armarna framför bröstet.

"Så länge hans åsikt är bra, varför inte", sade Ginny och ryckte på axlarna. Harry log triumferande mot sin bästa vän som himlade med ögonen.

De anslöt sig till kön av elever som höll på att skrivas ut av Filch. Då och då möttes deras blickar och de log osäkert, men utan att prata med varandra. Harry blev lättad när de kom ut i friska luften, tyckte det var lättare att gå där under tystnad än att bara stå och hänga och se tafatt ut. Det var en frisk, blåsig dag och när de passerade quidditchplanen fick Harry en glimt av Ron och Ginny som susade fram ovanför läktarna. Han kände ett smärtsamt sting i hjärtat över att inte vara där uppe med dem.

"Du saknar det verkligen, va?" sa vände sig om och såg att hon betraktade honom.

"Ja", suckade Harry. "Det gör jag."

"Kommer du ihåg första gången vi spelade mot varandra, under tredje året?" frågade hon.

"Tack å lov, ett ämne ni 'ar gemensamt", sade Fleur och log mot de två tonåringarna.

"Ja, vi är väldigt olika människor, är vi inte", suckade Cho och skakade på huvudet. "Ett förhållande mellan oss var dömt innan det ens börjades."

Marietta grimaserade men placerade en hand på Chos arm. "Kanske. Om Cedric inte hunnit fråga dig innan hade det kanske varit en annan historia"

"Visst", sa Harry och flinade. "Du blockerade mig hela tiden."

"Och Wood sa åt dig att inte vara en gentleman utan knuffa av mig från kvasten om du måste", sa Cho och log eftertänksamt. "Jag hörde att han blivit värvad av Pride of Portree, stämmer det?"

"Om det är vad som krävs för att vinna", sade Oliver och ryckte på axlarna. "Och jag skulle aldrig spela för Portree."

"Jo, tack, vi vet, du tackade nej till det erbjudandet så snabbt", fnös Alicia och skakade på huvudet. "Jag tror inte ens han hann få ut frågan ordentligt innan du sade nej."

"De försökte värva dig?" frågade Roger intresserat och vände sig mot Oliver.

"Jag fick en handfull erbjudanden men jag kände att Puddlemere var det bästa alternativet för mig", erkände han med ett blygt leende.

"Nix, det var Puddlemere United. Jag såg honom i världsmästerskapen förra året."

"O ja, där också, kommer du ihåg? Vi var på samma campingplats. Visst var det jätteroligt?"

"Jätteroligt? Jag tror inte det är orden jag skulle beskriva det med", sade Susan och såg misstroget på den andra flickan.

"Innan Dödsätarna dök upp", protesterade Cho och försökte ignorera hur hennes ansikte hettade.

Samtalsämnet världsmästerskapen i quidditch tog dem hela vägen nerför uppfarten och ut genom grindarna. Harry kunde knappt fatta hur lätt det var att prata med henne – faktiskt inte svårare än att prata med Ron och Hermione – och han började just känna sig lite säkrare och gladare när plötsligt ett stort gäng med Slytherinflickor gick förbi, bland dem Pansy Parkinson.

"Potter och Chang", tjöt Pansy till en kör av spydiga fnissningar. "Usch, Chang, jag ger inte mycket för din smak. Diggory såg åtminstone bra ut!"

"Hon går på dejter med de populäraste killarna, jag tror hon vinner", fnös Lavender innan hon vände sig mot Harry. "Inte för att det är något fel på dig. Jag ville bara påpeka att Cho har ett bättre dejtingsliv än vad Parkinson kan drömma om."

"Jag var aldrig intresserad av deras popularitet", mumlade Cho och försökte ignorera tankarna om vad som hänt med Cedric och hur stela många av interaktionerna med Harry blivit.

Flickorna ökade takten medan de pratade och skrek på ett tillgjort sätt med många menande blickar över axeln mot Harry och Cho. De försvann och efterlämnade en generande tystnad. Harry kunde inte komma på något mer att säga om quidditch, och Cho, som var röd i ansiktet, tittade envist på sina fötter.

"Det som gick så bra", stönade Hermione och såg besviket på boken.

Marietta sträckte på sig och lutade sig samtidigt närmare sin bästa vän. "Våga inte skämmas. Du har all rätt att dejta om du vill det. Och vem du vill!"

"Tack", Cho grep tag i hennes hand och höll den hårt. "Jag tror bara att jag inte är redo än. Jag försökte agera som allt var normalt alldeles för länge."

"Ta den tid du behöver", mumlade Marietta och höll själv i Chos hand hårdare.

"Vart har du lust att gå?" frågade Harry när de kom in i Hogsmeade. Huvudgatan var fylld med elever som strosade fram och tillbaka, kikade in i butiksfönster eller stod och hängde tillsammans på trottoarerna.

"Å, det spelar ingen roll", sa Cho och ryckte på axlarna. "Eh ... vi kan väl bara kika lite i affärerna eller så?"

De styrde stegen mot Dervish & Banges. Ett stort anslag hade satts upp i fönstret och några Hogsmeadeinvånare stod och tittade på det. De makade sig åt sidan när Harry och Cho kom fram och Harry fick ännu en gång se bilderna av de tio förrymda Dödsätarna. Anslaget med rubriken "På order av Trolldomsministeriet" erbjöd en belöning på tusen galleoner till alla häxor och trollkarlar som kunde lämna information som ledde till infångandet av en eller flera av de avbildade straffångarna.

"Visst är det väl konstigt, va?" sa Cho med låg röst medan hon tittade upp mot bilderna av Dödsätarna. "Kommer du ihåg när den där Sirius Black rymde och hela Hogsmeade var fyllt av Dementorer på jakt efter honom? Och nu är tio Dödsätare på fri fot och det finns inga Dementorer nånstans ..."

"Inte bästa ämnet för en dejt, men det ligger något i det du säger", sade Tonks med ett skratt.

"Jag har en fråga, betyder det är att jag är bättre än Bellatrix? Eftersom min rymning ändå resulterade i ordentliga insatser", sade Sirius och såg sig omkring.

"Handlar mer om att ministeriet inte vill erkänna att det har hänt", brummade Moody och lät sitt magiska öga snurra runt åt alla håll.

"Fast samtidigt lyckades han fly från Azkaban själv, hon behövde få hjälp utifrån för att ta sig därifrån", påpekade Gabriel och nickade mot Sirius. "Det borde göra honom ett större hot."

"Ja, fast han har knappast gått runt och torterat eller mördat folk", påpekade Padma med ett höjt ögonbryn. "Och ministeriet tror han har brutit ut dem. Det är oroväckande att de de inte sätter in mer beskydd när så många farliga personer är på fri fot."

"Å andra sidan så visste ministeriet att Sirius var på väg till Hogwarts. De hade inga såna ledtrådar den här gången."

"Det är Hogsmeade. Det bör räcka för att de ska sätta in någon form av extra skydd. Där och i Diagongränden", muttrade Tracy och Daphne nickade instämmande.

"Ja", sa Harry och slet blicken från Bellatrix Lestranges ansikte för att titta längs huvudgatan. "Ja, visst är det underligt."

"Speciellt med tanke på att Bellatrix är betydligt farligare än vad Sirius någonsin uppskattades vara", tillade Bill och rynkade på pannan.

"Jupp, jag var bara 'dömd' för mordet på en trollkarl och tolv mugglare. Hon har mördat betydligt fler", instämde Sirius och gjorde citationstecken med fingrarna när han sade ordet dömd.

"Du var också anklagad för att vara högra handen", påpekade Charlie med en axelryckning.

Sirius himlade med ögonen. "Det är mer hennes position om Voldemort har något sådant."

Han var inte ledsen för att det inte fanns några Dementorer i närheten, men när han nu kom att tänka på det var deras frånvaro ytterst talande. Man hade inte bara låtit Dödsätarna fly, man brydde sig inte heller om att leta efter dem ... det såg ut som om de verkligen var utom kontroll för ministeriet nu.

De tio förrymda Dödsätarna stirrade ut från vartenda butiksfönster som han och Cho passerade. Det började regna när de gick förbi Scrivenshafts. Kalla, tunga droppar träffade Harry i ansiktet och nacken.

"Synd att det inte kunde vara finare väder", suckade Cho och skakade på huvudet. "Men det kanske är ett tecken på att vi inte borde ha gått på en dejt."

"I så fall är hela mitt liv fyllt med tecken om vi ska läsa in sånt", muttrade Harry.

"Eh ... vill du ta en kopp kaffe?" sa Cho trevande regnet tilltog alltmer.

"Ja, gärna det", sa Harry och såg sig omkring. "Var då?"

"Det finns ett trevligt ställe här intill, har du aldrig varit på Madam Puddifoots kondis?" sa hon glatt och ledde honom uppför en sidogata och in på en liten servering som Harry aldrig hade lagt märke till förut.

Flera av de äldre killarna i salen rös när de hörde namnet på konditoriet medan flera flickor log drömmande.

Det var ett trångt, immigt ställe där allting verkade vara prytt med krusiduller och rosetter. Harry blev obehagligt påmind om Umbridges kontor.

"Nej, jag tänker inte låta det förstöra konditoriet för mig!" muttrade Lavender medan hon stirrade mellan boken och Umbridge. "Det har inget att göra med henne."

"Visst är det mysigt här?" sa Cho belåtet.

"Öh ... javisst", sa Harry lögnaktigt.

"Titta, hon har pyntat det till alla hjärtans dag!" sa Cho och pekade på ett antal gyllene keruber som svävade över de små runda borden och med jämna mellanrum kastade skär konfetti över dem som satt där.

"Hm… jag undrar om jag bör göra ett besök till madam Malkins och se om hon har några klädnader i den färgen."

"Albus, snälla", muttrade McGonagall och såg på rektorn.

"Det är en perfekt färg för alla hjärtans dag", svarade Dumbledore med ett glatt leende.

"Ja, titta ..."

"Det är åtminstone inte värre än Lockmans dekorationer."

"Inget är värre än Lockman", fnös Antony och skakade på huvudet när han tydligt mindes dekorationerna från sitt andra år.

"Dessutom har de helt okej fika där", tillade Bill med en axelryckning.

De slog sig ner vid det enda lediga bord som fanns kvar, borta vid det immiga fönstret. Roger Davies, Ravenclaws quidditchkapten, satt alldeles intill dem med en söt blond flicka. De höll varandra i handen. Synen fick Harry att känna sig besvärad, särskilt när han tittade sig omkring på konditoriet och såg att det uteslutande var fyllt av par, som alla satt och höll varandra i handen. Kanske Cho väntade sig att han skulle hålla henne i handen.

"Det är ganska vanligt på en dejt, ja", påpekade Parvati i en torr röst.

"Vad vill ni ha, små vänner?" sa madam Puddifoot, en väldigt tjock kvinna med glänsande svart hårknut, medan hon med stor svårighet pressade sig in mellan Roger Davies bord och deras.

"Två kaffe, tack", sa Cho.

Under tiden som de väntade på sitt kaffe hade Roger Davies och hans flickvän börjat kyssas över sockerskålen. Harry önskade att de ville låta bli; han kände att Davies satte upp ett mönster som Cho snart skulle vänta sig att han följde. Han kände att han blev alldeles het i ansiktet och försökte stirra ut genom fönstret, men det var så immigt att han inte kunde se gatan utanför. För att skjuta upp det ögonblick då han skulle bli tvungen att se på Cho tittade han upp i taket som om han granskade färgen och fick en näve konfetti i ansiktet av den svävande keruben.

Alla Harrys vänner brast ut i skratt och gjorde inget försök att dölja det. Men innan någon hann börja reta honom för hans otur fortsatte Morag att läsa, och Harry gav henne ett tacksamt leende som hon distraherat besvarade med en tumme upp.

Efter ytterligare några pinsamma minuter började Cho prata om Umbridge. Harry kastade sig lättad över ämnet och de tillbringade ett par trevliga ögonblick med att tala illa om henne, men ämnet hade redan tröskats igenom så grundligt under DA-mötena att det inte räckte särskilt länge. Det blev tyst igen.

"Kanske berätta något om er själva?" föreslog Alicia och skakade på huvudet.

"Ni kan alltid prata om era husdjur eller husdjur ni skulle vilja ha. Det är alltid ett bra ämne för att bryta isen", sade Hannah med ett litet leende.

"Det är faktiskt ett bra förslag, Harry skulle kunna prata i evigheter om Hedwig", muttrade Dean och kastade en blick mot riktningen där uggleboet fanns.

Harry var ytterst medveten om de smaskande ljuden från bordet intill och försökte förtvivlat komma på någonting mer att säga.

"Öh ... vill du följa med mig till Tre kvastar vid tolvtiden? Jag ska träffa Hermione Granger där."

Cho höjde på ögonbrynen. "Ska du träffa Hermione Granger? I dag?"

"Ja, just det. Hon bad mig om det, så jag tänkte att jag skulle göra det. Vill du komma med mig? Hon sa att det inte gjorde nåt om du var med."

"Jaså ... jaha ... det var ju snällt av henne."Men Cho lät inte som om hon tyckte det var det minsta snällt. Tvärtom var hennes ton kylig och hon såg plötsligt ganska avvisande ut.

"Du lade fram det på helt fel sätt", suckade Ginny och skakade på huvudet.

"Vad gjorde jag för fel?" protesterade Harry och såg på henne oförstående.

"Du fick det att låta som du hade en dejt med Hermione planerad senare under dagen", sade Ginny och höjde på ögonbrynet. Det tog all hennes kraft att inte brist ut i skratt när hon såg hur Harry tog in information och ryggade tillbaka.

"Usch, nej!" protesterade han högt och Ginny slog en hand för pannan.

"Tack Harry, jag känner verkligen kärleken", sade Hermione och himlade med ögonen.

Harry vände sig snabbt mot henne. "Kom igen, du vet vad jag menar. Du är som min syster!" Han såg bedjande på henne tills hon gav honom ett roat leende.

Ytterligare några minuter förflöt under total tystnad medan Harry drack sitt kaffe så fort att han snart skulle behöva en ny kopp. Bredvid dem verkade Roger Davies och hans flickvän sitta med läpparna fastklistrade vid varandra. Chos hand låg på bordet bredvid hennes kaffekopp och Harry kände en ökande press att gripa tag i den.

Gör det bara, sa han till sig själv, medan en blandning av panik och upphetsning vällde upp i bröstet på honom. Sträck bara fram handen och ta tag i hennes. Det var häpnadsväckande hur mycket svårare det var att sträcka fram armen tre decimeter och röra vid hennes hand än att nappa åt sig en rusande kvick högt uppe i luften ...

"Hon kommer dra undan den om du inte gör något", sade Lavender i en allvetande ton. "Du måste visa ditt intresse."

Men just när han rörde handen framåt tog Cho bort sin från bordet. Hon satt och tittade milt intresserat på hur Roger Davies kysste sin flickvän. "Han bjöd faktiskt ut mig", sa hon. "För ett par veckor sen. Roger alltså. Men jag sa nej."

"Harry kommer inte fatta vad du gör Cho", påpekade Ginny med ett skratt.

"Jo… jag börjar inse det", svarade Cho och skakade på huvudet.

Harry, som hade gripit tag i sockerskålen som förevändning för sin plötsliga rörelse över bordet, kunde inte förstå varför hon berättade det här för honom. Om hon hellre hade velat sitta vid bordet bredvid och bli ivrigt kysst av Roger Davies, varför hade hon då sagt ja till att gå ut med honom, Harry?

"Hon vill inte det", suckade Ginny och skakade på huvudet.

"Men det…" började Harry innan Ginny avbröt honom.

"Hon försöker göra dig svartsjuk, för du bokat in något med en annan flicka. På alla hjärtans dag. En flicka du är nära", Ginny talade långsamt som om hon förklarade för ett litet barn.

"Åh", svarade Harry och såg på boken innan han yttrade sig: "Det är dumt. Vi är bara vänner." Ginny gav ifrån sig en stor suck och skakade på huvudet.

Han sa ingenting. Deras kerub kastade ytterligare en handfull konfetti över dem. En del av den landade i den sista kalla kaffeskvätten som Harry just hade tänkt dricka.

"Jag var här med Cedric förra året", sa Cho.

"Det här kommer bli väldigt obekvämt och väldig fort", mumlade Neville och såg nervöst mellan

"Säger du att det inte redan var obekväm stämning?" frågade Dean i en misstrogen röst.

Under den sekund som det tog för honom att fatta vad hon hade sagt hade Harry blivit alldeles iskall inombords. Han kunde bara inte tro att hon ville prata om Cedric nu, medan de omgavs av kyssande par och hade en kerub som svävade över deras huvuden.

Chos röst var högre när hon öppnade munnen igen. "Jag har tänkt fråga dig om det i evigheter ... Sa Cedric ... s-sa han nånting alls om mig innan han dog?"

Det var absolut det sista ämne i världen Harry ville prata om, och minst av allt med Cho.

"Jag är ledsen, Harry, jag…" började Cho innan hon avbröt sig, osäker på vad hon skulle säga.

Harry grimaserade innan han försökte tvinga fram ett leende. "Det är okej, jag förstår att du vill veta."

"Det är inte okej att pressa dig dock", viskade Cho och såg ner på golvet.

"Neej ...", sa han tyst. "Det ... det fanns inte tid för honom att säga nånting. Eh ... har du ... brukar du se en massa quidditchmatcher under loven? Du hejar på Tornados, va?" Hans röst lät falskt munter och glättig. Till sin fasa såg han att hennes ögon svämmade över av tårar igen, precis som de hade gjort på deras sista DA-möte före jul.

"Ånej", stönade Cho och begravde ansiktet i händerna. Marietta blängde på alla runt dem, varnade dem från att säga något om hennes vän.

"Vet du vad", sa han förtvivlat och lutade sig fram så att ingen annan skulle kunna höra, "vi pratar inte om Cedric just nu, vi kan väl prata om nånting annat ..." Men det var tydligen alldeles fel sak att säga.

"Jag trodde", sa hon medan tårarna droppade ner på bordet, "jag trodde att du skulle f-f-förstå! Jag behöver prata om det! Du b-behöver säkert också prata om d-det! Du såg det ju h-hända, eller hur?"

Allt var på väg att gå mardrömsaktigt snett. Roger Davies flickvän hade till och med slitit sig loss för att titta på den gråtande Cho.

"Jo ... jag har pratat om det", viskade Harry, "med Ron och Hermione, men ..."

"Knappt", påpekade Ron och korsade armarna framför bröstet medan han betraktade Harry.

"Och helt fel sak att säga i situationen", tillade Hermione och skakade på huvudet åt sin vän.

"Det var du som sa att jag skulle möta upp dig!" protesterade Harry högljutt.

"Å jaså, du kan prata med Hermione Granger!" sa hon gällt med ansiktet glänsande av tårar. Flera andra kyssande par slet sig loss från varandra för att stirra. "Men mig vill du inte prata med! K-kanske det vore bäst om vi bara ... b-betalade för oss och du gick och träffade Hermione G-Granger, som du tydligen vill!"

Harry stirrade på henne, helt förvirrad, medan hon tog upp en veckad servett och tryckte den lätt mot sitt tårglänsande ansikte.

"Du är hopplös", skrattade Ginny och skakade på huvudet. "Missförstå mig inte, Cho överreagerar totalt i boken, men du borde ha förstått varför hon var så upprörd."

"Men Hermione är bara en vän. Alla vet det", protesterade Harry och såg hjälplöst på Hermione som ryckte på axlarna.

"Cho?" sa han svagt och önskade att Roger skulle grabba tag i sin flickvän och börja kyssa henne igen, så att hon fick annat att göra än att glo på honom och Cho.

"Men ge dig i väg du bara!" sa hon, och nu grät hon i servetten. "Jag förstår inte varför du över huvud taget bjöd ut mig om du bestämmer med andra tjejer att träffa dem alldeles efter mig ... hur många ska du träffa efter Hermione?"

Cho syftade till och pressade händerna ännu hårdare mot ansiktet. "Jag är ledsen. Jag beter mig som en bitch. D-du var den som, som behövde leva ige-igenom det. Jag är en hemsk människa", pressade hon fram mellan sina snyftningar.

"Du beter dig som en förvirrad och sårad person. Du var delaktig i en tragedi, även om du befann dig på utkanten. Jag skulle säga att dina reaktioner är helt naturliga", kommenterade Remus i en vänlig men bestämd ton.

"M-men", protesterade Cho och hickade till.

"Inga men. Det är en komplex situation. Du fick aldrig något avslut på ditt tidigare förhållande och Harry var där. Det är bara förväntat att det ska skapa en del trubbel och förvirrade känslor. Och, om vi ska lyssna på Harry", Remus nickade mot sin brorson, "så har det här inte hänt än. Du har inte gjort något fel."

"Det är inte alls på det viset!" sa Harry, och han var så lättad över att äntligen förstå vad hon var arg över att han skrattade.

"Grattis, Potter, jag tror du slagit rekord i den värsta dejten", fnös Astoria och skakade på huvudet.

"Rubba bara inte det, visst", muttrade Harry och drog händerna nerför ansiktet. "Merlin, jag kan verkligen inte vänta på att det här kapitlet tar slut."

Vilket också var ett misstag, insåg han en bråkdels sekund för sent. Cho hoppade upp. Det var tyst i hela konditoriet och alla iakttog dem. "Vi ses, Harry", sa hon dramatiskt, och gråthickande rusade hon mot dörren, slet upp den och störtade ut i det hällande regnet.

"Cho!" ropade Harry efter henne, men dörren hade redan svängt igen bakom henne med ett melodiskt pinglande.

Det rådde total tystnad inne på konditoriet. Allas ögon vilade på Harry. Han slängde ner en galleon på bordet, skakade skär konfetti ur håret och följde efter Cho ut genom dörren. Det regnade häftigt och hon syntes inte till någonstans. Han förstod helt enkelt inte vad som hade hänt, en halvtimme tidigare hade de haft hur trevligt som helst.

"Inte bästa dejt-upplevelsen direkt", suckade Lavender och skakade på huvudet. "Och jag som såg fram emot att höra det."

"Men du måste erkänna att det passar med resten av deras förhållande, relation, eller vad du kallar det, till varandra"; påpekade Dean med ett skratt. "Obekvämt, jobbig stämning och en katastrof."

"Tack för stödet, Dean, jag uppskattar det verkligen", brummade Harry och blängde på sin vän.

"Ingen orsak, jag finns alltid här för att hålla dig nere på marken", svarade Dean och blinkade med ena ögat.

"Tjejer!" muttrade han ilsket medan han vadade fram på den regnvåta gatan med händerna i fickorna. "Varför skulle hon prata om Cedric? Varför vill hon alltid dra upp ett ämne som får henne att uppträda som en mänsklig vattenslang?"

"Harry", sade Sirius i en varnande ton och Narcissa betraktade honom förvånat, hon hade trott att mannen skulle vara helt på sin gudsons sida.

"Jag vet, jag vet. Det är inte hennes fel... jag bara? Jag vet inte. Jag är ledsen, Cho", suckade Harry och vände sig mot den söta flickan.

Cho gav honom ett svagt leende och torkade bort några tårar från kinden. "Och jag är ledsen för hur jag agerade", svarade hon i en skamsen ton.

Han vek om hörnet till höger och satte av i en plaskande språngmarsch, och efter bara några minuter svängde han in genom dörren till Tre kvastar. Han visste att det var för tidigt att träffa Hermione, men han trodde att det säkert skulle finnas någon där som han kunde fördriva väntetiden tillsammans med.

"Ja, det där var en katastrof", sade Ron och ryckte på axlarna.

"Ron!" utbrast Ginny och Hermione i munnen på varandra och blängde på honom.

"Vad? Vi alla vet det, de båda själva har medgett det!" protesterade Ron innan han började le. "Fast, jag kan väl säga att den inte var lika illa som Ginnys dikt."

"DU HÅLLER TRUTEN!" fräste Ginny och drog sitt trollspö och pekade det mot sin vän.

"Hans ögon är gröna som grodor på burk. Hans hår mörkt som kol, ja, svartare värre-"

"HARRY!" Ginny snurrade runt på fläcken och stirrade på Harry som nu var dubbelvikt av skratt, och han var inte den enda. "HÅLL KLAFFEN!"

"- O, vore han min, för han är ju så fin. Min hjälte som slog Mörkrets herre." flämtade Harry ut innan han började skratta igen.

"JAG VAR ELVA, SLUTA SKRATTA!" protesterade Ginny men hon kämpade själv emot att inte börja skratta.

Han skakade sitt våta hår ur ögonen och såg sig omkring. Hagrid satt ensam i ett hörn och såg dyster ut. "Hej, Hagrid!" sa Harry när han hade pressat sig fram mellan de fullsatta borden och dragit ut en stol bredvid honom.

Hagrid hoppade till och tittade ner på Harry som om han knappt kände igen honom. Harry såg att han hade två färska sår i ansiktet och flera nya blåmärken. "Jaså, de e du, Harry", sa Hagrid. "Hur e de med dej då?"

"Okej, vad gör han för att konstant få nya blåmärken", frågade Charlie frustrerat men betraktade sin vän med oroliga ögon.

"Han kanske smuggla med en jätte hem?"

"Bra skämt, Ron, men det är inte möjligt", fnös Antony och skakade på huvudet. "Det finns ingen chans att han lyckades förflytta en jätte över minst halva Europa och få in den i landet utan att någon lade märke till det."

"En hemlig fightklubb?" föreslog Gabriel och ryckte på axlarna.

Sue Li frustade till. "Vem är dum nog att försöka ge sig på en halvjätte?" frågade han i en misstrogen ton.

"Och lämna skador dessutom", tillade Morag i en intresserad ton.

"Svaret på första frågan är Harry, med tanke på att han försökte brottas med ett troll", svarade Justin allvarligt och Harry gav honom en irriterad blick.

"Bara fint", ljög Harry, men jämfört med den här bekymrade och bedrövade Hagrid kände han att han faktiskt inte hade mycket att klaga på. "Öh ... är det bra med dig?"

"Me mej?" sa Hagrid. "Å, javisst, jag mår toppen, Harry, toppen." Han stirrade ner i djupet på sitt tennstop, som var lika stort som en rejäl hink, och suckade. Harry visste inte vad han skulle säga till honom. De satt sida vid sida under tystnad. Sedan sa Hagrid tvärt: "Vi sitter i samma båt, du å jag, visst e de så, Harry?"

"Öh ...", sade Harry.

"Jovisst ... jag har sagt de förut ... vi e båda utanför, liksom", sade Hagrid och nickade vist. "Å vi e båda föräldralösa. Ja, just de ... föräldralösa båda två." Han tog en stor klunk ur sitt stop. "De gör skillnad, å ha en snäll å hygglig familj", sa han. "Min pappa va snäll. Å din mamma å pappa va snälla. Om dom hade levt hade livet vart annorlunda, va?"

"Åh Merlin, Harry har inte en bra dag", muttrade Ron och såg medlidsamt på sin bästa vän.

"Jag hatar det här", stönade Harry och drog frustrerat en hand genom håret.

"Ja, det antar jag", sa Harry försiktigt.

Hagrid verkade vara på ett väldigt besynnerligt humör. "Familj ...", sa Hagrid dystert. "Va dom än säjer, så e blodsband viktiga ..." Och han torkade en droppe ur ögat.

"Det låter inte som Hagrid, han pratar vanligtvis inte om familj", mumlade Charlie och såg oroligt upp mot lärarbordet där Hagrid satt.

"Hagrid, mår du bra?" frågade Hermione i en orolig ton.

Hagrid gav dem ett strålande leende. "Allting är fin fint", svarade han muntert.

"Hagrid", sa Harry, som nu inte kunde hålla sig längre, "var får du alla dina skador ifrån?"

"Va?" Hagrid såg obehagligt överraskad ut. "Vilka skador?"

"Alla de där", sa Harry och pekade på Hagrids ansikte.

"Äsch ... de där e bara normala små skråmor å blåmärken, Harry", sa Hagrid avfärdande. "Jag har ett hårt jobb." Han drack ur sitt stop, satte ner det på bordet igen och reste sig. "Hej så länge, Harry ... va rädd om dej nu." Och han lufsade ut ur puben med eländig uppsyn och försvann i hällregnet.

"Ett hårt jobb? Du har aldrig haft såna skador förut", protesterade Ron och såg misstroget på deras stora vän.

"Jag vet inte vad ni pratar om", svarade Hagrid och gav dem ett till leende.

"Han döljer definitivt något", muttrade Harry och betraktade Hagrid kritiskt.

Harry såg efter honom med en känsla av bedrövelse. Hagrid var olycklig och han dolde någonting, men han verkade fast besluten att inte ta emot någon hjälp. Vad var det som försiggick? Men innan Harry hann tänka mer på saken hörde han en röst ropa hans namn.

"Harry! Harry, här borta!"

Hermione vinkade åt honom från andra sidan rummet. Han reste sig och banade sig fram mot henne genom den fullpackade puben. Han var fortfarande några bord bort när han upptäckte att hon inte var ensam. Hon satt vid ett bord i det osannolikaste sällskap han någonsin kunnat föreställa sig: Luna Lovegood och ingen mindre än Rita "Kackerlackan" Skeeter, före detta journalist på The Daily Prophet och en av de människor Hermione avskydde mest i hela världen.

"Jag visste det! Jag är ett geni!" utbrast Hermione triumferande.

"Vi säger inte emot det, men varför är du ett geni nu?" frågade Ron och höjde ett ögonbryn åt hur Hermione nästan studsade av entusiasm.

"På grund av vad vi kommer göra!" svarade Hermione i en ivrig ton. Harry och Ron såg på varandra innan de himlade med ögonen, de kände deras vän tillräckligt väl för att veta att de inte skulle få något svar från henne.

"Du är tidig!" sa Hermione och makade på sig för att ge honom plats att sätta sig. "Jag trodde att du var tillsammans med Cho, jag väntade dig inte hit förrän om en timme minst!"

"Cho?" sa Rita omedelbart. Hon vred sig om på stolen och stirrade lystet på Harry. "En flicka?" Hon nappade till sig sin krokodilskinnsväska och började gräva i den.

"Åh toppen, hon är redan igång", stönade Kingsley. "Av alla kapitel jag kunde återkomma till så är det det här kapitlet?"

"Det kan inte vara så illa, hon har varit tyst i nästan ett halvår", påpekade Tonks optimistiskt.

"Även om Harry skulle ha varit tillsammans med hundra flickor har inte ni med det att göra", sa Hermione kyligt åt Rita. "Så ni kan stoppa ner den där med en gång."

Rita hade precis varit på väg att dra fram en giftgrön fjäderpenna ur sin handväska. Med en min som om hon hade tvingats svälja stinksav smällde hon igen väskan igen.

"Det är så udda att höra Skeeter lyssna på någon annan", sade Tonks fundersamt.

"Vad skulle du göra om den personen fångat dig i en burk?" frågade Charlie med ett skratt.

"Hur ska jag veta. Jag har aldrig befunnit mig i de situationen", svarade Tonks och ryckte på axlarna.

"Vad håller ni på med?" frågade Harry och satte sig ner medan han stirrade från Rita till Luna och från Luna till Hermione.

"Lilla fröken Perfekt var just på väg att tala om det för mig när du kom", sa Rita och drack en stor klunk. "Jag får väl prata med honom i alla fall?" sa hon spydigt.

"Ja, det får ni väl", sa Hermione kallt.

Arbetslösheten klädde inte Rita. Håret som en gång i tiden varit friserat i omsorgsfulla lockar hängde nu stripigt och okammat runt ansiktet på henne. Det blodröda lacket på hennes fem centimeter långa rovfågelsklor var avflagnat och det fattades ett par oäkta stenar i hennes glasögonskalmar. Hon tog ännu en stor klunk ur sitt glas och sa ur mungipan:

"Klär arbetslöshet någon?" frågade Hannah med ett medlidsam blick.

"Rika personer", svarade Kim Sloper i en allvarlig ton.

"Är det en söt flicka, Harry?"

"Ett enda ord till om Harrys kärleksliv och det blir inget av med affären, så mycket ni vet det", sa Hermione irriterat.

"Vilken deal?" frågade Colin ivrigt. "Om det behövs kan jag ge foton. Jag har massor. Och det skulle va en bra öppning för att bli en professionell fotograf."

"Jag ska se vad jag kan göra", svarade Hermione och gav den yngre pojken ett brett leende.

"Vilken affär?" sa Rita och torkade av munnen med baksidan av handen. "Du har inte sagt ett ord om nån affär än, fröken pimpinett, du sa bara åt mig att komma hit. Å, en vacker dag ..." Hon drog ett djupt, skälvande andetag.

"Ja, ja, en vacker dag kommer ni att skriva fler hemska historier om Harry och mig", sa Hermione likgiltigt. "Vem bryr sig om det, tror ni?"

"Skeeter är irriterande, men jag njuter av hur Hermione hanterar henne", mumlade Kingsley till Moody som log snett, vilket förvrängde hans ansikte mer än normalt.

"De har skrivit massor med hemska historier om Harry i år utan min hjälp", sa Rita. Hon sneglade på honom över kanten på glaset och tillade i en hög viskning: "Hur har det känts, Harry? Har du känt dig förrådd? Upprörd? Missförstådd?"

"Han är arg förstås", sa Hermione med hård, klar röst. "Eftersom han har talat om sanningen för Trolldomsministern, och ministern är en alldeles för stor idiot för att tro honom."

"Så du håller faktiskt fast vid att Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn är tillbaka?" sa Rita och sänkte sitt glas medan hon stirrade på Harry med en genomträngande blick, samtidigt som hennes finger längtansfullt sökte sig mot knäppet på krokodilväskan. "Du står fast vid den här smörjan som Dumbledore har berättat för alla om att Ni-vet-vem har återvänt och att du var det enda vittnet?"

Harry och Ron vände sig snabbt mot varandra och stirrade. Långsamt började de långsamt le och Ron svor lågt.

"Du är briljant, Hermione, glöm aldrig det!" utbrast han och skakade på huvudet. "Merlins svettiga sockor."

"Jag vet inte hur bekväm jag kommer vara men jag kommer göra det", sade Harry och gav Hermione ett brett leende.

"Jag var inte det enda vittnet", snäste Harry. "Det fanns över ett dussin Dödsätare där också. Vill ni ha namnen på dem?"

"Det skulle skapa kaos i samhället", sade mr Weasley. "En artikel om-", han avbröt sig själv och vände sig mot Hermione och gav henne en imponerad blick. "Det kommer ändra allt."

"Jag skulle älska att få dem", flåsade Rita, som nu rotade i sin väska på nytt och stirrade på honom som om han var det vackraste hon någonsin hade sett. "En fetstilt djärv rubrik: 'Potter anklagar ...' En underrubrik: Harry Potter namnger Dödsätare som fortfarande finns bland oss' Och sen, under ett stort fint fotografi av dig: 'Förvirrad ung överlevare efter Ni-vet-vems angrepp, femtonårige Harry Potter, orsakade i går skandal genom att anklaga respektabla och framstående medlemmar i trollkarlssamhället för att vara Dödsätare ...' "

Snabbcitatpennan var faktiskt redan i hennes hand och redo att börja skriva när det hänförda uttrycket i hennes ansikte slocknade. "Men självfallet", sa hon medan hon sänkte fjäderpennan och såg på Hermione med mord i blicken, "så skulle inte lilla fröken perfekt vilja att den här historien kom ut, eller hur?"

"I själva verket", sa Hermione älskvärt, "är det exakt vad lilla fröken perfekt vill."

"Vänta vad händer?" frågade Demelza och såg sig förvirrat mellan boken och den gyllene trion.

"Något som kommer förändra allt", sade Fred med ett brett leende.

"Och få Umbridge på krigsstigen igen", tillade George med ett skratt.

Demelza såg förvirrat mellan dem tills Ginny tog till orda: "Harry kommer ge sin första frivilliga intervju till en tidning."

"Och kommer avslöja allt om vad som hände den natten och vilka som var där", avslutade Hermione med en belåten blick.

Rita stirrade på henne. Det gjorde även Harry. Luna däremot sjöng halvhögt och drömmande "Weasley är vår kung" och rörde om i sitt glas med en cocktaillök på en pinne.

"Varför hummar du på den?" protesterade Ron och gav Luna en förråd blick.

"Den är catchy", svarade Luna och svajade sakta fram och tillbaka, som om hon hörde en melodi ingen annan kunde höra.

"Vill du att jag ska berätta vad han säger om Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn?" frågade Rita med dämpad röst.

"Det var en vändning ingen av oss förväntade sig", kommenterade mr Weasley och putsade sina glasögon på tröjan.

"Men något vi borde ha gjort tidigare", sade Hermione och rynkade på pannan.

"Jag vet inte om jag gått med på det tidigare", svarade Harry med en grimas. "Jag vill egentligen inte ens göra det nu men…", han ryckte på axlarna och såg på boken med en tung glimt i ögat.

"Ja, det gör jag", sa Hermione. "Den sanna historien. Alla fakta. Exakt så som Harry återger dem. Han ger er alla detaljerna, han talar om namnen på de oavslöjade Dödsätarna som han såg där, han berättar för er hur Voldemort ser ut nu ... äsch, skärp dig nu", tillade hon föraktfullt och kastade en servett tvärs över bordet, för vid ljudet av Voldemorts namn hade Rita hoppat till så häftigt att hon skvimpat halva sitt glas med eldwhisky över bröstet.

Rita torkade av framsidan på sin lortiga regnkappa med servetten medan hon fortfarande stirrade på Hermione. Sedan sa hon rakt på sak: "The Prophet skulle aldrig trycka det. Ifall du inte har lagt märke till det, är det ingen som tror på hans rövarhistoria. Alla tror att han lider av vanföreställningar. Fast om du låter mig skriva historien ur den vinkeln ..."

"Jag skylle inte låta henne göra de, ifall 'on vill 'a en ny'et behöver 'on skriva sanningen", sade Fleur och rynkade på näsan.

"Det är hur reportrar bör arbeta, inte hålla på och bygga upp lögner, det kommer inte sluta bra", instämde Bill med en grimas.

"Definitivt inte, varför tror du Fudge stack? Han försöker göra allt han kan för att rädda sin karriär", fnös Sirius och skakade på huvudet. "Han kommer slänga alla han kan under bussen."

"Vi behöver inga fler historier om att Harry har blivit rubbad!" sa Hermione ilsket. "Såna har vi redan haft mer än nog av, tack! Jag vill att han ska få tillfälle att berätta sanningen!"

"Det finns ingen marknad för en sån historia", sa Rita kallt.

"The Prophet skulle inte trycka det, men Hört och sett skulle göra det", sade Katie långsamt.

"Vilket är varför Luna är där", avslutade Hermione den andra flickans tankegång i en belåten ton. Plötsligt var all uppmärksamhet på den blonda flickan som fortfarande svajade svagt fram och tillbaka.

"Ni menar att The Prophet inte skulle trycka den därför att Fudge inte skulle tillåta det", sa Hermione irriterat.

"Jupp, det stämmer",

"Regeringen kan inte kontrollera nyheterna, det är inte okej!" protesterade Katrina upprört och knöt nävarna hårt.

"Det är vad som händer", suckade Remus och log bistert.

Rita gav Hermione en lång, hård blick. Sedan lutade hon sig fram över bordet och sa i affärsmässig ton: "Okej, Fudge har tummen i ögat på The Prophet , men det går på ett ut. De vill inte trycka en historia som framställer Harry i fördelaktig dager. Ingen vill läsa den. Det är emot den rådande stämningen bland folk. Den här sista rymningen från Azkaban har gjort dem tillräckligt oroade. Folk vill helt enkelt inte tro att Ni-vet-vem är tillbaka."

"Det är oroväckande att höra det från en anställd från tidningen", sade Amanda och bet sig i läppen.

"En föredetta anställd, men ja", suckade mrs Weasley. "Att hitta en respektabel tidning idag är praktiskt taget omöjligt."

"The Daily Prophet är alltså till för att tala om för folk vad de vill höra?" sa Hermione vasst.

Rita rätade upp sig med överlägsen min och tömde sitt glas eldwhisky. "The Prophet är till för att säljas, din dumma gås", sa hon kallt.

"Min pappa tycker att det är en hemsk tidning", sa Luna med ett oväntat inlägg i diskussionen. Hon sög på sin cocktaillök medan hon stirrade på Rita med sina enorma, utstående, lätt galna ögon. "Han publicerar viktiga historier som han tycker att allmänheten bör känna till. Han bryr sig inte om att tjäna pengar."

"Bra, Luna, visa henne!" sade Ginny i en glad ton. "Och din pappa är en väldigt bra skribent. Även om jag inte håller med om allt som står är artiklarna bra skrivna."

"Det är ibland svårt att acceptera sanningen", svarade Luna och stirrade på Ginny utan att blinka.

Rita gav Luna en nedvärderande blick. "Din pappa ger väl ut nån löjlig liten lokalblaska, kan jag tro?" sa hon. "Förmodligen med artiklar som Tjugotvå sätt att umgås med mugglare och med datum för nästa loppmarknad?"

"Åh, det skulle va en fantastisk artikel!" utbrast mr Weasley ivrigt.

"Inte nu, Arthur", väste mrs Weasley och gav honom en skarp blick.

"Nej", sa Luna och doppade ner sin lök i drinken igen, "han är chefredaktör för Hört och Sett."

Rita fnös så ljudligt att folk vid bordet intill förskräckt vände sig om. "Viktiga historier som han tycker att allmänheten bör känna till, va?" sa hon med bitande förakt. "Jag skulle kunna gödsla trädgården med innehållet i den blaskan."

"Åh, jag hoppas att den blir så populär i framtiden att den skadar Prophets försäljning", väste Ginny och blängde på boken.

"Den här artikeln kommer ge den en möjlighet till att det händer. Alla kommer vilja läsa den, oavsett vad de personligen anser", påpekade Oliver med ett leende.

"Ja, men då har ni ju en chans att höja nivån i den lite grann, eller hur?" sa Hermione älskvärt. "Luna säger att hennes pappa gärna tar in intervjun med Harry. Det är där den kommer att publiceras."

Rita stirrade på dem båda två ett ögonblick och brast sedan ut i ett kiknande skratt. "Hört och Sett!" sa hon och skrockade. "Tror du att folk kommer att ta honom på allvar om det står om honom i Hört och Sett?"

"Ja, för de är de enda som publicerar det, som ger Harrys sida av vad som hände", påpekade Dorea med ett höjt ögonbryn. "Det verkar som om hela den händelsen varit väldigt nedtystad så att Harry pratar ut kommer väcka allas intresse till liv."

"En del kommer inte att göra det", sa Hermione i oberörd ton. "Men The Daily Prophets version av fångflykten från Azkaban hade en del luckor. Jag tror att många kommer att undra om det inte finns nån bättre förklaring till vad som hände, och om det finns en alternativ historia att tillgå, även om den publiceras i en ...", hon sneglade på Luna, "i en ... låt oss säga ovanlig tidskrift ... tror jag att de kan vara intresserade av att läsa den."

Rita sa ingenting på en stund utan betraktade Hermione med knipslug blick och med huvudet lite på sned. "Okej, låt oss anta att jag gör det", sa hon med ens. "Vad får jag i så fall i arvode?"

"Jag tror egentligen inte att pappa betalar folk för att skriva i hans tidning", sa Luna vagt. "De gör det för att det är en ära och för att få se sitt namn i tryck förstås."

Tonks frustade till av skratt. "Åh, hon kommer absolut att hata det."

"Hon borde vara tacksam. Den där artikeln kommer göra henne till ett hushållsnamn. Hon kommer kunna skriva om vad som helst efter det", sade Moody och skakade på huvudet.

"Åh toppen, som om hon inte redan var tillräckligt irriterande", muttrade Kingsley och motstod frestelsen att dra sin hand över sitt skalliga huvud.

Rita Skeeter såg ut som om hon kände en stark smak av stinksav i munnen igen när hon tvärt vände sig mot Hermione. "Är det meningen att jag ska göra det här gratis?"

"Ja, det är det faktiskt", sa Hermione lugnt och smuttade på sin dryck. "Annars kommer jag, som ni mycket väl vet, att informera myndigheterna om att ni är en oregistrerad Animagus. The Prophet kan ju förstås tänkas ge er ganska bra betalt för en insiderrapport om livet i Azkaban."

Umbridges läppar rycktes upp i ett brett leende och hon antecknade ivrigt så bläcket flög åt alla håll om Hermiones utpressningsförsök. "Det här är olagligt. Jag har henne nu, den lilla dumsnuten har förlorat. Kan både relegera och arrestera henne för det här…"

"Vilken tur att vi läser om det här nu så att miss Granger aldrig faktiskt får chansen att försöka övertala Skeeter och råkar begå ett brott", kommenterade Vector till Burbage med ett litet leende. Ett leende som bara blev större när hon i ögonvrån såg hur Umbridge frös mitt i sitt skrivande och hur fjäderpennan pressade mot pergament tills näbben plötsligt gick rakt igenom.

Rita såg ut som om hon helst av allt hade velat ta pappersparasollet i Hermiones drink och sticka upp det i näsan på henne. "Ja, jag har väl inget val, antar jag?" sa hon med lätt darrande röst. Hon öppnade sin krokodilväska igen, drog fram ett pergamentstycke och höjde snabbcitatpennan i luften.

"Pappa kommer att gilla det här", sa Luna glatt.

Det ryckte i en muskel i Ritas käke.

"Okej, Harry?" sa Hermione och vände sig mot honom. "Är du redo att berätta sanningen för allmänheten?"

"Absolut inte, men om det är vad som krävs", suckade Harry och skakade på huvudet.

"Det kommer gå bra Harry", sade Sirius med ett lugnande leende.

"Ja, jag antar det", sa Harry och såg på Rita, som höll snabbcitatpennan startklar på pergamentet mellan dem.

"Kör i gång då, Rita", sa Hermione stilla och fiskade upp ett körsbär från bottnen av sitt glas.

"Det här kan bli väldigt intressant", sade Bill och nickade mot boken som Morag smällde ihop.

"Ministeriet kommer inte att gilla det", påpekade Charlie med ett litet leende.

"Vem bryr sig om ministeriet? Umbridge kommer inte att gilla det", fnös Lee och skakade på huvudet. "Och jag tvivlar att hon inte kommer få reda på det."

"Hon kan knappast straffa Harry för att han gjorde en intervju", protesterade mrs Weasley och alla elever i salen såg på varandra. De visste alla att Umbridge inte skulle ha några problem med att hitta en anledning att straffa Harry med för intervjun om hon någonsin fick veta att den existerade.