Finderin: Hej Finderin! Tack så jättemycket för ditt meddelande och för att du tog dig tid att läsa igenom mina berättelser. Din svenska ser väldigt bra ut och bra jobbat att ha lärt dig så mycket på fyra år! Hoppas att du kommer gilla det här kapitlet lika mycket :) Ha det bra, Lea.

Merinus: Umbridge kommer inte ha några roliga kapitel framför sig. Hon kommer säkert vara nöjd till att börja med innan hon inser hur utför allting går. Men eleverna har definitivt tur att hon är bättre på manipulation snarare än magi.

Thalia606: Låter som att du hade en väldigt bra start på sommaren och jag hoppas att din sommar fortsatte att vara lika bra. Jag har planer för vem som ska ta över för Umbridge men alla delar är inte på plats än för att uppfylla det och kommer troligtvis inte falla på plats än på ett tag. Det är allt jag har att säga om området. Kul att du gillade kapitlet i alla fall. Hoppas att allting är bra med dig. Jag har varit skaplig, några mindre förkylning och väldigt mycket allergi de senaste veckorna men inget värre än så. Ha det bra, kram Lea.

Tinsy- girl: Kul att höra att du gillade kapitlet. Och tack för att peka ut misstaget med fetstilen, jag har fixat till det nu. Umbridge och Snape kan ärligt talat känna sig tacksamma över att Charlus och Dorea inte är vid liv, för de är inte glada och det kommer inte bli särskilt bättre. Speciellt inte för Umbridge. Visserligen inte roligt att se sådana scener men tror inte Snape skulle lämna salen över det. Han skulle härda ut. Och det finns, enligt mig i alla fall, intressanta paralleller mellan Sirius och Snapes barndomar så jag är glad att jag har möjligheten att utforska det.

Linneagb: Haha jupp, Umbridge har inte speciellt lovande kapitel framför sig. Allting gick verkligen utfört för henne efter hon blev rektor. Tack för att peka ut att jag hade en elefant kvar. Brukar alltid bestämma vem som läser sist för skriver alltid inledningen sist och skriver därmed elefant när jag ska fixa till eller lägga till saker senare men missade det tydligen där den här gången. Var ett tag sen senaste men nu är nästa kapitel här.

AN: Så jag misslyckades totalt med att uppdatera i somras? De goda nyheterna är att jag mer eller mindre är klar med nästa kapitel (försöker alltid ha nästa mer eller mindre färdigt innan jag uppdaterar) och det är en anledning till att de tagit sån lång tid. För jag har brottats med det kapitlet och inte riktigt vetat hur jag ska tackla kapitlet med Snapes minnen men nu finns något åtminstone. Andra anledningen att det tagit tid är att jag tog tid för mig själv i somras, inget plugg, inget skrivande, jobb i några veckor och sen spendera så mycket tid ute som jag kunde och umgås med vänner eller familj på kvällarna.

"Umbridge kommer vara absolut rasande", mumlade Remus och såg oroligt mellan boken, Umbridge och Harry. Han kunde inte låta bli att frukta att Umbridge skulle ta ut sina frustrationer och ilska på eleverna, särskilt på Harry.

"Jag skulle kunna läsa nästa kapitel, det kan vara intressant", sade Padma med ett leende och avslutade tyst i sitt huvud "och jag kan se till att Parvati och Lavender inte avbryter för mycket om det är fokus på Firenze."

"Funkar bra för mig", sade Randall med en axelryckning och kastade över boken till henne, något som fick madam Pince att blänga på honom medan hon greppade hårt om armstöden på sin stol.

Kentauren och skvallerbyttan

"Skvallerbyttan? Jag undrar vad som menas med det", sade Colin och såg sig omkring i salen.

"Risken finns att någon skvallrar om DA", sade Hermione och bet sig i läppen, hennes tankar på hur förtrollningen hon kastat över pergamentet med alla medlemmars namn skulle stava ut det ordet i ansiktet på personen som berättade för andra.

"Fast det har ju absolut inget att göra med en kentaur, såvida Harry inte har någon skum plan han inte berättat om?"

Harry ryckte på axlarna. "Inte direkt, allt jag planerat är att vi ska öva på varandra. Jag har aldrig haft någon idé som involverar kentaurer."

"Ångrar du inte att du slutade med spådomskonst, Hermione?" sa Parvati med ett försmädligt leende.

Hermione fnös högljutt. "Även med en annan lärare skulle jag inte vilja ha det ämnet."

"Jag önskar verkligen att jag valt något annat", muttrade Harry och skakade på huvudet medan Ron grimaserade.

Det var vid frukosten, två dagar efter att professor Trelawney hade fått sparken, och Parvati satt och böjde ögonfransarna runt sin trollstav och betraktade effekten i baksidan av sin sked. De skulle ha sin första lektion med Firenze samma morgon.

"Faktiskt inte", sa Hermione, som just höll på att läsa The Daily Prophet. "Jag har egentligen aldrig gillat hästar." Hon vände en sida i tidningen och skummade igenom spalterna.

"Jag tror inte att du bör kalla honom en häst", sade Ginny med ett brett leende.

"Definitivt inte, det är en förolämpning", sade Remus med en grimas.

"Och låt aldrig en kentaur höra dig säga det, de kommer inte vara glada", tillade Charlie och skakade på huvudet. "Den själen som begår det misstaget har stora problem framför sig."

"Han är inte en häst, han är en kentaur!" sa Lavender med chockerad röst.

"En underbar kentaur ...", suckade Parvati.

"Jaja, han har i alla fall fyra ben", sa Hermione kyligt. "Förresten trodde jag att ni två var väldigt upprörda för att ni inte får ha kvar Trelawney längre?"

"Det är vi!" försäkrade Lavender henne. "Vi gick upp till hennes rum för att hälsa på, vi tog med några påskliljor, inte den där tutande sorten som Sprout har, utan fina."

"Hur mår hon?" frågade Harry.

Trelawney log svagt vid frågan, hon visste att hon var långt ifrån Harrys favoritlärare men det var vänligt av pojken att fråga om hennes mående.

"Inte särskilt bra, stackarn", sa Lavender medlidsamt. "Hon grät och sa att hon hellre skulle lämna slottet för alltid än att stanna där Umbridge finns, och jag klandrar henne inte, visst var Umbridge hemsk mot henne?"

"Jag har en känsla av att Umbridge bara har börjat vara hemsk", sa Hermione dystert.

"Det är omöjligt", sa Ron och högg in på ett stort fat med ägg och bacon. "Hon kan inte bli värre än hon redan har varit."

"RON!" stönade majoriten av eleverna och blängde på den rödhåriga pojken.

"Snälla, ta inte det som en utmaning", mumlade Harry och gav boken en halvt skrämd blick.

"Om du förhäxade det nu så kommer jag och många andra ge dig skulden ifall Umbridge blir värre", sade Ginny och gav sin bror en varnande ton.

"Jag vet, jag vet. Vi måste lära oss att inte öppna våra käftar", suckade Ron och skakade huvudet.

"Tro mig, hon kommer att vilja hämnas på Dumbledore för att han tillsatte en ny lärare utan att fråga henne", sa Hermione och slog igen tidningen. "Särskilt som det rör sig om ännu en halvmänsklig varelse. Ni såg väl hennes ansiktsuttryck när hon fick se Firenze?"

"'On kommer absolut 'ata det", sade Fleur och log brett så hennes pärlvita tänder glittrade i ljuset.

"Hoppas han lyckas göra hennes liv till ett helvete", mumlade Bill.

Efter frukosten gav sig Hermione av till sin talmagiklass medan Harry och Ron följde efter Parvati och Lavender ut i entréhallen på väg till lektionen i spådomskonst.

"Ska vi inte gå upp till Norrtornet?" frågade Ron med förbryllad min när Parvati gick förbi marmortrappan.

"Hur ska en kentaur kunna klättra uppför stegen?" frågade Lee och höjde på ett ögonbryn.

"Jag tänkte inte på det", mumlade Ron och rodnade svagt.

Parvati tittade hånfullt på honom över axeln."Hur tror du att Firenze ska kunna klättra uppför stegen där uppe? Vi ska vara i klassrum elva nu, det stod på anslagstavlan i går."

Klassrum elva låg på bottenvåningen i den korridor som ledde ut från entréhallen på motsatta sidan av stora salen. Harry visste att det var ett av de klassrum som aldrig användes regelbundet och därför ingav samma känsla av något förbisett, som ett skåp eller ett förrådsrum. När han nu steg in i det alldeles bakom Ron och plötsligt befann sig mitt i en skogsglänta blev han först alldeles lamslagen av häpnad.

"Lamslagen?" frågade Nigel nervöst.

"Det är säkert inget negativt. Måste ni alltid anta det värsta?" frågade Ron och höjde ett ögonbryn.

"Med er? När är det inte något negativt?" frågade Ernie utmanande och trion såg hjälplöst på varandra.

"Jag tror att Firenze bara har inrett på ett sätt ni inte är vana vid", sade mr Weasley och log mjukt. "Jag tvivlar att det är något att oroa sig för."

"Vad i all ...?"

Klassrumsgolvet hade blivit en fjädrande matta av mossa och det växte upp träd ur den. Deras lövrika grenar spred sig solfjäderformigt över taket och fönstren, så att rummet fylldes av små strimmor av mjukt, fläckigt, grönt ljus som strålade in utifrån. De elever som redan hade kommit satt på det jordiga golvet med ryggen vilande mot en trädstam eller ett klippblock och med armarna runt knäna eller hårt korsade över bröstet, och alla såg ganska nervösa ut. Mitt i gläntan, där det inte fanns några träd, stod Firenze.

"Det klassrummet är så coolt!" utbrast Charlie och såg avundsjukt på boken.

"Vi borde alltid ha ett sånt klassrum, för de dagar de är för dåligt väder för att ha lektioner utomhus."

"NEJ! Ta inte ifrån oss våra extra lediga timmar!" protesterade George och satte sig rakryggad upp. "Det är den värsta idén jag hört."

McGonagall gav honom en skarp blick innan hon vände sig mot Su Li som gett förslaget. "Det är ett väldigt insiktsfullt förslag, miss Li. Vi ska se om vi kan göra något åt det."

"Tack Su. Fantastiskt förslag", sade Alicia och skakade uppgivet på huvudet. "Jag gillar de fria perioderna, det är som en extra belöning."

"Vad klagar ni för, ni slutar och kommer antagligen inte råka ut för det. Det är alla vi andra som drabbas av det", stönade Ron och såg besviket upp mot lärarbordet där ett flertal av lärarna redan börjat prata lågmält med varandra.

"Harry Potter", sa han och sträckte fram en hand när Harry kom in.

"Öh ... hej", sa Harry och skakade hand med kentauren, som iakttog honom stadigt med de där förvånansvärt blå ögonen, men utan att le. "Öh ... trevligt att se dig."

"Trevligt att se dig också", sa kentauren och böjde sin vitblonda hals. "Det var förutspått att vi skulle mötas igen."

Harry lade märke till en skugga av ett hovformat blåmärke på Firenzes bröst. När han vände sig om för att sätta sig ner med resten av klassen såg han att de allesammans tittade på honom med vördnad, tydligen djupt imponerade av att han var bekant med Firenze, som de tycktes finna skrämmande.

Dumbledore grimaserade och sänkte blicken, han visste att de andra kentaurerna i horden inte skulle vara glada om han anställde Firenze som lärare, men han hade hoppats på att det inte skulle ha slutat i våld… hade hoppats att Firenze fortfarande skulle ha möjligheten att vistas i Den förbjudna skogen.

När dörren var stängd och den sista eleven hade slagit sig ner på en stubbe bredvid papperskorgen gjorde Firenze en gest runt rummet.

"Professor Dumbledore har varit så vänlig att göra i ordning det här klassrummet åt oss", sa Firenze när alla hade satt sig till rätta, "som en imitation av min naturliga miljö. Jag skulle ha föredragit att undervisa er i Den förbjudna skogen, som – till i måndags – var mitt hem, men det är inte längre möjligt."

"Får jag fråga ... öh ... sir ...", sa Parvati andlöst och räckte upp handen, "... varför inte? Vi har varit där inne med Hagrid, vi är inte rädda!"

"Det är inte en fråga om ert mod", sa Firenze, "utan om min situation. Jag kan inte återvända till Skogen. Min hjord har bannlyst mig."

Dumbledore såg sorgset ner på händerna, fortfarande försökt i tankarna över ödet han dömt Firenze till, det var ytterligare en individ han separerat från sin familj.

"Det var modigt av honom att gå emot dem", sade Luna och log mot boken. "Jag tror han kommer vara bra."

"Men varför skulle han bli bannlyst?"

"Kentaurer e stolta varelser. De gillar troligtvis inte att han valde att arbeta för Dumbledore", förklarade Hagrid och gav boken en halvt irriterad blick.

"Hjord?" sa Lavender i förvirrad ton, och Harry förstod att hon tänkte på kor. "Vad ... å, jaså!" En gryende förståelse syntes i hennes ansikte. "Finns det fler av er?" sa hon överväldigad.

"Har Hagrid fött upp er, precis som testralerna?" frågade Dean ivrigt.

"Idiot", stönade Fay och skakade på huvudet.

"Har du en dödsönskan?" frågade Charlie samtidigt i en misstrogen ton och stirrade på Dean med öppen mun.

"Um, fel fråga antar jag", sade Dean och gnuggade sig nervöst i nacken.

Firenze vände ytterst långsamt huvudet mot Dean, som omedelbart tycktes inse att han hade sagt någonting mycket förolämpande.

"Jag ville inte ... jag menade bara ... förlåt", avslutade han dämpat.

"Kentaurer är inte tjänare eller leksaker åt människor", sa Firenze lågt. Det blev en paus och sedan räckte Parvati upp handen igen.

"Förlåt, sir ... men varför har de andra kentaurerna bannlyst er?"

"Därför att jag har gått med på att arbeta för professor Dumbledore", sa Firenze. "De ser det som ett förräderi mot vårt släkte."

"Och jag trodde Percy var stolt", mumlade Charlie.

"Jag kan höra dig", påpekade Percy och såg missnöjt på sin bror.

"Bra, det var meningen att du skulle det", svarade Charlie och log änglalikt.

Harry kom ihåg hur kentauren Bane hade skrikit åt Firenze för att han låtit Harry rida i säkerhet på sin rygg; han hade kallat honom en "tarvlig mulåsna". Han undrade om det var Bane som hade sparkat Firenze.

"Jag gillar inte Bane", sade Hannah och rynkade på pannan.

"Vi vet inte ifall det är han som faktiskt sparkat Firenze", påpekade Ernie i en lugn ton.

"Det spelar ingen roll, jag gillar honom ändå inte. Han har en taskig attityd", sade Hannah i en bestämd ton och Ernie nickade långsamt.

"Låt oss börja", sa Firenze. Han svischade med sin långa gulvita svans, höjde händerna mot den lövrika baldakinen ovanför och sänkte dem sedan långsamt. När han gjorde det fördunklades ljuset i rummet, så att de nu verkade sitta i en skogsglänta i skymningen och det dök upp stjärnor i taket. Det hördes flämtningar och förtjusta utrop och Ron sa högt och tydligt: "Det var som tusan!"

Flämtningar hördes i salen och alla stirrade med hänförda ögon på boken.

"Wow, nu vill jag verkligen ha spådomskonst ifall det lärs ut så där", sade Amanda och lyfte en hand framför sig, som om hon vill sträcka sig fram och röra beskrivningarna i boken.

"Det är verkligen imponerande", instämde Hermione motvilligt.

"Men du avskyr fortfarande ämnet", tillade Ron i en retsam ton och Hermione nickade.

"Lägg er på rygg på golvet", sa Firenze med sin lugna röst, "och iaktta himlavalvet. Där står våra släktens öde skrivet, för dem som kan se."

Harry sträckte ut sig på rygg och stirrade upp mot taket. En tindrande röd stjärna blinkade åt honom där uppifrån.

"Jag skulle tro att det är Mars", sade Lavender och höjde ett ögonbryn.

"Du vet att jag inte bryr mig om sånt", stönade Harry och skakade på huvudet.

"Jag vet att ni har lärt er namnen på planeterna och deras månar i astronomin", sa Firenze, "och att ni har kartlagt stjärnornas gång över himlen. Kentaurerna har utrett hemligheterna med stjärnornas rörelser genom århundraden. Våra upptäckter lär oss att framtiden kan skymtas i himlen ovanför oss ..."

"Vi fick lära oss astrologi av professor Trelawney!" sa Parvati upphetsat och lyfte upp handen framför sig så att den stack upp i vädret medan hon låg på rygg. "Mars förorsakar olycksfall och brännskador och såna saker, och när den står i vinkel mot Saturnus, som nu ...", hon ritade en rät vinkel i luften ovanför sig, "... betyder det att folk måste vara extra försiktiga när de hanterar heta saker ..."

"Firenze kommer inte gilla det", mumlade Charlie och dolde ett leende bakom en hand.

"Det där är människostrunt", sa Firenze lugnt.

Parvati och Lavender sjönk ihop där de satt, deras imponerade och hänförda blickar ersattes snabbt med besvikelse över hur Firenze i princip slängde bort allt de lärt sig under de senaste åren.

Parvatis hand föll lealöst till hennes sida.

"Obetydliga skador, futtiga små mänskliga olyckor", sa Firenze medan hans hovar dunkade över det mossiga golvet. "De är inte av större betydelse för det stora världsalltet än myrornas kilande och de påverkas inte av planeternas rörelser."

"Professor Trelawney ...", började Parvati med sårad och harmsen röst.

"... är en människa", sa Firenze enkelt. "Och bär därför skygglappar och hämmas av ert släktes begränsningar." Harry vred försiktigt på huvudet och tittade på Parvati. Hon såg väldigt stött ut och det gjorde också flera av de som satt omkring henne.

Trelawney snörpte på munnen. "Vi har alla våra olika områdena. Firenze och hans likar föredrar att spendera sin tid på att ge vaga förklaringar som tar flera år att visa sig och ger sig själva chansen att anpassa sina spådomar med tiden."

"Jag visste inte att personer som kunde skåda framtiden bråkade med varandra", mumlade Leanne och höjde ett förvånat ögonbryn.

"Det förutsätter att Trelawney kan skåda framtiden", muttrade Narcissa och himlade med ögonen.

"Jag vet inte om Sibylla Trelawney har seendets gåva, det kanske hon har", fortsatte Firenze, och Harry hörde återigen svischandet från hans svans när han trampade fram och tillbaka framför dem. "Men hon slösar för det mesta bort sin tid på det självsmickrande nonsens som människor kallar spådomar. Jag däremot är här för att förklara kentaurernas visdom, som är opersonlig och opartisk. Vi iakttar himlavalvet för att finna de stora förebud om ondska eller förändring som ibland visar sig där. Det kan ta oss tio år att bli säkra på vad det är vi ser."

"Borde de då inte berätta för folk vad de ser?" frågade Anthony och rynkade på pannan.

"De skulle kunna göra det, men majoriteten skulle inte ta dem seriöst. Människor har en tendens att tro att de är bättre än varelser som kentaurer för att de enbart är halvmänskliga och därmed korkade", förklarade Remus och log bistert.

"Men det är inte rätt" protesterade Hermione förskräckt.

"Det är hur det", svarade Remus med en axelryckning och Fleur nickade instämmande.

Firenze pekade på den röda stjärnan rakt ovanför Harry. "Under det sista decenniet har tecknen visat att trollkarlssläktet för närvarande genomlever en kort period av lugn mellan två krig. Mars, som är stridens planet, lyser klart ovanför oss och antyder att striden snart måste bryta ut igen. Hur snart, det kan kentaurer försöka gissa genom att bränna vissa örter och blad, genom observation av röken och flammorna ..."

"Det är sant, han har rätt i det", mumlade Sirius och betraktade boken tankfullt.

"Du vill ha en konversation med dem", viskade Remus och Sirius nickade eftertänksamt.

"Det kan inte skada och kan vara insiktsfullt. Det är bara en tidsfråga innan kriget bryter ut ordentligt."

Det var den ovanligaste lektion Harry någonsin hade varit med om. De brände mycket riktigt malört och malvsöta där på klassrumsgolvet, och Firenze sa åt dem att titta efter vissa former och symboler i de fräna rökångorna, men han verkade fullkomligt likgiltig för att inte en enda av dem kunde se några av de tecken han beskrev. Han talade om för dem att människor nästan aldrig klarade av det, att det tog åratal för kentaurer att bli skickliga och avslutade med att det i vilket fall var dumt att sätta för stor tro till sådana saker, eftersom till och med kentaurerna tydde dem fel ibland. Han var olik alla människolärare Harry någonsin hade haft. Hans främsta intresse verkade inte vara att lära dem vad han visste, utan snarare att inskärpa hos dem att ingenting, inte ens kentaurernas kunskap, var absolut sant.

"Det verkar rimligt", sade Narcissa i en långsam ton. "Lär åtminstone eleverna att tänka själva."

"Han uttalar sig inte särskilt exakt om nånting, eller hur?" sa Ron lågt när de släckte sin eld med malvsöta. "Jag skulle faktiskt inte ha nåt emot lite fler detaljer om det här kriget som snart ska komma, eller vad säger du?"

"Ja, men krig är inte bestämt, det kan gå åt vilket håll som helst", sade Bill och skakade på huvudet. "Allting kan förändras med en handling."

Klockan började ringa utanför klassrumsdörren och alla hoppade till. Harry hade totalt glömt bort att de fortfarande befann sig inuti slottet och var övertygad om att han i själva verket var i Skogen. Eleverna tågade ut med smått förbryllade ansiktsuttryck. Harry och Ron skulle just följa efter dem när Firenze ropade: "Harry Potter, kan jag få prata med dig, är du snäll."

"Och där är ryktena igång igen", sade Lee och blinkade med ena ögat.

"Jag förstår inte varför folk är så intresserade av vad jag gör eller vem jag pratar med", stönade Harry och drog en hand genom håret så det stack ut åt alla håll.

"Du är medveten om att det kommer bli mycket värre nu?" frågade Ginny och Harrys huvud rycktes ner för att se på henne med en förskräckt blick.

"Vad menar du? Varför kommer de bli värre?"

Ginny fnös och skakade på huvudet. "Du är hopplös. Därför alla vet vad du gjort under din skoltid och de kommer nu vilja se vad du hittar på här next. Och se inte så roade ut Ron, Hermione. Ni kommer vara lika drabbade."

"De här böckerna var ett misstag", muttrade Ron och korsade armarna framför bröstet.

Harry vände sig om. Kentauren kom lite närmare. Ron tvekade. "Du kan stanna", sa Firenze åt honom. "Men var snäll och stäng dörren." Ron lydde snabbt. "Harry Potter, du är vän till Hagrid, eller hur?" sa kentauren.

"Jag undrar varför han frågar det", sade mr Weasley i en förvånad ton.

"Jag har ingen aning", svarade Harry. "Det där är bara min andra konversation med honom."

"Ja", sa Harry.

"Ge honom då en varning från mig. Hans försök fungerar inte. Det vore bäst för honom att ge upp det."

"Hans försök?" frågade mr Weasley med ett höjt ögonbryn.

"Kan det vara vad som skadar honom?" frågade Tonks och granskade Hagrid kritiskt.

"Men varför skulle Firenze bry sig om det så mycket", mumlade Charlie och rynkade på pannan.

"Hans försök fungerar inte?" upprepade Harry oförstående.

"Och det vore bäst för honom att ge upp det", sa Firenze och nickade. "Jag skulle själv varna Hagrid, men jag är bannlyst ... det vore oklokt av mig att gå för nära Skogen nu ... Hagrid har tillräckligt med problem ändå, utan en kentaurstrid."

"Vad håller Hagrid på med?" frågade Hermione frustrerat och såg ängsligt mellan boken och Hagrid.

"Hagrid? Uh, vad händer?" frågade Ron och stirrade rakt på Hagrid som viftade med handen.

"De e ingen fara, allt e under kontroll", brummade han och log mot dem.

Harry skakade på huvudet. "Det hjälpte ingenting. Det påminner mig bara om hur han agerade med Norberta", påpekade han och både Hermione och Ron nickade instämmande.

"Men ... vad är det Hagrid försöker göra?" frågade Harry nervöst.

Firenze tittade oberört på honom.

"Hagrid har nyligen gjort mig en stor tjänst", sa Firenze," och jag har länge respekterat honom för den omsorg han visar alla levande varelser. Jag tänker inte förråda hans hemlighet. Men man måste få honom att ta sitt förnuft till fånga. Försöket fungerar inte. Säg åt honom det, Harry Potter. Adjö med dig."

"Det kan åtminstone inte vara värre än skrabborna?" sade Seamus till slut efter att flera elever utbytt nervösa blickar.

"Utmana inte ödet", utbrast Dean med en skrämd blick och flera elever mumlade instämmande. "Det är Hagrid, vem vet vad han har kokat ihop."

Den glädje som Harry hade känt efter intervjun i Hört och Sett hade sedan länge dunstat bort. Medan en grå och mulen mars gled över i en stormig och regnig april verkade hans liv ha blivit en enda lång räcka av problem och bekymmer igen.

Umbridge hade fortsatt att vara med på alla lektioner i skötsel av magiska djur, så det hade varit mycket svårt att framföra Firenzes varning till Hagrid. Till sist hade Harry lyckats genom att en dag låtsas ha tappat sitt exemplar av Fantastiska vidunder och var man hittar dem och hastigt vända och springa tillbaka efter lektionen. När han hade upprepat Firenzes meddelande stirrade Hagrid på honom ett ögonblick med sina uppsvällda, blåslagna ögon, tydligen helt förbluffad. Sedan verkade han samla sig igen.

"Det måste vara värre än skrabborna", stönade Ron och drog en hand nerför ansiktet.

"Varför tror du det?" frågade Seamus i en nervös ton.

"För Hagrid är skadad", sade Ron och höjde ett ögonbryn. Seamus nickade och svalde nervöst.

"Firenze e en hygglig kille", sa han buttert, "men han vet inte va han snackar om i de här fallet. Försöket går fint framåt."

"Hagrid, vad är det du håller på med?" frågade Harry allvarligt. "För du måste vara försiktig, Umbridge har redan gett Trelawney sparken, och om du vill veta vad jag tror, så är hon på krigsstigen. Om du gör nånting som du inte borde göra, kommer du att bli ..."

"De finns saker som e viktigare än å behålla ett jobb", sa Hagrid, fast hans händer skakade när han sa det och en skål fylld med knarlspillning föll i golvet och gick sönder. "Oroa dej inte för mej, Harry, kila i väg nu bara, så e du en snäll pojke."

Flera elever delade oroliga blickar när de hörde det. Även om alla inte var förtjusta i Hagrid som lärare, eller ens gillade honom som lärare, visste de att halvjätten älskade Hogwarts och skulle hata att behöva lämna slottet. Det faktum att han verkade förbereda sig för att eventuellt lämna Hogwarts bådade inte gott.

Harry kändes som en mörk avgrund hade öppnat sig i magen. Hogwarts utan Hagrid? Det var otänkbart, han kunde inte ens föreställa sig det. Även om Hagrid hade lämnat en period i deras andra år hade de alltid haft hoppet och tron att han skulle komma tillbaka, men om Hagrid själv verkade förberedd på att ge sig av... han bet sig i läppen och sänkte blicken mot golvet.

Harry hade inget annat val än att gå därifrån och lämna åt Hagrid att torka upp spillningen från golvet, men han kände sig ytterst nedslagen när han travade tillbaka upp till slottet.

Under tiden närmade sig deras GET-prov allt mer, något som lärarna och Hermione envetet påminde dem om. Alla femteårseleverna led till en viss grad av stress, men Hannah Abbott var den första som fick en lugnande brygd av madam Pomfrey efter att ha brustit i gråt under örtläran och snyftat att hon var för dum för att ta någon examen och ville sluta skolan nu med detsamma.

"Du kommer klara det!" sade Susan uppmuntrande och placerade en hand på sin väns arm.

"Och vi kommer hjälpa dig plugga", tillade Justin och log brett.

"Du har inget att oroa dig över, det där händer varje år och med flera olika studenter", tillade Sprout och log vänligt mot Hannah som har rodnat vid beskrivningen av hur hon brutit ihop.

Om det inte hade varit för DA-lektionerna skulle han nog varit hemskt olycklig, trodde Harry. Han kände ibland att han levde för de timmar han tillbringade i Vid behov-rummet, då han arbetade hårt men samtidigt hade väldigt roligt. Han svällde av stolthet när han såg sig omkring på sina kamrater i DA och märkte hur långt de hade kommit. Ibland undrade Harry faktiskt hur Umbridge skulle reagera när alla DA-medlemmarna fick "Utomordentligt" i betyg på sina GET-prov i försvar mot svartkonster.

"Drömmer stort, ser jag", sade McLaggen och log nedlåtande.

"Jag har allt förtroende för att de kommer kunna klara av det", svarade Harry i en självsäker ton.

"Åh, kom igen, det finns inte en chans att det kommer hända", fnös McLaggen och skakade på huvudet.

Harry knöt händerna hårt och försökte tvinga ner ilskan som bubblade upp inom honom. "Jag antar att vi bara kan vänta och se, men de kommer att prestera bäst på proven. De har alla gjort enorma framsteg."

De hade äntligen börjat arbeta med Patronusbesvärjelser, som alla hade varit väldigt ivriga att få öva på. Men Harry påminde dem hela tiden om att det var en helt annan sak att frambesvärja en Patronus mitt i ett klart upplyst klassrum utan att vara utsatt för något hot, än att göra det när man mötte en Dementor eller något liknande.

"Åh, vi kommer se er försöka framkalla Patronusar?" sade Remus i en intresserad ton. "Jag vet att boken nämnde det tidigare men jag var inte säker på om vi faktiskt skulle få läsa om det mötet."

"Det kan vara intressant", instämde Flitwick i sin pipiga röst men han hade en rynka mellan sina ögonbryn. "Jag hoppas bara ingen blir besviken om de inte kan framkalla något dis - det är en komplicerad förtrollning."

"Det kan också bli komplicerat när de är i olika årskurser", tillade McGonagall med en lätt orolig glimt i ögonen.

"Å, var inte en sån glädjedödare", sa Cho glatt medan hon såg sin silverfärgade, svanformade Patronus susa genom Vid behov-rummet under deras sista lektion före påsk. "De är så vackra!"

"Jag har en svan", flämtade Cho och såg förundransvärt på boken. Samtidigt sträckte alla elever i salen på sig när de hörde det: de hade alla förväntat sig att beskrivningen av lektionen skulle vara tråkig och händelselös. Ingen av dem hade förväntat sig att någon av DA-medlemmarna skulle kunna frammana röken från en Patronus, ännu mindre en förkroppsligad Patronus. Att en sjätteårselev, och en elev som dessutom varit deprimerad de senaste månaderna, hade lyckats klara av det när flera vuxna trollkarlar inte kunde göra det var häpnadsväckande.

Eleverna var inte de enda vars uppmärksamhet hade fångats av boken, alla vuxna lyssnade noggrant och överraskade miner klädde deras ansikten. Ingen kunde förneka att det var imponerande att Cho hade klarat av det.

"Vad innebär det om ens Patronus är en svan?" frågade Marietta intresserad. "Jag har för mig att de har en betydelse."

Remus vände blicken bort från boken och mot den lockiga flickan. "Det var ett tag sen jag studerade innebörden av Patronus skepnader men jag har för mig att väldigt emotionella personer brukar ha svanar och att de är i kontakt med sina känslor och väldigt känsliga."

"Det beskriver Chang perfekt", fnös Pansy och flera elever skrattade hånande.

Remus ignorerade henne och betraktade Cho tankfullt medan han fortsatte berätta. "Sen representerar självklart svanen ens skönhet och nåd och det finns väldigt intressanta intellektuella diskussioner om ifall det innebär hur de agerar i allmänhet eller om det är en beskrivning av hur de duellerar. Det är en missuppfattning att de är för emotionella och är svaga i dueller men det är motsatsen som är sann. Genom att använda sina starka känslor för att backa upp sin magi så får trollformlerna, eller förbannelserna, extra kraft från känslorna. Detta kan självklart ge Cho en överraskande och oväntad fördel i hennes dueller."

Cho hade fortfarande förundran tindrande i ögonen och hennes leende växte sig bara starkare under Remus förklaring. "Tack, professorn, jag uppskattar att få veta innebörden", sade hon och gav honom ett varmt leende.

"De är inte till för att vara vackra, de är till för att skydda er", sa Harry tålmodigt. "Vad vi verkligen behöver är en boggart eller nånting liknande. Det var så jag lärde mig, jag fick lov att frambesvärja en Patronus medan boggarten låtsades vara en Dementor ..."

"Men det skulle vara riktigt otäckt!" sa Lavender som just sköt ut puffar av silverånga ur änden på sin stav. "Och jag kan ... fortfarande inte ... göra det!" tillade hon ilsket.

"Aww, jag hade hoppats att jag kunde klara det", klagade Lavender och sjönk besviket ihop.

"Det är första försöket, du kommer klara det. Fortsätt öva bara. Du hörde ju hur mina första försök gick. Vi behöver bara hitta rätt minne för dig", sade Harry och log uppmuntrande mot Lavender.

"Och det är fortfarande oerhört imponerande att du så snabbt kunde framkalla silverånga", tillade Kingsley och log mot flickan som han antog att de flesta bara såg som den stereotypiska blondinen.

Neville hade också problem. Han rynkade ihop ansiktet i koncentration, men det kom bara ut tunna silvriga rökslingor ur spetsen på hans trollstav.

"Jag trodde inte ens att jag skulle kunna göra det", flämtade Neville hänfört.

"Du måste ha mer självförtroende, du kan mer än du tror", sade Ginny bestämt och Neville log.

"Du måste tänka på nånting som gör dig glad", påminde Harry honom.

"Jag försöker", sa Neville olyckligt. Han ansträngde sig så hårt att hans runda ansiktet glänste av svett.

"Harry, jag tror att jag har lyckats!" tjöt Seamus, som Dean hade tagit med på hans allra första DA-möte. "Titta ... äsch ... den försvann ... men det var definitivt nånting hårigt, Harry!"

"Bra jobbat Seamus", sade Harry och log mot sin vän.

"Tack, jag undrar vad det var dock", sade Seamus och log stort.

Hermiones Patronus, en glänsande silverutter, hoppade och dansade runt henne. "Visst är den ganska söta, va?" sa hon och tittade ömt på den.

Hermione log gigantiskt. "Jag hoppades alltid att jag skulle klara av det men har inte vågat testa. Uttrar är väldigt söta djur, men jag är inte så säker på vad de symboliserar."

Remus log. "Jag vet inte mycket om uttrars symbolik bortsett från att de är associerade med vänskap, väldigt nyfikna av sig och lekfulla. De symboliserar liv och renlighet. Utöver det behöver det skulle jag säga att det innebär att man alltid letar efter något att göra eller tänka på i syfte att lära sig och utforska. Det negativa kring synen på den formen kan kopplas till att häxan eller trollkarlen bakom trollformeln lätt kan bli ensam och avundsjuk", förklarade han med en tankfull blick.

Hermione betraktade sin gamla lärare tankfullt. "Det låter rimligt", sade hon till slut, hennes leende en aning blekare än innan beskrivningen.

"Professorn, vad var det för Patronus du hade? Jag kan inte minnas om du sagt det", frågade Katie och vände sig intresserat mot Remus. "Och från vad jag minns från tredje boken framkallade du bara röken."

"Du kan lika gärna säga det, det är inte som om de inte vet om din lilla hemlighet", påpekade Sirius och gav sin vän en utmanande blick.

"Det är inte vad det kan avslöja som stör mig, det är vad den påminner om", muttrade Remus och stirrade på sin trollstav.

"Det har inget med det att göra och det vet du. Du har den för att de är familjeorienterade, för att du är lojal och försvarar de du älskar med allt du har. Du är ett klassiskt exempel av det med hur alla tror att du är den starka, tysta personen som döljer skämtaren inom dig."

"Um, professor Lupin, du behöver inte säga om du inte vill, det är inte vår ensak", avbröt Katie och såg nervöst mellan de två männen.

Remus suckade och vek undan blicken från Sirius. "Det är okej. Jag har alltid försökt undvika att ge min Patronus sin form sedan att jag behärskade den, eftersom jag inte är särskilt förtjust i formen… vilket är en varg."

"Din Patronus är en varg? Okej, det här måste vara ett skämt. Det kan inte vara en varg", protesterade Terry och såg misstroget på deras gamla lärare.

Sirius log och skakade på huvudet. "Det var ganska underhållande när den fick form för första gången. Vi kunde inte tro våra ögon, Werewolf McWerewolf, varulven med en vargpatronus."

"Det hela är väldigt ironiskt och medan jag objektivt kan se humorn i det är det personligen bara en påminnelse. Om jag kan undvika att framkalla den helt föredrar jag det", sade Remus och skakade på huvudet.

"Det är logiskt att det är en varg. Ni är båda coola", sade Dean fundersamt och Remus blinkade förvånat, en del av honom hade trott att avslöjandet av formen skulle bli sista droppen. Skulle vara det som påminde alla om hur omänsklig han var, hur han var farlig och någon att frukta. Men när han såg sig omkring i rummet förblev den lätta stämningen och eleverna pratade muntert med varandra, en del av dem gav honom ett leende när de mötte hans blick. Han svalde runt klumpen i halsen och knäppte händerna.

"Det är vad vi sagt hela tiden, din Patronus återspeglar bara dina bästa sidor", mumlade Sirius och log mjukt mot sin vän.

"Och om vi ska vara ärliga så är det sexigt", tillade Tonks och blinkade med ena ögat medan Remus snabbt började rodna och Sirius brast ut i ett skallande skratt.

Dörren till Vid behov-rummet öppnades, och stängdes. Harry vände sig om för att se vem som kommit in, men det tycktes inte finnas någon där. Det dröjde några ögonblick innan han märkte att folk som stod nära dörren hade blivit alldeles tysta. Sedan var det någon som ryckte i hans klädnad i knähöjd. Han tittade ner och såg till sin stora förvåning att husalfen Dobby kikade upp på honom under sina åtta yllehattar, som han som vanligt hade på sig.

"Dobby, vad gör Dobby där?" frågade Padma förvånat.

"Min gissning är att han hjälper Harry, men jag är inte säker på hur", svarade Terry med rynkad panna.

"Hej, Dobby!" sa han. "Vad håller du på med ... är nånting på tok?"

Alfens ögon var uppspärrade av skräck och han skakade i hela kroppen. DA -medlemmarna som stod närmast Harry hade tystnat. Alla i rummet betraktade Dobby. De få Patronusar som de hade lyckats frambesvärja bleknade bort i ett silverdis och lämnade rummet mycket mörkare än förut.

"Harry Potter, sir ...", pep alfen, darrande från huvud till fot, "Dobby har kommit för att varna er ... men husalferna har blivit tillsagda att inte berätta nånting ..."

"Han kommer skada sig själv igen", sade Hermione förskräckt.

"Stoppa honom!" utbrast Luna omdelbart och vände en sorgsen blick mot Harry som gav en kort nickning som svar.

Han sprang med huvudet före mot väggen. Harry, som hade en viss erfarenhet av Dobbys självbestraffningsvanor, gjorde en ansats att gripa tag i honom, men Dobby studsade bara tillbaka från stenväggen, skyddad av sina åtta hattar. Hermione och några andra flickor gav ifrån sig små skrik av rädsla och medlidande.

"Dina hattar gjorde någon nytta i alla fall", sade Ron och log retsamt.

"Åh, håll klaffen Ronald", stönade Hermione och gav honom en halvhjärtad blängande blick.

"Vad har hänt, Dobby?" frågade Harry och högg tag i alfens lilla arm för att hålla honom på avstånd från allt han kunde tänkas försöka skada sig med.

"Harry Potter ... hon ... hon ..." Dobby slog sig hårt på näsan med sin fria knytnäve. Harry grep tag i den också.

"Åh helvete, vad har hon gjort nu?" stönade Gabriel och blängde ilsket upp mot lärarbordet.

"Inget bra om Dobby är så nervös", påpekade Leanne med en nervös blick.

"Vem är 'hon', Dobby?" Men han trodde att han visste det, för det fanns väl bara en "hon" som kunde injaga en sådan fruktan i Dobby? Alfen tittade upp på honom, med lätt skelande blick, och formade munnen till ett ljudlöst ord. "Umbridge?" frågade Harry förfärad.

Dobby nickade och försökte sedan dunka huvudet i knäna på Harry. Harry höll honom ifrån sig på armlängds avstånd. "Vad är det med henne? Dobby ... hon har väl inte fått nys om det här ... om oss ... om DA ?" Han läste svaret i alfens bedrövade ansikte. Eftersom Harry höll fast hans händer försökte Dobby sparka sig själv och sjönk ner på knä. "Är hon på väg hit?" frågade Harry lågt.

"Hur kan hon vara det?" protesterade Hannah och hennes ögon var nästan komisk vidgade i hennes chock.

"Hon vet inte var vi tränar", instämde Terry med rynkad panna. "Så hur kan hon vara på väg?"

"Någon av er måste ha skvallrat", avbröt Moody i en otålig ton i ett försök att snabba på läsningen men istället höjdes bara tjattret och DA-medlemmarna protesterade högljutt och ifrågasatte vem som kunde ha gjort det.

"Min gissning är Smith", sade Ron och Zacharias som var mitt i en hetsig diskussion med Susan och Hannah vände sig ilsket om.

"Jag? Varför skulle det vara jag? För att jag var tveksam i början? Jag vet inte om du märkt det men jag gillar DA!" snäste han och korsade armarna.

Harry harklade sig högt och till sin förvåning fick han uppmärksamheten från DA-medlemmarna. "Jag tror inte att det är effektivt att peka finger och anklaga varandra - det skapar bara klyftor mellan oss. Vi vet inte vad som hänt", han svalde nervöst. "boken har säkert svaren."

Dobby gav ifrån sig ett ylande."Ja, Harry Potter, ja!"

"Ta er därifrån!" sade Bill och hans röst var stadig och avslöjade inte nervositeten inom honom.

"Är det inte smartare att stanna kvar, kan Umbridge komma in där?" frågade Narcissa och såg fundersamt på boken.

Bill skakade på huvudet. "Den som skvallrade har med största sannolikhet informerat om vad för knep Umbridge ska använda för att komma in."

Alicia skakade på huvudet "Harry har aldrig berättat vad han använder för att öppna rummet, inte innan de här böckerna åtminstone, vi har kommit dit och dörren har varit där och den låses efter en kort period för att vi inte ska störas av utomstående."

"Så om ni kan hålla den låst är ni säkra?" sade mrs Weasley och gav sina barn en orolig blick.

"Diskutabelt, de behöver komma ut förr eller senare, om de inte syns till på lektionerna kan Umbridge lista ut vilka som är där, såvida den som skvallrat inte redan sagt det", brummade Moody och betraktade alla DA-medlemmar misstänksamt. "Om hon inte försöker spränga sig in i rummet det vill säga."

Harry rätade upp sig och såg sig omkring på de orörliga, förskräckta eleverna som stirrade på den vilt fäktande alfen.

"VAD VÄNTAR NI PÅ ?" vrålade Harry. "SPRING!"

Alla rusade genast mot utgången, bildade en klunga vid dörren och störtade sedan ut genom den. Harry kunde höra dem rusa genom korridorerna och hoppades att de var kloka nog att inte försöka ta sig ända fram till sina sovsalar. Klockan var inte mer än tio minuter i nio, om de bara tog sin tillflykt till biblioteket eller ugglesalen, som båda låg närmare ...

"Det här är inte bra", muttrade mrs Weasley som fortfarande betraktade sina barn med en orolig blick.

"Det kommer lösa sig, de har tagit sig ut ur värre knipor", påpekade mr Weasley i en tröstande ton och lade armen om henne.

"Harry, kom nu!" skrek Hermione mitt i gruppen av elever som nu kämpade för att komma ut.

Han lyfte upp Dobby, som fortfarande försökte skada sig själv allvarligt, och sprang med alfen i famnen fram till änden på kön.

"Dobby, det här är en order ... Kila tillbaka ner i köket till de andra alferna, och ifall hon frågar dig om du har varnat mig, så ljug och säg nej!" sa Harry. "Och jag förbjuder dig att göra dig själv illa!" tillade han och släppte ner alfen samtidigt som han sist av alla tog sig över tröskeln och smällde igen dörren.

"Tack, Harry", sade Hermione i en lättad ton.

Harry ryckte på axlarna. "Jag gillar inte när han skadar sig själv. Om jag kan stoppa det tänker jag försöka."

"Och det faktum att han följer den ordern visar på ert band", tillade Charlus med ett leende. "Han verkar vara en väldigt härlig alf."

"Tack, Harry Potter!" pep Dobby och rusade i väg.

Harry såg sig om till höger och vänster; alla de andra rörde sig så snabbt att han bara uppfattade en skymt av flygande fötter i vardera änden av korridoren innan de försvann. Han började springa åt höger, det fanns en killtoalett längre bort, han kunde låtsas att han hade varit där inne hela tiden om han bara hann fram till den ...

"Du borde gå, det är inget fel med att vara ute vid den tiden", påpekade Kingsley med en svagt orolig blick.

Harry ryckte på axlarna. "Jag ville bara bort därifrån och jag kan alltid säga att jag var väldigt nödig om någon skulle se mig."

"Fräscht", muttrade Lavender och rynkade på pannan.

"AAAJJ !"

"Helvete!" svor Charlie och mrs Weasley var själv så orolig att hon ens brydde sig om att rätta hans språk.

Någonting hakade sig fast runt vristerna på honom och han föll pladask och sladdade två meter på magen innan han bromsade in. Någon bakom honom skrattade. Han rullade över på rygg och såg Malfoy stå gömd i en nisch under en ful drakformad vas.

"Krokbensförhäxning, Potter!" sa han. "Hallå, professorn ... PROFESSORN ! Jag har fått tag i en av dem!"

"Klart att det är Malfoy", stönade Harry.

"Var vi tvungna att fjäska för Umbridge och arbeta för henne?" frågade Zabini samtidigt.

Draco grimaserade. "Jag vet, hon är irriterande men just då verkade det som en bra idé… jag fick åtminstone fälla Potter till marken."

"Du kunde ha gjort det utan att sälja oss till henne", väste Pansy och blängde på Draco.

Umbridge kom flängande runt hörnet längst bort, andfådd men med ett förtjust leende. "Det är han!" jublade hon när hon såg Harry på golvet. "Utmärkt, Draco, utmärkt, å, så bra ... femtio poäng till Slytherin! Jag tar med honom härifrån ... res dig upp, Potter!"

"Femtio poäng för det?" protesterade Dennis misstroget.

"Slytherin kommer vinna pokalen mellan henne och Snape", sade Amanda och grimaserade och Katrina nickade instämmande med ett mumlande om att det suger.

Harry kom på fötter medan han blängde ilsket på dem. Han hade aldrig sett Umbridge se så lycklig ut. Hon fattade hans arm i ett skruvstädsliknande grepp och vände sig med ett brett leende mot Malfoy.

"Kila vidare och se om du kan fånga in några fler av dem, Draco", sa hon. "Säg åt de andra att titta i biblioteket, slå ner på alla som verkar andfådda, kolla toaletterna, Parkinson kan ta flickornas ... i väg med dig nu ... Och du", tillade hon med sin mjukaste, mest hotfulla röst när Malfoy gav sig av, "du kan följa med mig till rektorns kontor, Potter."

"Du ger elever tillåtelse att attackera andra elever!" utbrast McGonagall förskräckt och blängde på Umbridge.

"Elever som bryter mot reglerna", sade Umbridge och blängde ilsket tillbaka med en nedlåtande blick.

"Och det är emot reglerna att attackera andra elever!" snäste McGonagall och knöt händerna. "Vi anpassar inte reglerna efter individerna."

De var framme vid den fula stenfiguren på bara några minuter. Harry undrade hur många av de andra som hade åkt fast. Han tänkte på Ron – mrs Weasley skulle mörda honom – och på hur Hermione skulle känna sig om hon blev relegerad innan hon kunde ta sin Grund-Examen i Trollkonst. Det hade varit Seamus allra första möte ... och Neville hade börjat bli så skicklig ...

"Ouch, den timingen suger", sade Seamus och hela hans ansikte drogs ihop i en grimas.

"Jag hoppas att jag kan utvecklas mer", mumlade Neville samtidigt. "DA har verkligen hjälpt mig så mycket."

"Snurrande surrbi", sjöng Umbridge.

Stenmonstret hoppade åt sidan, väggen bakom delades mitt itu och det steg upp på den roterande stentrappan. De kom fram till den blanka ekdörren med dörrklapp i form av en grip, men Umbridge brydde sig inte om att använda den, hon klev rakt in, fortfarande med ett fast grepp om Harry.

Rummet var fyllt av folk. Dumbledore satt bakom sitt skrivbord med ett fridfullt ansiktsuttryck och de långa smala fingertopparna mot varandra. Professor McGonagall stod stelt bredvid honom och såg ytterst spänd ut. Cornelius Fudge, Trolldomsministern, stod och gungade fram och tillbaka på tåspetsarna intill brasan, till synes oerhört förtjust över situationen. Kingsley Shacklebolt och en trollkarl med stripigt hår och hårt utseende som Harry inte kände igen hade placerat sig på vardera sidan om dörren, precis som vakter, och Percy Weasleys fräkniga, glasögonprydda skepnad stod i nervös väntan intill väggen, med en fjäderpenna och en tjock pergamentrulle i handen, tydligen beredd att göra anteckningar.

"Fudge?" utbrast de flesta elever misstroget och såg nervöst på boken.

"Percy?" krävde Weasleybarnen samtidigt.

Percy svalde nervöst. "Um, jag har en teori om vad som pågår och ni kommer inte gilla det", sade han i en svag ton och sänkte blicken mot golvet.

Porträtten av de gamla rektorerna låtsades inte sova den här kvällen. Allesammans var allvarliga och betraktade uppmärksamt vad som försiggick nedanför dem. När Harry dök upp fladdrade några av dem in genom angränsande ramar och viskade ivrigt i grannens öra.

Harry slet sig fri ur Umbridges grepp när dörren svängde igen bakom dem. Cornelius Fudge blängde på honom med en min av elak tillfredsställelse.

"Är han verkligen så paranoid att han täcker upp allt och sen skyller det på en tonåring? En tonåring som bara försöker försvara sig själv och hjälpa andra att göra det? Hur i hela världens namn fick han jobbet från första början?" frågade Charlus och såg sig omkring misstroget.

"Jag kan inte vänta tills han får sparken och folk får veta vad han har täckt upp", muttrade Sirius och blängde på boken.

"Jaha", sa han. "Ser man på, ser man på ..."

Harry svarade med den mest mördande blick han kunde åstadkomma. Hjärtat bultade vilt i bröstet, men hans hjärna var märkligt kylig och klar.

"Han var på väg tillbaka till Gryffindortornet", sa Umbridge. Det fanns en skamlös upphetsning i hennes röst, samma hjärtlösa skadeglädje som Harry hade hört när hon såg professor Trelawney upplöst av förtvivlan i entréhallen. "Pojken Malfoy fick fast honom."

"Med tanke på att det började närma sig utegångsförbud är det inte konstigt att han var på väg till tornet", påpekade madam Hooch torrt. "Det är vad vi vill att eleverna ska göra trots allt."

"Jaså, det fick han?" sa Fudge uppskattande. "Det måste jag tala om för Lucius. Nå, Potter ... du vet väl varför du är här?"

Harry tänkte svara med ett trotsigt "ja", han hade just öppnat munnen och börjat forma ordet när han fick syn på Dumbledores ansikte. Dumbledore tittade inte direkt på Harry – han hade ögonen fästa på en punkt alldeles ovanför hans axel –men när Harry stirrade på honom skakade han på huvudet någon millimeter åt varje sida.

Harry ändrade riktning mitt i ordet. "J... nej."

"Tack och lov för Dumbledore", suckade Fred och slappnade av en aning.

"Erkänn aldrig något frivilligt", instämde George med en allvarlig blick.

"Jag ska hålla det i minnet om jag någonsin gör något som bryter mot regler eller lagar", muttrade Harry.

"Bra, för du kommer behöva det inom några veckor av det där igen", svarade George och Fred nickade instämmande. Harry betraktade dem förvirrat innan han ryckte på axlarna.

"Vad sa du?" frågade Fudge.

"Nej", sa Harry bestämt.

"Du vet inte varför du är här?"

"Nej, det gör jag inte."

Fudge tittade misstroget från Harry till professor Umbridge. Harry utnyttjade hans tillfälliga ouppmärksamhet för att smyga sig till ännu en snabb blick på Dumbledore, som gav mattan en pytteliten nickning och skymten av en blinkning.

"Jag älskar att ni lyckas ha en kort, omärkt konversation", sade Tonks och skakade på huvudet med ett brett leende.

"Dumbledore kan vara lurig", svarade Harry och tänkte tillbaka på sina interaktioner med rektorn.

"Du har alltså inte en aning om", sa Fudge med en röst som dröp av ironi, "varför professor Umbridge har tagit med dig hit upp? Du är inte medveten om att du har brutit mot några skolregler?"

"Skolregler?" sa Harry. "Nej."

"Kanske några, men inga farliga", sade Remus med ett litet leende.

"De flesta bryter mot en eller ett par stycken skolregler i veckan omedvetet, det är sånt som händer", instämde madam Hooch och tillät sig ett litet leende.

"Eller några ministerieförordningar?" tillade Fudge ilsket.

"Inte vad jag vet", sa Harry förbindligt. Hjärtat bultade fortfarande mycket hårt i bröstet på honom. Det var nästan värt att ljuga på det här viset för att få se Fudges blodtryck stiga, men han förstod inte hur i all världen han skulle slippa undan med det. Om någon hade tipsat Umbridge om DA , då kunde han, som var ledaren för det hela, lika gärna börja packa sin koffert med detsamma.

"Han kanske tuppar av om du höjer blodtrycket tillräckligt mycket", muttrade Moody i vad som nästan kunde beskrivas som en hoppfull ton.

"Så det är alltså en nyhet för dig", sa Fudge, vars röst nu var tjock av ilska, "att man har upptäckt en olaglig elevorganisation här på skolan?"

"Ja, det är det", sa Harry med en föga övertygande min av oskyldig förvåning.

"Herr minister, jag tror att vi kan göra bättre framsteg om jag hämtar vår rapportör", sa Umbridge silkeslent från platsen bredvid honom.

"Bra, då får vi veta vem som skvallrade", muttrade Ron och såg sig misstänksamt omkring.

"Ja, ja, gör det", sa Fudge och nickade. Han kastade en skadeglad blick på Dumbledore när Umbridge lämnade rummet. "Det finns ingenting som går upp mot ett bra vittne, eller hur, Dumbledore?"

"Nej, ingenting alls, Cornelius", sa Dumbledore allvarsamt och böjde på huvudet.

"Verkligen, tänker han slänga in en pik nu om rättegången i somras", muttrade Dorea och knöt ilsket händerna.

Det blev en väntan på flera minuter, då ingen såg på någon annan, och sedan hörde Harry dörren öppnas bakom sig. Umbridge gick förbi honom in i rummet med ett fast grepp om axeln på Chos lockiga väninna Marietta, som höll ansiktet dolt i händerna.

"DU!" utbrottet från alla i DA ekade genom salen medan de ilsket stirrade på Marietta som satt frusen när hon plötsligt hade allas uppmärksamhet.

"Jag visste det, du förrådde oss!" snäste Ron och stirrade ilsket på henne.

"Du visste det inte, du trodde det var Zacharias", fnös Ginny och himlade med ögonen åt sin bror.

"N-nej, jag skulle inte", protesterade Marietta och såg skrämt på alla de ilskna ansikten.a

"Vi borde ha förstått att det skulle hända. Du ville aldrig vara med", sade Ernie och skakade på huvudet.

"Jag gillar DA! Jag var tveksam i början men jag skulle inte… det är ett missförstånd!" protesterade Marietta och såg sig hjälplöst omkring. Padma harklade sig nervöst innan hon fortsatte att läsa.

"Ta det lugnt, lilla vän, var inte rädd", sa professor Umbridge mjukt och klappade henne på ryggen, "allt är bra nu. Du har gjort det rätta. Ministern är mycket nöjd med dig. Han kommer att tala om för din mamma vilken duktig flicka du har varit. Mariettas mamma, herr minister", tillade hon och tittade upp på Fudge, "är madam Edgecombe från Avdelningen för magisk transport, Flampulvernätsbyrån. Hon har hjälpt oss att övervaka brasorna på Hogwarts, ni vet."

"Som mamma som dotter", muttrade Justin.

"Åh, håll klaffen, ni har ingen aning om vad som hände!" snäste Cho och blängde på honom medan hon grep tag i sin väns hand.

"Hon förrådde oss!" protesterade Ron högljutt.

"Och Umbridge hotade antagligen hennes mammas jobb!" fräste Cho tillbaka. "Hon skulle aldrig förråda oss!"

"Förträffligt, alldeles förträffligt!" sa Fudge hjärtligt. "Sådan moder, sådan dotter, va? Se så, titta upp nu, lilla vän, var inte blyg, låt oss höra vad du har att ... vid alla galopperande gastar!"

"Vad hände?" frågade Neville och såg förvirrat på boken.

När Marietta lyfte på huvudet hoppade Fudge alldeles chockad bakåt och hamnade nästan i brasan. Han svor och stampade på mantelfållen som hade börjat ryka. Marietta gav till ett jämmerskri och drog upp kragen på klädnaden ända till ögonen, men inte förrän alla hunnit se att hennes ansikte var fruktansvärt vanställt av en rad tättsittande blåröda varbölder som spritt sig över näsan och kinderna och bildade ordet skvallerbytta.

"DET ÄR VAD DOKUMENTET GJORDE?" utbrast Lavender förskräckt och hennes händer flög upp för att känna på hennes ansikte, som om hon förväntade sig att även hennes ansikte skulle vara fyllt med bölder.

"Jag kan erkänna att det kanske var fel av mig att inte varna er om konsekvensen", sade Hermione i en svag ton.

"Mitt ansikte är förstört!" utbrast Marietta och såg på boken med tårar i ögonen.

"Madam Pomfrey kan säkert hjälpa", sade Cho genast och kramade om sin vän. "Oroa dig inte, det kommer inte hända, okej!"

"Bry dig inte om blemmorna nu, lilla vän", sa Umbridge otåligt, "ta bara bort klädnaden från munnen och berätta för ministern ..."

Men Marietta gav upp ännu ett kvävt klagoskri och skakade vilt på huvudet.

"Jag skulle inte heller vilja säga något om han reagerade så", sade Parvati och rös vid tanken på att ha såna utslag i ansiktet.

"Å, som du vill, din dumma flicka, då ska jag berätta för honom", fräste Umbridge. Hon kopplade på sitt sötsliskiga leende igen. "Jo, herr minister, Marietta kom till mitt kontor strax efter middagen i kväll och sa att hon hade nånting hon ville berätta för mig. Hon sa att om jag gick till ett hemligt rum på sjunde våningen, som ibland kallas Vid behov-rummet, skulle jag hitta nånting som kunde vara av intresse för mig. Jag frågade ut henne mer och hon erkände att det skulle bli nåt slags möte där. Tyvärr trädde den här förhäxningen", hon gjorde en otålig gest mot Mariettas dolda ansikte, "i kraft just då, och när flickan fick syn på sitt ansikte i min spegel blev hon för upprörd för att kunna tala om nåt mer för mig."

"Jag kan inte klandra henne, det låter hemskt", sade Lavender och grimaserade.

"Men det bevisar bara att hon skvallrade frivilligt", sade Ernie och blängde på Marietta som fortfarande hade ögonen fyllda med tårar.

"Eller att Umbridge vänder på orden så det passar henne. Så vitt vi vet kan hon ha kallat dit Marietta", snäste Cho och blängde tillbaka igen. "Jag känner henne. Hon skulle inte göra det här frivilligt."

"Ja, det var verkligen modigt av dig, min kära flicka, att komma och berätta för professor Umbridge", sa Fudge och fäste en, som han tydligen inbillade sig, vänlig och faderlig blick på Marietta. "Du gjorde alldeles rätt. Vill du nu tala om för mig vad som hände på det där mötet? Vad var syftet med det? Vilka var där?"

Men Marietta vägrade att tala och skakade bara på huvudet igen med stora, skräckslagna ögon.

"Har vi inte en motförtrollning mot det här?" frågade Fudge otåligt och gestikulerade mot Mariettas ansikte. "Så att hon kan tala ogenerat?"

"Jag tror hon är mer rädd för att det ska bli värre", sade Narcissa och betraktade boken med en blandning av avsmak och förståelse. "Finns det ens en motförbannelse?"

"Ingen som jag skapat, men det bör gå över efter ett tag", svarade Hermione försiktigt och betraktade boken tankfullt. "Jag har aldrig testat den på en person förut."

"Miss Granger, det är högst oansvarigt!" protesterade McGonagall och såg besviket på sin elev.

"Jag gjorde alla tester jag kunde innan jag förhäxade pergamentet", sade Hermione med rodnande kinder.

"Utan att testa det på en person innan du utsatte över ett tjugotal elever, utan någon varning om konsekvenserna, för det", tillrättavisade McGonagall strängt och Hermiones rodnad blev djupare.

"Jag har inte lyckats finna nån än", medgav Umbridge motvilligt och Harry kände en våg av stolthet över Hermiones förhäxningsförmåga. "Men det spelar ingen roll om hon inte vill säga nåt, jag kan fortsätta redogörelsen ändå. Ni kommer säkert ihåg, herr minister, att jag sände er en rapport i oktober förra året om att Potter hade träffat en grupp skolkamrater på Svinhuvudet inne i Hogsmeade ..."

"Och vad har ni för bevis för det?" insköt professor McGonagall.

"Och varför behöver trolldomsministern veta att en grupp skolkamrater möts upp under ett Hogsmeadesbesök?" frågade Charlus och rynkade kraftigt på pannan.

"Jag vill gärna också ha svar på den frågan. Som förälder känner jag mig inte bekväm med att mina barns fritidsaktiviteter rapporters till ministeriet, och ännu mindre så högt upp", sade mr Weasley och såg på boken med en orolig blick.

"Speciellt när de inte gör något olagligt utan något helt normalt. Det påminner om ett väldigt diktatoriskt samhälle", tillade Remus i en bister ton.

Umbridge snörpte på munnen och blängde ner på dem med en ilsken blick. De visste inte vad de pratade om. Potters agerande var en fara för deras institution och det fanns inget med att följa hans steg och ha en koll på vad han höll på med. Umbridge tillät sig ett litet leende, valet att följa Potters aktivitet hade lönat sig och hon hade nu belägg för att få honom relegerad… hennes leende bleknade en aning när hon kom ihåg att Dumbledore hade sparkat henne och satt en käpp i hjulet på hennes planer.

"Jag har vittnesmål från Willy 'Motsols' Widdershins, som råkade vara på puben vid det tillfället, Minerva. Han var visserligen insvept i en massa bandage, men hans hörsel var det inget som helst fel på", sa Umbridge belåtet. "Han hörde vartenda ord Potter sa och skyndade sig raka vägen till skolan för att rapportera till mig ..."

"Det förklarar hur hon visste om det i alla fall", sade mr Weasley och svepte hand över huvudet genom sitt tunna hår.

"Snacka om otur, två spioner på ett ställe för motsatta sidor", stönade Harry och såg misstroget på boken.

"Det är bara en tidsfråga innan Voldemort avslöjar att han också hade en person där", sade Lee i en skämtsam ton.

"Snälla säg inte det, för jag börjar tro att det kommer hända", mumlade mrs Weasley och såg skrämt på boken.

"Jaså, det var därför han inte blev åtalad för att ha installerat alla de där baklängesspolande toaletterna!" Professor McGonagall höjde på ögonbrynen. "Vilken intressant inblick i vårt rättssystem!"

"Så det är varför han inte blev åtalad", fräste mr Weasley och blängde mellan boken och Umbridge.

"Vi kan alltid titta närmare på det hela", sade Tonks med ett skarpt leende.

"Skriande rättsröta!" röt porträttet av den korpulente, rödnäste trollkarlen på väggen bakom Dumbledores skrivbord. "Ministeriet bedrev ingen kohandel med småbrottslingar på min tid, nej, det gjorde man sannerligen inte!"

"Hur kan vi lita på vårt rättssystem när de själva bryter mot reglerna?" frågade Sinistra och skakade på huvudet. "Ministeriet har verkligen gått neråt de sista tio åren."

"Det är oroväckande att höra om sådan korruption", instämde Babbling med en grimas.

"Tack, Fortescue, det räcker nu", sa Dumbledore lugnt.

"Syftet med Potters möte med de här eleverna", fortsatte professor Umbridge, "var att övertala dem att gå med i ett olagligt sällskap, vars mål var att lära sig de förtrollningar och förbannelser som ministeriet har funnit olämpliga för barn i skolåldern ..."

"De var alltid lämpliga och förtrollningar och förbannelser som dyker upp på deras GET-examen", protesterade Remus.

"Om man bortser från Patronusförtrollningen det vill säga", tillade Sirius med ett brett leende.

Harry ryckte på axlarna. "Jag fokuserade på sånt som verkade nödvändigt och användbart, inte vad som skulle komma på proven. Även om jag är säker på att Hermione tipsat om en del sånt."

Hermione nickade. "Jag sammanställde en lista men jag måste erkänna att en del av Harrys övningar har varit mer hjälpsamma än bara öva på förtrollningar."

"Är det varför ni är täckta i färg idag?" frågade Fleur och betraktade de färgstänkta kläderna som medlemmarna i gruppen hade.

"Det var lärorikt och roligt", svarade Alicia med ett brett leende, fullt medveten om att hon inte besvarat fransyskans fråga ordentligt.

"Jag tror du kommer att upptäcka att du har fel där, Dolores", sa Dumbledore lågt medan han kisade på henne över de halvmåneformade glasögonen som balanserade halvvägs ner på hans krokiga näsa.

Harry stirrade på honom. Han kunde inte förstå hur Dumbledore skulle kunna bortförklara det här. Om Willy "Motsols" verkligen hade hört vartenda ord Harry sagt inne på Svinhuvudet fanns det helt enkelt inget sätt att slippa undan.

"Ge inte upp än!" sade Fred och lutade sig framåt.

"Håll dig bara nära sanningen men förneka motiven de kokat ihop", fortsatte George i en allvarlig ton.

"Åhå!" sa Fudge och studsade upp och ner på tårna igen. "Ja, låt oss höra den senaste rövarhistorien som ska rädda Potter ur knipan! Fortsätt då, Dumbledore, fortsätt bara ... Willy ljög förstås, eller hur? Eller var Harrys enäggstvilling inne på Svinhuvudet den dagen? Eller är det den gamla vanliga standardförklaringen, som handlar om en tillbakavridning av tiden, en död man som återvänt till livet och ett par osynliga Dementorer?"

Percy Weasley brast ut i ett hjärtligt skratt. "Å, mycket bra, herr minister, mycket bra!" Harry kunde ha sparkat honom. Sedan såg han till sin förvåning att Dumbledore också log vänligt.

"Snälla sparka mig", stönade Percy och begravde ansiktet i händerna.

"Gladeligen!" svarade Charlie och innan någon hann reagera drog han bak benet innan han drämde fram det och kolliderade med Percys smalben.

"Ouch", jämrade sig Percy och höll om sitt nu värkande ben.

"Charlie!"

Charlie tittade upp med ett oskyldigt leende. "Vad? Han bad om det, mamma. Och du säger alltid att vi ska hjälpa våra syskon när de ber om hjälp!"

Mr Weasley började hosta och höjde en hand framför munnen för att dölja sitt roade ansikte.

"Cornelius, jag förnekar inte, och det gör säkert inte Harry heller, att han var på Svinhuvudet den dagen och inte heller att han försökte rekrytera elever till en försvar mot svartkonster-grupp. Jag påpekar bara att Dolores har alldeles fel då hon låter påskina att en sån grupp var olaglig vid den tidpunkten. Som du kanske minns, trädde inte ministerieförordningen om förbud mot alla elevsammanslutningar i kraft förrän två dagar efter Harrys Hogsmeademöte, så han bröt inte alls mot några regler på Svinhuvudet."

Percy såg ut som om han hade fått ett slag av någonting mycket hårt i ansiktet. Fudge stannade upp mitt i en studs, med gapande mun.

"Ah, kryphål, man måste älska dem", sade Sirius och sträckte på sig med armarna upp i luften.

"Jag har en känsla att det kommer krävas lite mer än ett kryphål den här gången", sade Narcissa och gav sin kusin en skarp blick.

Umbridge hämtade sig först. "Allt det där är nog bra, Dumbledore", sa hon och log sött, "men det har nu gått nästan ett halvår sen Undervisningsförordning nummer tjugofyra kom till. Även om det första mötet inte var olagligt, måste definitivt alla de som har ägt rum sen dess vara det."

"Om vi ska vara väldigt noga så träffade vi inte regelbundet eftersom datumen och tiderna skiljde sig från varje gång och kom med olika långa intervall", påpekade Hermione i en svag ton.

"Jag tvivlar att Umbridge kommer acceptera det svaret", fnös Ron och skakade på huvudet.

"Det spelar ingen roll, ni är en klubb över tre medlemmar och det bryter mot reglerna!" fräste Umbridge och blängde på den mugglarfödda häxan som varit en nagel i ögat under hela terminen.

Harry bet sig i läppen för att dölja sitt leende innan han rynkade pannan och såg upp mot Umbridge. "Jag vet inte vad du pratar om nu, professorn?"

Umbridge rynkade på pannan, överraskad över valet att kalla henne professor, något pojken aldrig gjorde frivilligt. Och hon var inte den enda, runt om i salen såg folk förvirrat på Harry. Umbridge insåg att hon varit tyst och alla väntade på hennes svar och skakade av sig överraskning. "Din klubb."

Harry höjde ett ögonbryn och lyckades precis motstå frestelsen att le igen. "Verkligen? Vilken klubb pratar du om? Jag har ingen klubb."

"Den i boken, Potter, den du bedrivit hela året när ni träffats", svarade Umbridge mellan sammanpressade tänder. "Om ni inte är en klubb, vad gjorde ni tillsammans?"

"Tränade försvar mot svartkonster", svarade Harry i en tydlig ton och nickade i takt med sina egna ord. Han ignorerade flämtningarna från DA-medlemmarna och deras upprörda miner.

Umbridges ansikte brast ut i ett stort belåtet leende, äntligen hade Potter erkänt frivilligt och om hon spelade sina kort rätt nu skulle det inte vara länge förrän pojken var permanent relegerad från Hogwarts. "Verkligen, men du sa nyss att du inte visste vad jag pratade om."

Harry höjde det andra ögonbrynet och ignorerade hur Umbridge lät som om hon precis vunnit ett maratonlopp."Jag vet fortfarande inte vad du pratar om. Vi är ingen klubb."

Umbridge gnisslade tänderna av ren frustration, åh vad hon hatade pojken med allt hon hade. "Om ni inte är en klubb, vad är ni?" frågade hon irriterat.

"Vi är en slumpmässig grupp med personer som råkar träffas på samma ställe vid ungefär samma tidpunkt och alla tränar på ämnet försvar mot svartkonster", svarade Harry och försökte att inte brista ut i skratt.

"Med andra ord en klubb", snäste Umbridge och knöt händerna.

Harry gav upp och lät skrattet gå och satt böjd över sig själv, huvudet mellan knäna medan han flämtade efter andan. Efter nästan en minut lyckades han samla sig och höjde huvudet. "Vi har redan definierat att klubb är en grupp av tre eller fler personer som samlas regelbundet för ett slags möte. Att definiera oss som en klubb är att definiera elevhem som en klubb, alla i biblioteket som en klubb. Det är inte vårt fel att vi är på samma plats vid samma tidpunkt och alla råkar göra samma sak."

"Ni skrev på ett papper! Ni har själva erkänt det!" Umbridge hade ställt sig upp och skrek nästan orden åt Harry medan alla andra i salen brast ut i skratt

"Jag tror att boken besvarade det med, de planerade att starta en klubb, innan det blev otillåtet. Som mr Potter sa så är det inte deras fel att de träffas och det är så lätt att glömma förstöra papper. Jag kan inte heller undgå att märka att beskrivningarna i boken om dessa träningsögonblick alltid inkluderat att eleverna samarbetar i par av två. Vilket inte bryter mot några regler då det inte passar in i definitionen av en grupp", påpekade Dumbledore och log strålande mot Umbridge som nu var högröd i ansiktet. "Det känns så bra att vi har rett ut det här missförståndet till slut."

"Tja", sa Dumbledore och iakttog henne med artigt intresse över toppen på sina hopflätade fingrar, "det skulle de säkert vara, om de hade fortsatt efter det att förordningen trädde i kraft. Har ni bevis för att några såna möten har hållits?"

"Om Marietta håller sig sin trut stängd, så nej", muttrade Ron och korsade armarna framför bröstet.

"Jag är ledsen!" protesterade Marietta och skakade frustrerat på huvudet.

Medan Dumbledore talade hörde Harry ett rassel bakom sig och tyckte det lät som om Kingsley viskade någonting. Han kunde också ha svurit på att han kände någonting snudda vid sin sida, någonting mjukt som ett vinddrag eller fågelvingar, men när han tittade ner såg han ingenting där.

Kingsley och Moody vände sig mot varandra med höjda ögonbryn, båda imponerade över att Harry hade lyckats uppfatta vad Kingsley gjorde.

"Bevis?" upprepade Umbridge med sitt hemska breda paddleende. "Har ni inte hört på, Dumbledore? Varför tror ni att Marietta är här?"

"Å, kan hon berätta för oss om sex månaders möten?" sa Dumbledore och höjde på ögonbrynen. "Jag fick det intrycket att hon bara rapporterade om ett möte i kväll."

"Marietta", sa Umbridge med detsamma, "berätta för oss hur länge de här mötena har pågått, söta du. Du kan bara nicka eller skaka på huvudet, jag är säker på att det inte kommer att göra utslagen värre. Har mötena hållits regelbundet under det senaste halvåret?"

"Kommer de göra de värre?" frågade Fleur intresserad.

"Beror på hur mycket hon sagt innan, men jag tror att det som skulle förvärras är det längden de stannar kvar", svarade Hermione tankfullt.

Harry kände med ens hur det sög till i magen. Det här var slutet, de hade kommit till en mur av säkra bevis som inte ens Dumbledore skulle kunna skjuta åt sidan. "Bara nicka eller skaka på huvudet, lilla vän", sa Umbridge övertalande till Marietta. "Se så, snälla du, det kommer inte att aktivera förhäxningen på nytt."

Alla i rummet stirrade på överdelen av Mariettas ansikte. Bara ögonen syntes mellan den uppdragna klädnaden och den lockiga luggen. Det kanske var ljusskenet från brasan som spelade ett spratt, men hennes ögon såg besynnerligt tomma ut. Och sedan – till Harrys absoluta förvåning – skakade Marietta på huvudet.

"Åh tack och lov" suckade Hermione och sjönk ihop i lättnad.

"Vi kanske har en chans att komma undan", instämde Katie och lutade huvudet mot Freds axel.

"Det är Harry, det kommer komma en hake", mumlade Colin och ryckte på axlarna när han såg Harrys blick. "Vad? Du säger det jämt själv."

Umbridge tittade hastigt på Fudge och sedan tillbaka på Marietta. "Du kanske inte förstod frågan, lilla vän? Jag frågar om du har gått på de här mötena det senaste halvåret? Visst har du gjort det?"

Marietta skakade på huvudet igen.

"Vad menar du med att skaka på huvudet, lilla du?" sa Umbridge med irriterad röst.

"Jag tycker det är helt tydligt vad hon menar", sa professor McGonagall skarpt, "nämligen att det inte har varit några hemliga möten under det senaste halvåret. Stämmer det, Marietta?" Marietta nickade.

"Jag hade glömt att McGonagall var där", sade Hannah i en förvånad ton.

"Jag föredrar i såna situationer att hålla mig undan tills mina åsikter är relevanta. Jag finner att det gör det enklare att få all information kring situationen", förklarade McGonagall i en allvarlig ton.

"Men det var ju ett möte i kväll!" sa Umbridge ursinnigt. "Det var ett möte, Marietta, du berättade för mig om det, ett möte i Vid behov-rummet. Och Potter var ledaren, eller hur, Potter organiserade det, Potter ... Varför skakar du på huvudet, flicka? "

"Tja, när folk skakar på huvudet", sa McGonagall kyligt, "så menar de vanligtvis 'nej'. Så om inte Marietta använder en form av teckenspråk som hittills är okänt för mänskligheten..."

"Har jag sagt att jag absolut älskar dig, Minnie?"

"Om du gjorde det skulle du ha slutat använda det smeknamnet för länge sen", påpekade McGonagall med ett höjt ögonbryn och Sirius gav henne ett brett leende och en blinkning med ena ögat.

Professor Umbridge grep tag i Marietta, svängde runt henne mot sig och började ruska henne kraftigt. Bråkdelen av en sekund senare var Dumbledore på benen med trollstaven lyft; Kingsley rörde sig framåt och Umbridge hoppade tillbaka från Marietta. Hon viftade med händerna i luften som om hon hade bränt dem.

"Jag kan inte tillåta dig att misshandla mina elever, Dolores", sa Dumbledore, och för första gången såg han arg ut.

"Jag är förvånad att han inte gjorde något värre, det är en av få saker som Dumbledore inte har någon tolerans för", sade Sirius i en förvånad ton.

"Personligen hoppas jag att Dumbledore i boken får veta om hennes penna. Jag vill veta vad hans reaktion är när han inte behöver förhindra hennes mord från ett dussin andra personer", sade Tonks fundersamt.

"Jag är inte helt säkra på att vi vill veta den reaktionen", mumlade Remus och betraktade boken tankfullt.

"Det är bäst att ni lugnar er, madam Umbridge", sa Kingsley med sin djupa, lugna röst. "Ni vill säkert inte ställa till med trassel för er själv."

"Hon är redan i trassel", mumlade Moody i en triumferande ton.

"Nej", sa Umbridge och tittade upp mot Kingsley som höjde sig över henne. "Jag menar, ja, ni har rätt, Shacklebolt ... jag ... jag förivrade mig."

Marietta stod exakt där Umbridge hade släppt henne. Hon verkade varken störd av Umbridges plötsliga attack eller lättad över att ha sluppit undan. Hon höll fortfarande klädnaden krampaktigt uppdragen till sina besynnerligt tomma ögon och stirrade rakt framför sig.

En plötslig misstanke, som var förknippad med Kingsleys viskning och det som han hade känt susa förbi sig, dök upp hos Harry.

"Shacklebolt!" utbrast Umbridge rasande och ställde sig upp igen.

"Jag har inte gjort något, jag tror flickan bara är rädd", svarade Kingsley i en lugn och sansad ton. "Jag skulle aldrig förhindra rättvisa."

"Jag är glad att du sade rättvisa och inte brottsundersökning med tanke på hela jakten på Sirius", sade Tonks i en road ton och Kingsley blinkade med ena ögat mot honom.

"Även om han gjorde något är jag inte arg. Jag vill inte förråda någon", mumlade Maritta tyst och Cho gav henne ett uppmuntrande leende och en viskning av "Jag vet."

"Dolores", sa Fudge, med en min av att vilja avgöra saken en gång för alla, "det här mötet i kväll ... det som vi definitivt vet ägde rum ..."

"Ja", sa Umbridge och försökte ta sig samman, "ja ... Marietta gav mig alltså en vink om det och jag begav mig omedelbart till sjunde våningen, i sällskap med vissa pålitliga elever, för att ta mötesdeltagarna på bar gärning. Men de var tydligen förvarnade om min ankomst, för när vi kom upp på sjunde våningen rusade de åt alla håll. Det spelar emellertid ingen roll. Jag har alla deras namn här, Pansy Parkinson sprang in i Vid behov-rummet åt mig för att se om de hade lämnat nånting efter sig. Vi behövde bevis och rummet försåg oss med det."

Och till Harrys förskräckelse drog hon fram listan med namn som hade suttit på väggen i Vid behov-rummet och räckte den till Fudge.

"Du sa att du inte skulle lämna det framme!" protesterade Ernie och gav Hermione en utmanande blick.

"Det är inte som jag förutsåg att något sånt här skulle hända", protesterade Hermione med en förskräckt min.

"Helvete, vi är körda nu", stönade Terry och drog en hand nerför ansiktet.

"Jag borde ha förtrollat det så bara medlemmar kan se namnen", mumlade Hermione och skakade besviket på huvudet.

Dennis såg sig omkring osäkert. "Betyder det att våra föräldrar kommer få hem brev om hur vi brutit mot reglerna? Åtminstone i boken?"

"Åh, toppen. Det kunde bli värre. Jag som haft ett sånt perfekt närvaro och inte några brutna regler", stönade Padma och skakade på huvudet. "Mamma kommer vara så arg."

"Vi kan ju säga farväl till påsklovet…. det kanske är lika bra att vi stannar kvar på skolan över påsken", instämde Parvati med en nervös blick.

"Hur skulle dina föräldrar reagera, 'Mione?" frågade Ron intresserat.

"Åh, de kommer bara vara glad över att jag har engagerat mig i någon klubb. De säger att jag pluggar för mycket", sade Hermione och log roat.

"Fast du pluggar faktiskt för mycket", påpekade Ginny med ett skratt. "Men det väcker frågan, hur mycket vet egentligen om dina eskapader här på Hogwarts."

"Um, de vet det mesta men jag kan ha influerat hur det lagts fram och fått det låta bättre… till exempel när det gällde min involvering i turneringen förra året såg det de bara som bra att jag skaffade internationella kontakter och var inte riktigt medvetna om hur farlig turneringen kan vara", svarade Hermione i en lågmäld ton, noga med att inte låta någon vuxen höra i rädsla av att de skulle kontakta hennes föräldrar.

"I samma ögonblick som jag såg Potters namn på listan förstod jag vad vi hade att göra med", sa hon med len röst.

"Utmärkt", sa Fudge medan ett leende spred sig över hans ansikte, "utmärkt, Dolores. Och ... det var som tusan ..." Han tittade upp på Dumbledore, som fortfarande stod bredvid Marietta, med trollstaven löst i handen. "Se vad de kallar sig", sa Fudge stilla. "Dumbledores armé."

Ordermedlemmarna i salen utbytte omedelbart oroliga blickar med varandra; det bådade inte gott att Fudge hade tillgång till dokumentet med namn när det hade den titeln högst upp. Alla av dem visste att Fudge skulle koncentrera sig helt och hållet på namnet och vrida och vända på det så att det passade hans världsbild.

Dumbledore sträckte fram handen och tog pergamentet från Fudge. Han stirrade på överskriften som Hermione hade krafsat ner flera månader tidigare och verkade förstummad för en kort stund. Sedan tittade han upp med ett leende.

"Ja, då är spelet förlorat", sa han enkelt. "Vill du ha en skriftlig bekännelse av mig, Cornelius, eller räcker det med ett uttalande inför dessa vittnen?"

Harry såg hur McGonagall och Kingsley tittade på varandra. Det syntes fruktan i ansiktet på dem. Han förstod inte vad som pågick, och det gjorde tydligen inte Fudge heller.

"Vad håller han på med?" mumlade Zabini frustrerat.

"Jag svär, Draco, om det här slutar som jag tror det kommer göra kommer jag få dig att ångra att du hamnade i Slytherin!" väste Alisa och blängde på den blonda pojken.

"Vad har jag gjort?"

"Hjälpt vår katastrof till lärare", väste Alisa och knöt händerna.

"Uttalande?" sa Fudge långsamt. "Vad ... jag förstår inte ...?"

"Dumbledores armé, Cornelius." Dumbledore viftade med namnlistan framför ansiktet på Fudge. "Inte Potters armé. Dumbledores armé."

"Men ... men …" Fudges ansikte lyste plötsligt upp när han förstod. Han tog ett skräckslaget steg bakåt, skrek till och hoppade tillbaka fram ur brasan. "Du?" viskade han och stampade på sin pyrande mantel igen.

"Han tänker ta skulden för det", muttrade Gabriel och såg skrämt upp mot lärarbordet.

"Ska vi bara ignorera att han för andra gången klev rakt in i elden?" frågade Demelza i en road ton.

"Ja, det ska vi. För situationen är betydligt mer allvarlig än det", svarade Gabriel i en svag röst.

"Det stämmer", sa Dumbledore vänligt.

"Organiserade du det här?"

"Det gjorde jag", sa Dumbledore.

"Rekryterade du de här eleverna till ... till din armé?"

"Det var meningen att vi skulle ha det första mötet i kväll", sa Dumbledore och nickade. "Bara för att se om de var intresserade av att ansluta sig till mig. Jag förstår nu att det naturligtvis var ett misstag att be Marietta Edgecombe komma med."

"Första mötet nu, flera månader efter det första mötet. De kan väl knappast köpa det", frågade Daphne misstroget och såg sig omkring.

"De hatar Dumbledore. De kommer acceptera det", fnös Tracy och skakade på huvudet. "Ibland oroar jag mig verkligen för vårt samhälle."

Marietta nickade. Fudge såg från henne till Dumbledore och bröstkorgen svällde på honom. "Då har du alltså sammansvurit dig mot mig!" vrålade han.

"Det stämmer", sa Dumbledore glatt.

"Professor Dumbledore! Du kan inte ta skulden! Du har inget med det att göra!" protesterade Harry högljutt och skakade av sig den tysta chocken han befunnit sig i under de senaste två minuterna.

Dumbledore log vänligt och sade: "Allt kommer lösa sig. På något sätt, oroa dig inte, Harry."

"Men…"

"Det är okej", upprepade Dumbledore och log mot Harry. "Professor McGonagall kommer ta god hand om er medan jag är borta, hon har gjort det förut."

"NEJ!" skrek Harry.

Kingsley gav honom en hastig varnande blick, McGonagall spärrade hotfullt upp ögonen, men det hade plötsligt gått upp för Harry vad Dumbledore tänkte göra och han kunde inte låta det ske.

"Låt honom bara göra vad han behöver göra", sade mr Weasley bestämt.

"Men det var inte han!" protesterade Harry.

"Vi vet, men låt honom göra det, du kan inte stoppa det", fortsatte mr Weasley och Harry nickade osäkert.

"Nej ... professor Dumbledore ...!"

"Var tyst nu, Harry, annars måste du tyvärr lämna mitt kontor", sa Dumbledore lugnt.

"Ja, håll mun, Potter!" röt Fudge, som fortfarande sneglade på Dumbledore med skräckblandad förtjusning. "Det må jag då säga ... jag kom hit i kväll och väntade mig att få relegera Potter och i stället ..."

"I stället får du anhålla mig", sa Dumbledore och log. "Det är som att tappa en knuting och hitta en galleon, eller hur?"

"De är inte ens misstänksamma över hans avslappnade attityd", suckade Remus och skakade på huvudet.

"Vi vet båda att många underskattar Dumbledore, varför har jag dock ingen aning", fnös Sirius och drog en hand genom sitt hår.

"Weasley!" ropade Fudge, som nu darrade av förtjusning. "Weasley, har du skrivit ner alltsammans, allt han har sagt, hans bekännelse, har du fått med den?"

"Ja, sir, jag tror det!" sa Percy ivrigt. Han hade haft så bråttom att anteckna att hans näsa var alldeles nerstänkt med bläck.

"Det där om hur han har försökt bygga upp en armé mot ministeriet och hur han har arbetat på att underminera min ställning?"

"Javisst, sir, jag har fått med det!" sa Percy medan han förtjust ögnade igenom sina anteckningar.

"Jag kan inte klandra honom. Från hans perspektiv har han för det första vittnat något historiskt och för det andra vittnat något som innebär att han inte hade fel i att gå emot sin familj", suckade Oliver och såg medlidsamt på sin vän.

"Du behöver inte försvara mig. Jag kommer säkert göra fler idiotiska saker", muttrade Percy och skakade bittert på huvudet.

"Så bra då", sa Fudge, som nu strålade av glädje, "gör kopior av dina anteckningar, Weasley, och sänd omedelbart en kopia till The Daily Prophet. Om vi skickar en expressuggla borde vi hinna få med det i morgonupplagan!"

Percy störtade ut ur rummet och smällde igen dörren efter sig medan Fudge vände sig till Dumbledore igen.

"Åh, jag hoppas Percy hinner skicka in det och att Dumbledore flyr", sade Fay och började le fanatiskt.

"Det skulle bevisa att de är inkompetenta", fnös Su Li och sträckte ut benen framför sig.

"Speciellt med tanke på att det i så fall blir som en upprepning av händelserna två år tidigare när Sirius flydde på den där hippogriffen", tillade Jack i en ivrig ton.

"Du ska nu eskorteras till ministeriet, där du kommer att åtalas i vederbörlig ordning och sen skickas till Azkaban för att invänta rättegång!"

"Det är precis som mr Weasley sa! Att det skulle sluta med att de skickar Dumbledore till Azkaban", sade Kim och rynkade på pannan. "Kommer ni ihåg det? Från början av boken i det där förskräckliga huset."

"Alltså, jag börjar ju tro att Weasleys faktiskt kan förutspå framtiden", mumlade Lavender och betraktade den rödhåriga familjen medan hon tuggade på underläppen.

"Aha", sa Dumbledore vänligt, "ja, jag trodde just att vi skulle stöta på den lilla haken."

"Haken?" sa Fudge med en röst som fortfarande darrade av glädje. "Jag kan inte se nån hake!"

"Förväntar han sig verkligen att Dumbledore kommer följa med helt frivilligt?" frågade Colin misstroget.

"Det är Fudge, förvänta dig alltid det mest korkade från honom", fnös Gabriel och snurrade på sin stav mellan fingrarna.

"Nej, men tyvärr gör jag det", sa Dumbledore ursäktande.

"Jaså, verkligen?"

"Tja ... det är bara det att du verkar sväva i den villfarelsen att jag tänker ... hur lyder frasen nu igen ... följa med godvilligt. Jag är rädd för att jag inte alls tänker följa med godvilligt, Cornelius. Jag tänker absolut inte låta mig skickas till Azkaban. Jag kunde naturligtvis rymma ... men vilket slöseri med tid, och ärligt talat kan jag tänka mig en hel mängd saker som jag hellre skulle göra."

"Skulle du kunna göra det, professorn?" frågade Colin ivrigt och såg upp mot lärarbordet, hans kamera halvt höjd mellan hans händer.

Dumbledore skrockade när han såg alla blickar som riktades mot honom. "Jag har en del trick i mina klädnadsärmar, ja. Men det skulle slösa tid jag vill spendera på annat", svarade han och knäppte fingrarna framför sig.

"Och jag är tacksam för det, om han behöver bryta sig ut därifrån tar han ifrån mig berömmelsen att vara den enda som rymt därifrån utan hjälp", tillade Sirius med en retsam blick.

Umbridges ansikte blev allt rödare, hon såg ut som om hon var fylld med kokande vatten. Fudge stirrade på Dumbledore med ett dumt uttryck i ansiktet, som om han just bedövats av ett plötsligt slag och inte riktigt kunde tro att det hade hänt. Han gav upp ett litet kvävt ljud och såg sig om på Kingsley och på mannen med kort grått hår, som var den ende i rummet som hållit sig helt tyst hittills. Nu gav han Fudge en lugnande nick och tog några steg framåt, bort från väggen. Harry såg hans hand nästan som i förbigående glida mot fickan.

"Var inte dum, Dawlish", sa Dumbledore vänligt. "Jag är säker på att du är en utmärkt Auror – jag tycker mig minnas att du fick betyget 'Utomordentligt' i alla ämnen i din FUTT -examen – men om du försöker att ... ähum ... ta in mig med våld, blir jag tvungen att göra dig illa." Mannen som hette Dawlish blinkade lite snopet. Han tittade mot Fudge igen, men den här gången verkade han hoppas på en vink om vad han skulle göra härnäst.

"Det är svårt att gå emot Dumbledore, så många av oss minns honom från när vi själva gick i skolan", erkände Kingsley med en axelryckning.

"Inte för att det skulle stoppa respektabla auror att arrestera honom om han faktiskt begick något brott", brummade Moody och lät sitt magiska öga snurra runt åt alla håll och studera alla i salen.

"Jaså", hånlog Fudge, som nu var på väg att hämta sig, "du tänker ta dig an Dawlish, Shacklebolt, Dolores och mig alldeles ensam, Dumbledore?"

"Var det menat att låta som ett hot?" frågade Draco med ett höjt ögonbryn. "Jag må inte vara förtjust i rektorn men jag vet att han är otroligt kraftfull."

"Dumbledore skulle definitivt kunna besegra dem", instämde Zabini med rynkad panna. "De kan väl knappast förvänta sig att de har övertaget? Speciellt inte med McGonagall där. Och Potter är säkert dumstridig nog att hoppa in."

"För att inte tala om att Shacklebolt är på Dumbledores sida och kommer hålla tillbaka", tillade Theodore och skakade på huvudet. "Inte konstigt att Mörkrets herre kan infiltrera ministeriet om det är kompetensen det handlar om."

"I Fudges försvar är han inte medveten om Shacklebolts lojalitet", påpekade Zabini motvilligt.

"Nej, vid Merlins skägg", sa Dumbledore leendes, "inte såvida du inte är dum nog att tvinga mig till det."

"Han kommer inte att vara ensam!" sa professor McGonagall med hög röst och stack in handen innanför klädnaden.

"Minerva!" protesterade Dumbledore och vände sin blå blick mot McGonagall.

"Jag står vid din sida", sade McGonagall bestämt och höjde näsan i luften.

"Men Hogwarts behöver dig", sade Dumbledore bestämt. "Jag uppskattar ditt stöd men eleverna behöver dig, din plats är här. Speciellt i år", de sista orden var tillagda med en blick mot Umbridges håll.

"Jodå, det kommer han att vara, Minerva!" sa Dumbledore skarpt. "Hogwarts behöver dig!"

"Nog med struntprat!" sa Fudge och drog fram sin egen trollstav. "Dawlish! Shacklebolt! Ta honom!"

En silverblixt flammade upp och for runt rummet. Det hördes en knall som från ett kanonskott och golvet darrade. En hand grep Harry i nackskinnet och tvingade ner honom på golvet när en ny silverblixt flammade till; flera av porträtten gallskrek, Fawkes skriade gällt och ett moln av damm fyllde luften. Harry, som låg och hostade i dammet, såg en mörk figur falla till golvet framför honom med ett brak. Det hördes ett högt tjut och en duns och någon ropade: "Nej!"

Sedan kom ljudet av glas som splittrades, ett våldsamt hasande av steg, ett stönande ... och tystnad.

"Det var inte en lång kamp", sade Zabini med en suck och sjönk ihop. "Patetiskt."

"Jag hade verkligen hoppats på att den skulle vara lite längre", instämde Draco och skakade på huvudet.

"Personligen börjar jag få känslan av att vi möjligtvis kan ha underskattat Dumbledores kraft. Det är enda två högt uppsatta Aurorer… jag antar att det inte finns så mycket att säga om Umbridge och Fudge, men de borde åtminstone ha kunnat avfyra en eller två förbannelser var. För att inte tala om att Dumbledore säkerligen undviker att attackera McGonagall, Potter och Edgecombe, för blödig för att vilja råka träffa dem", påpekade Pansy med en kalkylerande blick.

Harry kämpade sig runt för att se vem som nästan höll på att strypa honom och upptäckte professor McGonagall hopkrupen intill. Hon hade tvingat både honom och Marietta i säkerhet för tumultet. Dammet dalade fortfarande mjukt ner över dem genom luften. Flåsande såg Harry hur en högrest figur kom gående emot dem.

"Tack, Minerva", Sirius log tacksamt upp mot sin gamla föreståndarinna.

"Det är mitt jobb som deras lärare och föreståndare. Deras säkerhet är mitt ansvar", sade McGonagall i en bestämd ton men hon tillät sig att ge sin gamla elev ett smått bekräftande leende.

"Är ni oskadda?" frågade Dumbledore.

"Ja!" sa professor McGonagall.

Hon reste sig upp och släpade samtidigt med sig Harry och Marietta. Dammet höll på att skingras. Förödelsen i rummet framträdde tydligt: Dumbledores skrivbord hade välts över ända, alla de spinkiga borden hade slagits omkull, silverapparaterna var i bitar. Fudge, Umbridge, Kingsley och Dawlish låg orörliga på golvet. Fenixfågeln Fawkes susade i vida cirklar ovanför huvudet på dem och sjöng dämpat.

"Det var en kortare kamp än jag ens föreställde mig", mumlade Kingsley i en imponerad ton.

"Jag tror inte ens den varade i fem sekunder", instämde Tonks med ett leende. "Men den skulle ha varit längre om du faktiskt ansträngt dig."

"Det stämmer visserligen", sade Kingsley och skrockade lågmält.

"Tyvärr blev jag tvungen att förhäxa Kingsley också, annars skulle det ha sett väldigt misstänkt ut", sa Dumbledore med låg röst. "Han fattade anmärkningsvärt snabbt och modifierade utan vidare Mariettas minne medan alla de andra tittade åt andra hållet. Kan du tacka honom från mig, Minerva? De kommer att vakna mycket snart nu, och det är bäst om de inte får veta att vi hade tid att tala med varandra. Ni måste uppföra er som om det inte har gått nån tid emellan, som om de bara slogs till marken, de kommer inte att minnas..."

"Jag har inga problem med det, det hjälper bara mig själv som sagt", sade Kingsley med en axelryckning.

Burbage lutade sig över och grep tag i Umbridges arm. "Innan du säger något vill jag påminna dig om att Auror Shacklebolt inte har gjort något fel. Det här är en hypotetiskt framtid."

Umbridge stängde genast munnen och sjönk besviket tillbaka i stolen, medveten om att professorn hade rätt i vad hon sade.

"Vart ska du ta vägen, Dumbledore?" viskade professor McGonagall. "Till Grimmaldiplan?"

"O, nej", sa han med ett bistert leende. "Jag tänker inte ge mig av och gömma mig. Fudge kommer snart att önska att han aldrig kopplat bort mig från Hogwarts, det lovar jag er."

"Det här kommer bara ge Dumbledore mer tid att bevisa att Voldemort är tillbaka", mumlade Charlus för sig själv. "Kanske är det en bra sak att han tillfälligt tar en paus från skolan."

"Å andra sidan är Dumbledore den enda Umbridge har någon fruktan för. Vad kommer hon göra när han inte längre är där, med tanke på vad hon redan gjort", påpekade Dorea och rynkade oroligt på pannan.

"Professor Dumbledore ...", började Harry. Han visste inte vad han skulle börja med: hur ledsen han var över att han över huvud taget hade startat DA och vållat allt det här eländet eller hur hemskt det kändes att Dumbledore gav sig i väg för att rädda honom från att bli relegerad. Men Dumbledore avbröt honom innan han hann säga ett ord till.

Dumbledore skakade på huvudet. "Det är inte ditt fel Harry, jag är glad att ni alla engagerade er i ert egna lärande", sade han bestämt. "Det är något som alla lärare drömmer om och skulle uppskatta att deras elever gör."

"Men du måste lämna slottet!" protesterade Harry upprört.

"För tillfället, men det är inte första gången och jag kommer vara tillbaka förr eller senare. De kan inte dölja Voldemorts återkomst hur länge de vill", påpekade Dumbledore i en lugn ton.

"Hör på mig, Harry", sa han enträget. "Du måste studera ocklumenering så intensivt du kan, hör du vad jag säger? Gör allt som professor Snape säger åt dig och öva speciellt på det varje kväll innan du somnar, så att du kan stänga till din hjärna för farliga drömmar ... du kommer snart nog att förstå varför, men du måste lova mig ..." Mannen som hette Dawlish rörde på sig. Dumbledore grep Harry i handleden. "Kom ihåg ... stäng till din hjärna."

"Det är svårt när Snape inte lär honom något", muttrade Charlus och korsade armarna framför bröstet.

Dumbledore nickade och suckade."Jag kan se att Severus inte är den bästa läraren för honom och ska se över vilka andra möjligheter vi faktiskt har. Jag vill bara hålla Harry säker."

"Vi vet, och vi kan bli frustrerade ibland men vi vet att du bryr dig. Du kan bara fastna i den större bilden ibland", suckade Remus och Dumbledore gav en kort nickning till svar.

Men när Dumbledores fingrar slöt sig över Harrys hud sköt en stingande smärta genom ärret i pannan och han kände återigen den där hemska, ormliknande längtan efter att slå till Dumbledore, att bita honom, att skada honom ...

"... du kommer att förstå", viskade Dumbledore.

Fawkes kretsade runt i rummet och susade ner lågt över honom. Dumbledore släppte Harry, höjde handen och grep tag i fenixens långa, gyllene stjärt. En eldslåga flammade upp och paret var försvunnet.

"Det är otroligt!" flämtade Neville och såg chockerat på boken.

"'An vet verkligen 'ur man lämnar ett ställe med stil", sade Fleur och gav rektorn en imponerad blick.

"Var är han?" tjöt Fudge och hävde sig upp halvvägs från golvet. "Var är han?"

"Jag vet inte!" ropade Kingsley, som också hoppade upp.

"Bra skådespeleri, partner", sade Tonks och log retsamt mot Kingsley.

"Tack", svarade han torrt och gav henne ett leende tillbaka.

"Ja, han kan då inte ha transfererat sig härifrån!" skrek Umbridge. "Det går inte att göra det inifrån skolan ..."

"Men det är Dumbledore, om någon kunde göra det bör det vara honom?"

"Jag vet inte, jag tror inte ens Dumbledore kan klara av det. Skolans skydd är uppbyggt för att förhindra all form av spöktransferens", påpekade Bill fundersamt.

"Trappan!" vrålade Dawlish, och han slängde sig på dörren, slet upp den och försvann, tätt följd av Kingsley och Umbridge. Fudge tvekade och reste sig sedan långsamt upp medan han borstade bort damm från framsidan av klädnaden. Det blev en lång och pinsam tystnad.

"Jaha, Minerva", sa Fudge och rättade till sin sönderrivna skjortärm, "jag är rädd att det här är slutet för din vän Dumbledore."

"Jaså, det tror du?" sa professor McGonagall hånfullt.

"Han är naiv om han tror det är det sista han sett eller hört från Dumbledore", sade Astoria i en misstrogen ton. "Han kan väl knappast förvänta sig att allt är över för rektorn nu?

"Det är Fudge, vi kan inte förvänta oss för mycket från honom", sade Daphne och skakade på huvudet. "Undrar hur det hade sett ut om någon annan blivit vald till trolldomsminister."

Fudge verkade inte höra henne. Han såg sig omkring på det förstörda kontoret. Några av porträtten visslade ut honom, ett par av dem gjorde till och med fula gester med fingrarna.

"Jag älskar tavlorna", mumlade Fred och gav boken en förtjust blick.

"De är alltid så härliga när man besöker Dumbledores kontor",instämde George med ett eget leende.

"Det är bäst ni får de där båda i säng", sa Fudge och vände sig till professor McGonagall med en avfärdande nick mot Harry och Marietta.

"Jag är förvånad att Marietta inte sa något, även om Kingsley gjorde något borde effekterna försvunnit när han förlorade medvetandet", sade Hermione och såg förvånat på Marietta.

"Jag har aldrig sagt att jag gillar ministeriet, men mamma jobbar där och jag kan inte…" Marietta skakade på huvudet.

"Jag är glad att du inte sa något mer, tack", mumlade Cho och kramade om sin väns hand.

Professor McGonagall sa ingenting utan ledde i väg Harry och Marietta mot dörren. När den svängde igen bakom dem hörde Harry Phineas Nigellus röst.

"Vet ni vad, herr minister, jag är oense med Dumbledore på många punkter, men man kan inte neka till att han har stil ..."

"En av de få gångerna min släkting sagt sanningen", sade Sirius och betraktade boken tankfullt medan Padma smällde igen den.

"Frågan är bara vad som kommer hända med Hogwarts nu när Dumbledore är borta", mumlade Remus och såg sig oroligt runt om i salen, fruktade skadan som Umbridge kunde utsätta alla elever för.