Hogwarts läser HP: Fenixorden

by lealover1

Remus förgiftning fortsätter och medan alla nu vet att Voldemort är tillbaka finns det fortfarande obesvarade frågor: hur ska de bekämpa Voldemort, varför dolde Ministeriet sanningen, vem förgiftade Remus och kommer Umbridges herravälde äntligen störtas? Harry och hans vänner söker efter svaren på alla frågor och avslöjar ännu fler sanningar längs vägen, men kommer det vara i tid?

36. Snapes värsta minne

Merinus: Kul att du gillade kapitlet så mycket. Det kändes mest naturligt, och kanske önsketänkande, att vuxna ska vara beskyddande av barn. Det här kapitlet var definitivt en utmaning men jag är nöjd med resultatet.

Thalia606: Hej Thalia. Det är absolut ingen fara, hoppas bara du är i en lugnare period i livet och kan andas lite och inte ha så fullt upp. Jag hade så kul med att analysera de olika patronusarna så kommer troligtvis fortsätta med det om böckerna ger mig möjlighet. En varg låter väldigt häftigt att vara, jag gjorde också testet för länge sen och om jag minns rätt fick jag fiskgjuse, vilket är en typ av hök som ska vara väldigt modig men smart och enbart tar sig an saker den vet att den kan klara av, vilket jag antar är en skaplig beskrivning av mig. Kommer inte ihåg om det var boken eller filmen nu, men finns ju någon scen där Umbridge ger massa elever Veritaserum, tänker att det kan va filmen och det var hur Cho berättade snarare än någon skvallrade. Att man blandat ihop de två medierna? Oavsett vad försökte jag hitta motiveringar för varför Cho skulle stanna kvar och försvara Marietta eftersom hon tydligt gör det i böckerna och det känns mer naturligt att då låta det hända i salen med. Hoppas i alla fall att du har det bra Thalia, kram Lea.

Loopin' Lunan95: Välkommen tillbaka :P Även ifall du kanske har läst med tiden. Jag har lite samma problem som dig, problemet är ju att jag som författare här inte riktigt kan ta 100% avstånd men jag tar avstånd från hennes åsikter och vill inte stötta henne ekonomiskt genom merch eller sådant.
Ah Percy, en otroligt komplex karaktär. Brottades länge med hans karaktär. Det intressanta (och kanske frustrerande) med att skriva det här att det är ett projekt som tar flera år, vilket betyder att jag växer som person och ändrar åsikter om vad som är bra och/eller trovärdigt. Vilket betyder att jag ibland har målat in mig i hörn som jag år senare tittar ut i ett rum som jag hatar och vill göra om allt… men det är bara att göra det bästa av situationen och har tack och lov i de flesta fall varit vag nog att kunna tolka/skriva om ifall jag ändrar mig. Percy manipulerad av magi var något jag var 100% för när jag började skriva men nu är jag emot det, däremot gillar jag starkt idén om att det handlar om manipulation, eftersom vem som helst kan drabbas av det, speciellt någon som är mer isolerad som Percy. Med det sagt hoppar vi över till Snapes värsta minne. Jag är inte helt säker på att du kommer gilla min tolkning av det. Det jag kan säga är att jag skrynklade ihop och slängde bort min ursprungliga idé från flera år sen och behöll scenen majoritetsvis om den är i canon. Det kanske är mer vad reaktionerna lägger vikt på. Snape är komplicerad, i slutändan tycker jag inte hans barndom ursäktar hur han agerar som vuxen, speciellt inte som lärare, men jag inser att han inte hade den bästa barndomen. Tyckte bara det vart värt att nämna att jag inte är en pro-Snape person men jag har försökt skriva scenen på ett rättvist sätt som matchar resten av HLHP. PS: När det gäller minne om Charlie är det svårt att säga, har väldigt svårt att placera in minnen som känns autentisk och passande. Men jag skulle gärna läsa det för läsandets skull om du skrev det :)

MissPotter97: Det gör mig så oerhört glad att höra hur mycket du gillar min berättelse. Det gör det enklare att hålla motiveringen uppe för att fortsätta lägga energi på projektet. Jag ser själv fram emot att tackla Ministerie-delen av boken men jag vet redan nu att mitt hjärta kommer krossas, har inte läst slutet på boken på ett bra tag och jag vet att jag alltid gråter när jag läser det, så att skriva om det kommer vara brutalt. Intressant att du ser så mycket fram emot sjätte boken, i min mening är det den svagaste boken i serien så jag är lite orolig för hur det ska gå men jag ska göra mitt bästa för att inte överge projektet. Jag gillar fortfarande idén med det även om mjn kärlek för Harry Potter överlag kanske har minskat de senaste åren. Hoppas du har det bra.

Tinsy-girl: Kul att du gillade kapitlet, och nej jag förstår inte heller varför de ändrade så Cho var den som skvallrade. Om jag ska utgå från den kunskap jag har om media och hur man gör filmer och dylikt så ville de antagligen inte anställa en till skådespelare samt att de såg det som otroligt onödigt att slänga in en ny karaktär som ingen kände till enbart för att den nya karaktären skulle förråda dem. Utifrån filmens värld är det mer logiskt att låta Cho, en person tittarna vet och känner, förråda dem och det lämnar ett större intryck. Men bortser man från det finns det ingen poäng. Och det här kapitlet var en utmaning, hade så svårt att bestämma vilken riktning jag ville gå med kapitlet, men jag känner mig ganska nöjd just nu med det :D

---

AN: Okej allihop. Jag ska inte skriva något långt här men jag vill få det sagt. Jag vet att det här är ett högt efterlängtat kapitel. Och jag vet att det finns läsare som absolut hatar Snape, och jag vet att det finns de som älskar Snape. Det har varit mitt största problem med det här kapitlet. Välja inriktningen och tonen det ska ha. Jag är nöjd med hur kapitlet slutade upp och har inte mixtrat mycket med scenen. Jag har tagit en del frihet och tolkningar men det är för att passa resten av HLHP. Mobbning är aldrig accetabelt.

---

"Frågan är bara vad som kommer hända med Hogwarts nu när Dumbledore är borta", mumlade Remus och såg sig oroligt runt om i salen, fruktade skadan som Umbridge kunde utsätta alla elever för.

"Jag vet inte hur det är med er andra men jag är fortfarande i chock om jag ska vara ärlig. Dumbledore? Lämna Hogwarts? Jag skulle aldrig ens drömma om det."

"Det är för du inte var här för, vad är det, två, tre år sen när han tvingades lämna på grund av Hemligheternas kammare", svarade Gabriel och snurrade en klubba mellan sina händer.

"Du säger det som om att du själv inte är förvånad över att det hände", påpekade Randall med en fnysning.

"För jag inte är det", sade Gabriel och stoppade tillbaka klubban i fickan. "Hon sa själv i sitt öppningstal att hon var ute efter förändringar. Ministeriet hatar Dumbledore. Klart de kommer arbeta för att få bort honom. Jag är mer förvånad över att ingen annan förväntade sig det."

"Du förväntar dig alltid det värsta", klagade Geoffrey Hooper, en av personerna som försökt få positionen som vaktare i Gryffindors quidditchlag, något som fick Angelina att himla med ögonen då han återigen gjorde vad han var bäst på - klaga.

"Svårt att inte göra det när ditt syskon blir mördat", svarade Gabriel och vände ryggen till den andra studenten och atmosfären som redan varit dämpad blev allt dystrare. Ingen visste vad de skulle säga till det och salen dominerades av en tung tystnad. De tidigare viskande kommentarerna om hur Dumbledore lämnat skolan och vad det skulle innebära som bortblåsta.

"Uh, kanske vi ska fortsätta läsa direkt", föreslog Padma och höll upp boken. ""Jag tror vi alla är nyfikna på, öh, vad som händer nu. Om Dumbledore inte är kvar liksom."

"Bra poäng, jag kan läsa", svarade Ritchie Coote och vandrade över till Padma. Eftersom han var en Gryffindorelev behövde han inte ta särskilt många steg för att nå fram till henne där hon satt bredvid sin syster. Han återvände snabbt till sin plats och tittade ner på den uppslagna sidan. "Åh, det här kan bli intressant."

Snapes värsta minne

"Va?" ordet ekade genom salen medan alla såg sig omkring, återigen förvirrade över namnet på kapitlet.

"Hur kan Harry veta Snapes värsta minne?" frågade Cho och placerade en hårslinga bakom örat.

"Det är knappast den viktigaste frågan här, Harry verkar lista ut mycket", påpekade Su Li, en liten rynka mellan hennes ögonbryn.

"Vad kan ens vara hans värsta minne?" sade Neville med en misstrogen min och Ron ryckte på axlarna.

Snape blängde ner mot Harry från lärarbordet, han hade ingen aning om vad namnet på kapitlet betydde, allt han visste var att Potter antagligen skulle bryta en hel del regler och göra vad han ville utan tänk på andra för att få reda på det svaret, och han såg inte fram emot det. Trots det höll han tyst. Det var bättre att vänta och se vad som skulle hända snarare än att kräva svar på direkten. Tålamod lönade sig alltid.

PÅ ORDER AV TROLLDOMSMINISTERIET

DOLORES JANE UMBRIDGE (ÖVERINKVISITOR ) HAR ERSATT ALBUS DUMBLEDORE SOM REKTOR FÖR HOGWARTS SKOLA FÖR HÄXKONSTER OCH TROLLDOM.

"Du måste skämta!" utbrast Fred högt medan han ställde sig upp, och han var inte den enda. Runt om i hela salen uttryckte elever sitt missnöje över att Umbridge blivit tilldelad positionen som rektor.

"Det här är det absolut värsta som kunde ha hänt", stönade Blaise och gömde ansiktet bakom händerna. "Jag skyller på dig, Draco, om du bara hållit avstånd..."

"Hur skulle jag veta att hon tänkte bli rektor? Det gynnade oss att hjälpa henne", protesterade Draco och korsade armarna framför bröstet.

"Vi är helt körda", mumlade Katrina och blängde upp mot lärarbordet. "Hur kan de göra så här?"

Amanda lade huvudet på sne. "Jag förstår inte ens hur, för det är professor McGonagalls ansvar att ta över om Dumbledore är otillgänglig. Hon är vice rektor."

"Som att Fudge och Umbridge skulle låta henne ta över när de äntligen blivit av med Dumbledore", fnös Moody och blängde misstänksamt mellan boken och Umbridge uppe vid lärarbordet.

OVANSTÅENDE ÄR I ENLIGHET MED UNDERVISNINGSFÖRORDNING NUMMER TJUGOÅTTA.

UNDERTECKNAT:

Cornelius Oswald Fudge, Trolldomsminister

Meddelandena hade satts upp överallt i skolan under natten, men de förklarade inte hur varenda person inom slottets väggar tycktes veta att Dumbledore hade besegrat två Aurorer, Överinkvisitorn, Trolldomsministern och hans biträdande assistent för att undkomma.

"Det är porträtten som pratat", sade Sirius i en självsäker ton. "De har aldrig varit bra på att hålla hemligheter.

"De kan hålla en del hemligheter", påpekade George med ett brett leende. "Men det här är rent skvaller och de älskar sånt."

Vart Harry än gick på slottet var det enda samtalsämnet Dumbledores flykt, och trots att kanske en och annan detalj hade blivit lite förvrängd under återberättandet (Harry hörde en flicka bland andraårseleverna försäkra en annan att Fudge låg på Sankt Mungos sjukhus med en pumpa till huvud) var det förvånansvärt hur riktig resten av informationen var.

"Önsketänkande kanske", sade Katie med ett skratt.

"Vi kan ordna det om du så önskar", erbjöd Fred och blinkade med ena ögat.

"Tänk inte ens tanken Fred, George. Ni ska inte förhäxa Trolldomsministern", avbröt mrs Weasley i en sträng ton och när hon såg deras delade blick tillade hon snabbt. "eller ge honom något av ert godis!"

"Om det är en av våra produkter som inte är godis… okej, glöm det. Vi ska inte göra något", sade George med en besviken min.

"Inte än i alla fall", tillade Fred i en lågmäld viskning.

Alla visste till exempel att Harry och Marietta var de enda elever som hade bevittnat scenen på Dumbledores kontor, och eftersom Marietta nu befann sig i sjukhusflygeln bönade och bad alla Harry om en förstahandsredogörelse.

"Det dröjer säkert inte länge förrän Dumbledore är här igen", sa Ernie Macmillan förtröstansfullt på vägen tillbaka från örtläran sedan han ivrigt hade lyssnat till Harrys historia. "De kunde inte hålla honom borta under vårt andra år på Hogwarts och de kommer inte att kunna det den här gången heller. Tjocke munkbrodern talade om för mig ...", han sänkte konspiratoriskt rösten så att Harry, Ron och Hermione måste luta sig närmare honom för att höra, "... att Umbridge försökte ta sig tillbaka in på hans kontor i går kväll sen de hade sökt igenom slottet och skolområdet på jakt efter honom. Hon kunde inte komma förbi stenmonstret. Rektorns kontor hade förseglat sig självt mot henne." Ernie log försmädligt. "Hon fick tydligen ett riktigt raserianfall."

"Det betyder att Hogwarts inte ser henne som rektor", sade Flitwick i en belåten ton och gav Umbridge en triumferande blick.

"Hur kan Hogwarts se vem som är värdig eller inte?" frågade Colin förvirrat och sneglade misstänksamt på Hogwarts väggar.

"Det är magi, jag kan inte ge en bättre förklaring än det", skrockade Flitwick. "Åtminstone inte en förklaring som inte går in på teoretiska förklaringar för skydd och magi själv."

"Å, hon föreställde sig säkert att hon skulle sitta där uppe på rektorns kontor", sa Hermione hätskt när de gick uppför trappan in i entréhallen. "Sitta där och spela herre över alla de andra lärarna, den dumma uppblåsta, maktgalna gamla ..."

"Kossa?" föreslog Alicia med ett brett leende.

"Eller varför inte bitch?" tillade Angelina och blängde ilsket uppemot lärarbordet

"Fegis?" föreslog en förstaårselev och såg trotsigt upp på Umbridge innan han räckte ut tungan.

"Skitstövel?" avslutade Lee och sträckte på sig medan han ignorerade de förmanande blickarna som gavs åt dem för deras förslag.

"Är du säker på att du bör avsluta den meningen, Granger?"

Draco Malfoy hade glidit fram bakom dörren, följd av Crabbe och Goyle. Hans bleka, spetsiga ansikte lyste av illvilja.

"Jag är rädd att jag måste dra av några poäng från Gryffindor och Hufflepuff", sa han i släpig ton.

"Jag trodde prefekter bara kunde ta poäng från sitt egna hus?" sade Justin i en misstänksam ton.

"De kan bara det…" sade Ernie och spände blicken i Malfoy.

"Det här bådar inte gott," mumlade Hannah oroligt.

"Du kan inte dra av poäng från andra prefekter, Malfoy", sa Ernie.

"Jag vet att prefekter inte kan dra av poäng från varandra", hånlog Draco. Crabbe och Goyle fnissade. "Men medlemmar av Inkvisitorspatrullen ..."

"Medlemmar av vad då?" frågade Hermione skarpt.

"Inkvisitorspatrullen, Granger", sa Malfoy och pekade på ett silver-I på sin klädnad alldeles under prefektmärket. "En utvald grupp elever som stöder Trolldomsministeriet, handplockade av professor Umbridge.

"Och alla av dem från Slytherin", väste Katrina och Amanda placerade en lugnande hand på hennes arm.

"Det är inte förvånande", muttrade Terry och korsade armarna framför bröstet.

I vilket fall som helst har medlemmar av Inkvisitorspatrullen rätt att dra av poäng, och därför, Granger, drar jag av fem poäng för att du var oförskämd mot vår nya rektor. Macmillan, fem poängs avdrag för att du sa emot mig. Fem för att jag inte gillar dig, Potter. Weasley, din skjorta hänger utanför, så jag drar av fem till för det. Och javisst, jag glömde, du är ju en smutsskalle, Granger, så minus tio poäng för det."

"Åh, så fantasifullt, jag är så imponerad", sade Hermione och korsade armarna medan hon gav Draco en isande blick.

"Jag hoppas du inte kommer använda det språket igen mr Malfoy", sade McGonagall strängt. "Enda anledningen att du inte bestraffas är för att du inte yttrat de orden, den här gången."

"Ja, professorn", muttrade Draco och stirrade ner på golvet.

Ron drog fram sin trollstav, men Hermione sköt undan den. "Låt bli!" viskade hon.

"Klokt drag, Granger", väste Malfoy. "Ny rektor, nya tider ... var en snäll pojke nu, Pottis ... och du också, kung Weasley."Han skrattade hjärtligt och drog i väg med Crabbe och Goyle.

"Han bluffade", sa Ernie med förskräckt min. "Han kan inte ha tillåtelse att dra av poäng ... det vore ju löjligt ... det skulle undergräva prefektsystemet helt och hållet."

"Exakt min tanke", sade McGonagall med en kylig ton och såg ner på Umbridge med en irriterad blick.

"Det hjälper systemet", sade Umbridge högdraget och gjorde en gest som om hon svepte bort damm från sin tröja.

Harry, Ron och Hermione hade automatiskt vänt sig mot de jättestora timglasen som stod uppställda i nischer längs väggen bakom dem och som visade elevhemmens poäng. Gryffindor och Ravenclaw hade legat jämsides i ledningen den morgonen. Medan de stod och betraktade dem flög stenar uppåt och minskade mängden i de nedre glaskolvarna. Det enda som verkade oförändrat var faktiskt Slytherins smaragdfyllda timglas.

"Varför har jag en känsla av att hon är fördomsfull mot alla andra än Slytherins?" frågade Oliver och skakade på huvudet.

"Därför att hon är det", fnös Katie, "du kan vara tacksam att du lyckades lämna det här stället innan hon dök upp."

"Ni har sett det, va?" hördes Freds röst.

Han och George hade nyss kommit nerför marmortrappan och anslutit sig till gruppen framför timglasen.

"Malfoy har precis dragit av nästan femtio poäng från oss", sa Harry ursinnigt när de såg hur ännu fler stenar flög uppåt i Gryffindors timglas.

"Ja, Montague försökte sätta dit oss under rasten", sa George.

"Vad menar du med försökte?" frågade Sprout misstänksam

"Att han misslyckades med det", svarade George med en axelryckning. "Det är åtminstone vad jag misstänker."

"Jag undrar vad vi gjorde", mumlade Fred samtidigt och lutade sig framåt förväntansfullt.

"Vad menar du med 'försökte'?" sa Ron hastigt.

"Han lyckades aldrig få ur sig vad han ville", sa Fred, "eftersom vi knuffade in honom med huvudet före i det där borttrollningsskåpet på första våningen."

"WEASLEY. Hur vågar ni göra det mot Montague! Ni kan se er själva som relegerade från det här ögonblicket!" fräste Umbridge och blängde på tvillingarna.

"Ahem", harklade sig Dumbledore och höjde ett ögonbryn. "Jag vill påminna om att du inte har makten att relegera någon på skolan längre. Detta är dessutom något som inte hänt ännu, du kan finna mr Montague där borta helt oskadd."

Hermione såg chockerad ut."Men ni kommer att råka hemskt illa ut!"

"Inte förrän Montague dyker upp igen och det kan ta veckor, jag vet inte vart vi skickade i väg honom", sa Fred kallsinnigt. "I vilket fall har vi bestämt oss för att inte längre bry oss om ifall vi råkar illa ut."

"Jag trodde att ni aldrig hade brytt er?"

"Jag menar, vi ville inte bli relegerade innan, vi visste att gränser finns…" påpekade Fred med en nonchalant axelryckning.

"… men nu spelar det ingen direkt roll. Det är ingen större förlust om vi blir relegerade", avslutar George och såg sig omkring i salen.

"Har ni nånsin brytt er om det?" frågade Hermione.

"Det är klart att vi har", sa George. "Vi har ju aldrig blivit relegerade, eller hur?"

"Vi har alltid vetat var vi skulle dra gränsen", sa Fred.

"Men ni har kommit nära emellanåt", avbröt McGonagall med en sträng blick och Fred och George flinade brett åt varandra.

"Vi kanske har stuckit ut en liten tå över den då och då", sa George. "Men vi har aldrig gått så långt som att ställa till med riktig förödelse", sa Fred.

"Men nu?" sa Ron trevande.

"Tja, nu ...", sa George.

"... när Dumbledore är borta och så ...", sa Fred.

"... tycker vi att lite förödelse ...", sa George.

"... är precis vad vår nya rektor förtjänar", sa Fred.

"Jag vet inte om jag ska vara rädd eller stolt", suckade McGonagall och såg med vad som nästan kunde beskrivas som en nervös blick på boken.

"Hon har ingen aning om vad hon har dragit på sig", påpekade madam Hooch med en förväntansfull blick.

"Ni får inte!" viskade Hermione. "Ni får faktiskt inte! Hon skulle älska att få en orsak att relegera er!"

"Hermione, du fattar visst inte, va?" sa Fred och log mot henne. "Vi har ingen lust att stanna här längre. Vi skulle promenera raka vägen ut härifrån nu om vi inte hade bestämt oss för att göra vår lilla insats för Dumbledore först. Och förresten", han tittade på sin klocka, "ska första fasen just börja. Om jag vore ni skulle jag gå in till lunchen i stora salen, för då ser lärarna att ni inte kan ha haft nånting med det att göra."

"Vilket betyder att vad det än är så är det crazy!" påpekade Lee med ett brett leende. "Fred och George, våra hjältar."

"Mer än troligt", suckade mrs Weasley uppgivet och mr Weasley skrockade lågmält.

"Nånting att göra med vad då?" frågade Hermione ängsligt.

"Ni får se", sa George. "Stick i väg nu."

Fred och George vände sig om och försvann in i elevhopen på väg nerför trappan. Ernie, som såg ytterst förvirrad ut, mumlade någonting om en läxa i förvandlingskonst och kilade i väg.

"Vet ni, jag tror faktiskt att vi borde ge oss av härifrån", sa Hermione nervöst. "För säkerhets skull ..."

"Okej då", sa Ron och alla tre började gå mot dörrarna till stora salen, men Harry hann knappt se en skymt av dagens tak med ilande vita moln förrän någon knackade honom på axeln. När han vände sig om stod han näsa mot näsa med vaktmästaren Filch. Han tog några snabba steg bakåt. Filch var bäst på avstånd.

"Rektorn vill träffa dig, Potter", sa han och gav Harry en lömsk blick.

"Varför vill hon träffa honom?"

"I bästa fall ger det honom i alla fall alibi för vad det än är vad Fred och George planerar", påpekade Tonks och bet sig i läppen.

"Ja, men jag vill inte ha henne ensam i samma rum som Harry, inte igen", sade Sirius med en hård blick.

"Det är inte jag som har gjort det", sa Harry dumt och tänkte på det som Fred och George planerade, vad det nu var.

"Det är det värsta du kunde ha sagt till honom", stönade Gabriel och skakade besviket på huvudet.

Filchs haka darrade av tyst skratt.

"Dåligt samvete, va?" viskade han. "Följ med mig."

Harry kastade en blick bakåt på Ron och Hermione, som båda såg oroliga ut. Han ryckte på axlarna och följde efter Filch tillbaka in i entréhallen, mot strömmen av hungriga elever. Filch verkade vara på jättegott humör. Han nynnade pipigt med halvhög röst medan de klev uppför marmortrappan. När de kom upp på första avsatsen sa han:

"Saker och ting håller på att förändras här, Potter."

"Skolan förvärras, jag skulle inte bli förvånad om elever lämnade", sade mr Weasley med rynkad panna.

"Några var lyckosamma nog att dra sig ur innan terminen började", sade Seamus och kastade en längtansfull blick upp mot himlen ovanför dem.

"De gjorde det för att de ansåg att Harry eller Dumbledore var knäppa", utbrast Ron och blängde på sin vän med korsade armar.

"Och? De vann i slutändan. De slapp Umbridge", påpekade Seamus med en axelryckning och ett flertal elever nickade instämmande.

"Jag har märkt det", sa Harry kyligt.

"Jajamen ... jag har sagt åt Dumbledore i åratal att han är alldeles för släpphänt mot er allihop." Filch skrockade elakt. "Ni, era vidriga små odjur, skulle aldrig ha slängt stinkbomber överallt om ni hade vetat att det stod i min makt att piska er blodiga, va? Ingen skulle ha kommit på tanken att kasta en bitande frisbee genom korridorerna om jag fått hänga upp er i vristerna på mitt kontor, eller hur? Men när Undervisningsförordning nummer tjugonio träder i kraft, Potter, får jag rätt att göra såna saker ... och dessutom har hon undertecknat en order om att Peeves ska drivas bort härifrån ... å, saker och ting kommer att bli väldigt annorlunda här med henne som chef ..."

"Det kommer vara en katastrof", jämrade Lavender och kramade om sig själv, "det har varit tillräckligt illa innan och nu det här?"

"Det kanske är värt att hoppa av och gå om ett år? Vad tror ni?" frågade Ernie i en fundersam ton.

"Vi behöver nog inte gå till så drastiska åtgärder än, kom ihåg att hon redan förlorat en hel del makt", påpekade Randall och himlade med ögonen.

Umbridge hade tydligen inte skytt några medel för att få Filch på sin sida, tänkte Harry, och det värsta var att han förmodligen skulle visa sig vara ett viktigt vapen. Det var nog bara tvillingarna Weasley som kände till skolans hemliga gångar och gömställen lika väl.

"Jag hade inte ens tänkt på det än", flämtade Lee och kastade en anklagande blick mot Filch som satt muttrandes för sig själv i ett hörn i början av salen.

"Då var vi framme", sa han och sneglade lömskt på Harry medan han knackade tre gånger på professor Umbridges dörr och sköt upp den. "Pojken Potter är här och söker er, rektorn."

Umbridges kontor, som var så välbekant för Harry från hans många straffkommenderingar, var likadant som vanligt, med undantag av det stora träblocket som kantade hennes skrivbord längst fram, där ordet rektor stod skrivet med guldbokstäver. Dessutom såg han med en stöt i hjärtat att hans Åskvigg och Freds och Georges Rensopare var fastkedjade med hänglås vid en tjock järnbult i väggen bakom skrivbordet.

"HON KEDJADE FAST ERA KVASTAR?" exploderade Oliver och såg sig vilt omkring. "Har hon någon aning om skadorna det kan lämna?"

"Kom ihåg att de inte är kvar där längre, Sirius och våra föräldrar har tillåtelse att ta med kvastarna hem", sade George med en grimas, glad över att han inte med egna ögon behövt se kvastar fastkedjade.

"Och de just nu är i säkert förvar på McGonagalls kontor", tillade Fred med ett litet leende.

Umbridge satt bakom bordet och skrev ivrigt på ett av sina skära pergament, men hon tittade upp och log brett då de kom in.

"Tack ska du ha, Argus", sa hon inställsamt.

"Ingen orsak, rektorn, ingen orsak", sa Filch och bugade sig så djupt som hans reumatism tillät och drog sig sedan baklänges ut.

"Sitt", sa Umbridge kort och pekade på en stol. Harry satte sig. Hon fortsatte att skriva en stund. Han såg några av de motbjudande kattungarna hoppa och skutta runt på tallrikarna över hennes huvud medan han undrade vilken ny fasa hon hade i beredskap åt honom.

"Sisådärja", sa hon till sist och lade ifrån sig fjäderpennan. Hon tittade självbelåtet på honom, likt en padda som just ska till att svälja en särskilt saftig fluga. "Vad vill du ha att dricka?"

"Vad det än är, drick det inte", morrade Moody, vars öga var fäst på Umbridge medan hans magiska snurrade runt för att stirra på Harry.

"Jag har lite självbevarelsedrift", protesterade Harry.

"Verkligen? Jag har då minsann inte märkt av den", sade Hermione och höjde ett ögonbryn.

"Va?" sa Harry, helt övertygad om att han hade hört fel.

"Att dricka, Potter." Hon log ännu bredare. "Te? Kaffe? Pumpasaft?" För varje dryck hon nämnde gav hon till en viftning med sin korta trollstav, och en kopp eller ett glas dök genast upp på skrivbordet.

"Varför blir du erbjuden fika när du är på professorers kontor? Först McGonagall och nu Umbridge?" frågade Justin misstroget.

"Och professor Lupin! Han gav honom te", tillade Terry med ett leende.

"Jag skulle dock inte lita på något Umbridge ger", påpekade Anthony med en grimas.

"Ingenting, tack", sa Harry.

"Jag vill att du ska dricka nåt med mig", sa hon och hennes röst blev hotfullt mild. "Välj en av dem."

"Hon har definitiv mixtrat med drinkarna", sade Gabriel med en grimas.

"Men är inte det olagligt?" protesterade en förstårselev misstroget.

Gabriel höjde på ett ögonbryn och muttrade lågmält, "det är också olagligt att använda såna där pennor på elever, men hon hade inga problem med att göra det."

"Vi säger väl te då", sa Harry och ryckte på axlarna.

Hon reste sig och gjorde en en hel liten uppvisning av att hälla i mjölk med ryggen vänd mot honom. Sedan flängde hon runt skrivbordet med teet medan hon log på ett olycksbådande sliskigt sätt.

"Det är förgiftat!" sade Dean omdelbart.

"Folk vet att han är där, hon skulle inte förgifta honom så öppet", sade Narcissa, men hennes ton var inte helt självsäker.

"Hon torterade ett flertal elever relativt öppet under hela den här terminen, jag skulle inte lita på något gällande henne", sade Sirius och skakade på huvudet.

"Varsågod", sa hon och räckte honom en kopp. "Drick det nu innan det blir kallt. Jaha, Potter ... jag tyckte att vi borde ha en liten pratstund, efter de sorgliga händelserna i går kväll."

Han sa ingenting. Hon satte sig till rätta i sin stol igen och väntade. När det hade gått flera minuter under tystnad sa hon raskt: "Du dricker ju inte upp!"

Han lyfte koppen till munnen och sedan, lika plötsligt, sänkte han den igen. En av de gräsliga målade kattungarna bakom Umbridge hade stora runda blå ögon precis som Monsterögat Moodys magiska öga, och det hade just slagit Harry vad Monsterögat skulle säga om han fick höra att Harry hade druckit något som erbjudits honom av en välkänd fiende.

"Han skulle ge dig den värsta utskällningen du hört", sade Tonks med en grimas och Harry fick känslan av att hon själv gjort något liknande misstag som framkallat Moodys vrede.

"Du kan aldrig lita på någon!" brummade Moody och såg sig misstänksamt runt.

"Vad är det med dig?" sa Umbridge, som fortfarande iakttog honom. "Vill du ha socker?"

"Nej", sa Harry. Han lyfte koppen till läpparna igen och låtsades smutta på teet, fast han höll munnen hårt stängd. Umbridges leende blev bredare.

"Bra", viskade hon. "Mycket bra. Får jag höra nu ..." Hon böjde sig framåt. "Var är Albus Dumbledore?"

"Hon skulle inte våga!" väste Remus och greppade hårt runt armstöden så hans knogar blev vita.

"Våga vad?" frågade Ginny och studerade boken misstänksamt.

"Genomföra Snapes hot från förra boken", spottade Remus ut och flera stycken såg förvirrat på boken medan andra som förstod vad han syftade på såg på den med skräck.

"Har ingen aning", sa Harry omedelbart.

"Drick upp, drick upp", sa hon, fortfarande leende. "Nu ska vi inte leka några barnsliga lekar, Potter. Jag vet att du vet vart han har tagit vägen. Du och Dumbledore har varit inblandade i det här från första början. Tänk på din situation, Potter ..."

"Jag vet inte var han är." Harry låtsades dricka igen.

"Nå, då så", sa Umbridge och såg missbelåten ut. "I så fall får du vara vänlig och tala om för mig var Sirius Black håller till."

Harrys anda fastnade i halsen och en rysning rörde sig nerför hela hans kropp och han knöt händerna hårt, skulle han kunnat avslöja vart Sirius var? Leda Umbridge till hans dörr och döma sin gudfar till det värsta ödet? Var det här en av förlusterna framtiden hade pratat om? Skulle han göra som Slingersvans och förråda sin familj? Nej… nej, det skulle han inte, åtminstone inte frivilligt. Det var Veritaserumet som skulle driva honom till att göra det.

"Andas Harry, du drack det inte, du kommer inte säga något", muttrade Ron och Harry frös, när hade han börjat andas så fort? Han svalde och nickade långsamt, tacksam att ingen annan verkade ha lagt märke till hans panik.

Det knöt sig i magen på Harry och hans hand skakade så att tekoppen skramlade på fatet. Han vippade koppen mot munnen med läpparna hoppressade, så att en del av den heta vätskan sipprade ner på hans klädnad.

"Jag vet inte", sa han, lite för hastigt.

"Potter", sa Umbridge, "låt mig påminna dig om att det var jag som närapå fick fast brottslingen Black i Gryffindorbrasan i oktober. Jag vet mycket väl att det var dig han träffade och om jag hade haft nåt bevis skulle ingen av er båda vara på fri fot i dag, det lovar jag dig. Jag upprepar, Potter ... var är Sirius Black?"

"Jag hade glömt att hon nästan fick tag på honom", sade Katie med en grimas.

"Har ingen aning", sa Harry högt. "Har inte det ringaste hum om det."

"Även om du druckit hade du inte kunnat säga något på grund av förtrollningen över huset", tillade Sirius och gav sin gudson ett snabbt leende. "En av fördelarna med förtrollningen."

"Hade uppskattat att veta det i förväg", sade Harry och försökte pressa fram ett leende.

De stirrade på varandra så länge att Harry kände ögonen tåras. Sedan reste sig Umbridge.

"Då så, Potter, jag tror dig på ditt ord den här gången, men akta dig: jag har ministeriet bakom mig. Alla kommunikationskanaler in till och ut ur den här skolan är avlyssnade. En flampulvernätsreglerare vakar över varenda brasa på Hogwarts – utom min egen förstås.

"Stort misstag", sade Fred med ett brett leende.

"Harry kommer definitivt använda det nu", instämde George med ett skratt.

Min inkvisitorspatrull öppnar och läser all inkommande och utgående ugglepost. Och mr Filch observerar alla hemliga gångar in och ut ur slottet. Om jag hittar så mycket som en tillstymmelse till bevis ..."

"Det bryter mot lagen! Du har ingen rätt att öppna andra personers post", väste Tonks och blängde på Umbridge medan hon gjorde en notering av det för att ge till madam Bones.

"Och speciellt inte elever som enkelt kan behålla saker de hittar", tillade Sinistra strängt.

PANG! BOM!

"Vad händer nu?" suckade mrs Weasley och drog en hand genom sitt grånande hår.

"Min gissning är Fred och George", skrockade mr Weasley med tindrande ögon. "De sa att de hade något planerat."

Golvet inne på kontoret skakade. Umbridge gled åt sidan och grep med chockad min tag i skrivbordet.

"Vad var ...?"

Hon stirrade mot dörren. Harry tog tillfället i akt att tömma sin nästan fulla tekopp i närmaste vas med torkade blommor. Han kunde höra folk springa och skrika flera våningar nedanför.

"Gå tillbaka till din lunch, Potter!" skrek Umbridge.

"Återigen räddad av att någon annan skapar kaos", sade Angelina och skakade på huvudet.

"När var första gången han blev räddad?" frågade Colin och såg ut som han försökte starta om sin hjärna för att få fram svaret.

"Var det andra året, på Filchs kontor? När Nästan huvudlöse Nick övertalade Peeves att skapa trubbel", sade Angelina och skakade på huvudet.

Hon höjde sin trollstav och störtade ut ur rummet. Harry gav henne några sekunders försprång och skyndade sedan efter henne för att se vad som var upphovet till kalabaliken.

Det var inte svårt att upptäcka. På våningen under rådde fullständigt kaos. Någon eller några (Harry misstänkte starkt vilka det var) hade fått en enorm låda med fyrverkerier att explodera.

"Otroligt!" sade Terry och skakade på huvudet.

"Jag hatar att erkänna det, men det är ganska briljant", sade Daphne och såg med svagt imponerad blick på boken.

"Beröm från självaste isdrottningen? Vi lyckades verkligen den här gången", sade George med en lågmäld vissling.

Drakar som uteslutande bestod av gröna och gyllene gnistor susade fram och tillbaka genom korridorerna och gav ifrån sig höga knallande explosioner under vägen. Chockrosa eldhjul, en och en halv meter i diameter, fräste livsfarligt genom luften likt flygande tefat. Raketer med långa svansar av strålande silverstjärnor studsade från väggarna, tomtebloss skrev fula ord högt upp i luften av sig själva, smällare exploderade som minor överallt där Harry tittade, och i stället för att brinna ut, försvinna ur sikte eller spraka till och slockna verkade de här pyrotekniska underverken tillta i energi och styrka ju längre han betraktade dem.

"Magnifikt", sade Fred och gjorde en kockkyss med handen.

"Otroligt spektakulärt", instämde Lee och skrattade.

"Det kommer kanske vara det bästa jag har sett", instämde Gabriel med ett brett leende.

"Varför är det alltid mina elever?" suckade McGonagall men hennes läppar rycktes upp i ett svagt leende.

Filch och Umbridge stod, som hypnotiserade, halvvägs ner i trappan. Medan Harry intresserat betraktade det hela tycktes ett av de större eldhjulen besluta sig för att det behövde större manöverutrymme; det virvlade mot Umbridge och Filch med ett hotfullt fräsande. De skrek till av förskräckelse och duckade, och det susade rakt ut genom fönstret bakom dem och bort över markerna. Flera av drakarna och en stor purpurfärgad fladdermus som rök olycksbådande utnyttjade under tiden den öppna dörren i slutet av korridoren för att smita ner till andra våningen.

"Hoppas att de fattar eld", mumlade Seamus och korsade sina fingrar.

"Jag är mer intresserad varför fladdermusen är med", sade Katrina med ett höjt ögonbryn.

"Vi måste ha hämtat inspiration från Snape", sade George och log brett.

"Skynda dig, Filch, skynda dig!" gastade Umbridge. "De kommer att sprida sig över hela skolan om vi inte gör nånting ... Lamslå! "

En röd ljusstråle sköt ut ur spetsen på hennes trollstav och träffade en av raketerna. I stället för att stelna till uppe i luften exploderade den med en sådan kraft att den sprängde hål i en målning av en gråtmild häxa i mitten av en äng. Hon lade benen på ryggen i sista stund och dök upp några sekunder senare inpressad i målningen bredvid, där ett par trollkarlar som spelade kort snabbt reste sig för att ge plats åt henne.

"Lärarrummet gav oss all erfarenhet vi behövde för att klara av det här", sade Fred i en belåten ton.

"Ni vet inte att det är ni än", påpekade Tracy medan hon observerade alla imponerade blickar och glädje som fyllde salen.

"Som om någon annan skulle ha dumdristigheten att göra det", mumlade Astoria och Daphne dolde ett leende bakom en hand.

"Lamslå dem inte, Filch!" skrek Umbridge ilsket, precis som om det hade varit han som uttalat besvärjelsen.

"Som ni vill, rektor Umbridge!" väste Filch, som ju var en ynk och därför lika lite kunde ha lamslagit fyrverkerierna som svalt dem.

"Jag tänkte precis nämna det själv", sade Kingsley med ett litet leende. "Det glädjer mig att vi inte missade det här kapitlet."

Han rusade fram till ett skåp i närheten, drog fram en sopkvast och började daska upp i luften mot fyrverkerierna. Efter bara några sekunder stod kvasthuvudet i ljusan låga.

"För det är en så mycket bättre lösning", fnös Dorea. "Jag måste säga pojkar, ni ställde verkligen till med ett stort spektakel."

"Tack, mrs Potter!" körade Fred och George och log mot den äldre kvinnan i porträttet.

Harry hade sett tillräckligt. Han skrattade, hukade sig djupt ner och sprang fram till en dörr som han visste fanns gömd bakom en gobeläng en liten bit in i korridoren. När han smög in genom den såg han att Fred och George stod gömda alldeles bakom den och lyssnade på Umbridges och Filchs tjut. De skakade av undertryckt munterhet.

"Imponerande", sa Harry lågt och flinade. "Mycket imponerande ... ni kan utan vidare konkurrera ut Doktor Filibuster."

"Och troligtvis Zonkos skämtbutik från vad jag hört", tillade Charlus och tvillingarna lös upp vid det diskreta berömmet av deras färdigheter.

"Hurra", viskade George och torkade skrattårarna ur ansiktet. "Å, jag hoppas hon försöker få bort dem med en försvinnandeförtrollning nästa gång ... de tiodubblas varenda gång man försöker."

Fyrverkeripjäserna fortsatte att brinna och sprida sig över hela skolan under eftermiddagen. Trots att de orsakade en mängd avbrott i undervisningen, i synnerhet smällarna, verkade inte de andra lärarna ha särskilt mycket emot dem.

"Klart vi inte har, vi vet hur man blir av med dem", sade Flitwick och log.

"Om inte annat fick vi erfarenhet av det för tre år sen", mumlade madam Hooch och Burbage grimaserade vid påminnelsen.

"Kära nån då", sa professor McGonagall ironiskt när en av drakarna susade runt hennes klassrum och gav ifrån sig höga knallar och sprutade ut eld. "Brown, skulle du vilja kila i väg till rektorn och meddela henne att vi har en förrymd fyrverkeripjäs i vårt klassrum?"

McGonagall betraktade roat hur majoriteten av hennes elever tappade hakan av chock över hennes agerande i boken och kunde inte låta bli att sträcka på sig, något som madam Hooch märkte med ett litet leende.

"Professorn, varför fixar du det inte bara själv?" frågade Roze efter ett par sekunder av tystnad.

"Åh, jag skulle inte våga anta att jag har befogenheten att göra det", svarade McGonagall och tillät sig ett leende. "Professor Umbridge har gjort det väldigt tydligt att vi enbart ska lära ut i klassrummet och inget annat."

Summan av kardemumman blev att professor Umbridge tillbringade sin första eftermiddag som rektor med att springa omkring på skolan och svara på de andra lärarnas vädjanden om hjälp, eftersom ingen av dem verkade kunna befria sina rum från fyrverkerierna utan henne.

När det ringde ut efter dagens sista lektion och de var på väg tillbaka till Gryffindortornet såg Harry med enorm tillfredsställelse en rufsig och sotsvärtad Umbridge vackla ut från professor Flitwicks klassrum, svettig i ansiktet.

"Tack så mycket, professorn!" sa professor Flitwick med sin pipiga lilla röst. "Jag kunde förstås ha gjort mig av med gnistorna själv, men jag var inte säker på om jag hade befogenhet ." Glatt leende stängde han klassrumsdörren mitt framför hennes ilskna ansikte.

"Professor Flitwick, du är en hjälte!" sade Gabriel med ett skratt.

Flitwick log svagt. "Det är viktigt att ha en god kontakt med sin chef och inte anta att du har befogenhet att göra saker", sade han i en allvarlig ton och flera av hans kollegor nickade medan de försökte dölja leenden bakom välplacerade händer och bägare.

Fred och George var hjältar i Gryffindors uppehållsrum den kvällen. Till och med Hermione kämpade sig fram genom den upphetsade elevhopen för att gratulera dem.

"Det var fantastiska fyrverkerier", sa hon beundrande.

Fred och George log brett mot varandra vid Hermiones beröm.

"Tack", sa George, som såg både överraskad och belåten ut. "Weasleys vinande vådeldar. Det enda tråkiga är att vi använde hela vårt lager, så nu blir vi tvungna att börja om från början igen."

"Fast det var värt det", sa Fred, som höll på att ta upp beställningar från hojtande Gryffindorelever. "Om du vill skriva upp dig på väntelistan, Hermione, så är priset fem galleoner för en basblossbox och tjugo för lyxraketlådan ..."

"Jag vill inte veta vad som är i lyxraketlådan", mumlade mrs Weasley och skakade på huvudet.

"Ren perfektion!" svarade Fred med ett kacklande.

"Mardrömsmaterial", muttrade Tracy och grimaserade.

Hermione återvände till bordet där Harry och Ron satt och stirrade på sina skolväskor som om de hoppades att deras läxor skulle hoppa ut och börja göra sig själva.

"Å, kan vi inte ta ledigt i kväll?" sa Hermione glatt när en silversvansad Weasleyraket ven förbi fönstret. "Påsklovet börjar ju ändå på fredag, så vi har massor med tid då."

"Mår Hermione bra?" frågade Ron oroligt och försökte placera sin ena hand mot hennes panna i ett försök att kolla hennes temperatur.

"Jag har inte ens sagt det!" protesterade Hermione och försökte slå undan Rons hand.

"Okej, men vi är överens om att hon är sjuk i framtiden?" frågade Ron och höjde händerna framför sig.

"Troligtvis allvarlig sjuk med tanke på att hon var med och startade en revolutionsgrupp", påpekade Ginny med ett brett leende.

"Hur många gånger ska jag säga det? Vi gör inte revolt. Vi lär oss bara försvar mot svartkonster", sade Harry och såg sig uppgivet omkring.

"Mår du inte riktigt bra?" frågade Ron och stirrade skeptiskt på henne.

"Nu när du säger det", sa Hermione muntert, "så tror jag faktiskt att jag känner mig lite ... upprorisk ."

"Hon erkänner det själv!" utbrast Ron triumferande och Hermione gav ifrån sig en långdragen suck, men gjorde inget försök att protestera mot det.

Harry kunde höra de avlägsna knallarna från smällare på rymmen när han och Ron gick upp för att lägga sig en timme senare, och medan han klädde av sig svävade ett tomtebloss förbi tornet och ritade raskt ordet bajs i luften.

Harry kröp gäspande i säng. Nu när han hade tagit av sig glasögonen hade de enstaka fyrverkeripjäser som då och då passerade fönstret blivit suddiga och såg ut som gnistrande moln, vackra och hemlighetsfulla mot den svarta himlen. Han vände sig på sidan och undrade vad Umbridge tyckte om sin första dag på Dumbledores jobb och hur Fudge skulle reagera när han fick höra att skolan under största delen av dagen hade varit i ett tillstånd av total upplösning. Leende slöt Harry ögonen …

"Snälla säg att det inte är en till dröm", mumlade mrs Weasley oroligt.

"Jag gillar drömmarna, jag vill veta vad som är i rummet", muttrade Seamus samtidigt.

"Förhoppningsvis kommer vi någon gång få veta vad som faktiskt är på den där platsen", sade Dean i en optimistisk ton.

Svischandet och knallandet från fyrverkeripjäserna som rymt ut på skolområdet verkade allt avlägsnare ... eller kanske han själv var på väg bort från dem med väldig fart ...

Han hade fallit rakt in i korridoren som ledde till Mysterieavdelningen. Han rusade mot den enkla svarta dörren... låt den öppnas... låt den öppnas...

Den gick upp. Han var inne i det cirkelformade rummet kantat med dörrar. Han gick tvärs igenom det och lade handen på en av de identiska dörrarna. Den svängde inåt. Nu befann han sig i ett långt, rektangulärt rum fyllt av ett konstigt mekaniskt klickande ljud. Det syntes dansande ljusfläckar på väggarna, men han stannade inte upp för att undersöka dem ... han måste fortsätta ...

Alla medlemmar från Fenixordern som befann sig i salen satt som statyer på sina platser, andades knappt medan de fann varandras ögon. De må inte veta de exakta konsekvenserna av länken som verkade existera mellan Harry och Voldemort, men de var alla säkra på att det inte var något positivt att dörren öppnats.

Dumbledores panna var djupt rynkad, Harrys ocklumeneringslektioner verkade enlig boken inte ha gjort någon nytta överhuvudtaget. Kanske var det dåraktig att ha antagit att Snape skulle vara en lämplig lärare för Harry i ämnet.

Det fanns en dörr längst in ... den öppnades också när han rörde vid den ... Och nu var han inne i ett svagt upplyst rum, lika högt och brett som en kyrka, fyllt med ändlösa rader av hyllor som tornade upp sig ovanför varandra, alla belamrade med små, dammiga glasklot ... Nu bultade Harrys hjärta hårt av upphetsning ... han visste vart han skulle ... han sprang framåt, men hans steg hördes inte i det enorma, ödsliga rummet ...

Remus och Sirius såg på varandra, de kunde enkelt i varandras ögon se oron över Harrys nyfunna förmåga och vad det skulle betyda för honom framöver.

Det fanns någonting i det här rummet som han mycket, mycket gärna ville ha ... Någonting han ville ha ... eller som någon annan ville ha ...

Det började sticka i hans ärr ...

PANG!

Harry vaknade ögonblickligen, förvirrad och arg. Runt om i den mörka sovsalen hördes ljudet av skratt.

"Åh, tack och lov", suckade Sirius och slappnade av någorlunda, bredvid honom gjorde Remus samma sak även om hans panna fortfarande täcktes av en orolig rynka.

"Jag antar att det var fyrverkerierna", sade Remus och drog en hand genom sitt grånande hår.

"Och i sista stund", tillade Charlus i en bister ton medan Dorea nickade instämmande. "Det är verkligen synd att Harry inte kunde lärt sig ocklumeneringskonsten tidigare."

"Vad häftigt!" sa Seamus, som avtecknade sig i silhuett mot fönstret. "Jag tror att ett av de där eldhjulen träffade en raket och det ser ut som om de parade sig. Kom och titta!"

"Konstig effekt", sade Fred och såg förvånat på boken.

"Jag undrar vad resultatet blev", instämde George i en fundersam ton. "Och i fall fler kan... para sig."

"Finns bara ett sätt att ta reda på det, kära broder", sade Fred med en glimt i ögat och George började le.

Harry hörde hur Ron och Dean kravlade sig ur sina sängar för att se bättre. Han låg alldeles stilla och tyst medan smärtan i ärret lade sig och besvikelsen sköljde över honom. Det kändes som om en underbar upplevelse hade ryckts ifrån honom i allra sista ögonblicket ... han hade kommit så nära den här gången.

Glittrande smågrisar med rosa och silverfärgade vingar susade nu förbi fönstren i Gryffindortornet. Harry låg och lyssnade till de uppskattande ropen från Gryffindorelever i sovsalarna under dem. Han kände en stöt av illamående när han plötsligt kom ihåg att han hade ocklumenering kvällen därpå.

"Snape kommer mörda dig", sade Ron i en allvarlig ton.

"Tack Ron, det var precis det stödet jag skulle behöva. Otrolig hjälpsamt", fnös Harry och såg misstroget på sin vän.

Harry tillbringade hela nästa dag med att oroa sig för vad Snape skulle säga om han upptäckte hur mycket längre in i Mysterieavdelningen Harry hade trängt i sin senaste dröm. Han greps av skuldkänslor när han insåg att han inte hade övat ocklumenering en enda gång efter deras senaste lektion. Det hade varit alldeles för mycket som hänt sedan Dumbledore gav sig av; han var säker på att han inte skulle kunnat tömma sin hjärna även om han hade försökt. Men han tvivlade på att Snape skulle godta den ursäkten.

Han försökte sig på en liten sista minuten-övning under lektionerna den dagen, men det tjänade ingenting till. Varenda gång han blev tyst och försökte göra sig kvitt alla tankar och känslor frågade Hermione vad det var för fel på honom, och när allt kom omkring var det nog inte särskilt lämpligt att försöka tömma hjärnan medan lärarna avfyrade repetitionsfrågor mot klassen.

"Nej Potter, det är inte särskilt lämpligt", sade Sprout och skakade på huvudet.

"Repetitionsfrågorna är viktiga för att ni ska kunna göra ert allra bästa på GET-proven", instämde Sinistra.

Inställd på det allra värsta gav han sig i väg till Snapes kontor efter middagen. Men halvvägs genom entréhallen kom Cho emot honom med raska steg.

"Kom med hit bort", sa Harry, glad över en anledning att få skjuta upp sitt möte med Snape, och vinkade över henne till det hörn av entréhallen där de jättelika timglasen stod. Gryffindors var nu nästan tomt. "Hur är det? Umbridge har inte frågat dig om DA , va?"

"Jag har en känsla av att du inte bör vara alltför glad", sade Ginny och skakade på huvudet.

"Vad menar du?" frågade Harry och rynkade på pannan medan han försökte komma på en anledning till varför han inte borde vara glad.

"Du kommer lista ut det", sade Ginny med ett skratt och tryckte en snabb kyss mot hans kind.

"Nej, visst inte", sa Cho hastigt. "Nej, det var bara ... jo, jag ville bara säga ... Harry, jag kunde aldrig drömma om att Marietta skulle skvallra."

Marietta sjönk ihop, försökte göra sig osynlig från alla i salen medan hennes kinder blev en aning rödare.

"Nej, men nu gjorde hon det i alla fall", sa Harry moloket. Han tyckte faktiskt att Cho kunde ha valt sina vänner med lite större omsorg. Det var knappast någon tröst att det sista han hade hört om Marietta var att hon fortfarande befann sig i sjukhusflygeln och att madam Pomfrey inte hade lyckats göra det minsta åt hennes varbölder.

"Jösses Hermione, du leker inte", sade Lee och visslade imponerat.

"Du skulle inte ha något emot att lära ut det till mig?" frågad Daphne intresserat

"Um, det är en ganska enkel förhäxning... men vi kan prata mer om det senare", sade Hermione med rodnande kinder och Daphne nickade långsamt.

"Hon är faktiskt en jätterar person", sa Cho. "Hon gjorde bara ett misstag ..."

Harry tittade på henne som om han inte kunde tro sina öron. "'En jätterar person som gjorde ett misstag'? Hon förrådde oss, dig också!"

"Ja ... men vi klarade ju oss, eller hur?" sa Cho vädjande. "Hennes mamma arbetar för ministeriet, så det är väldigt svårt för henne ..."

"Det argumentet kommer inte hjälpa, fler av oss har föräldrar eller släktingar som jobbar för ministeriet", sade Susan och gav Cho en irriterad blick.

"Jag börjar se vad Ginny menade med att jag inte skulle gilla konversationen så mycket", sade Harry och skakade på huvudet med en grimas medan Ginny log triumferande.

"Rons pappa arbetar också för ministeriet!" sa Harry ursinnigt. "Och ifall du inte har märkt det, så står det inte skvallerbytta tvärs över hans ansikte."

"Det där var ett hemskt fult knep av Hermione Granger", sa Cho häftigt. "Hon borde ha talat om för oss att hon hade förhäxat den där listan."

"Det hade varit bra med en varning, liksom vi kunde ju ha berättat om det för våra föräldrar", sade Parvati och såg missnöjt på Hermione.

"Jag inser att jag kanske borde ha sagt något om det vid första mötet", mumlade Hermione och såg skamset ner på golvet.

"Jag tycker det var en strålande idé", sa Harry kyligt.

Cho blev röd i ansiktet och hennes ögon blev blanka."Javisst, jag glömde ... självklart, det var gulliga lilla Hermiones idé …"

"Börja inte gråta igen", varnade Harry.

"Det tänkte jag inte heller!" skrek hon.

"Ja ... då så ... vad bra", sa han. "Jag har tillräckligt med jobbiga saker att klara av för tillfället."

"Gå och klara av dem då!" sa Cho ursinnigt, vände på klacken och tågade i väg med stolta steg.

"Jag tänker anta att det är det officiella slutet för ert förhållande", sade Sirius och såg mellan Cho och Harry som båda för tillfället undvek att se på varandra.

"Äsch, det kunde ha varit värre", sade Tonks och log brett.

"Ha varit värre? Hur kunde det ha varit värre?" protesterade Harry och lyfte blicken från golvet.

"Det blev inget våld åtminstone", svarade Tonks med en axelryckning.

"Det verkar fortfarande hemskt", viskade Cho och gnuggade frustrerat ögonen.

Kokande av ilska gick Harry nerför trappan till Snapes fängelsehåla. Trots att han av erfarenhet visste hur mycket lättare det skulle vara för Snape att tränga in i hans hjärna om han var ilsken, lyckades han inte släppa tankarna på vad han borde ha sagt till Cho om Marietta.

"Du kommer för sent, Potter", sa Snape kallt när Harry stängde dörren bakom sig. Snape stod med ryggen mot honom och flyttade som vanligt över vissa av sina tankar till Dumbledores minnessåll. Han släppte ner den sista silvervita tråden i stenskålen och vände sig mot Harry.

"Då så", sa han. "Har du övat?"

"Ja", ljög Harry och tittade envist på ett av Snapes skrivbordsben.

"Jag har en känsla av att han kommer veta att du ljuger", sade Neville med en nervös blick mot Snape.

"Snape vet alltid sånt", sade Charlie med en grimas.

"Ja, det ska vi väl snart få reda på, eller hur?" sa Snape stilla. "Fram med trollstaven, Potter."

Harry ställde sig i sin vanliga position, mitt emot Snape med skrivbordet mellan dem. Hjärtat pumpade fort av ilska över Cho och av oro för vad Snape skulle dra ut ur hans hjärna.

"Du är så körd", sade Terry med en grimas.

"Han har alltid varit körd när det kommer till de lektionerna. De hade aldrig någon chans att lyckas där", påpekade Anthony och skakade på huvudet.

"Då räknar jag till tre", sa Snape makligt. "Ett ... två ..."

Dörren till Snapes kontor for upp med en smäll och Draco Malfoy kom inrusande. "Professor Snape ... å ... förlåt ..."Malfoy tittade lätt förvånad på Snape och Harry.

"Det gör inget, Draco", sa Snape och sänkte sin trollstav. "Potter är här och får lite stödundervisning i trolldryckskonst."

Harry hade inte sett Malfoy se så glad ut sedan Umbridge hade dykt upp för att inspektera Hagrid.

"Räddad i sista stund", sade Neville och såg lättad ut.

"Jag vet inte om jag skulle kalla det räddad. Mer att det bara förlänger processen", påpekade Harry med en grimas.

"För att inte tala om hur Malfoy kommer sprida det vidare så att alla vet", tillade Parvati och skakade på huvudet. "Det kommer vara det nyaste hetaste skvallret i skolan."

"Det visste jag inte", sa han och sneglade hånfullt på Harry, som kände hur det hettade i kinderna. Han skulle ha gett vad som helst för att få skrika ut sanningen i ansiktet på Malfoy – eller ännu bättre, kasta en bra förbannelse över honom.

"Ta förbannelsen, det är mer givande", svarade Gabriel omedelbart med en seriös blick.

"Han har rätt, ger dig några fina minnen", instämde Lee med ett brett leende.

"Nå, Draco, vad är det?" frågade Snape.

"Det är professor Umbridge, sir, hon behöver er hjälp", sa Malfoy. "De har hittat Montague, han har dykt upp igen, nerstoppad i en toalett på fjärde våningen."

"Huh, så han hamnade där", sade Fred och lutade sig intresserat fram.

"Jag undrar om det alltid är samma ställe eller om det varierar från gång till gång", instämde George och betraktade boken med en glimt i ögat.

"Hur hamnade han där?" undrade Snape.

"Jag vet inte, sir, han är lite förvirrad."

"Nå, då så, Potter, vi fortsätter den här lektionen i morgon kväll."

Han vände sig om och svepte i väg från kontoret. Malfoy mimade ljudlöst: Stödundervisning i trolldryckskonst? åt Harry bakom ryggen på Snape innan han följde efter honom.

"Hela skolan kommer veta om det innan dagen är slut", sade Lavender oh skakade på huvudet.

"Frågan är bara om alla kommer tro det. Snape erbjuder aldrig stödundervisning. Varför skulle han ge det till Harry, de hatar varandra", påpekade Seamus fundersamt och flera elever nickade instämmande.

"Det skulle troligtvis utvecklas till ett rykte om att Snape kidnappat Harry och försökte offra honom."

Harry sjöd av ilska. Han stoppade tillbaka trollstaven innanför klädnaden och gjorde sig beredd att lämna rummet. Nu hade han i alla fall ett helt dygn till på sig att öva. Han visste att han borde känna sig tacksam över att ha sluppit undan med så knapp nöd, fast det kändes ändå hårt att Malfoy nu skulle tala om för hela skolan att Harry behövde stödundervisning i trolldryckskonst.

Han var framme vid dörren när han såg det: en dallrande ljusfläck som dansade på dörrkarmen. Han stannade och stod och tittade på den, påmind om någonting ... sedan kom han plötsligt ihåg vad det var: den var lite lik ljusen han hade sett i sin dröm natten innan, ljusen i det andra rummet som han hade gått igenom på sin vandring genom Mysterieavdelningen. Han vände sig om. Ljuset kom från minnessållet på Snapes skrivbord. Det silvervita innehållet sjönk tillbaka och virvlade runt inuti. Snapes tankar, saker som han inte ville att Harry skulle få se om han bröt igenom Snapes försvarsmekanism.

"Harry, snälla, nej", sade Remus och började massera tinningarna.

"Harry, ja", sade Ron ivrigt och började hålla tummarna

"Remus har rätt, du bör inte göra det. Du skulle inte gilla det om någon gjorde så mot dig", påpekade Hermione och såg strängt på Harry. Uppe vid lärarbordet hade Snape blivit onaturligt stel i kroppen och stirrade utan att blinka på boken.

Snape var inte den enda som började inse vad som skulle hända, även eleverna i salen och en hel del av gästerna började nu få en aning om vad namnet på kapitlet syftade på och de var osäkra på ifall de skulle vara rädda eller inte för den möjligheten att få veta vad Snapes värsta minne var.

Harry stirrade på minnessållet medan nyfikenheten steg upp inom honom ... vad var det Snape var så angelägen om att dölja för honom? De silverglänsande ljusfläckarna dallrade på väggen ... Harry tog två steg mot skrivbordet medan han tänkte intensivt. Skulle det kunna vara information om Mysterieavdelningen som Snape ville hemlighålla för honom?

"Jag tvivlar att det är det."

"Åh, jag vet inte, han är en ordermedlem och de försöker hålla saker hemligt från Harry", påpekade Ron och korsade armarna framför sig och undvek Hermiones stränga blick som nu riktades mot honom.

Harry såg sig om över axeln och nu dunkade hans hjärta hårdare och fortare än någonsin. Hur lång tid skulle det ta för Snape att befria Montague ur toaletten? Skulle han komma raka vägen tillbaka till kontoret efteråt eller följa med Montague till sjukhusflygeln? Säkert det senare ... Montague var kapten för Slytherins quidditchlag, Snape skulle vilja se till att allt var bra med honom.

Harry gick de få stegen fram till minnessållet, lutade sig fram och stirrade ner i djupet av det. Han tvekade, lyssnade och drog sedan fram sin trollstav igen. Det var helt tyst på kontoret och i korridoren utanför. Han petade lätt på innehållet i minnessållet med spetsen på trollstaven.

"Lärde du dig inget från förra gången?" frågade Charlus och höjde på ett ögonbryn åt sin sonson.

"Att inte sticka huvudet ner i det?" erbjöd Harry som ett svar med ett leende och Charlus himlade med ögonen.

Det silvervita stoffet började virvla runt mycket snabbt. Harry böjde sig fram över det och såg att det hade blivit genomskinligt. Han tittade än en gång ner i ett rum liksom genom ett runt fönster i taket. Om han inte tog alltför mycket fel tittade han i själva verket ner i stora salen.

Hans andedräkt immade nu igen ytan av Snapes tankar ... det kändes alldeles tomt i hans hjärna ... det skulle vara vansinnigt att göra det som han var så frestad att göra ... han darrade ... Snape kunde vara tillbaka vilket ögonblick som helst ... men Harry tänkte på Chos ilska, på Malfoys hånfulla ansikte och greps med ens av en hänsynslös djärvhet. Han tog ett stort, djupt andetag och doppade ner ansiktet i ytan av Snapes tankar. Golvet i kontoret krängde omedelbart till och välte Harry huvudstupa ner i minnessållet.

"Jag ser att du trots allt inte lärde dig något alls", suckade Charlus och skakade på huvudet medan Harry fåraktigt gned sig i nacken.

Snape darrade av ilska och röda fläckar började växa fram högt upp på hans kinder. "Potter!" väste han och spott flög i flera riktningar. Trots att hans röst inte var särskilt hög fångade den fortfarande allas uppmärksamhet på ett sätt som Umbridge bara kunde drömma om. "Hur vågar du! Snokar runt bland andras saker, precis som din värdelösa pappa! Ingen respekt för andra. Bara Potter som spelar roll. Får dig ett skratt över andras upplevelser. Det är sista gången, Potter. Du kan packa dina väskor!"

"Severus", sade Sinistra och placerade en hand på hans arm, som han snabbt skakade bort. "Jag förstår att du är upprörd men du kan inte få honom relegerad för något han faktiskt gjort. Det här har inte hänt", påpekade hon i en mjuk ton.

Snape vände blicken mot sin kollega, hans ögon fyllda med vansinne. "Vi läser inte ett ord till! Jag vägrar låta mina privata minnen läsas upp för hela skolan. Det är min ensak! Ge mig boken" väste Snape och ställde sig upp medan han stirrade på Ritchie som osäkert såg sig omkring. "Jag sa GE MIG BOKEN!"

"Du behöver inte lyssna, mr Coote", avbröt McGonagall och vände sig mot Snape. "Lugna ner dig, Severus, du agerar som ett barn. Ja, Potter gör fel i att betrakta dina minnen, men det är inget vi kan stoppa", hon höll upp en hand när Snape började spotta ur sig ursinniga ord och mannen tystnade motvilligt. "Jag finner det också intressant att du inte har haft några problem med att ta del av fem böckers innehåll om mr Potters innersta tankar, upplevelser och liv, men protesterar livligt så fort det är du själv som drabbas. Vi kommer inte sluta läsa, inte när vi inte gav Potter den möjligheten. Om du vill stanna i salen och höra eller inte är upp till dig själv", avslutade förvandlingsprofessorn strängt.

Snape blev ännu rödare i ansiktet av ilska, färgen så djup att den mer liknade lila, men han satte sig motvilligt ner med tänderna hårt sammanpressande och håret hängande framför ansiktet. Han visste att det inte fanns någon chans att stoppa läsningen. Och medan han fruktade vilket minne som skulle visas, vad som skulle avslöjas inför skolan var alternativet att lämna värre. Att inte veta vad eleverna och hans kollegor fått höra innan det började tisslas och tasslas om det i korridorerna och under lektionerna.

Han föll genom kallt mörker, snurrade ursinnigt runt medan han föll, och sedan ... Han stod mitt i stora salen, men de fyra elevhemsborden var försvunna. I stället fanns där mer än hundra små bord, alla riktade åt samma håll, och vid vart och ett av dem satt en elev med huvudet djupt nerböjt och skrev på en pergamentrulle. Det enda ljud som hördes var skrapet från fjäderpennor och ett enstaka prassel då någon rättade till sitt pergament. Det var tydligen examensdags.

"Jag undrar om det är G.E.T eller F.U.T.T", sade Su Li intresserat.

"Är det inte väldigt många för att vara examens för en årskull? Liksom det är över hundra bord", protesterade Justin misstroget.

"Nej, det där är en normal årskull. Ni är mycket färre eftersom ni är resultatet av kriget. Många ville inte skaffa barn för faran av att ha det och många familjer utplånades", förklarade mr Weasley och putsade sina glasögon med en bister min.

Genom de höga fönstren strömmade solskenet in över de nerböjda huvudena, som glänste kastanjebruna och kopparröda och guldblonda i det klara ljuset. Harry såg sig noga omkring. Snape måste finnas där någonstans ... det här var hans minne ...

"Harry, försvann inte du förra gången vi läste om hur du använde den där minnessaken?" frågade Anthony och betraktade Harry tankfullt.

"Magin kanske har försvunnit. Du kanske inte längre skadas!" flämtade Hermione och började granska Harry kritiskt.

"Låt oss inte dra förhastade slutsatser. Det kanske är för att det aldrig har hänt mig förut som jag inte försvann, åtminstone inte den specifika händelsen."

"Plus, sa vi inte magin, förbannelsen, vad du vill kalla det, hade blivit svagare? Så det kanske inte kan förflytta dig", tillade Ron fundersamt och petade på Harry. "Tja, definitivt fortfarande här."

Och där var han, vid ett bord alldeles bakom Harry. Harry stirrade. Snape som tonåring hade något tanigt och blekt över sig, likt en växt som hållits i mörker. Håret var stripigt och flottigt och flaxade ner i bordet, och han höll den krokiga näsan en knapp centimeter ovanför pergamentarket när han skrev. Harry gick runt bakom Snape och läste överskriften på examensprovet: FÖRSVAR MOT SVARTKONSTER – GRUNDEXAMEN I TROLLKONST .

Snape bet ihop tänderna tills den punkt att det värkte, motstod frestelsen att ställa sig upp och sätta stopp för läsningen igen. Han var en Slytherin - inte en Hufflepuff som stammade fram sina protester, inte en Ravenclaw som alltid tror de har svaret omedelbart, inte en, och Snape fnös inombords vid tanken, en dåraktig Gryffindor som rusar in utan en plan. Nej, han var en Slytherin till sina bara ben. Allt han behövde göra var att hålla tyst, studera hur de andra reagerade på minnet. Medan han hatade att återuppleva det så öppet kunde han använda det mot dem. Kanske kunde han få alla att äntligen se hur värdelösa, hur arroganta Marodörerna var. Få dem vända sig bort från hunden och vargen. Riva ner den gyllene tronen som Potter placerat sin far på. Snape lutade sig tillbaka, fortfarande skakande av undertryckt ilska, men med ett litet leende. Om han skulle hånas så öppet skulle han dra ner alla han kunde med sig.

Snape måste alltså vara femton eller sexton år, i ungefär samma ålder som Harry. Hans hand flög över pergamentet, han hade skrivit nästan en halvmeter mer än sina närmaste grannar, och ändå var hans handstil liten och gnetig.

"Han har alltid varit kunnig inom det ämnet", muttrade Sirius motvilligt.

"Mer så inom svartkonster än försvaret mot det", brummade Moody och lät sitt magiska öga stirra på Snape. Han rynkade på pannan när han såg det lilla leendet. Vad det än fanns där för kunde det inte vara bra, inte när mannen protesterat så högt minuter tidigare.

"Fem minuter till!"

Rösten fick Harry att hoppa till. När han vände sig om såg han toppen på professor Flitwicks huvud röra sig mellan skrivborden en liten bit därifrån. Professor Flitwick gick just förbi en pojke med rufsigt svart hår ... mycket rufsigt svart hår ...

"Din pappa", sade Ginny och Harry nickade automatiskt, hans uppmärksamhet helt uppslukad av boken vid omnämnandet av hans pappa.

Harry rörde sig så snabbt att han skulle ha slagit omkull skrivborden om han hade varit en fast kropp. I stället tycktes han glida, som i en dröm, tvärs över två gångar och upp genom en tredje. Den svarthårige pojkens bakhuvud kom närmare och ... nu rätade han på sig, lade ifrån sig fjäderpennan och drog sin pergamentrulle emot sig som för att återigen läsa igenom vad han hade skrivit ...

Harry stannade framför skrivbordet och blickade ner på sin femtonårige pappa. Han kände en våldsam stöt av upphetsning, det var som om han tittade på sig själv, fast med vissa skillnader. James ögon var nötbruna, hans näsa var en aning längre än Harrys och det fanns inget ärr i hans panna, men de hade samma smala ansikte, samma mun, samma ögonbryn. James hår stod rätt upp i nacken precis som Harrys gjorde, hans händer kunde ha varit Harrys och Harry kunde se att om James reste sig upp skulle de vara nästan exakt lika långa.

Harry svalde runt den tjocka klumpen i halsen. Han hade sen han återvänt till den magiska världen alltid fått höra hur lik han var sin pappa, men att höra sig själv diktera de många likheterna, beskriva hur få skillnader det faktiskt existerade var något helt annat.

James gäspade stort och rufsade till sig i håret så att det blev ännu oredigare. Sedan, med en blick mot professor Flitwick, vände han sig om i stolen och flinade brett mot en pojke som satt fyra bord bakom honom.

Med en ny stöt av upphetsning såg Harry Sirius göra tummen upp åt James. Sirius satt och vräkte sig i sin stol, vickade den bakåt på två ben.

"Det är knappast lämpligt", protesterade Narcissa och blängde på sin kusin.

"Jag var klar och uttråkad. Och det var inte som om det gav ifrån sig störande ljud", protesterade Sirius med en axelryckning. Hans ord lite stelare i tonen än vad de annars skulle ha varit. Precis som Snape hade han insett vad det var för minne och han såg inte fram emot att läsa om det. Han såg verkligen inte fram emot Harrys reaktion.

Han såg mycket bra ut; hans mörka hår föll ner i ögonen med ett slags vårdslös elegans som varken Harrys eller James hår någonsin kunde få. En flicka som satt bakom honom betraktade honom förhoppningsfullt, fast han verkade inte märka det. Och två platser bort från den här flickan – Harry kände en angenäm stöt i magen igen – satt Remus Lupin. Han såg ganska blek och tärd ut (var det på väg att bli fullmåne?) och var helt absorberad av examensprovet; han satt och skrapade med spetsen på fjäderpennan mot hakan medan han läste igenom provet igen med lätt bekymrad min.

"Och han klarade det galant", tillade Sirius innan han himlade med ögonen och tillade: "trots bristen av sömn för hans oro över proven."

"Det var viktiga prov. Jag behövde få bra betyg", protesterade Remus och undvek att nämna att den bakomliggande anledningen till det var att det skulle bli ännu svårare att få jobb senare om han inte hade högsta betyg i sina ämnen.

"Vänta, jag vill klargöra något här. Ni, Marodörerna alltså, i lyckades inte bara med animagusförvandlingen, skapa en magisk karta som visar allt och alla i skolan, planera flera dussin upptåg, ha privatliv och från vad jag förstått vara politiskt engagerade, men ni var också toppstudenter?" frågade Padma och stirrade på Sirius och Remus.

"För upptågen använde vi oss av våra kunskaper från lektion-", började Remus innan han blev avbruten.

"Hur mycket koffein drack ni?" krävde Padma och placerade händerna på sidorna.

"Tror en bättre fråga är hur många tidvändare de snodde, med tanke på hur utmattad Hermione var", påpekade Su Li och rynkade på pannan.

"Kan vara en kombination av båda", tillade Anthony med ett snett leende.

"Planering och balans, samt en hel del envishet", svarade Sirius tillslut i en road ton.

Det betydde alltså att även Slingersvans måste finnas någonstans i närheten. Och mycket riktigt upptäckte Harry honom efter bara ett par sekunder: en liten pojke med råttfärgat hår och spetsig näsa. Slingersvans såg ängslig ut; han tuggade på naglarna och stirrade ner på sitt prov medan han hasade med tårna i golvet.

Med jämna mellanrum kastade han en hoppfull blick på sin bänkgrannes prov. Harry stirrade ett kort ögonblick på Slingersvans, och sedan tillbaka på James, som nu satt och klottrade på en liten pergamentbit. Han hade ritat en gyllene kvick och plitade nu ner bokstäverna L.E. Vad betydde det?

"Jag tror du kan lista ut det", sade Dorea med ett lätt skratt.

"L.E.", sade Harry tankfullt innan hans ögon lös upp. "Är det mammas initialer?"

"Vänta, James Potter, den berömda och coola James Potter, agerade som en stereotypisk tonårstjej?" frågade Charlie med ett högt skratt.

"Han var absolut hopplös runt Lily", erkände Charlus och skakade på huvudet med ett leende. "Inte allt för ovanligt för Potter-familjen, vi brukar veta vilka vi vill spendera våra liv med ganska snabbt", han vände blicken mot Dorea och log ett varmt leende mot henne.

"Lägg ifrån er fjäderpennorna nu!" pep professor Flitwick. "Det gäller dig också, Stebbins! Var snälla och sitt kvar medan jag samlar ihop era pergament! Accio! "

Över hundra pergamentrullar flög upp i luften och in i professor Flitwicks utsträckta armar med en sådan fart att han slogs omkull baklänges. Flera elever skrattade. Ett par längst fram reste sig, grep tag i professor Flitwick under armarna och lyfte upp honom på fötter igen.

"Ska du aldrig lära dig, Filius?" frågade Sprout med en road min.

"Det får eleverna att slappna av", pep Flitwick och log medan han betraktade eleverna i den stora salen. "De kan behöva det efter all stress."

"Jag kan fortfarande inte greppa mängden, liksom över hundra pergamentrullar?" sade Dennis och såg sig misstroget runt om i salen.

"Resultat av kriget, det där var som sagt en ganska normal storlek på en årskurs förr", suckade McGonagall och hade en sorgsen blick i sina ögon när hon mindes alla som dött.

"Tack ... tack", flämtade Flitwick. "Ja, då så, då kan ni lämna salen allesammans!"

Harry tittade ner på sin pappa, som snabbt hade korsat över bokstäverna L. E. som han hade suttit och sirat ut. Han hoppade upp och stoppade ner fjäderpennan och examensfrågorna i skolväskan, sedan ställde han sig att vänta på att Sirius skulle göra honom sällskap.

Harry tittade sig omkring i salen och skymtade Snape en liten bit bort, där han rörde sig mellan borden i riktning mot dörrarna till entréhallen, fortfarande fördjupad i kladden till sin egen examensskrivning. Han hade runda axlar men kantig kropp och gick på ett ryckigt sätt som påminde om en spindel, medan det flottiga håret dansade runt ansiktet.

Ett gäng snattrande flickor skilde Snape från James och de andra, och genom att placera sig mitt ibland dem lyckades Harry hålla Snape under uppsikt medan han spetsade öronen för att uppfånga James och hans vänners röster.

"Jag är glad att Harry får den här chansen", mumlade Dorea och betraktade deras sonson sorgset.

"Jag är mer orolig över vad som kommer hända härnäst. Snape och James hade aldrig ett bra förhållande mellan varandra", svarade Charlus och rynkade på pannan.

"Gillade du fråga tio, Måntand?" frågade Sirius när de kom ut i entréhallen.

"Jag gillade den skarpt", sa Lupin raskt. "'Nämn fem identifikationstecken för en varulv.' En utmärkt fråga."

"Den bör vara enkel", erkände Lavender och såg roat på boken.

"Det var inte därför den var utmärkt", svarade Sirius och började le stort.

"Tror du att du lyckades få med alla tecknen?" sa James med låtsad oro.

"Det tror jag", sa Lupin allvarligt när de anslöt sig till skaran av elever som trängdes runt ytterdörrarna, ivriga att komma ut på det soliga skolområdet. "Ett: han sitter på min stol. Två: han har på sig mina kläder. Tre: han heter Remus Lupin."

"Skrev du verkligen det, professorn?" frågade Katie över skrattet om brustit ut i salen.

Remus log och skakade på huvudet. "Nej, men jag var väldigt frestad till det", erkände han och blinkade med ena ögat.

Slingersvans var den ende som inte skrattade.

"Jag fick med formen på nosen, ögonpupillerna och den yviga svansen", sa han ängsligt, "men jag kunde inte komma på vilka andra tecken som ..."

"Hur tjockskallig är du egentligen, Slingersvans?" sa James otåligt. "Du umgås ju med en varulv en gång i månaden ..."

"Sänk rösten", bad Lupin.

"Man skulle tro att han haft bättre koll på den frågan", sade Hermione och rynkade på pannan.

"Jag menar, det är väl knappast det man fokuserar på om man är med en varulv?" frågade Gabriel och ryckte på axlarna. "Han fick med några exempel åtminstone."

"Det måste ha varit väldigt enkelt att ha lektion om det i försvar mot svartkonster? Jag menar ni visste redan svaren på allt, eller hur?" frågade Colin och vände sig mot Remus.

"Sådär, varulvar hade ännu värre rykte då än vad de har nu och det var mer fokus på hur man kunde kämpa emot eller döda en varulv", sade Sirius i en morrande ton. Flera av flickorna runt om flämtade till förskräckt och såg sorgset på sin gamla professor.

"Det var inget nytt att höra", förklarade Remus med en axelryckning och Tonks hår blev djupare svart vid hur lättsinnigt han pratade om det. "Jag hade dessutom fantastiska vänner som gjorde lektionerna mer underhållande."

"Lektionerna mer underhållande?" frågade Fred och satte sig rakryggat upp.

Remus himlade med ögonen men log ändå brett. "Sirius ansåg att vår professor inte gav all nödvändig information och krävde att få en lektion om hur man i stället för att bekämpa en varulv förför dem."

I ett par sekunder var det tystnad i salen när folk tog in vad deras gamla professor faktiskt hade sagt innan ett skratt långsamt började sprida sig. "Det är briljant. Vad hade er professor att säga?" frågade George ivrigt.

"Till att börja med inte så mycket men det blev en väldigt intressant diskussion som flera anslöt sig till", svarade Sirius med en belåten ton.

Harry tittade oroligt bakom sig igen. Snape var kvar alldeles i närheten, fortfarande fördjupad i sina examensfrågor – men det här var Snapes minne och Harry var säker på att om Snape valde att vandra i väg åt ett annat håll när han väl kommit ut på skolområdet, skulle inte han själv kunna följa efter James längre. Men när James och hans vänner strövade nerför gräsmattan mot sjön följde Snape till Harrys enorma lättnad efter, fortfarande djupt försjunken i examensprovet och av allt att döma utan någon bestämd idé om vart han var på väg. Genom att hålla sig lite före honom lyckades Harry fortfarande hålla noga uppsikt över James och de andra.

"Ja, jag tyckte faktiskt att den där skrivningen var en enkel match", hörde han Sirius säga. "Jag skulle bli förvånad om jag inte får minst 'Utomordentligt' på den."

"Jag också", sa stack handen i fickan och tog fram en motspänstig gyllene kvick.

"Var fick du tag i den där?"

"Knyckte den", sa James nonchalant. Han började leka med kvicken, lät den flyga så långt som några decimeter ifrån sig innan han fångade in den igen; hans reflexer var oerhört snabba. Slingersvans betraktade honom med vördnad.

"Beundrade han ofta James?" frågade Charlie och såg förvånat på boken.

"Ja, det var inget vi tänkte på då. Det var bara något som hände. Det var en naturlig reaktion från Pettigrew", svarade Remus med rynkad panna. "Han hade alltid varit så."

De stannade till i skuggan av exakt samma bokträd vid sjökanten där Harry, Ron och Hermione en gång hade tillbringat en söndag med sina läxor, och slängde sig ner på gräset. Harry kastade ännu en blick över axeln och såg till sin förtjusning att Snape hade slagit sig ner på gräset i den täta skuggan av en klunga buskar. Han var lika djupt begravd i GET -provet som tidigare, och det gav Harry frihet att slå sig ner på gräset mellan boken och buskarna och betrakta fyrväpplingen under trädet. Solljuset glittrade i den släta ytan på sjön, på stranden satt gruppen med skrattande flickor som just hade lämnat stora salen och svalkade fötterna i vattnet, utan skor och strumpor.

Lupin hade dragit fram en bok som han satt och läste. Sirius stirrade sig omkring på eleverna som myllrade över gräset och såg ganska högdragen och uttråkad ut, men ändå mycket stilig. James höll fortfarande på att leka med kvicken och lät den susa i väg längre och längre bort, nästan befriad men alltid infångad i sista minuten. Slingersvans iakttog honom med gapande mun. Varje gång James gjorde en särskilt svår räddning drog Slingersvans efter andan och klappade i händerna.

Efter fem minuter undrade Harry varför inte James sa åt Slingersvans att skärpa sig, men James tycktes gilla uppmärksamheten. Harry lade märke till att hans pappa hade en vana att rufsa till håret som om han ville hindra det från att bli alltför prydligt och han tittade också hela tiden bort mot flickorna vid vattenbrynet.

"En blandning av att han gillar uppmärksamheten och att det inte skulle göra särskilt mycket att säga något", sade Remus med en suck. "Det här var ändå slutet av femte året och han hade fortfarande inte kommit över sitt hjältedyrkande."

"Jag är mer fascinerad över hur Harry så tydligt kan höra och se vad som pågår. Bör han kunna göra det om Snape är så uppslukad av sina pergament?" frågade Hermione och avbröt Harry som hade öppnat munnen men snabbt stängde dem.

"Det är en väldigt komplex fråga som vi inte har tid att gå in på nu och som jag är säker på skulle uttråka de flesta här inne om vi gav oss in på den teoretiska diskussionen", sade Flitwick och log när han såg hur majoriteten av eleverna i salen grimaserade vid tanken.

"Stoppa undan den där nu, va", sa Sirius till slut när James gjorde en stilig räddning och Slingersvans ropade bravo, "innan Slingersvans kissar på sig av upphetsning."

Slingersvans blev lite röd i ansiktet, men James flinade.

"Om det stör dig så", sa han och stoppade tillbaka kvicken i fickan. Harry fick intrycket att Sirius var den enda person som kunde få James att sluta briljera.

"Det intrycket skulle stämma", sade Charlus med ett skratt. "Både en välsignelse och en förbannelse ibland, som jag tror professorerna på den här skolan är väl medvetna om."

"Jag är inte ens säker på att jag någonsin sett en av dem försöka stoppa den andra", fnös Sprout och skakade på huvudet.

"Det hände väl, men oftast var vi på samma sida", sade Sirius med en axelryckning.

"Jag är uttråkad", sa Sirius. "Önskar det var fullmåne."

"Önska kan man ju", sa Lupin dystert bakom sin bok. "Vi har fortfarande kvar proven i förvandlingskonst, om du är uttråkad kan du ju förhöra mig. Här ..." Han höll fram sin bok.

"Är det speciellt lämpligt att önska? Är det inte väldigt smärtsamt?" frågade Hannah och såg ilsket på Sirius.

"Man vänjer sig till viss del och deras närvaro gjorde att jag inte skadade mig själv längre", suckade Remus och lutade huvudet bakåt mot ryggstödet. "Jag tog aldrig illa upp av det."

"Jag behöver inte titta på det där skräpet, jag kan alltihop", fnyste Sirius.

"Det här kanske kan liva upp dig, Tramptass", sa James lågt. "Titta vem vi har där ..."

Sirius vred på huvudet. Han blev mycket stilla, likt en hund som känner vittringen av en kanin.

"Toppen", sa han dämpat. "Snorgärsen."

Sirius och Remus blickar möttes varandras i några sekunder. De visste båda vad som skulle visas och sägas de kommande minuterna och ingen av dem såg fram emot att återuppleva det. Framför allt inte att se Harrys reaktion till det hela.

Snape knöt händerna runt armstöden och rätade på sig. Han vägrade visa någon som helst svaghet. Låt eleverna höra, låt dem höra hur deras hjältar agerade mot andra, mot de elever som inte var lika populära.

Harry vände sig om för att se vad Sirius tittade på. Snape var uppe på benen igen och höll på att stoppa undan GET-provet i sin väska. När han kom fram ur skuggan från buskarna reste sig Sirius och James upp. Lupin och Slingersvans satt kvar. Lupin stirrade fortfarande ner i sin bok, fast hans ögon rörde sig inte och en liten rynka hade dykt upp mellan ögonbrynen.

Slingersvans såg från Sirius och James till Snape med ett uttryck av hungrig förväntan i ansiktet.

"Läget, Snorgärsen?" sa James med hög röst.

"Varför Snorgärsen?" frågade Seamus och vände sig intresserat till de två äldre männen.

Sirius drog en hand nerför ansiktet och suckade. "Det var ett öknamn som fastnade från vårt första möte i första året. Omoget ja, jag kan se det idag, men det var bättre än förolämpningarna han slängde runt med."

"Bara för att han använder nedvärderande språk behöver ni inte sjunka till hans nivå", påpekade Susan och rynkade på pannan.

"Det finns mer än nedvärderande språk mellan Snape och Marodörerna. De har en lång historia mellan sig och jag skulle säga agget finns kvar än idag", sade Kingsley och strök sig över huvudet.

Snape motstod frestelsen att fnysa högt. "Så nu ångrar du det. Lämpligt att det kommer lagom till hur alla får höra om ert agerande", sade han och studerade Sirius utan att blinka.

"Det är inte som om vi har pratat om det innan", svarade Sirius stelt. "Det var flera år sen och vi har aldrig diskuterat det. Ja, smeknamnet är omoget. Jag är medveten om det eftersom jag, till skillnad från dig, växte upp efter skolan."

Sinistra placerade snabbt en hand på Severus igen och stoppade de vansinniga orden som var på väg ut ur mannens mun. "Ge honom inte vad han letar efter. Han försöker få fram en reaktion", mumlade hon och skickade en irriterad blick ner mot Sirius, som redan han vänt bort blicken och i stället viskade något till Remus.

Snape reagerade så snabbt att det var som om han hade väntat på en attack. Han släppte skolväskan och stack in handen innanför klädnaden och hans trollstav var redan halvvägs lyft när James skrek: "Expelliarmus!"

"För vad?!" frågade Hannah förskräckt.

"Jag menar, vi har redan sett hur Snape attackerade Sirius utan någon anledning förut. Jag har en känsla av att det var vanligt mellan dem", påpekade Anthony med en axelryckning. "Och det är inte som om vi inte sett folk i vår årgång som attackerat andra för mindre."

"Det var väldigt vanligt", tillade Narcissa i en trött ton. "I alla fall från vad jag minns och hörde i efterhand."

Snapes trollstav flög fyra meter upp i luften och föll ner med en liten duns i gräset bakom honom. Sirius brast ut i ett skallande skratt.

"Impedimenta! " sa han och pekade med sin trollstav på Snape, som slogs omkull just som han dök ner efter sin egen stav på marken.

Överallt runt omkring vände sig elever om för att titta på. Några av dem reste sig upp och makade sig långsamt närmare. En del såg skrämda ut, andra roade.

"Som sagt, det var vanligt att Marodörerna och Snape rök ihop i olika kombinationer", sade Kingsley och tillade sen med ett leende. "Och de flesta fann det underhållande. Som en show."

"Olika kombinationer?" frågade Ernie och lutade sig framåt.

"Ibland var det de fyra mot Snape, ibland Snape och andra Slytherinelever mot någon av dem. Berodde på tid och plats", svarade Kingsley med en ny axelryckning. "Så även om de är fyra mot en här var det inte alltid fallet."

Snape grimaserade men protesterade inte. Han kunde inte säga emot något som faktiskt var sant, hur mycket det än kliade i honom att säga att det bara var attacker från Marodörernas sida… nej, om han skulle förstöra den glorifierade bilden Potter hade över sin pappa var han tvungen att hålla sig till sanningen så mycket som möjligt.

Snape låg och flämtade på marken. James och Sirius gick fram mot honom med höjda trollstavar och James kastade en blick över axeln på flickorna medan han gick. Slingersvans hade också rest sig och tittade förtjust på, han klämde sig förbi Lupin för att kunna se bättre.

"Hur gick provet, Snorgärsen?" sa James.

"Jag tittade på honom, han hade näsan ända nere i pergamentet", sa Sirius elakt. "Hela skrivningen kommer att vara täckt med flottfläckar, de kommer inte att kunna läsa ett ord."

Flera av dem som såg på skrattade. Snape var tydligen inte populär. Slingersvans fnissade högt. Snape försökte ta sig upp, men förtrollningen verkade fortfarande på honom; han kämpade som om han hölls fast av osynliga rep.

"Det här kommer bli en tuff läsning", mumlade Sirius och såg ner på golvet.

Remus som med sin överlägsna hörsel lyckades höra Sirius mumlade tillbaka: "Harry kommer troligtvis vara upprörd med oss.

"Vänta ni bara", flåsade han och stirrade upp på James med ett uttryck av ren och skär avsky. "Vänta ni bara!"

"Vad ska vi vänta på?" sa Sirius kyligt. "Vad ska du göra, Snorgärsen, använda oss att torka näsan på?"

Harry kunde känna hur den vanliga värmen som alltid fanns inom honom när han fick veta mer om sina föräldrar långsamt slocknade och ersattes av en inre kyla som trängde sig ner i magen och in i ryggmärgen. Han visste att hans pappa och hans vänner haft en rivalitet med Snape, men han hade alltid föreställt sig det mer som det han själv hade med Malfoy. Inte, inte det här. Inte förolämpningarna och att de själva startade konfrontationer.

Snape, som i tystnad hade studerat Harry, såg belåtet på när pojkens leende bleknade bort. Bra. Han började äntligen se sin pappa för vad han faktiskt var.

Snape lät höra en ström av svordomar blandade med besvärjelser, men eftersom trollstaven låg tre meter bort hände ingenting.

"Tvätta ur munnen", sa James kallt. "Renskrubba! "

Skära såpbubblor strömmade genast ut ur munnen på Snape. Löddret täckte hans läppar, fick honom att storkna, höll på att kväva honom ...

"Ni försökte döda honom?" utbrast Colin förfärat och det var flera mugglarfödda elever som gav ifrån sig skrik av rädsla och förfärelse medan de frenetiskt stirrade mellan boken och på lärarbordet där Snape satt, blek och stirrandes rakt fram utan att yttra ett ord eller röra en muskel.

"Det kan inte döda honom, flera föräldrar i trollkarlsvärlden använder den förtrollningen mot sina barn när de varit olydiga", förklarade Daphne och himlade med ögonen.

"Vi kan tyvärr intyga det. Det ser värre ut än det är", sade George och grimaserade. "Det är mer smaken som får än att storkna men du kvävs inte av det."

"Jupp, mamma må gilla att bestraffa oss men hon skulle aldrig utsätta oss för någon fara i sina straff. Det är bara obekvämt", instämde Fred och gav Harry, som hade bleknat, ett leende. "Absolut inget farligt och en traditionell bestraffning vid fult språk."

"Jag gillar inte att straffa er", protesterade mrs Weasley och såg på sina tvillingsöner.

"Låt honom vara i fred!"

James och Sirius såg sig omkring. James lediga hand flög omedelbart upp till håret. Det var en av flickorna från strandkanten. Hon hade tjockt, mörkrött hår som gick ner till axlarna och häpnadsväckande gröna, mandelformade ögon – Harrys ögon. Harrys mamma.

"Harrys mamma gillade Snape?!" frågade Ron förskräckt och ryckte till, en rörelse som fick honom att sparka iväg en kudde ett par meter.

"Lily och Severus var nära barndomsvänner, de växte ifrån varandra på Hogwarts", förklarade Dorea och Harrys huvud sköt upp och hans blick fann hans farmor. Dorea log. "Har du glömt att Lily var en av Jasmines vänner? Jag hörde mer än tillräckligt från både henne och James redan innan hon blev en del av familjen."

Bakom henne stod en svarthårig flicka med bruna ögon och armarna korsade framför bröstet. Harry ryckte till när han insåg att det i princip var en kvinnlig kopia av sin pappa.

"Jag hade glömt att du i boken inte var medveten om vem Jasmine är", sade Ginny och såg sorgset på boken.

Harry tvingade fram ett leende. "Jag är bara glad att jag vet nu, och har fått svar på en hel del frågor", svarade han hest.

"Vad vill du, Lily?" sa James och tonen i hans röst var plötsligt behaglig, djupare, mer mogen.

"Låt honom vara i fred", upprepade Lily. Hon tittade på James med tydliga tecken på ogillande. "Vad har han gjort er?"

"Tja", sa James och såg ut att överväga saken, "det är mer det faktum att han existerar, om du förstår vad jag menar ..."

"Varför avskyr ni varandra så mycket ens?" frågade Lavender och såg mellan boken och de tre männen i salen.

"Många olika anledningar, men det började redan vid första tågresan till Hogwarts, som jag förstår det. Jag hade inte blivit vän med James eller Sirius än vid den tidpunkten", förklarade Remus och knäppte händerna i knät.

"Jag trodde ni var bästa vänner redan från början?" avbröt Kingsley i en förvånad ton.

"Kanske inte bästa vänner, men vi träffades kanske halvvägs in på tågresan till Hogwarts", sade Sirius utan att ta blicken från golvet.

Många av eleverna skrattade, bland dem Sirius och Slingersvans, men Lupin, som fortfarande såg ut att vara helt koncentrerad på sin bok, gjorde det inte, och inte heller Lily eller den andra flickan.

"James", sade den svarthåriga flickan i en varnade ton och James gav henne en kalkylerande blick. "Gör inte situationen värre."

"Jag trodde du var bättre än en mallig, äcklig, översittare. Låt honom vara ifred", sade Lily kallt.

"James kommer inte gilla att höra det", sade Charlus och grimaserade.

"Varför inte? Han agerar som det", muttrade Harry och Sirius ryckte till, lyfte en hand som om han ville sträcka ut den och trösta Harry men drog tillbaka den snabbt, knuten vid sin sida, och pressade ihop läpparna i en smal linje. Snape tillät sig ett leende uppe vid lärarbordet.

"Du vet inte allt", muttrade James, trollstaven nu löst pekande mot marken. "Men om du går ut med mig kan jag göra det", tillade han hastigt, "och du kommer aldrig se mig peka min trollstav på honom igen." Bakom honom var stoppförhäxningen på väg att släppa. Snape började åla sig mot sin tappade stav och spottade ut tvållödder medan han kröp.

"Du vet att jag inte skulle gå ut med ens om jag bara hade att välja mellan dig och jättebläckfisken", sa Lily, men ilskan som funnits i hennes röst hade börjat försvinna.

"Jag är förvirrad", sade Parvati och betraktade boken med en missnöjd blick.

"Om deras relation?" frågade Lavender och såg också förvirrad ut.

"Ja. Hatar hon James eller inte? För jag har ett minne av att ni sa att de vid den här tidpunkten skulle ha gillat James? Sa de inte att de två började dejta i sjätte året?

"De var vänner vid den tidpunkten", sade Sirius och höjde blicken. "Men Lily var fortfarande vän med Snape. Det var en komplicerad situation."

"De verkar inte vara vänner", påpekade Seamus och nickade mot boken. "Hon verkar hata honom."

"Lily var alltid passionerad", svarade Sirius korthugget med en axelryckning. Trots ilskan Harry kunde känna byggas inom sig kunde han inte låta bli att le vid informationen om hans mamma.

"Osis, Tagghorn", sa Sirius muntert och vände sig mot Snape igen. "Se upp! "

Men det var för sent; Snape hade riktat sin trollstav direkt mot James. En ljusstråle blixtrade till och ett gapande sår, som stänkte ner hans klädnad med blod, dök upp på James ena kind. James virvlade runt. Ytterligare en ljusstråle blixtrade till och Snape hängde med ens uppochner i luften. Klädnaden föll ner över öronen på honom och avslöjade magra, bleka ben och ett par grådaskiga kalsonger.

"Vad var det för trollformel Snape använde, jag känner inte igen den", frågade Hermione och bröt tystnaden som uppstått, men som nu fylldes med nervösa skratt över Snapes situation i boken. Men mellan skratten kastade alla blickar upp mot lärarbordet där Snape blev vitare i ansiktet av ilska. De visste alla att det smarta hade varit att förbli tysta, men skrattet tvingade sig fram och i bakhuvudet undrade de tyst på vilket sätt Snape skulle få sin hämnd på dem när skolan återupptogs som vanligt.

"En jag hoppas ni aldrig stöter på. Den är bättre bortglömd", fräste Sirius och knöt båda sina händer så hårt att de drog blod från hans handflator. Harrys huvud vreds skarpt mot Sirius vid giftet som droppade från hans gudfars röst.

"Så illa?" frågade Hannah misstroget

"Hermiones förbannelse över pergamentet ser ut som jävla Rictusempra i jämförelse med den förbannelsen", väste Sirius och runt om i salen utbyttes förskräckta blickar vid informationen att Hermiones förbannelse som framkallat bölder kunde liknas med kittlings-besvärjelsen i jämförelse med vad det än var för förbannelse som Snape hade använt.

Många i den lilla skaran runt om hejade vilt på. Sirius, James och Slingersvans vrålade av skratt. Ett kort ögonblick ryckte det lite i Lilys ursinniga ansikte som om hon var på väg att le, men sedan sa hon: "Släpp ner honom!"

"Okej, jag förstår nu bättre vad du menar med att de var vänner", sade Lee och log stort.

"Det är knappast roligt att visa någons underkläder", protesterade Tracy och såg misstroget på alla som skrattade.

"Men vem använder inte byxor under klädnaderna?" protesterade Terry och höjde ett ögonbryn.

"Visst", sa James och knyckte trollstaven uppåt. Snape föll ihop i en liten hög på marken. Han trasslade sig fri från klädnaden och kom snabbt på fötter med trollstaven lyft och en förhäxning halvvägs ut ur munnen men Sirius sa:"Petrificus totalus!" och Snape föll omkull igen, styv som en planka.

Harry svalde runt klumpen igen. Hela situationen påminde honom alldeles för mycket om hur hans barndom var med Dudley och hans gäng. Den enda skillnaden var att Piers Polkiss och Dennis eller Malcolm höll fast honom så han inte kunde fly eller försvara sig när Dudley och de andra i gänget slog honom. Han hade alltid föreställt sig sin pappa som en person som skulle sätta stopp för det, försvara de svaga… inte som personen som utdelade slagen.

"LÅT HONOM VARA I FRED !" skrek Lily. Hon hade tagit fram sin egen trollstav nu. James och Sirius iakttog den vaksamt.

"Lily var alltid bra på förhäxningar", sade Dorea och skakade på huvudet.

"Är du inte upprörd? Över hur p-pappa agerar?" protesterar Harry och såg misstroget på sina farföräldrar.

"Åh Harry", suckade Charlus och skakade på huvudet. "Jag har många gånger varit upprörd över mina barns agerande. Men det här är en händelse. En händelse av många och du har inte all information eller ens kunskap om tidigare bråk mellan dem. Du kan inte döma James för mycket utifrån ett minne."

"Men…"

"Vi kan prata mer om det sen, det här är inte rätta platsen!" avbröt Charlus bestämt och Harry stängde sin mun med en envis blick. Hans farfar tänkte försvara James? Trots att han mobbade Snape? Oavsett hur mycket Harry hatade trolldrycksprofessorn betydde det inte att han inte kunde se vad som skedde, eller rättare sagt vad som hade hänt.

"Evans, tvinga mig inte att förhäxa dig", sade James och höjde ett ögonbryn.

"Ta bort förbannelsen från honom då!" sade flickan bakom Lily och himlade med ögonen. "James, Sirius. Kom igen, låt det bara vara. Vi har bättre saker för oss."

James suckade djupt, vände sig sedan mot Snape och mumlade en motbesvärjelse. "Sådärja", sa han när Snape kämpade sig upp på fötter igen. "Tur för dig att Lily och Jasmine var här, Snorgärsen ..."

"Jag behöver ingen hjälp från äckliga små smutsskallar som hon!"

Salen blev spöklikt tyst. Att Snape skulle använda fult språk och öknamn visste de redan, men att han skulle kalla en vän för smutsskalle? Så lågt var det endast få som hade förväntat sig att han skulle gå.

"Lily kommer inte att uppskatta det där", sade Tonks med en äcklad min.

"Jag trodde du sa att hon och Snape var vänner?" protesterade Hermione och Harry nickade instämmande, hans ansikte täckt av en blandning av chock och ilska.

"Inte efter den dagen. Det där var droppen som fick Lily att sluta vara vän med honom", förklarade Remus.

Snape sänkte blicken mot sitt knä. Där var ordet, ordet som hade fått Lily att säga upp deras vänskap. Eller kanske tvingat henne. Snape hade aldrig kunnat utesluta ifall Jasmine Potter hade pressat söta Lily att säga upp all kontakt, hon hade sannerligen uppmuntrat Lily att ta avstånd redan innan den händelsen. Snape knöt ihop ögonen. Om han bara inte hade sagt smutsskalle den dagen… om marodörerna inte tvingat honom, inte placerat honom i en situation där han behövde använda ordet hade allt varit annorlunda. Han hade haft mer tid, mer chanser att visa att han var bättre än Potter, han hade varit den som gift sig med Lily. De hade haft ett eller flera barn tillsammans, sittandes i salen just nu. Inte en kopia av Potter, han hade inte tvingats se hennes ögon stirrandes ut från Potters ögon varje dag… Lily hade varit vid liv. Snape öppnade ögonen igen. Det var länge sen han hade tänkt på den dagen, i bakhuvudet undrade han varför han tänkt på det och placerat det i minnessållet, vad hade påmint honom om det? Han skakade bort tanken. Reflektionerna kring minnet hade öppnat upp honom för sanningen. Om Potter och hans lilla gäng inte hade attackerat honom den dagen hade han aldrig yttrat de orden, Lily hade aldrig sagt upp deras vänskap, hon hade gett honom fler chanser. Men viktigast av allt. Hon hade varit vid liv. Inte död och begraven i jorden på grund av... Potter.

Lily blinkade till. "Fint", sa hon kyligt. "Jag ska inte besvära dig i fortsättningen. Och jag skulle tvätta mina kalsonger om jag var som du, Snorgärsen."

"Oja, hon är definitivt inte glad."

"Skulle du vara det ifall din så kallade vän kallade dig för en sån hemsk förolämpning?" frågade Katie och knöt händerna hårt. "Snape är tydligen lika hemsk nu som då."

"Hon ändrade ton väldigt snabbt dock", påpekade Astoria med rynkad panna.

"Lily och Snape hade redan haft en väldigt skakig vänskap. Det där var bara sista droppen för Lily. Hon hade redan gett honom för många chanser", svarade Dorea i en hård ton. "Jasmine berättade i allt för många brev om hur upprörd Lily var över deras vänskap."

"Be Lily om ursäkt!" vrålade James till Snape och pekade hotfullt på honom med trollstaven.

"Jag vill inte att du ska få honom att be om ursäkt", skrek Lily och vände sig ilsket mot James. "Du startade allt det här!"

"Va?" gläfste James. "Jag skulle aldrig kalla dig ... du-vet-vad!"

"Jag tror inte själva förolämpningen är problemet här. Det är mer att han startade situationen, eller hur?" frågade Fay och vände sig mot Sirius och Remus.

"Ja, hon gillade inte när vi bråkade…"

"Attackerade", väste Harry och korsade armarna framför bröstet.

Sirius höjde ett ögonbryn. "Okej, okej, attackerade honom. Men jag vill påpeka att det här endast är en händelse. Snape är inte så oskyldig som det där minnet försöker få honom att verka och jag skulle tro att du av alla, Harry, skulle vara medveten om det", påpekade han och sökte ögonkontakt med sin gudson.

"Ni mobbade honom! Enda skillnaden mellan er och Dudley är att ni har magi!" fräste Harry och färgen som Sirius hade i ansiktet försvann hastigt och lämnade honom spöklikt vit och han sänkte återigen blicken mot golvet, osäker på om det ens fanns något han kunde säga.

"Harry…"

"Och du stoppar dem inte ens! Du bara sitter där!" fortsatte Harry och flyttade sin anklagande blick från Sirius till Remus. Snape rycktes ut ur sina tankar om hur Lily hade överlevt om den dagen gått annorlunda och kände glädje över hur Potters bild om sin fader och hans lilla gäng hade raserats, över ilskan och besvikelsen i Lilys vackra ögon.

"Är du klar och redo att lyssna, eller kommer du fortsätta anklaga oss för att vara mobbare?" frågade Remus lugnt med ett höjt ögonbryn och Harry smällde igen sin mun i chock. "Bra. Som Sirius försökte förklara var det här en händelse. Är det fel att de började håna honom? Att jag inte stoppade honom? Ja, det kan man tycka", Remus höll upp en hand när det såg ut som Harry skulle protestera igen. "Men å andra sidan hade Snape attackerat din pappa en vecka tidigare i biblioteket. Eller varför inte händelsen när Snape och hans vänner som attackerade Alice Prewett på väg från Växthuset? Hur Jasmine hamnade i sjukhusflygeln? Snape var inte ett offer. Han gav lika mycket som han fick och använde betydligt farligare och mörkare förhäxningar än vad vi gjorde. Det var eld mot eld. Och ja, kanske är det barnsligt men skulle du inte försvara dina vänner?" Remus röst fortsatte vara lugn och stadig, fylld med en saklighet som om han berättade om en av de varelser han fört med sig till sina lektioner i försvar mot svartkonster.

Värmen i Snape försvann när han hörde varulvens ord, såg hur allt fler och fler elever hängde med på varje ord han uttalade, fortfarande såg på honom med beundran i sina ögon. Nej, det var inte så det skulle gå. Om Snape skulle lida och förlöjligas för alla så skulle även de återstående Marodörerna förlora sitt rykte. Varför hände det inte? Varför vann de gång på gång? Snape gnisslade tänderna av ilska medan hans tankar gick flera mil i timmen.

"Ja, James borde inte ha gjort något där. Han kunde ha lämnat det ifred. Men han gjorde inte det. Men du kan inte döma honom för en incident utan någon kontext. Du kan inte slänga bort allt vi berättat om James på grund av det här. James var en god man och han var inte alls som Dursleys. Att du ens försöker jämföra dem… jag är besviken", avslutade Remus och skakade sakta på huvudet.

Harry svalde och sänkte själv blicken mot golvet, hans ögon fuktade av frustrerade tårar och händerna hårt knutna. Läpparna pressade så tätt intill varandra att de bildade en vit linje. Han visste inte vad han skulle säga. Å ena sidan ville han ta Remus ord och omfamna dem, tro på dem utan någon som helst tvekan, samtidigt påminde händelserna honom alldeles för mycket om hans egna barndom. Han var också medveten om hur vuxna i hans liv alltid trodde de visste var bäst för honom, var det här ett annat exempel? Försökte de försköna bilden han hade av sin pappa?

"Du behövde inte gå emot honom. När ska du växa upp? Hålla på och rufsa till dig i håret för att du tror det verkar tufft att se ut som om du just klivit av din kvast, visa dig på styva linan med den där idiotiska kvicken, gå genom korridorerna och förhäxa alla som irriterar dig bara för att du kan ... det förvånar mig att din kvast kan lyfta från marken med en sån tjockskalle som du på den." Hon vände på klacken och gick snabbt därifrån.

"Lily!" ropade James efter henne. "Hallå där, LILY!" Men hon såg sig inte om. "Vad var det med henne?" sa James och försökte, men misslyckades, att se ut som om det bara var en fråga utan större betydelse.

"Om man läser mellan raderna tror jag att hon tycker du är lite uppblåst", sa Sirius.

"Tror inte man behöver läsa mellan raderna för att inse det", påpekade Dean samtidigt som han kastade en nervös blick mellan Harry, Remus och Sirius, som alla satt i tystnad.

"Menar du det", svarade Seamus och himlade med ögonen.

"Ni är idioter. Jag sa ju att ni skulle ignorera det. Nu är hon sårad", utbrast Jasmine och skakade på huvudet innan hon hastigt sprang efter Lily.

"Jaså", sa James, som nu såg ilsken ut, "jaså minsann …" En ny ljusblixt flammade upp, och Snape hängde återigen uppochner i luften. "Vem vill se när jag drar av kalsongerna på Snorgärsen?"

Harry blev stel i kroppen och trots ilskan hann känt kunde han inte låta bli att se över mot Remus och Sirius, hjärtat hårt bultande i halsgropen.

Sirius skakade på huvudet. "Allt som hände var att han hamnade i sjön. Vi hade våra gränser och oavsett hur mycket vi avskydde Snape skulle vi aldrig göra något sådant."

Snape krökte på läppen, hotet och att bli kastad i sjön efteråt hade varit tillräckligt pinsamt. Han vägrade känna tacksamhet över att de inte genomfört hotet.

Men om James verkligen drog av kalsongerna på Snape fick Harry aldrig reda på. En hand slöts hårt om hans överarm, höll den i ett kniptångsliknande grepp. Harry ryckte till och vände sig om för att se vem som hade gripit tag i honom och såg med en ilning av skräck den fullvuxne Snape stå alldeles bredvid, blek av raseri.

"Har du roligt?"

"Du är så död", sade Ron, som var blek i ansiktet vid tanken på att Snape skulle upptäcka en i hans minnen.

"Jag glömde bort att Snape kunde komma tillbaka när som helst", sade Neville och darrade av ren skräck. "Han kommer mörda dig."

"Det enda hoppet är att folk vet att du är med Snape", sade Fay och sträckte på sig.

"Vilka? Dumbledore lämnade slottet. Hermione och Ron? Jag tvivlar Snape bryr sig om dem", påpekade Charlie och skakade på huvudet.

Harry kände hur han lyftes upp i luften. Sommardagen dunstade bort omkring honom, han svävade uppåt genom ett iskallt mörker med Snapes hand fortfarande hårt om överarmen. Sedan, med en vimmelkantig känsla som om han hade snurrat hals över huvud i luften, slog hans fötter i stengolvet i Snapes håla och han stod återigen bredvid minnessållet på Snapes skrivbord inne i den nuvarande trolldryckslärarens kontor.

"Jaså", sa Snape och klämde så hårt om Harrys arm att den började kännas domnad. "Jaså ... du har visst roat dig riktigt, va, Potter?"

"N-nej", sa Harry och försökte slita sig loss. Det var skrämmande. Snapes läppar darrade, han var vit i ansiktet och han visade tänderna.

"Jag har aldrig sett honom så arg", viskade Neville och kröp ihop.

"Vi har. En gång…", sade Hermione och grimaserade vid minnet.

"Visst var han en riktig lustigkurre, din pappa?" sa Snape och ruskade Harry så hårt att glasögonen gled ner på näsan.

"Jag ... jag har inte ..."

Snape kastade honom ifrån sig med all sin kraft. Harry slog i golvet med en duns. "Du talar inte om för nån vad du såg!" röt Snape.

Sirius höjde blicken och stirrade på Snape, han sade ingenting men det var tydligt för alla som såg gesten att om Snape någonsin gjorde något sådant mot Harry i fortsättningen skulle Sirius inte hålla tillbaka.

"Nej", sa Harry och kravlade sig upp så långt bort från Snape han kunde komma. "Nej, det är klart att jag inte sk..."

"Ut härifrån, ut med dig, jag vill aldrig mer se dig här i mitt rum igen!"

Och när Harry rusade mot dörren exploderade en burk med döda kackerlackor över huvudet på honom. Han slet upp dörren och flydde genom korridoren och stannade inte förrän han hade lagt tre våningar mellan sig och Snape. Där lutade han sig flämtande mot väggen och gned sin mörbultade arm.

"Du hade tur att du kom undan med livet i behåll", sade Dean allvarligt och flera elever nickade instämmande.

"Du verkar ha en talang för att komma undan från kontor utan bestraffningen när det verkar som att du ska få det", påpekade Terry och skakade på huvudet.

"Jag vet inte om man skulle kalla mord för bestraffning", fnös Justin och Terry gav honom en snabbt leende.

"Kan vi bara avsluta kapitlet? Att Potter överlevde något är knappast en stor nyhet", påpekade Tracy och kvävde en gäspning bakom en hand.

Han hade ingen lust att återvända till Gryffindortornet så tidigt eller att berätta för Hermione och Ron vad han just hade sett. Det som fick Harry att känna sig så förfärad och olycklig var inte att bli utskälld och få burkar slängda efter sig, utan det var att han visste hur det kändes att bli förödmjukad mitt i en ring av åskådare, visste exakt hur Snape hade känt sig när Harrys pappa hade hånat honom, och att döma av vad han just hade sett, hade hans pappa varit precis lika inbilsk och oförskämd som Snape alltid hade sagt.

"Jag finner det fascinerande hur redo du är att ändra hela din syn på din pappa utifrån ett enda minne. Jag vet inte om det är du eller ifall det bara är ditt bok-jag men kan en händelse verkligen ändra allting? Jag menar du har hört massa positivt om honom men ett kort minne från en man som aktivt hatat honom och du är redo att ändra hela din syn på din pappa", sade Ernie fundersamt och ignorerade den skarpa blicken som Hannah gav honom.

"För jag vet hur det är att vara mobbad! Jag vet hur…", Harry avbröt sig och knöt händerna igen. "Jag trodde pappa var bättre än så."

Kingsley höll upp en hand mot Remus och Sirius som både bet ihop, höll tillbaka orden de tänkt använda för att försvara James. Kingsley såg inte ens mot dem utan vände sig i stället mot Harry. "Jag förstår om du kan ha det svårt att lita på Sirius och Remus just nu, då de är en del av händelsen. Men de har rätt i att det inte var ensidigt. Kanske gick de för långt i den händelsen. Men Snape gav lika mycket som han fick. Det var inte mobbning, inte traditionell i alla fall. Såvida vi inte går in på argumentet om båda sidorna kan mobba varandra. Visst, du har rätt att vara besviken, låt bara inte det här ändra hela din syn på dina föräldrar."

Harry bet sig i läppen, stirrade på Kingsley, lät sen sin blick vandra mot lärarbordet där Snape satt, kritvit i ansiktet och händerna hårt greppande kring armstöden på stolen, hur trolldryckslärarens ögon var fyllda av ett tyst, brinnande raseri. Lät sin blick glida vidare, ner, över huvudena på en massa andra elever för att landa på sina föräldrars vänner. Sirius. Remus. Harry stirrade på dem utan att blinka. Han kunde känna tiden ticka förbi. Långsamt började han nicka. Han kunde avvakta med att döma för mycket, han var inte glad men ett minne skulle inte avgöra hela synen han hade på sin pappa, eller Sirius för den delen, men han visste att han från och med nu aldrig skulle placera dem på en piedestal igen.

---

AN: Så det var det svåraste kapitlet i den här boken, enligt mig. Med det önskar jag er alla God jul och gott nytt och att ni får en trevlig ledighet.
Kram, Lea