Hogwarts läser HP: Fenixorden

by lealover1

Remus förgiftning fortsätter och medan alla nu vet att Voldemort är tillbaka finns det fortfarande obesvarade frågor: hur ska de bekämpa Voldemort, varför dolde Ministeriet sanningen, vem förgiftade Remus och kommer Umbridges herravälde äntligen störtas? Harry och hans vänner söker efter svaren på alla frågor och avslöjar ännu fler sanningar längs vägen, men kommer det vara i tid?

37. Yrkesrådgivning

Finderin: Hej jag mår bra. Har ju tyvärr blivit en ganska lång paus i det här projektet men jag är tillbaka och ivrig att få skriva om ministeriet. Din svenska är väldigt bra och jag hoppas att du får en trevlig vecka i Sverige, och att du har tur med vädret 😊 Jag skickade ett PM till dig men som sagt, jag är tillbaka vid att uppdatera och den simpla anledningen till att jag inte gjort det är för att jag balanserade min slutgiltiga praktik med mitt arbete och sen att arbeta heltid på en skola som vikarie med att skriva mitt slutgiltiga examensarbete. Men nu är det avklarat och jag har lite mer fritid. Hoppas allt är bra med dig.

Thalia606: Hej Thalia. Jag fick äntligen möjlighet att skriva klart kapitlet (och nästa med för den delen) så det är skönt att vara tillbaka. Hoppas att muskeln i nacken har löst sig, för det låter inte särskilt skönt.
Det kändes realistiskt att låta Harry ha ett utbrott gällande marodörerna och Snape. Mobbning är definitivt hemskt och jag är ledsen att du råkade ut som det för barn. Jag kan lite smått själva relatera. För mig var det inte för seriöst men jag hade en kompis som emellanåt kunde slå till mig och ett par gånger fick mig att gråta (både av fysisk och psykisk smärta). Är väl mer i efterhand som jag insåg att det förhållandet var ganska toxic. Försökte en gång att bryta kontakten med henne i högstadiet men lärare blev inblandade och blev i princip tvingad att förbli vän med henne för vi var ju så bra vänner… har i alla fall ingen kontakt med henne idag så det är något… I alla fall, det var aldrig systematiskt för mig som det är för många andra. Jag hoppas att du fick hjälp av vuxna med dina mobbare.
Jag har kommit fram till att jag gillar en del fanon-Snape (dvs helt omskriven) men canon-Snape är absolut hemsk och han har ingen rätt att ta ut det på barn och det är ganska skrämmande hur många som faktiskt ursäktar hans beteende. I alla fall är jag glad att du gillade kapitlet.
Ha det bra Thalia och ta hand om dig, kram Lea.

MissPotter97: Hej, jätteroligt att höra att du gillade reaktionerna som alla hade på kapitlet. Det gör mig både glad och hedrad att veta att just min fanfic är en som du följer och gillar när det finns så många att välja mellan, även om det ska erkännas att de flesta inte kommer förbi bok två. Nu har det visserligen gått ett drygt halvår sen jag senaste uppdaterade men jag har inte övergett det här, och är nästan klar med nästa kapitel (korrekturläsning kvar) och ¾ delar klar med nästnästa kapitel. Men tillbaka till dessa typer av berättelser, bristen på dialog är definitivt ett stort problem och det kan driva mig galen för det är så få reaktioner jämfört med mängden boktext. Jag har som grundmått att minst hälften av den sammanslagna texten ska vara reaktioner, tankar och dialoger kring boken för annars finns det inget värde i det. Jag ser själv fram emot slutet av den här boken och det närmar sig fortare än vad jag trodde, det ska bli utmanande men väldigt skönt att få skriva om inbrottet på Ministeriet och allt där.

Tinsy-girl: Kul att du gillade kapitlet så mycket. Det var definitivt intressant att gräva sig ner i Snapes minnen samtidigt som man får det att matcha vad som tidigare etablerats i min berättelse. Det är hälsosamt att kunna skälla/gräla med sina föräldrar/vårdnadshavare och visar att man har ett gott förhållande. Och det kommer alltid komma en tidpunkt där man vill skälla på dem.

Elsa: Vad skönt att höra att du gillade kapitlet. Det var definitivt en utmaning men jag blev i slutändan nöjd med vad jag fick fram. Jag ville försöka fokusera på både Harry och Snape eftersom de är de som är mest påverkade av vad som händer i minnet. Och jag tror inte jag kan få högre lovord än att du önskar att Jasmine var canon, så tack så mycket. Hahah jo, måste ha varit väldigt förvirrande att läsa behå emellanåt utan någon som helst kontext. Tack så hemskt mycket för din fina review och trevlig sommar 😊

Linneagb: Mobbning är definitivt aldrig okej, men det är ännu värre när mobbningen sker av en vuxen mot ett barn. Jag har en känsla av att en enda anledningen att folk är pro-Snape är på grund av Alan Rickman och hur han spelar karaktären + att filmerna skippar en hel del av delarna när han är hemsk, för jag har svårt att se hur man är pro-Snape om man enbart utgår från böckerna. Det kändes logiskt att Snape också skulle ha gjort något mot dem och att det inte bara var ensidigt, speciellt eftersom böckerna själva pekar ut att han bland annat kallade andra elever för smutsskallar. Det gör mig väldigt glad att höra att du fylls av glädje när jag uppdaterar och det gör mig ännu gladare att veta att du läser om vissa delar. Jag har äntligen faktiskt hittat tillbaka till att gilla att skriva det här igen och skrev ett kapitel på tre dagar nu 😊 Glad sommar på dig 😊

Trischa Wren: kul att du gillade kapitlet och framförallt ändringarna som Jasmine för med sig. Det är definitivt både roligt och utmanande att reflektera över vilka förändringar som behöver ske pga hennes existens 😊

---

AN: Hallå där, jag är vid liv och har inte övergett min fanfic, chockerande jag vet och jag klandrar er inte om ni trott annat. Sen sist har jag haft min sista termin på universitet där jag balanserade slutgiltig praktik med kvällsjobb och sen heltidsarbete som vikarie på en skola samtidigt som jag skrev mitt slutgiltiga examensarbete. Men jag är nu sen en vecka tillbaka klar med min utbildning och är nu behörig gymnasielärare! För att fira detta har jag skrivit för fullt och fler uppdateringar är på väg. Hoppas allt är bra med er och njut av kapitlet.

Särskilt tack till Frida som dessutom hjälpt mig genom att korrekturläsa kapitlet, du är bäst.

---

Ritchie Coote harklade sig i den stela tystnaden som uppstått efter den korta diskussion om hur Harry bör betrakta sin familj. "Så det vara det kapitlet. Vem vill ta över boken från mig?"

"Öh jag antar att jag kan göra det. Jag tror hellre jag satsar på att försöka läsa ett kapitel där inte så mycket händer snarare än att läsa ett fullpackat med hemskheter", sade Elyon Pemberton, en hufflepuff i sitt femte år med en axelryckning.

"Oi, vad för hemskheter skulle det vara?" protesterade Ron genast.

"Åh jag undrar. Dementorer? Drakar? Troll? Basilisker? Behöver ni fler förslag?" frågade hon i en retorisk ton medan hon bläddrade tillbaka till rätt sida och Rons öron tippar blev röda. "Ah perfekt, det här är nog ett lugnt kapitel."

29. Yrkesrådgivning

"Åh det kan bli intressant", sade Su Li och lutade sig ivrigt framåt.

"Jag fann det så stressigt, det fanns så många val", sade Alicia och skakade på huvudet.

"Du kan alltid göra som jag och satsa på quidditch", påpekade Oliver och gav henne en nästan en hoppfull blick.

Alicia tuggade på läppen. "Jag skulle älska det, men jag vill fortfarande ha något mer. Jag kan inte spela quidditch för alltid… jag har bara inte listat ut vad än.

"Men varför har du inte några lektioner i ocklumenering längre?" frågade Hermione med rynkad panna.

"Det har jag ju talat om ", muttrade Harry. "Snape tycker att jag kan fortsätta själv nu när jag har lärt mig grunderna."

Harry, varför ljög du!" protesterade Hermione och gav Harry en skarp blick.

"Skämtar du?" fnös Ron och skakade på huvudet. "Snape skulle mörda honom, och oss för den delen, om han spred vidare vad han sett i det där minnessållet."

"Och med tanke på hans reaktion nyss så har han säkerhet en hel del blandade känslor kring det också", påpekade Ginny och gav Harry en orolig blick.

"Så du har inga konstiga drömmar längre?" sa Hermione skeptiskt.

"Nästan inte", sa Harry utan att se på henne.

"Jag tycker verkligen inte att Snape borde sluta innan du är absolut säker på att du kan kontrollera dem!" sa Hermione harmset. "Harry, jag tycker att du borde gå tillbaka till honom och fråga ..."

"Nej", sa Harry bestämt. "Sluta tjata, Hermione, jag vill inte höra mer om det där, okej?"

Det var första dagen på påsklovet och Hermione hade sin vana trogen tillbringat en stor del av dagen med att rita upp repetitionsscheman för dem alla tre. Harry och Ron hade låtit henne göra det; det var lättare än att diskutera med henne och de kunde i vilket fall komma till nytta.

Ron hade blivit bestört över att upptäcka att det bara var sex veckor kvar till deras examensprov.

"Varför förvånar det mig inte", suckade mrs Weasley och vände blicken mot taket.

"Du borde verkligen hålla bättre koll på det, era G.E.T. prov är extremt viktiga!" instämde Percy och rynkade på pannan medan han betraktade inte bara sin bror, men även de andra femteårseleverna i Gryffindor.

"Det är massor av tid kvar!" protesterade Ron misstroget.

"Och det där är hur han kommer upptäcka det så sent", fnös Charlie och Ron blängde på honom med rodnande kinder.

"Hur kan det komma som en chock för dig?" frågade Hermione medan hon slog lätt med trollstaven mot varenda ruta på Rons schema så att alla lyste upp med olika färger som var anpassade efter de olika skolämnena.

"Jag vet inte", sa Ron, "det har varit så mycket andra saker på gång."

"Var så god", sa hon och räckte honom hans schema. "Om du följer det där borde du klara dig fint."

Ron tittade dystert på det men lyste sedan upp. "Du har gett mig en ledig kväll varje vecka!"

"Det är bra att balansera så man har lite fritid, för mycket plugg är inte bra", sade Remus och Sirius bet sig på insidan av kinden. Om han och James inte hade tvingat Remus att ta pauser hade han pluggat dygnet runt för G.E.T och F.U.T.T examen.

"Med tanke på att Hermione gjorde schemat tvivlade jag att det är för fritid", fnös Lavender och Parvati fnittrade instämmande.

"Det är för quidditchträning", sa Hermione.

Leendet försvann från Rons ansikte.

"EN GÅNG I VECKAN?!" protesterade Oliver högt. "Angelina! Ni behöver mer tid!"

"Tror du inte jag försöker?" spottade Angelina ut och blängde upp mot lärarbordet. "Men hon sätter stopp för det, jag är tacksam att vi ens kan få till det en gång i veckan!" snäste hon och nickade med huvudet åt Umbridge.

"Om det var något tvivel innan så försvann det nu", sade Fred och höjde ett ögonbryn.

"Så sant käre broder, Oliver kommer mörda henne", instämde George i en allvarlig ton och med de orden grep de tag i varsin arm på sin gamla lagkapten och tvingade honom sitta ner och vara tyst.

"Vad är det för mening med det?" sa han. "Vi har ungefär lika stor chans att vinna quidditchpokalen i år som min pappa har att bli Trolldomsminister."

"Jag skulle säga att det inte är för dåliga odds. Arthur må inte vara väldigt populär bland de äldsta familjerna och de allra högst uppsatta, men han har många kontakter och är allmänt gillad av alla andra", påpekade Remus i en fundersam ton.

"Tack Remus, men jag trivs bra vart jag är", svarade mr Weasley med ett leende.

Uppe vid lärarbordet spände Umbridge blicken i Weasley familjen. Så det var planen. Det var hur Dumbledore skulle få kontroll över trolldomsministeriet. Dumbledores planer var alltså att göra sig av med Fudge och sätta dit Arthur Weasley som en docka att styra igenom. Hon tillät sig ett litet leende, kanske var det dags att se över hur kansliet för missbruk av mugglarprodukter arbetade och om de verkligen behövde så många anställda som de hade.

Hermione sa ingenting, hon tittade på Harry som stirrade tomt på motsatta väggen i uppehållsrummet medan Krumben lade en tass på hans hand för att bli kliad bakom öronen.

"Är det nåt på tok, Harry?"

"Va?" sa han hastigt. "Nej, ingenting." Han tog sitt exemplar av Magisk försvarsteori och låtsades slå upp någonting i registret. Krumben gav upp honom som ett hopplöst fall och slank i väg under Hermiones stol.

"Du är en värdelös lögnare."

"Jag gillar bara inte att ljuga för familj", mumlade Harry och lade armarna runt knäna.

"Jag träffade Cho förut", sa Hermione trevande. "Hon såg också väldigt ledsen ut ... har ni grälat igen?"

"Hon ser alltid ledsen ut", fnös en Ravenclawelev och himlade med ögonen.

"Inte ett ord!" väste Marietta och greppade sitt trollspö. "Hon är en god människa. Hon har rätt att ha och visa sina känslor!"

"… om inte annat börjar jag åtminstone förstå varför Cho försvarar Marietta så mycket", sade Alicia lågmält medan hon betraktade den lockiga flickan.

"Bra, Cho behöver det", sade Katie i samma lågmälda ton. "Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas att gå igenom att förlora sin pojkvän så."

"Va ... ja, det har vi", sa Harry och tog tacksamt chansen att byta ämne.

"Om vad då?"

"Om den där skvallerbyttan Marietta hon har som väninna", sa Harry.

"Ja, det kan man verkligen inte förebrå dig!" sa Ron ilsket och lade ifrån sig sitt repetitionsschema. "Om det inte hade varit för henne ..."

Ron började gorma om Marietta Edgecombe, vilket underlättade det för Harry. Det enda han behövde göra var att se arg ut, nicka och säga "Ja, just det" och "Det stämmer" så snart Ron drog efter andan. Under tiden kunde han ägna sina olyckliga tankar åt det han hade sett i minnessållet.

"Jag är säker på att du kommer hitta ett sätt att kontakta oss så vi kan reda ut det", sade Remus och gav Harry ett trevande leende.

"Han kan alltid använda Umbridges brasa, den är obevakad. Den enda på Hogwarts som är det i själva verket."

"Sirius!" protesterade mrs Weasley och gav den svarthåriga mannen en skarp blick. "Han kommer inte bryta sig in på Umbridges kontor!"

"Han kommer definitivt bryta sig in där", stönade Percy och drog båda händerna nedför ansiktet. "Och tvillingarna kommer säkert hjälpa honom."

"Det är som om du inte litar på oss", sade Fred och George i mun på varandra med breda leenden.

Det kändes som om minnet av det höll på att äta upp honom inifrån. Han hade varit så säker på att hans föräldrar var underbara människor att han aldrig någonsin hade trott på Snapes förtal mot hans pappa.

"Även om de begått misstag kan de ändå vara underbara. Annars utgår du från att människor aldrig kan förändras eller växa som personer", sade Luna och svajade försiktigt från sida till sida.

"Kan de verkligen det?"

"Du är vän med Seamus och han kallade dig lögnare-"

"Men han attackerade mig aldrig! Han mobbade mig inte!" avbröt Harry i en hög ton.

Luna höjde på ett ögonbryn. "Kanske inte. Men han kallade dig galen. Tre Slytherins sitter i närheten av dig frivilligt. Du släppte in dem i vår grupp. Varför är de förändringarna okej", Luna tystnade och betraktade Harry. "Hur skulle du beskriva Draco Malfoy?"

"Va?" frågade Harry och blinkade förvirrat mot den blonda flickan.

"Hur skulle du beskriva Draco Malfoy som person?"

Harry rynkade på pannan. "Jag vet inte? Irriterande, jobbig. Har ett behov av att göra sin pappa stolt? Fast… han har varit bättre de senaste två dagarna eller så?"

Luna höjde ett ögonbryn. "Men han kallade Hermione för smutsskalle. Han gjorde allt han kunde för att få Vingfåle avrättad. Han har alltid tagit tillfälle att attackera eller sabotera ditt skolarbete. Varför kan du förlåta honom men inte din pappa?"

"Det är inte samma sak!" protesterade Harry och blängde på Luna, högst medveten om hur alla andra i salen tycktes hålla andan och uppmärksamt lyssnade på konversationen.

"Varför inte?"

"För Malfoy låtsades aldrig vara en god person! Ingen sa att han var underbar! Ingen ljög om hans personlighet!"

"Ingen sa det till dig!" rättade Luna och Harry tystnade. "Men andra har fått höra det om Draco Malfoy, vare sig du vill det eller inte. Alla kommer alltid framhäva de bästa sidorna hos folk de håller kära. Speciellt om det gäller någon som lämnat oss. Knuffa inte bort din pappa eller din levande familj för att de försökte hedra hans minne. Alla gör misstag, vissa större än andra."

Harry bet sig i läppen, drog knäna närmare sig och vilade vänstra kinden mot dem i tystnad. Men det var inte en arg eller envis tystnad, i stället täcktes Harrys ansikte av en blick av djup fundersamhet.

Hade inte personer som Hagrid och Sirius talat om för Harry hur underbar hans pappa hade varit? Jovisst, och titta bara hur Sirius själv var, sa en tjatig röst inuti Harrys huvud. Han var ju lika elak, eller hur? Jo, en gång hade han råkat höra professor McGonagall säga att hans pappa och Sirius hade varit bråkmakare på skolan, men hon hade beskrivit dem som föregångare till tvillingarna Weasley, och Harry kunde inte föreställa sig att Fred och George skulle låta någon dingla uppochner bara för att roa sig ... inte om det inte var någon de verkligen avskydde ... kanske Malfoy, eller någon som verkligen förtjänade det ...

"Kanske inte Malfoy men det finns andra vi hade kunnat göra det emot", påpekade Fred med en axelryckning.

"Sen går det väl diskutera om det skulle vara för roandets skull eller för hämnd", tillade George fundersamt.

"Verkligen? Varför då?" frågade Hermione intresserat.

"Du vill inte veta", svarade Fred och utbytte en mörk blick med sin tvilling.

Harry försökte hitta argument för att Snape hade förtjänat det som James hade utsatt honom för, men hade inte Lily frågat: "Vad har han gjort er?" Och hade inte James svarat: "Det är mer det faktum att han existerar, om du förstår vad jag menar." Hade inte James börjat alltsammans bara för att Sirius sa att han var uttråkad? Harry kom ihåg att Lupin hade sagt en gång på Grimmaldiplan att Dumbledore hade gjort honom till prefekt i hopp om att han skulle kunna hålla lite styr på James och Sirius ... men i minnesssållet hade han bara suttit där och låtit alltihop ske.

Remus grimaserade men erbjöd ingen förklaring. Det fanns ingen anledningen att rättfärdiga det för alla. Fanns ingen anledning att nämna den innersta rädslan han haft om han skulle förlora sina vänner ifall han försökte stoppa dem. "Men det är inte vad det enbart handlade om heller. En del av dig tyckte det var rätt, tyckte Snape förtjänade det för vad han gjort, för vad han sagt… se på dig, du har fortfarande samma tänk kvar. Ett öga för ett öga, en tand för en tand. Föreslog du inte att ni skulle mörda Pettigrew snarare än blanda in domstol och rätten?" viskade en röst inombords och Remus slöt ögonen, han kunde inte ignorera sanningen, kunde inte springa från den. Det spelade ingen roll hur mycket han framförde en fasad av att vara den lugna, den respektfulla och ansvarsfulla personen i gruppen. När det kom till kritan hade de alla varit likadana. Olika grad möjligtvis men spelade det verkligen roll när de i slutändan delade samma värderingar?

Harry försökte hela tiden påminna sig om att Lily hade ingripit; hans mamma hade uppfört sig anständigt. Men minnet av uttrycket i hennes ansikte när hon hade skrikit åt James störde honom lika mycket som det andra. Hon hade uppenbarligen avskytt James, och Harry kunde inte förstå hur de hade kunnat gifta sig till sist. Ett par gånger undrade han till och med om James hade tvingat henne att göra det...

"NEJ!" ordet ekade genom salen och till Harrys förvåning var det inte bara Sirius och Remus som sagt det. Även Charlus, Dorea, McGonagall och Moody hade utropat orden.

"Harry, vi kände inte dina föräldrar väl… mina bröder kände dem betydligt bättre men från de få gånger jag såg dem, från vad Fabian och Gideon har berättat…", sade mrs Weasley och hennes ögon var en aning blankade än vanligt vid nämnandet av hennes bröder. "så var de otroligt kära i varandra. Båda två. De älskade varandra och inget kan förändra det."

"James skulle aldrig tvinga någon att gifta sig med honom, vi uppfostrade honom inte så", tillade Dorea bestämt.

"De hade sann kärlek, de tog bara lite tid att ta sig dig och jag hoppas du förstår det", sade Sirius lågmält och Harry nickade långsamt.

Men nej… hon hade nästan lett vid ett par tillfällen, hon kunde inte ha avskytt honom helt… I nästan fem år hade han tänkt på sin pappa som en källa till tröst och inspiration. Varje gång någon hade sagt till honom att han liknade James hade han blivit varm av stolthet. Och nu ... nu kände han sig kall och olycklig vid tanken på honom.

"Ni behöver definitivt prata med Harry", sade Charlus och rynkade på pannan.

"Jag hoppas bara vi får möjlighet för det", svarade Sirius och drog en hand genom håret.

Vädret blev blåsigare, klarare och varmare allt eftersom påsklovet framskred, men Harry satt, liksom resten av femteårs- och sjundeårseleverna, instängd inomhus och repeterade eller traskade fram och tillbaka till biblioteket.

Harry hade låtsats att hans dåliga humör inte berodde på något annat än de kommande examensproven, och eftersom hans kamrater i Gryffindor själva var trötta på att plugga, var det ingen som ifrågasatte hans förklaring.

"Harry, jag pratar med dig, hör du vad jag säger?"

"Vem är det?"

"Om ni kan vänta ett par sekunder kan ni få veta det istället för att avbryta", snäste Elyon och greppade hårdare om boken.

"Va?"

Han vände sig om. Ginny Weasley, som såg ut att ha varit ute i den hårda blåsten, hade slagit sig ner vid hans bord i biblioteket där han dittills hade suttit ensam. Det var sent på söndagskvällen. Hermione hade gått tillbaka till Gryffindortornet för att repetera forntida runskrift och Ron hade quidditchträning.

"Borde inte Ginny också vara på träningen i så fall? Hon tog ju över din position", påpekade Dean förvirrat.

"Jag borde det ja", instämde Ginny och rynkade på pannan.

"Någon slog väl sig själv i huvudet med träslaget eller blev träffad av en dunkare igen", mumlade George och ignorerade den irriterade blicken från Jack Sloper.

"Å, hej", sa Harry och drog till sig sin bok. "Varför är inte du med på träningen?"

"Den är slut", sa Ginny. "Ron blev tvungen att ta med sig Jack Sloper upp till sjukhusflygeln."

"Varför det?"

"Tja, vi är inte säkra på saken, men vi tror att han slog till sig med sitt eget slagträ så han tuppade av." Hon suckade djupt. "Hur som helst har det just kommit ett paket, det har precis gått igenom Umbridges nya kontrollprocedur."

Jack Sloper rodnade djupt vid informationen om att Georges gissning om varför träningen blev avbruten visade sig stämma.

"Hur är det ens möjligt?" frågade Terry misstroget.

"… det positiva är att han åtminstone har styrka i armarna?" påpekade Oliver men hans ton var uppgiven och Angelina grimaserade med en hjälplös ryckning på axlarna.

Hon lyfte upp en låda inslagen i brunt papper på bordet. Det syntes tydligt att man hade slitit upp papperet och sedan vårdslöst slagit in lådan igen. Tvärs över den stod det skrivet med rött bläck: Inspekterad och godkänd av Hogwarts Överinkvisitor.

"Det är påskägg från mamma", sa Ginny. "Det är till dig. Var så god."

"Ät det inte! Det kan vara förgiftat!" brummade Moody och blängde misstänksamt på boken.

"I vanliga fall skulle jag säga att han är paranoid men det kan faktiskt ligga något i det", sade Tonks fundersamt.

Hon räckte honom ett vackert påskägg av choklad dekorerat med små gyllene kvickar i glasyr. Enligt innehållsdeklarationen innehöll det en påse surrsnurror. Harry tittade på det ett ögonblick och kände sedan till sin fasa hur han fick en gråtklump i halsen.

Sirius och Remus slöt båda ögonen. De hatade båda den uppenbarliga smärtan Harry genomgick i boken men ingen av dem var helt säkra på hur de skulle fixa det. Hur skulle de kunna fixa besvikelsen över att James inte varit så perfekt som Harry byggt upp honom som i sitt huvud? Att James bara hade varit en människa.

"Hur är det med dig, Harry?" frågade Ginny lågmält.

"Bara fint", sa Harry skrovligt. Klumpen i halsen var pinsam. Han förstod inte varför ett påskägg skulle få honom att känna sig så här.

"För det är en present en förälder skulle ge och du har blandade känslor kring det nu", sade Narcissa lågmält. "Jag vet ett och annat om föräldrar som verkat perfekta men inte varit det."

"Jämför inte James med dem!" väste Sirius och Narcissa nickade.

"Självklart. Jag tror inte det skulle gå att jämföra ändå. De var vuxna. James var…" Narcissa avslutade inte tanken högt utan nickade bara mot Elyon att fortsätta läsa.

"Du har verkat väldigt nere på sista tiden", fortsatte Ginny envist. "Vet du, jag är säker på att om du bara pratade med Cho ..."

"Det är inte Cho jag vill prata med", sa Harry tvärt.

"Vem är det då?" frågade Ginny.

"Jag ..." Han tittade sig omkring för att övertyga sig om att ingen lyssnade. Madam Pince stod flera bokhyllor därifrån och stämplade en trave med böcker åt Hannah Abbott, som såg alldeles förstörd ut. "Jag önskar att jag kunde prata med Sirius", mumlade han. "Men jag vet att jag inte kan det."

"Och det är så Fred och George blir inblandade", suckade Percy och skakade på huvudet.

"Du kan inte veta det! Vi kanske inte alls blir inblandade", protesterade George.

Percy himlade med ögonen innan han såg menande på Fred som knappt kunnat hålla skrattet inne vid Georges ord. "Vi växte upp tillsammans, jag var på Hogwarts när ni började. Jag vet vad ni kan göra. Ni kommer bli inblandade."

Mer för att ha någonting att göra än för att han verkligen ville ha det tog Harry upp sitt påskägg, bröt av en stor bit och stoppade den i munnen.

Madam Pince bet ihop tänderna så hårt att de gnisslade och ett flertal av hennes kollegor ryckte till vid det hemska ljudet. "Mat i mitt bibliotek!" väste hon ut genom sina hårt sammanpressade tänder.

"Jag är säker på att du kommer upptäcka och stoppa det", sade Vector och himlade med ögonen.

"De kommer skada böckerna! De är prislösa!" fräste madam Pince och grep tag i sitt trollspö.

"Vi vet det Irma, och om du i boken inte upptäcker det kan du skrika på dem", sade Burbage och klappade häxan på handen.

"Nåja", sa Ginny sakta och tog en bit av ägget, hon också, "om du absolut vill prata med Sirius kan vi nog komma på nåt sätt att ordna det."

"Jag trodde det var Harrys påskägg?" sade Michael Corner.

"Se det som en liten betalning för att jag fixar så han kan prata med Sirius", sade Ginny med en axelryckning. "Dessutom bryr han sig inte om man smakar."

"Snälla du!" sa Harry modlöst. "Med Umbridge som övervakar brasorna och läser all vår post?"

"Det fina med att växa upp med Fred och George", sa Ginny tankfullt, "är att man liksom börjar tro att allting är möjligt om man bara är tillräckligt djärv."

Percy gav Fred och George en menande blick.

"Det kan fortfarande hända att vi inte blir inblandade?" försökte George med ett skratt.

"Och tack Ginny, för den underbara komplimangen", tillade Fred med ett brett leende.

Harry tittade på henne. Kanske det var en effekt av chokladen – Lupin hade alltid kommit med rådet att man skulle äta lite choklad efter möten med Dementorerna – eller helt enkelt för att han äntligen hade uttalat den önskan högt som hade brunnit inom honom i en veckas tid, men han kände sig lite hoppfullare.

"VAD HÅLLER NI EGENTLIGEN PÅ MED?"

"Ah, choklad i biblioteket. Jag undrade hur lång tid det skulle dröja innan madam Pince upptäckte det."

"Inte bara choklad. All mat", sade Anthony med en missnöjd blick.

"Jag trodde ni boknördar skulle gilla det förbjudet. Inget som kan skada era böcker", retades Michael Corner.

"Men då måste vi lämna biblioteket för att äta!" protesterade Padma och skakade på huvudet. "Så mycket mer effektivt att kunna äta på plats."

"Äsch, förbaskat också", viskade Ginny och reste sig. "Jag glömde ..."

Madam Pince kastade sig över dem med det rynkiga ansiktet förvridet av ursinne.

"CHOKLAD I BIBLIOTEKET !" skrek hon. "Ut ... ut ... UT !" Hon slet fram sin trollstav och fick Harrys böcker, skolväska och bläckflaska att jaga honom och Ginny från biblioteket medan hon slog dem upprepade gånger i huvudet medan de sprang.

"Inte konstigt att hon kommer så bra överens med Filch", sade Ginny och grimaserade vid tanken.

"Jag kanske borde lära mig det, det kan få Ron att plugga", sade Hermione tankfullt.

"Jag pluggar!" protesterade Ron och Hermione himlade med ögonen och påpekade snabbt: "Ja, i sista minuten."

"Se inte på mig så Minerva, jag har påmint eleverna konstant i flera år!" fräste madam Pince och blängde på McGonagall som hade gett henne en strängt missnöjd blick.

Som för att understryka vikten av de kommande examensproven dök en hög med broschyrer, foldrar och meddelanden angående olika sorters trollkarlsyrken upp på borden i Gryffindortornet strax före slutet på lovet, tillsammans med ytterligare ett meddelande på anslagstavlan, som löd:

YRKESRÅDGIVNING

SAMTLIGA FEMTEÅRSELEVER OMBEDES INFINNA SIG TILL ETT KORT MÖTE MED SIN ELEVHEMSFÖRESTÅNDARE UNDER DEN FÖRSTA VECKAN PÅ SOMMARTERMINEN FÖR ATT DISKUTERA SINA FRAMTIDA YRKESVAL. TIDER FÖR INDIVIDUELLA MÖTEN FINNS ANGIVNA PÅ BIFOGAD LISTA.

Harry tittade på listan och såg att han skulle infinna sig på professor McGonagalls kontor klockan halv tre på måndagen. Det innebar att han skulle gå miste om det mesta av lektionen i spådomskonst. Han och de andra femteårseleverna tillbringade en stor del av den sista helgen på påsklovet med att studera all den yrkesinformation de hade fått att läsa igenom.

"Ånej, vilken förlust. Åh hur besviken jag kommer vara", sade Harry dramatiskt och Ron såg på honom lättat, glad över att han hade ryckt upp sig och inte verkade lika bekymrad över sin pappa längre.

"Om du saknar det så mycket har jag inga problem att ge dig kompletteringsuppgifter", sade Trelawney och stirrade ner på Harry med sina enorma insektsliknande ögon.

"Öh det är lugnt", svarade Harry hastigt medan Ron frustade av skratt.

"Ja, jag har ingen större lust att bli botare", sa Ron sista kvällen på lovet. Han var försjunken i en broschyr som hade Sankt Mungos korsade benoch trollstavsemblem på framsidan. "Det står här att man behöver minst ett Ö på FUTT -nivå i trolldryckskonst, örtlära, förvandlingskonst, trollformler och försvar mot svartkonster. Jösses ... det är verkligen inga låga krav, va?"

"Det är samma för aurorer. Höga krav eftersom vi har så viktiga jobb som påverkar liv", sade Tonks och lätt sitt hår bli sin vanliga bubbelrosa färg.

"Jag är körd. Snape kommer aldrig låta mig ta trolldryckskonst", stönade Harry och sjönk ihop.

"Oroa dig inte, jag kommer ge dig den bästa extraläraren i ämnet som jag kan hittat. Om det är din dröm ska Snape inte stoppa dig", sade Sirius bestämt och Harry gav honom ett tacksamt, om trevande, leende.

"Jamen, det är ju ett väldigt ansvarfullt jobb, eller hur?" sa Hermione frånvarande. Hon satt med näsan i en grällt skär och orange broschyr med rubriken: Skulle du vilja arbeta med mugglarkontakter? "Man verkar inte behöva många kvalifikationer för att upprätthålla kontakt med mugglare, det enda de kräver är GET -betyg i mugglarstudier. "Viktigast är din entusiasm, ditt tålamod och ett utpräglat sinne för humor!"

"Jag visste inte det var så illa", sade Amanda förskräckt.

"Men det förklarar hur mr Weasley är avdelningschef utan att veta mycket om dem", påpekade Katrina med ett leende.

"Man behöver mer än ett utpräglat sinne för humor för att upprätthålla kontakt med min morbror", sa Harry dystert. "Snarare ett utpräglat sinne för när man ska ducka."

Flera personer gnisslade tänderna av ren ilska men innan någon hann kommentera eller uttrycka sin ilska hade Elyon hastigt läst vidare.

Han var halvvägs igenom en folder om trollkarlsbankväsen. "Hör på det här: Söker du ett stimulerande yrke som innebär resor, äventyr och generösa, riskrelaterade lönetillägg? Varför då inte ta anställning på Gringotts Trollkarlsbank, som just nu rekryterar förbannelsebrytare för spännande uppgifter utomlands ... Fast de vill ha folk med kunskaper i talmagi – det skulle passa dig, Hermione!"

"Jag tror vi har haft äventyr som räcker för en livstid", sade Hermione med ett svagt leende.

"Du skämtar inte", fnös Harry. "Jag ser fram emot lugn och ro."

Ron grimaserade och nickade mot bokhögen. "Dåliga nyheter hörrni, vi har fortfarande två böcker kvar efter den här och jag tvivlar de kommer vara picknickar i parker."

"Jag är inte särskilt intresserad av bankväsendet", sa hon vagt, för hon var nu försjunken i: "Har du vad som krävs för att träna säkerhetstroll?"

"Ni 'ar åtminstone vad som krävs fyr att besegra ett", sade Fleur och rynkade på näsan.

"Vänta hur vet du om trollet?" protesterade Dean utan att riktigt se på henne.

"Bill berättade om de för mig ynder kvällen", svarade Fleur och log upp mot Bill som log tillbaka.

"Hej där", sa en röst i örat på Harry. Han såg sig om. Fred och George hade kommit och satt sig hos dem.

"Ginny har pratat lite med oss om dig", sa Fred och sträckte ut benen på bordet framför dem så att flera broschyrer om yrkesmöjligheter inom Trolldomsministeriet gled ner på golvet. "Hon säger att du behöver tala med Sirius?"

"Vad då?" sa Hermione skarpt och hejdade sin hand som var på väg att ta upp Bli en pangsuccé på Avdelningen för magiska olyckor och katastrofer .

"Man skulle tro att man skulle vilja undvika olika typer av pang inom den avdelningen", sade Kim med ett litet leende.

"Ja ...", Harry försökte låta nonchalant, "jag tänkte att jag skulle ..."

"Var inte löjlig", sa Hermione, som rätade sig upp och tittade på honom som om hon inte kunde tro sina ögon. "Med Umbridge som rotar omkring i alla brasorna och vittjar varenda uggla?"

"Tja, vi tror att vi kan hitta ett sätt att kringgå det", sa George och sträckte leende på sig. "Det gäller helt enkelt att avleda uppmärksamheten. Ni har kanske märkt att vi har hållit oss ganska lugna på kalabalikfronten under påsklovet?" '

"Vad var det för mening, frågade vi oss, med att ställa till med oreda på fritiden?" fortsatte Fred. "Inte nån mening alls, tyckte vi. Och dessutom skulle vi ha stört folk i examenspluggandet, och det är det sista vi skulle vilja göra."

Han gav Hermione en skenhelig liten nick. Hon såg lite förbluffad ut över denna hänsynsfullhet.

"Vi försöker bara göra folk glada…", sade George med en axelryckning

"Och folk som misslyckas på sina examensprov är sällan glada", fortsatte Fred i en seriös ton.

"Och jag som trodde ni var lugna för ni planerade stordåd", sade Daphne med en fnysning.

"Ah det med, två flugor i en smäll och allt det där", svarade George med ett charmigt leende.

"Men från och med i morgon pågår verksamheten som vanligt", fortsatte Fred hurtigt. "Och om vi ska ställa till med lite rabalder, varför inte göra det så att Harry kan få sin pratstund med Sirius?"

"Det finns åtminstone ett syfte för det", suckade mrs Weasley uppgivet.

"Ursäkta, vi har alltid syften med våra rabalder!" protesterade Fred och korsade armarna framför bröstet.

"Ja, men ändå ", sa Hermione, med en min av att förklara något mycket enkelt för någon mycket trögtänkt, "även om ni nu ställer till med rabalder, hur ska Harry kunna prata med honom?"

"På Umbridges kontor", sa Harry lugnt. Han hade tänkt på det i två veckor och kunde inte komma på något annat alternativ. Umbridge hade själv talat om för honom att den enda brasa som inte var övervakad var hennes egen.

Umbridge pressade ihop tänderna. Varför hade hon sagt det till honom undrade hon bittert, hon tog ett andetag och försökte lugna sig med tanken på att pojken aldrig skulle kunna göra det omärkt.

"Är ... du ...galen?" sa Hermione med dämpad röst.

"Ja, utan tvekan", svarade Neville och stirrade allvarligt inte bara på Harry, men även på Ron och Hermione.

"Du är inte så oskyldig du heller. Du har varit med", protesterade Ron.

"En gång och jag återvände aldrig till rummet med det monstret… öh Fluffy", rättade Neville snabbt med en blick upp mot lärarbordet på Hagrid. "Ergo är ni mer galna."

Ron hade lagt ifrån sig sin broschyr om jobb inom svampodlingsbranschen och följde uppmärksamt med i samtalet.

"Det tror jag inte", sa Harry och ryckte på axlarna.

"Och hur tänker du ta dig in där?"

Harry var beredd på den frågan.

"Sirius kniv", sa han.

"Vilken kniv?" frågade Colin och rynkade på näsan. '¨

"Sirius gav mig en kniv som kan låsa upp vad som helst i present", svarade Harry och log svagt vid påminnelsen om presenten.

"Vad sa du?"

"Förrförra julen gav Sirius mig en kniv som öppnar alla lås", sa Harry. "Så även om hon har förhäxat dörren så att alohomora inte fungerar, nåt jag slår vad om att hon har gjort ..."

"Vad tycker du om det här?" krävde Hermione att få veta av Ron, och Harry kom osökt att tänka på när mrs Weasley vädjade till sin man under Harrys första middag på Grimmaldiplan.

"Jag vet inte", sa Ron och såg förskräckt ut över att bli tillfrågad om sin åsikt. "Om Harry vill göra det, är det väl hans sak att avgöra?"

"Och det var i princip pappas reaktion till en sån fråga med", skrattade Ginny och hela hennes ansikte täcktes av ett brett leende när hon såg hur både Hermione och Ron rodnade vid jämförelsen.

"Så talar en sann vän och en Weasley", sa Fred och klappade Ron hårt i ryggen. "Då så. Vi funderar på att göra det i morgon, precis efter sista lektionen, för det skulle få maximal verkan om alla är ute i korridorerna – Harry, vi sätter i gång med det nånstans i östra flygeln och drar henne raka vägen bort från sitt eget kontor – jag tror att vi skulle kunna garantera dig, tja, vad ska vi säga, tjugo minuter?" sa han och tittade på George.

"Lätt", sa han.

"Vad är det för slags rabalder ni ska ställa till med?" frågade Ron.

"Något jag också är intresserad av att veta", sade Sprout med en orolig blick.

"Vi kan trösta oss med att det bara är 20 minuter. Hogwarts har utsatts för större 'distraktioner' än så, både av demonduon och andra grupper", påpekade Flitwick och knäppte händerna under hakan.

"Vi har även en helt ny rektor som kommer hantera situation med elegans är jag säker", tillade McGonagall med ett smalt leende.

"Jag är glad att det åtminstone bara är 20 minuter och det sen är över. Vi behöver inte bli störda så tätt inpå examensproverna", sade Sinistra och rynkade på näsan.

"Det får du se, lillbrorsan", sa Fred när han och George reste sig upp igen.

"Åtminstone får du det om du travar bort till Smilfinken Gregorys korridor vid femtiden i morgon."

"En isolerad korridor?" sade madam Hooch förvånat.

"Jag skulle inte säga den är så isolerad, de flesta eleverna behöver ta den korridoren åtminstone en gång om dagen för att orientera sig i skolan utan att ta enorma genvägar…", påpekade Babbling med en rynkad pannan.

"Jag vet inte varför ni oroar er, det kan inte vara värre än fyrverkerierna i hela skolan", sade madam Hooch och skakade på huvudet.

Harry vaknade mycket tidigt nästa dag och kände sig nästan lika orolig som han hade gjort morgonen före sitt disciplinförhör på Trolldomsministeriet. Det var inte bara tanken på att bryta sig in på Umbridges kontor och använda hennes brasa för att prata med Sirius som gjorde honom nervös, trots att det verkligen var illa nog; i dag råkade det också vara första gången sedan Snape hade slängt ut Harry från sitt kontor som Harry måste vara i omedelbar närhet av honom.

"Åh jag hoppas han inte gör något elakt", sade mrs Weasley oroligt och vred händerna i knät.

"Elakt? Vi ber om att han inte kommer mörda Harry", sade Fay med en fnysning.

"Ja, Harry kan känna sig lycklig om Snape enbart gör något elakt", instämde Lavender allvarligt.

Efter att ha legat i sängen en stund och tänkt på hur dagen skulle bli klev Harry upp mycket tyst och gick fram till fönstret bredvid Nevilles säng där han stirrade ut på en strålande vacker morgon. Himlen var disigt, opalskimrande klarblå. Rakt framför sig kunde Harry se det höga bokträdet, där hans pappa en gång hade plågat Snape. Han var inte säker på att Sirius skulle kunna tala om någonting för honom som kunde ursäkta det han hade sett i minnessållet, men han ville förtvivlat gärna höra Sirius egen redogörelse för vad som hade hänt, få reda på alla förmildrande omständigheter som kunde ha funnits, alla tänkbara ursäkter för sin pappas beteende...

"Du verkade inte så intresserad av det tidigare", fnös Zacharias och höjde ett ögonbryn.

"I boken hade han mer tid att smälta det medan han här fick veta det i princip nyss", påpekade Susan och vände sig mot sin klasskompis. "Var inte så dömande."

Någonting fångade med ens Harrys uppmärksamhet: en rörelse i utkanten av Den förbjudna skogen. Han kisade mot solen och såg Hagrid dyka fram mellan träden. Han verkade halta. Medan Harry tittade på stapplade Hagrid fram till sin stugdörr och försvann innanför den. Harry betraktade stugan i flera minuter. Hagrid kom inte ut igen, men det ringlade upp rök ur skorstenen, så han kunde inte vara så svårt skadad att han inte klarade av att lägga på ved på elden. Harry vände sig bort från fönstret, gick tillbaka till sin koffert och började klä sig.

"Så han skadades fortfarande av något", sade Charlie misstänksamt och spände blicken i Hagrid.

"De e fint, inget allvarligt", brummade Hagrid utan att se på Charlie.

"Vad det än är så gömmer det sig i skogen", påpekade Percy och puttade upp glasögonen på näsan.

"Kan alltid vara de förbaskade spindlarna igen", muttrade Ron och rös vid tanken på dem.

Med det planerade intrånget på Umbridges kontor framför sig hade Harry knappast väntat sig att dagen skulle bli lugn, men han hade inte räknat med Hermiones ihållande försök att avråda honom från det han planerade att göra klockan fem. För allra första gången var hon minst lika ouppmärksam under professor Binns lektion i trollkonsthistoria som Harry och Ron, medan hon öste ur sig en ström av viskade förmaningar som Harry ansträngde sig att inte låtsas om.

"... och förutom att du blir relegerad om hon nu får tag i dig där, så gissar hon säkert att du har pratat med Tramptass och den här gången kommer hon nog att tvinga dig att dricka veritaserum och svara på hennes frågor ..."

"Hermione, han har rätt att få prata med sin familj om han vill", påpekade Dorea vänligt men i en bestämd ton.

"Hans familj är efterlyst av ministeriet! Det är farligt att han gör det", protesterade Hermione.

"Och Sirius har inte tagit risker förut för att försäkra Harry? Placerat sig i potentiell fara för att hålla honom säker? Harry behöver sin familj, behöver prata med dem om det här!"

"Han har oss, vi är hans familj!" protesterade Hermione och hennes underläpp darrade lätt.

"Och jag antar att du har sagt upp all din kontakt med din familj och aldrig ber dem om råd?" frågade Dorea kyligt och Hermione vek undan blicken. "Precis. Jag förstår du vill hålla Harry säker, men han behöver också vuxna i sitt liv och tyvärr innebär det för dem mer risker."

"Hermione", sa Ron med förargad röst, "tänker du sluta skälla på Harry och lyssna på Binns i stället, eller måste jag göra egna anteckningar?"

"Anteckna du som omväxling, det dör du inte av!"

När de slutligen var nere i Snapes fängelsehålor talade varken Harry eller Ron med Hermione längre. Utan att låta sig avskräckas utnyttjade hon deras tystnad till att fortsätta med en oavbruten ström av allvarliga varningar, framviskade med häftiga väsningar som fick Seamus att slösa bort hela fem minuter på att undersöka om hans kittel hade några läckor.

"Det är alltid något drama kring dem. Jag ville antagligen veta vad det gällde den här gången", sade Seamus med en axelryckning och utan någon skam i ansiktet.

"Skönt att veta att vi underhåller någon åtminstone", muttrade Ron och sjönk djupare ner i soffan.

"Åh ni underhåller mer än ni vet. Jag är mer förvånad att ni inte börjat skrika än", sade Dean med ett brett leende.

Under tiden verkade Snape ha beslutat sig för att låtsas som om Harry var osynlig. Harry var förstås van vid den taktiken, eftersom det var en av morbror Vernons älsklingsmetoder, och var på det hela taget tacksam över att han inte behövde utstå någonting värre. Jämfört med vad han brukade få tåla från Snape i form av gliringar och spydiga anmärkningar tyckte han att den här nya taktiken var något av en förbättring. Han var nöjd med att upptäcka att bara han fick vara i fred gick det lätt för honom att blanda till en styrketinktur. I slutet av lektionen öste han lite av drycken i en flaska, korkade igen den och tog med den fram till Snapes skrivbord för betygsättning, med känslan av att kanske till sist ha nått upp till ett Ö.

Snape krökte på läppen. Han tvivlade starkt att Potter någonsin skulle kunna uppnå ett Ö i trolldryckskonst, han saknade den grundläggande talangen för att uppnå det.

"Jag hoppas att du betygssätter honom rättvist Severus", sade McGonagall i en varnande ton. Snape gjorde ingen min eller rörelser som avslöjade att han hört henne.

Han hade just vänt sig bort när han hörde ett krasande ljud. Malfoy gav till ett förtjust gapskratt. Harry for runt. Hans flaska med provdrycken låg i bitar på golvet och Snape såg på honom med en min av skadeglädje.

"Severus! Jag vet att han betraktade dina minnen men det ger dig ingen rätt att förstöra något han arbetade hårt för!" utbrast McGonagall och blängde på trolldryckslärarna.

"Jag är säker på att det var ett misstag", svarade Snape i en silkeslen ton.

"Det här slutar Severus! Om jag framöver hör hur du missbrukar din position, din makt, för att sabotera eleverna kan jag garantera att din tid på Hogwarts är slut", väste McGonagall och Snape motstod frestelsen att himla med ögonen, Dumbledore skulle aldrig sparka ut honom från Hogwarts. Inte så länge mörkrets herre fortfarande existerade.

"Hoppsan", sa han stilla. "Noll igen då, Potter."

Harry var så ilsken att han inte kunde tala. Han stegade tillbaka till sin kittel för att fylla på en ny flaska och tvinga Snape att betygsätta den men såg till sin fasa att resten av innehållet hade försvunnit.

"Förlåt!" sa Hermione och slog händerna för munnen. "Förlåt så hemskt mycket, Harry. Jag trodde att du var klar, så jag tömde den!"

"Varför skulle du göra något sådant?" frågade Ron misstroget i vad som började bli en ilsken ton.

"Du vet att Snape hatar Harry", instämde Seamus med en rynkad panna.

"Jag, jag antar att jag bara ville vara hjälpsam", sade Hermione och gav Harry en ursäktande blick. "Jag är ledsen."

"Låt mig bara tömma den själv i fortsättningen", suckade Harry och skakade uppgivet på huvudet.

Harry kunde inte förmå sig att svara. När skolklockan ringde skyndade han ut ur hålan utan att kasta en blick bakåt och såg till att placera sig mellan Seamus och Neville på lunchen, så att Hermione inte kunde börja tjata på honom igen om Umbridges kontor.

"Och då vet man något är fel, de tre sitter alltid tillsammans", sade Parvati och log.

"Men jag kan inte klandra honom för att inte vilja få skäll i princip", tillade Fay och plockade upp en kudde från golvet och placerade i sitt knä.

Han var på så dåligt humör när han kom till lektionen i spådomskonst att han totalt hade glömt bort sitt yrkesrådgivningsmöte med professor McGonagall och kom inte ihåg det förrän Ron frågade honom varför han inte var på hennes kontor. Han rusade tillbaka uppför trappan och kom in med andan i halsen, bara ett par minuter för sent.

McGonagall höjde ett ögonbryn, en aning imponerad över att pojken lyckats förflytta sig från ena sidan av slottet till den andra utan att vara alltför sen när han glömt bort deras möte.

"Förlåt, professorn", flämtade han när han stängde dörren. "Jag glömde bort det."

"Det gör inget, Potter", sa hon raskt, men just när hon sa det hördes det en fnysning bortifrån hörnet.

McGonagall frös mitt i en rörelse av att föra ett vattenglas till sina läppar och ställde långsamt ner glaset på bordet igen med mer kraft än nödvändigt så vattnet skvalpade upp på sidorna. "Om den kvinnan blandar sig in i mina samtal om elevernas framtid… jag svär till Merlin att jag inte kommer kunna hållas ansvarig för mina handlingar…" morrade hon lågmält.

"Djupa andetag och placera ditt hopp i att förbannelsen över hennes position aktiveras fortare än slutet av året", sade madam Hooch allvarligt och McGonagall kunde inte låta bli att le svagt åt sin kollegas ord.

Harry såg sig om. Det var professor Umbridge som satt där med en skrivskiva i knät. Hon hade ett näpet litet spetskrås om halsen och ett otroligt självbelåtet leende på läpparna.

"Vad gör hon där?" frågade Charlus i en irriterad ton. "Min sonson har rätt till att ha sitt privata möte med sin föreståndare ifred."

"Åh tro mig Charlus, jag är lika arg själv", sade McGonagall i en låg ton som flera elever visste att hon bara använde när någon gått för långt.

"Hon är troligtvis där för att sabotera mötet", suckade Remus och lutade pannan mot sin handflata.

Harry korsade armarna framför sig. "Varför kan hon inte bara lämna mig ifred? Jag har aldrig gjort något mot henne", muttrade han.

"Sitt ner, Potter", sa professor McGonagall strävt. Hennes händer darrade när hon föste omkring alla broschyrerna som låg strödda över skrivbordet.

"Hon är inte gammal, hon är rasande", sade Burbage och sneglade på orden som Umbridge ivrigt hade tecknat ner på sitt pergament. "Om jag var du skulle jag vara försiktig."

"Är det ett hot Charity?" frågade Umbridge sockersöt och log mot professorn i mugglarstudier.

"Se det mer som en varning innan du väcker ett vidunder du inte kan söva", svarade Burbage kort och vände sig bort från det korta kvinnan.

Harry satte sig med ryggen åt Umbridge och gjorde sitt bästa för att låtsas att han inte kunde höra skrapet från hennes fjäderpenna.

"Jaha, Potter, det här mötet är till för att prata om dina eventuella yrkesplaner och för att hjälpa dig att bestämma vilka ämnen du ska fortsätta med under sjätte och sjunde året", sa professor McGonagall. "Har du funderat på vad du skulle vilja göra när du har gått ut skolan här?"

"Öh ...", sa Harry.

Det skrapande ljudet bakom honom var ytterst störande.

"Det kan jag förstå Potter, jag ber om ursäkt. Det är meningen att mötena ska vara privata så vi kan diskutera din framtid", sade McGonagall och såg ursäktande på Harry.

"Det är inte ditt fel professor, jag är säker på att du kommer göra ditt bästa för att hjälpa mig", svarade Harry och log varmt mot sin föreståndarinna.

"Nå?" manade professor McGonagall på.

"Jo, jag har tänkt att jag kanske skulle vilja bli Auror", mumlade Harry.

"Jag kan inte komma över ironin att det var en dödsätare som ledde dig in på det spåret", sade Tonks med ett brett leende.

"Men vi skulle vara glada att ha dig, jag tror du skulle passa in om du klarar av antagningsproven och kraven", tillade Kingsley med ett eget litet leende.

"Det måste du ha toppbetyg för", sa professor McGonagall och drog fram en liten mörk broschyr under högarna på skrivbordet och slog upp den. "De kräver minst fem ämnen i FUTT -examen och ingenting under 'Över förväntan' i betyg, ser jag. Sen anmodas du också att genomgå en rad krävande karaktärs- och anlagstester på Aurorkontoret. Det är en svår yrkesväg, Potter, de tar bara de allra bästa. I själva verket tror jag inte att nån har blivit antagen de senaste tre åren."

"Jag var den sista som klarade av det", sade Tonks med ett brett leende. "Och jag ångrar inget. Det är ett hårt arbete men så värt det."

"Åtminstone tills den punkt hon behöver hantera fulla trollkarlar som ställer till en scen", brummade Moody och Tonks rynkade på näsan.

"Med tanke på Harrys äventyr skulle jag säga han har en god chans att klara av proven, vad de än innebär", sade mr Weasley med ett vänligt leende och Harry kände en värme sprida sig inombords vid hur många som stöttade hans planerade framtida karriär.

I det här ögonblicket gav professor Umbridge ifrån sig en mycket lätt hostning, som för att se hur tyst hon kunde göra det. Professor McGonagall låtsades inte om henne.

"Hon kommer inte gilla riktningen den konversationen tar", sade madam Hooch oroligt.

"Jag bryr mig inte, om hon inte gillar det kan hon lämna. Alla elever har rätt att följa sin dröm, mitt uppdrag är att informera dem om kraven och deras sannolikhet att nå dem, att hjälpa dem finna alternativ om det krävs", svarade McGonagall i en hård ton och knöt sina händer.

"Du vill väl veta vilka ämnen du borde välja?" fortsatte hon med lite högre röst än förut.

"Ja", sa Harry. "Försvar mot svartkonster, antar jag?"

"Det är en av dem ja, och du har inga problem där", sade Remus med ett leende.

"Det är tack vare dig, du skapade intresset för det ämnet", svarade Harry och log mot den andra mannen, den här gången ett äkta leende och inte ett framtvingat eller trevande.

Remus skakade på huvudet. "Nej, du hade redan talangen innan jag kom hit. Jag kanske gjort dig mer intresserad och manad att lägga ner energi på det ämnet men du hade redan kunskaper."

"Självfallet", sa professor McGonagall kort och koncist. "Jag skulle också råda ..."

Professor Umbridge gav ifrån sig en ny hostning, lite högre den här gången. Professor McGonagall slöt ögonen ett par sekunder, öppnade dem igen och fortsatte som om ingenting hade hänt.

"Det här kommer inte sluta väl", sade Alicia med en grimas.

"Det är exakt som gången hon observerade McGonagalls lektion", sade Ron med ett brett leende.

"Umbridge väcker ett vidunder hon inte kommer kunna besegra och personligen ser jag fram emot att se McGonagall knuffa ner Umbridge", sade Gabriel bestämt.

"Jag skulle också rekommendera förvandlingskonst, eftersom Aurorer ofta behöver förvandla eller återförvandla sig i sitt arbete. Och jag bör redan nu tala om för dig, Potter, att jag inte tar emot elever i mina FUTT - examensklasser om de inte har uppnått 'Över förväntan' eller högre betyg i sin Grund-Examen i Trollkonst. Jag skulle säga att du ligger på ett genomsnittligt 'Acceptabelt' för tillfället, så du måste sätta i gång och jobba hårt före examensproven för att ha en chans att fortsätta. Sen bör du ta ämnena trollformler, som alltid är användbart, och trolldryckskonst. Ja, Potter, trolldryckskonst", tillade hon med en hastig skymt av ett leende. "Gifter och motgifter är viktigt för Aurorer att studera. Och jag måste tala om för dig att professor Snape absolut vägrar att ta emot elever med nåt annat betyg i sin Grund-Examen än 'Utomordentligt', så ..."

"Hur är det rättvist? Det brukade vara Ö när jag gick här", sade Narcissa och rynkade på pannan.

"Det är upp till lärarna själva att sätta gränsen för tillåtelse att ta kurser mrs Malfoy, jag har ingen inverkan på", förklarade Dumbledore.

"Jobba bara hårt i ämnet och var glada över att det inte är Snape som rättar G.E.T proven utan det är examinatorer", tillade Percy. "Jag tror inte jag hade kunnat läsa trolldrycker mitt sjätte år om det varit Snape som satte betygen."

"Percy erkänner att han inte hade haft toppbetyg? Chockerande. Jordens undergång kommer verkligen närmare", flämtade Fred dramatiskt och nästan slängde sig i sin tvillings väntande armar för en dramatisk svimning.

Professor Umbridge gav ifrån sig en tydlig hostning.

"Kan jag bjuda dig på en halstablett, Dolores?" frågade professor McGonagall bryskt, utan att titta på professor Umbridge.

"O, nej, tack så hemskt mycket", sa Umbridge med det där tillgjorda skrattet som Harry avskydde så mycket. "Jag undrar bara om jag kunde få komma med ett litet, litet inpass?"

"Det är inte ditt jobb. Du har ingen anledning att vara där!" morrade McGonagall och kände hur hennes naglar började gräva in i handflatorna.

"Det är mitt jobb som Överinkvisitor att undersöka hur medlemmar av lärarstaben utför sina jobb", svarade Umbridge med ett brett leende.

"Ingen kan väl hindra dig", sa professor McGonagall sammanbitet.

"Jag undrade bara om Potter verkligen har det rätta sinnelaget för en Auror?" sa professor Umbridge milt.

"Med tanke på att han protesterade mot hela Ministeriet för att föra fram sanningen trots skadan hans rykte tog skulle jag säga att han har helt det rätta sinnelaget för en auror", sade Kingsley allvarligt och gav Umbridge en utmanande blick.

"Tack Kingsley", mumlade Harry och försökte dölja ansiktet som täcktes av en röd färg.

"Jag skulle säga det om alla som visar de instinkterna", svarade Kingsley nonchalant.

"Jaså, det gjorde du?" sa professor McGonagall överlägset. "Ja, Potter", fortsatte hon som om det inte hade varit något avbrott, "om det här är en allvarlig ambition från din sida, skulle jag råda dig att koncentrera dig på att uppfylla betygskraven för förvandlingskonst och trolldryckskonst. Jag ser att professor Flitwick har betygsatt dig mellan 'Acceptabelt' och 'Över förväntan' de två senaste åren, så ditt arbete med trollformler verkar tillfredsställande. Dina betyg i försvar mot svartkonster har för det mesta varit höga. I synnerhet professor Lupin tyckte att du ... Är du alldeles säker på att du inte vill ha en halstablett, Dolores?"

"Vad sägs som en av våra produkter?"

"En tungtänjarkola kanske?" föreslog George och log förtjust upp mot sin professor.

"Tack mr Weasleys, men jag tror jag klarar mig utan era tricks i den här situationen", svarade McGonagall och försökte låta bli att le.

'"O, nej tack, det behövs inte, Minerva", lismade Umbridge, som just hade gett ifrån sig sin ljudligaste hostning hittills. "Jag var bara orolig för att du kanske inte har Harrys allra senaste betyg i försvar mot svartkonster framför dig. Jag är säker på att jag stoppade in ett litet meddelande."

"Med tanke på att du inte lär ut något i ämnet undrar jag hur du kan sätta betyg", sade Charlus och höjde ett ögonbryn.

"Min tanke exakt, fruktansvärt hemskt att eleverna inte får utbildning i ett av de viktigaste ämnena", instämde Dorea med ett falskt leende.

"Vad för nåt? Det här?" sa professor McGonagall i en ton av avsmak medan hon drog fram ett skärt pergamentark som låg mellan sidorna i Harrys mapp.

"Är till och med hennes papper rosa?" frågade Charlie förskräckt och lutade sig bakåt i stolen.

"Allt hon har är rosa, jag är inte säker på om hon vet att andra färger existerar", sade Justin med en rysning.

Hon tittade ner på det med lätt höjda ögonbryn och lade sedan tillbaka det i mappen utan kommentarer.

"Ja, som jag just sa, Potter, tyckte professor Lupin att du visade en utpräglad fallenhet för ämnet, och för en Auror är det självklart ..."

"Bra jobbat Minnie! Vissa henne vem som bestämmer", sade Sirius i en triumferande ton.

"Mr Black! Hur många gånger har jag bett dig att inte använda det namnet?" frågade McGonagall och lutade sig framåt.

"Åh jag kan omöjligen räkna det", svarade Sirius och blinkade med ena ögat medan McGonagall återgick till sin tidigare sittande position.

"Förstod du inte mitt meddelande, Minerva?" frågade professor Umbridge med honungssöt röst och glömde alldeles bort att hosta.

"Det är klart att jag förstod det", sa professor McGonagall mellan så hårt hopbitna tänder att orden lät halvkvävda.

"Minerva kommer inte klara av att tygla sitt humör mycket längre till", mumlade Burbage och skakade på huvudet.

"Bra, någon behöver sätta ner foten", mumlade Sinistra tillbaka och knäppte händerna i knät.

"Ja, men då ... nu blir jag förvirrad ... jag kan tyvärr inte riktigt förstå hur du kan ge Potter falska förhoppningar om att ..."

"Jag skulle vilja se henne försöka klara av allting som Harry har klarat av", muttrade Hannah och knöt händerna. "Åh vad jag avskyr henne."

"Bara ett halvår kvar. Sen kommer vi inte ha henne i ämnet längre… snälla låt det ske", viskade Susan lågmält tillbaka till sin bästa vän.

"Om jag ens får fortsätta läsa ämnet", påpekade Hannah dystert och drog tårna i golvet.

Susan greppade tag i hennes hand. "Det kommer du, du är bara nervös!"

"Falska förhoppningar?" upprepade professor McGonagall och vägrade fortfarande att vända sig om och se på Umbridge. "Han har fått höga betyg på alla sina prov i försvar mot svartkonster ..."

"Jag är förfärligt ledsen att behöva säga emot dig, Minerva, men som du kan se i mitt meddelande har Harry fått mycket dåliga resultat på sina lektioner hos mig ..."

"Dåliga resultat i vad? Ni läser bara!" protesterade Dorea irriterat.

"Vi fokuserar på teoretisk kunskap i ämnet, om de förstår grunden kommer de klara av att utföra alla trollformler, förhäxningar och dylikt som ministeriet anser lämpade."

"Så vi ber alla elever läsa teorin kring patronusbesvärjelsen och släpper in dem en och en i ett rum med en dementor som slutprov då?" frågade Remus med ett höjt ögonbryn. "De förstår teorin och från din logik bör de inte ha några problem att klara av det då, eller är den besvärjelsen inte lämplig enligt ministeriet?"

"Ge henne inga idéer!" gläfste Neville nervöst. "Tänk om hon gör det som slutprov!"

"Ingen annan lärare här på skolan kommer tillåta henne att föra in en dementor på skolgården", sade Remus bestämt utan att släppa Umbridge med blicken.

"Jag behöver inte förklara mig för dig", snäste Umbridge och vände bort sitt röda ansikte från mannen.

"Jag borde ha klargjort min mening tydligare", sa professor McGonagall och vände sig äntligen om och såg Umbridge rakt i ögonen. "Han har fått höga betyg på alla de prov i försvar mot svartkonster som getts av en kompetent lärare."

Umbridge blåste upp som en ballong men höll sig själv tillbaka från att börja skrika på den andra kvinnan. "Förolämpar kollegor… underminerar dem framför elever…", börjar hon hastigt skriva ner på sitt ständigt växande pergament. Hon visste för väl att hon inte hade många vänner inne i salen och att de flesta skulle ta förvandlingskonstprofessorns parti framför hennes.

"Åh jag är glad att någon äntligen sa det i hennes ansikte!" sade Sprout och log strålande mot sin kollega.

Professor Umbridges leende försvann lika plötsligt som en glödlampa slocknar. Hon satte sig rakt upp i stolen, vände ett ark på sin skrivskiva och började skriva i rasande fart medan hennes utstående ögon rullade från sida till sida.

Professor McGonagall vände sig åter mot Harry. Hennes tunna näsborrar fladdrade och ögonen glödde. "Några frågor, Potter?"

"Ja", sa Harry. "Vilka slags karaktärs- och anlagstester måste man genomgå om man får tillräckligt höga betyg i FUTT -examen?"

"Åh jag älskar dig Minerva. Tack för att du fokuserar på Harry", suckade Dorea och log brett mot sin gamla vän.

"Mina elever kommer alltid först och den tiden var avsatt för att diskutera hans framtid, oavsett vad för distraktioner som kan uppstå under mötet", svarade McGonagall och log tillbaka.

"Du måste uppvisa förmåga att klara svåra situationer och påfrestningar", sa professor McGonagall, "och visa uthållighet och engagemang eftersom utbildningen till Auror tar ytterligare tre år, och dessutom vara ytterst skicklig i praktiskt försvar. Det innebär massor av studier också efter att du har slutat skolan, så om du inte är beredd att ..."

"Visa förmåga på att klara svåra situationer & påfrestningar kommer nog inte va ett större problem", sade Ginny med ett brett leende.

"Jag har bara gjort vad som krävts och jag har haft massor av hjälp", svarade Harry en aning generat.

"Förberedande hjälp kanske men när det väl kommer till kritan så har du klarat av allting själv", påpekade Ginny i en mjuk ton och Harry log svagt tillbaka.

"Du kommer också att finna att ministeriet granskar alla uppgifter om dem som ansöker om att få bli Aurorer", sa Umbridge, nu med mycket kylig röst. "Uppgifter om deras förflutna och deras brottsregister."

"Som allihop bör ha strukits då han blivit friad från det sen innan. Aurorerna kommer inte heller porta någon för att ha utfört magi en eller två gånger utanför skolan", avbröt Charlus bestämt och gav Umbridge en utmanande blick.

"Regler kan ändras!" väste Umbridge och stoppade ilsket ner sin fjäderpenna i sin portmonnä.

"... om du inte är beredd att ta ännu fler examina efter Hogwarts, borde du faktiskt titta på ett annat ..."

"Vilket innebär att den här pojken har lika stor chans att bli Auror som Dumbledore har att nånsin få komma tillbaka till den här skolan." ¨

"Jag skulle säga det var en oerhört stor chans!" sade McGonagall bestämt.

"Jag skulle inte vara så säker på det Minerva, inte när ministern får veta allt som försiggår här!" väste Umbridge och puffade upp sig.

"Vad som försiggår här? Vi har aldrig hållit några hemligheter och Fudge har aldrig varit orolig förr!"

Umbridge gjorde sig beredd att hoppa upp på fötterna. "Det var innan det kom fram mer bevis om hur sinnesförvirrade ni agerat!"

"Hur sinnesförvirrade?" fräste McGonagall och ställde sig upp. Alla andra i salen tycktes hålla andan medan de stirrade mellan de två häxorna och ivrigt lyssnade på deras argument. "Din kära minister placerade hundratals dementorer på en skola och utsatte alla elever för fara? Den enda sinnesförvirrade i den här konversationen är du och ditt ministerium!"

"Aha! Du konspirerar mot ministeriet!" utbrast Umbridge och hoppade själv upp på fötterna, vilket inte gjorde någon större skillnad då hon fortfarande tvingades luta huvudet bakåt för att se McGonagall i ansiktet. "Du erkänner att du försöker underminera ministeriet för att driva igenom din egna vilja!

McGonagall stirrade på den kortare häxan i stum tystnad i ett par sekunder. "Du har tappat förståndet. Det går inte argumentera med dig."

Dumbledore ställde sig upp och spred ut armarna. "Sitt ner Minerva, snälla", bad han och McGonagall satte sig ner snabbt medan Umbridge fortsatte att argumentera i bakgrunden, men hon verkade inte som alla andra ha lagt märke till att medan hon rörde munnen så kom inget ljud ut och de flesta misstänkte att det var Dumbledores förtjänst. "Jag tror det är bäst att vi bara fortsätter läsningen utan allt för många fler distraktioner. Jag själv är oerhört nyfiken på mr och mr Weasleys idé av distraktion eftersom de redan tycks ha använt sina fyrverkerier."

"En mycket god chans i så fall", sa professor McGonagall.

"Potter finns med i brottsregistret", sa Umbridge med hög röst.

"Potter har friats från alla anklagelser", sa McGonagall ännu högre.

"Snacka om deja vu", sade Lavender och tittade upp mot lärarbordet där Umbridge motvilligt satt sig ner igen och höll armarna korsade framför bröstet.

"McGonagall och Umbridge går verkligen inte ihop. De är en tickande bomb tillsammans"; instämde Ron och såg imponerat på sin förestånda

Harry sträckte på sig. "Jag vill bara kommentera att det fortfarande är oerhört orättvist att hon säger till mig att inte tappa humöret med Umbridge men hon har själv en skrikmatch med kvinnan framför hela skolan."

"Ja, men det är inte mycket hon kan göra mot McGonagall, eller hur?" påverkade Dean och Seamus nickade instämmande.

Professor Umbridge reste sig upp. Hon var så kort att det inte gjorde någon större skillnad, men hennes fjäskiga, tillgjorda sätt hade ersatts av ett häftigt ursinne som fick hennes breda, blekfeta ansikte att se besynnerligt ondskefullt ut.

"Potter har ingen som helst chans att bli Auror!"

Professor McGonagall reste sig också upp, och i hennes fall hade det en mycket mer imponerande effekt; hon tornade upp sig högt över professor Umbridge.

"Potter", sa hon i klingande ton, "jag ska hjälpa dig att bli Auror om det så är det sista jag gör! Om jag så måste undervisa dig nattetid, ska jag se till att du uppnår de resultat som krävs!"

McGonagall gav Umbridge en trotsig blick innan hon vände sig ner mot havet av elever. "Du har samma löfte här Potter! Du kommer bli en auror oavsett vad det krävs från oss båda."

"Tack professor!" svarade Harry och log stort upp mot henne. "Jag kommer inte göra dig besviken."

"Trolldomsministern kommer aldrig att anställa Harry Potter!" sa Umbridge med ursinnigt hög röst.

Vi kan mycket väl ha en ny Trolldomsminister den dag Potter är redo att ansöka!" skrek professor McGonagall.

"Wow, den där diskussionen går verkligen i samma riktning som den som hände nyss", sade Amanda förvånat och Katarina ryckte på axlarna.

"Jag är inte så förvånad, det var bara en tidsfråga innan McGonagall förlorade det sista av sitt tålamod med paddan."

"Kanske", instämde Justin som hört dem. "Men hon kommer ta det som hot mot sig själv och mot Fudge."

"Aha!" tjöt professor Umbridge och pekade med ett knubbigt finger på McGonagall. "Ja! Ja, ja, ja! Naturligtvis! Det är det du vill, eller hur, Minerva McGonagall? Du vill att Cornelius Fudge ska ersättas av Albus Dumbledore! Du tror förstås att du kommer att bli det jag är nu: förste biträdande sekreterare till ministern och dessutom rektor!"

McGonagall spärrade upp ögonen. "Du yrar. Jag har aldrig velat det, min plats är på Hogwarts."

"Ja, där du obemärkt kan styra trollkarlsvärlden ifrån, som Dumbledore försökt göra de senaste åren", tänkte Umbridge och knöt händerna hårt, önskande att hon hade varit bättre på icke-verbal magi och hade kunnat upphäva förhäxningen som hindrade henne från att tala.

"Du yrar", sa professor McGonagall med upphöjt förakt. "Potter, härmed är vårt yrkesrådgivningsmöte avslutat."

Harry svängde skolväskan över axeln och skyndade ut utan att våga titta på professor Umbridge. Hela vägen tillbaka genom korridoren kunde han höra hur hon och McGonagall fortsatte att skrika åt varandra.

"Jag tror att vi lugnt kan säga att Harry har haft det mest intressanta och livliga yrkesrådgivningsmöte", sade mr Weasley i tystnaden som uppstod.

"Jag har aldrig sett McGonagall tappat kontrollen på det sättet förut, inte med någon", sade Percy och skakade på huvudet. "Och jag hade ingen aning om att Umbridge var så… paranoid."

"Jo, hon skulle nog kunna konkurrera mot Moody", muttrade Kingsley och såg på sin gamla kollega med en kritiskt blick.

När professor Umbridge kom klivande till lektionen i försvar mot svartkonster den eftermiddagen flämtade hon fortfarande som om hon just hade deltagit i en kapplöpning.

"Du vet, McGonagall är verkligen en bra föreståndarinna och de här böckerna har bara bevisat det", sade Bill och lutade hakan mot sin knutna hand.

"Verkligen, hur menar du?"

"Hon ställer alltid upp för sina elever. Se bara på vad hon gjort de senaste åren, hon fixade en Tidvändare åt Hermione när hon ville läsa fler ämnen och gick personligen till Ministeriet och intygade att Hermione hade förståndet att använda den."

"Och sen friade Hermione en efterlyst brottsling med hjälp av den", påpekade Astoria med en fnysning och ryckte på axlarna när hon såg blickarna hon fick, även om Sirius var oskyldig ändrade det inte sanningen i hennes ord.

"Hon väckte alla Weasleys och fick dem snabbt och tyst upp till Dumbledores kontor när mr Weasley var attackerad", mindes Colin och viftade med handen.

"Hon har gett oss mat när vi varit upprörda", sade Ron och tänkte tillbaka på deras första möte med det piskande pilträdet.

"Hon gav Harry en plats på quidditchlaget och gav honom den bästa kvasten på marknaden!" påpekade Oliver med en nästan manisk blick i ögonen.

"Okej quidditchpojk, lugna ner dig", skrattade Alicia och boxade till honom på armen.

"Oh 'on ställde sig på 'Arrys sida i 'ans dröm om å bli auror när Umbridge försökte stoppa de", sade Fleur och nickade mot boken.

"McGonagall må vara sträng men hon ser alltid efter oss Gryffindors", avslutade Bill med ett leende över hur så många andra fyllt på med information.

"Jag hoppas du har ångrat dina planer, Harry", viskade Hermione i samma ögonblick som de hade öppnat böckerna på "Kapitel trettiofyra: Ickevedergällning och förhandling". "Umbridge ser ut att vara på väldigt dåligt humör redan ..."

"Vänta, jag trodde det där var försvar mot svartkonster", brummade Moody och fokuserade båda ögonen på boken.

"Det är det, men det är inte första gången som lektionerna fokuserar på att prata ner motståndaren snarare än att försvara sig", svarade Alicia med en axelryckning, en aning lättad över att mannen inte flyttade sitt magiska öga för att betrakta henne.

Remus hummade lågmält. "Det finns sannerligen tillfällen då förhandlingar och diskussioner är mer lämpliga, men de kommer knappast hjälpa mot aktiva attacker från Voldemort och hans anhängare."

Med jämna mellanrum avfyrade Umbridge ilskna blickar mot Harry, som stirrade på Magisk försvarsteori med nerböjt huvud och okoncentrerad blick medan han funderade.

Han kunde just föreställa sig professor McGonagalls reaktion om han blev ertappad med att göra intrång på professor Umbridges kontor bara några timmar efter att hon hade gått i god för honom ... Det fanns ingenting som hindrade honom från att helt enkelt gå tillbaka till Gryffindortornet och hoppas att han någon gång under det kommande sommarlovet skulle få chansen att fråga Sirius om den scen som han hade bevittnat i minnessållet ...

"Du skulle kunna vänta, men jag tvivlar att du kommer göra det", sade Sirius lugnt.

"Jag behöver svar", mumlade Harry och drog upp knäna mot sig igen.

ingenting, utom att tanken på att välja det här förnuftiga handlingssättet fick honom att känna en blytyngd i magen. Och sedan var det ju också avtalet med Fred och George, som redan hade planerat sin avledande manöver, för att inte tala om kniven som Sirius hade gett honom och som för närvarande låg i skolväskan tillsammans med hans pappas gamla osynlighetsmantel. Men faktum kvarstod att om han blev ertappad ...

"Så skulle det vara väldigt dåligt", förmanade Hermione.

"Dåligt täcker det nog inte", fnös Ginny och drog en hand genom sitt hår. "Men han behöver det så det är värt risken. Det är inte som han gör det för att fråga vad Sirius önskar sig."

"Dumbledore offrade sig för att du skulle få stanna kvar i skolan, Harry!" viskade Hermione och lyfte upp sin bok för att dölja ansiktet för Umbridge. "Om du blir utkastad i dag har allt varit förgäves!"

"Åh lågt slag Hermione", sade Bill med en grimas.

"Det är sanningen", påpekade Hermione bestämt.

"Kanske, men 'Arry behöver svar och endast Sirius kan ge de till 'onom. Är de inte bättre om dy stöttar 'onom och 'jälper 'onom?" frågade Fleur och höjde ett elegant ögonbryn.

"Eller åtminstone inte diskuterar det i Umbridges klassrum. Vill du att han ska åka fast?" frågade Lee misstroget och flera nickade instämmande.

Harry kunde överge planen och helt enkelt lära sig att leva med minnet av vad hans pappa hade gjort en sommardag för mer än tjugo år sedan ... Så kom han med ens ihåg Sirius där uppe i brasan i Gryffindors uppehållsrum ... Du liknar din pappa mindre än jag trodde ... det var risken som fick James att tycka det var roligt ... Men ville han fortfarande likna sin pappa?

"Jag-"

"Jag vill inte prata om det Sirius, vi har redan diskuterat det. Jag vet", sade Harry bestämt utan att se på den andra mannen.

Sirius blinkade och nickade långsamt. "Okej, du bestämmer. Men tänk på det… och var alltid dig själv", sade han försiktigt och Harry nickade kort.

"Harry, gör det inte, snälla du, gör det inte!" sa Hermione i bönfallande ton när skolklockan ringde i slutet av lektionen.

Han svarade inte; han visste inte vad han skulle göra. Ron verkade fast besluten att varken tala om sin åsikt eller ge något råd. Han vägrade att se på Harry, fast när Hermione öppnade munnen för att försöka avråda Harry igen, sa han lågt:

"Lägg av nu, va? Han kan bestämma själv."

Harry log tacksamt. "Tack Ron."

"Inga problem, det är ditt val och du vet själv om konsekvenserna. Om du tycker det är värt det bör du göra det", sade han med en axelryckning och Harry grep tag i hans axel i några sekunder innan han släppte taget.

Harrys hjärta bultade hårt när han lämnade klassrummet. Han var halvvägs genom korridoren utanför när han hörde ljudet av något slags uppståndelse på avstånd. Skrik och tjut hördes någonstans ovanför dem. Folk som var på väg ut ur klassrummen runt omkring Harry tvärstannade och tittade förfärat upp i taket ...

"Vad i helvete gjorde ni?" frågade Bill och stirrade på Fred och George.

"Väldigt diskutabelt, men vi har en del olika idéer", svarade Fred fundersamt.

"Vissa mer trovärdiga än andra, och vi har definitivt en favorit", fortsatte George allvarligt.

"Men det hela beror på om vi kunde lista ut all logistik kring det och göra det så permanent vi ville", avslutade de tillsammans.

Umbridge kom rusande ut ur sitt klassrum så snabbt hennes korta ben förmådde bära henne. Hon drog fram sin trollstav och skyndade i väg i motsatt riktning, det var nu eller aldrig som gällde.

"Harry ... snälla du!" vädjade Hermione svagt.

"För sent, han har bestämt sig", sade Dean och lutade sig bakåt.

"Plus att Ron i princip gav sin tillåtelse till det", instämde Seamus och knäckte nacken.

Men han hade bestämt sig. Han hissade upp väskan stadigare på axeln och började springa, han kryssade in och ut mellan eleverna som nu skyndade åt motsatt håll för att se vad allt ståhejet i östra flygeln rörde sig om.

Harry kom fram till korridoren med Umbridges kontor och fann den övergiven. Han rusade in bakom en stor rustning, vars hjälm skramlade och vred sig runt för att se på honom, öppnade skolväskan, grep tag i Sirius kniv och satte på sig osynlighetsmanteln.

Sedan smög han långsamt och försiktigt fram igen från gömstället bakom rustningen och fortsatte genom korridoren tills han var framme vid Umbridges dörr. Han stack in bladet på den magiska kniven i springan runt den, rörde det försiktigt upp och ner och drog sedan tillbaka det. Ett litet snäpp hördes och dörren svängde upp. Han gick in på kontoret med nerböjt huvud, stängde fort dörren och tittade sig omkring.

"Jag antar att jag ska vara glad att kniven kom till någon användning", suckade Sirius och log svagt.

"Det var en bra present", medgav Harry och gav sin gudfar ett eget leende. "Hjälpte mig en del hos Dursleys med när de inte använde hänglåsen."

Sirius tvingade fram ett leende. "Bra, jag är glad att du kunde ta dig ut."

Ingenting rörde sig utom de hemska små kattungarna, som fortfarande hoppade och skuttade på väggtallrikarna ovanför de konfiskerade kvastarna.

"Du borde ta kvasten och ge den till Sirius!" sade Oliver snabbt.

"Jag tror inte det är en sån bra idé. Jag vill inte tänka mig Umbridges reaktion när hon inser att den saknas", svarade Sirius hastigt.

Oliver grimaserade. "Sant, men det var värt att nämna. Inget kvast bör vara fängslad."

Harry drog av sig manteln och stegade fram till den öppna spisen, där han efter några sekunder hittade vad han hade letat efter: en liten ask som innehöll glittrande flampulver. Han hukade sig ner framför den tomma eldstaden med skakande händer. Han hade aldrig gjort det här förut, fast han trodde att han visste hur det fungerade. Med huvudet instoppat i spisen tog han en stor nypa pulver och öste det över de prydligt travade vedträna nedanför sig. De exploderade ögonblickligen i smaragdgröna lågor.

"Det är verkligen samma princip bortsett från att hela kroppen inte hoppar in i eldstaden", sade Kingsley.'

"Om någon satte upp hinder för att kontakta med flampulver, skulle man bli halshuggen i så fall?" frågade Colin och masserade nervöst sin hals.

"Nej, man skulle bara bli utkastad och hamna i rummet man är i", svarade Percy med en förskräckt blick mot den yngre pojken.

"Grimmaldiplan tolv!" sa Harry högt och tydligt.

Det var en av de underligaste känslor han någonsin hade upplevt. Han hade förstås färdats med flampulver förut, men då hade det varit hela hans kropp som snurrat runt, runt i lågorna genom nätverket av trollkarlseldstäder som bredde ut sig i hela landet. Den här gången låg hans knän stadigt kvar på det kalla golvet i Umbridges kontor, och det var bara hans huvud som slungades genom smaragdelden.

Sedan upphörde snurrandet, lika tvärt som det hade börjat. Harry var lätt illamående och det kändes som om han hade en ovanligt varm yllehalsduk om huvudet. Han öppnade ögonen och märkte att han tittade ut ur den öppna spisen i köket på det långa träbordet, där en man satt och läste ett litet pergament.

"Sirius?"

Sirius rynkade på pannan. "Jag tror inte att det är jag, jag brukar vara i vardagsrummet eller biblioteket om dagarna, speciellt om jag forskar om något."

"Det skulle kunna vara jag om jag är tillbaka från mitt kommande uppdrag", sade Remus fundersamt.

"Bra, du kan behöva vara närvarande för det samtalet", mumlade Dorea med en svagt orolig blick.

Mannen ryckte till och såg sig omkring. Det var inte Sirius utan Lupin.

"Harry!" sa han och såg fullständigt chockad ut. "Vad håller du ... vad har hänt, är allt som det ska?"

"Jadå", sa Harry. "Jag undrade bara ... jag menar, jag skulle bara vilja ... prata lite med Sirius."

"Jag ska säga till honom", sa Lupin och reste sig, fortfarande med en förbryllad min "Han gick upp för att titta efter Krake, han verkar gömma sig på vinden igen ..."

"Du köpte inte för fem sekunder att Harry bara vill prata med honom?" frågade Tonks i en road ton.

Remus skakade på huvudet. "Jag kommer anta att jag inte gjorde det, det var inte den bästa förklaringen och det är enkelt att läsa av Harrys intentioner i hans ansikte."

Percy rynkade på pannan och såg från boken mot ordermedlemmarna. "Är ingen av er oroliga över hur ofta Krake verkar vara försvunnen nu för tiden? Speciellt med tanke på hur ni beskrev att han alltid snokar runt."

"Det skulle inte vara första gången han tjurar… men jag borde kanske ge honom en specifik order för att garantera att han inte hittar ett kryphål för att smida sin egna små planer", mumlade Sirius och drog en hand genom håret.

Och Harry såg hur Lupin skyndade ut ur köket. Nu var han där ensam med ingenting annat att titta på än stolen och bordsbenen. Han undrade varför Sirius aldrig hade nämnt hur obekvämt det var att prata ur elden; knäna protesterade redan plågat mot att behöva ligga på Umbridges hårda stengolv.

"Man vänjer sig väldigt fort vid det", skrockade mr Weasley. "Och de mer erfarna brukar ha en kudde under knäna, speciellt om de vet att det kommer vara ett längre samtal."

"Jag måste komma ihåg det framöver", mumlade Harry och gned tanklöst över sina knän.

Lupin återvände några ögonblick senare med Sirius i hälarna.

"Vad är det?" sa Sirius ivrigt medan han svepte det långa mörka håret ur ögonen och sjönk ner på golvet framför elden, så att han och Harry var i jämnhöjd.

Lupin knäböjde också och såg mycket orolig ut.

"Mår du bra? Behöver du hjälp?"

"Det är den logiska slutsatsen att dra", sade mrs Weasley och skakade på huvudet. "Jag kan bara föreställa mig vad som går genom era tankar."

"Varför skulle något gå igenom deras tankar?" frågade Harry och rynkade förvirrat på pannan.

"För er brevväxling har minskat och plötsligt utan någon som helst förvarning dyker du upp i eldstaden och säger att ni behöver prata. De kommer knappast föreställa sig att du vill diskutera lunch med dem", påpekade mrs Weasley i en tålmodig ton och Harry nickade långsamt.

"Nej", sa Harry, "det är ingenting sånt, jag ville bara prata ... om min pappa."

Sirius och Lupin utbytte förvånade blickar, men Harry hade inte tid att känna sig osäker eller generad. Hans knän gjorde mer ont för varje sekund och han gissade att det hade gått fem minuter sedan avledningsmanövern började, och George hade bara utlovat tjugo. Därför kastade han sig omedelbart in i berättelsen om vad han hade sett i minnessållet.

När han hade slutat satt både Sirius och Lupin tysta ett ögonblick. Sedan sa Lupin stilla:

"Jag tycker inte att du ska döma din pappa efter vad du såg där, Harry. Han var bara femton år ..."

"Jag är femton!" protesterade Harry och korsade armarna framför bröstet.

"Och har levt ett helt annat typ av liv med andra erfarenheter", påpekade Charlus och placerade båda händerna på ryggstödet på den målade fåtöljen.

"Jag är femton!" sa Harry hetsigt.

"Vet du vad, Harry", sa Sirius lugnande, "James och Snape avskydde varandra från det ögonblick de fick syn på varandra, sånt händer tyvärr, det kan du säkert förstå. Jag tror att James var allt som Snape ville vara – han var populär, han var bra på quidditch – bra på nästan allting. Snape var bara en konstig prick som var helt uppslukad av svartkonster, och James – vad du än kan tro om honom – avskydde alltid svartkonster."

Snape krökte på munnen. Var det vad de trodde om honom? Att han hade sjunkit så lågt att han känt avundsjuka gentemot en fullblodig Gryffindor? Någon som var rädd för att använda större krafter. Och se vilken nytta det hade gjort, inget. I slutändan hade Lily dött för Potter varit oförmögen att beskydda henne. Snape ignorerade bestämt den lilla rösten längst bak i huvudet som påpekade att han själv hade haft ett finger i Lilys död, han hade försökt stoppa det trots allt.

"Han hatade det verkligen?"

"Ja, han hade alltid svårt för det men det blev värre efter attacken. Han kunde aldrig förlåta eller glömma det…", sade Sirius med en kall, bitter blick i sina ögon och de som kunde se dem hade en stark känsla av att mannen själv aldrig heller hade kunnat förlåta det.

"Attacken?" frågade Harry oförstående och vände sig mot de två männen.

"Jasmine blev attackerad när vi var tonåringar och det… lämnade permanenta ärr", sade Remus försiktigt och lade en hand på Sirius axel. "Efter det tolererade James ingen svartkonst och gjorde sitt bästa för att försöka stoppa andra från att använda det, även om det innebar att förhäxa dem."

"Så han blev en typ av vigilant?" frågade Hermione intresserat. "Försökte skapa egen rättvisa men kunde gå över skolans regler för att genomföra det?"

"Något sådant", svarade Sirius med ett bistert leende. "Som sagt, vi är inte stolta över det och vi kunde alla gå över gränsen men det skedde inte utan en anledning."

"Visst", sa Harry, "men han gick till angrepp mot Snape utan nån anledning, bara för att ... ja, bara för att du sa att du var uttråkad", avslutade han med ett lätt ursäktande tonfall. "

Jag är inte stolt över det", sa Sirius hastigt.

"Betyder det att det faktiskt fanns en anledning, även om minnet inte uttryckte det?"

"Ja", svarade Sirius innan han suckade. "Men den håller inte upp idag, vi använde logiken tonåringar hade och klandrade Snape för något han i slutändan inte var helt ansvarig för."

Harry rynkade på pannan. "Vad ska de betyda?"

"Vi var inte de enda som experimenterade och skapade förtrollningar, Snape gjorde också det och slutresultatet var att Jasmines blev väldigt skadad…" Sirius skakade på huvudet och grimaserade. "Det var inte Snape som kastade förbannelsen, men vi hade nyligen fått reda på att han var skaparen till det och i våra huvud gjorde det honom skyldig… som jag sade, logiken håller inte och vi borde inte ha tagit ut vår ilska på honom."

"Vad, vad var det för förbannelse? Vad hände med Jasmine?" frågade Hermione försiktigt.

Sirius svalde och vätte läpparna med tungspetsen. "Vi behöver inte prata om det nu, det är inte viktigt. Låt oss bara att säga att jag hoppas den förblir i glömska."

Snape fnös ljudlöst. "Ännu en gång lyckas Black vända situationen till sin fördel och få all sympati", tänkte han bittert och stirrade hatiskt ner på den andra mörkhåriga mannen.

Lupin sneglade lite på Sirius och sa sedan: "Harry, en sak som du måste förstå är att din pappa och Sirius var bäst i hela skolan på vad de än gjorde ... alla tyckte att de var jättetuffa. Om de förivrade sig lite ibland ..."

"Om vi var malliga små dumskallar ibland, menar du", sa Sirius.

"Det var ni definitivt", sade Dorea och skakade ömt på huvudet. "Ni kanske trampade fel ibland men ni menade inget illa."

"Jag vet inte om jag skulle kalla innehållet i det där minnet för ett snedsteg, de hängde honom upp och ner", påpekade Astoria och såg sig irriterat om.

"Och? Det verkar som om de hade sina anledningar för det. Jag tvivlar att Snape inte hade gjort något för att förtjäna det, det är Snape liksom", påpekade Ernie och gav den yngre flickan en utmanade blick.

"Kanske är han som han är idag för att de gjorde det!" påpekade Astoria och korsade armarna framför bröstet.

"Jag tvivlar det starkt, han kallade sin vän för m-ordet. Han gjorde det frivilligt", sade Hannah bestämt. "Ingenting ursäktar det beteendet."

Lupin log.

"Han höll hela tiden på och rufsade sig i håret", sa Harry med plågad röst.

Sirius och Lupin skrattade.

"Det hade jag glömt att han brukade göra", sa Sirius varmt.

"Lekte han med kvicken?" frågade Lupin ivrigt.

Angelina såg på de två männen och höjde ett ögonbryn. "Ni verkar inte göra det bästa jobbet på att lugna ner honom", sade hon i en nästan spydig ton.

Remus log fåraktigt. "Jag kan så klart inte tala om vad som går igenom mitt huvud där men det var troligtvis… en upplivande känsla att tänka på enklare tider och på James som ung. Jag har också en känsla av att vi i böckerna inte haft lika mycket kontakt som vi har haft i verkligheten och vi därav var ivrigare att återuppleva gamla minnen, oavsett innehållet av de minnena."

"Ja", sa Harry och tittade oförstående på Sirius och Lupin som glatt log åt sina gamla minnen. "Jag tyckte att han var ganska idiotisk."

"Det är klart att han var idiotisk!" sa Sirius uppmuntrande. "Vi var idioter allihop! Nåja, kanske inte Måntand", sa han ärligt och tittade på Lupin.

"Han var hjärnan i vår grupp", sade Sirius och log brett mot sin vän.

Remus himlade med ögonen. "Ni andra bidrog också med intressanta idéer. Någon behövde bara agera som förnuftets röst. Och du vet själv att det inte är vad ditt bok-jag syftar på."

Sirius suckade innan han medgav. "Nej, det är det inte. Men jag står kvar vid att du inte var en idiot. Du ville alltid allas bästa."

"Och ändå stoppade jag er aldrig, inte ens när ni kunde gå över gränsen", påpekade Remus lågmält.

Men Lupin skakade på huvudet.

"Sa jag nånsin åt er att låta Snape vara i fred?" sa han. "Hade jag nånsin mod nog att säga åt er att jag tyckte ni uppförde er illa?"

"Nej, men du fick oss i alla fall att skämmas över oss själva ibland", sa Sirius, "det var ju alltid nåt ..."

"Du och Minnie var de enda som kunde få oss att göra det, bortsett från mamma och pappa", tillade Sirius fundersamt och gav Dorea och Charlus ett leende.

"Och", fortsatte Harry envist, besluten att säga allt han hade på hjärtat när han nu var här, "han tittade hela tiden bort mot flickorna vid sjön och hoppades att de skulle se honom!"

"Äsch, han gjorde sig alltid löjlig så fort Lily var i närheten", sa Sirius och ryckte på axlarna, "han kunde inte låta bli att visa sig på styva linan så snart han fick se henne."

"Alldeles för sant", suckade Charlus och skakade på huvudet. "Jag försökte förklara att han bara borde vara sig själv, men ack tonåringar. Måste alltid vara tuffa inför kvinnorna de är kära i."

"Det gav Jasmine en hel del möjligheter att reta honom", påpekade Sirius och medan hans ansikte tidigare hade varit sorgset när de diskuterade henne lös det nu av glädje och varm kärlek.

"Hur kom det sig att hon gifte sig med honom?" frågade Harry olyckligt. "Hon avskydde ju honom!"

"Nä, det gjorde hon inte", sa Sirius.

"Jag håller med om det, visst hon var ganska upprörd men hon visade aldrig avsky för honom. Det fanns tillfällen när hon nästan log", påpekade Cho lågmält och Harrys blick vandrade över mot henne. "Jag tror hon mer var besviken i hans uppförande."

"Det är troligtvis den bästa beskrivningen, de var vänner vid den tidpunkten trots allt", sade Remus och drog en hand genom håret. "Vi borde verkligen ha berättat mer om det här innan du fick se minnet. Jag är ledsen att vi misslyckades att berätta allt om dina föräldrar Harry."

Harry svalde innan han log. "Det är okej. Det är inte som om ni har haft massor av möjligheter och jag… jag tror jag börjar få en bättre bild av dem som personer."

"Tvivla aldrig att fråga och om du vill se minnena kan vi fixa det, jag måste bara kontrollera att minnessållet i högkvarteret inte innehåller några otrevliga överraskningar", sade Sirius i en mjuk ton och Harry log bredare, hans ögon en aning blankare än innan men skinande av värme.

"Hon började gå ut med honom under sjunde skolåret", sa Lupin.

"När James hade lugnat ner sig och inte var så kaxig längre", sa Sirius.

"Och hade slutat förhäxa folk, även om det ska sägas att det fanns anledningar till det", sa Lupin.

"Även Snape?" sa Harry.

"Tja ...", sa Lupin dröjande, "Snape var ett särskilt fall. Han försatt aldrig ett tillfälle att kasta förbannelser över James, så man kunde ju faktiskt inte vänta sig att James bara skulle finna sig i det, va? De var lika illa mot varandra."

"Jag måste faktiskt avbryta här, jag är lite förvirrad. I boken verkar ni bara. Jag vet inte, hålla med om att minnet utspelades som det gjorde och att det inte fanns något mer till det. Men här i salen pekar ni ut annars. Varför säger ni inte det i boken?" frågade Alicia frustrerat.

"Jag menar, de har begränsat med tid har de inte? Så de kanske bara kör den okomplicerade versionen och nöjer sig med det för tillfället?" föreslog Gabriel innan han smackade med läpparna.

"Ja, men det ger väl Harry en felaktig bild av sin pappa?" sade Alicia och såg sig omkring i hopp om att få stöd för andra.

"Jag vet inte, faktum kvarstår att de faktiskt gjorde det och inte hade en bra anledning till det, de erkände det själva", påpekade Tracy som höll på att sätta upp sitt hår i en knut. "VI kan diskutera det hur länge vi vill men jag är mer intresserad att bli klar med det här kapitlet för det upprepar bara vad som sägs i salen just nu."

"Öh visst", sade Elyon hastigt och fortsatte läsa.

"Och min mamma tyckte att det var okej?"

"Sanningen att säga visste hon inte särskilt mycket om det", sa Sirius. "James tog ju inte med Snape på sina träffar med Lily och förhäxade honom mitt framför ögonen på henne som du kanske förstår?" Sirius rynkade pannan åt Harry, som fortfarande inte såg övertygad ut. "Hör på här", sa han, "din pappa var den bäste vän jag nånsin haft och han var en fin person. Massor med folk är idioter vid femton års ålder. Han växte ifrån det."

"Ja, okej då", sa Harry tungt. "Jag trodde bara aldrig att jag skulle tycka synd om Snape."

"Det gör dig bara till en bra person", sade Luna och stirrade på Harry utan att blinka. "Du kan tycka synd om alla."

"Och det är Snape, tyck inte synd om honom. Tänk bara på allt han gjort mot dig och Neville", fnös Ron och ignorerade Hermiones frustrerade läte. "Glöm inte hur Snape attackerade Sirius för att kräva information om Remus förvandlingar och sen skyllde allt på Sirius i vad, 20 år?"

"Åh jag har inte glömt det", muttrade Remus och blängde på Sirius som gned sig i nacken och vek undan med blicken.

Harry tuggade på läppen. "Kanske… jag antar att jag är van vid att bara en person kan vara offret snarare än båda sidorna har båda positionerna…", sade han långsamt innan han tystnade.

"På tal om det", sa Lupin med en svag rynka mellan ögonbrynen, "hur reagerade Snape när han upptäckte att du hade sett allt det här?"

"Han sa åt mig att han aldrig mer skulle undervisa mig i ocklumenering", sa Harry likgiltigt. "Som om det vore en stor besvikel..."

"Han sa vad då?" skrek Sirius så att Harry hoppade till och andades in en munfull aska.

"Jag förväntade mig inte den reaktionen. Du hatar Snape", sade Seamus och gav Sirius en förvirrad blick.

"Mina personliga känslor spelar ingen roll, Harry behöver de lektionerna för att vara så säker som möjligt och den mannen sätter honom i större fara genom att påbörja lektioner och avsluta dem innan Harry förstår hur metoden fungerar och kan hålla sina sinnen stängda", morrade Sirius.

"Menar du allvar?" sa Lupin. "Har han slutat att ge dig lektioner?"

"Ja", sa Harry, förvånad över deras överdrivna reaktion, "men det är okej, jag bryr mig inte, det är bara skönt för att säga som sann..."

"Jag ska ge mig dit upp och tala ett ord med Snape!" sa Sirius eftertryckligt. Han gjorde faktiskt en ansats att resa sig, men Lupin slet ner honom igen. "Om nån ska tala med Snape så är det jag!" sa han bestämt.

"Tack Remus, mamma skulle ha mördat oss om vi lät hennes kusin få sig själv i trubbel igen", sade Tonks och Remus nickade.

"Jag är inte heller säker på att professor Lupin är den bästa personen heller. Eller har ingen annan lagt märke till hur beskyddande han kan bli, till den punkt att han är redo att mörda andra", sade Amanda försiktigt.

"Men, Harry, först av allt måste du gå tillbaka till Snape och säga åt honom att han inte på några villkor får sluta att ge dig lektioner. När Dumbledore får höra ..."

"Jag kan inte säga åt honom det, han skulle mörda mig!" sa Harry upprört. "Ni såg honom inte när jag kom ut ur minnessållet!"

"Precis min tanke", sade Dean med en skrämd blick.

Neville nickade kraftigt. "Harry måste hålla sig så långt borta från Snape som möjligt… vi alla borde det nu", sade han och bleknade kraftigt när han insåg att Snape skulle vara mer otrevlig än någonsin när lektionerna återgick till det normala.

"Harry, det finns ingenting lika viktigt som att du lär dig ocklumenering!" sa Lupin strängt. "Förstår du vad jag säger? Ingenting!"

"Okej, okej", sa Harry väldigt upprörd, för att inte säga förargad. "Jag ska ... jag ska försöka säga nånting åt honom, men det kommer inte att bli ..." Han tystnade. Han kunde höra avlägsna steg. "Är det där Krake på väg nerför trappan?"

"Nej", sa Sirius och kastade en blick bakom sig. "Det måste vara nån borta hos dig."

Harrys hjärta hoppade över flera slag. "Det är bäst jag ger mig i väg!" sa han hastigt och drog huvudet bakåt ur brasan på Grimmaldiplan.

"Det är Umbridge, hon är redan tillbaka!"

"Åh du är så körd!" flämtade Justin och grep tag i en kudde.

"Han har manteln!" påpekade Terry i en triumferande ton. "Han kan gömma sig."

"Och vaddå? Vara fast i kontoret Merlin vet hur länge med Umbridge?" frågade Su Li med en rysning.

Ett ögonblick kändes det som om det snurrade runt på axlarna, sedan låg han på knä framför Umbridges öppna spis med huvudet stadigt på plats igen, medan han betraktade hur de smaragdgröna lågorna fladdrade till och slocknade.

"Fort, fort!" hörde han en väsande röst muttra alldeles utanför dörren till kontoret. "Å, hon har lämnat den öppen ..."

"Det är Filch", väste Lee och knöt händerna.

"Klart det är Filch, han verkar vara hennes största fan", sade Oliver bittert.

Harry dök ner efter osynlighetsmanteln och hade just lyckats dra den över sig igen när Filch kom instörtande. Han verkade oerhört förtjust över någonting och pratade upphetsat för sig själv medan han gick tvärs genom rummet, drog ut en låda i Umbridges skrivbord och började rota igenom dokumenten i den.

"Bra, han kommer inte kunna se dig", sade Ron lättat och slappnade av. "Du klarade faktiskt av det."

"Jag sa ju att ingenting var omöjligt", sade Ginny i en belåten ton och tryckte en kyss mot Harrys kind. "Vad säger man?"

"Tack Ginny, du hade rätt", sade Harry med ett lätt skratt och gav henne en snabb kyss, fullt medveten om att alla hennes bröder kunde se det och drog sig sen undan med röda kinder.

"Tillstånd att prygla elever ... Tillstånd att prygla elever ... jag kan äntligen få göra det ... jag har väntat i åratal på att få ge dem vad de förtjänar..." Han drog fram ett pergament, kysste det och hasade sedan snabbt tillbaka ut genom dörren med dokumentet tryckt mot sitt bröst.

"VAD!" skrek mrs Weasley och vände en glödande, rasande blick mot lärarbordet "Om ni lägger ett finger på mina barn är det det sista ni gör!"

Fred och George såg under tiden på varandra med vida ögon.

"Jag hoppas att vi har en flyktplan", sade Fred i vad han hoppades var en nonchalant ton.

"Det har vi alltid", sade George och försökte desperat att sitta avslappnat, men det var som om de båda satt på nålar. Innan den här läsningen hade de vetat att Umbridge inte var att leka med men de hade aldrig riktigt förstått exakt hur farlig hon kunde vara.

Harry hade bleknat och såg skrämt på dem, skulle hans själviska akt att behöva prata med Sirius resultera i att Fred och George skulle bli torterade? Skulle han återigen bli ansvarig för att en Weasley blev skadad?

"Albus! Vi kan inte tillåta det här", utbrast McGonagall och såg förskräckt på boken.

"Jag är helt säker på att du och de andra professorerna kommer kunna hindra det", svarade Dumbledore i en bister ton. "Ingenting kommer få mig att tillåta prygel tillbaka in i skolan och jag tror det är dags med ett samtal med Argus för att påminna honom om det."

Harry hoppade upp på benen och efter att ha förvissat sig om att han hade sin väska och var helt täckt av osynlighetsmanteln ryckte han upp dörren och skyndade ut ur kontoret efter Filch, som haltade fram fortare än Harry någonsin hade sett honom göra.

En trappa ner från Umbridges kontor kände sig Harry trygg nog att bli synlig igen. Han drog av sig manteln, stoppade ner den i väskan och skyndade vidare. Det hördes en massa skrik och väsen från entréhallen. Han sprang nerför marmortrappan och såg att större delen av skolan hade samlats där.

"Vad det än är måste ni ha gjort något episkt", sade Charlie en hänförd ton.

"Allt vi gör är episkt!" protesterade Fred och Charlie himlade med ögonen, inombords glad att han åtminstone för ett par sekunder fått sin yngre bror att slappna av.

Det var precis som den kvällen när Trelawney hade fått sparken. Eleverna stod runt väggarna i en stor ring (en del av dem, såg Harry, täckta med en substans som påminde mycket om stinksav). I mängden fanns också lärare och spöken.

En hel del elever delade osäkra och äcklade blickar vid informationen om att några av dem skulle täckas av stinksav i framtiden. Trots det var den starkaste känslan i salen nyfikenhet på exakt vad Fred och George hade hittat på.

Bland åskådarna framträdde tydligt medlemmar av Inkvisitorspatrullen, som alla såg ovanligt belåtna ut med sig själva, och Peeves, som guppade över huvudet på dem medan han stirrade ner på Fred och George, som stod mitt på golvet och såg ut att just ha åkt fast.

"Jag trodde ni visste hur man undviker att åka fast", sade Bill och såg förvånat på tvillingarna.

"Jag tror att vi menade att åka fast", sade Fred, lugnare nu när den första chocken från den kommande bestraffningen lagt sig, George hade rätt trots allt, de hade alltid en flyktplan.

"Vad planerar ni två?" frågade mr Weasley misstänksamt.

"Öh… något mamma inte kommer gilla om min misstanke stämmer", sade George och gav sin mamma en orolig blick. Hon var fortfarande röd i ansiktet av ilska och verkade vara mitt inne i en stirrningsmatch med Umbridge, där båda häxorna vägrade att ge sig.

"Jaså!" sa Umbridge triumferande. Harry upptäckte att hon bara stod ett par trappsteg från honom och såg ner på sitt byte. "Jaså ... ni tycker alltså att det är lustigt att förvandla en skolkorridor till ett kärr?"

Elyon pausade i sin läsning, själv i chock över vad hon precis hade läst. En tystnad sänkte sig i salen, bruten av andningen från alla personer, när de försökte reflektera över vad Fred och George hade gjort.

"Vi är genier!" sade Fred och George i mun på varandra med en high five och det bröt tystnaden. I stället fylldes salen av skratt och ljud av avsky när eleverna insåg exakt vad för slags stinksav en del av dem skulle bli täckta av.

"Det är briljant", sade Justin och såg ut som han ville sträcka sig fram och skaka tvillingarnas hand.

"Jag undrar vad de använde för trollformel för det", sade Isobel MacDougal och lade huvudet på sne.

"Troligtvis något kraftfull för annars borde det inte vara så stor uppståndelse om en vanlig Finite inte fungerade", påpekade Padma fundersamt och flera Ravenclaws började ivrigt viska med varandra om vad för slags magi som tvillingarna kunde tänkas använda.

Madam Hooch svalde och påpekade sen i en svag ton "Var inte det Smilfinken Gregorys korridor de valde ut?"

"Det stämmer", sade Flitwick med tindrande ögon. "De kunde inte ha valt en bättre, eller en värre korridor beroende på hur man ser det, för sitt kärr. Jag undrar verkligen hur de gjorde det", tillade han fundersamt och strök sitt skägg.

"Det är inte poängen Filius, poängen är att det är en korridor som alla elever går igenom under sin skoldag", påpekade madam Hooch tålmodigt.

"Och om vi inte får bort kärret kommer det skapa stora problem", tillade Vector med en grimas.

"Jag kan inte fatta att ni två gjorde det", sade mrs Weasley misstroget, hon hade i chocken av att höra deras senaste upptåg brutit ögonkontakten med Umbridge.

"Ganska lustigt, ja", sa Fred och tittade upp på henne utan minsta tecken på rädsla.

Filch armbågade sig fram till Umbridge, han nästan grät av glädje.

"Jag vill aldrig se det", utbrast Lee med en äcklad blick.

"Han borde inte vara tillåten att jobba på skolan", sade Narcissa med rynkad panna. "Det var årtionden sen som prygel var en accepterad bestraffning på Hogwarts."

"Och tack och lov för det", muttrade Dorea lågmält, hon ville inte föreställa sig allt prygel som vaktmästaren skulle ha utsatt James och hans vänner för.

"Jag har formuläret, rektorn", sa han hest och viftade med pergamentet som Harry just hade sett honom ta ur hennes skrivbord. "Jag har formuläret med tillståndet och piskorna står och väntar ... å, låt mig få göra det nu med en gång."

"Utmärkt, Argus", sa hon. "Ni båda", fortsatte hon och tittade ner på Fred och George, "ska strax få lära er vad som händer med missdådare i min skola."

"Vet ni vad?" sa Fred. "Jag tror inte det." Han vände sig mot sin tvillingbror. "George, jag tror att vi har vuxit ifrån heltidsutbildning."

"Ja, jag har själv känt samma sak", sa George sorglöst.

"Tycker du inte det är dags för oss att pröva våra talanger ute i den verkliga världen?" frågade Fred.

"Absolut", sa George.

"Ni lämnar skolan", sade Bill, och han var inte den enda i salen som hade insett det.

"Tja, det är antingen att lämna eller bli piskad av de två."

"Jag skulle lämna med. Vi kommer sakna er, men ni har vuxit ifrån Hogwarts utbildning", sade Katie och log ömt mot sin pojkvän och hans tvilling. Fred log tillbaka och tryckte en kyss mot hennes tinning snabbt.

"Jag önskar att ni inte skulle göra det", sade mrs Weasley med rynkad panna.

"Det har inte hänt än Molly", sade mr Weasley lugnande. "Och jag tvivlar att det kommer hända nu när saker kommit ut."

George ryckte på axlarna. "Vi stannar mest för våra vänner. Vi har våra planer för efter Hogwarts och utbildningen här främjar den inte så mycket."

"Men vi har våra gränser, och det är inte som om någon tvingade oss att lämna. Vi väljer det själva", tillade Fred och blinkade med ögat mot Harry som han märkt var försänkt i en djup oro.

Innan Umbridge hann säga ett ord höjde de sina trollstavar och sa i kör: "Accio kvastar!"

"Härmar mig ser jag", sade Harry som började slappna av nu när det var tydligt att tvillingarna skulle undslippa bestraffning och att de inte höll något agg mot honom.

"Definitivt", sade Fred allvarligt.

"För det var otroligt", instämde George i samma tonfall.

Harry hörde ett ljudligt brak på avstånd. Han tittade åt vänster och duckade i precis sista sekunden. Freds och Georges kvastar (den ena släpade fortfarande på den tunga kedjan och järnbulten som Umbridge hade fäst dem vid väggen med) kom farande genom korridoren mot sina ägare; de vek av åt vänster, susade nerför trappan och tvärstannade framför tvillingarna medan kedjan högljutt rasslade mot golvets stenplattor. ´

"Låt den träffa paddans huvud, snälla", muttrade Lee och flera nickade instämmande.

"Det skulle vara ett perfekt avslut för dem två", instämde Gabriel och gav tvillingarna ett snabbt leende.

"Vi ses ... inte", sa Fred till professor Umbridge och svängde benet över sin kvast.

"Nej, besvära er inte med att höra av er", sa George och satt upp på sin.

"Jag tvivlar hon skulle försöka, hon avskyr er", skrattade Angelina och lutade huvudet mot Georges axel.

Fred såg sig om på de församlade eleverna, på den tysta, uppmärksamma skaran.

"Om nån skulle ha lust att köpa ett portabelt kärr, ett sånt som vi har demonstrerat där uppe, så kom till Diagongränd nittiotre ... Weasleys vassa varor", sa han med hög röst. "Vår nya affärslokal!"

"JA! Det gick igenom!" utbrast George triumferande och kramade sin bror hårt medan Angelina lågmält muttrade över hur hon knuffats bort från sin bekväma position av att luta sig mot honom.

"Vad gick igenom?" frågade mrs Weasley misstänksamt.

"De lade nyligen ut en lokal i Diagongränden för försäljning och vi kontaktade dem för att ge vårt första bud!" sade George ivrigt.

"Vi visste att vi hade en lång väg för att få äganderätten till den och är nu i förhandling om att höja priset för lokalen en tredje gång. Det är perfekta läget för oss", instämde Fred med ett brett leende. "Alla utom en eller två personer har redan backat undan från budgivningen så vi hade höga hopp…"

"Men att faktiskt veta att vi vann budgivningen, att vi kommer ha en fast lokal för vår butik i vår…", George avslutade inte meningen utan log bara bredare än någon sett honom le.

"Backa bara inte undan nu för ni känner er självsäkra", varnade mr Weasley och ignorerade sin frus blick. "Ni vill inte riskera det."

Fred skakade på huvudet. "Det kommer vi inte pappa, om något kommer vi vara ännu mer envisa."

"Vi är stolta över er", sade Angelina och såg upp mot George med ett brett leende och han mimade tyst ett tack.

"Specialrabatter för Hogwartselever som svär på att använda våra produkter till att bli kvitt den där gamla haggan", tillade George och pekade på professor Umbridge.

"Så alla", skrattade Tonks.

"Inte hennes egna lilla attackpatrull", påpekade Charlie och nickade bort mot Slytherinbordet där Draco, Pansy, Crabbe och Goyle bland annat satt.

"De skulle bara veta hur hemskt gärna jag skulle vilja använda produkter på den kvinnan", muttrade Pansy och blängde upp mot lärarbordet.

"Vi vet, du hatar henne, hon är världens hemskaste kvinna och inte värt smutsen under dina skor", sade Zabini och himlade med ögonen.

Pansy slog till honom på armen. "Håll tyst, jag förstår bara inte hur en så högt uppsatt kvinna kan vara så taktlös. Det är meningen att hon ska vara en Slytherin."

"HEJDA DEM!" skrek Umbridge gällt, men det var för sent.

När Inkvisitorspatrullen närmade sig sparkade Fred och George i väg från golvet och sköt fem meter upp i luften med järnbulten riskabelt svängande undertill. Fred såg tvärs över hallen på poltergeisten som guppade ovanför mängden.

"Ställ till med ett helvete för henne, Peeves, med hälsning från oss."

Och Peeves, som Harry aldrig förr hade sett ta order från någon elev, svepte sin bjällerprydda hatt från huvudet i en hyllningsgest

"Och det är ytterligare en grupp upptågsmakare som vunnit Peeves respekt", suckade Sprout och gömde ansiktet i händerna.

"De lämnade åtminstone slottet i samband med det?" föreslog Flitwick men hans ton var dämpad, han visste att han skulle sakna Weasleytvillingarna, både i och utanför klassrummet.

"Något säger mig att det bara kommer få Peeves att arbeta hårdare för att genomföra sitt löfte", muttrade madam Hooch.

när Fred och George hjulade runt till stormande jubel från eleverna nedanför och flög genom den öppna porten rakt ut i den strålande solnedgången.

"Det är ett ordentligt farväl", sade Amanda med ett skratt över det högljudda jublet i salen.

Mrs Weasley gnagde på sin underläpp. "Jag önskar verkligen att ni hade tagit er F.U.T.T-examen", sade hon med en suck.

"Vi behöver det inte mamma, vi har vår butik", påpekade George i en mjuk ton, en hoppfull blick i sina ögon som matchade hans tvilling. Allt de ville var att hon skulle acceptera deras dröm.

"Och ifall den inte går bra? Det är inte lätt att driva en butik, ni är i konkurrens med Zonkos som redan har en etablerad marknad. Vad händer om ni misslyckats, vad ska ni arbeta med då?" frågade mrs Weasley oroligt.

"Vi kommer inte misslyckas!" sade Fred och den hoppfulla glimten som varit så stark innan hade slocknat.

Mrs Weasley skakade på huvudet. "Ni kan inte veta pojkar, jag vill bara inte att ni ska bli besvikna eller misslyckas…"

"Med all respekt mrs Weasley men de har en etablerad marknad redan. Varför tror du att de sålt produkter här på Hogwarts de snart två senaste åren? De har en plan och deras produkter är otroliga, tio gånger bättre än något Zonkos har gett ut de senaste åren!" avbröt Katie hårt och stirrade på sin pojkväns mamma.

"De har något speciellt och ja de tar en risk, men det är deras dröm och som deras förälder borde du stötta dem", tillade Angelina bestämt och deras pojkvänner såg på dem med nästan stjärnor i ögonen.

"De har rätt, boken har ju till och med introducerat en hel del av produkterna och hur alla älskar dem", tillade mr Weasley mjukt. "Jag tror inte du behöver oroa dig för deras framgång, de kommer klara det här", han tittade bort mot sin fru och såg på sina tvillingsöner. "Det betyder inte att vi inte förväntar oss att ni ska ta era F.U.T.T-examens i vår dock pojkar."

Fred och George såg på varandra och nickade. "Vi kan göra det. Speciellt nu när Umbridge inte kommer vara en lika stor del av Hogwarts", sade Fred eftertänksamt.

"Dessutom ger det oss några månader till för intressekoll i olika produkter", tillade George i en positiv ton.