Elsa: Vad kul att du gillade kapitlet så mycket, vi börjar verkligen närma oss slutet av femte boken nu och jag är fylld med förväntan för hur det ska gå. Visst jag har planer, men alla som skriver vet att karaktärer alltid gör vad de vill ;)

Linneagb: Kul att du gillade kapitlet och spänningen i det :D Och Harry och alla har definitivt tur i att de inte har straffats för sånt de inte har gjort, även om Umbridge mer än gärna skulle vilja göra det. Jag har haft jätteproblem med mejl från den här sidan över huvudtaget och får inga som helst notiser, något jag fortfarande försöker att lösa. Men när du ser det här bör jag ha svarat på dina PM. Det är en ganska speciell dröm men hoppas att den var positiv åtminstone ;)

Tinsy-girl: Det är skönt att va tillbaka, nu tog det visserligen lite tid att uppdatera igen men jag kan garantera att jag har arbetat hårt med kommande kapitel och försöker ligga lite före än hur jag uppdaterar. Detta eftersom jag vill kunna få ut ministeriet-kapitlen med inte allt för stora mellanrum mellan sig. Så jag håller nu på att skriva klart kapitel 32. McGonagall är troligtvis den professor som avskyr Umbridge allra mest av alla, och det här kommer inte vara sista gången hon blir arg på Umbridge.
Marodör och Snape-situationen fortsätter att vara komplicerad och jag tvivlar att det någonsin kommer sluta vara komplicerat. Och madam Bones rotar definitivt i vem som försökte döda Remus och planen är att återvända till det i nästa paus de har och se hur långt hon och hennes team har kommit.

"Dessutom ger det oss några månader till för intressekoll i olika produkter", tillade George i en positiv ton.

Elyon Pemberton slog ihop boken hårt och avbröt mrs Weasleys svar till George och Fred angående deras framtida butik. "Ett intressant kapitel men någon annan får ta över, jag är alldeles för trött för att läsa ett till", sade hon och sträckte på sig.

"Äsch, ge hit boken, du har rätt i att det är bäst att få det överstökat", sade en pojke från Ravenclaw och sträckte ut en hand mot flickan.

"Han ser bekant ut?" muttrade Ron och betraktade misstänksamt pojken.

"Det där är Lucca Caruso, Miraphora Minas son. Du vet konstnären som alla älskar. Hon brukade teckna för Daily Prophet när vi var små", sade Ginny och nickade mot pojken som hade jordgubbsblont hår.

"Vi bjöd in honom till vårt första DA-möte, men han var sjuk den dagen", tillade Hermione i en saklig ton medan hon betraktade pojken. "Vi borde kanske fråga igen, jag tror han skulle gilla det."

"När hans mamma jobbar för Daily Prophet?" frågade Harry tveksamt.

Ginny ryckte på axlarna. "Jag skulle inte lägga för mycket fokus på det, hon slutade där för ett par år sedan trots allt."

"Så kapitel 30s namn är", började Lucca säga innan han började läsa

Graup

Lucca bet sig i läppen för att undvika att sucka när han omedelbart blev avbruten.

"Vad menas med det?" frågade Dennis förvirrat.

Charlus rynkade på pannan. "Jag har aldrig hört talas om det."

"Istället för att fråga kan ni låta mig läsa så vi faktiskt får ett svar på vad Graup är", föreslog Lucca milt och med ett höjt ögonbryn. Dennis rodnande medan Charlus gestikulerade med huvudet att pojken skulle fortsätta läsa. Utan allas vetskap skruvade Hagrid på sig obekvämt. Han visste exakt vad, eller rättare sagt vem, Graup var och såg inte fram emot att det skulle avslöjas.

Historien om Freds och Georges flykt till friheten återberättades så många gånger under de följande dagarna att Harry förstod att den snart skulle ingå i legenden om Hogwarts. Inom en vecka var till och med de som hade varit ögonvittnen halvt övertygade om att de sett tvillingarna störtdyka mot Umbridge på sina kvastar och överösa henne med stinkbomber innan de susade ut genom porten.

"Vi borde definitivt göra det", viskade Fred i en ivrig ton.

"Har redan börjat planera det, kära broder", svarade George med ett brett leende.

Direkt efter deras avfärd pratades det mycket om att ta efter dem. Harry hörde ofta elever säga saker som "Vissa dagar känner jag faktiskt att jag bara skulle vilja hoppa upp på min kvast och flyga i väg från det här stället", eller också "Om jag måste ha en enda sån lektion till, så kanske jag gör en Weasley."

"Vi har lämnat ett arv efter oss", sade Fred i en hänförd ton.

"Ingen kommer glömma våra namn efter det här", instämde George med ett brett leende.

"Jag kan föreställa mig att det är något som kommer upprepas i flera år framöver", sade Tonks med ett skratt.

Fred och George hade sett till att ingen skulle glömma dem alltför snart. För det första hade de inte lämnat några instruktioner om hur man skulle få bort det kärr som nu fyllde korridoren på femte våningen i östra flygeln. Man hade sett Umbridge och Filch pröva olika medel för att avlägsna det, men utan framgång.

Fred och George vände sig mot varandra och utbytte en high five.

"Desto fler problem för paddan, desto bättre", sade Lee och log brett mot sina vänner.

Till sist spärrade man av området med rep, och Filch, som ursinnigt gnisslade tänder, hade fått i uppgift att ro eleverna över det in i deras klassrum. Harry var säker på att lärare som McGonagall eller Flitwick kunde ha avlägsnat kärret på ett ögonblick, men precis som i fallet med Freds och Georges vinande vådeldar tycktes de föredra att se Umbridge kämpa.

"Det är inte vårt ansvar, som lärare ska vi bara undervisa trots allt", sade Flitwick i en allvarlig ton när han kunde se hur flera elever förvånat såg upp mot lärarbordet, de ansåg alla att flera av deras lärare borde ha haft möjligheten och kunskapen att få bort kärret.

"Tvillingarnas färdigheter i trollkonst är verkligen enastående när de väl försöker", sade Babbling och skakade på huvudet.

"Åh ja, det är otroligt talangfulla och det är alltid ett nöje att ha dem i mitt klassrum. Jag kan så klart inte uttala mig om deras träsk just nu, men det är väldigt komplicerat om de tagit de steg jag tror de gjort för att uppnå det."

"Personligen hoppas jag bara att Filch inte försöker dränka någon elev i kärret", påpekade Burbage med en orolig blick mot eleverna.

"Han skulle inte våga", avbröt McGonagall i en bestämd ton.

Sedan var det två stora kvastformade hål i Umbridges kontorsdörr, som Freds och Georges Rensopare hade brakat igenom för att återvända till sina ägare. Filch satte in en ny dörr och flyttade Harrys Åskvigg ner till fängelsehålorna, där Umbridge enligt ryktet hade placerat ett beväpnat säkerhetstroll för att vakta den. Men hennes svårigheter var långt ifrån över.

Oliver skruvade på sig och bet sig i läppen, något som Alicia var snabb med att märka av. "Snälla, säg inte att du reflekterar över ifall det är ett lämpligt försvar för kvasten", bad hon honom i en uppgiven ton.

Oliver ryckte på axlarna. "Det är svårt att säga", protesterade han och tvillingarna brast ut i högt skratt vid hans ord. "Det är ett lämpligt försvar… men trollet kan tillfoga så mycket skada på kvasten! Det är vårdslöst att låta ett troll vakta en kvast själv!""

"Andra skulle kalla det galenskap, den behöver inte ett säkerhetstroll. Det är en kvast, Oliver!" påpekade Percy i en misstrogen ton.

"En kvast?!" utbrast Oliver i en gäll ton. "En kvast? Det är inte bara en kvast! Det där är en Åskvigg, det är den bästa kvasten på marknaden!"

"Vi vet, men alla är inte så insatta i det", påpekade Alicia i en lugnande ton medan hon över axeln på Oliver gav alla en varnande blick att inte säga något mer.

Inspirerade av Freds och Georges exempel tävlade ett stort antal elever om de lediga platserna som ledande bråkstakar.

Alla lärare bleknande vid informationen, de hade aldrig tidigare reflekterat över konsekvenserna som kunde uppstå när Fred och George tog studenten och hur andra elever skulle försöka fylla deras skor.

"Jag undrar om de kommer leva upp till vår expertis", sade George och strök sig om hakan.

"Tja, vi har ju alltid Lee, en hel del upptåg kommer ske på hans bevåg."

"Ni kan lita på mig grabbar", svarade Lee och gav en salut.

"Den verkliga frågan är vem som kommer ta upp vår mantel när vi tar examen på riktigt", fortsatte Fred efter ett snabbt leende mot sin vän.

"Borde vi hålla intervjuer? Träna upp våra efterträdare?" frågade George fundersamt och lärarna utbytte förskräckta blickar vid tanken på det. "Nah, låt dem hitta sin egna väg. Vi förser dem ändå med produkter troligtvis."

Trots den nya dörren lyckades någon smussla in en nifflare med hårigt tryne på Umbridges kontor, och den rev raskt ner hela stället i sin jakt på skinande föremål, hoppade på Umbridge när hon steg in och försökte gnaga av ringarna från hennes knubbiga fingrar.

"Det är definitivt Lee som ligger bakom det", sade Angelina och himlade med ögonen.

"Och det är genialt", sade Lee med ett brett leende.

"Så länge inte nifflaren blir skadad", påpekade Charlie med rynkad panna.

Stinkbomber slängdes så ofta i korridorerna att det blev ett nytt mode bland eleverna att utföra bubbelhuvudförtrollningar på sig själva innan de gick ut från lektionerna, vilket visserligen gav dem frisk luft, men också fick dem att se ut som om de bar uppochnervända guldfiskskålar på huvudet.

Professorerna i salen stirrade på varandra i en fasansfull tystnad, aldrig någonsin hade Hogwarts haft sådana hemska förhållanden, att behöva använda bubbelhuvudförtrollningen konstant var otänkbart.

"Det har spårat totalt", viskade madam Hooch och skakade långsamt på huvudet.

"Hela slottet är i krig", instämde Sprout i en bister ton. "Det kommer vara tuffa veckor för oss."

Madam Pomfrey rös. "Alla stackars barn som kommer hamna i sjukhusvingeln…", mumlade hon innan hon tyst började gå över att hon hade tillräckligt med material och trolldrycker för alla möjliga förhäxningar och förtrollningar.

"Det är ingen mening att göra några förhastade ändringar, vi har inte sett några tecken på att det kommer hända här", påpekade Dumbledore i en munter ton. "Dessutom är det bra övning för dem att få testa lite förtrollningar på sig själva."

"Ja, tills det blir en duell i korridorerna", påpekade Flitwick med rynkad panna.

Filch smög omkring i korridorerna med en ridpiska beredd i handen, förtvivlat ivrig att få fast missdådare, men problemet var att det nu fanns så många av dem att han aldrig visste åt vilket håll han skulle vända sig. Inkvisitorpatrullen försökte hjälpa honom, men dess medlemmar råkade hela tiden ut för konstiga saker.

Draco och Pansy stönade, de visste båda att vad som än skulle sägas härnäst inte skulle vara något positivt. Särskilt inte när de betraktades som att vara Umbridges attackstyrka av resten av skolan.

Warrington i Slytherins quidditchlag infann sig i sjukhusflygeln med en hemsk hudåkomma som fick honom att se ut som om han hade fått ett överdrag av cornflakes, och till Hermiones förtjusning missade Pansy Parkinson alla sina lektioner följande dag eftersom det hade vuxit ut horn på henne.

Pansy gnisslade tänderna av ilska. "Den som gör det kommer få betala!" väste hon ut mellan sammanpressade tänder.

"Lilla djävulska Pansy", sade Zabini och blinkade med ena ögat när flickan fräste av ilska.

Under tiden framgick det tydligt hur många skolkgodispåsar Fred och George hade lyckats sälja innan de lämnade Hogwarts. Umbridge behövde bara komma in i sitt klassrum så började eleverna där inne att svimma, kräkas, få hotande feberanfall eller också spruta blod ur båda näsborrarna. Hon skrek av ursinne och vanmakt och försökte spåra de mystiska symptomen till deras källa, men eleverna sa envist åt henne att de led av "akut Umbridgesjuka".

"Tvillingarna sa bokstavligen att de sålde produkter?" påpekade Tonks förvirrat och såg misstroget mellan boken och Umbridge, som var högröd i ansiktet.

¨"Ja, men inga lärare kände till skolkpåsarna innan det här", sade George i en besviken ton. "Jag antar att vi får komma på lite fler olika tekniker att bli sjuk på så det inte är lika uppenbart…"

"Ja, det är alltid tufft när en ny sjukdom sprids mellan eleverna, lärarna är nog bara tacksamma att det inte är skadligt", fortsatte Fred i en allvarlig ton efter en snabb blick mot sin tvilling, han var själv inne på samma tankespår om hur de kunde utveckla sina idéer.

Efter att ha gett strafftjänst åt fyra klasser i följd och ändå misslyckats med att upptäcka deras hemlighet tvingades hon att ge upp och låta eleverna som blödde, svimmade, svettades och spydde lämna hennes lektioner i stora drösar.

"Saker går verkligen överstyr", sade Narcissa och rynkade på pannan vid beskrivningen av hur många elever som använde sig av produkterna.

"Se det som att vi beskyddar oss själva från att bli skadade av Umbridge?" föreslog Dean med en axelryckning och Harry grimaserade, han uppskattade inte att hans familj återigen blev påminda om den skada Umbridge tillfogat honom.

"Det får mig inte att må bättre", muttrade Remus och knöt händerna.

Men inte ens de som använde godispåsarna kunde tävla med kaosets mästare Peeves, som tycktes ha tagit Freds avskedsord på allvar. Vildsint skrockande flög han genom skolan, välte bord, störtade fram ur svarta tavlor, stjälpte omkull statyer och vaser. Två gånger stängde han in mrs Norris i en rustning, som hon under högljutt jamande räddades ur av den rasande vaktmästaren.

"Det var värre än jag förväntade mig", sade Katrina i en förvånad ton.

"Och någonting säger mig att Lucca inte är klar med beskrivningarna över Peeves upptåg än", sade Amanda i en torr ton men hennes ögon glittrade av glädje.

Peeves slog sönder lyktor och släckte ut levande ljus, jonglerade med brinnande facklor över huvudet på skrikande elever, fick prydligt travade pergamenthögar att välta in i brasor eller ut genom fönster. Han ställde till med översvämning på andra våningen när han drog loss alla kranar på toaletterna, släppte ner en påse med tarantelspindlar mitt i stora salen under frukosten, och när han fick lust att ta en paus tillbringade han timmar i stöten med att sväva efter Umbridge och fisa högt varenda gång hon sa någonting.

Ron rös och slöt ögonen vid informationen om att Peeves släppt ut stora spindlar mitt i stora salen under frukosten, det var nästan som han kunde känna dem krypa över hans armar och rygg vid bara tanken på det.

Ingen i personalen förutom Filch verkade röra ett finger för att hjälpa henne. En vecka efter det att Fred och George gett sig av bevittnade Harry hur professor McGonagall tågade rakt förbi Peeves, som beslutsamt höll på att lossa en kristallkrona, och han kunde ha svurit på att han hörde henne viska ur mungipan till poltergeisten:

"Man skruvar loss den åt andra hållet."

Reaktionerna bland eleverna i salen var väldigt olika vid informationen att McGonagall hjälpte Peeves. Ett flertal skrattade av glädje, andra i chock. De personer som var helt tysta var de duktigaste eleverna och de individer som fått stämpeln upptågsmakare.

"Du hjälpte aldrig oss!" protesterade Sirius och såg djupt förolämpad ut.

"Ni levde aldrig under samma förhållanden som dessa elever har gjort", sade McGonagall och såg ut som hon försökte att inte rodna.

"Jag visste inte att McGonagall ens kunde göra något sådant!" viskade Lee i en hänförd ton och Fred och George nickade instämmande i stum tystnad.

Som kronan på verket hade Montague ännu inte hämtat sig från sin vistelse i toaletten; han förblev förvirrad och desorienterad, och en tisdagsmorgon kunde man se hans föräldrar på väg uppför infarten med stora steg och ytterst ilskna miner.

"Borde vi inte säga nånting?" sa Hermione med orolig röst och pressade kinden mot fönstret i trollformelklassrummet så att hon kunde se mr och mrs Montague tåga in i byggnaden. "Om vad som hände honom? Ifall det hjälper madam Pomfrey att bota honom?"

"Han kommer vara okej", sade Fred avfärdande.

"En aning förvirrad kanske, men inget farligare", instämde George med ett leende som dolde hans inre tankar om att det kanske inte riktigt var helt korrekt. Sanningen var att de inte var säkra på vad för konsekvenser det skulle ha.

"Nej, självklart inte, han blir säkert bra igen", sa Ron likgiltigt.

"I vilket fall betyder det mer problem för Umbridge, eller hur?" sa Harry belåtet.

Han och Ron slog lätt på tekopparna, som det var meningen att de skulle förhäxa med sina trollstavar. På Harrys växte det ut fyra mycket korta ben som inte nådde ner till skolbänken och som vred sig på måfå i luften. På Rons växte det ut fyra mycket tunna spindelben som hissade upp koppen från bänken med stor möda, de stod och darrade ett par sekunder och sedan vek de sig, så att koppen gick i två bitar.

"En bra start, lite mer koncentration och visuellation så bör ni klara av det", pep Flitwick och log mot pojkarna. "Mindre prat och mer göra."

"Ja professor", ekade Harry och Ron i kör, båda med en aning fåraktiga miner.

"Reparo ", sa Hermione snabbt och lagade Rons kopp med en viftning på sin stav. "Det må så vara, men tänk om Montague är skadad för livet?"

"Vem bryr sig?" sa Ron irriterat medan hans tekopp återigen reste sig som berusad, med knän som darrade våldsamt. "Montague borde inte ha försökt dra av alla de där poängen från Gryffindor, eller hur? Om du vill oroa dig för nån, Hermione, så oroa dig för mig!"

"En quidditchmatch måste närma sig", sade Ron dystert.

"Det är på tiden att vi får höra om en match", sade Oliver i en ivrig ton och satte sig rakryggad upp.

"Och det kommer gå bra för dig, ta det bara lugnt", tillade Charlie med ett uppmuntrande leende riktat mot Ron.

"För dig?" sa hon och fångade upp sin tekopp när den glatt skuttade i väg över bänken på fyra bastanta små blåblommiga ben med guldkant, och placerade den framför sig igen. "Varför skulle jag oroa mig för dig?"

"När mammas senaste brev äntligen har gått igenom Umbridges kontrollsystem ligger jag verkligt risigt till", sa Ron bittert och stöttade sin kopp medan dess bräckliga ben gjorde ett svagt försök att bära upp tyngden. "Det skulle inte alls förvåna mig om hon har skickat ett nytt illvrål."

Ron bleknade och sjönk ihop. "Merlin, jag tänkte inte ens på det… jag är helt körd."

"Varför skulle du vara i trubbel? Hon måste redan ha skrivit om er försvarsgrupp", påpekade Tonks med rynkad panna.

"På grund av tvillingarna", svarade Ron dystert och Fred och George såg på varandra med en grimas.

"Men ..."

"Det kommer att vara mitt fel att Fred och George stack härifrån, vänta du bara. Hon kommer att säga att jag borde ha hindrat dem, jag borde ha huggit tag i kvastskaften och hängt mig fast eller nåt ... ja, det kommer att vara mitt fel alltsammans."

"Det låter som mamma", fnös Fred och korsade armarna framför bröstet.

"Det skulle inte vara ditt fel, Ron", protesterade mrs Weasley.

"Så jag skulle inte få ett illvrål?" frågade Ron med ett höjt ögonbryn.

Mrs Weasley tvekade. "Nej, men troligtvis ett långt brev", erkände hon och Ron andades ut i lättnad.

"I så fall, om hon verkligen säger det, är det väldigt orättvist. Du kunde inte ha gjort nånting! Men jag är säker på att hon inte kommer att göra det, för om det faktiskt är sant att de har fått en lokal i Diagongränden måste de ju ha planerat det jättelänge."

"Oja, som sagt har vi redan lagt bud", påpekade George i en ivrig ton.

"Och vi hade inte kunnat göra det utan dig, Harry", tillade Fred i en tacksam ton.

"Det hade ni, det hade bara kanske tagit lite-", Harry såg blickarna som tvillingarna gav honom och rodnade innan med sänkt huvud mumlade fram. "Jag är bara glad att jag kunde hjälpa."

"Ja, och det är en annan fråga: hur kunde de skaffa sig lokalen?" sa Ron och slog till sin tekopp så hårt med trollstaven att benen sjönk ihop igen och koppen låg och sprattlade framför honom. "Visst är det lite skumt, va? De behöver massor med galleoner för att ha råd med hyran till ett ställe i Diagongränden. Hon kommer att vilja veta vad de haft för sig för att lägga vantarna på så mycket guld."

"Ja, det är inte direkt en inkomst som tonåringar har", påpekade Kingsley tankfullt, han kunde bara hoppas att han inte befann sig i närheten av mrs Weasley när hon fick veta att två av hennes barn hade hoppat av skolan. Han hade ingen aning om att samma tanke gick igenom resten av ordermedlemmarnas huvuden vid samma tidpunkt.

"Den tanken har faktiskt slagit mig också", sa Hermione och lät sin tekopp skumpa i prydliga små cirklar runt Harrys, vars korta och tjocka små ben fortfarande inte lyckades vidröra bänkytan. "Jag har undrat om Mundungus övertalat dem att sälja stöldgods eller nånting sånt."

"Han skulle bara våga", fräste mrs Weasley och puffade upp sig, ilska tydligt i hennes ögon vid bara tanken på det. Mr Weasley klappade henne försiktigt på handen men valde att inte kommentera det.

"Det har han inte", sa Harry kort.

"Hur vet du det?" sa Ron och Hermione med en mun.

"Uhoh, Harrys mörka hemlighet kommer ut", viskade Lee högljutt och låtsades se sig nervöst omkring.'

"Det är knappast en mörk hemlighet", fnös Alicia och skakade på huvudet.

"Åh, jag vet inte, han är väldigt noga med att hålla det hemligt trots allt", påpekade Katie med ett skratt och log när hon såg Harrys min.

"Därför att ..." Harry tvekade, men bekännelsens stund tycktes till sist vara inne. Det fanns ingenting att vinna på att hålla tyst, om det innebar att någon misstänkte Fred och George för att vara brottslingar. "Därför att de fick guldet av mig. Jag gav dem min vinst från Turneringen i magisk trekamp i juni förra året."

Det blev en chockad tystnad, och sedan skumpade Hermiones tekopp rakt över kanten på bänken och gick i kras.

"Nej, men Harry, det gjorde du väl ändå inte!" sa hon.

"Vad ska de betyda?" protesterade George högljutt.

"Varför säger du det som att det är så hemskt", fortsatte Fred i en misstänksam ton.

Hermione bet sig i läppen och verkade tänka över sina ord noggrant. "Ja men… det finns väl bättre saker att lägga pengarna på?" frågade hon försiktigt

"Än i ett företag? Jag vet inte, det låter som en väldigt sund investering", avbröt Remus i en mild ton. "Plus att företaget är välkänt bland sina kunder och omtycka. Jag skulle säga att Harry inte kunde gjort en bättre investering."

"Jo, men det är väl knappast en investering. Det var en gåva från honom", påpekade Hermione och rätade upp sig. Fred och George delade en blick, fullt medvetna om att de planerat att skriva in Harry som en liten delägare i företaget men ingen av dem gjorde någon ansats att informera alla om det.

"Spelar det någon roll? Som Harry sagt tidigare, han behövde inte pengarna och han får väl göra vad han vill med dem", tillade Angelina och såg utmanande på den yngre flickan som vek undan blicken.

"Jo, det gjorde jag", sa han upproriskt. "Och jag ångrar det inte heller. Jag behövde inte guldet och de kommer att vara jättebra på att sköta en skämtbutik."

"Men det är ju toppen!" sa Ron och såg stormförtjust ut. "Det är ditt fel alltihop, Harry ... mamma kan inte skylla ett dugg på mig! Får jag tala om det för henne?"

"Två väldigt olika reaktioner", skrattade Ginny och log brett.

"Och jag skulle säga att Rons reaktion är den mest sunda här", mumlade Percy och Ginny log när hon hörde hans kommentar.

"Ja, det är nog bäst att du gör det", sa Harry dystert, "i synnerhet om hon tror att de tar emot stulna kittlar eller såna saker."

Hermione sa ingenting alls under resten av lektionen, men Harry misstänkte starkt att hennes självbehärskning snart skulle brista. Och mycket riktigt, när de väl hade lämnat slottet på rasten och stod och hängde i det svaga majsolskenet, fäste hon en skarp blick på Harry och öppnade munnen med beslutsam min.

Harry avbröt henne innan hon ens hann börja. "Det tjänar ingenting till att gnata på mig, gjort är gjort", sa han bestämt. "Fred och George har fått guldet ... och gjort av med en hel del av det också, låter det som ... och jag kan inte få tillbaka det från dem och jag vill inte det heller. Så låt bli att säga nånting, Hermione."

"Du kan få tillbaka det om ett tag", påpekade George med ett skälmskt leende och Fred började själv le brett.

"Jag vill inte ha tillbaka det!" protesterade Harry bestämt.

Fred lutade sig framåt och viskade så lågmält att bara Harry kunde höra honom. "Vi vet, det är varför du i stället har aktier."

"Jag har vad?" frågade Harry och rynkade på pannan, ordet kändes bekant men han kunde inte sätta fingret på vad det betydde.

"Oroa dig inte, du äger bara en liten del av affären", svarade Fred oskyldigt och lutade sig tillbaka med en belåten blick över chocken som flög över Harrys ansikte och hur han satt med öppen mun.

"Jag tänkte inte säga nånting om Fred och George!" sa hon sårat.

Ron fnyste misstroget och Hermione kastade en elak blick på honom. "Nej, det tänkte jag faktiskt inte!" sa hon ilsket. "Faktum är att jag tänkte fråga Harry när han ska gå tillbaka till Snape och be att få fler lektioner i ocklumenering!"

"Urgh, det var en värre konversation", stönade Harry och sjönk ihop

"Och han ska aldrig ha det, Snape har gjort mer skada än nytta!" väste Charlus och grep hårt om ryggstödet på fåtöljen.

Hjärtat sjönk i bröstet på Harry. När de väl hade uttömt ämnet om Freds och Georges dramatiska avfärd, vilket hade tagit många timmar, hade Ron och Hermione velat höra nyheter om Sirius. Eftersom Harry inte hade anförtrott dem det verkliga skälet till att han ville tala med Sirius hade det varit svårt att komma på vad han skulle berätta för dem.

Till sist hade han helt sanningsenligt sagt till dem att Sirius ville att Harry skulle återuppta sina ocklumeneringslektioner.

"Jag hade inte sagt det om jag vetat hur de lektionerna gick till", morrade Sirius och blängde upp på lärarbordet där Snape satt.

"Enda trösten är att de åtminstone inte kommer hända här", sade Dorea men hon blängde själv på mannen som hade varit ett horn i hennes familjs sida under så många år.

Han hade ångrat det ända sedan dess, för Hermione ville inte släppa ämnet och återkom hela tiden till det när Harry minst anade det.

"Otur kompis, du borde ha valt något annat", sade Seamus med en sympatisk blick.

"Eller så hade de två kunnat lämna honom ifred och låta hans anledning vara privat", påpekade Dorea med ett höjt ögonblick och betraktade Ron och Hermione. "Jag förstår att han är er vän, men han behöver inte berätta om varenda konversation han har med sin föräldragestalt."

"Men Sirius är…"

"Vad? I väg? På en annan plats? Hur skiljer det sig från era familjer, för jag antar att ni inte berättar om allt ni pratar om med era föräldrar", sade Dorea i en utmanande ton. "Harry har rätt till ett privatliv."

"Du kan inte komma och säga att du inte har några konstiga drömmar längre", sa Hermione nu, "för Ron talade om för mig att du pratade i sömnen i går natt."

Harry kastade en ursinnig blick på Ron, som hade vett nog att se skamsen ut.

"Du pratade bara lite grann", mumlade han ursäktande. "Nånting om 'lite längre fram'."

"Jag drömde att jag tittade på er i laget när ni spelade quidditch", ljög Harry fräckt. "Jag försökte få dig att sträcka dig lite längre fram för att fånga klonken."

"Det var taskigt", sade Luna och såg besviket på Harry.

"Jag är ledsen, Ron", muttrade Harry utan att se på honom, för en del av honom höll med om sin farmors ord. Han borde inte behöva redogöra om sina samtal med Sirius för sina vänner.

Ron bet sig i läppen och suckade. "Jag antar att jag startade det hela. Kan inte klandra dig."

Rons öron blev röda. Harry kände ett slags hämndlysten glädje, han hade förstås inte alls drömt någonting sådant.

I går natt hade han än en gång färdats genom korridoren på Mysterieavdelningen. Han hade passerat genom det runda rummet, sedan rummet som var fyllt med klickanden och dansande ljus, tills han återigen befann sig inuti det grottliknande rummet fullproppat med hyllor där rader av dammiga glasklot stod uppställda.

Dumbledore suckade och knäppte händerna i knät. Han skulle snart behöva prata med Harry om profetian och dess innehåll. Kanske skulle vetenskapen om innehållet sätta stopp för drömmarna.

Han hade skyndat direkt fram till hyllrad nummer nittiosju, svängt till vänster och sprungit utmed den ... det var förmodligen då som han hade talat högt i sömnen ... bara lite längre fram ... för han kände hur hans medvetna jag kämpade för att vakna ... och innan han hade hunnit fram till slutet på raden låg han i sängen igen och stirrade upp i sänghimlen.

Dumbledore rynkade på pannan, Voldemort hade kommit betydligt längre än han var bekväm med baserat på Harrys drömmar, men han hade åtminstone inte nått hela vägen fram ännu. Dumbledore suckade, om något gav böckerna dem åtminstone mer tid att förbereda sig på.

"Du försöker väl verkligen blockera din hjärna, eller hur?" sa Hermione och såg skarpt på Harry. "Du fortsätter väl med din ocklumenering?"

"Det är klart att jag gör", sa Harry och försökte låta som om frågan var en förolämpning, men han undvek att möta hennes blick.

Sanningen att säga var han så nyfiken på vad som fanns gömt i rummet med alla de dammiga glaskloten att han var riktigt ivrig att drömmarna skulle fortsätta.

"Och det här är varför vi måste berätta", muttrade Sirius i en irriterad ton.

"Så vad gäller det?" frågade Harry ivrigt.

"Jag är säker på att böckerna kommer avslöja det", svarade Dumbledore hastigt. Han hoppades att den teorin skulle visa sig fel på grund av alla konsekvenser som skulle uppstå om alla elever på Hogwarts fick höra profetian, hur enkelt den kunde hamna i Voldemorts händer.

Problemet var att med en knapp månad kvar till examensproven och varenda ledig stund som ägnades åt repetition i olika ämnen var hans hjärna så överfull av information när han gick till sängs att han hade svårt att somna över huvud taget; och när han väl gjorde det begåvade hans överansträngda hjärna honom med idiotiska drömmar om examensproven nästan varenda natt.

Dumbledore kunde inte låta bli att le vid den informationen, lättad över att även om Harrys ansträngningar inte räckte till så kunde de luta sig på tonåringars stress över examensprov att sätta käppar i Voldemorts signaler.

Han misstänkte också att en del av hjärnan – den del som ofta talade med Hermiones röst – nu kände sig så skuldmedveten när den strövade genom korridoren som slutade med den svarta dörren, att den försökte väcka honom innan han nådde fram till målet.

"Det är mycket möjligt", sade Remus fundersamt.

"Är Voldemort medveten om länken vi delar efter attacken på mr Weasley?" frågade Harry nervöst och såg ur ögonvrån skrämt på sina vänner.

"Det är möjligt, men det betyder att han skulle kunna skicka falska visioner", påpekade Sirius i en orolig ton.

"Vet ni vad", sa Ron, vars öron fortfarande var flammande röda, "om Montague inte tillfrisknar innan Slytherin ska spela mot Hufflepuff, har vi kanske fortfarande en chans att vinna pokalen."

"Det var så lite så", sade Fred nonchalant och en hel del såg oförstående på honom innan de alla mindes att tvillingarna i framtiden skulle få Montague att tillfälligt försvinna.

"Ja, kanske det", sa Harry, glad över att få byta samtalsämne.

"Vi har ju vunnit en match och förlorat en ... Om Slytherin förlorar mot Hufflepuff nästa lördag ..."

"Inte en chans att vi förlorar mot Hufflepuff", fnös Zabini.

"Åh, ni önskar att ni kunde slå oss", ropade Hufflepuffs slagman tillbaka mot Slytherineleverna som skrattade hånande.

"Ja, det är riktigt", sa Harry och tappade plötsligt bort vad det var han instämde i. Cho Chang hade just gått tvärs över skolgården och avsiktligt undvikit att titta på honom.

"Det förhållandet kraschade och brann", muttrade Gabriel och skakade på huvudet. "Båda är åtminstone fortfarande vid liv…" tillade han sedan i ett långsamt mummel.

"Fel tid, fel tillfälle", sade Amanda och ryckte på axlarna, hon kunde ha sett dem vara ett par men med allt som hänt och deras historia mellan sig var det praktiskt taget omöjligt nu.

Quidditchsäsongens finalmatch, Gryffindor mot Ravenclaw, skulle äga rum under den sista helgen i maj. Trots att Slytherin med knapp nöd hade besegrats av Hufflepuff i deras senaste match

Hufflepuffeleverna började jubla högljutt medan eleverna från Slytherin misstroget tittade på boken.

"Jag trodde aldrig att de kunde slå oss", viskade Draco förskräckt.

"Finns en första gång för allt", suckade Zabini uppgivet. "Du får träna hårdare Draco! Vi kan inte låta Hufflepuff slå oss!"

vågade Gryffindor inte hoppas på seger, mest på grund av Rons urusla målvaktsinsatser (fast det var det förstås ingen som sa till honom). Han tycktes emellertid ha gripits av en nyväckt optimism.

"Jag kan ju inte bli sämre, va?" sa han bistert till Harry och Hermione vid frukosten på morgonen för matchen. "Det finns inget att förlora nu, eller hur?"

"Det är ett förvånansvärt bra perspektiv att ha på det", sade Oliver med en axelryckning. "Vad som helst för att ta sig ur från sina tankar."

"Vet du vad", sa Hermione en stund senare när hon och Harry var på väg ner till spelplanen mitt bland en upphetsad skara elever, "jag tror att Ron kanske gör bättre ifrån sig utan Fred och George i närheten. De gav ju inte honom större självförtroende direkt."

"Vi skulle aldrig trycka ner honom!" protesterade George misstroget och blängde på den yngre häxan.

"Ert retande kan gå överstyr ibland", sade Hermione bestämt och satte sig mer rakryggad upp.

"Å andra sidan ska en vaktare inte frysa bara för ens familj är närvarande, det är inget bra tecken", påpekade Roger med rynkad panna.

Luna Lovegood kom ifatt dem med någonting som såg ut som en levande örn uppflugen överst på huvudet.

"Jag undrar om jag har gjort en med en grävling", sade Luna intresserat och lade huvudet på sne.

"Vad sägs som en med en orm?" föreslog Tracy med ett höjt ögonbryn.

"Åh, jag kan göra en till dig", svarade Luna i en glad ton och drog fram ett pergament som hon började sketcha i.

"Ja, Tracy, du kommer vara så vacker i den", tillade Daphne med ett knappt kvävt skratt medan hon såg på sin chockade vän.

"Åh, håll tyst!" muttrade Tracy och blängde på sin vän med rodnande kinder.

"Å, jösses, det glömde jag ju!" sa Hermione medan hon betraktade örnen som flaxade med vingarna när Luna med upphöjt lugn gick förbi en grupp Slytherinelever som gapskrattade och pekade. "Visst ska Cho vara med och spela?"

Harry, som inte hade glömt det, grymtade bara.

De hittade platser åt sig på näst översta raden på läktaren. Det var en vacker, klar dag. Ron kunde inte önska sig bättre, och Harry märkte att han trots allt hoppades att Ron inte skulle ge Slytherinarna anledning till fler omgångar av sin eldande ramsa "Weasley är vår kung".

Ron bet sammanbitet ihop. "Jag kommer inte svika teamet. Inte den här gången. Vi måste vinna!" men även om hans tankar var bestämda fanns den gnagande känslan av osäkerhet kvar: "Du har inte vunnit förut. Du missar alla mål. Varför lämnade du inte bara laget, det hade varit för det bättre…"

"Ron? Ignorera det bara, de är bara barnsliga", sade Hermione bestämt och Ron som hörde hennes röst som genom vatten slet sig ifrån sina egna tankar och nickade en gång, nervöst men med sammanbiten min.

Lee Jordan, som hade varit mycket nedslagen sedan Fred och George gav sig i väg, refererade som vanligt matchen. När lagen susade ut på planen räknade han upp spelarnas namn utan sin vanliga glöd.

"Lee?" frågade Fred försiktigt.

"Det är lugnt", Lee ryckte på axlarna. "Ni följde bara er dröm. Och jag menar, jag har alltid tjejerna men…"

"Det är inte samma sak", avslutade George med en grimas.

Lee nickade. "Men det är inte som om vi inte visste att det skulle hända någon gång, ni har er butik och jag hittar nog något. Hogwartslivet tar slut någon gång."

"Hittar något?"

"Vi har vår butik?" Fred och George talade i mun innan de vänder sig om och såg på varandra.

"Jag trodde att du…"

"… nej men du skulle…"

"… säker på att kontraktet…"

"… deltagit i uppfinningar…"

"… vi glömde?"

Alla i salen försökte följa tvillingarnas konversation men det var svårt när de båda pratade i mun på varandra och inte verkade slutföra sina meningar utan i stället svarade eller ställde nya frågor till varandra konstant.

"Ledsen Lee", sade tvillingarna plötsligt efter att ha tittat på varandra i tystnad. "Vi hade planerat att prata med dig om det…"

"Men det verkar som om att vi glömde det…", sköt Fred in och George ignorerade honom utan malde på.

"… men du har självklart ett jobb i vår butik efter studenten. Vi har redan skrivit ett grundkontrakt och du har hjälpt oss med en del av produkterna."

Lee såg på dem med öppen mun och vida ögon. "Verkligen? Ni vill att jag jobbar hos er?"

Fred fnös. "Klart vi vill - du är vår bästa vän. Vi kan lita på dig och du känner till produkterna lika bra som vi gör i princip."

Lee log brett. "Antar att jag kan säga till mamma att sluta oroa sig så mycket över min karriär då", sade han med ett skratt.

"... Bradley ... Davies ... Chang", sa han, och Harry kände hur hans mage gjorde, inte en baklängesvolt, utan snarare en svag krängning när Cho vandrade ut på planen med det glänsande svarta håret som krusade sig i den lätta brisen. Han var inte säker på vad han önskade längre, utom det att han inte stod ut med fler gräl. Inte ens synen av hur hon livligt småpratade med Roger Davies medan de förberedde sig för att sitta upp på kvastarna framkallade mer än ett lätt styng av svartsjuka.

"Är det för du är avundsjuk på att hon pratar med honom eller för att du inte får flyga?" frågade Ginny intresserat och såg upp på Harry.

"Jag vet inte, båda kanske", svarade Harry med en axelryckning. "Troligtvis mest för att jag inte får flyga."

"Helt förståeligt, jag kan inte tänka mig att förbjudas från att flyga", sade Cho allvarligt och grimaserade vid tanken på det. Flygning hade varit en av de aktiviteter som hjälpt henne att distraheras från sina tankar om Cedric… hon log bittert och sänkte blicken mot golvet.

"Och nu sätter de i väg!" sa Lee. "Och Davies tar klonken med en gång, Ravenclaws lagkapten Davies har klonken, han väjer undan för Johnson, han väjer undan för Bell, han väjer undan för Spinnet också ... han ger sig direkt på målet! Han tänker skjuta ... och ... och ...", Lee svor högt och ljudligt, "och han gör mål."

Ett högljutt stönande gick genom gick hela salen från Gryffindoreleverna men deras missnöje dränktes snabbt i jublet från alla Ravenclaws som firade att de skjutit första målet i matchen.

Harry och Hermione stönade tillsammans med resten av Gryffindoreleverna. Som väntat började Slytherinarna på andra sidan läktaren sjunga sin hemska ramsa:

Weasley räddar ingenting

Blockerar ej en enda ring ...

"Och lärarna har fortfarande inte gjort något mot det märker jag", morrade mr Weasley och knyter händerna.

"Ignorera det, det kommer gå bra", sade Charlie och vände sig mot Ron som var röd om öronen och såg lätt illamående ut.

"Jag önskar fortfarande att jag sett hur alla Slytherins lärde sig sången. Ey, Greengrass, övade ni tillsammans i uppehållsrummet? Vad Malfoy er konduktör?"

"För i helvete Goyle, du sjunger D-flat minor. Jag vill ha C-sharp! Zabini, ärligt talat, jag trodde bättre om dig!" sade George i en hög pipig ton som klart och tydligt gjorde narr av Draco.

"Pansy, du låter som en döende val. Bli bättre på att sjunga eller håll käften! Kom igen hörrni, det här måste vara perfekt för imorgon. Jag är så besviken på er alla!" fortsatte Fred och viftade med sin trollstav som om han var en dirigent som ledde andra i en körsång.

"Harry", sa en skrovlig röst i hans öra. "Hermione ..."

Harry vände sig om och såg Hagrids jättelika skäggiga ansikte sticka fram mellan sätena. Han hade tydligen pressat sig längs hela raden bakom dem, för första- och andraårseleverna som han just gått förbi såg skrynklade och tillplattade ut. Av någon anledning gick Hagrid dubbelvikt som om han ville undvika att bli sedd, fortfarande höjde han sig en dryg meter över alla andra.

"Vad har han gjort?" stönade Charlie och drog en hand genom sitt hår.

"Inget bra", påpekade Bill med en grimas, han må inte haft lika bra kontakt med Hagrid som några av hans syskon men han visste tillräckligt mycket för att veta att om Hagrid smög med något var det antagligen något olagligt gällande hans många magiska varelser. "Han dolde drakägget bättre, det måste vara värre."

"Vad kan va värre än en drake? Och de människoätande spindlarna 'an redan 'ar?" protesterade Fleur misstroget och såg mellan sin pojkvän och hans bror,

"Jag vet inte, en jätte som kan sträcka in handen genom fönstren på högre våningarna i slottet?" föreslog Percy sarkastiskt.

"Säg inte det, vi vill inte ha en jätte i skolan!" sade Alicia allvarligt medan hon misstänksamt betraktade boken.

"Han kan omöjligen ha smugglat en jätte in i skolan, vi skulle ha märkt det. Jag är mer orolig för att det är en ny och värre kul sprängstjärtskrabbor", sade Dean med en grimas.

"Hör ni", viskade han, "kan ni komma me mej? Nu? Mens alla tittar på matchen?"

"Öh ... kan det inte vänta?" frågade Harry. "Tills matchen är över?"

"Nej", sa Hagrid. "Nej, Harry, de måste va nu ... mens alla tittar åt andra hållet ... snälla ni?"

"Definitivt något olagligt", stönade Charlie och slöt ögonen. Och han var inte den enda som hade nått den slutsatsen. Uppe vid lärarbordet hade Umbridges ögon vidgats med glädje och hon hade redan ett pergamentpapper och fjäder framför sig, helt bered att skriva ner vad för olagliga aktiviteter halvjätten hållit på med.

Det droppade blod ur Hagrids näsa. Båda ögonen hade blåtiror. Harry hade inte sett honom på så här nära håll sedan han kommit tillbaka till skolan; han såg väldigt olycklig ut.

"Det är klart", sa Harry genast, "det är klart att vi kommer."

Ron sjönk ihop en aning och sänkte huvudet så att ansiktet var försjunkit i skuggor, han hatade att hans vänner skippade ut på matchen han spelade men han visste innerligt inne att vad Hagrid än hade att säga så var det viktigt.

Han och Hermione trängde sig tillbaka genom sin bänkrad, eleverna som måste resa sig upp för dem knorrade och muttrade. De som satt i Hagrids rad klagade inte, de försökte bara göra sig så små som möjligt.

"Jag uppskattar verkligen det här, ska ni veta", sa Hagrid när de kom fram till trapporna. Han såg sig hela tiden nervöst omkring medan de gick mot gräsmattan nedanför. "Hoppas bara hon inte ser att vi går."

"Menar du Umbridge?" sa Harry. "Det gör hon inte, hela hennes inkvisitorspatrull sitter hos henne, såg du inte det? Hon måste vänta sig bråk under matchen."

"Varför har du koll på henne?" frågade Rose med avsmak i munnen.

"Ha alltid koll på dina fiende", brummade Moody och såg sig misstänksamt omkring

Harry ryckte på axlarna innan han själv svarade: "Mer eller mindre vad han sa."

"Ja, lite bråk skulle då inte skada", sa Hagrid och stannade och kikade runt kanten på läktaren för att övertyga sig om att gräsmattan mellan den och hans stuga låg tom. "Då får vi mer tid."

De som kände Hagrid nära såg på varandra med djup oro, att Hagrid önskade bråk var väldigt talande för att vad än halvjätten hade för sig så var det inget positivt.

"Vad är det, Hagrid?" sa Hermione och tittade upp på honom med orolig min medan de skyndade över gräset mot kanten av Skogen.

"De ... de får ni strax se", sa Hagrid och såg sig om över axeln när ett enormt jubel steg upp från läktaren bakom dem. "Hörde ni ... va de nån som just gjorde mål?"

"Det måste vara Ravenclaw", sa Harry dystert.

"Behöver inte vara det", sade Bill.

"Jag hoppas att det var vi som gjorde mål", muttrade Ron och knöt händerna hårt.

"Bra ... bra ...", sa Hagrid förvirrat. "De va bra ..."

"Jag har aldrig sett honom så förvirrad", muttrade Charlie med en orolig blick upp mot lärarbordet.

De måste halvspringa för att hinna med honom när han klev över gräsmattan medan han såg sig omkring vid vartannat steg. När de kom fram till hans stuga svängde Hermione automatiskt åt vänster mot ytterdörren. Men Hagrid gick rakt förbi den in i skuggan av träden precis i skogsbrynet, där han plockade upp ett armborst som stod lutat mot ett träd. När han märkte att de inte var med honom längre vände han sig om.

"Ni är på väg in i skogen igen", stönade Remus och lutade huvudet mot ryggstödet.

"Det verkar som om vi går in där varje år", sade Harry fundersamt.

"Ja, trots att den är förbjuden", Remus med ett höjt ögonbryn och Harry log fåraktigt.

"Åh, det här är bara karma för sade alla gråa hårstrån ni gav oss och dina föräldrar", fnös Charlus och Remus kunde inte låta bli att le lite vid påminnelsen.

"Vi ska gå in dit", sa han och knyckte på sitt lurviga huvud mot Skogen bakom sig.

"In i Den förbjudna skogen?" sa Hermione förbryllat.

"Ja", sa Hagrid. "Kom fort nu, innan vi blir upptäckta!"

Harry och Hermione tittade på varandra och dök sedan in i skydd av träden bakom Hagrid, som redan stegade i väg från dem in i det gröna dunklet med armborstet över armen. Harry och Hermione sprang för att hinna ifatt honom.

"Och varför har han ett armborst med sig?" frågade Percy nervöst.

"Han har alltid med sig det när han ska djupare in i skogen, för säkerhets skull", sade Charlie avfärdande.

"Att de ska djupare in i skogen lugnar mig inte", sade Sirius med en missnöjd blick.

"Det positiva är att det inte kan vara spindlarna igen, han skulle inte behöva vara så hemlighetsfull då", påpekade Narcissa med ett uppmuntrande leende.

"Det får mig att frukta vad som mer finns i skogen", muttrade Sirius och sänkte blicken mot golvet.

"Hagrid, varför är du beväpnad?" sa Harry.

"Bara en försiktighetsåtgärd", sa Hagrid och ryckte på sina väldiga axlar.

"Ja, kommer ni inte ihåg det andra gången han hade det, när enhörningarna blev skadade", sade Seamus och såg koncentrerade ut när han återkallade händelserna från deras första år.

"Säger du att Voldemort åter igen är i skogen?"

"Inte det här året", svarade Trelawney innan någon annan hann säga något och medan hennes ton var lågmäldare än vanligt bar den ändå över hela salen. Nästan alla fnös eller skakade på huvudet, några skrattade till och med vid tanken på att Voldemort skulle finnas i den förbjudna skogen. Enda anledningen att han varit där förut var trots allt för han var på baksidan av en lärares huvud.

"Du hade inte med dig armborstet den dagen du visade oss testralerna", sa Hermione försagt.

"Nä, men vi gick inte så långt in då", sa Hagrid. "Å de va hur som helst innan Firenze lämna Skogen, va de inte?"

"Vad var det jag sade", sade Charlie i en belåten ton.

"Det får mig inte att må bättre, jag gillar inte att de ska längre in", sade mrs Weasley och snörpte på munnen.

"Varför spelar det nån roll att Firenze inte är kvar längre?" frågade Hermione nyfiket.

"För att dom andra kentaurerna e arga å sura på mej, bara därför", sa Hagrid tyst och kastade en blick omkring sig. "Dom bruka va ... ja, man kunde väl inte kalla dom vänliga direkt ... men vi kom bra överens. Dom höll sej för sej själva, men dök alltid opp om jag ville prata me dom. Inte nu längre." Han suckade djupt.

"Firenze sa att de var arga för att han skulle arbeta åt Dumbledore", sa Harry och snubblade över en rot eftersom han var fullt upptagen av att se på Hagrid.

"Ja", sa Hagrid tungt. "Arga e för lite sagt. Alldeles jäkla rasande. Om jag inte ingripit hade dom nog sparkat ihjäl Firenze ..."

"Det var så illa!" flämtade Luna förskräckt och hennes ljusa ögonen vidgades komiskt stort.

"Relationer mellan människor och kentaurer har alltid varit snäva", sade Percy försiktigt.

"Och Umbridge gör inte saken bättre", påpekade Fleur i en upprörd ton och rynkade på pannan.

"Anföll de honom?" sa Hermione i chockad ton.

"Japp", sa Hagrid strävt och banade sig väg genom en massa lågt hängande grenar. "Han hade halva hjorden över sej."

"Och du hejdade det?" sa Harry häpet och imponerat. "Alldeles själv?"

"De e klart att jag gjorde, jag kunde ju inte stå brevid å se dom slå ihjäl han, va?" sa Hagrid. "De va faktiskt tur att jag kom förbi ... å jag tycker Firenze borde ha kommit ihåg de innan han börja skicka idiotiska varningar till mej!" tillade han häftigt och oväntat.

"Just ja, jag hade glömt att han gjorde det", mumlade Kingsley lågmält.

"Rubeus, du kan ju överväga ifall Firenze skickar varningarna just på grund av den anledningen, om det sker igen", påpekade Burbage försiktigt och Hagrid nickade efter ett par sekunder, han kunde se logiken i hennes uttalande men han visste att varningarna inte skulle spela någon roll. Allt som spelade roll var att Graup skulle vara säker.

Harry och Hermione tittade överraskat på varandra, men Hagrid rynkade bara bistert pannan utan att utveckla saken närmare.

"Hur som helst", sa han och andades lite tyngre än vanligt, "har dom andra kentaurerna vart rasande på mej sen dess, å problemet e att dom har stort inflytande i Skogen eftersom dom e dom klokaste varelserna här."

"Är det därför vi är här, Hagrid?" frågade Hermione. "Kentaurerna?"

"Varför förväntar ni er att ni blir blandade in för att lösa något sådant?" frågade Tracy i en misstrogen ton.

"Kan vi klandra dem? Se på allt annat de gjort under sina år på skolan", påpekade Justin och såg utmanande på Slytherinflickan. Tracy såg tillbaka innan hon slutligen vek undan med blicken.

"Nej då", sa Hagrid och skakade avfärdande på huvudet, "nej, de e inte dom. Fast de förstås, dom kan ju komplicera saken, jadå ... men ni får se va jag menar om ett litet tag."

"Vad är det han håller på med?" muttrade Sirius och betraktade misstänksamt Hagrid.

"Jag hoppas det inte är något för farligt", mumlade mrs Weasley.

"Det är Hagrid, mamma, det kommer vara farligt", sade Bill med en fnysning och flera av de vuxna betraktade oroligt Hermione och Harry.

Och med denna obegripliga kommentar tystnade han och kämpade sig fram en bit till. Eftersom han tog ett enda kliv när de tog tre hade de stora problem med att hålla jämna steg med honom.

Stigen blev alltmer övervuxen och träden växte så tätt ihop när de vandrade längre och längre in i Skogen att det var mörkt som i skymningen. De hade snart kommit långt förbi den glänta där Hagrid hade visat dem testralerna, men Harry kände sig inte särskilt orolig förrän Hagrid oväntat vek av från stigen och började ta sig in och ut mellan träden i riktning mot Skogens mörka hjärta.

"Hagrid!" sa Harry och kämpade sig fram igenom täta klungor av taggiga buskar som Hagrid med lätthet hade klivit över, medan han mycket tydligt kom ihåg vad som hänt honom förra gången han hade vikt av från stigen i Skogen. "Vart är vi på väg?"

"Det undrar jag med", sade Remus i en ogillande ton och motstod frestelsen att böja sig ner för att dra sin hand genom Harrys rufsiga hår.

"Det kommer gå bra, Hagrid skulle inte medvetet försätta dem i fara", påpekade Tonks i en uppmuntrande ton men Remus skakade bara på huvudet innan han i en trött ton svarade:

"Det är vad som oroar mig, att han inte kan skilja på vad som är farligt för dem och för honom."

"En liten bit längre", sa Hagrid över axeln. "Kom igen, Harry ... vi måste hålla ihop nu."

Det var väldigt ansträngande att hinna med Hagrid på grund av grenar och taggsnår som Hagrid marscherade igenom så lätt som vore de spindelvävar, men som rev upp Harrys och Hermiones klädnader och snärjde in dem så svårt att de måste stanna i flera minuter för att befria sig. Harrys armar och ben var snart täckta av små sår och rispor. De var så djupt inne i Skogen nu att ibland syntes Hagrid bara som en massiv mörk skepnad. Alla ljud verkade skrämmande i den dova tystnaden. Det ekade högt när en kvist bröts och minsta lilla prasslande rörelse, även om den åstadkommits av en oskyldig sparv, fick Harry att kika genom dunklet efter den skyldige. Det slog honom att han aldrig hade lyckats komma så här långt in i Skogen utan att möta varelser av något slag och frånvaron av dem kändes ganska olycksbådande.

"Något är väldigt fel", sade McGonagall i en lågmäld ton och såg oroligt ner på Harry och Hermione.

"Oja, de andra varelserna måste vara rädda för något och undvika det", instämde Flitwick med rynkad panna medan han lutade sig närmare bordet.

"Jag hoppas bara Hagrid vet vad han gör", sade madam Hooch och bet sig i underläppen med en blick över mot halvjätten som intresserat lyssnade på boken.

"Hagrid, är det okej om vi tänder våra trollstavar?" frågade Hermione.

"Öh ... okej", viskade Hagrid tillbaka. "I själva verket ..." Han stannade. Hermione gick rätt på honom och slogs baklänges. Harry fångade upp henne precis innan hon ramlade i marken. "Kanske de e bäst att vi stannar ett ögonblick så jag kan sätta er in i saken", sa Hagrid. "Innan vi kommer dit, liksom."

"Bästa idéen han har haft hittills", muttrade mrs Weasley och betraktade Harry och Hermione med en djupt orolig blick.

"Bra!" sa Hermione när Harry dragit upp henne på fötter igen. Båda två mumlade "Lumos! " och spetsarna på deras trollstavar tändes. Hagrids ansikte kom till synes i ljuset från de två skälvande strålarna och Harry såg återigen att han såg nervös och bedrövad ut.

"Just de!" sa Hagrid. "Jo ... ni förstår ... saken e den ..." Han drog ett djupt andetag. "Ja, de e stor risk att jag kommer å få sparken vilken dag som helst nu." Harry och Hermione tittade på varandra och sedan tillbaka på honom.

"Varför skulle han behöva föra in dem i skogen för det?" frågade Oliver i en förvånad ton.

"Tänker han hålla dem fängslade där och endast släppa dem för att få vara kvar?" frågade Nigel i en seriös ton och Harry som just tagit en klunk pumpajuice satte det prompt i halsen.

"Stor chans för det, Umbridge skulle hellre låta Harry svälta ihjäl där ute", fnös Fred och skakade på huvudet.

"Oja, hon skulle se det som ett mirakel", instämde George i en allvarlig ton.

"Men du har ju klarat dig så här länge ...", sa Hermione trevande. "Vad får dig att tro..."

"Umbridge tror att de va jag som släppte in den där nifflaren på hennes kontor."

"Ånej, det betyder att någon elev satte Hagrid i knipan", utbrast Ginny i en förskräckt ton och såg sorgset upp på Hagrid, han förtjänade inte att bli sparkad på grund av hans blod och härkomst.

"Och troligtvis jag…", sade Lee med en bestört min och vände sig hastigt mot Hagrid som till hans förvåning log.

"Bah, hon vill bli av me mej oavsett" sade Hagrid och viftade avfärdande med handen när han såg hur Lee var på väg att be om ursäkt.

"Och var det du?" sa Harry innan han hann hejda sig.

"Varför skulle Hagrid göra det?" frågade Ginny misstroget.

"Okej, det var en korkad fråga", erkände Harry och gned sig i nacken.

"Nä, de va de förbaske mej inte!" sa Hagrid förtrytsamt. "Så snart nånting har de minsta me magiska djur å göra så tror hon att de har nåt me mej å göra. Ni vet ju att hon har sett sej om efter en möjlighet å bli av me mej ända sen jag kom tillbaka. Jag vill förstås inte sluta, men om de inte va för ... va ska jag säga ... för dom speciella omständigheter som jag just ska förklara för er, skulle jag lämna allt här på momangen, innan hon har en chans å göra de inför hela skolan, som hon gjorde me Trelawney."

"Kommer hon verkligen göra det så öppet dock?" frågade Kingsley fundersamt. "Efter Trelawney vill hon antagligen inte göra det framför alla elever och lärare, för att garantera att det inte blir ett spektakel eller att Hagrid får stöd."

"Å andra sidan kan det vara ett tecken eller en symbol för hennes makt över skolan", påpekade Moody med en grymtning.

Både Harry och Hermione protesterande, men Hagrid viftade med sina enorma händer.

"De e inte världens undergång. Jag kan hjälpa Dumbledore när jag väl e ute härifrån, jag kan va användbar för Fenixorden. Ni i eran klass får Grubbly-Plank, ni kommer å ... ni kommer å klara era prov fint ..." Rösten darrade och bröts.

"Oroa er inte för mej", sa han hastigt då Hermione gjorde en ansats att klappa honom på armen. Han drog fram en jättestor prickig näsduk ur fickan på sin väst och torkade sig i ögonen. "Vet ni, jag skulle inte säja allt de här till er om jag inte va tvungen. Om jag ger mej i väg, förstår ni ... ja, jag kan inte ge mig av utan ... utan å berätta de för nån ... för jag kommer å behöva hjälp från er båda. Å från Ron, om han går me på de."

"Det är klart jag går med på det, Hagrid är också min vän!" sade Ron högt och stirrade misstroget på Hagrid som blev en aning glansigare på ögonen över Rons ord.

"Det är klart vi ska hjälpa dig", sa Harry. "Vad vill du att vi ska göra?"

"Med det sagt", sade Ron och tvekade innan han vände sig mot Harry. "Det är Hagrid. Ta kanske reda på vad det är innan du lovar för jag vägrar att mata spindlarna", avslutade han med en rysning.

"Det är inte spindlarna du behöver mata", sade Hagrid hastigt och Ron svalde nervöst.

"Rubeus vad har du gjort", frågade McGonagall i en lågmäld bestämd ton men Hagrid låtsades som om han inte hade hört henne, något som fick fruktan i förvandlingskonstläraren att växa.

Hagrid snörvlade högt och klappade stumt Harry på axeln med sådan kraft att Harry for in i ett träd.

"Jag visste att ni skulle säja ja", sa Hagrid ner i näsduken, "men jag ska aldrig glömma ... då så, kom me här nu ... bara en liten bit till, här igenom ... Akta er, de finns nässlor ..." De gick vidare under tystnad i ungefär en kvart. Harry skulle just öppna munnen för att fråga hur mycket längre de måste gå när Hagrid slog ut med högerarmen som tecken att de skulle stanna. "Väldigt försiktigt", sa han stilla. "Väldigt tyst nu ..."

De smög framåt och Harry såg att de befann sig mitt framför en stor, jämn jordkulle, nästan lika hög som Hagrid. Med en stöt av rädsla tänkte han att det måste var något enormt stort djurs lya. Träd hade slitits upp med rötterna hela vägen runt kullen, så att den låg på en bar jordplätt omgiven av uppstaplade trädstammar och grenar som bildade ett slags staket eller barrikad, och där bakom stod nu Harry, Hermione och Hagrid.

Remus bleknade snabbt när han slogs av en tanke. "Han skulle inte…" mumlade han innan han grimaserade, det var exakt något som Hagrid skulle göra, men säkerligen skulle han inte riskera Harry, Ron och Hermiones liv… inte med flit, men hans inre röst påminde honom flitigt om att Hagrid hade helt andra uppfattningar kring vad som var farligt. Något som han själv redan hade påpekat för Tonks.

"Ligger å sover", viskade Hagrid.

"Hagrid, säg inte att du gjorde det", bönade Remus och såg misstroget upp på Hagrid, som undvek hans blick. "Hur kan du vara så oansvarig?"

"Um, vad har han gjort?" frågade Harry och såg oförstående på Remus.

"Åh, du kommer få veta snart", morrade Remus som hade knutit sina händer hårt.

Och mycket riktigt kunde Harry höra ett avlägset, rytmiskt mullrande som lät som ett par enorma lungor i arbete. Han sneglade på Hermione, som stirrade på upphöjningen med halvöppen mun. Hon såg förfärad ut.

"Hagrid", sa hon i en viskning som knappt hördes över ljudet från den sovande varelsen, "vem är det?"

"Jag tror vi har hittat Graup", sade Dorea i en ogillande ton.

"Vad är en Graup?" muttrade Neville förvirrat men ingen svarade honom,

Harry tyckte att det var en konstig fråga. "Vad är det?" var den fråga han hade tänkt ställa.

"Hagrid, du sa ju ...", sa Hermione medan trollstaven skakade i handen på henne, "du sa ju att ingen av dem ville komma!"

"Ingen av vem ville komma?" upprepade Katie oförstående.

"Jättarna", sade Kingsley i en andlös ton. Han hade inte förväntat sig att Hagrid skulle smugglat in en jätte på skolans område.

"JÄTTAR!" det gälla skriket kom från Umbridge som hade hoppat upp på två fötter. "En jätte på Hogwarts!"

"Toppen, jag hade hoppats hon inte skulle inse det", muttrade Remus och gned sig för örat som värkte av hennes höga och ljusa röst.

"Du kommer få sparken för det! Du kommer bli arresterad! En jätte på Hogwarts!" fortsatte Umbridge, men hennes ton var nu sockersöt och len, en andlös ton med en underton av förtjusning över att få en anledning att bli av med Hagrid.

Harry, Ron och Hermione såg förskräckt på varandra. Skulle Hagrid få sparken på grund av dem? De såg sig omkring men ingen kom till halvjättens försvar, elever viskade ivrigt med varandra medan de vuxna allvarligt i lågmälda toner diskuterade informationen om Graup. Uppe vid lärarbordet verkade lärarna variera mellan att lågmält prata med varandra, McGonagall såg ut som om hon var mitt i en uppläxning av Hagrid medan Dumbledore försökte distrahera eller lugna ner Umbridge, som praktiskt taget lös av glädje. Hoppet inom dem sjönk, de fanns inget de skulle kunna göra för att försvara Hagrid.

"Jag tror inte vi behöver arrestera någon riktigt än", brummade Moody och sakta föll en tystnad när alla vände sig mot honom.

"Jag tror inte du förstår, det är en jätte på Hogwarts område", sade Umbridge efter att ha blinkat förvånat.

Moody nickade. "Ja, men jättar har existerat i England förut. Vi drev ut dem från Storbritannien, det är sant. Men vi har aldrig formulerat en lag som förbjuder deras närvaro i landet. Rent lagligt har ingen förbrytelse skett."

Umbridges ansikte föll och Harry, Ron och Hermione utbytte en nu triumferande blick innan de tacksamt vände sig mot Moody, men han gav dem ingen uppmärksamhet.

"För tillfället kan vi avvakta", fortsatte Moody och ignorerande den rasande blicken Umbridge gav honom, innan hon prompt satte sig ner och rafsade åt sig ett pergamentpapper och började skriva i sådan rasande takt att bläcket flög åt alla håll. Harry var tvungen att bita sig i läppen när han såg hur en droppe flög iväg och landade på Snapes kind.

Harry såg från henne till Hagrid och sedan, när insikten slog honom, tittade han tillbaka på upphöjningen med en liten flämtning av fasa.

Den stora jordkullen, som han, Hermione och Hagrid med lätthet hade kunnat stå på, rörde sig långsamt upp och ner i takt med de djupa, grymtande andetagen. Det var inte alls någon kulle. Det var den böjda ryggen på något som måste vara ...

"Nja ... nej ... han ville inte komma", sa Hagrid med förtvivlan i rösten. "Men jag va tvungen å ta me honom, Hermione, jag va tvungen!"

"Men varför?" frågade Hermione, som lät alldeles gråtfärdig. "Varför ... vad ... å, Hagrid !"

"Kidnappade Hagrid en jätte?" frågade Lavender i en svag ton.

"Jag hoppas inte det, det kan starta krig mellan jättarna och trollkarlar", svarade Charlie i en orolig ton och såg nervöst upp mot Hagrid.

"Jag visste att om jag bara fick me han tillbaks", sa Hagrid, som själv lät nära gråten, "å ... å lärde han å uppföra sej lite ... skulle jag kunna ta me han ut och visa alla att han e harmlös!"

"Hagrid med sin vanliga optimism", sade Neville och försökte le.

"Sen när är en jätte harmlös?" frågade Susan misstroget och stirrade på Neville.

"Det är åtminstone inte en trehövdad hund", svarade Neville och ryckte på axlarna.

"Harmlös!" sa Hermione gällt och Hagrid gjorde vilt hyssjande tecken med händerna när den enorma varelsen framför dem grymtade högt och rörde på sig i sömnen. "Han har gjort dig illa hela tiden, va? Det är därför du har haft alla de här såren och skadorna!"

"Han vet inte hur stark han e!" sa Hagrid enträget. "Å han håller på å bli bättre, han slåss inte lika mycke längre."

"Merlin, det här är illa. Alla lagar det bryter", stönade Percy och drog en hand genom håret.

"Måste du alltid tänka på sådant?" frågade Ginny.

"Nej, men jag garanterar att hon gör det", sade Percy och nickade upp mot lärarbordet där Umbridge såg ut som om julen hade kommit tidigt. Ginny grimaserade när hon såg glädjen i häxans ögon.

"Jaså, det var därför som det tog dig två månader att komma hem!" sa Hermione frånvarande. "Å, Hagrid, varför tog du med honom tillbaka om han inte ville följa med? Skulle han inte varit lyckligare hos sitt eget folk?"

"Dom mobba han allihop för han e så liten!" sa Hagrid.

"Liten?" sa Hermione. "Liten? "

"Den där beskrivningen är liten?" frågade Amanda och hennes ögon var vilt uppspärrande.

"Det är en jätte", sade Katrina och ryckte på axlarna.

"Hermione, jag kunde bara inte lämna han", sa Hagrid och nu sipprade tårar nerför hans blåslagna ansikte in i skägget. "Han e min bror, förstår du!"

"Hagrid har en bror?" frågade Ron förvånat och såg mellan boken och Hagrid, som var ovanligt tyst och verkade försöka göra sig själv mindre för att inte dra till sig uppmärksamhet.

"Sen när då?" instämde Justin i en lika förvånad ton.

"Sen han föddes?" föreslog Ernie i en oskyldig ton och Justin gav honom en irriterad blick.

Hermione bara stirrade på honom, med gapande mun.

"Hagrid, när du säger bror", sa Harry långsamt, "menar du då ...?"

"Nåja ... halvbror då", rättade sig Hagrid. "De visa sej att min mamma gav sej i lag me en annan jätte när hon lämna min pappa, och sen gick hon å födde Graup här ..."

"Graup?" sa Harry.

"Det förklarar namnet på kapitlet åtminstone", sade Lee med en grimas.

"Ja, de låter som de när han säjer sitt namn", sa Hagrid nervöst. "Han pratar inte mycke engelska ... jag har försökt å lära han ... hur som helst verkar hon inte ha tyckt mycke mer om han än hon gjorde om mej. Va som e viktigt för jättinnor, förstår ni, de e å föda stora starka ungar, å han har alltid vart lite på den småväxta sidan för å va jätte. Bara fem meter ..."

"O, ja, en sån liten en!" sa Hermione med ett slags hysterisk ironi. "Verkligen pytteliten!"

"För en jätte är det litet faktiskt", Charlie kunde inte låta bli att peka ut det och bakom hans rygg himlade hans syskon med ögonen.

"Det är inte poängen här!" protesterade Hermione och såg vilt mellan honom och boken.

"Hur stora brukar jättar vara?" frågade Luna och ignorerade Hermiones blick,

"Traditionellt är de ungefär 7.5 meter långa", svarade Charlie med en axelryckning och ett flertal elever bleknade vid den informationen.

"Alla bara hunsa å körde me han där borta ... jag kunde helt enkelt inte lämna han ..."

"Ville madame Maxime ta med honom tillbaka?" frågade Harry.

"Jag tvivlar de", sade Fleur i en svag ton.

"Det skulle förklara varför hon återvände hem tidigare än Hagrid också", påpekade Bill och vände sin misstrogna blick bort från boken för att se på sin flickvän.

"Hon ... nja, hon kunde ju se att de va väldigt viktigt för mej", sa Hagrid och vred sina jättestora händer. "Men ... men hon vart lite trött på han efter ett tag, måste jag medge, så vi skildes åt på vägen hem ... fast hon lova å inte tala om de för nån."

"'On e en god vän", sade Fleur med ett mjukt leende vid påminnelsen om sin gamla rektor.

"Hur i all världen fick du med dig honom tillbaka utan att nån märkte det?" frågade Harry.

"Jamen de va ju därför som de tog så lång tid, förstår ni", sa Hagrid. "Vi kunde bara färdas på natten å genom vildmark å sånt. Han klarar förstås ganska långa sträckor när han vill, men han ville hela tiden gå tillbaka."

"Å, varför i fridens namn lät du honom inte göra det!" sa Hermione och slängde sig ner på ett uppslitet träd och begravde ansiktet i händerna. "Och vad har du tänkt göra med en våldsam jätte som inte ens vill vara här?"

"Han blev separerad från sitt hem. Det är alltid tufft", sade Luna i en nedstämd ton.

"Jag förstår att han är familj men du borde inte tvinga honom till något han inte vill", sade Tonks och såg försiktigt på Hagrid.

"Tja, fast våldsam ... de e lite väl hårt", sa Hagrid, som fortfarande oroligt vred sina händer. "Jag medger att han kanske har måttat nåra svingar mot mej när han har vart på dåligt humör, men han håller på å bli bättre, mycke, mycke bättre, å börjar finna sej väl till rätta."

"Vad är de där repen till för i så fall?" frågade Harry.

Han hade just lagt märke till några rep, tjocka som ungträd, som var virade runt stammarna på de största träden i närheten och sträckte sig mot den plats där Graup låg hoprullad på marken med ryggen åt dem.

"Rep som håller tillbaka en jätte?" pep Hannah och förlorade färgen i ansiktet vid tanken på det.

"Måste du ha honom bunden?" sa Hermione svagt.

"Hermione, jag ber dig, starta inte en annan grupp", sade Ron allvarligt och såg på henne med en sträng blick..

"Jag kommer inte göra det, jag tror inte bundna jättar är ett lika vidspritt problem", förklarade Hermione och Ron suckade lättat ut.

"Ingen säger ett ord om jättars diskriminering", väste Ron ut mellan sammanbitna tänder när Hermione vände sig tillbaka mot boken för att fortsätta lyssna på läsningen. Alla runt omkring nickade snabbt, ingen av dem ville ha ytterligare en grupp.,

"Tja ... jo, det måste jag faktiskt", sa Hagrid och såg ängslig ut. "De e som jag säjer ... han inser inte riktigt sin egen styrka."

Harry förstod nu varför det hade varit så misstänkt tomt på andra levande varelser i den här delen av Skogen.

"Det förklarar också hur du tidigare under året sett stora flockar fåglar flyga iväg plötsligt", påpekade Padma med ett stelt leende.

"Det känns så uppenbart… samtidigt vill jag inte tro det", mumlade Harry och grimaserade.

"Vad är det du vill att Harry och Ron och jag ska göra då?" frågade Hermione oroligt.

"Se efter han", sa Hagrid med kraxande röst. "När jag e borta."

"Varför är det alltid du Harry?" frågade Tonks i en misstrogen ton

"Det är en fråga jag ställer mig ofta", suckade Harry och drog en hand genom håret. "Kan det inte för en gångs skull vara Neville?"

Dumbledore grimaserade vid Harrys val, fullt medveten om att pojken inte hade någon aning om hur nära det hade varit att Neville skulle vara personen som fått titeln pojken som överlevde.

"Nej tack, till skillnad från er har jag förstånd att lämna saker ifred. Jag var den enda som höll sig borta från, öh Fluffy, i vårt första år", sade Neville i en bestämd ton.

Harry och Hermione utbytte olyckliga blickar och Harry kände sig obehagligt medveten om att han redan hade lovat Hagrid att göra vad han än bad om.

"Vad var det jag sade", sade Ron och såg menande på både Harry och Hermione.

"Hur skulle jag veta att det gällde en jätte?" protesterade Harry i vad som bara kunde beskrivas som en lätt hysterisk ton.

"Hur kunde du inte veta att det skulle gälla någon varelse. Det är Hagrid!" påpekade Ron i en högre ton och ett höjt ögonbryn.

"Vad ... exakt vad innebär det?" undrade Hermione.

"Ingen mat eller nåt!" sa Hagrid ivrigt. "Han kan skaffa sej sin egen mat, de e inga problem. Fåglar å rådjur å sånt ... nej, de e sällskap han behöver. Om jag bara visste att nån ville fortsatta å hjälpa han lite ... undervisa han, ni vet."

"Undervisa honom i vad?" frågade Sinistra och stirrade på sin kollega.

"Engelska, han börjar bli duktig", sade Hagrid i en stolt ton. "Han e riktigt bra nu jämfört me innan."

"Så bra", svarade Sinistra och tvingade fram ett leende.

Harry sa ingenting utan vände sig om och såg tillbaka på den gigantiska skepnaden som låg och sov på marken framför dem. I motsats till Hagrid, som bara såg ut som en överdimensionerad människa, verkade Graup lätt missbildad.

Harry såg nu att det som han hade tagit för en enorm mossig sten till vänster om den stora jordkullen i själva verket var Graups huvud. Det var mycket större i proportion till kroppen än ett mänskligt huvud, och det var nästan helt runt och täckt med tjockt, krulligt, kortvuxet hår med färgen av ormbunkar. Kanten på ett ensamt stort, köttigt öra stack ut från huvudet, och ungefär som på morbror Vernon tycktes huvudet sitta direkt på axlarna med kort eller ingen hals emellan. Ryggen, under något som såg ut som en smutsig brunaktig skjorta bestående av grovt hopsydda djurhudar, var mycket bred, och när Graup sov verkade den nästan tänja ut de grova sömmarna på hudarna. Benen var uppdragna under kroppen. Harry kunde se sulorna på enorma, smutsiga, nakna fötter, stora som slädar, som vilade ovanpå varandra på marken.

"Ni ignorerar ert löfte till Hagrid", sade Remus i en kvävd röst, hans nävar åter igen hårt knutna vid hans sidor.

"Vi kan inte bara…" protesterade Harry men tystnade vid den skarpa blicken från Remus.

"Det är en jätte, ni riskerar era liv!" morrade Remus ut och Sirius nickade instämmande.

"Hur är det annorlunda från något annat år?" muttrade Dean och Harry sparkade till honom på smalbenet.

"Remus har rätt, jag är inte bekväm med att ni är ensamma med en jätte, även om det är Hagrids halvbror", sade mr Weasley i en bestämd ton och stirrade extra länge på sin yngsta son.

"Jag är inte ens där!" protesterade Ron och puffade upp sig.

"Skippa dramatikerna, vi vet båda att du kommer bli indragen i det", sade mr Weasley strängt och Ron rodnade och vek undan med blicken.

"Du vill att vi ska undervisa honom", sa Harry med ihålig röst.

Han förstod nu vad Firenzes varning hade betytt. Hans försök fungerar inte. Det vore bäst för honom att överge det. De andra varelserna som levde i Skogen måste naturligtvis ha hört Hagrids fruktlösa försök att lära Graup engelska.

"En del jättar kan lära sig engelska", sade Kingsley med en grimas. "Men inte alla."

"Och det är inte barns uppgift att lära dem", tillade Narcissa med en snörpt min.

"Ja ... om ni bara kunde prata lite me han", sa Hagrid förhoppningsfullt. "För jag tror att om han kan tala me folk, kommer han å förstå bättre att vi faktiskt tycker om han å vill att han ska stanna."

"Hagrid, han behöver sitt folk", sade madam Hooch i en bestämd ton.

"De e inte snälla mot honom", protesterade Hagrid i en grov röst.

"Men han mår inte bättre av att vara här!" upprepade madam Hooch.

Harry tittade på Hermione, som kikade tillbaka på honom mellan fingrarna hon höll för ansiktet.

"Det får en nästan att önska att vi hade Norbert tillbaka, va?" sa hon och gav till ett darrigt litet skratt.

"Jag trodde aldrig jag skulle hålla med om det", sade mrs Weasley och skakade på huvudet, hon trodde aldrig att det skulle komma ett ögonblick då hon önskade att barnen behövde handskas med en drake.

"Ni går me på de då?" sa Hagrid, som inte verkade ha uppfattat vad Hermione just hade sagt.

"Tja ...", sa Harry, som ju redan var bunden av sitt löfte. "Vi ska försöka, Hagrid."

"Jag har en känsla av att ni inte kommer försöka så mycket", sade Alicia i en hög ton, hennes ögon fyllda av oro.

"Till skillnad vad ni tror så är vi inte självmordsbenägna", sade Hermione med en grimas. "Vi har överlevnadsinstinkt… majoriteten av tiden."

"Inget som jag har sett något bevis på", fnös Tonks och Hermione gav henne en missnöjd blick.

"Jag visste att jag kunde räkna me dej, Harry", sa Hagrid och log tårfyllt mot honom medan han på nytt torkade sig i ansiktet med sin näsduk. "Å jag vill liksom inte att ni ska göra er för mycke besvär ... jag vet att ni har examensprov ... om ni bara kunde ta på er osynlighetsmanteln å kila ner hit en gång i veckan å ha en liten pratstund me han. Jag tror att jag ska väcka han nu å presentera er ..."

"Det låter väldigt olikt från två år tidigare då han var väldigt emot att ni skulle smyga runt", sade Lee med ett nervöst skratt.

"Skillnaden av att ha en galen massmördare efter sig", sade Harry med en axelryckning.

"Du har fortfarande det", påpekade Sirius torrt och Harry rynkade på pannan innan han svarade:

"Har jag, vem då?... Åh du menar Voldemort, det är annorlunda", svarade Harry avfärdande och mr Weasley hostade kraftigt kring pumpajuicen som åkt ner i fel strupe.

"Vem då?" hostade mr Weasley fram misstroget efter ett par sekunder.

"Jag vet att han är farlig och galen och allt där, och ser sig själv som en orm… men ärligt talat är han mer en irriterande kackerlacka som vägrar dö… som även har förmågan att mörda alla i sin omgivning", förklarade Harry och såg med vad mr Weasley bara kunde kalla för besviken blick på boken.

"Kackerlacka?" viskade George för sig själv innan hand drog fram en pergamentbit och hastigt krafsade ner något.

"Va ... nej!" sa Hermione och hoppade upp. "Hagrid, nej, väck honom inte, vi behöver faktiskt inte ..."

Charlus korsade händerna framför sitt bröst. "Jag gillar det inte, men bättre ni blir presenterade nu med Hagrid än att ni dyker upp oväntat ensamma en dag", sade han motvilligt.

"Åh, jag vill inte ens föreställa mig vad som skulle hända då", flämtade mrs Weasley och såg skrämt på de tre tonåringarna.

Men Hagrid hade redan klivit över den stora trädstammen framför dem och var på väg mot Graup. När han var ungefär tre meter bort lyfte han upp en lång, avbruten gren från marken, log lugnande över axeln mot Harry och Hermione och petade sedan Graup hårt i ryggen med änden på grenen.

Jätten gav till ett vrål som ekade runt om den tysta Skogen; fåglar i trädtopparna ovanför flög kvittrande upp från sina platser och svävade i väg. Framför Harry och Hermione reste sig under tiden den väldige jätten från marken, som skakade när han placerade en enorm hand på den för att skjuta upp sig på knäna. Han vände på huvudet för att se vem och vad som hade stört honom.

"Hur mår du, Graup?" sa Hagrid med en ansträngt munter röst och backade undan med den långa grenen lyft, beredd att peta på Graup igen. "Har du sovit gott, va?"

"Oh, Merlin, det här är sjukt", viskade Terry förfärat och bröt tystnaden som uppstått i salen vid beskrivningen av hur Hagrid hade väckt jätten.

"Jag bryr mig inte om ifall jag får underkänt i kursen, men jag kommer skippa lektionerna om vi tvingas interagera med jätten i Vård och Skötsel av magiska varelser", sade Dean bestämt och flera elever nickade starkt instämmande vid den tanken.

"Ingen av er kommer behöva gå i närheten av jätten!" fräste McGonagall ut medan hon stirrade hål i sidan på Hagrids huvud.

Dumbledore nickade instämmande. "Vi kommer att hitta en lösning på det här… oväntade problemet", sade han diplomatiskt, och till skillnad från alla andras var hans blick inte fäst på halvjätten i salen. I stället betraktade han varsamt Umbridge som nu såg ut att vara upptagen med att formulera ett helt brev snarare än bara anteckna kring vad som hände i böckerna.

Harry och Hermione drog sig så långt tillbaka de kunde med jätten fortfarande inom synhåll. Graup låg på knä mellan två träd som ännu inte hade ryckts upp med rötterna. De tittade upp i hans häpnadsväckande stora ansikte, det liknade en grå fullmåne som svävade inne i gläntans dunkel. Det var som om dragen hade huggits ut i ett väldigt stenklot. Näsan var kort, bred och formlös, munnen sned och fylld med missbildade gula tänder stora som halva tegelstenar. Ögonen, som var små för att vara en jättes, var grumligt grönbruna och nu halvt hopklibbade av sömn. Graup höjde smutsiga knogar, stora som kricketbollar, till ögonen, gnuggade sig häftigt i dem och drog sig sedan förvånansvärt snabbt och vigt upp på fötter.

"Oj då!" pep Hermione skräckslaget till bredvid Harry.

"Är lilla Granger rädd?" frågade Pansy med en fnysning.

"Jag skulle vilja se din reaktion första gången du möter en jätte!" väste Hermione och blängde på den andra flickan.

Pansy vred ointresserat bort huvudet, ovillig att erkänna att hon själv skulle ha samma reaktion om hon befann sig i den situationen. Hon var en Orm och en orm visade aldrig svaghet inför andra.

Träden, vid vilka den andra änden av repen runt Graups handleder och vrister var fästa, knakade olycksbådande. Han var, som Hagrid hade sagt, minst fem meter lång. Medan Graup rödögt stirrade sig omkring sträckte han ut en hand, stor som ett strandparasoll, slet till sig ett fågelbo från de övre grenarna på en högrest tall och vände uppochner på det med ett vrål av uppenbart missnöje över att det inte fanns någon fågel i det. Ägg föll som granater mot marken och Hagrid slängde upp armarna över huvudet för att skydda sig.

"O ja, jag ser hur han är pytteliten", sade Daphne i en torr ton, men hennes vanliga is fasad var bruten och många kunde se både oron och rädslan som dansade i hennes ögon.

"Förresten, Graupy lille", skrek Hagrid medan han oroligt tittade upp efter fler fallande ägg, "har jag tagit me mej några vänner för å träffa dej. Kommer du ihåg att jag sa att jag kanske skulle göra de? Kommer du ihåg att jag sa att jag kanske måste ge mej av på en liten tur å låta dom se efter dej ett tag? Kommer du ihåg de, Graup lille?"

"Han har planerat det", jämrade sig Sirius och placerade ansiktet i händerna. "Varför är det alltid du Harry?" frågade han dovt.

"Jag återkommer med ett svar när jag själv har ett", svarade Harry i en ogillande ton. "Jag har alltid bara bett om ett normalt år."

"Ditt tredje år var väl ganska normalt?" frågade Colin i en ivrig ton.

"O ja, dementorer, massmördare och en varulv. Fullt normalt", fnös Ginny och skakade på huvudet och Harry fnös av skratt. Ovanför honom stelnade Remus och han krympte ihop, försökte göra sig mindre vid påminnelsen om natten där han nästan skadat sin brorson.

Men Graup gav bara ifrån sig ett lågt rytande igen. Det var svårt att säga om han lyssnade på Hagrid eller om han ens insåg att ljuden som Hagrid frambringade var tal. Han hade nu gripit tag i toppen på tallen och drog den mot sig, tydligen för det enkla nöjet att se hur långt den skulle flyga tillbaka när han släppte den.

"Nej, Graupy, gör inte så där!" ropade Hagrid. "De va ju så du drog upp dom andra sist ..."

Harry kunde se hur jorden runt trädets rötter började spricka upp.

"Jag menar… han måste roa sig på något sätt?" sade Gabriel i en svag ton.

"Ja, han måste känna sig isolerad, han har ingen han känner från sin barndom kvar", instämde Charlie med rynkad panna.

"Jag har skaffat sällskap åt dej!" ropade Hagrid. "Sällskap, fattar du? Titta ner hit, din stora pajas, jag har me mej några vänner åt dej!"

"Å, Hagrid, låt bli", jämrade sig Hermione, men Hagrid hade redan lyft den stora trädgrenen igen och stötte den hårt i knät på Graup. Jätten släppte taget om trädtoppen, som svajade oroväckande och dränkte Hagrid i ett regn av tallbarr, och tittade ner.

"Graup, de här e Harry!" sa Hagrid och skyndade bort till platsen där Harry och Hermione stod. "Harry Potter! Han kanske kommer å hälsar på dej om jag måste fara bort, förstår du?"

"Jättar vet inte vem jag är va?" frågade Harry hastigt med en nervös blick.

"Några kan känna till ditt namn, och ännu fler nu när Voldemort försöker få över dem på sin sida", svarade Remus fundersamt.

"Toppen", stönade Harry och drog en hand genom håret.

Snape krökte på överläppen när han såg gesten. "Typiskt Potter att spela tuff inför all uppmärksamhet, njuta över att ytterligare en ras kände till hans namn…"

Jätten hade först nu upptäckt att Harry och Hermione var där. De såg med bävan hur han sänkte sin väldiga stenbumling till huvud så att han kunde kika på dem med sina skumma och rinnande ögon.

"Å de här e Hermione, fattar du? Hon het... " Hagrid tvekade. Han vände sig till Hermione och sa: "Skulle du ha nåt emot att han kalla dej Hermy? Hermione e ett så svårt namn för han å komma ihåg."

Fred och George satte sig upp, rakryggade och med bländande leenden i sina ansikten.

"Tänk inte ens tanken", morrade Hermione och plockade upp sitt spö som hon hotfullt pekade mot dem med.

Båda tvillingarna sjönk besviket ihop, men båda av dem var överens om att det inte var värt att bekämpa den unga häxan över det smeknamnet.

"Nej, inte alls", pep Hermione.

"Men du låter Graup kalla dig det?" frågade Fred i en missnöjd ton.

"Jag tror att Hermione skulle gå med på vad som helst om det innebär hon får lämna stället snabbare", påpekade Alicia och höjde på ett ögonbryn medan Hermione nickade instämmande.

"De här e Hermy, Graup! Å hon kommer också hit till dej! E inte de trevligt? Va? Två vänner för dej å ... GRAUPY , NEJ !"

"Vad händer?" utbrast mrs Weasley och såg skrämt på Harry och Hermione.

"Förhoppningsvis inget för illa", mumlade Hermione med en skrämd blick.

Graups hand hade helt plötsligt skjutit fram mot Hermione. Harry grep tag i henne och drog henne bakom trädet, så att Graups näve skrapade i stammen men slöts om tomma luften.

"Tack och lov för Harrys snabba reflexer", flämtade Hermione och såg tacksamt på Harry med ett blekt ansikte.

"Och hans hjältekomplex", tillade Ginny med en grimas, glad att hennes vän inte hade blivit fångad av jätten.

"STYGG POJKE , GRAUPY !" hörde de Hagrid vråla medan Hermione klängde sig fast vid Harry bakom trädet, darrande och kvidande. "VÄLDIGT STYGG POJKE ! DU FÅR INTE HUGGA TAG ... AAJ!"

Harry stack fram huvudet runt trädstammen och såg att Hagrid låg på rygg med handen över näsan. Graup, som tydligen tappat intresset, sysslade återigen med att dra tillbaka tallen så långt det gick.

"Harry, Hermione. Tänk inte ens tanken", morrade Remus och gav dem båda en sträng blick.

"Tänk vilken tanke?" protesterade Harry.

"Att faktiskt ta hand om jätten!" sade Remus i en frustrerad ton och Harry ryckte hjälplöst på axlarna, han kunde inte säga hur hans framtida jag skulle agera, men han hade en idé om det och Remus skulle inte gilla det.

"Okej", sa Hagrid grötigt och reste sig upp medan han knep ihop om sin blödande näsa med ena handen och grep armborstet med den andra, "då så ... då e saken klar ... ni har träffat han å ... å nu vet han vilka ni e när ni kommer tillbaks. Ja, just de ..." Han tittade upp på Graup, som nu drog tallen bakåt med ett uttryck av slö förtjusning i sitt stenbumlingsansikte. Rötterna knakade när han slet upp dem ur jorden.

"Nå, det kan väl räcka för i dag, antar jag", sa Hagrid. "Ska vi ... öh ... ska vi gå tillbaks nu då?"

"Ja snälla, lämna det stället", jämrade mrs Weasley och vred händerna i knät.

"Bästa idén Hagrid haft den dagen", instämde Sirius och drog en hand genom sina lockar. "Och du lyssnar på Remus!" tillade han och pekade på Harry som nickade snabbt.

George grimaserade och såg mellan mannen och sin mamma. "Jag gillar inte när de håller med varandra, det känns fel", muttrade han och Fred nickade instämmande.

Harry och Hermione nickade. Hagrid hängde tillbaka armborstet över axeln och gick före in bland träden medan han fortfarande knep sig om näsan.

Ingen sa någonting på en stund, inte ens när de hörde det avlägsna brak som vittnade om att Graup till sist hade dragit omkull tallen. Hermiones ansikte var blekt och stelt. Harry kunde inte komma på en enda sak att säga. Vad i all världen skulle hända när någon upptäckte att Hagrid hade gömt Graup i Den förbjudna skogen? Och han hade lovat att han, Ron och Hermione skulle fortsätta Hagrids totalt meningslösa försök att civilisera jätten.

"Han kan bättra sej!" sade Hagrid och såg sig runt om i salen med en blandning av trotsande och bönande blick. "Han har redan blivit bättre!"

"De är barn, Hagrid!" väste McGonagall och såg ursinnigt på Hagrid. "Hur tror du de kommer se ut om en av hans nävar träffar dem! Du är själv skadad och du tål mer än dem!"

Hagrid tystnade och såg osäkert på boken och sedan på de tre tonåringarna som satt tätt intill varandra på golvet. Han svalde och nickade innan han hängde med huvudet. Han hade aldrig reflekterat över vilka skador de kunde få, att de inte tål samma saker som han själv gjorde. Och medan Graup aldrig skulle skada dem med flit… Hagrid grimaserade för sig själv.

Hur kunde Hagrid, ens med sin enorma förmåga att inbilla sig att monster med huggtänder var gulliga och harmlösa, lura sig själv att tro att Graup någonsin skulle lämpa sig för umgänge med människor?

"Vänta ett tag", sa Hagrid tvärt, just som Harry och Hermione höll på att kämpa sig genom ett stycke tjockt trampgräs bakom honom. Han drog ut en pil ur kogret över axeln och passade in den i armborstet. Harry och Hermione höjde sina trollstavar. Nu när de hade slutat gå kunde även de höra rörelser alldeles i närheten.

"Tusan också", sa Hagrid lågt.

"Jag trodde vi hade sagt åt dig, Hagrid, att du inte längre är välkommen här?" sa en djup mansröst.

"Det är kentaurerna", sade Charlie med en grimas.

"Åh, snälla, låt dem komma ut oskadda", mumlade mrs Weasley med en skrämd blick.

"De skulle aldrig våga attackera människor här", fnös Umbridge och såg nedlåtande på den rödhåriga kvinnan. "De har förstånd nog för det."

"Hagrid har gjort dem upprörda, jag skulle inte lita för mycket på att de respekterar dem just nu", sade Charlie tveksamt och drog en hand genom håret. "De verkar vara mitt i ett bråk med honom. Det bästa vi kan hoppas på är att Harry och Hermiones närvaro kommer stoppa dem från att agera."

Flera av de vuxna utbytte allvarliga blickar vid den informationen men avhöll sig från att säga något, de visste att ämnet var känsligt. Speciellt med Umbridge i salen som aldrig var blyg att låta sina åsikter om andra varelser höras.

En mans nakna torso tycktes komma svävande emot dem genom det fläckiga gröna halvljuset. Sedan såg de att hans midja smidigt övergick i en kastanjebrun hästkropp. Den här kentauren hade ett stolt ansikte med höga kindknotor och långt svart hår. Liksom Hagrid var han beväpnad; ett koger fyllt med pilar och en långbåge hängde över hans axlar.

"Toppen, precis vad vi behövde", suckade mr Weasley och stängde ögonen.

"De kan inte vara värre en jätten åtminstone", sade Dorea i en optimistisk ton men hon höll ändå ett varsamt öga på Harry.

"Och jag trodde att James skulle vara den som hamnade i störst problem på Hogwarts", sade Charlus och skakade på huvudet, men hans ansikte täcktes av ett ömt och roat uttryck.

"Hur står det till, Magorian?" sa Hagrid försiktigt.

Det prasslade i träden bakom kentauren och ytterligare fyra eller fem kentaurer dök upp bakom honom. Harry kände igen en av dem, med svart kropp och skägg. Det var Bane, som han hade mött nästan fyra år tidigare samma natt han hade stött på Firenze. Bane visade inget tecken på att han någonsin hade sett Harry förut.

Snape krökte på läpparna. "Som vanligt förväntar sig Potter all uppmärksamhet… Hans fasad av att ogilla uppmärksamheten lurade mig nästan för ett ögonblick, men här visar han sina sanna tankar. Precis som sin far."

"Jaså", sa han med ett obehagligt tonfall och vände sig sedan omedelbart till Magorian. "Visst kom vi överens om vad vi skulle göra, om den här människan nånsin visade sitt ansikte i Skogen igen?"

"Om vi ska vara helt noggranna är Hagrid inte en människa, Skeeter var väldigt noga med att peka ut det", påpekade Lee och sträckt på sig,

"För att inte tala om Umbridge hela det här året", tillade Gabriel med en fnysning.

"De kommer inte bry sig om de", sade Fleur i en självsäker ton. "'An är för lik en människa."

"Så det finns diskriminering mellan olika raser för att man är halv-ras?" frågade Neville i en försiktig ton, det sista han ville var att göra någon upprörd.

"Mer än dy kan tänka dig", suckade Fleur och strök undan håret från ansiktet.

"E de mej du kallar 'den här människan' nu, va?" sa Hagrid stött. "Bara för att jag hindra er allihop från å begå mord?"

"Du borde inte ha lagt dig i, Hagrid", sa Magorian. "Våra seder är inte dina, och inte våra lagar heller. Firenze har förrått och vanärat oss."

"Det är bara sorgligt, han hjälpte en vän", sade Rose sorgligt.

"De är deras kyltyr", svarade Fleur med en rynkad panna. Bill lade åter armen om henne och hon tog ett ögonblick för att njuta av värmen från hans kropp innan hon vände all sin uppmärksamhet mot boken igen.

"Jag förstår inte hur ni kan få de till nåt sånt", sa Hagrid otåligt. "Han har inte gjort nåt annat än å hjälpa Albus Dumbledore ..."

Dumbledore suckade, han hade i ett par veckor nu övervägt att ta in Firenze som reservlärare om det skulle krävas men det var tydligt för honom att resten av kentaurerna inte skulle gilla det. Hagrid brukade alltid ha ett bra förhållande med dem och höra hur han nu förlorat den rapporten med dem var bekymmerfullt… Dumbledore slöt ögonen. Han visste att om Umbridge gick igenom med planen att sparka Trelawney skulle han inte ha något annat val än ta in Firenze som reserv. Han kunde inte tillåta att Umbridge tillsätter en ny personal för den positionen.

"Firenze har trätt i slavtjänst hos människorna", sa en grå kentaur med ett hårt, djupt fårat ansikte.

"Slavtjänst! " sa Hagrid i bitande ton. "Han gör Dumbledore en tjänst, de e allt ..."

"Det är inte riktigt så enkelt, de är väldigt beskyddande av sina konster", sade Charlie med en grimas.

"Jag hoppas de tar tillbaka honom nån dag", suckade Lavender och såg sorgset på boken.

"Men varför kallar de det för slavtjänst? Han får väl betalt?" frågade Hermione förskräckt samtidigt och såg anklagande upp mot lärarbordet.

"Kentaurer är stolta över att de är fria och inte under någons kontroll, det faktum att Firenze, frivilligt eller inte, väljer att underkasta sig mänskliga myndigheter och dela med sig av deras hemligheter är förräderi", sade Charlie och gned sig i pannan. "Som sagt, det är inte så enkelt."

"Han torgför vår kunskap och våra hemligheter bland människor", sa Magorian tyst. "Det går aldrig att utplåna en sån skam."

"Om ni säjer de, så", sa Hagrid och ryckte på axlarna, "men personligen tycker jag att ni gör ett stort misstag."

"'Agrid, dy 'ar ingen kontroll eller rätt att blanda dig in i en 'elt annan kyltyr, även om dy 'ar goda intentioner", sade Fleur och såg på halvjätten med en bestämd blick. Hagrid grimaserade men avhöll sig från att säga något.

"Precis som du gör, människa", sa Bane, "som kommer tillbaka in i vår skog fast vi varnade dig."

"Nä, hör på nu här", sa Hagrid argt. "Jag vill inte höra en massa prat om 'vår' skog, så mycke ni vet de. De e inte ni som bestämmer vem som får komma å gå här inne ..."

"Lika lite som du bestämmer det, Hagrid", sa Magorian artigt. "Jag ska låta dig slippa igenom här i dag eftersom du har med dig dina unga ..."

"Dina unga?" frågade Harry med en oförstående blick.

"Det är vad de kallar barn", svarade Charlus. "Och förhoppningsvis betyder det att de inte kommer göra något mot er. Barn är något de ser som väldigt värdefullt."

"Kentaurer får inte unga särskilt ofta, så de värdesätter alltid de unga de har och träffar", förklarade Remus när han såg hur Harry fortfarande såg förvirrad ut.

"De är inte hans!" avbröt Bane föraktfullt. "Det är elever, Magorian, från skolan. De har förmodligen redan dragit nytta av förrädaren Firenzes undervisning."

"Åh, jag avskyr verkligen Bane", muttrade Sirius och knöt händerna.

"Vi kan vara glada att denna Magorian verkar styra", instämde mr Weasley bistert.

"Inte desto mindre", sa Magorian lugnt, "är dödandet av föl ett förfärligt brott – vi rör inte oskyldiga. I dag, Hagrid, får du passera. Men håll dig borta från den här platsen hädanefter. Du förverkade kentaurernas vänskap när du hjälpte förrädaren Firenze att undkomma oss."

"Han verkar ändå vettig, vi kan inte klandra honom för att följa sin arts seder", sade Remus med en suck och Sirius grymtade lågmält instämmande.

"Jag tänker inte låta mej motas ut från Skogen av en bunt gamla mulåsnor som ni!" sa Hagrid högt och ljudligt.

"Hagrid", sa Hermione med gäll och förfärad röst när både Bane och den grå kentauren började skrapa med hovarna i marken. "Vi går, snälla du, vi går härifrån!"

Hagrid rörde sig framåt, men hans armborst var fortfarande höjt och han höll fortfarande ögonen hotfullt fästa på Magorian.

"Hagrid!" väste McGonagall och stirrade misstroget på sin kollega, hon hade aldrig föreställt sig att Hagrid skulle placera elever i fara, inte med sina ord åtminstone.

"Om du någonsin riskerar Harry eller hans vänners liv igen kommer du ångra det Hagrid, vänskap eller ej", varnade Sirius och gav halvjätten en hård blick.

"Han menar inte…"

"Det spelar ingen roll vad avsikten var om han försätter er i fara", avbröt Sirius sin gudson i en bestämd ton. "Er säkerhet kommer först och Hagrid prioriterar inte den just nu!"

"Vi vet vad du håller gömt här i Skogen, Hagrid!" ropade Magorian efter dem när kentaurerna gled i väg utom synhåll. "Och vårt tålamod är på upphällningen!"

Hagrid vände sig om och såg ut att vilja gå raka vägen tillbaka till Magorian.

"Ni får tåla han så länge som han e här, de e lika mycke hans skog som er!" vrålade han medan både Harry och Hermione sköt på med all sin kraft mot Hagrids mollskinnsväst för att få honom att fortsätta framåt.

"De var där innan Hagrid", sade Sinistra i en skarp ton.

"De äger ej skogen", svarade Hagrid bestämt och knöt sina händer. Han blängde ner på bordet, hatade att ingen såg hans sida, Graups sida, i det hela. Graup gjorde ingen skada. Han har också en rätt att leva i skogen som alla andra varelser.

Han tittade ner, fortfarande med bister uppsyn, och hans ansiktsuttryck ändrades till mild förvåning då han såg hur de puffade på honom. Han tycktes inte ha känt det.

"Lugna ner er, båda två", sa han och vände sig om och började gå igen medan de flåsade fram bakom honom. "Fast nog e dom ena förbaskade gamla mulåsnor, va?"

"Hagrid", sa Hermione andfått och tog en omväg runt nässelstället som de hade passerat på vägen dit, "om kentaurerna inte vill ha människor i Skogen, verkar det faktiskt inte som om Harry och jag kan ..."

"Äsch, du hörde ju va dom sa", sa Hagrid avfärdande, "dom skulle inte skada föl ... barn, menar jag. I vilket fall kan vi inte låta dom där hunsa oss."

"Bra försök", mumlade Harry till Hermione, som såg slokörad ut.

"Väldigt bra försök", instämde Ron och grimaserade.

"Och Hagrid bör ta det mer seriöst", tillade Remus i en bister ton. "Han kan inte räkna med att de ska hålla freden och inte attackera er."

"De goda nyheterna är åtminstone att det inte kommer hända nu… även om Graup fortfarande är ett problem i skogen", sade Tonks i en optimistisk ton.

"Påminn mig inte om det", mumlade Remus och slöt ögonen. "Jag är upptagen med att låtsas att han inte befinner sig i vår närhet."

Till sist kom de tillbaka till stigen och efter ytterligare tio minuter började träden tunnas ut. De kunde se fläckar av klarblå himmel igen och på avstånd hördes tydliga ljud av hurrarop och skrik.

"Va de ett mål till?" frågade Hagrid och stannade i skydd av träden när quidditchplanen kom inom synhåll. "Eller tror ni matchen e över?"

"Jag vet inte", sa Hermione ömkligt.

Harry märkte att hon såg illa tilltygad ut; hennes hår var fullt av kvistar och löv, klädnaden var söndersliten på flera ställen och hon hade skråmor i ansiktet och på armarna. Han förstod att han såg lika illa ut.

"Ni måste fixa till er om ni inte vill bli upptäckta", sade Ginny med en orolig blick.

"Det eller så kan de bara köra på Skeeters spår och smugit i väg till skogen för lite ensamtid", föreslog George och vickade på ögonbrynen. Han var fullt medveten om vilken reaktion det skulle få och de gjorde honom inte besviken.

Både Harry och Hermione grimaserade och såg illamående ut vid tanken på vad George föreslog.

"Föreslå aldrig något sådant igen!" sade Harry och rös. "Hon är i princip min syster!"

Fred höjde ett ögonbryn. "Och du är vår hedersbror men du ser inte att vi klagar över att du dejtar vår enda syster, vår lillasyster", påpekade han och Harry grimaserade igen men gav ingen ansats att försöka förklara sig.

"Lämna det i fred och lär er leva med det", fnös Ginny och räckte ut tungan åt sin bror.

"Den e nog över!" sa Hagrid, som fortfarande kikade bort mot stadion. "Titta, folk e redan på väg ut ... om ni skyndar er på kan ni blanda er me mängden så ingen kommer å veta att ni inte va där!"

"Det är nog vettigt att göra", sade Ron med en aning besviken röst.

"Jag hoppas bara någon kommer berätta resultatet", sade Harry med rynkad panna.

"Bra idé", sa Harry. "Nå, då så ... vi ses, Hagrid."

"Tack och lov att det äventyret är över", suckade mrs Weasley och andades ut.

"För stunden", sade Percy med en grimas och blickade över mot lärarbordet. Han kände Umbridge relativt väl och visste att hon inte skulle vila förrän hon lyckas driva ut Hagrid från slottet. Och det var något som skulle lämna Harry, Ron och Hermione i sitsen att behöva ta hand om Graup.

"Han är bara inte sann", sa Hermione med ostadig röst i samma ögonblick som de var utom hörhåll för Hagrid. "Jag kan inte tro det är sant. Jag kan faktiskt inte tro det!"

"Jag antar att Hermione har någon form av mentalt sammanbrott?"

"Fantastiskt observation, McLaggen", sade Ginny och blängde på den andra Gryffindoreleven.

"Tack", sade McLaggen och log brett, omedveten om blicken som Ginny gav honom.

"Lugna ner dig", sa Harry.

"Lugna ner mig!" sa hon hetsigt. "En jätte! En jätte i Den förbjudna skogen! Och det är meningen att vi ska ge honom lektioner i engelska! Det vill säga om vi kan ta oss förbi hjorden av mordlystna kentaurer på vägen in och ut! Jag ... kan faktiskt inte ... tro ... det är sant!"

"Det låter helt galet", sade Susan och skakade misstroget på huvudet.

"Och då är det inte ens det mest galna de har gjort de fyra senaste åren", fnös Amanda och det bröt stelheten i salen och fick ett flertal personer att brista ut i skratt.

"Vi behöver ju inte göra nånting än!" försökte Harry uppmuntra henne med låg röst, när de anslöt sig till en skara pladdrande Hufflepuffar som var på väg tillbaka mot slottet. "Han ber oss bara att göra nånting ifall han blir utkastad, och det kanske inte ens händer."

"Känner jag Ymbridge rätt kommer 'on kasta yt 'onom för 'an är 'alvjätte", sade Fleur och kastade håret över ena axeln.

"Tyvärr verkar det väldigt troligt, frågan är bara när och hur egentligen", suckade Bill och såg sorgset på Hagrid.

"Å, försök inte, Harry!" sa Hermione ilsket och tvärstannade så att folk bakom blev tvungna att svänga åt sidan för att undvika henne. "Det är klart att han kommer att bli utkastad, och om man ska vara helt ärlig, vem kan klandra Umbridge efter det vi just har sett?"

"HERMIONE!" protesterade Harry och Ron i mun på varandra och blängde på henne.

"Åh lägg av, hon har helt rätt i den kommentaren", fnös Daphne och såg misstroget på dem innan hon fortsatte prata och ju mer hon sade desto gällare blev hennes röst. "Det är en jätte, ni pratar om en jätte och som om det är helt normalt att någon smugglat in en jätte i skolan!"

Fred och Georges ögon fylldes plötsligt av ett stort ljus och en rysning gick nerför McGonagalls ryggrad. "Eftersom Hagrid har smugglat in en jätte på Hogwarts…"

"… så bör det betyda att vi har immunitet så länge vår insmugglade saker inte är värre!"

"Absolut inte!" sade McGonagall snabbt och blängde på de två pojkarna innan hon flyttade sin blick för att titta på alla och driva hem att det gällde alla elever.

"Men, professorn, han tog med en jätte!" protesterade Gabriel.

"Jag är mycket medveten om det, men det ger inte er andra tillåtelse att bryta mot reglerna!" sade McGonagall bestämt och spände blicken i sin elev, som vek undan blicken.

Det blev en paus medan Harry blängde på henne, och sedan fylldes hennes ögon långsamt med tårar.

"Det där menade du inte", sa Harry tyst.

"Nej ... okej då ... det gjorde jag inte", sa hon och torkade argt sina tårar. "Men varför måste han göra livet så svårt för sig ... och för oss?"

"Jag vet inte ..."

Weasley är vår kung,

Kläm nu i och sjung:

Släppte inte klonken in,

Weasley är vår kung ...

"Här kommer Slytherineleverna", stönade Ron och begravde ansiktet i sina händer.

"Toppen, exakt vad vi behöver nu", muttrade Ginny och knöt händerna.

Katie suckade och drog en hand genom sitt långa hår. "Det är inte särskilt oväntat, med halva laget avstängt var våra chanser alltid små… jag är ledsen Angelina"."

Angelina log svagt och slöt ögonen, hon kunde bara hoppas att de inte hade förlorat med för stor marginal.

"Och jag önskar de ville sluta upp med att sjunga den där dumma sången!" sa Hermione förtvivlat. "Har de inte gottat sig tillräckligt?"

En stor ström av elever vällde uppför de sluttande gräsmattorna från quidditchplanen.

"Å, kom så skyndar vi oss in innan vi möter Slytherinarna", sa Hermione.

Weasley räddar ju allting,

Aldrig lämnar han en ring,

Så Gryffindor, kläm i och sjung:

Weasley är vår kung.

"Vänta lite, det där låter inte rätt…", sade Oliver långsamt.

"Eller låter väldigt rätt…" sade Charlie och satte sig rakare upp, hans ögon fästa på Ron som gapade i chock.

"Men betyder det?" frågade Angelina, hon kunde nästan känna hur hennes hjärta hade fastnat i halsgropen, vågade inte hoppas att de mot allas förväntningar lyckats… "snälla låt det vara sant, låt oss ha lyckats!" var allt hon kunde tänka.

"De kan omöjligen ha vunnit!" sade Draco i en självsäker ton. "De ligger för långt efter och Ravenclaw är inte så värdelösa."

"Hermione ...", sa Harry långsamt.

Sången blev högre, men den kom inte från en hop grön- och silverklädda Slytherinare utan från en stor skara i rött och guld som sakta rörde sig upp mot slottet medan den bar en ensam figur på sina många axlar.

Weasley är vår kung,

Kläm nu i och sjung:

Släppte inte klonken in,

Segern gjorde han till sin ...

Ett stort jubel steg i salen och var så öronbedövande att det var svårt att föreställa sig att det bara var en fjärdedel av befolkningen som jublade och firade. Angelina hade tårar som rann nerför hennes kinder vid bekräftelsen av att hon hade lyckats leda sitt lag till seger trots alla motgångar. Rons ögon var uppspärrade och han gapade fortfarande i chock, hade han verkligen skyddat alla målen?

"Bra jobbat, Ron!" sade Percy med ett mjukt leende mot sin yngsta bror och Ron stammade fram ett tack.

"Jag kan inte fatta att vi förlorade mot Gryffindor", stönade Rogers såg irriterat på boken.

"Det är inte som om det är en känsla ni är obekanta med", påpekade Oliver med ett brett leende och Roger gav honom en bitter blick.

"Det är inte som om att det är skrivet i sten, vi kan fortfarande ändra det", påpekade Cho med ett sött leende och blinkade åt Harry.

"Åh, ni är välkomna att försöka men jag har fullt förtroende i Gryffindors lag och att de kommer besegra er", sade Harry i en bestämd ton och undvek att se på Fred och George, som försökte hålla en neutral min som inte avslöjade något.

"Nej?" viskade Hermione.

"Jo!" sa Harry högt och ljudligt.

"HARRY! HERMIONE!" vrålade Ron och svängde den silverglänsande quidditchpokalen i luften alldeles utom sig av glädje. "VI GJORDE DET ! VI VANN !"

"Jag kan inte fatta det. Jag räddade det?" sade Ron och stängde till slut sin mun.

"Vi sa ju att du hade det inom dig!" sade Angelina med ett strålande vått leende.

De log strålande upp mot honom när han bars förbi. Det blev stor trängsel vid slottsdörren och Rons huvud slog i ganska illa, men ingen tycktes vilja sätta ner honom. Medan de fortfarande sjöng pressade sig skaran in i entréhallen och försvann ur sikte. Förtjust leende såg Harry och Hermione efter dem tills de sista ekande tonerna av "Weasley är vår kung" dog bort. Då vände de sig mot varandra och deras leenden bleknade.

"Vi kan väl spara våra nyheter till i morgon?" sa Harry.

"Låter som det bästa ni kan göra, för jag kan inte se hur den konversationen kommer gå bra", sade Dean med en grimas.

"Ledsen kompis, vi missade matchen som du faktiskt spelade okej på, och förresten så behöver vi vara barnvakt åt en jätte", sade Seamus i en överdrivet lycklig ton.

Ron grimaserade också. "Ja, lämna det till dagen efter tack", bad han och med ett skratt lovade Harry och Hermione att göra det.

"Okej", sa Hermione trött. "Jag har ingen brådska."

"Smart val", sade Tonks med ett leende.

"Ingen mening att dämpa firandet", sade Hermione och försökte själv le, men hennes tankar var distraherade med vad det innebar att Hagrid smugglat in en jätte i landet, och speciellt nu när Umbridge visste om det.

De gick uppför trappan tillsammans. Vid porten tittade båda instinktivt tillbaka mot Den förbjudna skogen. Harry visste inte om han inbillade sig eller inte, men han tyckte faktiskt han såg ett litet moln av fåglar fara upp i luften ovanför trädtopparna långt bort, nästan som om trädet där de haft sitt bo just hade dragits upp med rötterna.

"Jag skulle inte vara förvånad om ifall det faktiskt hände", sade Lucca innan han slog ihop boken. "Men det var slutet på det kapitlet."

"En jätte… en riktig jätte. I skogen. I vandringsavstånd till oss", sade Terry och såg misstroget mellan boken och Hagrid.

"Jag trodde vi redan hade gått över det", sade Tracy med en hög fnysning.

"Det är en jätte! Det är inget man förväntar sig att stötta på", protesterade Terry.

Ernie skrattade lätt. "Du har inte stött på den, du har bara hört talas om den. Hade du stött på den hade du varit mos."

Hagrid såg förfärad ut vid anklagelsen. "Lille Graup skulle aldrig skada någon!" utbrast han högt och såg upprört på Ernie som ryggade undan.

"Lille Graup?"

"Aldrig skada någon?" Draco och Blaise såg på varandra med en blandning av chock, fascination och avsky. "Jag visste att han var galen men det här är en helt ny nivå", fortsatte Draco.

"En helt ny nivå? Vad förväntar du dig från personen som försökte uppfostra en drake i ett trähus", fnös Pansy och skakade på huvudet medan de två trollkarlarna grimaserade medan samtalen om jätten fortsatte mellan elever och vuxna runt om i salen.