Merinus: Tack så mycket, och kul att det plockas upp att jag själv faktiskt är en lärare. Jag kände mig nästan tvungen att ha med något sådant, speciellt eftersom det är något jag i mitt arbete så ofta pratar om :P McGonagalls attack, om man kan kalla det, är en otäck del av boken eftersom det dröjer innan man faktiskt får veta om hon mår bra. Böckerna efter fjärde boken trappas verkligen upp i intensitet, spänning och otäckhet.

Linneagb: Ja, tycker det är lite mysigt att ha som en form av adventskalender med ett kapitel varje vecka i en månad. Jag ser inte fram emot att skriva delen där Sirius dör dock, jag har läst böckerna fler gånger än jag kan räkna och jag har aldrig inte gråtit när jag läser den delen. Men det ska lösas på något sätt. Jag är nästan vid den delen trots allt. Och inser att schemlagt så kanske det kapitlet hamnar vid en skum tidpunkt vid året, men aja detaljer :P

Tinsy-girl: Kul att du tyckte det, och jo snön försvann ju. Jag är ju dock en människa som inte är så förtjust i snö så jag är egentligen glad att den försvann. Den kan komma tillbaka till jul :P Att McGonagall blev attackerad och försvann från Hogwarts var minsann läskigt, hon var precis som Dumbledore en person man tänkte alltid skulle finnas där.
Kände att det var dags för en paus igen, dels för att ge mig själv lite mer tid att lista ut hur jag skulle skriva de nästkommande kapitlen… problemet blev ju att jag sen totalt glömde bort att skriva det här kapitlet och det blev lite i sista minuten, men jag visste åtminstone vad jag skulle skriva :P

AN: Glad andra advent underbara läsare! Hoppas ni har haft en underbar vecka, det här kapitlet kommer inte vara ett läse-kapitel utan vi fokuserar på paus och får även lite information kring vad som händer utanför Hogwarts. Nästa vecka återvänder jag med ett nytt kapitel där de läser nästa kapitel i boken :)

Dumbledore skakade på huvudet. "Vi behöver alla sova. Nej, jag vet vad ni kommer att säga och jag tvivlar starkt att vi kommer få alla svar inom ett kapitel", sade Dumbledore bestämt och höll upp en hand. "Vi samlas som vanligt imorgon bitti för att fortsätta och avsluta den här boken. Försök få en blund i natt och kom ihåg att inget av det här har inträffat ännu."

De sista orden var tydligt riktade mot Harry som hade knutit händerna hårt och ilsket stirrade ner i golvet. Det var som om hela hans kropp gick på högvarv och han kunde inte föreställa sig hur han skulle kunna somna i natt med vetskapen om att Sirius blev torterad av Voldemort.

"Kom igen Harry, låt oss gå och lägga oss bara", muttrade Hermione och grep tag i Harrys arm.

"Men Sirius…"

"Jag mår toppen, grabben", svarade Sirius och log mjukt mot sin gudson, hoppandes att hans ansikte inte avslöjade någon av hans egen oro. "Oroa dig inte för mycket, för allt vi vet kan det vara en fälla eller falsk vision. Hur skulle han möjligtvis få tag på mig när jag är inlåst i huset?"

"Visionen om mr Weasley var sann", protesterade Harry och gnagde på sin underläpp.

Sirius leende bleknade en aning. "Kanske, men det betyder inte att det kommer hända mig. Kom ihåg att vi läser det här för att förändra framtiden. Även om något har hänt, vilket inte är säkert, så har vi chansen att stoppa det och det är inte så bråttom. Få lite sömn i dig."

"Kom Harry, vi har en perfekt aktivitet som kommer få dig på andra tankar", sade Fred med ett brett leende och lade armen om Harry och började dra med honom ut ur salen. "Du kommer älska det, du förstår vi planerar att…"

McGonagall skakade på huvudet när hennes blick följde tonåringarna ut genom salen och deras röster bleknade bort i sorlet från alla andras samtal. "Jag tänker låtsas att jag inte hörde något, hur illa kan det vara. Våga inte svara Charlie Weasley!"

"Så länge de distraherar Harry är jag nöjd", sade Remus och skakade på huvudet. "Det här är inte en bra utveckling…"

Sirius grimaserade. "Nej, och det får mig att undra vad som hände. Kanske min tur runnit ut nu efter två år…"

"Eller så är det en falsk vision, vi kan inte veta med säkerhet", avbröt Remus i en skarp ton. "Dumbledore sa att det kunde vara en möjlighet. Det är varför han ska lära sig ocklumenering över huvud taget. Frågan är vad Harry kommer göra."

Sirius drog en hand nerför ansiktet. "Jag försöker aktivt att inte tänka på den delen. Men om jag känner honom rätt, något dåraktigt och farligt."

"Precis som sin pappa med andra ord", suckade Remus och skakade på huvudet. "Det är inte mycket vi kan göra nu i alla fall, låt oss bara gå till sängs. Lita på att hans vänner tar hand om honom."

"Remus har rätt Sirius, vi är alla trötta", instämde McGonagall och log mot sin gamla elev innan hennes ansikte blev mer stelt medan de vandrade ut ur salen och hon såg de sista eleverna försvinna bakom ett hörn. "Jag hoppas bara att de inte planerar något alldeles för vilt ikväll…"

"Okej, jag tror att det var alla. Jag kan åtminstone inte hitta några fler", sade Lee och staplade ner från pojkarnas sovsal, en hög trave med böcker vinglandes i hans famn.

"Är det här verkligen en bra idé?" frågade Hermione med en tveksam blick. "Tänk om vi behöver dem efter jul igen…"

Angelina fnös högt. "Behöver dem efter jul? Du skämtar eller hur? Det finns inget lärorikt över huvud taget i dem. Jag vägrar spendera en hel termin till med det här skräpet."

"Hon har rätt, och jag tar hellre straffkommendering än läsa ett ord till!" skrek Fay och kastade på den sista boken i den stora högen som skapats i mitten av uppehållsrummet.

"Scenen är din!" sade Lee allvarligt och bugade djupt när Seamus gick förbi honom, ställde sig framför bokberget och pekade sin trollstav mot det och i en självsäker ton sade: "Incendio"

Ett jubel steg i salen när en eldsflamma lämnade Seamus trollstav och satte eld på alla böcker, flera sjundeårselever stående runt om redo med sina trollstavar att släcka elden om den skulle sprida sig. I ren glädje såg de hur deras kursböcker i försvar mot svartkonster gå upp i rök. Det fanns ingen möjlighet att rädda någon av böckerna när elden slocknat.

"Fred, George. Är arenan klar?" frågade Gabriel medan han började dela ut honungs öl till alla i rummet.

"Jajamensan, Harry släpp inte taget om den!" skrek Fred och rusade över till Harry för att hjälpa honom hålla ner tävlingsdeltagaren

"Åh förlåt för att jag blev biten", svarade Harry i en snäsig ton men trots det log han, hela hans fokus var fokuserat på att hålla fast den vilda varelsen och se till att den inte flydde. Funderingarna kring Sirius öde var knuffade långt bak i hans medvetande.

George ställde sig upp på ett bord. "Okej allihop. Ögonblicket vi har väntat på sen urminnes tider…. Eller några dagar rättare sagt, har äntligen kommit. Vilken storslagen fajt det kommer bli, så många kamper för att utse mästaren! Nu vi har alla våra egna hopp kring vem som kommer…"

"Skynda på George, vi kan inte hålla fast dem hur länge som helst!" morrade Oliver och pressade hårt ner på sin kämpe i arenan som tvillingarna byggt upp.

George himlade med ögonen. "Okej, okej. Monster vs monster. Satsa era pengar på era förkämpe. Vi kommer ha 10 rundor allt som allt. Låt kampen om den samma monstret starta. Släpp dem lösa!" vrålade han och Harry och Oliver släppte tag om sitt varsitt exemplar av Monsterboken om monster, som genast gick till attack mot varandra i den uppbyggda arenan. Runt dem stor Gryffindoreleverna och hejade vilt på den bok de höll på, jubel steg när deras valde lyckades slita loss några sidor från den andra, och stönande när deras valda förlorade. Galleoner utbytte pengar mellan varje match. I en annan ände av slottet drabbades McGonagalls av känslan att hon kanske borde utforskat exakt vad tvillingarna planerat, men hon viftade bort det med tanken att det säkerligen bara var en vanlig fest som hennes lejon anordnat.

Harry vände och vred sig i sängen, lakan intrasslade i hans ben och kudden alldeles för varm för att få honom att kunna slappna av och somna. Ytterligare en gång sparkade han undan täcket så att det låg i en klump vid änden av hans säng, men minuter senare huttrade han av kylan som trängde sig igenom stenväggarna från vinterlandet utanför. Vinden ylade högt och genom fönstret var det bara ett utbrett spritt mörker, ibland glimmade yrande snö till när det blåste tillräckligt nära fönstret för att lysas upp av det ensamma ljuset som stod där.

Rons snarkningar bröt igenom den relativa tystnaden i rummet och Harry vände frustrerat på kudden, kanske hade den andra sidan svalnat av sen han senast vände på den för vad som bara kan ha varit tio minuter sen. Harry stängde ögonen igen, försökte ignorera ljudet från både Ron och snöstormen utanför. Men allt han såg framför sig var rummet han drömt om det senaste halvåret och Sirius liggandes på marken. Synen i hans huvud varierade mellan att Sirius blev torterad eller att han redan var död. Frustrerat sparkade Harry av sig täcket ytterligare en gång och satte ner sina fötter på det iskalla golvet. Han visste att han inte skulle få någon sömn här inne, inte med alla ljud och synen flimrande framför hans ögon varje gång han stängde dem. Han slet åt sig sin mantel och lämnade rummet.

I ett mörkt kontor satt en man böjd över sitt skrivbord, ett stycke pergament framför sig som han skrev under med sin signatur innan han lutade sig tillbaka och gnuggade sig i ögonen. Precis som han vetat hade det inte funnit något dokumenterat som skulle kunna användas, inget mer än en notering om en förflytelse till Azkaban i högsta säkerhetsavdelningen. Att dokumentation saknades var dock ingen förlust, i själva verket var det en fördel och något som skulle hjälpa oerhört mycket i den kommande kampen. Han skakade på huvudet, att han befann sig i den här situationen, att han befunnit sig i den här situationen så länge, helt övergiven och bortglömd, var otänkbart. Att det ens skulle hända var en fasansfull tanke som han inte vill ägna mer tid åt än han behövde. Men ändå viskades det om och om igen, om han, vem mer? Hur många? Han strök en hand över ansiktet innan han tittade ner på pergamentrullen och läste igenom brevet igen, hoppandes att han inte lät för utpressande i sina krav.

Till: Ministeriet för magiska administrativa tjänster – Wizengamot administrationstjänster.
Madam Eira MacDougal.

Mitt namn är Raji Patil och jag har antagit mig rollen som Sirius Black advokat i fallet Black vs. Ministeriet. I mitt förberedande inför rättegången har jag försökt samla allt material jag kan finna, men jag kommer inte åt Blacks fil kring hans rättegång. Jag vill även få tillgång till filen kring utredningen av Peter Pettigrew död. Var snäll och sänd över dem omedelbart. Har jag inte fått den inom en vecka kommer jag behöva kräva en utredning kring om ni försöker dölja information. Jag är säker på att ingen av oss vill det. Jag ser fram emot att få filerna.

Med vänliga hälsningar
Raji Patil, åklagare

Raji nickade kort innan han rullade ihop pergamentet, förseglade det och sände i väg det till den avdelningsansvariga personen för dokumentering. Det var inte första gången genom sin karriär som han behövt kontakta madam MacDougal, men det var första gången han skulle komma med ett krav kring att få dokumentering som aldrig existerat, anteckningarna kring en rättegång som aldrig ägt rum.

Han hade vetat att när han tackat ja till att ta sig an fallet så skulle det bli svårt, att behöva bevisa en sanning som alla redan bestämt sig kring och att bevisen skulle bli avgörande, både de som fanns och bristen på dem. Trots det var han chockad över hur lite som fanns dokumenterat kring Sirius Blacks fängslande, några korta rader om vad som hänt och resterande fokus på allt arbete det tagit att radera minnet från alla mugglare. Raji suckade innan han drog över nästa pergament för att läsa igenom det, det skulle bli ytterligare en lång natt.

Remus blinkade långsamt och såg sig förvirrat omkring i det mörka rummet, brasan som brunnit och värmt rummet i flera timmar hade slocknat och bara lite glöd fanns kvar som indikerade värmen och gav lite ljus. Bredvid sig i soffan låg Tonks ihop kurrad i djup sömn med en filt uppdragen till näsan. Remus såg sig omkring så gott han kunde i det dunkla rummet, undrandes varför han vaknat när han plötsligt hörde ljudet igen. Bankningar, men vart ifrån? Han lyssnade noggrant och efter ett ögonblick insåg han att det inte var bankningar, det var knackningar på dörren.

Remus brydde sig inte ens om att titta på en klocka medan han långsamt flyttade sig till dörren, allt han visste var att det var sent och att det inte kunde vara något bra som hänt om någon knackade på dörren mitt i natten. Han öppnade den försiktigt, sin trollstav redo i ena handen om något skulle hända.

"Harry?" Remus blinkade förvirrat ner på tonåringen som stod i sin pyjamas och huttrade i korridoren, osynlighetsmanteln hängandes över hans vänstra arm. "Vad gör du här?"

"Jag… jag", Harry sänkte blicken mot golvet, vad kunde han säga för att få mannen att förstå, visste han ens själv varför han var här? "Jag borde inte ha kommit hit, det är sent."

"Nej, kom in. Du är alltid välkommen här", sade Remus bestämt och lade en hand på Harrys axel. "Har något hänt?"

Harry bet sig i läppen medan hans kinder blev allt varmare och rödare. "Toppen, han kommer tro att du agerar som ett barn, för rädd för att sova själv…" tänkte han frustrerat medan han lät mannen leda in honom i rummet och stänga dörren bakom dem.

"Harry, du vet att du alltid kan prata med mig eller Sirius", sade Remus försiktigt och vid omnämnandet av Sirius namn frös Harry till. "Hade du en mardröm?"

"Nej… ja… inte direkt", Harry ryckte hjälplöst på axlarna. "Jag känner bara… bara…"

Innan han kunde avsluta meningen hade han blivit indragen i en kram, som han tacksamt sjönk in, både för värmen den gav men även för trösten. "Det är okej Harry, allt kommer ordna sig", mumlade Remus och tryckte en kyss mot pojkens rufsiga hår.

"Men om det inte är det? Tänk om han dö… död… jag kan inte förlora Sirius."

"Det kommer inte hända", sade Remus bestämt och höll hårdare om pojken. "Vi kommer stoppa det, okej. Sirius är säker och sover lugnt. Något som du också behöver göra nu. Det är alldeles för sent för dig att vara uppe."

"Jag kan försöka", muttrade Harry och drog sig motvilligt ut från kramen och vände sig om för att öppna dörren, innan en hand plötsligt sköt igen den igen ovanför hans huvud. Harry vände sig förvirrat om.

"Vart tror du att du är på väg?" frågade Remus med ett höjt ögonbryn. "Jag kommer knappast sända tillbaka dig till tornet vid den här timmen. Kom här", Remus gick bestämt mot en dörr på andra sidan av rummet och sköt upp den. "Du kan sova här inne i natt. Det kommer lugna dig att vara närmare Sirius. Raka vägen ner i sängen, okej."

Harry slappnade omedelbart av, tacksam att Remus vetat att han behövde vara närmare sin gudfar. Han gav mannen ett trött leende och slank genom dörren som stängdes bakom honom. Med släpande steg drog han sig till sängen och gjorde sig redo att klättra in i den när han insåg att den redan var upptagen.

I mitten av sängen låg Sirius, djupt sovande, med täcket högt uppdraget och håret utspritt över hela kudden. Harry frös mitt i sin rörelse och kastade en blick över axeln mot den stängda dörren. Hade Remus visat honom till fel rum? Hade han glömt vilket som Sirius hade… eller menade Remus att de skulle dela på sängen. "Han sa att du skulle må bättre av att vara närmare Sirius" påpekade den lilla rösten i hans huvud.

Ändå tvekade Harry, skulle han verkligen krypa ner i sängen som om han var ett litet barn som behövde tröstas av en mardröm? Var han inte för gammal för det nu när han var femton år. Men vilka alternativ hade han? Vända tillbaka och återvända till tornet, om han nu ens skulle ta sig förbi Remus. Harry tog ett steg närmare sängen innan han väntade, på vad var han inte säker. Men Sirius gjorde inget tecken på att ha märkt av hans närvaro i rummet och det tillsammans med kylan fick honom att fatta ett beslut.

Försiktigt kröp han ner i sängen, lyfte försiktigt upp täcket och drog lite i det så att det skulle täcka dem båda.

"Hmm, Remus?" kom ett mumlande i hans högra öra och Harry frös, hade han begått ett misstag? Skulle Sirius ens vilja att han var här mitt i natten?

"Um nej", svarade han försiktigt.

"Harry?" plötsligt lät Sirius klarvaken och mannen slog upp ögonen i mörkret och stirrade på sin gudson. "Vad har hänt?"

Harry kände hur hans kinder brände igen, men i mörkret var det enklare att prata än i det dunkla rummet precis utanför. "Jag kunde inte sova… jag kan inte… jag menar bilderna… jag kan inte förlora dig Sirius!" Harry tvingade fram svaren, osäker på hur han skulle formulera hur varje gång han blundade såg han mannen bli torterad eller mördad.

"Åh Harry", Sirius röst var fylld av smärta. "Du kommer inte förlora mig, jag är här. Känn", Sirius förde sin gudsons hand mot sitt hjärta som bultade i en jämn takt.

"Det är allt jag kan se när jag blundar, och jag vet att det inte har hänt men alla sov och jag var själv och tänk om…" Harry kände hur tårarna brände i ögonen.

"Kom här", muttrade Sirius och lade armen om Harry och makade på sig så att Harrys huvud låg pressat mot hans bröst. "Försök att sova nu, och om bilderna kommer så behöver du bara lyssna. Jag är här med dig."

Harry nickade trött, hans ögon kändes redan tyngre än vad de hade gjort ögonblick tidigare och med det lullande ljudet från hjärtat kunde han känna hur han drogs djupare och djupare in drömmarnas land. Aldrig hade han ett minne av att somnat av att känna sig så varm och säker på samma gång, omgiven av kärlek. Det sista han hörde innan han förlorade medvetandet var ett: "God natt Harry, älskar dig", mumlat mot hans tinning följt av en kyss mot samma ställe.

När eleverna på morgon klev in i salen mötes de av en förtrollande syn av de 12 julgranarna, pyntade med kulor, glitter och älvor. Lätt snö föll från taket, som smälte och försvann innan det nådde tillräckligt långt ner för att träffa någon. Borden var uppdukade med en stor frukostbuffé, något som alla var snabba med att ta för sig av. Salen fylldes av sorlet från personer som sömnigt pratade med varandra medan de vaknade till över sina koppar fyllda med kaffe, te och varm choklad.

"Jag kan fortfarande inte fatta att hon har mod nog att presentera en ny undervisningsförordning nu. Har hon inte förstått att McGonagall är ute efter hennes blod och att det här knappast gör det bättre?" frågade Lavender medan hon bredde på sylt på en fortfarande varm scones.

Ginny fnös. "Du tror att folk faktiskt kommer följa det där? Titta bara på hur länge Filch har försökt få stopp på Fred och George, betyder inte att de har slutat använda magi i korridorerna för sina upptåg."

Anthony satte ner sin mugg på bordet och torkade bort chokladmustaschen han fått. "Jo, men det är ju inte riktigt samma sak. När är det meningen att vi ska kunna öva på förtrollningar, professor Flitwick brukar ju ge oss i läxa att öva på förtrollningar. Hur ska vi kunna göra det nu?"

"Så länge vi inte åker fast så har vi inte brutit mot någon regel", sade Padma och tog tacksamt emot koppen med te från sin syster som höjde på ett ögonbryn. "Vad?"

"Att låta dig umgås med tvillingarna och Lee var ett misstag, sen när ignorerar du regler?" frågade Parvati och skakade på huvudet medan hon rörde i sin egen tekopp.

"Sen reglerna är otroligt korkade. Jag lovar att hon inte ens tänkt igenom konsekvenserna av det här… eller så kanske hon har det, med tanke på att hon redan förbjudit det på sina lektioner."

Bill, som suttit i ett djupt samtal med Charlie, Fleur och Percy tittade upp. "Vad är det ni snackar om? Vad för regler är det ni tänker bryta?"

"Umbridge är på krigsstigen igen", svarade Padma med en grimas. "Inget olagligt den här gången dock, bara oerhört korkat."

"De låter icke som något ovanligt", påpekade Fleur med ett hånleende.

"Man skulle tro det men hon har överträffat sig själv. Hennes nya undervisningsförordning deklarerar att vi inte får använda någon magi ovanför vår årskursnivå, Hermione var väldigt förskräckt över den. Jag tror hon spräckte en av mina trumhinnor", sade Ginny med en grimas.

Bill grimaserade också. "Det är ju inte det värsta jag hört…"

"Åh det blir värre, det där är inget. Det var nästa punkt som faktiskt spräckte min trumhinna", muttrade Dean och gned sig över örat. "Magi får numera enbart användas under lektioner och är strikt förbjuden utanför klassrummen och utanför lektionstillfällen",

"Du måste skämta, eller hur?" frågade Charlie misstroget. "Hur ska ni kunna öva?"

"Jadu, det är en väldigt bra fråga. Men som hon sagt, om vi studerar teorin tillräckligt noga kommer det praktiska inte vara något problem…" sade Ginny i en tillgjord röst som imiterade Umbridges ton.

"På tal om Hermione, vart är hon och Harry och Ron?" frågade mrs Weasley och såg sig oroligt omkring.

"I dörröppningen", sade Lee och nickade mot dörrarna som ledde in till stora salen. "När man talar om trollen så dyker de upp. De var bara lite sena idag."

"God morgon, ungdomar!" sade Tonks i en glad ton och sträckte sig efter kannan med kaffe för att hälla upp i en stor kopp samtidigt som hon slog ner en tallrik på golvet. "Ops, det var inte meningen", sade hon i en fåraktig ton och Sirius himlade med ögonen innan han snodde koppen från hennes händer och själv började dricka från den.

"Åh tack Tonks, så vänligt av dig. Åh det var ingen fara, glad att hjälpa", sade Tonks i en sarkastisk ton innan hon hällde kaffe i ytterligare två koppar, en för sig själv och en till Remus.

"Så, har du hört Harry?" frågade Ginny och såg intresserat på sin pojkvän.

"Om Umbridges senaste idioti? Jo tack, Hermione berättade när hon kom för att hämta oss… hur hon visste vart jag var är en fråga jag inte vågat ställa en, jag fruktar att hon har någon spårningssignal på mig."

Hermione himlade med ögonen. "Medan det skulle hjälpa, nej. Det var bara logiskt att du skulle gått till Sirius efter igår, men ett meddelande nästa gång skulle vara hjälpsamt."

"Remus var nog mer upprörd än vad Harry var om vi ska vara ärliga", tillade Sirius medan han gjorde i ordning en macka som han sen stack i handen på Harry. "Jag vill inte ens föreställa mig McGonagalls reaktion… det är en lögn", rättade han sig innan han blickade upp mot lärarbordet där alla professorer satt och visade frenetiskt med varandra, djupa rynkor i deras pannor och mungiporna neddragna i missnöjda minner. Den enda som såg nöjd ut var Umbridge som förnöjt glufsade i sig gröt.

"Hon saboterar aktivt allas utbildning, jag skulle vilja-", morrade Remus men vad han skulle vilja göra framkom aldrig i tumultet som uppstod när alla ugglor flaxade in och letade reda på sina ägare eller personer de skulle ge breven, tidningarna och paketen till.

"Verkar som om du är i tidningen igen Black", brummade Moody som slagit upp The Daily Prophet och betraktade förstasidan.

"Vill jag ens veta vad det står om mig nu?" frågade Sirius och skakade på huvudet. "Okej, få det överstökat Moody."

Ministeriets jakt på Black – en nödvändighet eller slöseri på resurser?

Kingsley höjde på ett ögonbryn, det var en fråga som han egentligen bara väntats på skulle ställas men han hade inte förväntat sig att den skulle komma från Daily Prophet. Han skakade på huvudet, oavsett vilken tidning så var rubriken korrekt, jakten på Sirius hade varit ett slöseri på resurser enda sen han fått reda på sanningen och försökt leda utredningen i andra riktningar.

Den ökände massmördaren Sirius Black befinner sig just nu på en hemlig och säker plats i väntan på sin nya rättegång. På sin sida har han Raji Patil som sin advokat som försäkrar oss om att han håller på att bygga ett starkt fall mot ministeriet för att få mannen frikänd.

På Blacks sida har vi även ministeriearbetaren Amelia Bones som tidigare i veckan uttalade sig kring att hennes tro är att Black är oskyldig för de brott han dömdes för 1981. Varken Patil eller Bones har uttalat sig kring vilket bevis som gör att de tror att Black är oskyldig och det viskas om att mannen överrumplat dem och har dem under sin kontroll. Om detta stämmer väntas bara att se.

"Ah, jag undrade hur länge det skulle dröja innan de bestämde sig för att köra med den inriktningen", sade Sirius och himlade med ögonen.

Något som är säkert är att ministeriet själva håller på att bygga upp sitt eget försvar i vad som kan komma att bli decenniets rättegång. Vi på Daily Prophet har lyckats få kontakt med trolldomsminister Cornelius Fudge.

"Vad har idioten att säga den här gången", muttrade Remus och knöt händerna, för varje dag kunde han känna att hans tålamod kring Fudge och Umbridge blev allt mindre, om det ens var möjligt längre.

"Det är ett välkänt faktum att Black är en dödsätare, något som Dumbledore själv backade upp när familjen Potters tragiska död upptäcktes. Men vi lever i ett rättvist samhälle och om Bagnold, vår tidigare trolldomsminister, misslyckades med att se till att mannen fick en rättvis rättegång som gick korrekt till är det självklart vårt ansvar att ge mannen det."

En svagare trolldomsminister skulle nöja sig med att lämna över Black till dementorerna och få kyssen överstökad, men Fudge är fast besluten att vi måste följa våra lagar och ge alla en rättvis rättegång oavsett hur säkra vi är på hur skyldig en individ är.

R. Amorin (Säkerhetsredigerare)

Moody höjde på ett ögonbryn när han avslutade artikeln. "Förvånansvärt kompetent av Fudge."

"Kompetent? Han hävdar fortfarande att Sirius är skyldig!" protesterade Harry och blängde på artikeln.

Sirius suckade och tog en klunk av sitt kaffe innan han svarade. "Ja, men han för också över skulden på Bagnold, vilket är ett smart politiskt drag. Samtidigt drar han ner Dumbledore också och påpekar att han också trodde på det."

"Men varför en sådan vändning?" frågade Ron och rynkade på pannan.

"Därför han försöker rädda sig själv", kom svaret och flera vände sig förvånat till Percy som såg utmattad ut. "Om, när, sanningen kring Du-vet-vem kommer ut kommer folket skrika efter Fudges avgång. Han försöker fördröja det på alla sätt han kan utan att medge att begått ett misstag. Han kommer fortsätta dyka upp i tidningarna tills den punkten."

"Sirius är inte den enda som är i tidningen, professor Lupin är också det", påpekade Katie plötsligt, som hade läst igenom en annan artikel i sin tidning. Hon sänkte den för att se över på sina vänner.

"Professor Lupin? Vad har de att säga om honom?" frågade Alicia och lutade sig över för att titta på tidningen. "Åh det är Hört och Sett."

"Vad har Xeno kokat ihop den här gången?" frågade Sirius med ett brett leende, men en liten rynka mellan hans ögonbryn avslöjade hans förvirring och lätta oro över varför det skulle skrivas om Remus i tidningen.

Ministeriet attackerar våra barn – försöker göra sig av med icke önskevärda medborgare

Det har kommit till vår kännedom att ministeriet för 2 år sedan placerade alla våra barn i otrolig fara utan att vi var medvetna om det. Medan Daily Prophet är upptagna att rapportera om den kommande rättegången mellan Sirius Black och Ministeriet har de ignorerat den verkliga faran som uppstod 1993 när Black rymde.

I ett försök att hålla våra medborgare säkra gjorde ministeriet ett drag som placerade hela vår framtida generation i fara. Det är inte okänt att ministeriet placerade dementorer på Hogwarts det året för att försvara våra barn från Black. Ett litet mindre välkänt faktum är att dessa dementorer negativt påverkade våra elever, ingen kan ha glömt vår rapport om hur 100 dementorer svämmade quidditchplanen under en match och fick Harry Potter att falla 30 meter från sin kvast. Men det visar sig att det inte var enda händelsen.

I början av skolåret 1993 när Hogwartsexpressen var på väg till Hogwarts stoppades den för att genomsökas i jakt på Black. Tåget genomsöktes inte av aurorer utan dementorer fick ansvaret att själva söka igenom tåget utan några vuxna närvarande att försvara våra barn.

"Åh det här kommer ge madam Bones en rejäl huvudvärk", muttrade Kingsley och skakade på huvudet.

"Kanske, men Scrimgeour kommer älska det, det finns en anledning till att han alltid bjuder in Hört och sett till alla presskonferenser", påpekade Tonks och log innan hon mer allvarligt tillade: "Och det är på tiden att det här uppmärksammas."

Vår undersökning visar att flera dementorer befann sig på tåget och åtminstone en av dem gick till attack mot ett gäng ungdomar: Ginny och Ron Weasley, Hermione Granger, Neville Longbottom och Harry Potter blev bland annat utsatta för dess effekter.

Av ren tur befann sig en vuxen med rätt kompetens på tåget. Deras nya professor i försvar mot svartkonster, Remus Lupin, valde att åka med tåget för att ta sig till skolan och utförde Patronus förtrollningen för att driva bort dementorerna. Vi kan föreställa oss att det finns många tacksamma föräldrar för hans insats men vi måste ställa oss frågan vad som hade hänt om Lupin inte befunnit sig på tåget och konsekvenserna det fått för våra barn. Än ännu viktigare fråga är varför Ministeriet valt att tysta ner detta. Varför har vi inte hört tidigare om att dementorer genomsökte tåget utan aurorer närvarande och varför har Remus Lupin inte blivit uppmärksammad för hans hjältedåd. Och om de tystat ner denna händelse, vad mer har de tystad ner? Vad försöker Ministeriet dölja för oss?

Luna Lovegood (reporter)

"Luna, jag visste inte att du skrev artiklar?" sade Hermione och vände sig förvånat till den yngre häxan.

Luna log med ett lätt generat ansiktsuttryck. "Pappa har börjat låta mig hjälpa med tidningen, jag tyckte att det här var en viktig punkt som inte så många kände till. Jag hade tänkt be professor Lupin om en intervju men saker kom emellan, jag hoppas det är okej?" Den sista delen var riktad mot Remus som fortfarande stirrade på tidningen i chock.

"Hmm? Ja det är inga problem Luna, och hur många gånger måste jag be dig att kalla mig Remus?" svarade Remus och vände bort blicken från tidningen för att betrakta den blonda flickan.

"Bra jobbat Luna, en utomordentlig artikel och jag är övertygad om att Pandora skulle vara stolt", instämde Sirius och log mjukt mot henne.

Percy skakade på huvudet. "Plötsligt är jag väldigt, väldigt glad att jag sade upp mig. Jag vill inte ens föreställa mig kaoset som den här artikeln kommer skapa."

Rose rynkade på pannan och såg sig oförstående omkring. "Varför skulle det här skapa kaos? Det är bara en artikel."

"Nej, det är mer än en tidning", sade mr Weasley och såg allvarligt på tidningen som nu låg uppslagen på bordet. "Dementorer har aldrig varit populära varelser, populära som fängelsevakter i vissa cirklar, men i allmänhet avskys dem. Att Ministeriet ska ha tystat ner att de löpt amok på Hogwartsexpressen utan några vuxna i närheten, det är inte en bra syn för Ministeriet och folket kommer kräva svar."

"Men det är så länge sen, vad spelar det för roll nu?" protesterade Dennis och gestikulerade vilt med händerna.

"Det spelar roll på grund av hur miss Lovegood avslöjade artikeln, om de dolt det, något som påverkar deras barn eller syskonbarn… vad mer har de dolt? Nya frågor kommer ställas", brummade Moody medan hans öga vilt snurrade runt. "Grattis Black, din rättegång blev precis lättare att genomföra och vinna än tidigare."

Sirius log ett strålande leende. "Den tanken har slagit mig med, men jag tycker vi borde fira att Remus uppmärksammas i tidningen för hans hjältedåd."

"Minsann", instämde Fleur med ett tindrande leende. "Grattis Remus, dy förtjänar det." Hon tryckte en kyss mot mannens kind. "Och ett plys i det 'ela. Ymbridge kommer va rasande när 'on inser att en tidning skrivit om detta."

"Åh hon kommer vara alldeles rasande!" utbrast Tonks med ett skratt och blickade upp mot lärarbordet där Umbridge satt och log åt artikeln i The Daily Prophet, omedveten om den storm som nu börjat i alla hushåll tvärs över Storbritannien, hur meddelanden flödade in till Ministeriet med krav på svar kring om det stämde att Dementorer fått tillåtelse att söka igenom Hogwartsexpressen.