Merinus: Tack så mycket. Umbridge har definitivt skaffat sig många fiender i slottet. Fudge kommer få vad han förtjänar så småningom, under tiden gör han allt han kan för att rädda sin karriär, vilket vi såg i kapitlet innan.

Tinsy-girl: Kul att du gillade kapitlet så mycket. Harry är definitivt rädd, han har genom marjoiteten av sitt liv aldrig haft en familj, och nu har han en men det är en familj där den ena medlemmen är jagad av hela samhället på grund av lögner, och den andra utkastad från samhället pga en sjukdom han inte kan rå för. Att nu mötas av tanken att han kan förlora en av dem… ja, Harry är inte på det bästa mentala stället just nu :/ Jag kan fortfarande inte riktigt förstå hur nära slutet av femte boken vi är. Jag är mentalt inte redo för det. Men har åtminstone något kapitel emellan innan alla tårar kommer forsa :P

Linneagb: Åh jag håller helt och hållet med, det är så mycket som händer i slutet och det är lika skrämmande och hjärtskärande varje gång man läser det. Krake är nog den karaktär som har störst utveckling i böckerna ifall man tänker på det och jämför honom i femte och sjunde boken :P. Umbridges dagar är räknade, men det kommer dröja innan hon försvinner helt och hållet. Det gör mig väldigt glad att höra hur mycket du gillar berättelserna, och kanske skulle jag kunna göra dem ännu längre men då är jag rädd att det aldrig blir uppdateringar. xD Ja jösses, december har gått så himla fort och jag är chockad att sista advent redan är här :O

Guest: Kul att du gillade kapitlet så mycket, och det gör mig väldigt glad att höra att min fanfic hör till dina favoriter 😊

AN: Glad fjärde advent allihopa. Det här gick otroligt fort, fortare än vad jag hade förväntat mig. Jag hoppas att ni kommer gilla det här kapitlet. Jag är inte allt för nöjd med det av en specifik anledning. Jag var klar för snart 2 veckor sedan och nu idag när jag tittade igenom en sista gång innan jag skulle publicera det inser jag att massa text saknas, scener jag minns att jag skrev och pratade med en kompis om är helt spårlöst borta och jag har ingen aning om vad som hände. Och det gick inte att få tillbaka på något sätt. Så jag har lite i panik idag suttit och försökt skriva om kapitlet utifrån minnet så jag håller min julkalender. Är visserligen inte hela världen och jag hann klart, men är lite besviken att mycket jag skrivit försvann och att det var delar jag varit väldigt nöjd över. Men aja, vi gör det bästa av situationen. Ha en riktigt god jul allihopa!

Harry höjde ett ögonbryn och såg på dem med en aning frostig blick. "Om vi är klara med den här diskussionen vill jag gärna veta hur vi räddar Sirius", sade han och vände sedan omedelbart uppmärksamheten tillbaka mot boken.

"Jag antar att det inte finns någon mening i att fördröja läsningen något mer", sade Dumbledore och log. "Hmm, det var ett tag sen någon från den här sidan läste", sade han och såg fundersamt på den stora skaran med Slytherinelever. "Mr Vaisey, skulle du kunna göra oss äran?"

Vaisey, en elev som gick sitt sista år på skolan, himlade med ögonen men accepterade boken och slog upp rätt sida.

33. Fly och fäkta

"Jag gillar fly delen, jag är bara inte så säker att jag gillar fäkta delen", sade mrs Weasley med en grimas.

"Vad är det värsta som kan hända, de är på Hogwarts", påpekade Narcissa i en uppmuntrande ton.

"Baserat på deras tidigare äventyr, allting", fnös mrs Weasley och skakade på huvudet.

Harry hade ingen aning om vad Hermione planerade, eller om hon ens hade någon plan.

"Jag är säker på att jag har en plan…", Hermione bet sig i läppen och såg sig omkring innan hon i en lågmäld ton tillade. "Jag är bara inte så säker på att du eller någon annan för den delen kommer tycka att det är en bra plan."

"Det är inte vad jag ville höra?" sade Harry och såg förvirrat på Hermione.

Han gick ett halvt steg bakom henne medan de gick genom korridoren utanför Umbridges kontor, för han visste att det skulle se väldigt misstänkt ut om han inte verkade veta vart de skulle. Han vågade inte försöka prata med henne; Umbridge gick så tätt bakom dem att han kunde höra hennes hackiga andetag.

Hermione gick före nerför trapporna till entréhallen. Sorlet av höga röster och skramlet av bestick mot tallrikarna ekade ut genom dubbeldörrarna till stora salen – Harry tyckte det verkade otroligt att det sex meter bort satt folk som njöt av middagen, firade att examensproven var över, utan ett bekymmer i världen ...

"Inte utan ett enda bekymmer, vi oroar oss säkert över proven", protesterade Seamus.

"Med tanke på vad de där håller på med så verkar det ganska meningslöst om jag ska vara ärlig", sade Fay med en grimas.

Hermione gick raka vägen ut genom ytterporten och nerför stentrappan i den doftande kvällsluften. Solen höll på att gå ner över trädtopparna i Den förbjudna skogen, och när Hermione målmedvetet marscherade över gräset – med Umbridge som småsprang för att hinna med – bildade deras långa skuggor ränder i gräset bakom dem som böljande mantlar.

"Det finns gömt i Hagrids stuga, eller hur?" sa Umbridge ivrigt i Harrys öra.

Umbridge i salen såg lika ivrig ut hon vid möjligheten att hon äntligen skulle kunna få ett svar på vad som Dumbledore gömt. Hon vägrade acceptera möjligheten att det bara var något Granger flickan hade hittat på.

"Självfallet inte", sa Hermione skarpt. "Hagrid skulle ha kunnat avfyra det av misstag."

"Smart flicka, spela på hennes fördomar", sade Moody och log förnöjt.

"Men hon vet väl att de är vänner med Hagrid, varför skulle de prata negativt om honom?" protesterade Colin med en högst förbryllad min.

Remus fnös. "För hon kan inte se hur någon skulle kunna vara vän med en halvras."

"Ja", sa Umbridge, som verkade bli mer och mer upphetsad. "Ja, det skulle han förstås ha gjort, den där stora halvblodsdrummeln."

Hon skrattade. Harry kände en stark lust att svänga runt och gripa henne om halsen, men motstod den. Det bultade i ärret i den milda kvällsluften, men det hade inte börjat bränna som vitglödgat än, som Harry visste att det skulle göra om Voldemort hade satt in dödsstöten.

"Var ... finns det då?" frågade Umbridge med en antydan till osäkerhet i rösten medan Hermione fortsatte att stega vidare fram mot Skogen.

"Där inne förstås", sa Hermione och pekade in mot de mörka träden. "Det måste ju finnas nånstans där eleverna inte skulle kunna hitta det av misstag, eller hur?"

Sirius frös mitt i en rörelse. "Jag tror jag vet vad planen är och jag är inte säker på om det är genialiskt eller ren galenskap."

"Jag tror att vi kan kalla det båda", sade mr Weasley, vars panna var djupt fårad. "Jag hoppas bara ingen blir skadad."

"Ja, naturligtvis", sa Umbridge, fast hon lät lite orolig nu. "Naturligtvis... då så, fortsätt att gå före mig båda två."

"Kan vi få er trollstav om vi ska gå först?" frågade Harry henne.

"Nej, det tror jag inte, Potter", sa Umbridge milt och petade honom i ryggen med den. "Ministeriet sätter betydligt större värde på mitt liv än på ditt, är jag rädd."

"Åh jag skulle inte vara så säker på det", sade Sirius och log iskallt mot Umbridge med en rasande eld i hans ögon. "Låta elever gå i skogen utan någon chans att försvara sig själva, det kommer inte vara en populär bild av dig."

"Det är Potter och Granger, ingen kommer bry sig", fnös Umbridge och flera professorer drog rasande efter andan.

Sirius höjde ett ögonbryn, och det slog Harry att han aldrig förut sett Sirius se så… så renblodig ut för lack av bättre ord. "Verkligen, du tror fortfarande det? Det är bara dagar innan ditt kära ministerium behöver acceptera att Voldemort är tillbaka. Och vet du vad som kommer hända när den dagen kommer? Folk kommer vända sig mot Harry, be om förlåtelse. Och när det kommer fram att du torterat honom. Men det är inte vad som kommer spela roll i slutändan."

"Vad är det som kommer spela roll?"

"Glad att du frågade Colin", sade Sirius och log ett leende som visade alla hans tänder. "Hon tycks ha glömt bort att Harry är en Potter och vad det innebär. Om hon kan göra allt det här mot honom, vad är det som stoppar henne från att göra likadant mot andra renblodigas barn? Och hon har redan börjat, även om familjen Weasley inte är de viktigaste i vårt samhälle har de fortfarande en liten betydelse. Umbridge och Fudges karriärer är över och med den har de bränt ner ministeriets rykte."

Umbridge hade bleknat men hon stålsatte sig ändå. "De kommer inte veta."

"Åh de kommer veta, jag garanterar det", lovade Sirius. "Målar en fin bild av ditt kära ministerium – utsätter medvetet barn för skada, adliga barn för den delen!"

"Varför poängterar du hela tiden att det är renblodiga barn som far illa, jag trodde inte du brydde dig om sådant", sade Katie och rynkade på pannan.

Sirius leende bleknade och blev sorgset. "För att det tyvärr är hur vårt samhälle ser ut och det styrs av renblodiga, varav många av dem ser sig själva som mer viktiga. Ibland måste man trycka på det och använda det mot sin fördel för att förändra saker till det bättre."

"Så du använder det som argument för att långsamt kunna införa förändringar", insåg Padma med ett belåtet leende. "Du och pappa kommer komma bra överens."

När de kom fram till den svala skuggan under de första träden försökte Harry fånga Hermiones blick. Att vandra in i Skogen utan trollstav verkade dumdristigare än någonting de hittills hade gjort den kvällen. Men hon gav bara Umbridge en föraktfull blick och dök rakt in bland träden där hon rörde sig med en sådan fart att Umbridge med sina korta ben hade svårt att hinna med.

"Det är utan tvekan det dummaste ni har gjort-"

"Någonsin?" avbröt Harry och log oskyldigt mot Remus, vars mungipor rycktes uppåt i ett svagt leende.

"Tro inte att jag glömt din tendens att hoppa ner i mörka hål, eller stoppa undan trollstaven när du bör ha den framme", svarade han bara i en lätt förmanande ton.

"Är det väldigt långt in?" frågade Umbridge när hennes klädnad revs sönder på en taggig buske.

"O, ja", sa Hermione, "ja, det är väl gömt."

"Så väl gömt att det inte ens existerar", muttrade Astoria med rynkad panna. "Vad är deras plan? Tappa bort henne i skogen?"

Daphne spände blicken i boken och drog sedan efter andan. "Ah nej, det finns där inne. Det är inte bara Dumbledores vapen de går mot, det är Hagrids."

"Hagrid har ett vapen?" frågade Astoria oförstående medan Tracy drog efter andan när hon insåg vad hennes vän insett.

Harrys onda aningar tilltog. Hermione tog inte den stig de hade följt för att hälsa på Graup, utan den som han själv följt tre år tidigare in till vidundret Aragogs bo. Hermione hade inte varit med honom vid det tillfället och han tvivlade på att hon hade en aning om vilken fara som lurade i slutet på stigen.

"Jag tar tillbaka det, planen är bara ren galenskap", sade Sirius och blängde halvhjärtat på dem. "NI går aldrig in i skogen igen."

"Inte ens om en lärare ber oss att gå in där?" frågade Ron med ett brett leende, men det bleknade fort när han såg sin mammas min.

"Ingen lärare bör ha skickat in er där någonsin", snäste McGonagall irriterat. "Skogen är förbjuden av en anledning."

"Men det är i den förbjudna skogen som vi kan hitta svaren till alla våra prov?" protesterade en elev i en upprörd ton.

"Som har alla prov? Vad pratar du om?" frågade Sprout och såg förvirrat på sin elev.

"Förbjudna skogen är förbjuden för att det är där som grottorna med alla provsvar är", upprepade eleven i en självsäker ton.

"Jag vet inte vart ni fått den informationen ifrån, men vi har inga grottor med hemliga svar. Tror ni verkligen att vi skulle vilka vandra ut i skogen varje gång vi har prov att rätta? Skogen är förbjuden för att den är farlig för er", sade Sprout strängt och blängde på alla elever, upprörd över att någon försökt lura i de yngre eleverna något sådant.

"Öh ... är du säker på att det här är den rätta vägen?" frågade han henne skarpt.

"Jag tror att du behöver vara lite mindre diskret för att jag ska fatta", sade Hermione.

"Åh, vad skulle jag ha sagt? Ledsen Hermione men du går fel väg och vi är just nu på väg mot boet av Hagrids människoätande spindlar? Framför Umbridge."

Ron rös, slöt sina ögon och mumlade fram. "Jag tror faktiskt det skulle fungera, är inte det vad Umbridge vill höra?"

"Javisst", sa hon med obeveklig röst och brakade fram genom snåren under onödigt stort oväsen, tyckte han. Bakom dem snavade Umbridge över ett nerfallet ungträd. Varken han eller Hermione stannade för att hjälpa henne upp igen. Hermione vandrade bara vidare medan hon ropade högt över axeln:

"Det är en bit längre in!"

"Hermione, sänk rösten", mumlade Harry och skyndade på sina steg för att hinna ifatt henne. "Vad som helst kan lyssna här inne ..."

"Jag tror det är hela poängen med det", sade Tonks och såg intresserat på Hermione. "Jag vet inte vad du planerar men jag tror på dig."

"Jag vill att vi ska höras", svarade hon tyst medan Umbridge stånkande kom springande efter dem. "Du ska få se ..."

De gick vidare under en lång stund, kändes det som, tills de återigen var så djupt inne i Skogen att det täta skogsvalvet stängde ute allt ljus. Harry hade samma känsla som han haft förut i Skogen, en känsla av att betraktas av osynliga ögon.

"Låt det inte vara spindlar, låt det inte vara spindlar, låt det inte…", Ron mumlade meningen om och om för sig själv.

"Hur mycket längre?" frågade Umbridge ilsket bakifrån.

"Inte långt kvar nu", ropade Hermione när de kom ut i en dunkel, fuktig glänta. "Bara en liten bit ..."

En pil flög genom luften och landade med en hotande smäll i trädet precis ovanför hennes huvud. Luften var plötsligt full av ljudet av hovar, Harry kunde känna hur marken i Skogen skakade. Umbridge gav till ett litet skrik och knuffade honom framför sig som en sköld.

"Vad i helvete!" skrek Remus och stirrade med vida ögon på boken. Hans ord fick alla andra att stanna upp i sina egna protester, förvånade över både orden och tonen som kom från mannen. Uppe vid lärarbordet var Umbridge högröd i ansiktet, av ilska eller förnedring var svårt att avgöra.

"Du är en lärare, en värdelös en men fortfarande en lärare, du ska försvara eleverna. Inte använda dem som din personliga sköld", väste mr Weasley och såg ilsket på Umbridge.

"Ohh, pappa är inte glad", muttrade Charlie och grimaserade när han såg ilskan i sin pappas ögon.

"Öhh, jag tänker bara fortsätta läsa", sade Vaisey snabbt och hasplade ur sig nästa mening, mån om att komma vidare i läsningen innan någon gick till attack.

Han slet sig fri från henne och vände sig om. Omkring femtio kentaurer dök upp på alla sidor, med pilbågarna lyfta och skjutklara. De siktade på Harry, Hermione och Umbridge, som långsamt backade in mot mitten av gläntan medan Umbridge gav upp små konstiga kvidanden av skräck. Harry sneglade på Hermione. Hon log triumferande.

"Vem är ni?" sa en röst.

"Det är åtminstone inte Aragog?" föreslog Angelina i en svag ton.

"Förhoppningsvis kommer de försöka hjälpa Harry och Hermione", instämde Oliver och försökte le.

Harry tittade åt vänster. Den nötbruna kentauren som hette Magorian lösgjorde sig ur cirkeln och kom fram emot dem. Han höll pilbågen lyft, precis som de andra. Till höger om Harry kved Umbridge fortfarande och hennes trollstav darrade våldsamt när hon riktade den mot kentauren.

"Jag frågade dig vem ni är, människa", sa Magorian kärvt.

"Jag är Dolores Umbridge!" sa Umbridge med gäll, skräckslagen röst. "Biträdande förstesekreterare till Trolldomsministern och Överinkvisitor och rektor på Hogwarts!"

"Är ni från Trolldomsministeriet?" sa Magorian, medan många av kentaurerna i den omgivande cirkeln trampade otåligt.

"Det stämmer", sa Umbridge med ännu högre röst, "så akta er noga! Enligt de lagar som fastställts av Avdelningen för övervakning av magiska skapelser ska varje angrepp mot människor från bastarder som ni ..."

"Är hon helt galen?" frågade Charlie en gäll röst.

"Hon… hon måste vara?" svarade Percy i en chockad ton. "Alla vet att man inte förolämpar kentaurer, speciellt inte mot deras ansikten."

"Jag kan inte säga att jag är förvånad", sade Fleur och snörpte på munnen. "'On gjorde inte ett bra intryck på mon papa år sedan. 'Ennes förolämpning till mon maman var inte ett smart val."

"Varför skulle det spela för roll vad Umbridge sa om henne morsa?" fnös McLaggen och skakade hånande på huvudet.

"Har ingen reflekterat över Fleurs efternamn?" frågade Bill och såg sig misstroget om. "Delacour? Som i Del a cour, vilket betyder av hovet?"

"Jag tror inte franska är så populärt att lära ut bland sina barn i renblodiga familjer längre", sade Sirius och skakade på huvudet. "Men det förklarar hur du varit så bekant med Umbridge och hennes idéer trots att du bara bott här i ett år."

"Så vadå, Fleur har kungligt blod?" frågade Seamus i en häpen ton och såg misstroget på Fleur

Fleur skakade på huvudet så hennes hår flög åt flera håll och Bill plockade missnöjt ut några få hårstrån som hamnat i hans mun. "Non, inte kyngligt blod. Men mon papa är en politiker 'emma och 'ar flera kontakter. Vi träffade Ymbridge på en julfest och 'on förolämpade mon mamans närvaro framför papa. Jag tror inte 'on var medveten om vem 'on pratade med."

"Vad var det ni kallade oss?" skrek en svart kentaur med vilt utseende, som Harry kände igen som Bane. Det hördes en massa ilskna muttranden och ljudet av bågsträngar som spändes runt omkring dem.

"Låt bli att kalla dem det!" sa Hermione rasande, men Umbridge verkade inte ha hört henne.

Med sin darrande trollstav fortfarande riktad mot Magorian fortsatte hon: "Lagparagraf femton B fastslår tydligt att 'varje angrepp från en magisk skapelse som bedöms ha nästan-mänsklig intelligens och följaktligen kan ansvara för sina handlingar ...'"

"Nästan-mänsklig intelligens? De är betydligt smartare än vad du är, det är en sak som är säker", sade Charlie och blängde på Umbridge.

Umbridge blängde tillbaka, men var smart nog att hålla munnen stängd, rädd för vad Black och varulven skulle göra mot henne om hon sade något. "Jag måste skynda på processen, det här kan inte tillåtas längre. Allting har gått åt skogen sen de här böckerna dykt upp. Potter och Dumbledore har återfått respekt, halvvarelser som vandrar runt som om de äger stället. Någon måste sätta stopp för det. De kommer ångra dagen de gjorde mig till sin fiende..." Trots sin förmåga att kunna vara tyst stoppade det inte Umbridge från att blänga mordiskt på personerna som varit ansvariga för hennes nedgång.

"'Nästan-mänsklig intelligens'?" upprepade Magorian medan Bane och flera andra röt av ursinne och stampade med hovarna i marken. "Det betraktar vi som en oerhörd förolämpning, människa! Vår intelligens överträffar tack och lov er i högsta grad."

"Vad gör ni i vår skog?" vrålade den grå kentauren med det hårda ansiktet som Harry och Hermione hade sett under sin senaste tur in i Skogen. "Varför är ni här?"

"Er skog?" sa Umbridge, som nu darrade inte bara av rädsla utan också av vrede, verkade det som. "Jag vill påminna er om att ni lever här enbart för att Trolldomsministeriet tillåter er att ha vissa marker ..."

"De var där långt innan slottet blev en skola", sade Percy lågmält.

"Verkligen?" frågade Lavender intresserat och såg vaksamt på sin gamla elevhemskamrat.

"Det står i Hogwarts en historia."

En pil flög så nära hennes huvud att den nuddade vid hennes råttfärgade hår när den ven förbi. Hon gav ifrån sig ett öronbedövande skrik och slängde upp armarna över huvudet medan några av kentaurerna vrålade sitt bifall och andra skrattade hest. Ljudet av deras vilda, gnäggande skratt som ekade runt den svagt upplysta gläntan och synen av deras trampande hovar var enormt skrämmande.

"Vems skog är det nu, människa?" röt Bane.

"Smutsiga bastarder", skrek hon med händerna fortfarande över huvudet. "Odjur! Otyglade bestar!"

"Nu har du gjort det. Jag hoppas att du har hunnit med allt du ville göra i ditt liv för de kommer försöka att döda dig över det", sade Charlie och såg misstroget på Umbridge.

"De skulle inte våga, jag är biträdande förstesekreterare!" protesterade Umbridge, hennes vanligtvis svagt rosa ansikte nu blekt av rädsla. "Jag har rätt att kalla dem vad jag vill, kalla dem för vad de egentligen är. Bästa av allt vore att bli av med dem helt och hållet."

"Var tyst!" ropade Hermione, men det var för sent.

Umbridge riktade sin trollstav mot Magorian och tjöt: "Fängsla! "

"Hon gjorde precis ett gigantiskt misstag", muttrade Hagrid och skakade på huvudet.

"Barnen! Kommer Harry och Hermione bli skadade?" utbrast mrs Weasley i en skrämd ton.

"Håll er nere och försök kravla er iväg", sade Charlus i en spänd ton och både Harry och Hermione nickade förstående.

Rep kom flygande ur luften som tjocka ormar och lindade sig själva hårt runt kentaurens överkropp och fängslade hans armar. Han gav till ett vrål av raseri, stegrade sig på bakbenen och försökte befria sig från repen medan de andra kentaurerna stormade fram.

Harry grep tag i Hermione och drog ner henne på marken. Med ansiktet mot Skogens golv upplevde han ett ögonblicks skräck när hovarna dånade omkring honom, men kentaurerna hoppade över och runt dem medan de röt och skrek av raseri.

"Tack och lov för små mirakel", muttrade Charlus bistert. "De hade kunnat skada er rejält."

"Fördelen med att de är ungdomar", instämde Dorea med ett olyckligt leende.

"Neeeeej!" hörde han Umbridge gasta. "Neeeeeej ... Jag är biträdande förstesekreterare ... ni kan inte ... Släpp mig, era odjur ... neeeeej!"

Umbridge darrade där hon satt. Hur vågade dem, hur hade de mage att attackera henne? Hon som var så högt uppsatt, som hade rent blod, obesudlat av andra varelser. De hade ingen rätt att gå till attack mot henne och bevisade bara hur farliga de egentligen var. Umbridge satte sig rakare upp, ja det var lösningen. Göra sig av med dem, deras tid på Hogwarts var över. De kunde knappast få vara kvar när de bevisat att de så enkelt och utan tvekan attackerar bättre stående, människor.

Harry såg en blixt av rött ljus och förstod att hon hade försökt lamslå en av dem. Sedan gav hon till ett förfärligt skrik. När Harry höjde huvudet några centimeter från marken såg han att Umbridge hade gripits bakifrån av Bane och lyfts högt upp i luften, hon slingrade sig och tjöt av rädsla.

"Jag menar ingen skada! Släpp mig! Potter gör något. Säg till dem att jag inte menar något illa!" skrek Umbridge och Harry tittade upp från skogsgolvet där han låg, mot professorn som var fortfarande kämpade mot kentaurerna. Harry tittade ner på sin hand innan han svarade:

"Jag är ledsen professor, jag får inte tala osanning",

"Trots att det händer åtminstone i varje bok så glömmer jag hur fräck Harry är", sade Lee med ett brett leende över skrattet och jublet som uppstått över Harrys kommentar.

"Det är det mest perfekta du kunde ha sagt i det ögonblicket", instämde Ron med ett brett leende. "Kossan förtjänar det."

"Det är inget mindre än vad hon förtjänar", morrade Dorea, medan alla andra firade var hon mer än väl medveten om att faran ännu inte var över. Bara för att Umbridge verkade få vad hon förtjänade betydde inte det att barnen skulle vara säkra.

Umbridge blängde under tiden på Harry. Hur vågade han prata tillbaka, hur vågade han bara stå där när hon blev attackerad. Det var hans skyldighet att hjälpa sina bättre!

Umbridges ögon vidgades i rädsla samtidigt som hennes trollstav föll ur handen ner på marken, och Harrys hjärta tog ett skutt. Om han bara kunde nå den ... Men precis när han sträckte ut handen mot den sänkte sig en kentaurs hov över trollstaven och den bröts mitt itu.

"Nu är Harry och Hermione helt försvarslösa", Hannah förskräckt och flera av deras vänner bleknade vid implikationen av det.

"Inte helt försvarslösa, de har Hermiones hjärna!" påpekade Ginny i en självsäker ton och log mot Hermione som rodnade.

"Stopp där!" röt en röst i Harrys öra, och en tjock, hårig arm kom ner ur tomma luften och drog upp honom.

Hermione hade också dragits upp på fötter. Ovanför kentaurernas gungande, månbelysta ryggar och huvuden såg Harry hur Bane bar i väg Umbridge mellan träden. Hon skrek oavbrutet, men rösten blev svagare och svagare tills de inte längre kunde höra den över trampet av hovar.

"Hej då professor Umbitch!" sade Gabriel och vinkade åt Umbridge med ett brett leende.

Umbridge hade bleknat, hennes ansikte kritvit vid informationen att kentaurerna hade burit i väg henne. Vad skulle de göra med henne? Hon skakade och för en gångs skull var det av rädsla snararare än ilska. Kentaurer var stolta, kraftfulla varelser. Vad för hemskheter hade de planerat för henne, säkerligen skulle de inte döda henne? Trots att de var lägre stående borde de ha tillräckligt med intelligens för att veta att skada henne var ett stort misstag, eller hur? Trots det kunde hon inte låta bli att känna oro för att de skulle ignorera det och gladligen låta henne lida. Hon knöt händerna hårt, det här är varför varelser som dem behöver vara hårt kontrollerade, det går inte att lita på att varelser med lägre intelligens skulle kunna fatta rationella beslut. Vem mer har kentaurerna burit bort genom åren och hur många gånger har Dumbledore täckt upp det? Tankarna börjar gå på högvarv i Umbridges huvud när scenarion efter scenario spelas upp. Kanske skulle det vara dags för en ny lag som begränsar kentaurerna och vad de får göra.

"Och de här då?" sa den grå kentauren med det hårda ansiktet som höll i Hermione.

"De är unga", sa en sorgmodig röst bakifrån. "Vi ger oss inte på föl."

"Det tog med sig henne hit, Ronan", svarade kentauren som höll Harry i ett fast grepp. "Och de är inte så små ... den här, han närmar sig mannaåldern."

"Ursäkta mig, jag är äldre än Harry!" protesterade Hermione och såg förolämpat på boken.

Han ruskade Harry i kragen på klädnaden.

"Snälla ni", sa Hermione andtrutet, "snälla ni, låt oss vara, vi tänker inte som hon, vi är inte tjänstemän på Trolldomsministeriet! Vi kom bara hit för att vi hoppades att ni skulle driva bort henne åt oss."

Ginny grimaserade. "Glöm det där jag sa om att Hermiones hjärna kommer rädda dem… Mione, nästa gång. Säg inget sånt till kentaurerna. De kommer inte gilla det."

Harry förstod genast, när han såg ansiktsuttrycket hos den grå kentauren som höll i Hermione, att hon hade gjort ett förfärligt misstag när hon sa det.

Den grå kentauren kastade tillbaka huvudet, stampade ursinnigt med bakbenen och brölade: "Ser du, Ronan? De har redan sitt släktes förmätenhet! Vi skulle alltså göra ert smutsiga jobb åt er, var det så du hade tänkt, människoflicka? Vi skulle fungera som era tjänare, driva bort era fiender som lydiga hundar?"

"Nej!" pep Hermione skräckslaget. "Snälla ni, det menade jag inte! Jag hoppades bara att ni skulle kunna ... hjälpa oss ..." Men hon tycktes bara ha förvärrat det hela.

"Inte rätt läge när Umbridge precis innan stått och förolämpat dem", sade Charlie med en grimas. "Det ser inte ljust ut det här."

"Säg inte det, de kommer må bra!" protesterade Bill och blängde på sin lillebror som ryckte på axlarna.

"Vi hjälper inte människor!" brummade ilsket kentauren som höll i Harry samtidigt som han lät greppet om honom hårdna, så att Harrys fötter för ett ögonblick lämnade marken. "Vi är en ras för oss själva och stolta över att vara det. Vi tänker inte låta er ge er i väg härifrån och skryta över att vi lytt er!"

"Vi tänker inte alls säga nåt sånt!" skrek Harry. "Vi vet att ni inte handlade efter våra önskningar ..."

Men ingen verkade lyssna på honom. En skäggig kentaur långt bak i skaran ropade: "De kom hit oinbjudna, de måste stå för följderna!"

Ett vrål av gillande hördes och en gulbrun kentaur skrek: "De kan gå samma väg som kvinnan!"

"Ni måste ta er därifrån!" utbrast mrs Weasley i en gäll ton.

"Är bilen kvar i skogen, kanske den kan komma till räddning igen?" föreslog George i en svag ton, efter att ha vuxit upp hela sitt liv med Charlie var han mer än väl medveten om farorna i att förolämpa kentaurer.

"Ni sa att ni inte skadar oskyldiga!" ropade Hermione och nu rann det äkta tårar nerför kinderna på henne. "Vi har inte gjort nånting för att skada er, vi har inte använt trollstavar eller hotelser, vi vill bara gå tillbaka till skolan, snälla ni, låt oss gå tillbaka ..."

"Vi är inte alla som förrädaren Firenze, människoflicka!" skrek den grå kentauren till ännu fler instämmande gnägganden från sina medbröder. "Ni kanske trodde att vi bara är vackra talande hästar? Vi är ett urgammalt folk som inte tänker tåla trollkarlsintrång och förolämpningar! Vi känns inte vid era lagar, vi erkänner inte er överlägsenhet, vi är ..."

Dumbledore rynkade på pannan, kanske var det dags att ha ett möte med kentaurerna och understryka att de inte fick skada elever om de skulle snubbla på några inne i skogen.

Men de fick inte höra vad kentaurerna var mer än så, för i samma ögonblick hördes ett dånande brak från utkanten av gläntan, som fick Harry, Hermione och de femtio kentaurerna som fyllde platsen att se sig omkring.

"Vad nu?" stönade Oliver och såg uppgivet på boken. "Räcker det inte med en kris i taget?"

Harrys kentaur lät honom falla till marken igen när hans händer flög till bågen och pilkogret. Hermione hade också släppts och Harry skyndade fram mot henne just när två tjocka trädstammar olycksbådande skildes åt och jätten Graups ofantliga skepnad visade sig i öppningen mellan dem. De kentaurer som stod närmast backade in i kentaurerna bakom sig.

Gläntan var nu en skog av bågar och pilar som väntade på att avfyras, alla pekade uppåt mot det enorma gråaktiga ansiktet som tornade upp sig över dem alldeles under det tjocka grenvalvet. Graups sneda mun gapade dumt; de kunde se hans tegelstensliknande gula tänder glimma i halvdagern och hans matta, dyfärgade ögon smalnade när han kisade ner på varelserna vid sina fötter. Avslitna rep släpade från båda vristerna.

"Han rymde", sade mr Weasley och såg på boken med en blandning av nyfikenhet och förfäran.

"Det var dumt att tro att ett par rep skulle hålla honom fjättrad till gläntan", påpekade Sirius och skakade bistert på huvudet. "Jag hoppas bara han inte sätter Harry och Hermione i större fara."

Han gapade ännu större. "Hagger."

Harry visste inte vad "hagger" betydde eller vilket språk det kom från, och inte brydde han sig särskilt mycket om det heller. Han betraktade Graups fötter, som var nästan lika långa som hela Harrys kropp. Hermione tog ett hårt tag i hans arm. Kentaurerna var alldeles tysta, de stod och stirrade upp på jätten, vars väldiga, runda huvud rörde sig från sida till sida medan han fortsatte att kika mellan dem som om han sökte efter någonting han hade tappat.

"Hagger! " sa han om igen, mer enträget.

"Ge dig i väg härifrån, jätte!" ropade Magorian. "Du är inte välkommen bland oss!"

Orden tycktes inte göra något som helst intryck på Graup. Han böjde sig framåt en aning (bågarna spändes ännu hårdare) och brölade sedan: "Hagger!"

"Vad ska det ens betyda?"

Tracy rynkade på pannan. "Rätta mig om jag har fel, men försöker han säga Hagrid?"

"Det är ju lite gulligt egentligen", påpekade Parvati och såg på boken med en fundersam min.

"Åh ja, vad är mer gulligt än en jätte som kan krossa er", fnös Tracy och skakade misstroget på huvudet.

Några av kentaurerna såg oroliga ut. Hermione gav till en flämtning.

"Harry!" viskade hon. "Jag tror han försöker säga 'Hagrid'!"

I just det ögonblicket fick Graup syn på dem, de enda människorna i ett hav av kentaurer. Han sänkte huvudet ytterligare ett par decimeter och stirrade intensivt på dem. Harry kände hur Hermione darrade när Graup öppnade munnen på vid gavel igen och sa med djup, mullrande röst:

"Hermy."

"Han känner igen er… är det bra eller dåligt?" frågade Neville i en nervös ton.

"Jag tänker hoppas på bra, om något blir vi i alla fall inte kidnappad av kentaurerna längre", sade Harry med en grimas.

"Milda makter", sa Hermione och greppade tag i Harrys arm så hårt att den höll på att domna, medan hon såg ut som om hon var nära att svimma, "han... han kommer ihåg!"

"Jättar har mer intelligens än vad många trollkarlar inser", sade Dumbledore och skakade på huvudet.

"Låt oss bara hoppas att han inte försöker skada barnen", mumlade Sprout i en orolig ton och ignorerade hur Hagrid blängde på henne.

"HERMY !" vrålade Graup. "VAR HAGGER ?"

"Jag vet inte!" pep Hermione förfärad. "Jag är ledsen, Graup, men jag vet inte!"

"GRAUP VILL HA HAGGER !"

"Han saknar mig!" utbrast Hagrid i en förtjust ton och drog fram vad andra skulle beskriva som en gigantisk filt för att dabba sig under ögonen och torka bort glädjetårarna över att Graup gillade honom så mycket.

En av jättens massiva händer sträcktes ner. Hermione gav upp ett högt skrik, tog ett par steg baklänges och ramlade omkull. Utan trollstav beredde sig Harry på att slå, sparka, bita eller vad helst som kunde behövas medan handen kom svepande emot honom och slog omkull en snövit kentaur i förbifarten.

"De kommer inte gilla det", påpekade Charlie i en varnande ton.

Det var vad kentaurerna hade väntat på – Graups utsträckta fingrar var bara några decimeter från Harry när femtio pilar kom susande genom luften mot jätten, de pepprade hans enorma ansikte fullt och fick honom att tjuta av smärta och raseri. Han rätade upp sig, samtidigt som han gned sig i ansiktet med sina väldiga händer och bröt av pilskaften, men tvingade in pilhuvudena allt djupare. Han vrålade och stampade med sina enorma fötter och kentaurerna skingrades åt alla håll ur vägen för honom. Droppar stora som småstenar av Graups blod regnade ner över Harry när han drog upp Hermione på benen igen, varpå båda två sprang det fortaste de kunde i skydd av träden.

"De skadar han!" utbrast Hagrid och hans förtjusning ersattes nu av raseri.

"De försvar sin skog Hagrid, du kan väl inte vara så blind att du tror att de bara kommer acceptera en jätte där inne!" utbrast Babbling frustrerat.

"Han har inte gjort något, om de bara gav han en chans", jämrade sig Hagrid och såg olyckligt på boken.

"Ge upp, det är ingen mening att försöka övertala honom", sade Sinistra och himlade med ögonen.

När de väl var där tittade de tillbaka; Graup grep blint efter kentaurerna medan blodet rann nerför ansiktet på honom. De drog sig tillbaka hals över huvud, galopperade bort mellan träden på andra sidan gläntan. Harry och Hermione såg hur Graup gav till ännu ett ursinnigt vrål och störtade efter dem medan han knäckte sönder fler träd på båda sidor om sig under sin framfart.

"Å, nej", sa Hermione, som darrade så häftigt att knäna vek sig under henne. "Å, det där var hemskt. Och han kanske dödar dem allihop."

"Jag tror inte att han kommer göra det", sade Bill och försökte le lugnande.

"Men vi kan inte veta!" protesterade Hermione och såg oroligt på boken.

"Hermione, våga inte starta en ny förening. Fokusera på en sak i taget, sen kan du gå efter alla missförstådda jättar!" sade Ron och gav henne en varnande blick.

"Jag oroar mig inte särskilt mycket för dem, uppriktigt sagt", sa Harry bittert.

Ljuden från de galopperande kentaurerna och den framstövlande jätten blev svagare och svagare. Medan Harry lyssnade till dem började det bulta smärtsamt i ärret igen och en våg av skräck svepte över honom. De hade slösat bort så mycket tid – de var ännu längre ifrån att rädda Sirius än de varit när Harry hade haft sin drömsyn. Han hade inte bara lyckats bli av med sin trollstav, de var också fast i Den förbjudna skogen utan några som helst transportmöjligheter.

"Du kommer flyga därifrån", sade Luna lugnt.

"Inte utan kvastar, och skolans kvastar är knappast de mest stabila", påpekade Harry med en grimas.

"Vilken smart plan", spottade han ur sig åt Hermione, för han var tvungen att ge utlopp åt lite av sitt ursinne. "En riktigt smart plan. Hur ska vi nu bära oss åt?"

"Vi måste ta oss tillbaka upp till slottet", sa Hermione med svag röst.

"Vid det laget är Sirius förmodligen död!" sa Harry och sparkade retligt till ett träd i närheten.

Ett gällt snattrande hördes med ens över hans huvud och när han tittade upp fick han se en ilsken böjsvans som spände sina långa kvistliknande fingrar mot honom.

"Woops", sade Harry och såg förvånat på boken. "Jag menade inte att förolämpa den? Det är bara…"

"Du är orolig över Sirius. Det är helt naturligt", sade Ginny och strök Harrys kind. "Oroa dig inte, vi förstår."

George nickade instämmande. "Det kan du ge dig tusan på Harry, tänk bara på hur vi reagerade när pappa svävade i fara och då hade han redan fått hjälp."

"Vi kan i alla fall inte göra nånting utan trollstavar", sa Hermione modfällt och kom upp på benen igen. "Förresten, Harry, hur hade du egentligen tänkt ta dig hela vägen till London?"

"Ja, vi undrade just det", sa en välbekant röst bakom henne.

Harry och Hermione flyttade sig instinktivt intill varandra och kikade genom träden. Ron kom inom synhåll med Ginny, Neville och Luna småspringande bakom sig. De såg allihop lite illa medfarna ut – Ginny hade flera långa rispor längs ena kinden, en stor blåröd bula höll på att svälla upp över Nevilles högra öga, Rons läpp blödde värre än någonsin – men alla såg ganska nöjda ut med sig själva.

"Vad i helsike har ni gjort?" frågade Oliver med en utdragen vissling

"Slåss låter det som", sade Neville och såg nervöst på boken.

"Tog ett exempel från pappa och gjorde det på det hederliga mugglarsättet, med nävar", tillade George i en stolt ton. "Bra jobbat hörrni."

"Nåå", sa Ron medan han sköt undan en lågt hängande gren och höll fram Harrys trollstav, "har ni kommit på några idéer då?"

"Hur lyckades ni komma undan?" frågade Harry häpet och tog emot trollstaven.

"Ett par lamslagningar, en avväpningsbesvärjelse, och Neville klarade av en fin liten stoppförtrollning", sa Ron nonchalant och lämnade nu också tillbaka Hermiones trollstav. "Men Ginny var bäst, hon fixade Malfoy – med ett spökfladdermustrick – det var enastående, hela hans ansikte var täckt av stora flaxande saker. Hur som helst såg vi genom fönstret att ni var på väg in i Skogen och följde efter. Vad har ni gjort med Umbridge?"

"Så inte vanliga mugglarsättet helt enkelt", sade Fred och skakade på huvudet, en aning besviken att hans syskon inte fått gett Malfoy en personlig snytning.

"Påminn mig om att aldrig göra Ginny sur", muttrade Charlie och såg på sin lillasyster med blandad fruktan och respekt.

"Hon bars i väg", sa Harry. "Av en hjord kentaurer."

"Och de lämnade er kvar?" frågade Ginny förvånat.

"Nej, de blev bortjagade av Graup", sa Harry.

"Jag älskar att du förklarar det på ett sånt sätt som om de redan vet."

Harry ryckte svagt på axlarna. "Ron vet vem Graup är."

"Vem är Graup?" frågade Luna intresserat.

"Hagrids lillebror", sa Ron bums. "Men strunt i det nu. Harry, vad fick du reda på i brasan? Har Ni-vet-vem Sirius i sitt våld eller ..."

"Ja", sa Harry, och det stack till smärtsamt i ärret igen, "och jag är säker på att Sirius fortfarande lever, men jag förstår inte hur vi ska kunna ta oss dit och hjälpa honom."

"Kanske leta upp Snape och se till att han verkligen förstod det kodade meddelandet?" föreslog mrs Weasley i en ogillande ton.

"Är du galen? Snape skulle knappast hjälpa mig", fnös Harry och stirrade misstroget på mrs Weasley, men innan hon hann säga något mer avbröt Remus.

"Om han vet vad som är bäst för honom skulle han göra det!" morrade Remus och blängde på trolldrycksprofessorn.

Alla blev tysta och såg ganska rädda ut; problemet de stod inför verkade oöverstigligt.

"Jamen, då får vi väl flyga?" sa Luna med det nyktraste tonfall Harry någonsin hört henne använda.

"Luna är verkligen fast besluten på att flyga, jag förstår bara inte hur…"; mumlade Padma och såg förvirrat på boken. "Alla vet att Umbridge har Harrys kvast."

"Okej", sa Harry irriterat och svängde runt mot henne. "För det första ska inte vi göra nånting som inkluderar dig, och för det andra är Ron den ende som har en kvast som inte bevakas av ett säkerhetstroll, så ..."

"Jag har en kvast!" sa Ginny.

"Ja, men du får inte följa med", sa Ron argt.

"Ursäkta, men jag bryr mig lika mycket om vad som händer med Sirius som du gör!" sa Ginny och sköt envist fram hakan, så hennes likhet med Fred och George plötsligt blev slående tydlig.

"En av oss!" utbrast Fred och George i mun på varandra.

"Du är för ...", började Harry, men Ginny sa häftigt:

"Jag är tre år äldre än du var när du kämpade med Du-vet-vem om De vises sten, och det är tack vare mig som Malfoy sitter fast borta på Umbridges kontor med jättelika flygande spökfladdermöss som angriper honom ..."

"Visst, men ..."

"Vi var alla tillsammans i DA ", sa Neville lågt. "Alltihop rörde sig ju om att lära sig bekämpa Ni-vet-vem. Och det här är första chansen vi haft att göra nånting på allvar ... eller var alltsammans bara en lek eller så?"

"Sa jag verkligen det där?" frågade Neville chockat.

"Det kan du ge dig in på att du gjorde, vi är stolta över dig Nev"; sade Dean och log mot sin vän.

"Nej, det är klart att det inte var", sa Harry otåligt.

"Då borde vi också få komma med", sa Neville. "Vi vill hjälpa till."

"Just det", sa Luna och log glatt.

Harrys blick mötte Rons. Han visste att Ron tänkte exakt samma sak som han: om han hade fått välja ut några medlemmar från DA , förutom sig själv, Ron och Hermione, till att delta i försöket att rädda Sirius, så skulle han inte ha valt Ginny, Neville eller Luna.

"Åh, tror ni att vi inte kan klara av det. Jag ska visa er, vi är lika kapabla som ni är!" fräste Ginny och blängde på Harry och Ron. Hon flyttade sig även längre bort från Harry.

"Jag är ledsen, men det har inte hänt än!" morrade Harry och knöt händerna, att kontrollera sin oro över Sirius öde blev bara svårare för varje avbrott.

"Ja, det spelar i alla fall ingen roll", sa Harry besviket, "för vi vet fortfarande inte hur vi ska ta oss dit."

"Jag trodde att vi redan hade bestämt det", sa Luna på ett högst irriterande sätt. "Vi ska flyga!"

"Hörru du." Ron kunde knappt behärska sin ilska. "Du kanske kan flyga utan kvast, men resten av oss kan inte få vingar att växa ut så fort vi ..."

"Jag kan inte det", sade Luna och blinkade långsamt medan hon såg på Ron.

"Ledsen", muttrade Ron och vek undan blicken.

Lunas ansikte täcktes av ett mjukt leende. "Det är okej, som Harry sade. Det har inte hänt än."

"Det finns andra sätt att flyga på än med kvastar", sa Luna stillsamt.

"Du kanske har tänkt att vi ska rida på ryggen på den kackiga snorgeln eller vad det nu var han hette", sa Ron.

"Ronald!" väste mrs Weasley och såg ilsket på sin yngsta son. "Jag vet att jag uppfostrade dig bättre."

"Jag har inte gjort det än!" protesterade Ron och såg missnöjt på sin mamma.

"Den skrynkelhornade snorkacken kan inte flyga", sa Luna i värdig ton, "men de kan det, och Hagrid säger att de är väldigt duktiga på att hitta platser som deras ryttare söker efter."

"Testraler!" viskade Harry och såg med vida ögon på boken.

Harry virvlade runt. Mellan två träd, med de vita ögonen spöklikt glimmande, stod två testraler och iakttog det viskande samtalet som om de förstod vartenda ord.

"Ja!" viskade han och gick fram mot dem.

De kastade med sina reptilliknande huvuden och skakade tillbaka de långa svarta manarna, och Harry sträckte ivrigt fram handen och klappade den närmaste på den glänsande halsen. Hur kunde han någonsin ha tyckt att de var fula?

"De är missförstådda", sade Luna och log på ett sätt som bara kunde beskrivas som sorgset.

"Många varelser är det", instämde Charlie och log bittert.

"Är det de där galna hästvarelserna?" sa Ron osäkert och stirrade på en punkt lite till vänster om testralen som Harry just klappade. "De där som man inte kan se om man inte har sett nån kola av?"

"Ja, just det", sa Harry.

"Hur många?"

"Bara två."

"Lycka till med att lämna de tre bakom er", fnös George och pekade på Ginny, Neville och Luna. "De kommer vilja följa med."

"Det kan vara farligt!" protesterade Harry envist.

"Ännu större anledning till att vi följer med. Ni kan behöva den extra hjälpen", sade Ginny i en bestämd ton och greppade hårdare om sitt trollspö medan hon blängde utmanande på sin vän.

"Vi behöver tre", sa Hermione, som fortfarande såg lite skakad ut, men ändå beslutsam.

"Fyra, Hermione", sa Ginny och blängde på henne.

"Jag tror faktiskt att vi är sex", sa Luna lugnt medan hon räknade.

"Var inte dum, vi kan inte ge oss i väg allihop!" sa Harry förargat. "Ni tre där ...", han pekade på Neville, Ginny och Luna, "ni är inte inblandade i det här, ni är inte ..."

"Åh vi är inblandade i det. Tro inte för en sekund att jag tänker lämna dig eller Sirius i sticket", fnös Ginny och blängde på Harry.

"Jag skulle rekommendera dig att inte protestera, Ginny är skrämmande när hon är arg", mumlade Ron i en varnande ton och Harry suckade.

De brast ut i fler protester. Det stack till i ärret, ännu smärtsammare den här gången. Vartenda ögonblick de dröjde var dyrbart, han hade inte tid att diskutera.

"Som ni vill då, det är ert val", sa Harry kort, "men om vi inte kan hitta fler testraler kommer ni inte att kunna ..."

"Å, det kommer säkert fler", sa Ginny förtröstansfullt. Precis som Ron stod hon och kikade åt fel håll, tydligen i tron att hon tittade på hästarna.

Ginny rodnade svagt, även om hon visste att hon inte hade något att skämmas över. I själva verket hade hon tur i att hon inte kunde se varelserna.

"Vad får dig att tro det?"

"Därför att både du och Hermione är täckta med blod, om ni händelsevis inte har märkt det", sa hon kyligt, "och vi vet att Hagrid brukar locka testralerna med rått kött. Det är säkert därför de här båda dök upp till att börja med."

I samma ögonblick kände Harry ett mjukt ryck i klädnaden och när han tittade ner fick han se den närmaste testralen slicka hans ärm, som var fuktig av Graups blod.

"Fint", sa han, för han fick plötsligt en strålande idé. "Ron och jag tar de här båda och flyger i förväg och Hermione kan stanna kvar med er tre och dra till sig fler testraler ..."

"Lycka till med det!" fnös Fred och skakade på huvudet.

"Våga inte lämna mig bakom. Antingen åker vi alla eller ingen!" morrade Hermione och blängde på sina två bästa vänner.

"Vi har inte tid för att tjafsa!" protesterade Harry och gestikulerade mot boken. "Sirius är i fara."

"Jag tänker inte stanna kvar!" sa Hermione ursinnigt.

"Det behövs inte", sa Luna och log. "Titta, här kommer det fler ... ni två måste verkligen lukta ..."

Harry vände sig om. Inte mindre än sex eller sju testraler tog sig försiktigt fram mellan träden, med de väldiga läderartade vingarna tätt vikta intill kroppen och med ögon som glimmade i mörkret. Nu hade han ingen ursäkt längre.

"Jag tror inte att du någonsin har haft en där", suckade Hermione och skakade på huvudet.

"Okej då", sa han ilsket, "välj ut en och sitt upp på den."

"Och det var det kapitlet", sade Vaisey och slog ihop boken med en lättad suck.

"Vad menar du med att det var det kapitlet? Sirius då?" protesterade Harry i en skrämd ton.

"Det kommer nog komma i ett senare kapitel, nästa troligtvis", svarade Vaisey och skakade på huvudet.

"Precis, och vi har ett större problem. Något som du glömt Harry."

"Vad?" frågade Harry otåligt och motstod precis att inte snäsa åt dem.

"Vi kan inte se dem", sade Ginny och pekade på sig själv, Hermione och Ron.

"Du, Neville och Luna kommer behöva hjälpa oss att komma upp på dem."

"Vänta, hur ser ens Luna dem? Vi vet varför Neville men Luna…"

"Det är inget man frågar", väste Amanda och stirrade på eleven som sagt det.

"Det är okej…. Min mamma. Hon dog när jag var liten..." sade Luna och såg ner på sina händer. "Hon älskade att experimentera och uppfinna, hon var bra på det med. Men något gick fel en dag och hon dog", Luna ryckte på axlarna och ignorerade de sorgsna blickarna hon fick från flera stycken, hennes tankar var fästa på den dagen. Hennes pappa hade alltid sagt att hennes mamma gapat över för mycket, försökt sig på något hon inte riktigt förstod sig på. Men Luna var inte helt säker på att det var sant. När hon blundade kunde hon höra musik och skratt, kunde nästan fortfarande känna värmen från solen som strålade in genom fönstret. Hon kunde minnas hur hon dansade med sin pappa. Ett skrik "LUNA NEJ" och sen ett tryck mot hennes bröstkorg innan allt blev svart. Luna slöt sina ögon. Hon hade aldrig pratat med någon om vad hon mindes från den dagen, hade bara vaknat upp och fått veta att hennes mamma var borta på grund av ett misstag, enligt hennes pappa. Luna kunde inte låta bli att undra om hon var misstaget, hade hon varit ansvarig för att distrahera sin mamma så pass mycket att hon tappat koncentrationen? Om hon inte varit där den dagen, hade hennes mamma varit vid liv?

"Luna, hur är det med dig?" viskade Ginny lågmält och Luna rycktes ut från sina tankar.

"Hm? Det är bra, jag saknar bara min mamma", svarade hon distraherat. Hon visste att hon aldrig skulle få veta exakt varför hennes mamma dog, kanske var det en slump eller så var hon själv ansvarig. Allt hon visste var att hennes pappa aldrig skulle säga sanningen.