Tinsy-girl: Kul att du gillade kapitlet och håller helt med om att det är den jobbigaste scenen i serien. Gråter varje gång jag läser det

Linneagb: HeJ igen, hoppas allt är bra med dig. Det är ett spännande kapitel och får alltid fram mina känslor när jag läser. Jag ska definitivt kolla in din fanfic, om jag inte kommenterat något inom en vecka känn fri att påminn mig. Så där lite lägligt har jag varit jättesjuk i en hel vecka och typ bara sovit dygnet runt så jag har inte alls hunnit med vad jag velat den senaste veckan. Men du fick din önskan med en snabb uppdatering!

AN: Glad andra advent. Det kan finnas en del misstag i texten då jag inte hunnit korrekturläsa den men jag kommer gå tillbaka i efterhand och rätta till eventuella misstag.

"Jag skulle vilja be att alla lugnar ned sig. Det finns inget vi kan göra, utom att läsa vidare och sedan lista ut ett sätt att se till att detta aldrig händer. Se så, allesammans!" sade McGonagall och stålsatte sig. Harry Potters framtid såg bara mörkare och mörkare ut. Voldemorts återkomst gled in som ett svart moln över Storbritannien och alla kunde känna av i luften, att snart blir det storm. Men Hogwarts var ett gammalt slott, byggt för att stå emot piskande regn och blixtoväder. Hon hoppades att det kunde stå emot sådant sprunget ur mörk magi, med.

"Harry, är du redo att fortsätta?"

"Nej", svarade Harry med ett darrigt skratt. "Men vi har inget val."

"Säg orden och jag sätter eld på boken!" sade Ron i en beslutsam ton och började höja sin trollstav.

"Försök att inte träffa Kingsley", sade Hermione och Ron vände blicken bort från boken för att misstaget stirra på henne.

"Och vad ska det betyda? Du är den enda av oss som faktiskt satt eld på en auktoritär person!" protesterade han högljutt, och flera personer vände sig nyfiket om för att se vad som pågick.

"Harry?" Ginny log svagt mot den äldre trollkarlen. "Såvida du inte vill sätta eld på boken under läsningen börjar du få slut på tid", sade hon och nickade mot Kingsley som höll på att överlämna boken till Fleur, beslutna att fortsätta vuxna läsa kapitlen nu när ämnet var så tungt..

Harry skakade på huvudet. "Nej, jag skulle aldrig förlåta mig själv om vi slutade läsa och hindrade oss från att rädda någon. Jag tänker inte leda fler till deras död." Hans röst var beslutsam och innan någon hann protestera mot att han inte fått någon annan dödad hade Fleur börjat läsa

36. Den ende han någonsin fruktade

"Huh?"

"Vad menas med det?" frågade Seamus oförstående.

"Vem är han?" instämde Dean och såg sig förvirrat omkring.

"Han är inte borta!" skrek Harry.

Han trodde det inte, han ville inte tro det, han kämpade fortfarande emot Lupin med all sin kraft. Lupin förstod inte, folk gömde sig bakom förhänget, Harry hade hört dem viska första gången han hade kommit in i rummet. Sirius gömde sig, stod helt enkelt på lur där bakom så att de inte kunde se honom ...

"Åh Harry…"

"De fem stegen av sorg, han är i förnekelse", muttrade mr Weasley och såg medlidsamt på Harry.

"Det lämnar ilska, förhandling, depression och acceptans", sade Bill med en grimas, någonting sade honom att faran ännu inte var över

"Jag vill inte se när han når ilska, jag har en känsla av att med tanke på hur stor förlusten är så kommer det inte vara vackert", mumlade Lee och såg oroligt på Harry.

"Sirius!" vrålade han. "SIRIUS!"

"Han kan inte komma tillbaka, Harry", sa Lupin och hans röst bröts medan han kämpade för att hålla kvar Harry. "Han kan inte komma tillbaka därför att han är d..."

"Du kan inte släppa taget om honom!" sade Sirius i en skrämd ton och stirrade på sin vän.

"Aldrig", sade Remus i en hes ton och försökte ignorera brännandet bakom ögonlocken.

"HAN ... ÄR ... INTE ... DÖD!" tjöt Harry. "SIRIUS!"

Harry knöt händerna hårt, önskade att han kunde få leva under samma tro som hans bok-jag. "Han är här, han är inte död än, jag kan ändra det". Harry försökte fokusera på det när Teddys varning for genom hans tankar; att någon skulle dö och tidigare än vad de förväntat sig. Det här skulle varit deras framtid om de inte fått böckerna. Harry skakade ilsket på huvudet, ville inte fokusera på det. Det viktiga var att alla var här och vid liv nu.

Det pågick någon sorts verksamhet omkring dem, larm och blixtar från fler besvärjelser. För Harry var det meningslöst oljud, de avvärjda förbannelserna som flög förbi dem spelade ingen roll, ingenting spelade någon roll utom att Lupin måste sluta låtsas att Sirius – som stod bara någon meter ifrån dem bakom det där gamla förhänget – inte skulle komma fram vilket ögonblick som helst och skaka tillbaka sitt mörka hår i ivern att återuppta striden.

Charlus låg sorgset, det var en perfekt beskrivning av hur Sirius agerade i sådana situationer och han önskade innerligt att han skulle ha möjligheten att återuppta striden trots att han visste att det var omöjligt.

Lupin släpade bort Harry från podiet. Harry, som fortfarande stirrade på portvalvet, var arg på Sirius för att han lät honom vänta ...

"Verkar som om han inte spenderar för lång tid i förnekelse, han verkar väldigt nära ilska…"

"Och det är något jag inte vill se i den situationen."

"Tack Remus", sade Dorea och såg på mannen med en tacksam blick. "Om du inte hade varit där hade Harry hoppat in efter Sirius och…" hon avslutade inte meningen utan lät den hänga i luften men alla visste att det skulle ha varit slutet på Harry Potter.

"Självklart", pressade Remus fram, han ville inte nämna något om att ifall Harry inte hade varit där hade det varit en stor chans att han själv följt efter Sirius i stället.

Men någonstans inom sig insåg han, till och med när han kämpade för att komma loss från Lupin, att Sirius aldrig hade låtit honom vänta förut. Sirius hade alltid riskerat allt för att träffa Harry, för att hjälpa honom. Om Sirius inte dök upp igen ur det där portvalvet när Harry vrålade efter honom som om hans liv hängde på det, var den enda möjliga förklaringen att han inte kunde komma tillbaka ... att han verkligen var ...

Harry tog ett djupt andetag och försökte hålla tillbaka tårarna, tankarna som hans bok-jag hade var mycket sanna, Sirius kom alltid när han bad om det, kom även när han inte bad om det. Allt han behövde göra var att nämna att hans ärr gjorde ont och Sirius var redo att dyka upp. Även fast han redan vetat att det var sant, att Sirius verkligen var borta i framtiden hade en del av honom inte accepterat det. Men om Sirius inte dök upp när han så desperat skrek efter honom kunde det bara bero på att han verkligen var borta, för han skulle aldrig låta honom vänta, låta honom vara ensam.

Dumbledore hade föst ihop de flesta av de återstående Dödsätarna i mitten av rummet, de såg ut att hållas fast av osynliga rep. Monsterögat Moody hade krupit tvärs genom rummet fram till den plats där Tonks låg och försökte återuppliva henne.

Tonks log svagt, glad att hennes mentor hade överlevt, även om det antagligen inte skulle hjälpa hans framtida paranoia, vilket tycktes öka efter varje slag, speciellt efter de som involverade förluster.

Bakifrån podiet kom det fortfarande ljusblixtar, grymtningar och skrik – Kingsley hade kommit springande för att fortsätta Sirius duell med Bellatrix.

"Var försiktig Kingsley, Bella gillar att spela oschysst", sade Sirius i en varnande ton.

"Jag ska försöka", sade Kingsley med en grimas.

"Harry?"

Neville hade glidit nerför stenbänkarna en i taget fram till det ställe där Harry stod. Harry försökte inte längre kämpa emot Lupin, som ändå behöll greppet om hans arm för säkerhets skull.

"Harry ... jag är hebskt ledsen ...", sa Neville. Hans ben dansade fortfarande okontrollerbart. "Var den där bannen ... var Sirius Black ... en vän dill dig?"

"Vänta, jag insåg precis att ingen faktiskt har berättat för Neville att Sirius är oskyldig!" flämtade Parvati och såg chockat på boken. "Och ändå följde han med på räddningsuppdraget."

"Varför?" frågade Fay och såg förvånat på Neville som ryckte på axlarna.

"Troligtvis såg jag hur orolig Harry var och tog ett snabbt beslut av att hjälpa?" föreslog han.

"Så vad, du kommer bara släppa allt och försöka rädda någon som du inte ens känner bara för att din vän är orolig för den personen?" frågade McLaggen misstroget.

"Om de behöver min hjälp, ja", svarade Neville bestämt och stirrade på McLaggen utan att blinka, tills den andra tonåringen vek undan blicken.

Harry nickade.

"Här", sa Lupin lågt och riktade sin trollstav mot Nevilles ben med ordet "finite ". Förhäxningen bröts. Nevilles fötter sattes ner i golvet och blev stilla. Lupins ansikte var blekt. "Låt oss ... låt oss leta rätt på de andra. Var är de, Neville?"

"Hur kan du vara så lugn?"

"Jag måste", svarade Remus med en grimas och askgrått ansikte. "Harry kommer alltid först. Jag kan sörja när Harry är säker.

"Ditt barns välbefinnande kommer alltid före dig själv", instämde Narcissa med en bister min.

Lupin vände sig bort från portvalvet medan han talade. Det lät som om vartenda ord orsakade honom smärta.

Remus slöt ögonen, en del av honom ville även hålla för öronen för att stänga ute sanningen. Hur många gånger hade de inte som unga skämtat om att han skulle vara den sista som dog, hur han skulle behöva vara den som anordna deras begravningar på ett värdigt sätt. Det hade varit roligt då, något de skrattat åt flera gånger. Att skratta var det sista Remus ville göra nu, det enda som fyllde honom var en känsla av illamående vid tanken på att han förlorat sin sista vän. De hade alltid föreställt sig som gamla och grå, omgivna av nya generationer. Istället verkade alla hans vänner ämnade att dö innan de fyllt 40.

"Det var bra så länge det varade, och vi kan ändra det nu", muttrade Sirius och knuffade till Remus axel med sin egna, han verkade själv ha mints deras gamla skämt.

"Var det?" frågade Remus i en hes ton. Sirius vek undan blicken och stirrade på en av väggarna utan att svara.

Han visste att Remus hade rätt i att ifrågasätta hans svar, han hade älskat sin tid på Hogwarts, det hade varit några av hans bästa år i hans liv men sanningen var att det var en väldigt liten del av hans liv i längden och om han tittade på sitt liv objektivt kunde han bara beskriva det som deprimerande. Bara en fjärdedel av hans liv hade utspelat sig på Hogwarts eller i lägenheten med Remus efter skolan, över en tredjedel av hans liv hade nu spenderats i Grimmaldiplan, ett ställe han hatade och svurit att aldrig återvända till, en annan tredjedel av hans liv hade varit i Azkaban, något han ogärna reflekterade över. Resten av hans liv hade han spenderat på rymmen, ofta gömmandes i grottor och skogar i ett försök att inte åka fast. Hans blodsfamilj hade kastat ut honom och hans valda familj hade alla dött… nej han kunde knappast kalla sitt liv särskilt lyckligt.

Sirius flyttade sin blick och betraktade baksidan av sin gudsons huvud, hur det tjocka svarta håret stod åt alla håll och inte verkade ha blivit kammat på flera dagar och han kunde inte ångra hur hans liv gått för mycket. Det hade trots allt gett honom Harry. Det enda han ångrade var att han inte tog rollen som hemlighetsväktare, kanske hade Harry haft sina föräldrar vid liv i så fall.

"Fortfarande inte ditt fel, du gjorde allt du kunde", muttrade Remus när han såg Sirius blick. "Oavsett hur svårt det är måste du sluta beskylla dig själv."

"Allihob är där borda", sa Neville. "En hjärna angreb Ron, ben jag dror att han är okej, Herbione är bedvedslös, ben vi kunde känna en buls ..."

Det kom ett högt brak och ett tjut bakifrån podiet. Harry såg hur Kingsley slog i marken med ett vrål av smärta. Bellatrix Lestrange gjorde helt om och sprang när Dumbledore virvlade runt. Han riktade en besvärjelse mot henne men hon avledde den; hon var halvvägs uppför trappstegen nu.

"Harry, nej!" skrek Lupin, men Harry hade redan slitit loss sin arm ur hans lösa grepp.

"Nej, nej, nej", jämrade sig Remus och såg skrämt mellan boken och Harry.

"HON DÖDADE SIRIUS!" vrålade Harry. "HON DÖDADE HONOM ... JAG SKA DÖDA HENNE!"

"Han har definitivt gått raka vägen till ilska", sade Lee med en grimas.

"Det är åtminstone en produktiv ilska", påpekade Neville och knöt händerna hårt.

"Neville, du kan inte säga det!" protesterade mrs Weasley och såg missnöjt på pojken med runt ansikte.

"Det är sanningen", muttrade Neville och blängde på kvinnan.

Och han satte i väg, han kravlade sig upp mellan stenbänkarna; folk ropade bakom honom, men han brydde sig inte om det. Fållen på Bellatrix klädnad svepte ur sikte framför honom och de var tillbaka i rummet där hjärnorna simmade ...

"Lamslå honom någon! Ni kan inte låta honom springa efter Bella!" utbrast Sirius och såg sig skrämt omkring.

"Jag kan klara mig", protesterade Harry och korsade armarna framför bröstet.

"Nej, det kan du inte! Dina känslor är överallt och hon är farlig, om du någonsin ser henne springer du i motsatt riktning!" väste Sirius och såg ilsket på sin gudson.

"Hon måste betala för vad hon gjorde mot dig!" fräste Harry och puffade upp sig.

"Lämna det till mig", sade Remus och hans ögon glimtade farligt i amber.

Hon riktade en förbannelse över axeln. Glastanken for i vädret och välte. Harry dränktes i den illaluktande lösningen, hjärnorna halkade och gled över honom och började sno sina långa färgskiftande tentakler runt honom, men han ropade: "Wingardium leviosa! " och de flög av honom upp i luften.

"Smart tänkt", mumlade Vector med en godkännande nickning.

"Någonting säger mig att han inte direkt tänker just då", svarade Babbling med en grimas.

Han halkade och kanade fram mot dörren, tog ett språng över Luna, som låg och stönade på golvet, förbi Ginny, som sa: "Harry ... vad ...?", förbi Ron, som fnissade svagt, och Hermione, som fortfarande var medvetslös. Han slet upp dörren in till den runda svarta förhallen och såg Bellatrix försvinna genom en dörr på andra sidan av rummet; utanför låg korridoren som ledde tillbaka till hissarna.

"Goda nyheterna är att jag verkar vara vid liv och inte längre kämpar mot de där hjärnorna", sade Ron med en grimas och försökte distrahera alla från spänningen som fortfarande var mellan Sirius och Harry.

"Troligtvis så frigav Dumbledore dig från dem, det skulle kunna vara varför han var senare än alla andra", föreslog Charlie med en lättad blick.

"Om jag inte hade behövt hjälp hade Sirius överlevt? Hade Dumbledore kunnat hjälpa tidigare?" Ron såg nervöst mellan boken och Harry, hoppandes att hans vän inte skulle nå samma slutsats. Han skulle aldrig kunna förlåta sig om han var en av anledningarna till att Sirius dog, ville inte att Harry skulle komma till samma slutsats och börja hata honom.

Han sprang, men hon smällde igen dörren bakom sig och väggarna hade redan börjat rotera. Än en gång omgavs han av strimmor av blått ljus från de virvlande ljushållarna.

Sirius andades långsamt ut, åtminstone var Harry säker nu. Bella skulle inte ha en möjlighet att skada honom. För första gången var han tacksam för hur förvirrande Mysterieavdelningen var.

"Var är utgången?" ropade han förtvivlat när väggen stannade med ett dån. "Var finns vägen ut?"

Rummet tycktes ha väntat på att han skulle fråga. Dörren alldeles bakom honom flög upp och korridoren mot hissarna sträckte sig framför honom, fackelupplyst och tom. Han sprang ...

"Vi borde ha testat det tidigare", sade Hermione och såg irriterat på boken

"Jag vet, det skulle ha sparat oss en hel del tid", instämde Ron, frasen "och Sirius kanske inte hade dött" gick outtalad men alla kunde praktiskt taget höra det.

"Det är allt? Men det är så enkelt!" protesterade Marietta i en misstrogen ton.

"Och bara något som en onämnbar skulle tänka på, enkelheten i det är briljant", sade Bill och såg imponerat på boken.

Han kunde höra en hiss skramla där framme. Han rusade genom gången, svängde runt hörnet och drämde näven på knappen för att kalla på en ny hiss. Den kom, rasslande och slamrande, och gallergrindarna gled upp, Harry störtade in och bankade nu hårt på knappen som det stod Atrium på. Dörrarna gled igen och han for uppåt.

Han trängde sig ut ur hissen innan grindarna var helt öppna och såg sig omkring. Bellatrix var nästan framme vid telefonhissen i andra änden av salen, men hon såg sig om när han kom rusande mot henne och riktade en ny besvärjelse mot honom. Harry hoppade åt sidan bakom Magiska brödraskapets fontän; besvärjelsen sköt förbi honom och träffade de guldsmidda grindarna i andra änden av atriet så att de klingade som klockor. Det hördes inga fler steg. Hon hade slutat springa. Han hukade sig bakom statyerna och lyssnade.

"Du är en fantastisk duelist", sade Tonks, det var ett uppenbart försök att distrahera Harry från att tänka på Sirius framtida öde.

"Jag är inte så bra", muttrade Harry och stirrade på golvet.

"Nej, du är ung men du är fortfarande otroligt. Du är på väg att ta dig an Bellatrix, efter att du har sett henne besegra Tonks, Sirius och Kingsley", sade Bill med en instämmande nickning. Harry ryckte till vid nämnandet om hur hon besegrat Sirius och knöt nävarna hårt.

"Andra skulle kalla det dumstridigt", muttrade Snape och Sinistra kunde inte göra annat än hålla med.

"Kom fjam, kom fjam, lille Hajjy! " ropade hon med sin låtsasbarnsliga röst, som ekade från de polerade trägolven. "Varför kom du efter mig annars? Jag trodde du var här för att hämnas min käre kusin!"

"Det är jag!" skrek Harry och massvis med spöklika Harrysar tycktes ropa i kör: Det är jag! Det är jag! Det är jag! runt om i hela rummet.

"Det kommer åtminstone inte avslöja vart han är", sade Kingsley i en uppgiven ton.

"Åååååå ... älskade du honom, lille söte Potter?"

"Vilken kossa!" väste Tonks och blängde på boken. Narcissa ryckte till, en del av henne ville protestera men hon visste att ingen skulle reagera positivt på det.

Sirius fnös högt. "Bella i nötskal."

Ett hat, våldsammare än något han tidigare hade känt, steg upp inom Harry; han kastade sig fram bakom fontänen och vrålade: "Crucio!"

"Harry!" Sirius fräste ut namnet och stirrade i misstro på sin gudson.

"Vad?" ifrågasatte Harry trotsigt, han visste vad Sirius syftade på och undvek själv att se på Neville som säkerligen hade reagerat negativt. Om han hade brytt sig om att vrida på huvudet hade han i stället sett hur Neville nästan triumferande såg på boken. Om någon förtjänade att utsättas för det var det Bellatrix själv.

"Säg inte vad, du använde en oförlåtlig!" utbrast Sirius och började höja rösten.

"Det var Bellatrix!" protesterade Harry och Neville nickade instämmande.

"Det spelar ingen roll!" väste Sirius och blängde på sin gudson.

"Hon dödade dig!"

"Det spelar ingen roll!" Sirius ord var rasande och skar igenom salen, såg till att all uppmärksamhet nu var på dem. "Jag vill aldrig höra om att du använt en av de oförlåtliga. Aldrig, förstår du mig Harry? Du får aldrig använda dem. Ingenting rättfärdigar användandet av dem!"

"Harry, det är en enkelbiljett till Azkaban", tillade Charlus i en sträng ton och Harry grimaserade, Azkaban var en plats som han aldrig skulle kunna överleva.

"Vem ska avslöja det? Det är inte som om hon kommer vandra in på Ministeriet och anmäla brottet", påpekade Fred och ryckte på axlarna när han såg alla sina blickar. "Vad, om någon förtjänar det så är det hon. Kan inte säga att jag kan klandra Harry."

"Fred!" fräste mrs Weasley och blängde på sin son.

"Jag säger inte att jag skulle använda de oförlåtliga, bara att jag kan förstå Harrys mentala tillstånd och agerande i den situationen. Jag tvivlar Harry skulle göra det nu", han vände sig mot Harry och höjde ett ögonbryn.

Harry suckade innan han skakade på huvudet. "Nej, jag kommer inte använda en oförlåtlig."

"Personligen är jag just nu mer förvånad över att Umbridge inte har skrikit om hur Harry ska fängslas", sade Ginny och som på en signal vände sig alla upp mot lärarbordet där Umbridge verkade gorma och gestikulera vilt, men ingen kunde höra ett ord som hon yttrade. Hade någon brytt sig om att kolla noggrant hade de sett hur McGonagall lät sitt trollspö slida in i ärmen igen på hennes klädnad.

Bellatrix gav upp ett gällt tjut, förbannelsen hade slagit omkull henne, men hon vred sig inte och skrek i plågor som Neville hade gjort – hon var redan på fötter igen, andfådd och utan att skratta längre.

"Bättre lycka nästa gång", muttrade McLaggen.

"Det kommer inte vara en nästa gång, jag vill inte att Harry utför sådan mörk magi", fräste Sirius och blängde på McLaggen.

"Om någon förtjänar det är det hon."

"Det hör inte hit, Neville. Din farmor skulle inte vilja att du utför sådan magi heller. Ni ska inte ens ha förmågan att kunna göra det", sade Remus i en allvarlig ton.

"Jag sade ju att det fanns ett mörker inom mig, att jag håller på att bli ond…" muttrade Harry.

"Lägg av Harry, du vet mycket väl att du inte är ond. Du är arg och sårad. Tro mig att vi kommer ha en djupare diskussion om det här senare, men det faktum att du inte utsatte henne för någon skada visar att du inte klarar av magin", sade Remus och gav Harry en skarp blick.

Harry dök ner bakom den gyllene fontänen igen. Hennes motbesvärjelse träffade den ståtlige trollkarlens huvud, som sprängdes bort och grävde långa skåror i trägolvet innan det landade sex meter därifrån.

"Bra, statyn förtjänar att rivas", mumlade Hermione och korsade armarna.

"Inte bra! Den förbannelsen var menad för Harry!" protesterade Ginny och såg bestört på sin vän. "Ibland undrar jag verkligen vart dina prioriteringar ligger."

"Du har visst aldrig använt en oförlåtlig förbannelse förut, eller hur, pojk?" skrek hon. Hon hade övergett sin småbarnsröst. "Du måste mena den, Potter! Du måste verkligen vilja förorsaka smärta – njuta av det – rättfärdig ilska skadar mig inte nån längre stund – vill du att jag ska visa dig hur man gör? Jag kan ge dig en lektion ..."

"Våga inte", morrade Sirius och grep tag hårdare i Harry.

"Jag vill inte ha något av henne", spottade Harry ur sig och blängde på boken.

Harry smög sig just runt fontänen på andra sidan när hon skrek: "Crucio!" och han blev tvungen att dyka ner igen då kentaurens arm, som höll i pilbågen, snurrade av och landade med en smäll på golvet inte långt ifrån den gyllene trollkarlens huvud.

"Potter, du kan inte vinna mot mig!" ropade hon.

Han kunde höra hur hon rörde sig åt höger för att försöka få sikte på honom. Han backade runt statyn bort från henne, hukade sig bakom kentaurens ben med huvudet i jämnhöjd med husalfens.

"Bra, var alltid uppmärksam på din omgivning", sade Moody och såg godkännande på Harry.

"Jag var och är Mörkrets herres trognaste tjänare. Jag lärde mig svartkonst av honom, och jag känner till så starka och mäktiga förtrollningar att du, din ynkliga lilla pojkvasker, aldrig kan hoppas att tävla ..."

"Lamslå! " tjöt Harry.

"Okej, han har åtminstone övergett de oförlåtliga", muttrade Dorea och försökte släppa taget om armstöden på fåtöljen men det var som om händerna frusit fast i sin position och det var omöjligt att flytta dem.

"Men en Lamaslå, han kunde ha använt något mer kraftfullt", sade Charlus och såg oroligt på sin sonson.

Han hade makat sig runt till den plats där svartalfen stod och log upp mot den nu huvudlöse trollkarlen och tog nu sikte mot hennes rygg medan hon kikade runt fontänen. Hon reagerade så snabbt att han knappt hann ducka.

"Protego!"

Den röda ljusstrålen, hans egen lamslagningsförtrollning, kastades tillbaka mot honom. Harry kravlade i skydd bakom fontänen igen, och ett av svartalfens öron kom flygande genom rummet.
"Potter, jag ska ge dig en enda chans!" skrek Bellatrix. "Ge mig profetian ... rulla den emot mig nu ... så kanske jag skonar ditt liv!"

"Åh det kommer vara ett problem", sade Percy med en grimas.

"Det är inte som om jag skulle ha gett den till henne även om jag hade den, jag skulle dö innan jag- aj, vad var det för?" Harry såg förrått upp på Sirius som hade knäppt till honom på toppen av huvudet med sitt finger.

"Ditt liv kommer före objekt", morrade Sirius och Harry svalde, i vanliga fall hade han argumenterat emot men skulden över att ha fått sin gudfar dödad fick honom att vara tyst. Ovanför honom suckade Sirius när han inte svarade.

"Ni blir nog tvungen att döda mig i stället, för den är borta!" vrålade Harry, och just som han skrek det brände det till av smärta i pannan; hans ärr stod i brand igen, och han kände ett raseri som inte hade något samband med hans egen våldsamma vrede. "Och han vet det!" sa Harry med ett förryckt skratt som gott kunde mäta sig med Bellatrix eget. "Er käre gamle vän Voldemort vet att den är borta! Han kommer nog inte att bli särskilt belåten med er, va?"

"Åh Bella kommer inte gilla det", muttrade Sirius med en grimas, hans oro över Harrys tystnad för tillfället knuffad åt sidan.

"Är det inte bra? Kommer inte V-voldemort straffa henne för att hon misslyckades?" frågade Dean nervöst.

"Jo, men hon kommer också bli mer dåraktigt, och det sätter Harry i mer fara än tidigare", muttrade Remus och delade en orolig blick med Sirius.

"Vad då? Vad menar du?" skrek hon, och för första gången fanns det rädsla i hennes röst.

Narcissa höjde ett ögonbryn. "Det är något nytt, jag tror aldrig hon har visat att hon varit rädd."

"Profetian slogs sönder när jag försökte få Neville uppför stentrappan! Vad tror ni Voldemort kommer att säga om det då?"

Ärret brände och sved, smärtan fick tårarna att rinna ur hans ögon.

"LÖGNARE!" skrek hon gällt, men han kunde höra skräcken bakom ilskan nu. "DU HAR DEN, POTTER, OCH DU SKA GE DEN TILL MIG ! Accio profetia! ACCIO PROFETIA!"

"Förhäxa henne, gör det nu när hon är upptagen!" sade Moody snabbt och luftade sig ivrigt framåt.

Harry skrattade igen för han visste att det skulle reta henne, medan smärtan växte sig så stark i huvudet att han trodde det skulle sprängas.

"Eller skratta som en psykopat, det fungerar också", muttrade Fred lågmält.

"Oh Harry, varför måste du göra henne arg?" frågade Hermione och bet sig i läppen.

"Jag tror faktiskt inte Harry gör så mycket medvetet nu, det känns som om han bara reagerar", sade Ron och betraktade kritiskt sin bästa vän.

Han vinkade med sin tomma hand bakifrån svartalfen och drog snabbt tillbaka den när hon skickade i väg en ny stråle av grönt ljus mot honom.

Sirius morrade lågmält och knöt händerna hårt.

"Oh kära nån, det betyder att hon inte kommer tveka att döda honom."

"Åh hon kommer tveka, att döda Harry kommer inte hjälpa henne. Hon vet att Voldemort vill vara den som dödar Harry, han vill inte att någon annan ska göra vad han misslyckades med. Det skulle få folk att tveka över hans kraft", sade Tonks och försökte le uppmuntrande mot alla, men hon kunde inte låta bli att undra om hennes moster faktiskt var galen nog att genomföra det.

"Ingenting där!" ropade han. "Ingenting att lura till sig! Den gick i bitar och ingen hörde vad den sa, tala om det för er herre!"

"Nej!" tjöt hon. "Det är inte sant, du ljuger! HERRE, JAG FÖRSÖKTE, JAG FÖRSÖKTE ... STRAFFA MIG INTE ..."

"Håll tyst!" gastade Harry och knep ihop ögonen mot smärtan i ärret, som nu var värre än någonsin. "Han kan inte höra er härifrån!"

"Måste du alltid utmana ödet?" frågade Hermione och dunkade huvudet i soffan.

"Det är inte som om han bara kommer dyka upp," protesterade Ron och försökte få Harry att hålla med honom, men den andra pojkens blick var fortfarande fast fäst på golvet.

"Ron har rätt, Voldemort håller sig borta därifrån eftersom det hjälper honom", sade mr Weasley efter några ögonblicks tystnad.

"Kan jag inte, Potter?" sa en hög, kall röst.

"Det här är vad som händer när du utmanar ödet", väste Hermione och blängde på sin bästa vän.

"Varför måste dina situationer alltid bli värre?"

Harry gav ifrån sig ett kallt skratt. "Jag kan inte se hur mitt liv kan bli värre. Det är redan i bottnen."

"Säg inte det", sade Sirius och slöt ögonen. "Jag vet att du är upprörd, men jag är här. Och ditt bok-jag har fortfarande dina vänner, du har Remus-"

"Som verkar som en främling till mig jämfört med här!" protesterade Harry och såg upp, tårar glittrandes i hans gröna ögon.

Remus höll upp en hand när han såg hur Sirius öppnade munnen. "Harry har rätt, jag vet inte varför men vi har inte samma band i böckerna. Men det spelar ingen roll. Det har inte hänt. Vi är alla här och vid liv Harry. Och vi kommer stoppa det här från att hända, eller planerar du en resa till ministeriet?"

"Självklart inte!" utbrast Harry och såg chockat på mannen.

Remus log svagt. "Då så, då har vi inget att oroa oss för." Han drog en hand genom Harrys hår, inte olikt hur man klappade katter. "Det är okej att vara upprörd, men det har inte hänt än och vi kommer båda se till att det inte händer, okej?"

Harry nickade efter att ha lutat sig in i gesten, han ville helhjärtat tro på vad Remus sade men ett litet frö av tvivel fanns fortfarande inom honom.

Harry öppnade ögonen.

Högväxt, mager och iförd en svart huva, med det hemska, ormliknande ansiktet vitt och tärt och de blodröda ögonen som stirrade genom sina smala pupiller ... Lord Voldemort hade dykt upp mitt i hallen med sin trollstav riktad mot Harry, som stod som förlamad, oförmögen att röra sig.

"Harry du tar dig ut därifrån", sade Sirius i en skakande ton.

"Men…"

"Inga men, en duell med Voldemort var tillräckligt och våra hjärtan klarar inte en till", sade Remus bestämt.

"Inte för att vara den men något säger mig att vi kommer behöva utstå mycket mer sådant framöver i böckerna", sade Dorea med rynkad panna. "Det känns som om Harrys liv utsätts för mer fara för varje år."

"Jaså, du har slagit sönder min profetia?" sa Voldemort stilla och såg genomträngande på Harry med sina skoningslösa röda ögon. "Nej, Bella, han ljuger inte ... jag ser sanningen stirra emot mig inifrån hans värdelösa hjärna ... månader av förberedelser, månader av ansträngningar ... och mina Dödsätare har låtit Harry Potter trotsa mig igen ..."

"Något gott kom ut från det åtminstone,"

"Inget är värt priset!" fräste Harry och blängde omkring sig, osäker på vem som sagt det.

"Inte rätt tillfälle, vill du att han ska bli arg?" väste Lee och blängde specifikt på Roger som hade sagt det.

"Herre, förlåt, jag visste inte, jag kämpade med animagusen Black!" snyftade Bellatrix och kastade sig ner framför Voldemorts fötter när han långsamt steg närmare. "Herre, du bör veta ..."

"Var tyst nu, Bella", sa Voldemort hotfullt. "Jag ska ta itu med dig om ett ögonblick. Tror du att jag har kommit till Trolldomsministeriet för att höra dina gnälliga ursäkter?"

"Men Herre ... han är här ... han är här nedanför ..."

Voldemort lyssnade inte på henne. "Jag har ingenting mer att säga dig, Potter!" sa han lågt. "Du har retat mig alldeles för ofta, alldeles för länge. Avada kedavra! "

Harry hade inte ens öppnat munnen för att göra motstånd, hans hjärna var tom, hans trollstav pekade kraftlöst mot golvet.

"Du är alltid redo?"

Harry ryckte på axlarna. Han kunde inte ge en bra förklaring till varför han inte försvarade sig själv, kanske hade han inte förväntat sig förbannelsen, kanske smärtade hans ärr för mycket för att han skulle kunna göra något… eller kanske så har du gett upp. Vad har ditt bok-jag att leva för egentligen? Du ledde dina vänner in i fara, kanske fick en del av dem dödade, fick Sirius dödad… Sirius… om jag dör får jag åtminstone vara med honom igen. Honom och dina föräldrar. Harry kunde inte låta bli att le vid den tanken.

"Du kan inte ge upp Harry, du har fortfarande folk som bryr sig", Ginnys ord avbröt Harrys tankar och han såg osäkert ner på sin vän, objektivt så visste han att hon hade rätt… men han var trött på att kämpa, trött på att förlora familj, hur lång tid skulle det ta innan han förlorade Remus med? Innan han började förlora sina vänner?

Men den huvudlösa gyllene trollkarlsstatyn i fontänen hade plötsligt fått liv, den tog ett språng från sin sockel och landade med ett brak på golvet mellan Harry och Voldemort. Förbannelsen rann bara av från bröstkorgen på statyn när den slog ut med armarna för att skydda Harry.

"Um vad är det som händer?" frågade Colin förvirrat.

"Antingen så är den förvandlad till att agera för att försvara trollkarlar från mörka trollkarlar, eller så är det någon som får den att göra så."

"Om det är första alternativet, varför har den inte agerat tidigare?" påpekade Colin och såg intresserat på boken.

"Vad ...?" skrek Voldemort och stirrade sig omkring. Och sedan viskade han: "Dumbledore!"

"Tack och lov, Dumbledore är där", viskade mrs Weasley och suckade lättat.

Harry tittade bakom sig med bultande hjärta. Dumbledore stod framför de gyllene grindarna.

Voldemort höjde sin stav och ännu en grön ljusstråle susade mot Dumbledore, som vände sig om och försvann med en sväng på sin mantel. I nästa sekund dök han upp igen bakom Voldemort och viftade med sin trollstav mot det som var kvar av fontänen. De andra statyerna fick med ens liv.

"Det här kan vara en intressant duell", mumlade Bill och satte sig rakare upp, något som fick Fleur att muttra missnöjt.

Häxstatyn sprang fram mot Bellatrix, som skrek till och skickade i väg verkningslösa besvärjelser som rann av statyns bröst innan den dök ner på henne och klämde fast henne mot golvet. Under tiden kilade svartalfen och husalfen mot eldstäderna som var infällda längs väggen och den enarmade kentauren galopperade mot Voldemort, som försvann och åter dök upp bredvid dammen. Den huvudlösa statyn knuffade Harry bakåt, bort från striden. Dumbledore gick fram mot Voldemort, och den gyllene kentauren började galoppera runt dem båda.

"Det var dumt av dig att komma hit i kväll, Tom", sa Dumbledore lugnt. "Aurorerna är snart här ..."

"Och vid det laget kommer jag att vara borta och du att vara död!" spottade Voldemort fram.

"Det kommer inte att hända", fnös Ron och skakade på huvudet.

"Jag är dödlig, en dag kommer jag lämna den här jorden", påpekade Dumbledore lugnt. "Jag kan hoppas att jag fortfarande har några år i mig dock."

Både elever, ordermedlemmar och personal i salen såg obekvämt på varandra, ingen av dem kunde föreställa sig trollkarlsvärlden utan Dumbledore, det var svårt att ens föreställa sig Hogwarts utan Dumbledore trots att de upplevt det en gång innan.

Han skickade i väg ännu en dödande förbannelse mot Dumbledore, men missade och träffade i stället väktartrollkarlens disk, som fattade eld. Dumbledore svängde med sin egen stav, trollkraften i besvärjelsen som strålade ut från den var så stor att Harry, trots att han skyddades av sin gyllene vakt, kände hur håret reste sig på honom när den flög förbi, och den här gången blev Voldemort tvungen att frammana en glänsande silversköld ur tomma luften för att avvärja den. Besvärjelsen, vilken den nu var, åstadkom inte någon synbar skada på skölden, men det kom en djup, gonggongliknande ton från den – ett besynnerligt ljud som fick blodet att isas.

"Vad är det för förtrollning?" frågade Hermione intresserat.

"Jag kan inte säga med säkerhet, det kan vara ett flertal förtrollningar", sade Dumbledore och betraktade boken tankfullt.

"Du försöker alltså inte döda mig, Dumbledore?" ropade Voldemort medan hans blodröda ögon smalnade ovanför sköldens överkant. "Är du kanske höjd över en sån brutalitet?"

"Med horokruxerna är det inte värt det. Det skulle bara vara tillfälligt med hans anhängare på fri fot. Nej, det är bättre att vänta tills hans horokruxer är förstörda", tänkte Dumbledore och såg tankfullt på boken.

"Vi vet båda två att det finns andra sätt att förgöra en man, Tom", sa Dumbledore lugnt medan han fortsatte att gå fram emot Voldemort utan en skymt av rädsla, som om ingenting hade hänt som kunde avbryta hans promenad genom hallen. "Att bara ta ditt liv skulle inte tillfredsställa mig, det medger jag ..."

"Det finns inget värre än döden, Dumbledore!" morrade Voldemort.

"Det stämmer inte, att leva utan dina älskade är hemskt, men vetenskapen att du kommer se dem igen är vad du ser fram emot", påpekade mrs Weasley i en mjuk ton, under en lång period hade det varit det enda som fått henne att kunna gå vidare med livet efter hennes bröders död.

"Du har alldeles fel", sa Dumbledore, som närmade sig Voldemort medan han pratade lika obesvärat som om de diskuterade saken över en drink.

"Bara Albus skulle hålla en konversation kring liv och död i mitten av en dödlig duell", suckade McGonagall och skakade på huvudet misstroget.

Harry kände sig orolig över att se honom vandra fram så här, försvarslös, oskyddad. Han ville ropa ut en varning, men hans huvudlöse vakt sköt honom hela tiden bakåt mot väggen och hejdade varje försök att ta sig ut. "Din oförmåga att förstå att det finns saker som är mycket värre än döden har faktiskt alltid varit din största svaghet ..."

"Tack och lov att Albus håller honom säker", muttrade Charlus, hans blick helt fäst på sin sonson.

"Han hade kanske inte behövt göra det om de berättat sanningen för Harry från början", påpekade Dorea med en irriterad blick.

Charlus grimaserade, han visste att hans fru hade rätt i vad hon pekade ut, men det var inte något som han ville tänka på för ögonblicket.

En grön ljusstråle flög ut bakifrån silverskölden. Den här gången var det den enarmade kentauren som galopperade framför Dumbledore och tog emot stöten. Den splittrades i hundra bitar innan spillrorna ens hade nått golvet. Dumbledore hade dragit trollstaven bakåt och viftade med den som om han svängde en piska. En lång, smal flamma flög ut från spetsen; den lindade sig runt Voldemort, med sköld och allt. Under ett ögonblick såg det ut som om Dumbledore hade vunnit, men sedan förvandlades det glödande repet till en orm, som omedelbart lossade sitt grepp om Voldemort och ursinnigt väsande vände sig mot Dumbledore. Voldemort försvann, ormen reste sig från golvet, färdig att hugga ...

"Tror du din förmåga att prata med ormar hade fungerat där?" frågade Ron fundersamt medan han stirrade på boken.

"Kanske, men det hade troligtvis gjort Voldemort ännu mer arg", påpekade Hermione med en grimas.

"Jag tvivlar det, jag tror inte det är en riktig orm", påpekade Harry lågmält och hans vänner log lättat när han engagerade sig i samtalet.

"Du kunde prata med ormen i vårt andra år, vid duellklubben", påpekade Hermione och Harry ryckte på axlarna.

En låga flammade till i luften ovanför Dumbledore i samma ögonblick som Voldemort återigen visade sig. Han stod på sockeln mitt i dammen där de fem statyerna alldeles nyss hade stått.

"Är inte det där Harry är?" frågade Ginny i en skrämd ton.

"Jag tror inte det, jag tror han är vid en vägg", sade Hermione, men hon var själv blek i ansiktet.

"Se upp!" skrek Harry.

Men just när han ropade flög en ny grön ljusstråle mot Dumbledore från Voldemorts trollstav och ormen gick till anfall ...

Fawkes svepte ner framför Dumbledore, öppnade näbben på vid gavel och svalde den gröna ljusstrålen hel. Han fattade eld och föll till golvet, liten, skrynklig och vinglös.

"Så en fenix kan överleva den dödande förbannelsen", sade Moody i en intresserad ton.

"Det ser sannerligen ut som det", instämde Dumbledore, en rynka mellan hans ögonbryn. Han skulle aldrig be Fawkes att offra sig själv för honom men fenixen verkade ha fattat ett eget beslut. Hade han vetat att han kunde klara av förbannelsen eller hade det varit en chansning från hans kompanjons sida?

I samma ögonblick svängde Dumbledore sin stav med en enda lång, svepande rörelse. Ormen, som precis hade varit på väg att sänka sina gifttänder i honom, for högt upp i luften och försvann i en strimma av mörk rök, och vattnet i dammen steg upp och omslöt Voldemort som en kokong av flytande glas.

Under ett par sekunder syntes Voldemort bara som en mörk, skvalpande, ansiktslös figur, otydligt skimrande på sockeln, medan han kämpade för att befria sig från den kvävande vattenmassan ... Sedan var han försvunnen och vattnet föll med ett dån tillbaka ner i dammen, det skvimpade häftigt över sidorna så att det blanka golvet blev alldeles genomblött.

"HERRE!" skrek Bellatrix.

"Vart tog han vägen?" frågade Fred och såg sig omkring.

"Jag vet inte", svarade Bill med en grimas. "Men jag skulle inte räkna med att faran är över."

Säker på att det var över, säker på att Voldemort hade beslutat att fly gjorde Harry en ansats att springa fram från sin plats bakom statyn, men Dumbledore vrålade:

"Stanna där du är, Harry!"

För första gången lät Dumbledore skrämd. Harry kunde inte förstå varför, hallen var alldeles tom så när som på dem själva, den snyftande Bellatrix som fortfarande låg fastklämd under häxstatyn och fenixungen Fawkes som pep svagt på golvet ...

"Vad tänker han göra?" frågade mrs Weasley och såg skrämt upp på Dumbledore, hennes ansikte blekt. Om Dumbledore var rädd så måste det vara något dåligt.

"Jag vet inte", svarade Dumbledore försiktigt, han hade idéer om vad Voldemort skulle kunna försöka sig på men han hoppades att de inte stämde.

Sedan sprack Harrys ärr upp och han förstod att han var död. Det var en ofattbar smärta, en outhärdlig smärta ...

"Vad är det som händer?" frågade Ron och såg skrämt mellan boken och sin vän.

"Jag tror att Voldemort försöker besitta Harry", svarade Dumbledore, och sänkte trött sina händer till sitt knä, hans farhågor hade besannats. "Det här är varför han behövde lära sig Ocklumenering."

"Ja, för Snape gjorde ett sådant fantastiskt jobb med det", fnös Ginny och skakade ilsket på huvudet.

"Inte nu Ginny", sade mr Weasley och gav sin dotter en varnande blick.

"Men det är sanningen…"

"Det är inte läge att prata om det nu Ginny!" sade mr Weasley bestämt i en skarp ton.

Han var inte längre kvar i hallen, han satt hjälplöst fångad inuti en varelse med röda ögon, så tätt förenad med den att Harry inte visste var hans egen kropp slutade och varelsens började, de var sammansmälta, förenade av smärtan och det fanns ingen möjlighet att komma undan ...

Och när varelsen talade använde den Harrys mun, så att han mitt i sin dödsångest kände hur hans käke rörde sig ...

"Döda mig nu, Dumbledore..."

"Snälla lyssna inte på honom", bad Dorea och stirrade upp på rektorn, rädsla i hennes målade ögon.

"Jag skulle aldrig", svarade Dumbledore, djup sorg i hans ansikte, när hade han gått för långt i sitt agerande att en gammal vän trodde att han skulle mörda hennes barnbarn på grund av ett trick från en mörkrets trollkarl. Hur långt hade han fallit och när hade individerna slutat spela lika stor roll som den stora bilden? Kunde han ens hävda att han brydde sig om Harry när han tvingat honom tillbaka till ett hem, nej ett hus, som han hatade år efter år? Ett ställe där han måhända var säker från magiska krafter men inget annat.

Förblindad och döende, medan varenda liten del av hans kropp skrek efter befrielse, kände Harry hur varelsen använde honom igen ...

"Om döden inte har nån betydelse, Dumbledore, så döda pojken ..."

Låt smärtan upphöra, tänkte Harry. Låt honom döda oss ... gör slut på det, Dumbledore ... döden är ingenting jämfört med det här... Och jag får se Sirius igen...

Dumbledore kände hur en sten lyftes från hans axlar, Harry skulle klara sig. Hans kärlek skulle övervinna Voldemorts tricks.

"Det är inte din tid, Harry", sade Sirius i en sträv ton.

Harry blängde på honom. "Det var inte din tid heller!"

Och när Harrys hjärta med ens fylldes av varma känslor lossnade varelsens grepp och smärtan försvann; Harry låg med ansiktet neråt på golvet, glasögonen var borta och han darrade och ryste som om han vilade på is och inte på trä.

Snape stirrade misstroget på boken, hur hade pojken kunnat driva ut mörkrets herre när han inte hade någon talang över huvud taget i Ocklumenering.

"Hur gjorde jag det?" frågade Harry och stirrade mellan sina egna händer och boken.

"Kärlek, Harry. Han förstår sig inte på det, du gör. Det är vad som skiljer er åt", svarade Dumbledore i en allvarlig ton som bar igenom hela salen.

"Kärlek?" fnös Tracy misstroget. "Det är ingen kraft. Det måste finnas någon annan förklaring."

"Men lycka för att bekämpa dementorer är så mycket mer trovärdigt? Om det är sant varför kan inte kärlek vara förklaringen?" frågade Astoria nyfiket och Tracy grimaserade, hon hade inget bra svar att ge sin kompis lillasyster.

Det ekade av röster genom hallen, fler röster än det borde ha hörts där ... Harry öppnade ögonen och såg att glasögonen låg bredvid hälen på den huvudlösa statyn som hade vaktat honom, men som nu låg platt på rygg, sprucken och orörlig. Han satte på sig dem och då han lyfte lite på huvudet fann han Dumbledores krokiga näsa alldeles intill sin egen.

"Är du oskadd, Harry?"

"Ja", sa Harry, som skakade så våldsamt att han inte kunde hålla upp huvudet ordentligt. "Javisst, jag är ... var är Voldemort, var ... vilka är alla de här ... vad är ..."

"Är han okej?" frågade Sirius och såg spänt mellan Harry och Dumbledore.

"Det där bör vara eftereffekterna av att bli besatt, tillsammans med traumat han upplevt under kvällen. Det är ett mirakel att han är vid medvetande", sade Dumbledore och skakade på huvudet.

"Mirakel att han är vid medvetande?" frågade Remus misstroget. "Det är ett mirakel att han är vid liv."

"Det är till stor del tack vare er, ni räddade oss, honom, och hjälpte honom överleva. Det var hans kärlek för dig som hjälpte honom just då", sade Luna och stirrade på Sirius.

Atriet var fyllt av folk. Golvet reflekterade de smaragdgröna lågorna som hade blossat upp i alla eldstäderna utmed ena väggen och mängder av häxor och trollkarlar strömmade ut ur dem. När Dumbledore drog upp honom på fötter igen såg Harry hur de små statyerna av husalfen och svartalfen ledde fram Cornelius Fudge, som såg alldeles lamslagen ut.

"Jag antar att det är punkten som Fudge kommer börja tro på sanningen",

"Det är inte som om han kommer ha något val", fnös Dean och skakade på huvudet. "Den stora frågan är hur de ska informera allmänheten."

"Han var där!" ropade en lilaklädd man med hästsvans. Han pekade på en hög med gyllene skärvor på andra sidan hallen där Bellatrix hade legat fången bara några ögonblick tidigare. "Jag såg honom, mr Fudge, jag svär på att det var Ni-vet-vem, han grep tag i en kvinna och transfererade sig bort!"

"Helvete", svor Neville och blängde på boken, hans föräldrar torterare var fortfarande på fri fot.

"Jag vet, Williamson, jag vet, jag såg honom också!" sluddrade Fudge, som bar pyjamas under sin kritstrecksrandiga mantel och flåsade som om han just hade sprungit flera mil. "Vid Merlins skägg ... här ... här! ... på Trolldomsministeriet ... du store tid ... det verkar inte möjligt ... det var det värsta ... hur kan det här komma sig ...?"

"Därför att han var förblindad av sin rädsla och ville inte tro på det. Nu när han faktiskt gör det har V-voldemort redan återfått mycket av sin armé", sade mr Weasley och skakade på huvudet.

"Ministeriet kommer ha många oskyldigas blod på sina händer", instämde Charlie med en grimas.

"Men Ron hade rätt i att det skulle ta att Fudge såg Voldemort själv innan han trodde på hans återkomst", påpekade Lee och skakade på huvudet.

"Personligen är jag förvånad att han inte fortsatte förneka det", fnös George.

"Om du fortsätter ner till Mysterieavdelningen, Cornelius, kommer du att finna flera förrymda Dödsätare instängda i Dödssalen, fjättrade av en antitransfereringsförtrollning i väntan på ditt beslut om vad som ska ske med dem", sa Dumbledore, som nu hade övertygat sig om att Harry var oskadd och börjat gå framåt så att de nyanlända för första gången insåg att han var där.

Narcissa grimaserade, hennes make var en av dem som var där nere. Oavsett deras skillnader var han ändå pappan till hennes barn och Draco skulle ta det hårt om hans pappa blev arresterad.

(Några av dem höjde sina trollstavar, andra såg bara häpna ut, statyerna av husalfen och svartalfen applåderade och Fudge hoppade till så högt att hans toffelklädda fötter lämnade golvet.)

"Dumbledore!" flämtade Fudge, utom sig av chock. "Du ... här ... jag ... jag ..."

Han såg sig vilt omkring på Aurorerna han hade tagit med sig och det syntes tydligt att han nästan hade lust att ropa: "Grip honom!"

"Om han gör det är han mer idiotisk än jag faktiskt trodde", mumlade Fay och Lavender dolde ett stort flin bakom sin hand.

"Cornelius, jag är beredd att slåss mot dina män – och vinna igen!" sa Dumbledore med dånande stämma. "Men för bara några minuter sen såg du med egna ögon bevis på att det jag sagt dig i ett års tid är sant. Lord Voldemort har återvänt, du har jagat fel man i tolv månader och det är på tiden att du tar ditt förnuft till fånga!"

"Jag ... nej ... visst inte ...", rasade Fudge och såg sig omkring som om han hoppades att någon skulle tala om för honom vad han skulle göra. När ingen gjorde det sa han: "Då så ... Dawlish! Williamson! Gå ner till Mysterieavdelningen och se efter ... Dumbledore, du ... du måste tala om exakt ... Magiska brödraskapets fontän ... vad hände?" tillade han nästan kvidande och stirrade runt om på golvet, där lämningarna av häxans, trollkarlens och kentaurens statyer nu låg utspridda.

"Hur tjockskallig kan mannen vara? Hur kunde han inte märka att halva atriet i ministeriet var förstört?" frågade Zabini i en misstrogen ton och stirrade på boken.

"Vi har länge vetat att han inte är den smartaste mannen", påpekade Draco, men han grimaserade själv över hur lång tid det tagit mannen att inse vad som hänt. Han försökte även aktivt att undvika att tänka på hur en av de fångade trollkarlarna där nere skulle vara hans pappa och vilka konsekvenser det skulle få för hans liv.

"Vi kan diskutera det när jag har skickat tillbaka Harry till Hogwarts", sa Dumbledore.

"Harry ... Harry Potter?"

Fudge snurrade runt och stirrade på Harry, som fortfarande stod vid väggen bredvid den fallna statyn som hade skyddat honom under Dumbledores och Voldemorts duell.

"Han ... här?" sa Fudge. "Varför ... vad rör sig allt det här om?"

"Saker som kunde och borde ha undvikits", muttrade Tonks ilsket.

Harry ryckte till och sänkte blicken mot golvet igen, den rosahåriga häxan hade rätt. Det var saker som hade kunnat undvikas om han bara hade lärt sig ocklumenering som Dumbledore ville, som Hermione tjatat så mycket om. Om han inte hade gått raka vägen in i en fälla och riskerat inte bara sina vänners liv men även kostat Sirius hans liv.

"Tonks!" väste Remus och gav sin flickvän en irriterad blick när han såg hur Harry reagerade på orden som egentligen inte var riktade mot honom. Men det var inte svårt att lista ut hur pojken tolkade dem.

"Jag ska förklara allting när Harry är tillbaka i skolan", upprepade Dumbledore och gick bort från dammen till den plats på golvet där den gyllene trollkarlens huvud låg. Han riktade trollstaven mot det och mumlade: "Portus." Huvudet flammade blått, vibrerade häftigt mot trägolvet några sekunder och blev sedan stilla igen.

En annan flyttnyckel", sade Harry med en grimas.

"Det är snabbare", påpekade George.

Harry grimaserade igen och svarade lågmält. "Jo jag vet". Han valde att inte gå in på att ända sen turneringen avskydde han att han att förflytta sig på det sättet, det hade aldrig varit en skön känsla men den sista tävlingen hade sett till att han alltid skulle förknippa tortyr och Cedrics död med det resesättet.

"Oroa dig inte, du kommer vänja dig", sade Fred och log uppmuntrande, omedveten om tankarna som for i den yngre trollkarlens huvud.

"Nej, vet du vad, Dumbledore!" sa Fudge när Dumbledore plockade upp huvudet och bar med sig det tillbaka till Harry. "Du har inte fått tilllåtelse att använda den där flyttnyckeln! Du kan inte göra såna här saker mitt framför ögonen på Trolldomsministern, du ... du ..."

"Jag tvivlar att Dumbledore kommer bry sig om det nu", sade Terry.

"Åh absolut inte", instämde Dumbledore och försökte le mot sin student. "Men jag antar att det besvarar min fråga kring om jag fortfarande får göra flyttnycklar eller inte."

Hans röst stockade sig medan Dumbledore myndigt granskade honom över sina halvmåneformade glasögon.

"Du ska ge order om att avskeda Dolores Umbridge från Hogwarts", sa Dumbledore.

"Jag tror att kentaurerna tog hand om det för dig, Albus", sade Sprout med en belåten blick.

"Jag tror inte att de nyheterna har nått mig riktigt än", sade Dumbledore med ett litet skratt. Han var glad att hans framtida jag tagit tag i situationen och omedelbart gjort sig av med Umbridge, även om det kom alldeles för sent med all skada och trauma som hon tillfogat eleverna.

"Du ska säga åt dina Aurorer att sluta leta efter min lärare i skötsel av magiska djur så att han kan återvända till arbetet. Jag ska ge dig ...", Dumbledore drog fram ett ur med tolv visare ur fickan och tittade på det, "... en halvtimme av min tid i kväll, vilket jag tror kommer att räcka mer än väl för att vi ska kunna gå igenom de viktigaste detaljerna i vad som har hänt här. Efter det är jag tvungen att återvända till min skola. Om du behöver mer hjälp från mig får du naturligtvis mer än gärna kontakta mig på Hogwarts. Brev adresserade till rektorn kan alltid nå mig."

"Som Kingsley sade, han har stil och det går inte att förneka", sade Lee med en imponerad vissling.

Fudge glodde större än någonsin, munnen gapade och hans runda ansikte blev allt rödare under det rufsiga grå håret.

"Jag ... du ..."

Dumbledore vände honom ryggen.

"Ta den här flyttnyckeln, Harry."

Han höll fram det gyllene huvudet från statyn och Harry lade handen på det, utan att längre bry sig om vad han gjorde härnäst eller vart han tog vägen.

"Du har troligtvis slut på adrenalin", sade Ernie med en grimas.

Harry tittade inte ens upp på honom. "Ja… det är säkert varför", svarade han hest, redan nu visste han att det inte var anledningen. Han visste att förlusten av Sirius innebar att han slutat bry sig. Vad hade han att leva för när hans förälder återigen tagits ifrån honom?

"Vi ses om en halvtimme", sa Dumbledore tyst. "Ett ... två ... tre ..."

Harry kände den välbekanta förnimmelsen av att det ryckte i en hake innanför naveln. Det blanka trägolvet föll bort under fötterna på honom. Alltsammans – atriet, Fudge och Dumbledore – försvann och han flög framåt i en virvelvind av färger och ljud ...

"Och det är slutet på kapitlet."

"Jag kan inte fatta att det hände…" mumlade Harry och stirrade rakt fram utan att egentligen se något.

"Vi kommer att ändra det, du kommer få den familj du förtjänar. Du, jag, Remus och Tonks. Och så klart Dorea och Charlus, jag tvivlar de vill återvända till valvet", sade Sirius bestämt och strök en hand genom sin gudsons hår.

"Hur kan du vara så lugn?" frågade Ron misstroget.

"Ingen nytta att gråta över spilld trolldryck. Vi vet vad och hur det hände, så det bör vara enkelt att undvika", svarade Sirius och försökte le. Sanningen var att han fortfarande var chockad över sin död, det var ingenting han hade förväntat sig. Kanske borde han ha gjort det med tanke på hur resten av hans liv gått, men han hade under de snart två senaste åren lyckats övertala sig själv om att allt skulle lösa sig. När hade han någonsin fått vad han velat egentligen? Genom sitt liv hade han bara velat några få saker och det hade allt blivit förstört. Han ville skydda Regulus från Dödsätarna och kriget, något som bara slutade i att hans lillebror blev en av dem. Han hade svurit att han aldrig skulle återvända till Grimmaldiplan efter att han flytt och har nu det senaste halvåret spenderat sitt liv och det sista året i hans liv om de inte fått varningen från böckerna. En annan önskan han haft hela sitt liv var att bevisa för världen att han inte var som sin familj, i stället skulle han dö med hela världens tro att han var den värsta av dem. Och hans sista, hans största önskan hade varit att hålla sin nya familj säker och älskad… Sirius fnös bittert. Ja, det hade inte gått alls. James och Lily mördade, Jasmine kort därpå och Harry övergiven i flera år. Och när de äntligen funnit varandra igen så dog han i ett försök att hålla Harry säker. Han skakade på huvudet svagt, det kanske faktiskt var det enda som han ville som slagit in. Han skulle lyckas hålla Harry säker den kvällen, se till att han överlevde.