Emmis: Kul att höra att du aldrig slutade läsa, jag har haft ett bra 2023, lite stressigt i vissa situationer men överlag är det bra. Jag fick äntligen tillbaka motivationen och lyckades ta mig förbi det här kapitlet som var det stora problemet. Det är definitivt intressant att skriva när de inte längre vet saker, och jag har många gånger fått gå tillbaka och redigera efter att jag insett att de sagt något som de omöjligen kan veta. Hoppas du haft en trevlig advent 😊

Pookily: Hoppas allt är bra med dig med, det var aldrig planen att ta ett års paus egentligen. Vad som hände var att jag började ett nytt jobb och det tog upp mycket energi och sen hade jag svårt att skriva det här kapitlet då jag vill att det ska vara perfekt och sen gick bara tiden. Men nu har jag kommit igång igen. Som det ser ut nu kommer det inte ske någon konversation mellan dem relativt snart. Utan det blir i så fall efter femte boken är avklarad men någon gång kommer de ha sin konversation, jag vet bara inte riktigt när.

Hufflepuff: Det blev en lång väntan men du får äntligen veta hur alla reagerar på Sirius död. Det var ett utmanade kapitel men jag tror jag är så nöjd med det som jag kan bli.

Thalia: Hej Thalia, det blev en väldigt lång väntan men äntligen är kapitlet här. Jag ska också försöka fixa till den där missen som du upptäckte 😉 Ha det bra och ta hand om dig.


AN: Ja... jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag planerade aldrig att ta ett års paus från det här. Jag började på ett nytt jobb i januari och det tog upp en hel del av min tid, och sen drog tiden iväg. Det var även väldigt svårt att skriva det här kapitlet, speciellt eftersom jag vetat att det är ett kapitel många har sett fram emot. Men nu är det äntligen klart! Och jag är nöjd. Och jag är taggad på att komma tillbaka in i skrivandet och ge mer regelbundna uppdateringar. Glad första advent!


Salen var fylld av oroligt mumlande och nervösa blickar. De hade ett tag nu varit medvetna om att de faktiskt inte längre visste vad som skulle hända, att de inte kunde vara säkra på att alla skulle klara sig. Allt de visste var att åtminstone någon skulle dö baserat på Teddys ord, och med sex tonåringar mot vad som troligtvis var flera dödsätare det inte svårt att lista ut hur det skulle sluta. Frågan var inte längre om, eller vem, som skulle dö, snarare var det vem som skulle överleva.

"Vi kanske ska fortsätta läsa, jag vill sannerligen veta vilken fara Harry har vandrat in i", sade Dorea med en grimas.

"Jag är så ledsen", sade Harry och såg skräckslaget på sina fem vänner som hade, skulle, följa honom in i faran.

"Var inte löjlig, vi är med dig varje steg på vägen", sade Ginny bestämt. "Vi ville vara där med dig!"

"Jag tror det kanske är bäst om jag läser, jag har en känsla av att det inte är det smartaste att låta en elev läsa just nu", sade Kingsley med en grimas och hämtade boken. Han grimaserade igen när han såg titeln på det nya kapitlet och förstod dess innebörd.

35. På andra sidan slöjan

"Det måste hänvisa till den där slöjan vi precis läste om, eller hur?" frågade Justin och såg frågande på sina kamrater.

"Någon dör?" frågade Hannah nervöst och tuggade på sin underläpp vid påminnelsen om diskussionen kring vad slöjan innebar.

"Det är Dödsätare de handskas med, vad hade ni förväntat er?" frågade Narcissa i en misstrogen ton och såg irriterat på de två flickorna.

"Det är våra vänner!" protesterade Susan och stirrade på den äldre kvinnan, hennes kinder röda av frustration.

Svarta skepnader dök upp ur tomma luften överallt runt omkring dem och spärrade vägen för dem till höger och vänster. Ögon glimmade genom glipor i huvor, tolv tända trollstavspetsar pekade direkt mot deras hjärtan. Ginny gav till en flämtning av fasa.

"Jag tvivlar att jag var den enda!" protesterade Ginny och stirrade på boken.

"Troligtvis inte, det här är inte bra", mumlade Neville och knöt händerna hårt. Tack vare sin farmors berättelse, och hans föräldrars tillstånd, var han mer än medveten om vad Dödsätare var kapabla till.

"Till mig, Potter", upprepade Lucius Malfoys släpiga röst medan han sträckte fram handen med handflatan uppåt.

Harrys mage knöt sig så hårt att han fick kväljningar. De var fångade i en fälla mot dubbelt så många.

"De har ingen chans", sade mrs Weasley med vida, skräckfyllda ögon, "tolv vuxna Dödsätare, mot sex studenter."

"Du hjälper inte direkt någon, Molly", sade Remus och knöt händerna hårt, han kunde känna hur naglarna skar in i hans handflator.

"De kommer ta sig ut därifrån - de måste! På något sätt kommer det lösa sig", sade Olivier och såg oroligt på ungdomarna, han som alla andra visste att hans ord var tomma och att det var högst otroligt att alla skulle ta sig därifrån med livet i behåll.

"Till mig", sa Malfoy om igen.

"Var är Sirius?" sa Harry.

"Harry, han är inte där", sade mrs Weasley försiktigt.

"Men Krake…" började Harry att säga, en liten röst inne i hans huvud viskade att mrs Weasley hade rätt, att Sirius inte alls var där. Men han kunde inte lita på den rösten… kunde inte acceptera att Sirius aldrig varit där, eller ännu värre, att han redan var död.

"Han ljög troligtvis… jag vet inte hur, men han gjorde det", avbröt Sirius och såg allvarligt på boken.

"Men… men om Sirius inte är där ledde jag alla in i en fälla i onödan", viskade Harry och lät den lilla rösten ta över hans tankar medan han såg skrämt på boken, hans ansikte helt tömt på färg.

"En fälla som vi andra också gick rakt in i. Vi såg samma sak som dig och kom fram till samma slutsats", påpekade Ron och knuffade på Harrys axel med sin egen. "Ingen klandrar dig."

"Om ni blir skadade är det mitt fel."

"Vi gjorde alla ett val att komma med, du tvingade oss inte", sade Ginny bestämt och korsade armarna framför sig.

"Hon har rätt, du gjorde allt du kunde för att stoppa oss från att komma med", instämde Neville och försökte le.

Flera av Dödsätarna skrattade. En frän kvinnoröst från mitten av de mörka figurerna till vänster om Harry sa triumferande:

"Mörkrets herre vet alltid!"

"Alltid", ekade Malfoy dämpat. "Ge mig nu profetian, Potter."

"Jag vill veta var Sirius är!"

"Jag vill veta var Sirus är! " härmade kvinnan till vänster om honom.

"Helvete, det gick precis från dåligt till raka vägen åt helvete", fräste Sirius och lutade sig framåt, som om det skulle ge honom förmågan att försvara sin gudson i boken och hans vänner.

"Vad händer?" frågade Colin och såg förvirrat på boken.

"Bella!" väste Sirius, utan att vika bort blicken från boken.

"Ni måste vara väldigt försiktiga nu!" sade Remus omedelbart medan han knöt sina händer och de sex ungdomarna nickade.

"Vem är Bella?" frågade Dennis oförstående.

"Bellatrix Lestrange", fräste Neville, som själv snabbt hade förstått vem kvinnan var.

Hon och hennes sällskap av Dödsätare hade slutit sig närmare omkring dem, så nu var de bara några få meter bort från Harry och de andra. Ljuset från deras trollstavar sken rakt in i Harrys ögon och bländade honom.

"Ni har honom", sa Harry utan att låtsas om den stigande paniken i bröstet, som han hade bekämpat ända sedan de kom in i rad nittiosju. "Han är här. Jag vet att han är det."

"Den lilla bebisen vaknade jädd och tjodde att det den hade djömt vaj sant ", sa kvinnan med en hemsk efterapning av en småbarnsröst.

Harry kände hur Ron gjorde en rörelse bredvid honom.

"Gör ingenting", mumlade Harry. "Inte än ..."

"Tack och lov att du inte ärvt din pappas förhastade agerande", muttrade Dorea och såg oroligt på boken.

"Ja, men vad ska sex ungdomar kunna göra emot Voldemorts bästa män", påpekade Charlus med en orolig min.

Kvinnan som hade härmat honom gav ifrån sig ett hest tjut av skratt. "Hör ni honom? Hör ni honom? Ger instruktioner till de andra barnen som om han har planer på att angripa oss!"

"Ja, de kommer knappast sitta där och inte göra något", fnös Zabini och skakade på huvudet. "Vem som helst skulle kämpa emot."

Draco hånlog. "Åh, jag är inte så säker på det, många skulle göra exakt vad de ber om för att komma undan med livet i behåll."

"Inte för att det skulle hjälpa dem", tillade Pansy och himlade med ögonen.

"Å, du känner inte till Potter lika väl som jag gör, Bellatrix", sa Malfoy stilla. "Han har en stor svaghet för att spela hjälte, det är en sak som Mörkrets herre har insett om honom. Ge mig profetian nu, Potter. "

"Malfoy har en poäng, de kommer inte bara lägga sig ner", mumlade Percy.

"Ge honom inte profetian, ögonblicket ni gör det är det över för er", brummade Moody och stirrade på Harry.

"Jag planerar inte på det", svarade Harry i en beslutsam ton, han hoppades bara att han på något mirakulöst sätt kunde få ut alla vid liv.

"Jag vet att Sirius är här", sa Harry, trots att paniken fick bröstet att pressas ihop och det kändes som om han inte kunde andas ordentligt. "Jag vet att ni har honom!"

Ännu fler av Dödsätarna skrattade, fast kvinnan skrattade högst av alla.

"Det är på tiden att du lär dig skillnaden mellan verkliga livet och drömmar, Potter", sa Malfoy. "Ge mig nu profetian, annars börjar vi använda våra trollstavar."

"Det är all bekräftelse vi behöver, Sirius har aldrig varit där. Ta er ut så fort ni kan", sade Tonks och såg oroligt på de sex ungdomarna, baserat på vilka de var upp emot och namnet på kapitlet skulle åtminstone en av dem inte lämna ministeriet vid liv.

"Hur? Så fort de vänder ryggen om blir de attackerade", protesterade Katie och gnagde nervöst på sin underläpp.

"Sätt i gång då", sa Harry och höjde sin egen stav i brösthöjd. Samtidigt som han gjorde det höjde sig Rons, Hermiones, Nevilles, Ginnys och Lunas fem trollstavar på vardera sidan om honom. Det knöt sig ännu hårdare i magen på Harry. Om Sirius faktiskt inte var här hade han lett sina vänner i döden utan någon som helst anledning...

"Vi kommer ta oss därifrån levande, Harry", sade Hermione i en bestämd ton.

"Skadade, kanske, men okej", instämde Ginny och greppade tag i hans hand. Harry försökte le trots att det kändes som om hans inälvor gjorde kullerbyttor.

Men Dödsätarna gick inte till angrepp.

"Ge hit profetian så behöver ingen bli skadad", sa Malfoy kyligt.

"De är rädda för att du ska ta sönder den!" andades Katie ut i en hoppfull ton. "Ni kan använda det emot dem."

"Tills de beslutar sig för att ta den med våld ändå", påpekade Oliver med en grimas. "Vad ska Harry göra om de tar en av dem som gisslan?"

"Låt oss oroa oss för det när det händer", muttrade Alicia och försökte skaka av sig de hemska tankarna av dem döda.

Nu var det Harrys tur att skratta.

"Nej, det är klart!" sa han. "Jag ger er den här ... profetian, var det visst? Och då låter ni oss bara sticka i väg hem, eller hur?" Han hade knappt hunnit uttala orden förrän den kvinnliga Dödsätaren skrek: "Accio prof ..."

Harry var precis redo för henne; han ropade "Protego!" innan hon hann avsluta sin besvärjelse, och trots att glasklotet gled i väg till fingertopparna lyckades han hålla fast det.

Kingsley höjde på ett av sina ögonbryn och gjorde en mental notering kring att informera madam Bones om det. Harry var mer talangfull än vad han troligtvis själv anade om han kunde både skaka av sig en Imperio från Voldemort och slå tillbaka mot Bellatrix när hon agerade utan förvarning.

"Tack och lov att du är en sökare och är van vid att hålla fast i motsträviga små klot", sade Oliver och försökte le uppmuntrade mot Harry.

"Och Hermione sa att man inte har någon nytta av quidditch", sade Harry och den här gången lyckades han få fram ett svagt leende mot sin gamla kapten.

"Å, han vet minsann hur man leker, lilla söta babyponken Potter", sa hon medan hennes galna ögon stirrade ut genom gliporna i huvan. "Nå, i så fall så..."

"NEJ, SA JAG JU ÅT DIG!" röt Lucius Malfoy åt kvinnan. "Om du har sönder den...!"

"Försök ha kvar den så länge som möjligt, men krossa den om du måste. Bättre det än att Voldemort får höra den", sade Remus i en allvarlig ton.

"Men då kommer vi inte få veta den", protesterade Harry. Han bet sig i läppen. Profetian kunde vara en förklaring till varför Voldemort attackerat honom och hans familj.

"Vi har andra sätt än Dödsätarna har för att få reda på innehållet", sade Remus i en lågmäld ton och när Harry följde hans blick så såg han Dumbledore sitta med knäppta händer framför sig och rynkad panna.

Harry tänkte det snabbaste han kunde. Dödsätarna ville ha det här dammiga glasklotet. Han hade inget intresse av det. Han ville bara få ut dem allihop levande härifrån, se till att ingen av hans vänner behövde betala ett fruktansvärt pris för hans dumhet.

Kvinnan steg fram ur hopen av följeslagare och drog av sig huvan. Azkaban hade urholkat Bellatrix Lestranges ansikte, gjort det utmärglat och dödskalleliknande, men nu livades det upp av en febrig, fanatisk glöd.

Narcissa slöt ögonen vid beskrivningen av hennes syster. Innan hon hamnat i Azkaban hade Bellatrix varit en vacker kvinna, något som bara förstärktes av hennes starka vilja och självsäkerhet.

"Behöver du mer övertalning?" sa hon och andades häftigt. "Då så ... ta den minsta", beordrade hon Dödsätarna intill sig. "Låt honom titta på medan vi torterar den lilla flickan. Jag kan göra det."

Ginny och Luna såg oroligt på varandra, en aning osäkra på exakt vem av dem som Bellatrix syftade på.

Harry kände hur kamraterna slöt sig tätare runt Ginny. Han klev åt sidan så att han stod rakt framför henne och höll upp profetian mot bröstet.

Ginny grimaserade men försökte hålla sig så stilla som möjligt, försökte vara lugn och inte visa sin rädsla. Harry hade klarat av tortyr, om det krävdes skulle hon också kunna göra det. Hon vägrade att vända blicken mot sina föräldrar, övertygad om att hennes mammas ögon skulle vara fulla av tårar, hennes pappas panna djupt rynkad.

"Ni blir tvungen att slå sönder den här om ni vill angripa nån av oss", sa han till Bellatrix. "Er ledare kommer nog inte att bli särskilt glad om ni kommer tillbaka utan den, eller hur?"

Hon rörde sig inte, hon stirrade bara på honom medan hon fuktade sin smala mun med tungspetsen.

"Förresten", sa Harry, "vad är det för slags profetia vi talar om?" Han kunde inte komma på någonting annat att göra än att fortsätta prata.

"Bra, distrahera dem medan du ger dig själv tid att tänka", sade Tonks allvarligt.

Neville hade armen pressad intill honom. Harry kunde känna hur Neville darrade och han kunde känna den ökade andhämtningen från någon av de andra bak i nacken. Han hoppades att de allesammans tänkte intensivt på hur de skulle ta sig ur det här, för hans egen hjärna var alldeles tom.

"För att vara alldeles tom hanterar du det ganska bra, du får dem att prata och fördriva tiden", sade Charlus i en godkännande ton.

"Träning ger erfarenhet", svarade Harry i ett försök att lätta upp stämningen. Sirius grimaserade vid sanningen men en liten del av honom var tacksam att hans gudson åtminstone hade en chans att ta sig ut ur det levande.

"Vad för slags profetia?" upprepade Bellatrix och leendet försvann ur hennes ansikte. "Du skämtar, Harry Potter."

Sirius fnös högt och såg sedan menande på Dumbledore, som vägrade att möta hans blick. Enda sen sommarens start hade han argumenterat för att berätta för Harry vad allt handlade om, bara för att mötas av argument om att det var farligt, att han var för ung, att det var onödigt. Om de varit ärliga med Harry från början hade han kanske inte befunnit sig i den här situationen nu.

"Det är ett sätt att distrahera dem åtminstone", mumlade Remus lågmält, han hade också vänt sin blick mot Dumbledore.

"Nix, jag skämtar inte", sa Harry och hans blick fladdrade från Dödsätare till Dödsätare, medan han spanade efter en svag länk, en öppning som de kunde fly genom. "Hur kommer det sig att Voldemort vill ha den?"

"Åh toppen, nu har du förargat dem", muttrade Charlie och bet sig i läppen.

"Jag börjar tro att det är en gåva som Harry har", suckade Bill och skakade på huvudet.

Flera av Dödsätarna lät höra svaga väsningar.

"Du understår dig att uttala hans namn?" viskade Bellatrix.

"Ja", sa Harry medan han behöll sitt hårda grepp om glasklotet eftersom han väntade sig ett nytt försök att förtrolla bort det från honom. "Ja, jag har inga problem med att säga Vol..."

"Harry, vi har pratat om det här", stönade Remus och slöt ögonen.

"I mitt försvar har ni bara sagt det till mig, inte mitt bok-jag", påpekade Harry och försökte återigen le, men det var bara en grimas.

"Eftersom vi inte visste att du inte har någon överlevnadsinstinkt", muttrade Sirius och drog en hand genom sitt långa hår.

"Jag lovar att försöka vara mer försiktig i framtiden?" försökte Harry när han märkte de två männens smärtade blickar.

"Det är bäst för dig", sade Remus och öppnade sina bruna ögon för att betrakta Harry. "Jag vet inte vad vi skulle göra om vi förlorade dig…" hans röst dog ut vid sista ordet och han vände bort blicken från pojken, sanningen var att han visste vad som skulle hända om Harry… tanken var för hemsk för att ens avsluta. Han hade en gång redan trott han förlorat alla i sin närhet och det var något som hade knäckt honom. När han möttes av information om att Harry skulle ha överlevt natten hade han inte vågat hoppas att det stämde, inte vågat riskera att krossa hjärtat igen. Han grimaserade och försökte lämna de tankarna bakom sig. Men faktumet kvarstod, om de förlorade Harry skulle det vara slutet. Han visste att Sirius skulle ge upp om han förlorade Harry och han själv, ja, hur skulle han kunna gå vidare i livet om han miste både Harry och Sirius?

"Är du okej?" Tonks låga viskning bröt hans tankar och Remus såg ner på kvinnan bredvid sig. "Du verkar… sorgsen."

Remus grimaserade, skulle han säga sanningen? Berätta om sina djupaste rädslor och tvivlet att hon skulle vara tillräckligt för att hålla kvar honom… nej, han kunde inte såra henne så. Med ett försök till leende svarade han: "Bara oro och gamla tankar."

En svag rynka dök upp mellan Tonks ögonbryn men hon nickade långsamt, hon visste att Remus inte hade sagt hela sanningen, men det här var inte rätt tillfälle att konfrontera honom. Och medan hon själv tyckte om Harry väldigt mycket så älskade Remus honom och hon kunde inte föreställa sig stressen som han var under.

"Tig! " skrek Bellatrix gällt. "Du understår dig inte att uttala hans namn med dina ovärdiga läppar, du understår dig inte att besudla det med din orena halvblodstunga, du understår dig ..."

"Vill du verkligen göra henne förbannad?" frågade Dorea och såg misstroget på sin sonson. "Vet du inte vem hon är?"

"Åh, vi vet exakt vem hon är, varför ska vi bry oss om vi gör henne upprörd? Låt henne höra sanningen!" morrade Neville och knöt händerna hårt.

"För att hon är en psykopat som mer än gärna vill döda er?" frågade Fay sarkastiskt och höjde ögonbrynet åt sin klasskamrat.

"Om ingen annan tänker stoppa henne kan det lika gärna vara vi", väste Neville och vek undan blicken.

"Låt bli, han har rätt till de känslorna. Vad den kvinnan gjorde mot hans föräldrar…" Parvati skakade på huvudet och klämde till Fays axel.

"Vet ni inte att han också är ett halvblod?" sa Harry dumdristigt. Hermione gav till ett litet stönande i örat på honom. "Voldemort? Ja, hans mamma var en häxa, men hans pappa var en mugglare ... eller har han sagt till er allihop att han är en fullblodstrollkarl?"

"Varför hånar du dem alltid?" frågade Sirius i en upprörd ton och tittade upp på Harry.

"Det är som om jag inte kan stoppa mig själv, orden bara kommer", protesterade Harry och korsade armarna framför bröstet. "Det är inte som om jag har fel."

"Det är inte poängen!" utbrast Remus frustrerat. "Poängen är att du retar upp dem och gör din situation ännu farligare."

"Arga personer gör lättare misstag", brummade Moody och Sirius motstod frestelsen att plocka upp sin stav för att förhäxa honom.

"De är bara frustrerade för de älskar dig och vill att du är säker", mumlade Hermione lågmält när hon märkte att Harry själv började bli frustrerad.

Harry andades långsamt ut. "Jag vet, men det är inte så enkelt när andra vill se dig död. Jag försöker bara ge mig själv mer tid, kan de inte se det?"

"Allt de kan se är att du är i fara, allt annat försvinner", påpekade Ron och ryckte på axlarna när han såg Hermiones förvånade blick. "Jag har själv märkt att logik inte fungerar på mina föräldrar så…"

"Lamsl ..."

"Nej! "

En röd ljusstråle hade skjutit ut från spetsen på Bellastrix Lestranges trollstav, men Malfoy hade avlett den. Hans besvärjelse fick trollstaven att träffa hyllan några decimeter till vänster om Harry och flera glasklot som stod där splittrades.

"Det är udda", mumlade Sirius i en svag ton.

"Vad, att Malfoy försvarade dem från Bellatrix?" frågade Lee med ett höjt ögonbryn.

"Nej, den delen är förståelig. Jag visste bara inte att Bella hade förmågan att använda lamslå", svarade Sirius och Remus himlade med ögonen.

Två skepnader, pärlvita som spöken, böljande som rök, lösgjorde sig ur skärvorna av krossat glas på golvet och började tala samtidigt, båda två. Deras röster kämpade med varandra, så att endast brottstycken av vad de sa kunde höras över ropen från Malfoy och Bellatrix.

"De där är oersättliga", muttrade Percy med en förskräckt blick.

"Vad är viktigast, att bli dödad eller ta sig ut därifrån oskadad?", väste Charlie och blängde på sin yngre bror.

"Jag säger bara att de är väldigt viktiga och oersättliga", protesterade Percy upprört, han visste att ungdomarnas liv var viktigare, men det betydde inte att det kändes okej att ovärderlig kunskap gick förlorad.

"Dåliga nyheter, Perce", sade Fred med en lätt grimas. "men av att döma av Harrys min…",

"… så fick han precis en idé, och du kommer inte gilla den", instämde George medan de båda betraktade Harry som uppenbart fått en idé som han övervägde i sitt huvud.

"... vid solståndet kommer en ny ...", sa skepnaden av en gammal man med skägg.

"ANGRIP HONOM INTE! VI BEHÖVER PROFETIAN!"

"Han understår sig ... han understår sig ...", skrek Bellatrix osammanhängande, "han står där ... det där smutsiga halvblodet ..."

"VÄNTA TILLS VI HAR FÅTT PROFETIAN!" vrålade Malfoy.

"Där har de åtminstone bevis på att det inte kommer hjälpa att följa deras instruktioner", muttrade Zabini.

"Åh, det var aldrig någon fara för att de inte skulle göra det med Potter där", sade Malfoy och skakade på huvudet. "Ibland kan jag inte avgöra om han är smart eller bara en väldigt lyckosam idiot."

"Innan det här hade jag sagt idiot… men han verkar någorlunda kapabel", erkände Pansy motvilligt.

"... och ingen ska komma efter ...", sa skepnaden av en ung kvinna.

"Hur många siare finns det där ute?" frågade Dennis nyfiket.

"Det brukade vara en hel del, men idag finns det inte många. Det är en döende gåva," svarade Trelawney och såg en aning sorgset på boken.

De båda figurerna som hade brutit fram ur de sönderslagna glaskloten hade upplösts i tomma luften. Det återstod ingenting annat av dem och deras forna hem än glasskärvor på golvet. De hade emellertid gett Harry en idé.

"Så när de väl har blivit förstörda kommer de inte tillbaka?" frågade Rose intresserat.

"Exakt, när de väl är sönderslagna kan du inte hämta dem igen", sade Lavender i en ivrig ton. "Professor Trelawney pratade om det här i vårt förra år."

"Och ingen bryr sig", muttrade Dean och ignorerade blicken han fick från både Lavender och Parvati.

"Så du kan bara lyssna på dem ifall du krossar den?" frågade Ginny misstroget. "Det är det mest korkade jag hört."

Dumbledore skrockade. "Inte riktigt miss Weasley, de onämnbara har sätt att komma åt profetian utan att ta sönder dem. De fungerar lite grann som minnen i ett minnessåll enkelt förklarat."

Problemet var hur han skulle förmedla den till de andra.

"Ni har inte talat om för mig vad som är så speciellt med den här profetian som ni vill att jag ska lämna över till er", sa han i ett försök att vinna tid.

Han rörde foten åt sidan och trevade efter någon annans fot.

"Vad är din idé?" frågade Ron intresserat.

"Jag tror jag vet vad det är, och Ministeriet kommer inte gilla det alls", sade Harry med en grimas. Han hoppades att de inte skulle försöka gripa honom för hans plan.

"Ministeriet gillar inte mycket", påpekade Ginny med en fnysning.

"Så länge ni kommer ut därifrån levande så får Ministeriet bara leva med det", tillade Sirius.

"Även om vi blir bannlysta?" frågade Harry med en grimas.

Sirius ögon vidgades en aning i förvåning innan han bestämt svarade: "Även om ni är bannlysta."

George nickade instämmande. "O ja, och det krävs inte mycket för att bli bannlyst från Ministeriet. Vi är bara stolta att ni följer i våra fotspår."

"Minnsann", instämde Fred allvarligt. "Vi kommer behöva fira det sen."

"Försök inte leka med oss, Potter", sa Malfoy.

"Jag leker inte", sa Harry med halva sin uppmärksamhet inriktad på samtalet, och halva på sin trevande fot.

Han fann någons tår och tryckte till hårt. En häftig inandning bakom honom avslöjade att det var Hermiones.

"Du vet hur min andning låter?" frågade Hermione misstroget.

"Vi har varit vänner i fem år, klart att jag vet hur din andning låter", sade Harry och såg själv oförstående på henne.

"Vad vill du?" viskade hon.

"Har aldrig Dumbledore berättat för dig att upphovet till ditt ärr ligger gömt i Mysterieavdelningen?" sa Malfoy med ett hånleende.

"Mitt ärr? Vad har mitt ärr med det här att göra?" frågade Harry förvirrat och stirrade på boken.

Dumbledore som hade slutit ögonen öppnade dem igen. De hade nått punkten då det inte fanns någon återvändo och han behövde berätta sanningen för Harry… nåja kanske inte allting riktigt än. "Inte bara ditt ärr, men varför Voldemort började jaga dig från första början."

Harry såg chockat på Dumbledore. "Profetian avslöjar varför Voldemort försökte döda mig? Jag trodde att det var för att mina föräldrar kämpade mot honom?"

"Delvis, men för länge sedan hörde Voldemort början av profetian och sen dess har han varit besatt av att stoppa den från att gå i uppfyllelse. Samma besatthet gör att han hela året varit ute efter att höra hela profetian", förklarade Dumbledore, hans ord valda med omsorg för att inte ge några detaljer kring vad profetian faktiskt sade.

"Men… men vad har jag med det hela att göra?"

"Vi kan prata senare Harry, privat", sade Dumbledore och såg sig omkring på alla ivriga ansikten. Harry nickade långsamt och lutade sig bakåt. Hans tankar snurrade.

"Jag ... vad då?" sa Harry. Och under ett ögonblick glömde han alldeles bort sin plan. "Vad är det med mitt ärr?"

"Vad vill du? " viskade Hermione enträgnare bakom honom.

"Kan det vara möjligt?" sa Malfoy skadeglatt. Några av Dödsätarna skrattade igen och i skydd av deras skratt väste Harry till Hermione, nästan utan att röra på läpparna: "Slå sönder några hyllor ..."

"Du tänker ta sönder Salen av profetior?" flämtade Percy med vida ögonen, och ignorerade tvillingarnas mumlande av hur de sagt att han inte skulle gilla Harrys plan.

"Ni är galna!" sade Bill omedelbart efter.

"Det kommer skapa kaos och en flyktväg, smart tänkt, Potter", sade Moody i en godkännande ton. "Väldigt kreativt."

"Definitivt ett värdigt sätt att bli bannlyst från Ministeriet", sade Fred högt och de sex ungdomarna som skulle befinna sig i den situationen gav ifrån sig överraskade skratt.

"Har Dumbledore aldrig berättat det för dig?" upprepade Malfoy. "Nå, det förklarar ju varför du inte kom förrän nu, Potter. Mörkrets herre undrade varför ..."

"... när jag säger nu ..."

"... du inte kom rusande när han visade dig platsen där profetian låg gömd i dina drömmar. Han trodde att vanlig simpel nyfikenhet skulle få dig att vilja höra den exakta ordalydelsen..."

"Gjorde han?" sa Harry. Bakom sig snarare kände än hörde han hur Hermione förde hans meddelande vidare till de andra, och han försökte fortsätta att prata för att distrahera Dödsätarna. "Jaså, han ville att jag skulle komma och ta den? Varför?"

"Så att han inte behöver göra det", sade Sirius.

"Varför vill han inte göra det själv, det måste väl vara enklare?" frågade en ung flicka oförstående.

"Enklare ja, men han har även ju nu fördelen att Ministeriet förnekat hans återkomst. Det är inget han kommer slänga i väg i första hand", förklarade Sirius och suckade.

"Varför? " Malfoy lät misstroget förtjust. "Därför att de enda som tillåts hämta en profetia från Mysterieavdelningen, Potter, är de som profetian handlar om, nåt som Mörkrets herre upptäckte när han försökte använda sig av andra för att stjäla den åt honom."

"Och varför ville han stjäla en profetia om mig?"

"Om er båda, Potter, om er båda ... har du aldrig nånsin undrat varför Mörkrets herre försökte döda dig när du var baby?"

Harry grimaserade, Malfoy hade rätt i att det var något som han alltid hade undrat över. Han hade genom sitt liv gått från att tro att hans föräldrar dött i en bilkrasch till att de blev mördade för att de motsatte sig Voldemort. Men han hade aldrig förstått varför Voldemort varit så bestämd på att döda honom. Och att veta att han var det ursprungliga målet… varför var Voldemort så besatt av honom?

Harry stirrade in i de uppslitsade hål där Malfoys grå ögon glimmade fram. Var den här profetian orsaken till att Harrys föräldrar hade dött, orsaken till att han bar på sitt blixtformade ärr? Höll han svaret på allt det här hårt inneslutet i sin hand?

"Kanske hade Sirius och Remus rätt… jag borde ha berättat tidigare. Var stark, pojk, stå emot deras lockelser. Du kommer få dina svar", Dumbledore såg svagt oroligt på boken. Han var säker på att Harry inte skulle riskera sina vänner, men risken fanns att han skulle kräva Malfoy på svar och riskera deras säkerhet av misstag.

"Gjorde nån en profetia om Voldemort och mig?" sa han lågt och stirrade på Lucius Malfoy samtidigt som hans fingrar tog ett fastare tag om det varma glasklotet i handen. Det var knappast större än en gyllene kvick och fortfarande grynigt av damm. "Och han har fått mig att komma och hämta den åt honom? Varför kunde han inte komma och hämta den själv?"

"Åh, kom igen Potter, det är uppenbart", muttrade Zabini och himlade med ögonen.

"Du kan inte förvänta dig mer från en Gryffindor", påpekade Pansy med en fnysning.

"Hämta den själv! " skrek Bellatrix medan de andra Dödsätarna skrattade hysteriskt. "Skulle Mörkrets herre vandra in på Trolldomsministeriet, när de nu är så vänliga att låtsas att de inte känner till hans återkomst? Skulle Mörkrets herre avslöja sig själv för Aurorerna, när de just nu är upptagna av att slösa bort tiden på min käre kusin?"

"Hon har en väldigt bra poäng", sade mrs Weasley med en grimas.

"Om vi bara haft kompetenta ledare hade vi inte varit i den här situationen", muttrade Tonks och log bittert.

"Hjälper inte heller att vår ledare är i Malfoys fickor", påpekade mr Weasley med en äcklad blick.

"Han har alltså fått er att göra hans smutsiga jobb åt honom?" sa Harry. "Precis som han försökte få Sturgis att stjäla den ... och Bode?"

"Hur insåg du det nu?" frågade Neville misstroget.

Harry ryckte på axlarna. "Jag säger ju att min hjärna fokuserar på skumma saker ibland."

"Mycket bra, Potter, mycket bra", sa Malfoy långsamt. "Men Mörkrets herre vet att du inte är ointell..."

"Nu!" vrålade Harry.

"Det är en klar och tydlig signal åtminstone", sade Oliver med ett höjt ögonblick.

"Hade inte direkt tid att ge något hemligt kodord", svarade Harry och studsade sitt ben oroligt upp och ner. De hade varit någorlunda säkrare så länge han distraherade dem med att prata, men nu när de attackerat skulle Dödsätarna inte hålla något tillbaka.

Fem olika röster bakom honom skrek: "Reducto! "

Fem förbannelser flög i fem olika riktningar och hyllorna mitt emot dem exploderade när de träffades av dem. Den höga ställningen svajade när hundra glasklot sprack sönder. Pärlvita skepnader vecklade ut sig i luften och svävade omkring medan deras röster ekade från något längesedan dött förflutet mitt i den störtflod av söndersprucket glas och splittrat trä som nu regnade ner på golvet.

"En bra distraktion, bra tänkt", berömde Moody och log snett mot Harry.

"Nu måste de bara kunna ta sig därifrån", sade mr Weasley med en grimas.

"De klarar det, Harry har varit i värre situationer", påpekade Alicia uppmuntrande.

Mr Weasley skakade på huvudet: "Det är inte Harry som oroar mig mest", hans blick fäst på sina två barn.

"SPRING!" vrålade Harry medan hyllorna svajade riskabelt och fler glasklot började falla ner uppifrån. Han grabbade tag i Hermiones klädnad och drog henne med sig medan han höll en arm över huvudet när hyllbitar och glasskärvor brakade ner över dem.

"Jag tänkte inte på skadan som hyllorna och glaskloten i sig kunde göra", mumlade Angelina med en grimas.

"Hellre lite blåmärken och skärsår än vad Dödsätarna har planerat för dem", sade Alicia och rös vid tanken.

En Dödsätare kastade sig framåt genom molnet av damm och Harry gav honom en hård stöt med armbågen i det maskerade ansiktet. Alla vrålade, det hördes skrik av smärta och dånande brak när hyllorna störtade samman, till kusligt ackompanjemang av siarna som befriats ur sina glasklot ...

Percy ryckte till vid beskrivningen av vad som hände med alla profetior, så mycket kunskap som gick förlorad i ett ögonblick. Spådom var kanske inte den högst betraktade formen av kunskap, men förstörandet av alla profetior skulle kunna få konsekvenser och följder de skulle känna av flera år framöver.

Harry fann att kusten var klar framför honom och såg Ron, Ginny och Luna rusa förbi med armarna över huvudet. Någonting tungt träffade honom på sidan av ansiktet, men han böjde bara ner huvudet och sprang vidare framåt. En hand grep honom i axeln, han hörde Hermione ropa: "Lamslå! "

"Tack, Hermione", sade Dorea och såg tacksamt på flickan.

"Vi är ett team, vi hjälper varandra", svarade Hermione bestämt.

Handen släppte honom omedelbart ...

De var i slutet av rad nittiosju. Harry vek av åt höger och började springa på allvar. Han kunde höra steg alldeles bakom sig och Hermiones röst som manade på Neville. Rakt framför dem fanns dörren som de kommit in genom. Den stod på glänt och Harry kunde se det glittrande ljuset från glasklockan. Han rusade genom dörröppningen med profetian fortfarande hårt innesluten i handen och väntade på att de andra skulle störta in över tröskeln innan han smällde igen dörren efter dem.

"Colloportus! " flämtade Hermione och dörren förseglade sig själv med ett konstigt smackande ljud.

"Bra, de kommer inte kunna ta sig in där", sade mr Weasley i en lättad ton

"Men det kommer inte hjälpa länge", påpekade Kingsley med en grimas, "de behöver fortsätta springa mot utgången, försöka nå atriumet och hoppas att någon märker vad som pågår."

"Var ... var är de andra?" flåsade Harry.

"Åh toppen, vi har splittrat på oss", stönade Ron och såg oroligt mellan boken, sina vänner och sin syster.

"Det finns nog mer än en väg ut, fortsätt bara springa", sade Hermione och bet sig i läppen.

"Oroa dig inte, Harry, vi kommer klara oss, vänd inte tillbaka", sade Ginny bestämt och klappade Harry på hans lår som han fortfarande nervöst skakade på.

Han hade trott att Ron, Luna och Ginny var före dem, att de skulle stå och vänta i det här rummet, men det fanns ingen där. "De måste ha tagit fel väg!" viskade Hermione med fasa i ansiktet.

"Vi måste ha sprungit i en annan riktning", sade Luna, den enda av dem som inte verkade särskilt orolig över det.

"Hur kan du vara så lugn?" frågade Hermione misstroget.

"Allt löser sig i slutändan, det är ingen anledning att oroa sig förrän vi vet vart vi är", svarade Luna lugnt.

"Och rent praktiskt kommer de inte döda dem direkt, det smartare valet är att fånga dem och hota att tortera eller mörda dem om du inte ger upp profetian", påpekade Daphne i en lugn ton.

"Jag vet inte om det är en tröst eller inte", svarade Remus med en grimas.

"Flickan har rätt, så länge ni inte hör något så bör de vara säkra, så oroa er först då", sade Moody och såg intresserat på den blonda häxan.

"Hör!" viskade Neville.

Steg och skrik ekade från andra sidan av den dörr de just hade förseglat.

Harry lade örat tätt intill den för att lyssna och hörde Lucius Malfoy vråla: "Låt bli, Nott, låt honom vara, säger jag ... hans skador kommer inte att betyda nåt för Mörkrets herre jämfört med att förlora den där profetian.

"Det är en av dem avklarade"; muttrade Bill och mrs Weasley blängde halvhjärtat på honom och hans räkning av hur tonåringarna skulle besegra dödsätarna.

"Frågan är hur många som han faktiskt skickade", sade Charlie med en grimas.

Jugson, kom tillbaka hit, vi måste organisera oss! Vi delar upp oss i par och letar, och glöm inte att ni måste ta det varsamt med Potter tills vi har fått profetian, ni kan döda de andra om det behövs. Bellatrix, Rodolphus, ni tar vänstra sidan, Crabbe, Rabastan, ni går till höger ... Jugson, Dolochov, dörren rakt fram ... Macnair och Avery, igenom här ... Rookwood, där borta ... Mulciber, du kommer med mig!"

"Det är tolv stycken, tretton om man räknar med den som är skadad", sade Bill i en lågmäld ton.

"Två mot en, inte för dåliga odds", muttrade en pojke och Bill stirrade misstroget på honom.

"Inte dåliga odds? Det där är vuxna trollkarlar som har erfarenhet i att tortera och döda - de mot sex elever som inte ens klarat av sina GET än!"

"Om vi ska vara noga har fyra av oss klarat av dem, vi har bara inte fått betyget än", protesterade Ron, men han tystnade snabbt när han såg sin brors ursinniga blick.

"De vet åtminstone vilka som är där nu?" påpekade Justin och försökte hitta något positivt i det.

"Vilket hjälper oss, men inte dem", påpekade Moody med en fnysning. "Låt oss se, Bellatrix är en sadistisk galning, Rudy är galen nog att gifta sig med henne, det säger tillräckligt. Rabastan var arresterad för dådet på paret Longbottom, han är inte någon du vill möta. Dolohov är en sadistisk skitstövel och har färdigheter att kunna stärka det. Crabbe är korkad, visst, men han är muskelkraft och kan kasta en otrevlig förbannelse vid behov. Rookwood är en onämnbar så vem vet vilken magi han kan utföra. Macnair är skarprättare för djur och älskar att spilla blod… väldigt tröstande att veta allt det.

"Alastor, du hjälper inte!" väste Dorea och blängde på mannen.

"Nej, jag ger er bara fakta. Ni har sex barn mot folk som är Mörkrets herres bästa och mest störda, om de är vid liv i slutet av det här kommer det vara ett mirakel!" sade Moody och pekade med ett finger. "Jag är ledsen att jag krossar er illusion, men det är verkligheten."

"Vad ska vi göra?" frågade Hermione, som darrade från topp till tå.

"Det är klart att jag darrar, det är första gången jag möter Dödsätare!" sade Hermione.

"Om vi ska vara noga är det inte riktigt sant, vi flydde från dem förra året efter quidditchmatchen", påpekade Ron i en lågmäld ton.

"Jo, men vi behövde inte slåss mot dem då!" utbrast Hermione i en näst intill hysterisk ton.

"För det första ska vi inte stå här och vänta på att de hittar oss", sa Harry. "Kom, så ger vi oss i väg från den här dörren."

De sprang så tyst de kunde, förbi den skimrande glasklockan där det pyttelilla ägget kläcktes och blev helt igen, mot ingången in till den runda förhallen längst bort i rummet. De var nästan framme när Harry hörde något stort och tungt kollidera med dörren som Hermione just hade förseglat med hjälp av en besvärjelse.

"Flytta på dig", sa en grov röst. "Alohomora! "

"Nackdelen med att ni inte kan mer avancerade låsförtrollningar", sade Bill med en grimas.

"De skylle inte 'a tid å kasta mer avancerade förtrollningar. Det tar för lång tid", påpekade Fleur. "De behöver bara lite tyr och tänka snabbt. 'Arry 'ar erfarenhet med det."

När dörren flög upp dök Harry, Hermione och Neville ner under borden i rummet. De kunde se nederkanterna på två Dödsätares klädnader närma sig, och deras fötter som rörde sig hastigt.

"De kan ha sprungit rakt igenom ut till hallen", sa den grova rösten.

"Kolla under borden", sa en annan.

"Tusan, de är inte idioter", muttrade Tonks.

"Förhäxa dem nu när de inte kan se er", sade Bill i en skarp ton. "Gör vad ni måste för att överleva."

"Och håll inte tillbaka något, ingen kommer sakna dem om de förblöder", väste Charlie och knöt händerna hårt.

Harry såg hur de båda Dödsätarnas knän böjde sig. Han stack fram sin trollstav underifrån bordet och ropade: "LAMSLÅ!"

En röd ljusstråle träffade den närmaste Dödsätaren. Han föll baklänges in i ett golvur och slog omkull det. Den andre Dödsätaren hade däremot hoppat åt sidan för att undvika Harrys besvärjelse och riktade nu sin egen trollstav mot Hermione, som precis kröp fram under bordet för att kunna sikta bättre.

"Avada ..."

"Jag var så nära döden", viskade Hermione med vida ögon.

"Du kommer inte dö, det är inte möjligt!" sade Ron bestämt och ignorerade den viskande rösten i bakhuvudet som påminde honom om både namnet på kapitlet men även Teddys varning om att någon skulle dö snabbare än de trodde.

"Du överlever Hermione", sade Kingsley som snabbt ögnat igenom nästa stycke i boken och flera personer andades lättat ut. Han var glad att han kunde ge alla den lättnaden, men inombords undrade han hur länge det skulle dröja innan någon av ungdomarna blev träffad av en dödlig förbannelse, om inte de som blev separerade redan råkat ut för det. Han försökte skaka av sig tanken och fortsatte läsa.

Harry slängde sig fram över golvet och tog ett grepp runt knäna på Dödsätaren, så att han började vackla och förlorade siktet. Neville välte omkull ett bord i sin iver att hjälpa och medan han häftigt riktade trollstaven mot det kämpande paret skrek han: "EXPELLIARMUS!"

Harrys och Dödsätarens stavar flög ur händerna på dem och susade tillbaka mot ingången till profetiornas sal. Båda kravlade sig upp och satte efter dem, Dödsätaren först med Harry tätt i hälarna och Neville sist, helt skräckslagen över vad han hade gjort.

"Ledsen", sade Neville och såg generat ner på golvet.

"Det är okej, så länge Dödsätaren inte har sin trollstav. Jag kan alltid sparka honom där det gör ont", sade Harry och log mot Neville.

"Undan med dig, Harry!" skrek han, tydligen fast besluten att reparera skadan.

Harry slängde sig åt sidan när Neville tog sikte igen och ropade: "LAMSLÅ!"

"Han måste lugna ner sig, han är alldeles för mycket uppe i varv", mumlade McGonagall oroligt.

"Han har just konfronterat människorna som torterade hans föräldrar, jag tror att han har rätt att vara lite ofokuserad", påpekade madam Hooch.

Snape fnös och såg hånande på henne. "Tråkigt nog så kommer Dödsätarna inte ta det i beaktning, de kommer fortfarande attackera med allt de har. Så att vara fokuserad kommer avgöra om han överlever eller hamnar bredvid sina föräldrar."

Den röda ljusstrålen flög rakt över axeln på Dödsätaren och träffade ett skåp med glasdörrar som stod mot väggen och var fyllt med timglas i olika former. Skåpet föll till golvet och gick sönder med glas som flög åt alla håll, studsade sedan tillbaka upp mot väggen, helt reparerat, varefter det föll ner igen och splittrades ...

"Varför gör skåpet det där?" frågade Parvati hänfört.

"Ingen aning, och inte rätt tillfälle att ta reda på det", sade Lee med en grimas. "De bör fokusera på att fly."

"Definitivt, synd bara att vi inte hittade ner dit när vi var på Ministeriet senaste", sade George och en hunger lyste igenom hans oro.

"Minsann, kan du föreställa dig vad vi skulle kunna göra med det", instämde Fred i en hänförd ton.

McGonagall rös i hela kroppen när hon hörde det, hon ville inte föreställa sig vilket kaos som tvillingarna kunde hitta på om de hade tillgång till Mysterieavdelningens anteckningar och material.

Dödsätaren hade nappat till sig sin trollstav, som låg på golvet intill den glittrande glasklockan. Harry duckade under ett annat bord när mannen vände sig om; hans mask hade glidit ner så att han inte kunde se. Han slet av den med sin fria hand och vrålade: "LAM ..."

"LAMSLÅ!" skrek Hermione, som just hade hunnit upp dem.

Den röda ljusstrålen träffade Dödsätaren mitt i bröstet: han stelnade till med armen fortfarande lyft, trollstaven föll till golvet med ett skrammel och han ramlade baklänges mot glasklockan. Harry väntade sig att få höra ett klingande ljud, att mannen skulle slå i glaset och sedan glida ner på golvet, men i stället sjönk hans huvud genom glasytan på klockan som om den bara var en såpbubbla, och han blev liggande utsträckt på rygg på bordet med huvudet inuti klockan som var fylld med glittrande vind.

"Vad kommer hända med honom?"

"Ingen aning",

"Stanna inte för att titta, stick bara därifrån", sade Remus och såg oroligt på de tre tonåringarna.

"De är smarta nog för att inte göra det… hoppas jag", mumlar Sirius och försökte svälja kring klumpen i halsen. Ju längre de befann sig på mysterieavdelningen, desto mer växte känslan av att något skulle gå fel

"Accio trollstav! " ropade Hermione.

Harrys trollstav flög in i handen på henne från ett mörkt hörn och hon kastade den till honom.

"Tack", sa han. "Okej, då sticker vi härifrån ..."

"Titta där!" sa Neville förfärad. Han stirrade på Dödsätarens huvud i glasklockan.

"Nej, titta inte. Spring!" utbrast mrs Weasley och såg skrämt på de tre tonåringarna, även om de inte var hennes egna barn brydde hon sig om dem och ville inte att de skulle bli skadade.

Alla tre höjde sina trollstavar igen, men ingen av dem anföll med dem; de stirrade allihop förskräckta och med gapande mun på vad som hände med mannens huvud. Det krympte mycket hastigt, blev kalare och kalare, det svarta håret och skäggstubben drogs tillbaka in i skallen, kinderna blev släta, skallen rund och täckt med ett persikolätt fjun ...

"Han förvandlas till en bebis?" frågade Katie och stirrade misstroget på boken.

"Nej, bara huvudet", påpekade Oliver och kliade sig i huvudet.

Flitwick såg intresserat på boken, hans rädsla tillfälligt stillad av nyfikenhet. "Det måste ha något att göra med tiden… jag undrar om det är vad tidvändarna är baserade på… eller om det kanske är baserat på tidvändarna", han strök sitt skägg i förundran.

"Nu är inte rätt tillfälle, Filius", väste McGonagall och blängde på sin kollega.

"Nej, nej, du har rätt. Absolut inte rätt tillfälle. Men implikationerna av det…" Flitwick skakade hänfört på huvudet.

"Jag vet inte om det här kommer glädje dig eller inte, men tvillingarna verkar exakt lika intresserade av det som Filius är", sade Sprout och försökte låta bli att le när McGonagalls huvud snabbt vreds för att spänna ögonen i sina två elever som såg på boken hänfört.

"Tack och lov att de är bannlysta från ministeriet, jag vill inte veta vad de skulle kunna göra med sådan magi", muttrade McGonagall och hon var inte den enda av professorerna som rös vid tanken.

Ett babyhuvud satt nu helt groteskt på Dödsätarens tjocka, muskulösa hals medan han kämpade för att resa sig upp igen, men när de storögt betraktade det började huvudet svälla till sina föregående proportioner; tjockt svart hår fram på från skulten och hakan...

"Det är tiden", sa Hermione i överväldigad ton. "Tiden ..." Dödsätaren ruskade på sitt fula huvud igen, försökte få det att klarna, men innan han hann samla sig började det än en gång krympa tillbaka till sin spädbarnsform.

"Om han drar ut huvudet i bebisstadiet, skulle det vara permanent, skulle han ha kvar sina mentala förmågor eller ändras de också…. Vilka konsekvenser skulle det ha på hans livskvalité", Flitwick mumlade för sig själv och stirrade på boken som om det gett honom det bästa pusslet på evigheter, en gåta redo att lösas.

Nere vid gryffindorbordet mumlade Fred och George om väldigt liknande saker. "Jag har inte ens tänkt på att vi kan göra något sådant…"

"Hur mycket svårare är det egentligen från att förvandla någon till ett djur, med rätt trollformlar…" instämde George och såg ivrigt på boken, i hopp om att den skulle ge mer information trots situationen som hans vänner befann sig i.

"Betyder det här att vi kommer spendera ytterligare en hel helg i biblioteket?" frågade Lee och såg uppgivet på tvillingarna som nickade.

"Eller mer, vi ska göra allt vi kan för att knäcka denna nöt", sade Fred bestämt, omedveten om den förvånade blicken som dykt upp på hans mammas ansikte vid informationen att de frivilligt skulle spendera tid i biblioteket.

Det hördes ett rop från ett rum i närheten, sedan ett brak och ett skrik.

"RON?" vrålade Harry och vände sig snabbt bort från den monstruösa förvandling som ägde rum inför deras ögon. "GINNY? LUNA?"

"Nej, du avslöjar vart ni är!" utbrast Dorea i en skrämd ton.

"De kan behöva vår hjälp!"

"Och ni är inte till någon hjälp om ni är skadade eller döda!" brummade Moody och blängde på Harry som vek undan blicken, ovillig att erkänna att mannen hade rätt.

"Harry! " skrek Hermione.

Dödsätaren hade dragit ut sitt huvud ur glasklockan. Han såg ytterst egendomlig ut, med det lilla babyhuvudet som tjöt i högan sky medan hans tjocka armar fäktade farligt åt alla håll och precis missade Harry, som hade duckat. Harry höjde sin trollstav, men till hans häpnad grep Hermione tag i armen på honom.

"Du kan inte skada en baby!"

"Nu är inte rätt tillfälle för moral och etik. Det är döda eller dö", sade Kingsley allvarligt.

"Tveka aldrig i en sådan situation", instämde Tonks i en ovanligt seriös ton.

"Men…"

"Den mannen har torterat och mördat oändligt antal människor. Han är inte plötsligt oskyldig för att hans utseende har förändrats", förklarade Kingsley bestämt. "Hur många av er kan bli skadade senare för att ni inte tog tag i problemet?"

"De har rätt, allt som spelar någon roll är att ni tar er därifrån vid liv", sade Sirius och såg strängt på ungdomarna. "Jag bryr mig inte om vad ni behöver göra för att lyckas med det, använd vilka medel ni vill, så länge ni överlever."

Det fanns ingen tid att diskutera saken. Harry kunde höra fler steg som närmade sig från profetiornas sal och insåg alldeles för sent att han inte borde ha skrikit och avslöjat var de befann sig.

"Kom nu!" sa han, och de lämnade den fula Dödsätaren med babyhuvudet stapplande efter sig och satte av mot dörren som stod öppen i andra änden av rummet och som förde ut i den svarta förhallen. De hade hunnit halvvägs mot den när Harry fick se ytterligare två Dödsätare komma springande mot dem i det svarta rummet. Han vek av åt vänster och rusade i stället in i ett litet, mörkt, skräpigt kontor och smällde igen dörren bakom dem.

"Collo ...", började Hermione, men innan hon hann avsluta besvärjelsen hade dörren flugit upp och de två Dödsätarna kom instörtande. Med ett triumferande skrik vrålade de:

"IMPEDIMENTA!"

"Ånej", mumlade mrs Weasley och såg oroligt på de tre ungdomarna.

"Vi kommer inte ge oss utan en fight", sade Neville bestämt och knöt sina händer.

"Så sant, en liten förtrollning kommer inte besegra er", instämde Ginny och placerade en hand på Harrys lår igen.

Harry, Hermione och Neville slogs omkull bakåt. Neville kastades över bordet och försvann utom synhåll, Hermione brakade in i en bokhylla och blev snabbt dränkt i en störtflod av tunga böcker, Harry smällde i stenväggen bakom sig med nacken först. Små ljus exploderade framför ögonen på honom och en kort stund var han för yr och förvirrad för att reagera.

"Du vet Hermione, det här skulle kunna vara ett tecken", sade Harry med ett litet leende.

"Ett tecken på vad?" frågade Hermione misstänksamt.

"Att du inte borde läsa så mycket", sade Ron.

"Ha-ha, låt oss alla skratta åt bokmalen", mumlade Hermione och skakade på huvudet.

"VI HAR HONOM!" vrålade Dödsätaren närmast Harry. "På ett kontor inti..."

"Silencio! " ropade Hermione och mannens röst förstummades. Han fortsatte att forma ord med läpparna genom öppningen i sin mask, men inget ljud kom ut. Han knuffades åt sidan av sin Dödsätarkumpan.

"Varför inte gå direkt på Lamaslå?"

"Det var troligtvis det första som jag kunde tänka på", sade Hermione med en grimas.

"Det är ett korkat beslut som kommer få dig dödad, de må vara korkade men de har alla tagit examen och är mer än kapabla att använda icke-verbal magi", snäste Moody och blängde på flickan.

"Det stoppade honom!" protesterade Hermione och såg frustrerat på mannen.

"För nu, men vem vet vad han kommer göra härnäst", fnös Moody och skakade på huvudet.

"Petrificus totalus! " skrek Harry när den andre Dödsätaren höjde sin trollstav.

Hans armar och ben låstes ihop, han ramlade med ansiktet ner i mattan vid Harrys fötter, styv som en planka och ur stånd att röra sig.

"Bra gjort, Ha..."

Men Dödsätaren som Hermione just hade slagit med stumhet gjorde en plötslig snärtande rörelse med sin trollstav och en strimma av något som såg ut som en purpurröd flamma for tvärs över bröstet på Hermione. Hon gav ifrån sig ett litet "Å!" som av förvåning, och föll ihop på golvet där hon blev liggande orörlig.

"Vad i helvete var där?" utbrast Ron högt och stirrade skrämt på Hermione.

"En farlig förhäxning… mörk, mörk magi. Det är som en flammande kniv. Den skapar interna skador, men jag kan inte minnas namnet på den", sade Sirius i en mörk ton och försökte få hans händer att inte skaka.

"Ni har tur att den var tyst, den kommer inte vara lika dödlig då", tillade Remus i en lågmäld ton och blekt ansikte.

"Det hade inte hänt alls om hon inte tvekat med att använda starkare magi själv", påpekade Moody och såg sig irriterat omkring. "Vi kan inte fortsätta använda självförsvar om vi vill överleva."

"Nu är inte rätt tillfälle, Alastor", avbröt McGonagall i en bestämd, kylig ton med en menande blick mot Hermiones förskräckta, rädda ansikte.

"HERMIONE!"

Harry föll ner på knä bredvid henne medan Neville kravlade sig ut under bordet och snabbt började krypa fram mot henne med sin trollstav högt upp i luften framför sig. Dödsätaren riktade en hård spark mot Nevilles huvud när han dök upp ... hans fot bröt Nevilles stav mitt itu och träffade hans ansikte.

"Farmor kommer mörda mig", viskade Neville förskräckt.

"Hellre hon än Dödsätarna åtminstone?" påpekade Seamus och dunkade Neville lätt i ryggen.

Neville tjöt av smärta och drog sig tillbaka medan han höll sig för munnen och näsan. Harry vred sig hastigt runt med sin egen trollstav högt lyft och såg att Dödsätaren hade slitit av sig masken och riktade sin stav direkt mot honom. Harry kände igen det långa, bleka, förvridna ansiktet från The Daily Prophet: Antonin Dolochov, den trollkarl som hade mördat bröderna Prewett.

"Håll inte tillbaka något!" morrade Bill.

"Jag hoppas att han dör", instämde Charlie och motstod frestelsen att slå armarna om sig själv, han kunde fortfarande minnas sina morbröder och hur förstörd deras mamma hade varit när de dog.

Dolochov grinade brett. Med sin fria hand pekade han på profetian som Harry fortfarande höll hårt i handen, på sig själv, och sedan på Hermione. Trots att han inte längre kunde tala kunde hans avsikt inte ha varit tydligare. Ge mig profetian, annars går det likadant med dig som med henne ...

"Som om Harry skulle ge upp så enkelt", sade Hermione och skakade på huvudet.

"Han skulle… om han trodde det skulle rädda hans vänner", tanken for genom Sirius huvud och han visste att det var sant även om han önskade annat. Böckerna hade om något visat honom hur oförsiktig Harry var med sitt eget liv, hur han skulle göra allt för att hjälpa de han släppt in i sitt hjärta.

"Precis som om ni inte tänker döda oss allesammans ändå, i samma ögonblick jag överlämnar den!" sa Harry.

En skräckslagen panik inuti huvudet hindrade honom från att tänka klart. Han höll ena handen på Hermiones axel, som fortfarande var varm, men trots det vågade han inte titta ordentligt på henne. Låt henne inte vara död, låt henne inte vara död, det är mitt fel om hon är död ...

"Hon är inte död", sade Sirius lugnande och lämnade sina tankar på Harrys självuppoffring. "Madam Pomfrey kommer kunna fixa det."

"Men det ser ut som om hon är det", viskade Harry hest och Hermione gav honom en kram.

"Sirius skulle inte ljuga för dig, speciellt inte om något sådant viktigt. Hermione kommer överleva", sade Remus bestämt, och valde att inte dra upp det faktum att hon åtminstone skulle överleva om inget mer hände henne, eller om det gick ett par dagar innan hon fick vård.

"Va du äd gör, Harry", sa Neville häftigt underifrån bordet medan han sänkte händerna och visade en bruten näsa och blod som rann ner över munnen och hakan, "ge ded inde dill hodom!"

I samma stund hördes ett brak utanför dörren och Dolochov såg sig om över axeln – Dödsätaren med babyhuvudet hade dykt upp i dörröppningen, storgråtande och med de stora knytnävarna som fortfarande fäktade våldsamt mot allting omkring honom. Harry grep chansen: "Petrificus totalus! "

Besvärjelsen träffade Dolochov innan han hann blockera den och han ramlade framåt över sin kumpan, båda styva som plankor och ur stånd att röra sig så mycket som en tum.

"Det är bra", sade Charlie och log lättat. "Hur många Dödsätare är det?"

"Fyra, det lämnar fortfarande minst 8 kvar", sade Charlus allvarligt.

"Ja, men det är fyra besegrade av enbart dessa tre. Jag undrar hur de andra klarar sig", påpekade Kingsley.

"Ginny har några otrevliga tricks hon kan plocka fram, de klarar sig nog bra", sade George bestämt, han vägrade låta sig tro något annat, hans syskon mådde bra. "De kan faktiskt ha en chans."

"Hermione", sa Harry genast och skakade henne medan Dödsätaren med babyhuvudet stövlade utom synhåll igen. "Hermione, vakna ..."

"Va har had gjord bed hedde?" sa Neville och kröp fram under bordet och knäböjde på andra sidan om henne medan blodet strömmade från hans svullnande näsa.

"Vi kanske borde lära oss en del enkla förtrollningar för att läka oss själva", sade Hermione med en grimas.

"Kan ju aldrig skada att ha sådan kunskap", instämde Harry och Ron.

"Vi kan lära er senare…", sade Remus innan han såg sig omkring. "Er alla, ni kommer behöva det framöver."

Ingen valde att kommentera mannens ord, de visste alla att han syftade på det kommande kriget och att det var en stor chans att de någon gång skulle bli skadade.

"Jag vet inte ..."

Neville trevade efter Hermiones handled.

"Jag kädder pulsed, Harry, deb är jag säker på."

Trots Sirius tidigare självsäkra ord om att Hermione skulle vara vid liv andades flera personer lättat ut när de hörde bekräftelsen på att hon var det. Hermione själv sjönk ihop i lättnad, en del av henne hade varit livrädd att det varit hennes slut, och vem skulle ha berättat för hennes föräldrar? De hade blivit förkrossade att förlora henne.

En så stark våg av lättnad svepte genom Harry att han ett ögonblick kände sig alldeles yr. "Lever hon?"

"Ja, jag dror deb."

Det blev en paus. Harry lyssnade intensivt efter ljudet av fler fotsteg, men det enda han kunde höra var gråten och kringstövlandet från Dödsätaren med babyhuvudet i rummet intill.

"Neville, vi är inte långt från utgången", viskade Harry, "vi är alldeles bredvid det där runda rummet ... om vi bara kan få ut er dit och hitta den rätta dörren innan det kommer några fler Dödsätare, tror jag säkert att du kan ta Hermione genom korridoren och in i hissen ... sen kan du hitta nån ... slå larm..."

"Smart idé", mumlade McGonagall. "Han visar på sina goda kunskaper i ledarskap där. Det är det bästa Longbottom kan göra i den situationen, om han försöker duellera utan att kunna uttala orden ordentligt kan det medföra en del otrevliga överraskningar."

"På det här sättet kan Neville fortfarande hjälpa", instämde Flitwick och knäppte händerna framför sig.

"Om Longbottom lyssnar, något jag tvivlar", fnös Snape och skakade på huvudet.

"Och va ska du göra?"

Neville torkade sin blödande näsa och såg frågande på Harry.

"Jag måste hitta de andra."

"Ja, i så fall dänker jag hidda deb bed dig", sa Neville bestämt.

"Men Hermione ..."

"Vi dar hedde bed oss", sa Neville lika bestämt. "Jag bär hedde ... du är bäddre på add slåss bed dem äd jag är ..."

"Du kan använda min trollstav, eftersom din är trasig", sade Hermione.

"Bättre med ett okänt vapen än att inte ha ett vapen alls", instämde Dorea.

"Jag vet inte hur effektiv han kommer vara med magi när han inte kan prata", påpekade Fay med en grimas.

Han reste sig upp och grep tag i ena armen på Hermione medan han blängde på Harry, som tvekade, men sedan tog tag i den andra armen och hjälpte till att hissa upp Hermiones lealösa kropp över axlarna på Neville.

"Vänta", sa Harry och nappade åt sig Hermiones trollstav från golvet och stack in den i handen på Neville, "det är bäst att du tar den här."

Neville sparkade de trasiga bitarna av sin egen trollstav åt sidan när de långsamt gick mot dörren.

"Är jag galen, tänker jag inte ens ta med mig bitarna till farmor? Åh, hon kommer mörda mig", mumlade Neville och stirrade förskräckt på boken.

"Intressanta prioriteringar, du verkar mer rädd för vad din farmor kommer göra än Dödsätarna."

"Har ni sett min farmor?" frågade Neville misstroget och stirrade på Percy som ifrågasatt honom.

Seamus såg fundersamt på sin vän. "Du har ju tagit ett slag mot ansiktet, så det kan förklara varför du tänker ordentligt."

"Farbor kobber add döda bej", sa Neville grötigt, och blodet stänkte från näsan medan han pratade, "deb där var bid pappas gabla drollstav."

"Hon kommer också vara stolt över att du står upp för vad du tror för och bekämpar Dödsätare", sade Dorea och log uppmuntrande mot Neville.

Neville grimaserade, osäker på ifall det skulle vara tillräckligt för att förlåta att han fick sin pappas trollstav förstörd.

Harry stack ut huvudet genom dörren och såg sig vaksamt omkring. Dödsätaren med babyhuvudet skrek och brakade in i saker, fick golvur att ramla och välte omkull bord, bölande och förvirrad, medan vitrinskåpet, som Harry misstänkte hade innehållit tidvändare, fortsatte att falla till golvet, slås i bitar och reparera sig självt vid väggen bakom dem.

"Jag undrar om alla av dem gick sönder," sade McGonagall med en bekymrad blick.

"Av beskrivningarna från boken så tror jag att det är klokt att anta att alla av dem gick sönder", svarade Flitwick med rynkad panna.

"Åh, kära nån, det kommer få komplikationer långt framöver", mumlade McGonagall. "Croaker kommer vara förkrossad om det händer…"

"Han märker oss aldrig", viskade han. "Kom nu, håll dig tätt bakom mig…"

De smög ut från kontoret och tillbaka mot dörren in till den svarta förhallen, som nu verkade helt övergiven. De gick några steg framåt, Neville vacklade under Hermiones tyngd. Dörren till tidsrummet svängde igen bakom dem och väggarna började än en gång rotera. Slaget som Harry nyss fått i nacken verkade ha gjort honom ostadig på benen, han knep ihop ögonen och svajade lite, tills väggarna slutade snurra igen. Till sin förtvivlan såg Harry att Hermiones glödande kors hade bleknat bort från dörrarna.

Sirius drog efter andan och slöt ögonen, varför kunde korset inte ha funnits kvar? Varför kunde Harry aldrig ha det lätt? Klumpen i hans mage växte sig bara större för varje stycke som lästes upp.

"Det kommer att lösa sig", mumlade Remus lågmält och vred på huvudet för att se på sin vän.

"Kommer det verkligen det? Ingen vet vart de är och de är helt ensamma, separerade och skadade", muttrade Sirius tillbaka, noga med att inte låta någon annan höra. Han ville inte sprida sin oro till barnen men hans hopp att det här skulle sluta lyckligt var praktiskt taget dött nu.

Remus grimaserade. "Vi kan bara ha hopp. Harry är smart och…" Remus tvekade innan han sänkte rösten ändå mer. "Han är den som spelar störst roll, så länge han överlever är jag glad och nöjd. Inget annat spelar någon roll just nu…" Det var en hemsk tanke att ha men Remus kunde inte förneka det, han brydde sig om alla sina gamla elever men Harry var familj. Om han var tvungen att välja var det ett enkelt val att någon av de andra skulle behöva… dö… för att Harry skulle överleva.

"Låt inte Molly eller Arthur höra dig säga det… du har rätt men", Sirius grimaserade och avslutade inte tanken. Han var själv inne på samma tankespår som Remus.

"Så vilken dörr tror du ...?"

Men innan de kunde besluta sig för vilken de skulle försöka ta flög en dörr upp till höger om dem och tre personer tumlade ut genom den.

Alla stålsatte sig, beredda på att möta ytterligare fler Dödsätare, frågan var bara vilka.

"Ron!" kraxade Harry och rusade emot dem. "Ginny ... är det okej med...?"

"Åh tack och lov, vi är tillsammans igen", sade Ron och sjönk ihop en aning.

"Försök att inte bli separerade igen", sade mrs Weasley och såg oroligt över sina två barn.

"Vi kommer försöka, men vi kan inte lova något", svarade Ginny och försökte le uppmuntrande mot sin mamma.

"Harry", sa Ron och fnissade svagt medan han vinglade framåt, grep tag i Harrys klädnad framtill och stirrade på honom med lätt virrig blick, "där är du ju ... ha ha ha ... vad skojig du ser ut, Harry ... du verkar alldeles uppochnervänd ..."

"Vad i helvete hände med mig?" krävde Ron och stirrade på boken.

"Ingen aning, men det här kommer vara intressant", sade Fred med ett höjt ögonbryn.

"Min gissning är en Confundus eller någon uppmuntringsförtrollning", sade Percy och ignorerade Freds ord. "Och det är om vi bara pratar kring vår magi, vem vet vad annat som finns där nere som kan influera er."

"Tack Percy, verkligen den tröstande tanke som vi behöver just nu", muttrade Charlie och blängde på sin bror som ryckte på axlarna.

Rons ansikte var väldigt vitt och någonting mörkt sipprade ur mungipan. I nästa ögonblick gav hans knän vika, men han höll fortfarande ett hårt grepp i Harrys klädnad, så att Harry drogs ner i ett slags bugning.

"Ginny?" sa Harry ängsligt. "Vad har hänt?"

Men Ginny skakade på huvudet och gled ner utmed väggen till sittande ställning. Hon flämtade och höll sig om fotleden.

"Det låter inte bra", sade Ginny med en grimas. "Jag kan åtminstone fortfarande slåss så det är något."

"De e rätt attityd Ginny, ge inte ypp", sade Fleur och försökte le uppmuntrande mot den yngre flickan som grimaserade.

"Slåss kanske men hon kommer inte kunna springa", påpekade Bill lågmält i en skrämd ton och Fleur smällde genast till honom.

"Om det behövs får hon rida på min rygg, det gör att jag fortfarande har mina händer fria", sade Harry bestämt och Ginny log strålande mot honom. Lee harklade sig och tittade sedan bort, kämpande mot instinkten att kommentera Harrys korthet.

"Jag tror att hennes fotled är bruten, jag hörde nånting knäckas", viskade Luna, som stod böjd över henne. Hon tycktes vara den enda som var oskadd.

"Så över hälften av er är skadade", sade Moody i en allvarlig ton.

"Hälften?" frågade Dennis frågande.

"Weasley har en bruten fotled, andra Weasley har förlorat förståndet, Granger är medvetslös och Longbottom kan inte prata ordentligt, ingen av dem är kapabla nog att kämpa", förklarade han bistert.

"Fyra av dem jagade in oss i ett mörkt rum fullt av planeter, det var ett väldigt konstigt ställe, ett tag flöt vi bara omkring i mörkret ..."

"Harry, vi såg Uranus på nära håll!" sa Ron och fnissade fortfarande svagt. "Fattar du, Harry ... vi såg Uranus ... ha ha ha ..." En blodbubbla växte fram i hans mungipa och brast.

"... i vilket fall så grep en av dem tag i Ginnys fot, jag använde Reductorförbannelsen och sprängde Pluto i ansiktet på honom, men ..." Luna gjorde en uppgiven gest mot Ginny, som andades mycket kort, med ögonen fortfarande slutna.

"Och vad har hänt med Ron då?" sa Harry oroligt medan Ron fortsatte att fnissa och hänga sig fast vid Harry.

"Jag vet inte vilken sorts besvärjelse de träffade honom med", sa Luna sorgset, "men han har blivit lite konstig, jag hade svårt att få med honom över huvud taget."

"Han är ett hinder", muttrade Moody.

"Jag hoppas inte att du tänker föreslå att de ska lämna honom bakom sig", avbröt mr Weasley i en kylig ton. Moody ryckte på axlarna, strategiskt sett var det det bästa alternativet, men det var inte ett alternativ som någon förälder ville höra.

"Man vet att det är illa när Lovegood säger att någon är konstig", muttrade Tracy och såg på boken med ett höjt ögonbryn.

"Harry", sa Ron och drog ner Harrys öra till sin mun medan han fortfarande fnittrade, "vet du vem den här flickan är, Harry? Det är Stolliga ... Stolliga Lovegood ... ha ha ha..."

"Vad de än gjorde mot dig så drabbade det dig hårt", sade Fred med en utdragen vissling.

"Låter nästan som en misslyckad Imperiusförbannelse, det skulle förklara varför han verkar så borta", sade Remus fundersamt.

"Använda de oförlåtliga på barn", muttrade Amanda äcklat och skakade på huvudet.

"De har gjort och kommer göra betydligt värre saker än utsätta ungdomar för Imperius", sade Charlus bistert.

"Vi måste ta oss ut härifrån", sa Harry bestämt. "Luna, kan du hjälpa Ginny?"

"Ja", sa Luna och stack sin trollstav bakom örat för att ha den säkert placerad, innan hon lade armen om Ginnys midja och drog upp henne.

"Det är bara min vrist, jag kan resa mig själv", sa Ginny otåligt, men i nästa ögonblick hade hon ramlat ihop åt sidan och gripit tag i Luna för att få stöd.

"Det låter som om det bröts rejält", sade mrs Weasley oroligt.

"Inget som jag inte kan fixa omedelbart när de kommer till skolan", sade madam Pomfrey bestämt, hon vägrade nämna möjligheten att de alla inte skulle återvända till skolan.

Harry lade Rons arm över axeln, precis som han hade gjort med Dudleys för så många månader sedan. Han såg sig omkring, de hade en chans på tolv att ta rätt första gången ... Han drog Ron mot en dörr. De var bara några meter ifrån den när en annan dörr tvärs över hallen flög upp och tre Dödsätare kom inrusande, anförda av Bellatrix Lestrange.

"Ni skulle inte ha stannat för att prata", sade Vector med en suck. "Ni skulle pratat på vägen medan ni försökte ta er ut."

"Strunt samma, låt dem lyckas rymma", sade Babbling och vred nervöst sina händer.

"Det gör det inte bättre att det var Bellatrix som hittade dem", påpekade madam Hooch och skakade på huvudet. "Hon är det värsta alternativet av dem som är där."

"Där är de! " skrek hon gällt.

Lamslagningsbesvärjelser sköt tvärs över rummet. Harry vräkte sig in genom dörren framför sig, slängde helt bryskt ifrån sig Ron och smet tillbaka för att hjälpa Neville in med Hermione. De hann över tröskeln allihop precis i tid för att smälla igen dörren framför Bellatrix.

"Colloportus! " ropade Harry, och han hörde hur tre kroppar dunsade in i dörren på andra sidan.

"Vart är ni nu?" muttrade Terry i en nervös ton.

"Så länge de har en låst dörr mellan sig och dem är jag nöjd", sade Charlie i en bestämd ton.

"Ja, men om det är enda vägen ut är de också körda", påpekade Bill med en grimas. "Ha alltid en annan väg ut än vart du kom ut ifrån. Det är en av de första läxorna vi lär oss när vi utforskar tempel."

"Det spelar ingen roll!" sa en mansröst. "Det finns andra vägar att ta sig in... VI HAR DEM, DE ÄR HÄR!"

Harry virvlade runt; de var tillbaka i hjärnrummet och mycket riktigt fanns det dörrar överallt runt väggarna. Han kunde höra steg i hallen bakom dem när fler Dödsätare kom springande.

"Luna ... Neville ... hjälp mig!"

Alla tre rusade omkring i rummet och förseglade dörrarna en efter en. Harry brakade in i ett bord och rullade tvärs över det i sin brådska att komma fram till nästa dörr. "Colloportus! "

"Håll bara takten och ni kommer vara säkr… tja säkrare", sade Kingsley.

Det hördes springande steg bakom dörrarna och med jämna mellanrum kastade sig ännu en tung kropp mot någon av dem, så att den knakade och skakade. Luna och Neville höll på att förhäxa dörrarna längs väggen mitt emot – sedan, just när Harry kom fram till änden av rummet, hörde han Luna skrika: "Collo... aaaaaaaaaj ..."

"Ånej, och det är enda vägen ut nu om alla andra är låsta", muttrade Bill och såg förskräckt på de sex ungdomarna.

Han vände sig om precis i tid för att se henne flyga genom luften. Fem Dödsätare strömmade in i rummet genom den dörr som hon inte hade hunnit fram till. Luna slog i ett bord, gled över det och ner på golvet på andra sidan, där hon blev liggande utsträckt, lika stilla som Hermione.

"Nere till två personer", muttrade Moody.

"Tack så mycket, precis vad jag behöver för att lugna ner mig", fräste Sirius och blängde på den pensionerade Auroren.

"Egentligen är det bara Potter som är oskadd, frågan är hur länge han klarar sig själv", fortsatte Moody utan att bry sig om Remus ord.

"Ta Potter!" skrek Bellatrix gällt och rusade mot honom. Han väjde undan för henne och sprang tillbaka upp genom rummet; han gick säker så länge de var rädda att skada profetian.

"Hallå där!" Ron hade rest sig upp på stapplande ben och vacklade nu som berusad mot Harry, glatt fnissande. "Hörru, Harry, det finns hjärnor här inne, ha ha ha, är inte det mysko, va, Harry?"

"Perfekt kombo, mystiska hjärnor och en snubbe som är under influensen av en misslyckad imperio", mumlade Anthony och såg nervöst på Ron.

"Ron, flytta på dig, ner med dig ..."

Men Ron hade redan riktat sin trollstav mot vattentanken. "Det är sant, Harry, det är hjärnor ... titta ... Accio hjärna! "

"Ron", stönade flera personer högt.

"Jag sa ju att de inte var en bra kombination", sade Anthony och skakade på huvudet.

Ett flyktigt ögonblick verkade hela scenen frysa till is. Harry, Ginny och Neville samt alla Dödsätarna vände sig ofrivilligt om för att betrakta överdelen av tanken medan en hjärna for upp ur den gröna vätskan som en hoppande fisk. Några korta sekunder verkade den sväva i luften, sedan snurrade den i väg mot Ron, och något som såg ut som remsor av levande bilder flög ut från den, repades upp som filmrullar.

"Ha ha ha, Harry, titta", sa Ron och såg på hur den spydde ut sitt brokiga innanmäte. "Harry, kom och känn på den, det är säkert kusligt ..."

"Rör aldrig främmande objekt!" utbrast mrs Weasley bestämt. "Jag som trodde jag hade lärt dig bättre, Ronald!"

"Det är inte som om jag är vid mina fulla sinnes bruk!" protesterade Ron.

"Kan någon lamslå pojken, det skulle vara vänligare. Han hjälper inget", muttrade Snape och såg frustrerat på boken.

"Det gör honom också till en enklare måltavla", påpekade Sinistra lågmält. "De har redan för många skadade för att göra en till medvetslös… de kommer behöva överge varandra i såna fall."

"RON, NEJ!"

Harry hade ingen aning om vad som skulle hända om Ron rörde vid tanketentaklerna som nu flög bakom hjärnan, men han var säker på att det inte var bra. Han störtade fram, men Ron hade redan fångat hjärnan i sina utsträckta händer. I samma ögonblick tentaklerna kom i kontakt med hans hud började de vira sig runt hans armar som rep.

"Harry, titta vad som händer ... Nej ... nej ... jag gillar det inte ... sluta ... sluta ..."

De tunna tankespröten snurrade sig om Rons bröst nu. Han ryckte och slet i dem medan hjärnan drogs tätt intill honom som en bläckfiskkropp.

Snape vände på huvudet och såg menande på Sinistra som grimaserade.

"RON!" utbrast mrs Weasley och såg skrämt på sin yngsta son. "Hjälp honom! Gör något!"

"De kommer försöka hjälpa honom", sade mr Weasley och lade en skakande arm kring sin frus axlar. "De kommer… de kommer…" han såg sig hjälplöst omkring, osäker på vad Harry, Neville eller Ginny skulle kunna göra för att hjälpa Ron medan de blev attackerade av dödsätare samtidigt.

"DIFFINDO!" vrålade Harry i ett försök att skära av spröten som lindade sig hårt runt Ron inför hans ögon, men de ville inte brista.

Ron ramlade omkull och fäktade fortfarande vilt mot banden.

"Se saker, kommer alltid i tre", sade Luna och stirrade på Ron utan att blinka.

"Kommer i tre?"

"Klädnaderna i garderoben under sommaren, Peeves med juldekorationer och nu hjärnorna. Det kommer i tre."

"… jag är övertygad om att du förhäxade mig på något sätt", sade Ron och stirrade skrämt på Luna när han mindes deras tidigare konversation dagen innan.

"Harry, den kommer att kväva honom!" skrek Ginny där hon låg på golvet, handlingsförlamad på grund av sin brutna fotled – sedan flög en röd ljusstråle ut från en av Dödsätarnas trollstavar och träffade henne rakt i ansiktet. Hon välte över åt sidan och blev liggande medvetslös.

"Ni kommer bli fångade nu", flämtade Parvati och tittade skrämt mellan sina fingrar som täckte hennes ansikte.

"Vi löser det på något sätt", sade Harry men han kände hur allt mod hade lämnat honom, hur hopplös deras situation faktiskt var. Ginny och Luna var båda medvetslösa, Hermione visste han inte ens vad fullt ut vad som hänt med, Neville kunde inte prata och Ron kämpade för sitt liv… Han var den enda som inte var handlingsförlamad och det var hans fel att alla hans vänner var i fara. Varför hade han inte lyssnat på Hermione om att det var en fälla?

"LABSLÅ!" ropade Neville och virvlade runt och viftade med Hermiones trollstav mot de framstormande Dödsätarna. "LABSLÅ, LABSLÅ!"

Men ingenting hände.

"Bättre att använda icke-verbal magi, det skulle fungera bättre med en bruten näsa", rådde Charlus honom.

"Men, men jag kan inte göra icke-verbal magi", protesterade Neville och såg förskräckt på boken.

En av Dödsätarna sköt sin egen lamslagningsbesvärjelse mot Neville; den missade honom hårfint. Nu var det bara Harry och Neville kvar för att kämpa mot de fem Dödsätarna. Två av dem skickade i väg strålar av silverljus som liknade pilar. De missade men lämnade djupa hål i väggen bakom dem. Harry lade benen på ryggen när Bellatrix Lestrange rusade rakt emot honom. Medan han höll profetian högt över huvudet sprang han tillbaka genom rummet – det enda han kunde komma på att göra var att locka bort Dödsätarna från de andra.

"En bra idé i teorin, men det kan vara svårt när du är helt ensam", sade Kingsley med en grimas.

"Så länge mina vänner är säkra är jag nöjd", sade Harry bestämt och satte sig rakryggad, redo att hantera vad boken än slängde på honom.

"Men Ron!" protesterade mrs Weasley och stirrade skrämt på sin son.

"Harry gör vad han kan för att hjälpa honom, han avlägsnar Dödsätarna från platsen", sade Sirius i en hes ton och tvingade fram orden genom klumpen i halsen. "Jag förstår att du är rädd, Molly, men vad Harry gör är det bästa han kan göra för Ron."

Det verkade ha fungerat, de satte i väg efter honom, fick stolar och bord att flyga men vågade inte förhäxa honom av rädsla för att skada profetian. Han rusade genom den enda dörr som fortfarande var öppen, den som Dödsätarna själva hade kommit in genom, medan han bad inom sig att Neville skulle stanna hos Ron och komma på något sätt att befria honom. Han sprang några meter in i det nya rummet och kände hur golvet försvann ...

Han föll nerför det ena branta stentrappsteget efter det andra, han studsade på varje steg tills han slutligen, med en duns som fick honom att tappa andan, landade platt på rygg i gropen där stenvalvet stod på sitt podium.

"Harry" flämtade Sirius och stirrade på Harry som kämpade efter andan.

"Jag är okej", väste Harry fram och gned sig över bröstet.

"Det är inte ett bra rum att kämpa i, nu har Dödsätarna den bättre positionen", påpekade Flitwick lågmält till sina kollegor, halva hans uppmärksamhet fäst på Harry.

"Vi har två böcker till, Potter kan knappast dö nu", sade Burbage bestämt.

"Kanske inte, men det är inget som skyddar de andra", påpekade McGonagall i en ansträngd ton. "Och det är om vi förutsätter att alla böcker är från Potters perspektiv."

Hela rummet klingade av Dödsätarnas skratt. Han tittade upp och såg de fem som hade varit i hjärnrummet komma gående ner mot honom, medan lika många till dök upp ur andra dörröppningar och började hoppa från bänk till bänk mot honom.

"Det är alldeles för dåliga odds", sade George, som bleknade vid beskrivningen av hur fler och fler Dödsätare anlände.

"Det är alldeles för många för Harry", instämde Fred, som till skillnad från sin tvilling snarare var grön än vit i ansiktet.

Harry reste sig upp trots att hans ben darrade så häftigt att de knappt bar honom. Han höll fortfarande den mirakulöst oskadade profetian i vänstra handen och trollstaven i ett hårt grepp i den högra. Han backade undan medan han såg sig omkring och försökte hålla alla Dödsätarna under uppsikt. Hans bakben stötte emot någonting hårt, han hade kommit fram till podiet där portvalvet stod och klättrade baklänges upp på det.

"Håll dig borta därifrån, Harry!" gläfste Charlus ut och greppade hårt tag om ryggstödet på fåtöljen, namnet på kapitlet ekade igen i hans huvud och Teddys varning om att någon skulle dö. Han tvivlade att det skulle syfta på en av Dödsätarna och de enda som var medvetna och kapabla att falla genom slöjan var Harry och Neville.

Dödsätarna stannade allesammans upp och stirrade på honom. Några flåsade lika häftigt som han. En blödde svårt. Dolochov, som befriats ur kroppslåsningsförbannelsen, hånlog med trollstaven riktad rakt mot Harrys ansikte.

"Potter, du har sprungit färdigt nu", sa Lucius Malfoy med sin släpiga röst och drog av masken från ansiktet. "Var nu en snäll pojke och ge mig profetian."

"Låt ... låt de andra gå, så ska jag ge er den!" sa Harry förtvivlat.

"Skulle du verkligen?" frågade Luna med vida ögonen.

Harry skakade på huvudet. "Nej, jag skulle få dem att fria er och sen krossa profetian. Jag må inte veta vad det är men om Voldemort vill ha den så gärna kan det inte vara något bra."

"Smart tänkt, men något säger mig att de inte kommer gå med på dealen", sade Katie med en grimas.

Några av Dödsätarna skrattade.

"Du är inte i rätt läge för att köpslå, Potter", sa Lucius Malfoy, och hans bleka ansikte blev rött av förtjusning. "Du förstår, det finns tio av oss och bara en av dig ... eller har Dumbledore aldrig lärt dig att räkna?"

"Han är inte helt själv, om Neville bara kan väcka oss", sade Ginny bestämt.

"Du har en bruten fot, vad ska du göra, flicka", protesterade mrs Weasley misstroget och vände sin oroliga blick bort från Ron.

"Kämpa med allt jag har", svarade Ginny med en axelryckning men en beslutsam blick. "Jag tänker inte lämna Harry helt själv!"

"Han är idde ensab!" skrek någon ovanför huvudet på dem. "An ar fordfaradde bej!"

"Du är verkligen dina föräldrars son", sade Sirius och skakade sorgset på huvudet.

"Verkligen?" frågade Neville i en chockad ton.

"Verkligen", Sirius ton var bestämd. "De stod alltid upp för sina vänner."

Hjärtat sjönk i bröstet på Harry. Neville höll på att kravla sig nerför stenbänkarna mot dem med ett hårt grepp om Hermiones trollstav i sin darrande hand.

"Neville ... nej ... gå tillbaka till Ron ..."

"LABSLÅ!" ropade Neville igen och pekade med trollstaven på varje Dödsätare i tur och ordning. "LABSLÅ! LABS ..."

"Och här trodde jag vi var fria från de hemska uttalen", muttrade Theodore Nott med en grimas.

Draco höjde ett ögonbryn. "Tyvärr inte, men jag måste motvilligt medge att jag är imponerad över Longbottoms dumdristighet."

"Han blev placerad i Gryffindor trots allt, antar att det här är bevis för det", fnös Zabini och skakade på huvudet.

En av de största Dödsätarna grep tag i Neville bakifrån och höll fast hans armar utmed sidorna. Han kämpade emot och sparkade. Flera av Dödsätarna skrattade.

"Visst är det Longbottom, eller hur?" hånlog Lucius Malfoy. "Ja, din farmor är ju van vid att förlora familjemedlemmar för vår sak ... din död kommer nog inte som nån stor chock."

Neville gav ifrån sig en högljudd väsning och blängde på boken medan han knöt nävarna hårt vid sina sidor.

"Neville…"

"Jag vill inte prata om det!" snäste Neville och brydde sig inte om att se på Lavender som bet sig i läppen.

"Longbottom?" upprepade Bellatrix och hennes utmärglade ansikte lystes upp av ett ondskefullt leende. "Jamen, jag har ju haft nöjet att träffa dina föräldrar, pojk!"

"Hon borde inte ha fått ruttna i Azkaban, hon borde ha fått kyssen i stället!" sade Sirius i en mörk ton.

"Det är din kusin Sirius, min syster!" protesterade Narcissa och såg upprört på honom.

"Hon förtjänar det! Hon satte sig själv i den sitsen. Den Bella du kände från vår barndom har varit död i flera år, om hon någonsin ens existerade", fräste Sirius och stirrade på Narcissa i ett kallt raseri.

"Hon finns kvar därinne… hon måste", viskade Narcissa och vek undan blicken från sin kusin, hon vägrade ge upp hoppet på sin familj.

"DED VED JAG ATT DU HAR!" vrålade Neville och kämpade så vilt för att slippa ur sin tillfångatagares grepp att Dödsätaren ropade: "Kan nån lamslå honom!"

"Svagt", muttrade Zabini och skakade på huvudet.

"Jag börjar verkligen ifrågasätta deras kompetens", instämde Draco med en suck. Pansy såg äcklat på boken, var det här deras framtid? Att arbeta sida vid sida vid vuxna män som inte ens kunde kontrollera en femtonåring.

"Nej, nej, nej", sa Bellatrix. Hon såg hänryckt ut. Hon glödde av upphetsning när hon hastigt tittade på Harry och sedan tillbaka på Neville.

"Nej, låt oss se hur länge Longbottom håller ut innan han bryter ihop precis som sina föräldrar ... såvida inte Potter vill ge oss profetian."

Tystnaden i salen var öronbedövande. Alla försökte ge Neville det rum han behövde, men det var omöjligt att inte stirra på pojken som var likblek i ansiktet, speciellt nu när de alla var så medvetna om hans familjs historia. Ingen vill heller behöva höra om hur Neville blev torterad, det hade varit tillräckligt hemskt att höra om när Harry blev det i förra boken. Den enda trösten de hade var att Neville åtminstone inte skulle känna av det här i salen.

"Det är ett omöjligt val han står inför, låta sin vän bli torterad eller ge Dödsätarna föremålet de är efter", viskade Dorea ilsket och skakade på huvudet.

Charlus rynkade på pannan, men sade ingenting. Vad skulle han ens kunna säga när hans fru sade sanningen, att deras sonson stod inför ett omöjligt val.

"Gör det inte, Harry. Vad du än gör, ge dem inte profetian!" sade Neville i en bestämd ton.

"Neville", Harry såg sorgset på sin vän som vägrade ge med sig.

"GE DED INDE DILL DEB!" vrålade Neville, som verkade alldeles utom sig. Han sparkade och slingrade sig medan Bellatrix närmade sig honom och hans tillfångatagare med trollstaven lyft. "GE DED INDE DILL DEB, HARRY!"

Bellatrix höjde sin stav.

"Crucio! "

Neville skrek till och drog upp benen mot bröstet så att Dödsätaren som hade honom i sitt grepp ett ögonblick höll honom i luften. Dödsätaren släppte honom och han föll till golvet, medan han vred sig i krampryckningar och vrålade av smärta.

Neville skakade men han såg bestämt på Harry. "Ge den inte till dem. Jag kan ta det."

"Neville", protesterade Harry svagt och såg uppgivet på sin vän, han visste att det smartaste var att se till att Dödsätarna inte fick tag i profetian, men skulle han verkligen kunna offra en vän för det?

"De är sadistiska nog att tortera er nu, att ge dem profetian kommer inte stoppa det", sade mr Weasley och svalde nervöst. En del av honom var otroligt tacksam att Ginny och Ron redan blivit utslagna, att han inte skulle behöva höra på hur de blev torterade.

"Det där var bara ett smakprov!" sa Bellatrix och höjde trollstaven igen. Nevilles skrik upphörde och han låg snyftande vid hennes fötter. Hon vände sig om och stirrade upp mot Harry. "Nå, Potter, antingen ger du oss profetian eller också får du se din lille vän dö på ett mycket plågsamt sätt!"

Harry behövde inte tänka, det fanns inget val. Profetian glödde av värmen från hans hand när han höll fram den. Malfoy kom emot honom för att ta den. Då, högt ovanför dem, flög ytterligare två dörrar upp och fem personer till kom inrusande i rummet: Sirius, Lupin, Moody, Tonks och Kingsley.

"Åh tack och lov, Orden är där", sade mrs Weasley och andades lättat ut.

"Det ger också fler kandidater till vem som kommer dö", Charlus såg oroligt mellan Sirius, Remus och Harry. "Inte någon av dem, de har lidit för mycket redan… vem som helst än dem"

Malfoy vände sig om och höjde sin trollstav, men Tonks hade redan skickat i väg en lamslagningsbesvärjelse mot honom. Harry väntade inte för att se om den hade träffat sitt mål utan dök ur vägen i ett försök att ta sig ner från podiet.

"Jag hoppas att den träffade", morrade Tonks och knöt händerna.

Dödsätarna blev helt förvirrade vid synen av Ordensmedlemmarna som nu lät besvärjelser hagla ner över dem medan de hoppade från trappsteg till trappsteg mot det nersänkta golvet. Harry trodde att han lyckats ta sig undan när han kände en hand greppa tag i hans arm och slet upp honom på podiet igen.

"Profetian Potter!" väste Malfoy och Harry stirrade på honom, profetian hårt greppad i handen som hängde längs hans sida. "Nu!"

Harry grep tag om den hårdare när något fångade hans uppmärksamhet och han stirrade lättat bakom Malfoy, något som fick den äldre trollkarlen att långsamt vända sig om.

"Håll dig undan från min gudson!" Sirius, som hade tagit sig upp på podiet och tycks ignorerat alla andra i rummet,

"Klart jag ignorerar de andra, du är den som spelar roll", sade Sirius bestämt och lutade sig framåt för att rufsa om Harrys hår, försökte att inte göra den enorma lättnaden han kände över att han var där synas för tydlig.

"Du är alltid där när jag behöver dig", sade Harry och log förtjust upp mot sin gudfar, hans rädsla för att någon skulle dö bortblåst nu när han åtminstone hade bekräftelse på att Sirius mådde bra.

stirrade ner den andra trollkarlen innan han snabbt drog undan armen, och med en styrka som Harry inte visste att hans gudfar hade, däckade Malfoy till marken med en skarp knytnäve rakt i ansiktet.

Ett stort jubel brast ut i salen när de hörde hur Malfoy blev nedslagen. Trots sin höga status och stora inflytande i trollkarlsvärlden så var familjen Malfoy inte särskilt populär bland de flesta, och flera personer i salen hade släktingar som blivit attackerade av dödsätare och njöt av hur en av dem nu började få en smak av sin egen medicin.

"Du använde inte ens magi?" protesterade Percy misstroget.

"Det gjorde inte pappa heller", påpekade Ginny med ett brett flin.

"Det är betydligt mer tillfredsställande att bara däcka någon", sade Sirius och såg förnöjt på boken. "Ni har ingen aning om hur länge jag drömt om att få göra det där."

"Åh, jag skulle säga att det är sisådär närmare 25 år nu", skrattade Remus och såg lättat mellan Harry och Sirius.

Innan Harry hann yttra några ord hade Sirius tvingats in i en duell med en av de andra Dödsätarna och Harry svalde, ovillig att lämna sin gudfar nu när han hittat honom. Men mellan kropparna och ljusblixtarna kunde Harry se Neville kravla sig framåt. Han duckade för en ny stråle av rött ljus och slängde sig platt på golvet för att nå fram till Neville.

"Är du okej?" tjöt han medan ännu en besvärjelse susade tätt över dem.

"Ja", sa Neville och försökte resa sig på benen.

"Och Ron?"

"Jag dror att ded är okej bed hodob också ... han slogs fordfaradde bod hjärdad när jag läbda ..."

Mrs Weasley svalde en snyftning, att avbryta skulle inte ge hennes svar snabbare kring hur hennes son mådde, om han skulle klara sig.

Stengolvet mellan dem exploderade när det träffades av en förhäxning som lämnade efter sig en krater precis där Nevilles hand hade varit bara några sekunder tidigare. Båda kröp hastigt därifrån, sedan dök en tjock arm fram ur tomma intet. Den grep Harry om halsen och drog honom upprätt, så att hans tår knappt nuddade vid golvet.

"Ge mig den", morrade en röst i hans öra, "ge mig profetian ..." Mannen klämde åt så hårt om Harrys luftstrupe att han inte kunde andas.

"Snälla, låt någon märka", mumlade Sirius och såg bönande på boken. Han hade hoppats att han skulle ha kunnat stanna vid Harrys sida men det var tydligen inte menat. Han kunde nu bara be för att någon annan såg det.

Genom tårade ögon såg han Sirius fortfarande duellera med en Dödsätare några meter bort, Kingsley kämpade mot två stycken samtidigt och Tonks, som fortfarande befann sig halvvägs upp i bänkraderna, avfyrade besvärjelser ner mot Bellatrix – ingen tycktes förstå att Harry höll på att dö. Han vred trollstaven bakåt mot mannen, men hade inte tillräckligt med andrum för att kunna uttala en trollformel, och mannens fria hand trevade mot den hand som Harry höll profetian i ...

"Aajj! "

Neville hade kommit störtande från ingenstans, och eftersom han inte kunde uttala en besvärjelse ordentligt hade han stuckit Hermiones trollstav hårt i ögonglipan i Dödsätarens mask. Med ett tjut av smärta släppte mannen omedelbart taget om Harry som virvlade runt honom och flämtade: "Lamslå! "

"Det funkar med", sade Sirius och andades lättat ut. "Tacka Merlin att du var där Neville."

"Harry är min vän", var allt som Neville sade till svar.

Sirius gjorde en gest som om han ville böja sig fram och röra vid Neville innan han avbröt rörelsen. "Du har ändå min tacksamhet, du räddade honom när ingen annan kunde… din farmor har många anledningar att vara stolt över dig."

Dödsätaren välte baklänges och masken gled av honom. Det var Macnair, Vingfåles tilltänkte bödel, med ena ögat svullet och blodsprängt.

"Och ytterligare en besegrad. Jag måste säga, jag är imponerad med hur väl ni sex har klarat er", sade Tonks och gav tonåringarna ett vänligt leende.

"Hur väl vi klarat oss? De enda som är uppe på fötterna är Harry och Neville", avbröt Ginny och stirrade på den äldre häxan.

"Ni klarade er länge, längre än vad en del vuxna skulle göra, det är dessutom, för de flesta av er, er första strid", sade Tonks i en ovanligt seriös ton. "Det betyder inte att vi är glada över situationen ni befinner er, men med tanke på omständigheter har ni gjort bra ifrån er."

"Tack!" sa Harry till Neville och drog honom åt sidan när Sirius och hans Dödsätare vinglade förbi under ett så våldsamt duellerande att deras trollstavar var suddiga som streck.

Harrys fot stötte emot något runt och hårt och han halkade. För ett kort ögonblick trodde han att han hade tappat profetian, men sedan såg han Moodys magiska öga snurra i väg över golvet. Ögats ägare låg på sidan, han blödde från huvudet, och hans angripare kastade sig över Harry och Neville – det var Dolochov, med det långa, bleka ansiktet förvridet av skadeglädje.

"Moody!" flämtade Tonks och såg skrämt på sin mentor.

"Om det är min tid att dö så är det min tid, jag hoppas bara jag tog ut några innan dess", sade Moody i en bestämd ton.

"Kanske är namnet på kapitlet bara en metafor. Kanske är det för att hänvisa till Moodys död… betyder det att min familj är säker?" Charlus såg oroligt på boken, hoppandes att inget skulle hända. Att alla skulle återvända hem utan några större skador.

"Tarantallegra! " ropade han och riktade sin trollstav mot Neville, vars ben genast började dansa något slags rasande steppdans, som fick honom att tappa balansen och falla till golvet igen. "Nu, Potter ..."

"Använd bara finite, det kommer avbryta förhäxningen", sade Remus.

"Jag ska försöka minnas det, jag är inte säker på att jag kommer komma ihåg det i boken", svarade Harry ärligt.

"Och det är helt okej, det är en stressad och farlig situation", sade Remus bestämt och strök en hand genom Harrys hår, delvis för att försäkra sig själv om att han mådde bra, var oskadd.

Han gjorde samma huggande rörelse med trollstaven som han använt mot Hermione, men i samma ögonblick vrålade Harry: "Protego! "

"Bra", sade Dorea och log lättat, men hon slappnade inte av. Hon visste mycket väl att faran var långt ifrån över.

Harry kände någonting susa över ansiktet som en slö kniv, med sådan kraft att han ramlade över Nevilles ryckande ben, men skydddsbesvärjelsen hade hejdat det värsta av förhäxningen.

Flitwick höjde på ett ögonbryn. "Måste vara en väldigt kraftfull sköld för att stoppa det."

"Potter är en väldigt kapabel trollkarl, Filius. Jag har märkt att när han verkligen vill något bryr han sig inte om vad som bör eller inte bör vara möjligt", svarade McGonagall med ett leende.

Dolochov höjde sin trollstav igen. "Accio prof ..."

"Låt honom inte ta den!" sade Percy hastigt.

Sirius hade kommit störtande ur tomma intet igen, rammat Dolochov med axeln och skickat i väg honom en bra bit därifrån. Profetian hade åter flugit ner till Harrys fingertoppar, men han lyckades behålla taget om den. Nu duellerade Sirius och Dolochov, med trollstavar som blixtrade som svärd och gnistor som flög från spetsen på stavarna ...

"Sirius är som en räddande ängel! En… en skyddsängel!" sade Katie i en hänförd ton.

"Jag är glad att Harry har honom i sitt liv, han behöver det", sade Alicia och log, även om Sirius inte varit med mycket i böckerna och de bara träffat honom för några dagar sedan var det oerhört tydligt hur mycket mannen älskade sin gudson och att han skulle göra allt för att hålla honom säker.

"Du gillar att attackera dem fysiskt", sade Dean intresserat och betraktade mannen, han hade levt under föreställningen att det var något som ansågs mugglar-aktigt och att det inte var något som hade en direkt plats i trollkarlsvärlden men här var en renblodig trollkarl från en av de äldsta renblodsfamiljerna som redan två gånger inom loppet av några minuter använt sin kropp istället för magi.

"De flesta renblodiga förväntar sig det inte, och det är väldigt effektivt. En protego kan stoppa en förhäxning men det kan inte stoppa en knytnäve eller tackling", sade Sirius och log en aning när han såg Deans förvånande blick. "Var aldrig rädd för att använda dig av vilka medel som helst, använd din omgivning, använd din kropp, var kreativ. Det kan rädda liv. Jag vet att det räddat mig och mina vänner ett flertal gånger."

"Och det känns alltid bra när man faktiskt får däcka dem fysiskt, något jag tror Hermione kan intyga", tillade Tonks med ett skratt och Hermione rodnade när hon mindes hur hon attackerat Draco Malfoy men protesterade inte.

Dolochov drog tillbaka trollstaven för att göra samma huggande rörelse som han använt mot Harry och Hermione. Harry hoppade upp och skrek: "Petrificus totalus! " Än en gång låstes Dolochovs armar och ben ihop och han föll baklänges och landade på ryggen med en duns.

"Tack, Harry", sade Sirius och log tacksamt mot sin gudson.

"Ingen orsak", svarade Harry i en darrig ton. Sirius leende blev sorgset när han betraktade sin gudson, hur han så tydligt kunde se hur uppskakade Harry var av vad som hände i boken, faran som hans vänner befann sig i.

Harry försökte ta ett par djupa andetag, försökte att ignorera paniken inombords. I sin glädje över att se Sirius vid liv och utan skada så hade han glömt bort hur Sirius nu i stället var i fara, och inte bara Sirius. Även Remus och Tonks, även om det verkade som om hans bok-jag inte hade lika nära förhållande med de två personerna som han hade i verkligheten.

"Snyggt!" ropade Sirius och tvingade ner Harrys huvud när ett par lamslagningsbesvärjelser kom flygande emot dem. "Nu vill jag att du ska ta dig ut härif..."

Båda duckade igen. Sirius undgick nätt och jämnt att träffas av en grön ljusstråle. På andra sidan rummet såg Harry Tonks falla från sin plats halvvägs upp i trappan, såg hur hennes lealösa kropp störtade från stenbänk till stenbänk och hur Bellatrix triumferande rusade tillbaka till striden.

"Nej!" Remus stirrade skrämt på boken, hon kunde inte vara död, det var inte möjligt.

"Andas Remus, vi vet inte vad som tog mig ur kampen. Bara för att Sirius duckade för Avada Kedavra betyder det inte att det är vad som träffade mig", sade Tonks i en bestämd ton. "Vi vet båda faran med vad vi håller på med."

Charlus slöt ögonen. "Så det var Tonks? Eller är det både hon och Moody? Remus kommer ta det hårt… men bättre det än att de själva dör."

Dorea, omedveten om sin mans tankar hade knutit sina händer hårt. "Slaget vänder tillbaka i Dödsätarnas fördel. Hur länge innan någon mer faller? Harry måste ta sig därifrån. Jag hoppas att Sirius eller Remus kan få ut honom därifrån…"

"Harry, ta profetian, hugg tag i Neville och spring!" skrek Sirius och störtade i väg för att kämpa mot Bellatrix.

Narcissa bet sig i läppen, hon hatade att se sin familj bråka med varandra. Och att Sirius och Bella slogs mot varandra kunde aldrig sluta väl. Det var för mycket illvilja mellan dem, för mycket missförstånd och hat. De skulle båda gå för den andres blod.

"Sirius, var du tvungen att gå efter Bellatrix?" frågade Dorea i en skrämd ton.

Sirius försökte le mot henne men lyckades inte riktigt. "Jag är en av få som har en chans att besegra henne, det kommer dra henne från resten av gruppen. Vi vet alla att hon aldrig kan motstå chansen att besegra mig. Det betyder att Harry och Neville kan ta sig i säkerhet samtidigt som Dödsätarna mister av deras bästa för tillfället."

"Han placerar sig själv medvetet i fara för att ge Harry en chans, han älskar honom verkligen…" tanken flög igenom mrs Weasleys huvud och hon såg på Sirius med stora ögon, både förvånad och inte över hans resonemang och beslutsamhet att se Harry komma ur situationen vid liv.

Harry ignorerade konversationerna runt om honom, någonting kring den frasen kändes alldeles för bekant, som om han hade hört det förut. Han kunde bara inte sätta fingret på exakt vad det var.

Harry såg inte vad som hände härnäst. Kingsley, som duellerade med den koppärrige och inte längre maskerade Rookwood, kom svängande och skymde Harrys synfält, och en ny grön ljusstråle flög över huvudet på honom när han kastade sig fram mot Neville.

"Kan du stå?" vrålade han i Nevilles öra medan Nevilles ben ryckte och slängde okontrollerat. "Lägg armen runt halsen på mig ..."

"Åh, jag borde ha avbrutit förtrollningen, ledsen Neville", sade Sirius och slog sig för pannan.

"Det är okej, mycket som händer som sagt", påpekade Neville med en axelryckning.

Neville gjorde som han sagt och Harry hissade upp honom. Nevilles ben flög fortfarande åt alla håll, de ville inte bära honom, och sedan dök plötsligt en man upp någonstans ifrån och kastade sig över dem. Båda föll baklänges, Neville viftade vilt med benen som en uppochnervänd skalbagge och Harry hade vänstra armen högt upp i vädret för att försöka hindra den lilla glaskulan från att slås sönder.

"Profetian, ge mig profetian, Potter!" morrade Lucius Malfoy och Harry kände hur spetsen på hans trollstav pressades in mellan revbenen.

Draco andades långsamt ut, försökte att inte låta någon märka de djupa märkena i hans handflator efter hur hårt han pressat ihop sina händer i knytnävar.

"Det är okej, Draco, din pappa kommer inte besegras av dem. Han är för smart", mumlade Pansy och lade en hand på Dracos axel.

"Inte tillräckligt smart för att ta sig därifrån", väste Draco och skakade av sig handen. Han kunde inte låta någon se hans svaghet, se rädslan för att hans pappa skulle bli dödad.

"Orden kämpar inte för att döda, det värsta de kommer göra är att lamslå honom", försökte Pansy men han vred bara undan huvudet. Bara för att ena sidan inte använde dödligt våld betydde det inte att han var säker, han kunde fortfarande bli träffad från sin egna sida av misstag.

"Nej ... låt ... bli ... mej ... Neville ... ta emot den!" Harry slängde profetian tvärs över golvet, Neville snurrade runt på ryggen och fångade in kulan mot bröstet. Malfoy riktade i stället trollstaven mot Neville, men Harry stack sin egen stav tillbaka över axeln och skrek: "Impedimenta! "

Malfoy sköts i väg bakåt.

"Bra, nu stick därifrån!" sade Tonks bestämt.

"Men…"

"Ni gör mer nytta om ni sticker så att vi inte behöver fokusera på att försvara er", sade hon allvarligt. "Jag vet att ni vill hjälpa till, men det är det bästa sättet ni kan hjälpa till på. Två av oss är redan besegrade. Det här är ingen lek."

"Vi vet det", protesterade Harry lågmält och Tonks blick mjuknade en aning.

"Jag vet, men det är också sanningen att ni är en distraktion."

När Harry kravlade sig upp igen och tittade sig omkring såg han Malfoy smälla in i podiet, där Sirius och Bellatrix nu duellerade. Malfoy riktade sin stav mot Harry och Neville igen, men innan han hann uttala en besvärjelse hade Lupin hoppat emellan dem.

"Harry, samla ihop de andra och ge er i väg!"

"Bra, håll honom säker. Det är allt som spelar roll", sade Sirius med en lättad suck, även om de fortfarande svävade i fara kunde han slappna av en aning vid informationen att Remus höll koll på Harry.

Harry grep tag i axeln på Nevilles klädnad och lyfte honom med hull och hår upp på den första raden av trappsteg. Nevilles ben ryckte och dansade och förmådde inte bära upp honom, Harry hivade honom uppåt igen med en kraftansträngning och de klev uppför ännu ett trappsteg ...

En besvärjelse träffade stenbänken vid Harrys häl; den smulades sönder och han trillade tillbaka ner på trappsteget nedanför. Neville sjönk till marken medan benen fortfarande ryckte och slängde, och han stoppade hastigt profetian i fickan.

Harry ryckte till, försökte att låta bli att föreställa sig vad det var för besvärjelse som fick sten att smulas sönder och vad det hade gjort om den träffade honom.

"Kom igen nu!" sa Harry förtvivlat och slet och drog i Nevilles klädnad.

"Försök bara att skjuta ifrån med benen ..."

Han gjorde en ny enorm hävning uppåt, och hela den vänstra sömmen på Nevilles klädnad sprack upp – det lilla glasklotet föll ut ur fickan och innan någon av dem hann fånga det sparkade en av Nevilles sprattlande fötter till det. Det flög ungefär tre meter till höger om dem och krossades mot bänken nedanför.

"Det positiva är att Voldemort åtminstone inte kommer få tag på den nu", sade Lee i ett försök att vara optimistisk.

"Något som vi borde ha gjort från första början", muttrade Sirius, Harry hade aldrig svävat i fara om de bara förstört den. Arthur hade inte heller blivit attackerad ifall de inte behövt vakta det förbaskade objektet dag in och ut.

Medan båda två stirrade på det ställe där det hade slagits sönder, bestörta över vad som hade hänt, steg en pärlvit skepnad med enormt förstorade ögon upp i luften, obemärkt av alla de andra.

Harry kunde se hur munnen rörde sig på den, men i allt tumult och skrik och vrål som omgav dem kunde han inte uppfatta ett enda ord av profetian. Skepnaden slutade tala och upplöstes i tomma intet.

"Och ingen vet vad den har att säga, kanske är det för det bästa", sade Parvati försiktigt.

Lavender nickade instämmande. "Vi undviker dilemmat med självuppfyllande profetia nu i alla fall.

Dumbledore skakade på huvudet åt deras tankar, två tonårsflickor visade mer kunskap och klokhet än vad Voldemort gjort den kvällen för så länge sen. Genom att agera hade han satt i gång profetian och därmed satt i gång det led som skulle leda till hans undergång.

"Harry, förlåd!" skrek Neville med förtvivlad min medan hans ben fortsatte sprattla. "Förlåd så hebskt bycket, Harry, jag benade inde att ..."

"Det gör inget! Försök bara att stå upp, vi måste ta oss ut från ..."

"Dubbledore! " sa Neville och hans svettiga ansikte fick med ens ett hänfört uttryck när han stirrade över axeln på Harry.

"Vad?"

"DUBBLEDORE !"

I vanliga fall hade ett jubel uppstått vid informationen om att Dumbledore dykt upp för att hjälpa till, men att fira när så många av dem var medvetslösa, och några även eventuellt redan hade dött. Hur skulle de kunna fira när allting redan var så osäkert, speciellt i förhållandet till kapitlets namn som antydde på att någon skulle dö.

Harry vände sig om för att se vad Neville stirrade på. Precis ovanför dem, inramad i dörröppningen till hjärnrummet, stod Albus Dumbledore, med högt lyftad trollstav och blekt och ursinnigt ansikte. Harry kände ett slags elektrisk laddning strömma genom varenda partikel i sin kropp – de var räddade.

"Tack och lov att Albus är där, så det var Tonks eller Moody som föll", mumlade Charlus och slappnade av en aning för första gången sedan de läst kapitlets namn.

"Remus kommer vara förkrossad över Tonks…" påpekade Dorea med en grimas.

"Kanske, men hellre det än vid liv… och vem vet, kanske kan han och Sirius hitta tillbaka till varandra. De förtjänar båda någon, det är vad Jasmine skulle ha velat", viskade Charlus och betraktade de två männen med en sorgsen blick.

Dumbledore rusade nerför trappstegen förbi Harry och Neville, som inte längre hade några tankar på att ge sig av. Dumbledore var redan nere vid foten av trappan när de Dödsätare som var närmast upptäckte honom och skrek till de andra. En av Dödsätarna lade benen på ryggen, han kravlade som en apa uppför stentrappan på motsatta sidan. Dumbledores förhäxning drog honom tillbaka lika lätt och ledigt som om han hade halat in honom med en osynlig fångstlina. Bara ett enda par kämpade fortfarande, uppenbarligen omedvetna om den nyanlände. Harry såg hur Sirius väjde undan för Bellatrix röda ljusstråle; han skrattade åt henne.

"Kom igen, bättre kan du!" vrålade han och hans röst ekade runt om i det håliga rummet.

"Sirius, måste du alltid håna din kusin?" frågade Remus i en ogillande ton men hans ögon avslöjade rädslan som han kände.

"Gamla vanor är svårt att skaka av mig, och tro mig - Azkaban gjorde det inte bättre", svarade Sirius med en grimas.

"Sirius?" Harrys röst var svag och han såg oroligt upp på sin gudfar.

"Oroa dig inte för mig", sade Sirius och försökte le mot sin gudson. "Det är hur jag och kära Bella interagerar med varandra. Hon har säkert sagt något liknande åt mig redan innan som du inte märkte av."

Den andra ljusstrålen träffade honom rakt i bröstet. Skrattet hade inte helt dött bort i hans ansikte, men ögonen vidgades av chock.

"Vad för färg på strålen!" krävde Tonks och satte sig rakryggad upp, vid hennes sida kunde hon känna hur Remus var fastfrusen i sin sits.

"Det står inte, det står bara ljusstrålen", svarade Kingsley och såg oroligt på boken.

"Boken sade en röd stråle precis innan, det är antagligen lamslå. Bella skulle inte försöka att faktiskt döda Sirius!" sade Narcissa bestämt.

"Jag är inte så säker på det", fnös Sirius och skakade på huvudet. "Hon har försökt förut. Men jag antar att jag kan vara tacksam att hon använder lamslå."

Harry släppte taget om Neville, trots att han själv var omedveten om det. Han hoppade tillbaka nerför trappan och drog fram sin trollstav medan också Dumbledore vände sig mot podiet.

Det verkade ta Sirius en evighet att falla: hans kropp böjde sig i en graciös båge medan han sjönk bakåt genom den trasiga slöjan som hängde från portvalvet.

"Nej", viskade Remus och såg på boken med skräck i blicken, hans ansikte kritvit. "Nej, nej, nej." Han kunde känna hur han började skaka, det kunde inte vara sant. Sirius kunde inte, nej. Boken hade fel, kanske föll han bredvid portvalvet…

Harry såg blicken av fruktan blandad med överraskning i sin gudfars härjade, en gång vackra, ansikte när han föll genom den uråldriga öppningen och försvann bakom slöjan, som fladdrade ett ögonblick som i en hård vind och sedan föll tillbaka på plats.

Sirius ansikte var slappt, hans ögon vida i förvåning medan han stirrade på boken, skulle det här verkligen vara slutet för honom? Det kunde inte stämma, inte när han till slut hade återförenats med sin gudson efter så många år. Två år var inte all tid de kunde få med varandra, det var för lite.

Harry hörde Bellatrix Lestranges triumferande skrik, men visste att det inte betydde någonting – Sirius hade bara fallit in genom portvalvet just nu, han skulle dyka upp igen från andra sidan vilken sekund som helst ...

Harry stirrade tomt på boken, hans anda fast i halsen. Hans hjärta hårt dunkande mot bröstet, allt ljud i salen var som bortblåst. Det enda han kunde höra var orden som Kingsley läste allt snabbare. Hans huvud snurrade, fortare och fortare. Han försökte fästa blicken på boken, men allt kändes bara svart. Det kunde inte… Sirius var inte… Han var vid liv, det var ingen fara. Han skulle komma fram på andra sidan. Det var bara en lamslå. En enkel lamslå. Han ur ögonvrån svagt se Remus läppar röra sig men hade ingen aning om vad mannen sade.

Men Sirius dök inte upp igen.

"Sirius! " tjöt Harry. "SIRIUS!"

Han hade nått fram till golvet, hans andedräkt kom i svidande flämtningar. Sirius måste vara alldeles bakom förhänget, Harry, skulle dra fram honom ...

Sirius satte sig rakryggad upp, trots sin egen chock tog Harry prioritet, han kunde inte dö med honom.

Men när han var nere på golvet och började springa mot podiet grep Lupin honom om bröstet och höll honom tillbaka.

"Tack Remus", viskade Sirius och bröt tystnaden som uppstått sedan Bellatrix träffat honom medan han såg på sin vän med en blandning av chock och sorg.

"Harry kommer alltid först", svarade Remus svagt, fortfarande i chock över hur snabbt de förlorat Sirius.

"Det finns ingenting du kan göra, Harry ..."

"Hämta honom, rädda honom, han har alldeles nyss gått igenom!"

"... det är för sent."

"Vi kan fortfarande nå honom ..."

Harry kämpade hårt och våldsamt, men Lupin ville inte släppa taget om honom.

"Det finns ingenting vi kan göra, Harry ... ingenting ... han är borta."

"Du borde inte ha duellerat mot Bellatrix, Sirius!" utbrast Dorea och stirrade på mannen. "Du behövde inte dö. Varför i världen lät du henne få övertaget?"

"Jag var tvungen att skydda Harry."

"Dorea, du vet att Sirius inte hade ett val. Jag tvivlar att Bellatrix skulle ha slutat slåss bara för att Sirius gjorde det. Om han inte hade fortsatt, vem vet hur mycket skada hon hade gjort", påpekade Charlus i en lågmäld ton.

"Nej, nej, nej", Harry skakade på huvudet.

"Vad var det Harry?" frågade Ron försiktigt och såg skrämt på sin bästa vän, han kunde inte föreställa sig känslorna som hans vän gick igenom nu. Visst, han hade varit livrädd tidigare att hans pappa hade dött men där hade de fått bekräftelse att han överlevt, Harry skulle aldrig kunna få den bekräftelsen med Sirius.

"Han är inte död. Varför säger ni att han är död?" krävde Harry och stirrade på dem med blanka ögon.

"Åh, Harry, jag är så ledsen. Men det var Slöjan, Dumbledore sa att den automatiskt tar livet ur alla som går igenom den", sade Hermione och såg på Harry med tårar i ögonen.

"Nej!" Om det var Harrys hjärtskärande skrik eller kraschet från alla glas som krossade inom en radie av tio meter av Harry som fångade allas uppmärksamhet var svårt att säga, men alla stirrade nu på Harry som ställt sig upp och skakade. Hermione gav ifrån sig en svag snyftning och sträckte fram en hand för att placera på hans arm men han skakade snabbt bort det med en snäsning. "Rör mig inte! Han är inte död! Han kan inte vara död!"

"Vi kan stoppa det den här gången…"

"Det finns inget att stoppa det! Han är inte död!" upprepade Harry i en skrov röst och blängde på sina vänner, han tog några steg åt sidan, som om han var redo att fly salen när han kände två armar linda sig kring hans midja och hålla fast honom på platsen. "Släpp mig!"

Armarna runt Harry kramade bara om hårdare och drog honom mot mannens bröst. "Ssshhh, jag är här. Jag är inte… jag har inte lämnat dig!" viskade Sirius och vilade sin kind mot toppen av Harrys huvud. "Jag skulle aldrig lämna dig av egen fri vilja. Allting är okej."

Harry skakade på huvudet, medveten om att han inte skulle kunna slita sig loss och fly från sin gudfars famn som han egentligen önskade. Tårarna brände i ögonen medan han motvilligt accepterade sanningen som han så gärna ville förneka. "Allting är inte okej!"

Sirius grimaserade. "Nej, kanske inte. Men jag är här nu. Du har inte gjort något fel, förstår du det, Harry? Allt jag vill är att skydda dig, vad som än krävs."

Harry snörvlade och blinkade snabbt, försökte få bort tankarna från att Sirius i boken var borta, att han dött i ett försök att skydda honom… Orden från bok-Sirius slog ner som en blixt. "Harry, ta profetian, hugg tag i Neville och spring". Varför kändes de orden så bekanta? Som om han redan hört dem en gång... han insåg med en kyla i magen att han egentligen gjort det, under helt andra omständigheter i början av sitt liv. Natten då hela hans liv förändrats, då hela trollkarlsvärldens framtid hade förändrats. Inom sig hörde Harry sin pappa skrika "Lily, ta Harry och ge dig iväg! Det är han. Jag försöker hålla honom tillbaka." Det var de sista orden, och några av de enda orden, han hört från sin pappa. Och nu hade Sirius ropat ett eko av samma ord. Han hade förlorat både sin pappa och sin gudfar på samma sätt, genom att de båda dog i en duell för att skydda honom.

Sirius vände blicken mot Remus när han kände hur Harry nästan blev helt lealös och han var säker på att om han inte höll upp honom så hade hans gudson bara åkt ner i backen. Han var tacksam att han inte hade flytt rummet, men nervös över den stora skillnaden i pojkens beteende. Harry var inte den person som i första hand accepterade att han inte var ansvarig för någon annans öde och att Harry så snabbt skulle gått med på att hans död inte var hans fel… Sirius kunde inte skaka av sig känslan av att något var väldigt fel.

"Oi, vad tittar ni alla på? Det här är inte er ensak. Har ni inte redan tagit tillräckligt stor del av hans liv?" fräste Ron och blängde på alla elever som skamlöst stirrade på Harry som nu lät sig föras till soffan där Sirius alltid satt och tvingades ner i den. Många ryckte till vid hans höga röst och vände undan blicken vid hans ilskna ansikte.

"Sirius…" Remus tvingade fram namnet och stirrade skräckslaget på sin äldsta vän.

"Jag vet", mumlade Sirius och strök sin ena hand upp och ner längs Harrys namn. "Men jag kan inte reflektera över det nu…"

"Harry kommer först", mumlade Remus instämmande och släppte motvilligt ögonkontakten med Sirius för att betrakta pojken. Han kunde bara föreställa sig tankarna som snurrade i Harrys huvud, att förlora sina föräldrar så ung och leva utan en riktig familj så länge bara för att förlora den familj han fått efter bara två år. Det var tydligt att Harry här tog det väldigt hårt och Remus fruktade nästa kapitel och att behöva ta del av Harrys tankar. De hade tidigare spekulerat kring att de redan gjort ändringar för att påverka framtiden för Harry i boken verkade nästan bara ha Sirius, Ron och Hermione som han verkligen kunde lita på. Och att förlora den enda nära vuxna i sitt liv… en del av honom undrade fortfarande vad som gått snett som gjort att han själv inte var en lika stor del av sin brorsons liv, men det var inget att reflektera över nu.

"Det är ditt fel. De andra hade fel, det är du som är problemet. Som får folk runt omkring dig att dö. Om du inte existerat hade varken din pappa eller Sirius behövt offra sig själva. Vem är näst? Remus? Ron? Hermione? Någon annan?" tankarna for genom Harrys huvud i hiskelig fart och han var omedveten om vad som pågick runt omkring honom. Om den för det mesta tysta konversationen mellan Remus och Sirius, hur Ron försökte leda bort all uppmärksamhet, tårarna som rann nerför Hermiones kinder, som också blänkte ilsket i Ginnys ögon. Hur hade han kunnat vara så korkad, han ledde sina vänner in i fara i onödan och tvingade Sirius att lämna sitt säkra gömställe, något som resulterade i hans död.

"Någon måste fortsätta läsningen: jag tror att det är bäst ifall det är någon av oss vuxna", mumlade Dumbledore lågmält till sina kollegor.

"Tror du verkligen Potter är i bästa sinnelaget för det? Han har precis hört om hur han förlorar den man som i princip är hans förälder!" viskade McGonagall i en ilsken ton. Sirius Black må ha gått henne på nerverna i alla dessa år och var ansvarig för mer än ett grått hår på hennes huvud, men han hade ändå alltid varit en av hennes favoritelever och att behöva läsa om hans bortgång… McGonagall slöt ögonen, hon kunde inte låta sig själv fälla tårar framför alla.

"Jag tror att om vi väntar kommer han aldrig vara redo, det bättre att få det överstökat. Som att rycka av ett plåster från armen", sade Dumbledore stillsamt. "Han behöver även acceptera att skulden inte ligger hos honom för vad som hände…"

"Skulden hos honom? Han fick inte Black dödad", protesterade Sprout och höjde ett ögonbryn.

Dumbledore suckade djupt. "Nej, men hans tankar leder honom dit. Det skulle inte förvåna mig om han i detta ögonblick planerade att avlägsna sig själv för att hålla de han älskar säker. Även om han inte är anledningen så går det inte att förneka att han varit närvarande i situationer där andra blir skadade… det är inte en börda han bör bära på och kanske om jag agerat annorlunda tidigare hade han aldrig fått de tankarna."

"Jag skulle vilja be att alla lugnar ned sig. Det finns inget vi kan göra, utom att läsa vidare och sedan lista ut ett sätt att se till att detta aldrig händer. Se så, allesammans!" sade McGonagall och stålsatte sig. Harry Potters framtid såg bara mörkare och mörkare ut. Voldemorts återkomst gled in som ett svart moln över Storbritannien och alla kunde känna av i luften, att snart blir det storm. Men Hogwarts var ett gammalt slott, byggt för att stå emot piskande regn och blixtoväder. Hon hoppades att det kunde stå emot sådant sprunget ur mörk magi, med.