Linneagb: Inte alls mycket kvar av den här nu, ett kapitel till efter det här. Vilket känns helt sjukt. Men jag ska jobba hårt för att få ut det så fort som möjligt. Tack för påminnelsen om din berättelse, för det glömde jag bort. Lite för sent att läsa det nu (midnatt och jobbar imorgon) men har tagit upp länken så jag ska kunna läsa efter jobbet!

Tinsy-girl: Kul att du gillade kapitlet! Jasmine har introducerats tidigare, men förstår att det är lätt att glömma henne, speciellt när jag varit borta i ett år. Det är min OC och är James syster och Sirius fru. Hon har nämnts ett par gånger genom varje bok 😊 Helena gjorde definitivt ett riktigt bra jobb att få fram den psykopatiska sidan av Bellatrix. När det gäller fallet med Remus så planerar jag att skriva lite mer om det när de avslutat femte boken, mitt fokus vill nu ligga på själva läsningen men sedan kommer jag återvända till det. Hoppas du gillar det här kapitlet lika mycket


AN: Glad tredje advent allihopa! Här kommer nästa kapitel, det kanske inte är det mest festliga kapitlet men det fördjupar sig äntligen i varför Voldemort är ute efter Harry och alla får veta det :)


Fleur såg sig försiktigt omkring. "Jag antar vi fortsätter att läsa ny? Faran är över för ny", sade hon mjukt och slog ihop boken. "Sirius, 'ur är…" hon avslutade inte meningen utan såg hjälplöst på den mörkhåriga mannen, osäker på vad hon skulle säga.

"Allt är bra, bara många gamla minnen", Sirius försökte le igen och ignorera alla inre bilder av sitt liv. "Men du har rätt, vi borde fortsätta läsa. Även om Harry är säker har jag fortfarande många frågor som jag vill ha svar på."

"Minsann, jag vill veta vart du var när Harry försökte kontakta dig", muttrade Remus och såg bittert på boken, han hade idéer om vad som kunde ha hänt och ingen av dem var särskilt positiv.

"Jag skulle kunna läsa om ingen har några invändningar, nu när Harry är säker", sade Alicia i en mjuk ton.

"Det låter bra", sade Fleur och lämnade snabbt över boken till den mörkhåriga flickan.

37. Den förlorade profetian

"Så vi får äntligen veta vad det handlar om", sade Oliver intresserat.

"Äntligen, ni har vetat om det i vad, två dagar?" fnös Tonks och skakade på huvudet. "Försök att undra över det i månader innan ni klagar."

"Om de fått veta tidigare hade Sirius kanske inte dött", mumlade Remus bistert, hur många gånger hade Sirius det senaste halvåret inte argumenterat för att det var bättre om Harry fick veta. Och alla hade ignorerat honom, hävdat att Harry inte var redo. Tydligen skulle han vara redo nu efter att ha förlorat sin gudfar.

Harrys fötter slog i fast mark, knäna vek sig en aning och det gyllene trollkarlshuvudet föll till golvet med ett ljudligt dunk. Han såg sig omkring och upptäckte att han hade hamnat i Dumbledores kontor.

Alla sakerna tycktes ha reparerat sig själva under rektorns frånvaro. De fina silverapparaterna stod återigen på de spindelbenta borden, de bolmade och surrade fridfullt. Porträtten av rektorerna slumrade i sina ramar med huvudena lättjefullt tillbakalutade i fåtöljer eller mot kanten på tavlorna. Harry tittade ut genom fönstret. Det syntes en sval linje av blekgrönt utmed horisonten, gryningen randades.

"Ni har varit uppe hela natten", sade mrs Weasley och rynkade på pannan, boken hade fått det att låta som om de bara var borta några timmar, men med flygning till London hade det hela tagit betydligt längre än vad hon trott och de måste alla vara nära att ha varit vakna i ett dygn.

"Ni måste vara utmattade", påpekade Narcissa som uppenbarligen kommit till samma slutsats som mrs Weasley.

"Jag tror det är det sista i Harrys tankar", avbröt Dorea i en kylig ton.

Tystnaden och stillheten, endast avbruten av en enstaka grymtning eller snörvling från ett sovande porträtt, var outhärdlig för honom. Om hans omgivning kunnat återspegla känslorna inom honom skulle tavlorna ha vrålat av smärta. Han gick omkring i det tysta, vackra kontoret, andades häftigt och försökte låta bli att tänka. Men han var tvungen att tänka ... det fanns ingen möjlighet att undfly det ...

Det var hans fel att Sirius hade dött, det var helt och hållet hans fel.

"Det var inte ditt fel, det var min galna kusins fel", sade Sirius bestämt.

"Du hade inte varit där om det inte varit för mig", upprepade Harry, "jag vet att det inte hänt på riktigt, inte hänt än men det är svårt att undvika sanningen."

Sirius skakade på huvudet. "Du hade inte varit där om alla vuxna i ditt liv hade varit mer ärliga, mig själv inkluderad."

"Och det kommer inte hända nu så det finns ingen anledning att diskutera det", tillade Remus i en bestämd ton.

Om han, Harry, inte varit dum nog att falla för Voldemorts trick, om han inte varit så övertygad om att det han hade sett i sin dröm var verkligt, om han bara velat tänka sig möjligheten att Voldemort, precis som Hermione hade sagt, litade på Harrys rädda-folk-mani ...

"Du är inte den första som blir lurad av de mörka krafterna", sade Kingsley med en allvarlig min.

"Men hur kunde han veta?" frågade Harry uppgivet.

"Troligtvis när du hade din vision om min attack", påpekade mr Weasley i en försiktig ton, han var osäker på om det var rätt tillfälle att dra upp det nu.

"Eller så var det under tredje uppgiften han insåg det", sade Bill och gnuggade sig i ena ögat. "Det är svårt att säga med säkerhet."

"Båda två är väldigt troliga", instämde Charlie och ryckte på axlarna.

Det var outhärdligt, han skulle inte tänka på det, han stod inte ut med det ... det fanns ett hemskt hål inuti honom som han inte ville känna eller undersöka, ett mörkt hål där Sirius hade funnits, där Sirius hade försvunnit, han ville inte vara ensam med det där stora, tysta tomrummet, han stod inte ut med det.

Sirius blundade, han hatade att hans gudson kände den smärtan, hade ett hål inom sig på grund av honom. Han kunde inte önska den smärtan på någon, inte när han själv visste hur hemsk den var att leva med.

Från ett av porträtten bakom honom hördes en särskilt hög grymtande snarkning, och en kylig röst sa:

"Åhå ... Harry Potter ..."

Phineas Nigellus gav ifrån sig en utdragen gäspning och sträckte på armarna medan han tittade på Harry med sluga, smala ögon.

"Åh toppen, vad vill han", muttrade Charlie och såg misstänksamt på boken.

"Vem vet, irriterande är han i alla fall", sade Bill, porträttet hade stört dem för många gånger i huset med sina spydiga kommentarer.

"Och vad för dig hit i de tidiga morgontimmarna?" sa han efter ett ögonblick. "Det här kontoret ska egentligen vara stängt för alla utom den rättmätige rektorn. Eller har Dumbledore skickat hit dig? Äsch, säg det inte ..." Han gav ifrån sig ännu en rysande gäspning. "Ett nytt meddelande till min värdelöse sonsons sonson?"

"Det hade varit ett säkrare sätt att försöka kontakta Sirius än att bryta sig in på Umbridges kontor", sade Hermione tyst och Ron stirrade på henne misstroget.

"Vem är du och var är Hermione? För Hermione skulle inte föreslå att vi bryter oss in på rektorns kontor", utbrast han och Hermione snörpte på munnen.

"Hur skulle vi ens bryta oss in på kontoret när ingen av professorerna har lyckats ta sig in där", tillade Ginny med ett höjt ögonbryn.

Fay log och harklade sig innan hon påpekade: "Är vi säkra på att de andra professorerna faktiskt försökte ta sig in i kontoret? Det var troligtvis bara Umbridge som inte kunde ta sig in där."

"Fay har en poäng", sade George innan han såg allvarligt på alla. "Men ni missar den viktigaste detaljen, skulle ni verkligen lita på att Nigellus skulle göra ett bra jobb?"

"Bra insikt kära broder", sade Fred och betraktade misstänksamt boken. "Jag skulle inte lita på den sliskiga ormen."

Harry kunde inte få fram ett ord. Phineas Nigellus visste inte att Sirius var död, men Harry kunde inte tala om det för honom. Att säga det högt skulle vara att göra det slutgiltigt, definitivt, oåterkalleligt.

"Han skulle inte bry sig", sade Sirius och skakade på huvudet. "Skulle inte förvåna mig om han firade."

"Jag tror att du skulle bli förvånad", sade Dumbledore långsamt och såg sorgset på den unga mannen.

"Jag tvivlar det", fnös Sirius.

Några fler av porträtten hade rört på sig nu. Rädslan för att bli utfrågad av dem fick Harry att stega tvärs genom rummet och gripa tag i dörrvredet. Det rörde sig inte. Han var instängd.

"Åh Albus, låt honom få ta in vad som hände ifred", viskade McGonagall och såg frustrerat på rektorn.

"Jag tror att jag kommer att förklara allting för honom", sade Dumbledore stilla.

"Bra, det är på tiden", sade Charlus och såg strängt på sin gamla vän.

"Jag hoppas att det här betyder att Dumbledore snart är tillbaka bland oss?" sa den korpulente, rödnäste trollkarlen som hängde på väggen bakom rektorns skrivbord.

Harry vände sig om. Trollkarlen granskade honom med stort intresse. Harry nickade. Han drog i dörrvredet bakom ryggen igen, men det gick fortfarande inte att rubba.

"Å, vad bra", sa trollkarlen. "Det har varit mycket tråkigt utan honom, verkligen mycket tråkigt." Han satte sig tillrätta på den tronliknande stol som han hade avbildats med och log välvilligt mot Harry. "Dumbledore har mycket höga tankar om dig, som du säkert vet", sa han förnöjt. "O, ja. Han sätter stort värde på dig."

"Åh, de kommentarerna kommer verkligen inte att hjälpa just nu", mumlade Dorea och såg uppgivet på boken.

"Det sista han behöver nu är att vara ensam, han behöver…" Charlus avslutade inte meningen, inte när han visste att det enda korrekta svaret var Sirius.

"Jag hoppas Remus kommer vara där för honom", mumlade Dorea och skakade på huvudet, någonting sade henne att bok-Harry inte längre skulle ha en vuxen att lita på konstant och alltid kontakta. Som många i salen påpekat speglade många förhållanden i böckerna inte verkligheten, ett utav dem det mellan Harry och Remus som mer verkade vara bekanta, möjligtvis vänner, snarare än familj.

Skuldkänslan som fyllde Harrys bröst likt någon slags ohygglig, tung parasit vred och skruvade på sig inuti honom. Han stod inte ut med det, han stod inte ut med att vara sig själv längre ... han hade aldrig känt sig mer fången inuti sitt eget huvud och sin egen kropp, aldrig önskat så intensivt att han kunde vara någon annan – vem som helst. Smaragdgröna lågor flammade med ens upp i den tomma eldstaden och fick Harry att ta ett språng bort från dörren medan han stirrade på mannen som snurrade runt inuti den öppna spisen.

När Dumbledores resliga gestalt vecklade ut sig ur elden vaknade trollkarlarna och häxorna runt om på väggarna med ett ryck och många av dem välkomnade honom högljutt.

"Snarare att de bestämde sig för att sluta låtsas sova", fnös Snape och himlade med ögonen.

"Tack", sa Dumbledore stilla.

Han tittade inte på Harry till att börja med utan gick bort till sittpinnen bredvid dörren. Ur en innerficka i sin klädnad drog han fram den lilla fula, fjäderlösa Fawkes, som han försiktigt placerade på brickan med mjuk aska under den gyllene pinne där den fullvuxna Fawkes vanligtvis satt.

"Jag är glad att Fawkes överlevde", sade Luna och log mot boken.

"Jaha, Harry", sa Dumbledore och vände sig till sist bort från babyfågeln, "du blir säkert glad att höra att ingen av dina kamrater kommer att få bestående men av nattens händelser."

"Tack och lov", viskade mrs Weasley och sjönk ihop i sin makes famn. Hon hade inte kunnat slappna av sen barnen anlände till ministeriet, och ännu mindre efter att ha hört vad både Ginny och Ron råkat ut för.

Harry försökte säga "Så bra", men fick inte fram ett ljud. Det kändes som om Dumbledore ville påminna honom om den stora skadan han hade orsakat, och trots att Dumbledore för en gångs skull såg direkt på honom, och trots att hans min snarare var vänlig än anklagande stod inte Harry ut med att möta hans blick.

"Madam Pomfrey håller på att lappa ihop allesammans", sa Dumbledore. "Nymphadora Tonks kanske måste tillbringa en liten tid på Sankt Mungos, men det verkar som hon kommer att bli helt återställd."

Tonks blängde på Dumbledore när hon hörde hur han använde hennes fulla namn. Hur svårt kunde det vara att kalla henne vid det namn hon valt att gå under, det var inte som om Harry inte hade vetat vem hon var om Dumbledore bara sagt Tonks.

Harry nöjde sig med att nicka mot mattan, som blev allt ljusare ju mer himlen bleknade utanför. Han var säker på att alla porträtten runt väggarna lyssnade ivrigt på vartenda ord Dumbledore sa medan de undrade var han och Harry hade varit och varför folk hade blivit skadade.

"Jag vet hur du känner dig, Harry", sa Dumbledore mycket lågt.

"Nej, det gör ni inte", sa Harry och hans röst var plötsligt hög och stark; en vitglödgad vrede vällde upp inom honom. Dumbledore visste ingenting om hans känslor.

"Jag kanske inte vet exakt hur du känner, men jag är bekant med den generella känslan. Jag kan empatisera med dig", sade Dumbledore lugnt.

Harry vek undan blicken, vad skulle han ens ge för svar på det? Peka ut att mannen inte förlorat sina föräldrar flera gånger? Ett faktum han inte kunde veta med säkerhet, vad visste han egentligen om Dumbledores liv? Inte mycket.

"Du ser, Dumbledore?" sa Phineas Nigellus lömskt. "Försök aldrig att förstå eleverna. De avskyr det. De vill mycket hellre vara tragiskt missförstådda, vältra sig i självmedlidande, frossa i sin egen ..."

"Åh kan han bara hålla tyst", fräste Sirius irriterat och blängde på boken.

"Han har inte fel", påpekade Snape och log hånfullt.

"Det räcker, Phineas", sa Dumbledore.

Harry vände ryggen åt Dumbledore och stirrade envetet ut genom fönstret. Han kunde se quidditchplanen på avstånd. Sirius hade dykt upp där en gång, förklädd till den lurviga svarta hunden, så att han kunde se Harry spela ... han hade förmodligen kommit för att se om Harry var lika duktig som James hade varit ... Harry hade aldrig frågat honom.

"Du flyger bättre än din pappa", sade Sirius och log mot sin gudson.

"Du måste visa oss någon dag", sade Dorea och log uppmuntrande mot Harry.

"Javisst, kanske på lovet", svarade Harry och var noggrann med att inte nämna att han fått tillbaka sin kvast eller att McGonagall dragit in flygförbudet han hade. En varm känsla spred sig i magen vid tanken på att få flyga igen, och speciellt att få flyga och visa sina färdigheter framför sina farföräldrar.

"Du behöver inte skämmas över vad du känner, Harry", sa Dumbledore. "Tvärtom, att du kan känna en sån här smärta är faktiskt din största styrka."

"Det visar att dy kan älska", instämde Fleur och grep tag i Bills hand.

Harry kände hur vreden brände inombords, brann i den förfärliga tomheten, fyllde honom med en längtan efter att få såra Dumbledore för hans lugn och hans tomma ord.

"Jaså, det är min största styrka?" sa Harry och rösten darrade medan han tittade ut över quidditchplanen, utan att längre se den. "Ni har inte en aning ... ni vet inte ..."

"Jag har aldrig hört Harry så arg att han stammar", mumlade Lee lågmält.

"Han har aldrig förlorat någon på det här sättet förut… inte som han kan minnas", viskade Angelina och blängde på Lee som höjde händerna framför sig i en lugnande gest.

"Vad är det jag inte vet?" frågade Dumbledore lugnt.

Det var för mycket. Harry vände sig om, skakande av ursinne.

"Jag vill inte prata om hur jag känner mig, okej?"

"Harry, att lida som du gör nu bevisar att du fortfarande är en människa! Den här smärtan är en del av att vara mänsklig ..."

"DÅ ... VILL ... JAG ... INTE ... VARA ... MÄNSKLIG!" vrålade Harry, och han grep tag i den ömtåliga silverapparaten från det spindelbenta bordet bredvid sig och slängde den tvärs genom rummet; den splittrades i hundratals små bitar mot väggen.

"Alla skulle känna så efter att något sådant händer dem", sade Charlus och såg sorgset på sin sonson.

"Det är inte en ursäkt för att förstöra andras föremål", muttrade Narcissa och såg missnöjt på boken.

"Åh förlåt, vi glömde att alla inte kan vara så perfekta som du", svarade Dorea i en alldeles för söt ton. "Harry, kasta så många föremål som du vill. Det är bättre att du får ut dina känslor och Albus kan reparera det som du förstör, något du redan själv lagt märke till tidigare i kapitlet."

Flera av porträtten gav ifrån sig tjut av ilska och rädsla, och Armando Dippets porträtt sa:

"Nej, vet du vad!"

"JAG BRYR MIG INTE!" skrek Harry åt dem. Han slet till sig ett lunoskop och kastade in det i öppna spisen. "JAG HAR FÅTT NOG, JAG HAR SETT NOG, JAG VILL SLIPPA, JAG VILL ATT DET SKA TA SLUT, JAG BRYR MIG INTE LÄNGRE ..."

Han grep tag i bordet som silverapparaten hade stått på och slängde i väg det också. Det slogs i bitar på golvet och benen rullade åt olika håll.

Snape fnös, det var knappast någon förvåning att Potter agerade som en otacksam brat som inte brydde sig om andras tillhörigheter och bara tänkte på sig själv. Delar av läsningen hade fått honom att börja tvivla på sin uppfattning kring Potter och om han egentligen var mer lik Lily än vad han trott, men detta bevisade bara att han var exakt som sin far.

"Du bryr dig visst", sa Dumbledore. Han hade inte ryggat tillbaka eller gjort en enda rörelse för att hindra Harry från att förstöra hans kontor. Hans ansiktsuttryck var lugnt, nästan likgiltigt. "Du bryr dig så mycket att det känns som om du ska förblöda invärtes."

"DET GÖR JAG ... INTE!" skrek Harry, så högt att han trodde halsen skulle spricka och för en sekund ville han rusa på Dumbledore och slå sönder honom också, krossa det där lugna gamla ansiktet, göra honom illa, få honom att känna någon liten smula av den fasa han själv kände inom sig.

Harry ryckte till, var det hans egna tankar och känslor eller var det återigen Voldemort som blödde igenom och önskade göra det? Det faktum att han inte kunde avgöra skrämde Harry mer än något annat, höll han på att bli som Voldemort trots allt. Innan han hann gå ner i en spiral av panik mindes han något som Sirius skulle säga till honom, något som dragits upp i boken: "Alla har vi både ljus och mörker i själen. Det viktiga är vilken sida vi följer. Det är det som avgör vem man är"… med den logiken spelade det ingen roll vad han tänkte, vad som spelade roll var ifall han skulle agera på den tanken.

"Jo, det gör du visst", sa Dumbledore, ännu lugnare. "Du har nu förlorat din mamma, din pappa och den person som varit som en förälder för dig. Det är klart att du bryr dig om det."

"Det är okej att känna så, det är vad som gör dig till dig. Allting kommer lösa sig", sade Sirius och drog en hand upp och ner för Harrys arm.

"NI VET INTE HUR JAG KÄNNER DET!" vrålade Harry. "NI BARA STÅR DÄR ..."

Men det räckte inte längre med ord, hjälpte inte längre att slå sönder saker. Han ville fly därifrån, han ville fortsätta att fly och aldrig se sig om, han ville vara någonstans där han inte kunde se de klara blå ögonen stirra, det där förhatliga lugna gamla ansiktet. Han sprang till dörren, grep tag i dörrvredet igen och försökte vrida om det. Men dörren ville inte gå upp. Harry vände sig om mot Dumbledore igen.

"Släpp ut mig", sa han. Han darrade från huvud till fot.

"Nej", sa Dumbledore enkelt. De stirrade på varandra ett par sekunder.

"Släpp ut mig", sa Harry igen.

"Nej", upprepade Dumbledore.

"Albus, du kan inte hålla kvar honom mot hans vilja!" väste McGonagall och såg förebrående på den gamla mannen.

Dumbledore suckade. "Jag vet att det inte är vad ni tror men det är vad han behöver. Han behöver få släppa ut sina känslor…", hans ton var bestämd innan han sänkte blicken och lågmält avslutade: "och han måste få veta sanningen kring allt."

"Du tror verkligen att du kommer berätta allting för honom?" frågade McGonagall och höjde sina ögonbryn i förvåning.

"Att hålla det hemligt så länge tycks bara föra med sig sorg. Om jag varit starkare hade jag berättat långt tidigare", sade Dumbledore i en trött ton. "Det är mitt fel att situationen blir som den blir, och jag är tacksam att vi får en chans att ändra det. Harry kommer behöva alla han kan."

McGonagall vände allvarligt sin blick till boken. "Du vet att det kommer innebära att alla får höra profetian, är det en risk vi kan?"

"Jag tror inte längre vi har något val Minerva, vi har alltid varit medvetna om att det kan hända att Tom får reda på innehållet", suckade Dumbledore.

"Om ni ... om ni håller kvar mig här inne ... om ni inte låter mig ..."

"Fortsätt för all del att förstöra mina ägodelar", sa Dumbledore stilla. "Jag har alldeles för många ändå." Han gick runt skrivbordet, slog sig ner bakom det och betraktade Harry.

"Släpp ut mig", sa Harry än en gång med en röst som var kall och nästan lika lugn som Dumbledores.

"Inte förrän jag har fått säga vad jag har på hjärtat", sa Dumbledore.

"Är nu verkligen rätta tillfället Albus?" brummade Moody och såg intresserat på sin gamla vän.

"Om inte nu, när?" frågade Dumbledore innan han vände sig mot Harry. "Jag borde ha berättat för länge sen, och jag ber om ursäkt för att hålla det hemligt så länge. Jag ska inte bortförklara mig Harry, men du måste veta att jag är oerhört ledsen över hur situationen utvecklade sig."

"Be om ursäkt för vad? Berätta vad?" frågade Harry oförstående.

Trots sin besvikelse över sitt egna agerande kunde Dumbledore inte låta bli att le. "Du kommer avsky svaret, men jag tror mitt bok-jag kommer förklara det."

"Tror ni att jag vill ... tror ni att jag bryr mig ett enda dugg om ... Jag struntar i vad ni har att säga! " röt Harry. "Jag vill inte höra nånting ni har att säga!"

"Det måste du", sa Dumbledore orubbligt. "För du är inte hälften så arg på mig som du borde vara. Om du ska kasta dig över mig, som jag vet att du är nära att göra, vill jag gärna ha förtjänat det på allvar."

"Jag förväntade mig inte att Dumbledore skulle säga något sådant", viskade Ernie och såg chockat upp på rektorn.

"Får en att undra vad han har gjort som ska göra att Harry ska vilja attackera honom", mumlade Justin och vred nervöst sina händer. "Ni tror väl inte att han har något att göra med Sirius Blacks död?"

Hannah flämtade och skakade frenetiskt på huvudet. "Aldrig, han skulle inte göra det!"

"Vad pratar ni ...?"

"Det är mitt fel att Sirius är död", sa Dumbledore tydligt och klart.

"Vad pratar du om?", frågade Harry och hans röst darrade, i ett halvår hade rektorn undvikit honom, hade i själva verket bara börjat titta på och prata med honom igen i samband med läsningen av böckerna. Och nu tar han på sig ansvaret för bok-Sirius död, varför då?

"Visste du vad som skulle hända?" frågade Dorea vars huvud hade svängt åt sidan för att kunna se upp mot lärarbordet, hon kunde inte riktigt möta rektorns blick på grund av hur tavlan var positionerad.

"Nej, men om jag hade varit ärlig från början hade det här inte behövt hända", suckade Dumbledore. "Harry hade inte haft någon anledning att ge sig av till ministeriet."

"Eller kanske jag ska säga, nästan uteslutande mitt fel ... jag ska inte vara förmäten nog att göra anspråk på hela ansvaret. Sirius var en modig, begåvad och energisk man, och såna män nöjer sig oftast inte med att sitta hemma och gömma sig när de tror att andra är i fara. Ändå borde du aldrig ha trott att det var det minsta nödvändigt för dig att ta dig till Mysterieavdelningen i natt. Om jag hade varit öppen mot dig, Harry, som jag borde ha varit, skulle du för länge sen ha vetat att Voldemort kunde tänkas försöka locka dig till Mysterieavdelningen, och du skulle aldrig ha låtit dig luras att bege dig dit i natt. Och Sirius hade inte behövt komma efter dig. Skulden vilar på mig, och på mig ensam."

"Om jag hade lärt mig ocklumenering så hade ingenting hänt", påpekade Harry och såg skamset ner på golvet.

"Men ingen av oss var tillräckligt tydliga kring varför det var så viktigt. Allt som sades när du informerades om lektionerna var att jag tyckte att du behövde det", sade Dumbledore och skakade sakta på huvudet. "Jag tycktes inte försäkra mig att du förstod vikten i det, kan knappast ha kontrollerat din framgång i lektionerna."

"Borde jag inte ha listat ut att det var viktigt själv, Hermione gjorde det", påpekade Harry och såg hopplöst upp på rektorn.

"Kanske, kanske inte. Du borde ha haft en annan lärare från början, jag skulle aldrig ha tvingat på dig professor Snape som din instruktör. Jag ser att det var det största misstaget", suckade Dumbledore och ignorerade hur Snape hade frusit till och långsamt vridit huvudet för att spänna blicken i honom.

Harry stod fortfarande med handen på dörrvredet, fast han var inte medveten om det. Han stirrade på Dumbledore nästan utan att andas, lyssnade men förstod nätt och jämnt vad han hörde.

"Var snäll och sätt dig ner", sa Dumbledore.

Det var inte en order, snarare en bön.

Harry tvekade. Han gick sedan långsamt genom rummet, som nu var nerskräpat med silverkuggar och träsplitter. Han satte sig på stolen mitt emot Dumbledores skrivbord.

"Ska jag alltså fatta det så", sa Phineas Nigellus långsamt från väggen, "att min sonsons sonson – den siste i familjen Black – är död?"

"Men är inte dina kusiner en den av familjen Black?" protesterade Colin oförstående.

"De är familj men de tillhör inte längre familjen Black, Andromeda blev utkastad för hennes giftermål till en mugglarfödd och Narcissa räknas som en Malfoy i och med sitt giftermål. Jag är den sista överlevande Black som bär efternamnet. Med mig så dör namnet", förklarade Sirius och log bittert.

"Ja, Phineas", sa Dumbledore.

"Jag tror det inte", sa Phineas tvärt.

Harry vände på huvudet lagom för att se Phineas marschera ut ur sitt porträtt och förstod att han hade gett sig i väg för att uppsöka sitt andra porträtt på Grimmaldiplan. Han skulle kanske gå från porträtt till porträtt och ropa på Sirius i hela huset ...

Dumbledore suckade när han såg Sirius förvånade min. "Han bryr sig även om han inte visar det. Jag kan tänka mig att han kommer ta din död hårt… han var lättad när du flydde för två år sedan, jag tror aldrig att jag berättade det."

"Han är inte särskilt bra på att visa att han bryr sig i så fall", sade Remus milt och placerade en hand på sin väns axel som var uppdragen mot öronen i hans förvillelse. Trots sitt lugna ansikte kokade Remus av ilska inuti. Nu, nu var tillfället när de började bry sig? När Sirius redan var borta. Han skulle aldrig glömma de misstänksamma blickarna och specifika frågor som Sirius ställt under deras första år på Hogwarts. Hur han aldrig accepterat hans förklaringar när han kom tillbaka till skolan med blåmärken och rivmärken, hur kylig Sirius varit mot hans pappa de få gånger de träffades. Från senare konversationer visste Remus att Sirius forskat kring det och insett att det inte var Remus som befann sig i den hemsituationen, att det i själva verket var han själv… och nu, år senare, tänkte hans familjemedlem låtsas att han brydde sig om Sirius? Remus grepp om Sirius axel blev hårdare vid tanken.

Dorea hade liknande tankar medan hon betraktade boken. Hon pressade ihop läpparna så smalt att de blev ett streck. Hon skulle aldrig glömma när Sirius av misstag välte en porslinsvas under julen i deras andra år och hur han inte kunde sluta be om ursäkt, hur förvirrad han var över att varken hon eller Charlus blev arga över det. "Vart var din oro förut? När han behövde dig?" undrade hon bittert.

"Harry, jag är skyldig dig en förklaring", sa Dumbledore. "En förklaring till en gammal mans misstag. För jag inser nu att det jag har gjort, och inte gjort, i fråga om dig, bär omisskännliga tecken på ålderns svaghet. Unga kan inte veta hur gamla tänker och känner. Men gamla människor är skyldiga om de glömmer hur det var att vara ung ... och jag tycks ha glömt det på sista tiden."

"Minnet är udda på det sättet, men ni ungdomar kommer alltid agera likadant", sade Flitwick och såg roat på alla ungdomar i salen. Han kunde inte göra annat än hålla med Dumbledore i hans ord.

Solen var definitivt på väg upp nu, det syntes en strimma av bländande orange över bergen och himlen ovanför var färglös och klar. Ljuset föll på Dumbledore, på silvret i hans ögonbryn och skägg, på de djupa fårorna i ansiktet.

"För femton år sen", sa Dumbledore, "när jag såg ärret på din panna gissade jag vad det kunde betyda. Jag gissade att det kunde vara tecknet på att det hade uppstått ett band mellan dig och Voldemort."

"Det har ni talat om för mig förut, professorn", sa Harry burdust. Han brydde sig inte om ifall han var oförskämd. Han brydde sig inte särskilt mycket om någonting längre.

Mrs Weasley rynkade på pannan men höll sig från att kommentera.

"Ja", sa Dumbledore ursäktande. "Ja, men du förstår, det är nödvändigt att börja med ditt ärr. För det visade sig, kort efter att du återvände till trolldomsvärlden, att jag hade rätt och att ärret gav dig varningar när Voldemort var nära dig eller när han upplevde starka sinnesrörelser."

"Jag vet", sa Harry trött.

"Och den här förmågan du har – att upptäcka Voldemorts närvaro, även när han är förklädd, och att veta vad han känner när hans känslor sätts i svallning – har blivit allt tydligare sen Voldemort återvänt till sin egen kropp och återfått sin fulla kraft."

Harry brydde sig inte ens om att nicka. Allt det här visste han redan.

"Så varför upprepa det?"

"Så att han kan förstå det", sade Dumbledore och såg otroligt trött ut.

"Ganska nyligen", sa Dumbledore, "blev jag orolig för att Voldemort kanske skulle inse att det här bandet mellan er existerar. Och mycket riktigt kom det ett tillfälle då du trängde så långt in i hans medvetande och tankar att han kände din närvaro. Jag talar förstås om den natten när du bevittnade angreppet på mr Weasley."

"Men det var bra att han såg det, det räddade pappa", protesterade Ginny.

"Ja, vid det tillfället var det bra men inte de andra gångerna", instämde Dumbledore med en tung suck. "Men konsekvenserna det kan få…" han avslutade inte mening men alla kunde enkelt fylla i själva vad det innebar.

"Ja, Snape berättade det för mig", muttrade Harry.

"Professor Snape, Harry", rättade Dumbledore honom milt.

"Kallar du någonsin honom professor?"

"Varför ska jag visa honom respekt när han aldrig har visat någon till mig?" frågade Harry och korsade armarna framför bröstet medan han utmanande betraktade Daphne.

"Men undrade du inte över att det inte var jag som förklarade det här för dig? Varför det inte var jag som lärde dig ocklumenering? Varför jag inte hade så mycket som sett på dig i flera månader?"

Harry tittade upp. Nu märkte han att Dumbledore såg ledsen och trött ut.

"Jo ...", mumlade Harry. "Jo, jag undrade över det."

"Du förstår", sa Dumbledore, "jag trodde att det inte kunde dröja länge förrän Voldemort skulle försöka tvinga sig in i din hjärna för att manipulera och vilseleda dina tankar, och jag hade ingen lust att motivera honom ännu mer till det. Jag var säker på att om han insåg att vi stod – och alltid har stått – närmare än det är vanligt att en rektor och elev gör, skulle han ta chansen att använda dig som ett medel att spionera på mig.

"Jag har inte ens tänkt på det", mumlade McGonagall och såg förvånat på Dumbledore.

"Det är en logisk tanke", instämde Sprout.

"Att förklara det för Potter hade dock varit bättre, vi såg hur det gick", påpekade Burbage med en grimas.

Jag var rädd för att han skulle utnyttja dig och för att han skulle försöka att behärska dig. Harry, jag tror att jag hade rätt i att Voldemort skulle ha utnyttjat dig på ett sånt sätt. Vid de sällsynta tillfällen när du och jag var nära varandra tyckte jag att jag såg en skugga av honom röra sig bakom dina ögon ..."

Harry kom ihåg känslan av att en slumrande orm hade vaknat inom honom, färdig att hugga, under de ögonblick när han och Dumbledore hade haft ögonkontakt.

"Se, det var inte du Harry. Du håller inte på att bli ond", sade Sirius och log mot sin gudson.

"Men om han är inom mig…"

"Oroa dig inte över det, vi kommer lära dig ocklumenering och ordentligt så att det inte blir ett problem", sade Sirius bestämt, och försökte att inte grimasera när han insåg att hans ord kanske inte varit så uppmuntrande som han hoppats.

"Voldemorts syfte med att besitta dig, vilket han visade i natt, skulle inte ha varit att förgöra mig. Det skulle ha varit att förgöra dig. Han hoppades, när han behärskade dig flyktigt för en kort stund sen, att jag skulle offra dig i hopp om att kunna döda honom. Så du förstår, Harry, att genom att ta avstånd från dig, har jag försökt skydda dig. Men det var en gammal mans misstag ..."

"Alla gör misstag, professor, det är vad som gör oss mänskliga", sade Remus och såg sorgset på mannen som så många gånger gett honom en chans.

"Jag önskar att du hade sagt något, förklarat", sade Harry och såg uppgivet på rektorn, han önskade att mannen hade förklarat för honom varför han drog sig undan, gett någon information i stället för att undvika honom totalt. Hur många gånger hade han inte undrat vad han gjort för att göra Dumbledore så upprörd.

Dumbledore suckade djupt. Harry lät orden skölja över sig. För några månader sedan skulle han ha varit intresserad av att få veta allt det här, men nu kändes det meningslöst jämfört med de gapande svalg som förlusten av Sirius hade skapat inom honom; ingenting av det där spelade längre någon roll ...

"Du borde verkligen ha berättat vad det än är i slutet av hans fjärde år, han hade klarat det", sade Dorea och blängde på Dumbledore.

"Kanske… vi får se hur han hanterar det när jag berättar", svarade Dumbledore och gestikulerade mot boken.

"Sirius talade om för mig att du kände Voldemort vakna inom dig just den natten när du upplevde angreppet på Arthur Weasley i din drömsyn. Jag förstod genast att mina värsta farhågor stämde, Voldemort hade insett att han kunde utnyttja dig. I ett försök att beväpna dig mot hans angrepp på ditt medvetande ordnade jag ocklumeneringslektioner åt dig med professor Snape."

Han gjorde en paus. Harry betraktade solljuset, som långsamt gled över den blanka ytan på Dumbledores skrivbord och lyste upp ett silverbläckhorn och en vacker mörkröd fjäderpenna.

Harry kunde höra att alla porträtten runt omkring dem var vakna och intensivt lyssnade till Dumbledores förklaring; han kunde höra något enstaka prassel från klädnader, en lätt harkling. Phineas Nigellus hade fortfarande inte kommit tillbaka.

"Men varför Snape, varför inte jag eller Remus?" frågade Sirius och såg frustrerat på Dumbledore. "Vi hade gjort ett bättre jobb."

"Inte med Umbridge i skolan, det hade varit alldeles för riskfyllt", sade Dumbledore bestämt och Sirius suckade men nickade instämmande. "Vi kan se över andra möjligheter nu."

Umbridge såg förolämpat på Dumbledore men protesterade inte högt, det fanns inget olagligt i att lära sig ocklumenering trots allt och det var inget som hon kunde protestera emot.

"Professor Snape upptäckte att du hade drömt om dörren till Mysterieavdelningen i flera månader", fortsatte Dumbledore. "Voldemort hade förstås varit helt besatt av möjligheten att få höra profetian ända sen han återfick sin kropp, och eftersom han tänkte på dörren gjorde du det också, trots att du inte förstod vad det betydde. Och sen såg du hur Rookwood, som arbetade på Mysterieavdelningen innan han arresterades, berättade för Voldemort det som vi hela tiden har vetat, nämligen att profetiorna som finns på Mysterieavdelningen är strängt skyddade. Endast de personer som spådomarna gäller kan ta ner dem från hyllorna utan att drabbas av vansinne. Följaktligen skulle antingen Voldemort själv få lov att ta sig in på Trolldomsministeriet med risk för att avslöja sig, eller också måste du ta den åt honom. Det blev alltså ännu viktigare att du skulle lära dig ocklumenering."

"För han skulle aldrig ge sig dit när ministeriet förnekar hans återkomst", sade Padma med en grimas.

"Jag hatar att säga det, men kanske har det varit en positiv sak att ministeriet förnekat allting om det har stoppat Du-vet-vem från att höra den här profetian", sade Terry och såg fundersamt på boken.

"Ja, men vad är de långvariga konsekvenserna av det? Och det spelar knappast någon roll nu om vi får höra den, hur länge innan ett dödsätarbarn berättar om innehållet?" påpekade Cho med en äcklad min.

"Men det gjorde jag inte", muttrade Harry. Han sa det högt för att försöka lätta på skulden som tyngde honom inombords; en bekännelse måste säkert lindra lite av det förfärliga trycket på hans hjärta. "Jag övade inte, jag orkade inte, jag kunde ha hindrat mig själv från att få de där drömmarna, Hermione sa hela tiden åt mig att öva. Om jag gjort det, hade han aldrig kunnat visa mig vart jag skulle bege mig, och ... Sirius skulle inte ... Sirius skulle inte ..."

"Det är inte ditt fel", upprepade Sirius bestämt, han skulle säga det hur många gånger det än krävdes för att försäkra Harry om det.

"Jag vet", svarade Harry tyst.

"Och med Snapes tekniker när han undervisade dig är det inte heller konstigt att du inte fann motivation till att lära dig", sade Charlus med en missnöjd blick.

Någonting vällde upp inom Harry, ett behov att förklara ...

"Jag försökte ta reda på om han verkligen hade tagit Sirius, jag pratade med Krake när jag satt inne i brasan och han sa att Sirius inte var där, att han hade gett sig i väg!"

"Vilket väcker en väldigt intressant fråga kring vart Sirius faktiskt var och Krakes roll i det hela", mumlade Tonks och betraktade misstänksamt boken.

"Krake ljög", sa Dumbledore lugnt. "Du är inte hans husbonde, han kunde ljuga för dig utan att ens behöva straffa sig själv. Krake ville att du skulle ta dig till Mysterieavdelningen."

"Skickade han dit mig med avsikt?"

"Javisst. Krake har tjänat mer än en herre i flera månader, är jag rädd."

"Jag visste att vi inte kunde lita på den råttan!" väste Sirius och blängde på boken. "Jag skulle ha gjort mig av med honom när jag hade chansen."

"Nej Hermione, nu är inte rätt tillfälle att försvara Krake!" väste Ron ilsket och grep tag i Hermiones arm när han såg hur hon gjorde sig redo att öppna munnen för att protestera.

"Han…"

"Om du vill bli förhäxad av Harry, varsågod, annars knip bara igen!" viskade han ursinnigt och blängde på sin vän som efter utdragna sekunder nickade långsamt.

"Hur då?" frågade Harry oförstående. "Han har ju inte varit utanför huset på Grimmaldiplan på åratal."

"Krake grep sitt tillfälle strax före jul", sa Dumbledore, "när Sirius tydligen ropade "Ut! " åt honom. Krake tog Sirius på orden och tolkade det som en order att lämna huset.

"Okej, första ordern att ge nästa gång jag ser krypet är att förbjuda honom från att lämna huset", muttrade Sirius och knöt händerna hårt.

"Vi har åtminstone blivit uppmärksammade på problemet nu i förväg", sade Remus med en grimas. "Kanske förbjuda honom från att prata med vissa av dina släktingar med kan vara en god idé."

Han gick till den enda medlem i familjen Black som han hade nån respekt kvar för ... Blacks kusin Narcissa, syster till Bellatrix och hustru till Lucius Malfoy."

"Vem vet vad han kan ha berättat för dem!" flämtade Susan förfärat.

"Inte för mycket, han har stränga order om att inte berätta något han lärt sig i huset för någon annan. Jag fruktade att han skulle skicka kodade meddelanden", sade Sirius i en bister ton. "Men han måste ha kunnat ge någon form av information ändå uppenbarligen…"

"Hur vet ni allt det här?" frågade Harry. Hans hjärta klappade väldigt fort. Han kände sig illamående. Han kom ihåg att han varit orolig över Krakes märkliga frånvaro under julen, kom ihåg att han hade dykt upp igen på vinden.

"Må inte dåligt över att du har medkänsla eller sympati för andra, Harry, det är en värdefull egenskap", sade Dumbledore och försökte le uppmuntrande mot Harry.

"Han fick Sirius dödad, han förtjänar inte min medkänsla!" väste Harry och blängde på boken, hans gröna ögon blixtrade i ilska.

"Krake berättade det för mig i går kväll", sa Dumbledore. "När du gav professor Snape den där kryptiska varningen begrep han att du hade sett hur Sirius låg fången i Mysterieavdelningens innandöme. Han försökte genast, precis som du, kontakta Sirius. Jag kanske bör tala om att medlemmar av Fenixorden har pålitligare kommunikationsmetoder än brasan inne på Dolores Umbridges kontor. Professor Snape fann att Sirius levde och befann sig i säkerhet i huset på Grimmaldiplan. Men när du inte kom tillbaka från din tur i Skogen med Dolores Umbridge blev Snape orolig för att du fortfarande trodde att Sirius var fånge hos Lord Voldemort. Han larmade omedelbart vissa medlemmar i Orden."

"Om ni låtit oss ha en större del i Orden hade vi kunnat framställa kodord så Harry hade vetat att andra undersökte situationen. Han försökte trots allt ta hjälp av andra men från hans, och vår, synhåll fanns det inte att få", påpekade Fred och såg anklagande på de vuxna runt omkring sig.

"Ni är för unga!" protesterade mrs Weasley och puffade upp sig i ilska över den välbekanta diskussionen.

"Weasley har rätt, de är inte för unga för att kunna framföra eller ta emot särskild information", brummade Moody och såg intresserat på tvillingen som föreslagit det.

Kingsley nickade instämmande. "Det är något vi borde undersöka, det kan hjälpa oss alla."

"Och det skulle förhindra sådana här missförstånd", tillade Tonks med en suck.

Dumbledore suckade djupt och fortsatte:

"Alastor Moody, Nymphadora Tonks, Kingsley Shacklebolt och Remus Lupin var i högkvarteret när han kontaktade dem. Alla samtyckte genast till att komma till din hjälp.

"Så vi hade fruktansvärd otur med att ingen annan var där när Harry använde flamnätet", sade Neville dystert.

"Inte nödvändigtvis, det tar ett bra tag att flyga från Hogwarts till London", påpekade Ginny. "Det lät som om Orden kom ganska fort efter de fått veta att vi var på Ministeriet."

Professor Snape ville att Sirius skulle stanna på plats, eftersom han behövde ha kvar nån i högkvarteret som kunde berätta för mig vad som hänt, för jag väntades dit vilket ögonblick som helst. Under tiden tänkte professor Snape söka efter dig i Skogen. Men Sirius ville inte stanna kvar medan de andra gav sig i väg på jakt efter dig. Han gav Krake i uppdrag att tala om för mig vad som hänt. Så när jag kom fram till Grimmaldiplan kort efter att allihop hade gett sig av till ministeriet, var det alfen som berättade för mig – medan han höll på att explodera av skratt – vart Sirius hade tagit vägen."

"Helvete", väste Charlie, hans nävar hårt knutna.

"Exakt vad jag tänkte", sade Bill med en grimas.

"Han skrattade alltså?" sa Harry med ihålig röst.

"Javisst", sa Dumbledore. "Krake kunde inte förråda oss helt och hållet, förstår du. Han är hemlighetsväktare åt Orden, han kunde inte ge Malfoys upplysningar om vår vistelseort eller berätta några av Ordens konfidentiella planer som han hade förbjudits att avslöja. Han var bunden av de trollmaktsregler som gäller för hans släkte, vilket innebar att han inte kunde överträda en direkt order från sin husbonde Sirius. Han gav emellertid Narcissa en sorts upplysningar som är mycket värdefulla för Voldemort, men som Sirius ändå måste ha tyckt var alltför triviala för att förbjuda honom att föra vidare."

Sirius kunde inte låta bli att lyfta på ett ögonbryn, extremt nyfiken kring vad det var han skulle ha kunnat översett som viktig information.

"Som vad då?" sa Harry.

"Som att den person Sirius höll av mest i hela världen var du", sa Dumbledore stilla. "Som att du kommit att betrakta Sirius som en blandning av far och bror. Voldemort visste förstås redan att Sirius var med i Orden och att du visste var han fanns, men Krakes upplysningar fick honom att inse att den enda person som du skulle tillgripa alla medel för att rädda var Sirius Black."

"Man skulle tro att de redan innan skulle ha listat ut det", sade Oliver efter ett par sekunders långvarig tystnad. "Det är tydligt hur mycket de bryr sig om varandra."

"Ja, men de har inte haft någon som har kunnat berätta det", påpekade Bill.

"Jag hatar att dra upp namnet… men Pettigrew borde ha haft den informationen. Han visste att Sirius rymde från Azkaban, han visste att Sirius och Harry träffats och han borde ha hört hur Sirius erbjöd Harry ett hem i tunneln", påpekade Percy långsamt.

"Alla har vetat om hur mycket Sirius brytt sig om familjen Potter", instämde Remus med rynkad panna. "Det enda som eventuellt varit ett frågetecken måste ha varit Harrys tankar och känslor kring Sirius."

Sue Li fnös högt. "Och det kunde de inte heller lista ut? Pettigrew var där den natten, han visste att Harry var på Sirius sida, de pratade i tunneln om att Harry skulle flytta in med honom…"

"Han kanske inte hörde den delen?" påpekade Terry och avbröt Sue Li.

Hon snörpte på munnen över att bli avbruten. "Det spelar ingen roll. Han har delat sovsal med Harry i tre år, han vet att Harrys största önskan var att ha en familj. Jag är ledsen, men jag köper inte att de inte visste om den här informationen innan Krake berättade det."

Harrys läppar kändes kalla och domnade.

"Så ... när jag frågade Krake om Sirius var där i går kväll ..."

Alicia avbröt sig själv och såg sorgset på Harry. "Jag är så ledsen", sade hon mjukt, hon kunde inte föreställa sig smärtan vid informationen om att Sirius bara varit en trappa upp eller två när han försökte kontaktade honom,

"Vi visste alltid att det krypet inte gick att lita på. Vi borde ha gått igenom högkvarteret och letat själva. Inte litat på Krake", sade Harry hest.

"Du borde ha kunnat lita på Krake, jag borde ha gett honom en order att vara ärlig mot dig jämt", sade Sirius med rynkad panna, han visste att det var en av de första ordrarna han gett husalfen när Harry kommit i somras, så varför hade hans bok-jag inte gjort likadant? Eller hade Krake på något sätt hittat ett kryphål?

"Malfoys ... utan tvivel efter Voldemorts instruktioner ... hade sagt åt honom att han måste hitta ett sätt att hålla Sirius ur vägen när du väl hade sett honom bli torterad i din drömsyn. Då skulle Krake kunna låtsas att Sirius inte var hemma om du beslutade dig för att kontrollera om han var där eller inte. Krake skadade hippogriffen Vingfåle i går, och i det ögonblick du dök upp i elden var Sirius högst upp i huset och skötte om honom."

"Vingfåle", flämtade Hagrid och såg oroligt på boken.

"Han mår säkert bra, säkert inga permanenta skador", sade Babbling uppmuntrande och klappade honom försiktigt på axeln.

Narcissa såg i tystnad på bokens, hennes smala ansikte vitare än vanligt i hennes chock. Hon och Sirius må inte ha kommit överens på flera år, men hon hade aldrig föreställt sig att hon skulle vara anledningen till att han dog. Hon ville tro att hennes bok-jag inte insett att hennes kusin skulle kunna dö, att hon bara trott att Krake skulle distrahera honom tills allt var över… men vad sade det om henne? Att hon hade varit redo att ta ifrån sin kusin hans barn, hon skulle inte ens kunna skylla på att hon inte visste om deras relation. Inte om Krake berättat om det. Eller med Sirius närhet till familjen Potter överlag… nej, om de inte hade fått de här böckerna hade hon tagit steg för att få Harry dödad. Narcissa rynkade på näsan. "När blev jag så kall? När slutade jag bry mig om andra förutom mig själv och Draco?"

Det kändes som om det var för lite luft i Harrys lungor, han andades kort och hastigt.

"Och Krake berättade allt det här ... och skrattade?" kraxade han.

"Han ville inte tala om det för mig", sa Dumbledore. "Men jag kan tillräckligt mycket om legilimering för att veta när man ljuger för mig och jag ... övertalade honom ... att berätta hela historien för mig, innan jag gav mig i väg till Mysterieavdelningen."

"Och ...", viskade Harry med händerna hårt knutna, "och Hermione sa hela tiden åt oss att vara snälla mot honom ..."

"Han kan ändra sig", instämde Hermione.

"Jag tvivlar det starkt", muttrade Ron och himlade med ögonen.

"Hon hade alldeles rätt, Harry", sa Dumbledore. "Jag uppmanade Sirius att behandla Krake med vänlighet och respekt när vi valde Grimmaldiplan tolv till vårt högkvarter. Jag sa också åt honom att Krake kunde bli farlig för oss. Jag tror inte Sirius tog mig särskilt mycket på allvar eller att han nånsin såg på Krake som en varelse med lika starka känslor som en människa ..."

"Åh jag är fullt medveten om att han har starka känslor. Vi har hatat varandra så länge jag kan minnas", sade Sirius och knöt händerna hårt, han kunde känna hur naglarna började borra sig in i handflatorna.

"Försök inte att skylla på ... låt bli att ... prata ... om Sirius på det där ..." Harrys strupe snördes ihop, han kunde inte få fram orden ordentligt, men ursinnet som hade lagt sig ett kort tag flammade åter upp inom honom. Han tänkte inte låta Dumbledore kritisera Sirius. "Krake är en lögnaktig ... vidrig ... han förtjänade ..." ¨

Hermione blängde på Harry när hans bok-jag yttrade de orden men Harry mötte hennes blick och vägrade be om ursäkt. Han skulle aldrig förlåta Krake för att ha förrått Sirius.

"Krake är vad vi trollkarlar har gjort honom till, Harry", sa Dumbledore. "Ja, det är synd om honom. Han har haft en lika eländig tillvaro som din vän Dobby. Han blev tvingad att lyda Sirius därför att Sirius var den siste av den familj som han var förslavad av, men han kände ingen äkta lojalitet mot honom. Och vilka fel Krake än har måste man ändå medge att Sirius inte gjorde nånting för att underlätta hans lott ..."

"Albus, nu är inte rätta tillfället. Han har precis förlorat Sirius!" väste McGonagall och blängde ursinnigt på Dumbledore.

"Jämför du verkligen Krake med Dobby?" frågade Dorea i en röst som darrade. "Dobby som blev misskött och misshandlad av sin familj. Med Krake? Sirius har inte höjt en ond hand mot den varelsen. Du kan knappast jämföra de två alvernas erfarenheter."

Dumbledore suckade djupt och såg sorgset på tavlan. "Jag vet att situationen inte är likadan, men det går inte att förneka att Sirius inte har behandlat Krake på det bästa sättet med sina ord eller vissa handlingar. Jag försöker bara upplysa Harry om varför…"

"Kanske du borde fundera själv över vilken anledning Sirius kan ha till att vara så ovänlig mot alfen", väste Dorea och stirrade på Dumbledore tills den gamla mannen långsamt nickade och vred undan blicken. Det var en fråga som han var tvungen att medge att han aldrig ställt sig, trots att han visste att Sirius aldrig haft några problem med andra husalfer, han hade bara dragit slutsatsen att Sirius såg Krake som en påminnelse av sin familj och lämnat det där.

"TALA INTE OM SIRIUS PÅ DET SÄTTET!" vrålade Harry.

Han hade rest sig igen, rasande, färdig att flyga på Dumbledore, som tydligen inte alls hade förstått Sirius, hur modig han var, hur mycket han hade lidit ...

"Hur är det med Snape då?" spottade Harry ur sig. "Honom pratar ni minsann inte om, eller hur? När jag talade om för honom att Voldemort hade tagit Sirius hånlog han bara åt mig som vanligt ..."

"Harry, du vet att professor Snape inte hade nåt annat val än att låtsas inför Dolores Umbridge att han inte tog dig på allvar", sa Dumbledore tålmodigt, "men som jag redan har förklarat informerade han Orden så snart som möjligt om vad du hade sagt. Det var han som förstod vart du hade tagit vägen när du inte kom tillbaka från Skogen. Det var också han som gav professor Umbridge falskt veritaserum när hon försökte tvinga dig att avslöja var Sirius höll till."

"Åtminstone var det fejk, men det är bra att du inte drack något", sade Tonks med en röst som droppade av motvillig tacksamhet.

"Snape borde ha försökt ge någon ledtråd eller tecken på vad han gjorde till eleverna, jag klandrar dem inte för att tro att inte gjorde något. Inte med hur han agerar", påpekade Arthur med en grimas, han kunde minas alla gånger han kommenterat kring att hans barn säkerligen överreagerade när det kom till Snapes agerande. De här böckerna hade gjort det väldigt tydligt att de inte berättat det värsta om mannen.

Harry brydde sig inte om vad Dumbledore sa; han tyckte det kändes skönt att anklaga Snape, det verkade lindra hans egen hemska skuldkänsla, och han ville höra Dumbledore instämma med honom.

"Snape ... Snape ... p-pikade Sirius för att han stannade i huset ... han antydde att Sirius var feg ..."

"Sirius var alldeles för gammal och klok för att låta sig såras av såna svaga gliringar", sa Dumbledore.

"Enkelt för honom att säga när det inte är hans familj som svävar i fara", muttrade Dorea och kastade ytterligare en ursinnig blick åt rektorns håll.

"Snape slutade ge mig lektioner i ocklumenering!" utbrast Harry ilsket. "Han kastade ut mig från sitt kontor!"

"Det är inte som om du ville ha lektionerna", påpekade Tracy med ett höjt ögonbryn.

"Det hör inte hit", muttrade Harry och korsade armarna framför bröstet. Han tvivlade att flickan skulle förstå honom och han var trött på att alltid behöva försvara sina tankar och ord.

"Jag är medveten om det", sa Dumbledore tungt. "Jag har redan sagt att det var ett misstag av mig att inte själv undervisa dig, trots att jag just då var övertygad om att ingenting kunde varit farligare än att öppna din hjärna ännu mer för Voldemort i min närvaro."

"Snape gjorde det värre, mitt ärr gjorde alltid mer ont efter lektionerna med honom ..." Harry kom att tänka på Rons funderingar om ämnet och kastade sig vidare. "... Hur vet ni att han inte försökte mjuka upp mig åt Voldemort, försökte göra det lättare för honom att tränga in i min ..."

"Harry", stönade Hermione och såg misstroget på sin vän.

"Det är en giltig fråga att ställa", muttrade Harry envist och drog armarna närmare sig.

"Från vad jag hört skulle jag inte ens behöva mjuka upp honom", muttrade Snape hånfullt och log för sig själv.

"Severus, har du någonsin övervägt att det är kommentarer som den där som får eleverna att tro att du är ond?" frågade Sinistra i en irriterad ton och såg förmanande på sin kollega.

"Jag besvarar bara anklagelserna riktade mot mig", pekade Snape ut i en honungslen ton. Sinistra skakade på huvudet och vred undan huvudet, det fanns ingen mening med att argumentera med mannen nu, inte när han var beredd på attacker snarare än diskussioner.

"Jag litar på Severus Snape", sa Dumbledore enkelt. "Men jag glömde ... ännu ett misstag av en gammal man ... att vissa sår är för djupa för att kunna läkas. Jag trodde att professor Snape kunde övervinna sina känslor mot din pappa, men jag tog fel."

"Men det är okej, eller hur?" skrek Harry utan att låtsas om de chockerade ansiktena på porträtten runt om och deras ogillande mumlanden. "Det är okej för Snape att avsky min pappa, men det är inte okej för Sirius att avsky Krake?"

"Sirius avskydde inte Krake", sa Dumbledore.

"Jo det gör jag!" snäste Sirius och blängde på Dumbledore. "Du har ingen aning…", han avbröt sig själv och drog häftigt efter andan. "Jag avskyr Krake. Om jag kunde skicka i väg honom skulle jag göra det."

"Varför hatar du honom så mycket?" frågade Hermione frustrerat. "Du verkar ju inte ha något problem med Dobby."

"Var inte så säker på det, någon måste prata med den alfen om hur man håller folk säkra", muttrade Sirius för sig själv.

Samtidigt gav Remus Hermione en skarp blick. "En ganska privat fråga, tycker du inte? Sirius har ingen skyldighet till att förklara sina känslor."

"Han är berättigad till att ha de känslor han har, dessutom verkar det ganska normalt att avsky den alfen. Tänk bara på allt han sagt och gjort", påpekade George med en axelryckning. "Mina känslor är inte lika starka men jag skulle inte klaga om han trilla av pinnen."

"Han betraktade honom som en tjänare som inte var värd särskilt mycket intresse eller uppmärksamhet. Likgiltighet och nonchalans gör ofta mycket mer skada än ren avsky ... Fontänen som vi förstörde i natt ljög om vårt brödraskap med andra varelser. Vi trollkarlar har misshandlat och missbrukat våra följeslagare alldeles för länge, och nu får vi skörda frukterna av det."

"Om du plötsligt började behandla honom med högsta respekt och vänskap skulle han troligtvis få en hjärtattack", mumlade Remus och Sirius kunde inte låta bli att le.

"Skulle kunna vara värt det", mumlade han tillbaka.

"SÅ SIRIUS FICK VAD HAN FÖRTJÄNADE DÅ?" vrålade Harry.

"Det sa jag inte, och du kommer heller aldrig att höra mig säga det", svarade Dumbledore tyst. "Sirius var inte nån elak man, han var snäll mot husalfer i allmänhet. Han hyste ingen kärlek för Krake, för Krake var en levande påminnelse om det hem som Sirius avskydde."

"Ja, han avskydde det verkligen!" sa Harry och hans röst bröts.

"Det påminner mig om Azkaban… bara att i stället för dementorerna har jag bara minnen", mumlade Sirius och slöt ögonen.

Orden kändes som ett slag i magen som tog ifrån honom all luft. Hur hade det gått så fel? Hur kunde han ha dömt två personer till att tvingas bo i ett hus där de vantrivdes och aldrig insett det. Det påminner om Azkaban – hade han inte svikit den unga mannen tillräckligt mycket innan? Först genom att inte garantera att han fick den rättegången han var berättigad, nu genom att tvinga tillbaka honom i huset han växte upp. Minerva hade nämnt sin oro över det men han hade viftat bort hennes ord med motiveringen att det var år sedan mannen lämnat hemmet, att det inte skulle vara några problem nu. Påminner om Azkaban – varför hade han i sina äldre dagar glömt att minnena av en plats kunde vara lika smärtsamma som händelserna som faktiskt ägt rum där. Azkaban. Ordet ekade i Dumbledores huvud och han blinkade bort tårarna i ögonen. Han tvivlade att han utöver sin syster skulle ångra något så mycket som han svikit både Harry och Sirius.

Han vände ryggen åt Dumbledore och gick bort från honom. Solen lyste klart i rummet nu och ögonen på alla porträtten följde honom där han stegade omkring, utan att tänka på vad han gjorde, utan att över huvud taget se kontoret.

"Ni tvingade honom att sitta instängd i det där huset och han avskydde det, det var därför som han ville ut därifrån i går natt ..."

"Jag försökte hålla Sirius vid liv", sa Dumbledore stilla.

"Folk tycker inte om att vara instängda!" sa Harry ursinnigt och svängde runt. "Ni tvingade mig till det hela förra sommaren ..."

"Jag sade ju att det inte var en bra idé att hålla kvar Sirius där hela tiden!" väste McGonagall och blängde på rektorn.

"Det var en säker plats, jag trodde att det var det bästa", suckade Dumbledore och rycktes från sina tankar, han kunde inte visa svaghet nu. Vad som var gjort var gjort.

McGonagall spände blicken i honom. "Vi var flera som pekade ut det Albus, du vet att han inte hade det bästa hemmet där som barn."

Dumbledore slöt sina ögon innan han utmattat svarade. "Jag vet, jag missbedömde situationen. Jag placerade hans liv för högt i jämförelse med hans välbefinnande."

Dumbledore slöt ögonen och begravde ansiktet i sina händer med de långa, smala fingrarna. Harry betraktade honom, men det här ovanliga tecknet på utmattning, eller sorgsenhet eller vad det nu var, hos Dumbledore fick honom inte att vekna. Han kände sig tvärtom ännu argare över att Dumbledore visade tecken på svaghet. Han hade ingen rätt att vara svag när Harry ville rasa och storma mot honom.

Dumbledore sänkte händerna och granskade Harry.

"Det är dags för mig att tala om för dig, Harry, vad jag borde ha talat om för fem år sen. Sätt dig, är du snäll. Jag ska berätta allt. Jag ber dig bara om lite tålamod. Du kommer att få din chans att rasa mot mig ... att göra vad du vill ... när jag har slutat. Jag ska inte hindra dig."

"Kanske inte för fem år sedan, men definitivt tidigare än vad du gör", sade Remus med rynkad panna.

"Varför vänta?" protesterade Harry i en irriterad ton.

"För att ge dig en barndom", sade Sirius till allas förvåning. "Jag kanske inte gillar alla beslut som Dumbledore har tagit, men jag kan förstå varför han inte omedelbart berättade allt. Du var inte redo när du var elva, eller när du var tolv."

Harry blängde på honom ett ögonblick, slängde sig sedan ner i stolen mitt emot och väntade. Dumbledore stirrade ett kort tag på den solbelysta marken utanför fönstret, tittade sedan tillbaka på Harry och sa:

"För fem år sen kom du hit till Hogwarts, Harry, välbehållen och oskadd, som jag hade avsett och planerat ... Nåja, kanske inte helt välbehållen, du hade farit illa. Jag visste att du skulle göra det när jag lämnade dig på din mosters och morbrors tröskel. Jag visste att jag dömde dig till tio mörka och svåra år."

"Du visste vad som pågick i det huset!" väste Sirius och ställde sig upp i sin ilska.

Dumbledore skakade på huvudet. "Nej, jag hade inte låtit honom vara kvar om jag var medveten om… detaljerna. Allt jag visste var att de inte gillade magi särskilt mycket, jag hade aldrig föreställt mig…"

Flera personer utbytte nyfikna och oroliga blickar, de hade från böckerna fått en bild av att Harrys hemsituation inte var särskilt bra, men de saknade detaljer. Men att Sirius skulle reagera så kraftigt, och Dumbledore svarade med sådan ånger och sorg… inget positivt kunde ha hänt i huset och de undrade hur långt "farit illa" sträckte sig.

Han gjorde en paus. Harry sa ingenting.

"Du undrar kanske ... och på goda grunder ... varför det var nödvändigt. Varför lät jag inte nån trollkarlsfamilj ta hand om dig? Många skulle mer än gärna ha gjort det, skulle ha varit hedrade och glada över att få uppfostra dig som en son. Mitt svar är att det väsentligaste för mig var att hålla dig vid liv. Du var i större fara än kanske nån, utom jag, anade. Voldemort hade besegrats några timmar tidigare, men hans anhängare ... och många av dem är nästan lika fruktansvärda som han ... var fortfarande på fri fot, arga, desperata och våldsamma.

Neville svalde hårt och sänkte blicken till golvet, hans föräldrar var ett offer för de våldsamma och desperata dödsätarna, de hade trott att den största faran var över. Ingen hade kunnat förutspått vad som skulle hända. Han visste att han själv bara var vid liv tack vare sin mammas snabba reaktioner när hon insåg vilka som bröt sig in i deras hem.

Och jag var också tvungen att fatta mitt beslut med tanke på kommande år. Trodde jag att Voldemort var borta för alltid? Nej. Jag visste inte om det skulle dröja tio, tjugo eller femtio år innan han återvände, men jag var säker på att han skulle göra det, och eftersom jag kände honom så väl var jag också säker på att han inte skulle få ro förrän han hade dödat dig.

"Det låter rätt", muttrade Harry och rubbade sitt ärr.

Jag visste att Voldemorts kunskap om trolldom kanske är mer omfattande än nån annan nu levande trollkarls. Jag visste att till och med mina mest invecklade och starkaste skyddande förtrollningar och besvärjelser knappast skulle visa sig oövervinnliga om han nån gång återfann sin fulla kraft. Men jag visste också var Voldemorts svaghet låg. Och därför fattade jag mitt beslut. Du skulle skyddas av en uråldrig magi som han känner till och som han föraktar, och som han därför alltid har underskattat ... till bitter erfarenhet för honom själv. Jag syftar naturligtvis på att din mamma dog för att rädda dig. Hon gav dig ett kvarvarande skydd som han aldrig väntat sig, ett skydd som rinner i dina ådror den dag som i dag är. Jag satte därför min tillit till din mammas blod. Jag lämnade dig hos hennes syster, hennes enda släkting."

"Hade det varit någon annan än Petunia hade det nog fungerat", suckade Remus, han kunde se det smarta i Dumbledores plan, visste att det hade fungerat utan problem om Lily och Petunia faktiskt kommit överens och inte glidit isär i så tidig ålder.

"Hon älskar mig inte", sa Harry genast. "Hon bryr sig inte ett enda dugg ..."

"Men hon tog emot dig", avbröt Dumbledore. "Hon kanske gjorde det motsträvigt, rasande, ovilligt, bittert, men ändå tog hon emot dig, och i och med det beseglade hon den förtrollning jag kastat över dig. Din mammas offer gjorde blodsbandet till det starkaste skydd jag kunde ge dig."

"Det är väldigt gammal magi", sade Pansy med en lågmäld vissling.

"Han är en av de mest kraftfulla trollkarlarna i vår tid, är det så konstigt att han kan gammal kraftfull magi?" frågade Alisa och såg imponerat på deras rektor.

"Jag undrar mer vad mer han kan eller har gjort som han inte berättat" sade Blaise och lutade sig ivrigt framåt. "Om han verkligen är den enda som, ja han, fruktar, vad för krafter besitter han?"

"Du säger att våra föräldrar har backat fel hippogriff", sade Draco med ett höjt ögonbryn. "Hm kanske, men det är inte något jag tänker skrika från norrtornet."

"Jag fattar fortfarande inte ..."

"Så länge du fortfarande kan kalla den plats för hem där nån med din mammas blod vistas, kan Voldemort inte röra eller skada dig där. Han utgjöt hennes blod, men det lever vidare i dig och hennes syster. Hennes blod blev din fristad.

"Men han tog mitt blod", protesterade Harry.

"Skyddet skyddar dig fortfarande från Dödsätare", förklarade Dumbledore och Harry nickade långsamt.

"Um, vad händer om Harry inte kallar den platsen för sitt hem? Jag har aldrig hört Harry kalla Privet Drive för hem under de 5 år som vi känt varandra", sade Ron i en långsam ton.

"Hogwarts har varit, är, mitt hem", instämde Harry med en nickning.

Dumbledore rynkade på pannan vid påminnelsen om hur Harry betraktade sin mosters hus. Han hade länge vetat att Harry inte trivdes där, men hade alltid levt under tron att han ändå kallade det för sitt hem. Om han verkligen inte såg det som det… han slöt ögonen vid vad för konsekvenser det kunde ha gett.

Du behöver bara återvända dit en gång om året, men så länge du fortfarande kan kalla det ett hem kan han inte göra dig nåt ont medan du är där. Det här vet din moster. Jag förklarade vad jag hade gjort i det brev som jag lämnade på hennes tröskel, tillsammans med dig. Hon vet att hon mycket väl kan ha räddat ditt liv de senaste femton åren genom att ge dig husrum."

"Vänta", sa Harry. "Vänta lite." Han rätade upp sig i stolen och stirrade på Dumbledore. "Det var ni som skickade det där illvrålet. Ni sa åt henne att komma ihåg ... det var er röst ..."

"Jag hade fullständigt glömt bort det", sade Hermione i en överraskad ton.

"Jag har så svårt att föreställa mig att Dumbledore skickar ett illvrål", sade Fay och såg förvånat upp mot rektorn. "Han är alltid så lugn."

"Åtminstone tills någon är hotad, glöm inte hur rasande han var när han fick veta vad Umbridge gjorde under sina straffkommenderingar", påpekade Lavender med en grimas. "Jag tar en arg professor McGonagall över en arg Dumbledore alla dagar i veckan."

"Jag sade ju att det var Dumbledore, lita alltid på din magkänsla!" sade Bill triumferande och log brett mot sin flickvän.

"Eller satsa aldrig emot vad en Weasley säger", muttrade Lee och skakade på huvudet, antalet gånger som den familjen hade rätt i framtida händelser var förvånvansvärt.

"Jag tänkte", sa Dumbledore och nickade lätt, "att hon kanske behövde en påminnelse om den pakt hon hade beseglat genom att ta emot dig. Jag misstänkte att angreppet från Dementorerna kunde ha gjort henne medveten om farorna med att ha dig som surrogatson."

Harry fnös högt vid ordet surrogatson, han tvivlade att Petunia någonsin sett på honom i förhållande till det ordet.

"Det gjorde det", sa Harry lågt. "Ja ... fast det gällde min morbror mer än henne. Han ville sparka ut mig, men när illvrålet hade kommit sa hon ... sa hon att jag måste stanna." Han stirrade ner i golvet och sa sedan: "Men vad har det här att göra med ...?"

"Är väl något att de inte sparkade ut honom i alla fall", muttrade mrs Weasley med en missnöjd blick på boken.

Han kunde inte säga Sirius namn.

"För fem år sen", fortsatte Dumbledore, som om han inte hade gjort något uppehåll i sin berättelse, "kom du till Hogwarts, varken så glad eller så välnärd som jag kanske hade önskat, men ändå levande och frisk. Du var inte nån bortklemad liten prins, men en så normal pojke som jag kunde hoppas på under rådande omständigheter. Så långt fungerade min plan väl.

"Professor…", Harry tvekade och såg osäkert på rektorn, ville han veta svaret på den fråga som brunnit inom honom i flera dagar nu, något som han kanske borde ha reflekterat över tidigare men som aldrig hade slagit honom innan de började läsa böckerna. "Professor, om saker varit annorlunda… om, om du vetat om att Sirius inte var hemlighetsväktaren, hade jag…?"

Dumbledore såg tungt på Harry, det var en fråga som hade plågat honom själv de senaste två åren. "Jag önskar att jag kunde ge dig ett definitivt svar, Harry. Men sanningen är att jag inte vet. Skyddet din mamma lämnade hade fortfarande existerat och jag kan se hur det är något jag inte hade velat slänga i väg. Men jag skulle tro att om du bott där ändå hade levnadssituationen sett annorlunda ut med Sirius i bakgrunden… Jag önskar att jag kunde säga att jag inte skulle separerat er, att du hade bott med Sirius och Jasmine, men jag är en gammal man och jag har gjort misstag."

"Det är okej, jag ville bara veta", mumlade Harry och svalde kring klumpen i halsen.

Remus himlade med ögonen. "Som om Sirius hade låtit dig leva med någon annan", fnös han högt och Sirius nickade instämmande.

"James och Lily gjorde mig till din vårdnadshavare, jag skulle inte svika deras önskningar och lämna dig hos Lilys syster", fnös Sirius.

Och sen ... ja, du kommer säkert ihåg händelserna under ditt första år på Hogwarts lika tydligt som jag. Du visade dig på ett storartat sätt mogen den utmaning du mötte och sen ... mycket tidigare än jag hade förutsett stod du ansikte mot ansikte med Voldemort. Du överlevde igen. Du gjorde mer än så. Du fördröjde hans återerövring av full styrka och kraft. Du utkämpade en mans strid. Jag var ... stoltare över dig än jag kan säga. Men det fanns en svag punkt i min lysande plan", sa Dumbledore. "Ett uppenbart fel som skulle kunna rasera alltsammans, det visste jag redan då. Och ändå, eftersom jag visste hur viktigt det var att min plan skulle lyckas, intalade jag mig själv att jag inte skulle låta det här felet förstöra den. Bara jag ensam kunde förhindra det, så jag ensam måste vara stark. Och så sattes jag på mitt första prov, när du låg i sjukhusflygeln, svag och sjuk efter din kamp med Voldemort."

"Jag förstår inte vad ni talar om", sa Harry.

"Kommer du inte ihåg att du frågade mig, när du låg i sjukhusflygeln, varför Voldemort hade försökt döda dig när du var spädbarn?"

Harry nickade.

"Borde jag ha talat om det för dig då?"

"Nej, det var klokt att inte berätta det då", sade Charlus bestämt. "Han var elva, inget barn behöver ha det hängandes över sig."

"Men har han inte rätt att veta? Det är hans liv", protesterade Hannah och flera ungdomar nickade instämmande.

Charlus såg irriterat på dem. "Och jag antar att era föräldrar aldrig undanhållit något för ert bästa. Han var för ung då."

Harry stirrade in i de blå ögonen och sa ingenting, men hans hjärta började slå häftigt igen.

"Du ser inte felet i planen än? Nej ... kanske inte. Nå, som du vet, beslutade jag att inte svara dig. Vid elva år, sa jag till mig själv, var du alldeles för liten för att få veta. Jag hade aldrig tänkt tala om det för dig när du var elva. Vetskapen skulle bli för mycket vid så unga år. Jag borde ha känt igen varningssignalerna då. Jag borde ha frågat mig varför jag inte kände mig mer oroad över att du redan hade ställt den fråga som jag visste att jag en dag måste ge dig ett fruktansvärt svar på. Jag borde ha förstått att jag var alltför glad över att jag inte behövde göra det just den dagen ... du var för ung, alldeles för ung.

"Jag kan förstå varför du tänkte det", sade Dorea och såg motvilligt tacksamt på rektorn. "Min make och jag är av delade åsikter kring när du borde ha berättat… men jag ser ditt perspektiv."

"Allt jag velat är att Harry ska må bra och vara lycklig", erkände Dumbledore. "Någonstans på vägen tycks jag ha glömt bort att det kräver information och förståelse för situationen."

Så kom vi till ditt andra år på Hogwarts. Och återigen mötte du utmaningar som inte ens vuxna trollkarlar nånsin ställts inför, återigen gjorde du så bra ifrån dig att det överträffade mina vildaste drömmar. Men du frågade mig inte igen varför Voldemort hade lämnat det där märket på dig. Vi diskuterade ditt ärr, javisst ... vi kom mycket, mycket nära ämnet. Varför berättade jag inte allt för dig? Jo, jag tyckte att när allt kom omkring var det knappast bättre att få såna upplysningar när man var tolv år än när man var elva. Jag sa inget utan lät dig gå, blodfläckad och utmattad, men mycket glad, och om jag kände ett litet sting av obehag vid tanken på att jag kanske borde ha berättat för dig då, försvann det snabbt. Du var fortfarande så ung, förstår du, och jag kunde inte förmå mig att förstöra den nattens triumf ...

"Hur hade sanningen kunnat förstöra nattens triumf som du uttrycker det?" frågade Alicia misstänksamt.

"Det handlar om varför Harry nästan blev mördad som barn, jag tror att det är tydligt att det knappast är en lycklig historia", fnös Lee och Alicia gav honom en irriterad blick.

"Det kan knappast vara så illa, det var en tillfällighet att Harry överlevde", påpekade Anthony med rynkad panna.

Ser du, Harry? Ser du den svaga punkten i min lysande plan nu? Jag hade fallit i den fälla jag hade förutsett, som jag hade sagt mig själv att jag kunde undvika, att jag måste undvika."

"Jag kan inte ..."

"Jag brydde mig för mycket om dig", sa Dumbledore enkelt. "Jag brydde mig mer om att du skulle vara lycklig än att du skulle få veta sanningen, mer om din sinnesfrid än om min plan, mer om ditt liv än de liv som kunde gå förlorade om planen misslyckades. Med andra ord handlade jag precis som Voldemort väntar sig att vi dårar som älskar ska handla.

"Vi är inte dårar för att vi älskar, vi är människor", sade Fleur bestämt.

"Vi är tacksamma för att du bryr dig om Harry så pass mycket, även om det inte alltid har resulterat i de bästa besluten", sade Charlus stillsamt

Finns det nåt försvar? Jag skulle vilja se nån som har följt din utveckling som jag har gjort – och jag har följt dig mycket närmare än du kan föreställa dig – som inte skulle vilja bespara dig mer smärta än du redan har lidit. Vad brydde jag mig om ifall några namnlösa och ansiktslösa människor och varelser dödades i en obestämd framtid, om du var i livet här och nu, och mådde bra och var lycklig? Jag drömde aldrig om att jag skulle få ansvar för en sån person som du.

"Det är åtminstone bekräftelse på att han faktiskt vill hålla Harry säker", muttrade Sirius och knöt händerna hårt.

"Du avskyr att han har samma tankesätt som du har kring Harry?" frågade mrs Weasley misstänksamt och spände blicken i mannen.

"Harry har lidit så mycket. Han förtjänar ingen mer smärta… men han har också rätt till information om sitt förflutna och framtid", Sirius såg sig hjälplöst omkring, oförmögen att sätta sina tankar i ord.

Vi gick in på ditt tredje år. Jag betraktade på avstånd när du kämpade för att driva tillbaka Dementorerna, när du hittade Sirius, fick veta vem han var och räddade honom. Skulle jag berättat för dig då, i det ögonblick när du triumferande hade ryckt din gudfar ur klorna på ministeriet? Men när du var tretton år, höll mina undanflykter på att sina. Ung var du kanske, men du hade bevisat att du var enastående. Mitt samvete gnagde mig lite, Harry. Jag visste att tiden snart måste vara inne ... Men du kom ut ur labyrinten i fjol, efter att ha sett Cedric Diggory dö, efter att själv med knapp nöd ha undkommit döden ... och jag berättade det ändå inte för dig, trots att jag visste, nu när Voldemort hade återvänt, att jag snart måste göra det.

"Det hade varit rätta tillfället", sade McGonagall lågmält. "Han må vara ett barn i ålder, men inte i sinne."

Dumbledore suckade tungt. "Kanske, jag ville inte krossa honom med informationen."

"Han är stark, han kan klara av det vad det nu är", sade McGonagall bestämt, hon må inte veta de exakta orden kring profetian men hon hade kunnat gissa sig till kring dess innehåll utifrån diskussionerna de haft kring den.

Och nu, i natt, inser jag att du länge varit redo för den vetskap jag undanhållit dig under så lång tid, för du har bevisat att jag borde ha lagt den bördan på dig tidigare. Mitt enda försvar är detta: Jag har sett dig kämpa under fler bördor än nån annan elev på den här skolan och jag kunde inte förmå mig att lägga ytterligare en börda på dig ... den största av dem alla."

Harry svalde nervöst. Ville han veta sanningen, det var något som han frågat och undrat över i fem år, egentligen längre om han tänkte tillbaka på sin barndom. Svaret på frågan var egentligen enkelt, det komplicerade var att överväga Dumbledores ord. Var han redo för att få reda på sanningen? Varför Voldemort varit efter honom sen han misslyckades med att döda honom? Han ville säga ja, men en del av honom tvekade; det måste finnas en anledning till att Dumbledore tvekade kring att informera honom trots allt.

Harry väntade, men Dumbledore teg nu.

"Jag förstår fortfarande inte."

"Voldemort försökte döda dig när du var ett barn på grund av en profetia som gjordes kort före din födelse. Han visste att profetian hade gjorts, fast han kände inte till hela innehållet.

"Tack Merlin för det", mumlade Sirius.

Han beslutade sig för att döda dig medan du fortfarande var baby i tron att han uppfyllde profetians villkor. Han upptäckte, till sin egen olycka, att han tagit fel när förbannelsen som var menad att döda dig slog slint. Och därför har han, sen han återfått sin rätta skepnad och i synnerhet efter din märkliga räddning från honom i fjol, varit fast besluten att höra profetian i dess helhet. Det är det vapen han så ihärdigt har sökt efter ända sen han återvände: kunskapen om hur han ska förgöra dig."

"Så Potter är den enda som kan förgöra Voldemort", sade Blaise och gav ifrån sig en vissling. "Jag kan se varför Dumbledore ville hålla det hemligt."

"Hur kan du veta det?" protesterade Pansy och såg misstänksamt på sin vän.

"Åh snälla det är uppenbart", avbröt Alisa och himlade med ögonen. "Voldemort valde att försöka döda Potter som barn för att uppfylla profetian. Den måste prata om hur en av dem är ansvarig för att förgöra den andra."

"Frågan är vad för information som saknas", sade Draco lågmält. Mörkrets herre, Voldemort, skulle inte vara så desperat att få tag på profetian om det inte fanns mer information.

Solen var nu helt uppstigen, Dumbledores kontor badade i ljuset från den. Glasmontern där Godric Gryffindors svärd vilade glimmade vit och ogenomskinlig, spillrorna av apparaterna som Harry hade slängt i golvet glänste som regndroppar, och bakom honom kvittrade fågelungen Fawkes mjukt i sitt bo av aska.

"Profetian gick i kras", sa Harry tonlöst. "Jag släpade Neville uppför de där bänkraderna i ... i rummet med portvalvet, och jag råkade riva upp hans klädnad och den föll ut ..."

"Det som slogs i kras var bara Mysterieavdelningens arkiverade återgivning av profetian. Men den uttalades för nån, och den personen har möjligheter att återkalla den i perfekt skick."

"Vem hörde den?" frågade Harry trots att han redan anade svaret.

"Det gjorde jag", sa Dumbledore. "En kall, regnig natt för sexton år sen, i ett rum ovanför baren på puben Svinhuvudet. Jag hade gått dit för att träffa en sökande till tjänsten som lärare i spådomskonst, trots att jag helst hade lust att låta ämnet försvinna från schemat. Men den sökande var dotterdotterdotterdotter till en mycket berömd, mycket begåvad sierska, så jag tyckte det var vanlig enkel hövlighet att träffa henne.

"Professor Trelawney!" flämtade Parvati och stirrade på sin professor.

Trelawney försökte dölja sin chock och tvingade fram ett leende som om hon varit medveten om profetian och allt den innehöll. Sanningen var att hon visste att hon sagt något, gett någon form av profetia eftersom rektorn ändrat sin ståndpunkt kring hennes anställning så plötsligt. Men hon kunde inte minnas några detaljer kring profetian i sig

"Trelawney?" frågade Narcissa samtidigt i en skeptisk ton. Hon såg över kvinnan med sjalar virade runt hals och armar, de stora glasögonen som täckte halva ansiktet och försökte undanhålla en misstrogen fnysning. Allt det här över något som kvinnan med största sannolikhet hittat på själv.

Jag blev besviken. Hon verkade inte ha ett enda spår av gåvan själv. Jag sa, så artigt som möjligt, att jag inte trodde hon skulle passa för tjänsten och vände mig om för att gå."

Dumbledore reste sig upp och gick förbi Harry fram till det svarta skåpet som stod bredvid Fawkes sittpinne. Han böjde sig ner, drog tillbaka en hake och tog ut den grunda stenskålen med runor inristade runt kanterna, i vilken Harry hade sett sin pappa plåga Snape. Dumbledore gick tillbaka till skrivbordet, placerade minnessållet på det och höjde sin trollstav till tinningen. Från den drog han ut silvervita, spindelvävstunna tanketrådar som hakade fast vid staven och lade sedan ner dem i skålen. Han satte sig bakom skrivbordet igen och betraktade ett ögonblick sina tankar där de virvlade och yrde omkring inuti minnessållet. Med en suck höjde han sedan trollstaven och petade på den silverfärgade substansen med spetsen.

"Åtminstone delas minnena med tillåtelse den här gången", sade Hermione och gav Harry en menande blick.

En gestalt steg upp ur den, insvept i sjalar, med enormt förstorade ögon bakom glasögonen, och svängde sakta runt med fötterna i skålen. Men när Sibylla Trelawney talade var det inte med sin vanliga förandligade, mystiska stämma, utan med den sträva, hesa röst som Harry hade hört henne använda en gång tidigare.

Dumbledore reste sig upp och såg sig allvarligt runt om i salen, möttes av nyfikna blickar från alla elever som stirrade på honom under tystnad.

"Det kanske är dåraktigt att be om, men jag måste be er att hålla den här informationen för er själva, det är av ytterst vikt att det inte sprids mer än vad det behövs", sade han till slut långsamt, hans blick vilade en aning längre på de barn vars föräldrar han visste var följare till Voldemort.

"Du vet att det bara är en tidsfråga innan Voldemort får veta om vi läser det nu", viskade McGonagall och såg själv oroligt bort mot Slytherinbordet.

Dumbledore suckade djupt. "Jag vet, men jag kan alltid hoppas att vi kan sakta ner spridandet av informationen så mycket som möjligt."

"Den som har makten att besegra Mörkrets herre är på väg ... född av dem som tre gånger trotsat honom, född när den sjunde månaden dör ... och Mörkrets herre skall märka ut honom som sin like, men han skall besitta en kraft som Mörkrets herre ej känner till ... och den ene av dem måste dö för den andres hand för ingen av dem kan leva om den andre överlever ... den som har makten att besegra Mörkrets herre skall födas när den sjunde månaden dör ..."

"Det är en dö eller bli dödad situation", muttrade Alicia med rädsla i rösten.

"Varför är det alltid Harry?" frågade Katie och såg nervöst på den yngre pojken.

"Det är grejen… den specificerade inte att det var Harry", påpekade Padma långsamt. "Den sade bara att det är någon i slutet av juli."

"Jag sade ju att det skulle ha med en av dem förgör den andra", sade Zabini med en belåten min.

Draco höjde ett ögonbryn. "Ska vi verkligen tro att Potter kan besegra honom för alltid?"

Pansy tuggade på sin underläpp innan hon trevande pekade ut: "Han har klarat sig hittills. Det kanske inte är omöjligt."

"Den stora frågan är vilken sida ni tänker stötta", påpekade Alisa och såg menande på de elever som hon visste hade aktiva föräldrar bland dödsätarna. Hon var säker på att det inte skulle dröja länge innan profetian spred sig till inte bara mörkets sida, men hela trollkarlsvärlden. Det var bara en tidsfråga om när. Den stora frågan var vad alla skulle göra med den informationen. Hon kunde ur ögonvrån se hur de yngre klasskamraterna såg sig obekvämt omkring, tydligt osäkra på vad de skulle svara på hennes retoriska fråga. Trotsa sina familjer eller följa deras önskningar? Följa en hycklare eller följa deras tro? Det var inget enkelt beslut och oavsett vad de valde så skulle de bli utfrysta av någon. Hon avundades inte deras val och inte för första gången var hon glad att hon växt upp som föräldralös och inte behövde ta sin familjs ståndpunkt i beaktning när hon valde sin väg.

Professor Trelawney roterade sakta och sjönk tillbaka ner i silvermassan under sig och försvann. Tystnaden i rummet var total. Varken Dumbledore eller Harry eller några av porträtten gav ett ljud ifrån sig. Till och med Fawkes hade tystnat.

"Professor Dumbledore?" sa Harry mycket tyst, för Dumbledore, som fortfarande stirrade på minnessållet, verkade helt borta i tankar. "Det ... betydde det ... vad betydde det?"

"Det betydde att den person som har den enda chansen att för alltid besegra Lord Voldemort föddes i slutet på juli för nästan sexton år sen", sa Dumbledore. "Den här pojken skulle födas av föräldrar som redan hade trotsat Voldemort tre gånger."

Neville lyfte snabbt på huvudet för att stirra på rektorn, och till sin chock mötte han Dumbledores klara blåa ögon som var fyllda med empati och smärta. Han svalde nervöst och vek undan blicken, fullt medveten om att profetian stämde in lika bra på honom själv som den gjorde på Harry. Hur många gånger hade hans farmor inte skrutit om hur inte ens Voldemort kunde besegra hans föräldrar och hur det tog flera dödsätare som låg i bakhåll för att besegra dem, besegra inte döda.

Harry kände det som om någonting höll på att snaras åt om honom. Han fick svårt att andas igen.

"Syftar det på ... mig?"

Dumbledore drog en djup suck.

"Det konstiga är att det kanske inte alls syftade på dig, Harry", sa han stilla. "Sibyllas profetia kunde ha passat in på två trollkarlspojkar, båda födda i slutet av juli det året, som båda hade föräldrar i Fenixorden och vars föräldrar nätt och jämnt undkommit Voldemort tre gånger. Den ene var förstås du. Den andre var Neville Longbottom."

"Neville?"

"Longbottom?"

Namnet ekade genom salen och Neville rodnade över hur misstrogna alla lät och hur ingen gjorde något försök till att vara diskret med hur de stirrade på honom.

"Vi hade tur att han valde Potter, kan ni föreställa er om Longbottom var pojken som överlevde?" fnös McLaggen och såg hånfullt på Neville, som rodnade ännu mer nära flera skrattade instämmande.

"Lämna honom ifred", väste Ginny och grep tag i sitt trollspö, det enda som stoppade henne var Nevilles skakning på huvudet. "Han skulle göra ett betydligt bättre jobb än vad du skulle kunna göra."

"Men ... men varför var det mitt namn som stod på profetian och inte Nevilles?"

"Den officiellt registrerade profetian fick en ny etikett efter Voldemorts attack mot dig som barn", sa Dumbledore. "Väktaren av profetiornas sal utgick ifrån att Voldemort hade försökt döda dig därför att han visste att det var dig Sibylla syftade på."

"Så då ... då är det kanske inte jag?" sa Harry.

"Du får mer en gärna ta ansvaret", sade Neville i en svag ton.

Harry grimaserade. "Jag säger bara att det inte är säkert att det är…" hans röst dog ut när han såg hur Lavender och Parvati skakade på huvudet kraftigt.

"Du lyssnade inte ordentligt, profetian specificerar att det är du, Harry!" sade Lavender bestämt och Harry såg sig omkring, innerst hoppandes att någon skulle motsätta sig häxans ord men ingen sade något.

"Har du inte flera gånger undrat över ditt ärrs betydelse?" frågade Parvati allvarligt.

"Vad i helsike är det ni babblar om?" frågade Ron och avbröt frustrerat, men de två häxorna såg bara på varandra med förstående miner innan de gestikulerade mot boken.

"Jag är rädd", sa Dumbledore långsamt och såg ut som om varje ord kostade honom stor möda, "att det inte finns nåt tvivel om att det är du."

"Men ni sa ju ... Neville är också född i slutet av juli ... och hans mamma och pappa ..."

"Du glömmer nästa del av profetian, det avgörande igenkänningstecknet på pojken som skulle kunna besegra Voldemort ... Voldemort skulle själv märka ut honom som sin like. Och det gjorde han också, Harry. Han valde dig, inte Neville. Han gav dig ärret som har visat sig vara både en välsignelse och en förbannelse."

"Hur visste ni?" frågade Ron och såg misstroget på de två jämnåriga häxorna.

"Bara för att du inte tar Spådomskonst seriöst betyder det inte att vi andra inte gör det", sade Lavender och rynkade på näsan.

"Profetior tolkas alltid och det i samband med Harrys bakgrund gjorde det tydligt", instämde Parvati.

"Men hur kunde Voldemort veta att Harry var det största hotet?" frågade Hermione frustrerat.

"Harry är mer talangfull än vad jag är, h-han måste ha vetat något om det", sade Neville och svalde nervöst. Han undrade om hans farmor någonsin vetat att han kunde ha råkat ut för Harrys öde, hade det varit bättre? Hans föräldrar skulle troligtvis idag inte leva det liv de hade, plågade av sina skador, om Voldemort valt ut honom. Neville skämdes att en stor del av honom var lättad över att det inte inträffat, han skulle kanske aldrig ha ett normalt förhållande med sina föräldrar men han hade dem åtminstone i sitt liv, de visste vem han var.

"Det har inget med talang att göra Neville, det går tillbaka till era bakgrunder", sade Dumbledore bestämt och såg vänligt mot den rundkindade pojken.

"Men han kan ha valt fel!" sa Harry. "Han kan ha märkt ut fel person!"

"Han valde den pojke som han trodde skulle utgöra den största faran för honom", sa Dumbledore. "Och observera en sak, Harry, han valde inte pojken med rent trollkarlsblod, vilket enligt hans troslära är den enda sorts trollkarl som det är värt att vara eller känna, utan den med blandat blod, precis som han själv.

Draco, Pansy och Blaise grimaserade alla vid påminnelsen om Voldemorts lögner kring sin bakgrund, hur han framställde sig själv som bättre än vad han var och återigen så ekade frågan i deras huvud: var det en man de ville följa resten av sina liv?

Han såg sig själv i dig innan han nånsin hade sett dig, och genom att märka dig med det där ärret dödade han dig inte, som han hade för avsikt, utan gav dig krafter, och en framtid, vilket har satt dig i stånd att undkomma honom, inte bara en gång, utan fyra gånger hittills ... nånting som varken dina föräldrar, eller Nevilles, nånsin lyckades med."

"Är det inte fem gånger?"

"Jag tror inte vi kan räkna andra året, det var bara hans minne", sade Gabriel fundersamt. "Och nuvarande Voldemort har inget minne av det, så det bör inte räknas."

"Oavsett vad så kan vi vid det här tillfället säga Potter 5, Voldemort 0. Vi kanske borde sätta det på en tröja?" sade Lee och vände sig mot sina två närmaste vänner. "Vad tror ni, skulle det sälja?"

"Det, det är inte en slogan! Det är liv och död!" protesterade mrs Weasley gällt och blängde på Fred och George när hon såg deras fundersamma blickar.

"Det låter rimligt, men vi kommer självklart behöva ha fler versioner av den ifall Harry tänker fortsätta möta honom… och jag antar att vi för tillfället måste sätta fyra istället för fem", sade Fred och noterade det på deras ständigt växande pergamentrulle.

"Jag planerar det aldrig, han vägrar lämna mig ifred", muttrade Harry och såg bittert på boken.

"Varför gjorde han det då?" frågade Harry, som kände sig stel och kall. "Varför försökte han döda mig när jag var baby? Han borde ha väntat och sett vem av oss som verkade farligast när vi blev äldre och försökt döda den av oss som det kunde tänkas vara ..."

"Det hade kanske varit ett mer logisk tillvägagångssätt", sade Marietta och rynkade på näsan.

"Bli av med problemet innan det växer sig för starkt?" föreslog Cho med en grimas. "Och vi får inte glömma att han inte hörde hela profetian…"

"… så han visste inte om delen om att märka ut sin jämlike", avslutade Marietta med en nickning.

"Det skulle förvisso ha varit det mest praktiska tillvägagångssättet", sa Dumbledore, "om det inte hade varit så att Voldemorts information om profetian var ofullständig. Svinhuvudet, som Sibylla valde för att det var billigt, har sen länge dragit till sig en, ska vi säga, intressantare kundkrets än Tre kvastar. Som du och dina kamrater upptäckte, till skada för er, och även för mig den kvällen, är det ett ställe där man aldrig kan vara säker på att inte bli avlyssnad.

"Vi är åtminstone inte själva med att välja ett dåligt ställe att ha privata konversationer på", muttrade Ron och knuffade till Hermione, som log, med axeln.

När jag gav mig av dit för att träffa Sibylla Trelawney kunde jag naturligtvis inte drömma om att jag skulle få höra nånting som var värt att tjuvlyssna på.

"Varför hade du inte intervjun inne på skolan?" frågade Justin nyfiket.

"Jag ville inte riskera någon elevs säkerhet, med kriget i full fart ville jag inte ta in någon på skolans område som jag inte kände", förklarade Dumbledore med en suck. "I efterhand hade det kanske varit smartare, men jag kunde inte föreställa mig att jag skulle få höra något så viktigt som den profetian den kvällen."

Min ... vår ... enda lyckträff var att tjuvlyssnaren ertappades bara en kort bit in i profetian och slängdes ut därifrån."

"Så vem tjuvlyssnade", frågade Charlus.

"Åh jag är inte säker, det var inte jag som upptäckte honom", sade Dumbledore och lutade sig tillbaka i stolen. Han misstänkte att det skulle komma fram förr eller senare men nu när känslorna var så höga var inget bra tillfälle. Han slogs av tanken att kanske hade han inte lärt sig någonting alls från hur han höll profetian hemlig från Harry… men nej, om han berättade det nu var det inget som skulle kunna stoppa Sirius när han insåg vem som hade en stor inblandning i James och Lily Potters död.

"Så han hörde bara ..."

"Han hörde bara början, den del som förutspår att en pojke, vars föräldrar tre gånger hade trotsat Voldemort, skulle födas i juli. Följaktligen kunde han inte varna sin herre, för om han angrep dig skulle han riskera att överföra kraft till dig och märka ut dig som sin like. Därför visste Voldemort aldrig att det kunde ligga en fara i att angripa dig, att det kunde vara klokt att vänta och få veta mer. Han visste inte att du skulle äga en kraft som Mörkrets herre inte känner till ..."

"Men jag har inte det!" protesterade Harry och såg sig skrämt omkring, det började sjunka in att han var ämnad att vara den enda som kunde förgöra Voldemort. Det var något som han det senaste året haft i bakhuvudet, tanken om att de skulle mötas om och om igen tills en av dem slutligen dog. Men att höra att det fanns en profetia som förutsade det hela och pekade ut honom som det enda hoppet… det var något helt annat och det kändes som om hans hjärta bultade så hårt att det skulle lämna bröstet.

"Klart du har, vi har sagt det om och om igen. Vänskap, kärlek. Du kan knappast tro att vi kommer låta dig möta honom själv", sade Sirius med ett höjt ögonbryn.

"Varför tror du dina föräldrar gömde sig, för att hålla dig säker. Lilys uppoffring är varför du är här nu idag", tillade Remus allvarligt. "Kärlek är ett kraftfullt vapen som Voldemort aldrig kommer besitta."

"Jag vill inte döda någon", viskade Harry lågmält.

"Bra, försök behålla den inställningen", sade Ginny och log uppmuntrande, fullt medveten om hur alla utbytte blickar som talade om hur Harry en dag skulle behöva göra det.

"Men det gör jag inte!" sa Harry med kvävd röst. "Jag har inga krafter som inte han har, jag skulle inte kunna kämpa som han gjorde i natt, jag kan inte besitta människor eller ... döda dem ..."

"Det finns ett rum på Mysterieavdelningen", avbröt Dumbledore, "som ständigt hålls låst. Det innehåller en kraft som är på samma gång underbarare och hemskare än döden, än den mänskliga intelligensen och naturens krafter. Den är kanske också det mest mystiska av alla de ämnen som finns att studera där.

"Det måste vara rummet som ni inte kunde komma in i", påpekade Charlie ivrigt.

"Det förklarar varför kniven som ska kunna öppna allt smälte i så fall", instämde Percy och såg intresserat på boken.

Du besitter en stor mängd av den kraft som finns inne i det rummet och som Voldemort inte alls äger. Den kraften drev dig att vilja rädda Sirius i natt. Den kraften räddade dig också från att tas i besittning av Voldemort, därför att han inte kunde stå ut med att vistas i en kropp som är så fylld av den kraft som han avskyr. När allt kom omkring spelade det ingen roll att du inte kunde avskärma din hjärna. Det var ditt hjärta som räddade dig."

"Så kärlek erövrar allt", sade Luna lågmält.

"Gör det inte alltid det?" frågade Lavender med en hoppfull suck.

Harry slöt ögonen. Om han inte hade gett sig i väg för att rädda Sirius, skulle Sirius inte ha dött ... Mest för att skjuta upp det ögonblick då han skulle bli tvungen att tänka på Sirius igen frågade Harry, utan att egentligen bry sig om svaret:

"Slutet på profetian ... det var nånting om ... ingen av dem kan leva ..."

"... om den andre överlever", sa Dumbledore.

"Betyder det alltså ...", sa Harry och fiskade upp orden ur något som kändes som en djup brunn av förtvivlan inom honom, "att ... att en av oss måste döda den andre ... till sist?"

"Ja", sa Dumbledore.

"Oroa dig inte Harry, vi kommer ta oss igenom det tillsammans", sade Ron och slängde en arm runt sin bästa vän.

"Vi kommer vara med dig varje steg på vägen", instämde Hermione med en beslutsam blick. "Det må vara ditt öde enligt den där profetian, men det är vår kamp också."

"Du kan räkna med oss alla, det här är vad vi har tränat för det senaste halvåret", sade George i en ovanligt seriös ton.

Alicia nickade instämmande. "Vi kanske inte kan besegra V-voldemort, men vi kan ta oss an dödsätarna och göra vägen friare."

Mrs Weasley såg ilsket omkring sig när allt fler och fler elever från DA uttryckte sin önskan att hjälpa till att strida. "Nej vet ni vad, ni är barn! Det här är inte er kamp!"

"Det är vårt hem med, våra liv. Vi har all rätt till att kämpa!" protesterade Angelina och såg ilsket på sin pojkväns mamma.

"Ni går i skolan! Det är ingen lek, ni är för unga!" väste mrs Weasley. "Håll er undan."

Susan såg oimponerat på den runda kvinnan. "Ska du säga likadant till Harry, isolera honom från hans vänner och tvinga honom möta Voldemort helt själv?" krävde hon medan hon stirrade på henne. "De andra har rätt, det här är vår kamp, vår framtid och vi tänker inte lämna Harry ensam!"

Mrs Weasleys underläpp darrade innan hon utbrast. "Harry är också ett barn! Profetians ord är inte huggna i steg, vi kan hindra de-"

Hon blev avbruten av ett skallande skratt från Tonks. "Du tror inte att de redan har försökt undvika profetian?" frågade hon misstroget. "Varför tror du att James och Lily, Alice och Frank, gick och gömde sig? Inte var det för att de ville det. De försökte hålla sina söner säkra och undvika profetian. Men den inföll ändå,"

"Det är varför jag alltid velat berätta, hellre att han är informerad och vet vad han behöver vara uppmärksam på än att han sticker huvudet i sanden och bara väntar på att bli attackerad", sade Sirius med ett sammanbitet leende.

Under en lång stund var det ingen av dem som sa något. Någonstans långt bakom kontorets väggar kunde Harry höra ljudet av röster, elever som var på väg ner till stora salen, kanske till en tidig frukost. Det verkade omöjligt att det kunde finnas folk i världen som fortfarande ville ha mat, som skrattade, som varken visste eller brydde sig om att Sirius Black var försvunnen för alltid. Sirius verkade redan vara tusentals mil bort; till och med nu fanns det en del av Harry som fortfarande trodde att om han bara hade dragit undan den där slöjan, skulle han ha funnit att Sirius stod där och tittade tillbaka på honom, kanske hälsade honom med sitt skallande skratt ...

"Åh Harry", mumlade Sirius och vände bort sin ursinniga blick från mrs Weasley.

"Jag vet att du… jag kan inte förlora dig, jag kan inte!" sade Harry och såg desperat på sin gudfar.

"Jag ska göra mitt allra yttersta för att stanna kvar hos dig, så mycket kan jag lova", viskade Sirius och försökte ignorera hur hans hjärta krossades vid besvikelsen i sin gudsons ögon när han inte kunde lova att han inte skulle försvinna.

"Jag känner att jag är skyldig dig ytterligare en förklaring, Harry", sa Dumbledore tvekande. "Du kanske har undrat varför jag inte valde dig till prefekt? Jag måste erkänna ... att jag faktiskt tyckte ... att du redan hade ansvar så att det räckte."

Ett leende stelnade i Rons ansikte när orden sjönk in och han såg uppgivet på boken. Han hade inte varit ämnad för prefekt rollen? Återigen var han inte bäst, räckte inte till, han var bara ett andrahandsval som fick ta vad som blev över.

Harry tittade upp på honom och såg en tår trilla nerför Dumbledores ansikte och ner i det långa silverskägget.

"Och det var slutet på kapitlet", sade Alicia mjukt och slog ihop boken. Hennes tankar snurrade, kapitlet var inte vad hon hade förväntat sig och hon var osäker på vad hon skulle känna nu. Vetskapen om att Harry var ämnad att göra sig av med Voldemort skrämde henne, även om en liten del av henne accepterade det utan problem. Vem annars skulle besegra honom än pojken som överlevde? Hon skakade på huvudet och fäste blicken på Harry. Harry som såg så liten ut mellan sina vänner och vars hela kropp verkade tyngas ner av utmattning.

"Vi kommer finnas där vid honom hela vägen till slutet, han är inte ensam", sade Olive bestämt och Alicia nickade, lät sig för första gången känna tårarna bränna bakom ögonlocken vid tanken på vad som väntade deras sökare.

"Voldemort har en hel armé att ta sig igenom innan han kan komma åt Harry", sade George bestämt och knäckte sina fingrar.

"Han valde fel person att ge sig efter", instämde Angelina lågmält men bestämt. "Harry kommer inte vara ensam."

"Och de flesta av oss är vuxna efter i år, ni kan hjälpa med den information som andra vill undanhålla från honom", sade Katie och kastade en bister blick mot mrs Weasley. Hon visste att den äldre häxan ville väl men hennes överbeskyddande natur skulle bara sluta med att någon blev skadad, hon var övertygad om det. Mörkret utanför Hogwarts växer sig bara starkare för varje dag, och att undanhålla viktig information från en av nyckelspelarna var bara ett effektivt sätt att knyta en hand bakom deras egna ryggar. Det var dags för de vuxna att ta ett kliv tillbaka och släppa fram nästa generation, ge dem en chans att kämpa för sin egna framtid oavsett deras personliga åsikter. De hade inte lyxen att agera som barn längre.

"Allting okej Katie?" viskade Fred lågmält och Katie log mjukt mot sin pojkvän och greppade tag i hans hand. Så länge de hade varandra kunde de kämpa emot mörkret. Tillsammans.