Hogwarts läser HP: Fenixorden

by lealover1

Remus förgiftning fortsätter och medan alla nu vet att Voldemort är tillbaka finns det fortfarande obesvarade frågor: hur ska de bekämpa Voldemort, varför dolde Ministeriet sanningen, vem förgiftade Remus och kommer Umbridges herravälde äntligen störtas? Harry och hans vänner söker efter svaren på alla frågor och avslöjar ännu fler sanningar längs vägen, men kommer det vara i tid?

3. En flock ugglor

Frida: Vad skönt att problemen med mejlen har löst sig, och se det positivt, du får lite kortare väntetid på nästa kapitel :D Men det gör mig så glad att du gillade kapitlet, speciellt med Sirius och hans farfar. Jag menar farfarn är inte perfekt, han är fortfarande en som tror att rent blod är viktigt men han tänker inte buga sig för någon annan. Jag hade en scen planerad för femte boken och utskriven som inkluderade Regulus och Jasmine, men tyvärr skrev jag den för 2 år sen och den passar längre inte in, men jag ska se ifall jag kan hitta på något nytt. Förvånansvärt nog är det någon i det här kapitlet som delvis ställer sig på familjen Dursleys sida, det är inget extremt men det är något åtminstone. Tycker så synd om Harry, men med böckerna så kommer han åtminstone kunna stoppa det från att hända. Och det var så lite, jag hoppas bara att tipsen kommer kunna hjälpa dig.
Hoppas att du hade det bra i fjällen och att du klarade dig helskinnad därifrån utan några skador :D Jag har också saknat dig och det är jättekul att vi kan samarbeta nu igen. Och jag lovar att försöka sätta mig själv först (kanske är en sån person som har väldigt svårt att säga nej). Massor av kramar
Elvira

Thalia606: Hej Thalia, jag har börjat försöka balansera mina måsten lite mer med vad jag vill göra, och för tillfället går livet lite lättare, jag känner mig åtminstone inte uttråkad/tom över allt jag gör just nu. Just nu så taggar jag bara inför slutet av april så att jag kan få se Avengers: Infinity war.
Haha, jag tror att det moraliskt sätt skulle vara fel att presentera Måntand i ett koppel för Dudley, men jag måste erkänna att synen av det skulle vara väldigt underhållande. Håller med om att slutet på Illyius historia är lite mindre spännande, men tyvärr är det så som de flesta sagor/legender ser ut idag, man vet bara vissa saker och detaljer ändras genom åren. Det är en väldigt bra fråga och jag visste inte att jag behövde veta det förrän nu, men jag antar att de kan se dem?
Jag håller på att samla på mig "material" för vad som kommer hända på Sirius rättegång, hur bevis ska presenteras osv och ifall jag får till det rätt så tror jag att ni kommer gilla det. Men det kommer dröja ett tag innan vi når den tidpunkt då rättegången faktiskt sker. Det glädjer mig verkligen att du gillade kapitlet så mycket och jag hoppas att du kommer gilla det här med. Ha det bra Thalia, kram Lea.

Tricsha Wren: Det gör mig så glad att höra att du gillade kapitlet så mycket och att jag lyckades få dig att le flera gånger. Att se Fred och Georges parad skulle vara underbart men vi får se ifall de vuxna ens tillåter dem att göra det. Men din bild av hur det skulle se ut stämmer väldigt mycket överens med min egna bild. Tack så mycket, ditt stöd betyder väldigt mycket, jag kanske skickar ett meddelande någon dag. Vi får se. Ha det bra Tricsha :)
/Lea

Tinsy-Girl: Kul att du gillade kapitlet, och jag försöker att blanda massa olika känslor för att det blir en mer verklighetstrogen upplevelse då. Remus borde definitivt ta det lugnt, men tyvärr så kommer han att bli arg i det här kapitlet också. Men snart lämnar Harry Dursleys och då kan han nog slappna av mer ordentligt. Umbridge är alldeles för självbelåten, men som du säger så kommer hon få vad hon förtjänar :)

Uggla2: Tack så mycket, jag är glad att du gillade det. Ifall karaktärerna gör som jag vill, vilket är tveksamt eftersom de verkar ha sin egna vilja, så kommer de att bli ihop snart. Tack så mycket

---

McLaggen såg sig omkring, osäker på vem han skulle ge boken till.

"Här, jag kan läsa nästa kapitel", erbjöd Roger Davies, en sjätteårselev ifrån Ravenclaw med ett vänligt leende och inom några sekunder hade han boken i sina händer. "Jag kommer bara börja läsa."

En flock ugglor

"Vad då?" sade Harry frågande

"Ja, varför pratar hon om flock ugglor?" frågade Krum med rynkad panna.

"Åh va? Nej, alltså det är namnet på kapitlet", förklarade Davies. "Vad då är en uppföljning på sista meningen i förra kapitlet… tror jag."

"Så det betyder att Harry kommer att få en massa brev i det här kapitlet?" frågade Terry med ett höjt ögonbryn innan han skakade på huvudet så att hans lugg föll ner i ögonen. "Nej, vi vet, vi får veta genom att läsa. Det finns ingen mening med att fråga efter svar..."

"Han stack härifrån!" sade mrs Figg och vred sina händer. "Gav sig iväg för att höra med nån om några kittlar som ramlat ner från änden på en kvast! Jag sa åt honom att jag skulle flå honom levande om han gav sig av, och titta nu! Dementorer! Det var bara rena turen att jag satte mr Tibbles på fallet! Men vi har inte tid att stå här och skräpa! Skynda dig nu, vi måste få hem er igen! Å, vilket trassel det här kommer att ställa till med! Jag ska döda honom!"

"Jag vet inte om jag gillar eller fruktar henne", sade Gabriel fundersamt medan han gnuggade ena ögat.

"Sluta med det där, du kommer bara irritera det mer och det kommer aldrig sluta klia!" protesterade Leanne och slog undan hans hand.

"Men…", avslöjandet att den här tokiga gamla kattgalna grannfrun visste vad Dementorer var för något var en nästan lika stor chock för Harry som att möta två av dem nere i gränden. "Är ni… är ni en häxa?"

"Det är så skumt, jag trodde verkligen att hon var en mugglare. Varför var hon där?"

"Hon kanske bor där, det kan vara så enkelt. Allting är inte en komplott eller hemlighet."

"Men det är roligare ifall man lever med den tanken", påpekade Lee och flinade.

"Beror på, en del kommer aldrig känna sig säkra med det tankesättet", sade Cho och lutade sig framåt, ivrig att påbörja en diskussion.

"Kan ni alla bara vara tysta så vi kan fortsätta läsa?" frågade Roger Davies en aning irriterat.

"Åh stackare, vi har inte ens läst en sida ur kapitlet och du är redan trött på våra avbrott", skrattade Hannah men log ursäktande mot den äldre trollkarlen.

"Jag är en ynk, och det vet Mundungus mycket väl, så hur i all världen skulle jag kunna hjälpa dig att slå tillbaka några Dementorer? Han lämnade dig helt utan skydd när jag hade varnat honom…"

"Visste han att det skulle komma Dementorer?"

"Jag tvivlar det, Jack, varför undrar du?" frågade Kim med ett höjt ögonbryn när hon vände sig emot sin bror.

"Ja, jag menar då är det väl en ganska orelevant sak att diskutera. Han hade ingen anledning att tro att Dementorer skulle dyka upp, så…"

"Jag tror att poängen är att han var menad att beskydda Harry men stack därifrån", avbröt Kim smidigt, medveten om att hennes bror kunde babbla på en bra stund.

"Har den här Mundungus följt efter mig? Vänta lite… det var alltså han! Han transfererade iväg sig från trädgården framför mitt hus!

"Ja, ja, ja, men som tur var hade jag placerat ut mr Tibbles under en bil för alla eventualitet, och han kom och varnade mig, men när jag äntligen kom fram till ditt hus var du borta… och nu… å, vaska Dumbledore säga? Du där!" skrek hon åt Dudley, som fortfarande låg utsträckt på marken. "Upp med din feta bak och det kvickt!"

"Vem är Tibbles?"

"Hennes katt", sade Harry medan han drog i en tråd från sin tröja.

"Hennes… katt?" upprepade Fay långsamt och blinkade en gång, två, tre gånger innan hon i tystnad stirrade på Harry.

"Vad är det för fel på katter?" frågade Sirius glatt.

"Är det verkligen du som frågar det? Du som är en naturlig fiende till katter och som endast gillar ytterst få av dem?" frågade Remus och rätade på sig med en grimas. Tonks hand svävande en bit ovanför hans arm i beredskap för att hjälpa till ifall det behövdes.

"Hörni, ni missar poängen. HON KAN PRATA MED SIN KATT!" utbrast Colin frustrerat.

"Skummare saker har hänt", sade Ron med en axelryckning. "Det där är inte ens på min topp-tio-lista över konstiga saker."

"Alla har inte en råtta som visar vara sig en människa", muttrade Colin lågmält och lade armarna i kors.

"Känner ni Dumbledore?" sade Harry och stirrade på henne.

"Det är klar att jag känner Dumbledore, vem känner inte Dumbledore? Men sätt igång nu… jag kommer inte vara till nån hjälp om de kommer tillbaka, jag har aldrig förvandlat så mycket som en tepåse."

"Mugglare", sade Ron med en axelryckning.

"Mugglarfödda", Hermione höjde på ett ögonbryn medan hon såg sig omkring men ingen tog upp utmaningen och sade emot.

"Sen har vi de som blivit uppväxta i mugglarvärlden, de vet inte heller vem han är", avslutade Harry med en axelryckning.

"Och då har vi inte ens nämnt de som bor utanför Europa. Jag menar alla i Indien vet inte vem han är som exempel", tillade Padma och fick ett strålande leende ifrån trion som pratat innan.

Hon böjde sig ner och grep tag i en av Dudleys massiva armar med sina skrumpnade händer.

"Upp med dig din odugliga klumpeduns, upp med dig!"

"Jag gillar henne", sade Gabriel med ett flin.

"Klart du gör, hon är sarkastiskt, inblandad i kaos och även troligtvis galen ovanpå allt det", fnös George.

"Som om ni är mycket bättre, ni går bokstavligen under namnet Demonduon", sköt Gabriel tillbaka med ett skratt.

"Det faktum att de verkar vara är så nära vänner…", Sprout grimaserade och skakade på huvudet.

"Är oroväckande? Från vad jag har förstått brukade de lämna varandra ifred", instämde Snape och rynkade på pannan.

"Spelar det någon roll? Bör vi som deras professorer inte uppmuntra våra elever att ha flera vänner?" frågade Dumbledore med ett höjt ögonbryn och ett litet leende.

"Jag tror…", började Sinistra innan hon tystnade och ljudlöst formade hennes läppar något ord innan hon svalde och fortsatte. "… att vad mina kollegor är oroliga för är konsekvenserna deras vänskap kan få för oss andra."

"De har delat sovsal i snart sju år utan några större katastrofer, jag tror inte vi har något att oroa oss för", sade Dumbledore med ett vänligt leende.

Men Dudley kunde inte eller ville inte röra sig. Han låg kvar på marken, darrande och askgrå i ansiktet, med munnen hårt stängd.

"Jag ordnar det."

""Ni har ingen aning om hur många gånger jag ville säga det till honom under min barndom", sade Harry plötsligt.

"Vad då? Odugliga klumpeduns?" frågade Ron intresserat och Harry nickade. "Åh jag vet inte, jag är säker på att du förolämpat honom på ett betydligt mer kreativt sätt."

Harry grep tag i Dudleys arm och lyfte. Med en jätteansträngning lyckades han hissa upp honom på fötter. Dudley verkade vara nära att svimma. Hans små ögon rullade runt i ögonhålorna och svetten pärlade i ansiktet. I samma ögonblick som Harry släppte honom vajande han till riskabelt.

"Du är starkare än vad man tror", sade Amanda och henne vida ögon framhävde enkel hennes förvåning.

"Det var adrenalin, jag hade inte klarat det i vanliga fall", sade Harry med en axelryckning.

"Skynda på!" sade mrs Figg hysteriskt.

"Någonting säger mig att Dudley inte kommer kunna gå själv."

Harry drog en av Dudleys massiva armar runt sina egna axlar och släpade honom med sig, lätt sviktande under tyngden. Mrs Figg stapplade iväg framför dem och kikade ängsligt runt hörnen.

"Ha trollstaven framme", sade hon till Harry när de kom in på Blåregnsvägen. "Bry dig inte om sekretsslagen nu, det kommer i vilket fall att bli ett himla liv, vi kan lika gärna bli hängda för en drake som för ett ägg.

"Okej, jag är med Rosén, hon är så cool", sade Jimmy med ett skratt.

"Jag hoppas att du inte lyssnade på henne, du hamnar inte i problem för att försvara dig men om du fortsätter använda magi…", Narcissa avslutade inte meningen utan grimaserade istället vid tanken på konsekvenserna det hade fått.

"Jag… jag är inte säker", sade Harry med rynkad panna, hans minne av den kvällen var luddigt nu i efterhand och allt han fokus hade legat på paniken han känt, men han hade inte utövat någon mer magi, trodde han… eller hur?

"Vad då inte säker?" frågade McLaggen hånande.

"Jag var upptagen att tänka på annat", mumlade han, hans tankar långt borta.

För att inte tala om Lagen om rimliga restriktioner för minderårigas trolldomsövning, det är var exakt vad Dumbledore var rädd för… Vad är det där för nåt längst ner på gatan? Jaså, det är bara mr Prentice… Stoppa inte undan trollstaven, pojke jag har ju sagt att jag inte kan vara till nån nytta!"

Det var inte lätt att hålla en trollstav stadigt i ena handen och samtidigt släpa på Dudley. Harry puffade otåligt till sin kusin i sidan, men Dudley verkade ha förlorat all lust att förflyta sig på egen hand. Han hängde över axeln på Harry med de stora fötterna släpande i marken.

"Det låter väldigt svårt."

"Jag var öm flera dagar efteråt", erkände Harry medan han krökte på ryggen för att sträcka ut den. Hermione ryckte till vid knakandet som uppkom på grund av det.

"Varför talade ni inte om för mig att ni var en ynk, mrs Figg?" frågade Harry, som flämtade av ansträngningen. "Alla de där gångerna jag kom hem till er… varför sa ni ingenting?"

"Det är en väldigt bra fråga", sade Alicia och tuggade på insidan av underläppen. "Varför hålla det hemligt?"

"Jag tänker ta en vild gissning och säga att det var för Harrys säkerhet, jag menar, inte ens professor Lupin hade kontakt med honom."

"Inte frivilligt, jag försökte", muttrade Remus och Harry log svagt mot mannen.

"Dumbledores order. Jag skulle hålla ett öga på dig men inte säga nånting, du var för ung. Förlåt att jag gjorde livet surt för dig, Harry, men du skulle aldrig ha fått komma till mig för Dursleys, om de hade trott att du tyckte det var roligt.

"Skulle de verkligen ha gjort det?"

"Susan, de satte galler på hans fönster och en kattlucka på hans dörr", sade Anthony och stirrade häpet på den jämnåriga häxan. "Det bör inte bara en förvåning att de skulle ha gjort det."

"Men varför? Vad får de ut av det hela?"

"Nöje av att se honom lida?"

Det var inte lätt, ska du veta… men å, tänk bara", sade hon med tragisk röst och vred sina händer igen, "när Dumbledore får höra talas om det är. Hur kunde Mundungus ge sig av så där, han skulle egentligen vara i tjänst till midnatt… var håller han hus? Hur ska jag kunna tala om för Dumbledore vad som hänt? Jag kan inte transferera mig."

"Jag har en uggla, ni kan låna henne." Harry stönade och undrade om hans ryggrad skulle knäckas under Dudleys tyngd.

Harry bet sig lätt i läppen och grimaserade vid den lätta smärtan som sprang upp i hans rygg vid den meningen. Han gav inte ifrån sig något ljud som kunde åkalla sig uppmärksamhet, han hade varit genom värre innan.

"Harry, du förstår inte! Dumbledore måste ingripa så fort som möjligt, för ministeriet har sina egna metoder att upptäcka minderårigas trolldomsutövning, de vet det säkert redan, tro mig."

"Men jag jagade ju bort Dementorer, jag var tvungen att använda mig av trolldom. De kommer säkert att bekymra sig mer för varför det svävade omkring Dementorer vid Blåregnsvägen, eller hur?"

"Under vanliga omständigheter skulle det stämma", muttrade Sirius och blängde på Fudge och Umbridge.

"Vad betyder det?" frågade Nigel misstänksamt och hans hand knöt sig ovanför han lår där den vilade.

"Problem."

"Å, kära barn, jag önskar att det vore så, men jag är rädd… MUNDUNGUS FLETCHER, JAG SKA DÖDA DIG!"

"Oh my god, han dök upp!" flämtade Gabriel och flög upp från sin position, halvliggandes på golvet, för att istället sitta rakryggad och spänd i hela kroppen i väntan på mer information.

"Det här kan bli underhållande."

"Kan bli underhållande? Det kommer bli underhållande Su, det garanterar jag!" sade Gabriel med ett lyckligt skratt.

Det hördes ett pang och en stark lukt av alkohol blandad med gammal tobak fyllde luften när en satt, orakad man i en trasig överrock dök upp alldeles framför dem. Han hade korta, krokiga ben, långt stripigt rödgult hår och blodsprängda, påsiga ögon som gav honom samma bedrövade utseende som en bassethund. Han höll också ett hårt grepp om ett silverfärgat bylte som Harry omedelbart identifierade som en osynlighetsmantel.

"Attraktiv", sade Alisa och rynkade på näsan åt hur mannen beskrevs.

"Jag trodde att han var svarthårig?" sade Zabini och såg frågandes om på sina vänner som ryckte på axlarna.

"Han kanske ändrade hårfärg, vad vet jag? Jag håller inte koll på folk som han", sade Draco med en grimas.

"Va ere, Figgy?" sade han och stirrade från mrs Figg och till Harry och Dudley. "Va ha hänt me dej, ska du inte jobba under täckmantel?"

"Vad är det här, en spionfilm?" frågade Dennis misstroget.

"Åh, kan jag få rollen som den som skjuter?"

"Du menar protagonisten? För Harry har nog den rollen, eller så menar du antagonisten… och då kommer Harry döda dig", sade Dean medan han betraktade sin vän med ett höjt ögonbryn.

Seamus log. "Jag bryr mig inte om vilken roll, jag vill bara ha en pistol."

"Du vill inte ha en eldkastare istället då?" frågade Ginny med en glimt i ögat, hennes tankar på en diskussion hon haft om just det vapnet med Hermione för ett tag sen.

"Nej, mr Finnigan ska inte han en eldkastare, vad det nu än är", sade McGonagall tvärt, hennes blick hård och läpparna strama.

"Du ska minsann få för täckmantel!" skrek mrs FIgg. "Dementorer, din odugliga smygtjuvande skolkare!"

"Dementorer?" upprepade Mundungus förskräckt."Dementorer, här?"

"Påminn mig om varför han var vakt?" frågade Remus och masserade tinningarna.

"Dumbledore gav honom det uppdraget", sade Tonks med en axelryckning.

"Jag tror, ifall jag minns rätt, att Dumbledore inte ville göra det men att han behövde fylla passet och Mundungus var den enda lediga", sade mr Weasley och putsade tanklöst glasögonen med en del av ärmen.

"Ja, just här, din värdelösa hög av fladdermuslort, här!" tjöt mrs Figg. "Dementorer som anföll pojken du skulle vakta!"

"Jösses", sade Mundungus med svag röst och såg från mrs Figg till Harry och tillbaka igen. "Jösses, jag…"

"Och du gav dig iväg för att köpa stulna kittlar! Sa jag inte åt dig att du skulle stanna? Gjorde jag inte det?"

"Jag skulle kunna strypa mannen", muttrade mrs Weasley ilsket.

"Tyvärr kan du inte göra det för vi behöver honom", muttrade Sirius, hans ilska för mannen hade bleknat men att efter ha läst om attacken från Harrys perspektiv hade den väckts till liv igen.

"Jag… jo, jag…" Mundungus såg ytterst besvärad ut. "De… de va ett väldigt fint affärstillfälle, fattaru…"

Mrs Figg höjde med armen som nätkassen dinglade från och smällde till Mundungus i ansiktet med kassen. Att döma av det skramlade oväsen den åstadkom var den full med kattmatsburkar.

"Jag älskar det", sade Gabriel och kastade en Bertie Botts böna i munnen för att grimasera när det visade sig vara lever.

"Så det var därifrån blåmärkena kom", muttrade mr Weasley samtidigt, hans röst förvånad och en smula beundransfull, han liksom sin fru hade inte varit glad när han fått veta att Mundungus lämnat sitt vaktpass och lämnat Harry ensam..

"Aj… lägg av med de där, din tokiga gamla kärring! Nån måste tala om de för Dumbledore!"

"Ja… det… måste… nån!" vrålade mrs Figg och svingade kassen med kattmat mot varenda liten fläck hon kunde komma åt på Mundungus. "Och… det… är… bäst… att… det… blir… du… och… du… kan… tala… om… för… honom… varför… du… inte… var… där… och… hjälpte… till!"

"Vem var det som sa att magi alltid skulle kunna besegra en mugglare", sade Fred och flinade medan han torkade bort en skrattår från ögonvrån.

"Hon är en ynk, räknas det då?" frågade Terry och tuggade på läppen, något han snabbt slutade med när han kände blod välla fram ifrån ett litet sår.

"Poängen i situationen är att hon inte kan använda magi men hon besegrar ändå en trollkarl", sade Fred bestämt innan hans leende sakta blev större och större. Ett par Gryffindorelever flyttade sig långsamt bakåt. "Vi kan få nytta av henne…" viskade Fred och gnuggade händerna.

"Jag tänker inte ens fråga", suckade Katie och skakade på huvudet åt sin pojkvän.

"Akta så att inte hårnätet trillar av!" sade Mundungus, som hukade sig med armarna över huvudet. "Jag ska ge mej iväg, jag ska!" Och med ännu ett ljudligt pang var han försvunnen.

"Jag hoppas att Dumbledore mördar honom!" sade mrs Figg ursinnigt. "Sätt lite fart nu, Harry, vad väntar du på?"

"Jag hoppas också det", sade Katie och knöt händerna som skakade av ilska och rädsla vid tanken på vad som hade kunnat hända.

"Det var nära", sade Bill med en axelryckning och Umbridge, som stirrat på honom, vände sig snabbt emot Dumbledore med hopknipna ögon och ett hårt grepp om sitt anteckningsblock. Hon gjorde ingen ansats att anklaga honom, i det här fallet var det bättre att vänta på mer informationen oavsett hur mycket hon ville bli av med honom nu.

Harry beslutade att inte slösa sina sista andetag på att påpeka att han nästan inte kunde gå under tyngden av Dudleys enorma massa. Han tog ett nytt tag om sin halvt medvetslöse kusin och stapplade vidare.

"Jag följer dig till dörren", sade mrs Figg när de vek in på Privet Drive. "Bara för den händelse att det finns fler av dem i närheten… åh, du store tid, vilken katastrof… och du blev tvungen att avvärja dem alldeles ensam, och Dumbledore sa att vi till varje pris måste hindra dig från att utöva trolldom… Nåja, det är väl ingen idé att gråta över spilld trolldryck, antar jag, men katten är ute ur säcken nu.

"Jag är bara glad att Harry kunde förtrollningen", sade Hermione och skakade på huvudet. "Om han inte kunnat den hade han varit död…"

"Om professor Lupin inte lärt honom den i Harrys tredje år hade Harry varit försvarslös!" flämtade Susan förskräckt och en nervös tystnad fyllde salen då alla tyst betraktade boken eller Harry, en del av dem med gapande munnar och vidöppna ögon.

"Ni kan tacka mig senare för ha räddat Harry", sade Sirius tillslut efter den ansträngda tystnaden och flera huvuden svängde runt för att stirra på honom, flera av dem med rynkade pannor.

"… jag förstår inte. Tacka dig?" frågade Percy tillslut med förbryllad ton.

"Det är tack vare mig som han lärde sig Patronusbesvärjelsen", sade Sirius med en axelryckning.

Remus höjde ett ögonbryn, harklade sig, gav en svag grimas vid järnsmaken i munnen, och tog sen till orda. "Jag kanske minns händelserna helt fel, men jag är rätt säker på att det var jag som var Harrys lärare och som lärde honom besvärjelsen."

"Det kan självklart tas med i beräkningen, men det faktum att Dementorerna inte skulle ha varit där om jag inte rymt kvarstår fortfarande, utan Dementorerna hade det inte funnits någon anledning att försöka lära sig, därmed är det tack vare mig."

"Du hade ingen aning om att din rymning skulle resultera i Dementorer på Hogwarts!" protesterade Remus med ett höjt ögonbryn.

"Om jag får avbryta, med er logik så bör vi tacka er kära minister för att han placerade Dementorerna på Hogwarts, en väldigt okonventionell lösning", avbröt Charlus och både Sirius och Remus frös till och stirrade förskräckt på varandra.

"Du har rätt, det är helt klart tack vare dig som Harry kunde försvara sig", sade Sirius bestämt men Remus skakade envist på huvudet.

"Nej, nej, du har rätt. Om du inte rymt hade situationen aldrig uppstått. Det är uppenbarligen tack vare dig", sade Remus med ett litet leende.

"Ska ingen ge mig lite beröm? Jag menar det var jag som faktiskt lärde mig den", avbröt Harry torrt och såg med ett höjt ögonbryn på de två vuxna männen som viftade bort hans ord med retsamma leenden.

"Dumbledore har alltså…låtit bevaka mig?" flämtade Harry.

"Ja, det är klart att han har", sade mrs Figg otåligt. "Väntade du dig att han skulle låta dig strosa omkring på egen hand efter det som hände i juni? Herregud, pojk, och de som sa att du var så intelligent… jaha… gå nu in och stanna där", sade hon när de kom fram till nummer fyra. "Nån kommer att höra av sig till dig ganska snart skulle jag tro."

"Det har inte med intelligens att göra, det är erfarenhet", mumlade Harry och ett flertal personer blängde ilsket på boken vid påminnelsen om att Harry växt upp med vuxna som inte brydde sig om hans bästa.

"Vad ska ni göra nu?" frågade Harry hastigt.

"Jag ska gå raka vägen hem", sade mrs FIgg medan hon stirrade sig omkring på den mörka gatan och ryste till. "Jag måste invänta vidare instruktioner. Stanna bara i huset. God natt."

"Jag hatar att bli tillsagd vad jag ska göra."

"Det förklarar så mycket", sade Oliver och skakade på huvudet.

"Vänta lite, gå inte än! Jag vill veta…"

Men mrs Figg hade redan travat iväg med flaxande filttofflor och skramlade nätkasse.

"Vänta!" ropade Harry efter henne. Han hade en miljon frågor till alla som stod i kontakt med Dumbledore, men efter ett par sekunder var mrs Figg redan uppslukad av mörkret. Med bister uppsyn hissade Harry Dudley till rätta över axeln och tog sig sakta och mödosamt uppför trädgårdsgången till nummer fyra.

"Vänta, du menar att vi inte kommer få några svar!" protesterade Zacharias irriterat.

"Någon gång, på en del av frågorna åtminstone. Jag har fortfarande inte fått svar på alla mina egna frågor", suckade Harry och grimaserade. "Men ni kommer få svar på de viktigaste innan jag återvänder till Hogwarts."

Ljuset var tänt i hallen. Harry stoppade tillbaka trollstaven innanför linningen på jeansen, ringde på klockan och såg hur moster Petunias silhuett blev större och större, underligt förvriden i ytterdörrens vattrade glas.

"Diddy! Det var verkligen på tiden, jag höll på att bli riktigt… riktigt… Diddy, vad är det med dig?"

"Ingen oro för dig?"

"Jag menar, jag mådde bra men Dudley såg verkligen ut att må skit. Jag klandrar dem inte för att inte säga något om mig", påpekade Harry med en axelryckning.

"Och sen har vi det faktum att de inte heller skulle bry sig ifall du blev skadad", muttrade Hermione mörkt.

Harry tittade på Dudley från sidan och befriade sig från hans arm i precis sista minuten. Dudley stod och svajade ett kort ögonblick, grön i ansiktet… sedan öppnade han munnen och kräktes över hela dörrmattan.

"Det är en vanlig reaktion", sade madam Bones lugnt, men hennes näsa ryckte till en aning av avsmak.

"Diddy! Diddy, vad är det med dig? Vernon? Vernon!"

Harrys morbror kom utklampande ur vardagsrummet, med valross-mustaschen viftande fram och och tillbaka som den alltid gjorde när han var upprörd. Han skyndade fram för att hjälpa moster Petunia att lämpa en knäsvag Dudley över tröskeln medan han samtidigt försökte undvika att kliva i kräkspölen.

"Han är sjuk, Veron!"

"Nehä!"

"Jag trodde att det var uppenbart."

"Okej, det är ingen anledningen att vara nedlåtande, att hon är orolig är naturligt", sade mrs Weasley strängt och blängde halvhjärtat på sina söner.

"Vad är det, min gosse? Vad har hänt? Gav mrs Polkas dig nån konstig utländsk mat till teet?"

"Varför är du alldeles smutsig, älskling? Har du legat på marken?"

"Vänta lite nu, du har väl inte blivit överfallen och rånad, Dud?"

"Vem skulle råna honom?"

"En rånare?" föreslog Nigel oskyldigt.

"Ja, uppenbarligen. Men jag menar vem skulle ge sig på Dudley? Han är ganska stor trots allt", sade Nick tålmodigt.

Moster Petunia gav till ett skrik.

"Ring till polisen, Vernon! Ring till polisen! Älskade Diddy, säg nåt till mamma! Vad har de gjort med dig?"

I all uppståndelse var det ingen som tycktes ha lagt märke till Harry, och det passade honom perfekt. Han lyckades slinka in precis innan morbror Vernon smällde igen dörren, och medan familjen Dursley under högljutt oväsen ryckte fram genom hallen mot köket tog sig Harry försiktigt och tyst mot trappan.

"Med tanke på din tur så antar jag att det inte kommer att fungera."

"Jag gillar att ni inte ens formulerar det som en fråga längre, det är nu ett faktum", fnös Harry och Ginny skrattade.

"Vi har spenderat de senaste fem dagarna med att läsa om ditt liv, det är klart att vi nu insett att det är ett faktum."

"Vilka gjorde det? Ge oss namn. Vi ska minsann få tag i dem, det kan du lita på."

"Ssch! Han försöker säga nåt. Vad är det, Diddy? Tala om för mamma!"

Harry hade foten på nedersta trappsteget när Dudley återfann rösten.

"De kommer klandra dig eller hur?" Ron knöt nävarna medan han pratade.

"Jag skulle kunna befinna mig på andra sidan världen och det skulle fortfarande vara mitt fel, på något sätt."

"Ja… fick du inte ett brev om att du tagit sönder badrummet eller nåt?" frågade Hermione medan hon tänkte tillbaka.

"Oja, det var i andra året! Jag är förvånad att du faktiskt minns det", skrattade Harry och log så brett att man såg alla hans tänder.

"Han."

"Han skyllde inte precis på dig?!"

"Den otacksamma grisen!"

"Det här kommer inte sluta bra", jämrade sig Hannah och såg oroligt på Harry.

Harry stelnade till med foten på trappsteget. Han höll andan, beredd på explosionen.

"POJKE! KOM HIT!"

Med en känsla av fruktan blandad med ilska tog Harry långsamt bort foten från trappsteget och vände sig om och följde efter Dursleys.

"Okej, ärligt, använder de någonsin ditt namn?"

"Jag är faktiskt inte säker om jag ska vara ärlig, någon gång har de väl gjort det", sade Harry nonchalant. "Jag bryr mig ärligt inte, så hetsa inte upp er över det."

Det omsorgsfullt rengjorda köket sken med en underligt overklig glans. Moster Petunia hjälpte fram Dudley till en stol och satte honom ner. Han var fortfarande väldigt grön i ansiktet och såg kallsvettig ut. Morbror Vernon stod framför torkbrädan på diskbänken och blängde på Harry med små, smala ögon.

"Vad har du gjort med min son?" brummade han hotfullt.

"Ingenting", sade Harry, som mycket väl visste att morbror Vernon inte skulle tro honom.

"Han borde, du är enda anledningen till att deras son fortfarande har en själ!" protesterade Kingsley upprört.

"De bryr sig inte. Allting är mitt fel", upprepade Harry och himlade med ögonen, han undrade när de andra skulle släppa hur lite Dursleys brydde sig om honom.

"Vad gjorde han med dig, Diddy?" frågade moster Petunia med skälvande röst medan hon tvättade bort kräks från framsidan av Dudleys läderjacka. "Var det… var det du-vet-vad, älskling? Använde han… den där saken han har?"

"Okej, det där är löjligt", suckade Ginny och skakade långsamt på huvudet, som om hon var besviken över deras reaktioner.

Dudley nickade långsamt, darrigt.

"Det gjorde jag inte!" sade Harry skarpt när moster Petunia gav ifrån sig ett jämmerskrik och morbror Vernon höjde knytnävarna. "Jag gjorde honom ingenting, det var inte jag, det var…"

Men just i det ögonblicken svepte en hornuggla in genom det öppna fönstret. Den missade nätt och jämnt morbror Vernons huvudtopp och susade tvärs genom köket, släppte ner det stora pergamentkuvertet de bar i näbben vid Harrys fötter, vände elegant så att vingspetsarna bara snuddade vid kylskåpets överdel och susade sedan ut igen och flög bort över trädgården.

"Oh, vem har skickat brev till dig?" sade Lavender. "Är det Dumbledore?"

"Det kan inte vara det, Mundungus gav sig i princip precis iväg. Inte en chans att Dumbledore redan hunnit skicka en uggla", sade Padma fundersamt.

"Åh jag vet, det är en sån där varning som han fick innan sitt andra år!" sade Rose triumferande.

"UGGLOR!" vrålade morbror Vernon och den gamla välkända ådern i tinningen pulserade ilsket när han smällde igen köksfönstret. "UGGLOR IGEN! JAG VILL INTE HA NÅGRA FLER UGGLOR I MITT HUS!"

"Och nu är han irriterad."

"Jag tror mer på ilsken", muttrade Sirius som betraktade sin gudson med varsamt öga, ifall Vernon skadade Harry något mer skulle han mörda Mundungus för att ha övergett sitt pass. Efter det skulle han bege sig till Privet Drive och ha en väldigt intressant konversationen med Vernon.

Men Harry var redan i färd med att slita upp kuvert och dra fram brevet inuti medan hans hjärta bultade någonstans högt uppe i närheten av adamsäpplet.

Käre mr Potter

Vi har fått underrättelse om att ni utförde Patronusbesvärjelsen tjugotre minuter över nio ikväll i ett mugglarbebott område och i närvaro av en mugglare.

"Mugglare som är medvetna om att magi existerar!" sade Hermione och blängde på Ministern, en del av henne var förvånad över det eftersom hon aldrig skulle ha gjort det för ett halvår sedan. Fudge rodnade under hennes blick och undvek att se på henne. Vid hans sida blängde Umbridge tillbaka på Hermione.

Till följd av detta allvarliga brott mot Lagen om rimliga restriktioner för minderårigas trolldomsutövning har ni blivit relegerad från Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Representanter från ministeriet kommer inom kort att besöka er vistesort för att förstöra er trollstav.

Ett starkt, ruggande "VA!" ekade runt i salen, av tonen att döma hade ingen förväntat sig att brevet skulle innehålla den informationen.

"Jag hade faktiskt glömt att du blev relegerad i allt drama med Dementorerna", sade Narcissa chockat och blinkade långsamt, hennes tankar på baksidan av boken som avslöjat.

"Men baksidan sa bara att han riskerade att bli relegerad, inte att han faktiskt blev det!" protesterade Alicia, vars naglar borrade sig in i hennes pojkväns arm.

"Det är en väldigt bra poäng, Harry du sa aldrig att du faktiskt blev relegerad!" protesterade Hermione i en sårad ton.

"Jag glömde bort det med allt som hände, men jag är här nu, är jag inte?" svarade Harry retoriskt och klappade hennes försiktigt på armen.

"Jag är mer förundrad över att de inte ens tänker undersöka händelsen, på min tid genomfördes alltid en undersökning", sade Dorea och hennes röst var full av kyla och hennes ögon av stål.

Eftersom ni redan har fått en officiellt varning för en tidigare överträdelse under paragraf 13 i Internationella förordningen om trollerisekretess måste vi tyvärr meddela att ni anmodas närvara vid ett disciplinförhör på Trolldomsministeriet klockan 9 den tolfte augusti.

Hoppas ni mår bra

"Hoppas ni mår bra?" frågade Julia i en hög, falsett ton.

"Åja, Harry mår jättebra nu när de har relegerat honom", sade Meredith sarkastiskt. "De har gjort honom en sådan tjänst."

"Jag menar, jag skulle säga att de faktiskt gjorde det eftersom han inte riskerar sitt liv om han inte är på Hogwarts, men farorna verkar följa efter honom oavsett vart han är", sade Justin med ett leende som mer liknade en grimas.

Med vänliga hälsningar,

Mafalda Hopkirk

Avdelningen för olaglig trolldomsutövning

Trolldomsministeriet

"Det här är den värsta knippan du hamnat i utanför skolan", sade Fay innan hon blötte sina torra läppar med tungan.

"Jag är mest frustrerad över att det negativa inte alls var Dementorn, utan att du blev relegerad. Du blev relegerad!" sade Angelina i en ton som var frånvarande, som om hon inte trodde på vad hon faktiskt sade.

"Det var inte en kul känsla, jag mådde hemskt när jag fick det brevet", suckade Harry, oförmögen att ens ge ett ursäktande leende.

Harry läste igenom brevet två gånger. Han var bara vagt medveten om att morbror Vernon och moster Petunia pratade. Inuti huvudet på honom var allting iskallt och stumt. Ett enda faktum hade borrat sig in i hans medvetande som en förlamande pil. Han var relegerad från Hogwarts. Allt var slut. Han skulle aldrig komma tillbaka dit.

"Tänk inte så, Dumbledore kommer inte tillåta det!" sade Neville bestämt. Harry sade ingenting men han kunde inte låta bli att tänka att fram tills någon dag eller två sen så hade Dumbledore gjort allt han kunde för att undvika honom.

Han tittade upp på Dursleys. Morbror Vernon var knallröd i ansiktet och skrek, med knytnävarna fortfarande höjda. Moster Petunia höll armarna om Dudley, som var nära att kräkas igen. Harrys tillfälligt bedövade hjärna tycktes vakna till liv igen. Representanter från ministeriet kommer inom kort att besöka er vistesort för att förstöra er trollstav. Det fanns bara en sak att göra. Han måste rymma sin väg — nu.

"NEJ!" flämtade Remus högljutt.

"Så bra, din röst har återfått sin styrka", sade Newt glatt och bockade av något på en lista han hade framför sig.

"Du kommer bara göra det värre, Harry", instämde Padma, ett lätt leende på hennes läppar över det faktumet att Remus verkligen var på bättringsvägen.

"Jag menar, genom valet att spendera de kommande åren hos familjen Dursley eller leva på flykt verkar valet ganska uppenbart. Han har till och med någon att hänga med."

"Ja, och jag hade till och med ett hus vid den tidpunkten", sade Sirius glatt innan han plötsligt rynkade på pannan samtidigt som madam Bones försökte att lista ut hur han lyckats få tag på ett hus när han var på rymmen. "Men med kvalitén på huset så hade det kanske varit bättre om vi letat vidare…"

Vart han skulle ta vägen visste han inte, men en sak var han säker på: vare sig han var inne på Hogwarts eller utanför, så behövde han sin trollstav. I ett nästan drömlikt tillstånd drog han fram staven och vände sig om för att lämna köket.

"Får jag totalt byta samtalsämne?" frågade Tracy och lutade intresserat på huvudet. "Vi vet ju att en del trollkarlar gifter sig med mugglare och att de vid en tidpunkt behöver berätta att hen har magiska krafter. Hur går det till?"

"Jag har alltid föreställt mig att de bara är 'älskling jag är en häxa, eller trollkarl, sluta skratta. Det här är allvarlig. Det här är min trollstav, jag skickar brev med ugglor och jag kan resa via eldstäder.' och att de bara accepterar det… det är åtminstone mer eller mindre vad som hände mellan mina föräldrar", sade Seamus med ett skratt. "Mamma behövde bevisa det genom att visa sin trollstav och utöva magi, pappa accepterade det, eller jo han var chockad men han försökte förstå och livet fortsatte som vanligt… men det måste vara de som inte accepterar det, eller hur?"

"Ja, hur gör man då? Jag menar de kan väl inte få fortsätta vara medvetna om vår värld. Tvingas man skicka en uggla till Ministeriet för att få sitt ex minne raderat efter att förhållandet tagit slut?" frågade Dean intresserat.

"Ja, det är mer eller mindre vad som händer", suckade madam Bones.

"Vart tror du att du ska ta vägen?" vrålade morbror Vernon. När Harry inte svarade klampade han tvärs genom köket och blockerade dörröppningen ut till hallen. "Jag är inte färdig med dig än, gosse lille!"

"Flytta på dig", sade Harry lugnt

"Lugnet före stormen", sade Lee med en grimas. "Vi kommer få höra en del skrikande i det här kapitlet antar jag?"

"Nej, jag lyckades faktiskt tygla mitt humör, den gången", sade Harry som inte alls såg fram emot att läsa om hans skrikande på Grimmaldiplan.

"Du ska stanna här och förklara hur min son…"

"Om du inte flyttar på dig förhäxar jag dig", sade Harry och höjde trollstaven.

"Det kommer bara ge honom mer problem", muttrade Zabini och skakade på huvudet.

"Jag kan förstå honom, om valet stod mellan att va kvar hos mugglarna eller leva på flykt…", mumlade Draco och upprepade vad en annan redan sagt medan han knöt händerna utan att avsluta meningen.

"Du kan inte använda den där mot mig!" morrade morbror Vernon. "Jag vet att du inte får lov att använda den utanför det där dårhuset som du kallar för skola!"

"Dårhuset har kastat ut mig", sade Harry. "Så jag kan göra precis vad jag vill. Du har tre sekunder på dig. En… två…"

"Gör det inte!" jämrade sig Hermione som hade gömt ansiktet bakom händerna.

"Du vet vad som händer", påpekade Ginny lugnt.

"Tydligen inte, jag visste inte att han faktiskt blivit relegerad!" sköt Hermione ilsket tillbaka innan hon smällde igen munnen för att sedan förläget be om ursäkt för sitt utbrott.

Ljudet av en ekande smäll fyllde köket. Moster Petunia skrek till, morbror Vernon vrålade och duckade,

"Harry!" protesterade Parvati förskräckt. "Du gav dem precis en anledning till att relegera dig!"

"Han var redan relegerad", sade Umbridge medan ett leende sakta spred sig över hennes leende. "Men jag är rädd att vi måste dra upp händelsen igen nu när vi fått ny information."

"Men ni kan inte göra det, Harry gjorde inget fel!" protesterade Ginny.

"Jag tror miss Weasley, att du finner att mr Potter brutit mot lagen", sade Umbridge tålmodigt.

"Harry, varför försvarar du dig inte?" sade Colin nervöst.

Harry ryckte på axlarna, en uttråkad blick i hans ansikte; "Jag skulle kunna göra det, eller så kan ni läsa nästa mening."

och för tredje gången den kvällen sökte Harry efter orsaken till en störning som inte han hade åstadkommit. Han upptäckte den strax: en vimmelkantig tornuggla med uppburrade fjädrar, som just hade kolliderat med det stängda fönstret, satt utanför på fönsterblecket.

"Errol!" utbrast alla barn i familjen Weasley medan andra gav ifrån sig ljud av förståelse över varför Harry inte försvarat sig, att han inte alls hade använt magi utan att det var ugglan som skapat ljudet.

Utan att bry sig morbror Vernons plågade tjut: "Ugglor!" störtade Harry tvärs genom rummet och slet upp fönstret. Ugglan sträckte fram benet, som en liten pergamentrulle satt fäst vid, ruskade upp fjädrarna och flög iväg samma ögonblick Harry hade tagit brevet. Med skakande händer vecklade Harry upp meddelande nummer två, som var skrivet i största hast och fullt med svarta bläckplumpar.

Harry!

Dumbledore har just anlänt till ministeriet och försöker ordna upp alltsammans. Lämna inte din mosters och morbrors hus. Använd dig inte av någon mer magi. Lämna inte ifrån dig din trollstav.

Arthur Weasley

"Hur visste du vad som hade hänt?" frågade madam Bones förvånat och vände sig emot mannen.

Mr Weasley log en aning. "Jag jobbade övertid och fick höra vad som hänt ifrån en kollega,"

Dumbledore försökte ordna upp alltsammans… vad menades med det? Hur stor befogenhet hade Dumbledore att sätta sig över Trolldomsministeriet?

"Tillräckligt", sade Dumbledore.

"Jag trodde att du hade mycket?" sade Dennis förvirrat.

"Inte i nuläget", sade Dumbledore utan att utveckla sig, han hade en misstanke om att boken skulle gå in på det förr eller senare.

Fanns det eventuellt en chans att han skulle få komma tillbaka till Hogwarts? En liten gnista av hopp tändes i Harrys bröst, men den kvävdes nästan omedelbart av panik — hur skulle han kunna vägra att lämna ifrån sig sin trollstav utan att använda sig av magi?

"Lås in den någonstans, så de inte kan komma åt den!"

"Var inte dum, de behöver bara använda Alohomora. Bättre att han gömmer den någonstans", sade Anthony.

"Vad stoppar dem från att använda Accio då? Svälj den säger jag."

Harry blinkade chockat när han hörde den sista kommentaren, han var inte säker på vem det var som hade sagt, men det spelade knappast någon roll. "Det måste ha varit den mest korkade plan jag hört. Svälja min trollstav?" upprepade han och stirrade misstroget framför sig.

Han skulle bli tvungen att duellera med representanterna från ministeriet, och i så fall kunde han skatta sig lyckligt om han undslapp Azkaban, för att inte tala om relegering. Tankarna rusade genom huvudet på honom… han kunde försöka lägga benen på ryggen och riskera att bli infångad av ministeriet eller stanna kvar och vänta på att de skulle hitta honom här. Han var mycket mer frestad av det första alternativen, men han visste att mrs Weasley bara ville hans bästa… och när allt kom omkring hade Dumbledore ordnat upp mycket värre saker än det här förut.

"Okej", sade Harry. "Jag har ändrat mig, jag stannar."

"Jag slår vad om att det chockade dem."

"En aning, men mr Weasley hade rätt. Det var bäst att jag stannade där", suckade Harry.

Han slängde sig ner vid köksbordet mitt emot Dudley och moster Petunia. Dursleys verkade häpna över hans plötsliga omsvängning. Moster Petunia kastade misströstande blickar på morbror Vernon. Ådern i hans knallröda tinning bultade värre än någonsin.

"Varifrån kommer alla de här förbaskade ugglorna?" brummade han.

"Ifall han tycker det är illa så skulle han se uggleboet", fnös Anthony.

"Jag är ganska säker på att han skulle få en stroke", sade Charlie, som slutit ögonen i ett försök att föreställa sig synen.

"Den första kom från Trolldomsministeriet med meddelande om att jag var relegerad", sade Harry lugnt. Han spetsade öronen för att kunna uppfatta några ljud utifrån, för den händelse att representanterna från ministeriet närmade sig och det var lättare och lugnare att svara på morbror Vernons frågor än att reta upp honom så att han började skrika och vråla av ursinne. "Den andra var ifrån min vän Rons pappa som arbetar på ministeriet."

"Trolldomsministeriet?" vrålade morbror Vernon. "Folk av din sort i regeringen? Å, det förklarar verkligen allting, inte konstigt att det håller på att gå åt pipan med det här landet."

"Jag hatar att hålla med honom men han har rätt", suckade Ron och grimaserade, som om bara tanken på att han faktiskt höll med Vernon äcklade honom.

"Jag skulle inte säga att alla är så… men det finns en del problematiska individer med höga positioner", instämde Tonks, hennes ord väl valda. Bakom henne slöt madam Bones ögonen medan hon långsamt andades ut genom näsan.

När Harry inte kom med något svar blängde morbror Vernon ilsket på honom och spottade sedan ur sig:

"Och varför har du blivit relegerad?"

"Därför att jag utövade trolldom."

"Harry, det där var inte smart", stönade Katie och drog händerna över ansiktet.

"I själva verket är det motsatsen till smart", instämde Leanne och Harry gav henne en irriterad blick medan han i en överdrivet lugn röst påminde dem om att det var varför han blivit relegerad.

"Aha!" röt morbror Vernon och smällde näven i kylskåpet så att dörren for upp och flera av Dudleys lättsnacks trillade ut och gick i bitar på golvet. "Du medger det alltså! Vad gjorde du med Dudley!"

"Ingenting", sade Harry, en aning mindre lugnt. "Det va inte jag…"

"Det var det visst", muttrade Dudley oväntat, och morbror Vernon och moster Petunia viftade omedelbart åt Harry att hålla tyst medan de båda böjde sig ner över Dudley.

"Från hans perspektiv verkar det antagligen som om du var skyldig, du hade trollstaven framme och pekade den mot honom när det hände."

Harry spände sig och andades långsamt ut, rörelsen fick det att kännas som om hans huvud vibrerade. "Jag är bara trött på att få skulden för allting."

"Du får inte skulden för allting!" protesterade Hermione genast och Harry stirrade på henne i tystnad, långsamt sänkte hon blicken.

"Fortsätt, min son", sade morbror Vernon, "vad gjorde han?"

"Berätta för oss, älskling", viskade moster Petunia.

"Riktade sin trollstav mot mig", mumlade Dudley.

"Ja, det gjorde jag, men jag använde inte…", började Harry irriterat.

"TIG!" vrålade morbror Vernon och moster Petunia i kör.

"Ska de inte låta personen som kan trolldom förklara vad som hänt?"

"Jag menar det skulle vara som att be en mördare att förklara vad som hänt."

Susan sköt fram huvudet och knep ihop ögonen så de var halvt stängda och hade munnen svagt öppen medan hon betraktade personen som pratat. "Ursäkta, men det är precis vad som händer? Man ber alltid den misstänkta att förklara vad som har hänt utifrån hens perspektiv."

"Såvida du inte är mig", sköt Sirius in med ett strålande leende som inte alls matchade den mörka glimten i ögonen.

"Fortsätt, min son", upprepade morbror Vernon medan mustaschen våldsamt vajande av och an.

"Allt blev mörkt", sade Dudley hest och ryste. "Precis allting var mörkt. Och sen h-hörde jag… saker. Inuti h-huvudet."

Morbror Vernon och moster Petunia utbytte blickar av yttersta fasa. Om trolldom var den absolut värsta sak de visste — tätt följd av grannar som fuskade mer än de själva gjorde med vattningsförbudet —

"HA! jag sa ju de fuskade!"

"Det är knappast viktigt nu!" sade mrs Weasley, hennes oroliga blick stadigt fäst på Harry.

Var folk som hörde röster definitivt en av de tio värsta. De trodde tydligen att Dudley höll på att tappa förståndet.

"Vad var det för slags saker du hörde, gulleplutt?" viskade moster Petunia, alldeles vit i ansiktet och med tårar i ögonen.

Men Dudley tycktes inte kunna säga det. Han ryste igen och skakade på sitt stora blonda huvud, och trots den känsla av stum fruktan som dröjde kvar hos Harry efter brevet från den första ugglan blev han ändå nyfiken. Dementorerna fick folk att återuppleva de värsta ögonblicken i sina liv. Vad skulle de ha tvingat den bortskämda och bortklemade översittaren Dudley att höra?

"Du och din nyfikenhet", suckade Hermione.

"Som om du är mycket bättre, du lever praktiskt taget i biblioteket", fnös Ron innan han vände sig emot Harry. "Fick du någonsin veta?"

Harry skakade på sitt huvud och Ron suckade besviket.

"Hur kom det sig att du ramlade, Dud?" frågade morbror Vernon med onaturligt mild röst, det slags röst han kunde tänkas använda vid en mycket sjuk persons sängkant.

"Jag s-snavade", sade Dudley darrigt. "Och sen…" Han gjorde en gest mot sitt kraftiga bröst. Harry fattade. Dudley mindes den råa kyla som fyllde lungorna när allt hopp och all glädje sögs ut ur en.

"Hemskt", kraxade Dudley. "Kallt. Väldigt kallt."

"Troligtvis så hörde han rösterna av sina offer."

"Sina offer…", sade Marietta och rynkade på näsan. "Det får det att låta som om han mördat folk",

"Okej", sade morbror Vernon med tillkämpat lugn medan moster Petunia lade en rolig hand på Dudleys panna för att känna om han hade feber. "Vad hände sen, Diddyponken?"

"Det kändes… kändes… som om… som om…"

"Som om du aldrig skulle bli glad igen", fyllde Harry i med tonlös röst.

"Ja", viskade Dudley, som fortfarande darrade.

"De kommer klandra dig", suckade Remus.

"Det var mitt fel, Dementorerna var ute efter mig", suckade Harry medan han drog händerna nerför sitt ansikte, något som fick hans glasögon att hamna på sniskan. Ginny böjde sig fram och rättade till dem med ett litet leende och Harry log tillbaka. Med lätt röda kinder lutade sig Ginny tillbaka igen, omedveten om hur Seamus tystlåtet lämnade över tre galleoner till George.

"Hur vet du att de var efter dig, det kanske bara var ett sammanträffande?" sade Percy i en hoppfull ton, men det var tydligt att han själv inte trodde på orden.

"Det är bara en känsla jag har…"

"Jaså!" sade morbror Vernon med en röst som nu hade återfått sin fulla kraft, medan han samtidigt rätade på sig. "Du kastade nån idiotförtrolling över min son så att han skulle höra röster och tro att han var… var dömd till evig olycka eller nåt liknande, var det så?"

"Hur många gånger ska jag behöva säga det?" Harry kände hur både rösten och ilskan stegrades. "Det var inte jag! Det var ett par Dementorer!"

"De vet inte vad det är, så det kommer inte säga dem något", suckade Charlie och skakade på huvudet.

"De förstod relativt bra efter förklaringen", sade Harry, och en hel del såg misstänksamt på honom när de såg den retsamma blicken i hans ögon, ett tydligt tecken på att något de inte förväntat sig skulle hända.

"Ett par vad då… vad är det för smörja du pratar?"

"De-men-to-rer", sade Harry långsamt och tydligt. "Två stycken."

"Och vad i helvete är Dementorer för nåt?"

"Hur förklarade du det för dem?"

"Jag skulle ha beskrivit dem som de ser ut ungefär", sade Harry med en axelryckning och ett flertal personer rynkade på pannan åt hans ordval.

"De vaktar trollkarlsfängelset i Azkaban", sade moster Petunia.

"Vet de ens vad A… vänta sa du Petunia?" sade Su Li, vars röst blev högre vid andra delen av hennes mening.

"Jupp", Harrys röst var alldeles för belåten och han log stort.

"Men hur kan hon veta vad det är!" protesterade Michael Corner.

"Hon är Lilys syster, hon har säkert uppfattat en del saker om vår värld även om hon försökt ignorera det", sade Sirius med en axelryckning.

Två sekunders ihålig tystnad följde på dessa ord innan moster Petunia slog handen för munnen som om hon hade råkat säga en hemsk svordom. Morbror Vernon stirrade på henne med uppspärrade ögon. Det gick runt i huvudet på Harry. Mrs Figg, det må vara, men moster Petunia?

"Hur vet du det?" frågade han henne häpet.

Moster Petunia såg helt förfärad ut över sig själv. Hon kastade en ängsligt ursäktande blick på morbror Vernon och sänkte sedan handen en aning och avslöjade sina hästliknande tänder.

"Jag hörde… den där hemska pojken… berätta för henne om dem.. för många år sen", sade hon stötligt.

"Ärligt, kan de inte ens säga deras namn?"

"Det tog år innan jag lärde mig vad mina föräldrars namn var", sade Harry med en axelryckning, och försökte att låta bli att tänka på att det tagit år innan han ens visste vad hans egna namn var.

"Om du menar min mamma och pappa, varför använder du inte deras namn då?" sade Harry med hög röst, men moster Petunia tog ingen notis om honom. Hon verkade ytterst förvirrad.

Snape undanhöll en grimas, ovillig att visa några tecken på kännedom eller svaghet inför alla. Men hans tankar viskade fortfarande sanningen till honom, det var han som berättat för Lily om Dementorerna. Han som introducerat henne till trollkarlsvärlden. Han som varit vid hennes sida i alla år, han som… han som drivit bort henne med ett ord. På grund av dem, Snapes blick drogs till Remus och Sirius och borrade sig in i deras huvuden.

Harry var alldeles komplex. Förutom ett enda utbrott flera år tidigare när moster Petunia hade skrikit att Harrys mamma var ett missfoster, hade han aldrig hört henne nämna sin syster. Han var förbluffad över att hon kommit ihåg den här lilla upplysningen om trolldomsvärlden så länge, när hon för det mesta satsade all sin energi på att låtsas att den inte existerade. Morbror Vernon öppnade munnen, stängde den igen, öppnade den på nytt, slöt den och öppnade den sedan för tredje gången, medan han ansträngde sig att minnas hur man bar sig åt för att prata, och kraxade: "Är det… alltså så att de… öh… att de faktiskt existerar, de här… öh… Dement-vad-de-nu-hette?"

"Varför kan han plötsligt inte säga deras namn?"

"Troligtvis mindes han inte vad de kallades utan hade bara en generell uppfattning", förklarade Vector. "Det är väldigt vanligt när man lär sig ett nytt ord."

"Han har åtminstone lugnat ner sig, och det är det viktigaste", muttrade Sirius, hans oro Harrys hälsa mindre för tillfället, men inte helt borta.

Moster Petunia nickade.

Morbror Vernon såg från moster Petunia till Dudley och vidare till Harry, som om han hoppades att någon skulle skrika: "April april!" När ingen gjorde det öppnade han än en gång munnen, men besparade ansträngningen att finna fler ord genom att den tredje ugglan denna kväll kom. Den susade in genom det fortfarande öppna fönstret som en befjädrade kanonkula och landade med ett smattrande på köksbordet, så att alla tre i familjen Dursley hoppade högt av rädsla. Harry ryckte ett nytt kuvert med officiellt utseende ur näbben på ugglan och slet upp det medan ugglan flög tillbaka ut i natten.

"Nog med… alla jävla… ugglor", muttrade morbror Vernon alldeles utom sig och klampade fram till fönstret och smällde igen det på nytt.

"Det är inte som om Harry kan stoppa dem."

"Han kan, om han kastade en förtrollning", påpekade Remus lugnt innan han hostade kraftigt, han höjde handen och viftade bort alla oroliga blickar och de personer som rest sig halvvägs ifrån sina platser. "J-jag mår bra. Bara lite eftereffekter."

"Är du säker?" frågade Tonks och spände blicken i honom.

"Helt säker, jag vet bättre än att dölja några symptom nu. Jag lovar att jag mår… bättre. Det är ingen fara alls", Remus blick mjuknade när han betraktade Tonks och han sträckte ut sin hand för att hålla i Tonks, något hon accepterade med ett strålande leende.

Käre mr Potter

Åberopande vårt brev för ungefär tjugotvå minuter sedan har Trolldomsministeriet omprövat sitt beslut att skyndsamt förstöra er trollstav. Ni får behålla er stav fram till disciplinförhöret den tolfte augusti, då ett officiellt beslut kommer att fattas.

Ett ruggande, glädjefyllt "JA!" ekade genom hallen och Lee kastade upp en hatt i luften som han snott från en förstaårselev i sin glädje.

"Se, de kunde bara inte förstöra din trollstav!" sade Colin triumferande.

"Kunde du inte ha sagt att du bara var relegerad i tjugo minuter, jösses jag höll på att få en hjärtattack", suckade Katie och skakade på huvudet. Fred bet sig i läppen och gav Harry en desperat blick, osäker på om han skulle berätta sanningen för sin flickvän.

"Ja, jag trodde det var något som skulle dras ut i flera kapitel", instämde Neville med ett litet skratt. Roger Davies, som kunde se nästa mening i boken svor och läste den sedan, hans höga röst bar enkelt igenom rummet och överröstade allas tjatter.

Efter överläggningar med rektorn för Hogwarts skola för häxkonster och trolldom har ministeriet medgivit att frågan om er relegering tas upp vid denna tidpunkt. Ni bör följaktligen beakta er som avstängd från skolan i avvaktan på vidare utredningar.

"Va nej!"

"Vadå avstängd?" sade Dean medan Seamus svor våldsamt bredvid honom.

"MR FINNIGAN! Vårda språket!" snäste McGonagall, hennes läppar vita och hennes ögon rasande över orden hon hört komma ut ur hans mun. "Och ni kan alla lugna ner er!"

"Men professor, de stängde av Harry!" protesterade Jack Sloper upprört.

"Och han sitter där några meter ifrån dig, Sloper. Det finns ingen anledning att skrika och gorma eller använda sånt språk över något som hänt men inte gett konsekvenser. Så ta er samman."

Med vänlig hälsning

Er tillgivna

Mafalda Hopkirk

Avdelningen för olaglig trolldomsutövning

Trolldomsministeriet

"Det verkar som om hon är snäll åtminstone", sade Hannah och log trevande.

"Åh, det är hon, hon besökte faster Amelia en gång", sade Susan. "Det var visserligen länge sen och jag minns inte direkt några detaljer."

Harry läste igenom brevet tre gånger i snabb följd. Den hårda knuten i bröstet löstes upp en aning av lättnaden över att veta att han inte var definitivt relegerad ännu, trots att hans rädsla var långt ifrån försvunnen. Allting verkade hänga på förhöret den tolfte augusti.

"Vilket är löjligt, det var självförsvar. Även omyndiga har rätt att försvara sig själva", sade mr Weasley bistert och hans vanliga gladlynta uppseende hade försvunnit och ersatts av en irriterad blick riktad emot boken.

"Nå?" sade morbror Vernon och ryckte Harry ur hans tankar. "Vad händer nu? Har de dömt dig till nåt? Har ni dödsstraff i den där världen du tillhör?" tillade han förhoppningsfullt, som om ha plötsligt kom att tänka på det.

"Jag måste be dig att upprepa det där, mr Davies, för sannerligen kan han inte ha önskat dödsstraff på sin systerson", sade McGonagall i en långsam, frostig ton.

Roger Davies svalde nervöst. "Nej, du hörde rätt professorn, det är vad det står."

Professorernas reaktion till det skiljde sig, Umbridge såg opåverkat på kaoset som började släppas lös i salen, och i hennes tankar höll hon med mugglaren; Potter förtjänade dödsstraff för sina lögner. Snapes händer var hårt knutna runt armstöden på hans stol och hans ansikte var blekare än vanligt. Några av de yngre kvinnliga professorerna kämpade tillbaka tårarna då de tänkte på Harrys hemliv och McGonagall var i en livlig diskussion med Dumbledore, som Flitwick och Sprout lyssnade på.

"Jag sa ju det, Albus. Jag borde ha stått på mig!"

"Minerva har rätt, Harry kan inte återvända till det huset. De har redan gjort tillräckligt skada", tillade Flitwick allvarligt och Sprout nickade instämmande medan McGonagall gav honom en tacksam blick.

"Och han kommer inte göra det", sade Dumbledore tungt. "Att lämna honom där var ett misstag som Harry fått betala."

Remus ögon hade blivit gulare medan han stirrade på boken, han satt som fastfrusen i sin plats och bredvid sig kunde han känna hur Sirius skakade av ilska medan han ur ögonvrån kunde se Tonks eldröda hår. Han visste att de alla tre inom en snar framtid skulle göra ett hembesök till Privet Drive. I sin tavla förbannade Dorea familjen Dursley våldsamt medan Charlus hand var hårt knuten kring ryggstödet på fåtöljen och han ansikte fast i en form av tyst raseri.

Harrys vänner satt alla och viskade ursinnigt mellan varandra, planerade vad de skulle göra för att utkräva sin hämnd mot de personer som skadat deras vän. Harry såg tystlåten på, medveten om att de inte ville höra att han fått utstå värre kommentarer än det från hans morbror.

"Jag måste infinna mig till ett förhör", sade Harry.

"Och där kommer du att bli dömd?"

"Jag antar det."

"Jag behöver inte ge upp hoppet då", sade morbror Vernon elakt.

"Den där mannen är vidrig", sade Newt Scamander, som klappade en grön växtliknande-sak som balanserade på hans hand. "Att önska död på en annan varelse…" han avslöjade inte tanken men det var tydligt att han inte var det minsta glad över mannens beteende och det var inte svårt att förstå varför. Det var allmänt känt att mannen var väldigt beskyddande när det gällde varelser, både magiska och icke-magiska, men också att han var väldigt beskyddande när det gällde barn.

"Ja, då så, om det var allt", sade Harry och reste sig från stolen.

Harry kände sig i förtvivlat behov av att få vara ensam, få tänka, kanske skicka ett brev till Ron, Hermione eller Sirius.

"NEJ, DET ÄR TA MIG TUSAN INTE ALLT!" vrålade morbror Vernon. "Sätt dig ner igen!"

"Vad är det nu då?" frågade Harry otåligt.

"Väldigt bra fråga, har de inget bättre att göra än terrorisera dig", väste Ginny och Roger Davies ryggade tillbaka vid hennes giftiga blick.

"Jag menar, de vet fortfarande inte vad som hä…" McLaggen avbröt sig tvärt när Ginny snurrade runt och spände blicken i honom, ovillig att göra henne mer upprörd.

"Dudley!" röt morbror Vernon. "Jag vill veta exakt vad som hände med min son!"

"Okej då!" tjöt Harry, och i hans ilska sköt det röda och guldfärgade gnistor ut ur spetsen på trollstaven, som han fortfarande höll i ett hårt i ett grepp.

"Ursäkta mig, men vad för grammatik är det där!" protesterade Marietta och i hennes chock hade en hand flugit upp och pressade sig emot hennes bröst. "Korrekturläste de inte de här böckerna?"

"Det är inte som om böckerna ska publiceras", sade Gabriel nonchalant.

"Alla böcker ska korrekturläsas, oavsett ifall de ska publiceras till allmänheten eller inte", väste Marietta och placerade händerna på höften medan hon blängde irriterat.

Alla tre i familjen Dursley ryggade tillbaka med skräckslagna ansikten.

"Dudley och jag var i gränden mellan Magnoliavägen och Blåregnsvägen", sade Harry. Han talade fort och ansträngde sig för att behärska sin ilska. "Dudley försökte reta mig, jag drog fram min trollstav, men jag använde den inte. Sen dök det upp två Dementorer…"

"Men vad är Dementoider för nåt?" frågade morbror Verons ursinnigt. "Vad gör det?"

"Det sa jag ju, de suger ut all glädje ur en", sade Harry, "och om de får chansen, kysser den en…"

"Kysser?" sade morbror Vernon och hans ögon höll nästan på att tränga ur sina hålor. "Kysser de folk?"

"Det låter löjligt först", sade Kingsley med en grimas.

"Men när man får veta vad det innebär..." Sirius rös, och hans hud förlorade en aning färg när han påmindes om hur nära han själv hade varit att bli kysst. Två gånger under samma natt dessutom.

"Det är vad de kallar det när de suger ut själen genom munnen på en."

Moster Petunia gav ifrån sig ett lågt skrik. "Hans själ? De tog väl inte… han har fortfarande kvar sin…" Hon grep tag i axlarna på Dudley och skakade honom, som om hon ville pröva om hon kunde höra hans själ rassla omkring inuti.

"Dudley hade inte varit medveten om något i sin omgivning ifall han blivit kysst", sade Narcissa.

"Men för att vara rättvis är de mugglare, de har ingen aning om det… Oliver slå mig, jag försvarade dem", stönade Alicia och Oliver skrattade innan han drog henne närmare sig.

"Det är klart att de inte tog hans själ, du skulle märka om de hade gjort det", sade Harry, utom sig av irritation.

"Du skakade av dig dem, va, Dud?" mullrade morbror Vernon, med uppsynen hos en man som kämpade för att föra tillbaka samtalet till en nivå han förstod." Gav dem en rejäl snyting, va?"

"Vad skulle hända om man gav Dementorer en snyting?" frågade Terry intresserat.

"Ingen aning och ingen här inne ska ta reda på det", sade Flitwick och hans vanliga glada, pipiga stämma var fylld med allvar.

"Kyla. Otrolig kyla sprider sig. En kall eld genom ådrorna. Din hand…", Sirius talade tyst men hans allvarsamma ord lyckades ändå fylla salen och han hade allas uppmärksamhet på sig. "… blir blekare, den är vit, blå och svart. Skrik. Såna höga skrik. Du faller bakåt, din döda hand tryckt mot bröstet, du i fosterställning på golvet. Dementorn står över dig, opåverkad och hungrande. Kylan blir kompaktare, alla ljud försvinner…"

"Sirius?" Remus placerade en darrande hand på sin väns axel och Sirius huvud flög upp, hans kropp blev stel och han såg sig vilt omkring i salen innan han verkade ruska av sig något. Han drog händerna för ansiktet.

"Jag ber om ursäkt", sade Sirius, och hans röst darrade liksom hans händer.

"Vad var det där?"

"RONALD!" utbrast mrs Weasley förskräckt samtidigt som Hermione ilsket smällde till sin vän.

"Det… det var minnet av när en fångarna på Azkaban försökte fly genom att ge en Dementor en snyting i vart där ansiktet bör vara… prova det inte, det kommer inte sluta väl för dig eller de kring dig", Sirius harklade sig och tog en klunk vatten från en vattenflaska, hans ansikte blekt vid minnet.

"Man kan inte ge en Dementor en rejäl snyting", sade Harry med hopbitna tänder.

"Varför är han oskadd då?" gormade morbror Vernon. "Varför är han inte alldeles tom då?"

"Är han dum?" frågade Julia i ett försök att lätta upp stämningen efter Sirius återkallelse av händelsen.

"Ja", svarade Meredith.

"Men ärligt, liksom han vet att Harry använt magi. är det inte uppenbart varför Dudley är oskadd?"

"Jag tror inte han ville att jag skulle ha behövt använda magi", sade Harry distraherat, hans blick fäst på Sirius som höll hårt i vattenflaskan, en sida hade sjunkit in av pressen från hans grepp.

SVISCH. Med ett rasslande, ett sus av vingar och ett lätt regn av damm kom en fjärde uggla utfarande ur den öppna spisen i köket.

"Jösses Morgana, du är populär", sade Seamus förvånat med en utdragen vissling.

"FÖR GUDS SKULL!" vrålade morbror Vernon och slet stora tussar av hår ur mustaschen, någonting han inte hade drivits till på länge. "JAG VILL INTE HA NÅGRA UGGLOR HÄR, JAG TOLERERAR DET INTE, HAR JAG JU SAGT!"

"Förlåt, men jag älskar det här", skrattade Gabriel och skakade på huvudet. "Han slet av sin mustasch i ilska!"

"Och det krävdes bara fyra ugglor!" instämde Lee förtjust.

Men Harry var redan på väg att dra loss en pergamentrulle från ugglans ben. Han var så övertygad om att det här brevet måste komma från Dumbledore och förklarar allting — Dementorerna, mrs Figg, vad ministeriet höll på med och hur han, Dumbledore, tänkte ordna upp allting —

Dumbledore slöt ögonen, när de fått böckerna hade han sett dem som en möjligt att visa alla sanningen, men han hade inte föreställt sig att hans egna ögon skulle öppnas upp för en del sanningar. När han lämnat Harry utanför dörren hade det varit för han trodde att det var det bästa för Harry, men nu kunde han se att det varit ett misstag, så som om det varit ett misstag att ignorera pojken de senaste månaderna.

att han för första gången i sitt liv blev besviken över att se Sirius handstil.

Sirius flämtade chockat och hans hand flög upp och greppade tröjan precis över vart hans hjärta var placerat. "Det här är förräderi! Förrådd av min egna gudson! Efter allt jag gjort? Hur kunde du, Harry. Mina brev ska vara det käraste du har i ditt liv. Du ska vörda dem. Jag begär en ursäkt och att du skapar ett altare dedikerat till mig!"

"Jag kan skapa ett offeraltare?" sade Remus oskyldigt, han kunde se att Sirius inte riktigt skakat av sig effekterna från minnet än men han kunde hjälpa sin vän att göra det. "För att slippa höra ditt nonsens dagar in och ut."

"Ser ni vad jag behöver stå ut med? En gudson som inte uppskattar mig och en bästa vän som planerar att lönnmörda mig!" sade Sirius och pekade anklagande på Harry och Remus, men det breda leendet förstörde hans ord.

Utan att bry sig om morbror Vernons fortsatta gormande om ugglor och med ögonen hopknipna mot ett nytt dammoln, när den senast anlända ugglan flög tillbaka upp genom skorstenen, läste Harry Sirius meddelande.

Arthur har just berättat vad som har hänt: Lämna inte huset igen, vad du än gör.

"Hur kunde mr Weasley berätta det om han jobbade över?"

"Jag begav mig hemåt direkt efter jag fått höra", sade mr Weasley med ett vänligt leende.

"Jag tror att den viktigare frågan är sen när mr Weasley och Sirius har kontakt med varandra", sade Susan misstänksamt.

"Vi blev introducerad för varandra under sommaren", sade Sirius med ett lätt leende. "Jag misstänker att boken kommer att förklara det hela väldigt snart."

Harry tyckte att det här var en så otillräcklig reaktion på allt som hade hänt samma kväll att han vände på pergamentet och tittade efter resten av brevet, men där stod ingenting mer. Och nus teg ilskan inom honom igen. Var det ingen som skulle säga "bra gjort" för att han hade slagit tillbaka två Dementorer alldeles ensam? Både mr Weasley och Sirius uppförde sig som om han hade misskött sig, och väntade med sina utskällningar tills de var säkra på hur stor skada som hade skett.

"Ånej, Sirius var bara upptagen med att ge sig efter Mundungus, som hade gjort fel", sade Tonks med en axelryckning.

"Jag hade inte tid att skriva något långt meddelande, jag behövde informera de andra", sade mr Weasley samtidigt och log ursäktande mot Harry som nickade kort.

"… en fläck, jag menar en flock av ugglor som susar in och ut ur mitt hus. Jag finner mig inte i det, pojk jag tillåter det inte."

"Det förklarar namnet på kapitlet", sade Roger Davies med ett förvånat hum.

"Jag är besviken, jag hade hoppats på något mer… typ som i första boken när huset fylldes av brev fast den här gången med ugglor", suckade Ginny och Harry skrattade lågmält.

"Jag kan inte hindra ugglorna från att komma", fräste Harry och skrynklade ihop Sirius brev i näven.

"Jag vill höra sanningen om vad som hände i kväll!" röt morbror Vernon. "Om det var Demendererna som gjorde Dudley illa, varför har du då blivit relegerad? Du gjorde du-vet-vad, det har du ju medgett?"

Harry drog ett djupt, lugnande andetag. Det började värka i hans huvud igen. Han ville helst av allt komma ut ur köket och bort från Dursleys.

"Jag använde mig av Patronusbesvärjelsen för att bli av med Dementorerna", sade han med tillkämpat lugn. "Det är det enda som biter på dem."

"Seriöst, har någon provat eld?" frågade Seamus igen i en tålmodig ton.

"Ifall vi någonsin får möjligheten kan vi prova så länge det sker under en kontrollerad miljö", sade Remus fundersamt. "Flera patronusar närvarande i utkanten redo att ingripa ifall det skulle krävas. Och inte magisk eld, jag tror att i den situationen skulle ett mugglarsätt vara enklare…"

"Kommer det någonsin vara en kontrollerad miljö med en Dementor inblandad?" avbröt Seamus misstänksamt och den tindrande blicken i Remus ögon gav honom hans svar och han sjönk besviket ihop.

"Men vad har såna där Dementoider i Little Whinging att göra?" sade morbror Vernon i upprörd ton.

"Det kan jag inte säga", sade Harry. "Ingen aning." Det bultade i huvudet på honom av det starka skenet från lysrören. Hans ilska höll på att lägga sig. Han kände sig tom och utmattad. Hela familjen Dursley stirrade på honom.

"Varför har det inte varit någon artikel om attacken i The Daily Prophet?"

"Därför att Daily Prophet inte rapporterar sanningen till folket", fnös George och undvek sin mammas blick.

"Om mina misstankar stämmer så kommer ni att förstå sen varför tidningarna inte skrev om det", sade Harry, men han såg inte på några av sina klasskamrater, utan hans blick var fäst på Fudge och Umbridge.

"Det är du", sade morbror Vernon häftigt. "Det har nånting med dig att göra, pojk, det vet jag. Varför skulle de annars dyka upp här? Varför skulle de annars vara i den där gränden? Du måste vara den enda… den enda…" Det var tydligt att han inte förmå sig att säga ordet "trollkarl". "Det enda du-vet-vad på flera mil här omkring."

"Så vitt som de vet."

"Hur kul skulle det inte va om vi flyttade in i samma område som dem och låtsades vara mugglare?"

"Se hur länge det skulle ta innan vi drivit dem vansinniga?"

"Åh, vi måste agera normalt framför alla andra grannar!" sade Katie ivrigt och fler och fler av Harrys vänner nickade och mumlade instämmande.

"Ni ska inte göra något sådant", sade McGonagall och blängde på sina elever, mycket väl medveten om att majoriteten av dem var hennes lejon. "Titta inte på mig med de ögonen mr och mr Weasley, mr Jordan. Jag känner er, ni kommer i er iver gå för långt och avslöja oss eller skapa en nationell skandal."

"Vi? När har vi någonsin skapat mycket trubbel?" frågade George och blinkade oskyldigt flera

gånger.

"Bortsett från vårt fjärde år, när vi placerade fyrverkerierna i lärarrummet", avbröt Fred med ett brett leende.

"Eller händelsen från förra året", erkände George.

"Och glöm inte den förra månaden, George", tillade Fred och han såg roat hur Umbridge ryckte till. "Hmm… McGonagall kanske har rätt trots allt."

"Jag vet inte varför de var här."

Men medan morbror Vernon pratade började Harrys uttröttade hjärna fungera igen. Varför hade egentligen Dementorerna kommit till Little Whinging? Kunde det vara en ren slump att de hade kommit till gränden där Harry befann sig? Hade de skickats dit? Hade Trolldomsministeriet förlorat kontrollen över Dementorerna? Hade de övergett Azkaban och förenat sig med Voldemort, som Dumbledore hade förutsagt att de skulle göra?

"Vaktar de här Demembererna nåt mysko fängelse?" frågade morbror Vernon som kom lufsande efter spåren av Harrys tankegång.

"Okej, nu är namnet på dem bara löjligt", fnös Draco.

"Det är inte ens i närheten av det ursprungliga namnet", instämde Zabini och hans läppar rycktes upp till ett leende.

"Ja", sade Harry. Om huvudet bara ville sluta upp att värka, om han bara kunde få lämna köket och gå till sitt mörka sovrum och tänka.

"Åhå! De kom för att anhålla dig!" sade morbror Vernon med den triumferande uppsynen hos en man som kommit fram till en obestridlig slutsats. "Så är det, eller hur? Du är på flykt undan rättvisan! Precis som din gudfar!"

"Det var en av få gånger som han nämnde dig, han fruktade verkligen dig… eller vad du kunde göra, är kanske mer korrekt", sade Harry och log strålande mot Sirius.

"Och jag ser fram emot dagen vi kan återintroduceras för varandra", Sirius leende var spetsigt och skräckinjagande.

"Det är jag visst inte" sade Harry och ruskade på huvudet som för att skrämma bort en fluga medan hans hjärna arbetade febrilt.

"Varför i så fall…?"

"Han måste ha skickat dem", sade Harry lågt, mer till sig själv än till morbror Vernon.

"Vad för nåt? Vem måste ha skickat dem?"

"Lord Voldemort", sade Harry.

En rysning gick genom salen vid Voldemorts namn och alla såg nervöst och oroligt på varandra.

"Det är en lögn!" sade Umbridge ilsket och Harry bet sig in tungan för att inte protestera. Hon fick tro vad hon ville men han visste att han hade rätt, ingen annan kunde ha skickat dem.

Han noterade vagt hur konstigt det var att Dursleys, som ryggade tillbaka, darrade och skrek högt om de hörde ord som "trollkarl", "magi" eller "trollstav", kunde höra namnet på den ondaste trollkarl som någonsin funnits utan den minsta rysning.

"Lord… vänta nu ett tag", sade morbror Vernon och knep ihop ansiktet medan en blick av gryende förståelse tändes i hans små grisögon. "Det där namnet har jag hört… det var han som…"

"Mördade mina föräldrar, ja", sade Harry tonlöst.

"Men han är försvunnen", sade morbror Vernon otåligt, utan att vas den minsta känsla för att mordet på Harrys föräldrar kunde vara ett plågsamt ämne. "Den där jättelika karln sa ju det. Han är försvunnen."

"Du vet, ifall jag läst den där konversationen för en vecka sen så skulle jag ha varit väldigt upprörd, men som det är nu är jag bara lätt irriterad. Det är knappast det värsta de sagt", suckade Tonks.

"De goda nyheterna är att de inte borde vara med mycket mer efter det här kapitlet", påpekade Harry lugnt och Tonks såg gladare ut vid de nyheterna.

"Han är tillbaka", sade Harry.

Det kändes väldigt underligt att stå här i moster Petunias kliniskt rena kök, bredvid det lyxiga kylskåpet och storbildsteven, och prata helt lugnt om Lord Voldemort med morbror Vernon. Dementorernas ankomst till Little Whinging tycktes ha brutit ner den stora, osynliga mur som skilde den icke-magiska världen på Privet Drive från världen på andra sidan. Harrys båda liv hade på något sätt smält samman och allting hade vänts uppochner: Dursleys frågade efter detaljer om trolldomsvärlden, och mrs Figg kände Albus Dumbledore, Dementorer susade omkring i Little Whinging, och han kanske aldrig skulle återvända till Hogwarts. Det bultade ännu smärtsammare i Harrys huvud.

"Tillbaka?" viskade moster Petunia.

"Hon borde veta något, jag vet att Lily berättade lite om vad som hände för sin familj", sade Remus med en suck.

"Plus att det var mannen som mördade hennes syster, jag antar att hon påverkades av det, även om de inte hade ett jättebra förhållande", sade Dorea lågmält.

Hon såg på Harry som om hon aldrig förr hade sett på honom. Och plötsligt, för första gången i sitt liv, insåg Harry på allvar att moster Petunia var hans mammas syster. Han kunde inte säga varför det slog honom så starkt i just det här ögonblicket. Det enda han visste var att han inte var den enda personen i rummet som anade vad det kunde innebära att Lord Voldemort var tillbaka. Moster Petunia hade aldrig förr i sitt liv sett på honom på det sättet. Hennes stora, bleka ögon (så olika hennes syster) hade inte smalnat i avsky och ilska, de var vidöppna och fyllda av fruktan. Det som moster Petunia så intensivt hade låtsats under hela Harrys liv — att det inte fanns någon magi och ingen annan värld än den som hon levde i med morbror Vernon - verkade ha fallit bort.

"Det var en väldigt skum kväll", suckade Harry.

"Vad var det skummaste?" frågade Charlie intresserat

"Moster Petunia." Harrys svar gav honom en hel del misstrogna blickar men han tog inte tillbaka sina ord eller gjorde ingen ansats att förklara.

"Ja", sade Harry och vände sig direkt till moster Petunia. "Han kom tillbaka för en månad sen. Jag såg honom."

Hon grep ett hårt tag om Dudleys massiva läderklädda axlar.

"Vänta lite nu", sade morbror Vernon och såg från sin fru till Harry och tillbaka igen, märkbart förvirrad och omtumlad av det nya samförstånd som tycktes ha uppstått mellan dem. "Vänta nu. Den här Lord Voldy-eller-nåt är tillbaka, säger du?"

"Jag skulle ge vad som helst för att se någon kalla honom det..." suckade Sirius.

"Gör det inte, du behöver inte ett större pris på ditt huvud än vad du redan har", suckade Remus tröttsamt och Sirius nickade eftertänksamt

"Ja."

"Han som mördade dina föräldrar."

"Ja."

"Och nu skickar han Dismembraner efter dig?"

"Han försöker inte ens längre, det är inte ens likt!" utbrast Zabini misstroget och Crabbe och Goyle skrattade dumt.

"Spelar det verkligen någon roll, det är bara en dum mugglare", fnös Pansy och skakade på huvudet så hennes hår flög över axeln.

"Det ser så ut", sade Harry.

"Jag förstår", sade morbror Vernon. Han såg från sin likbleka fru till Harry som hissade upp byxorna. Han verkade svälla, hans väldiga knallröda ansikte tänjdes ut inför Harrys ansikte. "Nå, det avgör saken", sade han medan skjortan stramades åt framtill då han blåste upp sig. "Ut ur huset med dig, pojk!"

I någon sekund var det en chockad tystnad i salen innan ljudet exploderade. Folk försökte överrösta varandra, ropade uppmuntringar som om att han var bättre av utan dem och påpekelser om att de inte kunde kasta ut honom.

"Han kastade ut dig!" sade mr Weasley förskräckt och stirrade på Harry, han kunde inte föreställa sig hur man kunde kasta ut ett barn på gatan mitt i natten.

"Det var inte första gången han gjort det", svarade Harry och Dumbledore stelnade mitt i en rörelse när han hörde det.

"Men det är inte säkert!" tjöt mrs Weasley, hennes ansikte nästan lika blekt som det blivit när Dementorerna hade dykt upp.

"Va?" sade Harry.

"Du hörde vad jag sa… ut!" vrålade morbror Vernon så högt att också moster Petunia och Dudley hoppade till. "UT! UT! Det är borde jag ha gjort för flera år sen! Ugglor som betraktar vårt hus som ett vilohem, puddingar som exploderar, halva vardagsrummet förstört, Dudleys svans, Marge som studsar runt uppe i taket och den flygande Ford Anglian…"

"Hur sjutton tog du dig ut från det där?"

"Genom ren tur."

UT! UT! Jag har fått nog av dig! Nu är det färdigt för din del! Du ska inte stanna här om nån dårfink är ute efter dig, du ska inte få utsätta min fru och son för fara,

"Jag kan se hans synsätt…"

"Nej, Zacharias, försök inte ens att försvara honom", sade Cedric i en lågmäld ton.

"Jag försvarar honom inte, jag bara förstår hans synsätt, sen håller jag inte med om det eller anser att det är rätt", protesterade Zacharias.

du ska inte få ställa till med problem för oss. Om du ska sluta på samma sätt som dina värdelösa föräldrar har jag fått nog! UT!" Harry stod som fastvuxen i golvet. I vänstra handen höll han alla de hopknycklade breven från ministeriet, mr Weasley och Sirius. Lämna inte huset igen, vad du än gör. Lämna inte din mosters och morbrors hus.

"Du måste trotsa någon."

"Det är bäst för dig att det är din morbror", sade Charlus och praktiskt taget spottade ut det sista ordet som om det var gift.

"Hörde du inte vad jag sa!" skrek morbror Vernon, som nu böjde sitt tjocka röda ansikte så nära Harrys att han faktiskt kände hur det stänkte spott på honom.

"Det är så vidrigt", jämrade sig Lavender och slog en hand för munnen som om hon ville spy.

"Sätt i gång! Du var ju så ivrig att få ge dig iväg för en halvtimme sen! Jag håller helt med dig! Ge dig iväg och sätt aldrig foten innanför vår dörr igen! Varför vi över huvud taget behöll dig vet jag inte, Marge hade rätt. Vi skulle ha lämnat dig på ett barnhem. Vi var alldeles för släpphänta för ditt eget bästa, trodde att vi kunde tvinga det ur dig, trodde vi kunde få dig att bli normal, men du har varit genomrutten från första stund och jag har fått nog… Ugglor!"

"Kan jag döda honom?"

"Nej Ron, det är olagligt och Harry behöver oss", sade Hermione upprört och Ron blängde ilsket på boken.

Den femte ugglan kom nersusande genom skorstenen med en sådan fart att den faktiskt slog i golvet innan den svingade sig upp i luften igen med ett gällt skrik.

"Den där ugglan är min favorit", sade Gabriel.

"För att den störtade?" frågade Vanessa intresserat.

"Dels, men också för att den är så läglig", Gabriel ryckte på axlarna med ett leende.

Harry lyfte upp handen för att ta tag i brevet, som låg i ett blodrött kuvert, men ugglan susade rakt över hans huvud och flög direkt mot moster Petunia. Hon skrek till och böjde sig undan med armarna för ansiktet.

"Är det där ett illvrål?" frågade Tonks intresserat och lutade sig framåt, hennes hår knallgult.

"Vem skulle skicka ett illvrål till henne?" fnös Charlie.

"Ugglan störtade i marken, den kanske är förvirrad och egentligen är ute efter Harry.

"Åh, kom igen Tonks, du vet att det inte är troligt. Och varför skulle ens Harry få ett illvrål."

Ugglan släppte ner det röda kuvertet på hennes huvud, vände och flög raka vägen upp genom skorstenen igen. Harry rusade fram för att nappa åt sig brevet, men moster Petunia hann före.

"Det är inte din post", sade Narcissa ogillande.

"Spela roll, det är ett illvrål. Han kommer att höra vad det har att säga oavsett vad", fnös Ernie. "Dessutom läste de hans post i första boken."

"Mer som att de brände den", mumlade Ron ilsket.

"Du kan öppna det om du vill, men jag kommer ändå att höra vad det säger", sade Harry. "Det där är ett illvrål."

"Släpp det, Petunia!" röt morbror Vernon. "Rör det inte, det kan vara farligt!"

"Du vet jag har tänkt på en sak angående Vernon", sade Tonks plötsligt. "Oavsett hur mycket han är rädd för oss, och hur vi har… påverkat hans liv med Dudleys svans och Marges uppsvullnad, så är han ändå alltid redo att mucka gräl med oss?"

"Är du på väg någonstans med det här, auror Tonks?" frågade madam Bones varsamt.

"Inte direkt, det var mer en observation. Men jag menar, det skulle vara kul att se honom möta Voldemort, bara för att se hans reaktion?"

"Mörkrets herre?" fnös Harry i en mörkare ton. "Det låter bara som ett annat sätt att säga att du inte har ett RIKTIGT JOBB!"

"Från vad vi läst låter det där precis som vad han skulle säga", skrattade Ginny.

"Det är adresserat till mig", sade moster Petunia med darrig röst. "Det är adresserat till mig, Vernon, titta! Mrs Petunia Dursley, Köket, Privet Drive nummer fyra…" Hon flämtade förfärat till. Det hade börjat ryka om det röda kuvertet.

"Öppna det!" uppmanade Harry henne. "Få det undanstökat! Det går i alla fall inte att undvika."

"Vem skickade det?"

"Det är en väldigt bra fråga."

"Jag frågade Harry, inte dig Stewart!" sade Tim, en blond Hufflepuff irriterat,

"Nej."

Moster Petunias hand darrade. Hon såg sig vilt omkring i köket som om hon sökte efter någon flyktväg, men för sent -

"Vad händer om hon tänder eld på det?"

"Har du någon aning om hur skrämmande det är när ett kuvert omfattat av eld gallskriker på dig?" frågade Bill medan han stirrade misstroget på Seamus. Fleur, som aldrig fruktat eld, skrattade lätt.

"Ifall hon slänger ner den i avfallskvarnen då?"

"Jag vet inte, Julia… det känns som om ljudet istället skulle eka genom avloppen och det låter också väldigt läskigt", sade Meredith med en grimas.

kuvertet fattade plötsligt eld. Moster Petunia gav till ett gällt skrik och tappade det. En fruktansvärd röst, som kom från det brinnande brevet på bordet, fyllde köket, ekade i det trånga utrymmet. "Kom ihåg mitt sista, Petunia." Moster Petunia såg ut som om hon skulle svimma. Hon sjönk ner på stolen bredvid Dudley med ansiktet i händerna. Resterna av brevet pyrde till aska under tystnaden som följde

"Var det det?" frågade Lee besviket.

"Jupp. Det var allt", sade Roger Davies medan han kollade på sidan.

"Sånt slöseri av ett illvrål", suckade Lee och Dumbledore insåg att han höll med, han hade kunnat säga mycket mer i illvrålet.

"Vad är det här?" sade morbror Vernon hest. "Vad… jag förstår inte… Petunia?"

Moster Petunia sade ingenting. Dudley stirrade dumt på sin mamma, med gapande mun. Tystnaden blev alltmer laddad. Harry betraktade ytterst förvirrad sin moster medan hans huvud bultade som om det skulle sprängas.

"Petunia, kära lilla du?" sade morbror Vernon skyggt. "P-Petunia?"

Hon höjde på huvudet. Hon darrade fortfarande. Hon svalde. "Pojken… pojken måste stanna, Vernon", sade hon med svag röst.

"De använder inte ens ditt namn!" sade Hermione ilsket och blängde på boken medan hon kön händerna hårt.

"Jag var mest upptagen med att vara chockad att moster Petunia inte bara höll med morbror Vernon", sade Harry med en axelryckning. "Vad de kallar mig spelar liten roll."

"V-va?"

"Han stannar", sade hon. Hon såg inte på Harry. Hon reste sig upp igen.

"Han… men Petunia…"

"Om vi slänger ut honom kommer grannarna att prata", sade hon. Hon var snabbt på väg att återfå sitt vanliga raska, argsinta sätt, fast hon var fortfarande mycket blek. "De kommer att ställa besvärande frågor, de kommer att vilja veta vart han har tagit vägen. Vi måste ha honom kvar."

"Det är väl bara att säga att en på hans pappa sida kom fram och ville ha vårdnaden?" påpekade Luna lugnt.

"De skulle behöva intelligens för att komma på det", mumlade Percy och Lunas blick drogs till honom.

"De har det, de har kommit undan hittills med vad de gjort. De är inte korkade", sade hon, hennes ögon sorgsna.

Luften gick ut ur morbror Vernon som ur ett gammalt bildäck. "Men Petunia, kära du…"

Moster Petunia låtsades inte höra honom. Hon vände sig till Harry. "Du stannar i ditt rum", sade hon. "Du får inte lämna huset. Gå och lägg dig nu." Harry rörde sig inte.

"Bra stå på dig", sade Oliver.

"Det var inte om det, jag är hellre på mitt rum än bland dem", svarade Harry och Oliver såg förvirrat på sin flickvän som ryckte på axlarna.

"Vem var det där illvrålet ifrån?"

"Kom inte med några frågor", fräste moster Petunia.

"Hennes vanliga respons när jag ställde en fråga."

"Det förvånar mig inte alls", muttrade Hermione och blängde på boken.

"Har du kontakt med trollkarlar?"

"Jag sa åt dig att gå och lägga dig!"

"Vad betydde det? Kom ihåg det sista vad då?"

"Du kommer inte att ge dig, eller hur?" frågade Ginny roat.

"Nope, jag ville veta."

"I säng med dig!"

"Hur kommer det sig…?"

"HÖRDE DU INTE VAD DIN MOSTER SA, GÅ UPP OCH LÄGG DIG NU!"

"Självklart var han tvungen att förstöra det", stönade Ginny. "Dumma gris."

"Det var ändå en hel del skrikande i det här kapitlet."

"Strunt i det Jordan. Potter, vem skickade brevet!" ropade Alisa tvärs över salen, trots att det tack vare förtrollningarna var totalt meningslöst att höja rösterna.

"Absolut ingen aning. Säg till om ni kommer på det."

"Vad menar du med att du inte vet?" protesterade Fay och vände sig irriterat mot Harry.

"Det fanns ingen avsändare och medan jag kände igen rösten kan jag inte placera den", sade Harry med en axelryckning. "Vi kommer troligtvis aldrig få veta, men strunt samma, det spelar ingen roll. Något däremot faktiskt som spelar roll är att fortsätta läsa, för jag vill inte vara kvar i Dursleys hus."

"Innan vi gör det tror jag att det är bäst att vi äter en lätt lunch", sade Dumbledore med rynkad panna. "På grund av de… oväntade händelserna den här morgonen drog frukosten ut lite på tiden, så jag skulle tro att mackor räcker för nu så får ni ett mer ordentligt mål som kvällsmat."