Tinsy-girl: Kul att du gillade kapitlet, och vi får se ifall Umbridge hamnar i sjön eller inte. Vad bra att min förklaring hjälpte dig att förstå, jag kanske inte var tillräckligt tydlig för anledning i själva texten.
Haha precis, och Remus och Tonks kommer att fortsätta ha ett retsamt förhållande eftersom de båda är väldigt busiga personer när man lär känna dem.
Hm, måste ha missat det, jag brukar försöka vara noggrann med att markera all text. Men har haft problem tidigare med sånt, speciellt med understryk text. När jag lägger in det på sidan så brukar allt som är undertryckt försvinna har jag insett, så håller på att rätta till det. Uppdelningen av ordet måste ha skett när jag lade in det i systemet, alla rader emellan texterna/replikerna försvinner så måste göra det manuellt i efterhand och måste ha råkat göra en extra uppdelning då. Jag försöker inte bortförklara mig även om jag inser att det kanske låter som det, utan ger en förklaring bara. Men jag ska försöka hålla koll på sånt i framtiden. Jag tror att jag redan har fixat problemen, men minns inte riktigt, men håller som sagt på att gå igenom och uppdatera alla kapitel så om jag har glömt det så kommer det fixas så småningom. Tack så mycket för att du gjorde mig uppmärksam på det :D
Thalia: Hej Thalia, kan knappt heller vänta tills fantastiska vidunder 2 kommer. Som jag nämnt tidigare är jag jätteglad över valet av skådespelaren för Dumbledore, så det gör nog att jag ändå har ganska lätt för att se Dumbledore utan håret/skägget. Dock så är jag lite sorgsen över att Percival Graves inte kommer vara med, jag vill se mer av honom (och den verkliga versionen!).
Det kommer att dras upp, kanske i nästa kapitel eftersom det ändå fokuserar på familj så jag kanske kan arbeta in det där, men lovar inget. Förhoppningvis så kommer ni att gilla förklaringen
Det väntas att ses ;) Sirius är definitivt för snäll och köper väldigt gärna gåvor till de han älskar. Speciellt nu eftersom han missat så många ögonblick i deras liv.
Åh det låter väldigt intressant :D Nu blev jag väldigt intresserad och ser fram emot att få veta vad det är för idé du har.
Ha det bra Thalia, kram Lea.
Siggan09: Vad kul att du gillar kapitlet :D Jag är så glad att vi faktiskt är inne i femte boken, jag menar det händer inte så mycket samtidigt som det ändå händer saker för man får så mycket information. Remus och Sirius har blivit lite mer bekväma i salen och det är därför som de pratar lite mer fritt… I guess? Vid den här tidpunkten har karaktärerna sitt egna liv och gör ibland motsatsen till vad jag vill. Aww, tack så mycket, hoppas du gillar det här med :)
Tricsha Wren: Tack så mycket Tricsha, och jag är glad att du gillade James grej med jobben, jag tror att vi alla skulle göra det om vi levde i HP världen. Vi får se ifall de lyckas bränna ner Grimmaldiplan nummer 12 eller ifall någon stoppar dem. Vi hörs. /Lea
Simona: Aww, du får mig att rodna. Det gör mig så sjukt glad att höra dig, och det gör mig ännu mer gladare att min fanfic kan ge dig glädje i ditt liv. Kram Lea.
"Orla, vill du läsa?" frågade Cadwallader och höll upp boken emot Orla Quirke, en andraårselev från Ravenclaw, som nickade och tog emot boken. Samtidigt försvann faten och de sista smörgåsarna, ett tecken på att lunchen var över.
"Um, det här kapitlet har inget namn?" sade Orla förvirrat.
"Vad pratar du om? Det är klart att det har ett namn, ge mig boken", sade Harry tog över boken och gav Orla en förvirrad blick. "Namnet står här klart och tydligt."
"Nej, det gör det inte?" protesterade Orla irriterat och Harry läste högt titeln på kapitlet.
Grimmaldiplan nummer 12
"Åh, såklart! Harry, de kan varken höra eller läsa namnet", sade Hermione ivrigt. "På grund av, ja, du vet."
"Det är en lättnad", sade mr Weasley med ett litet leende.
"Nej, det är det inte. Hur ska de hjälpa mig bränna ner huset om de inte ens vet vart det är", stönade Sirius besviket och sjönk ihop.
"Oroa dig inte, när vi väl bränner ner huset kommer vi inte längre ha användning för det så vi kan berätta för alla då", sade Tonks ivrigt och Remus såg misstroget på henne.
"Det är meningen att… nej Tonks! Nej!"
"Åh, kom igen, du vet att du också vill bränna ner huset, Remus", sade Tonks och himlade med ögonen.
"Någon av oss måste vara ansvarsfull", muttrade Remus motvilligt; han visste att om han erkände högt att han gladeligen skulle bränna ner huset så skulle han aldrig kunna stoppa de två från att rusa ut från salen och göra det på direkten.
"Vad är det där för hus egentligen och varför är han så inställd på att bränna ner det?" mumlade Justin förvirrat.
"Hur ska jag veta, han kanske hatar inredningen", Ernie ryckte på axlarna och höll sitt förslag om att mannen kanske bara var galen för sig själv.
"Vad är Fenixord…?" började Harry.
"Inte här, pojk!" väste Moody. "Vänta tills vi har kommit in!"
"Det skulle underlätta om vi visste var ni va", muttrade Katie missnöjt.
"Vi är i London, inte det bästa kvarteret. Ganska smutsigt område, mer än så kan jag nog inte säga", sade Fred med en axelryckning och Katie log emot honom, tacksam för det lilla svar hon fick.
Han drog pergamentlappen ur Harrys hand och tände eld på den med spetsen på sin stav. Medan meddelande krullade ihop sig i lågor och dalade ner på marken såg Harry sig omkring på husen igen. De befann sig utanför nummer elva; han tittade till vänster och såg nummer tio, fast till höger var det nummer tretton?
"Det är väldigt skumt…", sade Alisa misstänksamt.
"Mugglarna kunde väl inte räkna", sade Pansy med en axelryckning, hon kunde inte riktigt se poängen med att lägga ner energi på det.
"Men var är…?"
"Tänk på det som du just har lärt dig utantill", sade Lupin lågt.
Harry tänkte, och han hade knappt hunnit fram till orden "Grimmaldiplan nummer tolv" förrän en skamfilad dörr dök upp ur tomma intet mellan nummer elva och tretton, snabbt åtföljd av solkiga väggar och smutsiga fönster. Det var som om ett extra hus hade blåst upp och pressat husen på båda sidor ur vägen. Harry stirrade på det med gapande mun. Stereon i nummer elva dunkade vidare. Mugglarna inne i huset hade tydligen inte märkt någonting.
"Hur kommer det sig att de inte märker något?" frågade Nigel intresserat.
"Det är en förtrollning som får mugglare att ignorera allt konstigt kastat över huset", förklarade mr Weasley vänligt.
"För att inte tala om Fidelius-besvärjelsen som också är i verk", tillade Sirius med en axelryckning. "Äsch, ge mig inte den blicken Molly, vi vet båda att det skulle komma upp förr eller senare i boken, det är inte som om jag berättade något viktigt."
"Kom nu, skynda dig", brummade Moody och petade Harry hårt i ryggen.
Harry gick uppför den nätta stentrappan medan han stirrade på dörren som nyss hade uppenbarat sig. Den svarta färgen var avskavd och repad. Portklappen av silver hade formen av en slingrande orm. Där fanns varken nyckelhål eller brevinkast. Lupin drog fram sin trollstav och slog ett lätt slag på dörren. Harry hörde flera höga, metalliska klickanden och något som lät som rasslade från en kedja. Dörren gnisslade när den öppnades.
"In med dig fort, Harry", viskade Lupin, "men gå inte för långt in och rör ingenting."
"Tack Remus, man vet aldrig vad som är gömt i det där huset", sade Sirius lättat och Remus log vänligt mot sin vän.
"Vad som är gömt i huset? Vart är de?" viskade Hannah nervöst.
"Ifall vi väntar borde vi få en förklaring, Harry i boken är nog också förvirrad", mumlade Susan tillbaka, hennes röst en aning hoppfull.
Harry klev in i det nästan totala mörkret i hallen. Han kunde känna lukten av fukt och damm och någonting sötaktigt, ruttnande. Hela stället verkade övergivet och förfallet. Han kastade en blick över axeln och såg att de andra kom in i en lång rad efter honom, Lupin och Tonks kånkande på hans koffert och Hedwigs bur. Moody stod på översta trappsteget och befriade ljuskloten som släckaren hade stulit från gatlyktorna; de flög tillbaka till sina glödlampor och Grimmaldiplan strålade ett ögonblick av rödgult ljus innan Moody linkade in och stängde ytterdörren, så att mörkret i hallen blev fullständigt.
"Här…" Han gav Harry ett hårt rapp över huvudet med sin trollstav. Den här gången kände Harry de som om något varmt droppade nerför ryggen på honom och förstod att disillusioneringsförtrollningen måste ha släppt.
"Hur mådde du?"
"Jag mådde bra, det var visserligen en aning skum känsla att få disillusioneringsförtrollningen kastad över mig och sånt men", Harry avslutade inte meningen utan ryckte istället på axlarna.
"Stå stilla nu medan jag ordar med lite ljus här inne", viskade Moody.
De andras viskande röster gav Harry en konstig förvarning, det var som om de just hade trätt in i en döendes hus. Han hörde ett mjukt väsande ljud och sedan vaknade de gammalmodiga gaslamporna på väggarna till liv och kastade ett overkligt ljus över de flagnande tapeterna och den luggslitna mattan i en lång, dyster hall där en spindelvävstäckt ljuskrona gnistrade högt upp i taket och porträtt som mörknat av ålder hängde snett och vint på väggarna.
"Vart är du?" frågade Gabriel högt och stannade mitt i en rörelse med en chokladgroda halvvägs till munnen.
"Skulle älska att berätta men tyvärr, är stoppad av Fidelius-besvärjelsen", sade Harry med ett flinande.
"Det och det faktum att du inte ens skulle berätta om du kunde", sade Ginny torrt och Harry blinkade med ena ögat.
Harry hörde någonting som kilade bakom golvlisten. Både ljuskronan och kandelabern på ett ostadigt bord strax intill dem hade formen av ormar. Det hördes snabba steg och Rons mamma, mrs Weasley, kom ut genom en dörr längst bort i hallen. Hon gav dem ett strålande välkomstleende när hon skyndade emot dem, men Harry lade märke till att hon var betydligt smalare och blekare än när han såg henne sist.
Alla Weasley-barnen rynkade på pannan när de hörde de och när de vände sig emot sin mamma kunde de enkelt se skillnaderna som Harry hade pekat ut.
Mrs Weasley såg deras oroliga blickar och gav dem ett leende: "Oroa er inte över mig, jag mår bra."
"Å, Harry, så roligt att se dig!" viskade hon och drog honom till sig i en revbensknäckande kram innan hon höll honom ifrån sig på armlängds avstånd och granskade honom med kritisk blick. "Du ser mager ut, du behöver gödas, men du får nog vänta en stund innan det blir middag, är jag rädd." Hon vände sig till trollkarlsgruppen bakom honom och viskade ivrigt: "Han har just kommit, mötet har börjat."
"Det där är det värsta ni kunde ha sagt till Harry", fnös Katie och skakade på huvudet.
"Ja, ni borde ha sagt att Snape var på besök", sade Seamus sarkastiskt. "Han skulle hålla sig undan som om ni alla var infekterade med pesten."
"Åh jag vet inte, han skulle antagligen vilja veta vad Snape hade där att göra", sade Ron fundersamt.
"Poängen är att ifall ni ville att Harry skulle hålla sig borta skulle ni inte ha sagt något", avslutade Ginny bestämt medan Harry log änglalik emot ordern.
Trollkarlarna bakom Harry mumlade intresserat och upphetsat och började passera förbi honom mot dörren som mrs Weasley just hade kommit ut genom. Harry gjorde en ansats att följa efter Lupin, men mrs Weasley hejdade honom.
"Nej, Harry, mötet är bara för medlemmar av Fenixordern.
"Vad då för något?" frågade Terry med rynkad panna.
"Var det inte ett minne om det, typ? Öh den där flygande motorcykeln? Och polisen?" frågade Jack Sloper.
"Klart att du skulle komma ihåg det", fnös Kim och himlade med ögonen.
"Det var en flygande motorcykel!" sade Jack i en ton som sade att det förklarade allting. Orla tog tillfället i akt att fortsätta läsa.
Ron och Hermione är på övervåningen, du kan vänta tillsammans med dem tills mötet är klart, sen äter vi middag. Och tala tyst när du är i hallen", tillade hon i en envis viskning.
"Varför det?"
"Harry kommer inte gilla det, han vill vara med och veta vad som händer", sade Lee och log snett.
"Speciellt när jag inte fått någon information på flera veckor", tillade Harry och blängde på boken.
"Jag vill inte väcka upp nånting."
"Vad mena…?"
"Jag gillar inte det här", mumlade Hannah nervöst.
"Jag ska förklara senare, jag måste skynda mig för jag ska vara med på mötet — jag vill bara visa dig var du ska sova." Med fingret pressat mot läpparna ledde hon honom på tå förbi ett par långa, malätna draperier, som Harry antog att det måste finnas en annan dörr bakom,
"Jag önskar", sade Tonks med en grimas.
"Vad är det för något då?" frågade Neville nervöst och vred händerna i knät.
"En dörr raka vägen till ett helvete", Sirius log triumferande när han märkte hur Remus hostade vilt av att ha fått vattnet i fel strupe efter att ha hört sin väns svar.
"Remus hur går det?" mrs Weasley lutade sig oroligt fram och efter att ha sett att Remus mådde bra vände hon sig emot Sirius."Och du, borde du inte vara mer orolig?"
"Han är en varulv, lite vatten i luftstrupen kommer inte skada honom", Sirius himlade med ögonen och ignorerade hur Remus automatiskt frös till vid hur de så öppet pratade om hans problem bland alla. "Jag har varit hans vän i över tjugo år, jag tror jag kan avgöra om han svävar i fara eller inte."
och efter att ha väjt undan för ett stort paraplyställ som såg ut att vara gjort av ett avhugget trollben började de gå uppför den mörka trappan, där de passerade en rad krympta huvuden monterade på plattor på väggen. När Harry tittade närmare på dem såg han att huvudena tillhörde husalfer. Allihop hade likadana näsor som påminde om trynen.
"Det där är en väldigt mörk trollkarls hus", sade Daphne förvånat.
"Jag misstänkte att ni var där men jag trodde faktiskt inte att…", Narcissa avslutade inte meningen, utan skakade på huvudet.
"Vad kan man säga, vi var desperata", sade Sirius och ryckte på axlarna.
Harrys förvirring ökade med varje steg de tog. Vad i all världen gjorde de i ett hus som såg ut som om det tillhörde den ondaste av alla trollkarlar?
"Det är en väldigt bra fråga", mumlade Percy nervöst.
"Huset tillhörde en mörk familj en gång i tiden, men det är vårt nu", Remus ryckte på axlarna. "Det är inte så illa… längre…"
"Det är en katastrof och du vet det", fnös Sirius och hans röst dröp av hån.
"Mrs Weasley, varför…?"
"Ron och Hermione kommer att förklara allting, lille vän, jag måste verkligen rusa", viskade mrs Weasley jäktat. "Där…", de hade kommit upp på andra våningen, "din dörr är till höger. Jag ropar på er när det är klart." Hon skyndade i väg nerför trappan igen. Harry gick tvärs över den sjaskiga trappavsatsen, tryckte ner dörrhandtaget, som hade formen av ett ormhuvud, och öppnade dörren.
"Sirius har rätt, det låter som om vi bör bränna ner det", sade Gabriel och hans ögon dansade av bus.
"Du!" Sirius pekade dramatiskt på Gabriel. "Dig gillar jag! Vi ska se huset brinna till grunden!"
"Det är ansvarslöst att tända eld på ett hus!" protesterade Remus halvhjärtat. "Dorea, Charlus hjälp mig!"
"Med tanke på vilket hus det är skulle jag säga att det är mer ansvarslöst att lämna det stående", sade Charlus bestämt. "Dessutom skulle det göra Orion upprörd", tillade han sedan eftertänksamt.
Han fick en hastig glimt av ett dystert rum, högt i tak och med två likadana enmanssänger. Sedan hördes ett ljudligt kvittrande, följt av ett ännu högre skrik, ch hans synfält förmörkades helt av en stor, yvig hårmassa. Hermione hade kastat sig om halsen på honom och kramade honom så häftigt att han nästan ramlade omkull, medan Rons pyttelilla uggla, Piggy, upphetsat susade runt, runt deras huvuden.
"Harry! Ron, han är här, Harry är här! Vi hörde inte när du kom!
"Jag tror att Ron kan se att han är där", sade Padma torrt och Ron nickade med ett skratt.
Å, hur mår du? Är allt bra? Har du varit jättearg på oss? Det har du säkert, jag vet att våra brev var värdelösa — men vi kunde inte berätta nånting för dig, Dumbledore tvingade oss att svära på att vi inte skulle det, å, vi har så mycket att berätta, och du har saker att berätta för oss — om Dementorerna! När vi hörde… och det där förhöret på ministeriet, det är helt enkelt upprörande, jag har slagit upp allt om det, de kan inte relegera dig, det kan de bara inte, det finns en bestämmelse i Lagen om rimliga restriktioner för minderårigas trolldomsutövning som säger att man får använda magi i livshotande situationer!
"Jösses, ge honom andrum", sade Charlie misstroget.
"Hermione gillar att prata när hon är exalterad" förklarade Harry, fullt medveten om att Hermione rodnade kraftigt bredvid honom.
"Låt honom andas, Hermione", sade Ron och log brett medan han stängde dörren bakom Harry. Han verkade ha vuxit flera centimeter under den månad de varit åtskilda, vilket fick honom att se längre och gängligare ut än någonsin, fast den långa näsan, det illröda håret och fräknarna var desamma. Fortfarande strålande av glädje släppte Hermione taget om Harry, men innan hon hann säga ett ord till hördes ett lätt svischande och någonting vitt kom nersusande från överdelen på ett mörkt klädskåp och landade mjukt på Harry axel.
"Hedwig!" Den snövita ugglan klapprade med näbben och nafsade Harry tillgivet i örat medan han strök hennes fjädrar.
"Hon måste ha varit orolig för dig", sade Luna med ett mjukt leende.
"Speciellt eftersom Harry sa att han förväntade sig att hon skulle komma tillbaka omedelbart, hon måste ha känt att hon övergav honom", sade Parvati med en sorgsen min.
"Hon har varit alldeles uppskärrad", sade Ron. "Pickade nästan ihjäl oss när hon kom med dina sista brev, titta här får du se…" Han visade Harry pekfingret på sin högra hand, som pryddes av ett halvläkt men tydligt djupt sår.
"Till mitt försvar visste jag inte att hon skulle ta det bokstavligen… eller lämna så djupa sår", sade Harry och hans kinder blev långsamt allt rödare under alla blickar.
"Vi vet åtminstone att Hedwig är helt redo att försvara dig", sade Neville tillslut och ett flertal person frustade till av skratt.
"Och hennes klor är livsfarliga… det är en idé, vi kanske ska släppa lös henne på Tommy", fnös Ron och Harry log svagt. "Jag menar kolla bara här!" Ron höll upp sin hand och visade såret som beskrivits i boken.
"Å, javisst", sade Harry. "Jag ber om ursäkt för det, men jag ville ha svar, det förstår ni nog."
"Vi ville ju svara på dina frågor", sade Ron. "Hermione var jättearg, hon sa hela tiden att du skulle göra nåt dumt om du måste sitta instängd där alldeles ensam utan några nyheter, men Dumbledore fick oss att…"
"… svära på att inte berätta nåt för mig", sade Harry. "Ja, det har Hermione redan sagt." Den värme som hade blossat upp inom honom vid åsynen av hans båda bästa vänner slocknade och ersattes av en isande känsla i magen. Helt plötsligt — efter att i en hel månad ha längtat efter att få träffa dem — ville han helst att Ron och Hermione skulle lämna honom i fred.
"Uhu", sade Lee men hans gigantiska leende förstörde alla tankar om att han faktiskt skulle vara orolig för Harrys reaktion.
"Evans-temperamentet kommer fram nu, antar jag?" sade Dorea och Harry gav ifrån sig ett nervöst skratt.
"Med tanke på att vi kunde höra från nedervåningen så skulle jag säga det, ja", skrattade Bill.
"Men till Harrys försvar så hörde vi inga ord, det var mer bara, öh ja… höga ljud?" sade Tonks
och avslutade meningen en aning osäkert.
Det blev en ansträngd tystnad. Harry stod och strök Hedwigs fjädrar utan att titta på någon av de båda andra.
"Han verkade tycka det var bäst", sade Hermione. "Dumbledore, alltså."
"Visst", sade Harry. Han lade märke till att också hennes händer bar märken efter Hedwigs näbb och upptäckte att han inte var det minsta ledsen för det.
"Harry!" utbrast mrs Weasley förskräck och blängde på Harry medan Hermione betraktade sina händer.
"Han är upprörd, så vad ifall han hade en tanke i förbifarten", protesterade Sirius omedelbart och Harry log tacksamt emot sin gudfar.
"Han borde inte ha varit glad över att hans vänner var skadade!"
"Han kände sig övergiven!" Sirius blängde ilsket på mrs Weasley. "Vi hade inte gett honom information alls under sommaren. Det är en normal reaktion."
"Jag tror han tyckte att du hade det säkrast hos mugglarna…", började Ron.
"Jaså?" sade Harry och höjde på ögonbrynen. "Har nån av er blivit anfallen av Dementorer i sommar?"
"Nja, neej… men det är därför som han har låtit folk från Fenixordern skugga dig hela tiden."
"Du gjorde det värre", suckade Lee och skakade på huvudet.
"Jag klandrar honom inte ens för att vara upprörd", sade Tracy och skakade på huvudet. "Jag skulle vara förbannad om jag fick veta att jag blivit förföljd och att alla andra varit medvetna om det."
Harry kände en häftig stöt i magen,som om han just hade missat ett trappsteg på väg ner. Alla hade alltså vetat att han skuggades, alla utom han.
"Jag sa ju att han inte skulle gilla det", sade Remus och gav de andra ordermedlemmarna en aning belåten blick.
"Jag är mer intresserad av hur de vet det, de skulle inte veta det", Moody blängde misstänksamt på tonåringarna som befunnit sig på högkvarteret under sommaren. Alla av dem var noga med att inte se på honom.
"Fast det fungerade inte särskilt bra, eller hur?" sade Harry och gjorde sitt bästa för att hålla rösten stadig. "Jag fick visst klara mig själv ändå, va?"
"Han var så arg", sade Hermione med en nästan vördnadsfull röst. "Dumbledore. Vi såg honom. När han fick veta att Mundungus hade gett sig i väg innan hans skift var slut. Han var skräckinjagande."
"Ni skulle ha sett Sirius", sade Tonks torrt.
"Min gudson förlorade nästan sin själ för att han inte kunde följa instruktioner."
"Vänta lite, jag trodde du gillade Mundungus?" protesterade Hermione förvirrat.
"Det är komplicerat, han är en bra person att ha i sitt hörn så att säga, men jag litar inte på honom med Harrys säkerhet", Sirius ryckte lätt på axlarna.
"Jag är glad att han gav sig i väg", sade Harry kallt. "Om han inte hade gjort det, hade jag inte utövat nån trolldom och Dumbledore hade säkert låtit mig stanna på Privet Drive hela sommaren.
"Ånej, jag hade inte tillåtit det", sade Sirius bestämt.
"Vi hade planer för att förflytta dig inom en kort framtid", försäkrade Dumbledore och Harry betraktade honom tystlåtet ett par sekunder innan han nickade.
"Är du inte… är du inte orolig för förhöret på Trolldomsministeriet?" frågade Hermione tyst.
"Nej", ljög Harry trotsigt. Han gick bort från dem för att se sig omkring med Hedwig förnöjt uppkrupen på axeln, men rummet var knappast lämpat att pigga upp honom. Det var fuktigt och mörkt. Ett tomt stycke målarduk i en utsirad tavelram var det enda som lättade upp de nakna och flagnande väggarna, och när Harry gick förbi den tyckte han sig höra ett fniss från någon som stod på lur utom synhåll.
"Åh, jag vet exakt vem det där är, han har alltid varit väldigt självupptagen", sade Narcissa, det fanns inte längre några tvivel på vart de var.
"För det kommer från rätt person", sade Sirius sarkastiskt.
"Det var inte jag som tog en timme på mig i badrummet", sköt Narcissa tillbaka och Remus brast ut i skratt.
"Varför har Dumbledore varit så angelägen om att jag inte skulle få veta nåt då?" frågade Harry. "Har ni… öh… alls brytt er om att fråga honom?" Han tittade upp precis lagom för att se dem utbyta en blick som sa honom att han uppförde sig exakt så som de varit rädda att han skulle. Det gjorde inte hans humör bättre.
"Det verkar som om han har rätt att agera så, ifall ni frågar mig", sade Dean med en axelryckning.
"Kan vi bara komma överens om att vi gjorde fel och lämnade det vid det?" frågade Ron uppgivet.
"Skämtar du, Harry har inte ens börjat skrika än", protesterade Ginny med ett skratt.
"Vi sa åt Dumbledore att vi ville tala om för dig vad som pågick", sade Ron. "Det gjorde vi faktiskt, Harry. Men han är väldigt upptagen nu, vi har bara sett honom två gånger sen vi kom hit, och han hade inte särskilt mycket tid, han fick oss bara att svära på att vi inte skulle berätta några viktiga saker för dig när vi skrev, han sa att ugglorna kunde bli uppsnappade på vägen."
"Han kunde ändå ha hållit mig informerad, om han hade velat", sade Harry kort. "Kom inte och säg att han inte känner till andra sätt att skicka meddelanden på än med ugglor."
Hermione kastade en blick på Ron och sade sedan: "Det tror inte jag heller. Men han ville inte att du skulle få veta någonting."
"De gör bara situationen värre för sig själva", sade Alisa och skakade på huvudet.
"Han kanske tycker att han inte kan lita på mig", sade Harry och iakttog deras ansiktsuttryck.
"Var inte dum", sade Ron, som såg ytterst förlägen ut.
"Eller att jag inte kan ta vara på mig själv."
"Det är klart att han inte tycker det!" sade Hermione nervöst.
"Han bygger upp emot sitt raseriuttryck", Lees viskande röst lyckades fylla hela salen.
"Akta så jag inte vänder den mot dig", sade Harry utan att vända sig emot sin vän.
"Harry är uppretad. Ifall ni står riktigt stilla kanske han inte ser er och ni kan överleva", Lee fortsatte i sin viskande ton som om Harry var ett farligt djur medan alla runt om dem brast ut i skratt. Fred och George dunkade nävarna i varsin kudde.
"Jag är en trollkarl, inte en t-rex", protesterade Harry.
"Trollkarlar är ödlor?" frågade Colin direkt efter i en förvirrad ton och hans kompisar suckade bredvid honom.
"Hur kommer det sig då att jag måste stanna hos Dursleys medan ni får vara med om allting som händer här?" sade Harry så fort att orden snubblade över varandra och hans röst blev högre och högre. "Hur kommer det sig att ni båda får veta allting som händer?"
"Det fick de inte!" sade mrs Weasley högt.
"Jag visste inte det. Jag var arg, och jag hatar att vara på Privet Drive", Harry ryckte på axlarna.
"Jag har en känsla av de vet mer än vi tror", sade Kingsley medan han gav de visslande tonåringarna en sträng blick.
"Det får vi visst inte!" avbröt Ron. "Mamma släpper oss inte i närheten av mötena, hon säger att vi är för unga…"
"Ta skydd!" sade Lee högt i en allvarlig ton.
"Varför då?" protesterade Jimmy förvirrat.
"Därför Ron och Hermione gjorde motsatsen till va de borde ha gjort och har nu väckt Harry ilska. Lita på mig."
Men innan Harry visste ordet av skrek han:
"JASÅ, NI HAR INTE VARIT MED PÅ MÖTENA,ÄN EN DÅ! I HAR JU I ALLA FALL VARIT HÄR, ELLER HUR? NI HAR ÄNDÅ FÅTT VARA TILLSAMMANS! MEN JAG, JAG HAR SUTTIT FAST HOS DURSLEYS I EN MÅNAD! OCH JAG HAR KLARAT AV MYCKET MER ÄN NI BÅDA LYCKATS GÖRA OCH DET VET DUMBLEDORE — VEM VAR DET SOM RÄDDADE DE VISES STEN? VEM BEFRIADE HOS FRÅN DOLDER? VEM RÄDDADE ER BÅDA FRÅN DEMENTORERNA?"
"Wow, han är mer förbannad än vad jag trodde", sade Lee chockat. "Jag menar vi har nog hört den ljudnivån ifrån honom förut men att han tar äran för allt, jösses."
"Det var inte jag, de hjälpe!" protesterade Harry som var alldeles röd i ansiktet.
"Som Lee sa, han är förbannad när han tar åt sig äran för allt", Ginny himlade med ögonen medan hon skrattade.
Varenda liten bitter och förargad tanke Harry hade haft under den senaste månaden strömmade ur honom: hans besvikelse över bristen på nyheter, den plågsamma tanken på att de allihop hade varit tillsammans utan honom, hans ursinne över att bli skuggad utan att någon hade talat om det för honom — alla de känslor han var lite skamsen över svämmade till sist över. Hedwig blev förskräckt över oväsendet och flög upp på klädskåpet igen. Piggy kvittrade oroligt och susade ännu snabbare runt huvudet på dem
"Stackars Hedwig och Piggy", mumlade Lavender sorgset.
"De klarade sig, tyck synd om oss som blev skrikna på", skämtade Ron.
"Nej… nej, jag tänker inte göra det. Ni gav inte honom någon information och han kände sig övergiven. Ni får skylla er själva", sade Lavender efter att ha betraktat Ron och Hermione en stund.
"VEM VAR DET SOM MÅSTE TA SIG FÖRBI DRAKAR OCH SFINXER OCH ALLA ANDRA VIDRIGA SAKER FÖRRA ÅRET? SOM SÅG HONOM KOMMA TILLBAKA? SOM BLEV TVUNGEN ATT RÄDDA SIG UNDAN HONOM? JO, JAG!"
Ron stod där med halvöppen mun, lamslagen och utan att veta vad han skulle säga, medan Hermione såg ut att vara på gränsen till tårar.
"MEN VARFÖR SKULLE JAG FÅ VETA VAD SOM PÅGÅR? VARFÖR SKULLE NÅGON BRY SIG OM ATT BERÄTTA FÖR MIG VAD SOM HÄNT?"
"Så det var det som du skrek om", sade Charlie medan han betraktade Harry.
"Betyder det att skrikandet är färdigt nu?" frågade en förstaårselev som hade händerna för öronen.
"Nope, Harry har inte släppt ut alla känslor än", sade George flinande.
"Jag förstår inte hur du orkar, min hals värker redan av skrikandet", klagade Orla innan hon fortsatte läsa.
"Harry, vi ville tala om det för dig, det ville vi verkligen…", började Hermione.
"NI KAN JU INTE HA VELAT DET SÄRSKILT MYCKET, VA, FÖR I SÅ FALL HADE NI SKICKAT EN UGGLA TILL MIG, MEN DUMBLEDORE FICK ER ATT SVÄRA…"
"Nja, han…"
"I FYRA VECKOR HAR JAG SUTTIT FAST PÅ PRIVET DRIVE OCH KNYCKT TIDNINGAR UR SOPTUNNOR FÖR ATT FÖRSÖKA TA REDA PÅ VAD SOM HAR HÄNT…"
"Du rotade i soptunnor?" frågade Fay med rynkad näsa.
"Jag behövde information, inte för att jag fick ut något av det", sade Harry bittert och Ron och Hermione utbytte skamsna blickar.
"Vi ville…"
"NI HAR VÄL FÅTT ER ETT GOTT SKRATT VA, NÄR NI SUTTIT GÖMDA HÄR TILLSAMMANS MED ALLA DE ANDRA…"
"Nej, jag lov…"
"Harry, förlåt oss så mycket!" sade Hermione förtvivlat, med ögonen glänsande av tårar. "Du har helt rätt, Harry — jag skulle vara ursinnig om det var jag!"
"Är det över?" frågade samma elev som frågat det tidigare och Orla nickade till mångas lättnad. Remus plockade bort öronpropparna han satt i när han insåg att de skulle skrika.
"Jag sa ju han var läskig", Lee räckte ut tungan mot Harry.
Harry blängde på henne medan han fortfarande andades djupt. Sedan vände han sig bort från dem igen och började gå av och an. Hedwig hoade nedstämt uppifrån klädskåpet. Det blev en lång paus, endast avbruten av det dystra knakande från golvbräderna under Harrys fötter.
"Vad är det här för ett ställe förresten?" frågade han tvärt.
"Fenixorderns högkvarter", svarade Ron genast.
"Vi ville inte att du skulle skrika på oss igen", sade Ron med en axelryckning.
"Det är en aning skrämmande när du skriker ibland", erkände Hermione med en ursäktande blick.
"Skrämmer sina vänner… attackerar dem med sin uggla... han är farlig", mumlade Umbridge medan hon skrev ner sina tankar på ett pergament.
"Tänker nån bry sig om att berätta för mig vad Fenixordern är för nåt?"
"Det är ett hemligt sällskap", sade Hermione hastigt. "Dumbledore är ledare för det, han grundade det. Fenixordern består av folk som kämpade mot Du-vet-vem förra gången."
"Hemligt sällskap?" frågade madam Bones med ett höjt ögonbryn.
"Vi gömmer oss väldigt öppet. Det är ingen, och har inte direkt varit, någon hemlighet att gruppen existerar", sade Remus hest när det blev uppenbart att ingen annan skulle svara på hennes fråga. Han accepterade sen vattnet från Tonks och drack några klunkar för att minska den värkande känslan i halsen.
"Vilka är med i den?" frågade Harry och stannade upp med händerna i fickorna.
"En hel del personer…"
"Vi har träffat ungefär 20 av dem", sade Ron, "men vi tror att det finns fler."
"Vi varken förnekar eller konfirmerar den gissningen", sade Bill allvarligt.
"Är inte den viktigare frågan vilka 20 det är som de har träffat?" frågade Tonks med huvudet på snedden. "Eller var jag den enda som reagerade över det?"
"Nej, vi vill också veta det", sade mrs Weasley strängt och Weasleybarnen gav Tonks en irriterad blick.
"Det enklaste är väl mamma, pappa, Bill, Charlie och Fleur", sade George tillslut. "Finns ingen mening med att hålla det hemligt, folk kommer få veta snart ändå."
"Och Vance, Diggle, Jones, Dodge och Podmore är fem andra som redan nämnts i boken", tillade Fred med en axelryckning. "Vi har också de tre aurorerna och Sirius och Remus."
"Mundungus är uppenbarligen en medlem, Dumbledore med för den delen… vi har teorier om några andra identiteter", Ginny undvek att se på sin mamma medan hon pratade.
"Det är sjutton personer", mumlade Umbridge för sig själv medan hon noggrant skrev ner deras identiteter.
Harry blängde på dem. "Nåå", sade han uppfordrande och såg från den ena till den andra.
"Öh… nå vad då?" sade Ron.
"Voldemort!" sade Harry ursinnigt, och både Ron och Hermione ryckte till. "Vad händer? Vad gör vi för att stoppa honom?"
"De vet ingenting, Harry", sade mrs Weasley och märkte inte hur alla ungdomarna utbyte blickar.
"Nej precis… vi vet ingenting… så vad sägs som att sluta läsa, jag menar alla vet sanningen nu?" sade Ron med ett nervöst skratt.
"Vi vet att de vet lite tack vare de två", sade Bill och nickade mot Fred och George som vinkade tillbaka med gigantiska leenden.
"Vi har ju redan sagt att vi inte får vara med på Fenixorderns möten", sade Hermione nervöst. "Så vi känner inte till detaljerna… men vi vet ungefär vad det rör sig om", tillade hon hastigt när hon såg Harrys min.
"För att de tjuvlyssnade", sade mrs Weasley ogillande.
"Oroa dig inte Molly, vi upptäckte det ändå relativt snabbt. De kan inte ha fått reda på särskilt mycket", sade Kingsley lugnande och eleverna i salen sjönk besviket ihop.
"Fred och George har uppfunnit förlängningsöron", sade Ron. "De är väldigt användbara."
Mrs Weasley blängde irriterat på sina tvillingsöner.
"Jag vet inte vad de hade förväntat sig, det är klart att de skulle försöka få information", sade Alicia och skakade på huvudet.
"Förlängnings…?"
"Öron, javisst. Det är bara det att vi inte kunnat använda dem på sista tiden för mamma upptäckte det och fick fnatt. Fred och George blev tvungna att gömma dem allesammans för att hindra henne från att slänga dem i soptunnan. Men vi hade riktigt god användning av dem innan hon kom på oss. Vi vet att några ordensmedlemmar skuggar kända Dödsätare, håller dem under uppsikt…"
"Ni slängde inte alla!" utbrast mrs Weasley irriterat.
"Det är klart vi inte gjorde, vi lade ner mycket tid på dem!" protesterade Fred och korsade armarna framför bröstet.
"Några av medlemmarna arbetar på att värva fler personer till Fenixordern", sade Hermione.
"Och några av dem håller vakt över nånting", sade Ron. "De pratar alltid om vakttjänst."
Ordermedlemmarna i salen delade förvånade och oroliga blickar, de hade ingen aning om att barnen hade hört så mycket av vad de sagt.
"Vad för vakttjänst?" frågade Fudge misstänksamt.
"Det förklaras i boken", sade Orla som redan läst de kommande meningarna tyst. Ordermedlemmarna delade oroliga blickar, något som syskonen Weasley, Hermione och Harry var snabba med att märka och de delade misstänksamma blickar med varandra.
"Det kan händelsevis inte ha varit över mig va?" sade Harry ironiskt.
"Å, jovisst", sade Ron och såg ut som om det gick upp ett ljus för honom.
Alla i ordern slappnade av när de hörde de orden, glada över att ungdomarna hade missuppfattat vad det var som de höll vakt över.
"Då vet vi med säkerhet att vad det än är som de håller vakttjänst över så var det inte Harry som de syftade på", mumlade George.
"Jag säger fortfarande att det är det där vapnet som Sirius nämnde", sade Hermione lågmält och Ginny nickade instämmande.
"Och tack vare Remus vet vi att vapnet finns någonstans på ministeriet", tillade Harry.
Ron rynkade på pannan. "Det måste vara en avlägsen del i så fall, jag kan inte direkt se dem kunna hålla regelbunden vakttjänst ifall det är på en öppen plats. Fudge skulle aldrig tillåta det."
"Vad är chansen att vi får veta det genom boken?" frågade Fred fundersamt.
"Jag menar det gäller Voldemort, någon gång måste de väl frivilligt ge oss information?" sade Harry och hans röst var en aning irriterad.
Harry fnös. Han gick ett varv till runt rummet, tittade överallt utom på Ron och Hermione. "Vad har ni två gjort då, om ni inte fått vara med på mötena?" frågade han. "Ni sa att ni haft fullt upp att göra."
"Det har vi", svarade Hermione snabbt. "Vi har sanerat det här huset, det har stått tomt i åratal och det har spridit sig en massa otyg här. Vi har lyckats rensa upp i köket, i de flesta sovrummen och jag tror vi ska göra vardagsrummet i morg… ooj!"
"Hur länge har huset varit tomt?" frågade Fay intresserat.
"Cirka tio år på ett ungefär", sade Sirius. "Men det beror förstås på definitionen av tomt."
"Okej, jag vet fortfarande inte vart de är... men det där huset skrämmer mig", sade Amanda med en rysning och ett flertal personer nickade instämmande.
"Ni har inte hört någonting än, det blir värre", sade Ginny medan hon tänkte tillbaka på alla farliga saker som de hittat under sin städning.
Med två ljudliga knallar hade Fred och George, Rons äldre tvillingbröder dykt upp mitt i rummet, ur tomma intet. Piggy kvittrade häftigare än någonsin och flög upp och satte sig bredvid Hedwig ovanpå klädskåpet.
"Hur gjorde ni det?" flämtade en förstaårselev imponerat.
"Transferering vår kära unge vän", sade tvillingarna i mun på varandra.
"De gjorde det hela sommaren, drev mamma till vansinne", sade Ron torrt.
"Sluta upp med att komma farande så där!" sade Hermione med svag röst till tvillingarna, som var lika ilsket rödhåriga som Ron, fast de var kraftigare och lite kortare.
"Hej, Harry", sade George och log glatt mot honom. "Vi tyckte vi hörde din väna stämma."
"Vi hörde honom också", sade mr Weasley skrockandes.
"Jag är ledsen, jag menade inte att störa", sade Harry generat.
"Oroa dig inte, Harry. Ibland behöver man släppa ut sina känslor", mr Weasley log vänligt emot pojken som de praktiskt taget hade adopterat.
"Du ska inte undertrycka din ilska på det där viset, Harry, släpp ut alltihop", sade Fred, som också log brett. "Det kanske finns några människor tio mil härifrån som inte hörde dig."
"Har ni klarat era transferensprov nu då?" frågade Harry vresigt.
"Gör honom inte arg igen", stönade Remus och gjorde sig beredd på att behöva sätta i öronpropparna igen, det sista han behövde var en huvudvärk.
"Mr Weasley sa att det var bra att släppa ut sina känslor. Och du har sagt något liknande", protesterade Harry genast.
"Det är bra för dig, men mina öron gillar det inte", muttrade Remus och gned frånvarande sitt högra öra.
"Jag glömmer alltid att du har mycket känsligare hörsel än oss andra", sade Harry ursäktande och Remus log smått.
"Med utmärkt beröm godkänd", sade Fred, som höll i något som såg ut som ett mycket långt, hudfärgat snöre.
Mrs Weasley spände blicken i sina söner och snörpte på munnen men avhöll sig från att säga någonting.
"Det skulle ha tagit er ungefär trettio sekunder längre tid att gå nerför trappan", sade Ron.
"Tid är galleoner, lillebror", sade Fred. "Hur som helst, Harry, så stör du mottagningsförhållandena. Förlängningsöron", tillade han som svar på Harry frågande uttryck och höll upp snöret. Harry såg nu att det släpade vidare ut på trappavsatsen. "Vi försöker höra vad som händer där nere."
"VI SA ÅT ER ATT SLUTA MED DET!" utbrast mrs Weasley ilsket och Remus grimaserade svagt.
"Ingen berättade något för oss. Vi ville veta vad som hände!" protesterade George och blängde på sin mamma.
"Ni är barn, ni behöver inte veta."
"Vi är vuxna! Vi är myndiga!" sköt Fred genast tillbaka medan han anslöt sig till sin tvilling och blängde på deras mamma.
"Pojkar, vi tar inte den diskussionen här", sade mr Weasley lugnt.
"Ni måste vara försiktiga", sade Ron och stirrade på förlängningsörat. "Om mamma får syn på ett av dem igen…"
"Det är värt risken, det är ett viktigt möte de har", sade Fred.
"Hur kan ni veta att det är ett viktig möte?" frågade Cho intresserat.
"Praktiskt taget alla var där", sade Fred, hans blick fortfarande stadigt fäst på sin mamma.
Dörren öppnades och en lång röd hårman dök upp.
"Å, hej, Harry", sade Rons yngre syster Ginny glatt. "Jag tyckte att jag hörde din röst." Hon vände sig mot Fred och George och sade: "Det funkar inte med förlängningsöronen, hon har kastat en oberörbarhetsförtrollning över köksdörren."
"Hur vet du det?" frågade George med snopen min.
"Tonks talade om hur jag kunde upptäckte det", sade Ginny. "Man slänger bara nån grej mot dörren och om den inte kan nudda den, har dörren gjorts oberörbar. Jag har sprätt i väg stinkbomber mot dörren från toppen av trappan och de studsar bara bort ifrån den, så det finns inte en chans att förlängningsöronen kan komma in under springan."
"Ginny!" protesterade mrs Weasley förskräckt.
"Vad förväntade du dig med hur hennes bröder agerar?" frågade Dorea intresserat.
"Jag hoppades att hon inte skulle härma dem", sade mrs Weasley och såg strängt på sin dotter som svor lågmält.
Fred suckade djupt. "Vad synd. Jag som så gärna ville veta vad gamle Snape har haft för sig."
"SNAPE?" ekade i hela hallen och folk stirrade misstroget på Snape som stirrade rakt fram.
"Vad gör han där?" frågade Lee misstänksamt.
"Utför sitt jobb, men vi var lika förvånade som er när vi insåg att han var där", sade Ginny med en axelryckning.
"Boken förklarar det", sade Orla innan hon började läsa högt igen.
"Snape!" sade Harry hastigt. "Är han här?"
"Javisst", sade George. Han stängde försiktigt dörren och slog sig ner på en av sängarna. Fred och Ginny följde hans exempel. "Avlägger rapport. Topphemlig."
"Den knäppskallen", sade Fred automatiskt.
"Han är på vår sida nu", sade Hermione förebrående.
"Det hindrar honom inte från att vara en knäppskalle", fnös Ron. "Som han tittar på oss när han ser oss."
"Så han är en spion? Eller har jag fattat fel?" frågade Gabriel intresserat.
"Vi tror han är en spion? Det var väldigt oklart", sade George med en axelryckning. "Visst, vi lyckades tjuvlyssna men de pratade ofta kryptiskt."
"Och tack och lov för det", brummade Moody medan han blängde på boken.
"Bill tycker inte heller om honom", sade Ginny, som om det avgjorde saken. Harry var inte säker på att hans ilska hade lagt sig än, men hans längtan efter information segrade över hans önskan att fortsätta skrika och vråla. Han sjönk ner på sängen mitt emot de andra.
"Det där kommer spöka sen, det är aldrig en bra idé att hålla tillbaka sina känslor", sade Charlus allvarligt.
"Vi har inte märkt något", sade Ron med rynkad panna.
"Um… jag tror det kommer nämnas, det var några tankar jag hade", sade Harry fåraktigt.
"Är Bill här?" frågade han. "Jag trodde han arbetade i Egypten?"
"Han ansökte om ett skrivbordsjobb, så han kunde komma hem och arbeta för Fenixordern", sade Fred. "Han säger att han saknar gravkammarna, men det finns saker som uppväger det", tillade han med ett flin.
"Vad menar du?"
"Kommer du ihåg Fleur Delacour?" sade George. "Hon har fått jobb hos Gringotts för att fyrbettra sin ingelska…"
Både Fleur och Bill rodnade när de hörde det, men de slutade inte att hålla hand, utan verkade istället greppa hårdare om varandra.
"Och Bill har gett henne en massa privatlektioner", fnissade Fred.
Alla Bills syskon började fnissa och han blängde på dem.
"Charlie är också med i Fenixordern, men han är kvar i Rumänien. Dumbledore vill ha med så många utländska trollkarlar som möjligt, så Charlie försöker få kontakt med folk på sin lediga tid."
"Inte konstigt att du är så blek, hela din familj är praktiskt taget i ordern", sade Dorea oroligt och mrs Weasley gav henne ett svagt leende.
"Skulle inte Percy kunna göra det?" frågade Harry. Det sista han hade hört var att en näst näst äldste Weasleybrodern arbetade på Avdelningen för internationellt magisamarbete vid Trolldomsministeriet.
Alla Weasleys ryckte till, de visste mer eller mindre vad som skulle komma nu.
Vid Harrys ord utbytte Hermione och de tre syskonen Weasley dystert menade blickar.
"Vad du än gör så nämn inte Percy inför mamma och pappa", sade Ron till Harry med spänd röst.
"Varför inte?"
"Därför att varje gång Percys namn nämns så har pappa sönder det han just håller i handen och mamma börjar gråta", sade Fred.
Percy ryckte till och knöt händerna så att naglarna borrades in i handflatan. Han hade inte reflekterat över hur han behandlat dem och hur mycket det hade påverkat dem.
"Det har varit hemskt", sade Ginny sorgset.
"Jag tror att vi har det bättre utan honom", sade George med ett ovanligt elakt uttryck i ansiktet.
George ryckte till och vände sig skamset mot Percy. "Förlåt, jag menade det inte."
"De-det är ok-okej", sade Percy skakigt och gav sin bror ett modigt leende men George skakade på huvudet, det var inte alls okej.
"Vad har hänt?" frågade Harry.
"Percy och pappa hade ett gräl", sade Fred. "Jag har aldrig sett pappa gräla med nån på det viset. Det brukar vara mamma som skriker och gapar."
"Ju snällare någon är, desto värre är det när den personen skriker", sade Narcissa lugnt.
"Jo tack, vi har märkt det", sade Fred med en grimas, det var alltid värre när deras pappa skrek på dem.
"Det var första veckan hemma efter terminsslutet", sade Ron. "Vi skulle precis åka hit och ansluta oss till Fenixordern. Percy kom hem och berättade att han hade blivit befordrad."
"Du skämtar va?" sade Harry. Trots att han mycket väl visste att Percy var ytterst ambitiös hade Harry fått intrycket att Percy inte haft någon större framgång med sitt första jobb på Trolldomsministeriet. Han hade gjort sig skyldig till ett ganska grovt förbiseende, eftersom han inte hade lagt märke till att hans dåvarande chef kontrollerades av Lord Voldemort (inte för att ministeriet hade trott på det - alla där trodde att mr Crouch hade blivit galen).
"Hur kunde jag vara en sån idiot", stönade Percy och begravde ansiktet i sina händer.
"Du hade huvudet för långt upp i allas arslen för att kunna se något", sade Charlie genast och flera stycken flämtade till.
"Charlie, det är barn här!" väste mrs Weasley och Charlie ryckte på axlarna.
"Ja, vi blev väldigt förvånade allihop", sade George, "eftersom Percy hamnade i en massa svårigheter på grund av Crouch, det blev förhör och allt möjligt. De sa att Percy borde ha förstått att Crouch var vrickad och informerat nån överordnad om det. Men du känner ju Percy, eftersom Crouch lät honom ta styret ville ha minsann inte komma med några klagomål!"
"Hur kunde ingen märka att Percy gjorde jobbet och inte Crouch?" protesterade Oliver misstroget.
"Weasley var förvånansvärt kompetent på jobbet", sade madam Bones och Oliver gav sin vän en imponerad blick.
"Men hur kom det sig då att de befordrade honom?"
"Det var precis vad vi undrade", sade Ron, som verkade mycket angelägen att fortsätta ett normalt samtal nu när Harry hade slutat vråla.
"Klandrar honom inte för det", mumlade Neville.
"Han kom hem och var väldigt belåten med sig själv — till och med mer belåten än vanligt, om du kan förställa dig det — och berättade för pappa att han hade erbjudits en tjänst på Fudges egna kontor. En riktigt fin tjänst för nån som hade gått ut Hogwarts bara ett år tidigare, nämligen biträdande assistent till ministern. Han väntade sig nog att pappa skulle bli väldigt imponerad."
Mr Weasley bet sig i läppen. "Vi har länge misstänkt att det fanns Dödsätare i inre cirkeln. Jag ville inte ha något av mina barn i närheten av dem", sade han tillslut.
Percys huvud flög upp och han stirrade vilt på sin pappa, inte konstigt att han hade skrikit när han kom hem och berättade om sin befordran.
"Men pappa blev inte det", sade Fred bistert.
"Varför inte?" frågade Harry.
"Tja, tydligen har Fudge härjat runt på ministeriet och kollat att ingen har nån kontakt med Dumbledore", sade George.
"Dumbledore är nämligen i onåd hos ministeriet nu för tiden", sade Fred. "De tycker allihop att han bara ställer till med problem när han säger att Du-vet-vem är tillbaka.
"Han är det, tillbaka alltså", sade Hermione.
"Och nu vet alla om det", instämde Harry belåtet.
"Inte riktigt alla, bara vi i slottet men snart kommer alla veta om det", rättade Ginny. "Och de kommer be om din förlåtelse för hur de behandlat dig."
"Och du bör inte acceptera det", tillade Ron och alla vände sig emot honom. "Vad? Vi alla tänkte det."
"Inte direkt, jag tänkte på kyckling", sade Gabriel. "Jag är hungrig."
"Pappa säger att Fudge har gjort helt klart att alla som är i förbund med Dumbledore kan tömma sina skrivbord och ge sig av", sade George
En kort stund rådde en totalt tystnad i salen innan det var som om en bomb exploderade och salen var fylld av ljudet från hundratals elever som alla försökte överrösta varandra.
"Tömma sina skrivbord…"
"Olagligt…"
"Vänner spelar ingen roll…"
"Hur kan man få sparken för…"
"… kan stödja Voldemort och jobba kvar men inte…"
"… sig av!"
"TYSTNAD!" Dumbledore ställde sig upp och exploderade samtidigt färgglada stjärnor i salen för att tillkalla sig allas uppmärksamhet. "Jag förstår att den här informationen kan vara upprörande att höra men det har redan hänt. Jag förstår att det är väldigt okonventionellt och inte moraliskt men nu är inte tillfället att argumentera om det."
"Men professor, det är inte rättvist!" protesterade Megan Jones.
Dumbledore suckade och log sorgset. "Nej, det är det inte. Men det här hände för ett halvår sen. Jag föreslår att vi fortsätter att läsa boken istället."
"Jag ska skriva till Daily Prophet och klaga, det här är inte acceptabelt" muttrade Hannah.
"Fudge äger den tidningen, du såg ju hur de skrivit om Harry", fnös Anthony och skakade på huvudet.
"Problemet är att Fudge misstänker pappa, han vet att han är god vän med Dumbledore och han har alltid tyckt att pappa är en ganska konstig typ på grund av hans mugglarmani."
"Men vad har det med Percy att göra?" frågade Harry förbryllat.
"Jag kommer till det nu. Pappa anser att Fudge vill ha Percy på sitt kontor bara för att använda honom till att spionera på familjen — och på Dumbledore."
Harry visslade lågt. "Det gillade Percy säkert att höra."
Percy grimaserade, om det var någonting han ångrade så var det det bråket och hur det slet isär deras familj.
Ron skrattade glädjelöst.
"Han blev alldeles rosenrasande. Han sa… tja, han sa massor av hemska saker. Han sa att han hade varit tvungen att kämpa mot pappas usla rykte ända sen han kom till ministeriet och att pappa inte har några ambitioner och det är därför som vi alltid har varit… ja, du vet… inte haft särskilt gott om pengar, menar jag…"
"Jag är ledsen, jag borde inte-"
"Det är okej Percy", avbröt mr Weasley. "Vi sa båda saker vi ångrade kvällen. Men nu är inte rätt tillfälle att diskutera det, vi ta det senare."
"Va?" sade Harry tvivlande medan Ginny gav ifrån sig ett läte som en ilsken katt.
"Jag vet", sade Ron med låg röst. "Och det blev värre. Han sa att pappa var en idiot som höll ihop med Dumbledore, att Dumbledore var på god väg att råka illa ut, att pappa skulle dras med i fallet och att han — Percy — minsann visste var hans lojalitet låg, nämligen hos ministeriet. Och om mamma och pappa skulle bli förrädare mot ministeriet tänkte han se till att alla fick veta att han inte tillhörde vår familj längre. Han packade sina väskor samma kväll och gav sig av. Han bor här i London nu."
"Det där låter inte som Percy. Visst, han tar sitt jobb allvarligt, men för två år sen hade han motsatta tankar om Dumbledore… hur kan det förändras så fort?" protesterade Oliver i chock.
"Det är faktiskt en väldigt bra fråga som jag själv reflekterat över", erkände Harry.
Harry svor tyst för sig själv. Percy hade alltid varit den av Rons bröder som han tyckt minst om, men han hade aldrig kunnat föreställa sig att han skulle säga sådana saker.
Percy ryckte till när han hörde det; han visste att han aldrig varit eller skulle vara populär, men någonting inom honom värkte när han hörde de orden. Att veta att Harry föredrog alla andra i hans familj framför honom själv, även Charlie och Bill som han knappt hade träffat, gjorde… ont. Men Percy sade ingenting, det fanns ingen mening att klaga, speciellt inte efter hur han agerat de senaste månaderna, så istället tittade han ner på golvet och bet sig i läppen och fortsatte lyssna på boken.
"Mamma har varit alldeles ifrån sig", sade Ron. "Du vet, gråtit och så där. Hon åkte till London och försökte tala med Percy, men han smällde igen dörren rätt i ansiktet på henne. Jag vet inte vad han gör om han möter pappa på jobbet, han låtsas väl inte om honom, antar jag."
"Men Percy måste veta att Voldemort är tillbaka", sade Harry långsamt. "Han är inte dum, han måste veta att din mamma och pappa inte skulle riskera allt utan bevis."
"Jo, det är en bra poäng", mumlade Oliver medan han gav Percy en orolig blick.
"Jodå, men ditt namn blev också indraget i grälet", sade Ron och kastade en förstulen blick på Harry. "Percy sa att det enda beviset var ditt ord och… jag vet inte… han tyckte inte att det dög."
"Percy tar The Daily Prophet på allvar", sade Hermione syrligt, och de andra nickade.
"Din idiot!" fräste Oliver och smällde till Percy. "Du. Känner. Harry!" för varje ord han sade smällde han till sin vän igen. "Du vet att han inte skulle ljuga om det!"
"Ja, jag vet. Jag borde inte", Percy skakade på huvudet och avslutade inte sina tankar.
"Vad är det ni pratar om?" frågade Harry och såg sig omkring på allihop. De betraktade honom försiktigt.
"Har du inte … har du inte fått The Daily Prophet?" frågade Hermione nervöst.
"Jo, det har jag visst!" sade Harry.
"Men du har inte läst hela tidningen", protesterade Susan lågmält.
"Jag bara antog att allt som hade med Voldemort att göra skulle stå på framsidan", sade Harry med en axelryckning.
"Vill vi veta", frågade Charlus oroligt.
"Nej. Men ni kommer få veta ändå", sade Harry med en grimas.
"Har du… öh … läst den ordentligt?" sade Hermione, ännu ängsligare.
"Ånej, kommer Harry skrika igen", frågade Lavender oroligt.
"Jag skriker inte jämt… jag kan ha börjat höja rösten dock", sade Harry fundersamt.
"Inte från första till sista sidan", svarade Harry undvikande. "Om de skulle rapportera nåt om Voldemort, skulle det väl vara stora rubriker på förstasidan, eller hur?"
De andra ryckte till igen vid ljudet av namnet. Hermione fortsatte snabbt: "Man måste nog läsa den från första till sista sidan för att upptäcka det, men de… öh… de nämner dig ett par gånger i veckan."
"Men jag skulle ha sett…"
"Nej, det skulle du inte, inte om du bara har läst förstasidan", sade Hermione och skakade på huvudet. "Jag talar inte om några stora artiklar. De smyger bara in nåt om dig, som om du var ett stående skämt."
"Jag hoppas att de inte gör vad jag tror att de gjort", sade Dorea lågmält, men hennes röst hördes ändå genom hela salen.
"Om du tror att de berömde Harry har du fel, om du tror att de driver med honom har du helt rätt", sade Ron svagt.
"Det är inget att skämta om, det är allvarligt", protesterade Hermione och blängde halvhjärtat på Ron.
"Vad är det du…?"
"Det är faktiskt väldigt elakt", sade Hermione med ansträngt lugn röst. "De bygger det bara på Ritas grejer."
"Men hon skriver väl inte åt dem längre?"
"O, nej då, hon har hållit sitt löfte… inte för att hon hade nåt val", tillade Hermione belåtet. "Men hon lade grunden till det som de försöker göra nu."
"Jag är fortfarande så glad att du upptäckte Skeeters hemlighet", sade Kingsley och det svagt leende dök upp på hans läppar.
"Jag är bara förvånad att ingen annan har lyckats lista ut att hon var en animagus och det krävdes en fjortonåring för det", sade Alisa och alla ignorerade Hermiones muttrande om att hon hade varit femton.
"Men det väcker frågan om hur många olagliga animagusar det finns, de senaste dagarna har vi fått veta om fyra personer som inte registrerat sig", sade madam Bones med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen.
"Som vad då?" sade Harry otåligt.
"Okej, du vet ju att hon skrev att du höll på att bryta ihop totalt och att det gjorde ont i ditt ärr och allt det där?"
"Ja…", sade Harry, som nog inte skulle glömma Rita Skeeters historier om honom i första taget.
"Jo, de skriver om dig som om du var en vilseledd person som bara vill ha uppmärksamhet och tror att du är en stor tragisk hjälte eller nåt sånt", sade Hermione väldigt fort, som om det skulle vara mindre otrevligt för Harry att höra det hela snabbt.
"Lite nervös för hans reaktion?" sade Lee, men hans ord var halvhjärtade.
"Ursäkta mig, men de skrev vad om min sonson?" frågade Charlus och ett tyst raseri brann i hans ögon.
"Oroa dig inte, jag har redan börjat ta tag i problemet", sade Sirius mellan sammanpressade tänder. "De kommer att ångra alla artiklar."
"De smyger hela tiden in spydiga kommentarer om dig. Om det dyker upp nån långsökt historia, skriver de nåt i stil med 'En skröna värdig Harry Potter', och om nån råkar ut för en konstig olycka eller så, kan det stå 'Vi får hoppas att han inte fått nåt ärr i pannan, för då blir vi väl tvungna att falla på knä och tillbe honom…"
"De gjorde det inte!" fräste Dorea som verkade skaka av sig misstron över att de faktiskt skrivit det.
"Åh, de gjorde det. Det var hemskt", sade Hermione med en grimas.
"Harry bad inte om något av det där! Han bad inte om att förlora sin familj eller få en galen man efter sig. Han vill bara vara en vanlig tonårspojke!" snäste Dorea och Charlus placerade en stadig hand på hennes axel.
"Jag vill inte att nån ska tillbe…", började Harry hastigt.
"Det vet jag att du inte vill", sade Hermione hastigt med ängslig min. "Jag vet det, Harry. Men inser du vad de håller på med? De vill förvandla dig till nån som ingen ska tro på. Det är Fudge som ligger bakom det hela, det kan jag svära på. De vill att vanliga trollkarlar ska tro att du bara är en idiotisk pojke som ingen kan ta på allvar, som berättar löjliga rövarhistorier för att han älskar att vara berömd och vill att det ska fortsätta."
"Det är bara löjligt", protesterade Katie irriterat.
"Jag bad inte om… jag ville inte… Voldemort dödade mina föräldrar!" spottade Harry fram. "Jag blev berömd för att han mördade min familj men inte kunde döda mig! Vem vill bli berömd för en sån sak? Tror de inte jag hellre skulle vilja att det aldrig…"
Runt om i salen utbyttes skamsna blickar, eftersom när de nu i efterhand visste sanningen så verkade det väldigt korkat att tro att Harry ville ha uppmärksamhet för något sådant.
"Vi vet, Harry", sade Ginny allvarligt.
"Och självfallet rapporterade de inte ett ord om Dementorernas attack mot dig", sade Hermione. "Nån har sagt åt dem att hålla tyst om det. Det borde ju ha varit stora rubriker. Dementorer som löper amok. De har inte ens rapporterat att du bröt mot Internationella förordningen om trollerisekretess. Det trodde vi arktiskt att de skulle göra, det skulle passa så bra in på bilden av dig som nån sorts idiotisk skrytmåns. Vi tror att de vill avvakta tills du blir relegerad, sen tänker de verkligen sätta i gång och frossa… om du blir relegerad, menar jag förstås", fortsatte hon hastigt. "Det borde du faktiskt inte bli, inte om de följer sina egna lagar. Det finns inget att anklaga dig för."
"Jag är ett levande exempel på att de inte följer lagar", sade Sirius med en axelryckning och de flesta vuxna ryckte till vid påminnelsen.
"De borde följa sina lagar. Om de inte gör det skulle han förvandlas till en matyr. Hur skulle folket reagera om han förlorade sin själ liksom?" påpekade Astoria lugnt.
"Det beror på vilken månad, dag och klockslag det här. Antingen är jag en hjälte eller så är jag en skurk. Det finns inget mitt emellan", sade Harry med en axelryckning.
De var tillbaka vid förhöret, och Harry ville inte tänka på det. Han försökte komma på något nytt samtalsämne, men räddades av ljudet av steg uppför trappan.
"Oj då."
Fred halade snabbt in förlängningsörat, det hördes en ny hög knall och han och George försvann. Bara några sekunder senare dök mrs Weasley upp i dörröppningen till sovrummet.
"Lyckan att enkelt komma undan, utanför Hogwarts åtminstone", suckade Fred lyckligt och ignorerade hur deras mamma himlade med ögonen.
"Mötet är slut, ni kan komma ner och äta middag nu. Alla längtar efter att få träffa dig, Harry. Och vem är det som har lämnat alla de där stinkbomberna utanför köksdörren?"
"Krumben", sade Ginny utan att rodna. "Han älskar att leka med dem."
"Jag kan inte förstå att jag trodde på dig", sade mrs Weasley chockat
"Hon är väldigt lik tvillingarna", sade mr Weasley med ett leende.
"Jaså, jag trodde att det var Krake, han gör såna där konstiga saker hela tiden", sade mrs Weasley. "Glöm nu inte att sänka rösten nere i hallen. Ginny du är smutsig om händerna, vad har du gjort? Gå och tvätta dem före maten, är du snäll."
"Han är fortfarande vid liv", sade Narcissa chockat.
"Vänta du vet vart de är?" frågade Alicia misstänksamt.
"Tyvärr ja så är han vid liv, men han har blivit galen", sade Sirius nonchalant och Alicia korsade armarna när hon insåg att de ignorerade henne.
Ginny gjorde en grimas åt de andra och följde efter sin mamma ut ur rummet, så att Harry blev ensam kvar med Ron och Hermione. Båda två betraktade honom vaksamt, som om de var rädda att han skulle börja gorma och vråla igen nu när alla andra hade gått. Deras nervösa uppsyn fick honom att känna sig lätt skamsen.
"Hör på…", muttrade han, men Ron skakade på huvudet och Hermione sade med låg röst: "Vi fattade att du skulle bli arg, Harry, vi förebrår dig verkligen inte, men du måste förstå att vi faktiskt försökte övertala Dumbledore…"
"Javisst, jag vet det", sade Harry kort. Han försökte komma på något att säga som inte hade med hans rektor att göra, eftersom blotta tanken på Dumbledore fick honom att koka av ilska igen.
"Så…", började Seamus att säga.
"Strunta i det, vi har redan löst det", sade Harry avfärdande.
"Vem är Krake?" frågade han.
"Husalfen som bor här", sade Ron. "En knäppskalle. Jag har aldrig stött på en sån som han.
"Dobby då? Jag trodde han var den skummaste", sade Dennis förvånat.
"Krake är värre, så så mycket värre", sade Ron och skakade på huvudet.
"Han är inte så illa!" protesterade Hermione.
"Nej, han är värre", sköt Ron tillbaka och såg utmanande på henne. "Du kan inte förneka det Mione"
Hermione tittade ogillande på Ron.
"Han är ingen knäppskalle, Ron."
"Hans stora ambition i livet är att få huvudet avhugget och uppsatt på en minnestavla precis som sin mamma", sade Ron retligt. "Är det normalt, Hermione?"
"Nej, inte alls", sade Cedric förskräckt.
"Det är Krake, det definierar typ hela hans personlighet", sade Ron med en axelryckning. "Han har seriösa problem."
"Tja… om han är lite konstig, så är det inte hans fel."
Ron himlade med ögonen.
"Av nyfikenhet, hur många gånger har ni haft den där diskussionen om Krake?" frågade Luna intresserat.
"För många gånger", stönade Harry. "Jag kommer spy på dem en dag av deras tjat om det."
"Hermione har fortfarande inte gett upp F.I.S.A."
"Det heter inte F.I.S.A.!" sade Hermione häftigt. "Det heter Föreningen för ideellt stöd åt alferna. Och det är inte bara jag, Dumbledore säger också att vi ska vara snälla mot Krake."
"Ja, ja", sade Ron. "Kom nu, jag är hungrig som en varg." Han gick före genom dörren ut på trappavsatsen, men innan de hann fram till trappan… "Stopp!" viskade Ron och svängde ut en arm för att hindra Harry och Hermione från att fortsätta. "De är fortfarande i hallen, vi kanske kan höra nånting."
Ordermedlemmarna gav ungdomarna ogillande blickar medan eleverna i salen istället utbytte triumferande blickar.
"Ni är så nyfikna."
"Som om ni inte var likadana, Remus", sade Dorea i en skällande ton. "Jag kan minnas ett flertal tillfällen då ni tjuvlyssnade."
"Jag var oskyldig, de drog med mig", sade Remus och blinkade oskyldigt med ögonen mot henne.
Dorea fnös och skakade på huvudet. "Du verkar ha glömt vem du pratar med, vi vet båda två att du inte var oskyldig."
Alla tre tittade försiktigt ut över räcket. Den dystra hallen nedanför var fullpackad med häxor och trollkarlar, bland dem alla i Harrys stödtrupp. De viskade upphetsat med varandra. Mitt i skarn såg Harry ett mörkt huvudet med flottigt hår och en stor framskjutande näsa, som tillhörde den lärare han tyckte minst om på Hogwarts, professor Snape. Harry böjde sig längre fram över trappräcket. Han var väldigt intresserad av vad Snape sysslade med för Fenixorderns räkning. Ett smalt hudfärgat snöre åkte ner framför Harrys ögon. När han tittade upp fick han se Fred och George på trappavsatsen ovanför, i färd med att försiktigt sänka ner förlängningsörat mot den mörka klungan där nere.
"Självklart är han intresserad av det", muttrade Snape medan han blängde på Harry. Han hade medvetet varit väldigt tyst sen det avslöjades att han var en del av Fenixordern medan han försökte lista ut hur han eventuellt skulle behöva förklara sig för Voldemort.
"Jag älskar att tvillingarna hade samma idé", sade Angelina med ett litet leende.
Men bara ett ögonblick senare började allihop röra sig mot ytterdörren och försvinna ur sikte.
"Jäklar också", kom det i en viskning från Fred då han hissade upp förlängningsörat igen. De hörde ytterdörren öppnas och sedan stängas.
"Aww, kom igen. Vi får ingen informationen?" stönade Zacharias besviket.
"Professor Lupin kanske berättar något senare för Harry", föreslog Cedric med en axelryckning.
"Fortfarande inte din professor, Cedric", sade Remus lugnt medan han såg över mot sin gamla elev.
"Men du var den bästa professorn vi haft i ämnet", sade Cedric och log emot mannen. "Dessutom är gamla vanor svåra att göra sig av med."
"Det är sant, jag kommer ihåg att Cedric var imponerad av dina kunskaper i ämnet", mrs Diggory log emot Remus som böjde på huvudet.
"Snape äter aldrig här", sade Ron tyst till Harry. "Gudskelov. Kom nu."
"Och glöm inte att sänka rösten i hallen, Harry!" viskade Hermione.
"Varför då?" frågade Jack Sloper intresserat. "Jag menar det måste väl finnas en anledning?"
"Det kommer att förklaras alldeles strax", sade Harry med en grimas. "Men innan någon hinner säga något så var det inte mitt fel!"
När de passerade raden av husalfshuvuden på väggen såg de Lupin, mrs Weasley och Tonks stå framme vid ytterdörren och med hjälp av magi försegla alla de många låsen och reglarna efter dem som just hade gått ut.
"Hur många lås är det egentligen?" frågade Terry med ett höjt ögonbryn.
"Låt oss bara säga att de förra ägarna var väldigt paranoida", sade Tonks med ett leende som liknade mer en grimas.
"Jag menar efter inbrottet 1979 så klandrar jag dem inte för att vara paranoida", avbröt Narcissa med ett höjt ögonbryn.
"Det var värt det. Dessutom var de paranoida långt innan det", sade Sirius avfärdande. Eleverna i salen utbytte dämpade viskningar mellan sig, de visste inte riktigt vad för hus det var men de hade en känsla av att Sirius och Narcissa besökt det tidigare.
"Vi äter nere i köket", viskade mrs Weasley, som mötte dem vid foten av trappan. "Harry, lille vän, om du bara vill tassa på tå över hallen så är det in genom dörren här…"
PANG
"Tonks!" skrek mrs Weasley irriterat medan hon vände sig om och tittade bakom sig.
"Vad hände med att vara tyst?" frågade Dennis förvirrat.
"Det är försent nu. Det är över", sade Sirius allvarligt och flera stycken ryckte till och såg sig nervöst omkring.
"Måste du alltid vara så dramatisk?" suckade Remus misstroget. "Skulle det verkligen döda dig att inte dramatisera allting?"
"Jag vet inte vad du pratar om", sade Sirius med näsan i luften.
"Förlåt!" kved Tonks, som låg platt utsträckt på golvet. "Det är det där dumma paraplystället, det är andra gången jag snubblar över…"
"Vi borde verkligen göra oss av med det", sade Bill och skakade på huvudet.
"Eller åtminstone flytta de", sade Fleur med ett bländande leende.
Men resten av orden dränktes av ett fasansfullt, öronbedövande, hårresande tjut.
"En klagovålnad!" flämtade Seamus skrämt.
"Inte riktigt, men nästan", sade Sirius allvarlig och Narcissa flämtade chockat till.
"Sirius" väste hon misstroget.
"Vad? Hon var praktiskt taget det", muttrade Sirius och korsade armarna.
De malätna sammetsdraperierna som Harry passerat tidigare hade flugit isär, men det fanns ingen dörr bakom dem. Under en bråkdels sekund trodde Harry att han såg ut genom ett fönster, ett fönster bakom vilket en gammal kvinna i en svart mössa skrek och tjöt som om hon blev torterad — sedan insåg han att det bara var ett porträtt i naturlig storlek, men det mest realistiska och det mest frånstötande han någonsin hade sett. Den gamla kvinnan dreglade, ögonen rullade runt och den gulnade huden i ansiktet stramade när hon skrek. I hela hallen bakom dem vaknade de andra porträtten och började också vråla, så att Harry måste knipa ihop ögonen och slå händerna för öronen.
"Ni kan vara tacksamma över att ni inte kan höra hennes röst", sade Ginny allvarligt. "Era öron skulle blöda."
"De kan va tacksamma över att de inte behöver se henne heller. Hon är ingen vacker kvinna", fnös Charlie och Narcissa spände blicken i honom, hon fann det svårt att ignorera instinkten att försvara hennes faster.
Lupin och mrs Weasley störtade fram och försökte dra igen draperierna framför den gamla kvinnan, men de ville inte sluta sig och hon tjöt högre än någonsin och viftade med klösande händer som om hon försökte riva dem i ansiktet.
"Dynghögar! Avskum! Snuskiga och vidriga avfallsprodukter! Halvblod, mutanter, missfoster, försvinn från denna plats! Hur vågar ni besudla mina fäders hus…"
"Sådan trevlig kvinna", sade Lee efter att ha blinkat bort chocken.
"Vem tror ni att hon syftar på med vilket namn?" frågade Fay intresserat.
"Jag är halvblod", sade Harry och räckte upp handen.
"Jag är mutanten", suckade Remus och en hel del av hans gamla elever såg ilsket på boken. "Ett av de trevligare namnen hon har för mig."
"Jag är troligtvis avfallsprodukter, men vi vet inte med säkerhet", sade Tonks med en axelryckning.
"Vi har inte listat ut ifall vi är dynghögarna eller avskummen", sade Bill med ett gigantiskt leende.
Tonks ursäktade sig gång på gång och släpade upp det väldiga, tunga trollbenet på golvet igen, mrs Weasley gav upp försökte att dra igen draperierna och rusade fram och tillbaka i hallen medan hon lamslog alla de andra porträtten med sin trollstav, och en man med långt, svart hår kom utstörtande genom en dörr mitt emot Harry.
"Verkligen? En man med långt svart hår, det är min introduktion?" frågade Sirius lågmält.
"Du kan inte alltid vara hjälten", sköt Harry tillbaka med ett litet leende och Sirius brast ut i skratt.
"Håll mun, din hemska gamla häxa, håll mun!" röt han och grep tag i draperiet som mrs Weasley hade gett upp kampen om.
"Jag har alltid velat säga det till hennes ansikte", sade Sirius med ett stort leende och Remus himlade med ögonen, men log ändå.
"Exakt hur känner du henne?" frågade Marietta misstänksamt.
"Åh, det kommer avslöjas snart, så boken kan lika gärna berätta det", sade Sirius och hans ord besvarades med stor besvikelse.
Den gamla kvinnans ansikte bleknade.
"Duuuu!" tjöt hon och ögonen höll på att trilla ur huvudet på henne vid åsynen av mannen. "Familjeförrädare, förhatliga varelse, skam för mitt kött och blod!"
"Wow, hon hatar den där snubben", sade Gabriel med en utdragen vissling.
"Och jag som trodde hon var illa med sina tidigare ord", sade Padma chockat.
"Hon har inte börjat med dödshoten än så det är lugnt", sade Fred med en axelryckning och alla utbytte förskräcka blickar. Dödshot? Vem var hon och vems hus var de egentligen i?
"Jag sa… håll… MUN!" vrålade mannen, och med en enorm ansträngning lyckades han och Lupin tvinga igen draperierna på nytt. Den gamla kvinnans gallskrik dog ut och följdes av en bedövande tystnad. Medan han flåsade lätt och svepte det långa mörka håret ur ögonen vände sig Harrys gudfar Sirius emot honom.
"Det är du?" frågade flera stycken och såg förvånat på Sirius.
"Till er tjänst", sade Sirius och bugade sig djupt samtidigt som han gjorde en vid svepning med armen i en halvcirkel framför sig.
"Du är släkt med den där tavlan?" frågade Leanne men innan någon hann svara henne så hade Orla fortsatt läsa.
"Hej, Harry", sade han bistert, "jag ser att du har träffat min mor."
"Det där är din mamma!" skrek flera stycken i mun på varandra.
"Hur kan du vara släkt med henne? Du är du, liksom!" protesterade Dean chockat.
"Tack så mycket, jag tar verkligen det som en komplimang", sade Sirius med ett glatt leende. "Hon avskyr mig för att jag hamnade i Gryffindor istället för Slytherin."
"Jag är ganska säker på att det också berodde på att du var vän med en varulv, halvblod och mugglarfödda", sade Narcissa torrt. "Men du har rätt i att ditt elevhem var droppen som fick bägaren att rinna över, och därefter gick det bara utför med vilka du valde som dina vänner"
"Hon var inte medveten om varulvsdelen förrän några år senare", protesterade Sirius. "Hon förlät mig aldrig för den middagen… det var mycket hon aldrig förlät mig för… oavsett vad så insåg hon att jag var annorlunda när jag blev vän med grannarna."
"Jag trodde det där huset låg i ett mugglarområde?" sade Marietta misstänksamt.
"Det gör det, mamma var rasande för jag blev vän med mugglare", Sirius skakade på huvudet som om han försökte glömma minnen och log mjukt. "Att be sorteringshatten att inte placera mig i Slytherin var det bästa beslutet jag gjort. Gav mig en chans att bryta mig loss från familjen ordentligt."
"Och det gav dig en ny familj", Remus stötte till sin vän med axeln och log emot honom.