Siggan09: Vad kul att du gillade kapitlet så mycket :D Jag gillar också att Remus och Tonks blir allt närmare, de är så gulliga tillsammans.

Simona06: Kul att du tyckte om det så mycket :D Jag önskar verkligen att jag kunde uppdatera en gång om dagen men jag har tyvärr inte tiden för det. Jag saknar tiden då jag uppdaterade varannan vecka utan problem, och jag skulle säkert klara det nu på sommaren ifall jag inte tagit tag i att rätta allting. Aja, jag försöker att uppdatera så ofta jag kan :) Jag vill inte möta dörrförsäljaren Voldemort, men jag är glad att du gillade det. Jag ska hålla ögonen öppna och så ska jag försöka hitta ett tillfälle att läsa din fanfic, medan jag inte vet vad det handlar om kan jag ändå ge det en chans :)
- Lea

Tinsy-girl: Kul att du gillade kapitlet. Remus och Tonks är goals har jag bestämt nu. De har ett hälsosamt förhållande. Hehe, jag har, av mina vänner ett antal gånger, blivit anklagad för att säga förlåt alldeles för ofta och i onödan. Jag tror det är för att jag vill göra alla glada… vilket även resulterar i en del val som jag kanske egentligen inte skulle ha valt om jag inte visste att det var vad andra skulle tycka… anyhow, jag har en tendens att be om ursäkt i onödan. Men det var väldigt kloka ord ifrån den där tjejen, hon har helt rätt. Vi får se hur det går att skriva nu när skolan är slut, har jobbat sen 10 juni och varje helg har jag haft något, så ser fram emot den här helgen då jag inte har något planerat. Så jobbet, planer plus rättningen har gjort att jag inte skriver nya kapitel lika fort som jag skulle vilja. Men jag vill bli klar med rättningen för att allting ska vara logiskt. Men det känns bra att du förstår problemen med att annat kommer emellan :)
Umbridge gräver sig bara djupare och djupare ner i ett hål. Det är inte så långt kvar till Straffkommenderingen nu :D

Linneagb: Det gör mig väldigt glad att du gillar Gabriel så mycket :D Han är delvis baserad på Gabriel från Supernatural, men det är mest bara hans svaghet för sötsaker, resten kommer ifrån mitt huvud. Skratt kommer definitivt att behövas ju längre in i serien de kommer, speciellt i sjunde boken.
Haha, tog det inte som ett hot :D Jag har väldigt svårt att förstå varför man shippar Snape/Lily, jag respekterar att folk gör det och kommer inte håna/attackera/etc någon för det, men det är verkligen inte min kopp av te och jag läser det inte frivilligt.
Percy läste kapitel 16, även känt som Hemligheternas kammare i andra boken, vilket är i kapitel 18 på HLHP. Men karaktärer kommer få chansen att läsa fler än ett kapitel, jag har inte namnen på tillräckligt många karaktärer för att kunna ha en ny karaktär hela tiden, men tänker göra slut på listan med namn först innan alla får en till chans att läsa. Väldigt ont av dig att vilja låta Percy läsa det kapitlet :P
Nej, det är väl bara 3 kapitel kvar nu? 4? Jag vet inte, något sådant i alla fall. Medan Dumbledore gillar upptåg så tror jag han drar gränsen när det blir stölder, och kan du tänka dig kaoset i fall alla började imitera Mundungus. Börjar misstänka att Moody är allergisk emot optimism, det skulle förklara en hel del, skulle det inte? Aww, det gör mig så glad att du anser att de är söta tillsammans, då lyckas jag med deras förhållande. Och ja, det ska bli väldigt intressant att skriva hur Mundungus för Moody dödad.
Jag vet, jag blir arg varje gång jag läser det för jag tycker så synd om Sirius, jag kan förstå Mollys synpunkt, men jag anser att hon har fel. Och vi ska inte prata om filmen, mitt blod kokar av ilska varje gång jag minns att enligt filmerna var Sirius sista ord till Harry "Nice one, James" och de har totalt missuppfattat deras förhållande tillsammans. Sirius vet att Harry inte är James.
Större beröm än det tror jag inte att du kan ge mig, jag gör mitt bästa för att skriva dem så som de är i böckerna, och att du anser att jag lyckas gör mig alldeles överlycklig. Det bästa när man inte kan krama sina karaktärer är att andra karaktärer kan göra det åt dig.
Tycker verkligen synd om Remus, han har inte haft det lätt i livet och han förtjänar så mycket bättre. Vill bara vira in honom i en filt och ge honom varm choklad (egentligen te, men tror han uppskattar choklad bättre). Dumbledore är väldigt speciell i vad han prioriterar, i grunden behöver du tänka "Vad skulle en ledare anses va viktigast av dessa 3 saker… okej, då tycker Dumbledore så istället" och så vet du vad han ska säga :P Jag råkade avsluta kapitlet mitt i en mening, men jag har fixat det problemet nu så meningen är avslutad. Kul att du gillade kapitlet så mycket, vi ses :)

Thalia606: Hej Thalia. Som du säger var det inte bokens mest spännande kapitel, så det gör mig glad att du tycker att jag lyckades liva upp kapitlet en aning. Om jag minns rätt (ta det med en gnutta salt för mitt minne är överallt just nu) så får vi lite mer generell information kring Jasmine i det här kapitlet.
Det är komplicerat det där med ifall man är barn eller vuxen; jag menar jag är 20 och ibland känner jag mig hälften så gammal. Jag räknar inte mig själv som vuxen även fast jag är det :D Haha okej, jag ska inte snoka trots att min nyfikenhet brinner :P Ha det bra Thalia, kram Lea.

AN: Okej, jag har precis insett att jag var varit så upptagen med saker att jag totalt glömt bort att säga grattis till inte en, två eller tre personer. Utan hela fem olika personer har fyllt år sen i maj. Därför vill jag passa på att nu i efterhand säga grattis till Kristin, Thalia, Calaminaria, Einusch och Frida. Den ursprungliga planen var att ni skulle få era gratulationer runt era födelsedagar men istället sker det nu för att jag är en väldigt glömsk och tankspridd människa. Så grattis alla! Jag kan inte riktigt beskriva exakt hur mycket ni betyder för mig, men jag är evigt tacksamma för er alla och det stöd som ni har gett mig. Ni är alla helt underbara människor och jag ser fram emot att få höra mer från er och lära mig mer om er. Ni är bäst!

Mrs Diggory hade slutit ögonen vid tanken på att hon snart skulle förlora sin son igen, men hon öppnade dem snabbt igen; Cedric var här nu och det var huvudsaken. Hon hade fått en gåva och hon tänkte inte spendera den tid hon hade med att ängslas över framtiden. "Vem kan tänka sig att läsa nästa kapitel?" frågade hon, och kände sig stolt över att hennes röst inte svajade något.

"Jag skulle vilja prova", erbjöd sig en liten pojke och hon log mjukt emot honom.

"Självklart, vad heter du?" frågade hon medan hon reste sig upp och tog några steg för att lämna över boken.

"Malcolm Baddock, madam. Andra året i Ravenclaw?" han lade till den sista delen som om han var osäker på ifall han skulle säga det eller inte.

Mrs Diggory log emot honom igen och han log trevande tillbaka innan han vände all uppmärksamhet till boken och började bläddra fram till rätt sida. Medan han gjorde det passade madam Pomfrey på att smyga sig ner till vart Remus, Sirius och Tonks satt och överlämnat en glasflaska fylld med en brun vätska till Remus, som svepte den med en grimas.

"Du har druckit värre, och ät ingenting på en timme", sade madam Pomfrey strängt när hon såg hur varulvens hand vandrade mot en ficka som hon var övertygad om att den var fylld av choklad. Hennes misstänker stämde av döma av den besvikna blicken som korsade Remus ansikte.

"Exakt hur mycket av det där kommer jag behöva dricka?" frågade han efter några sekunder.

"Två gånger om dagen de närmaste tre dagarna, efter det får vi se om vi kan minska dosen. Du kanske tror att du är botad och känner dig bättre, men du behöver fortfarande ta drycken för att bli återställd", svarade madam Pomfrey korthugget innan hon återvände till sin plats. Remus suckade uppgivet men sade ingenting, istället vände han sin uppmärksamhet till Malcolm som precis börjat läsa.

Den gamla ärevördiga släkten Black

"Åh toppen, hur länge innan vi återvänder till Hogwarts?" frågade Sirius med en tung suck.

"Rättegången kommer vara först, det finns inte en chans att de skippar den", sade Remus fundersamt. "Men jag kan inte riktigt föreställa mig vad vi har gjort under sommaren som är värt att läsa om."

"Hur är det med er, spionerade ni något mer?" sade Tonks och vände sig mot ungdomarna med ett höjt ögonbryn.

"Um, jag tror inte det? Inget värt att nämna åtminstone. Om vi skulle ha tjuvlyssnat och spionerat så kan jag tänka mig att vi gjort det innan Harry dök upp", sade Fred långsamt, hans ton vaksam och försiktig.

"Äh, sluta låtsas va oskyldig, vi vet att ni spionerade på mötena och fick information", sade mrs Weasley och kämpade mellan att besluta ifall hon skulle himla med ögonen eller blänga förmanande på sina barn.

Mrs Weasley följde dem uppför trappan med bister min.

"Nu går ni raka vägen i säng, och inget prat", sade hon när de kom upp på den första trappavsatsen. "Vi har en arbetsam dag morgon. Ginny sover nog" tillade hon till Hermione, "så försök att inte väcka henne."

"För det är troligt", fnös Bill och skakade på huvudet.

"Från vad jag vet om Ginny, så kommer 'on inte sova. 'On vill också veta vad som 'änder", instämde Fleur med ett litet leende och Ginny grimaserade.

"Sover, jo, säkert", sade Fred med dämpad röst när Hermione hade sagt god natt och de var på väg upp till nästa våning. "Om inte Ginny ligger vaken och väntar på att Hermione ska berätta allt som de sa där nere så är jag en fladdermask…."

"Det var precis vad jag gjorde", mumlade Ginny med ett litet leende.

"Och vi är inte ett dugg förvånade", sade Neville med ett lätt skratt.

"Då så, Ron och Harry", sade mrs Weasley på trappavsatsen till andra våningen och pekade mot deras sovrum. "Marsch i säng med er nu."

"God natt", sade Harry och Ron till tvillingarna.

"Sov sött", sade Fred och blinkade.

Mrs Weasley spände blicken i sin son men sade ingenting, ifall de hade smugit sig ner så skulle hon ha märkt det.

Mrs Weasley stängde dörren bakom Harry med ett ljudligt snäpp. Sovrummet såg om möjligt ännu kallare och dystrare ut än det hade gjort vid första anblicken. Det tomma porträttet på väggen andades nu mycket långsamt och djupt, som om dess osynliga innehavare sov. Harry satte på sig pyjamasen, tog av sig glasögonen och kröp ner i sin kalla säng medan Ron kastade upp ugglegodis ovanpå klädskåpet för att lugna ner Hedwig och Piggy, som otåligt klapprade med näbben och prasslade med vingarna.

"Vi kan inte släppa ut dem på jakt varenda kväll", förklarade Ron medan han drog på sig sin rödbruna pyjamas. "Dumbledore vill inte ha för många ugglor som susar runt Grimmaldiplan, han tror att det kan se misstänkt ut. Javisst ja, jag glömde ju…" Han gick fram till dörren och reglade den.

"Varför gör du så där?"

"Säg inte att det finns ett monster!" sade Colin förskräckt.

"Varför är din första tanke alltid att det är ett monster?" frågade Harry misstroget med ett höjt ögonbryn.

"Därför att det alltid är monster när det gäller dig", sade Gabriel med en axelryckning och Harry vände sig mot honom istället.

"De har en poäng… du har träffat på en trehövdad hund, en basilisk, gigantiska spindlar, varulvar, dementorer, drakar, troll…", sade Neville och höll upp ett finger för varje varelse han nämnde.

"Du gav dig efter draken och du var närvarande vid mötet med trehövdade hunden!" protesterade Harry genast.

"En gång, jag var smart nog att inte gå raka vägen till hunden igen", sade Neville avfärdande.

Colin harklade sig otåligt och återkallade all uppmärksamhet till sig själv igen: "Ifall det inte var ett monster där, varför skulle ni annars behöva reglera dörren?"

"Krake", sade Ron och släckte ljuset. "Första natten jag var här kom han vandrande klockan tre på morgonen. Tro mig, du vill inte vakna och hitta honom smygande omkring här i rummet. Hur som helst…"

"Krake? Vad sjutton är en Krake?"

"Det är en gigantisk bläckfisk!" sade Terry ivrigt.

"Nej, du tänker på Kraken", sade Cho med betoning på n:et och skakade på huvudet. "Men jag känner igen Krake, men jag vet inte från vad", hon rynkade frustrerat på pannan.

"Åh, jag vet! Var det inte saken som hjälpte honom att fly?" Amanda pekade på Sirius som log snett.

"Vilken av gångerna? Jag har flytt många gånger, måste jag erkänna", sade Sirius, hans ton road och ögonen glittrande av bus. Amanda skakade bara på huvudet, hon var säker på att hon hade rätt men hon ville inte ta den diskussionen nu.

Han klev upp i sängen, kröp ner under täcket och vände sig sedan om och tittade på Harry i mörkret; Harry kunde se hans silhuett i månljuset som silade in genom det smutsiga fönstret. "… vad säger du?"

Harry behövde inte fråga vad Ron menade. "Ja, de talade ju inte om mycket för oss som vi inte kunde ha gissat själva, eller hur?" sade han och tänkte på vad som hade sagts nere i köket. "Det enda de egentligen sa var att Orden försöker hindra folk från att ansluta sig till Vol…"

"Jag antar att det var ett medvetet val av er?" sade madam Bones, hennes ena ögonbryn höjt och huvudet svagt lutat mot höger.

"Vi hade en misstanke om vad de redan visste och jag tror jag talar för alla som var närvarande när vi ville använda det för att klarna upp deras uppfattningar en aning", sade Remus, hans ord väl överlagda.

"… nu när vi vet att du är en marodör borde vi inte ha förväntat oss något annat", sade Fred medan han misstänksamt betraktade Remus.

Det hördes en häftig inandning från Ron.

"…demort", sade Harry bestäm. "När tänker du börja säga hans namn? Sirius och Lupin gör det."

Ron låtsades inte höra den sista anmärkningen.

"När började du använda namnet?" frågade någon intressant och Ron såg sig om för att försöka hitta talaren men utan framgång.

"Jag vet inte, det bara hände någon gång? Och sluta titta på mig så självbelåtet, Harry!"

"Jag sa ingenting", protesterade Harry med ett gigantiskt leende som inte lurade någon.

"Nej, men du tänkte det tillräckligt högt för att störa oss alla", fnös Ron och skakade på huvudet.

"Ja, du har rätt", sade han, "vi visste redan nästan allt de berättade för oss tack vare förlängningsöronen. Det enda nya var…"

Pang.

"AAJ!"

"Sänk rösten, Ron, annars kommer mamma hit igen."

"Ni har just transfererat er ner på mina knän!"

"Jamen, det är svårare i mörkret."

"Det borde det inte vara, så länge ni kan visualisera stället så skulle det inte vara så svårt", protesterade Bill.

"Som du ser så landade jag på Rons knän, så uppenbarligen är det svårare", sade George och himlade med ögonen.

Harry såg de suddiga konturerna av Fred och George som hopppade ner från Rons säng. Det hördes ett jämrande från sängfjädrarna och Harrys madrass sjönk ner några centimeter när George slog sig ner intill hans fötter.

"Hur kan du veta vem som är vem i mörkret, seriöst?"

"Jag kan faktiskt inte minnas ifall jag visste vem som var vem där, det är möjligt att boken bara har tilldelat dem en identitet", sade Harry med en axelryckning.

"Nå, har du kommit på det än?" frågade George ivrigt.

"Vapnet som Sirius talade om?" sade Harry.

"Det råkade snarare slinka ur honom", sade Fred förtjust, där han satt bredvid Ron. "Det hörde vi minsann ingenting om i de gamla förlängningsöronen, va?"

"Och tack vare Remus vet vi mer nu… tja åtminstone en bättre idé om vart det är, på ett ungefär", sade Ginny glatt.

"Jag önskar att jag hade fått veta mer dock", sade Harry med en grimas.

"Äsch, vi löser det på något sätt. De kan inte hålla det hemligt alltid", sade Fred bestämt, även om han kastade en irriterad blick mot sin mamma, medveten om att hon skulle föredra ifall de aldrig fick den informationen.

"Vad tror ni att det är?"

"Kan vara vad som helst", sade Fred.

"Men det kan väl inte finnas nånting som är värre än Avada Kedavra-förbannelsen?" sade Ron. "Vad kan vara värre än döden?"

"Det kanske är nånting som kan döda massvis med folk på en gång", föreslog George.

"Prata inte ens om det, det sista trollkarlsvärlden behöver är granater eller bomber", sade Amanda med en rysning.

"Jag vill inte ens föreställa mig kaoset ifall de fick tag på sånt", sade Katrina med en egen grimas.

"Kanske det är nåt speciellt plågsamt sätt att döda folk på", sade Ron ängsligt.

Mrs Weasley snörpte på munnen, det var av just den anledningen som hon inte ville berätta var orden höll på med. De borde inte behöva oroa sig för att de skulle bli mördade eller hur den mörka sidan skulle gå tillväga för att göra det.

"Han har ju Cruciatusförbannelsen att tortera folk med", sade Harry. "Han behöver inte nåt effektivare än den."

Det blev en paus och Harry visste att de andra, precis som han, undrade vilka ohyggliga saker det här vapnet kunde åstadkomma.

"Vem tror ni har det nu då?" frågade George.

"Jag hoppas att det är vår sida", sade Ron lite nervöst.

"Uppenbarligen eftersom han letar efter det", sade Anthony med ett hoppfullt leende.

"Såvida han nyligen inte kommit över vapnet i hemlighet", sade Zabini och alla vände sig förvånat och oroligt emot den vanligtvis tystlåtna trollkarlen.

"Kan vi istället köra med teorin om att ingen sida har vapnet? Det känns säkrare", sade Alisa i en svag ton och tuggade försiktigt på underläppen. Ett flertal elever nickade instämmande, något som fick fler och fler att muttra liknande ord och inom några få korta sekunder surrade salen av röster som kom överens om att ingen hade vapnet, det var inte idealistiskt men bättre än ifall fel sida skulle ha det mystiska vapnet.

"Om det är det, har nog Dumbledore det i sitt försvar", sade Fred.

"Var?" sade Ron genast. "På Hogwarts?"

"Ja, där är det säkert!" sade George. "Det var där han gömde De vises sten."

"Nej, jag skulle aldrig placera det här", sade Dumbledore bestämt och han satte sig rakare upp i sin tronliknande stol när han pratade.

"Varför inte? Ni placerade stenen här, sir", påpekade Percy och höjde ett ögonbryn.

"Skillnaden mr Weasley är att jag beskyddade stenen, jag var aldrig helt säker på att Voldemort var ute efter stenen, jag hade visserligen mina misstankar men det var inget mer än det. När det kommer till… vapnet… så är det något Voldemort kommer göra vad som ens krävs för att få tag i det. För tillfället och inom den närmaste framtiden är det säkert där den befinner sig", Dumbledore talade långsamt och tvekade en aning över ordet vapen men fortsatte sedan i en övervägande ton, noga med att inte ge ut någon information som var viktig.

"Ni vet vart vapnet är!" sade Michael Corner i en anklagande ton. "Varför lämnar ni det där det är?"

"Jag vet på ett ungefär vart det är och har ingen möjlighet att ta det. Även om jag hade det så skulle jag inte flytta på det, att inte ha något i sin besittning kan vara bättre än att ha det i sin egendom att använda. Det smartaste draget är ibland att stå över och vänta, att inte göra något."

"Varför måste du alltid tala i gåtor, Albus?" suckade Sprout och skakade på huvudet.

"Fast ett vapen måste vara mycket större än stenen!" sade Ron.

"Inte nödvändigtvis", sade Fred.

"Nej, just det, storlek är ingen garanti för styrka", sade George. "Se på Ginny."

Ginny log triumferande och räckte snabbt ut tungan åt sina bröder när hennes mamma inte såg.

Ron gjorde en ansats att göra likadant tillbaka men George stoppade honom. "Det är inte värt det, hon kom undan med det men du kommer inte göra det. Och gör du det kommer hon bara ge tillbaka senare", sade han allvarligt och Ron korsade missnöjt armarna framför bröstet.

"Vad menar du?" frågade Harry.

"Du har tydligen aldrig varit utsatt för hennes förhäxningar med fladdermusspöken?"

"Det är min favoritförhäxning", sade Ginny med ett belåtet leende.

"Jo, tack vi har märkt det", sade Colin med en grimas och rös när han tänkte på hur hon hade utfört den under ett DA möte.

"Sssch!" sade Fred och reste sig halvvägs upp från sängen. "Lyssna!"

De tystande. Det hördes steg i trappan.

"Mamma", sade Percy, Bill och Charlie i mun på varandra.

"Mamma", sade George, och hastigt och lustigt kom det ett ljudligt pang, och Harry kände hur tyngden försvann från fotändan på sängen.

Några sekunder senare hörde de golvbräderna knaka utanför dörren. Mrs Weasley stod tydligen och lyssnade för att kontrollera om de pratade eller inte. Hedwig och Piggy hoade klagande. Golvbräderna knakade igen och de hörde hur hon gick uppför trappan för att kolla Fred och George.

"Hon litar inte alls på oss", sade Ron beklagande.

"Och jag har tydligen rätt i att inte göra det", sade mrs Weasley med rynkad panna.

"Det är inte som om det skulle stoppa dem, älskling. De skulle prata om det oavsett du själv vill det eller inte, vi har precis sett bevis på det", sade mr Weasley lugnt.

"Dessutom är regler till för att brytas, Molly", sade Sirius med ett gigantiskt leende och de äldre professorerna frös till. Det var en mening som de hade hört många gånger under Marodörernas skolgång och de hoppades att mrs Weasley inte skulle göra missta…

"Ingenting är till för att brytas, det är inte logiskt", protesterade mrs Weasley och professorerna suckade uppgivet.

"Piñatas", sade Sirius omedelbart.

"Glowsticks", sade Remus med en suck och Sirius log en aning sorgset, medveten om att det var ett exempel som Lily hade gett för flera år sen och att Sirius hade gett henne en high five för det.

"Karatebrädor", sade Tonks flinande, omedveten om att Sirius och Remus tänkte på något annat.

"Spagetti när du har en för liten kastrull", tillade Remus med en fundersam ton.

"Regler", avslutade Sirius triumferande och professorerna suckade igen medan mrs Weasley betraktade dem ogillande.

Harry var övertygad om att han inte skulle kunna somna, kvällen hade varit så fylld med saker att tänka på att han var helt inställd på att ligga vaken i timtal och fundera över alltihop. Han ville fortsätta att prata med Ron, men mrs Weasley var nu på väg nerför de knakande trapporna igen, och när hon väl hade försvunnit hörde han tydligt andra som var på väg uppför dem…

"Vem då?" sade Ron med rynkad panna, han kunde inte minnas att någon annan hade kommit upp.

"Skulle det kunna vara Sirius? Han har sitt rum längst upp i huset", sade Ginny och Ron nickade en aning fundersamt, men kunde inte skaka av sig känslan om att det inte var han.

i själva verket galopperade flerbenta varelser lätt fram och tillbaka utanför sovrumsdörren,

"Vad för hus är det egentligen?" sade Katrina misstroget.

"Jag tror att Harry drömmer", sade Dean med ett lätt skratt.

"Var inte så säker på det, det där huset var galet och det skulle inte ha förvånat mig om ifall det hände", fnös Fred och skakade på huvudet.

och Hagrid, läraren i skötsel av magiska djur, sa: "Vilka skönheter, va, Harry? Den här terminen ska vi studera vapen…" och Harry såg att djuren hade kanoner till huvuden och svängde runt mot honom… han duckade…

"Dina drömmar är väldigt speciella, Harry", sade Hermione och skakade på huvudet.

"Jag kan inte hjälpa hur min hjärna fungerar!" protesterade Harry.

"Eller hur den inte fungerar", tillade Ron med ett fräckt leende och hans hand sköt upp sekunder senare för att slå undan en kudde.

När han vaknade till medvetande igen låg han hoprullad som en varm boll under sängkläderna och Georges högljudda röst fyllde rummet.

"Mamma säger att ni ska kliva upp, frukosten står i köket och sen behöver hon hjälp av er i vardagsrummet, det finns många fler doxyfeer där än hon trodde och hon har hittat ett bo med döda puffsurrare under soffan."

"Herregud, det är som om ni är i ett zoo", sade Julia misstroget.

"Det påminner lite om ett zoo faktiskt", sade Ginny med ett skratt.

En halvtimme senare kom Harry och Ron, som snabbt hade klätt på sig och ätit frukost, in i vardagsrummet, ett avlångt rum på första våningen, högt i tak och med olivgröna väggar täckta med smutsiga gobelänger

"Det var synd att vi behövde kasta i oss frukosten", sade Harry med rynkad panna.

"Hur så? Det är inte som om ni har något spännande att göra där, eller?" påpekade Daphne.

"Inte direkt, men Remus var där och medan han skickat en hel del brev till mig kändes det bra att kunna prata ordentligt med honom", sade Harry med en axelryckning.

"Det förvånade mig faktisk, jag visste inte att de hållit kontakten så bra, med Sirius visst, men inte Remus. Men breven har ökat i antal va?" Ron ställde den sista frågan direkt till Harry som rynkade på pannan igen.

"Nej, inte de senaste två månaderna, de kommer mer sällan nu på grund av… tja du vet varför egentligen. Men det kan också bero på att jag är mer öppen med mina brev nu än vad jag var i början."

"Du gömde breven i början? Varför då, jag trodde du lita på dina vänner", sade Daphne och hennes förvåning var hörbar.

Harry rodnade och mumlade fram: "Jo, men det kändes bra att ha två vuxna som brydde sig om mig så mycket. Jag var självisk och ville hålla det för mig själv."

Sirius och Remus delade en orolig blick med varandra; det fanns inget själviskt i att vilja hålla sina brev privata, att vilja ha vuxna som kunde gå in i föräldrarrollen.

Mattan andades ut små moln av damm varenda gång någon satte sin fot på den och de långa, mossgröna sammetsgardinerna surrade som om de var fyllda med svärmar av osynliga bin. Mrs Weasley, Hermione, Ginny, Fred och George, som såg ganska besynnerliga ut eftersom de allesammans hade bundit en handduk över näsa och mun, stod i en grupp runt gardinerna. I handen höll de var sin sprejflaska fylld med svart vätska.

"Täck över ansikte och ta en sprej", sade mrs Weasley till Harry och Ron så fort hon fick syn på dem och pekade på ytterligare två flaskor med svart vätska som stod på ett bord med spindelben. "Det är Doxycid. Jag har aldrig sett maken till skadedjursangrepp… vad den där husalfen har sysslat med de senaste tio åren kan man ju undra."

"Han brukade vara så bra på att städa", sade Narcissa och rynkade på pannan.

"Det var flera år sen, Cissy, han är galen nu", sade Sirius med en hård ton och i tavlan utbyte Charlus och Dorea en orolig blick med varandra.

Hermiones ansikte var till hälften dolt av en kökshandduk, men Harry såg tydligt att hon kastade en förebrående blick på mrs Weasley.

"Krake är väldigt gammal, han har nog inte orkat…"

"Du skulle bli förvånad över vad Krake orkar när han bara vill, Hermione", sade Sirius, som just hade kommit in i rummet med en blodfläckad säck med något som såg ut som döda råttor inuti. "Jag har just gett Vingfåle mat", tillade han som svar på Harrys frågande blick. "Jag har honom där uppe i min mors rum. Hur som helst… har var det nu med det här skrivbordet…"

"HAN ÄR VID LIV?" ropade ett flertal elever med glädje i rösten, trots tidigare försäkringar om att Vingfåle fortfarande var vid liv var det något som var enkelt att glömma bort.

"Han mår bra, lite irriterad att han inte får flyga lika mycket längre men vi arbetar på det", sade Sirius med ett eget leende.

"Jag ser att du i själva verket menade rum och inte hagen", sade madam Bones torrt och Sirius kunde se ett glimmer av skratt i hennes ögon.

"Jag skulle gärna ha gett honom en hage, men han verkar väldigt nöjd med den stora dubbelsängen och draperierna han dragit sönder för att skapa ett mer bekvämt hem", Sirius log belåtet, men ifall det var för att Vingfåle var nöjd med rummet eller ifall för att Vingfåle förstört delar av rummet var svårt att avgöra.

Han släppte ner säcken med råttor i en fåtölj och böjde sig fram för att undersöka den låsta sekretären som, vilket Harry nu för första gången lade märke till, skakade lätt.

"Hur missade du det?" frågade Ginny misstroget.

"Jag kan vara väldigt ouppmärksam ibland har jag insett", erkände Harry medan han gned sig i nacken och log svagt.

"Det är ganska underhållande, han kan verkligen missa den uppenbara men du kan ge dig tusan på att han märker minimala detaljer som han minns veckor senare", sade Hermione och hennes ton var fylld av kontrollerad frustration.

"Ja, Molly, jag är ganska säker på att det är en boggart", sade Sirius och kikade genom nyckelhålet, "men vi kanske borde låta Monsterögat ta sig en titt på den med sitt specialöga innan vi släpper ut den - med tanke på hur min mor är skulle det kunna vara nånting mycket värre."

"Vad är chansen att ni kan föra dit Neville och låta honom ta itu med den?" frågade Seamus ivrigt.

"Ingen", snäste Snape med rosa kinder och han blängde mordiskt på Seamus.

"Om jag hade vetat om vad Nevilles boggart var och hans lösning på det så hade jag insisterat", sade Sirius med ett skälmskt leende. "Folk kallar alltid mig den dramatiska och långsinta, men jag var inte personen som placerade Snape i en lång klänning."

"Nej, du förolämpade honom bara när han pekade sin trollstav mot dig", sade Remus torrt och Sirius ryckte på axlarna i en gest som praktiskt taget skrek "tja, vad kan man göra?".

"Du har så rätt, Sirius", sade mrs Weasley.

De talade båda i ansträngt lätt och artig ton och Harry förstod att ingen av dem hade glömt dispyten från kvällen innan. En hög, skrällande ringning ljöd från bottenvåningen, omedelbart följd av den kakafoni av vilda skrik och klagotjut som Tonks hade utlöst föregående kväll när hon slog omkull paraplystället.

"Jag har ju sagt åt dem att inte ringa på dörrklockan!" sade Sirius uppretat och skyndade ut ur rummet.

"De kanske gör det med flit för att irritera dig?"

"Då gör de ett väldigt bra jobb på det, jag behöver inte höra min mor skrika på mig dagligen, jag fick nog av det som barn", sköt Sirius tillbaka bittert.

"Det är bra terapi för dig att släppa ut dina känslor på henne", sade Remus, men hans röst var full av tvekan.

"Du vet lika väl som jag att fick ut mina känslor på henne många gånger, speciellt kvällen jag rymde hemifrån…", Sirius röst blev svagare och han stirrade rakt fram utan att egentligen se någonting, hans tankar vandrade tillbaka till den kvällen, till middagen, skriken och hur…

"Sirius!" Charlus höga ord förde Sirius snabbt tillbaka till nuet. "Är du okej, pojk?"

"Um, ja... Jag blev bara distraherad", sade Sirius och log skakigt mot sina svärföräldrar som sorgset betraktade honom, de visste vart hans tankar hade varit för deras egna hade vandrat dit och hur han sett ut när han anlände till deras hem.

De hörde honom dundra nerför trappan medan mrs Blacks gälla skrik än en gång ekade genom huset: "Skamfläckar, smutsiga bastarder, blodsförrädare, syndens avkomma…"

"Det var ytterligare några nya namn, vem är vem här?"

"Blodsförrädare är enkelt, det är vi", fnös George.

"Bastarder är jag", sade Tonks och räckte upp handen. "Kära gammelfaster Walburga förlät aldrig mamma för att gifta sig med en mugglarfödd. Men jag tror även Remus räknas in i det eftersom hans mamma var en mugglare."

"Jag är skamfläck och syndens avkomma för att jag övergav familjens ideologi", spottade Sirius ur sig men trots det log han, om en aning bittert. "Så jag skulle även kvalificera för blodsförrädare på grund av mitt val av umgänge, något jag inte ångrat en dag."

"Stäng dörren, är du snäll, Harry", sade mrs Weasley.

"Bra, hon får alldeles för mycket talutrymme", muttrade Charlus och knöt vänstra näven.

Harry tog så lång tid på sig att stänga vardagsrumsdörren som han vågade, han ville lyssna på vad som försiggick där nere. Sirius hade tydligen lyckats dra för draperierna över sin mors porträtt, för hon hade slutat skrika. Han hörde Sirius gå genom hallen, sedan kom skramlet från kedja på ytterdörren och en djup röst, som han kände igen som Kingsley Shacklebolts, sade: "Hestia har just avlöst mig, hon har Moodys mantel nu, och jag tänkte jag skulle lämna en rapport till Dumbledore…"

Ett flertal elever utbytte ivriga blickar och började lågmält diskutera vad ordermedlemmarna vaktade.

Malcolm ignorerade dem och fortsatte att läsa på.

Harry, som kände mrs Weasleys blick i nacken, drog motvilligt igen vardagsrumsdörren och sällade sig åter till doxybekämparna. Mrs Weasley stod lutad över en sida i Gyllenroy Lockmans råd angående ohyra i hemmet, som låg uppslagen på soffan.

"Awww, jag trodde att vi hade hört det sista av honom", stönade Dean och dunkade huvudet i ryggstödet.

"Uppenbarligen inte", sade Neville dystert medan han stirrade rakt fram, hans mun vriden i en grimas.

"Jag tror den viktigaste frågan här är varför Molly använder boken", sade Kingsley lugnt och mrs Weasley rodnade svagt.

"Bara för att han visa sig vara en bedragare betyder det inte att information inte stämmer", sade hon stelt.

"Just det, ni måste vara försiktiga, för doxyfeerna bits och de har giftiga tänder. Jag har en flaska motgift här, men jag skulle helst se att ingen behövde det." Hon gick och ställde sig mitt framför gardinerna och vinkade fram dem till sig. "När jag säger till, påbörjar ni genast spruta", sade hon. "De kommer säkert utflygande mot oss, men det står på sprejflaskan att en rejäl stråle förlamar dem. När de inte kan röra sig längre slänger ni bara dem i den här hinken."

"Förlamar dem! Har ni någon aning om vilka långsiktiga problem den där sprejen kan skapa för doxyfeerna?" utbrast Newt ilsket och han blängde på mrs Weasley och ungdomarna som använt sprejen.

"Det är inte som om ni erbjuder några alternativ till att bli av med dem i er bok", sade mrs Weasley i en frostig ton medan hon blängde på den äldre mannen.

"Varför skulle man vilja bli av med dem?" protesterade Newt och korsade armarna framför bröstet.

"Alla delar inte din kärlek för varelser, Newt", sade Dumbledore med ett glatt leende.

Newt suckade. "Jo jag vet... en familjevän klagade jämt på mina varelser och lagarna de potentiellt bröt…", han skakade på huvudet medan han tänkte på alla diskussioner det hade startat, men han visste att han i slutändan ändå kunde räkna med sin vän.

Hon klev försiktigt ur skottlinjen och höjde sin egen sprejflaska.

"Okej… spruta!"

Harry hade bara sprejat några sekunder när en fullvuxen doxy kom utflygande ur ett veck i tyget med de flängande skalbaggsliknande vingarna vinande, de så sylvassa tänderna blottade, den flikande kroppen täckt med tjockt svart hår och de fyra små nävarna ursinnig knutna. Harry träffade den rakt i ansiktet med en hård dusch av Doxycid. Den stelnade till mitt i luften och föll med ett förvånansvärt högt dunk ner på den nötta mattan under. Harry plockade upp den och slängde den i hinken.

"Det är därför jag inte gillar det", muttrade Newt och rynkade på pannan. Han kunde enkelt föreställa sig vad hans vänner skulle säga för att trösta honom, och tanken på det fick honom att le trots missnöjet han kände över doxyfeernas behandling.

"Fred, vad håller du på med?" frågade mrs Weasley skarpt. "Spreja genast på den där och kasta bort den!"

"Vad gör ni pojkar nu?" frågade mr Weasley med en suck.

"Du får se pappa", sade Fred oskyldigt och mr Weasley skakade på huvudet.

Harry såg sig om. Fred stod och höll en sprattlande doxy mellan pekfingret och tummen.

"Okej", sade han glatt och sprejade kvickt doxyn i ansiktet så att den svimmade, men i samma ögonblick mrs Weasley vände ryggen till smög han ner den i fickan med en blinkning.

"Du gjorde vad!" utbrast mrs Weasley förfärat.

"Jag tror att den viktigare frågan är vad de tänker göra med dem", sade mr Weasley en aning oroligt och tvillingarna log änglalikt mot honom.

"Vi tänkte experimentera med doxygift till våra skolkgodispåsar", viskade George till Harry.

"Jag hoppas att ni inte skadade dem, pojkar", sade Newt en aning oroligt.

"Nejdå, vi gjorde vårt bästa för att ta hand om dem. Er bok var till stor hjälp", sade Fred och han såg rakt på den gamla trollkarlen för att visa att han var ärlig.

"De gillar potatis förvånansvärt mycket", tillade George med en axelryckning.

Medan han skickligt sprejade samtidigt på två doxyfeer som kom susande rakt mot hans näsa flyttade sig Harry närmare George och mumlade ur mungipan: "Vad är skolkgodispåsar för nåt?"

"Olika sorters godis som gör dig sjuk", viskade George medan han höll ett vaksamt öga på mrs Weasleys rygg. "Inte allvarligt sjuk förstås, bara tillräckligt sjuk för att slippa lektionerna när du har lust att göra det. Fred och jag har utvecklat dem i sommar.

Professorerna utbytte missnöjda och skrämda blickar; det sista de behövde var en sån uppfinning. Varför var Demonduon alltid tvungna att försvåra deras arbete?

Det är färgkodade godisbitar i två olika färger. Om du äter den gulröda halvan av kräkskaramellen, så kräks du. Så snart du har skickats i väg från lektionen till sjukhusflygen, sväljer du den mörkröda halvan…"

"'Som gör dig helt återställd och erbjuder dig möjlighet att ägna dig åt nån självvald fritidsaktivitet under en timme som annars skulle ha ägnats åt nånting tråkigt och meningslöst.' Det är i alla fall vad vi säger i annonserna", viskade Fred,

"Det låter väldigt intressant", sade Kingsley förvånat, han visste att de hade utvecklat en del produkter men han visste inte vad de egentligen gjorde.

"Jag önskar att vi hade haft det under vår skolgång", suckade Sirius och Remus skrockade lågmält.

"Jag tror inte att ni pojkar behövde det, ni hamnade i tillräckligt med problem utan några såna hjälpmedel", sade Dorea med ett höjt ögonbryn.

"Jag är mer intresserad av processen av godisets tillverkning, jag är ingen expert men det låter komplicerat", sade Marietta en aning motvilligt.

"Fred och George är väldigt talangfulla egentligen men de trivs bäst med att dra upptåg och sånt, och jag menar de har rätt; varför ödsla tid på något de inte kommer behöva senare", sade Angelina med en axelryckning.

som hade flyttat sig utanför mrs Weasleys synfält och nu sopade upp ett par vilsekomna doxyfeer från golvet och stoppade ner dem i fickan.

"Jag hoppas det inte var något allvarligt med dem", mumlade Newt oroligt, han kunde föreställa sig varför många inte gillade doxyfeer men inga varelser skulle behandlas på fel sätt.

"Oroa er inte mr Scamander, de mådde bra… eller, vi tror åtminstone det, vi är inga experter", sade George och Newt log mot honom.

"Men vi behöver jobba lite mer på dem. För ögonblicket har våra försökspersoner vissa svårigheter med att hålla tillbaka kräkningarna tillräckligt länge för att hinna själva den mörkröda halvan av karamellen."

"Era försökspersoner", sade mr Weasley varsamt, han hoppades att de inte hade provat godiset på någon i smyg eller utnyttjat sina syskon. Han tvivlade visserligen på det men samtidigt så hade de gett Dudley tungtänjarkola.

"Harry ställde samma fråga", sade Fred och uppmärksamheten vändes till Malcolm.

"Försökspersoner?"

"Vi själva", sade Fred. "Vi turas om. George provade svimstången, och vi testade nästblodsnougaten båda två…"

"Mamma trodde att vi hade duellerat", sade George.

"Och ni lät mig tro det!" utbrast mrs Weasley irriterat.

"Det var bättre så, du hade ogillat sanningen ännu mer", påpekade Bill och tvillingarna log tacksamt mot sin äldsta bror.

"Så då har ni fortfarande planer på er butik med skämtartiklar?" mumlade Harry och låtsades rätta till pipen på sprejflaskan.

"Ja, men vi har inte haft en chans att få tag i nån lokal än", sade Fred och sänkte rösten ännu mer när mrs Weasley torkade sig i pannan med halsduken innan hon återgick till sprejandet, "så vi bedriver verksamheten per postorder just nu. Vi annonserade i The Daily Prophet förra veckan."

"Inte bästa sättet att hålla det hemligt ifrån er mamma", sade Tracy med ett höjt ögonbryn.

"Om jag känner mamma rätt så var det bästa sättet", sade Percy med ett vetande leende.

"Alltihop tack vare dig, kompis", sade George. "Men oroa dig inte… Mamma har inne aning om det. Hon vägrar att läsa The Daily Prophet nu för tiden eftersom det står en massa lögner om dig och Dumbledore i den."

Harry log brett. Han hade tvingat Weasleytvillingarna att ta emot de prispengar på tusen galleoner som han hade vunnit i Turneringen i magisk trekamp för att hjälpa dem att förverkliga sin dröm att öppna en butik med skämtartiklar, men han var ändå glad att mrs Weasley inte visste att han hade stött dem i deras planer. Att handla med skämtartiklar tyckte hon inte var något passande yrken för någon av sina söner.

"För ministeriet är så mycket bättre jämfört med ett eget företag", sade Oliver och skakade på huvudet.

"Jag tycker ni är lite väl kritiska mot ministeriet", sade madam Bones med rynkad panna.

"Ministeriet har tillbringat ett halvår med att förneka Voldemorts återkomst och gett honom ett stort försprång", påpekade Harry irriterat.

Att rensa gardinerna från doxyfeer tog större delen av förmiddagen. Klockan var över tolv på dagen när mrs Weasley äntligen tog av sig sin skyddande duk, sjönk ner i en nersutten fåtölj och hoppade upp igen med ett äcklat skrik, eftersom hon hade satt sig på säcken med döda råttor.

Sirius brydde sig inte om att dölja sitt leende utan lät det sprida sig över hans ansikte.

Gardinerna surrade inte längre, de hängde slokande och fuktiga efter det intensiva sprejandet. På golvet under dem låg medvetslösa doxyfeer nerstuvade i hinken, bredvid en skål med deras svarta ägg, som Krumben nu nosade på och Fred och George kastade begärliga blickar efter.

"De där tycker jag vi tar hand om efter lunchen."

Mrs Weasley pekade på de dammiga vitrinskåpen som stod på var sin sida om spiselkransen. De var fullproppade med en blandning av udda föremål: en samling rostiga dolkar, vilddjursklor, ett hopbringat ormskinn, ett antal anfrätta silveraskar med inskriptioner på språk som Harry inte förstod och, obehagligast av allt, en utsirad kristalliska med en stor opal i proppen,

"Vad är det läskiga med det?" fnös Nigel och Malcolm himlade med ögonen och fortsatte att läsa.

fylld med någonting som Harry var övertygad om var blod.

"Åh…", sade Nigel mycket tystlåtet och stirrade på en fläck på golvet några meter längre fram.

"När ska ni lära er att låta läsaren tala till punkt?" frågade Hermione irriterat

"När du slutar oroa dig för alla prov trots att du kan materialet", sköt Lavender tillbaka och en diskussion bröt genast ut mellan femteårseleverna.

Under tiden hade Sirius bleknat och han kände en klump i halsen, som om han plötsligt drabbas av illamående; han hade aldrig kunnat bevisa något men han hade alltid haft misstankar om vad för slags, eller rättare sagt vems blod, det var.

Den skrällande ringklockan hördes igen. Alla tittade på mrs Weasley.

"Stanna här", sade hon med bestämd röst och slet till sig säcken med råttor när mrs Black tjut började stiga uppåt igen från bottenvåningen. "Jag kommer upp med några smörgåsar." Hon gick ut ur rummet och stängde dörren noga efter sig. Ögonblickligen rusade alla fram till fönstret och tittade ner på tröskeln utanför. De kunde se ett okammat rödgult hår och en hög trave med riskabelt balanserade kittlar.

"Han är en idiot."

"Vad menar du Draco?" frågade Blaise intresserat medan han snurrade på en fjäderpenna mellan sina långa, smala fingrar.

"Han kommer försöka gömma kittlarna i det där huset. Och alla där är redan sura på honom", Draco himlade med ögonen så hårt att hela huvudet följde med i rörelsen.

"Mundungus!" sade Hermione. "Varför har han tagit med sig alla de där kittlarna?"

"Han letar nog efter en säker förvaringsplats", sade Harry. "Var det inte det han gjorde den där kvällen när han skulle ha skuggat mig? Hämtade några skumma kittlar?"

"Potter verkar vara inne på samma spår som du", påpekade Blaise och Draco vände sig mot sin vän och betraktade honom under sänkta ögonbryn.

"Jo, det har du rätt i!" sade Fred när ytterdörren öppnades. Mundungus hivade in sina kittlar genom den och försvann själv samma väg. "Jösses, det här kommer inte mamma att gilla…" George och han gick bort till dörren och ställde sig intill den för att lyssna. Mrs Blacks skrik och tjut hade upphört.

"Mundungus pratar med Sirius och Kingsley", mumlade Fred och rynkade pannan i koncentration. "Jag hör inte riktigt… tro du att vi kan ta risken att använda förlängningsöronen?"

"Kan vara värt det", sade George. "Jag kan smyga upp och hämta ett par."

"Varför har inte dem på er?" frågade Gabriel intresserat.

"Det var så vi blev upptäckta", sade Fred med en grimas.

Mrs Weasley vände sig om och spände blicken i sin son. "Nej, ni upptäcktes mitt i ert försök att tjuvlyssna."

"Är det verkligen att tjuvlyssna ifall man lyckas med det och inte åker fast?" frågade George med ett vinnande leende i ett försök att distrahera sin mamma.

"Ja! Det är det som är hela poängen med det!" utbrast mrs Weasley misstroget.

Men i samma ögonblick kom det en ljudexplosion nerifrån som gjorde förlängningsöronen helt onödiga. De kunde allihop höra exakt vad mrs Weasley skrek för full hals: "DET HÄR HUSET ÄR INTE NÅT GÖMSTÄLLE FÖR STÖLDGODS!"

"Faktiskt så är det det, finns massor stöldgods tillhörande mina kära förfäder", sade Sirius i en utdragen och släpig ton.

"Om jag inte minns helt fel så hjälpte du till med det?" Remus ställde sitt uttalande som en fråga medan han betraktade sin vän.

"Det var inte stöldgods, bara föremål jag lånat utan ägarens vetenskap…", började Sirius att säga innan han blev tvärt avbruten.

"Du verkar också ha missat några moraliska lektioner, Sirius, det är att stjäla", sade mrs Weasley och såg missnöjt på honom.

"De fick tillbaka det så småningom, det är inte som om jag bröt mig in i hus för att stjäla saker. De var, tyvärr, mina släktingar", sade Sirius otåligt.

"Jag gillar att höra mamma skrika åt nån annan", sade Fred med ett belåtet flin medan han öppnade en liten springa av dörren för att låta mrs Weasleys röst tränga in ännu bättre i rummet. "Det är en så trevlig omväxling."

"… FULLKOMLIGT ANSVARSLÖST, SOM OM VI INTE HAR TILLRÄCKLIGT ATT OROA OSS FÖR UTAN ATT DU SKA KOMMA INDRAGANDE MED STULNA KITTLAR I HUSET…"

"De idioterna låter henne hetsa upp sig", sade George och skakade på huvudet. "Man måste stoppa henne på ett tidigt stadium, annars får hon upp ångan och går på i timmar. Och hon har längtat jättemycket efter att få ge sig på Mundungus ända sen han smet iväg när han skulle ha skuggat dig, Harry. Och här har vi Sirius mamma i full sving igen."

"Beroende på vilket perspektiv man ser det ifrån är det antingen genialt eller idiotiskt att gömma kittlarna i det huset", sade Cho och skakade på huvudet.

"Idiotiskt förstår jag, de kan spåra kittlarna dit och fängsla dem, men vad är det geniala i det?" frågade Terry intresserat och lutade sig fram för att höra bättre.

"Det beror på vad för slags förtrollningar vilar över huset, de kan dölja kittlarna", sade Cho fundersamt och Dumbledore nickade instämmande; det var precis vad Mundungus hade räknat med.

Mrs Weasleys röst dränktes av de förnyade skriken och vrålen från porträtten i hallen. George gjorde en ansats att stänga dörren för att dämpa oväsendet, men innan han hann göra det slank en husalf in i rummet. Bortsett från den smutsiga trasa som var knuten som ett höftskynke runt midjan var den fullkomligt naken. Den såg förfärligt gammal ut. Huden verkade vara flera nummer för stor för den, och trots att den var skallig som alla husalfer, väckte det ut massor med vita hår ur de stora fladdermusliknande öronen. Ögonen var blodsprängda och vattnigt grå och den köttiga näsan var stor och såg mest ut som ett tryne.

"Han låter så bedrövlig", sade Narcissa förvånat.

"Han har varit själv i tio år", fnös Sirius och hans kusin gav honom en förebrående blick.

Alfen tog ingen som helst notis om Harry och de övriga. Med krum rygg hasade den sig långsamt och envetet mot bortersta änden av rummet och låtsades som om den inte kunde se dem, medan han hela tiden muttrade halvhögt me en hes, djup röst som en oxgrodas.

"… luktar som en kloak och en brottsling på köpet, men hon är inte bättre hon, den vidriga gamla blodsförräderskan med sina snorvalpar till ungar som stökar till min matmors hus, å, min stackars matmor, om hon vara visste, om hon visste vilket avskum de hade släppt in i hennes hus, vad skulle hon då säga till gamle Krake, å, en sån skam, smutsskallar och varulvar och förrädare och tjuvar, stackars gamle Krake, vad kan han göra…"

"Trevlig figur det där", sade Neville sarkastiskt.

"Det är Krake", sade Ginny med ett brett leende, medveten om att många i salen hade hört klagomålen om Krake ett antal gånger.

"Det är Krake?!" sade Colin misstroget med stora ögon.

"Hej, Krake"; sade Fred mycket högt och stängde dörren med en liten smäll.

Husalfen tvärstannade, slutade muttra och låtsades rycka till av förvåning på ett överdrivet men knappast övertygande sätt. "Krake såg inte unge herrn", sade han och vände sig och bugade för Fred. Medan han fortfarande såg ner i mattan tillade han, full hörbar: "En skamlig och otäck liten snorvalp, det är vad han är."

Umbridge lyckades kväva sin fnysning i sista sekund; hon skulle aldrig erkänna det högt men hon höll med varelsen, Weasleytvillingarna var otäcka små snorvalpar som borde få spendera en helg i mr Filchs fängelsehåla.

"Hur sa?" sade George. "Jag uppfattade inte det där sista."

"Krake sa ingenting", svarade alfen och bugade för George och tillade i en tydlig viskning. "Och där är hans tvillingbror, naturvidriga små monster, det är vad de är."

"Vilken trevlig liten husalf", sade Gabriel sarkastiskt.

"Vill du ha honom? Jag är villig att betala dig", sade Sirius genast, för att sedan ge ifrån sig ett kort skrik när Remus hand kolliderade med hans axel.

"Du vet att du inte kan göra dig av med honom", påminde Remus tålmodigt.

"Det är lugnt, jag är ändå inte intresserad av den", sade Gabriel och skakade på huvudet.

Harry visste inte om han skulle skratta eller inte. Alfen rätade upp sig och betraktade dem illvilligt, uppenbart övertygad om att de inte kunde höra honom när han fortsatte att muttra.

"… och den där smutsskallen, hon står där hur fräck som helst, å, om min matmor visste, å, vad hon skulle gråta, och där är en ny pojke, Krake vet inte vad han heter. Vad gör han här? Krake vet inte…"

"Han pratar så!" flämtade Alicia chockat och blängde på boken.

"Det är familjen Blacks husalf, vad hade du förväntat dig?" frågade Sirius bittert.

"Men du är ju okej!" protesterade Alicia och ett spöklikt leende flög över Sirius läppar.

"Tack, men jag är ett av de få svarta fåren i familjen."

"Krake, det här är Harry", sade Hermione trevande. "Harry Potter."

Krakes bleka ögon vidgades och han muttrade snabbare och ilsknare än någonsin. "Smutsskallen talar till Krake som om hon var min vän, om Krakes matmor såg honom i ett sånt sällskap, å, vad skulle hon då säga…"

"Jag har en bra tanke om vad hon skulle säga", fräste Charlus och ett flertal personer vände sig emot honom.

"Min make och Walburga har aldrig kommit bra överens, ännu mindre sen vi tog in Sirius i familjen", förklarade Dorea.

"Något jag uppskattar än idag, de blev snabbt mina föräldrar", mumlade Sirius lågmält och Harry log mjukt medan han ignorerade smärtan inombords över att aldrig själv ha fått upplevt det… Harry sköt snabbt undan tankarna - han kanske inte hade haft en familj när han var yngre, men han hade skaffat sin egen de senaste åren. Att hans farföräldrar var en tavla spelade ingen roll, han kunde fortfarande släppa in dem.

"Kalla henne inte smutsskalle!" sade Ron och Ginny ilsket i korus.

"Det gör ingenting", viskade Hermione. "Han är inte vid sina sinnens fulla bruk, han vet inte vad han…"

"Även om han inte gör det, vilket jag starkt tvivlar, bör ni ändå rätta honom. Hur ska han annars lära sig?" frågade madam Hooch och såg ogillande på Hermione.

"Men han är…", började Hermione att protestera innan hon blev avbruten.

"Non, yrsäkta 'onom inte. 'An fyrstår vad 'an gör å säger. Sätt krav på 'onom", sade Fleur bestämt och Hermione stängde sin mun och bet sig obekvämt i läppen.

"Försök inte lura dig själv, Hermione, han vet exakt vad han säger", sade Fred och betraktade Krake med yttersta motvilja.

Krake muttrade fortfarande, med blicken på Harry. "Är det sant? Är det Harry Potter? Krake kan se ärret, det måste vara sant, det är pojken som stoppade Mörkrets herre, Krake undrar hur han gjorde det…"

"Trodde det bara var Voldemorts anhängare som kallade honom det", sade Padma misstänksamt, och tvekade bara en sekund eller två över namnet.

"Åter igen, ni har hört husets beskrivning och ni vet att det handlar om familjen Black. Förvånar det er verkligen?" frågade Sirius i en tveksam ton.

"Som Alicia sa innan, du är okej, likaså Tonks och hennes mamma från vad ni båda har sagt. Vi tror att mrs Malfoy är okej? Om jag ska vara ärlig förstår jag inte riktigt varför hennes förändring…"

Narcissa höjde på huvudet en aning, hennes näsa nästan uppvänd i luften. "Jag är ingen Dödsätare och har aldrig varit det", sade hon bestämt i en kylig ton. "Jag kan erkänna att jag kan ha ändrat mitt… beteende en aning, men det angår endast mig och min familj", hon tvekade ett ögonblick och hennes röst mjuknade: "Jag utgör ingen fara för er."

"Det undrar vi alla, Krake", sade Fred.

"Vad vill du förresten?" frågade George.

Krake riktigt hastigt sin stora ögon mot honom. "Krake håller på att städa", svarade han undvikande.

"Säkert", sade en röst bakom Harry. Sirius hade kommit tillbaka, han blängde ilsket på alfen från dörröppningen. Oväsendet i hallen hade lagt sig, kanske mrs Weasley och Mundungus hade dragit sig ner i köket med sitt gräl. Vid åsynen av Sirius gjorde Krake blixtsnabbt en löjligt djup bugning som plattade till hans trynliknande näsa mot golvet.

"Eller så har mamma förhäxat honom", påpekade Percy med en lätt axelryckning.

"Jag är nöjd med båda scenarion", erkände Charlie och log.

"Äh, tyst mer er, jag gjorde inget sånt", sade mrs Weasley med rodnande kinder.

"Res dig upp", sade Sirius otåligt. "Nå, vad har du nu i kikarn?"

"Krake håller på att städa", upprepade alfen. "Krake lever för att tjäna den ärevördiga familjen Black.

"Ärevördiga är inte namnet jag skulle kalla dem", muttrade Charlus och knöt ena handen och Dorea placerade sin egna hand strax ovanför hans armbåge i en tröstande gest.

"Du tjänar snarast som en black om foten", sade Sirius.

"Du och dina ordvitsar", sade Remus och skakade på huvudet.

"Vad kan jag säga, de roar mig", Sirius log brett mot sin vän.

"Husbonden har alltid gillat att skämta", sade Krake, som bugade sig om igen och fortsatte med halvhög röst: "Husbonden var ett vidrigt otacksamt svin som krossade sin mors hjärta…"

"Min mor hade inget hjärta, Krake", fräste Sirius. "Hon höll sig kvar i livet av ren elakhet."

"Amen!" Rösten var tydlig och hög och alla vände sig omedelbart mot personen som pratat samtidigt som Dorea väste: "Charlus!"

"Vad? Sirius sa det först!" protesterade Charlus med ett oskyldigt leende

"Och du ska föreställa att vara hans pappa! Du ska vara en förebild för honom", påpekade Dorea.

"Åh, han är en förebild, det är ingen tvekan om det", sade Sirius med ett lätt skratt. "Dessutom skulle din förmaning fungera bättre ifall jag inte visste att du håller med honom."

Krake bugade sig igen när han talade.

"Varför gör han det?"

"För han vet att det irriterar mig", muttrade Sirius innan han lågmält lade till en kreativ förolämpning som fick Narcissa att blänga på honom medan Tonks brast ut i skratt.

"Som husbonden vill", muttrade han ursinnigt. "Husbonden är inte ens värdig att torka smutsen från sin mors skor, å, min stackars matmor, vad skulle hon säga om hon såg att Krake var hans tjänare, å, som hon avskydde honom, vilken besvikelse han var…"

"Sirius var ändå för bra för dem", muttrade Dorea. "Att lämna den familjen är det bästa man kan göra."

"Se så, vi hade några underhållande jular tillsammans med dem", påpekade Charlie med ett litet leende.

"Det var väldigt länge sen och det vet du", sade Dorea och himlade med ögonen. "Någonting gick fel med familjen…"

"Det är all inavel", sade Sirius utan att vända sig emot dem och Charlus gömde ett leende bakom en hand.

"Jag frågade dig vad du hade i kikarn", sade Sirius kallt. "Varenda gång du dyker upp och låtsas städa smyger du i väg med nånting till ditt rum så att vi inte kan kasta bort det."

"Krake skulle aldrig flytta nånting från dess rätta plats i husbondens hus", sade alfen och mumlade sedan mycket snabbt: "Matmor skulle aldrig förlåta Krake om gobelängen slängdes ut, i sju hundra år har den funnits i familjen, Krake måste rädda den, Krake vill inte låta husbonden och blodsförrädarna och snorungarna förstöra den."

"Jag trodde att det kunde vara den det gällde", sade Sirius och kastade en föraktfull blick på väggen mitt emot. "Hon har säkert satt en permanent fasthäftningsförtrollning på den baktill, men om jag kan göra mig av med den så tänker jag göra det. Ge dig iväg härifrån nu, Krake."

"Jag förstår inte vad problemet är, han försöker bara bevara vår släkthistoria", sade Narcissa med rynkad panna.

"Husalfen försöker stjäla från sin husbonde, du borde se problemet i det", brummade Moody.

"Men Sirius försöker slänga ut alla släktklenoder!" protesterade Narcissa en aning irriterat.

"För att det är skräp. Det finns ingen anledning att ha kvar det", muttrade Sirius medan han korsade armarna framför bröstet.

Det verkade som om Krake inte vågade trotsa en direkt order, men den blick han gav Sirius när han hasade förbi honom var fylld av den djupaste avsky och han muttrade hela vägen ut från rummet.

"… kommer tillbaka från Azkaban och hunsar med Krake, å, min stackars matmor, vad skulle hon säga om hon såg huset nu, slöddret som bor i det, hennes klenoder som slängs ut, hon svor på att han inte var son till henne och ändå är han tillbaka, det sägs att han är en mördare också…"

"Hon svor på det?" frågade Alisa misstänksamt.

"Ceremonin genomfördes aldrig av min farfar, jag antar att han fann någon beundransvärt i mig", sade Sirius med en axelryckning som inte riktigt var så nonchalant som han hade hoppats.

"Fortsätt att muttra så blir jag en mördare!" sade Sirius retligt när han smällde igen dörren efter husalfen.

"SIRIUS!" utbrast mrs Weasley förskräck.

"Han förtjänar det", muttrade Sirius envist, en glimt av stål i hans ögon.

"Sirius, han är inte riktig i huvudet", vädjade Hermione. "Jag tror inte han förstår att vi kan höra honom."

"Han har varit ensam för länge", sade Sirius, "och tagit emot vansinniga order från min mors porträtt och pratat för sig själv, men han har alltid varit en motbjudande liten…"

"Det skulle göra vem som helst galen", muttrade Charlus och Dorea brydde sig inte om att försöka stoppa honom. Även om hon själv var en född Black kunde hon erkänna att familjen var väldigt problematisk.

"Om du bara kunde släppa honom fri", sade Hermione förhoppningsfullt, "så kanske…"

"Vi kan inte släppa honom fri, han vet för mycket om Fenixorden", sade Sirius kort. "Och förresten skulle chocken ta död på honom. Du kan ju föreslå honom att lämna det här huset, så får du se hur han tar det."

"Varför försökte du då sälja honom till mig?" frågade Gabriel intresserat.

"Inte sälja, betala dig för att ta över", rättade Sirius smidigt. "Och ärligt talat - för att jag hatar honom av hela mitt hjärta."

Gobelängen som Krake hade försökt skydda täckte en hel vägg. Sirius gick tvärs genom rummet fram till den och Harry och de andra följde efter. Gobelängen såg ut att vara oerhört gammal, den var urblekt och det verkade som om doxyfeer hade gnagt på den här och där. Trots det skimrade guldtråden som den var broderad med tillräckligt klart för att visa ett vittförgrenat familjeträd som daterade sig (så vitt Harry kunde se) ända från medeltiden. Överst på gobelängen stod det med stora bokstäver:

DEN GAMLA ÄREVÖRDIGA SLÄKTEN BLACK

"TOUJOURS PUR"

"Alltid ren", sade Fleur och översatte för de som inte kunde franska.

"Alltid renblodig om man ska gå korrekt efter familjens motto", muttrade Sirius.

"Hur skulle de reagera ifall en mugglarfödd fördes in i familjen?" frågade Nigel intresserat.

"Säger upp all kontakt och kastar ut dig från familjen", sade Tonks genast. "Men det stoppade inte mamma."

"Du är ju inte med här!" sade Harry till Sirius efter att ha ögnat igenom namnet på nederdelen av trädet.

"Jag fanns här tidigare", sade Sirius och pekade på ett litet runt, sotsvart hål i gobelängen, ungefär som ett brännmärke efter en cigarett. En dubbellänkad guldbroderad linje ledde bort ifrån hans namn och slutade tvärt. "Min förtjusande gamla mor utplånade mitt namn efter att jag hade rymt hemifrån - det är en historia som Krake gärna går omkring och muttrar om."

"Jasmines plats", sade Remus lågmält och Sirius böjde på huvudet.

"På tal om henne, hur kommer det sig att hon inte nämns? Jag menar Harry visste inte ens om att hon existerade", sade Hermione nyfiket. "Och inte ni, ni har gett er förklaring, men alla andra. Borde inte någon ha nämnt henne?"

Remus harklade sig och gav Sirius en orolig blick; "Jasmine betraktas idag lite som en utböling. Den generella uppfattningen från min förståelse är att det var tragiskt att hon avled, men hon var ändå gift med Voldemorts högra hand…" Sirius gav ifrån sig ett ilsket läte men Remus ignorerade honom. "Så hon får, um, skylla sig själv?"

"Skylla sig själv!" fräste Dorea ilsket och ställde sig upp i tavlan. "Hon får skylla sig själv?! FÖR ATT HON MÖRDADES?

Remus log obekvämt mot den ilskna mamman. "Det finns, ähum… teorier om att hon själv var en… Dödsätare…"

"De säger vad?!" väste Sirius ilsket medan han knöt nävarna och stirrade mordiskt på sin vän som ryckte till, han hade glömt att de gjort allt de kunna för att hålla den detaljen borta från Sirius. "Jasmine skulle aldrig…"

"Vi vet, Sirius", avbröt Kingsley tålmodigt. "Och nu när du får en rättegång kan du även rena hennes namn."

"Hennes namn borde inte behöva renas", väste Charlus och Sirius bet sig i läppen, om det inte var för honom så hade Jasmines rykte aldrig förstörts, hon hade kanske till och med varit vid liv.

"Rymde du hemifrån?"

"När jag var omkring sexton år. Jag hade fått nog."

"Vi var förvånade över att det tog sån lång tid", erkände Charlus efter att ha delat en snabb blick med sin fru.

"Jag fruktade alltid att de skulle komma och dra tillbaka mig", sade Sirius och grimaserade, han kunde i själva verket minnas en gång när de försökt tvinga hem honom när han spenderat sommaren hos familjen Potter.

"Sexton år? Det måste ha varit efter ditt sjätte år på Hogwarts?" frågade Hermione med rynkad panna.

Sirius skakade på huvudet. "Nej, jag rymde hemifrån efter mitt femte år. Jag fyller i november så jag började på Hogwarts strax innan jag fyllde 12."

"Vart tog du vägen?" frågade Harry och stirrade på honom.

"Hem till din pappas familj", sade Sirius. "Dina farföräldrar var väldigt snälla, man kan nästan säga att de adopterade mig som en andra son.

"Hade det inte varit för din relation med Jasmine hade vi gjort det på riktigt", sade Charlus med ett vänligt leende och Sirius log skakigt emot honom, hans tankar tillbaka vid hur han förstört Jasmines rykte…

Ja, jag höll till hemma hos din pappa under skolloven, och när jag fyllde sjutton skaffade jag mig ett eget ställe att bo på. Min farbror Alphard hade efterlämnat en rejäl mängd guld åt mig — han har också blivit utraderad, det är nog därför — efter det skötte jag mig i vilket fall själv. Fast jag var alltid välkommen på söndagslunch hemma hos mr och mrs Potter.

"Alla dagar i veckan", sade Dorea bestämt.

"Jag ville inte tränga mig på", sade Sirius med ett svagt leende.

"Med tanke på att Dorea alltid köpte matchande kläder till James och dig efter att du flyttat in där så tvivlar jag att de ansåg att du trängde dig på", fnös Remus och Snape hånlog från lärarbordet.

"Mrs Potter köpte matchande kläder till er?" frågade Charlie med ett skratt.

"Är det inte mer värt att påpeka att deras mamma fortfarande köpte kläder till dem när de var femton", sade Tonks med ett flin.

"Hon hade bra smak, men vi drog gränsen när vi fick likadana pyjamasar", sade Sirius med ett leende och Dorea log emot honom.

"Men… varför gav…?"

"Gav jag mig av?" Sirius log bittert och drog fingrarna genom sitt långa, okammade hår, "Därför att jag avskydde dem hela bunten: mina föräldrar, med sin renrasighetsmani, och sin övertygelse om att man nästan var kunglig om man tillhörde släkten Black… min dumbom till bror som var svag nog att tro dem… det där är han." Sirius pekade med ett finger längst ner på trädet, på namnet Regulus Black. Ett dödsdatum (ungefär femton år tillbaka i tiden) stod efter födelsedatumet. "Han var yngre än jag", sade Sirius, "och en mycket bättre son, vilket de ständigt påminde mig om."

"Om man går på hur väluppfostrad man är så var han en bättre son", sade Narcissa och Sirius blängde på henne. "Åh, ge mig inte den blicken, du snodde hans kläder!"

"Jag hade faktiskt glömt bort att jag gjorde det… det var löjlig lätt att få tag på en Slytherinuniform och låtsas vara Regulus."

"Räcker det som bevis att Black är ansvarig för de saker ni anklagade Regulus för, vilket inkluderar att tända eld på över ett dussin fyrverkeripjäser", sade Snape och gav McGonagall en menande blick.

"Det är knappast mitt fel att de var lika varandra", mumlade McGonagall och Snape himlade med ögonen.

"Men han dog", sade Harry.

"Ja", sade Sirius. "Den dumma idioten… han anslöt sig till Dödsätarna."

"Innan någon protesterar, ta några sekunder och tänk över det; är ni verkligen förvånade?" frågade Tonks när hon såg flera personer öppna munnen, något som fick dem alla att stänga munnen på direkten.

"Du skojar!"

"Kom igen nu, Harry, har du inte sett tillräckligt av det här huset för att förstå vilken sorts trollkarlar de var i min familj!" sade Sirius irriterat.

"Var… dina föräldrar också Dödsätare?"

"Nej, nej, men tro mig, de tyckte verkligen att Voldemort hade den rätta uppfattningen, de gick helt in för att man skulle rena trollkarlsrasen, göra sig av med alla mugglarfödda och låta de renblodiga styra. Och det var de inte ensamma om, det fanns en hel del, innan Voldemort visade sitt verkliga jag, som tyckte att han hade den rätta synen på saker och ting… fast de fick kalla fötter när de såg vad han var beredd att göra för att få makten. Men jag är säker på att mina föräldrar tyckte att Regulus var en riktig liten hjälte när han först anslöt sig."

"Han hade stöd?!" sade Julia förskräckt.

"Han var väldigt populär i början", sade madam Bones med ett bistert leende.

"Hur populär?" krävde Meredith genast.

"Tillräckligt populär för att han hade en chans som trolldomsminister, men han blev snabbt för extrem", sade madam Bones allvarligt och flera stycken rös vid den tanken.

"Blev han dödad av en Auror?" frågade Harry försiktigt.

"Nej, inte alls", sade Sirius. "Nej, han blev mördad av Voldemort. Eller troligare på Voldemorts befallning, för jag tvivlar på att Regulus nånsin var tillräckligt viktig för att dödas av Voldemort själv. Att döma av vad jag fick reda på efter hans död var han med till en viss gräns, råkade sen i panik över vad han blev uppmanad att göra och försökte backa ur. Men man lämnar inte bara in sin avskedsansökan till Voldemort. Hos honom gäller det livstidstjänst eller döden."

"Jag borde ha stoppat honom", Sirius skakade på huvudet så hans hår flög åt alla håll.

"Du gjorde vad du kunde för honom", sade Remus medan han tänkte på attacken i Diagongränden och hur James och Sirius hade låtit honom komma undan med flit.

"Lunch", hördes mrs Weasleys röst. Hon höll trollstaven högt framför sig medan hon balanserade en bricka fullastad med smörgåsar och sockerkaka på yttersta tippen av den. Hon var mycket röd i ansiktet och såg fortfarande arg ut. De andra gick fram till henne för att få sig lite efterlängtad mat, men Harry stannade kvar hos Sirius, som hade böjt sig närmare gobelängen.

"Du borde äta Harry", sade Dorea och betraktade kritiskt sitt barnbarn.

"Jag åt lite senare, jag ville bara spendera tid med Sirius", sade Harry med ett mjukt leende riktat mot sin gudfar som blinkade med ena ögat.

"Jag har inte tittat på den här på åratal. Där är Phineas Nigellus, min farfars farfar, ser du? Den minst populära rektor Hogwarts nånsin haft… och Arminta Meliflu, kusin till min mamma, hon försökte tvinga igenom ett lagförslag i ministeriet om skottpengar på mugglare…

"Vad menas med skottpengar?"

"Det är en summa pengar som betalas ut till jägare för att uppmuntra jakten av djur som betraktas som skadedjur, oftast rovdjur", sade McGonagall med en ogillande blick i ansiktet och förskräckta blickar utdelades i salen.

"Din släkt är fylld med galningar", sade Lee allvarligt till Sirius som frustrerade till av skratt.

"Desto mer jag hör om din familj, desto mer imponerad blir jag över att du är normal", sade Gabriel.

"Åh, han är allt galen, det visas bara genom hans upptåg istället", sade Remus i en allvarlig ton men med en retsam glimt i ögonen.

och kära faster Elladora, hon införde som familjetradition att halshugga husalfer när de blev för gamla för att bära tebrickor. Och om det händelsevis råkades födas några halvvägs anständiga perronger i familjen blev de naturligtvis utstötta. Jag ser att Tonks inte är med här. Det är kanske därför som Krake inte vill ta några order från henne… han ska egentligen göra allt som medlemmar i familjen ber honom om."

"Är du och Tonks släkt?" frågade Harry förvånat.

"Javisst, hennes mor Andromeda var min älsklingskusin", sade Sirius och granskade gobelängen noga. "Nej, Andromeda är inte heller med, titta…" Han pekade på ytterligare ett litet runt brännmärke mellan två namn, Bellatrix och Narcissa.

"Varför så unika namn?" frågade Meredith intresserat.

"Alla i familjen Black är döpta efter stjärnkonstellationer eller stjärnor", förklarade Narcissa med ett vänligt leende.

"Men Narcissa är väl inte någon stjärna eller så?" sade Lavender i en undrande ton och Narcissas leende stelnade och bleknade snabbt bort.

"Vi har ingen förklaring till det, de bröt traditionen med henne, men de sa aldrig varför", förklarade Sirius efter att det var tydligt att Narcissa inte tänkte svara.

"Andromedas systrar finns fortfarande kvar här eftersom de ingick fina renblodiga äktenskap, men Andromeda gifte sig med en mugglarfödd, Ted Tonks, så…"

"Jag var så stolt över henne", sade Sirius med ett skratt

"Jo tack, vi vet, vi var ansvariga för att sätta stopp för din parad under ert första år", sade Sprout missnöjt och Remus gömde ett leende bakom en hand.

"Jag visste inte att du startade en parad, men jag vet att du försökte starta en klubb för utkastade familjemedlemmar", sade Tonks roat.

"Andromeda vägrade alltid att bära tröjan", suckade Sirius besviket.

"Jag måste erkänna att det faktum att du hade på dig Svarta fåret-tröjan första gången du träffade honom var väldigt roande, speciellt Sirius reaktion till den", sade Remus och log brett mot Tonks.

Sirius gjorde en gest som om han slog eld på gobelängen med en trollstav och skrattade syrligt. Harry däremot skrattade inte, han var alldeles för upptagen med att stirra på namnen till höger om Andromedas brännmärke. En dubbel guldbroderad linje länkade ihop Narcissa Black med Lucius Malfoy och en ensam lodrätt guldlinje ledde från deras namn till namnet Draco.

"Du är släkt med Malfoys!"

"Det är du med, om än lite mer avlägset än Sirius", påpekade Tonks roat.

"Påminn mig inte", muttrade Harry och korsade armarna framför bröstet.

"Alla de renblodiga familjerna är släkt med varandra", sade Sirius. "Om man bara låter sin söner och döttrar gifta sig med renblodiga, blir urvalet mycket begränsat, det finns nästan inga av oss kvar. Molly och jag är släkt genom ingifte och Arthur är nåt slags brylling till mig. Men det är ingen idé att söka efter dem här — en större samling blodsförrädare än familjen Weasley får man leta efter."

Ett jubel steg i salen och Umbridge betraktade irriterat Weasleybarnen som var ansvariga för oljudet, men valde att inte säga något. Hon visste att hon inte kunde bestraffa dem för något sådant eftersom de egentligen inte gjort något fel.

Men Harry tittade nu på namnet till vänster om Andromedas brännmärke: Bellatrix Black, som var förenad med Rodolphus Lestrange genom en dubbellinje.

"Lestrange…", sade Harry högt. Namnet hade väckt något till liv i hans minne, han kände igen det, men för ögonblicket kunde han inte komma på varifrån, fastän det fick det att krypa i skinnet på honom.

Neville knöt nävarna vid namnet Lestrange. Det fanns ingen familj som han hatade så mycket som den. Han visste att han beskrevs som en väldigt lugn och sansad pojke, men han gladdes åt det faktum att Bellatrix och hennes make led i Azkaban för vad de gjort.

"De är i Azkaban", sade Sirius korthugget. Harry såg nyfiket på honom. "Bellatrix och hennes man Rodolphus fängslades tillsammans med Barty Crouch", sade Sirius i samma tvära ton. "Rodolphus bror Rabastan var också med dem."

"Varför då?"

"Varför vad då?" sköt Sirius tillbaka förvirrat.

"Varför svarade du så korthugget?" förklarade Angelina och Sirius nickade.

"Jag gillar inte att prata om det, jag antar att ni vid den här tidpunkten har listat ut att jag inte gillar min familj."

Då mindes Harry. Han hade sett Bellatrix Lestrange inuti Dumbledores minnessåll, det märkliga föremål som minnen och tankar kunde lagras i: en lång, mörk kvinna med tunga ögonlock, som hade rest sig upp vid sin rättegång oh tillkännagett sin osvikliga trohet mot Lord Voldemort, sin stolthet över att hon hade försökt finna honom efter hans undergång och sin övertygelse om att hon en dag skulle belönas för sin lojalitet.

"Du har aldrig sagt att hon var din…"

"Spelar det nån roll om hon är min kusin?" bet Sirius av. "Vad mig beträffar ser jag inte dem som min familj. Hon är verkligen inte min familj. Jag har inte sett henne sen jag var i din ålder, bortsett från en skymt då hon fördes in i Azkaban. Tror du jag är stolt över att ha en släkting som hon?"

"Hade du inte cellen mitt emot henne?" protesterade Cho, hon kunde ha svurit på att han hade sagt det.

"Um ja, men det var en kortare period. Dessutom var det inte direkt relevant vid det tillfället", sade Sirius med en axelryckning.

"Förlåt", sade Harry hastigt. "Jag menade inte… jag blev förvånad, det var bara det."

"Det gör ingenting, du behöver inte ursäkta dig", mumlade Sirius. Han vände sig bort från gobelängen med händerna djupt i fickorna. "Jag gillar inte att vara tillbaka här", sade han och stirrade ut över vardagsrummet. "Jag trodde aldrig att jag skulle sitta fast i det här huset igen."

Charlus och Dorea utbytte en orolig blick; som Sirius hade de aldrig föreställt sig att han skulle behöva återvända till det huset. Och att vara fast i det i vem vet hur länge kunde inte vara bra för hans mentala hälsa.

Harry förstod precis. Han visste hur det skulle kännas för honom att behöva återvända och bo på Privet Drive nummer fyra när han var vuxen och trodde att han var kvitt stället för alltid.

"Det är förstås idealiskt som högkvarter", sade Sirius. "Min far vidtog varenda säkerhetsåtgärd som trollkarlsvärlden känner till när han bodde här. Huset är omöjligt att kartlägga, så mugglare kan aldrig komma på besök — som om de nånsin skulle vilja det — och nu när Dumbledore också beskyddar det är det svårt att hitta ett säkrare hus. Dumbledore är ordens hemlighetsväktare, förstår du — ingen kan hitta högkvarteret om inte han personligen talar om var det finns — det där meddelandet Moody visade dig i går kväll, det var från Dumbledore." Sirius gav till ett kort, skällande skratt. "Om mina föräldrar kunde se vad deras hus används till nu… ja, min mors porträtt kan ju ge dig en föreställning om vad de skulle tycka." Han rynkade bistert pannan och suckade sedan.

"Hur ofta behöver ni tysta ner henne egentligen?"

"Åtminstone två gånger per dag", sade Sirius med en grimas. "Men man blir väldigt bra på kreativa förolämpningar och om man har en dålig dag kan man alltid gå och skrika på henne… Krake hatar det", Sirius tillade den sista delen med ett förtjust leende.

"Det kan inte vara nyttigt", mumlade madam Pomfrey, hon som en del av de äldre lärarna var mycket medvetna om det problematiska förhållandet Sirius hade med sin mor.

"Jag skulle inte ha nånting emot det om jag bara kunde få komma ut då och då och vara till lite nytta. Jag har frågat Dumbledore om jag får eskortera dig till ditt förhör — som Tramptass förstås — så att jag kan ge dig lite moraliskt stöd, vad säger du om det?"

"Vänta, har du inte lämnat huset alls?" protesterade Katie förskräckt och hennes hand flög upp till munnen.

"Det här är första gången sen slutet av juni", fnös Sirius och skakade på huvudet. "Tja med undantag av första september och kanske 2 gånger under sommaren då jag tog smög mig över till Andy, men jag var fortfarande inomhus i ett rum med förtäckta fönster då…"

"Du följer med på vår shoppingtur med Harry sen, du måste också behöva nya kläder", sade Katie bestämt och Sirius såg ut som om han inte visste om han skulle vara tacksam eller förskräckt.

Harrys mage kändes med ens så tung att den hade kunnat sjunka ner genom mattan. Han hade inte tänkt på förhöret en enda gång sedan middagen kvällen innan. I upphetsningen över att vara tillbaka hos alla dem som han tyckte bäst om och få höra om allt som försiggick hade han totalt glömt bort det. Men när han höre Sirius ord kom den tryckande känslan av fruktan tillbaka. Han stirrade på Hermione och Weasleys, som alla mumsade på sina smörgåsar, och tänkte på hur det skulle kännas om de återvände till Hogwarts utan honom.

"Det hade varit hemskt", sade Ron och skakade på huvudet, han kunde inte ens föreställa sig Hogwarts utan sin bästa vän.

"Vi hade bestridit det!" sade Hermione bestämt. "Att relegera dig hade inte varit rätt, du gjorde inget fel."

"Oroa dig inte", sade Sirius. Harry tittade upp och förstod att Sirius hade stått och betraktat honom." Jag är säker på att de frikänner dig, det finns definitivt nån paragraf i Internationella förordningen om trollerisekretess om att man får använda magi för att rädda sitt eget liv."

"Men om de faktiskt relegerar mig, får jag komma tillbaka hit och bo hos dig då?" sade Harry tyst.

"Tänk inte så", sade Remus förmanande.

"Jag är van vid att det värsta händer mig", mumlade Harry innan han såg upp från golvet. "Men jag börjar se att det har hänt en massa bra saker trots allt, kanske mer än dåliga."

Sirius log sorgset.

"Vi får se."

"Varför få se?" frågade Luna intresserat.

"Det var inte mitt val att bestämma det, jag ville inte ge honom hopp i onödan", suckade Sirius.

"Det hade fått mig att känna mig säkrare att jag inte skulle skickas tillbaka till Privet Drive", sade Harry och vände sig mot Sirius som log sorgset.

"Jag hade räddat dig då, men som Hermione sa hade du inte gjort något fel och det fanns ingen anledning att relegera dig."

"Det skulle kännas mycket bättre med förhöret om jag visste att jag inte behövde åka tillbaka till Dursleys", envisades Harry och Sirius strök honom över huvudet.

"De måste vara hemska om du föredrar det här stället", sade Sirius dystert.

"Inte direkt att jag föredrar, det handlade mer om sällskapet", sade Harry med ett brett leende.

"Det förklarar så mycket", sade Sirius innan han såg allvarligt på sin gudson. "Jag visste att du var galen som föredrog att spendera tid med Krake."

"Sirius! Så illa är han inte!" protesterade Hermione genast medan Ron, Fred, George och Ginny röt av skratt.

"Skynda er hit, ni båda, annars blir det ingen mat kvar åt er", ropade mrs Weasley. Sirius hävde upp ännu en tung suck och kastade en mörk blick på gobelängen. Sedan gick han och Harry fram till de andra.

Harry gjorde sitt bästa för att inte tänka på förhöret medan de tömde vitrinskåpen på eftermiddagen. Lyckligtvis var det ett jobb som krävde stor koncentration, eftersom många föremål verkade mycket ovilliga att lämna sina dammiga hyllor. Sirius fick ett elakt bett från en snusdosa i silver; på bara några sekunder hade den bitna handen täckts av en otrevlig skorpa, som en hård brun handske.

"Det låter vidrigt", sade Parvati med en rysning.

"Det var inte så farligt, jag har haft värre", sade Sirius med en axelryckning.

"Värre?! Hur kan du ha haft värre?!" nästan skrek Parvati och Lavender i mun på varandra.

Remus rös och verkade krypa ihop, något som fick de närmaste att se på honom förskräckt; övertygade om att han skulle börja spy eller förlora medvetandet igen. "Ni vill inte veta en del av de saker vi tvingades genomgå för upptågen."

"Tvingades genomgå!" snäste McGonagall, som också hade betraktat sin föredetta elev oroligt, "Det var ingen som tvingade er att dra upptåg. De konsekvenser ni fick var ert egna fel!"

Sirius log tacksamt emot Remus som gav honom en kort nickning. Att distrahera alla hade varit enkelt och det minsta han kunde göra för sin vän.

"Det är okej", sade han och undersökte intresserat handen innan han gav den ett lätt slag med sin trollstav och återställde huden till dess normala utseende. "Det måste vara vårtskyddspulver inuti den."

"Självklart var du intresserad", suckade Tonks men hon log ändå.

"Det är faktiskt en intressant reaktion. Det skulle vara intressant att se de långvariga effekterna eller ifall man genom förtrollningar kan påverka det på något sätt."

Sirius brast ut i skratt och vände sig direkt mot Tonks. "Se upp så att du inte vaknar upp drabbad av det, och om du gör det kom bara ihåg att det var du som började dejta en av de största upptågsmakarna Hogwarts har sett."

"Åh, håll klaffen", muttrade Tonks, men hon betraktade ändå Remus varsamt som om han när som helst skulle hälla pulvret över henne.

"Det skulle vara intressant; skulle effekterna följa med om hon ändrade utseende eller skulle de försvinna?" sade Remus medan han fundersamt betraktade Tonks som flyttade sig bort ifrån honom.

Han slängde dosan åt sidan i den säck där de lade skräpet från skåpen. Harry såg hur George omsorgsfullt svepte in sin hand i en tygtrasa några ögonblick senare och smög ner dosan i sin redan doxyfyllda ficka.

"GEORGE!" skrek mrs Weasley men George brydde sig inte om det utan istället hade han vänt sig mot Harry och skrek samtidigt som sin mor "HARRY!"

"Vad gjorde jag!" protesterade Harry med händerna i luften.

"Du sålde ut oss till vår mamma!"

"Jag kan inte hjälpa vad jag ser, dessutom var det inte som jag visste att vi skulle läsa en bok om mitt liv."

De hittade ett silverinstrument med otrevligt utseende, det liknade en pincett med många ben, som kilade uppför Harrys arm som en spindel och försökte sticka hål på hans hud när han lyfte upp det. Sirius grep tag i det och mosade sönder det med en tjock bok som hette Medfött adelskap: en trollkarlsgenealogi.

"Han såg ut som han fick panik när han fick syn på den", sade Ginny med rynkad panna.

"Jag vet vad den gör och det är inte trevligt", sade Sirius med en mörk blick i sina ögon, bakom honom knöts Charlus hand runt Doreas fåtölj.

Där fanns en speldosa som lät höra en lätt olycksbådande, plingande melodi när man drog upp den, och allihop blev besynnerligt matta och sömniga tills Ginny hade förstånd nog att slå igen locket. En tung medaljong som ingen av dem kunde öppna; en mängd uråldriga sigill och, i en dammig ask, en Merlinorden av första graden som Sirius farfar hade fått för "tjänster åt ministeriet".

"Sån onödig medaljong", fnös Padma. "Till och med jag vet att det är ett smycke som alltid ska gå att öppnas."

"Det beror faktiskt på, det finns en del medaljonger som inte går att öppna", rättade Parvati och hennes syster räckte ut tungan åt henne.

"Det betyder att han gav dem en massa guld", sade Sirius föraktfullt och kastade ner medaljongen i sopsäcken.

"Du vet, för att inte bry dig så vet du ändå förvånansvärt mycket", sade Zabini och Sirius vände sig förvånat mot honom, han hade inte förväntat sig att sonen till svarta änkan skulle prata direkt till honom.

Efter några sekunder suckade han och log svagt. "Jag har aldrig kunnat undkomma det faktum att jag är renblodig och hade den uppväxten, det spelade ingen roll hur mycket jag än klädde mig i mugglarkläder."

"Det stämmer, mamma bjöd med honom på lunch på ett fransk café en gång och han rättade otåligt vårt uttal av rätterna", sade Remus och skakade ömt på huvudet.

"Vi vet också att James bad Sirius att följa med och välja ut en ring till Lily när han skulle fria. Sirius är väldigt duktig på att med bara en blick kunna avgöra om silvret är gjort av svartalfer eller inte", tillade Dorea med en stolt blick.

"Och tack och lov för det, ni skulle ha sett en del av ringarna han hittade. Storlekarna på en del av diamanterna fick en att undra ifall han faktiskt ville att hon skulle säga ja", fnös Sirius och skakade på huvudet.

"Som sagt, han kan inte undkomma det faktum att han är uppfostrad som en renblodig", fnös Remus och Sirius log fåraktigt.

Flera gånger smög sig Krake in i rummet och försökte smuggla ut saker under sitt höftskynke, och han mumlade hemska förbannelser varenda gång de kom på honom. När Sirius ryckte en jättestor guldring utsirad med Blacks vapen ur handen på honom brast Krake faktiskt i ursinnig gråt och lämnade rummet halvhögt snyftade medan han kastade glåpord som Harry aldrig hört maken till efter Sirius.

"Han borde inte svära."

"Var fri att försöka stoppa honom, Molly. Du skulle göra mig en gigantisk tjänst om du lyckas med det men jag tvivlar att du kommer lyckas", sade Sirius och mrs Weasley fick en glimt i ögat som avslöjade att hon nu tänkte försöka genomföra utmaningen.

"Det var min fars", sade Sirius och slängde ringen i säcken. "Krake var inte lika förtjust i honom som i min mor, men jag kom ändå på honom med att stå och smeka ett par av min fars gamla byxor förra veckan."

"Han är knäpp", sade Gabriel bestämt. "… säljer du honom fortfarande?"

"Du får honom gratis utan tvekan", fnös Sirius, men han rätade på sig, som om han var redo att börja förhandla vilken sekund som helst.

"Varför vill du ha honom för att han är knäpp?" frågade Leanne misstänksamt.

"För säkerhetsskäl tänker jag inte avslöja det", sade Gabriel och professorerna utbytte förskräckta blickar.

"Mr Rosén, jag är rädd att vi inte kan överlämna Krake i din egendom på grund av säkerhetsskäl", avbröt Dumbledore och professorerna andades lättat ut.

Mrs Weasley höll dem alla i strängt arbete de följande dagarna. De tog tre dagar att sanera vardagsrummet. Gobelängen med Blacks släktträd, som motstod alla deras försök att få bort den från väggen,

"Tack och lov ", mumlade Narcissa med ett lättat leende.

"Kan ni inte ändra tillbaka den, du vet ta tillbaka alla familjemedlemmar som brändes bort. Eller skapa en ny över?" frågade Su Li intresserat.

"Du vet jag har faktiskt inte provat det… det kan vara värt att försöka", sade Sirius förvånat.

och den skallrande sekretären var de enda oönskade saker som fanns kvar till sist. Moody hade inte tittat in på högkvarteret än, så de kunde inte vara säkra på vad som fanns inuti sekretären.

"Efter att ha hört mer om vad som finns i huset förstår jag er försiktighet", sade Percy.

"Ja, du gjorde rätt val som höll dig borta. Om vi hade vetat att vi skulle behöva städa och möta massa varelser hade vi också dragit", sade Fred med ett fräckt leende.

"Fred!" väste mr Weasley medan mrs Weasley såg ut som om han skulle gråta.

"Det är okej", sade Percy men hans händer skakade lätt. "Det var bara ett skämt."

De förflyttade sig från vardagsrummet till en matsal på nedre botten, där de hittade spindlar stora som tefat som lurade i hyllskänken (Ron lämnade snabbt rummet för att göra en kopp te och kom inte tillbaka på en och en halv timme).

"Jag trodde du kommit över din rädsla för spindlar?" sade Neville förvånat.

"Små, små spindlar. Som finns hemma. De där var gigantiska!" sade Ron med en rysning och de som tittade närmare kunde se att han var blekare än vanligt i ansiktet.

Allt porslin, som var försett med Blacks vapen och motto, kastade Sirius direkt i en säck. Samma öde drabbad en samling gamla fotografier i matta silverramar, där alla de avbildade skrek gäll då skyddsglaset krossades. Snape skulle kanske beteckna deras arbete som "städning", men enligt Harrys åsikts förde de faktiskt krig mot huset, som gjorde häftigt motstånd med hjälp och stöd av Krake.

"Och vi förlorade nästan", sade Ginny missnöjt.

"Hur förlorar man mot ett hus och en husalf? protesterade Colin med ett skratt.

"De var väldigt envisa", sade Hermione missnöjt.

"Och om vi tittar på Australien så kan vi se hur de förlorade ett krig emot emus", sade Charlie. "Så jag tycker vi gjorde bra ifrån oss i slutändan."

"Vad då vi, du städade ingenting", muttrade Ron. "Du var inte ens i landet!"

"Vad är emukriget?" avbröt Oliver utan att bry sig om Ron som fortsatte att muttra.

"Emus ser typ ut som strutsar, i alla fall var kriget 1932 och militären skulle jaga emus som var för många och löpte amok, de åt . upp allt vete i området. Militären misslyckades med att skjuta dem då djuren skapade sin egna strategi vilket gjorde att så många av dem inte blev skjutna. Jag tänker inte gå in på för mycket detaljer, men det är i grunden vad som hände", sade Charlie med en axelryckning.

"Djur är sannerligen väldigt påhittiga", instämde Newt. "Och om jag inte minns fel var strategin att de delade in sig i mindre flockar där en höll uppsikt medan de andra åt och gav varningar när militären gick till attack."

Husalfen dök hela tiden upp var den än samlades, och hans muttranden blev mer och mer förolämpande medan han försökte ta upp allt han kunde ur sopsäckarna. Sirius gick så långt som till att hota honom med kläder, men Krake fäste en vattnig blick på honom och sade: "Husbonden måste göra som husbonden önskar", innan han vände sig bort och mycket ljudligt muttrade: "Men husbonden kommer inte att driva ut Krake, nej då, för Krake vet vad de håller på med, jajamensan, han smider ränker mot Mörkrets herre, tillsammans med de här smutsskallarna och förrädarna och packet…" Det fick Sirius att trots Hermiones protester gripa Krake bak i höftskynket och handgripligen kasta ut honom ur rummet.

"I vanliga fall uppmuntrar jag inte våld mot husalfer, men här kan jag acceptera det", mumlade Dorea och skakade på huvudet.

Dörrklockan ringde flera gånger om dagen, det var signalen för Sirius mor att börja skrika och gasta igen,

"De gör det bara för att jävlas nu, jag lovar."

"Antagligen. Det är i alla fall omöjligt att få dem att sluta… men jag kan förstå varför de ringer på", sade Sirius med en grimas.

och för Harry och de andra att försöka tjuvlyssna på besökaren, fast de uppsnappade väldigt lite från de korta glimtar och brottstycken av samtal de kunde smyga sig till innan mrs Weasley återkallade dem till deras plikter. Snape flaxade in och ut ur huset flera gånger, men till Harrys lättnad stötte de aldrig ihop ansikte mot ansikte.

"HAN ÄR EN FLADDERMUS?!" skrek Nigel förskräckt och en tystnad fyllde salen.

"… du vet, jag kan tro på det", sade Jimmy tillslut.

"Jag sa ju det! Jag har sagt det i alla år, men nej. Jag inbillar mig", sade Katrina sarkastiskt till Amanda som mumlar något om att det inte är logiskt.

"Så är han en fladdermus, en vampyr eller en animagus?" frågade Cho högt.

"Han är i alla fall inte uppskriven i registret", sade Hermione ivrigt. "Men det var inte Marodörerna heller, så det är mycket möjligt att han är en fladdermusanimagus."

"Jag är ingen animagus", väste Snape och blängde på flickorna.

"Okej, så fladdermus eller vampyr?"

"Definitivt vampyr, se bara hur blek han ä… vi kanske ska läsa nu", Justin bleknade under den kalla blicken Snape gav honom.

Harry fick också syn på professor McGonagall, sin lärare i förvandlingskonst. Hon såg mycket besynnerlig ut i en mugglarklänning och kappa, och verkade också för upptagen för att dröja kvar någon längre stund. Men ibland stannade besökarna och hjälpte till.

"Var det fel på klänningen?" frågade McGonagall med rynkad panna, hon hade varit noggrann med att se till att den stämde överens med modet för kvinnor i hennes ålder.

"Nejdå, det var bara ovant att se er i det", sade Harry hastigt och McGonagall nickade långsamt.

Tonks var tillsammans med dem en minnesvärd eftermiddag när de hittade en blodtörstig gammal gast som låg och lurade i en toalett på övervåningen, och Lupin, som bodde i huset tillsammans med Sirius men som lämnade det under långa perioder för att utföra mystiska arbeten åt Fenixorden,

"Han kontaktar varulvar", sade Alisa på en gång i en uttråkad ton.

"Varför tror du det?" Draco rynkade på pannan.

"Vem annars skulle göra det?" sköt Alisa tillbaka med ett höjt ögonbryn och Draco nickade förstående, det var bara logiskt att han skulle ta kontakt med varulvar.

hjälpte dem att laga ett golvur som lagt sig till med den otrevliga vanan att peppra folk som gick förbi med stora, tunga skruvar.

"Jag måste faktiskt be om ursäkt för det, jag kan vara ansvarig för den…", sade Sirius och gned sig i nacken.

"Jag vet, jag kände igen din signatur på den. Min enda fråga är när du gjorde det", sade Remus och rynkade svagt på pannan.

"Um, jag och James kanske…", Sirius kastade en blick emot Dorea och Charlus "bröt oss in i Grimmaldiplan efter jag rymt hemifrån med osynlighetsmanteln… och kanske planterade en del upptåg…"

"Ni gjorde vad?" frågade Dorea förskräckt. "Jag tyckte jag sagt ni aldrig skulle gå i närheten av det huset!"

"Vad gjorde ni?" frågade Charlus samtidigt och ryckte på axlarna när han såg sin frus blick. "Vad? Skadan är redan skedd och de upptäcktes uppenbarligen inte, så det är en giltig fråga."

"Det började smått… du vet flyttade runt möblerna så att allting var spegelvänt. Sen bytte vi plats på tavlor, öppnade skåpsdörrar helt… men kanske en annan gån-..."

"EN ANNAN GÅNG!" utbrast Dorea ilsket och Sirius ryckte till en aning.

"Um, ja… det eskalerade… det var James idé", sade han fort och Charlus fnös. "I alla fall så limmade vi fast möblerna i taket… och gjorde så att vattnet i kranarna ersattes av bubblor, det började snöa i huset i mitten av juni… åtminstone tror jag det, det upptåget var tidsinställt. En annan gång målade vi alla väggarna i chockrosa färg."

"Säg åtminstone att de inte var hemma när ni gjorde det?" stönade Dorea.

"Ibland sov de, men det löste vi enkelt… men vi eskalerade igen… efter mötet i Diagongränden, ja ni vet…", Sirius tystnade en kort stund, hans tankar fokuserade på konfrontationen som skett där. Han skakade på huvudet. "Efter det mötet trappade vi upp vår insats och låtsades vara döda farfäder av huset Black som var missnöjda med dem och tände och släckte lamporna, hade ner saker från hyllor, fällde dem till marken… men vi lade av med det ganska snabbt. Efter det återvände jag aldrig dit."

"Ni pojkar är hopplösa", suckade Dorea och skakade på huvudet med ett leende, men en orolig röst gnagde i bakhuvudet; hur hade Sirius reagerat när de brutit sig in i huset första gången; han hade trots allt svurit på att aldrig återvända dit. Hur hade James övertalat honom?

Mundungus rehabiliterade sig en smula i mrs Weasleys ögon genom att rädda Ron från en samling urgamla purpurröda klädnader som hade försökt strypa honom när han tog ut dem ur deras klädskåp.

"Okej, jag förstår verkligen nu vad du menar med att huset förde krig", sade Neville misstroget.

"Jupp, det var hemskt. Men vi lyckades bränna de där klädnaderna, så det är något", sade Ron med ett brett leende.

Trots att han fortfarande sov dåligt och fortfarande drömde om korridorer och låsta dörrar lyckades Harry ha roligt för första gången på hela sommaren.

"Genom att städa", mumlade Seamus misstroget men Malcolm ignorerade honom och fortsatte att läsa.

Så länge han hade mycket att göra var han glad, men när verksamheten avstannade, så snart han tappade garden eller låg alldeles utmattad i sin säng och såg suddiga skuggor röra sig över taket, kom tanken på den hotande ministerieförhöret tillbaka till honom. Rädslan stack som nålar i magen när han undrade vad som skulle hända med honom om han blev relegerad.

"Vi respekterade att du inte ville prata om det", sade Hermione och Harry log tacksamt mot henne, och leendet förmedlade allting som han hade kunnat säga.

Tanken var så hemsk att han inte vågade säga den högt, inte ens till Ron och Hermione, som trots att han ofta såg dem viska tillsammans och kasta oroliga blickar åt hans håll följde hans exempel att inte tala om det. Ibland kunde han inte avhålla sig från att i fantasin frammana en bild av en ansiktslös ministerietjänsteman som bröt hans trollstav mitt itu och gav honom order att återvända till familjen Dursley… men det tänkte han inte göra. Han var fast besluten på den punkten. Han skulle komma tillbaka hit till Grimmaldiplan och bo hos Sirius.

Sirius log mjukt mot sin gudson; han var så otroligt tacksam för det band som de lyckats skapa, hur mycket Harry älskade honom. Sirius visste att om det hänt hade han lämnat landet med Harry, kanske åkt till Frankrike.

Det kändes som om en tegelsten hade sjunkit ner magen på honom när mrs Weasley vände sig till honom under middagen på onsdagskvällen och stillsamt sade: "Jag har strukit dina bästa kläder till imorgon bitti, Harry, och jag vill att du ska tvätta håret i kväll. Ett gott första intryck kan göra underverk."

Mr Weasley och Harry såg mot varandra och grimaserade. På grund av ändringen av schemat hade de kommit försent och ett värre första intryck kunde man knappast göra.

Ron, Hermione, Fred, George och Ginny slutade allihop att prata och tittade bort mot honom. Harry nickade och försökte äta sin kotlett, men han hade blivit så torr i munnen att han inte kunde tugga. "Hur kommer jag dit?" frågade han mrs Weasley och försökte låta obekymrad.

"Arthur tar med dig till arbetet", sade hon vänligt.

Mr Weasley log uppmuntrande över bordet. "Du kan vänta på mitt kontor tills det är dags för förhöret", sade han.

"Det kan vara kul", sade George och flinade.

"Jag trodde ni hatade när ni tvingades följa med till kontoret?" sade mr Weasley med ett höjt ögonbryn, han hade dock en bra aning om vad deras svar skulle vara.

"Att sitta inne på ditt kontor ja, men att utforska ministeriet var kul", sade George och log änglalikt.

"Jo, det är en anledning till varför ni är portade i ett halvår till därifrån", sade Kingsley torrt.

"Vänta, ni är portade från ministeriet? Merlins ord, vad gjorde ni?" flämtade Katie.

"Så, så mycket", sade Fred och George i mun på varandra innan de började skratta ondskefullt.

Harry tittade bort mot Sirius, men innan han hann ställa frågan hade mrs Weasley besvarat den.

"Professor Dumbledore tycker inte att det är nån bra idé att Sirius följer med dig, och jag måste säga att jag…"

"… tycker att han har alldeles rätt", sade Sirius mellan sammanbitna tänder. Mrs Weasley snörpte på munnen.

"Egentligen är det ingen bra idé", sade madam Bones och Sirius blängde på henne.

"Jag vill påminna om att jag bodde hos dig en period utan att du anade något. Det hade inte varit någon fara om jag följt med på vägen till ministeriet", sade Sirius irriterat. Madam Bones snörpte själv på munnen men protesterade inte.

"När sa Dumbledore det?" frågade Harry och stirrade på Sirius.

"Han kom i går kväll när du hade gått och lagt dig", sade mr Weasley. Sirius stack nedstämt gaffeln i en potatis. Harry sänkte blicken mot tallriken. Tanken på att Dumbledore hade varit i huset kort före hans förhör och inte bett om att få träffa honom fick honom, om möjligt, att känna sig ännu sämre till mods.

Dumbledore undanhöll en suck men slöt ögonen; ju längre period de spenderade på de här böckerna desto mer ångrade han sitt val att ha ignorerade Harry de senaste halvåret. Han hade försökt ändrade det beteendet de senaste dagarna och möta pojkens blick oftare. Han hade undvikit Harry för allas bästa, men han började tro att det för Harry gjort mer skada än vad det skulle göra nytta i längden. Böckerna hade öppnat upp hans ögon en hel del och sanningen var att han var skyldig Harry en ursäkt.