Hogwarts läser HP: Fenixorden

by lealover1

Remus förgiftning fortsätter och medan alla nu vet att Voldemort är tillbaka finns det fortfarande obesvarade frågor: hur ska de bekämpa Voldemort, varför dolde Ministeriet sanningen, vem förgiftade Remus och kommer Umbridges herravälde äntligen störtas? Harry och hans vänner söker efter svaren på alla frågor och avslöjar ännu fler sanningar längs vägen, men kommer det vara i tid?

11. Mrs Weasleys oro

Linneagb: Tack så mycket :D Och oroa dig inte över att glömma att kommentera, jag är själv väldigt bra på att glömma sånt. Fudge är väldigt irriterande i det där kapitlet, och jag ror att han verkligen börjar ångra hur han agerat nu när alla får veta det. Jag både längtar och fruktar tills jag kommer till det kapitlet; längtar för att det är ett kapitel som jag verkligen vill skriva men fruktar för jag måste få det perfekt för alla har så höga förväntningar på det. Det är nog ett kapitel som jag kommer skriva om och lägga till saker i många gånger innan jag ens skickar iväg det på rättning. Hahaha, vad skönt att veta att det är så bra att de aldrig kommer vara tillräckligt långa, då gör jag något rätt åtminstone :P

Lilly Luna Potter06: Awww tack så mycket Clara. Det gör mig så otroligt lycklig att höra att du läst serien tre gånger. Du är bäst 3. Kram Lea

Tinsy-Girl: Kul att du gillade kapitlet. Jag förstår fullkomligt vad du menar med att Remus verkar väldigt grinig där och jag gillar det inte. Det passar inte den bild som jag har utav honom, men jag har några idéer om hur jag faktiskt ska kunna arbeta in det i min version och få det att funka med en logisk förklaring, så det är alltid något.
Jag har det svårt att föreställa mig att Umbridge har gått till en strand eller ett badhus för att lära sig simma, likheterna med en padda kanske tar slut vid utseendet. Umbridge har inte riktigt än insett exakt vad alla kommer få veta via de här böckerna men hon kommer börja oroa sig rejält när hon väl förstår konsekvenserna av det.
Det är mycket möjligt, jag trodde en period att hennes mellannamn faktiskt var Jane… i själva verket, ifall jag minns rätt, så var jag med i fandomen och såg hur alla insåg att hon faktiskt hette Jean i mellannamn, om inte mitt minne sviker mig. Vilket det mycket väl kan jag göra. Men det du har hört kan stämma :D Hoppas du gillar det här kapitlet också.

Merinus; Hej Merinus, du kan självklart kalla mig för Elvira. Från början kallade jag mig Lea eftersom man bör vara anonym och försiktig på internet men det förändrades över tiden som du säkert märkt. Dina ord värmer så otroligt mycket och jag är evigt tacksam för ditt beröm. Du har kanske en poäng i att Umbridge bör veta vem Trevor är, men jag kör lite med förklaringen att det har varit väldigt mycket information under loppet av sex dagar och namnet på en padda är inget hon direkt tänker lägga på minnet.
Det gör mig väldigt glad att du uppskattar mina berättelser så mycket, som du kanske har sett så valde jag att skriva på svenska eftersom det inte fanns några, okej det fanns en del få som hunnit halvvägs in i första boken innan de gett upp men det var det. Jag hade aldrig trott att jag skulle få den respons som jag faktiskt fått, och medan det kan vara utmanande ibland så kommer man alltid igenom det.
Än så länge har jag inte fått lära ut något, min andra veckan på praktiken började precis men jag följer en lärare inom svenska och SO (är placerad på en högstadieskola just nu men pluggar till gymnasielärare). Men jag ska hålla i fem lektioner inom historia de två kommande veckorna som jag håller på att planera samt konstruera ett prov . Pluggar som sagt till historia- och svenskalärare.
Jag har hört talas om en där Mistress of the Dark men vet typ ingenting om vem hon är eller varifrån hon egentligen är. Nejdå, oroa dig inte över det. Jag har självmant valt att dela med mig av en del personlig information, ibland kanske mer än jag borde, men jag har alltid försökt att inte dela ut för viktiga/privata saker. Hoppas att du har det bra.
Kram

Simona06: Hej Simona, kul att du gillade kapitlet så mycket. Jag har äntligen lyckats uppdatera igen, så förhoppningsvis gillar du det :P Du förtjänar alla kopplingar som du får. Innan jag blev aktiv på den här sidan så hade jag inte heller direkt någon kontakt med främlingar på internet. Men att vara blyg kan vara en bra sak eftersom man inte ska lita blint på folk :) Hoppas du har det bra.
Kram, Lea

Thalia606: Hej Thalia, det var inte direkt någon lyxsemester nej, men vi hade det ändå bra och det var kul att få spendera tid med familjen tillsammans allihop samtidigt eftersom det kan vara svårt att göra hemma med allas olika scheman.
Fudge är hemsk under förhöret och jag vill slänga något på honom, helst något hårt och tungt. Du har helt rätt i att det mer liknar en rättegång än ett förhör men det är väl för att Fudge verkligen vill finna Harry skyldig. Längtar också fram till att alla får veta att Umbridge skickade Dementorerna (jag försöker arbeta fram en lösning till varför hon fortfarande skulle befinna sig i salen då med tanke på de kommande reaktionerna till straffkommenderingarna). Vänta, nämns det inte i filmerna? Varför nämns det inte filmerna!
Remus kommer inte vara särskilt imponerad av Umbridges lektioner, vi får faktiskt en liten inblick i det redan i det här kapitlet. Jag har planerat ut en del karaktärers framtida yrken och liknande mean en del är jag mer osäkra på. Men jag tror, och hoppas, att ni kommer gilla de val som jag har gjort.
Åh grattis i förskott till att du ska bli moster! Antagligen så kommer ni inte ha lika mycket tid i början att spendera tillsammans så det är lika bra att passa på nu :)
Ha det bra Thalia, kram Lea.

Uggla2: Glad att du gillade kapitlet, jag ska försöka att ge Ginny mer plats i framtiden samtidigt som jag behåller balansen med att ändå låta andra skina.

---

"Okej, rättegången är över nu. Vem vill läsa nästa kapitel?" frågade Patricia medan hon nyfiket tittade på nästa sida. "Åh strunt samma, titeln har med mrs Weasley i titeln, så jag antar att hon ska läsa det?"

"Jag?" mrs Weasley såg förvånat på pojken, hon hade inte förväntat sig att hennes namn skulle dyka upp som ett kapitel. "Självklart kan jag läsa, om det inte är något problem för någon annan?" hon såg sig omkring i salen, men när ingen protesterade accepterade hon boken och tittade ner på sidan.

Mrs Weasley oro

"Molly?" frågade mr Weasley försiktigt medan han oroligt betraktade sin fru.

"Åh, det är säkert inget, du vet hur jag oroar mig för allt och inget", sade mrs Weasley avfärdande och mr Weasley nickade långsamt.

Dumbledores hastiga uttåg överraskade Harry totalt. Han blev sittande på sin plats i den kedjeförsedda stolen medan han kämpade med känslor av chock och lättnad. Wizengamots medlemmar var alla på väg upp ur bänkarna medan de pratade, samlade ihop sina pergament och plockade undan dem.

"Jag satt och väntade på att något dåligt skulle hända", erkände Harry med ett svagt grin.

"Lämna bara den där stolen innan någon får för sig något", muttrade Remus medan han blängde på boken.

"Lugna ner dig hönsmamma, ingenting hände", sade Sirius och klappade sin vän på låret. "Dessutom reagerade du inte när de rasslade i förra kapitlet."

"Någon av oss var tvungen att hålla sig lugn", mumlade Remus och Tonks skrattade. "Och innan du säger något Tonks så vet vi alla tre att du bara hade uppmuntrat oss."

Harry reste sig upp. Ingen erlade ägna honom den minsta uppmärksamhet, bortsett från den paddliknande häxan på Fudges högra sidan, som nu stirrade ner på honom i stället för på Dumbledore.

"Och så började hatet mellan dem", sade Dean och dolde ett leende bakom en knuten näve som han använt för att imitera en mikrofon.

"Skämtar du? Hatet mellan dem började redan i förra kapitlet", fnös Seamus och skakade på huvudet. "Men det förklarar vår första lektion lite bättre."

"Er första lektion?" frågade Remus skarpt, och de två pojkarna vände sig förvånat mot honom. "Jag kunde inte att hjälpa att höra. Vad hände under er första lektion?"

Dean och Seamus utbytte en blick mellan varandra innan Seamus tog till orda: "De hade lite olika åsikter angående en diskussion som startades i klassrummet."

Utan att bry sig om henne försökte han fånga Fudges blick, eller madam Bones, eftersom han ville fråga om han var fri att gå därifrån. Fudge verkade emellertid fast besluten att inte ta någon notis om Harry, och madam Bones var helt upptagen av sin portfölj, så han tog några trevande steg mot utgången och när ingen ropade honom tillbaka började han gå med snabba kliv. Han tog de sista få stegen i ilfart, ryckte härdigt upp dörren och krockade nästan med mr Weasley, som stod precis utanför, blev och ängslig.

"Och du är fri!" jublade Nigel, Colin och Dennis i en lycklig ton.

"Jag blev fri redan i förra kapitlet, jag lämnade bara rättssalen nu", påpekade Harry med ett roat leende.

"Dumbledore sa inte…"

"Jag kunde inte låta bli att oroa mig, jag trodde det värsta hade hänt", suckade mr Weasley och Harry log mot den vänliga mannen.

"Vad är det värsta som hade kunnat hända?" frågade Hannah nervöst.

"Att jag blev relegerad", sade Harry genast.

"Att de bröt hans trollstav och bannlyste honom till mugglarvärlden?" föreslog Parvati med en grimas och Harry såg förskräckt på henne.

"Azkaban", mumlade Sirius så lågmält att bara Remus och Tonks kunde höra honom.

"Hade de gjort det hade vi stormat fästningen", väste Tonks och knöt händerna. "Jag är en Auror, jag hade kunnat fixat in oss, och med din kunskap om att fly därifrån hade vi fixat det galant."

"Och vad hade min roll varit?" frågade Remus intresserat, även om han kände sig frusen inombords av bara tanken på Harry inspärrad där.

"Planläggare och försvar om vi skulle tvingas slåss", mumlade Tonks tillbaka, noggrann med att inte låta någon annan höra.

"Frikänd från alla anklagelser!" sade Harry och drog igen dörren efter sig. Mr Weasley grep honom glädjestrålande om axlarna.

"Harry, det är underbart! Ja, de kunde förstås inte ha unnat dig skyldig, inte med de bevisen, men trots det kan jag inte låtsas att jag inte var…" Mr Weasley avbröt sig, för dörren till rättssalen hade just öppnats igen. Medlemmarna i Wizengamot tågade ut på rad.

"Jag tror att vi alla oroade oss för vad som skulle hända", erkände Bill med ett leende.

"Men de var tvungna att följa lagen. De var tvungna att frikänna honom!"

"Jag förlorade mitt förtroende för att Ministeriet följer lagen för länge sen", fnös Sirius och Umbridge blängde mordiskt på honom.

"Vid Merlins skägg!" utropade mr Weasley och drog Harry åt sidan för att släppa förbi alla. "Blev du prövad inför hela rådet?"

"Jag tror det", sade Harry stilla.

Ett par av trollkarlarna nickade till Harry när de gick förbi och några få, bland dem madam Bones, sade "God morgon, Arthur", till mr Weasley, men de flesta vände bort blicken.

"Jag trodde du var populär", protesterade Gabriel misstänksamt.

"Det senaste halvåret har dividerat alla på grund av deras politiska åsikter", sade mr Weasley med lätt rynkad panna.

"Men så många verkar vara skyldig dig en tjänst", sade Daphne, ett faktum som hon fortfarande var förvånad över. Hon hade aldrig trott att Arthur Weasley av alla människor skulle ha så många olika tjänster alla kalla in när han behövde det.

"Jag hjälper bara där jag kan", sade mr Weasley nonchalant; han visste att många undrade över det nu och var misstänksamma, så frestelsen var för stor för att låta bli att reta alla om det.

Cornelius Fudge och den paddliknande häxan var nästan de sista som lämnade salen. Fudge uppförde sig som om mr Weasley och Harry utgjorde en del av äggen, men häxan kastade återigen en närmaste värderande blick på Harry när hon passerade. Sist av alla kom Percy. Precis som Fudge ignorerade han totalt sin pappa och Harry. Han marscherade förbi dem med ett fast grepp om en stor pergamentrulle och en handfull extra fjäderpennor, stel som en pinne i ryggen och med näsan i vädret. Linjerna runt mr Weasleys mun blev lite skarpare, men det var det enda tecken han gav på att han hade sett sin tredje son.

Alla i familjen Weasley ryckte till när de hörde det men ingen av dem sade någonting.

"Bara så du vet, du är en idiot", sade Oliver högt och Percy blängde på sin vän innan han suckade.

"Jag vet, du har sagt det till mig i sju år."

"Jag tänker ta med dig raka vägen tillbaka så att du kan berätta den goda nyheten för de andra", sade han och vinkade åt Harry att börja röra på sig, när ljudet av Percys klackar försvann uppför trappan till plan nio. "Jag lämnar av dig på vägen till den där toaletten i Bethnal Green. Kom nu."

"Hur ska ni bära er åt med den där toaletten då?" frågade Harry och flinade lite. Allting verkade plötsligt fem gånger roligare än vanligt. Det började sjunka in: han var frikänd, han skulle få åka tillbaka till Hogwarts.

"Och tack och lov för det, Hogwarts skulle inte va samma sak utan dig", sade Ron allvarligt.

"Ja, vem skulle tjafsa med Umbridge under alla lektioner?" sade Ginny med ett höjt ögonbryn och Harry blängde halvhjärtat på henne.

"Det är inte alla lektioner!" protesterade Harry med armarna i kors innan han vände sig mot Sirius. "Hon överdriver verkligen. Det är inte så illa."

"Även om hon inte överdriver kan jag inte klandra dig, Umbridge är en mardröm", sade Sirius med en axelryckning och ignorerade mrs Weasleys blick.

"Åh, det behövs bara en enkel antiförhäxning", sade mr Weasley när de gick uppför trappan, "men det rör sig inte så mycket om att behöva reparera skadan, utan snarare om själva inställningen bakom vandalismen, förstår du. En del trollkarlar tycker kanske det är roligt att reta mugglare, men det är ett uttryck för nånting mycket djupare och otäckare, och jag för min del…"

"För din del vad?" frågade mrs Weasley och såg upp från boken. "Du blev avbruten och avslutade aldrig meningen."

Mr Weasley rynkade på pannan. "Jag kan inte säga direkt vad jag tänkte där, men det är något i stil med att det är oroväckande…", han tvekade och såg sig omkring innan han skakade på huvudet. "Det är inte en diskussion vi ska ta härinne. Men inget gott kan komma ifrån det."

Mr Weasley avbröt sig mitt i meningen. De hade just kommit upp i korridoren på plan nio, och där stod Cornelius Fudge bara några meter ifrån dem och pratade lågmält med en lång man med slätkammat blont hår och spetsigt, blekt ansikte. Den långe mannen vände sig om vid ljudet av deras steg. Även han avbröt sig mitt i samtalet och hans kalla grå ögon smalnade när de fästes på Harrys ansikte.

"Ser man på, ser man på… Patronus Potter", sade Lucius Malfoy kyligt.

"… är det meningen att det ska vara en förolämpning?" frågade Fay efter en lång tystnad.

"Jag tar hellre det smeknamnet än Pojken som överlevde", sade Harry med en axelryckning. "Det är åtminstone något som jag själv gjort."

Harry kände det som om han tappade andan, som om han just hade gått rakt in i en hård vägg. Sist han hade sett de där kalla grå ögonen genom springorna i en Dödsätares huva och hört den där mannens röst hånskratta åt honom var på en mörk kyrkogård medan han själv blev torterad av Lord Voldemort.

Draco flämtade till och sänkte huvudet så att han stirrade ner på golvet. Han var fortfarande chockad över hur Dödsätarna agerade. Hur de skrattat åt Harrys smärta… bara tanken på det fick honom att känna sig illamående.

Remus satt stel i kroppen medan han blängde på boken, Tonks kunde enkelt se hur hans ögon blev mer amber-aktiga i färgen och hade det varit någon annan hade hon tyckt synd om personen som åkallat sig Remus vrede.

Sirius gav ifrån sig ett läte som var väldigt likt en morrning medan han knöt händerna. Han ville inget hellre än ge Malfoy vad han förtjänade. Men han kunde inte fokusera på sin ilska nu, det fanns något som var viktigare.

"Harry?"

"Jag mår bra, jag förväntade mig bara inte att springa in i honom där", sade Harry tystlåtet. Oroligt betraktade han de två äldre männen, men de verkade lugna ner sig när de hörde hans röst.

"Jag börjar förstå vad du menade med att det skulle vara svårt för mr Lupin att hålla sig lugn", sade Newt med ett höjt ögonbryn. "Jag kan inte klandra honom, vargar är väldigt beskyddande över sina valpar… öh, vilket människor också är, det är fascinerande hur många likheter man kan hitta mellan människan och andra varelser. Jag brukar…"

"Alla är medvetna om att han är en varulv", avbröt Tonks och såg roat på den äldre mannen. "Även om jag är säker på att han skulle uppskatta ditt försök att dölja det om han inte varit så upprörd just nu."

"Ånej, jag ville bara se hur långt han skulle gå med sina bortförklaringar", sade Remus med ett lätt leende medan han vände sitt fokus mot dem. "Jag ska göra mitt bästa för att hålla mig lugn. Harry återvänder strax till Hogwarts så jag tvivlar att det finns något särskilt att bli upprörd över."

Harry, Ron och Hermione utbytte en orolig blick men sade ingenting.

Harry kunde inte fatta att Lucius Malfoy vågade se honom i ansiktet, han kunde inte fatta att han var här, i Trolldomsministeriet, eller att Cornelius Fudge stod och pratade med honom, eftersom Harry bara några veckor tidigare hade talat om för Fudge att Malfoy var en Dödsätare.

Fudge rodnade och vred händerna nervöst i knät. Han såg inte upp på någon, medveten om att de flesta skulle blänga på honom. Såvida det inte kom någon mirakelräddning så kunde han kyssa sin karriär farväl.

"Ministern berättade just för mig om hur tursamt du kom undan, Potter", sade Malfoy släpigt. "Det är verkligen förvånansvärt hur du fortfarande lyckas slingra dig ur väldigt svåra knipor… som en orm, faktiskt."

Mr Weasley grep varnande om Harrys axel.

"Javisst", sade Harry, "ja, jag är duktig på att klara mig undan."

"Och tack och lov för det", sade Katie och släppte ut ett andetag. "Stå på dig Harry, låt honom inte trycka ner dig."

"Jag skulle aldrig ge honom det nöjet", svarade Harry med ett svagt leende och Alicia frustade till.

"Och Arthur Weasley också! Vad gör du här, Arthur?"

"Jag arbetar här", svarade mr Weasley kort.

"Inte här väl?" sade mr Maloy och höjde på ögonbrynen medan han tittade mot dörren över axeln på mr Weasley. "Jag trodde du höll till uppe på andra våningen, har du inte nån slags syssla med att smuggla hem mugglarprodukter och förhäxa dem?"

"Har du smugglat hem något från jobbet?"

"Nej, alla mugglarsaker jag äger har jag skaffat genom lagliga medel", sade mr Weasley bestämt.

"Nej", fräste mr Weasley och borrade in fingrarna i axeln på Harry.

"Vad gör förresten ni här?" frågade Harry Lucius Malfoy

"Reta inte upp honom", sade Remus i en varnande ton.

"Men du och Sirius gör det!" protesterade Harry och de två marodörerna såg på varandra medan Harrys vänner började skratta.

"Det är annorlunda, vi gör det inte mot hans ansikte", protesterade Remus halvhjärtat.

"Det där är en lögn och du vet det", avbröt Sirius med ett skratt. "Det faktum att du kan sitta och säga att vi inte gjort det mot hans ansikte efter allt…", han skakade på huvudet med en imponerad blick. "Det här är varför alla professorer trodde att du var oskyldig."

"Jag tror inte att privata affärer mellan mig och ministern är en sak som angår dig, Potter", sade Malfoy och slätade till klädnaden framtill. Harry hörde tydligt det mjuka klirret av något som lät som en ficka full med guld. "Bara för att du råkar vara Dumbledores kelgris kan du faktiskt inte vänta dig samma överseende från oss övriga, Ska vi gå upp till ert kontor då, herr minister?"

"Så en Dödsätare mutar trolldomsministern, det förklarar en hel del", väste Cho och blängde på Fudge som fortfarande inte mötte någons ögon.

"Javisst", sade Fudge och vände ryggen åt och Harry och mr Weasley. "Den här vägen, Lucius." De stegade iväg tillsammans medan de pratade lågmält. Mr Weasley släppte inte taget om Harrys axeln förrän de hade försvunnit in i hissen.

"Varför väntade han inte utanför Fudges kontor om de har affärer tillsammans?" utbrast Harry ilsket. "Vad gjorde han här nere?"

"Försökte smyga sig ner till rättssalen, om du vill veta vad jag tror", sade mr Weasley, som såg ytterst oroad ut och hela tiden tittade över axeln som om han ville försäkra sig om att ingen tjuvlyssnade på dem. "Försökte få reda på om du hade blivit relegerad eller inte. Jag ska lämna ett meddelande till Dumbledore när jag släpper av dig, han bör få veta att Malfoy har pratat med Fudge igen."

"Han hoppades troligtvis på att du skulle bli relegerad", sade Ron med en hånande min och Harry grimaserade.

"Eller så hoppades han att Harry skulle vara där själv så att de kunde hämta vapnet", mumlade Tonks lågmält och både Sirius och Remus bleknade en aning vid de orden.

"Snälla säg inte det igen för jag vill inte ens tänka på det", muttrade Sirius tillslut.

"Vad är det förresten för privata affärer de har tillsammans?"

"Guld, skulle jag tro", sade mr Weasley syrligt. "Malfoy har gett generösa bidrag till alla möjliga saker i åratal, det gör honom till vän med rätt sorts personer, sen kan han be dem om tjänster, fördröja lagar som han inte vill ha igenom… å, han har väldigt goda förbindelser, Lucius Malfoy."

"För det kommer från rätt person… mr Weasley verkar ha förvånansvärt goda förbindelser trots sin brist på guld och inflytande", muttrade Tracy till Daphne som nickade instämmande.

"Han vet definitivt hur man spelar spelet. Frågan är om han har valt en så låg position för att kunna flyga under radarn medan han får som han vill", mumlade Daphne tillbaka misstänksamt.

Hissen anlände. Den var tom så när som på en flock PM som flaxade runt huvudet på mr Weasley när han tryckte på knappen till atriet och dörrarna rasslande for igen. Han viftade irriterat undan dem.

"Mr Weasley", sade Harry långsamt, "om Fudge har kontakt med Dödsätare som Malfoy, om han träffar dem ensam, hur vet vi då att de inte har lagt en Imperiusförbannelse över honom?"

"Nog för att den tanken har slagit oss, Harry", sade mr Weasley med låg röst. "Men Dumbledore tror att Fudge handlar självmant för tillfället,och det är ju, precis som Dumbledore säger, inte nån större tröst. Det är bäst att inte prata mer om det just nu, Harry."

"Jag trodde vi kom överens om att inte prata mer om det över huvud taget", sade mrs Weasley i en irriterad ton.

"Han undrade bara, Molly, det fanns ingen större fara att berätta det", sade mr Weasley lugnt.

"Och vi uppskattade bara att få mer information", tillade Fred med ett brett leende.

Dörrarna gled upp och de klev ut i det nästan tomma atriet. Väktartrollkarlen Eric satt gömd bakom The Daily Prophet igen. De hade gått raka vägen förbi den gyllene fontänen innan Harry kom ihåg en sak.

"Vänta lite", sade han åt mr Weasley och vände tillbaka till fontänen samtidigt som han drog fram sin penningpung ur fickan.

"Vänta, du lämnade faktiskt tio galleoner?" frågade Michael chockat.

"Um nej…", mumlade Harry och rodnande, han hoppades att ingen skulle göra en stor sak av hans donation.

Han tittade upp i den ståtlige trollkarlens ansikte, men så här på nära håll tyckte Harry att han såg ganska svag och löjlig ut. Häxan visade upp ett tomt leende som i en skönhetstävling, och med den kännedom Harry hade om svartalfer och kentaurer var det knappast troligt att de skulle stirra så tårmilt på mänskliga varelser av vilken sort det än var. Det var bara husalfens hållning av krypande inställsamhet som såg övertygande ut. Med ett litet flin vid tanken på vad Hermione skulle säga om hon kunde se statyn vände Harry uppochner på penningpungen och tömde ut, inte bara tio galleoner, utan hela innehållet i dammen.

En tystnad fyllde salen medan alla vände sig om och stirrade misstroget på Harry.

"Du… du tömde din… allting?" flämtade Hermione chockat och Harry gned sig i nacken medan han såg åt sidan.

"Det kändes bara rätt", mumlade han lågmält.

"Tack Harry", viskade Neville och Harry tvingade fram ett leende mot sin vän medan han önskade att han kunde hjälpa sin väns föräldrar mer.

"Jag visste det!" tjöt Ron och boxade i luften. "Du klarar dig alltid!"

"Det menar du inte", fnös Lee och skakade på huvudet. "Jag är fortfarande halvt övertygad om att han har sålt sin själ för att klara sig."

"Är vi säkra på att han ens hade en själ från första början? Jag menar hans mamma var ju rödhårig", påpekade Fred skämtsamt.

"För det kommer ifrån rätt person", fnös Tracy.

"Jag och George går bokstavligen under smeknamnet Demonduon", påpekade Fred med ett höjt ögonbryn. "Men betyder det att Harry har en halv själ?"

"Från början hade jag det, men jag skaffade en ny i somras, det är varför Sally-Anne inte går kvar här", svarade Harry sarkastiskt och hans vänner brast ut i skratt.

"Du är medveten om att Umbridge kommer ta det seriöst?" muttrade Ron och nickade upp mot lärarbordet där Umbridge såg ut som om om julafton kommit tidigare.

Harry fnös och skakade på huvudet. "Vad kan hon göra? Det är inte som om Sally-Anne kommer hittas död i ett dike."

"De var ju tvungna att frikänna dig", sade Hermione, som hade sett nästan svimfärdig ut av oro när Harry kom in i köket och nu höll hon en darrande hand över ögonen. "De hade ingenting att komma med, ingenting alls."

"Fast det är ju konstigt att alla verkar så lättade, med tanke på att ni visste att jag skulle slippa undan", sade Harry leendes.

"Du sprang nästan ut ur rättssalen", påpekade Ginny och Harry fnös innan han log.

"Men ni visste inte det då. Alla är hycklare ibland."

Mrs Weasley torkade sig i ansiktet med förklädet, och Fred, George och Ginny uppförde något slags krigsdans till en mässande sång som lät: "Han slapp undan, han slapp undan, han slapp undan…"

Fred, George och Ginny delade en blick innan de reste sig upp. Eller rättare sagt försökte de resa sig men fann att de satt fast på sina platser. Förvirrat delade de en blick med varandra innan de förrått vände sig emot sin mamma som höll på att stoppa undan sitt trollspö.

"Tänk inte ens tanken, jag vet hur det kommer sluta om ni får börja", sade mrs Weasley hotandes.

"Men mamma", protesterade alla tre tillsammans innan de tystnade under hennes blick.

"Det räcker nu! Lugna ner er!" ropade mr Weasley, fast även han log. "Här ska du få höra, Sirius, Lucius Malfoy var uppe på ministeriet…."

"Va?" sade Sirius skarpt.

"Han slapp undan, han slapp undan, han slapp undan…"

Fnissningar började sprida sig i salen när de hörde hur tvillingarna och Ginny fortsatte, de hade en bra aning om vart det skulle sluta upp.

"Var tysta nu, alla tre! Ja, jag såg honom prata med Fudge på plan nio och sen åkte de upp till Fudges kontor tillsammans. Dumbledore borde få veta det."

"Ifall ni fortsätter nu efter att pappa sagt ifrån är ni galna", sade Percy och skakade på huvudet.

"Säger personen som trotsade honom mest av alla", protesterade George med ett höjt ögonbryn och Percy rodnade medan han såg ner på golvet. "Du vet vi missbedömde dig veklingen, alla kallar dig alltid regelföljaren men du är största rebellen i familjen."

"Mer som största idioten", mumlade Percy lågmält.

"Det också, men det går ofta hand i hand, vi skulle inte komma upp med hälften av vad vi gör ifall vi inte var idioter som utmanar reglerna hela tiden", sade Fred med ett vänligt leende och Percy gav ifrån sig ett kort skratt.

"Naturligtvis", sade Sirius. "Vi ska tala om det för honom, oroa dig inte."

"Ja, då är det bäst att jag ger mig i väg, det står en spyende toalett och väntar på mig i Bethnal Green. Molly, jag blir sen för jag hoppar in för Tonks, men Kingsley kanske tittar in på middag."

"Han slapp undan, han slapp undan, han slapp undan…"

"Ni håller fortfarande på?" frågade Katie roat.

"Vad? Vi firade bara", sade Ginny med en oskyldig blick.

"Fred… George… Ginny, nu får det verkligen vara nog!" sade mrs Weasley när hennes man lämnade köket. "Harry, lille vän, kom och ät lite lunch, du åt ju knappt nån frukost."

Ron och Hermione slog sig ner mittemot honom och såg gladare ut än de hade gjort ända sen Harry kom till Grimmaldiplan, och hans känsla av svindlande lättnad, som hade blivit lite naggad i kanten av mötet med Lucius Malfoy, vällde fram på nytt. Det dystra huset verkade med ens varmare och mer välkomnande; till och med Krake såg mindre motbjudande ut när han stack in sin trynnäsa i köket för att utforska anledningen till allt oväsendet.

"Han trodde väl en attack skedde för att folk faktiskt var så glada", fnös Sirius.

"Nu är du inte rättvis, vi var glada i det huset", protesterade Narcissa och såg förebrående på sin kusin.

"Ni kanske var lyckliga där, men jag passade inte in och hade en helt annan upplevelse. Livet du såg när ni hälsade på var en fasad. Jag trodde du insåg det", sade Sirius kyligt och Narcissa öppnade munnen innan hon sänkte huvudet och förblev tyst.

"När Dumbledore dök upp på din sida hade de förstås inte en chans att fälla dig längre", sade Ron glatt medan han lade upp berg av potatismos på allas tallrikar.

"Ingen av oss tre åt knappt någon frukost, vi var alla för roliga skulle jag tro", sade Ron med en grimas.

"Man vet att det är illa när inte ens Ron har lust att äta", sade Neville retsamt och Rons syskon frustade alla till av skratt.

"Det hade kunnat gå illa om vi hade otur, jag är inte särskilt populär i dagsläget", suckade Dumbledore och McGonagall grimaserade.

"Ja, han avgjorde det till min fördel", sade Harry. Han kände att det skulle låta väldigt otacksamt, för att inte tala om barnsligt, att säga: "Fast jag önskar att ha hade pratat med mig. Eller åtminstone tittat på mig."

Och just när han tänkte det brände det till så hemskt i ärret i pannan att han snabbt lade handen över det.

"Vad är det med dig?" frågade Hermione och såg förskräckt ut.

"Ärret", mumlade Harry. "Men det är ingenting… det händer hela tiden nu."

Remus skruvade obekvämt på sig och Harry himlade med ögonen.

"Även om du skulle kolla på det så skulle det inte göra någon skillnad. Det finns ingen förklaring till varför det gör ont", sade Harry och Remus log ursäktande.

"Som sagt är Remus verkligen en hönsmamma… åtminstone tills det kommer till han själv", Sirius gav sin vän en skarp blick. "Men säg till om du får ont, vi kanske inte kan fixa det men vi kan ge dig stöd."

"Jag ska försöka", sade Harry med ett mjukt leende samtidigt som han stoppade handen i fickan.

Ingen av de andra hade märkt någonting, allesammans upptagna med att lägga för sig av maten medan de gottade sig åt att Harry hade klarat sig undan med så knapp nöd. Fred, George och Ginny sjöng fortfarande sin ramsa. Hermione såg ganska orolig ut, men innan hon hann säga någonting sade Ron glatt:

"Jag slår vad om att Dumbledore dyker upp ikväll för att fira med oss."

"Jag tror inte han kan det, Ron", sed mrs Weasley och satte ner en jättestor tallrik med stekt kyckling framför Harry. "Han är faktiskt väldigt upptagen för ögonblicket."

"HAN SLAPP UNDAN, HAN SLAPP UNDAN, HAN SLAPP UNDAN…"

"HÅLL TYST MED ER!" vrålade mrs Weasley.

"Det är först i år som jag har insett hur lik Ginny är tvillingarna", suckade mrs Weasley och skakade på huvudet.

"Låt henne vara ung och bekymmersfri medan hon kan", sade mr Weasley med en grimas medan han lät sin blick vandra över sina barn.

Under de följande dagarna kunde Harry inte undgå att märka att det fanns en person på Grimmaldiplan fyra som inte verkade särskilt lycklig över att han skulle återvända till Grimmaldiplan fyra som inte verkade särskilt lycklig över att han skulle återvända till Hogwarts.

"Fyra? Det är fel!" protesterade Hermione i chock.

"Fyra vadå?" frågade Fay intresserat och Hermione bet sig i läppen.

"Det är en del av adressen…", började Sirius att säga innan han blev avbruten av en armbåge i sidan från Remus, som grimaserade efter rörelsen, "Åh, kom igen, vad ska de göra? Bryta sig in i varje hus med siffran fyra i sig i Storbritannien. Det är inte ens rätt nummer!" protesterade Sirius misstroget.

"Det var en ren reflex", sade Remus ursäktande men Sirius spände blicken i honom när han såg den skälmska blicken i sin väns ögon.

Sirius hade lyckats ge sken av att bli mycket glad när han först hörde nyheten, han hade tryckt Harrys hand och lett strålande mot honom precis som resten av dem. Men snart blev han dystrare och surare än tidigare, pratade mindre med alla, även Harry och tillbringade allt mer tid instängd i sin mors rum tillsammans med Vingfåle

"Det låter som om du ville att Harry skulle bli relegerad!" anklagade Hannah medan hon missnöjt betraktade mannen. "Det är själviskt av dig att ignorera honom, speciellt när han inte alls har någon kontroll över det."

"Det var väldig själviskt av mig, ja", Sirius suckade och slöt ögonen. "Jag har inget försvar; men det var en väldigt tuff period…", han avslutade inte meningen utan skakade bara på huvudet.

"Oroa er inte, jag tog hand om problemet", sade Remus när han kunde se blickarna som började dyka upp på hans gamla elevers ansikten.

"Gå nu inte omkring och känn dig skyldig!" sade Hermione strängt när Harry hade anförtrott henne och Ron lite av sina känslor medan de höll på att tvätta ur ett mögligt skåp på tredje våningen några dagar senare. "Du hör hemma på Hogwarts och det vet Sirius. Jag för min del tycker han är själviskt."

"Ja, men jag kan verkligen förstå hans sida med. Jag menar, han måste ha velat lära känna Harry bättre", påpekade Lavender.

"Jag borde ändå inte ha ignorerat…"

"För Merlins skull, du stängde in dig i ditt rum i vad, fyra eller fem dagar max, om ens det?" frågade Tonks misstroget och avbröt effektivt sin kusin. "Kan du för en gångs skull faktiskt stå upp för dig själv och säga som det är. Inget mer att tala i gåtor eller så att vad du säger kan tolkas. Du var upprörd. Stor sak, det är inte konstigt. Jag hade oroat mig ifall du inte var en aning besviken över att du inte skulle få spendera mer dig med Harry. Det är inte som om du inte pratade alls med honom under resten av lovet. Du drog dig undan, sorterade igenom dina känslor och kom sen tillbaka. Bättre det än att du skulle tvingat dig vara runt oss andra och tagit ut dina bekymmer på oss."

En tystnad följde Tonks ord. Sirius såg i chock på sin yngre kusin innan han vände sig mot Remus som ryckte på axlarna med ett litet leende.

"Nu är du lite väl hård, Hermione", sade Ron och grimaserade när han försökte dra loss en bit mögel som satt hårt fast på hans finger. "Du skulle säkert inte vilja sitta instängd i det här huset utan sällskap."

"Han kommer att ha sällskap!" sade Hermione. "Det är ju Fenixordens högkvarter, eller hur?

"Öh, inte så mycket sällskap faktiskt… mötena är max en gång i veckan nu efter sommaren. Alla kan inte heller alltid komma på alla möten, andra jobbar och har egna hus. Molly och Arthur flyttade hem igen vet jag", sade Tonks fundersamt och bröt tystnaden

"Jag har varit ute mycket på uppdrag, jag försöker att spendera min lediga tid på högkvarteret men det är inte så ofta som jag önskar", suckade Remus och såg ursäktande på Sirius.

"Så han är verkligen ensam majoriteten av tiden, jag kan inte riktigt klandra honom för att ha velat ha Harry där", sade George med en axelryckning.

"Åh, jag hade föredragit om jag var ensam, men nej. Jag har min kära mor och Krakes sällskap att njuta av", muttrade Sirius bittert och Hermione ryckte till.

"Jag är ledsen… jag visste inte", började hon att säga men Sirius höll upp en hand för att stoppa henne.

"Det är okej, som du sade - visste du inte. Du drog en slutsats från den information du hade."

Han hade bara börjat hoppas på att Harry skulle komma och bo här hos honom!"

"Gjorde du det?" Katie vände sig mot Sirius som strök sin haka.

"Ja och nej", svarade han långsamt, "som ni redan vet så ville jag spendera tid med Harry, därav mitt ja… men jag visste att han hör hemma på Hogwarts. Att han behövde vara där. Jag ville aldrig att han skulle relegeras, jag visste hur hårt han skulle ta det…"

"Med andra ord så är du precis som alla andra föräldrar och önskar att du hade ditt barn hos dig en längre period", översatte Alicia genast. "Min mamma klagar alltid över att hon missar så mycket av mitt liv."

"Jag tror inte det stämmer", sade Harry och vred ur sin trasa. "Han ville inte ge mig ett direkt svar när jag frågade om jag fick det."

"Han ville helt enkelt inte börja hoppas ännu mer", sade Hermione förnumstigt. "Och han kände sig nog lite skyldig själv, för jag tror att han delvis hoppades att du skulle bli relegerad. Då skulle ni vara utstötta tillsammans."

"Aldrig! Jag ville bara ha mer tid med Harry", protesterade Sirius i en hög röst och Hermione rodnade förläget.

"Och du fixade det genom att låsa in dig på ditt rum?" frågade Tonks spydigt och Sirius gav henne en irriterad blick.

"Jag trodde du var på min sida", muttrade han, "dessutom sade jag aldrig att min strategi var bra."

"Din strategi sög, Sirius", protesterade Remus misstroget. Lågmälda skratt började sprida sig i salen över de tre vuxnas konversation.

"Det är visserligen sant. Jag är bara glad att du fick mig att inse det innan det var för sent", sade Sirius med ett leende. "Jag vet inte vart jag skulle vara utan din hjälp."

"Begraven eller i Azkaban", sköt Remus genast tillbaka och nu vände sig alla för att misstroget stirra på honom.

"Vad är det med er två och hur ni drar upp hur ni har… tja, lidit genom åren, med brist på annat att säga", frågade Amanda tillslut och båda marodörerna skrockade lågt.

"Det är en specifik typ av humor vi alltid har haft. Att Marodörerna skulle sluta upp döda eller i Azkaban utan Måntand har alltid varit ett skämt vi haft mellan oss", förklarade Sirius och log stort.

"Lägg av!" sade Harry och Ron i kör, men Hermione vara ryckte på axlarna.

"Som ni vill. Men ibland tror jag att Rons mamma har rätt och Sirius förväxlar dig med din pappa, Harry."

Sirius leende bleknade snabbt bort, han hade misstänkt att Hermione hade lyssnat lite för mycket på mrs Weasley åsikter om honom men själv, men att höra att hon faktiskt trodde att han inte kunde se skillnad på James och Harry var sårande. Att blanda ihop dem var omöjligt, de var två helt olika personer.

"Så du tror att han är konstig i huvudet?" sade Harry hetsigt.

"Nej, jag tror bara att han har varit väldigt ensam en lång tid", sade Hermione enkelt.

"Det är tyvärr väldigt sant."

"Inte längre. Du kommer tröttna på oss", sade Tonks med ett glatt leende, hennes tankar vandrade upp till dokumenten hon hade på sitt skrivbord och hennes leende blev mjukare. Hon var övertygad om att Sirius skulle uppskatta det.

I samma ögonblick kom mrs Weasley in i sovrummet bakom dem. "Är ni inte klara än?" sade hon och stack in huvudet i skåpet.

"Vi placerade dig i ett skåp", viskade mrs Weasley förskräckt.

"Hmm…", Harry såg förvånat upp och märkte genast alla blickar. "Åh, kom igen, det är inte som om jag tog någon skada av att städa ett skåp. Ärligt talat, det var inga problem! Det var större än min skrubb också, jag menar Hermione och Ron fick också plats därinne. Och om ni vill bortse från allt det så var skåpet under trappan en säker plats att vara på", Harry rynkade på pannan. "Varför sa jag en säker plats? Det var inte meningen, visserligen var det sanningen men jag tänkte säga att det inte var så illa…" tänkte han frustrerat.

"Så länge du säger till i fortsättningen om du är obekväm med något vi ber dig att göra så kommer vi lämna ämnet utan problem", sade Sirius i en retsam ton, men Harry visste att han var allvarlig så nickade utan att protestera.

"Jag trodde att du kanske kom in för att säga till oss att ta en paus!" sade Ron bittert. "Vet du hur mycket mögel vi har rensat bort sen vi kom hit?"

"Du var ju så ivrig att få hjälpa Fenixorden", sade mrs Weasley. "Du kan bidra med att göra högkvarteret beboeligt."

"Jag känner mig som en husalf", knotade Ron.

"NEJ!" flämtade alla Gryffindorelever genast, de visste av erfarenhet att det bara skulle få Hermione att börja prata om husalfers rättigheter.

"Ja, nu när du förstår vilket svårt liv de har kanske du kan bli lite aktivare inom F.I.S.A.!" sade Hermione förhoppningsfullt när mrs Weasley hade gått ut och lämnat dem kvar med jobbet. "Det kanske inte vore nån dum idé att visa folk hur hemskt det är att jämt behöva städa. Vi skulle kunna göra en sponsrad rengöring av Gryffindors uppehållsrum och låta behållningen gå till F.I.S.A., det skulle öka medvetenhet på samma gång som man fick in pengar."

"Varför hände det aldrig?" frågade Dean och duckade från kudden Lavender kastade på honom.

"Klaga inte!" väste hon medan hon höjde en till kudde hotandes.

"Hon blev distraherad av Umbridge", avbröt Ron med ett flin och deras vänner nickade förstående. "Det är ganska underhållande faktiskt; fjärde året var det Skeeter och nu är det Umbridge."

Remus rynkade på pannan. "Distraherades av Umbridge? Vad menar de med det? Har hon utpressning på den kvinnan, eller för hon något tyst krig… syftar han på deras hemliga grupp?"

"Jag ska sponsra dig för att hålla truten om F.I.S.A.", mumlade Ron irriterat, men bara så Harry kunde höra honom.

Harry märkte att han dagdrömde mer och mer om Hogwarts ju närmre slutet på lovet kom. Han kunde knappt bärga sig tills han fick se Hogwarts igen, spela quidditch, ja till och med ströva genom grönsakslandet till örtläran i växthusen. Det skulle bli ett nöje bara att få lämna det här dammiga, mögliga huset där hälften av skåpen fortfarande var låsa och Krake väste fram förolämpningar inifrån skuggorna i hörnen när man gick förbi, fast Harry aktade sig noga för att säga någonting av det här så att Sirius kunde höra det.

Sirius skrattade och skakade på huvudet så hans hår flög åt alla håll. "Jag visste. Jag klandrade dig inte för att du längtade tillbaka hit. Men jag ska inte ljuga och säga att jag inte uppskattade att du inte drog upp det hela tiden. Det värsta med det där huset är bristen på frisk luft."

"Hur kunde du veta?" frågade Harry häpet och såg upp på Sirius.

"Blicken i dina ögon. Jag kände igen den alltför väl", Sirius log snett och fnös när han såg de undrande blickarna. "Ni kan ställa frågor vet ni, jag trodde alla var medvetna om att jag inte kommer attackera någon över en fråga vid det här tillfället."

Jack skrattade och vände sig mot mannen. "Hur kunde du känna igen blicken?"

"Jag hade alltid samma blick i mina egna ögon under sommarloven. Hogwarts är ett hem för många personer, Harry är inte unik i det."

Att bo i anti-Voldemortrörelsens högkvarter var inte alls så intressant och spännande som Harry hade väntat sig. Trots att medlemmarna i Fenixorden hela tiden kom och gick, ibland stannade för en måltid, bara för ett par minuters viskande samtal, såg mrs Weasley till att Harry och de andra hölls långt utom hörhåll (förlängt eller normalt) och ingen, inte ens Sirius, verkade tycka att Harry behövde få veta något mer än det han fått höra den första kvällen där.

"Det var bättre innan de upptäckte att vi lyssnade på deras möten", klagade Ginny och korsade armarna framför bröstet.

"Se inte så besviken ut Ginevra, ni skulle inte ha vetat något av det", snäste mrs Weasley och Ginny himlade med ögonen.

Den allra sista dagen på lovet höll Harry just på att sopa upp Hedwigs ugglespillning från toppen av klädskåpet när Ron steg in i rummet med ett par kuvert i handen.

"Boklistorna har kommit", sade han och kastade ett av kuverten till Harry som stod på en stol. "Det var verkligen på tiden, jag trodde att de hade glömt det, de brukar komma mycket tidigare än så här."

"De var väldigt sena", instämde mrs Weasley med rynkad panna.

"Vi hade problem med att få tag på en professor i ett ämne och kunde därav inte skicka ut listorna förrän det problemet var löst", förklarade Dumbledore ursäktande.

Harry sopade ner det sista av spillningen i en soppåse och kastade påsen över huvudet på Ron och ner i papperskorgen i hörnet, som svalde den och rapade ljudligt. Sedan öppnade han sitt brev. Det innehöll två pergamentark; det ena med den vanliga påminnelsen om att terminen började den första september, den andra med en förteckning över de böcker han skulle behöva för det kommande läsåret.

"Är det fortfarande bara tillåtet att ha med en uggla, katt eller padda som djur?" frågade Dorea intresserat och McGonagall nickade

"Men Weasley hade en råtta? Hur fick han ha med den om det inte står med på listan", protesterade Moody misstänksamt.

"Elevernas vårdnadshavare har rätten att be om att deras barn får ta med sig ett alternativt djur och skolan får fatta ett beslut om det är acceptabelt husdjur att ha i skolan", förklarade McGonagall tålmodigt.

"Varifrån kommer ens den regeln? Jag kan inte minnas att den stod med på våra listor", sade mr Weasley intresserat.

"Det kan du fråga mr Lupin om", fnös Sprout och gav varulven en skarp blick.

"Jag är oskyldig!" protesterade Remus genast men eleverna hade svårt att tro honom när alla lärare brast ut i misstroget skratt över hans ord.

"Du är anledningen till att regeln finns", påpekade Flitwick med ett höjt ögonbryn.

"Okej, först och främst är jag inte anledningen till att regeln finns. Jag kan knappast hjälpa att mina vänner försökte undvika straffkommendering genom att förvandla sig till tre olika djur!" protesterade Remus och försökte ignorera hur Sirius skakade av skratt. "Var skulle jag ens kunna få tag på en tam hjort?"

"Efter att ha kommit på dig med en hjort för åttonde gången var jag tvungen att acceptera att du verkligen ägde en hjort, utöver dina två andra husdjur", sade McGonagall och skakade på huvudet. "Det verkade mer rimligt än att ni skulle ha blivit animagusar."

"De! De blev animagusar. Jag var oskyldig", protesterade Remus genast och blinkade oskyldigt upp med båda ögonen mot lärarbordet.

"Oi", Sirius knuffade till sin vän, noga med att göra det försiktigt. "Sluta försöka slippa undan som i skolan!"

"Mr Lupin har rätt. Hans vänner utförde det bakom hans rygg från vad jag har förstått. Vi kan inte klandra honom för att hans vänner ställde till med det trubblet", påpekade Sprout fundersamt och flera andra lärare nickade instämmande medan Sirius misstroget såg på med öppen mun. "Kan vi fortfarande ta poäng ifrån Black?"

"SERIÖST?!" Sirius hade ställt sig upp och såg vilt mellan lärarbordet och Remus. "De tror fortfarande att du är oskyldig? Efter allt de hört? Efter allt du har gjort!"

"Mina vänner var ett väldigt dåligt inflytande på mig", sade Remus allvarligt medan han kämpade emot ett leende.

"Jag hatar dig", klagade Sirius medan han satte sig igen.

"Du var inte den som behövde bortförklara sina unika husdjur", muttrade Remus ur mungipan och Sirius räckte ut tungan.

"Bara två nya", sade han medan han läste listan. "Grundhandboken om förtrollningar (årskurs fem) av Miranda Goshawk och Magisk försvarsteori av Wilbert Slinkhard."

"Ursäkta vad sa du?" Remus vände sig bort ifrån sin konversation med Sirius och stirrade misstroget på mrs Weasley. "Det sista."

"Magisk försvarsteori av Wilbert Slinkhard", upprepade hon tålmodigt.

"Är det verkligen er kursbok?" Remus vände sig chockat emot femteårseleverna som alla delade förtjusta leenden. Att deras gamla professor inte gillade Umbridge hade blivit tydligt under läsningen och de hoppades att de nu skulle få höra honom kritisera henne.

"Har ni något problem med den boken?" frågade Umbridge i en för artig ton medan hon såg ner på Remus.

"Ja, den är väl inte särskilt praktiskt eller informativ, eller hur? Väldigt gammalmodig", sade Remus och skakade på huvudet. "Jag fasar nästan för vilka böcker sjätteårseleverna och sjundeårseleverna h…"

"Åh, vi har samma", avbröt Alicia i en glättig ton och Remus stannade upp mitt i meningen.

"Ni har... samma?" han vände sig mot Alicia som nickade och hur ögonvrån kunde han se att även Ginny gjorde det.

"Alla har den boken. Det är en godkänd bok som passar allas nivå och lär ut på ett säkert sätt", förklarade Alicia sarkastiskt och Remus blinkade chockat innan han nickade.

"Jag förstår… det är ett väldigt annorlunda val må jag säga, att ge alla år samma kursbok. Speciellt med tanke på att de lär sig olika saker… men hon är knappast den första som gör det, Lockman gjorde likadant eller hur?" sade han sakligt medan han lutade sig tillbaka. Eleverna dolde skratt bakom händer när de hörde hans kritik och hur han jämförde henne med Lockman.

Pang. Fred och George hade transfererat sig ner till dem och dök upp alldeles intill Harry. Vid det här laget var han så van vid att de gjorde det att han inte ens trillade av stolen.

"Vi undrade just vem som har satt upp Slinkhardboken på listan", sade Fred i vanlig samtalston.

"Därför att det betyder att Dumbledore har hittat en ny lärare i försvar mot svartkonster", sade George.

Tonks lutade sig närmare Remus. "Hur vet du ens vad det där är för bok? Jag har aldrig hört talas om den."

Remus log svagt. "Jag kanske inte är professor längre men jag har alltid hållit mig uppdaterad inom böckerna som hanterar ämnet. Slinkhards bok är något jag skulle kunna överväga att ge till någon som vill lära sig om ämnet endast teoretiskt, annars är den bara värd som ett dörrstopp eller nödved."

"Och det var verkligen på tiden", sade Fred.

"Vad menar ni?" frågade Harry och hoppade ner bredvid dem.

"Jo, vi tjuvlyssnade till mamma och pappa med hjälp av förlängningsöronen för några veckor sen", berättade Fred, "och att döma av vad de sa har Dumbledore haft stora problem med att hitta nån som kan sköta jobbet i år."

"Vi hade klarat oss bättre utan någon lärare."

"Fred! George!" protesterade mr Weasley varnande och tvillingarna vände sig förvånat till honom. Att deras pappa skulle säga ifrån var inte något de hade förväntat sig.

"Inte särskilt konstigt, va, när man tänker på vad som har hänt de senaste fyra åren?" sade George.

"En avskedad, en död, en som fått minnet raderat och en som suttit instängd i en koffert i nio månader", sade Harry och räknade på fingrarna. "Ja, jag förstår vad du menar."

"Jag vill påpeka att jag sa upp mig", sade Remus och Harry gav honom en irriterad blick.

"För att Snape inte gav dig något val. Om han bara hållit sin mun stängd hade vi kunnat haft kvar dig som professor."

"Tio poäng från Gryffindor", sade Snape genast och Harry knöt händerna men avhöll sig från att säga något.

"Oavsett vad så fick han det bästa alternativet. Han skadades inte och är vid liv", påpekade Ron optimistiskt och Harry log.

"Vad är det med dig då, Ron?" frågade Fred.

Ron svarade inte. Harry såg sig om. Ron stod mycket stilla med lätt gapande mun och glodde på sitt brev från Hogwarts.

"Vad är det fråga om?" sade Fred otåligt och gick runt Ron för att kika på pergamentet över axeln på honom. Freds haka föll också ner. "Prefekt?" sade han och stirrade misstroget på brevet. "Prefekt?"

"Åh, just ja, jag hade glömt att de delades ut", sade Lavender förvånat. "Visserligen höll jag aldrig så bra koll på det, jag visste att jag aldrig skulle bli det."

George hoppade fram, grep kuvertet i Rons andra hand och vände det uppochner. Harry såg ett föremål i mörkrött och silver falla ner i Georges handflata.

"Det är inte möjligt", sade George med dämpad röst.

"Det har blivit ett misstag", sade Fred och slet brevet ur handen på Ron. Han höll upp det mot ljuset för att titta efter en vattenstämpel. "Ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle göra Ron till prefekt."

"Fred! George!" protesterade mrs Weasley förskräckt.

"Det är okej, jag är kanske inte vid mina fulla sinnes bruk", sade Dumbledore i en glad ton.

Tvillingarna vred samtidigt på huvudet och stirrade båda på Harry. "Vi var bergsäkra på att du skulle bli det!" sade Fred i en ton som antydde att Harry hade lurat dem på något sätt.

"Det trodde vi med", ekade Neville, Dean och Seamus i kör.

"Samma här", sade Ron med en axelryckning. "Jag trodde att det hade blivit något fel först."

"Vi trodde att Dumbledore helt enkelt måste välja dig! sade George upprört.

"Eftersom du vann Turneringen i magisk trekamp och allt möjligt annat!" sade Fred.

"Jag antar att alla de tokiga grejerna måste ha legat honom i fatet", sade George till Fred.

"Men borde det inte ha räknats emot Ron då också? Och Hermione för den delen? De var ju också involverade i allting", protesterade Neville med rynkad panna.

"Jag hade specifika anledningar bakom valen av alla prefekter och förste prefekter", sade Dumbledore med ett leende.

"Som matchmaking", mumlade McGonagall med ett höjt ögonbryn.

"Det är en anledning", erkände Dumbledore med en skrockning.

"Ja…", sade Fred dröjande. "Du har ställt till för mycket trassel, Harry. Men det visar att åtminstone en av er vet vad som är väsentligast-" Han stegade fram till Harry och dunkade honom i ryggen medan han gav Ron en kritisk blick. "Prefekt… lilla söta gulleprefeken Ronnie."

"Åh, mamma kommer att bli olidlig", stönade George och kastade tillbaka prefektmärket på Ron som om han var rädd att bli smittad av det.

Fred och George utbytte en blick. De hade haft helt rätt i att deras mamma hade blivit olidlig.

Ron, som fortfarande inte hade sagt ett ord, tog märket, stirrade på det ett ögonblick och höll sedan fram det mot Harry som i en stum bön om bekräftelse på att det var äkta. Ett stort P stod inristat över Gryffindorlejonet. Harry hade sett ett precis likadant märke på Percys bröst sin allra första dag på Hogwarts. Dörren for upp med en smäll. Hermione kom instörtande i rummet med blossande kinder och fladdrande hår. Hon höll ett kuvert i handen. "Har du… har du fått…?" Hon fick syn på märket i Harrys hand och gav till ett skrik. "Jag visste det!" sade hon upphetsat och svängde med sitt brev. "Jag också, Harry, jag också!"

"Uh oh, det här kan bli awkward", sade Parvati med en grimas.

"Du har ingen aning", muttrade Hermione som började rodna vid minnet av konversationen.

"Nej", sade Harry snabbt och stoppade tillbaka märket i handen på Ron. "Det är Ron, inte jag."

"Vad sa du?"

"Så alla trodde Harry skulle få det?" frågade Charlus som varit förvånansvärt tyst. Alla femteårselever från Gryffindor utom Harry nickade. "Så varför fick han det inte? Inget illa menat mot dig Ron, men om alla förväntat sig Harry…"

"Jag vet inte, men jag är väldigt lättad nu att jag inte var den som blev prefekt. Jag skulle inte klara av det", sade Harry med en grimas när han föreställde sig hur hans arbetsbörda skulle öka, han hade det tillräckligt svårt att hinna med att läxor i år.

"Om du inte fick straffkommenderingar hela tiden Potter så hade du kanske haft en chans", sade Snape i en nedlåtande ton.

Remus höjde ett ögonbryn. Varför hade Harrys straffkommenderingar blivit så många… hans blick fastnade på Umbridge. Visst, kvinnan hade gett Harry väldigt många straffkommenderingar under läsningen, och medan en del av dem var förtjänade var en del inte det… Remus skakade på huvudet; han skulle få en förklaring i boken om varför Harry fick så många.

"Det är Ron som är prefekt, inte jag", sade Harry.

"Ron?" sade Hermione och blev lång i ansiktet. "Men… är du säker? Jag menar…" Hon blev alldeles röd när Ron såg på henne med ett trotsigt uttryck.

"Det står mitt namn på brevet", sade han.

"Jag…", sade Hermione och såg alldeles förvirrad ut. "Jag… jamen, det är ju toppen! Bra gjort, Ron! Det var verkligen…"

"Hermione, jag ska ge dig ett tips. Var bara tyst", sade Sirius med ett lätt skratt.

"Var det inte du som skickade ett brev till Dumbledore och ifrågasatte vad han tänkte med när han gav James märket i vårt sjunde år?" frågade Dorea roat.

"Självklart", sade Sirius med ett höjt ögonbryn. "Jag var tvungen att protestera, det hade varit misstänksamt om vi inte gjort det. I själva verket underlättade det vårt jobb ännu mer med upptågen."

"Jag sa ju det, Albus", väste McGonagall och blängde på Dumbledore som log.

"Oväntat", sade George och nickade.

"Nej", sade Hermione och rodnade häftigare än någonsin, "nej, det var inte… Ron har gjort massor med… han är verkligen…"

Dörren bakom henne öppnades och mrs Weasley backade in i rummet med en hög nytvättade klädnader över armen.

"Och här kommer mammas reaktion", muttrade Charlie till Bill som nickade och himlade med ögonen.

"Ginny sa att boklistorna äntligen har kommit", sade hon och kastade en blick på alla kuverten medan hon gick fram till sängen och började sortera klädnaderna i två högar. "Om ni ger mig dem ska jag ta med dem till Diagongränden i eftermiddag och köpa era böcker medan ni packar. Ron, jag måste skaffa dig fler pyjamasar, de här är minst femton centimeter för korta, jag fattar inte att du kan växa så fort… vad skulle du vilja ha för färg?"

"Köp några i rött och guld som passar till hans märke", sade George med ett försmädligt leende.

"George?" Angelina vände sig oroligt mot sin pojkvän som log svagt.

"Vi var inte avundsjuka, vi såg bara inte fram emot mammas reaktion till att Ron fått märket", viskade han tillbaka.

"Passar till hans vad då?" sade mrs Weasley frånvarande medan hon rullade ihop ett par rödbruna strumpor och lade dem på Rons hög.

"Hans märke", sade Fred med en min av att vilja få det värsta snabbt överstökat. "Hans stiliga, skinande nya prefektmärke."

"Det låter som ni är avundsjuka", påpekade Ernie högt. "Ville ni också va prefekter?"

Fred och George stirrade misstroget på honom medan deras elevhem brast ut i skratt över frågan, det var ett välkänt faktum att tvillingarna varit fast beslutna att göra allt de kunde för att någon av dem skulle slippa bli vald som prefekt.

"Vi? Prefekter? Är du knäpp eller?" frågade Fred tillslut.

Harry ryckte på axlarna. "Om man ska vara rättvis så skulle båda av er kunna ta den positionen. Visst, ni har era upptåg och spelar spratt på alla, men ni är ändå schyssta mot folk. Att ni sen inte ville ha positionen är en helt annan sikel."

Det tog ett litet tag för Freds ord att tränga in hos mrs Weasley eftersom hon var helt upptagen av att tänka på pyjamasar.

"Hans… men Ron, säg inte att du har blivit…?"

"Jag var väldigt förvånad", sade mrs Weasley.

"Det är okej, alla var det", svarade Ron med en axelryckning.

Ron höll fram sitt märke. Mrs Weasley gav till ett skrik, precis som Hermione hade gjort.

"Jag kan inte tro det! Jag kan inte tro de! Å, Ron, så underbart! Prefekt! Som alla de andra i familjen!"

"Vad är Fred och jag för nåt då, närmaste grannar kanske?" sade George förnärmat när hans mamma sköt honom åt sidan och slog armarna om sin yngste son.

"Molly!" Mr Weasleys huvud flög upp och han stirrade förskräckt på sin fru. "Hur kunde du exkludera Fred och George så där!"

"Jag…jag menade inte", stammade mrs Weasley fram med rosa kinder. "Alla andra har varit…"

"Nej", avbröt mr Weasley otåligt och en stor del av personerna i salen såg förvånat på honom när han protesterade mot sin fru. "Alla andra har inte varit prefekter. Att varken Fred eller George inte blev prefekt gör dem inte mindre värda eller exkluderar dem från familjen."

Fred och George såg med stora ögon på sin pappa och med lätt öppna munnar. De hade inte förväntat sig att han skulle försvara dem ifrån deras mamma kommentar.

"Det är klart att de inte är mindre värda!" protesterade mrs Weasley och hennes underläpp darrade lätt.

"Men dina ord får det att låta som det", sade mr Weasley tålmodigt innan hans röst blev mjukare. "Jag vet att du inte menade något med det, men ord kan såra oavsett vad åsikten bakom dem var."

"Vänta tills pappa får höra det! Ron, jag är så stolt över dig, vilken underbar nyhet, du skulle kunna sluta som förste ordningsman precis som Bill och Percy, det här är första steget! Tänk att en sån sak kunde hända mitt i alla våra bekymmer, jag är jätteglad, å, Ronnie…"

Fred och George gjorde ljudliga kräkljud bakom mrs Weasleys rygg, men hon märkte det inte. Med armarna om halsen på Ron överöste honom honom med kyssar i hela ansiktet, som nu lyste ännu rödare än hans prefektmärke.

Mr Weasley kastade en orolig blick åt sina tvillingsöner, medveten om att hans teori om att de blivit sårade antagligen stämde, men möttes istället av två mjuka leenden ifrån dem, även om de båda snabbt såg åt ett annat håll när de insåg att han sett dem.

"Mamma, låt bli… skärp dig nu", mumlade han och försökte skjuta undan henne.

Hon släppte honom och sade andlöst: "Nå, vad ska det vara? Vi gav Percy en uggla, men du har ju redan en förstås."

"V-vad menar du?" frågade Ron och såg ut som om han inte vågade tro sina öron.

"Det är tradition att ge de som blir prefekter en gåva", sade George och himlade med ögonen.

"Ron var den sista som kommer att få det i så fall", fnös Ginny och skakade på huvudet. "Och protestera inte mamma, jag kommer inte att bli prefekt. Jag vill inte ens vara det."

"Du måste få en belöning för det här", sade mrs Weasley ömt. "Vad sägs om en ny finklädnad`"

"Vi har redan köpt honom en", sade Fred surt och såg ut som om han verkligen beklagade sin egen frikostighet.

"Var det ingen som undrade varför ni köpte det till honom… eller ens med vilka pengar?" frågade Oliver förvånat och vände sig mot tvillingarna.

"Inte direkt, jag tror att det", började Fred innan George tog över:

"antogs att vi bad om ursäkt för något."

"Men om ni gjort något så borde de ha varit medvetna om vad", protesterade Oliver med rynkad panna och tvillingarna ryckte på axlarna.

"Eller en ny kittel, Charlies gamla håller på att rosta sönder, eller en ny råtta, du varje så förtjust i Scabbers…"

"Jaa…. nej, jag tror inte jag någonsin kan ha en råtta som husdjur igen. Att få veta att det var en människa, och dessutom en förrädare på det förstörde djuret för mig", sade Ron med en grimas.

"Jag misstänkte det, det var en av anledningarna till varför jag gav dig en uggla istället", sade Sirius och Ron log tacksamt.

"Mamma, kan jag få en ny kvast?" sade Ron förhoppningsfullt.

Mrs Weasley såg lite snopen ut, kvastkäppar var dyra.

"Inte nån jättefin!" skyndade sig Ron att tillägga. "Bara… bara en ny som omväxling."

Mrs Weasley tvekade med log sedan. "Det är klart du kan få… ja, men då är det bäst att jag sätter i gång, om jag ska köpa en kvast också. Vi ses senare allihop… lille Ronnie, prefekt! Och glöm inte att packa era koffertar… prefekt… å, jag är alldeles darrig!" Hon gav Ron ännu en kyss på kinden, snörvlade ljudligt och flängde ut ur rummet.

Rons kompisar började skratta medan Ron försökte gömma sitt röda ansikte bakom en kudde.

Fred och George utbytte blickar. "Du har inget emot att vi inte pussar dig, va, Ron?" sade med med låtsas ängslig röst.

"Vi kan niga, om du vill?" sade George

"Äh, håll mun", sade Ron och blängde ilsket på dem.

Skratten blev bara högre och Ron stönade uppgivet.

"Aww, kom igen, vi lyckades hålla tillbaka skratten en stund åtminstone", protesterade Dean innan han började skratta igen.

"Åh, håll klaffen", muttrade Ron, men orden var kvävda av kudden.

"Annars vad då?" frågade Fred och ett elakt grin spred sig över hans ansikte. "Ska du ge oss straffkommendering?"

"Jag skulle gärna vilja se honom försöka", flinade George.

"Det skulle han kunna om ni inte aktar er!" sade Hermione argt.

"Det är hans äldre bröder, de kommer inte frukta det", fnös Oliver och skakade på huvudet.

"För att inte glömma det faktum att professorerna försökt i sju år men ändå misslyckats", tillade Alicia med ett skratt. "Ni hade ingen chans."

Fred och George brast i skratt, och Ron muttrade: "Lägg av, Hermione."

"Vi måste vara försiktiga med vad vi gör, George", sade Fred och låtsades darra, "med de här båda efter oss…"

"Ja, det ser ut som om våra lagbrytardagar är över till sist", sade George och skakade på huvudet.

"Om bara", muttrade Snape buttert och blängde ner mot klungan av Gryffindorelever.

"Du är fri från dem om ett halvår åtminstone", påpekade Sinistra optimistiskt

Och med ännu ett ljudligt pang transfererade tvillingarna sig därifrån.

"De där båda!" sade Hermione ursinnigt och stirrade upp mot taket, genom vilket de nu kunde höra Fred och George vråla av skratt i rummet ovanför. "Bry dig inte om dem, Ron, de är bara avundsjuka."

"Jag tror inte de är det", sade Ron tvivlande och tittade också upp mot taket. "De har alltid sagt att det bara är töntar som blir prefekter… Å andra sidan", tillade han i gladare ton, "har de aldrig fått några nya kvastar! Jag önskar att jag kunde följa med mamma och välja en. Hon har förstås inte råd med en Nimbus, men den nya Rensoparen har just kommit ut på marknaden, den skulle vara toppen. Ja, jag tror jag ska gå och säga till henne att jag gillar Rensoparen, bara så att hon vet…"

"Det kan vara en bra idé, mamma har värdelös koll på kvastar", muttrade Charlie.

Han rusade ut ur rummet och lämnade Harry och Hermione ensamma kvar. Av någon anledning kände Harry att han inte ville se på Hermione. Han vände sig mot sängen, plockade upp högen med rena klädnader som mrs Weasley hade lagt där och gick fram till sin koffert.

Sirius suckade, han hade en bra aning om vart situationen var på väg och hur Harry skulle känna.

"Harry?" sade Hermione trevande.

"Grattis, Hermione", sade Harry, så hjärtligt att det lät som en annan röst än hans egen, och tillade sedan, fortfarande utan att se på henne: "Fantastiskt. Prefekt. Toppen."

"Du var avundsjuk?" frågade Ginny förvånat i en lågmäld ton.

"En stund, men jag kom över det", sade Harry med en axelryckning.

"Tack", sade Hermione. "Öh… Harry… skulle jag kunna få låna Hedwig så att jag kan meddela mamma och pappa? De skulle bli väldigt glada - prefekt är ju nånting de kan förstå."

"Något som de kan förstå?" frågade Ginny misstänksamt. "Det får det att låta som om du berättat annat som de har missuppfattat."

"Um, ja", Hermione rodnade medan hon såg upp mot lärarbordet. "Kommer ni ihåg polyjuiceelixiret i mitt andra år? De vet inte riktigt detaljerna om det men när jag kom hem satt brevet om att jag troligtvis hade bryggt en olaglig trolldryck och förvandlats till en katt… de var stolta över att jag lyckades göra det och jag såg aldrig poängen i att, um rätta dem."

"… oja, Hermione är så oskyldig och följer regler till punkt och prick", sade Ron sarkastiskt i en hög röst och det fick alla att börja skratta.

"Javisst, självklart", sade Harry, fortfarande med den där hemska hjärtliga rösten som inte var hans egen. "Ta henne bara!"

Han böjde sig över kofferten, lade klädnaderna i bottnen och låtsades leta efter någonting medan Hermione gick fram till klädskåpet och ropade ner Hedwig. Det gick några ögonblick, Harry hörde dörren stängas men stod fortfarande dubbelvikt och lyssnade. De enda ljud han hörde var från den tomma tavlan på väggen som fnissade igen och från papperskorgen i hörnet som hostade upp ugglespillningen.

"Harry, mår du bra?" frågade Katie försiktigt.

Harry suckade och drog underläppen mellan tänderna. "Jag vill inte prata om det, och dessutom kommer boken säkert att berätta allt ni vill veta", om hans röst blev svagt bitter i slutet så var det ingen som kommenterade på det.

Han tittade bakom sig. Hermione hade gått och Hedwig var borta. Harry återvände långsamt till sin säng och sjönk ner på den medan han stirrade på foten av klädskåpet utan att se. Han hade totalt glömt bort att man valde prefekter bland femteårseleverna. Han hade varit alldeles för orolig för att han skulle bli relegerad för att ägna en tanke åt att prefektmärken nu måsta komma flygande till vissa personer.

Men om han hade kommit ihåg den… om han hade tänkt på det… vad skulle han då ha väntat sig? Inte det här, sa en liten och uppriktig röst inne i huvudet. Harrys ansikte förvreds och han gömde det i händerna. Han kunde inte ljuga för sig själv. Om han hade trott att prefektmärket var på väg skulle han ha väntat sig att det kom till honom, inte till Ron. Gjorde det honom lika högmodig som Draco Malfoy? Tyckte han att han var överlägsen alla andra? Trodde han verkligen att han var bättre än Ron?

"Jag tror att det mer handlar om att båda dina bästa vänner fick samma position medan du fick inget. Du lämnades ensam kvar", sade Sirius långsamt och i en funderande ton. "Det tillsammans med att samma vänner hade spenderat sommaren tillsammans medan du var fast på Privet Drive gör det till en naturlig reaktion."

"Och du var redan förbannad på dem och släppte inte ut alla dina känslor medan du kunde. Så det fortsatte att ligga och bubbla under ytan och kommer ut för att spöka nu", tillade Tonks och Sirius log triumferande emot henne.

Nej, sade den lilla rösten trotsigt..

Var det sant? undrade Harry medan han oroligt försökte komma underfund med sina egna känslor. Jag är bättre på quidditch, sa rösten. Men jag är inte bättre på nånting annat.

Ron frustade till och verkade kvävas på luften. "U-ursäkta mig? Du är hundra gånger bättre på försvar mot svartkonster än vad jag är."

"Shhhh, inte så högt", väste Harry medan han blickade upp mot lärarbordet. "Jag orkar inte höra ännu en föreläsning om hur värdelös jag är på ämnet."

Det var definitivt sant, tänkte Harry, han var inte bättre än Ron på lektionerna. Men utanför lektionerna då? Hur var det med de där äventyren som han, Ron och Hermione hade varit med om tillsammans sedan de började på Hogwarts, då de ofta hade riskerat mycket värre saker än relegering?

"Du inser det åtminstone", muttrade Percy lågmält. "Att ni alla inte är döda är ett rent mirakel."

"Jag föredrar uttrycket talang", sade Harry i en pompös ton.

"Åh, jag visste inte att talang var ett synonym till ordet tur", sade Luna i en oskyldig ton och Harry tappade hakan.

"Luna, du ska va på min sida!" protesterade Harry misstroget och Luna skrattade.

Ja, Ron och Hermione var med mig större delen av tiden, sade rösten inuti Harrys huvud.

Fast inte hela tiden, invände Harry mot sig själv. De kämpade inte mot Quirrell tillsammans med mig. De ställde inte upp mot Dolder och Basilisken. De jagade inte bort alla Dementorerna den natten då Sirius flydde. De var inte med mig på kyrkogården den natten när Voldemort återvände…

"Jupp, han är fortfarande arg för han tar åt sig äran igen", sade Lee och nickade med huvudet innan han vände sig mot Sirius och Tonks. "Era teorier verkar stämma."

"Klart de stämmer, det var min teori", fnös Sirius i en snobbig ton och Remus himlade med ögonen.

Och samma känsla av orättvis behandling som hade överväldigat honom den kvällen han kom dit steg upp inom honom igen. Jag har definitivt gjort mer, tänkte Harry förbittrat. Jag har gjort mer än nån av de där båda.

Men kanske, sade den lilla rösten rättvist, kanske Dumbledore inte väljer prefekter bara för att de har försatt sig i en massa farliga situationer… kanske han väljer dem av andra skäl… Ron måste ha nånting som du inte har… Harry öppnade ögonen och stirrade genom fingrarna på klädskåpets lejonfötter medan han mindes vad Fred hade sagt: "Ingen vid sina fulla sinnes bruk skulle göra Ron till prefekt…"

Harry stönade och gömde ansiktet medan han kröp ihop. Han hatade att höra det här läsas upp, skämdes över sina tankar.

Harry gav till ett litet fnysande skratt. En sekund senare mådde han illa över sig själv. Ron hade inte bett Dumbledore att ge honom prefektmärket. Det var inte Rons fel. Skulle han, Rons bäste vän i världen, gå och tjura för att han inte hade något märke, skratta med tvillingarna bakom ryggen på Ron, förstöra det här för Ron när han för första gången gången hade slagit Harry i någonting?

"Wow, jag trodde aldrig du skulle va avundsjuk på mig", sade Ron chockat, och till sina syskons förvåning verkade han inte arg.

"Jag var alltid avundsjuk på dig, du hade en familj", muttrade Harry utan att se upp på sin vän. "Jag är ledsen."

"Kompis, jag var betydligt värre förra året. Glöm det bara", sade Ron och viftade med handen. "Seriöst, det är ingen stor sak…", han pausade och verkade komma underfund med vad han precis sagt. "När växte jag upp?"

"Det är en fråga som vi också funderar på just nu", sade Ginny medan hon misstänksamt petade på sin bror med foten.

I samma ögonblick hörde Harry Rons steg i trappan igen. Han reste sig upp, rättade till glasögonen och kopplade på ett brett leende när Ron kom skuttande tillbaka in genom dörren.

"Jag fick precis tag i henne!" sade han glädjestrålande. "Hon säger att hon ska köpa Rensoparen om hon kan."

"Coolt", sade Harry och hörde till sin lättnad att hans röst inte lät så där otäckt hjärtlig längre. "Hör du, Ron… grattis, kompis."

"Jag tror att det där kan vara din kortaste period som arg", sade Ron med ett brett leende.

"Hm, antagligen", sade Harry med ett lätt skratt.

"Slutat skämmas nu?" frågade Hermione med en menande blick och Harry kände att han blev varm om kinderna.

"Ssh, reta honom inte efter att han varit en normal tonårspojke. Kom ihåg att han är pojken som överlevde, han är en mytisk varelse som inte har normala reaktioner", sade George i en allvarlig ton och Harry räckte med ett skratt ut tungan åt honom.

Leendet försvann från Rons ansikte. "Jag trodde aldrig att det skulle bli jag!" sade han och skakade på huvudet. "Jag trodde det skulle bli du!"

"Nej, jag har ställt till med för mycket trassel", sade Harry som ett eko av Fred.

"Om Remus, en av Marodörerna kunde bli prefekt, så kunde du ha blivit det", sade Charlus bestämt.

"Såvida de inte insåg att det var ett misstag och svor på att aldrig göra om det", föreslog Narcissa och såg oimponerat på sin kusin och Remus som skrattade.

"Nej, de lärde sig läxan först efter de gett James positionen som förste ordningsman", sade Sirius och log gigantiskt. "Men då var det för sent."

"Ja, jag antar det. Då är det väl bäst att vi packar våra koffertar, va?"

Det var konstigt hur deras ägodelar tycktes ha spritt sig över hela huset sedan de kom. Det tog dem större delen av eftermiddagen att plocka upp sina böcker och tillhörigheter från alla möjliga ställen och stuva ner dem i skolkofferterna igen. Harry lade märke till att Ron hela tiden flyttade runt sitt märke, hur han först placerade det på nattduksbordet, sedan stoppade det i jeansfickan och sedan tog fram det och lade det på sina hopvikta klädnader, liksom för att se effekten av det röda mot det svarta. Inte förrän Fred och George tittade in och erbjöd sig att sätta fast det på hans panna med en permanent fasthäftningsförtrollning virade han ömt sina rödbruna strumpor om det och låste in det i kofferten.

"Du ska ju ha det på tåget, varför låsa in det?"

"Och istället lämna det framme så att tvillingarna kan manipulera det, nej tack", sade Ron och blängde på Fred och George som visslade oskyldigt.

"Du var smartare än vad jag var", suckade Percy och grimaserade när han mindes hur de hade ändrat hans märke så det hade stått försteprefektfåne.

Mrs Weasley kom tillbaka från Diagongränden vid sextiden, lastad med böcker och ett långt paket i tjockt brunt omslagspapper, som Ron snappade åt sig med en längtansfull suck.

"Bry dig inte om att öppna den nu, det kommer folk på middag och jag behöver er alla nere i köket", sade hon. I samma ögonblick hon var utom synhåll slet Ron upphetsat av pappret och undersökte med ett hänfört ansiktsuttryck varenda liten tum av sin nya kvast.

"Jag borde ha förstått att du skulle ha öppnat det", sade mrs Weasley och skakade på huvudet.

"Jag kunde inte låta bli", sade Ron och log drömmande när han tänkte på sin kvast.

Nere i källaren hade mrs Weasley hängt upp en scharlakansröd banderoll över det dignande middagsbordet, där det stod:

Grattis Ron och Hermione

nya prefekter

Hon såg ut att vara på bättre humör än Harry hade sett henne vara på hela lovet.

"För en gångs skull fick vi bra nyheter", sade mrs Weasley med ett litet leende.

"Vad sägs som nyheterna att Harry frikändes? Jag skulle säga att det är ganska bra nyheter", mumlade Neville lågmält.

"Jag tänkte att vi skulle ha en liten fest, inte en sittande middag", sade hon till Harry, Ron, Hermione, Fred, George och Ginny då de kom in i rummet. "Din pappa och Bill är på väg, Ron. Jag har skickat ugglor till dem båda två och de är överförtjusta", tillade hon glädjestrålande. Fred himlade med ögonen.

Sirius, Lupin, Tonks och Kingsley Shacklebolt var redan där, och Monsterögat kom inklunkande strax efter att Harry hade tagit honungsöl.

"Kommer jag alltid att bli kallad för Lupin?" frågade Remus intresserat medan han vände sig mot Harry.

"Hur ska jag veta? Jag är fortfarande övertygad om att jag inte har skrivit böckerna. Och hade jag gjort det hade jag kallat dig vid ditt namn. Så jag har inget med de här böckerna att göra… bortsett från att de handlar om mig", sade Harry och gestikulerade lamt med händerna.

"Å, Alastor, vad jag är glad att du kom", sade mrs Weasley glatt när Monsterögat skakade av sig sin resmantel. "Vi har velat be dig om en sak i evigheter — skulle du kunna ta dig en titt i sekretären i vardagsrummet och tala om för oss vad som är inuti den? Vi har inte velat öppna den, ifall det skulle vara nånting riktig otäckt."

"Inga problem Molly." Moodys lysande blå öga snurrade uppåt och stirrade stelt genom taket i köket. "Vardagsrummet", brummade han medan pupillen drog ihop sig. "Sekretär i hörnet. Ja, jag ser den… ja, det är en boggart. Vill du att jag ska gå upp och skaffa bort den, Molly?

"Ni kan alltid skicka upp Auror Shacklebolt, dockor är knappast något farligt", muttrade Nästan huvudlöse Nick och Kingsley blängde på spöket, men var tacksam över att ingen av eleverna verkade ha uppfattat det.

"Nej, nej, det gör jag själv senare", sade mrs Weasley med ett stort leende. "Ta nåt att dricka istället. Vi har faktiskt en liten fest här…", Hon gjorde en gest mot den röda banderollen."Den fjärde prefekten i familjen", sade hon ömt och rufsade Ron i håret.

"Prefekt, jaså minsann?" brummade Moody och fäste det normala ögat på Ron medan det magiska ögat snurrade runt för att stirra ut genom andra sidan av huvudet på honom. Harry fick en väldigt obehaglig känsla av att det tittade på honom och makade sig bort mot Sirius och Lupin.

Moody höjde ett ögonbryn medan han lät sitt magiska öga glida över Harry. Han hade inte förväntat sig att pojken skulle märka att han tittade på honom.

Parvati rös vid nämnandet av ögat igen. Hon trodde aldrig att hon skulle vänja sig vid det och fann det fortfarande lika obehagligt som under förra året.

"Jaha, man får gratulera", sade Moody, som fortfarande blängde på Ron med sitt normala öga. "Myndighetspersoner råkar ju alltid ut för problem men Dumbledore tror väl att du kan stå emot de flesta svåra förhäxningar, antar jag, annars skulle han inte ha utnämnt dig…"

"Oroa dig inte Ron, det är bara Moodys form av humor", sade Remus och himlade med ögonen.

"Den är väldigt speciell", instämde Tonks med ett skratt.

Ron såg lite förskräckt ut, men hans pappa och äldste brors ankomst räddade honom från att behöva svara. Mrs Weasley var på så gott humör att hon inte ens klagade över att de hade tagit med sig Mundungus. Han hade på sig en lång överrock, som verkade konstigt knölig på besynnerliga ställen, och avböjde erbjudandet att ta av sig den och lägga en bredvid Moodys resmantel.

"Ja, nu tycker jag att en skål är på sin plats", sade mr Weasley och när alla hade fått något att dricka. Han höjde sin bägare. "För Ron och Hermione, de nya Gryffindorprefekterna!"

Ron och Hermione strålade medan de andra applåderade och skålade för dem.

"Det måste ändå ha varit ett bra sätt att avsluta lovet på", sade Susan med ett leende och Weasleybarnen och Hermione nickade instämmande, men Susans fokus var fäst på Harry som bet sig i läppen. "Harry?"

"Um… det hände en sak i slutet av kvällen som dämpade mitt humör en hel del…"

"Vad?!" utbrast Hermione förskräckt och snurrade runt så snabbt att hennes hår flög upp och piskade Ron i ansiktet. "Varför sa du inget? Vad hände? Blev du attackerad av en ny möbel?"

"Allt jag har att säga var att vuxna var närvarande och hanterade situationen", sade Harry bestämt, medveten om att alla utan de som kommit in i rummet den kvällen utbytte nervösa blickar med varandra.

"Jag blev aldrig prefekt", sade Tonks glatt bakom Harry när alla gick fram till bordet för att ta för sig av maten. Hennes hår var för dagen tomatrött och midjelångt, och hon såg ut som Ginnys äldre syster. "Min elevhemsföreståndare sa att jag saknade vissa nödvändiga egenskaper."

"Som vad då?" frågade Ginny, som just valde ut en bakad potatis åt sig.

"Som förmågan att uppföra mig ordentligt", sade Tonks. Ginny skrattade.

"Med tanke på att dina barnvakter emellanåt var Marodörerna förvånar dig mig inte", sade Dorea och skakade på huvudet med ett skratt.

"Och din bästa vän var en Weasley", tillade Charlie retsamt.

Hermione såg ut som om hon inte visste om hon skulle le eller inte och kompromissade genom att ta en extra stor klunk honungsöl, som hon höll på att sätta i halsen.

"Du då, Sirius?" frågade Ginny och dunkade Hermione i ryggen. Sirius, som stod bredvid Harry, lät höra sitt vanliga skällande skratt.

Professorerna utbytte förskräcka blickar vid tanken på att Sirius skulle vara en prefekt och kaoset som det hade medfört.

"Ingen skulle ha gjort mig till prefekt, jag var alldeles för ofta på straffkommendering tillsammans med James. Lupin var en skötsam pojke, han fick märket."

"Varför kallade du honom Lupin?" frågade Tracy misstänksamt och vände sig mot mannen.

"Han härmar professorernas åsikt om mig under skolan", svarade Remus och log svagt.

Sirius nickade instämmande. "Det och så var jag arg på honom för han hade tagit sista vitlöksbrödet vid lunchen."

"Jag tror att Dumbledore kanske hoppades på att jag kunde utöva lite kontroll över mina bästa vänner", sade Lupin. "Jag behöver väl knappast säga att jag sorgligt misslyckades."

"Som om Remus inte också var på straffkommenderingarna", fnös Dorea och vickade otåligt på ena foten.

"De var desperata, de hade inte så många alternativ", påpekade Charlus med ett roat leende, han hade inte missat professorernas reaktioner till tanken om att Sirius skulle ha fått prefektmärket istället.

"Och Remus försökte inte stoppa oss så mycket, han uppmuntrade oss!" protesterade Sirius medan han såg anklagande på sin vän som försökte övertala Tonks att han inte behövde dricka mer vatten just nu. Till sin förtjusning var det en kamp som hans vän förlorade.

Harrys humör ljusnade plötslig. Hans pappa hade inte heller varit prefekt. Med ens verkade festen mycket roligare och med en känsla av fördubblad tillgivenhet för alla i rummet lassade han tallriken full med mat.

Ron lade hänfört ut texten om sin nya kvast för alla som ville höra på. "… från noll till sjuttio på tio sekunder, inte illa va? När man tänker på att en Komet Två Nittio bara går från noll till sextio och det med en skaplig medvind enligt boken Vilken sorts kvast!"

Hermione stod och pratade mycket allvarligt med Lupin om sin syn på alfernas rättighet. "Det är ju samma sorts nonsens som segregationen av varulvar, eller hur? Alltihop kommer från trollkarlarnas hemska vana att tro att de är överlägsna andra varelser."

"Innan någon säger något, jag liknade inte dem med varandra, Harry fångade en mening mitt i diskussionen", sade Hermione snabbt när hon hörde hur hennes mening kunde uppfattas.

"Vi förstår raring", sade mrs Weasley innan hon snabbt fortsatte läsa.

Mrs Weasley och Bill hade sin vanlig dispyt om Bills hår.

"… håller på att bli alldeles vildvuxen, och du som är så stilig, det skulle se mycket bättre ut modet var kortare, eller vad säger du Harry?"

"Å, jag vet inte…", sade han, lätt förskräckt över att bli tillfrågad om sin åsikt.

"Jag gillar det", sade Fleur bestämt och drog retsamt i Bills hästsvans.

"Jag tror inte jag skulle passa i kort hår om jag ska vara ärlig… jag minns knappt hur jag ser ut i kort hår", sade Bill med ett leende. "Men jag är glad att du godkänner mitt utseende."

Han smög i väg från dem bort mot Fred och George, som stod inkrupna i ett hörn tillsammans med Mundungus. Mundungus slutade prata när han fick syn på Harry, men Fred blinkade och gjorde ett tecken åt Harry att komma närmare.

"Det är okej", sade han, "vi kan lita på Harry, han är vår finansiär."

"Titta vad Dyngan har skaffat", sade George och sträckte fram handen. Den var fylld med någonting som såg ut som skrumpna svarta frökapslar. Det kom ett svagt rasslande ljud från de, trots att de var helt orörliga.

"Hur fick han tag i dem?" frågade Sprout misstänksamt, hon hade en bra aning om vad det var men hoppades att hon hade fel.

"Absolut ingen aning, vi frågade inte för säkerhets skull", sade tvillingarna i mun på varandra och Sprout rös.

"Giftiga tentactulafrön", sade George. "Vi behöver dem till våra skolkgodispåsar, men de är klassade som en c-märkt, förbjuden handelsvara, så vi har haft lite problem med att få tag i dem."

"Åh, helvete", svor Fred medan han utbytte en skrämd blick med George innan de såg mellan alla ministeriearbetare i salen. De kunde enkelt se det förtjusta leendet i Umbridges ansikte.

"C-märkta växter... jag är rädd att det inte kan accepteras. Vi har inget annat val än att arrestera er", sade Umbridge utan att resa sig från stolen och en flämtning gick mellan salen. Angelina och Katie grep tag i sina pojkvänner. Alla i salen såg skrämt på varandra, mrs Weasley vände sig desperat emot madam Bones som skakade långsamt på huvudet.

"Jag kan inte bortse från att de har brutit mot lagen här", sade hon allvarligt. Fred och George nickade kort; de hade alltid vetat att ifall de blev upptäcka skulle de bli arresterade, men de hade ljugit om de inte sade att de trott att de kommit undan all fara.

Mrs Weasley snyftade andlöst till och begravde sitt ansikte i sin makes axel, oförmögen att göra något. Hon visste att de där skolkgodispåsarna bara skulle ge hennes söner problem. En tystnad fyllde salen medan de vuxna allvarligt betraktade tvillingarna och eleverna såg på dem i skräck. De visste att böckerna hade blivit mer allvarliga, att det inte var ett skämt men ingen av dem hade föreställt sig att två av deras klasskamrater skulle bli arresterade.

Tonks bet sig i läppen, ovillig att resa sig upp och faktiskt arrestera dem, men hon visste att Umbridge aldrig skulle gå med på att de avvaktade med att arrestera Fred och George. Skrämt vände hon sig mot Sirius, om någon hade en lösning kände hon att det skulle vara han, men han skakade bara på huvudet, askgrå i ansiktet. Ångerfullt kunde hon se hur Kingsley började resa på sig, oavsett vad deras personliga åsikter var så hade de fortfarande ett jobb att göra.

"Fred Weasley, George Weasley…", Kingsley stannade mitt i meningen innan han fortsatte. "För köpet…"

"Stopp!" Remus röst avbröt Kingsley och alla vände sig mot honom med hopp i ögonen. "Låt oss bara avvakta ett ögonblick, vi vet inte ifall något köp genomfördes… jag tror inte att de har gjort någonting som faktiskt kräver att de blir arresterade."

Umbridge blev högröd i ansiktet men innan hon hann protesterade hade madam Bones tagit till orda. "Det låter som en väldigt logisk idé, jag tror att vi alla agerade lite förhastat nu."

Sirius lutade sig närmare Remus. "Vad planerar du? Du vet lika väl som jag att de köpte de där fröna. Allt du gör är att fördröja vad vi vet kommer hända."

"Vända situationen mot dem och använda den logik vi använde för att komma undan med saker på Hogwarts", mumlade Remus tillbaka medan han satt på helspänn. "Jag var medveten om att det hände den kvällen och läste på om reglerna kring det. De kommer inte att arresteras om jag har något att säga till om…"

Alla i salen verkade hålla andan, ingen firade att tvillingarna inte blivit arresterade eftersom de visste att situationen inte var över. Att det fortfarande fanns en stor möjlighet att de skulle bli arresterade.

"Tio galleoner för rubbet då, Dyngan?" sade Fred.

"Me allt besvär jag haft för å få tag på dom?" sade Mundungus och spärrade upp sina påsiga, blodsprängda ögon ännu mer. "Jag e lessen, killar, men jag tar inte en knutning under tjugo."

"Dyngan gillar att skämta lite", sade Fred till Harry.

"Jajamensan, hans bästa skämt hittills har varit sex siklar för en påse knarltaggar", sade George.

"Det är ett galet pris!" flämtade Narcissa chockat.

"Det är Mundungus", sade Sirius med en axelryckning och Harry spände blicken i honom när han såg hur avslappnad hans gudfar var. En gnista av hopp börjades tändas inom honom.

"Var försiktiga", varnade Harry dem tyst.

"Va?" sade Fred. "Mamma är fullt upptagen med att kuttra över prefekten Ron, det är ingen fara."

"Men Moody kan ha ögonen på er", påpekade Harry. Mundungus kastade en nervös blick över axeln.

"De ligger nåt i va du säjer", grymtade han. "Okej, killar, vi säjer väl tie då, om ni tar dom kvickt."

"Harry! Ska du inte säga nåt, Sirius?" protesterade mrs Weasley chockat och George fnös till, självklart skulle det få deras mamma att glömma bort deras arrestering.

"Han är uppenbarligen bra på förhandlingar", sade Sirius med en axelryckning och mrs Weasley blängde på honom.

"Det är olagligt", väste hon innan hon oroligt betraktade Fred och George, hon kunde bara hoppas att Remus kunde hjälpa dem,

"Det är knappast det första olagliga som hänt i böckerna, och inte det värsta han gjort heller", sade Sirius nonchalant.

"Hej så länge då, Harry!" sade Fred förtjust när Mundungus hade tömt fickorna i tvillingarnas framsträckta händer och skyndat i väg mot maten. "Det är bäst att vi går upp till oss med de här."

"Arrestera dem!" Umbridges förtjusta röst ekade genom salen medan alla andra verkade sjunka ihop uppgivet. Kingsley höll tillbaka en suck och vände sig mot tvillingarna som gjorde sitt bästa för att le modigt.

"Inte så fort", avbröt Remus och reste sig upp för att försäkra sig om att allas fokus låg på honom, om han svajade lite var det inget som var värt att bry sig om just nu. "Jag har lyssnat väldigt noga och jag ser inget som ger er ett skäl att arrestera dem."

Lågt mumlande började surra i salen när alla undrade vart Remus var på väg med sin tankegång. Umbridge log hånande. "De köpte en förbjuden handelsvara, det kan inte bli mer uppenbart än det."

"Och när skedde det köpet? Jag märkte ingenting om att guld bytte händer", Remus höjde på ett ögonbryn innan han vände sig mot tvillingarna. "Har ni ett kvitto som kan bekräfta köpet?"

Både Fred och George skakade snabbt på huvudet medan de i tystnad och med lätt öppna munnar betraktade Remus som agerade som om han ledde en diskussion i sitt klassrum.

"De kom överens om ett pris på 10 galleoner!" protesterade Umbridge och ställde sig själv upp.

"Men ingenstans står det att de faktiskt betalade priset. Så vitt vi vet valde Mundungus att ge fröna till pojkarna som en gåva efter att ha blivit varnad om att Moody, en före detta Auror, hade ögonen på honom. Det är förbjudet att handla med fröna, men ingenstans i lagen står det att det är förbjudet att ge bort det som en gåva."

"För att ingen skulle vilja ha det som en gåva", muttrade Sprout chockat medan hon såg på mannen.

"De betalade!" fräste Umbridge medan hon ilsket betraktade Remus som log nedlåtande.

"Bevisa det. Ta fram bevisen på att de faktiskt betalade och jag går gladeligen åt sidan och låter dig arrestera dem", med de orden satte han sig ner igen och sekunder efteråt exploderade salen i ljud.

Fred och George sjönk ihop, det var som om all luft gått ur dem. "Jag trodde vi var körda", viskade Fred och drog en darrande hand genom håret.

"Det menar du inte. Remus räddade oss verkligen", instämde George och såg imponerat över mot deras hjälte. De skulle behöva tacka honom senare.

Med en känsla av lätt obehag såg Harry dem gå. Det hade just slagit honom att när mr och mrs Weasley så småningom fick reda på Freds och Georges skämtbutiksverksamhet, vilket var oundvikligt, skulle de säkert vilja veta hur de finansierade den. Att skänka vinsten från Turneringen i magisk trekamp åt tvillingarna hade verkat vara en oskyldig sak, men tänk om det ledde till ännu ett gräl i familjen och en brytning som den med Percy? Skulle mrs Weasley fortfarande tycka att Harry var så gott som hennes egen son, om hon fick veta att han hade hjälpt Fred och George att påbörja en karriär som hon tyckte var totalt olämplig. Medan Harry stod kvar där tvillingarna hade lämnat honom, med en tung känsla av skuldmedvetenhet som enda sällskap, uppfattade han ljudet av sitt eget namn. Kingsley Shacklebolts djupa röst hördes till och med över allt sorlet runt omkring.

"Tjuvlyssnade du på allas konversationer den kvällen?" frågade Hermione med ett höjt ögonbryn.

"Inte riktigt, men de nämnde mitt namn så inte mitt fel", sade Harry med en axelryckning.

"… varför inte Dumbledore gjorde Potter till prefekt?" sade Kingsley.

"Han måste ha haft sina skäl", svarade Lupin.

"Men det skulle ha visat förtroende för honom. Det är vad jag skulle ha gjort", envisades Kingsley, "särskilt som The Daily Prophet ger sig på honom var och varannan dag."

Harry såg sig inte om, han ville inte att Lupin och Kingsley skulle få veta att han hade hört.

Remus log svagt och Harry såg det. "Låt mig gissa, du var fullt medveten om att jag hörde dig?"

"Jag måste medge att jag blev intresserad när jag såg dig stå i hörnet med tvillingarna och Mundungus", sade Remus med ett leende och ignorerade blicken Umbridge gav honom.

Trots att han inte var det minsta hungrig följde han efter Mundungus tillbaka till bordet. Hans glädje över festen hade försvunnit lika fort som den hade kommit, han önskade bara att han låg i sin säng. Monsterögat sniffade på ett kycklingben med det som återstod av hans näsa. Han kunde tydligen inte upptäcka något spår av gift, för sedan slet han en strimla ur benet med tänderna.

"Ärligt Moody, vem där skulle förgifta dig?" frågade Astoria misstroget och Moody betraktade henne misstänksamt.

"Man vet aldrig vart ens fiender är eller har varit", muttrade han butter.

"Jag är övertygad om att ifall Sirius inte beordrat Krake från att förgifta maten eller drycken så hade vi alla varit döda nu", tillade Ginny med en axelryckning.

"… skaftet är av spansk ek med antiförhäxningsfernissa och inbyggd vibrationskontroll", sade Ron just till Tonks.

Mrs Weasley gäspade stort. "Jag tror jag ska ordna det där med boggarten innan jag kryper till kojs… Arthur, jag vill inte att hela den här skocken ska vara uppe för sent, hör du det? God natt, kära Harry." Hon gick ut ur köket. Harry ställde ifrån sig sin tallrik och undrade om han kunde följa efter henne utan att dra till sig någon uppmärksamhet.

"Hur är det med dig, Potter?" grymtade Moody.

"Bara fint", ljög Harry.

"Din plan om att fly festen verkar ha misslyckats", sade Ron roat.

"För tillfället åtminstone", suckade Harry och skakade på huvudet.

Moody tog en klunk ur sin fickplunta medan hans magiska öga stirrade på Harry från sidan. "Kom hit, jag har nånting som kanske kan intressera dig", sade han. Ur en innerficka på sin klädnad drog han fram ett illa medfaret gammalt trollkarlsfotografi. "Den ursprungliga Fenixorden", brummade Moody. "Jag hittade det i går kväll när jag letade efter min extra osynlighetsmantel, eftersom Podmore inte haft hyfs nog att lämna tillbaka min bästa… Tänkte att folk kanske ville se det."

"Det här kommer sluta dåligt, eller hur?" suckade Angelina uppgivet.

"Det dödade festkänslan för mig en hel del", erkände Harry med en grimas. "Det kommer att dras upp en hel del personer som är döda nu, bara en varning."

Harry tog fotografiet. En liten skara människor, några som vinkade åt honom, andra som höjde sina glas, tittade tillbaka upp på honom.

"Där är jag", sade Moody och pekade, helt i onödan, på sig själv. Moody på bilden gick inte att ta miste på, trots att hans hår var en aning mindre grått och nästan intakt. "Och där är Dumbledore bredvid mig och Dedalus Diggle på andra sidan… det där är Marlene McKinnon, hon blev dödad två veckor efter att det här togs, de tog kål på hela hennes familj. Det där är Frank och Alice Longbottom…"

"Dejtade inte ni under en period?" frågade Narcissa och vände sig mot Sirius.

"Det var inte särskilt länge och inte heller väldigt seriöst", sade Sirius och skakade på huvudet, "Men jag antar att man skulle kunna kalla det mitt första förhållande."

"Jag trodde det var ett par månader", sade Narcissa med rynkad panna.

"Nope, det var rykten", Sirius ryckte på axlarna. "Att jag sen uppmuntrade de ryktena hemma för att bli lämnad ifred är antagligen anledningen till varför du trodde det var längre."

Det knöt sig ännu mer i Harrys mage, som redan kändes tung och obehaglig, när han tittade på Alice Longbottom. Han kände mycket väl igen hennes runda, vänliga ansikte, trots att han aldrig hade mött henne, eftersom hon var rena avbilden av sin son Neville.

"… stackars satsar", brummade Moody. "Bättre att få dö än att utsättas för det som hände dem… och det där är Emmeline Vance, henne har du träffat, och där är Lupin, som synes… Benny Fenwick, han råkade också illa ut, vi hittade aldrig nåt mer än bitar av honom… Flytta lite på er där", tillade han och petade på bilden, och de små personerna på fotot makade sig åt sidan, så att de som var delvis skymda kunde flytta sig längst fram. "Det där är Edgar Bones, bror till Amelia Bones, de dödade inom och hans familj också, han var en stor trollkarl… Sturgis Podmore, jösses, vad han ser ung ut… Caradoc Dearborn, som försvann ett halvår efteråt, vi hittade aldrig hans kropp… Hagrid förstås, ser precis likadan ut som nu… Elphias Dodge, honom har du också träffat, jag hade glömt att han brukade ha den där fåniga hatten…. Gideon Prewett, det behövdes fem Dödsätare för att döda honom och hans bror Fabian, de kämpade som lejon… maka på er, maka på er…."

"Hur vet ni att det var fem?" frågade Oliver intresserat.

"Det var fem döda Dödsätare där, bevisen pekade på att den sista dödsätaren använde en exploderande förbannelse som tog kål på dem och sig själv", suckade mr Weasley tungt och strök sin frus arm tröstande.

De små personerna på fotot knuffades och skuffades och de som var dolda längst bak dök upp i förgrunden på bilden. "Det där är Dumbledores bror Aberforth, enda gången jag nånsin träffat på honom, konstig karl…. det där är Dorcas Meadows, Voldemort dödade henne personligen… Sirius, då han fortfarande hade kort hår…

"Ofrivilligt kan jag tillägga", muttrade Sirius och Remus bet sig i läppen.

"Oja, det var verkligen en tragedi", instämde han allvarligt och Tonks började skratta.

"Du håller tyst, Tonks. Det var ditt fel att jag tvingades ha kort hår!" protesterade Sirius medan han blängde anklagande på Tonks som log änglalikt.

och… där har du dem, tänkte att det skulle intressera dig!"

Harrys hjärta slog en volt i bröstet på honom. Där, bredvid den svarthåriga kvinnan han sett tillsammans med sin pappa på tidigare foton, såg han dem. Hans mamma och pappa log upp mot honom där de satt på vardera sidan om en liten man med vattniga ögon som Harry omedelbart kände igen som Slingersvans, han som hade förrått föräldrarnas gömställe för Voldemort och därigenom bidragit till deras död.

"Varför stod Remus längst fram? Är det för att ni trodde han var en spion och exkluderade honom från gruppen?" frågade en tredjeårselev intresserat och Harry började blänga på honom.

"Jag var ansvarig för att ta bilden", förklarade Remus med ett leende. "För att jag själv skulle komma med i bilden var jag tvungen att stå i första raden.

"Nå, vad säger du?" sade Moody. Harry såg upp i Moodys svårt ärrade och gropiga ansikte. Moody tyckte tydligen att han just hade gett Harry någonting att bli extra glad över.

"Vad fint", sade Harry och försökte pressa fram ett leende igen. "Öh… jo jag kom precis ihåg att jag inte har packat ner min…" Men han slapp hitta på någon sak som han inte hade packat ner, för Sirius sa just: "Vad har du där, Monsterögat?" och Moody vände sig mot honom.

Sirius skakade på huvudet. Han hade sett att Harry var obekväm och hade försökt ingripa men hade inte föreställt sig att Moody visade honom den gamla Fenixorden.

Harry gick tvärs genom köket, slank ut genom dörren och uppför trappan innan någon hann ropa honom tillbaka. an visste inte varför det hade varit en sådan chock, han hade trots allt sett bilder av sina föräldrar förr och han hade träffat Slingersvans… men att få dem kastade i ansiktet på det där viset när han minst väntade det… det skulle ingen gilla, tänkte han argt. Och att dessutom se dem omgivna av alla de där andra glada ansiktena… Benny Fenwick, som hade hittats i småbitar, och Gideon Prewett, som hade dött som en hjälte, och paret Longbottom, som hade torterats tills de blev vansinniga… alla för evigt glad vinkande från fotografiet, utan att veta att de var dömda till undergång.

Neville bet sig i läppen och såg ner på golvet. Han avskydde att alla nu var medvetna om det och de medlidande blickarna han fick. De hade ingen aning om hur det var att leva med föräldrar som inte kunde känna igen sin son. Som inte kunde klara sig själva. Ilsket knöt han nävarna.

Tja, Moody kanske tyckte det var intressant, men själv tyckte han det var upprörande. Harry smög på tå uppför trappan i hallen förbi de uppstoppade alf-huvudena, glad att få vara för sig själv igen, men när han nästan var uppe på första trappavsatsen hörde han ljud. Det var någon som snyftade inne i vardagsrummet.

"Här Molly, låt mig", sade Sirius mjukt och sträckte sig efter boken, efter en sekunds tvekan lämnade hon över den.

"Um, varför tar Sirius över att läsa?" frågade Bill nervöst och såg mellan mannen och sin mamma.

"Ni vet hur jag sa att kvällen inte slutade bra och sånt… ni är på väg att få en förklaring", sade Harry med en grimas och nervösa blickar började utbyttas.

"Hallå?" sade Harry. Det kom inget svar, men snyftandet fortsatte. Han tog de sista trappstegen två i taget, gick öve trappavsatsen och öppnade dörren in till vardagsrummet. Någon stod hopkrupen intill väggen med sin trollstav i handen och hela kroppen skakade av snyftningar. Utsträckt på den dammiga gamla mattan i en fläck av månljus låg Ron, uppenbarligen död.

Skrik fyllde salen när de hörde hur Ron låg död på golvet.

"Huset vann kriget!" sade Jack Sloper chockat och såg skrämt på boken.

"Varför har ingen sagt att jag är ett spöke!" protesterade Ron högt och det var som om någon hade tryckt på en knapp. Alla skrik stannade av omedelbart.

"Är han vid liv eller en zombie?" frågade Fred misstänksamt medan han hoppade upp och från synligen ingenstans drog fram ett måttband som han skakade ut.

"Ooiii, vad ska det va bra för?" protesterade Ron medan han försökte knuffa bort sin bror som efter ha mätt längden började försöka mäta omkretsen runt armen.

"Ifall du är en zombie så bör dina mått ha ändrat sig för att du långsamt ruttnar", förklarade George medan han gjorde en notering i ett litet block.

Ron slutade kämpa och Fred hojtade till av glädje innan han började mäta omkretsen på huvudet medan Ron rynkade på pannan. "När har ni tagit mina mått innan?"

"Vi har ingen aning om vad du pratar om", sade båda tvillingarna samtidigt som de hastigt gömde undan måttbandet och blocket.

All luft verkade försvinna ur Harrys lungor, det kändes som om han föll genom golvet, det blev isande kallt i hjärnan… Ron död, nej, det kunde inte vara möjligt… Men vänta nu, det kunde inte vara möjligt… Ron var där nere i köket…

"Mrs Weasley?" kraxade Harry.

"R…r… riddikulus!" snyftade mrs Weasley och pekade med sin skakande trollstav på Rons kropp.

"Åh, det är en boggart", sade Marietta förstående och alla verkade ta ett lättat andetag. Mr Weasley placerade båda armarna runt sin fru som darrade vid påminnelsen av boggarten.

Pang.

Rons kropp förvandlades till Bills, på rygg med utsträckta armar och ben och ögonen vidöppna och tomma. Mrs Weasley snyftade häftigare än någonsin.

Fleur knöt händerna och väste lågt men gav annars inget tecken på att ha hört sin pojkvän beskrivas som död.

"R… riddikulus!" snörvlade hon igen.

Pang. Mr Weasleys kropp ersatte Billes, med glasögonen på sned och droppar av blod som sipprade nerför ansiktet.

Alla Weasleybarn grimaserade vid tanken på att deras pappa skulle dö men de avhöll sig från att säga något. Det var bättre att hålla tyst och bara få det överstökat.

"Nej!" sade mrs Weasley jämrande, "Nej… riddikulus! Riddikulus! Riddikulus!"

Pang. Döda tvillingar. Pang. En död Percy. Pang. En död Harry…

"Mrs Weasley, gå ut härifrån!" skrek Harry och stirrade ner på sin egen döda kropp på golvet. "Låt nån annan…"

"Jag skulle ha gjort det själv men jag tänkte inte riskera att använda magi igen efter att jag precis blivit frikänd", sade Harry med en grimas.

"Du gjorde helt rätt i det", sade Tonks bestämt. "Det låter kanske hårt men de vuxna bör ta hand om såna situationer."

"Vad försiggår här?"

"Åh, tack och lov, någon kommer och hjälper", sade Percy lättat och började slappna av.

Lupin hade kommit inspringande i rummet tätt följd av Siris och med Moody linkande efter. Lupin såg från mrs Weasley till den döde Harry på golvet och verkade omedelbart förstå. Han drog fram sin egen trollstav och sa mycket tydligt och bestämt:

Remus slöt ögonen. För en kort sekund hade han trott att det verkligen var Harry som legat där på golvet trots att bara ögonblick innan hört hans röst. Rädslan som hade vuxit inom honom… Remus skakade på huvudet, Harry var säker och hade inte svävat i fara. Det fanns ingen anledning att reflektera över det.

"Riddikulus!"

Harrys kropp försvann. Ett silverglänsande klot hängde i luften ovanför den fläck där den hade legat. Lupin viftade ännu en gång med trollstaven och klotet försvann i ett rökmoln.

"Men det är inte vad du lärde oss!" protesterade Lavender chockat.

"Jag har handskas med bogarts så många gånger att jag inte längre fruktar dem eller vad de visar", sade Remus med ett vänligt leende och Lavender nickade eftertänksamt.

"Professorn, får jag ställa en fråga. Om din boggart?" frågade en andraårselev och Remus nickade eftertänksamt. "Har det alltid varit en måne?"

"Så som jag vet, ja… men jag misstänker att det under en period kunde ha varit mina vänne…"

"Dina vänner!" protesterade Ginny chockat i en hög röst. "Men ni var så nära!"

"Om jag fått tala till punkt hade du förstått bättre", sade Remus med ett tålmodigt leende och Ginny rodnade svagt. "Innan de avslöjade för mig att de visste om min hemlighet var jag livrädd för hur de skulle reagera till det. Jag var övertygad om att de skulle förkasta mig."

"För han är en idiot", avbröt Sirius med ett retsamt leende. "Men det skulle inte ha förvånat mig ifall det var hans boggart. Oavsett vad så vet vi inte om det var det, eftersom vi satte stopp för de fasorna innan han fick chansen att möta någon."

Remus nickade instämmande. "Det var en period där jag såg mina vänner döda, ifall det var för att jag fruktade kriget eller ifall jag fruktade att jag av misstag skulle attackera dem under fullmånen kan jag inte säga… men majoriteten av mitt liv har det varit en fullmåne", han log snett, fortfarande förvånad över att han kunde prata så öppet om det.

"Professor, varför en fullmåne? Varför inte se dig själv som förvandlad. Borde inte det vara mer logiskt?" frågade Terry med handen viftande i luften.

"Rädsla är väldigt sällan logiskt. Men min rädsla har aldrig varit att förvandlas eller ens att vara en varulv. Min rädsla är att jag ska förvandlas utan att vara förberedd på det. Det är en sak att vara inlåst i spökande stugan eller på mitt kontor där jag vet att jag inte kommer kunna skada någon. Men att se fullmånen fullt uppe och tydligt… det innebär att jag inte är på en säker plats, jag utgör en fara för alla runt mig", förklarade Remus långsamt medan han betraktade eleverna.

"… hur i helvete kan du ha betraktat dig själv som ett monster när din största rädsla är att skada någon annan?" frågade Harry misstroget medan han stirrade upp på sin farbror. Instämmande ljud började komma in från alla håll i salen.

Umbridge såg äcklat ner emot Remus. Han var verkligen ett monster, var knappt mänsklig längre. Alla mänskliga varelser skulle frukta att förvandlas till ett djur men han hade inga problem med varken förvandlingen eller att han var ett monster.

"Jag säger ju det, han är en idiot", sade Sirius med ett skratt. "Och självuppoffrande med för den delen… men jag tror att alla här inne har hjälpt honom att inse sanningen."

"Å… å… å!" sade mrs Weasley andlöst, och så brast hon i häftig gråt och gömde ansiktet i händerna.

"Molly", sade Lupin bedrövat och gick fram till henne. "Molly, gråt inte." I nästa sekund snyftade hon som om hjärtat skulle brista mot hans axel. "Molly, det var bara en boggart", sade Lupin tröstande och klappade henne på huvudet. "Bara en dum boggart…"

"Det var synd att du förstörde boggarten, vi kunde ha gjort bra affärer med den", sade George med en överdriven suck.

"Vad har ni planerat?" frågade Tonks ivrigt och lutade sig framåt.

"Tja vi skulle varit tvungna att lista ut hur vi skulle frakta den till Hogwarts först och sen göra en deal med Neville. Men sen kunde vi ha satt upp ett företag där du får förhäxa eller slå Nevilles boggart i ansiktet för fem galleoner", sade George med ett oskyldigt leende i en lågmäld ton så att hans ord inte skulle höras av någon professor.

"Hur rasande tror ni Snape skulle bli om vi nästa halloween klädde upp oss som honom i Augusta Longbottoms kläder?" frågade Katie roat och Fred gav henne en snabb kyss medan de andra skrattade vid tanken på det.

"Jag skulle säga straffkommendering men jag är faktiskt inte säker på att han inte skulle döda oss", sade Neville med en rysning.

"Jag ser dem d-d-döda framför mig hela tiden", kved mrs Weasley mot hans axel. "Hela t-t-tiden! Jag d-d-drömmer om det…"

Sirius stirrade på det ställe på mattan där boggarten, som låtsas vara Harrys kropp, hade legat.

Sirius grimaserade. Han hade inte sett Harry liggandes död på mattan. Istället hade han i sitt huvud transporteras tillbaka till när han kom till Godrics Hollow 1981 och funnit James liggandes död på golvet. Harry-boggarten hade varit så otroligt lik den scenen att det hade varit omöjligt att inte börja tänka på det. För första, och sista gången, hade han sett James istället för Harry när han tittade på sin gudson.

Moody tittade på Harry, som undvek hans blick. Han hade en konstig känsla av att Moodys magiska öga hade följt honom hela vägen nerifrån köket.

"S-s-säg det inte till Arthur", stötte mrs Weasley fram och torkade sig häftigt i ögonen med ärmlinningen. "Jag v-v-vill inte att han ska få veta… jag är så fånig…"

"Molly, nej", stönade mr Weasley och såg sorgset på sin fru. "Du är inte fånig."

"Jag ville inte oroa dig", sade mrs Weasley svagt och mr Weasley skakade på huvudet.

"Jag vill veta sånt, jag oroar mig också men det kommer bli bra", viskade han lågmält.

Lupin räckte henne en näsduk och hon snöt sig.

"Harry, förlåt så hemskt mycket. Vad ska du tänka om mig?" sade hon darrigt. "Som inte ens kan göra mig kvitt en boggart…"

"Var inte dum", sade Harry och försökte le.

"Jag är bara s-s-så orolig", sade hon medan tårarna åter började strömma ur ögonen. "Halva f-f-familjen är med i Orden, det k-k-kommer att vara ett under om vi klarar oss igenom det här… och P-P-Percy pratar inte med oss… tänk om det händer nånting f-f-fruktansvärt och vi inte h-h-har försonats med honom?

"Jag är ledsen mamma", sade Percy lågmält medan han sorgset betraktade henne.

"Oroa dig inte, du kom tillbaka", sade mrs Weasley och rätade på sig för att ge sin son ett strålande leende.

Och vad händer om Arthur och jag blir dödade, vem s-s-ska ta hand om Ron och Ginny?"

"Molly, nu räcker det", sade Lupin bestämt. "Det här är inte som förra gången. Fenixorden är bättre förberedd, vi har ett försprång, vi vet vad Voldemort har i kikarn."

Mrs Weasley gav till ett litet skrik av förfäran vid ljudet av namnet.

"Urgh, jag hatar när folk gör det", muttrade Harry och Ron fnös. "Äsch, var tyst."

"Jag sade ingenting, var bara glad att du och din envishet faktiskt fick oss att vänja oss vid att höra namnet."

"Äsch, se så, Molly, det är faktiskt på tiden att du vänjer dig vid att höra hans namn. Vet du, jag kan inte lova att ingen ska komma till skada, det kan ingen lova, men vi är mycket bättre rustade än vi var förra gången. Du var inte med i Orden då, så du förstår inte. Sist var Dödsätarna tjugo gånger fler än vi och de kunde ta bort oss en efter en." Harry tänkte på fotografiet igen, på sina föräldrars lyckliga ansikten. Han visste att Moody fortfarande betraktade honom.

"Jag borde kanske inte ha visat fotot", sade Moody med en grimas som förvred hans ansikte ännu mer.

"Oroa dig inte för Percy", sade Sirius bryskt. "Han kommer snart på andra tankar. De är bara en tidsfråga innan Voldemort visar sig öppet. När han väl gör det kommer hela ministeriet att tigga oss om förlåtelse. Och jag är inte säker på att jag kommer att godta deras ursäkter", tillade han bittert.

"Du godtog min ursäkt… tror jag?" Percy såg förvirrat på Sirius.

Sirius ryckte på axlarna. "Av flera anledningar, du är Harrys vän, du ångrar uppenbarligen valet du gjorde, men du är också nitton år, du är knappt vuxen", sade han bestämt. "Du har växt upp i fred och det påverkar dig, precis som hur kriget fick min generation att bli vuxna snabbare. De vars ursäkter jag har svårt att acceptera är de som hade maktpositioner men inte gjorde någonting. Som fortfarande inte gör någonting."

"Och vad beträffar vem som ska ta hand om Ron och Ginny, om du och Arthur skulle dö", sade Lupin och log lite, "vad tror du att vi skulle göra, låta dem svälta ihjäl?"

"Snälla gör inte det", sade Ron i ett försök att lätta upp stämningen, och av döma av skratten så lyckades han.

Mrs Weasley log ett skälvande leende. "Jag är bara fånig", mumlade hon igen och torkade sig i ögonen.

Men Harry, som fortfarande tänkte på mrs Weasley när han tio minuter senare kom upp och stängde sovrumsdörren efter sig, kunde inte tycka att hon var fånig. Han kunde fortfarande se sina föräldrar le glatt mot honom från fotografiet, omedvetna om att deras liv, liksom så många andras runt omkring dem, närmade sig sitt slut. Bilden av hur boggarten i tur och ordning poserade som liket av varje medlem i familjen Weasley blixtrade hela tiden förbi hans inre blick. Utan förvarning började ärren i pannan göra fruktansvärt ont igen och hela magen var i uppror.

"Du blev inte sjuk va?" frågade Remus oroligt.

"Nej, jag mådde bra. Illamående av tanken på ödet av medlemmarna från första Fenixorden, och sen huvudvärksliknande smärta på grund av ärret", svarade Harry ärligt.

"Tycker du inte att det är irriterande när de reagerar så fort något händer och agerar som du är ett barn?" frågade Michael Corner hånande och Sirius och Remus utbytte en orolig blick mellan sig, undrandes ifall de var för beskyddande och irriterade Harry.

"Nej, jag har inget minne av att någon annan har gjort det mot mig förut. Jag vet att mina föräldrar måste ha kontrollerat hur jag mådde men jag har inget minne av det. Att Sirius och Remus tar ett sånt intresse för mitt välmående är något jag uppskattar. Det får mig att känna mig mer normal", Harry ryckte på axlarna och log blygt mot de två männen som log en aning sorgset mot honom.

"Lägg av", sade han bestämt och gned ärret medan smärtan avtog.

"Jag trodde inte att det skulle funka", sade Harry med ett skratt. "Önskar bara att det fungerade jämt."

"Första tecknet på vansinne, att tala med sitt eget huvud", sade en knipslug röst från den tomma tavlan på väggen.

"Jag hoppas att du inte trodde att du höll på att bli galen", sade Tonks med ett leende.

"Nej, jag misstänkte att porträttet var en skitstövel", sade Harry innan han bet sig i läppen, men skadan var redan skedd.

"Harry!" utbrast mrs Weasley men hennes röst drunknade i Sirius höga skratt.

Harry låtsades inte om den. Han kände sig äldre än han känt sig i hela sitt liv och det var obegripligt att han knappt en timme tidigare hade oroat sig för en skämtbutik och vem som hade fått ett prefektmärke.

"Och det var slutet på kapitlet", sade Sirius och stängde boken.

"Det hände inte direkt så mycket i det, men vi är åtminstone på väg tillbaka till Hogwarts nu eftersom det var sista kvällen", sade Hannah med ett leende.

Fred och George reste sig upp och gick närmare Remus trots att han enkelt skulle ha hört dem om de satt kvar.

"Vi vill bara tacka dig för hur du försvarade oss", sade George allvarligt.

"Vi hade varit körda utan din hjälp", instämde Fred. "Om du behöver en tjänst någon gång finns vi här, inga frågor."

Remus log och skakade på huvudet. "Det var inga problem, se det bara som ett tack för allt ni gjort för Harry de senaste åren."