Hogwarts läser HP: Fenixorden

by lealover1

Remus förgiftning fortsätter och medan alla nu vet att Voldemort är tillbaka finns det fortfarande obesvarade frågor: hur ska de bekämpa Voldemort, varför dolde Ministeriet sanningen, vem förgiftade Remus och kommer Umbridges herravälde äntligen störtas? Harry och hans vänner söker efter svaren på alla frågor och avslöjar ännu fler sanningar längs vägen, men kommer det vara i tid?

12. Luna Lovegood

Tinsy-girl - Kul att du gillade kapitlet och humorn som blandas in. Snape är definitivt inte glad över att påminnas om det och du har delvis rätt i att han var ansvarig över att Slingersvans lyckades fly, men det är många faktorer som spelar in.
Tyvärr tror jag att Umbridge är väldigt bra på att klara sig undan, jag antar att hon på det sättet är en hybrid mellan en padda och en ål. Vi får se ifall hon lyckas ta sig ur knipporna som boken medför för henne.
Haha, har inte så mycket val än att lösa situationerna som jag skriver mig in i, det kan ta ett tag ibland men förr eller senare kommer jag fram till en lösning. Hoppas att du har det bra, kram Lea.

Merinus: Hej Merinus. Så kul att du gillade kapitlet så mycket, och det gör mig oerhört glad att du anser att jag lyckades göra kapitlet ännu mer känslosamt än vad det är i boken. Remus är slugare än vad man tror, folk har en tendens att underskatta honom på grund av hans utseende skulle jag tro.
Jag kan verkligen inte uttrycka min glädje för att du hittade mina fanfics och gillade dem så mycket att du sträckläste dem, jag är verkligen tacksam för ditt (och andras) stöd. Det glädjer mig även att man kan se att jag har utvecklats som författare, medan jag gick tillbaka och försökte fixa de största misstagen så ville jag inte göra för stora ändringar för jag vill ändå att utvecklingen ska finnas kvar. Möjligtvis att jag ändar det när jag väl är klar med alla böcker, men dit är det ett bra tag kvar.
Haha nejdå, jag är bara inne på mitt andra år av fem, däremot så jobbade jag som "lärare" i fem veckor nyss då jag hade praktik på en skola. Men det är enkelt att missa :)
För mig spelar det absolut ingen roll på vilket sätt du uppmärksammar det. Var bara medveten om att en del grammatiska fel angående hur folk pratar är medvetna för att göra karaktärer mer verkliga då man inte pratar helt och hållet grammatiskt fel, så om det är såna fel du pekar ut kanske jag inte fixar dem. Du kan ta det när som helst, men det kan ta ett tag innan jag fixar det. Just nu kommer jag inte ha någon tid alls på 3 veckor att göra ändringar som exempel. Ha det bra :)

Linnagb: Tack för ditt förtroende :D Vilken lättnad att du gillade scenen med boggarten och hur Ron lyckades lätta på stämningen med sin kommentar. Remus är en väldigt omtänksam person, jag gillar båda två men de är inte mina favoriter. Även om Remus tillhör min topplista :)
Dealen är komplicerad, du kommer inte bli straffad för att ha brutit skolregler, men när det kommer till lagen så varierar det lite då situationen är mycket mer allvarligt. Och det är Umbridge så man kunde inte förvänta sig så mycket mer än det. Jag skulle också dö av skam om mina tankar lästes upp för alla andra.
Jag älskar marodörerna och kommer definitivt kolla upp din fanfic. Inte just nu (har väldigt mycket just nu i skolan) men jag lovar att jag kommer läsa den och lämna en review, jag sparar länken till den för att garantera att jag inte glömmer bort det.
Kul att du gillade kapitlet så mycket, bra förslag att Sirius kunde ha fortsatt läsa men jag valde ut någon annan… vem det är kan jag inte minnas riktigt nu dock. Jag tror att det beror på fotot som avgör ifall de kan integrera med verkligheten eller inte. Jag är lite osäker på magin kring dem :D Men det gör mig verkligen jätteglad att höra hur mycket du gillade kapitlet.

Loopin' Lunan95: Hej oroa dig absolut inte för det! Jag förstår verkligen att livet kommer emellan och jag är så ledsen för vad du och din familj har råkat ut för, jag kan bara hoppas att det är bättre nu. Och du kan självklart köra en Harry-grej med att det är "okej" och "fint" men jag kommer nog inte riktigt tro på det, men det kommer bli det. Förhoppningsvis så kan det här kapitlet muntra upp dig och det var inga problem, jag önskar bara att din födelsedag hade varit bättre.
Haha, glad att du gillade att Dumbledore shippar Romione och använde det som anledning för att välja dem till prefekter. Jag baserade det till stor del på sjätte filmen/boken när han verkar väldigt intresserad av gyllene trions förhållanden :D
Jo de är ganska tysta, dels för att jag vet att de inte i framtiden kommer spela jättestor roll som det ser ut nu, men dels för att jag inte är lika bekant och bekväm med dem som med en del andra karaktärer.
Remus har noll tålamod för Umbridge och han bryr sig även om tvillingarna, så självklart var han tvungen att stå upp för dem. Hade hans plan misslyckats så hade han haft en back up plan för att fria dem. Någon väldigt komplicerad lag som alla glömt bort existerar men som gör att de inte kan dömas typ. Men ja, lärarna tror fortfarande att han är oskyldig. Antagligen mest för att de vill ha någon i marodörerna som var ansvarsfull och sånt. Sirius är så done med lärarna och hur blinda de är och Remus njuter av det.
Jag skulle rekommendera att du skriver det som en egen oneshot och publicerar :) Det kommer antagligen vara mer minnesvärt då. Men det glädjer mig att du gillade kapitlet. Jag kanske kollar upp det någon gång, just nu har jag fullt upp och kommer checka ut ifrån fanfiction, netflix, tumblr, fb och dylikt för att fokusera på skolan de närmaste 3 veckorna.
Ha det bra, kram Lea

Simona06: Tiden går så otroligt fort, har lyckats gå en månad igen sen jag uppdaterade. Förhoppningvis kommer jag få lite mer skrivande gjort nästa månad, nu i november har jag ganska upptaget schema men det lättar upp i december. Det skulle vara intressanta att höra dina kommentarer, men jag blir lika glad för en sån här review med. Hahaha, det glädjer mig att du gillade den scenen så mycket, jag älskar också vitlöksbröd så sjukt mycket. Hoppas att du har lyckats sova bra och skolan går bra. Kram Lea.

Thalia606: Hej Thalia. Vilket gulligt smeknamn på bebisen och jag är säker på att din syster uppskattar ditt erbjudande.
Jag är väldigt oklar på straffen man får för att ha begått brott. Det verkar ju som om Azkaban är det enda fängelse de har och man hamnar där oavsett brott. Det är vad jag har kört med men att det finns olika nivåer baserat på hur allvarligt brottet är. Så de skulle antagligen ha hamnat i Azkaban, men tack och lov så klev Remus in och försvarade dem.
Jo, Harry kallar bara Remus för Lupin igenom alla böcker med undantag för scenen med uppståndelsestenen. Men som sagt har jag tagit en del friheter och gjort en del band starkare. Jag tänker att jag efter böckerna är slut ska försöka ge en förklaring till skillnaderna i mitt universum jämfört med det i böckerna. Jag övervägde en period att helt enkelt bara ändra alla Lupin till Remus i böckerna, men beslutade emot det av rädsla för att missa något och därav få en konstig blandning.
Jag önskar verkligen att böckerna hade utforskat förhållandet mellan Harry och Remus och Sirius mer än vad de gjorde, men vi kan inte få allt antar jag. Förhoppningsvis kommer jag i nästa kapitel kunna få med lite mer känslor ifrån dem med tanke på att vad som pågår i Umbridges lektioner avslöjas.
Ha det bra Thalia, kram Lea.

Uggla2: Kul att du gillade kapitlet. Jag kände att det är bra att visa att Arthur inte bara låter Molly bestämma allting och att han själv är med och bestämmer.

---

"Så vem ska läsa nästa kapitel?" frågade Sirius medan han vände blad. "Å vänta, nästa kapitel är också döpt efter en person", sade han med ett höjt ögonbryn innan han läste namnet på kapitlet.

Luna Lovegood

"Det är jag", sade Luna förvånat. "Betyder det att jag ska läsa kapitlet?" Sirius nickade och lämnade över boken till den blonda flickan som log. "Jag trodde aldrig att ett kapitel skulle vara uppkallat efter mig."

Instämmande mumlanden kom ifrån flera olika håll i salen; de kunde inte förstå varför Stolliga Luna skulle ha ett eget kapitel uppkallat efter sig. Hon var väl knappast viktig? De visste alla att hon någon gång under året hade lyckats bli vän med Harry Potter, men de var väl ändå inte så nära?

"Jag skulle tro att det här kapitlet kommer handla om resan med Hogwartsexpressen. Det var trots allt där jag träffade dig", sade Harry med ett mjukt leende emot den glada flickan.

Harry sov oroligt den natten. Hans föräldrar svävade in och ut ur hans drömmar, utan att tala, och mrs Weasley snyftade över Krakes döda kropp, betraktad av Ron och Hermione som bar kronor på huvudet,

"Kronor på huvudet?" frågade Ron med ett höjt ögonbryn och såg misstroget på sin vän.

"Jag kan inte kontrollera mina drömmar, jag har en livlig fantasi", protesterade Harry och korsade armarna obekvämt framför bröstet.

och än en gång fann han sig vandra genom en lång korridor som slutade med en lång dörr.

"Vad är det för en korridor?" frågade Amanda intresserat.

"Jag önskar att jag visste", sade Harry och grimaserade. "Det suger att drömma om det och inte ha någon aning om vad det är."

Han vaknade tvärt med en stickande känsla i ärret och upptäckte att Ron, som redan var påklädd, stod vid hans sängkant och talade till honom.

"…bäst att du skyndar dig, mamma håller på att bli hysteriskt, hon säger att vi kommer att missa tåget."

"Och den här gången finns det ingen bil att ta", sade Tonks retsamt, något som fick mrs Weasley att börja blänga på Harry och Ron igen.

"Bil?" frågade mr Diggory förvirrat. "Vilken bil?

"Harry och Ron flög en bil till Hogwarts i deras andra år, det kom med i tidningarna", sade Cho, som sedan bet sig i läppen för att inte börja skratta.

"Åh, det stämmer, jag minns det", sade mr Diggory och nickade på huvudet innan han tvekade, "Men varför gjorde de det?"

"Husalfen Dobby spärrade ingången till stationen och vi missade tåget, det kändes som det mest logiska steget", sade Ron med en axelryckning.

Det var ett förfärligt oväsen i huset. Av det Harry hörde medan han i flygande fläng drog på sig kläderna gissade han sig till att Fred och George hade förtrollat sina koffertar till att flyga nerför rapparna för att undvika besväret med att bära dem, med den följden att de hade susat rakt på Ginny och fått henne att ramla utför två trappor nere i hallen. Mrs Black och mrs Weasley skrek båda för full hals.

"VA? Hur mår du!" frågade Demelza förskräckt och vände sig mot Ginny som höjde ett ögonbryn.

"Jag mår bra, tack", svarade hon sarkastiskt.

"Det låter inte särskilt kul att ramla ner så, jag skulle inte vilja göra det", sade Luna tankfullt medan hon stirrade ner på sidan. Ginny pressade en näve mot munnen i ett försök att stoppa sina fnissningar.

"… NI KUNDE HA SKADAT HENNE ALLVARLIGT, ERA DUMSKALLAR…"

"… SMUTSIGA BASTARDER SOM BESUDLAR MINA FÖRFÄDERS HUS…"

"Jag tänker anta att den andra meningen inte var mrs Weasley?" sade Alicia med ett höjt ögonbryn och mrs Weasley såg förolämpad ut över att flickan frågat.

"Men hon har rätt, mrs Weasley alltså, Ginny hade kunnat blivit väldigt skadad", sade Vaneza medan hon blängde på tvillingarna.

"Jag tog ingen större skada av det. Det var mest överraskande. Jag vet inte hur jag lyckades undvika att bryta något dock", sade Ginny och rynkade lätt på pannan.

"Åh, det är enkelt, jag tror inte att vi tog bort förtrollningen", sade Sirius med en axelryckning och Ginny, tillsammans med de andra barnen som bott i Grimmaldiplan under sommaren, nickade förstående.

"Förtrollning? Vilken förtrollning?" frågade mrs Weasley misstänksamt.

"Det var Remus idé!"

"VA! Det var det inte!" protesterade Remus med ett gläfs samtidigt som han satte sig mer rakryggad upp och blängde på Sirius.

"Vad. gjorde. ni", morrade mrs Weasley.

"Du protesterade inte!" sade Sirius triumferande och Remus höjde ett ögonbryn.

"För att protestera har fungerat så bra förr. Måste jag påminna dig om bungyjump incidenten", frågade han torrt och Sirius log brett.

"Bra poäng. Oroa dig inte Molly, allt vi gjorde var att ha lite kul. Barnen uppskattade det", sade Sirius och vände sig lugnande mot mrs Weasley. "Några snabba förtrollningar ifrån Remus och ingen blev skadad… öh, risken innan var inte särskilt stor heller?"

"Vad gjorde ni?" frågade Neville och vände sig direkt mot Harry, Ron och Hermione då det blev tydligt att ingen av marodörerna tänkte ge ett ordentligt svar.

"Åkte madrass nerför trapporna", skrattade Harry. "Det var en underhållande eftermiddag."

"Jag kan inte riktigt se hur mrs Weasley skulle tillåta det, var var hon?" frågade Seamus förvirrat och lutade sig framåt.

"Iväg på ärenden. Jag tror att hon handlade för veckan", förklarade Hermione och såg fundersam ut när hon tänkte tillbaka.

Hermione kom inspringande i rummet med upphetsad min just när Harry höll på att sätta på sig gymnastikskorna. Hedwig satt och vaggade på hennes axel och i famnen bar hon en motspänstig Krumben.

"Mamma och pappa har just skickat tillbaka Hedwig." Ugglan flaxade snällt över till sin bur och slog sig ner ovanpå den. "Är du färdig än?"

"Nästan. Hur är det med Ginny?" frågade Harry och satte på sig glasögonen.

"Det är det första man sätter på sig!" protesterade Percy misstroget. "Du är blindare än mig, hur kan du sätta på dig glasögonen sist?"

"Det funkar. Allting är bara väldigt otydligt och jag måste fokusera lite mer, men det är skönare att klä på sig utan att glasögon kommer i vägen genom att fastna i tröjan", förklarade Harry med en axelryckning, och ett antal andra elever med glasögon nickade instämmande.

"Mrs Weasley har plåstrat om henne", sade Hermione. "Men nu gnäller Monsterögat över att vi inte kan ge oss iväg förrän Sturgis Podmore är här, för annars fattas det en man i vakten."

"Vakten?" sade Harry. "Måste vi ta oss till King's Cross med vakt?"

"Du måste ta dig till King's Cross med vakt", rättade Hermione honom.

"Varför det?" sade Harry irriterat. "Jag trodde att vi utgick ifrån att Voldemort skulle ligga lågt nu, eller menar du att han kommer att hoppa fram bakom en soptunna och försöka ta kål på mig?"

"Det skulle vara ganska underhållande", sade Gabriel med ett flin.

"Ifall vi har tur kanske Charlies mugglartant är där och kan ta hand om honom", sade Tonks med ett snett leende och Charlie rodnade vid påminnelsen om hur han landat på tanten.

"Du vet jag är faktiskt villig att satsa pengar på att hon skulle besegra honom, i alla fall tillfälligt", sade Ginny och torkade bort en tår från ögonvrån. "Hon hade krut i sig."

"Jag vet inte, det är bara vad Monsterögat säger", sade Hermione förstrött och såg på sin klocka, "men om vi inte ger oss av snart missar vi definitivt tåget."

"Varför vaknade du så sent?" frågade Neville förvånat, Harry var alltid den personen som ställde klockan tidigt när de skulle iväg någonstans.

"Jag vet inte, jag ställde klockan på kvällen", sade Harry och rynkade på pannan.

"Vi stängde av den. Han behövde sova", sade George och höjde tveksamt en hand. "Men incidenten med Ginny gjorde att vi glömde bort att väcka dig."

"VILL NI VARA SÅ SNÄLLA OCH KOMMA NER HIT NU ALLIHOPA!" röt mrs Weasley och Hermione hoppade till som om någon stuckit henne och rusade ut ur rummet.

Harry grep tag i Hedwig, stoppade helt bryskt in henne i buren och satte i väg nerför trappan släpande på sin koffert. Mrs Blacks påträtt vrålade av ursinne, men ingen brydde sig om att dra för draperierna framför henne, allt oväsen i hallen skulle säkert sätta igång henne igen ändå.

"Varför inte bara måla över hennes mun?" frågade Jack och Jimmy ryckte på axlarna. Sirius huvud vreds runt snabbt som blixten medan han stirrade på pojkarna.

"Säg det där igen!"

"Vad? Måla över hennes mun?" frågade Jack med lätt rynkad panna. Sirius nickade med ett strålande leende.

"Måntand, vi har ett nytt projekt!"

"Måla över hennes mun?" frågade Tonks med ett höjt ögonbryn. "Jag vet inte, Krake kan bli ett stort problem för er."

"Det gör utmaningen desto roligare", sade Remus med ett litet leende. "Du glömmer bort att vi är Marodörerna."

"Jag vet inte om jag ska vara glad över att vi faktiskt får höra den frasen igen eller skrämd över vad de kommer hitta på", sade Flitwick med en lätt rysning och hans kollegor som själva hört den frasen yttrats och följts av kaos från Marodörerna nickade instämmande.

"Harry, du kommer med mig och Tonks", ropade mrs Weasley högt över de upprepade skriken Smutsskallar! Avskum! Orena varelser! "Lämna kofferten och ugglan, Alastor tar hand om bagaget. Å, för guds skull, Sirius, Dumbledore sa ju nej!"

Dumbledore skakade på huvudet, han borde ha förstått att Sirius inte skulle stanna kvar i huset.

"Vad gör du?" frågade Ernie misstänksamt.

"Med tanke på vem det är, troligtvis motsatsen till vad han blev tillsagd att göra", sade Dorea och betraktade Sirius som blinkade med ena ögat.

En björnliknande hund hade dykt upp bredvid Harry medan han kravlade sig över alla koffertarna i hallen för att komma fram till mrs Weasley.

"Nej, vet du vad!" sade hon uppgivet. "Det får bli på ditt eget ansvar i så fall!" Hon slet upp ytterdörren och steg ut i det bleka septemberljuset. Harry och hunden följde efter henne. Dörren smällde igen bakom dem och mrs Black illvrål klipptes tvärt av.

"Jag trodde inte du skulle lämna huset", sade Amanda förvånat.

"Om jag alltid gjorde som jag blev tillsagd skulle jag… Remus hjälp, vart är jag på väg med min tankegång?"

"Om du alltid gjorde som du blev tillsagd skulle du inte ens sitta här i salen, hur långt vill du att jag ska dra det? Du skulle ha varit en lugn elev? Du skulle inte ha brutit dig ur Azkaban eftersom det är emot reglerna? Du skulle faktiskt vara en Dödsätare?" Remus himlade med ögonen medan han räknade upp olika alternativ.

"Det han sa", Sirius nickade mot Remus som log. "Dessutom är det väldigt få som är, eller åtminstone var, medvetna om min förklädnad."

"Var är Tonks?" frågade Harry och såg sig omkring medan de gick nerför stentrappan till nummer tolv, som försvann i samma ögonblick de satte foten på trottoaren.

"Hon väntar på oss här framme", sade mrs Weasley stramt och vände bort blicken från den svarta hunden som skuttade bredvid Harry. En gammal kvinna hälsade på dem i gathörnet. Hon hade grått hår i stela lockar och bar en mörklila hatt formad som en skinkpastej.

"Det är en bra förklädnad", sade Tjocka munkbrodern uppmuntrande.

"Jupp, alla underskattar alltid gamla kvinnor", sade Tonks med ett leende mot sitt gamla elevhems spöke.

"Ni skulle ha sett henne när hon förklätt sig till professor McGonagall", sade Charlie med en grimas och Bill rös vid minnet av det medan Tonks kacklade av glädje.

"Akta dig, Harry", sade hon och blinkade. "Det är visst bäst att vi skyndar oss, va, Molly?" tillade hon och såg på sin klocka.

"Jag vet, jag vet", stönade mrs Weasley och tog ut stegen, "men Monsterögat ville vänta på Sturgis. Om bara Arthur hade kunnat skaffa oss bilar från ministeriet igen, men Fudge vill inte låta honom långa så mycket som ett tomt bläckhorn nu för tiden… jag fattar inte hur mugglarna står ut att resa utan magi."

"Man kan inte sakna vad man inte har", sade Marietta med en axelryckning.

"Inte ett ord!" väste Cho och blängde på tvillingarna som visslade oskyldigt när allas blickar vändes mot dem."

Den stora svarta hunden gav till ett muntert skall och gjorde glädjesprång runt dem, nafsade efter duvor och jagade sin egen svans. Harry kunde inte låta bli att skratta. Sirius hade suttit instängd inomhus en lång tid. Mrs Weasley snörpte på munnen på ett nästan moster Petunia-aktigt sätt.

Mrs Weasley grimaserade vid att ha blivit liknad vid den kvinnan, men sade ingenting.

"Ledsen mrs Weasley", sade Harry ursäktande.

"Vad är det för fel med att Sirius agerade som en riktig hund. Det gör väl allt mer trovärdigt", påpekade Hannah fundersamt i en hög ton.

"Tack! Precis min tanke", sade Sirius och gav flickan ett leende.

"För du agerade så hundaktigt på stationen", sade mrs Weasley ogillande och Sirius grimaserade.

Det tog dem tjugo minuter att komma fram till King's Cross till fots och under den tiden hände det ingenting mer spännande än att Sirius, till Harrys förnöjelse, skrämde upp ett par katter. Väl inne på stationen stod de obesvärat kvar bredvid avbalkningen mellan perrong nio och tio tills kusten var klar. Då lutade de sig mot den i tur och ordning och föll lätt igenom och upp på perrong nio och tre kvar, där Hogwartsexpressen stod och bolmade sotig ånga över en perrong fullpackad med elever och deras familjer. Harry andades in den välbekanta lukten och kände hur humöret steg… han var faktiskt på väg tillbaka.

"Jag hoppas att de andra hinner hit i tid", sade mrs Weasley ängsligt och stirrade bakom sig på det järnsmidda valvet över perrongen, som de nyanlända skulle komma in genom,

"Om de inte kommer med i tid så löser de det på något sätt, de är i sällskap med en vuxen så de kommer knappast hitta en annan flygande bil för att ta den till Hogwarts", påpekade Angelina med ett lätt skratt.

"Vi skulle aldrig göra det", sade Fred och George allvarligt.

"Jag är glad att ni växer upp och blir mer ansvarsfulla", sade mrs Weasley med ett leende som stelnade när hon hörde Freds nästa ord.

"Harry och Ron har redan gjort det och det kommer bara se ut som om vi härmar dem."

"Min kära Forge har rätt", instämde George i en högtidlig ton. "Vi skulle behöva flyga in på kvastar och landa framför alla under sorteringen…"

"… eller rida in på Fluffy!"

"Vilken fin hund, Harry!" ropade en lång pojke med dreadlocks.

"Tack, Lee", sade Harry och flinade medan Sirius viftade häftigt på svansen.

"Åh tusan, jag hade glömt bort att jag såg er där", stönade Lee och såg besviken ut innan han rätade på sig. "Tror ni att jag kan vara med att vittna om att Sirius Black befann sig på perrong nio och trekvart?"

"Varför skulle du vilja göra det? Det är olagligt att ha vetat vart han varit och inte berättat det för ministeriet!"

"Driver du med mig, Hermione?" frågade Lee medan han stirrade på den yngre häxan. "Du hjälpte honom att fly efter han blivit fångad. Du har vetat vart han befinner sig i evigheter utan att säga någonting. Du har inte rätt att säga att det är olagligt."

"Men varför skulle du medvetet gå inför rätta och berätta det. Jag menar för det första kommer det knappast göra någon skillnad och för det andra så drar du bara på egna problem över dig själv."

"Han är oskyldig och om vi kan hjälpa honom bör vi göra det. Jag vet att jag inte har mycket mark att stå på så att säga, men jag kan åtminstone vittna om att han befann sig på perrongen bland alla människor och attackerade ingen. Att han endast var där för att vinka av Harry", sade Lee med en axelryckning.

"Å, vad bra", sade mrs Weasley med lättad röst, "här är Alastor med bagaget, titta…"

Med en stadsbudsmössa djupt nerdragen över sitt omaka ögonpar kom Moody linkande genom valvbågen, han sköt på en vagn lastad med deras koffertar. "Allt är okej", mumlade han till mrs Weasley och Tonks. "Jag tror inte att nån följde efter oss."

"Några sekunder senare anlände mr Weasley till perrongen med Ron och Hermione. De hade nästan lastat av Moodys bagagevagn när Fred, George och Ginny dök upp tillsammans med Lupin.

"Vad tog er så lång tid förresten? Jag glömde fråga", sade Tonks förvånat och vände sig mot Remus, men det var George som svarade.

"Vi stannade bara runt hörnet på kvarteret och återvände sen till, öh, högkvarteret."

"Varför gjorde ni det?" orden yttrades av både Moody och mrs Weasley, den förstnämnda i en irriterad ton över att de avvikit ifrån tidsschemat, och den andra i en misstänksam ton.

"Vi hämtade bara några saker vi glömt", sade Fred hastigt och hukade sig under sin mammas blick.

"Jag fattade beslutet att eftersom de lagt ner så mycket tid på sina uppfinningar så skulle det vara en skam om de lämnades kvar eller slängdes. Så vi avvek från schemat snabbt och hämtade det."

"Remus!" protesterade mrs Weasley irriterat och Remus blinkade med ena ögat mot Fred och George.

"Inga problem?" brummade Moody.

"Inga alls", sade Lupin och log snett.

"Borde ha förstått att du gjort någonting", brummade Moody medan han såg anklagande på Remus.

"Vi kom fortfarande i tid och stötte inte på några problem", sade Remus lugnande och Moody grymtade ogillande.

"Jag tänker ändå rapportera Sturgis till Dumbledore", sade Moody. "Det här är andra gången på en vecka som han inte har dykt upp. Han håller på att bli lika opålitlig som Mundungus."

"Då så, sköt om er nu", sade Lupin och skakade hand med alla. Han kom fram till Harry sist och gav honom och drog in honom i en kram. "Du också, Harry. Var försiktig."

"Aww, det är gulligt", sade Katie med ett lyckligt leende.

"Jag har tur som har Sirius och Remus i mitt liv", instämde Harry innan han började le ännu bredare än innan. "Och Tonks kommer vara med ännu mer i bilden än innan."

"Inte mitt fel att din farbror är en sån envis man", sade Tonks och blinkade med ena ögat åt Harry.

"Just det, håll huvudet kallt och korpgluggarna öppna", sade Moody och skakade också Harrys hand. "Och glöm inte, allesammans — var försiktiga med var ni sätter på pränt. Om ni är osäkra, så skriv inga brev över huvud taget."

"Vänta, ni skriver kodade brev till varandra?" frågade Dean förvånat.

"Inte några avancerade, bara några ord eller namn som är utbytta mot andra som man bara kan förstå om man känner till sanningen. Om ni skulle läsa breven nu så skulle ni förstå vad vi pratar om", förklarade Harry och Dean nickade förstående.

"Det har varit jätteroligt att få träffa er allesammans", sade Tonks och kramade Hermione och Ginny. "Vi ses snart igen, skulle jag tro."

En varningsvissla tjöt. Eleverna som fortfarande var kvar på perrongen började skynda ombord på tåget.

"Hur kommer det sig att ni alltid är sist på tåget?" frågade Katie med ett höjt ögonbryn.

"Jag tror att vi är stora tidsoptimister", sade Fred med ett skratt.

"Och det faktum att vi alltid glömmer saker och måste vända tillbaka", tillade Ginny med ett stort leende medan hon tänkte tillbaka på hur många gånger de vänt tillbaka när hon skulle börja sitt första år på Hogwarts.

"Fort, fort", sade mrs Weasley förvirrat och kramade dem lite huller om buller, Harry två gånger. "Skriv…. uppför er ordentligt… om ni har glömt nånting skickar vi det… upp på tåget med er nu, skynda er…"

Under ett enda kort ögonblick reste sig den stora svarta hunden på bakbenen och lade framtassarna på Harrys axlar, men mrs Weasley knuffade iväg Harry mot tåget medan hon väste:

"För guds skull, uppför dig lite mer som en hund, Sirius!"

"Han kan alltid vara en vältränad hund som kan konster, det är ganska vanligt", påpekade Katrina fundersamt.

"Jag är mer oroad över att mrs Weasley sade Sirius namn och antydde att hunden var en människa", sade Julia med en grimas.

"Tonks var inte speciellt road över det heller", sade Sirius och log svagt när han såg den chockade blicken flickan gav henne, att han hade bättre hörsel för att han var en hundanimagus var något som många verkade glömma bort.

"Vi hade precis fått tillbaka dig i familjen, vi ville inte förlora dig igen", sade Tonks med en axelryckning.

"Vi ses!" ropade Harry ut genom det öppna fönstret när tåget satte sig i rörelse, medan Ron, Hermione och Ginny stod bredvid honom och vinkade. Tonks, Lupins, Moodys, mr och mrs Weasleys gestalter blev snabbt mindre och försvann, men den svarta hunden följde efter utanför fönstret med långa skutt och viftade på svansen. Suddiga personer på perrongen skrattade när de såg den jaga efter tåget, sedan svängde det om en krök och Sirius var borta.

"De på perrongen var inte de enda som skrattade, jag vet att många på tåget gillade att se hunden följa efter", sade Su Li med ett litet leende.

"Glad att stå till tjänst", Sirius böjde på huvudet.

"Han borde inte ha följt med oss", sade Hermione oroligt.

"Det var lugnt", sade Sirius avfärdande.

"Du vet inte det, en person vi pratade med senare sa något som indikerade att de trodde att det kunde ha varit du", sade Hermione upprört.

"Två nyckelord där i, indikerade och trodde", sade Sirius med en axelryckning. "Jag är bara glad att jag fick komma ut ur huset och det har gått månader utan några problem."

"Äh, ta det lugnt", sade Ron, "han har ju inte sett dagsljus på flera månader, stackarn."

"Då så", sade Fred och slog ihop händerna, "vi kan inte stå här och snacka hela dagen, vi har affärer att diskutera med Lee. Vi ses senare." Och han och George försvann nerför korridoren.

Fred och George utbyte ett leende, medvetna om att deras diskussion med Lee skulle ha blivit betydligt svårare ifall Remus inte hjälpt dem att smuggla ut alla deras uppfinningar.

Tåget ökade nu farten ännu mer, så att husen utanför fönstret blixtrade förbi och de gungade där de stod.

"Ska vi leta reda på en kupé?" frågade Harry. Ron och Hermione tittade på varandra.

"Öh", sade Ron.

"Vi ska… tja… Ron och jag ska ju egentligen sitta i prefektvagnen", sade Hermione besvärat.

"Vänta ni tar det seriöst? Måntand?" Sirius vände sig förvirrat mot Remus som alltid spenderat alla tågresor med dem.

"Några få satt i prefektvagnen men majoriteten begav sig till egna vagnar så fort mötet var över", sade Remus. "Samtidigt befann vi oss i ett krig och misstron mellan alla husen var ganska stora, så jag vet inte om det påverkade det."

Ron såg inte på Harry, han tycktes ha gripits av ett intensivt intresse för naglarna på sin vänstra hand.

"Jaha", sade Harry. "Just det. Det är okej."

"Jag tror inte att vi måste där hela resan", sade Hermione hastigt. "Det stod i våra brev att vi bara skulle få instruktioner från de båda högsta ordningsmännen och sen patrullera i korridorerna lite då och då."

"Det är okej", sade Harry om igen. "Ja, då…då ses vi kanske senare."

"Gjorde ni det?" frågade mr Weasley försiktigt.

"Jadå, så fort vi fick chansen började vi leta efter Harry", sade Ron genast och mr Weasley nickade lättat.

"Ja absolut", sade Ron och kastade en svävande, ängslig blick på Harry. "Det är tråkigt att behöva gå dit bort, jag skulle hellre… men vi måste ju… jag tycker inte det är roligt, menar jag, jag är inte som Percy", avslutade han trotsigt.

Percy grimaserade men gjorde ingen ansats för att säga emot.

"Det vet jag att du inte är", sade Harry och log brett. Men när Hermione och Ron släpade i väg mot lokänden av tåget med sina koffertar och Krumben och Piggy i en bur kände Harry med ens en konstig saknad. Han hade aldrig rest med Hogwartsexpressen utan Ron.

"Jag vet vad du menar, jag kände likadant", sade Ron med en grimas.

"Kom nu", sade Ginny till honom, "om vi skyndar oss, kan vi hålla ett par platser åt dem."

"Ni kunde ha varnat honom, vet ni", sade Ginny ogillande medan hon halvt blängde på sin bror och Hermione.

"Det stod i…", började Hermione innan hon avbröt sig själv och rodnade. "Det stod bara i våra brev, Harry kunde inte ha vetat."

"Strunt i det Mione, det är knappast viktigt nu", sade Harry och himlade med ögonen.

"Okej", sade Harry och grep tag i Hedwigs bur med ena handen och handtaget på kofferten med den andra. De kämpade sig fram genom gången medan de kikade in genom fönsterdörrarna till de fulla kupéer de passerade. Harry kunde inte undgå att märka att en massa elever stirrade tillbaka på honom med stort intresse och att flera av dem knuffade på dem som satt bredvid och pekade på honom.

"Återigen ett djur i ett zoo", klagade Harry medan han blängde på en smutsfläck på hans skor.

"De anklagande blickarna kommer åtminstone sluta nu, och de skrämda", sade Ron optimistisk innan han grimaserade. "Men de kommer nog fortfarande betrakta dig… övervägt att gå omkring med en påse på huvudet?"

"Hermione låter mig inte göra det."

"Vi bor i ett slott där trapporna flyttar på sig, uppenbarligen kommer jag inte låta dig gå omkring med en påse på huvudet så att du är helt blind!" protesterade Hermione misstroget.

"Jag vet inte, han är pojken som överlevde…", började Ron långsamt och svor lågmält när Hermione smällde till honom.

"Det är inte vad det betyder! Hur många gånger ska jag behöva förklara det? Varför är jag vän med två idiotiska tonårspojkar?"

När han hade stött på samma beteende i fem vagnar efter varandra kom han att tänka på att The Daily Prophet hela sommaren hade berättat för sina läsare vilken lögnaktig skrytmåns han var. Han undrade dystert om alla som nu stirrade och viskade trodde på historierna. I allra sista vagnen träffade de på Neville Longbottom, Harrys kamrat från Gryffindor, som också gick i femte årskursen. Hans runda ansikte glänste av ansträngning när han försökte att samtidigt släpa på sin koffert och behålla enhandsgreppet om sin motsträviga padda Trevor.

"Är det ens möjligt?" frågade Seamus tveksamt.

"Förvånansvärt nog - ja", sade Neville och grimaserade.

"Vi borde verkligen döpa om honom till Houdini", påpekade Dean med ett flin vid tanken på alla gånger Trevor lyckats fly.

"Det kan vara hans mellannamn", sade Neville torrt, men han började undra ifall han faktiskt inte borde ge Trevor det mellannamnet officiellt.

"Hej, Harry", flåsade han. "Hej, Ginny… det är fullt överallt, jag kan inte hitta nån plats…"

"Ni gillar att sitta långt bak", påpekade Tracy sakligt.

"Gör vi?" frågade Harry förvånat.

"Ni har suttit längst bak nästan varje år", sade Tracy med en axelryckning men innan hon hann säga något mer blev hon avbruten av Rons skratt.

"Det har att göra med att vi alltid kommer så sent, det är de platserna som finns kvar då."

"Vad pratar du om?" sade Ginny, som hade klämt sig förbi Neville för att kika in i kupén bakom. Det finns plats i den här, det är bara Stolliga Luna här inne."

"Miss Weasley!" utbrast McGonagall förfärat och blängde på sin elev.

"Det är okej, Ginny har alltid kallat mig det", sade Luna drömmande och fick McGonagall, som tänkt dra bort poäng ifrån Gryffindor för öknamnet, att se häpet på flickan.

"Andra hörde det och fortsatte, bara att de använde det i negativ form", sade Ginny och korsade armarna framför bröstet medan hon blängde runt om i salen. "Från början var det ett smeknamn ifrån en lek vi hade som barn."

Neville mumlade någonting om att inte vilja störa någon.

"Var inte fånig", sade Ginny och skrattade, "hon är okej." Hon sköt upp dörren och drog in kofferten. Harry och Nevill följde efter. "Hej Luna", sade Ginny, "går det bra om vi tar de här platserna?"

Flickan vid fönstret tittade upp. Hon hade stripigt, midjelångt, smutsigt blont hår, mycket bleka ögonbryn och utstående ögon som gav henne ett ständigt förvånat utseende. Harry förstod med en gång varför Neville hade valt att hoppa över den här kupén. Flickan gav ett tydligt intryck av att vara lite vrickad. Kanske berodde det på att hon hade stuckit sin trollstav bakom vänstra örat för att ha den i säkert förvar,

"Inget konstigt med det,"

"Bara för att du använde din stav som någon slags hårklämma", sade Remus och himlade med ögonen åt sin bästa vän.

"Du gjorde vad!" väste Moody och stirrade ilsket på Sirius som ignorerade honom för att istället betrakta på Remus.

"Jag såg fabulous ut när jag behövde duellera och drog ut den så att mitt hår svallade ner. Du kan inte förneka det."

eller på att hon hade satt på sig ett halsband av honungsölskorkar, eller att hon läste en veckotidning uppochner. Hennes blick for över Neville och stannade sedan på Harry. Hon nickade. Harry och Neville stuvade in de tre koffertarna och Hedwigs bur på bagagehyllan och satte sig ner. Luna betraktade dem över sin uppochnervända tidning, som hette Hört och Sett. Hon verkade inte blinka lika ofta som en normal person. Hon stirrade och stirrade på Harry, som hade satt sig mittemot henne och nu önskade han att han inte hade gjort det.

"Förlåt", sade Luna, som om hon först nu insåg att det hade kunnat uppfattas som oartigt.

"Det är okej, jag är bara glad att vi är vänner nu", sade Harry med ett leende och Lunas ansikte brast upp i ett gigantiskt leende.

"Har du haft det bra i sommar, Luna?" frågade Ginny.

"Jaa", sade Luna drömmande utan att ta ögonen från Harry. "Ja, jag har haft det riktigt trevligt. Du är Harry Potter", tillade hon.

"Det vet jag att jag är", sade Harry.

"Det är åtminstone bättre än första året", sade George retsamt och Harry rodnade.

"'Jasså han'", härmade Fred i en pipig röst och slog skrattandes undan kudden som kom flygande mot honom.

Neville fnissade. Luna vände sina bleka ögon mot honom i stället.

"Men jag vet inte vem du är."

"Jag är inte nån särskild", sade Neville hastigt.

"Det är inte sant!" protesterade ett flertal av Harrys vänner i munnen på varandra.

"Seriöst Neville, du måste sluta trycka ner dig själv", sade Ron allvarligt.

"Du är bättre än vad du tror, se bara på vad du har lyckats med i försvar i år!" instämde Parvati uppmuntrande.

"Lyckats med i försvar? Vad då, lyckats läsa i en bok?", hånskrattade Pansy och ett flertal elever höll med.

"Det kanske var ett dåligt exempel, men han har utvecklats!" snäste Parvati och blängde på den andra flickan, något som påminde Harry om en liknande händelse under deras första flyglektion.

"Det är du visst det", sade Ginny skarpt. "Neville Longbottom — Luna Lovegood. Luna går i samma årskurs som jag, fast hon tillhör Ravenclaw."

"Jag önskar bara att vi hade mer lektioner tillsammans", suckade Ginny och skakade på huvudet.

"Ni träffas ändå varje dag och gör era läxor ihop, jag tror att ni klarar er", fnös Demelza och himlade med ögonen.

"Klokhet och vett uti övermått är den finaste gåva människan fått", sade Luna med mässande röst. Hon lyfte tidningen så högt att den dolde ansiktet och tystnade. Harry och Neville såg på varandra med höjda ögonbryn. Ginny höll tillbaka en fnissning.

"Det är alltid underhållande att se folks reaktioner till Lunas unikhet", fnissade Ginny.

"Jag tror inte att unikhet är ett ord", sade Marietta med rynkad panna.

"Men det passar Luna", sade Cho med ett litet leende, innan i år hade hon aldrig brytt sig om den yngre flickan men DA-mötena hade gett henne en chans att se flickan ur ett nytt perspektiv och hon hoppades att de skulle vara vänner i många år framöver.

Tåget dunkade vidare, förde dem med rasande hastighet genom ett öppet landskap. Vädret var konstigt och ostadigt; i ena ögonblicket var vagnen fylld av solljus och i nästa for de fram under hotfulla gråa moln.

"Gissa vad jag fick på min födelsedag", sade Neville.

"En ny minnsallt?" sade Harry, som kom ihåg den spelkuleliknande manick som Nevilles farmor hade skickat honom i ett försök att förbättra hans bedrövliga minne.

"Nej", sade Neville, "fast jag skulle behöva en, jag tappade den gamla för evigheter sen… Nej, titta på det här…"

"Fortfarande värdelösa objekt som endast skapar stress", mumlade mr Weasley för sig själv.

"Så länge Neville gillar den så är det huvudsaken", sade mrs Weasley lugnt.

Han stack ner sin lediga hand, den som inte höll ett fast grepp om Trevor, i skolväskan och efter att ha rotat omkring lite drog han fram en sak som liknade en grå lite kaktus i en kruka, bortsett från att den var täckt med något som snarare såg ut som bölder än taggar.

"Mimbulus mimbletonia", sade han stolt. Harry stirrade på växten. Den pulserade lätt, vilket gav den ett ganska olycksbådande utseende, som något sjukt invärtes organ.

"Tack Harry", sade Ron och såg ut som om han ville spy.

"Det låter vidrigt", instämde Dean med en grimas.

"Jag kommer aldrig kunna se på den på samma sätt igen", instämde Seamus med en lätt rysning. Neville rynkade på pannan, så illa var den inte.

"Ni borde inte förolämpa den, ni har ingen aning om vad dess krafter är."

"Varför får jag en känsla av att det finns en bakomliggande historia?" frågade Tonks misstänksamt medan hon betraktade Sirius och Remus som utbytte en blick.

"Till vårt försvar så var det James idé", började Remus långsamt och Charlus och Dorea höjde ett ögonbryn. "Han kunde inte hålla händerna i styr på en shoppingresa och… en incident skedde…

"Om incidenten är vad jag tror det är så kommer något liknande att ske i boken", sade Harry med en grimas.

"Perfekt", sade Sirius flinandes. "I alla fall, vi var uppenbarligen tvungna att köpa ett exemplar efter att ha sett dess talanger. Vi fick till och med rabatt för ägaren insåg inte att vi var i ett sällskap och trodde Remus var ett offer som blivit träffad i korselden. Med lite trixande och förbättringar så fick vi sen fram 1973s spyende korridor."

"Vi vet åtminstone hur de lyckades nu", sade Flitwick optimistiskt över skratten som dykt upp efter ett par sekunder.

"Åh, var tyst Filius, jag sa ju att det liknade effekterna av en Mimbulus mimbletonia", klagade Sprout och blängde på sina kollegor. "Men ånej, ni var fast beslutna på att de inte skulle lägga ner de pengarna på ett enda upptåg!"

"Hur skulle vi kunna veta att de skulle få rabatt på en ovanlig växt", protesterade madam Hooch men Sprout blängde bara missnöjt på henne.

"Jag har en fråga… ni sade 1973s spyende vägg, betyder det att ni hade fler incidenter med spyende väggar?" frågade Fred intresserat och lutade sig så långt framåt att Katie oroade sig över att han skulle ramla ner på golvet.

"Ah, det kan vi inte avslöja", svarade Sirius och blinkade med ena ögat.

"Den är väldigt, väldigt sällsynt", sade Neville glädjestrålande. "Jag vet inte ens om det finns nån i växthuset på Hogwarts. Jag kan knappt bärga mig tills jag får visa den för professor Sprout. Min farmors bror Algie tog med den åt mig från Assyrien. Jag ska se om jag kan odla fram nya plantor från den."

"Det var ett exemplariskt exempel och han har gjort ett utomordentligt jobb på att ta hand om dem. Framodlingen av nya plantor är på väg", sade Sprout i en ivrig ton och log emot Neville som rodnade.

Harry visste att Nevilles älsklingsämne var örtlära, men han kunde inte för sitt liv förstå vad han skulle ha den här förkrympta lilla växten till.

"Kan den… öh… göra nånting?" frågade han.

"Massor med grejer!" sade Neville stolt. "Den har en häpnadsväckande försvarsmekanism. Här, håll i Trevor."

"Öh Nev, jag tror inte det är bästa idén", sade Dean hastigt med en grimas.

"Du vet inte ens vad jag tänker göra!" protesterade Neville genast.

"Nej, men jag har en väldigt bra aning"

Han släppte ner paddan i Harrys knä och tog fram en fjäderpenna ur skolväskan. Luna Lovegoods glosögon dök upp ovanför kanten på den uppochnervända tidningen igen, för att se vad Neville gjorde. Han höll upp sin Mimbulus mimbletonia i ögonhöjd, med tungan mellan tänderna, valde ut ett ställe och gav växten en skarp stöd med spetsen på fjäderpennan.

"Det där är en värdelös idé", sade Seamus allvarligt och Dean nickade allvarligt.

"Vi gjorde samma misstag själva, och med vi menar jag James", sade Sirius med en grimas,

"Åh jag är övertygad om att du eggade på honom", sade Dorea och himlade med ögonen. "Jag kanske inte kan bevisa det men jag känner dig."

Det sprutade ut vätska från varenda böld på plantan, tjocka, stinkande strålar. De träffade taket, fönstren, stänkte ner Luna Lovegoods tidning. Ginny, som hade kastat upp armarna för ansiktet i sista sekunden, såg bara ut som om hon bar en slemmig grön hatt, men Harry, som hade haft händerna upptagna med att hindra Trevor från att smita, fick hela ansiktet fullt. Det lutade som härsken gödsel. Neville, vars ansikte och överkropp också hade fått sig en riktig dusch, ruskade på huvudet för att få bort det värsta ur ögonen.

Runt om i salen gav elever ifrån sig ljud av äckel och rös vid beskrivningen över att bli träffad av det.

"F-förlåt",flämtade han. "Jag har inte prövat det här förut, jag fattade inte att det skulle bli fullt så… men var inte orolig, stinksav är inte giftigt", tillade han nervöst när Harry spottade ut en munfull på golvet.

"Det är inte farligt, men inte heller bra för kroppens system. Potter varför sa du inget", utbrast madam Pomfrey irriterat och blängde på Harry som tappade hakan.

"Jag vägrade spendera natten i sjukhusflygeln!" protesterade han tillslut efter några sekunder.

"Om jag inte höll dig kvar efter en dementor så skulle jag inte göra det för den växten", sade madam Pomfrey och himlade med ögonen.

"Man vet aldrig", sade Harry med en axelryckning. "Dessutom hade jag redan missat två sorteringar, jag tänkte inte missa en till."

I samma ögonblick gled dörren till kupén upp.

"Å… ej, Harry", sade en skygg röst. "Ähum… kommer jag olägligt?"

Harry torkade av glasögonen med sin Trevorfria hand. En mycket söt flicka med långt, glänsande hår stod i dörröppningen och log mot honom. Cho Chang, sökaren i Ravenclaws quidditchlag.

"Okej, det är värdelös timing", sade Lavender och skakade på huvudet.

"Å… hej", sade Harry tonlöst.

"Ähum…", sade Cho. "Ja, då så… jag tänkte bara jag skulle hälsa… hej då."

Cedric bet ihop tänderna men sade ingenting, han visste att han, att han var död, Cho var fri att vara med vem hon ville… "men hon sitter hos dig, inte hos Potter", viskade en röst i hans huvud och Cedric skakade på huvudet. Det spelade ingen roll, han skulle behöva acceptera att hon skulle gifta sig med någon annan. Han skulle sändas tillbaka förr eller senare.

Ganska skär om kinderna stängde hon dörren och gick därifrån. Harry sjönk ihop på sätet och stönade. Han skulle ha önskat att Cho fått se honom sitta med en grupp väldig coola typer som höll på att skratta ihjäl sig åt ett skämt som han just hade berättat;

"Åh sötnos, du behöver inte oroa dig, James gjorde bort sig många gånger framför Lily", skrattade Charlus, och när han såg hur Sirius skrattade spände han blicken i sin svärson. "Nu när jag tänker på det så gjorde även Sirius bort sig ett par gånger."

"Åh kom igen! Vad Remus gjorde var värre än något som jag gjorde!" protesterade Sirius högt och alla vände sig emot Remus som rodnande.

"Vad hände?" frågade Tonks, osäker på ifall hon ville veta svaret. Hon skakade på huvudet. "Skärp dig Tonks, du har själv haft tidigare förhållanden. Remus var populär under sin tid på Hogwarts, och ser bra ut, uppenbarligen har han haft andra partners. Det förflutna spelar ingen roll, han valde dig."

Remus tvekade men suckade när han såg Harrys hoppfulla ansikte. "Vi hade dejtat under en period och vi var på Tre kvastar…", Remus bet sig i läppen men visste att han inte kunde undvika det. "Min partner sade jag älskar dig till mig och jag, jag kastade hela min mugg med honungsöl i ansiktet på personen."

Ett högt skratt spred sig genom salen, en del såg misstroget på Remus, andra låg på golvet kippandes efter andan. Remus ord om hur han inte alltid var bra med känslor dränktes i ljudet av skrattet.

"Yrsäkta moi men dy gjorde vad?" frågade Fleur tillslut medan hon såg i chock på Remus.

"Precis den frågan som jag ställde", sade Sirius och skakade på huvudet.

"Jag fick panik", sade Remus med en lätt grimas. "Och mina vänner lät mig aldrig glömma det efter att de fick höra talas om det."

"Är det dåligt att jag på ett sätt är väldigt lättad att förgiftningen gjorde dig trött så att du reagerade helt annorlunda emot mig?" frågade Tonks tveksamt och Remus fnös.

Sirius himlade med ögonen. "Jag tror inte det har så mycket med det att göra utan snarare att han faktiskt kommit över att folk är okej me att dejta honom seriöst trots hans håriga problem."

"Förlåt, men jag kan verkligen inte komma över det. Du kastade honungsöl i ansiktet på personen som sagt att den älskade dig?!"

"Ja, vi fick en hel del uppmärksamhet och en del trodde att jag blivit förolämpad, men vi löste situationen. Poängen är", Remus vände sig mot Harry som försökte kväva sina skratt bakom en näve, "att du täckt med stinksav inte är det värsta i världen."

han hade inte tänkt sig att han skulle sitta drypande av stinksav och krama en padda i handen, tillsammans med Neville och Luna Lovegood.

"Bry dig inte om det", sade Ginny tröstande. "allt det här kan vi ju förresten lätt bli av med." Hon drog fram sin trollstav. "Renskrubb!"

Stinksaven försvann

"Jag minns inte att stinksaven i korridoren försvann så lätt", sade McGonagall med rynkad panna.

"Därför att det inte gick så lätt. Det tog två dagar att bli av med det", morrade Sprout.

"De sa att de mixtrade med växten", påpekade Flitwick lågmält.

"Förlåt", sade Neville igen med svag röst.

Ron och Hermione visade sig inte på nästan en timme, och vid det laget hade matvagnen redan passerat förbi. Harry, Ginny och Neville hade ätit upp sina pumpor och höll just på att byta chokladgrodekort när kupédörren sköts upp och de båda klev in, följda av Krumben och en gällt hoande Piggy i sin bur.

"Jag är jättehungrig" sade Ron. Han stuvade in Piggy bredvid Hedwig, nappade åt sig en chokladgroda från Harry och kastade sig ner på sätet bredvid honom. Han slet av pappret, bet av grodans huvud och lutade sig tillbaka med slutna ögon, som om han haft en väldigt tröttsam förmiddag.

"Det kan vara överväldigande", sade Percy med en grimas och hans syskon gav honom en förvånad blick.

"Det förvånar mig inte, Måntand här var övertygad om att han skulle vara värdelös efter det mötet", fnös Sirius och skakade på huvudet.

"Professor Lupin? Men han verkar passa så bra för den positionen", protesterade Zabini förvånat.

"Åh, vi vet, men han kom över det snabbt."

"Det är två prefekter ur femte årskursen från varje elevhem", sade Hermione och slog sig ner på sin plats med ytterst missbelåten min. "En pojke och en flicka från varje."

De andra prefekterna ifrån femte året utbytte nervösa blickar; de antog att Hermione och Ron nu skulle berätta vilka som fått positionen, och troligtvis deras åsikter kring det.

"Och gissa vem som är en av Slytherinsprefekterna?" sade Ron, fortfarande med ögonen slutna.

"Malfoy", svarade Harry genast, övertygad om att han skulle få sina värsta farhågor bekräftade.

"Självklart", sade Ron bittert medan han proppade resten av chokladgrodan i munnen och tog en ny.

"Och den där urdumma kossan Pansy Parkinson", sade Hermione hätskt. "Hur hon som är mer korkad än ett troll med hjärnskakning kunnat bli prefekt…"

Pansy blängde mordiskt på Hermione: "Hur vågar hon? Hon som själv ser ut som ett troll… åh, vänta bara Granger, du kommer ångra det här."

Professorerna såg under tiden chockat på varandra; innan de här böckerna hade de aldrig föreställt sig att Hermione Granger skulle baktala en annan elev på det sättet.

"Du vet att hon kommer ge sig efter dig nu, va?" sade Ron och såg oroligt på Hermione.

"Jag skulle vilja se henne försöka", väste Hermione och såg hånande mot slytherineleverna. "Jag tog ner Skeeter, jag kan ta mig an henne med."

"Vilka är Hufflepuffs prefekter?" frågade Harry.

"Ernie Macmillan och Hannah Abbott", sade Ron grötigt.

"Och Anthony Goldstein och Padma Patil för Ravenclaw", sade Hermione.

De fyra prefekterna drog lättat efter andan, något som inte undgick alla andra.

"Vad då? Trodde ni att vi skulle prata skit om er?" frågade Ron förvånat.

"Ni gjorde precis det om Malfoy och Parkinson", påpekade Anthony torrt.

"Det är visserligen sant, men det är också dem. Vi har inga problem med er", sade Ron med en axelryckning. "Visserligen kanske vi inte kände er så väl innan i år, men ni är coola."

"Du gick på julbalen med Padma Patil", sade en svag röst. Alla vände sig om och tittade på Luna Lovegood, som stirrade oavbrutet på Ron över kanten på Hört och Sett. Han svalde ner grodan i en enda tugga.

"Ja, det vet jag faktiskt", sade han och såg milt förvånad ut.

"Hon tyckte inte det var särskilt roligt", upplyste Luna honom. "Hon tycker inte att du uppförde dig särskilt väl mot henne eftersom du inte ville dansa med henne. Jag tror inte att jag hade brytt mig om det", tillade hon eftertänksamt, "jag är inte särskilt förtjust i att dansa."

"Luna!" väste Padma förskräckt och var röd i ansiktet när all uppmärksamhet vändes mot henne.

"Åh, var det meningen att han inte skulle veta? Hur ska han bättra sig om ingen säger något?" frågade Luna medan hon lade huvudet på sne och betraktade den indiska flickan.

"Nej! Ja… jag menar, urgh", stönade Padma och gömde ansiktet i en kudde.

Hon drog sig tillbaka bakom Hört och Sett igen. Ron stirrade med gapande mun på omslaget ett par sekunder och såg sedan på Ginny för att få någon slags förklaring, men Ginny hade stoppat in knogarna i munnen för att inte fnissa. Ron skakade på huvudet, helt förvirrad, och tittade sedan på sin klocka.

"Vi måste patrullera i korridorerna då och då", sade han till Harry och Neville, "och vi får utdela bestraffningar om folk uppför sig illa. Jag längtar verkligen efter att få sätta dit Crabbe och Goyle för nånting."

"Mr Weasley, du får inte missbruka din position!" sade McGonagall strängt.

"Äsch, slappna av McGonagall, de är bra en konversation mellan några vänner", sade Tonks med en axelryckning. "Dessutom hittar de säkert någon anledning till att faktiskt sätta dit dem."

"Och det här är varför du inte blev prefekt, miss Tonks", sade Sprout ogillande och Tonks log med ett leende som Harry insåg var fruktansvärt likt Lockmans.

"Du får inte missbruka din ställning, Ron!" sade Hermione skarpt.

"Nä visst, det är klart, för Malfoy kommer inte alls att missbruka sin", sade Ron ironiskt.

"Så du tänker sjunka till hans nivå?"

"Nej, jag tänker bara se till att jag sätter dit hans kompisar innan han sätter dit mina."

"Ett öga för ett öga", morrade Moody.

"Det är en filosofi som inte fungerar, Alastor", sade mrs Weasley ogillande. "Hermione har rätt."

"Jag vet inte, Ron har också en poäng", sade Kingsley fundersamt. "Från vad böckerna har sagt innan har jag svårt att föreställa mig att båda sidorna inte kommer ge sig efter varandra."

"Men snälla Ron…"

"Jag ska tvinga Goyle att sitta kvar och skriva meningar, det kommer att ta kål på honom, han avskyr att skriva", sade Ron glatt. Han sänkte rösten till Goyles låga grymtande och härmade någon som skrev högt upp i luften medan han rynkade ihop ansiktet i plågsam koncentration: "Jag… får… inte… se… ut… som… en… babianrumpa."

Alla skrattade, men ingen skrattade högre än Luna Lovegood. Hon gav till ett uppsluppet tjut som fick Hedwig att vakna och upprört flaxa med vingarna och Krumben att fräsande ta ett språng upp på bagagehyllan. Luna skrattade så häftigt att tidningen for ur handen på henne, gled nerför hennes ben och hamnade på golvet.

"Så roligt var det inte", sade Zacharias hånande.

"Åh håll klaffen, alla har olika humor", snäste Ginny och blängde på pojken.

"Det var det skojigaste jag har hört!"

Hennes utstående ögon svämmade över av tårar medan hon kippade efter andan och stirrade på Ron. Helt oförstående såg han sig omkring på de andra, som nu skrattade åt uttrycket i hans ansikte och åt Luna Lovegood, som gungade fram och tillbaka höll sig för sidan medan hon skrattade sitt löjligt överdrivna skratt.

"Driver du med mig?" sade Ron och såg argt på henne.

"Nah, inte Luna", sade Fred och skakade på huvudet.

"Om det varit någon annan ja, men det är Luna", instämde George med en axelryckning.

"Babian… rumpa! flämtade hon med kvävd röst och höll sig för sidan.

Alla andra var upptagna med att betrakta den skrattande Luna, men när Harry kastade en blick på veckotidningen på golvet upptäckte han någonting som fick honom att snabbt dyka ner efter den. När den var uppochnervänd hade det varit svårt att avgöra vad bilden på framsidan föreställde, men Harry såg nu att det var en ganska dålig karikatyr av Cornelius Fudge. Harry kände bara igen honom tack vare det lindblomsgröna plommonstopet. En av Fudges händer höll ett hårt tag om en påse med guld, den andra handen tog ett strypgrepp på en svartalf. Karikatyren var försedd med en undertext: Hur långt tänker Fudge gå för att lägga beslag på Gringotts?

"Jag skulle inte göra det!" protesterade Fudge förskräckt.

"Om han hade garanti på att han skulle komma undan med det så skulle det inte förvåna mig ett dugg om han gjorde det", muttrade mr Weasley och mrs Weasley gav honom en orolig blick.

Nedanför fanns en förteckning över rubrikerna på andra artiklar inuti tidningen.

Korruption inom quidditchligan: Hur Tornados tar över

De gamla runornas hemligheter avslöjade

Sirius Black: Förövare eller offer.

"Vänta, hört och sett visste att du var oskyldig och skrev en artikel om det?" frågade Anthony förvånat.

"Till viss del, de fick, um... en del detaljer fel", sade Sirius med ett skratt. "Men jag uppskattade artikeln."

"Får jag kolla i den här?" frågade Harry ivrigt Luna.

Hon nickade medan hon fortfarande stirrade på Ron och flämtade av skratt. Harry slog upp tidningen och plöjde igenom innehållsförteckningen. Fram till det här ögonblicket hade han fullkomligt glömt bort den tidning som Kingsley hade bett mr Weasley att ge till Sirius, men det måste ha varit det här numret av Hört och Sett.

"Inte konstigt att du glömde bort det med kaoset som var din rättegång", sade Ginny med en grimas.

"En rättegång som skulle ha varit ett förhör", muttrade Parvati för sig själv.

Han hittade sidan och kastade sig upphetsat över artikeln. Den var också illustrerad med en ganska dålig karikatyr; i själva verket skulle Harry inte ha förstått att det var Sirius om den inte hade haft en bildtext. Sirius stod på en hög människoben med sin trollstav i handen. Rubriken till artikeln löd:

Sirius Black - bättre än sitt rykte? Ökänd massmördare eller oskyldig sångsensation?

"Att illustrera dig så kanske inte är den bästa idén om de vill framställa dig som oskyldig", sade Percy försiktigt.

"Skämtar du? Det var underbart! Jag har klippt ut artikeln och bilden", sade Sirius i en ivrig ton. "Xenophilius har alltid haft ett bra sinne för humor."

Harry var tvungen att läsa den första meningen flera gånger innan han blev övertygad om att han inte hade missförstått. När hade Sirius någonsin varit en röstsensation?

"Aldrig", sade Dorea allvarligt. "Du vill inte höra honom sjunga."

"James var faktiskt rädd att Sirius sångröst skulle ge dig mardrömmar", instämde Charlus och ignorerade Sirius förolämpade min.

I fjorton år har Sirius Black ansetts vara skyldig till massmordet på tolv oskyldiga mugglare och en trollkarl. Blacks djärva flykt från Azkaban för två år sedan ledde till den mest omfattade förbrytarjakt som någonsin företagits av Trolldomsministeriet. Ingen av oss har någonsin ifrågasatt att han förtjänar att infångas och överlämnas till Dementorerna igen,

Men gör han det?

"Det bästa är att jag inte ens blivit infångad, alla gånger det hänt så har jag lyckats rymma", sade Sirius triumferande.

"Åh, var tyst", stönade Tonks dramatiskt. "Mamma har rätt om att du kommer bli olidlig när allt kommer ut till allmänheten."

Häpnadsväckande nya bevis har nyligen kommit i dagen som visat att Sirius Black kanske inte har begått de brott för vilka han sändes till Azkaban.

"Den delen är sann åtminstone", sade Kingsley med ett snett leende i förväntan på vad som skulle komma.

I själva verket, säger Doris Purkiss, från Akantusvägen 18 i Little Norton, var Black förmodligen inte ens på plats vid morden.

"Um… rätta mig om jag har fel men hittades du inte skrattandes mitt på gatan?" frågade Terry långsamt med rynkad panna.

"Jupp, så jag var på plats vid morden, även om jag inte var ansvarig", sade Sirius med en axelryckning.

"Vad folk inte vet är att Sirius Black är ett falskt namn", säger mrs Purkiss. "Den man som tros vara Sirius Black är i själva verket Stubby Boardman, försångare i den populära sånggruppen Pysslingarna. Han drog sig tillbaka från offentligheten efter att någon hade kastat en en rova i huvudet på honom vid en konsert i Little Nortons kyrksal för nästan femton år sen.

"Med tanke på din sångröst så klandrar jag dem inte", fnös Remus och Sirius höll sig för dramatisk för bröstet.

"Förrådd av min bästa vän! Hur kunde du!" flämtade han ut medan han pekade dramatiskt med handen som inte var ovanför hans hjärta på Remus.

"Det var inte särskilt svårt, alla som någonsin hört dig sjunga skulle hålla mig."

Jag kände igen honom så fort jag såg hans bild i tidningen. Stubby kan omöjligt ha begått de där brotten, för dagen i fråga var han hemma hos mig på en romantisk middag med levande ljus. Jag har skrivit till Trolldomsministern och väntar mig att han ska benåda Stubby, alias Sirius, vilken dag som helst nu och ge honom full upprättelse."

"Hur bortförklarar dem Jasmine? Eller antyder hon att du hade en affär?" frågade Alisa med rynkad panna.

"De kanske tror att hon var påhittad? Eller att han och Jasmine hade en romantisk middag tillsammans hemma hos henne?" föreslog Draco med en axelryckning och Alisa såg förvånat på honom.

"Jag förstår varför han ändrade namnet om han från början hette Stubby Boardman", sade Gabriel och rynkade på näsan åt hur namnet lät.

Harry avslutade läsningen och stirrade skeptiskt på tidningen. Kanske var det ett skämt, tänkte han, kanske tidningen ofta tryckte påhittade grejer på skoj. Han bläddrade ett par sidor tillbaka och hittade artikeln om Fudge.

"Ja, låt oss höra om det!" sade Katie ivrigt och lutade sig ivrigt framåt, något som många gjorde.

När Cornelius Fudge valdes till Trolldomsministeriet för fem år sedan förnekade han att han hade några planer på att ta över ledningen av trollkarlsbanken Gringotts. Fudge har alltid hävdat att han vill ha "fredligt samarbete" och ingenting annat med väktarna av vårt guld.

Men vill han det?

Ministeriet närstående källor har nyligen avslöjat att Fudges högsta strävan är att ta kontroll över guldförrådet hos svartalferna och att han inte kommer att tveka att använda våld om det visar sig nödvändigt.

"Det är mycket troligt", mumlade Kingsley lågmält.

"Men svartalferna kommer inte ge sig så lätt", sade Bill och Fleur nickade allvarligt bredvid honom.

"Man vill inte göra svartalfer arga, det är som att skriva på sin dödsannons", sade Tonks med en grimas innan hon tvekade. "Fem galleoner på att trion lyckas göra dem arga någon gång i framtiden?"

"Tonks!" väste mrs Weasley ilsket. "Det är inget att skämta om eller satsa pengar på."

"Jag antar det vadet, Ron har hört tillräckligt mycket ifrån mig för att veta att det är en idiotisk idé. Han kommer att stoppa dem om de ens skulle få en sån dum tanke", fnös Bill och skakade på huvudet innan han lutade sig fram för att skaka hand med Tonks.

"Det skulle inte bli första gången heller", sade en initierad person på ministeriet. "Cornelius 'Svartalfsmosare' Fudge, det är vad hans vänner kallar honom. Ni skulle bara höra honom när han tror att ingen lyssnar., han pratar alltid om alla svartalfer han har låtit fixa: han har låtit dränka dem, han har låtit knuffa ner dem från hustak, han har låtit förgifta dem, han har låtit dem stekas i pajer…"

Fudge stirrade misstroget på boken innan han började spotta ut sig förklaringar som ingen riktigt kunde förstå, det endast som uppfattades var: "löjligt… äter inte… vågar de… jag ska…"

"Jag tror att det är ganska välkänt nu att jag inte gillar Fudge, men att säga att han äter dem i pajer är lite att ta i."

"Mr Black, um Sirius, sir", sade en förstaårselev nervöst och Sirius höll tillbaka en suck. "Du sade inget om förgiftningarna och drunkningarna."

"Ni behöver inte kalla mig sir", började Sirius med ett litet leende innan han blev mer allvarlig. "Och angående de anklagelserna kan jag inte säga, men Fudge gillar guld." Sirius ryckte på axlarna och gömde sin nöjda blick när han märkte hur elever började viska misstänksamt med varandra. Remus himlade med ögonen men lyckades inte riktigt själv att dölja sin roade min.

Harry läste inte längre i artikeln. Fudge hade kanske många fel, men Harry hade ytterst svårt att tänka sig att han skulle ge order om att steka svartalfer i pajer. Han bläddrade igenom resten av tidningen och stannade på var och varannan sida och läste. En anklagelse om att Tutshill Tornados var på väg att vinna quidditchligan genom en kombination av utpressning, fiffel med kvastar och tortyr, en intervju med en trollkarl som påstod sig ha flugit till månen på en Rensoparsexa och som hade tagit med sig en påse mångrodor tillbaka för att bevisa det, och en artikel om gamla runor som åtminstone förkläde varför Luna hade läst Hört och Sett uppochner. Om man vände runorna åt motsatt håll avslöjade de enligt tidningen en trollformel som kunde förvandla ens fiendes öron till sviskon. Jämfört med vad som stod i de övriga artiklarna i Hört och Sett var faktiskt föreställningen om att Sirius i själva verket var sångare i Pysslingarna riktigt förnuftig.

Madam Bones suckade, med tanke på allting som Daily Prophet skrivit de senaste månaderna så var Hört och sett en av de mer säkra tidningarna när det kom till att rapportera.

"Står det nånting bra där?" frågade Ron när Harry slog igen tidningen.

"Självklart inte", sade Hermione i dräpande ton innan Harry hann svara. "Hört och Sett innehåller bara en massa smörja, det vet alla."

"Du kommer ångra den kommentaren", suckade Narcissa och skakade på huvudet.

"Varför skulle hon göra det? Det är sanningen", protesterade en elev hånande.

"Därför Lunas familj äger tidningen och är ansvariga utgivare", sade Narcissa tålmodigt.

"Ursäkta mig", sade Luna. Hennes röst hade plötsligt förlorat sin drömmande klang. "Det är min pappa som ger ut den."

"Jag… oj då", sade Hermione och såg generad ut. "Ja, den har ju en del intressanta… Jag menar, de är riktigt…"

"Bara man kommer över sin förvåning så är det en bra tidning", sade Sirius allvarligt. "Jag skulle kalla det en av de bättre tidningarna vi har i landet."

"Han är galen. Fullkomligt galen", sade Michael Corner misstroget. "Hört och Sett en av de bättre tidningarna, löjligt."

"Kan jag få tillbaka den, tack", sade Luna kyligt medan hon böjde sig fram och slet tidningen ur handen på Harry.

"Hur blev ni vänner?" frågade Amanda förvånat.

"Det kommer att förklaras i boken… tyvärr", sade Harry med en grimas.

"Säg inte att ni riskerade era liv igen, för jag tror inte mitt hjärta skulle tåla det", stönade Remus och nöp ihop näsryggen mellan två fingrar medan han slöt ögonen.

"Om de gjorde det kommer jag sätta mig ner med Harry och diskutera hur man skaffar vänner på ett normalt sätt", sade Tonks och gav Harry en varnande blick.

"Det är inte farligt… men vi kan ha brutit mot några regler", sade Harry med en grimas.

Hon bläddrade fram till sidan femtiosju, vände den hastigt och lustigt uppochner och försvann bakom den, just när dörren till kupén öppnades för tredje gången. Harry såg sig om. Han hade väntat sig det, men det gjorde inte åsynen av Draco Malfoy behagligare där han stod och hånflinande mot honom mellan sina kumpaner Crabbe och Goyle.

"Vad vill du?" sade han stridslystet innan Malfoy hann öppna munnen.

"Det är tradition att han kommer in till er varje år", sade Colin och skakade på huvudet.

"Bortsett från andra året, han besökte dem inte då", påpekade Rose med en axelryckning.

"Det är knappast mitt fel att de tog en bil till skolan så att jag inte kunde stöta på dem", sade Draco sarkastiskt och ett överraskat skratt spred sig i salen.

"Försök att uppföra dig ordentligt, Potter, annars måste jag ge dig straffkommendering", sade Malfoy i släpig ton. Hans slätkammade hår och spetsiga haka liknande precis hans pappas. "Till skillnad från dig har jag blivit vald till prefekt, förstår du, vilket betyder att jag till skillnad från dig har rätt att utdela bestraffningar."

"Så tror ni Malfoy sitter i sin kupé och väntar på att klockan ska bli en viss tid innan han besöker Harry?" frågade Lee med ett gigantiskt leende.

Alicia höjde armen och stirrade ner på den. "Nej… det är för tidigt…. om en halvtimme kanske", sade hon medan hon försökte imitera Draco.

"Jag vill att han ska veta att jag bryr mig, men jag vill inte att han ska tro att jag bryr mig för mycket… Goyle håll ett öga på tiden, vi vill inte vara för sena så han tror att vi glömt bort honom", fortsatte Angelina medan rätade till en osynlig slips.

Katie flinade innan hon plötsligt blev seriös. "Crabbe, tror du att det gått tillräckligt lång tid för att vi ska kunna besöka Potter än?"

"Vi har de bästa flickvännerna!" sade Fred och George med ett skratt och Oliver nickade instämmande med ett gigantiskt leende.

"Javisst", sade Harry, "men till skillnad från mig är du en riktig klantskalle, så stick härifrån och lämna oss ifred."

En skrattvåg brast ut i salen och det tog ett par minuter innan läsningen kunde fortsätta igen.

Ron, Hermione, Ginny och Neville skrattade. Malfoy krökte föraktfullt på läppen. "Hör du, Potter, hur känns det att dra det kortaste strået mot Weasley?" frågade han.

"Håll mun, Malfoy", sade Hermione skarpt.

"Jag verkar ha trampat på en öm tå", sade Malfoy och log självbelåtet. "Tja det är bäst att du passar dig noga, Potter, för jag kommer att följa dig tätt i hälarna som en hund, ifall du inte sköter dig."

Remus såg oroligt på Sirius men avhöll sig från att säga något; det spelade knappast någon roll nu och alla i landet skulle så småningom vara medvetna om förklädnaden. Sirius var säker.

"Ut med er!" sade Hermione och reste sig upp.

Med ett flin och en sista illvillig blick på Harry gick Malfoy ut ur kupén med Crabbe och Goyle lufsande i kölvattnet. Hermione drog hårt igen dörren efter dem och vände sig om och itutade på Harry, som genast förstod att hon, precis som han, hade noterat vad Malfoy hade sagt och blivit precis lika nervös över det.

"Varför ni var nervösa över det?" frågade Krum och rynkade på ögonbrynen. Hermione såg förvånat över mot mannen som varit förvånansvärt tyst sen de börjat läsa den här boken.

"Det kommer att förklaras i boken skulle jag tro", sade Harry efter en liten stund.

Hit med en groda till", sade Ron, som tydligen inte hade märkt någonting. Harry kunde inte prata öppet inför Neville och Luna. Han utbytte en orolig blick med Hermione och stirrade sedan ut genom fönstret.

"Jag visste han var oskyldig", sade Luna medan hon tankfullt betraktade Harry.

"Men jag är inte Stubby!" protesterade Sirius och ignorerade Remus lilla "tack och lov".

"Men du var oskyldig", sade Luna och vände sig mot Sirius utan att blinka. "Så jag hade rätt."

Han hade tyckt att det var ett ganska lustigt skämt att Sirius hade följt med honom till stationen, men med ens verkade det obetänksamt, för att inte säga farligt. Hermione hade haft rätt… Sirius borde inte ha kommit med. Tänk om mr Malfoy hade lagt märke till den svarta hunden och berättat det för Draco? Tänk om han hade räknat ut att alla Weasleys, Lupin, Tonks och Moody visste var Sirius gömde sig? Eller hade Malfoys yttrande om att följa honom hälarna "som en hund" varit ett rent sammanträffande?

Alla vände sig genast mot Draco och såg tystlåtet på honom.

"Jag var omedveten om det, jag såg bara Potter med en hund. Jag hade ingen aning om vem det var… även om min far gjorde en kommentar om det", Draco ryckte på axlarna.

Vädret förblev ostadigt medan de färdades längre och längre norrut. Regn stänkte lite halvhjärtat mot fönstren, sedan visade sig en svag sol, innan molnen gled fram och täckte den igen. När mörkret föll och lamporna tändes i vagnarna rullade Luna ihop Hört och Sett, stoppade omsorgsfullt ner den i sin väska och ägnade sig åt att stirra på alla i kupén istället. Harry satt med pannan pressad mot tågfönstret och försökte få en första avlägsen glimt av Hogwarts, men det var en natt utan måne och det regnstrimmiga fönstret var smutsigt.

"Det är bäst att vi byter kläder", sade Hermione till sist. Hon och Ron nålade omsorgsfullt fast prefektmärket på bröstet. Harry såg hur Ron kollade sin spegelbild i det svarta fönstret.

"Ett ord och ni kommer ångra det", morrade Ron och såg på Fred och George.

"Åh, jag är säker på det", sade Fred med ett skratt.

"Vi darrar i våra stövlar, skräcken!" flämtade George dramatiskt.

"Och där, över våra sängar står han, tonåringen med det värsta hotet", sade Fred i en dramatisk ton.

"fastnaglad vid sin klädnad. Märket!" George gav ifrån sig ett teatraliskt skrik. "Som vi fruktar prefekterna, de farligaste av alla!"

"Fred, George, det räcker", sade mr Weasley lugnt och Fred stängde snabbt munnen även om de båda fortsatte att skaka av skratt.

Äntligen började tåget sakta farten och de hörde det vanliga oväsendet överallt runt omkring när alla rusade upp för att samla ihop bagaget och sällskapsdjuren och gjorde sig beredda att kliva av. Eftersom Ron och Hermione hade till uppgift att övervaka alltsammans försvann de från vagnen igen och överlämnade det åt Harry och de andra att se efter Krumben och Piggy.

"Jag kan bära den där ugglan, om du vill", sade Luna till Harry och sträckte sig efter Piggy medan Neville försiktigt stoppade ner Trevor i en innerficka

"Rymde han igen?"

"Ja… jag vet dock inte när eller var", suckade Neville och skakade på huvudet. "Men han återvänder åtminstone alltid."

"Å… öh… tack", sade Harry och räckte henne buren medan han själv tog ett säkrare tag om Hedwig. De krånglade sig ut urklippen och kände det första stinget av nattluften i ansiktet när de anslöt sig till skaran av elever i korridoren. Långsamt rörde de sig mot dörrarna. Harry kunde känna doften av furorna som kantade stigen ner till sjön. Han klev ut på perrongen och såg sig omkring medan han lyssnade efter det välbekanta ropet:

"Förstaårseleverna hitåt… föstaårseleverna..."

Hagrid kunde känna hur han började le brett vid de orden. Det var alltid skönt att höra att han var omtyckt.

Men det kom aldrig. I stället ropade en hel annan röst, en hurtig kvinnoröst: "Förstaårselever, var snälla och ställ upp er på led här borta! Alla förstaårselever kommer till mig!"

"Var var Hagrid?" frågade Ernie och vände sig emot Harry, Ron och Hermione.

"Vi tror att det kommer komma upp i boken?"

"Vänta ni vet!" väste Moody och blängde på trion som såg på varandra snabbt.

"Um nej?" svarade Ron efter en besvärlig tystnad i en tveksam röst.

En lykta kom svängande mot Harry och i dess sken såg han professor Grubbly-Planks framskjutande haka och kortklippta hår. Det var hon som hade tagit över Hagrids lektion i skötsel av magiska djur under en period året innan.

"Var är Hagrid?" sade han med hög röst.

"Jag vet inte", sade Ginny, "men det är bäst att vi flyttar på oss, vi blockerar dörren."

"Vänta, du stod fortfarande i dörröppningen till tåget? Jag trodde du var på perrongen", sade Hermione förvånat.

"Jag blev distraherad", sade Harry med en axelryckning.

"Å, javisst…"

Harry och Ginny kom ifrån varandra på vägen längs perrongen och ut genom stationen. Harry, som knuffades hit och dit i trängseln, kisade genom mörkret för att upptäcka någon glimt av Hagrid. Han måste vara där, Harry hade litat på det - att få träffa Hagrid igen var en av de saker han ivrigast hade sett fram emot. Men det syntes ingen skym av honom.

Han kan inte ha lämnat Hogwarts, sade Harry till sig själv medan han långsamt hasade sig ut genom en smal dörröppning till vägen utanför tillsammans med resten av hopen. Han är bara förkyld eller nåt…

"Hagrid har aldrig varit förkyld", fnös Charlie och skakade på huvudet.

"Du hjälper inte direkt situationen", muttrade Ron och blängde på sin bror.

"Vilken situation? Han sitter där, ni vet att han mår bra", protesterade Charlie.

Han såg sig omkring efter Ron och Hermione, för han ville veta vad de trodde om professor Grubbly-Planks återuppdykande, men ingen av dem syntes till, så han lät sig fösas framåt och ut på den mörka regndränkta vägen utanför Hogsmeadesstationen. Här stod de omkring hundra ekipagen utan hästar som alltid förde alla utom förstaårseleverna upp till slottet. Harry kastade en hastig blick på dem och vände sig bort för att fortsätta kika efter Ron och Hermione, hoppade sedan till och tog sig en titt igen.

Sirius svor lågmält, han visste att han hade glömt någonting när Harry åkte till Hogwarts och han visste nu vad det var. Han borde ha förstått att Harry nu skulle se dem. Han kunde bara hoppas att Hermione stött på varelserna i all sin extraläsning, men han tvivlade det.

Vagnarna var inte längre utan hästar. Det stod några djur mellan vagnsskaklarna. Om han hade behövt kalla dem någonting skulle han nog ha kallat dem hästar, fast det fanns också något reptilliknande över dem. De var oerhört magra, utan kött på benen, och deras svarta, tunna skinn smet åt tätt intill skelettet där vartenda ben avtecknade sig. Huvudena var draklika och ögonen som saknade pupiller var vita och stirrande. Vingar sköt ut från manken på dem- väldiga, svarta läderartade vingar som såg ut som om de tillhörde jättelika fladdermöss. Där de stod, stilla och tysta i dunklet, såg djuren spöklika och olycksbådande ut. Harry kunde inte förstå varför vagnarna drogs av de här hemska hästarna när de kunde köra av sig själva.

Runt om i salen började mumlanden och blickar utbyttes mellan eleverna över hur Harry inbillade sig varelser som inte existerade. Daily Prophet hade kanske haft fel om att Voldemort inte kommit tillbaka, men de hade åtminstone haft rätt i att Potter var galen och höll på att förlora förståndet.

Men en liten minoritet elever hade spärrat upp ögonen och såg på Harry eller boken med hoppfulla ögon. De hade också sett varelserna men inte vågat säga något för att bli kallad för galna. Bättre att vara tyst och låtsas som om de inte sett något, försöka inbilla sig själva om att hungern fått dem att se saker som inte var där.

"Var är Piggy?" sade Rons röst alldeles bakom Harry.

"Den där tjejen Luna bar på honom", sade Harry och vände sig hastigt om, ivrig att få höra med Ron om Hagrid. "Var tror du att…"

"… Hagrid är? Jag vet inte", sade Ron och lät orolig. "Jag hoppas verkligen att han är okej."

Bara en liten bit därifrån var Draco Malfoy, åtföljd av ett litet gäng kompisar som bestod av Crabbe, Goyle och Pansy Parkinson, i färd med att knuffa några försynta andraårselever ur vägen så att han och hans vänner skulle få en vagn för sig själva. Några senare dök Hermione flåsande upp ur trängseln.

McGonagall rynkade på pannan men avhöll sig från att säga något; förhoppningvis skulle Malfoy bättra sig med tiden och det fanns ingen anledning att skälla ut honom nu framför alla, speciellt inte med tanke på att han redan verkade hålla på att ändra sig.

"Malfoy var helt enkelt vidrig mot en förstaårselev där borta. Jag svär på att jag ska rapportera honom, han har bara haft sitt märke i tre minuter och han använder det för att mobba folk värre än nånsin… Var är Krumben?"

"Ginny har honom", sade Harry. "Där är hon." Ginny hade just dykt upp ur mängden, med ett hårt grepp om en krumbuktande Krumben.

"Han gillar inte när man håller honom för länge", sade Ginny med en grimas.

"Jag har aldrig haft det problemet", sade Hermione förvånat.

"Därför att han älskar dig, om du bara kunde höra hur han pratar om dig på", fnös Sirius och himlade med ögonen när han påmindes om sina konversationer med katten två år tidigare.

"Tack", sade Hermione och befriade Ginny från katten. "Kom nu, så tar vi en vagn tillsammans, innan alla blir upptagna."

"Jag har inte fått Piggy än!" sade Ron, men Hermione var redan på väg mot den närmaste lediga vagnen. Harry blev kvar tillsammans med Ron.

"Vad är det där för några, tror du?" frågade han Ron och nickade mot de hemska hästarna medan de andra eleverna strömmade förbi dem.

"Vad då för några?"

"De där varelserna…"

Ron bet sig i läppen, med allt som hade hänt under året så hade han glömt bort att Harry pratat om att han sett några varelser dra vagnarna, och oron han känt då återvände nu. Höll Harry på att tappa greppet om verkligheten, inbillade han sig saker som inte fanns där? Eller fanns det några mystiska varelser som bara Harry kunde se av någon anledning… de är med i boken, de måste vara verkliga, bestämde Ron och ignorerade hur Harrys drömmar också var med i böckerna och därav skulle hallucinationer också kunna dyka upp.

Luna dök upp med Piggys bur i famnen. Den pyttelilla ugglan kvittrade upphetsat som vanligt.

"Här har du honom", sade hon. "Visst är han en söt liten uggla, va?"

"Så länge du inte ger honom kaffe", sade Ginny med en grimas och Tonks hår blev kritvitt vid påminnelsen om händelsen.

"Kaffe?" frågade Zabini roat.

"Han hittade kaffebönor i somras. Det var en mardröm", sade Ron med en tom blick i ögonen medan han stirrade rakt fram.

"Tre dagar… han satt inte stilla alls under tre dagar", Hermione slöt ögonen och skratt började sprida sig i salen, men det avtog när de såg de skrämda blickarna i tvillingarna ansikten.

"Det var hemskt", sade Fred med en grimas. "Ni kan inte föreställa er hur det var."

"Vi försökte stänga in honom i ett rum men han är så liten… han kan ta sig in och ut överallt", instämde George och rös. "Så mata inte ugglor, och speciellt inte Piggy, med kaffebönor."

"Öh… jaa… han är okej", sade Ron strävt. "Men kom nu då, så går vi bort till vagnen… vad var det du sa, Harry?"

"Jag sa, vad är de där hästvarelserna för några?" sade Harry när han, Ron och Luna styrde kurs mot vagnen som Hermione och Ginny redan satt i.

"Vad då för hästvarelser?"

"Hästvarelserna som drar vagnarna!" sade Harry otåligt. De var faktiskt bara en meter från den närmaste, som betraktade dem med tomma vita ögon. Men Ron gav Harry en förbryllad blick.

"Inte ens Weasley kan se dem, Potter måste verkligen ha förlorat det", väste en sjätteårselev till sin vän som nickade allvarligt.

"Låt oss hålla oss bort från dem, han kanske hade rätt om Du-vet-vem men han är uppenbarligen galen."

"Såvida han inte inbillade sig Du-vet-vem också."

Harry gnisslade tänderna när han hörde viskningarna spridas i salen. Han var inte galen, han visste vad han hade sett. De var verkliga.

"Vad är det du pratar om?"

"Jag pratar om… titta!"

Harry grep tag i Rons arm och svängde honom runt så att han stod ansikte mot ansikte med den bevingade hästen. Ron stirrade rakt på den en sekund och tittade sedan tillbaka på Harry.

"Jag trodde du blivit galen", viskade Ron och gned sig i nacken, ovillig att säga att han fortfarande inte var säker på att han inte var det.

"Det trodde jag med", sade Harry med en grimas, medveten om vad Ron utelämnade.

"Men de är med i böckerna så de måste vara verkliga", sade Ron uppmuntrande.

"Såvida Potter inte hallucinerar honom och vi är på väg att se hur han förlorar förståndet och blir galen", sade Tracy med en axelryckning.

"Ånej, varelserna är äkta. Harry håller inte på att tappa förståndet, det krävs bara en del särskilda omständigheter för att man ska kunna se varelserna", sade Newt lugnt och Harry vände sig hoppfullt emot honom. "Det är absolut inget fel med honom och hästarna, som han kallar dem, är väldigt fascinerande och vänliga."

"Du hade en nundu som du kallade vänlig", avbröt madam Bones en aning ansträngt och Newt log svagt medan han diskret förde sin portfölj närmare sig.

"Vad är det meningen att jag ska titta på?"

"På den där.. mellan skaklarna! Som är spänd för vagnen! Den står ju precis där framför…"

Men när Ron fortsatte att se förvirrad ut slogs Harry av en konstig tanke. "Kan du inte… kan du inte se dem?"

Blickar fortsattes att utbytas i salen men eftersom Newt Scamander själv sagt att varelserna var riktiga var de tvungna att acceptera det.

"Se vad då?"

"Kan du inte se vad som drar vagnarna?" Nu såg Ron allvarligt förskräckt ut.. "Mår du som du ska, Harry?"

"Du borde ha fått honom att röra vid en, det hade bevisat att de existerar", sade Charlus och Ron såg förskräckt ut.

"Är du galen? Jag hade trott att jag tappat förståndet!"

"Ron", sade mrs Weasley varnande och Ron muttrade irriterat en ursäkt.

"Jag… javisst…" Harry kände sig ytterst förbryllad. Hästen stod där tydligt framför honom, glänste i det svaga ljuset som strömmade ut från stationsfönstren bakom dem, med ångande näsborrar i den kyliga nattluften. Och ändå kunde Ron inte alls se den, såvida han inte bara skojade — och det var ett mycket dåligt skämt i så fall.

"Ska vi kliva in då?" sade Ron osäkert medan han såg på Harry som om han var orolig för honom.

"Javisst", sade Harry. "Visst, gå först du…"

"Jag skulle inte driva med dig, inte om något sådant", sade Ron med en grimas och Harry log tacksamt.

"Det är okej", sade en drömmande röst intill Harry när Ron försvann in i vagnens mörka inre. "Du håller inte på att bli tokig eller nåt. Jag kan också se dem."

"För det är ett tecken på att man är frisk", fnös McLaggen hånande och Ginny knöt ilsket nävarna.

"Kan du?" sade Ron förtvivlat och vände sig mot Luna. Han kunde se hästarna med fladdermusvingar reflekteras i hennes stora silverfärgade ögon.

"Vi borde ha varnat dig, vi borde ha förstått att det skulle hända", suckade Sirius och skakade på huvudet. "Jag är ledsen Harry, jag glömde totalt bort att du plötsligt skulle se dem… det var mycket vanligare under min skoltid."

"Det är okej, jag är bara glad att jag inte är galen", sade Harry med ett lättat leende.

"O, ja", sade Luna. "Jag har kunnat se dem ända sen första dagen jag kom hit. De har alltid dragit vagnarna. Oroa dig inte. Du är precis lika normal som jag."

"Inget illa Luna, med det är inte det mest lugnande", sade Harry ursäktande och Luna log.

"Åh, jag vet, alla är inte redo för att se allting", sade hon lugnt och Harry rynkade på pannan och gav Ron, som ryckte på axlarna, en förbryllad blick.

Hon log ett svagt leende och klev in i vagnens unkna innandöme efter Ron. Inte helt lugnad följde Harry efter henne.

Luna slog ihop boken och de andra i salen förstod att kapitlet var slut.

"Kan vi få en förklaring till vad det är för djur nu?" frågade Hermione krävande.

"Vi kommer ha en lektion om de, nästa lektion för femte åren, de är vackra varelser", sade Hagrid stolt och hans elever såg oroligt på varandra, det var inget som gjorde dem särskilt lugnare.

"Det låter som en underbar idé!" sade Newt med ett strålande leende. "De är verkligen missförstådda varelser, jag hoppas att du kommer göra dem rättvisa."

De oroliga blickarna bland eleverna som hade skötsel och vård av magiska varelser blev fler och ett flertal rös eller bet sig i läppen medan de verkade se sig runt om i salen efter jakt på en flyktväg. Orden missförstådda varelser och Hagrid var aldrig en bra kombination, och det faktum att en man som ägt en nundu tyckte att det var en bra idé gjorde dem bara mer oroliga för exakt vad det var för djur som Harry hade sett.

---

AN: Jag vill bara meddela att jag kommer nu ta en paus från skrivandet under 3 veckor för att fokusera på en uppsats som jag ligger efter i men därefter kommer jag att fortsätta skriva som normalt. Hoppas att ni har det bra fram tills dess. Kram Lea