Hogwarts läser HP: Fenixorden

by lealover1

Remus förgiftning fortsätter och medan alla nu vet att Voldemort är tillbaka finns det fortfarande obesvarade frågor: hur ska de bekämpa Voldemort, varför dolde Ministeriet sanningen, vem förgiftade Remus och kommer Umbridges herravälde äntligen störtas? Harry och hans vänner söker efter svaren på alla frågor och avslöjar ännu fler sanningar längs vägen, men kommer det vara i tid?

14. Sorteringshattens nya sång

Merinus: Haha, det är en väldigt bra fråga. Jag är faktiskt inte säker på vem av dem som skulle vara värst, kanske Sirius bara av det faktum att han är en sån person som kan börja sjunga när han vill vart som helst. Jag har faktiskt inte ens tänkt tanken på att de skulle kunna kommentera omslagen till böckerna. Vet inte varför jag inte tänkt på det. Jag vet inte ifall det är något som jag kommer börja att göra men vi får se.

Tinsy-girl: Aww tack så mycket. Sakta och långsamt kommer vi allt närmare kapitel 13 i boken, men än är det några kapitel kvar tills dess. Jag håller på att skriva kommentarerna till det kapitlet och förhoppningsvis kommer ni gilla vad som händer i det.
Hm okej, får fixa det någon dag. Det var något annat misstag i det kapitlet med. Av någon anledning så har jag och min beta ett problem med att fetstil försvinner när jag lägger in det på den här sidan så jag måste alltid fixa det manuellt i efterhand, vilket gör att jag ibland missar att markera en mening.
Haha ja, jag vet inte riktigt vad det kom ifrån men jag kan se Remus som tonåring göra det :D Jag tror att du och din pojkvän hade en bättre start. Ah okej, då förstår jag var du menar med att han är snäsig. Jag kan erkänna att jag inte har jättebra koll på sjätte boken så här i huvudet för det har alltid varit den bok som jag gillat minst av alla sju… samma med filmerna om jag tänker efter :P Men det skulle inte vara första gången filmerna misslyckas med karaktärers personligheter.

Linneagb: Luna är definitivt en av de bästa karaktärerna i serien och man borde sträva efter att vara som henne, kanske inte exakt som henne men de grundläggande dragen om att alltid våga vara sig själv. Haha nope, jag litar inte på Fudge på fem öre, däremot måste jag motvilligt medge att han säkert har någon hjärna där inne, eftersom han ändå blev vald som trolldomsminister, även om han inte var första valet. Kommer definitivt att läsa din berättelse någon dag, jag har den som bokmärke i mobilen men har jobbat så mycket att jag inte direkt haft någon fritid. Förhoppningvis kommer jag få tid att läsa den i veckan.
Tror den enda lugna tågresan har varit för Hermione vid deras andra år, även om hon säkerligen oroade sig över vart Harry och Ron var. Kul att du gillade kapitlet så mycket :D

Thalia606: Hej Thalia. Luna Fågel-Dahl hade varit ett episkt namn, även om jag kan förstå varför din syster kanske inte var så jätteförtjust i det. Men Luna är definitivt ett väldigt fint namn.
Hört och Sett ha en hel del… unika reportage, antar jag att vi kan kalla det. Jag skulle dock vilja läsa den ifall den gavs ut, jag menar man får åtminstone intressanta diskussionsämnen ifrån den.
Jag ser Sirius som en person som älskar att sjunga, åtminstone den musik som han gillar, men han har inte rösten för det och det är något som har resulterat i många lidande minuter för hans vänner.
När Hagrid säger missförstådda varelser bör man nog sakta backa bakåt så man är på ett säkrare avstånd för chansen är att du kommer sväva i stora fara annars. Angående testralerna så har du nog rätt i det, det är inte något som jag har tänkt på men det är en väldigt bra fråga. Logiskt sätt så borde de lämna spår efter sig, men kanske är det något sånt där som man bara ignorerar för man förväntar sig inte att det ska vara något djur som drar vagnarna och letar därav inte efter spår.
Ha det bra Thalia, kram Lea.

Simona06: Hej Simona. Hahha, aw det gör mig så glad att höra. Min paus blev på en dryg månad som jag tänkt mig, men uppsatsen är avklarad och inlämnad. Nu börjar perioden med när vi ska rätta varandras uppsatser och sånt, men det är åtminstone bara 5 stycken så det borde gå bra och har bara 1 adventskapitel kvar att skriva.
Jag ville ge någon bakgrund till Lunas namn och det känns troligt att någon ska ha överhört Ginny kalla Luna för det och sen har det blivit ett ökennamn. Men kul att du kunde relaterar till det (på ett positivt sätt). Hoppas att du fick en god natts sömn :)

---

AN: Glad första advent allihopa! Som utlovat har ni här ert första adventskapitel. Jag vill passa på att, återigen, tacka min otroliga betaläsare Frida (Friday2220) som har gjort ett sånt fantastiskt jobb. Jag är så lyckligt lottad som har henne som hjälp :)

Jag vill även passa på att säga grattis till Merinus som fyllde år den 14 november. Grattis Merinus och hoppas att du hade en toppen dag!

---

De oroliga blickarna bland eleverna som hade skötsel och vård av magiska varelser blev fler och ett flertal rös eller bet sig i läppen medan de verkade se sig runt om i salen efter jakt på en flyktväg. Orden missförstådda varelser och Hagrid var aldrig en bra kombination, och det faktum att en man som ägt en nundu tyckte att det var en bra idé gjorde dem bara mer oroliga för exakt vad det var för djur som Harry sett.

"Um… låt oss bara fortsätta läsa", sade Paul McGuinness efter den spända tystnaden. "Är det någon som har något emot ifall jag läser?"

"Här varsågod", sade Luna och lämnade över boken till Paul, som var en sjundeårselev från Hufflepuff.

Sorteringshattens nya sång

"Ett helt kapitel till sorteringen? Vad sjutton hände under sorteringen som gjorde att det krävdes?

"Hur ska jag kunna veta? Jag har inte läst böckerna", protesterade Harry när han såg att alla vände sig emot honom.

"Men det är ditt liv, så vad tror du kommer hända?"

Harry tvekade och kastade en nervös blick mot Seamus. "Jag har en teori, majoriteten kommer antagligen gå åt till sorteringen och festmåltiden, men sen skulle det inte överraska mig om den nämner återträffen i sovsalen…"

"Åh, helvete", stönade Seamus och sjönk ihop. "Jag glömde helt bort det."

Professorerna utbytte nervösa blickar med varandra, övertygade om att de hade missat någon fest som eleverna haft i uppehållsrummet som spårat ut.

Harry ville inte tala om för de andra att han och Luna hade samma hallucination, om det nu var en sådan, så han sade ingenting mer om hästarna när han satte sig i vagnen och smällde igen dörren efter sig. Trots det kunde han inte låta bli att titta på skuggorna av hästarna som rörde sig på andra sidan fönstret.

"Jag tror inte att du kan hallucinera skuggor", sade Hermione med rynkad panna.

"Önskar att jag hade vetat det då", sade Harry med en grimas. "Men jag är åtminstone inte galen."

"Såg ni den där Grubbly-Planktanten?" frågade Ginny. "Vad gör hon är? Hagrid kan väl aldrig ha lämnat Hogwarts?"

"Jag skulle bli riktigt glad om han har gjort det, han är inte nån särskilt bra lärare. Eller hur?" sade Luna.

Hagrid rodnade och såg ner på bordet medan han vred händerna nervöst.

"Jo, det är han visst!" sade Harry, Ron och Ginny ilsket.

Harry blängde på Hermione. Hon harklade sig och sade hastig: "Öh… jovisst… han är väldigt bra…"

"Jaså, vi i Ravenclaw tycker att han är ett stort skämt", sade Luna utan att låta sig påverkas.

"Ni har en väldigt dålig känsla för humor i så fall", fräste Ron, medan hjulen under dem knakande satte sig i rörelse.

"Seriöst, hur blev ni vänner?", frågade Charlie misstroget och såg mellan trion och Luna.

"Det var inget troll", sade Luna med en axelryckning och Hermione började fnittra.

"Men det var ett monster inblandat", muttrade Ron och Harry bet sig i läppen för att stoppa sitt skratt. Tyvärr för Ron var han inte tillräckligt tyst.

"Vad menar du med ett monster!" gläfste mr Weasley skrämt och betraktade oroligt sin yngsta son.

"Det var Harrys fel!" kastade Ron ur sig innan han gömde sig bakom en kudde. Samtidigt såg alla skrämt på gruppen medan de försökte lista ut vad för monster som befunnit sig på skolan.

"MITT FEL!" protesterade Harry högt samtidigt som Remus slöt ögonen och tyst började räkna till tio. "Ni tvingade mig praktiskt. Dessutom var det Hermiones idé från början!"

"Om du bara hade hållit humöret i styr och skött ditt hade jag inte kommit på det. Det hade inte ens varit nödvändigt… stryk det sista förresten", sade Hermione i en lugn ton.

"Hållit humöret i styr! Det hör inte ens hit, det hela handlade o…"

"Stopp", sade Sirius strängt och Harry avbröt sig tvärt. "Jag bryr mig inte om vems fel det var, jag vill bara veta vad för monster det är, för förra gången var det en jävla basilisk."

Mrs Weasley gav Sirius en irriterad blick för att han svor men avhöll sig från att säga något. "Det beror på hur man definierar monster... jag menar vi hade dementorerna och sen skrabborna, drakar och andra varelser här förra året", sade Luna fundersamt och Sirius gav henne en smått irriterad blick.

"Först och främst vill jag påpeka att det faktiskt inte var vårt fel, och det är inte farligt…"

"Lögnare! avbröt Ron och blängde på sin vän.

"Det beror på definitionen av farligt, men jag tror att Harry har rätt här, det är egentligen inte farligt även om det inte är särskilt trevligt", sade Hermione fundersamt och Harry gav henne ett tacksamt leende.

"Dumbledore, har du lust att förklara eftersom barnen inte kommer göra det", sade Remus i en mild ton medan han öppnade ögonen och såg upp på rektorn.

"Jag är rädd att jag inte vet vad de pratar om", sade Dumbledore med rynkad panna. "Minerva?"

"Jag har inte sett några tecken på att ett monster är löst i skolan", sade McGonagall stelt medan hon misstänksamt betraktade sina elever.

"Åh toppen, ett monster springer löst och professorerna har inte ens märkt det", sade Tonks uppgivet.

"Åh, de har allt märkt av, um monstret, men de kan inte göra något åt det. Det är knappast deras fel att ministeriet bestämde sig för att blanda sig in", sade Hermione och kastade en hånande blick mot lärarbordet.

Sirius blinkade långsamt innan han sjönk ihop. "Jag avskyr er och ni har alla utegångsförbud."

"Du har ingen rätt att ge mig utegångsförbud!" protesterade Ron misstroget.

"Men jag har det, och om Sirius tycker det är en bra idé kommer jag inte protestera", sade mr Weasley strängt efter att ha själv listat ut vad de pratat om. "Ni fick oss alla att tro att det sprang omkring ett monster på skolan. Det är okej att ni ogillar Umbridge som er lärare, men ni behövde verkligen inte skrämma upp oss sådär, speciellt inte efter basilisken!"

"För att vara rättvis är hon ett monster", mumlade Remus lågmält och Tonks frustade till när hon hörde honom.

Umbridge var röd i ansiktet och blängde på trion medan hon darrade. "Straffkommendering ikväll Granger, Weasley. Du med Potter!"

"FÖR VAD?!" utbrast Harry misstroget och stirrade ilsket upp mot lärarbordet.

"För att ha förolämpat er lärare. Var glad att jag inte tar poäng också", sade Umbridge, som trots sin ilska lyckades säga det i en flickaktig, trevlig ton.

Luna verkade inte störd av Rons oförskämdhet, tvärtom satt hon bara och såg på honom en stund som om han var ett ganska ointressant teveprogram.

Skramlade och svängande rörde sig vagnarna i konvoj uppför vägen. När de passerade mellan de höga stenpelarna med bevingade vildsvin på vardera sidan om grindarna in till skolområdet böjde sig Harry fram och försökte se om det lyste ner i Hagrids stuga intill Den förbjudna skogen, men markerna låg i totalt mörker. Hogwarts slott tornade däremot upp sig allt närmare, en överväldigande skog av tinnar och torn, kolsvarta mot den mörka himlen, och här och är ett fönster som gnistrade strålande klart ovanför dem.

"Du är hemma", sade Sirius med ett blekt leende.

"Jag vet inte, i år har det känns mindre som ett hem", sade Harry med en axelryckning. "Jag älskar fortfarande Hogwarts men något är bara…"

"Fel?" föreslog Ginny med en suck när hon insåg att Harry inte kunde hitta rätt ord. "För du har helt rätt i det."

"Massor har förändrats i år", instämde Katie med en nedstämd suck.

"Vi gled isär…", Seamus gav Harry en skyldig blick och Harry himlade med ögonen innan han log mot sin vän.

Vagnarna stannade skramlande framför stentrappan och ledde upp till den väldiga ekporten och Harry klev ut först av alla. Han vände sig om igen för att titta efter upplysta fönster borta vid skogen, men det fanns definitivt inget tecken på liv i Hagrids stuga. Motvilligt, för han hade halvt hoppats att de skulle ha försvunnit, vände han i stället blicken mot de underliga skelettaktiga varelserna, som stod stilla och tysta i den kyliga nattluften med glimmande vita och tomma ögon. Harry hade en gång tidigare sett någonting som Ron inte kunde se, men det hade varit en bild i en spegel, någonting mycket mindre påtagligt än hundra ytterst stadiga djur, starka nog att dra en hel armada av vagnar. Om man skulle tro på vad Luna sade, hade djuren alltid funnits där, fast osynliga. Varför kunde då Harry plötsligt se dem, och varför kunde inte Ron göra det?

"Hagrid kommer förklara det under sin lektion, om det inte dras upp i boken lovar jag att vi kommer förklara det. Men det är inget fel eller konstigt med att kunna se dem", sade Sirius i en lugn ton och Harry nickade, han litade på att Sirius inte skulle ljuga för honom.

"Tänker du komma med eller…?" sade Ron, som nu stod bredvid honom.

"Å, javisst", sade Harry hastigt, och de slöt sig till den stora elevskaran som rusade uppför stentrappan in i slottet.

"Du var orolig för honom", sade Hannah medan hon betraktade de två pojkarna.

Ron ryckte hjälplöst på ena axeln. "Det verkar aldrig vara något bra att se saker som ingen annan kan."

"Nu låter du som i vårt andra år med att det inte är bra att höra saker som ingen annan kan höra", sade Harry med svagt rynkad panna. "Varelserna har inget med det att göra vad? Att jag kan prata med ormar?"

"Du kan prata med ormar?" frågade Newt ivrigt. "Jag har alltid velat ha den egenskapen själv, att kunna fråga dem direkt och faktiskt få verbala svar! Självklart kan man tyda varelsers egna språk, men att kunna ormspråket skulle underlätta allting, och även kunna bevisa ifall vissa arter är släkt eller inte. Jag kän… strunt samma, nu är inte rätt tillfälle."

"Jag är säker på att Harry kan hjälpa dig någon dag om du frågar", skrattade Charlus efter att Newt förläget hade tystnat. "Och som svar på din fråga Harry, det har verkligen inget att göra med det."

"Jag avskyr att inte veta", suckade Harry innan han hoppfullt vände sig mot Sirius och log änglalikt.

"Glöm det grabben, se det här som min hämnd för att du duellerade med en basilisk. Vad var det ni gillade att säga så mycket, ah just ja: du får veta genom boken eller när boken är slut."

"Remus?" Harry vände sig hoppfullt emot Remus, medveten om att han antagligen skulle få samma svar som av Sirius.

Remus höjde på ett ögonbryn medan han betraktade sin brorson. "Jag tror att Sirius redan gett dig svaret. Han är din vårdnadshavare och har rätten att bestämma."

"Idiot, du är också hans vårdnadshavare, bara för att ministeriet är korrupta, själviska, xenofobier som vägrar göra det lagligt bindande gör det inte mindre sant. Du vet mycket väl att ifall James och Lily fått en till unge hade du varit dens gudfar."

"Som du sade; ministeriet hade inte accepterat det valet och det hade bara varit ceremoniellt", Remus ryckte på axlarna. "Det är anledningen till varför Harry bara har en gudfar men två gudmödrar trots allt."

Harry rynkade på pannan. "Det är inte okej, det är inte som om att en gudfar spenderar hela sitt liv konstant runt barnet. Vad tror de kommer hända? Att du ska vara i samma rum under fullmånen som ditt gudbarn?"

"Något sådant, eller korrumpera och göra dem onda", sade Remus en aning bittert.

Fred och George vände sig snabbt mot varandra och långsamt började ett brett leende sprida sig över deras ansikten. "Harry, det här förklarar allt!"

"Snälla ni", stönade mrs Weasley men antingen så hörde tvillingarna henne inte eller så ignorerade de henne.

"Slytherins arvtagare under ditt andra år!" sade Fred dramatiskt och pekade på Harry.

"Hur du fuskade in dig i turneringen förra året!"

"Hur du är galen och söker uppmärksamhet nu i år!" Fred blinkade med ena ögat mot Harry som verkade stålsätta sig för vad som skulle komma.

"Det är Remus fel alltihop! Han korrumperade dig!"

Remus gav ifrån sig ett överraskat skratt. "Jag korrumperade honom? Jag tror att James och Sirius klarade sig tillräckligt bra utan min hjälp på den fronten."

"Du hade redan korrumperat dem, de fortsatte bara din plan på att ta kontroll över trollkarlsvärlden. Varför skulle du annars vara så bekant med inflytelserika människor", sade Tonks allvarligt och Remus gav henne en förrådd blick.

"Jag trodde du av alla skulle vara på min sida!"

"Du ville experimentera med mina egenskaper förut", sade Tonks med en axelryckning, omedveten om den kalkylerande blicken som dykt upp i Umbridges ögon.

"Remus…", Hermione avbröt vad Remus hade tänkt säga innan hon kastade en försiktig blick på Harry för att sedan fortsätta. "Du sade att Harry hade två gudmödrar?"

"Alice och Jasmine", sade Remus med ett leende. "Alice var förstavalet eftersom Jasmine var gift med Sirius. Jag skulle ha varit andravalet för gudfar men de fick avslag på det."

"Vi hoppades alltid att om vi störde dem tillräckligt mycket skulle de ändra sig men…", Sirius ryckte hjälplöst på axlarna, ovillig att säga att James och Lily dött innan det hänt.

"Jag trodde man bara hade en gudfar och gudmor?" sade Ginny med rynkad panna och ett flertal personer nickade instämmande.

"Man kan ha så många man vill, eftersom vi befann oss i ett krig ville de se till att de hade så många alternativ som möjligt för Harry ifall något skulle hända", förklarade Remus och Ginny nickade förstående.

"Jag bryr mig inte om vad ministeriet säger, du är en perfekt förebild och jag är glad att du är min farbror… är det därför?" Harry såg en aning förvirrat på Remus som svagt log tillbaka.

"Vi behövde kringgå att de vägrade låta honom vara din gudfar på något sätt. Det kändes som det mest logiska… att de sen valde att ignorera det… tror ni att vi kan sätta dit dem för kidnappning?"

"Jag tvivlar det Sirius, Harry bodde fortfarande hos släktingar", sade madam Bones med ett höjt ögonbryn.

"Men han hade varit säkrare hos mig", mumlade Remus för sig själv och Tonks gav Harry en orolig blick. Hon visste att Remus aldrig skulle låta Harry bli skadad, men hans ord fick henne att oroa sig för exakt vad familjen Dursley hade gjort emot den svarthåriga pojken.

Entréhallen var klart upplyst av facklor och ekade av elevernas steg när de gick tvärs över det stensatta golvet fram till dubbeldörrarna till höger, som ledde in till stora salen och välkomstfesten. De fyra avlånga elevhemsborden i stora salen höll på att fyllas under det stjärnfria svarta taket, som såg ut precis som den himmel de kunde skymta genom de höga fönstren. Levande ljus svävade fritt hög upp i luften ovanför borde och belyste de silveraktiga spökena, som var spridda runt om i salen, och ansiktena på eleverna, som pratade ivrigt medan de utbytte nyheter om sommaren, ropade hälsningar till vänner från andra elevhem och kollade in varandras nya frisyrer och klädnader. Än en gång lade Harry märke till att folk stack ihop huvudena och viskade när han gick förbi. Han skar tänder och försökte låtsas som om han varken märkte eller brydde sig om det.

Många Gryffindorelever såg förläget ner på golvet när de hörde det. De började inse hur orättvist de hade behandlat Harry, och de var övertygade om att det bara skulle bli värre härifrån. Alla av dem kanske inte kände honom personligt men de hade vetat vad han var för person och de borde ha insett att han aldrig skulle ljuga om Voldemorts återkomst.

Luna släntrade i väg från dem vid Ravenclaws bord. I samma ögonblick de kom fram till Gryffindorbordet ropade några klasskamrater i fjärde årskursen på Ginny och hon gick och satte sig hos dem. Harry, Ron, Hermione och Neville hittade platser tillsammans ungefär halvvägs ner vid bordet mellan Nästan Huvudlöse Nick, Gryffindors elevhemsspöke, och Parvati Patil och Lavender Brown. De båda flickorna hälsade Harry välkommen på ett obesvärat och överdrivet vänligt sätt, som övertygade honom om att de hade avbrutit sitt samtal om honom bara en bråkdels sekund tidigare.

"Du märkte?" frågade Lavender skamset.

"Ehh, det var ganska tydligt?" Harry ryckte svagt på axlarna, osäker på vad han skulle säga. En del av honom ville försäkra dem om att det inte var något problem, men det skulle vara att ljuga för dem, något han kände att han inte kunde göra.

Men han hade viktigare saker att bekymra sig för: han satt och tittade över huvudet på eleverna bort mot lärarbordet, som löpte utmed väggen längst upp i stora salen.

"Han är inte där."

Ron och Hermione studerade också vilka som satt vid huvudbordet, trots att det egentligen var överflödigt — Hagrids storlek gjorde honom alltid omedelbart synlig i alla sällskap.

"Ja, jag tror inte att det var någon som inte märkte att han var där", sade Colin ivrigt.

"Hogwarts är inte detsamma utan Hagrid", instämde Ginny med ett leende.

"Han kan inte ha gett sig av", sade Ron och lät lite nervös.

Det är klart att han inte kan", sade Harry bestämt.

"Ni tror väl inte att han är… skadad eller nåt, va?" sade Hermione ängsligt.

"Nej", sade Harry genast.

"Men var är han då?" Det blev en paus och sedan sade Harry mycket tyst, så att Parvati och Lavender inte kunde höra det: "Han kanske inte är tillbaka än. Ni vet… från sitt uppdrag… det där han skulle göra över sommaren för Dumbledore."

"Som ni inte ska veta om", sade mrs Weasley strängt.

"Det är knappast mitt fel att ni diskuterade det vid fotändan av min säng!" protesterade Harry misstroget.

"Ja, så är det förstås", sade Ron och lät lugnad, men Hermione bet sig i läppen och tittade upp och ner längs huvudbordet, som om hon hoppades på någon avgörande förklaring till Hagrids frånvaro.

"Vem är det där?" sade hon skarpt och pekade mot mitten av bordet.

"Vi hade samma reaktion", sade George allvarligt hett flertal elever nickade instämmande.

"Hur vet ni ens vem hon syftar på?" frågade Charlie med ett höjt ögonbryn.

"Det kan bara vara en person", sade Fay med en grimas.

Harrys blick följde hennes. Den stannade först på professor Dumbledore, som satt i sin högryggade gyllene stol i mitten av det långa huvudbordet, iförd en mörklila klädnad överströdd med silverstjärnor och en matchande hatt. Dumbledore höll huvudet nedböjt mot kvinnan bredvid sig, som pratade i örat på honom. Hon såg ut som någons ogifta faster, tycker Harry, liten och tjock med kort, lockigt, råttfärgat hår, som hon hade prytt med ett hemskt, skärt hårdband som gick i stil med den luddiga skära kofta hon bar över klädnaden. Sedan vände hon lite på ansiktet för att smutta på innehållet i sin bägare och han såg, med en stöt av igenkännande, ett blekt, paddliknande ansikte och ett par utstående påsögon.

"Din beskrivning av henne blev bara bättre", viskade Seamus, noga med att se till att Umbridge inte på något sätt skulle kunna höra det.

"Jag förstår bara inte hur hon inte själv kan se hur rosetten liknar en fluga", muttrade Lavender med en grimas.

"Eller att det finns något som heter för mycket rosa", tillade Parvati och ryste när hon diskret såg upp mot lärarbordet och såg den rosa massan som var Umbridge.

"Det är ju hon, den där Umbridgetanten!"

"Vem?" frågade Hermione.

"Hon var med vid mitt förhör, hon jobbar för Fudge."

"Vilken snygg kofta", sade Ron hånflinande.

"Du tog mina ord", sade Lavender med ett eget hånande leende.

"Barn, var inte taskiga", sade mrs Weasley ogillande.

"De har kritiserat henne sen vi kom hit, och sagt betydligt värre saker än det där. Jag tror inte att nu är rätt tid att börja kritisera dem", sade Bill med ett brett leende.

"De 'ar bara sagt sanningen, 'on är en 'emsk kvinna", sade Fleur med en nonchalant axelryckning.

"Hon jobbar för Fudge!" upprepade Hermione med bister uppsyn. "Men vad i all världen gör hon här då?"

"Vet inte."

Hermione granskade huvudbordet med smala ögon. "Nej", mumlade hon, "nej, det kan väl ändå inte vara möjligt…"

"Hon förstår oerhört snabbt", mumlade Sprout en aning förvånat.

"Hon är väldigt intelligent, hon hade kunnat klara sig bra i Ravenclaw", instämde Flitwick fundersamt och McGonagall log en aning triumferande.

Harry förstod inte vad hon pratade om, men frågade inte. Hans uppmärksamhet hade fångats av professor Grubbly-Plank, som just hade dykt upp bakom huvudbordet. Hon arbetade sig fram till bortersta änden och intog den plats Hagrid brukade sitta på. Det betydde att förstaårseleverna måste ha tagit sig över sjön och kommit fram till slottet, och några sekunder senare öppnades mycket riktigt dörrarna från entré hallen. En lång rad förskrämda förstaårselever kom in, anförda av professor McGonagall, som bar på en pall där en urgammal trollkarlshatt vilade, väldigt lappad och lagad och med en bred reva närmast det fransiga brättet. Surret av prat i stora salen dog ut. Förstaårseleverna ställde upp sig på en lång linje framför huvudbordet med ansiktena vända mot de övriga eleverna. Professor McGonagall placerade försiktigt pallen framför dem och drog sig sedan undan.

Förstaårselevernas ansikten glödde blekt i skenet från de levande ljusen. En liten pojke precis mitt i raden såg ut som om han darrade. Harry kom plötsligt ihåg hur skräckslagen han hade känt sig när han stod där och väntade på det okända prov som skulle avgöra vilket elevhem han hörde till.

"Och de är allihop livrädda", sade Gabriel med ett brett leende.

"Majoriteten av dem vet inte hur sorteringen går till. Jag har en kompis som memorerade en hel ordbok och lärde sig ett dussintal förtrollningar för att hon var desperat för att hamna i Ravenclaw", sade Tonks med ett brett leende.

"Och gjorde hon det? Hur irriterad var hon när hon fick veta att det är en sjungande hatt som väljer vilket hus hon hamnar i?"

"Åh, hon var nästan rasande när hon fattade vad som pågick. Men då var det för sent. Hon sa något i stil med att hatten sagt 'ja du har intelligens och allt sånt, men titta på all den där ambitionen. Du måste hamna i Slytherin'. Hon var inte alls road och stirrade rakt fram", sade Tonks och skrattade medan hon förklarade.

"Aww, stackaren", sade Dorea medlidsamt medan Charlus skakade av skratt.

"Hon klarade sig men hon var besviken ett bra tag", Tonks ryckte på axlarna.

"Det var ett år som de faktiskt blev varnade för hur sorteringen gick till", sade Charlus och Dorea pressade ihop läpparna hårt.

"De blev inte varnade", snäste McGonagall. "Det är på grund av din inställning som vi ens råkade ut för såna situationer!"

"Vad gjorde ni?" frågade Harry och såg beundrande mot Sirius och Remus.

"Vad ger dig känslan av att vi gjorde något?" frågade Remus oskyldigt och Harry tvekade. Hade han haft fel? Hade de verkligen varit oskyldiga?

"Man skulle tro att din brorson skulle vara skyddad från dina lögner om att du är oskyldig", sade Sirius torrt till Remus som log brett, innan han vände sig mot Harry. "Och som svar på din fråga gav vi dem bara några tips över hur sorteringen gick till."

"Ni sa till förstaårseleverna att de var tvungna att avslöja sina djupaste hemligheter medan de hade på sig sorteringshatten!" fräste McGonagall och blängde på de två marodörerna. I några få korta sekunder var det tystnad i salen efter hennes ord innan salen exploderade i skratt.

"Det är det bästa jag hört", flämtade Alicia medan hon torkade bort tårarna som sprungit fram över skrattet.

"Hur länge tog det innan det upptäcktes?" frågade Fred ivrigt.

"Det var fantastiskt, vi trodde inte ens att de skulle ta oss på allvar. Men där satt vi och lilla Arnalds kallades upp först. Bara några sekunder efter han satt på sig hatten informerade han alla om att det var han och inte hans syster som hade dödat guldfisken", förklarade Sirius mellan skratten.

"Det blev bara värre efter det, professorerna ignorerade det till att börja med men de började inse att något var på gång runt den sjunde eleven, när vi var uppe i ett dussin visste de med säkerhet och hade… öh, teorier, om att vi var ansvariga" sade Remus och bet sig i läppen.

"Teorier? Remus du vet mycket väl att ingen annan hade kunnat vara ansvarig för det", fnös Dorea medan hon skakade på huvudet.

Hela skolan väntade och höll andan. Sedan öppnade sig revan intill hattbrättet på vid gavel som en mun och sorteringshatten brast ut i sång.

När Hogwarts startades i gamla dar,

Jag själv var ny på posten då,

De fyra grundarna av skolan sa

De aldrig skulle skilda vägar gå:

De hade alla samma ädla mål,

Dem samma starka önskan drev

"Inte alla av dem", muttrade Ernie och blängde mot Slytherinbordet.

"Förvrängd historia", avbröt Hermione snabbt. "De var alla goda vänner."

"Just ja, jag hade glömt bort det där med brorsan? Kusinen? Strunt samma…. oavsett vad så är ormarna inte något att jubla över idag", fnös Fay och skakade på huvudet så hennes hår flög åt alla håll.

Att skapa trolldomsskolan nummer ett

Och kunskap skänka vidare åt var elev

"Vi bygger och lär trollkonst ut".

Beslöt de fyra vännerna i lag,

Och ingen av dem kunde nånsin tro

De skulle skiljas åt en vacker dag.

Ty var fanns vänskap lika stark som mellan Slytherin och Gryffindor

Eller som Ravenclaw och Hufflepuffs?

Nej, aldrig vänner såsom de man får.

Hur kunde sådan vänskap svikta,

Hur kunde allt bli fel som detta?

Sirius bet sig i läppen medan han betraktade boken. Det var en fråga som han själv hade ställt sig ett flertal gånger de senaste fjorton åren. Vad hade de gjort för fel, vad hade fått Pettigrew att förråda dem… han skakade på huvudet; han skulle aldrig få ett ordentligt svar på den frågan ocha att fortsätta grubbla över det var slöseri med tid.

Jo, jag som var med skall nu

Den sorgliga historien berätta:

Sa Slytherin: "Vi undervisar dem

Vars förfäder har renast blod."

Sa Gryffindor: "Vi undervisar dem

Vars namn är känt för visat mod."

Sa Ravenclaw: "Vi undervisar dem

Med störst intelligens och vett."

Sa Hufflepuff: "Jag alla tar emot

Och ska behandla dem på lika sätt."

"Sa ni inte att hatten, Alistair var det? skapades av Godric Gryffindor?" frågade Daphne långsamt och ett flertal personer nickade uppmuntrande. "Varför skulle då hatten sprida hur Salazar endast ville ha renblodiga om han nu inte ville det?"

"För att skydda allihopa", fnös Alisa och alla vände sig förvånat till henne. "Det är uppenbart, mugglarna attackerade vår sort, något som skulle göra många renblodiga misstänksamma mot halvblod och mugglarfödda. Så de skiljdes åt för allas säkerhet."

"Det låter faktiskt väldigt logiskt", sade mr Weasley. "Det är bara synd att vi aldrig kan få veta med säkerhet."

Då dessa olikheter först dök upp

De vållade blott föga kiv och knot,

För alla hade varsitt hem

Där var och en blott tog emot

Elever av den sort de ville ha

Så därför Slytherin exempelvis

Tog bara dem med äkta blod emot,

Elever som var sluga på hans eget vis

Och endast de med skarpt förstånd.

Hos Ravenclaw fick gå i lära,

"Betyder det att Ravenclaws alltid har bäst betyg?" frågade en förstaårselev från Hufflepuff oroligt.

"En del skulle hävda det, men vi har vår egna teori", sade Angelina med en axelryckning. "Att de har sämst betyg av alla"

"Japp, se bara på Hermione. Bäst betyg i sin årskurs och allt, men hon skulle vantrivas i Ravenclaw för de verkar ha problem att göra sina läxor i tid.

"Därför att det finns så mycket att lära sig!" protesterade Cho högljutt medan hon halvhjärtat blängde på Alicia.

"Vänta, ni gör inte era läxor? Men ni ska vara det intelligenta elevhemmet, läxor är viktiga!"

"Vem har tid att göra sin trolldrycksläxa när du kan läsa om animagusar. Det finns så många mer coola saker att forska om!"

"Folk måste sluta förväxla smart med att man automatiskt är bra i skolan, för det stämmer inte", sade Luna lugnt. "Eller hur, professorn?"

Remus log. "Jag gjorde ofta kopplingen att lära ut för Ravenclaws är som att försöka locka bort katter från tomma lådor. Det är utmanande, men det resulterar i en hel del intressanta lektioner."

"De är också förvånansvärt bra på att ställa frågor som får en att diskutera något som är helt orelevant för den dagens lektion", muttrade Flitwick för sig själv och Sprout nickade instämmande med en grimas.

Till tappre Gryffindor kom däremot

De modiga som sattes högst i ära.

Och resten fick hos milda Hufflepuff

Av henne lära sig det mesta,

Och alla grundarna alltjämt

Förblev de vänner bästa.

Så rådde uti många goda år

På Hogwarts frid och endräkt,

Men sedan smög sig splitet in

Av våra misstag och vår fruktan väckt

De fyra hem vår trollkarlsskola

Likt pelare så stadigt vilat på

Nu sökte härska var för sig

Och alla ville skilda vägar gå.

"Åh, vi är tillbaka vid att hatten ger varningar", sade Dorea i en sorgsen ton.

"Vi borde ha förmått att han skulle börja med det igen", suckade Charlus och skakade på

huvudet. "Låt oss inte vara oroliga över det just nu, vi kommer göra allt vi kan för att förbereda Harry för farorna. Han kommer att klara sig."

Det tycktes som om alltför snart

Vår skola måste slå igen

Med alla slagsmål och dueller

Och strider vän mot vän.

När så en morgon gamle Slytherin

Från skolan gav sig av till slut

Han lämnade oss sorgsna kvar

Ehuru striden då dog ut.

Och sen blott tre utav de fyra

På skolan efteråt fanns kvar

Blev hemmen aldrig mer förenade

Så som från början tanken var.

"Nu låter det igen som om hatten säger att det faktiskt var Slytherin som var ansvarig för alla problem", påpekade Amanda med rynkad panna.

"Alistair, hans namn är Alistair. Hattar förtjänar också rättigheter!" protesterade Lee i en hög ton men alla ignorerade honom.

"Å andra sidan säger han att det lämnade dem sorgsna kvar, så det måste ändå ha påverkat dem", påpekade Anthony fundersamt.

"Och att husen splittrades kan ha att göra med annat. De var trots allt tusen år sen det hände. Eller så är det som hatten, förlåt Alistair, säger", sade Hermione och gav Lee en irriterad blick när han försökte avbryta henne.

Sorteringshatten är nu här,

Och alla vet ni ju varför:

Av mig sorteras ni i era hem,

Det är ju det som jag finns till för,

I år vill jag dock göra mer än så,

Så lyssna noga på min sång:

Fast jag är dömd att på era sära

Jag känner oro för det denna gång.

Trots att sortering är min plikt, och

Varje år på fyra hem ni delas bör

Jag undrar nu om det ej leder

Till just det slut jag fruktar för.

Å, bliv faran varse, tecknen tyd,

Och varningen som visas av historien,

Ty vårt Hogwarts ju i fara är

Hotas utav yttre, hemska fiender igen.

Därför måste skolan nu förenas

Så att inre strid ej splittrar oss itu.

Jag har sagt er detta, varnat er …

Så sorteringen kan nu börja.

Hatten blev åter orörlig.

"Jag litar inte på hatten…"

"Alastair, hans namn är Alastair!" protesterade Lee högljutt och Ron pekade med ett finger på honom.

"Precis! Precis min poäng, det är en hatt som har ett namn! Vad för slags förtrollning fungerar ens tusen år efter att personen som kastade förtrollningen dog? Och han är ful, men är av någon anledning expert på tankeläsning! Den vet exakt hur elvaåringar kommer sluta upp, hurdå? Vad tänker den ens på efter att ha suttit i flera århundraden uppe på rektorns kontor? Vad är det den har planerat?"

"… jag trodde att det här skulle sluta upp med ytterligare ett dåligt skämt eller skum teori… men han har en poäng", sade Percy förvånat medan han såg misstänksamt mellan boken och sin yngsta bror.

"Jag tvivlar att han kommer att planera vår undergång", fnös Ginny och skakade på huvudet. "Acceptera det bara."

"Weasley har rätt, det är något fel med den där hatten", muttrade Terry misstänksamt. "Att förtrollningen fortfarande håller går emot allting som vi har fått lära oss."

Alla klappade händerna, trots att applåderna för första gången Harry kunde minnas följdes av mumlanden och viskningar

"Å andra sidan så var det där bara din tredje sorteringen, med din egna inräknad", påpekade Tonks med ett glatt leende.

"Det är inte mitt fel att jag missade de två andra sorteringarna!" protesterade Harry och korsade armarna framför bröstet.

"Det är inte ditt fel att du och Ron snodde Arthurs bil och flög den till skolan?" frågade Remus med ett höjt ögonbryn.

"Okej det kan delvis ha varit mitt fel. Delvis! Men det var inte jag som skvallrade om tåghändelsen!"

Tracy blinkade snabbt tre gånger. "Tåghändelsen? Potter, du blev attackerad av en dementor."

Harry ryckte på axlarna. "Remus räddade mig och gav mig choklad på tåget, madam Pomfrey gjorde inget något direkt. Det var totalt onödigt att kontakta dem."

Remus log svagt. "Jag kan ha överreagerat en aning, men jag ville försäkra mig om att Harry verkligen mådde bra."

"Det irriterade mig då, men jag har bättre förståelse idag för det."

Överallt i stora salen utbytte eleverna anmärkningar med sina bordsgrannar och Harry, som klappade i händerna tillsammans med alla andra, visste exakt vad de pratade om.

"Han har spioner överallt!"

"Han vet allting."

"Hur kan han möjligtvis veta det?"

"Ärlig talat, det är inte särskilt svårt att lista ut vad ni pratade om. Vi diskuterade själva samma sak", avbröt Harry medan han motstod frestelsen att dra handen nerför ansiktet när han hörde hur viskningarna blev allt högre.

Visst tog den i lite väl mycket i år, eller hur?" sade Ron och höjde på ögonbrynen.

"Det kan man verkligen säga", sade Harry. Sorteringshatten brukade begränsa sig till att beskriva de olika egenskaper som vart och ett av de fyra elevhemmen på Hogwarts sökte efter och sin egen roll med att sortera eleverna efter dem. Harry kunde inte minnas att den någonsin tidigare hade försökt ge skolan några råd.

"Ni har inte befunnit i er så drastiska tider", sade mr Weasley med ett sorgset leende.

"Och tack och lov för det", muttrade mrs Weasley medan hon kastade en irriterad blick på boken, som om det var dens fel att sorteringshatten börjat ge ut varningar igen.

"Jag undrar om den någonsin gett varningar förut?" sade Hermione och lät lite ängslig.

"Jo, visst har den det", sade Nästan Huvudlöse Nick sakkunnigt medan han böjde sig tvärs genom Neville mot henne (Neville ryckte till; det var mycket obehagligt att ha ett spöke som böjde sig fram genom en). "Hatten känner sig moraliskt förpliktigad att varsko skolan i tid så snart den känner att…"

Men professor McGonagall, som väntade på att få läsa upp listan med nybörjarnas namn, gav de viskande eleverna en svidande blick. Nästan Huvudlöse Nick lade ett genomskinligt finger mot läpparna och satte sig prudentligt rakt upp igen när mumlet tvärt upphörde.

Umbridge rynkade frustrerat på pannan. Oavsett hur mycket hon försökt så hade hon aldrig lyckats uppnå den effekten med eleverna. Hon hade trott att hon var nära men enda sen böckerna börjat läsas hade hon snabbt förlorat förmågan att tysta ner dem enkelt. Hon kunde inte förstå vad det var McGonagall gjorde som fick eleverna att lyda så enkelt.

Med en sista bister blick som svepte över de fyra elevhemsborden sänkte professor McGonagall blicken till sitt långa pergament och ropade upp det första namnet.

"Abercrombie, Euan."

Pojken med den skräckslagna minen som Harry hade lagt märke till tidigare kom framsnubblande och satte hatten på huvudet; det enda som hindrade den från att falla rakt ner på axlarna var hans kraftigt utstående öron. Hatten funderade ett ögonblick, sedan öppnades åter revan intill brättet och den ropade: "Gryffindor!"

Euan gömde ansiktet i händerna när det avslöjades att det var han som var den rädda pojken. Det var meningen att han skulle vara modig och istället agerade han som en barnrumpa.

"Äsch, gaska upp dig. Alla är rädda eller nervösa under sin sortering", sade Dennis som såg den yngre pojkens reaktion.

"Ja, kolla bara på Harry i första boken!" instämde Ellie, en andraårselev med ett litet leende.

Harry applåderade kraftigt tillsammans med resten av Gryffindoreleverna när Euan Abercrombie vacklade fram och satte sig vid deras bord. Han såg ut som om han helst av allt ville sjunka genom golvet och aldrig mer betraktas av någon. Långsamt tunnades den långa raden av förstaårselever ut. I pauserna mellan namnen och sorteringshattens beslut kunde Harry höra hur det kurrade i Rons mage. Till sist sorterades "Zeller, Rose", till Hufflepuff, och professor McGonagall tog upp hatten och pallen och tågade i väg med dem medan professor Dumbledore reste sig från sin stol.

"Jag trodde sorteringen skulle vara mer långdragen med tanke på namnet", sade Parvati i en förvånad ton. Ett högt stönande hördes plötsligt och alla vände sig mot Ginny som drog händerna ner längs ansiktet.

"Vad är det?" frågade Harry snabbt medan han lutade sig framåt.

"Jag kom bara ihåg det långdragna talet som antagligen kommer upprepas i boken", stönade Ginny och flera elever grimaserade vid det.

De vuxna utbytte förvånade blickar; det var ovanligt att Dumbledore höll långdragna tal och speciellt tal som inte intresserade eleverna någonting. I vanliga fall så lyssnade eleverna noga på vad han hade att säga.

Vilka bittra känslor Harry än hade känt mot rektorn på sista tiden, blev han lite bättre till mods när han såg Dumbledore stå framför dem. Både frånvaron av Hagrid och närvaron av de drakliknande hästarna hade fått honom att känna att hans så hett efterlängtade återkomst till Hogwarts var fylld av oväntade överraskningar, som skorrande toner i en välbekant sång. Men det här var i alla fall som det skulle vara; deras rektor, som reste sig upp för att hälsa dem alla välkomna före festmåltiden vid terminstarten.

Dumbledore log när han hörde det läsas upp och kastade en tacksam blick mot Harry, som var upptagen med en egen diskussion med sina vänner.

"Han har rätt vet du, du är en del av Hogwarts", sade McGonagall lågmält.

"Åh, Hogwarts skulle klara sig bra utan mig, men så länge eleverna vill ha mig här kommer jag stanna", sade Dumbledore och vände sig med ett leende emot häxan.

"Till våra nykomlingar", sade Dumbledore med skallande röst, med armarna vitt utbredda och ett strålande leende på läpparna, "välkomna! Till våra gamla elever, välkomna tillbaka! Ibland är det rätta stunden att hålla tal, men det här är inte den stunden. Hugg in bara!"

Det hördes uppskattande skratt och dånande applåder när Dumbledore satte sig ner och kastade det långa skägget över axeln för att hålla det ur vägen för tallriken — nu hade det nämligen dykt upp massor av mat ur tomma intet, så att de fem borden dignade under stekar och pajer och grönsaksfat, bröd och såser och kannor med pumpasaft.

"Kan ni tänka er hur hemskt det hade varit om han valt att hålla sitt tal där och blivit avbruten?" viskade Ron med en förskräckt min.

"Vi hade haft ett uppror. Inte en chans att jag tillåtit det där babblet så länge utan någon mat!" sade Dean allvarligt medan han blängde upp mot lärarbordet.

"Vi hade svultit ihjäl", sade Neville med en enkel axelryckning.

"Härligt", sade Ron med ett glupskt stönande och grep det närmaste fatet med kotletter och började lassa upp dem på sin tallrik, längtansfullt beryktad av Nästan Huvudlöse Nick.

"Vad var det du sa innan sorteringen började?" frågade Hermione spöket. "Om att hatten kom med varningar?"

"Vänta, ska vi gå igenom det här igen?" stönade Dennis och sjönk ihop medan han sparkade ut med sin ena fot i luften.

"Det är inte som jag bad dem att förklara det, dessutom tror jag att Nick går lite mer på djupet än de gör", sade Harry med rynkad panna

"Å, javisst", sade Nick, som verkade glad över en anledning att vända sig bort från Ron, som nu tuggade i sig stekt potatis med nästan oanständig entusiasm. "Jo, jag har hört hatten ge flera varningar tidigare, alltid vid tillfällen då den upptäcker att tider av stor fara hotar skolan. Och rådet den ger är förstås alltid detsamma: Håll samman, visa styrka inifrån."

"Hur ska man kunna lyckas med det? Med alla fördomar mellan husen kommer det aldrig fungera", sade Angelina med en grimas.

"Miss Johnson, om du inte är medveten om det har du de senaste dagarna suttit i en grupp blandat med elever från alla elevhem", sade Sinistra med en menande blick mot de tre Slytherineleverna som satt bland DA-eleverna. "Sen den här läsningen har börjat har kommunikationen mellan eleverna blivit mycket mer lugn och fredlig."

"Harry lyckades med det omöjliga, han skapade fred mellan elevhemmen."

"Jag vägrar ta på mig ansvaret för det. Vi gör det här mot min vilja!" sade Harry och blängde på tvillingarna som log brett.

"Ur kanen att vetom schkoln äri fara?" sade Ron. Han hade munnen så fullproppad med mat att Harry tyckte det var en riktig prestation av honom att få fram några ljud över huvud taget.

"Han är mästaren på chubby bunny av en anledning", sade Seamus med en axelryckning och Ron kastade upp sina händer i luften i en segrande gest.

"Mästaren i vad då? Chummy bummy?" frågade mrs Weasley förvirrat och Ron frös mitt i sitt låtsas firande.

"Det är en lek som går ut på att man ska proppa in marshmallows i munnen och efter varje ska man säga chubby bunny. Den som får in flest i munnen utan att svälja eller tugga sönder dem samtidigt som de kan säga orden vinner!" sade Lee ivrigt. "Ron är ett monster på det!"

"Vad var det förra gången, 17 stycken?" frågade Neville och vände sig mot Ron. "Ron?"

Ron svarade inte, utan satt blixtstilla medan han betraktade sin mamma. "Om jag inte rör mig så kanske hon inte ser mig."

"RONALD WEASLEY!" utbrast mrs Weasley förskräckt medan hon blev vit i ansiktet av ilska. "Har du någon aning om hur farligt det kan vara? Ni kan kvävas!"

"Vi hade bara kul, mamma", mumlade Ron utan att röra något mer än musklerna som krävdes för att prata.

"Din mamma har rätt, fast det kanske är en roande lek så kan den vara farlig", sade mr Weasley med rynkad panna.

"Vi bor bokstavligen i ett slott där trapporna flyttar på sig när de vill och spelar ett spel 15 meter upp i luften på kvastar med bollar som försöker slå ner oss", sade Gabriel misstroget. "Och ni oroar er över godis?"

"Varje förälders mardröm är att deras barn ska kvävas på något de äter", sade Narcissa med ett svagt leende.

"Ursäkta, vad sa du?" sade Nästan Huvudlöse Nick artigt, medan Hermione däremot såg äcklad ut.

Ron svalde ner en jättelik tugga och sade: "Hur kan en hatt veta om skolan är i fara?"

"Jag har ingen aning", sade Nästan Huvudlöse Nick. "Den bor ju i Dumbledores rum, så troligtvis snappar den upp saker där."

"Säger ju det, vi kan inte lita på hatten", muttrade en elev nervöst.

"Toppen, bra jobbat Ronald, du har fått folk att tro att hatten är farlig", sade Hermione irriterat och blängde på hatten.

"Någon var tvungna att varna d... oww, slå mig inte kvinna!" protesterade Ron medan han hukade sig under Hermiones höjde hand.

"Det gjorde knappast ont", fnös Hermione medan hon sänkte handen.

"Tja nej… men det hade kunnat göra ont."

"Och den vill alltså att alla elevhem ska vara goda vänner?" sade Harry och tittade mot Slytherinbordet där Draco Malfoy höll hov. "Glöm det."

"Vet du vad, du borde verkligen inte ha den attityden", sade Nick förebrående. "Fredligt samarbete, det är lösningen. Vi spöken bibehåller våra vänskapsband, fast vi tillhör olika elevhem. Trots rivaliteten mellan Gryffindor och Slytherin skulle jag aldrig drömma om att söka gräl med Blodige baronen."

"Bara för att du är livrädd för honom", sade Ron.

"Var du tvungen?" stönade Oliver och gned pannan med högra handen.

"Du vet hur Nicholas blir när man nämner det", instämde Percy och undvek spökets blick.

Nästan Huvudlöse Nick såg högst förnärmad ut. "Livrädd? Jag vill hoppas att jag, Sir Nicholas de Mimsy-Porpington, aldrig har gjort mig skyldig till feghet i hela mitt liv! Det ädla blod som flyter i mina ådror…"

"Vilket blod?" frågade Ron. "Du kan väl inte fortfarande ha något…?"

"Du gjorde det värre", stönade Oliver och Percy samtidigt, något som fick Alicia och syskonen att skratta.

"Okej… det kanske var lite taktlöst av mig där", sade Ron och gned sig i nacken. Hermione fnös medan hon korsade armarna framför bröstet men sade inget mer.

"Det är ett bildligt uttryckt!" sade Nästan Huvudlöse Nick, som var så förargad att huvudet darrade olycksbådande på hans delvis avhuggna hals. "Jag utgår från att jag fortfarande har rätten att använda vilka ord jag vill, även om nöjde att äta och dricka förvägras mig! Men jag är nog så van vid att elever gör narr av min död, det kan jag försäkra!"

"Nick, han skrattade faktiskt inte åt dig!" sade Hermione och kastade en ursinnig blick på Ron.

Tyvärr var Rons mun återigen så fullproppade att den nästan sprängdes och det enda han lyckades stöta fram var: "Jam en intat jörad dejupp", vilket Nick inte verkade tycka var en godtagbar ursäkt. Han höjde sig upp i luften, rättade till sin fjäderprydda hat och svävade bort från dem till andra änden av bordet, där han slog sig ner mellan bröderna Creevey, Colin och Dennis.

"Huh, Nick har verkligen blivit känsligare sen vi gick här", sade Sirius förvånat.

"Han vande sig antagligen vid att hans liv var lugnt igen efter sju år med att behöva stå ut med er", sade Kingsley torrt och Sirius skrattade till.

"Det gjorde du bra, Ron", fräste Hermione.

"Vadå?" sade Ron, som äntligen lyckats svälja ner maten, och såg förnärmad ut. "Får man inte lov att ställa en enkel fråga?"

"Äsch, glöm det", sade Hermione retligt, och båda tillbringade resten av måltiden under butter tystnad.

"Ni måste driva med mig, redan?" frågade Susan misstroget.

"Jag är faktiskt förvånad att det inte hände tidigare", sade Harry med en axelryckning och Hermione och Ron utbytte skamsna blickar.

Harry var alldeles för van vid deras käbbel för att orka försöka få dem sams igen. Han tyckte att han använde tiden bättre till att metodiskt äta sig igenom sin njurpaj och sedan en stor tallrik med sirapstårta, hans älsklingsrätt.

"Du menar efterrätt?" frågade Tonks roat.

"Nope, det är min älsklingsrätt", sade Harry bestämt och korsade armarna framför bröstet.

"Sirapstårta är inte mat!" protesterade Tonks, nu misstroget innan hon vände sig mot Sirius och Remus för att få hjälp, men de skrattade bara.

"Jag skulle gladeligen äta det som middag", sade Harry nonchalant innan han rynkade på pannan. "Men Remus hävdar att det inte är nyttigt."

Remus skakade på huvudet. "Det är inte det, jag kan förstå din förtjusning i det men det är verkligen inte en bra lunch eller kvällsmat."

"Stoppade inte dig ifrån att försöka äta choklad som mat när du var i hans ålder", sade Sirius oskyldigt och Remus gav honom en förebrående blick. "Vad, det är sanningen."

"Jag antar att du vill att han ska bli en animagus också? Om han nu ska göra likadant som oss."

"Ärlig talat har jag inte problem med det så länge han registrerar sig", sade Sirius med en axelryckning innan han hastigt tillade: "men under en kontrollerad miljö och med professionell hjälp."

När alla eleverna hade ätit färdigt och ljudnivån i stora salen började krypa uppåt igen reste sig Dumbledore på nytt. Allt prat upphörde omedelbart när alla vände ansiktet mot rektorn. Harry kände sig behagligt dåsig nu. Has himmelsäng väntade någonstans däruppe, underbart varm och mjuk…

"Medan vi nu allesammans smälter ännu en storartad festmåltid ber jag er om några ögonblicks uppmärksamhet för de vanliga meddelandena vid terminstarten", sade Dumbledore. "Nybörjarna bör veta att skogen på skolans mark är förbjudet område för elever — och några av våra äldre elever borde också veta det vid det här laget.

(Harry, Ron och Hermione utbytte små tillgjorde leenden.)

"Det var ingen tillfällighet att han alltid ser mot Gryffindorbordet när han säger det", sade Cedric torrt och ett flertal elever ryckte till när de hörde hans röst, efter att han varit tyst så länge hade de glömt att han var tillbaka.

"Till vårt försvar så var första och andra gången inte vårt fel. Anställda på skolan skickade in oss i skogen", sade Harry hastigt och grimaserade när han svagt hörde Remus ilskna muttrande.

"Åh, jag är säker på att ni inte är de enda", sade mr Weasley milt medan han betraktade sina tvillingsöner som försökte le änglalikt.

"Alltid mina elever, jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna det", stönade McGonagall och Flitwick skrattade lågmält.

"Vaktmästaren, mr Filch har bett mig att för, som han säger, fyrahundrasextioandra gången påminna samtliga elever om att trolldomsutövning inte är tillåten i korridorerna mellan lektionerna, och inte heller en mängd andra saker, som alla står uppräknade på den omfattande lista som nu sitter uppsatt på dörren till mr Filchs kontor. Vi har fått två förändringar bland personalen i år. Vi är mycket glada att få hälsa professor Grubbly-Plank välkommen tillbaka, hon ska ha hand om lektionerna i skötsel av magiska djur. Vi glädjer oss också åt att få presentera professor Umbridge, vår nya lärare i försvar mot svartkonster."

"Vad som skulle glädja mig är att slänga en hink med vatten över henne", muttrade Leanne medan hon blängde på Umbridge.

"Tyvärr så funkar det inte, vi har redan försökt", sade Fred med en grimas.

"DET VAR NI?!" utbrast Padma och rodnade när hon insåg att alla hörde henne. Viskande fortsatte hon: "Ni var de som dränkte henne i vatten? Varför då?"

"Vi hoppades att hon skulle smälta", sade George med en axelryckning.

"Smälta? Varför skulle hon smälta?" frågade Padma förvirrat och rynkade på pannan.

"Hermione berättade om en häxa i västra delen av landet som smälte när någon tappade en hink med vatten på henne. Vi hoppades på liknande resultat."

"Antagligen så räddade hennes paddgener henne", sade Fred dystert och Remus började hosta kraftigt när han hörde det.

"Jag berättade om en bok! Det är inte på riktigt!" protesterade Hermione misstroget medan hon stirrade på tvillingarna.

Fred och George såg på varandra innan de log brett och gav varandra en high five: "Fortfarande värt det."

Det kom en artig men inte särskilt entusiastisk applåd medan Harry, Ron och Hermione utbytte lätt panikslagna blickar; professor Dumbledore hade inte sagt hur lång tid Grubbly-Plank skulle undervisa.

"Jag sa ju att de skulle lägga märke till allt kring Hagrid", sade Remus i en belåten ton.

"De har ingen anledning till att behöva veta vart Hagrid var", protesterade mrs Weasley frustrerat och blängde på mannen.

"Remus har rätt, de kommer bara försöka lista ut varför Hagrid är frånvarande ännu mer nu", sade Sirius med en axelryckning.

Dumbledore fortsatte: "Uttagningsproven till elevhemslagen i quidditch kommer att äga rum den…"

Han avbröt sig med en frågande blick på professor Umbridge. Eftersom hon inte var mycket längre när hon stod upp än när hon satt ner följde ett kort ögonblick då ingen förstod varför Dumbledore hade slutat prata, men sedan harklade sig professor Umbridge (hrm, hrm) och det blev tydligt att hon hade rest sig upp och tänkte hålla ett anförande.

"Hon gör sig populär på direkten ser jag", sade Charlus torrt och skakade på huvudet.

"Att hon har mage att…", Dorea skakade också på huvudet. "Hon är nyanställd, vad ger henne rätten att avbryta rektorns tal på det sättet?"

"Det är Umbridge, hon tror hon är den mest viktiga personen i världen", fnös Ginny och Dorea grimaserade.

Dumbledore såg häpen ut bara några få sekunder, sedan satte han sig raskt och tittade uppmärksamt på professor Umbridge, som om han ingenting högre önskade än att få lyssna på hennes medlemmar i kollegiet lyckades inte dölja sin överraskning lika skickligt. Professor Sprouts ögonbryn hade försvunnit upp i hennes flaxande hår och professor McGonagalls läppar var smalare än Harry någonsin förr hade sett dem. Ingen ny lärare hade någonsin tidigare avbrutit Dumbledore. Många av eleverna flinade, den här kvinnan visste tydligen inte hur saker och ting gick till på Hogwarts.

"De kommer att äta henne levande", sade Narcissa, osäker på ifall hon skulle vara förskräckt eller fascinerad utav det.

"Jag vet inte, jag tror de flesta ändå har varit ganska lugna", sade Charlie med rynkad panna. "Jag menar visst de har varit en del förolämpningar och sånt, men med tanke på hennes rykte trodde jag alla skulle agera värre."

"Det kanske är ryktena runt henne som stoppar dem från att agera ut? Jag menar hon har ändå en del anklagelser mot sig även om det i alla fall visat sig vara endast rykten", påpekade Bill med en axelryckning. "Men med tanke på hennes kärlek till att dela ut straffkommenderingar klandrar jag inte barnen från att hålla tyst."

"Du är bara några år äldre", stönade Ginny och såg missnöjt på Bill som log skälmskt.

"Tack så mycket, rektorn", sade professor Umbridge med ett tillgjort leende, "för dessa vänliga välkomstord."

Hennes röst var gäll, andlös och småflicksaktig, och återigen kände Harry en häftig stöt av motvilja som han inte kunde förklara. Det enda han visste var att han avskydde allt som hade med henne att göra, från hennes fåniga röst till hennes luddiga skära kofta. Hon gav ifrån sig ännu en liten hostning för att klara strupen, hrm, hrm, och fortsatte.

"Jag är med dig där Harry", sade Lee med en grimas.

"Samma här, jag önskar verkligen att tvillingarnas plan med vattnet hade funkat", muttrade Angelina medan hon blängde upp mot kvinnan som saboterat hennes quidditchlag.

"Ja, jag måste då säga att det är underbart att vara tillbaka på Hogwarts igen!" Hon log och avslöjade ytterst spetsiga tänder. "Och att se såna glada små ansikten titta upp på mig!"

"Hon pratar med tonåringar, inte småbarn, de förstår henne enkelt och några av dem kan säkert vinna en del mot henne… i själva verket är jag övertygad om att Harry kan det", muttrade Tonks och Remus nickade instämmande.

Harry kastade en blick omkring sig. Ingen av ansiktena han kunde se såg särskilt glada ut. Tvärtom såg de allesammans ganska häpna ut över att bli tilltalade som om de var fem år.

"Hon ser säkert aldrig glada ansikten vända mot henne och misstog säkert därför det för glädje", sade Tonks hånande och Umbridge knöt händerna i ilska.

"Jag ser väldigt mycket fram emot att lära känna er allesammans och jag är säker på att vi kommer att bli väldigt goda vänner!"

Eleverna utbytte blickar när de hörde det här; några av dem kunde nätt och jämnt dölja sina flin.

"Jag är gärna hennes vän så länge jag bara slipper låna den där koftan", viskade Parvati till Lavender, och båda brast ut i dämpade fnissningar.

"Jag tar tillbaka det, jag tar hellre koftan än hennes vänskap", sade Parvati med en grimas.

"Melins tid, vad har hon gjort?" frågade Narcissa medan hon oroligt kastade en blick bort mot sin son.

"Jag är så glad att någon förstår sig på mode, och när det kommer till vad hon har gjort så kan ni bara vänta till hennes första lektion", sade Parvati med ett svagt leende.

Professor Umbridge harklade sig igen (hrm, hrm), men när hon fortsatte hade en del av andfåddheten försvunnit ur rösten. Hon lät mycket affärsmässigare nu och hennes ord hade en trist klang av utantilläxa.

"Jag hatar den där harklingen", stönade Sirius och lutade huvudet mot ryggstödet på soffan.

"Du behöver åtminstone inte höra den dagligen", muttrade Ginny och korsade armarna missnöjt.

Sirius tvekade innan han nickade bestämt. "Jag skulle hellre ta harklingen än huset. Jag kan åtminstone förhäxa henne att vara tyst om det blir för jobbigt."

"Jag vet inte ifall vi ska vara tacksamma eller besvikna över att hon aldrig behövde ha marodörerna som elever", sade Sprout fundersamt.

"Tacksamma, kan ni föreställa er kaoset? Speciellt efter att Lily slår sig ihop med dem tillsammans med sina vänner", sade McGonagall med en rysning och flera lärare nickade instämmande.

"Trolldomsministeriet har alltid ansett utbildningen av unga häxor och trollkarlar vara av väsentlig betydelse. De sällsynta gåvor som ni föddes med kan förspillas om de inte vårdas och finslipas genom omsorgsfull undervisning. De urgamla färdigheter som är unika för trollkarlssamhället måste föras vidare genom generationerna för att inte förloras för alltid. Den skatt av magisk kunskap som våra förfäder samlat måste besvaras, fyllas på och förfinas av dem som har kallats att utöva det förnämliga läraryrket."

Newt, som diskret men hastigt stoppade ner handen i fickan och lät ett litet djur springa ner från insidan av ärmen på jackan, rynkade på banan vid orden. Han ignorerade enkelt det irriterande muttrandet om att behöva höra talet igen medan han tyst upprepade orden i huvudet. "Jag behöver prata med Tina om det här…"

Här gjorde professor Umbridge en kort paus och bugade sig lätt för sina lärarkollegor. Ingen av dem bugade sig tillbaka för henne. Professor McGonagall hade rynkat ihop ögonbrynen så att hon såg direkt hökliknade ut, och Harry såg hur hon utbytte en menande blick med professor Sprout när Umbridge gav ifrån sig ett nytt hrm, hrm och fortsatte sitt tal.

"Varför är Potter så uppmärksam?" frågade Sprout uppgivet.

"Det är vad som gör honom till en sån exemplarisk sökare", sade McGonagall stolt medan hon stack ut hakan i luften och Sprout himlade med ögonen.

"Alla de män och kvinnor som varit rektorer för Hogwarts har bidragit med nånting nytt till den viktiga uppgiften att leda denna historiska skola, och det är som sig bör, för utan utveckling kommer stagnation och förfall. Men å andra sidan måste utveckling för utvecklingens egen skull avvisas, för våra väl utprövade traditioner behöver oftast inga klåfingriga förändringar. En balans alltså, mellan gammalt och nytt, mellan beständighet och förändring, mellan tradition och förnyelse.

"Måste definitivt prata med Tina…. hon kommer inte gilla det här", tänkte Newt medan han försiktigt klappade fickan som nu stod ut lätt på jackan.

"Det här får mig att undra exakt vilka förändringar hon har infört på Hogwarts", mumlade Sirius med rynkad panna.

"Harry är förvånansvärt uppmärksam, det skulle inte förvåna mig om boken berättar om det", sade Kingsley.

Hermione kvävdes på luften. "Harry? Uppmärksam!"

"Jag kan vara uppmärksam", protesterade Harry medan han upproriskt korsade armarna framför bröstet och försökte ignorera sina vänners skratt. "Farmor, säg till dem!"

"Du är väldigt uppmärksam när det krävs, men du kan missa en del uppenbara saker", sade Dorea med ett vänligt leende och Harry tappade hakan i chock medan hans vänner började vråla av skratt.

Harry märkte hur hans uppmärksamhet började avta, som om hjärnan avskärmade sig med jämna mellanrum. Tystnaden, som alltid fyllde stora salen när Dumbledore talade, bröts när eleverna satte huvudena tätt ihop och viskade och fnissade. Borta vid Ravenclawbordet pratade Cho Chang livligt med sina vänner. Luna Lovegood, som satt några platser längre ner från Cho, hade tagit fram Hört och Sett igen.

"Luna?" frågade Hermione i chock.

"Det var mer intressant än vad hon hade att säga", sade Luna med en axelryckning och Ginny fnittrade åt sin vän.

Vid Hufflepuffsbordet var det nästan bara Ernie Macmillan som fortfarande tittade på professor Umbridge, men hans ögon var glasartade och Harry var övertygad om att han bara låtsades lyssna i ett försök att leva upp till det nya prefektmärket som glänste på hans bröst.

"Tusan Harry, avslöja mig inte", stönade Ernie medan han låtsades blänga på Harry.

"Det är uppenbart att Harry inte heller lyssnade, även om han hörde delar", sade Charlus en aning missbelåtet.

"Inte för att kvinnan har något viktigt att säga", muttrade Remus för sig själv och de närmaste eleverna frustade till när de hörde det.

"Remus, det finns ingen anledning att vara otrevlig", sade mrs Weasley med en missnöjd min.

"För hon är inte det mot honom, eller alla andra heller för den delen", sköt Tonks tillbaka och korsade armarna framför bröstet medan hon gav mrs Weasley en kylig blick.

Professor Umbridge tycktes inte märka oron bland sina åhörare. Harry fick intrycket av att även om ett våldsamt upplopp hade brutit ut mitt under näsan på henne skulle hon ändå ha harvat vidare på sitt tal. Lärarna lyssnade emellertid uppmärksamt, och Hermione verkade suga i sig vartenda ord Umbridge sade, trots att det av hennes min inte föll henne det minsta i smaken.

"Jag klandrar henne inte, från det lilla vi har hört så låter det som om läget kommer bli orolig på Hogwarts", sade Dorea med en suck.

"Du har ingen aning", sade Ron med en grimas medan han tänkte på alla nya regler som införts och Umbridges straffkommenderingar.

"… eftersom vissa förändringar kommer att vara till det bättre, medan andra i sinom tid kommer att framstå som felbedömningar. Under tiden kommer en del gamla vanor att bibehållas, och det med all rätt, medan däremot andra, som är föråldrade och omoderna, måste överges. Låt oss alltså gå vidare, in i en ny tidsålder av öppenhet, effektivitet och ansvar, inriktade på att bevara det som bör bevaras, att förbättra det som behöver förbättras och att rensa bort seder och bruk, var vi än finner dem, som borde vara förbjudna."

"Snälla"

Remus vred snabbt på huvudet och såg Sirius bedjande ögon. "Nej."

"Kom igen", Sirius gav honom ett vinnande leende och Remus motstod frestelsen att himla med ögonen eller le, han visste att det bara skulle uppmuntra hans vän.

"Jag sade nej, Sirius", Remus försökte låta sträng men av döma av hur Sirius rätade på sig hade han upptäckt att han i själva verket var road.

"Bara lite!"

"Vad är det ni diskuterar?" frågar Harry intresserat medan hans huvud vreds fram och tillbaka mellan de två männen.

"Sirius vill, mot sitt bättre vetande, förhäxa er professor. Jag försöker övertyga honom om att det inte är en bra idé", förklarade Remus medan han gav Sirius en sträng blick.

"Hade du inte sagt något nu hade ingen fått veta att det var jag", protesterade Siris missnöjt över skratten.

"Nej, istället skulle tvillingarna eller Harry få skulden för det", påpekade Remus med ett höjt ögonbryn. "Och jag vet att det inte skulle finnas några bevis, men tror du verkligen att det skulle stoppa henne?"

"Jag avskyr när du har rätt", muttrade Sirius uppgivet och Remus log triumferande.

Hon satte sig. Dumbledore klappade i händerna. Lärarna följde hans exempel, fast Harry lade märke till att flera av dem bara slog ihop händerna en eller två gånger. Några få elever började också klappa, men de flesta hade överraskats av att talet var slut eftersom de inte hade lyssnat på mer än ett par ord av det, och innan de hann började applådera ordentligt hade Dumbledore rest sig igen.

"Hon har redan gjort sig ovän med lärarna", sade Narcissa förvånat.

"Lockman lyckades med samma sak… eller tja åtminstone vid dagen därpå", sade Oliver med en axelryckning. "Så hon är inte den första."

"Nej, men jag skulle hellre ha tillbaka Lockman än ha henne", muttrade Harry och missade hur Sirius, Remus och Tonks stelnade när de hörde hans ord och utbytte nervösa blickar.

"Tack så väldigt mycket, professor Umbridge, det var högst klargörande", sade han och bugade sig för henne. "Och som jag just sade, kommer uttagningsproven till quidditch att hållas…"

"Jag älskar att han totalt ignorerade vad hon sa utan bara fortsatte med sitt egna tal", sade Terry med ett hånleende riktat mot Umbridge.

"Ja, det var verkligen klargörande", sade Hermione med låg röst.

"Du kan väl inte påstå att du gillade det?" sade Ron tyst och såg på henne med glasartad blick. "Det var nog det tråkigaste tal jag nånsin hört, och jag har ändå växt upp tillsammans med Percy."

"Ursäkta!" protesterade Percy misstroget.

"Du var ivrig över att skriva en artikel om kittlars bottentjocklekar", påpekade Ron med ett höjt ögonbryn.

"Det var viktigt", protesterade Percy medan han korsade armarna och ignorerade hur Oliver skakade av skratt.

"Jag sade klargörande, inte underhållande. Det förklarade en hel del."

"Gjorde det?" sade Harry förvånat. "Det lät bara som en massa svammel, tyckte jag."

"Vänta hon sa faktiskt något viktigt?" frågade Amanda chockat och satte sig rakare upp.

"Jag trodde hon hade glömt sin hjärna och bara sa ord", muttrade Rose med rynkad panna.

"Var det några elever som faktiskt lyssnade på talet?" frågade McGonagall med rynkad panna.

"Kan du klandra dem för att inte göra det? Jag försökte verkligen men jag är rädd att jag själv zoomade ut", sade madam Hooch med en axelryckning.

"Det fanns en del viktiga saker dolda i svamlet", sade Hermione bistert.

"Gjorde det?" sade Ron oförstående.

"Vad sägs till exempel om 'utveckling för utvecklingens egen skull måste avvisas?' eller 'rensa bort seder och bruk, var vi än finner dem, som borde vara förbjudna'?"

"Ja, men vad betyder det?" frågade Ron otåligt.

"Jo, det ska jag tala om för dig", sade Hermione olycksbådande. "Det betyder att ministeriet ska lägga sig i allt här på Hogwarts."

"För att ni inte har lyssnat på talet så verkar ingen av er särskilt förvånad över vad hon sa", sade Cedric förvånat medan han såg sig om i salen.

"Vi har märkt det under det senaste halvåret", sade Zacharias bittert.

"Tro mig, vi har inte överdrivit när vi säger att Hogwarts har förändrats i år", sade Cho med en grimas medan hon lutade sig emot Cedrics sida.

Det blev ett väldigt slammer och oväsen runt omkring hade tydligen just avblåst festen och gett signal till uttåg, för alla hade rest sig och var på väg ut ur stora salen. Hermione hoppade upp med nervös min.

"Ron, vi måste ju visa förstaårseleverna vart de ska gå!"

"Javisst ja", sade Ron, som tydligen hade glömt det. "Hallå… hallå, ni där! Småtomtar!"

"Jag älskar det", sade Tonks med ett högt skratt.

"Det var vad som fick oss…"

"… att acceptera honom som prefekt", avslutade Fred för sin tvilling som log stort.

"Ron!"

"Ja, men det är de, de är smållilleputtiga…"

"Jag vet, men du får inte kalla dem småtomtar! … Förstaårselever!" ropade Hermione befallande över bordet. "Var snälla och följ med här!"

"Jag älskar att du höll med honom", skrattade Ginny och Harry följde hänfört hennes hår när det glänste i ljuset från de levande ljusen.

"De var väldigt små", sade Hermione med en fåraktig axelryckning.

En grupp nykomlingar, som alla försökte undvika att gå först, tågade skyggt fram i mellanrummet mellan Gryffindors och Hufflepuffs bord. De såg verkligen väldigt små ut; Harry var säker på att han inte hade verkat så liten när han började på Hogwarts. Han log brett mot dem.

"Du var lika liten", skrattade Katie och skakade ömt på huvudet.

"Inte en chans, jag svär att de bara blir kortare för varje år", protesterade Harry.

"I vanliga fall skulle jag protestera, men med tanke på att Harry inte växt särskilt mycket så kan han ha en poäng", sade Neville och Harry vände sig mot honom.

"Seriöst? Du ansluter dig till dem... jag trodde du var på min sida!" protesterade han medan han såg förråd på Neville.

"De hade kakor", sade Neville med en axelryckning och Ron gav honom en high five.

En blond pojke närmast Euan Abercrombie såg alldeles förstenad ut av rädsla. Han knuffade på Euan och viskade någonting i hans öra. Euan Abercrombie såg lika förfärad ut och kastade i smyg en skräckslagen blick på Harry, som kände hur leendet rann av hans ansikte som stinksav.

"De är åtminstone inte starstruck längre", påpekade Dean optimistiskt.

"Ja, nu behöver vi inte varna dem från att hålla sig borta från dig för att du är en sådan nörd", sade Lee retsamt och Harry började le.

"För han är en nörd, mer som att de behöver en varning om hur saker runt honom alltid råkar dö", muttrade en sjätteårselev misstänksamt.

"Ja, det började med hans föräldrar, sen Quirrell och nu Cedric", instämde en annan elev viskandes.

"Vi ses", sade han till Ron och Hermione och trängde sig ut ur stora salen medan han gjorde allt han kunde för att inte låtsas om hur folk viskade, stirrade och pekade när han passerade.

Runt om i salen började elever se ner på golvet skamset. De kunde enkelt se hur orättvist de behandlat Harry under de senaste halvåret.

Han höll blicken stadig när han banade sig väg genom elevhopen i entréhallen, skyndade sedan uppför marmortrappan, tog ett par hemliga hetväggar och hade snart lämnat den värsta trängseln bakom sig. Det hade varit dumt av honom att inte vänta sig det här, tänkte han ilsket medan han gick genom de betydligt tommare korridorerna högre upp. Det var ju självklart att alla stirrade på honom; han hade dykt upp ur trekampslabyrinten två månader tidigare med en skolkamrats döda kropp i armarna och påstått sig ha sett Lord Voldemort återvända i full kraft. Han hade inte fått någon tid att förklara sig förra terminen innan de allesammans var tvungna att fara hem — även om han hade känt lust ge hela skolan en detaljerad redogörelse för de fasansfulla händelserna på kyrkogården.

"Vi klarade oss bättre utan redogörelsen", sade Zacharias som var likblek i ansiktet.

"Och ändå så var det inte länge sen som du ville veta", snäste Ron medan han knöt nävarna.

Zacharias svalde. "Jag, jag hade fel. Jag förstod inte vad det innebar…"

"Ron, sluta", Harry himlade med ögonen när han såg hur motvilligt Ron lutade sig tillbaka.

Harry hade hunnit fram till slutet av korridoren som ledde till Gryffindors uppehållsrum och stannat framför Den tjocka damens porträtt innan det slog honom att han inte kunde det nya lösenordet.

"Oj, vi borde ha gett det till dig", sade Hermione och Ron nickade fåraktigt.

"Det är lugnt, Neville hjälpte mig", sade Harry med ett leende och Neville blinkade med ena ögat.

"Longbottom? Som skrev ner alla lösenord under sitt tredje år för han aldrig kunde komma ihåg dem? Hur skulle han kunna lösenordet?" visade Astoria förvirrat till sin syster som ryckte på axlarna.

"Öh…", sade han dystert och stirrade upp på Den tjocka damen, som slätade ut vecken i sin skära sidenklänning och såg strängt på honom.

"Inget lösenord, inget tillträde", sade hon högdraget.

"Åh, kom igen, hon vet att du är en Gryffindor", sade Charlie och himlade med ögonen.

"Det spelar ingen roll, vi försökte övertala henne om att lösenord är onödigt men vi lyckades aldrig", sade Sirius och suckade.

"Det kan också ha att göra med att hon visste att ni alltid ställde till med upptåg och inte ville hjälpa er?"

"Ånej, hon gillade att hjälpa oss. Men lösenord var alltid ett måste… tja bortsett från den där gången, men det var under särskilda omständigheter."

"Vad för gång?" frågade George ivrigt och vände sig mot Sirius.

"Ett upptåg gick lite fel och vi blev jagade, hon var snäll nog att öppna åt oss utan lösenord så vi inte blev fångade", förklarade Sirius med ett litet leende.

"Harry, jag kan det!" Han hörde någon flåsa bakom sig och när han vände sig om fick han se Neville komma skumpande. "Gissa vad det är? För en gångs skull kommer jag faktiskt att minnas det…" Han viftade den dvärgliknande lilla kaktusen han hade visat dem på tåget. "Mimbulus mimbletonia!"

"Okej, vad är chansen för att det faktiskt är rätt?"

"Med Harry närvarande, betydligt högre än vad man tror", sade Seamus med ett skratt och Harry himlade med ögonen.

"Alldeles riktigt", sade Den tjocka damen och hennes porträtt svängde utåt mot dem som en dörr och avslöjade ett runt hål i väggen bakom, som Harry och Neville nu kröp in genom. Gryffindors uppehållsrum såg lika välkomnande ut som alltid, ett hemtrevligt runt tornrum fullt med slitna, mjuka fåtöljer och rangliga gamla bord.

"Det högsta tornet!" sade Gabriel i en hög ton.

"Va, nej? Ert torn är inte det högsta, det är astronomitornet!" protesterade Susan misstroget.

"Och dessutom är vårt torn högre än erat", tillade Anthony medan han betraktade Gryffindoreleverna som såg alldeles för belåtna ut.

"Um, nej, alla förstaårselever får höra svaret 'det högsta tornet' när de frågar vilket torn vårt uppehållsrum befinner sig i", sade Dennis med rynkad panna.

"Det är för att vi har tejpat fast en pinne vid toppen av tornet, det gör att vårt torn blir 30 centimeter högre än Ravenclaws torn", sade Remus och bet sig i läppen för att inte börja skratta.

"Det är en sån Gryffindor-sak att göra", sade Hannah och skakade på huvudet.

"Det är en pinne! Det räknas inte!" protesterade Padma misstroget.

"Det är en del av tornet. Bara för att ni inte kom på idén att bygga ut ert torn behöver ni inte ta ut er frustration på oss", fnös Gabriel och log nedlåtande mot Ravenclaweleverna.

En brasa sprakade muntert i den öppna spisen och några elever satt och värmde händerna framför den innan de skulle gå upp till sina sovsalar. På andra sidan rummet nålade Fred och George upp någonting på anslagstavlan. Harry vinkade god natt åt dem och gick raka vägen fram till dörren till pojkarnas sovsalar, eftersom han inte kände sig upplagd för samtal just för ögonblicket. Neville följde efter honom.

Mrs Weasley betraktade misstänksamt sina tvillingsöner men avhöll sig från att säga något.

Dean Thomas och Seamus Finnigan hade kommit upp i sovsalen först och var i full färd med att täcka väggarna bredvid sina sängar med affischer och fotografier. De hade stått och pratar när Harry sköt upp dörren men slutade tvärt när de fick syn på honom. Harry undrade om de hade pratat om honom, och sedan om han bara var paranoid.

"Jag vet faktiskt inte vad det var vi pratade om", sade Dean med rynkad panna.

"Det var ett halvår sen, det är inte konstigt att vi inte minns det", fnös Seamus och skakade på huvudet.

"Hej", sade han och gick fram till sin egen koffert och öppnade den.

"Hej, Harry", sade Dean , som just drog på sig en pyjamas i West Hams färger. "Har du haft det trevligt på lovet?"

"Jodå", mumlade Harry, eftersom en sanningsenlig redogörelse för hans lov skulle ha tagit större delen av natten, och det orkade han inte med. "Du då?"

"Plus att du skulle ha behövt förklara ditt tredje år", påpekade Dean med ett roat leende.

"Varför då?"

Deans leende försvann och ersattes av en misstrogen blick. "Driver du med mig? Du skulle ha behövt förklara situationen med Sirius."

"Ah, juste ja, det", sade Harry och blinkade förvånat. "Jag glömde bort att ni inte visste det."

"Du är lika illa som din gudfar", suckade Charlus och skakade ömt på huvudet.

"Jo, det var okej", skrockade Dean. "Bättre än Seamus lov i alla fall, han har just berättat för mig om det."

"Vad då, vad har hänt, Seamus?" frågade Neville medan han varsamt satte ner sin Mimbulus mimbletonia på nattduksbordet.

Seamus svarade inte med en gång, han ägnade sig med överdriven nit åt att få sin affisch med Kenmare Kestrels quidditchlag att hänga alldeles rakt. Sedan sade han med ryggen fortfarande vänd mot Harry: "Min mamma ville inte att jag skulle komma tillbaka hit."

"Va?" sade Harry och hejdade sig mitt i avklädningen.

"Att inte vilja återvända till Hogwarts kändes helt galet, jag vet hur jag kände inför möjligheten att inte få återvända hit", sade Harry med rynkad panna.

"Det var mer mamma som ville att jag inte skulle åka hit än jag", sade Seamus med en suck och skakade på huvudet.

"Hon ville inte att jag skulle komma tillbaka till Hogwarts." Seamus vände sig bort från affischen och drog fram sin egen pyjamas ur kofferten, fortfarande utan att titta på Harry.

"Men varför?" sade Harry förvånat. Han visste att Seamus mamma var en häxa, så han förstod inte varför hon plötsligt skulle ha blivit så Dursleyaktig.

Seamus rynkade på pannan; han ville försvara sin mamma men han visste att Harry hade rätt, att han hade haft rätt hela tiden.

Seamus svarade inte förrän han hade knäppt alla knapparna i pyjamasen. "Tja", sade han med försiktig röst, "på grund av dig, tror jag."

"Vad menar du?" sade Harry snabbt. Hans hjärta bultade hårt. Han hade en vag känsla av att en snara höll på att dras åt om honom.

Remus och Sirius utbytte en blick, de visste exakt vart de här var på väg, och medan de var glada över att de två pojkarna var sams igen såg de inte fram emot att höra om hur bråket och effekterna av det.

"Tja", sade Seamus igen medan han fortfarande undvek Harrys blick. "Hon… öh…det är inte bara du, det är Dumbledore också…"

"Hon tror på The Daily Prophet?" sade Harry. "Hon tror att jag är en lögnare och Dumbledore en gammal tok?"

Seamus tittade upp på honom. "Ja, nånting åt det hållet."

Harry sade ingenting. Han slängde sin trollstav på nattduksbordet, drog av sig klädnaden, stoppade ilsket ner den i kofferten och hoppade i pyjamasen. Han var trött på det, trött på att vara en person som man tvivlade på och pratade om hela tiden.

"Jag ville bara att du skulle säga någonting… oavsett vad det var…", sade Seamus utan att se upp från golvet.

"Jag var för irriterad över hur alla, tja du vet", Harry ryckte på axlarna hjälplöst.

"Du gjorde inget fel, det var jag", Seamus röst blev bitter och han skakade på huvudet.

Om någon av dem visste, om någon av dem bara hade den allra blekaste aning om hur det kändes att vara den som råkade ut för alla de här sakerna. Seamus mamma hade ingen aning, den dumma tanten, tänkte han rasande. Han kröp i säng och gjorde en ansats att dra ihop förhängena, men innan han hann göra det sade Seamus:

"Hör du, vad hände egentligen den där natten då… du vet, då… med Cedric Diggory och alltihop?" Seamus lät nervös och ivrig på samma gång. Dean, som hade stått böjd över sin koffert och försökt leta fram en toffel, blev besynnerligt stilla och Harry förstod att han lyssnade intensivt.

"Åh, Seamus", stönade Remus och Seamus ryckte till.

"Jag är ledsen, professorn", viskade han skamset. "Jag borde inte ha frågat… vi hade varit vänner i över fyra år… jag borde ha litat på dig, Harry."

"Du lyssnade på din mamma, det är normalt", sade Harry med ett stelt leende.

"Vad frågar du mig för?" svarade Harry skarpt. "Varför tar du inte och läser The Daily Prophet precis som din mamma? Där står ju allt du behöver vet."

"Försök inte att ge dig på min mamma", fräste Seamus.

"Jag ger mig på alla som kallar mig lögnare."

"Tala inte på mig på det viset!"

"Jag talar till dig hur jag vill", sade Harry. Ilskan steg så snabbt inom inom att han slet åt sig trollstaven från nattduksbordet igen. "Om du har problem med att dela sovsal med mig, tycker jag du ska gå och fråga McGonagall om du kan bli förflyttad…så din mamma inte behöver oroa sig längre."

"Lämna min mamma utanför det här, Potter!"

"Det här är vad ni har bråkat om hela året?" frågade Lavender misstroget medan hon såg mellan de två pojkarna.

"Jag överreagerade", sade Harry skamset.

"Vi båda gjorde det", påpekade Seamus med lätt röda kinder.

"Jag borde ha förklarat istället för att tappat humöret…"

"Jag borde inte ha frågat alls", avbröt Seamus bestämt. "Du gjorde inget fel Harry, det var bara jag och min tjockskallighet."

"Vad är det som pågår?" Ron hade dykt upp i dörröppningen. Hans uppspärrade ögon vandrade från Harry, som stod på knä i sängen med trollstaven pekande på Seamus, till Seamus, som stod där med höjda knytnävar.

"Han talar illa om min mamma!" vrålade Seamus.

"Va?" sade Ron. "Det skulle Harry aldrig göra, vi har ju träffat din mamma. Vi gillar henne…"

"Det var innan hon började tro på vartenda ord som den där vidriga Daily Prophet skriver om mig!" gastade Harry det högsta han kunde.

"Det förvånar mig att ingen kom för att se vad allt oljud handlade om", sade mrs Weasley förvånat.

"Vi har lärt oss att ignorera ljud som kommer från killarnas sovsal", sade Demelza med en axelryckning. "Oftast är det ingen fara."

"Oftast?" mumlade mrs Weasley oroligt.

"Å, jaså", sade Ron och ett uttryck av förståelse spred sig över hans fräkniga ansikte. "Jaså, på de viset."

"Vet du vad?" sade Seamus med hetsig röst och kastade en giftig blick på Harry. "Han har rätt, jag vill inte dela sovsal med honom längre, han är galen."

"Jag trodde vi kom överens om det för länge sen."

"Inte nu!" utbrast alla Gryffindorelever medan de stirrade på Lee som ursäktande höll upp händerna.

"Det där var oschysst, Seamus", sade Ron, vars öron började lysa röda - ett säkert varningstecken.

"Är jag oschysst, va?" skrek Seamus, som i motsats till Ron blev vit i ansiktet. "Tror du på all den där smörjan han har berättat om Ni-vet-vem, tror du verkligen att han talar sanning?"

"Ja, det gör jag!" sade Ron ilsket.

"Då är du också galen", sade Seamus med avsmak.

"Det är ett givet faktum eftersom han följer Potter", mumlade Tracy.

"Vi borde bestämma oss för om vi ska kalla honom Harry eller Potter, det känns som om vi vandrar mellan båda hela tiden", muttrade Daphne och Tracy ryckte på axlarna.

"Jaså? Ja, men oturligt nog för dig är jag också prefekt!" sade Ron och petade sig hårt i bröstet med ett finger. "Så om du inte vill ha straffkommendering är det bäst att du tänker på vad du säger!"

Seamus såg ett kort ögonblick ut som om straffkommendering vore ett rimligt pris att betala för att få säga vad han hade på hjärtat, men i stället vände han sig tvärt om med en föraktfull fnysning, hoppade upp i sängen och drog igen förhängena så våldsamt att de slets ner och föll i en dammig hög på golvet. Ron blängde på Seamus och såg sedan på Dean och Neville. "Har nån annans föräldrar problem med Harry?" sade han stridslystet.

"Bien, fyrsvara 'onom", sade Fleur godkännande och Ron rodnade.

"Jag kan ta hand om mig själv, vet du", påpekade Harry en aning roat.

"Oui, men stöd är alltid bra", instämde Fleur och nickade med huvudet.

"Mina föräldrar är mugglare", sade Dean och ryckte på axlarna. "De vet ingenting om några dödsfall på Hogwarts, för jag är inte så korkad att jag talar om det för dem."

"Jag berättade inte för min mamma heller", sade Hermione och grimaserade. "De hade aldrig tillåtit mig att komma tillbaka hit."

"Bra, Hogwarts skulle suga utan dig", sade Harry med ett lättat leende.

"Jupp, vi skulle vara helt förlorade", instämde Ron och Hermione log mjukt mot sina två bästa

vänner. Samtidigt runt om i salen avslöjade fler elever att de inte heller berättat för sina vårdnadshavare om Cedrics död.

"Du känner inte min mamma, hon skulle kunna lirka ur vem som helst vad som helst", fräste Seamus åt honom. "Och i vilket fall får dina föräldrar inte The Daily Prophet. De vet inte att vår rektor har fått sparken från Wizengamot och Internationella trollkarlsförbundet därför att han håller på att bli snurrig."

"Jag måste verkligen låta mamma veta vad som egentligen hände, både angående turneringen och Dumbledores positioner", muttrade Seamus för sig själv. "Och Sirius… hon kommer tro att jag är galen."

"Då har hon nog ingenting emot att vi umgås", sade Harry och log.

Seamus gav ifrån sig ett förvånat skratt. "Jag tvivlar det, som det ser ut nu skulle hon antagligen tro att du förhäxat mig eller nåt sånt, ledsen."

Harry log bara och skakade på huvudet.

"Min farmor säger att det är struntprat", kom det från Neville. "Hon säger att det är det The Daily Prophet som är på väg utför, inte Dumbledore. Hon har sagt upp vår prenumeration. Jag tror på Harry." Neville klev i säng och drog upp täcket till hakan och tittade ugglelikt fram på Seamus. "Min farmor har alltid sagt att Ni-vet-vem skulle komma tillbaka nån dag. Hon säger att om Dumbledore säger att han är tillbaka, så är han det."

"Augusta har alltid varit en smart häxa", sade Charlus uppskattande.

"Hon kan vara sträng men hon är rättvis", instämde Dorea och Neville log tacksamt emot porträttet.

Harry kände hur han fylldes av tacksamhet mot Neville. Ingen annan sade någonting. Seamus drog fram sin trollstav, reparerade förhängena och försvann bakom dem. Dean kröp i säng, rullade över på mage och blev tyst. Neville, som inte heller verkade ha någonting mer att säga, låg och tittade ömt på sin månbelysta kaktus.

"Det är farligt", sade Dean med en grimas.

"Det var du som kastade en kudde på den!" protesterade Neville misstroget medan han blängde på den andra pojken.

"För att Ron kastade en kudde på mig, jag trodde inte att du skulle ducka!"

"Jag kastade bara kudden för att Harry försökte träffa Seamus i huvudet med sin kudde", sade Ron och Harry gav honom en irriterad blick över att han nu skulle få skulden.

"Jag tycker inte att vi borde peka fingrar mot varandra, vi hade ett väldigt kort kuddkrig och blev sen dränkta i sav. Det var ingen stor sak, vi hade åtminstone roligt och fick skratta", sade Seamus med en axelryckning.

"Bara pojkar skulle tycka att något sådant var roligt", sade Lavender med en grimas.

Harry lutade sig tillbaka mot kuddarna medan Ron flängde omkring runt sängen bredvid och stuvade undan sina saker. Han kände sig uppskakad över grälet med Seamus, som han alltid hade tyckt väldigt mycket om. Hur många fler skulle komma med antydningar om att han ljög eller var sinnesrubbad?

"Alltför många", mumlade Hermione sorgset.

"Harry?" Sirius bet sig i läppen och tvekade.

"Det kommer troligtvis nämnas i böckerna, men det var inte många som trodde mig", suckade Harry och Sirius nickade.

Hade Dumbledore lidit på samma sätt hela sommaren, då först Wizengamot och sedan Internationella trollkarlsförbundet hade drivit bort honom ur sina led? Var det kanske ilska mot Harry som gjorde att Dumbledore inte hade kontaktat honom på flera månader? När allt kom omkring var de båda två insyltade i det här tillsammans; Dumbledore hade trott på Harry, tillkännagett hans version av händelserna för hela skolan och sedan för trollkarlsvärlden i stort. Alla som trodde att Harry var en lögnare måste tro att även Dumbledore var det, eller också att Dumbledore hade blivit förd bakom ljuset.

"Oroa dig inte över mig Harry, så länge jag är rektor och jag är eftertraktad som det så är jag nöjd", sade Dumbledore med ett leende emot Harry.

"Jag fick dig sparkad från dina jobb", sade Harry och grimaserade.

"Nej, du såg till att jag fick information om Voldemorts återkomst, du såg till att vi har en chans att stoppa honom. Andra fick mig sparkad, du har absolut ingenting att göra med det", sade Dumbledore bestämt och Harry nickade tveksamt.

Till sist kommer de förstå att vi har rätt, tänkte Harry olyckligt när Ron klev i säng och blåste ut det sista ljuset i sovsalen. Men han undrade hur många fler attacker, som den från Seamus, han skulle behöva uthärda innan den tiden kom.

"Jag är glad att det här kapitlet är slut, jag är inte stolt över hur jag agerade", suckade Seamus och skakade på huvudet. "Jag är verkligen ledsen."

"Jag vet att du är det, du behöver seriöst inte be om ursäkt. Du bad om ursäkt bara några kapitel in i första boken, jag förlät dig för länge sen, för flera dagar sen", sade Harry bestämt.

"Snälla börja inte bråka igen", stönade Dean och masserade sina tinningar. "Ni har ingen aning om hur mycket det sög."

"Ledsen Dean", sade både Harry och Seamus i mun på varandra innan de började skratta.

"Pojkar", muttrade Hermione och skakade på huvudet.

---

An: Så det var det kapitlet. Vi har kommit till Hogwarts och nästa söndag får ni läsa om trions första dag tillbaka på skolan. Jag är otroligt glad att jag har lyckats skriva färdigt 2 av de 3 kommande kapitlen för skolan gick precis ut med ny information som ändrade om mitt schema en hel del och jag har nu massor med lektioner och sånt. Men jag ligger i fas och adventskapitlena kommer att komma! Ha en underbar vecka tills nästa advent :)