RonWheezy: Jag lovar inget, men jag kan se ifall jag kan få med det någonstans. Jag har en del små planer för när Lily går med på att gå ut med James men har inte fattat ett beslut kring om det ska va återberättat eller ett minne :)

IdaEN: Ditt svar på din review kommer väldigt mycket senare, men ville ändå ge litet svar på det :) Förstår att du vill kväva Umbridge med en kudde, speciellt med tanke på hur hon har agerat. Shopping kan va kul om man gör det med rätt personer, men generellt sätt gillar jag det inte :P

Merinus: Tack så mycket :D Det glädjer mig att du gillade min tolkning av Percy och jag är övertygad om att han skulle ha passat in väldigt bra i Slytherin, men tror att han själv inte ville hamna där på grund av ryktet som det elevhemmet har. När det gäller i framtiden så har jag inte fattat något sådant beslut så vi får se om något sådant händer, men han befinner sig i gryffindor av en anledning. Jag antar att man kan säga att det krävs ett slags mod at gå emot hela sin familj för man anser att de agerar fel, sen att det var han som hade fel i slutändan är en annan fråga.
Det går bra med skolan just nu, vi håller på att analysera Shakespeares pjäser, vilket är intressant, det jobbigaste är bara att minnas allt utantill
Hm… borde kanske tona ner en aning, McGonagall är inte helt perfekt och bör jobba mer på att lyssna, så kanske får försöka lägga lite fokus på det i framtiden för att inte få en för ensidig bild. Snape bör inte vara en lärare, han kan definitivt sitt ämne, det är det ingen fråga om, men han borde arbeta i ett laboratorium mer eller endast lära ut för sjundeårseleverna som är vana och har kunskaper i ämnet. Jag gillar Flitwick, han påminner mig om en lärare som jag hade i gymnasiet, men tänker mig väl honom som en väldigt avslappnad lärare (vilket märks i böckerna). När det kommer till Sprout anser jag att hon är en bra lärare men haren förmåga att kunna ta parti för en del elever.

Linneagb: Sirius är en sån tragisk karaktär och jag tycker så synd om honom, men han är en kämpe och kan klara sig igenom allting han råkat ut för. Awww, det gör mig så glad att du gillar paren, speciellt Sirius och Jasmine med tanke på att Jasmine är min helt egna karaktär. Så det gör mig överlycklig att du gillar deras förhållande så mycket! Percys situation är som sagt väldigt intressant; han har begått misstag, stora, men det är inget oförlåtligt och han lyssnade bara på sin regering, vilket man i grunden ska kunna göra. Så jag finner det superkul att kunna skriva om honom. Vill bara samla upp typ alla karaktärerna från Harry Potter och se till att de är säkra och mår bra, de förtjänar inte vad de gått igenom :(

Tinsy-Girl: Aww, det gör mig alltid lika glad att höra hur mycket du gillar min berättelse. Fram till juni kommer det dock tyvärr bara bli max ett kapitel i månaden skulle jag tro; det var lite mer att läsa i kursen än vad jag hade räknat med.
Sirius kommer aldrig låta Remus glömma incidenten med honungsölet, och är inte det man har vänner till när det kommer till kritan ;)
Snape är medveten om att oavsett vad han säger så kommer det inte att ändra situationen eller vad de andra anser, han sparar därför sin energi för argument som han vet att han kan vinna. Han anser fortfarande att han agerade rätt men han tänker inte måla en större måltavla på sig själv, svarar det på varför han inte försvarar sig?

Thalia606: Hej Thalia. Kul att du gillade kapitlet så mycket, jag kan bara hoppas att du gillar det här lika mycket. Sirius är definitivt inte rättvis när han säger "du är mindre lik din pappa än jag trodde" och det gav mig en hel del problem. När jag skrev alla böcker innan och början av den här här boken tänkte jag inte på att han sagt det till Harry och jag insåg ganska snabbt att det inte riktigt matchar hur jag skrivit karaktärerna, men jag försökte att få med det på ett trovärdigt sätt för jag kunde inte exkludera det. När det kommer till" Bra gjort James" så är det nog den fras som jag hatar mest i alla HP filmer, den får mitt blod att koka varje gång jag tänker på det för jag är övertygad om att Sirius ser skillnad på James och Harry, så jag hatar att de tog med det det.
Umbridge förtjänar det, men jag vill inte att Remus ska vara ansvarig för att skada henne för jag vill inte ge honom skuldkänslor. Om han skadade henne när han har sin mänskliga form tror jag inte det är någon fara men hans största rädsla är att skada någon när han är förvandlad… men om man bortser från det är det definitivt inte fel att vilja att Måntand ska äta upp henne, men är som sagt en stor chans att hon är giftig.
Ta det definitivt som en kompling, jag älskar att såra mig själv genom att läsa angst berättelser. Jag vet inte varför men jag älskar det verkligen, även om jag självklart sen föredrar om det slutar lyckligt i slutändan :) Åh det är en svår fråga… jag tror inte det spelar jättestor roll om du lägger upp det som ett till kapitel eller som ett egen berättelse.
Ha det bra Thalia, kram Lea

Bokmalvan: Hej! Kul att du gillade kapitlet så mycket och tack så hemskt mycket för att du pekade ut att jag råkade lägga upp det i fel bok. Har alltid fasat för att det ska hända men varit "meh, det kommer inte hända, jag har koll på det här" men tydligen inte. Det var åtminstone lätt att fixa :) Kram, Lea

AN: Äntligen ett nytt kapitel! Först och främst så råkade jag uppdatera förra kapitlet på fel bok först, men det upptäcktes snabbt av Bokmalvan, tack så mycket, och jag ber om ursäkt ifall det förvirrade någon. Sen vill jag även passa på och ge ett stort tack till Victor som hjälpte mig med boktexten till det här kapitlet. Det uppskattades verkligen och jag tillägnar därför det här kapitlet till honom! Slutligen vill jag tacka Frida som fortsätter att vara en underbar betaläsare, du är bäst!

Under tiden Sirius förklarade för Harry att han inte såg honom som en ersättare för James, hade Dennis tagit över ansvaret för att läsa boken och han bläddrade ivrigt fram till nästa kapitel. När han fick syn på titeln stönade han och hans leende falnade märkbart.

"Okej, det här kapitlet kommer antagligen vara hemskt, så snälla rikta era blängande blickar mot den personen istället för mig som bara läser vad som står", bad han högt och de flesta började betrakta boken med nyfiken.

Hogwarts Överinkvisitor

"Ett till kapitel som fokuserar på Umbridge?" stönade Ginny och drog händerna sakta nerför ansiktet innan hon i ett tonfall som avslöjade att hon redan visste svaret frågade: "Kan vi skippa kapitlet?"

Mr Weasley rynkade på pannan men hans ton var bestämd när han talade över alla klagomål från eleverna som inte ville höra om ett till kapitel om Umbridge. "Nej, jag finner hennes kapitel väldigt upplysande kring vad hon hållit på med."

"Jag tror inte hon gjort något mer? Hermione, Ron?" Harry vände sig frågande emot sina två bästa vänner.

"Troligtvis kommer kapitlet fokusera på hennes utvärderingar", sade Hermione med en koncentrerad blick. "Annars vet jag inte riktigt."

De hade väntat sig att behöva finkamma The Daily Prophet nästa morgon att hitta artikeln som Percy hade skrivit om i sitt brev. Men ugglan som lämnade tidningen hade nätt och jämnt undvikit att kollidera med mjölktillbringaren på sin väg ut när Hermione gav ifrån sig en våldsam flämtning.

"Någon som har någon gissning på vad som stod i tidningen?"

"Var det i någon artikel om att hon skulle bli överinkvisitor, men jag är fortfarande inte riktigt säker på vad det är", sade Terry med rynkad panna.

Hon slätade ut tidningen för att visa Harry och Ron ett stort foto av Dolores Umbridge, som log brett och blinkade långsamt åt dem under rubriken:

Ministerium vill reformera utbildningen

Dolores Umbridge utnämnd till vår hittills

första överinkvisitor

"Det var en sorglig dag", suckade Lee dramatiskt.

"Seriöst, vad är överinkvisitor?" frågade Terry medan han såg sig omkring.

"Inkvisitor är i grunden samma sak som en rannsakare", erbjöd Percy hjälpsamt.

Terry blinkade långsamt medan han stirrade på mannen. "Ja… nej, det hjälper inte. Någon annan?"

"Låt oss nöja oss med att det är en person som i det här fallet undersöker andra för att kontrollera att de gör sina jobb", avbröt Sirius hastigt.

"Jag visste inte att du visste vad det var", sade Narcissa och höjde ett elegant ögonbryn medan hon betraktade sin kusin.

"Det är mycket du inte vet om mig, kära Cissy", fnös Sirius och skakade på huvudet.

"Umbridge… Överinkvisitor?" sade Harry dystert medan hans halvätna rostade brödskiva gled ur fingrarna på honom. "Vad betyder det?"

"Skönt att de flesta är förvirrade över det", muttrade Terry och Anthony frustade till av skratt.

Hermione läste högt:

Trolldomsministeriet vidtog i går kväll en överraskande åtgärd genom att anta en ny lag som ger kontroll utan tidigare motstycke över Hogwarts skola för häxkonster och trolldom.

"Är det inte olagligt?"

"Som om Fudge skulle bry sig, han är bara rädd över vad Dumbledore skulle kunna göra", påpekade Katie och log hånande.

"Ministern har blivit allt mer bekymrad över vissa aktiviteter som pågått på Hogwarts under en tid"; uppgav ministerns biträdande assistent Percy Weasley. "Han reagerar nu på den oro som ängsliga föräldrar har gett uttryck åt, eftersom de känner att skolan kan vara på väg i en icke önskvärd riktning."

"De menar Dödsätarna."

"Dödsätare… jag antar att det faktiskt funnits en hel del Dödsätare på skolan…. Pettigrew, Snape, fejk-Moody… räknas Quirrell?"

"Vad menar du med räknas Quirrell? Han hade bokstavligen Voldemort utstickande på baksidan av huvudet!" protesterade Seamus misstroget medan han stirrade på Hannah som ryckte på axlarna.

"Jag menar, hade han märket?"

"Vem bryr sig. Han släppte in Voldemort i sin kropp, om det inte är ett tecken på att man är en Dödsätare vet jag inte vad som är det", fnös Seamus och skakade på huvudet.

"Det… det var inte vad jag menade… jag syftade på att det var Dödsätare som kände så", mumlade Fay, men ingen verkade höra henne.

Detta är inte första gången de senaste veckorna som Trolldomsminister Cornelius Fudge har använt sig av nya lagar för att åstadkomma förbättringar på trollkarlsskolan. Så sent som den 30 augusti antogs Undervisningsförordning nummer tjugotvå för att garantera ministeriet rätten att välja en lämplig person i händelse av nuvarande rektors oförmåga att utse kandidater till en lärartjänst.

"Hon är knappast lämplig", väste Remus och Tonks strök sin tumme över hans hand i en lugnande takt.

"Det var på så sätt Dolores Umbridge blev utsedd till medlem av lärarkollegiet på Hogwarts", sade Weasley i går kväll. "Dumbledore kunde inte hitta någon, så ministern tillsatte Umbridge, och hon har naturligtvis haft en omedelbar framgång…"

Skratt och högljudda fnysningar spred sig genom salen när Dennis läste ut meningen om hur Umbridge skulle ha haft omedelbar framgång.

"Oja, det är definitivt omedelbar framgång att hon hamnade i ett gigantisk argument med Harry Potter under sin första dag", fnös Gabriel hånande.

"För att inte tala om hur tvillingarna fäste hennes möbler i taket", påpekade Randall med en road blick.

"Det finns inget bevis på att det var vi!" protesterade George hastigt med en försiktig blick mot sin mamma, men till hans förvåning verkade hon inget irriterad över det faktumet… han rynkade på pannan, var det där en nöjd glimt i hennes ögon?

"Hon har haft vad då?" sade Harry med hög röst.

"Vänta, det kommer mer", sade Hermione bistert.

"… en omedelbar framgång och totalt revolutionerat undervisningen i försvar mot svartkonster.

"Oja, hon revolutionerade undervisningen så mycket att vi inte får lära oss det längre", sade Padma med en fnysning och Parvati och Lavender kvävde sina fnissningar bakom pressade händer mot munnarna.

Genom att vara på plats har hon också kunna förse ministern med löpande information om vad som försiggår på Hogwarts."

"De står öppet ut och säger att hon spionerar på skolan. Är det ingen som reagerar över det?"

"Inte någon som har makt att göra något åt det", sade Sirius med en grimas. "Vi reagerade också på det."

Det är den sistnämnda funktionen som ministeriet nu har formaliserat genom att anta Undervisningsförordning nummer tjugotre, genom vilken den nya posten som Hogwarts Överinkvisitor införs.

"Det här är en ny och spännande fas i ministeriets plan på att ta itu med vad vissa kallar den sjunkande standarden på Hogwarts", sade Weasley. "Inkvisitorn ska ha befogenhet att inspektera sina lärarkollegor och se till att de håller måttet. Professor Umbridge har erbjudits denna post vid sidan av sin egen lärartjänst och det glädjer oss mycket att hon har tackat ja."

"Nej, det borde vara en oberoende… vem ska undersöka ifall hon gör sitt jobb?" frågade Newt med en oroad blick.

"Hon själv. Jag är ganska säker på att hon fick bäst betyg av alla", sade Neville med ett hånleende.

"Du vet jag gillar inte när du ler så där, det är skrämmande", sade Dean medan han betraktade Neville som rodnade, men log mot sin vän.

Ministeriets nya åtgärder har fått entusiastiskt stöd från föräldrar till elever vid Hogwarts.

"Jag känner mig mycket lättare till mods nu när jag vet att Dumbledore underkastas en rättvis och objektiv bedömning", sade mr Lucius Malfoy, 41, i ett uttalande från sin herrhård i Wiltshire i går kväll. "Många av oss som har våra barns bästa för ögonen har oroat oss för en del av Dumbledores excentriska beslut under de senaste åren och det glädjer oss att ministeriet håller ett öga på situationen."

"Intressant att de endast verkar prata med anhängare till Voldemort", sade Fay med ett höjt ögonbryn.

"Ursäkta mig!" protesterade Percy högljutt och blängde på henne. "Jag må vara en idiot, men jag skulle aldrig stötta honom!"

"Det är faktiskt sant, Perce må ha prioriterat fel men han är åtminstone en god människa!" instämde Fred och gav Fay en irriterad blick. Percy log mjukt när Fred kom till hans försvar.

Till dessa excentriska beslut kan utan tvekan räknas de omtvistade lärartillsättningar som tidigare beskrivits i denna tidning och som har omfattat anställningen av varulven Remus Lupin, halvjätten Rubeus Hagrid och den sinnesförvirrade "Monsterögat" Moody. Det går naturligtvis en mängd rykten om att Albus Dumbledore, en gång högste storpamp i Internationella trollkarlsförbundet och Överstetrollkarl i Wizengamot, inte längre är vuxen uppgiften att sköta den ansedda Hogwartsskolan.

"Jag tror att tillsättningen av inkvisitorn är ett första steg mot att garantera att Hogwarts har en rektor som vi alla kan sätta vår lit till", sade en initierad källa inom ministeriet i går kväll.

Wizengamots båda församlingsäldste Griselda Marchbanks och Tiberius Ogden har avgått i protest mot införandet av en Överinkvisitor på Hogwarts.

"Bra jobbat", sade Jimmy Peaks och korsade armarna.

"Egentligen inte, det var ett förhastad och dåraktigt drag. Han klev ut från den positionen som gav honom makt och kunde hjälpa honom att genomföra eller stoppa förändringar", sade Daphne och skakade på huvudet.

"Hogwarts är en skola, inte en filial till Cornelius Fudges ämbetsverk", sade madam Marchbanks. "Detta är ytterligare ett avskyvärt försök att rubba förtroendet för Albus Dumbledore."

(För en fullständig redogörelse för madam Marchbanks påstådda anknytning till samhällsomstörtande svartalfsgrupper, se sidan 17.)

"Läste ni det?" Marietta vände sig intresserat mot trion som skakade på huvudet.

"Nope, vi blev distraherade av en mycket roligare tanke", sade Harry med ett brett leende och Marietta rynkade på pannan.

Hermione slutade läsa och tittade tvärs över bordet på de andra två.

"Ja, nu vet vi i alla fall hur Umbridge hamnade här! Fudge godkände den här undervisningsförordningen och tvingade henne på oss! Och nu har han gett henne befogenhet av inspektera de andra lärarna!" Hermione andades fort och ögonen lyste skarpt. "Jag kan bara inte tro det! Det är upprörande!"

"Det var dagen hon började planera sin hämnd mot Umbridge", sade Ron i en skämtsam ton.

"Var inte löjlig Ronald, jag har inte planerat att hämnas, jag har endast velat sätta stopp för en del saker", muttrade Hermione men hon kunde inte låta bli att le.

"Jag håller med", sade Harry.

Han tittade ner på sin högra hand, som han höll hårt knuten på bordet, och såg den svaga vita konturen av de ord som Umbridge hade tvingat honom att rista in i huden. Men ett brett leende spred sig långsamt över Rons ansikte.

"Vad är det?" sade Harry och Hermione i kör och stirrade på honom.

"Å, jag längtar verkligen efter att få se McGonagall bli inspekterad", sade Ron glatt. "Umbridge kommer att få på moppe så hon dånar."

"Vilken årskurs hade McGonagall när hon inspekterades?" frågade Charlie ivrigt och lutade sig framåt.

"Det var vi", sade Dean med ett skratt.

"Det var helt otroligt, bästa timmen", instämde Lavender med ett skratt.

"Jag hoppas att det är med i boken för oss som missade det", sade Ginny med en suck. "Det är inte rättvist att ni får de roliga och intressanta ögonblicken."

"Det borde vara med, jag menar det verkar ju som om det är vad det här kapitlet kommer fokusera på", påpekade Hermione lugnt. "Så jag skulle inte oroa mig."

"Kom nu", sade Hermione och hoppade upp. "Det är bäst att vi ger oss i väg, om hon inspekterar Binns lektion får vi inte komma för sent."

Men Umbridge var inte där och inspekterade deras lektion i trollkonsthistoria, som var lika tråkig som måndagen innan

"Vad tror ni hon gav Binns?" frågade Bill roat.

"Högsta poäng antagligen, jag menar hans lektioner är lika roliga som hennes verkar det som", fnös Oliver och Alicia vände sitt ansikte mot hans axel för att kväva sitt skratt.

Hon var inte heller i Snapes underjordiska håla är de kom dit till dubbellektionen i trolldryckskonst, där Harry fick tillbaka sin månstensuppsats med ett stort, spretigt B nerkrafsat uppe i ena hörnet.

"Jag kan ha förtjänat det betyget, uppsatsen var värdelös",sade Harry och gned sig i nacken.

"Med tanke på omständigheterna…är jag villig att… låta dig skriva om." Orden var inte särskilt högt sagda men alla lyckades höra dem ändå och de fick allt annat ljud att dö ut.

"Hermione, slå mig…" Harry slöt ögonen medan han väntade på slaget som aldrig kom. "Hermione?"

"Jag tror hon är i chock", sade Ron i en lågmäld ton medan han med gapande mun glodde upp mot lärarbordet.

"Vänta, ni hörde samma sak?!" protesterade Harry misstroget innan han vände sin stirrande blick mot Snape som verkade himla med ögonen.

"Engångserbjudande Potter", sade han i en släpande ton och Harry verkade skaka av sig chocken och nickade snabbt.

"Um, visst. Jag kan göra det. Inga problem, jag kan skriva det över jul", sade han hastigt och Snape nickade långsamt.

"Dude! Seriöst, vad är dina krafter?!" utbrast Lee misstroget och stirrade med vida ögon på Harry. "Snape låter en elev skriva om en uppsats. Och det är du!"

Hans ord fick en livlig diskussion att bryta ut när alla deras vänner runt omkring dem kom med egna kommentarer om vad som precis hänt och vilken motivering Snape skulle kunna tänkas ha. Rons teori om att det var ett sätt att förnedra Harry genom att kunna sätta lågt betyg på den två gånger var populärast, men Hermione försökte envist vända bort den riktningen mot att Snape bara gjorde sitt jobb som lärare.

"Det var vänligt av dig, Severus", sade Sinistra i en förvånad men imponerad ton.

"Inte ett ord", muttrade Snape och vände bort backen ifrån de gröna ögonen som han kände igen så väl som gnistrade i skenet från ljusen. "För din skull…"

"Jag har gett er de betyg ni skulle ha fått om ni lämnat i det här till er Grund-Examen i Trollkonst", sade Snape med ett självbelåtet leende medan han svepte runt och lämnade tillbaka deras läxuppsatser. "Det borde ge er en realistisk uppfattning om vad ni kan vänta er när ni går upp i tentamen." När Snape var tillbaka på sin plats framme vid katedern vände han sig om och såg ut över klassen.

"Den allmänna standarden på den här läxuppgiften var urusel. De flesta av er hade blivit underkända om det hade varit ert examensprov. Jag vill se att ni lägger ner betydligt större möda på den här veckans uppsats om olika sorters motgifter, annars blir jag tvungen att ge straffkommendering till de dumskallar som får B i betyg."

McGonagall kastade en irriterad blick mot Snape, men avhöll sig från att kommentera det. Det hade redan hänt innan hon gav sin varning om vad som skulle hända ifall han fortsatte med det beteendet, och kanske höll han redan på att ändra sitt beteende: "Han gav trots allt Potter möjligheten att skriva om uppsatsen…"

Han log försmädligt när Malfoy flinade och viskade ljudligt: "Har några fått ett B? Haha!"

Harry märkte att Hermione sneglade från sidan för att se vilket betyg han hade fått; han lät uppsatsen glida ner i väskan så fort som möjligt, för han kände att han helst ville behålla resultatet för sig själv.

"Och det gick jättebra", sade Harry högt i en sarkastisk ton medan han försökte dölja hur hans kinder brände.

"Åh tusan… jag berättade vad jag fick för betyg för er, eller hur? Det kommer dras upp", stönade Ron och gömde ansiktet i händerna.

"Det var åtminstone ett bättre betyg än vad jag fick?" erbjöd Harry med en axelryckning och Ron fnös.

Fast besluten att inte ge Snape en anledning att underkänna honom den här lektionen läste han om varenda rad i instruktionerna på svarta tavlan minst tre gånger innan han följde dem. Hans styrketinktur hade inte exakt samma klara turkosfärg som Hermiones, men den var åtminstone blå och inte skär, som Nevilles. Han lämnade sin flaska med lösning på Snapes kateder i slutet av lektionen med en känsla av trots blandat med lättnad.

"Bra gjort, Harry", sade Dorea och gav sin sonson ett stolt leende.

"Det var fortfarande inte riktigt rätt", mumlade Harry med en grimas och Dorea suckade.

"Nej, men det är en bra början. Det enda som behövs är lite övning, men du har talangen för att kunna bli en bra trolldryckstillverkare", sade Dorea och hennes ton var en aning förmanande. "Du måste verkligen ha större förtroende för dina förmågor."

"Det här var väl inte lika illa som förra veckan?" sade Hermione när de gick uppför trappan från fängelsehålan och fortsatte genom entrénallen till lunchen. "Och det gick väl inte så dåligt med läxuppsatsen heller, eller vad säger ni?" När varken Ron eller Harry svarade fortsatte hon envist. "Jag menar, okej, jag väntade mig inte att få högsta betyg, inte om han rättar våra uppgifter efter GET-standard, men godkänt är ju ganska uppmuntrande på det här stadiet, tycker ni inte?"

Harry mumlade något ohörbart.

"Det kan förstås hända en massa saker under tiden som är kvar till examen, vi har gott om tid att bli bättre, men de betyg vi får nu är nåt slags riktmärke, eller hur? Nånting vi kan bygga på…"

"Fråga bara om du vill veta vad de fick för betyg", sade Ginny och skakade på huvudet. "Du vet att de inte kommer dölja det för dig."

"Jag ville inte verka krävande, jag föredrar om de visar det frivilligt", mumlade Hermione och Ginny himlade med ögonen.

De slog sig ner tillsammans vid Gryffindorbordet.

"Jag hade förstås blivit jätteglad om jag hade fått ett U…"

"Hermione", sade Ron skarpt, "om du vill veta vilka betyg vi fick, så fråga."

"Ron och Ginny är väldigt lika när man egentligen tänker på det", sade Percy medan han betraktade sina två yngsta syskon.

"Jag är inte alls som Ron!"

"Vi är inte lika!"

Rons och Ginnys ord kom ut samtidigt och de vände sina blickar bort från Percy för att istället blänga på varandra. Runt om dem försökte deras familj och vänner kväva sina skratt.

"Som jag sa, de är lika varandra", upprepade Percy med ett belåtet leende.

"Jag vill inte… jag menade inte… tja, om ni vill tala om det så…"

"Jag fick ett D", sade Ron och slevade upp soppa i sin djupa tallrik. "Är du nöjd nu?"

"Ronald", sade mrs Weasley förmanade och bredvid henne rynkade mr Weasley på pannan.

"Inte nu, jag har lagt mer tid på läxorna efter det", muttrade Ron utan att se på sina varandra.

"Det är faktiskt inget att skämmas för", sade Fred, som just hade kommit fram till bordet tillsammans med George och Lee Jordan och satt sig till höger om Harry. "Det är inget fel på ett gammalt hederligt D."

"Men det är väl ett underkänt betyg? Jag menar det är ju inte bra!" protesterad Kim Sloper misstroget.

"Finns värre betyg, dessutom är betygen bara en bokstav och har inget att göra med vad du kan eller inte kan", sade George med en axelryckning.

"George har delvis rätt. Betygen är en bokstav, men det behövs för att vårt samhälle ska kunna fungera och vi ska kunna avgöra vilka som har kunskaperna för att kunna klara av vissa yrken. Både Fred och George har valt en väg som inte kräver att de har några betyg eller examens", sade Remus lugnt när han såg att en diskussion höll på att bryta ut och han fångade enkelt allas uppmärksamhet. "Men de har ändå uppnått de betyg som krävs för att ta de ämnen som är mest relevanta för deras framtida yrke. Och man kan alltid plugga upp betyg i efterhand."

"Men", sade Hermione, "betyder inte D…?"

"Dåligt, jovisst", sade Lee Jordan. "Det är väl i alla fall bättre än B, va? Bedrövligt."

Harry kände hur han blev het i ansiktet och låtsades få en liten hostattack över sin franskbröd. När han hade hostat klart var Hermione tyvärr fortfarande upptagen av att prata om GET-betygen.

"Oroa dig inte jag fick ett K", sade Oliver med en axelryckning.

"Vi med, av Lockman!" tillade George ivrigt.

"Det är en bedrift, något att va stolt över", instämde Fred med ett brett leende. "Och vi vet vad du tänker säga, att det är Lockman blablabla, men vi vill påpeka…"

"… att det var Snape som gav dig betyget B och han har aldrig direkt gillat dig…"

"… hatar dig faktiskt, skulle inte ens spotta på dig om du brann", tillade Fred och George nickade kraftigt. "Han måste ha andats in för mycket ångor för att ge dig en chans till."

"Högsta betyg är alltså U för Utomordentligt", sade hon. "Och sen kommer A…"

"Nej, Ö", rättade George henne, "Ö för Över förväntan. Och jag har alltid tyckt att Fred och jag borde ha fått Ö i allting, för vi överträffade förväntningarna bara genom att dyka upp på examensproven."

"Hermione hade inte koll på betyg!" utbrast Ginny dramatiskt och satte handen för hjärtat medan hon låtsades svimma och Harry fångade henne med ett skratt.

"Åh håll tyst", protesterade Hermione och kastade en kudde på henne.

Allihop skrattade utom Hermione, som malde på: "Efter Ö kommer alltså A för Acceptabelt, och det är det sista godkända betyget, eller hur?"

"Japp", sade Fred och pressade ner ett helt franskbröd i soppan som han sedan förde till munnen och svalde helt.

"Fred", stönade mrs Weasley, medan Narcissa rynkade på näsan över bristen på bordsskick.

"Sen får man D för Dåligt…" Ron höjde båda armarna i en låtsad jubelgest, "… och B för Bedrövligt."

"Och sen K", påminde honom George.

"Jag trodde inte det fanns något lägre än B", sade Jimmy Peakes förvånat. "Jag menar de skämtade om det nyss, men jag har alltid trott att det bara är ett skämt."

"Det är väldigt ovanligt att det delas ut", förklarade Terry med ett litet leende. "Det krävs mycket för att man ska få det betyget."

"K?" frågade Hermione och såg förskräckt ut. "Till och med lägre än ett B? Vad i hela världen står K för?"

"Knäppt", sade George direkt.

Harry skrattade igen, fast han var inte säker på om George skojade eller inte. Han såg för sitt inre hur han försökte dölja för Hermione att han hade fått K:n på alla sina GET-prov och bestämde sig omedelbart för att arbeta hårdare från och med nu.

"Seriöst, hur får man K?" frågade Jimmy misstroget.

"Mina quidditchliknelser uppe skattades inte av en del lärare. Jag tror de gav mig det för att jag skulle sluta försöka hitta sätt att blanda in det på", sade Oliver med en axelryckning.

"Våra uppsatser för Lockman handlade i grunden bara om hur talanglös Lockman var", tillade George med ett brett leende.

"Du kan även få ett K om du inte besvarat frågan alls", tillade Bill med en axelryckning. "Men generellt sätt får elever inte ett K."

"Har ni haft inspektion på nån lektion än?" frågade Fred.

"Nej", sade Hermione genast. "Har ni?"

"Alldeles nyss, före lunchen" , sade George. "På lektionen i trollformellära."

"Aww, jag hade velat se det", suckade Padma med en suck.

"Det är Flitwick, det går inte att ge honom något dåligt betyg. Inte ens Umbridge kan hitta något att klaga på", sade Susan men hon såg själv en aning besviken.

"Bortsett från att han inte är fullblodig människa", muttrade Sirius och Fleur pressade snabbt en hand mot munnen för att inte börja fnittra. Sirius, som märkte det, blinkade snabbt med ena ögat mot henne.

"Hur var det?" frågade Harry och Hermione i kör.

Fred ryckte på axlarna. "Inte så illa som man kunde trott. Umbridge satt bara undanskymd i ett hörn och gjorde anteckningar på en skrivskiva. Ni vet hur Flitwick är, han behandlade henne som en gäst, det verkade inte störa honom ett dugg.

"Jag är väldigt tacksam för att ingen av eleverna är kunniga inom Legilimering och kunde se mina tankar, jag hade förlorat mitt rykte som den vänliga professorn", muttrade Flitwick medan han blängde på Umbridge. "Och det var innan jag fick veta vad hon utsatt eleverna för."

"Jag tror inte att de hade klagat, de hade nog varit imponerade istället", sade Sprout med rynkad panna vid påminnelsen om straffkommenderingarna.

Hon sa inte mycket. Gav Alicia några frågor om hur lektionerna brukar vara, Alicia sa att de var väldigt bra, och sen var det inte mer med det."

"Så hon frågar i princip vad ni får lära er under er tid på Hogwarts", sade Tonks medan hon fundersamt betraktade boken. "Det är ingen dum idé att se över vad eleverna lär sig, men en annan person bör göra det."

"Helt rätt, vad har vi lärt oss under vår tid på Hogwarts än så länge?" frågade Lee med ett gigantiskt leende som sträckte sig från öra till öra.

"Quidditch, jag lärde mig massor av quidditch", sade Oliver genast med en drömmande blick i ögonen.

"Alla försöker att döda mig… alltid", Harry ryckte på axlarna och ignorerade blickarna han fick ifrån de vuxna i salen.

"Lyssna aldrig på Hagrid", sade Ron med en rysning och mumlade något som lät som ordet spindlar.

"När du tvivlar fungerar alltid fladdermusförtrollningen som en lösning", sade Ginny med ett brett leende och mrs Weasley öppnade munnen, men innan hon hann protestera hade någon annan redan börjat prata.

"Min fader ska minsann få höra om allt!" härmade Daphne i en imitation av Dracos röst.

"Dejta inte en rödhårig man", sade Parvati och Padma i mun på varandra, något som fick Ron att rodna medan Fleur rynkade på pannan innan hon tryckte en kyss mot Bills kind.

"Allt som kan gå fel kommer gå fel, och det kommer alltid drabba mig", Neville ryckte på axlarna medan han delade ett leende med Harry.

"Boom!" utbrast Seamus i en hög röst som fick ett flertal elever att hoppa till.

"Att ha vad andra skulle kalla monster på skolan slutar oftast inte bra", muttrade Hagrid för sig själv och madam Hooch satte pumpajucien i halsen vid de oväntade orden.

"Sov inte i samma sovsal som Harry Potter", föreslog Dean medan han tankfullt betraktade boken.

"Du kan alltid lita på att åtminstone en person kommer sväva i livsfara varje år?" föreslog Hannah i en lågmäld ton.

"Snape gömmer sitt lager av eldwhiskey i sitt kontor bakom en lös panel i bokhyllan."

Den sista meningen fick alla i salen att stanna upp och inga fler förslag gavs. Istället vände sig alla om för att stirra på den blonda flickan.

"Och exakt hur skulle du veta det, om det nu är sant, miss Lovegood?" frågade Snape med ett höjt ögonbryn.

"Wrackspurtarna berättade det för mig", Luna såg upp mot Snape utan att blinka och i tystnad stirrade de på varandra, en tyst kamp av viljor - om vem som skulle se bort först.

"Jag kan inte föreställa mig att gamle Flitwick skulle få underbetyg på sin undervisning", sade George. "Alla hans elever brukar ju klara sina prov."

"Men han har svartalf blod i sig, det räknas emot honom med tanke på att Umbridge är ansvarig",

"Jag visste inte han hade det", mumlade en tredjeårselev förvånat.

"Det förklarar varför han är så kort", påpekade en annan elev med en axelryckning.

"Vem har ni nu i eftermiddag?" frågade Harry Fred.

"Det där stämmer inte, Fred frågade mig det! protesterade Harry med rynkad panna.

"Det är inte det första misstaget och knappast det största", påpekade Charlie med en axelryckning.

"Trelawney…

"Om nån borde ha K, så är det hon."

"… och Umbridge själv."

Ett instämmande mummel spred sig genom salen, men inget som var tillräckligt högt för att behöva avbryta läsningen för att låta diskussionerna dö ut.

"Var nu en snäll pojke, Harry, och håll dig lugn på Umbridges lektion i dag", sade George. "Angelina blir galen om du missar några fler träningspass i quidditch."

"Det är sant", sade Alicia och blinkade med ena ögat mot Angelina, men den andra flickan knöt bara händerna.

"Om jag vetat skulle jag ha…"

"Det är därför vi inte sa något, du skulle ha gjort något förhastat", sade Harry, men han talade mer mot golvet än åt flickan.

"Vi pratade med honom om det en stund efter vår egna… upplevelse", George grimaserade när han tänkte tillbaka till den diskussionen… till deras första misstanke om att Harry behövt göra det… de hade inte velat tro på att Harry behövt göra det, och så många gånger… Han skakade på huvudet, försökte få bort de tankarna och bilden av Harrys sargade hand.

Men Harry behövde inte vänta till lektionen i försvar mot svartkonster för att träffa professor Umbridge. Han hade just satt sig på en plats längst bak i det dunkla spådomsrummet och tagit fram sin drömdagbok då Ron puffade honom i sidan, och när han såg sig omkring fick han se professor Umbridge dyka upp genom luckan i golvet.

"Toppen, för spådomskonst är inte tillräckligt illa i vanliga fall", stönade Narcissa och slöt ögonen, hon missade därför de irriterade blickarna som Lavender och Parvati gav henne.

"Försök att inte göra något dumt", suckade Sirius medan han betraktade.

"Jag lovar att jag inte gjorde något dumt under spådomskonsten!" sade Harry hastigt, han misstänkte att det inte var någon mening med att hoppas på att lektionen i skötsel av magiska varelser inte skulle nämnas.

"Om du bara visste hur många gånger jag och Charlus har sagt det om dig och James", sade Dorea och skakade på huvudet med ett ömt leende lekandes på läpparna.

Eleverna, som hade pratat glatt med varandra, tystnade omedelbart. Den plötsliga sänkningen av ljudnivån fick professor Trelawney, som hade svävat omkring och delat ut exemplar av Drömoraklet, att se sig om.

Dumbledore rynkade på pannan. Att eleverna omedelbart tystnade så fort en person kom i deras närhet var inte acceptabelt och han undrade hur de hade kunnat missa hur illa situationen med Umbridge egentligen var.

"God middag, professor Trelawney", sade Umbridge med sitt breda leende. "Ni fick mitt meddelande, hoppas jag? Med tid och datum för inspektion?"

Professor Trelawney nickade kort, vände ryggen mot Umbridge med ytterst sur min och fortsatte att dela ut böcker. Fortfarande leende grep professor Umbridge tag i ryggstödet på närmaste stol och släpade den längst fram så att den stod bara några centimeter bakom professor Trelawneys plats framför klassen. Sedan satte hon sig, tog upp skrivskivan ur sin blommiga väska och tittade förväntansfullt upp, i väntan på att lektionen skulle börja.

"Hon kommer få ämnet att suga mer än vanligt", sade Tonks med en grimas.

"'On gör allting värre", instämde Fleur och knöt händerna.

Professor Trelawney drog sina sjalar tätt omkring sig med svagt darrande händer och såg ut över klassen genom sina enormt förstorande linser.

"Vi ska fortsätta vårt studium av profetiska drömmar i dag", sade hon med ett tappert försök till sitt vanliga mystiska tonfall, men rösten skälvde lite. "Vill ni vara snälla och dela upp er i par och tolka varandras senaste nattliga syner med hjälp av Oraklet."

"Snälla säg att någon sa att de drömt om Umbridges undergång eller en attack mot henne, jag kommer enkelt ge den personen tio galleoner för det", sade Sirius ivrigt och Remus gav ifrån sig en utdragen suck.

"Tyvärr inte, men Harry hade en… intressant dröm", sade Ron med ett brett leende.

"Åh helvete, jag hade glömt bort det… Snape kommer hata mig totalt igen", stönade Harry och drog händerna över ansiktet.

Hon gjorde en rörelse för att sväva tillbaka till sin stol, men när hon såg professor Umbridge sitta alldeles bredvid den styrde hon omedelbart åt vänster mot Parvati och Lavender, som redan var inne i en allvarlig diskussion om Parvatis senaste dröm.

"Bra undvik henne", muttrade Burbage och kastade en ilsken blick emot Umbridge som började se alldeles för bekväm ut igen.

Harry slog upp sitt exemplar av Drömoraklet medan han betraktade Umbridge i smyg. Hon gjorde redan anteckningar på sin skrivskiva. Efter några minuter reste hon sig upp och började stega omkring i rummet efter Trelawney medan hon lyssnade till hennes samtal med eleverna och ställde några frågor här och där. Harry böjde hastigt ner huvudet över boken.

"Du vet det är tur att vi höll på med drömmar och inte med kristallkulor", sade Seamus allvarligt och Dean började skratta högt medan Lavender och Parvati blängde på dem.

"Vågar vi fråga varför?" frågade mr Weasley med ett roat leende.

"Någon hade med sig en snöglob och förklädde det som en kristallkula. Vi spenderade nästan halva lektionen med att diskutera den kommande attacken av de pratande snögubbarna", pressade Dean fram mellan sina skratt och höll sig för magen medan han böjde sig framåt i ett försök att få det under kontroll.

"Okej, det är briljant!" sade Bill med ett brett leende.

"Tänk på nån dröm, fort", sade han till Ron, "ifall den gamla paddan kommer åt vårt håll."

"Jag gjorde det förra gången", protesterade Ron, "det är din tur, du får berätta en för mig."

"Jag är glad att du alltid hittar på dina drömmar, dina riktiga är skumma", sade Ron med en grimas.

"Jag strävar efter att behaga", sade Harry sarkastiskt och Ron fnös högljutt.

"Äsch, jag vet inte", sade Harry desperat, för han kunde inte komma ihåg att han hade drömt någonting alls de senaste dygnen. "Vi säger att jag drömde att jag… höll på att dränka Snape i min kittel. Ja, det får duga."

Kväva skratt hördes runt om i salen.

"Av allt du kunde hitta på", sade Remus och skakade på huvudet.

Harry lade huvudet på sne. "Du är inte upprörd? Jag menar det är våld mot en lärare?"

Remus himlade med ögonen. "Det är ett skämt, och med hur han har agerat emot dig så ser jag inget fel i att du driver med honom. Jag vet mycket väl att du aldrig skulle göra det på allvar."

Ron småskrattade när han slog upp sin drömorakelbok.

"Okej, vi måste lägga ihop din ålder med det datum då du hade drömmen och antalet bokstäver i själva ämnet… är det i så fall 'dränka' eller 'kittel' eller 'Snape'?"

"Definitivt Snape", sade Charlie med ett skratt. "Han är den viktigaste ingrediensen i drömmen, så att säga."

"Sen när är du en expert på drömtydning?" frågade Tonks med ett höjt ögonbryn.

"Det verkar som en självklarhet." Charlie ryckte på axlarna och log brett.

"Det spelar ingen roll, ta vilket som helst av dem", sade Harry och vågade sig på en blick bakom sig.

Professor Umbridge stod nu intill professor Trelawneys axel och gjorde anteckningar medan spådomskonstläraren ställde frågor till Neville om hans drömdagbok.

"Vilken natt var det nu som du drömde det här?"sade Ron, strängt upptagen med att göra beräkningar.

"Med den drömmen var det intressant", erkände Ron, men trots det stora grinet var han tvungen att kasta en varsam blick mot lärarbordet.

"Den var påhittad", protesterade Lavender men hon kunde inte motstå att le, det hade varit en intressant dröm om den var sann.

"Jag ville ändå vara så korrekt som möjligt… för öh, vetenskapens skull."

"Vetenskapens skull? Det finns ingen vetenskap i spådomskonst!" protesterade Hermione i en gäll ton och Ginny bet sig i läppen för att inte brista ut i skratt.

"Jag vet inte, i går natt, när du vill", svarade Harry samtidigt som han försökte uppfatta vad Umbridge sa till professor Trelawney.

De var bara på ett bords avstånd från honom och Ron nu. Professor Umbridge gjorde en ny anteckning på sin skrivskiva och professor Trelawney såg oerhört förnärmad ut.

"Det får mig att tycka synd om henne", sade Hermione med rynkad panna.

"Stoppa pressarna, Hermione Granger har sympati för Trelawney!"

Leanne höjde ett ögonbryn medan hon betraktade Lee. "Är du förvånad? Det är flickan som satte eld på Snape, men också flickan som konstant försvarar Snape, ofrivillig eller inte."

"Säg mig", sade Umbridge och tittade upp på Trelawney,"exakt hur länge har ni haft den här tjänsten?"

Professor Trelawney blängde på henne, med armarna i kors och hopkurad axlar som om hon ville skydda sig så mycket som möjligt mot förödmjukelsen i att bli inspekterad. Efter en kort paus, då hon tycktes komma fram till att frågan inte var tillräckligt förolämpande för att kunna ignoreras, sa hon i djupt förargad ton: "Nästan sexton år."

"Strax innan året vi föddes", sade Neville förvånat.

"Wow bra jobbat, och det spelar roll hur? Det hänger knappast ihop", fnös Tracy och skakade på huvudet.

"Såvida hon inte gjorde en profetia om Harry… högst otroligt, alla skulle veta om det i så fall", sade Ron avfärdande och viftade med handen.

"Det beror på, många profetior förvaras ohörda på ministeriet", påpekade Percy med en tankfull blick.

Ron vände sig om och betraktade sin bror medan han funderade över orden. Han vände sig sedan om och delade en blick med Hermione, som hade höjt ett ögonbryn, och Harry, som ryckte på axlarna, innan han började nicka för att sedan snabbt börja skaka på huvudet. "Nah, alla hade vetat om det då. Det är Harry Potter vi pratar om."

Remus och Sirius delade en blick med varandra men gav inte iväg något som kunde avslöja att ungdomarna var inne på helt rätt spår.

"En lång tid", sade professor Umbridge och antecknade på sin skrivskiva. "Det var alltså professor Dumbledore som tillsatte er?"

"Det är riktigt", sade professor Trelawney kort.

"Troligtvis på grund av profetian", muttrade Sirius så lågmält att den enda som hade möjlighet att höra honom var Remus med sin förbättrade hörsel.

"Jag börjar undra om Harry inte kommer få höra om den i den här boken förr eller senare", mumlade Remus tillbaka utan att knappt röra på sina läppar.

"Bra, han behöver veta…"

Umbridge gjorde en ny anteckning. "Och er mormors mormor var den ryktbara profetissan Cassandra Trelawney alltså?

"Ja", sade professor Trelawney och sträckte lite på huvudet.

Ännu en anteckning på skrivskivan. "Men jag har för mig… rätta mig om jag har fel… att ni är den första i er familj efter Cassandra som har synenhetens gåva?"

"Såna saker hoppar ofta över… öh… tre generationer", sade professor Trelawney.

"Hade låtit bättre om hon inte pausat i mitten", sade Fred med en axelryckning.

"Mycket erfarenhet i att ljuga?" frågade mr Weasley med en road glimt i ögonen.

"Ditt och datt, si så där, beror på hur man ser det", svarade George undvikande och deras pappa började skratta lågmält.

Professor Umbridges paddlika leende blev bredare.

"Ja, naturligtvis", sade hon lent och gjorde ytterligare en anteckning. "Då kan ni väl ta och förutspå mig nånting?"

"Fyrutsägningar kommer inte på kommando", protesterade Fleur med rynkad panna.

"Om hon ska utreda alla lärare bör hon veta såna detaljer", instämde Newt medan han tankfullt betraktade den blonda flickan.

Hon tittade frågande upp, fortfarande leende. Professor Trelawney stelnade till som om hon inte kunde tro sina öron.

"Jag förstår inte vad ni menar", sade hon och tog ett krampaktigt grepp i sjalen runt sin skinntorra hals.

"Jag skulle gärna vilja att ni gjorde en förutsägelse om mig", sade professor Umbridge mycket tydligt.

"De kommer inte på beställning, det är inte konstigt att hon inte förstår er begäran", sade McGonagall med rynkad panna.

"Man kan åtminstone ge Umbridge poäng för att hon lyckades med vad vi trodde var omöjligt - Minerva förvarar frivilligt Sibylla", sade madam Hooch med en road ton och McGonagall gav henne en syrlig blick.

Harry och Ron var in de enda som tittade och smyglyssnade bakom sina böcker nu. De flesta i klassen stirrade som fastnaglade på professor Trelawney när hon rätade upp sig i sin fulla längd mellan pärlorna och armringarna rasslade.

"Det inre ögat skådar inte på befallning!" sade hon upprört

"Jaså, på det viset", sade professor Umbridge milt och gjorde en anteckning till på sin skrivskiva.

"Jag… men… men… vänta!" sade professor Trelawney och försökte låta lika förandligad som vanligt, trots att den mystiska effekten i någon mån förstördes av att rösten darrade av ilska. "Jag… jag tror att jag faktiskt ser nånting… nånting som berör er… ja, jag anar nånting… nånting ont… en allvarlig fara…" Professor Trelawney pekade med ett skakande finger på professor Umbridge, som fortsatte att le artigt mot henne, med höjda ögonbryn. "Jag är rädd… jag är rädd att ni är i allvarlig fara!" avslutade professor Trelawney dramatiskt.

"Åh, jag hoppas det är sant", sade Dorea med ett giftigt leende.

"Vad skulle det ens kunna vara?" sade Amanda fundersamt i en hög ton.

"Hon kanske förutsåg att Sirius eller professor Remus kom efter henne", föreslog Katrina med ett brett leende och Sirius dolde sitt skratt bakom en harkling över hur Remus var fast med titeln professor trots sina försök att få eleverna att sluta kalla honom det.

"Åh ni har inte sett något än, vi har knappt börjat med henne", sade Sirius medan han kastade en mörk blick emot Umbridge. "Men det här påminner mig…", han reste sig upp och stoppade handen innanför klädnaden för att greppa något i bröstfickan medan han gick emot lärarbordet, hans riktning mot Umbridge.

"Sirius, gör inget förhastat nu", sade McGonagall varnande medan hon gjort sig beredd att ingripa om det skulle krävas. Alla i salen verkade hålla andan i väntan på att se vad han skulle göra.

"Åh, det är inget förhastat, jag fullföljer bara ett löfte", sade Sirius samtidigt som han drog ut handen inifrån klädnaden och till allas förvåning drog han fram en liten läderpung.

"Han har en bomb?" viskade Nigel hänfört.

"Till dig, min kära", sade Sirius med ett brett leende och bugade sig framför Trelawney. "Som jag lovade, tio guld till den som förutsåg en attack mot kärringen." Han placerade snabbt tio galleoner framför den chockade häxan innan han återvände till sin plats

Det blev en paus. Umbridge hade fortfarande höjda ögonbryn.

"Jaha", sade hon milt och krafsade ner någonting på skrivarskivan igen. "Tja, om det verkligen är det bästa ni kan åstadkomma…" Hon vände sig bort från professor Trelawney, som stod som förstenad och kippade efter andan

"Hon borde inte ignorera en sån varning", sade Narcissa med rynkad panna.

"Jag trodde att du inte trodde på spådomskonst", avbröt Tracy förvånat och Narcissa log en aning.

"Jag gör inte det, men hon har många fiender och det är dåraktigt att inte ta varningar seriöst, oavsett vart de kommer ifrån."

Charlie blinkade långsamt medan han tog in orden. "Familjen Black är verkligen paranoida, de har problem."

Harry fångade upp Rons blick och förstod att Ron tänkte exakt samma sak som han; de visste båda att professor Trelawney var en gammal bluffmakerska,

"Jag börjar tvivla det... för mycket hon sagt har inträffat, även om det kanske inte var sättet som vi förväntade oss", muttrade Lee medan han misstänksamt betraktade Trelawney.

men å andra sidan avskydde de Umbridge så mycket att de tog starkt parti för Trelawney — det vill säga, tills hon slog ner på dem några sekunder senare.

"Nåå?" sade hon och knäppte med sina långa fingrar under näsan på Harry, på ett onormalt energiskt sätt. "Vill du vara snäll och visa mig början på din drömdagbok?"

Och när hon med hög röst hade tolkat Harrys drömmar (som allihop, till och med de som handlade om att äta gröt, tydligen förebådade en hemsk och förtidig död), kände han sig inte alls lika välvillig inställd till henne.

"Umbridge gillade åtminstone tolkningen", sade Harry med en långdragen suck.

"Det får oss inte direkt att känna oss bättre", stönade Sirius och skakade på huvudet.

"Jag försöker bara se det från den ljusa sidan!" Harry räckte retsamt ut tungan och Sirius himlade med ögonen.

Hela tiden stod professor Umbridge någon meter därifrån och antecknade, och när det ringde ut gick hon nedför silverstegen först av alla och satt redan och väntade på dem när de kom in till lektionen i försvar mot svartkonster tio minuter senare.

"Hur kom hon före alla? Jag menar hon är knappast den snabbaste personen", sade Bill förvånat.

"Alla drog fötterna efter sig. Ingen ville till hennes lektion", sade Parvati med en grimas.

"Jag klandrar er inte, 'on är une otrevlig person", sade Fleur med en grimas.

Hon gnolade och log för sig själv när eleverna strömmade in i rummet. Harry och Ron berättade i detalj för Hermione, som hade haft lektion i talmagi, vad som hänt på timmen i spådomskonst medan de allihop tog fram sina exemplar av Magisk försvarsteori. Men innan Hermione hann ställa några frågor hade professor Umbridge återkallat dem till ordningen och det blev tyst i klassrummet.

"Lägg undan trollstavarna", instruerade hon dem med ett leende, och de elever som hade varit förhoppningsfulla nog att ta fram dem stoppade besviket tillbaka dem i väskan. "Eftersom vi avslutade första kapitlet förra lektionen vill jag be er att slå upp sida nitton i dag och börja på 'Kapitel två: Allmänna försvarsteorier och deras uppkomst.' Inget prat, tack."

"Eller tänkande", muttrade Neville och Dean pressade knogarna mot munnen för att inte börja skratta högt.

Fortfarande med sitt breda, självbelåtna leende på läpparna slog hon sig ner bakom katedern. Klassen suckade högt när den, som en man, slog upp sidan nitton. Harry undrade dystert om det fanns så många kapitel i boken att det skulle räcka till hela årets lektioner och skulle just titta efter i innehållsförteckningen när han märkte att Hermione hade räckt upp handen igen.

"Det här känns väldigt bekant ", sade Dorea med ett litet leende.

"Hon gjorde samma sak under den föregående lektionen i ämnet om jag inte har helt fel", instämde Charlus med en skrockning.

"Jag hoppas bara att det inte blir en total upprepning", muttrar Remus medan han betraktade Harry oroligt.

Professor Umbridge hade också märkt det, och dessutom tycktes hon ha utarbetat en strategi för en sådan eventualitet. I stället för att låtsas som om hon inte hade sett Hermiones uppsträckta hand reste hon sig och gick runt främre bänkraden tills hon stod öga mot öga med henne. Sedan böjde hon sig ner och viskade, så att resten av klassen inte kunde höra:

"Det var hemskt, hon var alldeles för nära", sade Hermione med en grimas och en rysning.

"Du gjorde det mot dig själv", sade Ron avfärdande och ignorerade blicken som hon gav honom.

"Men vi uppskattade alla hur du offrade dig själv", skämtade Fay och Hermione himlade med ögonen.

"Vad är det den här gången då, miss Granger?"

"Jag har redan läst kapitel två", sade Hermione.

"Ja, men fortsätt då till kapitel tre."

"Jag har läst det också. Jag har läst hela boken.

Uppe vid lärarbordet utbyte de professorer som hade Hermione i sina klasser en nöjd blick med varandra.

"Varför skulle du göra det?" frågade Justin förskräckt medan han tittade på Hermione.

"Då hade jag den överstökad, jag behövde inte lägga ner särskilt mer energi på den", förklarade Hermione utan att vända sin uppmärksamhet mot honom.

Professor Umbridge blinkade till men återvann nästan omedelbart fattningen.

"Nå, i så fall bör du kunna tala om för mig vad Slinkhard säger om motförhäxningar i kapitel femton."

"Han säger att motförhäxningar är en felaktig term", svarade Hermione omedelbart. "Han säger att motförhäxning bara är ett namn som folk ger sina förhäxningar när de vill få dem att låta mer acceptabla."

"Att utmana Hermione var inte hennes bästa idé", sade Angelina med ett skratt.

"Personligen ser jag fram emot den dag då hon utmanar trion ordentligt, om vi har tur kan de göra sig av med henne, jag menar de har redan tagit hand om Quirrell, Lockman och fejk-Moody", skämtade Alicia och de två andra jagarna brast ut i skratt.

Professor Umbridge höjde på ögonbrynen och Harry förstod att hon mot sin vilja var imponerad.

"Men jag håller inte med", fortsatte Hermione.

"Hermione, hon är inte rätt person att argumentera med", sade Remus och spände sig.

"Vad är det? Är något fel?" frågade Tonks genast när hon märkte hur stel Remus blev och oroade sig för att han hade ont. Hennes ord fick ett flertal elever att svänga runt och rikta oroliga blickar mot deras gamla lärare.

"Jag känner min brorson och jag vet att han kommer hoppa in i konversationen", suckade Remus och Harry gned sig i nacken, och trots att Remus ord var sanna så slappnade han av - det var inget mer fel med den äldre mannen och det var en enorm lättnad.

Professor Umbridges ögonbryn höjdes ytterligare och hennes blick blev kyligare.

"Ni håller inte med?"

"Nej, det gör jag inte", sade Hermione, som i motsats till Umbridge inte viskade utan talade med en hög och ljudlig stämma som vid det här laget hade dragit till sig de övriga elevernas uppmärksamhet. "Mr Slinkhard gillar inte förhäxningar, eller hur? Men jag tror att de kan vara till stor nytta när de används som försvar."

"Jaså minsann, det tror ni", sade professor Umbridge, som nu glömde att viska, och rätade på sig. "Tja, tyvärr är det mr Slinkhards åsikt, och inte er, som gäller i det här klassrummet, miss Granger."

"Bör det inte vara lärarens åsikt som gäller i klassrummet?" frågade Astoria intresserat och vände frågan upp emot lärarbordet.

"I vanliga fall ja, men i det här sammanhanget tror jag vi kan vara glada att hon endast följer Slinkhards åsikter och inte sina egna", svarade McGonagall och kastade en isande blick emot Umbridge som puffade upp sig.

"Men…", började Hermione.

"Nu räcker det", sade professor Umbridge. Hon gick tillbaka till sin plats längst fram och vände sig mot klassen, och all den gemytlighet hon hade visat i början av lektionen var med ens som bortblåst. "Jag tänker dra av fem poäng för Gryffindors elevhem, miss Granger."

"För vad?" protesterade Ginny misstroget medan hon stirrade på Umbridge.

"Det angår inte dig", svarade Umbridge kyligt.

Oliver såg sig omkring. "Ni vet, jag föredrog verkligen när hon var för rädd för att tala."

"För vad då?" sade Harry argt.

"Blanda dig inte i det här!" viskade Hermione till honom.

"För att ha stört min lektion med meningslösa avbrott", sade professor Umbridge lugnt. "Jag är här för att undervisa er enligt en av ministeriet godkänd metod och det ingår inte i den att låta elever uttrycka sina åsikter om saker som de förstår ytterst lite av."

"Meningen är fel, både grammatiskt och moraliskt", sade Katrina medan hon ljudlöst mumlade orden igen.

"Det största felet är mer att hon borde ha startat upp en diskussion för att skapa bättre förståelse och ge er möjlighet att se från flera perspektiv", sade Remus med en rynkad panna. "Det är en intressant och givande diskussion kring hur man lär sig att behärska förmågorna och vad för konsekvenser det kan medför-"

"Okej, lugna ned dig, professorn", skrattade Sirius och placerade en hand för Remus mun. "Det är inte rätt tillfälle för det nu."

Era tidigare lärare i ämnet kanske gav er större frihet, men eftersom ingen av dem —med eventuellt undantag av professor Quirrell, som åtminstone tycks ha begränsat sig till lämpliga ämnen för er ålder — skulle ha klarat en inspektion från ministeriet."

"Jag vill ändå inte klara hennes inspektion", fnös Remus och Harry gav ifrån sig ett kort skratt.

"Hon insåg åtminstone att Lockman var värdelös", sade mr Weasley med ett bistert leende.

"Ja, Quirrell var verkligen en fantastisk lärare", sade Harry med hög röst, "det var bara den lilla haken att han hade Lord Voldemort stickande ut ur bakhuvudet."

"Du vet, innan vi läste de här böckerna trodde jag inte du var seriös", sade Zacharias och skakade på huvudet.

"Åh, vi var mer än medvetna om att du inte trodde det", sade Ron i en hård ton och Hermione placerade en varnande hand på hans arm.

Detta uttalande följdes av en av intensivaste tystnader Harry någonsin hade upplevt. Sedan kom det: "Jag tror att ytterligare en veckas straffkommendering skulle göra er gott, mr Potter", sade Umbridge lent.

"Nej!" Sirius var halvvägs upp från sitt säte medan ordet slet sig från hans strupe.

"Det är okej, det är ingen fara", sade Harry hastigt. "Se jag mår bra", han viftade med handen som var invirad i bandage. "Öh… bättre åtminstone? Och det är över nu."

Sirius satte sig ner igen och korsade armarna framför bröstet. Enda anledningen till varför han inte gav sig efter Umbridge nu var för att det skulle försvåra hans framtidsplaner gällande att få henne slängd i Azkaban, och få sig själv befriad.

Såret på Harrys handrygg hade knappt läkt och morgonen därpå blödde det igen. Han beklädde sig inte under kvällens kvarsittningstimmar, han var fast besluten att inte ge Umbridge den tillfredsställelsen.

"Vänta, vad hände mer?"

"Ron stoppade diskret Harry från att inte göra situationen värre och lektionen fortsatte som vanligt", sade Seamus avfärdande. "Det hände inte så mycket mer under lektionen, alla läste bara."

Om och om igen skrev han Jag får inte tala osanning utan att ett ljud kom över hans läppar, trots att jacket blev djupare för varje bokstav.

Det allra värsta med den här andra veckans kvarsittning var, precis som George hade förutsagt, Angelinas reaktion. Hon kastade sig över honom vid Gryffindorbordet i samma stund han kom ner till frukosten på tisdagen och skrek så högt att professor McGonagall kom framsläpande till dem bortifrån huvudbordet.

"EN TILL VECKA!" utbrast Sirius högt och stirrade på Harry. "Jag trodde det var en kvarsittning!"

"Um nej… hon gav mig en vecka."

"För att säga att Quirrell var en dålig lärare", sade mr Weasley misstroget.

Neville grimaserade. "Om vi ska va noga sa han faktiskt att Voldemort var på baksidan av hans huvud och att det var vad som gjorde honom till en dålig lärare."

"Angelina Johnson, hur understår du dig att föra ett sånt oväsen i stora salen! Fem poängs avdrag för Gryffindor!"

"Men professorn… han har gått och skaffat sig kvarsittningsstraff igen", sade Angelina.

"Jag är ledsen, jag visste inte hur illa det var", jämrade sig Angelina och när Harry såg upp mot henne såg han att hennes ögon svämmade över av tårar.

"Angelina… hur skulle du kunna veta? Jag försökte hålla det hemligt. Jag förlät dig för länge sen", sade han mjukt och sträckte sig fram för att ta hennes hand i sin egna.

"Jag borde ha frågat! Inte bara stormat in och slängt omkring anklagelser", protesterade Angelina och ett par tårar föll ner och landade i hennes knä.

"Du är fortfarande en del av min familj, alla gör misstag", mumlade Harry och kramade om hennes hand hårdare. "Den enda som behöver förlåta dig är du själv."

"Vad är nu detta, Potter?" sade professor McGonagall skapt och svängde runt mot Harry. "Kvarsittningsstraff? Av vem?"

"Av professor Umbridge", mumlade Harry utan att möta McGonagalls små lysande ögon, inramade av de fyrkantiga glasögonen.

"Du menar väl inte", sade hon och sänkte rösten så att gruppen nyfikna Ravenclawelever bakom dem inte kunde höra, "att du trots den varning jag gav dig i måndags tappade behärskningen på professor Umbridges lektion igen?"

"Vänta, har det inte gått mer tid sen varningen?" frågade Ginny med ett kvävt skratt.

"Skratta bara, jag vet att jag har en del problem med mitt temperament ibland", suckade Harry och skakade på huvudet när Ginny genast brast ut i skratt.

"Det är åtminstone inte värre än Lilys", påpekade Charlus med ett snett leende.

"Jo", mumlade Harry och tittade ner i golvet.

"Potter, du måste skärpa dig! Du är på god väg att råka riktigt illa ut! Ytterligare fem poäng avdrag för Gryffindor!"

"Men förra gången gav du honom kakor!" protesterade Jack Sloper upprört.

"Och en varning", påpekade McGonagall med smalt hoppressade läppar.

"Men vad…? Nej, professorn!" sade Harry, ursinnig över denna orättvist. "Jag får ju redan ett straff av henne, varför måste ni dra av poäng dessutom?"

"Därför att straffkommenderingar inte tycks ha nån som helst effekt på dig!" sade McGonagall beskt. "Nej, jag vill inte höra ett enda klagomål till, Potter!"

McGonagall ryckte till när orden hon sagt flera månader tidigare upprepades inför alla. Hade det varit anledningen till att han inte berättade för någon vuxen? Hade han gått till någon och bett om hjälp ifall hon inte skjutit ner honom, om hon inte sagt åt honom att inte klaga över sina straffkommenderingar… "Jag är så ledsen, Potter."

"Du visste inget, professorn, du trodde bara att jag skrev vanliga straffmeningar. Jag kan inte säga att jag inte var irriterad, men jag förstår."

McGonagall skakade på huvudet, en sån liten rörelse att den knappt var synlig - han var alldeles för vänlig för sitt eget bästa och hon kunde bara hoppas att det inte skulle få honom dödad en dag.

Och vad er beträffar, miss Johnson, får ni begränsa ert skrikande till matcherna på quidditchplanen i fortsättningen, om ni inte vill riskera att förlora er ställning som lagkapten!" Professor McGonagall stegade tillbaka till huvudbordet. Angelina gav Harry en blick av djupaste avsmak och tågade i väg medan han själv kastade sig ner på bänken bredvid Ron, skummande av ilska.

"Hon har dragit av poäng från Gryffindor för att jag får min hand uppristad varenda kväll! Hur kan hon tycka det är rättvist?

"Hon är inte medveten om den detaljen", påpekade Percy och McGonagall nickade.

"Om jag vetat hade varit medveten om det hade jag satt stopp för det till varje pris", försäkrade hon allvarligt.

"Jag vet", sade Ron förstående och skyfflade över bacon på Harrys tallrik, "hon är helknäpp."

Hermione däremot bläddrade bara igenom sidorna i sin Daily Prophet utan att säga någonting.

"Du tycker väl att McGonagall hade rätt, va?" sade Harry ilsket till bilden av Cornelius Fudge som skymde Hermiones ansikte.

"Du har verkligen blivit mer ilsken det här året", sade McLaggen medan han betraktade Harry som rodnade samtidigt som han knöt sina nävar.

"Och? Han har en ursäkt till att inte skutta fram som om allt är rosor och solsken", snäste Ginny och George skrattade till.

"Bra jobbat Harry, om någon är elak mot dig i framtiden har du en personlig riddare som mer än gärna attackerar i ditt namn", frustade han fram och Ginny himlade med ögonen.

"Jag önskar att hon inte hade dragit av poäng för dig, men jag tror hon gör rätt i att varna dig för att tappa humöret inför Umbridge", sade Hermiones röst medan Fudge, som tydligen höll något slags tal, gestikulerade häftigt från förstasidan.

Harry talade inte till Hermione på hela trollformellektionen, men när de kom in till förvandlingskonsten glömde han bort att vara arg på henne.

"Vad hände? Säg inte det ligger en förstenad person", jämrade sig Nigel och Harry gav honom en misstrogen blick.

"Du går här! Du skulle veta om någon var förstenad."

Ron gav ifrån sig ett kort skratt. "Han går här? För det är det viktiga och inte det faktum att basilisken är död?"

Harry log brett och nickade med huvudet mot de vuxna som alla hade bleknat i ansiktet. "Jag ville inte påminna dem om den."

Professor Umbridge och hennes skrivskiva satt i ett hörn, och åsynen av henne jagade direkt bort minnet av frukosten ur hans huvud.

"Toppen", viskade Ron när de satte sig på sina vanliga platser. "Nu ska Umbridge allt få vad hon förtjänar, det blir kul att se."

Alla i salen verkade lysa upp vid informationen om att de skulle få höra om Umbridges inspektion av McGonagall lektion.

"McGonagall kommer inte tillåta att hon agerar som hon gjorde under Trelawneys lektion", sade Cho med ett brett leende.

Professor McGonagall kom tågande in i rummet utan att ge den minsta antydan om att hon visste att professor Umbridge var där.

"Nu räcker det med prat", sade hon och det blev omedelbart tyst. "Finnigan, vill du vara vänlig att komma hit och hjälpa till att lämna tillbaka läxuppgifterna. Brown, var snäll och ta den här lådan med möss… var inte dum nu, flicka lilla, de bits inte… och ge en till varje elev."

"Jag slår vad om att Umbridge hatade att bli ignorerad", sade Marietta medan hon kastade en blick emot lärarbordet, hennes egna erfarenhet av kvinnan tillsammans med vad hon fått höra av sin mamma gjorde henne mycket medveten om hur Umbridge var som person… åtminstone hade hon trott det. "Jag borde låta mamma veta att hon utförde tortyr på elever…"

"Hrm, hrm", sade professor Umbridge med samma lilla fåniga hostning som hon hade använt för att avbryta Dumbledore den första kvällen på terminen. Professor McGonagall låtsades inte om henne. Seamus lämnade tillbaka Harrys uppsats, Harry tog emot den utan att titta på honom och såg till sin lättnad att han hade lyckats få ett A.

"Det är fortfarande en skillnad mot hans vanliga betyg, han är inte den bästa i sin årskurs men han presterar bättre än det", sade McGonagall och skakade på huvudet.

"Med tanke på att han skrev den mitt i natten efter en sån där straffkommendering så är det inte dåligt", sade Flitwick med ett bittert leende.

"Borde vi ha reagerat mer i hans nedgång i betyg?" frågade Sprout med rynkad panna.

McGonagall skakade på huvudet igen. "Jag antog att det var ett resultat av turneringen, åtminstone delvis… det spelar ingen roll nu, vi får se hur det är i framtiden."

"Då så, lyssna nu noga allesammans… Dean Thomas, om du gör så där med musen igen får du straffkommendering av mig. De flesta av er har nu lyckats få era sniglar att försvinna och även de som fick skalet kvar har fått grepp om det väsentliga i försvinnandeförtrollningen. I dag ska vi…"

"Vad gjorde han?" frågade Newt oroligt, han hoppades att musen inte hade blivit skadad.

"Fick den att flyga iväg", fnittrade Parvati, nu i efterhand kunde hon se det roliga i det, men under lektion när den kom svävandes emot henne hade det inte varit lika underhållande.

"Hur då?" frågade Charlie misstroget.

"Vi vet inte, han skulle ändra färgen. Vi är bara glada att det inte var Seamus för då hade den väl fattat eld", sade Ron och kastade en kudde mot Seamus och Dean som enkelt slog undan den.

"Hrm, hrm", sade professor Umbridge

"'On kommer få ångra det där", sade Fleur med ett litet leende. "Minerva acceptera inte sånt beteende, n'est pas?"

"Minerva? Varför kallar du henne för hennes förnamn?" frågade Hannah förvånat.

"Vi är collègues på ett sätt", sade Fleur med ett litet leende upp mot McGonagall som log tillbaka.

"Ja?" sade professor McGonagall och vände sig om med ögonbrynen så tätt hopdragna att de verkade bilda ett enda långt, strängt streck.

"Jag undrar bara, professor McGonagall, om ni har fått mitt meddelande med datum och tid för inspekt…"

"Naturligtvis har jag fått det, för annars skulle jag ha frågat vad ni har i mitt klassrum att göra", sade professor McGonagall och vände bestämt ryggen åt professor Umbridge. Många av eleverna utbytte roade blickar. "Som jag just sa: i dag ska vi öva nånting mycket svårare, nämligen hur man får möss att försvinna. Det är så att försvinnandeförtrollningen…"

"Jag älskar redan det här", sade Sirius med ett brett leende.

"Kingsley kommer vara så ilsken över att han missar det här", skrattade Tonks som vibrerade av glädje medan hennes hår skiftade mellan bubbelgumsrosa och solskensgul.

"Just ja… vart är han, Moody och madam Bones ens?" frågade Terry och såg sig om på de tomma platserna som tio hade lämnat efter sig.

"De undersöker vem som ligger bakom förgiftningen av mr Lupin, skulle jag tro", sade Newt med rynkad panna. "Oroa er inte för mycket om det, det är en komplicerad procedur."

"Och hur skulle du veta det?" frågade Corner hånande. "Du jobbar väl bara med djur?"

"Min bror var toppauror här i Storbritannien, en nära familjevän och min fru var aurorer i New York. Jag har en del insikt i deras jobb", svarade Newt medan han böjde sig ner för att fixa till låset på sin portfölj som hade åkt upp.

"Hrm, hrm."

"Jag undrar", sade professor McGonagall och vände sig mot professor Umbridge med iskallt ursinne, "hur ni ska kunna få en uppfattning om mina vanliga undervisningsmetoder om ni fortsätter att avbryta mig? Jag brukar faktiskt inte tillåta folka att prata medan jag pratar, förstår ni."

"Bra jobbat Minnie!" vrålade Sirius över skrattet som brast ut överallt runt omkring i salen.

"Hur många gånger ska jag behöva säga till er att inte kalla mig det?" frågade McGonagall med en suck, men hennes ögon tindrade i skenet från ljusen.

"Samma svar som alltid - tills den dag vi dör och även då kommer vi finna ett sätt att kalla dig det", sköt Sirius tillbaka med ett brett leende som inte visade hur det högg till i bröstet på honom när han sade orden... vad skulle han inte ge för att få höra James säga det till henne igen.

Professor Umbridge såg ut som om hon just hade fått ett slag i ansiktet. Hon sade ingenting utan slätade ut pergamentet på sin skrivskiva och började skriva i rasande fart. Professor McGonagall, som såg suveränt oberörd ut, vände sig till klassen igen.

"För att hon är otrolig!" ropade en tredjeårselev och McGonagall log och rodnade svagt när allt fler elever började hålla med.

"Hur kommer det sig att hon är så populär", muttrade Snape och McGonagall, som tack vare sin animagusform hade förbättrad hörsel, fnös.

"Att behandla alla elever likadant oavsett deras bakgrund eller elevhem brukar få eleverna att gilla dig bättre", sade hon torrt.

"Som jag just sa: försvinnandeförtrollningen blir svårare ju mer komplicerat djuret som ska fås att försvinna är. Ett ryggradslöst djur, som snigeln, är inte nån särskilt stor utmaning, medan däremot musen, som är ett däggdjur, är en mycket större. Därför är det här inte nån trollkonst som man kan utöva medan man tänker på vad man ska ha till middag. Ja, då så… ni känner ju till besvärjelseformeln, låt mig nu se vad ni kan göra."

"Och hon ska komma och predika för mig om att inte tappa humöret inför Umbridge!" muttrade Harry halvhögt till Ron, medan han flinade samtidigt — hans ilska mot professor McGonagall hade helt och hållet försvunnit.

En ny våg av skratt spred sig genom salen över Harrys kommentar.

"Om vi ska vara noga, Potter, så skrek jag inte åt henne", påpekade McGonagall med ett höjt ögonbryn.

"Det är för att du kan få en att vilja krypa ihop och dö med bara några ord, du behöver inte höja rösten", fnös Oliver och ett flertal elever nickade instämmande.

Professor Umbridge följde inte efter McGonagall runt om i klassen som hon hade gjort med professor Trelawney; hon insåg nog att McGonagall inte skulle tillåta det. Däremot gjorde hon många fler anteckningar där hon satt i sitt hörn, och när professor McGonagall till sist sa åt dem att packa ihop reste hon sig upp med sammanbiten min.

"Det finns en anledning till varför man aldrig irriterar en animagus vars form är en katt."

"Tror ni att professor McGonagall någonsin har tröttnat så mycket på folk att hon bara förvandlat sig till en katt och gjort… ja, du vet, kattsaker?" frågade Ginny och bet tillbaka ett leende i ett försök att verka allvarlig.

"Varför frågar ni inte marodörerna, de om några borde veta ifall hon gjort det baserat på allt vi hört om dem", påpekade Cho med ett brett leende.

"Till vår vetenskap så har hon aldrig gjort något sådant. Vi diskuterade ämnet själva och kom fram till att hon hade för mycket värdighet för det", svarade Sirius genast och Dorea log åt konversationen som pågick.

"Okej, men kan ni föreställa er om hon faktiskt gjorde sånt? Jag menar åtminstone mot Umbridge, hon avskyr henne och skulle definitivt riva sönder hennes dekorationskuddar", sade Ginny bestämt.

"Och dra ner dukarna och allt som står på dem", instämde Luna.

"Ja det här är i alla fall en början", sade Ron. Han höll upp en lång, slingrande mussvans och släppte tillbaka den ner i asken som Lavender gick runt med.

"Bättre än mig under första lektionen", påpekade Harry med ett uppmuntrande leende mot sin vän.

"Yay, jag gjorde bättre ifrån mig än personen som stanna uppe halva natten och som lider av mardrömmar", jublade Ron medan han gjorde en segergest i luften.

"Vad hade du kvar?" frågade Luna och vände sig mot Harry med en intresserad blick.

"Motsatsen, jag fick bort svansen och öron, men kroppen var kvar", fnös Harry men han log brett trots sitt erkännande om hur han misslyckats med uppgiften.

Medan de tågade ut ur klassrummet såg Harry hur professor Umbridge gick fram till katedern. Han puffade till Ron, som i sin tur puffade till Hermione, och alla tre drog sig avsiktligt efter de andra för att tjuvlyssna.

"Det här är hur de får veta om allt", mumlade Zabini och skakade på huvudet.

"Vi får i alla fall veta saker nu? Jag menar jag kan inte säga att jag njuter av att läsa om Potters liv, men det är åtminstone intressant emellanåt", medgav Draco med en axelryckning.

"Hur länge har ni undervisat vid Hogwarts?" frågade professor Umbridge.

"Trettionio år i december", sade professor McGonagall bryskt och smällde igen sin väska.

"Det är en lång period", sade Sinistra förvånat och vände sig mot sin kollega. "Jag visste aldrig att det varit riktigt så lång tid."

"Har du någonsin övervägt att göra något annat?" frågade Burbage intresserat efter att ha insett att de aldrig diskuterat det.

McGonagall tvekade en sekund innan hon skakade på huvudet. "Inte på allvar, att lära ut är min dröm, men jag kan inte säga att jag inte reflekterat över det."

Professor Umbridge gjorde en anteckning.

"Nå, då så", sade hon, "ni får resultaten av inspektionen om tio dagar."

"Det finns ingen chans att hon inte blir godkänd", sade Charlus bestämt.

"Men hon gjorde troligtvis sitt bästa för att ge henne ett så lågt betyg som möjligt", muttrade Dorea och blängde på kvinnan som orsakat hennes familj så mycket smärta.

"Jag kan knappt bärga mig", sade professor McGonagall med en kylig likgiltig röst och satte kurs mot dörren. "Skynda på, ni tre", tillade hon och föste Harry, Ron och Hermione framför sig.

Harry kunde inte låta bli att ge henne ett svagt leende och han kunde ha svurit på att han fick ett tillbaka.

Han hade trott att nästa gång han såg Umbridge skulle vara under kvarsittningen samma kväll, men han hade fel. När de gick nerför gräsmattorna mot Skogen för att ha sin lektion i skötsel av magiska djur väntade hon med sin skrivskiva bredvid professor Grubbly-Plank.

"Stalkar hon er?" frågade Oliver misstänksamt.

"Skulle inte förvåna mig om hon gjorde det, men jag tror bara vi hade otur", sade Ron med en grimas. "Vi hade henne åtminstone halva dagen!"

"Den där spegeln från först boken, gick den sönder? För det skulle förklara en hel del", sade Justin och vände sig frågande mot Harry som ryckte på axlarna.

"Jag tror inte den gick sönder? Men ärlig talat har jag inte det bästa minnet över exakt vad som hände där inne."

"Ni brukar inte ha den här lektionen i vanliga fall, stämmer det?" hörde Harry henne fråga när de kom fram till bockbordet, där skarn av infångade böjsvansar rotade runt efter gråsuggor som en massa levande kvistar.

"Det stämmer precis", sade professor Grubbly-Plank, som stod och gungade fram och tillbaka på fötterna med händerna på ryggen. "Jag vikarierar för professor Hagrid."

Harry utbytte oroliga blickar med Ron och Hermione. Malfoy stod och viskade med Crabbe och Goyle. Han skulle säkert gilla att få tillfälle att skvallra om Hagrid för en medlem av ministeriet.

"Ifall de får Hagrid sparkad genom att sprida falska rykten kan vi låsa ut dem ifrån deras uppehållsrummet", sade George allvarligt och Slytherineleverna utbytte nervösa blickar med varandra.

"Ni kan inte låsa ut oss", sade Tracy hånande.

"Jodå, det är bara att byta lösenord. Jag menar vi har inte listat ut hur man gör det än, men det finns fortfarande tid till det."

"Och vad skulle ni möjligtvis kunna välja för lösenord som skulle hindra oss från att ta oss in i vårt uppehållsrum", frågade Daphne i en road ton och med ett höjt ögonbryn.

"Länge leve Harry Potter!" svarade Fred och George i mun på varandra och ett dussintal elever

brast ut i högt skratt.

"Okej… det skulle stoppat en hel del", medgav Daphne motvilligt och Fred och George gav varandra en high five.

"Hmm, jag undrar just", sade professor Umbridge och sänkte rösten, fast Harry kunde fortfarande höra henne alldeles tydligt. "Rektorn verkar besynnerligt ovillig att ge mig några upplysnings om saken, men kanske ni kan tala om för mig vad som är orsaken till professor Hagrids väldigt långa tjänstledighet?"

"Det är en väldigt bra fråga, varför var du borta, Hagrid?" frågade Ginny högt och vände sig mot Hagrid.

"Jag hade en del uppgifter att utföra, men jag skulle inte va förvånad om de avslöjas i boken sen."

"För tusan Hagrid, berättade du för dem?" stönade mrs Weasley och masserade sina tinningar medan hon blängde på halvjätten som rodnade.

"De gav mig inget val", muttrade han och Harry, Ron och Hermione log oskyldigt mot ordermedlemmarna som befann sig i salen.

Harry såg hur Malfoy intresserat tittade upp.

"Jag kan nog inte det, är jag rädd", sade professor Grubbly-Plank glatt. "Jag vet inte mer om det än ni gör. Fick en uggla från Dumbledore med förfrågan om jag ville ha ett par veckors lärarjobb. Jag tackade ja. Det är allt jag vet. Jaha… ska jag sätta i gång då?"

"Javisst, varsågod", sade professor Umbridge och krafsade ner något på sin skrivskiva. Umbridge använde en annan taktik på den här lektionen. Hon vandrade omkring bland eleverna medan hon frågade ut dem om magiska djur. De flesta kunde ge bra och riktiga svar och Harry blev lite lättare till sinnes, klassen svek i alla fall inte Hagrid.

"Jag må inte älska Hagrid som professor, men jag hatar Umbridge betydligt mer", sade Lavender med en axelryckning.

"Jag tror att det är de flestas uppfattning", mumlade Dean samtidigt som han kastade en blick mot fjärde boken och tänkte tillbaka på sprängstjärtsskrabborna.

"Vad tycker ni som tillfällig medlem av kollegiet — som en objektiv utomstående kan man väl säga — om Hogwarts för övrigt?" sade professor Umbridge då hon återvände till professor Grubbly-Planks sida efter en långdragen utfrågning av Dean Thomas. "Känner ni att ni får tillräckligt stöd från skolledningen?"

"O ja, Dumbledore är alldeles utmärkt", sade professor Grubbly-Plank hjärtligt. "Ja, jag är väldigt nöjd med hur allting sköts här, faktiskt väldigt nöjd."

"Hon kommer inte gilla det alls", mumlade Sarah och Nick skrattade till.

"Nope, inte för fem siklar", instämde han med ett leende.

Umbridge, som såg artigt misstänksam ut, gjorde en mycket kort anteckning och fortsatte:

"Det finns mer?" frågade Fleur förvånat och skruvade på sig för att hitta en mer bekväm ställning.

"Hon har alltid mer. Jag tror hon älskar att höra sig själv prata", sade Astoria och rynkade på näsan.

"Och vad planerar ni att gå igenom med den här klassen i år, förutsatt att professor Hagrid inte kommer tillbaka förstås?"

"Jo, jag går väl igenom de djur som oftast tas upp i GET-proven", sade professor Grubbly-Plank. "Det finns inte mycket kvar att göra — eleverna har redan studerat enhörningar och nifflare, me jag tänkte ta upp porlocker och knizzlare med dem och se till att de kan känna igen crupar och knarlar…"

"Det är vad som brukar dyka upp på GET", sade Newt och nickade godkännande. "Självklart skulle jag rekommendera att man öppnar upp lite och tar inte lite mer ovanliga djur… Ashwinder är alltid intressanta, cockatrice kanske är lite väl farliga… Diricawl skulle troligtvis uppskattas… Erumpent är möjligtvis en aning svårt att få tag på…"

"Du bär runt på en nundu och ser det som ett husdjur, du är knappast lämpad för att göra upp lektioner", sade Umbridge nedlåtande.

Newt höjde på ett ögonbryn och när han svarade var hans ton kylig: "Det ryktas om att jag gör det, jag har aldrig bekräftat eller förnekat det. De djur och varelser jag tar hand om är inte mina husdjur, de är fria varelser som har behövt min hjälp. Och jag tror att du är den sista här som bör prata om lämplighet för lärare.

"Ja, ni verkar i alla fall veta vad ni gör", sade professor Umbridge och prickade av någonting på sin skrivskiva. Harry gillade inte hennes starka betoning på ordet ni och gillade ännu mindre när hon vände sig till Goyle med nästa fråga. "Jag har hört att folk blivit skadade i den här klassen, stämmer det?"

Goyle flinade dumt. Malfoy skyndade sig att svara.

"Det var jag", sade han. "Jag blev söndersliten av en hippogriff."

"För att du inte följde instruktionerna", påpekade Alisa och Draco suckade.

"Jag tror att vi har etablerat det. Ingen mening att fortsätta dra upp det", muttrade han och Zabini försökte dölja sitt skratt bakom en hostning.

"En hippogriff?" sade professor Umbridge, som nu skrev ursinnigt.

"Harry kommer att blanda sig i, eller hur", frågade mr Weasley med rynkad panna.

"Jag varken bekräftar eller förnek-"

"Men jag kan bekräfta att han gör det", sade Dennis och avbröt Harry som korsade armarna framför bröstet.

"Bara för att han var för korkad för att lyssna på vad Hagrid sa åt honom att göra", sade Harry ilsket. Både Ron och Hermione stönade. Professor Umbridge vände långsamt huvudet åt Harrys håll.

"En kvälls kvarsittning till, tror jag", sade hon milt. "Jaha, tack så väldigt mycket då, professor Grubbly-Plank, det var nog allt jag behöver här. Ni kommer att få resultaten av inspektionen om tio dagar."

"Hon gav dig straffkommendering under en annan professors lektion? Hon kan inte göra det. Det är upp till professorn som håller i ämnet!" protesterade Tonks högljutt.

"Varför vet du det?"

"Jag hamnade i en del problem när jag gick i skolan, jag har ju sagt det, drev mamma vansinnig… nu när jag tänker på det kan det ha varit för att det påminde om Sirius… strunt samma, poängen är att jag lärde mig det av nödvändighet."

"Så… om hon inte har rätt att göra det, kan vi få någon kompensation? Typ extrapoäng eller något?" frågade Fred ivrigt och såg hoppfullt upp mot lärarbordet.

"Vänta, så vårt mål är inte längre att förlora så mycket poäng som möjligt?" avbröt Fay förvirrat och Fred knäppte med fingrarna.

"Det stämmer, kan ni dra bort poäng från Harry för att han bröt mot reglerna och fick en lärare att dra av poäng när läraren inte hade rätt till det."

"Varför skulle Harry straffas när han inte gjort något fel?" protesterade Percy misstroget och gav Harry en blick när han hörde de mumlade orden: "skulle inte vara första gången."

"Toppen", sade professor Grubbly-Plank, och professor Umbridge gav sig i väg tillbaka över gräsmattan till slottet.

Klockan var nästan tolv när Harry lämnade Umbridges kontor den natten, och hans hand blödde nu så kraftigt att den fläckade ner halsduken han hade virat runt den. Han väntade sig att uppehållsrummet skulle vara tomt när han kom tillbaka, men Ron och Hermione hade suttit uppe och väntat på honom. Han blev glad att se dem, särskilt som Hermione snarare verkade medlidsam än kritisk.

"När började den", frågade mrs Weasley och hennes underläpp darrade medan hon betraktade Harry med oroliga och skinande ögon.

"Fem som vanligt", svarade Harry och hans leende var mer en grimas. "Men jag är ganska bra på att ignorera smärta."

"Här", sade hon oroligt och sköt fram en liten skål med gul vätska mot honom. "Doppa handen i det här, det är ett extrakt av marinerade och passerade mörtlappsknölar, det borde hjälpa."

"Tack och lov", mumlade madam Pomfrey lättat. "Jag önskar verkligen att han hade kommit till mig tidigare."

"Kommit till dig över huvud taget menar du?" frågade Babbling en aning roat. "Jag vill påpeka att du fick tvinga din hjälp på honom."

"Han är alldeles för självständig, ifall jag möter hans släktingar som…", madam Pomfrey avbröt sig och knöt händerna, familjer som familjen Dursley var enda gången hon fick lusten att bryta sin ed om att inte göra medveten skada mot andra.

Harry placerade sin blödande, värkande hand i skålen och upplevde en underbar känsla av lindring. Krumben snodde runt benen på honom, högt spinnande, och hoppade sedan upp i hans knä och slog sig till ro.

"Tack", sade han och kliade Krumben bakom öronen med sin vänstra hand.

"Jag tycker fortfarande att du borde klaga över det här", sade Ron med låg röst.

"Han kommer inte göra det inte… inte med förtrollningen över pennan", sade Charlus bittert och han önskade innerligt att Harry hade haft någon vuxen under hela sitt liv som han kunde förlita sig på.

"Oroa dig inte, han har Sirius och Remus nu", mumlade Dorea och förde sin hand mot den vänstra axeln för att klappa hans hand som vilade där.

"Nej", sade Harry tonlöst.

"McGonagall skulle bli tokig om hon visste…"

"Ja, det skulle hon nog", sade Harry. "Och hur lång tid tror du det skulle ta för Umbridge att få igenom en ny förordning som säger att den som klagar på Överinkvisitorn omedelbart får sparken?"

"Din hälsa är viktigare", avbröt McGonagall i en tydlig och bestämd ton.

"Plus att om det hänt hade vi bara strejkat tidigare, jag menar det är inte som om vi inte diskuterat det tidigare", påpekade Gabriel avfärdande medan han balanserade sin trollstav på ett av sina fingrar.

Ron öppnade munnen för att komma med en invändning, men ingenting kom ut och efter ett ögonblick stängde han den igen, svarslös.

"Hon är en hemsk kvinna", sade Hermione med tunn röst. "Hemsk. Precis när du kom in sa jag faktiskt till Ron att vi måste göra nånting åt problemet med henne."

"Vad kan ni göra", fnös Randall och skakade på huvudet.

"Mer än du tror", muttrade Ginny. "Vänta ni bara, ni har ingen aning om vad som väntar."

"Jag föreslog gift", sade Ron bistert.

"GIFT?!"

"Du torterade en elev, håll käft", fräste Bill och blängde på Umbridge som var högröd i ansiktet. "De diskuterade och skämtade. Till skillnad från dig skulle de inte genomföra det."

"Åh, jag skulle ha genomfört det. Hon förtjänade det", muttrade Ron och korsade armarna framför bröstet medan han envist ignorerade sin mammas halvhjärtade blick.

"Nej… jag menar att göra nånting åt att hon är en sån värdelös lärare och att vi över huvud taget inte kommer att lära oss nåt försvar mot svartkonster av henne", sade Hermione.

"Ja, och vad kan vi göra åt det?" sade Ron och gäspade. "Det är ju för sent, eller hur? Hon har fått jobbet, hon är här för att stanna. Det kommer Fudge att se till."

"Ni kan alltid göra er av med henne, ni har ju gjort er av med de tidigare", påpekade Zabini högt.

"Ursäkta mig! Jag kan ta på mig ansvaret för Quirrell och Lockman, men Remus hade jag inget att göra med!" utbrast Harry medan han stirrade på den italienska trollkarlen.

"Jag menar ni var närvarande kring händelserna som fick honom sparkad… uppsagd, var är den officiella orsaken till att han slutade?" påpekade Zabini med ett höjt ögonbryn och Harry stängde munnen.

"Snape var ett rövhål och berättade för alla om hans status."

"Sirius!" väste Narcissa och blängde på sin kusin som flinade stort och utmanande.

"Tja, men vet ni…", sade Hermione trevande. "Jag tänkte på en sak i dag…" Hon kastade en lätt nervös blick på Harry och fortsatte sedan snabbt: "Jag tänkte att det kanske är dags för oss att helt enkelt göra det själva."

"Göra vad då själva?" sade Harry misstänksamt medan han fortfarande höll handen nersänkt i extraktet av mörtlappsknölar.

"Tja… lära oss försvar mot svartkonster själva", sade Hermione.

"Det låter som en bra idé, studiegrupper är alltid bra", sade Sprout och nickade godkännande.

"Det är lite mer än en studiegrupp dock…"

"Ssshhh, de behöver inte veta det än!" väste Hermione och gav Dennis en halvhjärtad blängande blick.

"Lägg av", stönade Ron. "Vill du att vi ska göra extra arbete? Inser du att Harry och jag ligger efter med läxorna igen och det är bara andra veckan?"

"Men det här är mycket viktigare än läxor!"

Harry och Ron storglodde på henne.

"Vad sa hon?" frågade Fay som slutade stirra ut i luften och istället riktade sin uppmärksamhet direkt mot Harry, Ron och Hermione.

"Det låter inte som Hermione", instämde Padma med lätt rynkad panna.

Harry skrattade till. "Hon sa faktiskt redan under vårt första år att det fanns viktigare saker än böcker."

"Jag trodde inte det fanns nånting viktigare än läxor i hela universum! sade Ron.

"Var inte fånig, det är klart att det finns", sade Hermione, och Harry såg med en olycksbådande känsla att hennes ansikte plötsligt lystes upp av samma brinnande entusiasm som F.I.S.A. brukade väcka hos henne. "Det handlar om att förbereda oss, precis som Harry sa på Umbridges första lektion, för det som väntar på oss där ute. Det handlar om att se till att vi verkligen kan försvara oss. Om vi inte lär oss nånting på ett helt år…"

"Det kommer sluta katastrofalt", sade Narcissa och skakade på huvudet. "Jag hoppas verkligen att Draco har övat på fritiden…"

"De är så körda om de blir attackerade och de inte har lärt sig något", sade Percy och skakade på huvudet med en nervös blick i ögonen.

"Jag menar vi är på Hogwarts, de är säkra och de kan åtminstone ta igen det året därpå?" sade Kim och bet sig i läppen innan salen fylldes med rop kring hur och varför Hogwarts inte var en säker plats:

"Dementorer."

"Voldemort!"

"Basilisk"

"Jättespindlar"

"Voldemort igen!"

"Dödsätare"

"Drakar"

"Voldemort för tredje gången."

"Vänta, Voldemort har infiltrerat Hogwarts tre gånger de senaste fem åren?" frågade Bill misstroget och stirrade runt omkring. "Vem hävdade att Hogwarts är en säker plats?"

"Det var innan femte årskursen började här", sade Alisa i en uttråkad röst. "Jag vill inte peka finger eller nåt, men det är värt att påpeka att ingen dog eller blev dödligt skadade innan det."

"Vi kan inte göra mycket på egen hand", sade Ron nedslaget. "Jag menar okej, vi kan väl gå och slå upp förhäxningar i biblioteket och försöka tillämpa dem, men…"

"Nej, jag håller med, vi har kommit förbi det stadiet där vi bara kan lära oss saker ur böcker", sade Hermione. "Vi behöver en läraren, en riktig som kan visa oss hur vi ska använda besvärjelserna och rättar oss om vi hamnar fel."

"Vem sjutton kommer ha tid med det dock?" fnös Gwen och skakade på huvudet.

"Jag 'ar en känsla av att jag vet vem", sade Fleur med ett litet leende.

"Om det är Lupin du talar om…", började Harry.

"Jag är hedrad men jag har tyvärr inte tiden eller möjligheten för det", sade Remus med ett sorgset leende.

"Det är synd, du var en fantastisk lärare", sade Luna med ett vänligt leende och Remus egna leende blev varmare.

"Nej, nej, jag talar inte om Lupin", sade Hermione. "Han är alldeles för upptagen med Fenixordern, och i vilket fall skulle vi bara kunna träffa honom på våra helger i Hogsmeade och det är alldeles för sällan."

"Vem i så fall?" sade Harry och såg på henne med rynkad panna.

Hermione hävdade upp en mycket djup suck. "Är det inte självklart? Jag talar om dig, Harry."

I ett par sekunder var det absolut tystnad i salen innan hånande skratt började sprida sig.

"Potter? Som lärare?" fnös Goyle och Crabbe flinade brett.

"Han är lika gammal som er, han har inget att lära ut. Ni behövde till och med hjälpa honom under turneringen", påpekade en sjundeårselev hånande och instämmande kom ifrån flera olika håll.

"Granger skulle va ett bättre alternativ om en av er ska lära ut", sade Narcissa en aning försiktigt. Harry bet sig i läppen för att hindra sig från att säga något. Runt om satt DA-medlemmar och utbytte diskreta och menande blickar, en del av dem himlade med ögonen medan andra dolde leenden bakom bägare eller händer.

Det blev ett ögonblicks tystnad. En lätt nattbris fick fönsterrutorna att skallra och brasan flämtade.

"Vad då om mig?"

"Jag talar om att du ska lära oss försvar mot svartkonster."

Harry stirrade på henne. Sedan vände han sig mot Ron, beredd att utbyta de uppgivna blickar som de ibland delade när Hermione började breda ut sig om långsökta projekt som F.I.S.A. Men till Harrys häpnad såg Ron inte uppgiven ut.

"Det lät som en bra idé", sade Ron med en axelryckning och en del av Harry ville blänga på sin vän, men han kunde inte förneka att mötena hade gått väldigt bra.

"Ni är galna, Potter kan inte göra det", fnös en sjätteårselev och log nedlåtande mot Harry.

Han rynkade pannan lite grann och såg ut att fundera. Sedan sade han: "Det är ju en idé"

"Vad är det som är en idé?"

"Du", sade Ron. "Att du lär oss."

"Men…" Harry log stort nu, säker på att båda skojade med honom. "Men jag är inte nån lärare, jag kan inte…"

"Klart du kan, du kan betydligt mer än jag kunde i din ålder", påpekade Charlie med en axelryckning.

"Det lät som en sån löjlig idé. Jag menar jag är inte så bra, jag gör bara vad jag kan?" Harry såg sig omkring och ryckte på axlarna. "Jag har bara tur."

"Och skicklighet", avbröt Hermione och himlade med ögonen.

"Harry, du är bäst i din årskurs på försvar mot svartkonster", sade Hermione.

"Jag?" sade han och log större än någonsin. "Nej, det är jag inte, du har slagit mig i vartenda prov."

"Det har jag faktiskt inte", sade Hermione kyligt. "Du slog mig under vårt tredje år — det enda året då vi båda gjorde proven och hade en lärare som verkligen kunde ämnet. Men jag talar inte om provresultat, Harry. Tänk på vad du har gjort!"

"Det är sant, du fick bättre resultat på det provet", sade Remus och Harry rodnade.

"Jag sa ju det", sade Hermione belåtet.

"Hur då menar du?"

"Vet du vad, jag är inte säker på att jag vill ha en så här korkad typ som lärare", sade Ron till Hermione med ett lätt flin. Han vände sig till Harry. "Låt oss tänka", sade han och gjorde en grimas som Goyle när han koncentrerade sig. "Öh… första året… räddade du De vises sten från Du-vet-vem."

"Men det var tur", sade Harry, "det var inte skicklighet…"

"Andra året", avbröt Ron, "så dödade du Basilisken och tog kål på Dolder."

"Ånej, ska ni ha den här diskussionen igen", stönade Dean och började massera sina tinningar. "Antalet gånger jag hört ett käbbla om det här."

"Nu kan de åtminstone använda det faktum att Harry tog åt sig äran för alla de händelserna tidigare under sommaren", påpekade Lee med ett brett leende.

"Åh, håll käften", stönade Harry medan deras vänner brast ut i högt skratt.

"Ja, men om inte Fawkes hade dykt upp skulle jag…"

"Tredje året", sade Ron med ännu högre röst, "slog du tillbaka ett hundratal Dementorer på en gång."

"Du vet att det var en ren lyckoträff, om tidvändaren inte hade…"

"Vad har en tidvändare med din patronus att göra?" avbröt Percy med rynkad panna.

"Jag visste att jag kunde klara det eftersom jag såg mig själv."

"Ja… nej", Percy skakade på huvudet bestämt. "Jag köper det inte. Det är en cirkel, men du klarade det för att du hade förmågan, inte för att du visste att du skulle kunna klara det. Det finns massvis av incidenter där häxor eller trollkarlar misslyckats med förtrollningen trots att de klarat det tidigare."

"Förra året", sade Ron, och nu skrek han nästan, "så slog du tillbaka Du-vet-vem igen."

"Lyssna på mig!" sade Harry nästan argt, för nu flinade både Ron och Hermione. "Ni kan väl lyssna på mig va,? Det låter så märkvärdigt när ni räknar upp det så där, men alla de där sakerna var ren tur. Hälften av tiden visste jag inte vad jag gjorde, jag planerade ingenting av det, jag gjorde bara det första som föll mig in, och jag fick nästan alltid hjälp."

"Det är vad som skulle göra dig lämplig för situationen. Det kommer naturligt för dig", påpekade Neville med ett litet leende.

"Ja, men han är inte tillräckligt erfaren för att lära ut till andra", fnös en elev och skakade på huvudet.

Ron och Hermione log fortfarande retsamt och Harry kände hur ilskan steg, han var inte ens säker på varför han kände sig så arg.

"Sitt inte och flina som om ni vet bättre än jag, för jag var ju där, eller hur?" sade han häftigt. "Jag vet vad som hände, okej? Och jag klarade mig inte igenom nåt av det för att jag var skicklig på försvar mot svartkonster - jag klarade mig igenom alltsammans för att det kom hjälp i rättan tid eller för att jag gissade rätt… men jag bara strulade mig igenom alltihop, jag hade inte en aning om vad jag gjorde… sluta skratta!" Skålen mer mörtlappsextrakt for i golvet och gick i bitar. Han märkte att han stod upp, fast han kunde inte minnas att han hade rest sig. Krumben rusade i väg in under en soffa. Rons och Hermiones leenden hade försvunnit.

Lee höjde ett ögonbryn. "Jag måste säga att jag är förvånad, jag trodde inte att Harrys temperament skulle komma fram nu."

"Det är det som är det farliga med det, det kan dyka upp när man minst anar det", påpekade Ginny med ett brett leende.

"Det är inte så illa", protesterade Harry medan han ryckte i en hårslinga på henne bakhuvud och Ginny räckte ut tungan som svar.

"Ni vet inte hur det är! Ni… ingen av er… har ju nånsin behövt möta honom ansikte mot ansikte, eller hur? Tror ni att det bara gäller att lära sig några besvärjelser utantill och kasta dem över honom, som på en lektion eller nåt?

"Nej, men det hade underlättat en hel del", sade Sirius med en grimas. "Det är förjävligt att möta honom."

"Möta honom? Du har duellerat med Du-vet-vem?" flämtade Sarah och stirrade med stora ögon på Sirius.

"Någon gång eller två, jag rekommenderar det inte. Jag skulle ha varit körd om Lily inte hade gripit in och tagit över", Sirius log vemodigt vid tanken.

"Din familj är så badass", mumlade Ron medan han stirrade på Sirius med lätt öppen mun.

Hela tiden vet man att det inte finns nånting mellan en själv och döden utom ens egen… en egen hjärna eller ens mod eller vad det nu är… som om man kan tänka logiskt när man vet att man är en nanosekund från att bli mördad eller torterad eller från att se sina vänner dö — det har de aldrig lärt oss på sina lektioner, hur det är att klara av såna saker — och ni uppför er som om jag är en duktig liten pojke som står här levande, som om Diggory var en idiot, som om han klantade sig — ni fattar bara inte, det kunde precis lika gärna ha varit jag, det skulle ha varit om inte Voldemort hade behövt mig…"

"Nej, det är inte alls så…", mumlade Hermione och tänkte tillbaka på de dussintals mardrömmar hon haft om att Harry hade varit den som dött, hur det hade varit hans stilla kropp som kom tillbaka och landade med en duns på gräsmattan framför labyrinten. I andra drömmar kom han aldrig tillbaka och hon tvingades undra vad som hänt med honom, omedveten om han var död eller levande. Med en rysning skakade hon av sig minnena av drömmarna, mer än väl medveten om hur nära det hade varit att de blivit verklighet.

"Vi menade inte alls så." Ron såg alldeles förskräckt ut. "Vi menade inget illa om Diggory, vi ville inte… du har fått alltihop om bakfoten…" Han tittade hjälplöst på Hermione, som såg alldeles olycklig ut.

"Harry", sade hon blygt, "förstår du inte? Det är ju precis det här som gör att vi behöver dig, vi måste få veta hur det v-verkligen är… att möta honom… att möta V-Voldemort."

"Så det var första gången du använde hans namn", sade Parvati och vände sig till Hermione som fortfarande hade en frånvarande blick i ögonen.

"Hmm? Ja, någon gång var jag tvungen att komma över det", svarade Hermione hastigt och Parvati nickade tveksamt.

Det var första gången hon någonsin hade sagt Voldemorts namn och det var just det, mer än någonting annat, som fick Harry att lugna sig. Medan han fortfarande andes häftigt sjönk han tillbaka ner i stolen och märkte samtidigt att det bultade smärtsamt i handen igen. Han önskade att han inte hade slagit sönder skålen med mörtlappsextraktet.

"Självklart skulle det få dig att lugna ner dig", fnös Ginny och Harry bet sig i läppen för att inte börja le.

"Ja, vem blir inte lugn över att höra Voldemorts namn", instämde Neville sarkastiskt och Harry vände sig med en triumferande blick mot honom.

"Du får inget säga, jag gjorde det omöjliga och fick dig att använda hans namn utan problem", sade han i en röst som, enligt hans vänner, var alldeles för nöjd.

"Men du kan väl i alla fall tänka på saken", sade Hermione tyst. "Snälla du?"

Harry kunde inte komma på någonting att säga. Han skämdes redan för sitt utbrott. Han nickade, utan att vara riktigt klar över vad han egentligen sa ja till.

"Jag visste inte att han var så motvillig mot det", mumlade Hannah till Susan som ryckte på axlarna.

"Han kanske bara var överrumplad, han verkade inte ha några problem sen", mumlade hon tillbaka i en osäker ton.

Hermione reste sig. "Nu går jag och lägger mig", sade hon med en röst som hon ansträngde för att göra så naturlig som möjligt. "Ja… god natt då."

Ron hade också rest sig. "Kommer du?" sade han osäkert till Harry.

"Javisst", sade Harry. "Om… om ett ögonblick. Jag ska bara ordna det här." Han pekade på den sönderslagna skålen på golvet. Ron nickade och gick därifrån.

"Reparo", mumlade Harry och pekade med sin trollstav på de trasiga porslinsbitarna. De flög ihop igen så att skålen blev så gott som ny, men mörtlappsextraktet förblev utspillt.

"Det borde verkligen vara en förtrollning för det", suckade Hermione med en sorgsen blick.

"Jag tror tyvärr inte att det finns någon", sade Newt med en fundersam ton. "Det skulle sannerligen underlätta om det fanns…"

"Det är bara experimentera och försöka att skap-"

"Det är inte bara att experimentera!" avbröt Flitwick i en gäll ton medan han gav Sirius en skarp blick. "Det är väldigt farligt att mixtra med magi när man inte kan sin sak."

Harry blev med ens så trött att han kände sig frestad att sjunka tillbaka i fåtöljen och sova där, men han tvingade sig upp på fötter och följde efter Ron till våningen ovanför. Hans oroliga nattsömn fylldes än en gång av avbrutna drömmar om långa korridorer och låsta dörrar, och nästa morgon vaknade han återigen med en stickande smärta i ärret.

"Hur länge har du haft de drömmarna nu, Potter?" frågade madam Pomfrey medan hon såg ner på pojken.

"Jag vet inte, men de fortsätter att komma", svarade Harry med en axelryckning.

"Och du har ingen aning om vad de handlar om?" frågade Parvati intresserat och lutade sig framåt. "Du pratar aldrig om dina drömmar i spådomskonst, inte någon bortsett från Ron i alla fall."

"Absolut ingen aning. Och de flesta av mina drömmar är… inte bra… jag vill inte tänka på dem", i början av meningen hade han sett på Parvati men när han började prata kring typen av drömmar som det var tittade han bort.

"Professor Trelawney, vad skulle du säga att drömmen handlar om?" frågade Lavender ivrigt och vände sig mot spådomsprofessorn, som öppnade munnen innan hon kastade en blick mot Umbridge och satte sig rakare upp.

"En dörr är en ingång till någon och man undrar vad som finns där bakom…"

"Det är inte så farligt, det kanske är en bra dröm trots allt Ha-"

"Men en dörr som är stängd betyder otur. Ett lås representerar ett problem eller att man låser iväg sina känslor för att inte behöva hantera dem eller för att beskydda dem. Om det är flera låsta dörrar i en korridor handlar det om att du är osäker på vad du ska göra och att du kommer stöta på ett hinder i framtiden", fortsatte Trelawney i en mystisk ton.

"Jag tar tillbaka, men det inkluderade åtminstone ingen död?" sade Ron i en ton som var lite högre än normalt och Harry betraktade honom i tystnad i några sekunder innan han grep tag i en kudde och snabbt slängde den i sin väns ansikte. Spänningen som uppstått efter Trelawneys tydning försvann genast och ett roat skratt fyllde salen.