Hogwarts läser HP: Fenixorden

by lealover1

Remus förgiftning fortsätter och medan alla nu vet att Voldemort är tillbaka finns det fortfarande obesvarade frågor: hur ska de bekämpa Voldemort, varför dolde Ministeriet sanningen, vem förgiftade Remus och kommer Umbridges herravälde äntligen störtas? Harry och hans vänner söker efter svaren på alla frågor och avslöjar ännu fler sanningar längs vägen, men kommer det vara i tid?

22. Undervisningsförordning nummer 24

I'm A Hufflepuff: Tack så mycket! Det gör mig väldigt glad att höra det. När det gäller kapitlet där Snape dödar Dumbledore så har jag några idéer som surrar runt i huvudet men det är inget konkret. Jag lägger väldigt lite fokus på det just nu och kommer lägga mer vikt i det när jag faktiskt börjar bok 6, just nu är mitt fokus på femte boken och Sirius kommande död. Hur Harry kommer reagera tänker jag hålla för mig själv. Det är något som jag föredrar att visa snarare än att berätta om i en kommentar eftersom jag tror att det ger alla läsare en bättre upplevelse.

Linneagb: Kul att du gillade kapitlet! Det gör inget att det tog ett tag innan du kommenterade, tar ju ett tag för mig att få upp nästa kapitel så. Jag har definitivt inte övergett min serie även om tempot har sänkts på grund av högre krav i skolan och på jobbet som har begränsat min möjlighet att skriva. Men mitt mål är fortfarande att ta mig igenom alla böcker. Det känns lite skumt att de snart har nått nutid/framtid i böckerna och trion kommer inte längre veta vad som händer… hm, det kan bli lite utmanande att komma ihåg när jag skriver :P Vad skönt att du anser att Sirius och mrs Weasley är perfekta i sina karaktärer; jag försöker visa dem som två föräldrar som i slutändan vill samma sak men som har olika tillvägagångssätt, och det är något som skapar lite friktion mellan dem. Jag mår bra och njuter av den sista ledigheten innan skolan börjar igen.
Elvira

RonWeezy: Jo jag såg lite om det på fb. Det är sorgligt att en sån ung person dog men jag blev inte jättedrabbad av nyheterna eftersom jag inte direkt sett honom i något och knappt vet vem han var då han blev aktiv strax innan jag slutade se på Disney channel. Men det är sorgligt!

Thalia606: Hej, jag hoppas att huvudvärken gav sig! Haha, det är väldigt enkelt att prokrastinera saker oavsett hur viktiga de egentligen är. Antagligen så skulle hon inte uppskatta det. Google doc är ju annars alltid ett alternativ för då kommer du alltid åt det oavsett vilken dator du använder.
Det var så lite, låter som om födelsedagen ändå blev bra även om lite ändrades runt lite för att din syster dök upp tidigare än planerat :)
Grattis till att ha fattat ett riktigt beslut kring din One shot. Även om det bara är 34 besökare och en review så kan du alltid fortsätta läsa den ändå, i slutändan så skriver vi för oss själva först och främst. Men jag förstår om du saknar lusten utan uppmuntring. Att skriva för en lite mer populärare fanfic kan definitivt resultera i fler besökare och reviews.
Tonks gjorde definitivt helt rätt i att stoppa Remus från att se ner från sig själv; med tanke på hans förflutna så kommer det troligtvis ta en hel del mer innan han faktiskt börjar tro på det helhjärtat. Men ja, Remus är definitivt den mest kvalificerade läraren i ämnet, både i kunskap och i personlighet.
Hon håller tillbaka just nu. Hon vet att hon är i trubbel och vill inte tillkalla mer uppmärksamhet än vad som är nödvändigt men hon kommer komma tillbaka med full sving. Just nu har hon inte så mycket att säga heller eftersom ingen, om man ska vara noga, bryter mot reglerna. Men i Dumbledores armé kommer hon troligtvis ha en del att säga. Jag har inte fattat något beslut kring Fudge än… jag tror att han kommer hålla sig borta enbart för att det annars kommer skapa en del problem kring hur jag tänkt mig upplägget och lösningar på en del… situationer.
Jo jag har också märkt att DA saknar Slytherinelever, men jag har jobbat på det och det kommer att dras upp redan i nästa kapitel och troligtvis nämnas ännu mer i framtiden. Jag har försökt genom böckerna att visa att det finns en del Slytherins som inte stödjer Voldemort/Dödsätarna och lite sånt. Men som sagt kommer det dras upp mer i framtiden.
Hoppas att du har det bra. Kram, Lea

Kristin: Hej det var ett tag sen! Jag försöker att komma ihåg de läsares som berättat när de fyller år och medan jag misslyckats med att uppdatera på deras födelsedagar är det åtminstone något. Men det gör mig glad att veta att du fortfarande läser och gillar det. Jag känner mig även hedrad att jag är en av de få som du valt att fortsätta följa :)
Kram, Lea

Einusch: Hej. Det var inga problem, det glädjer mig väldigt mycket att veta att du fortfarande läser mina kapitel. Känn ingen press på att skriva en review även om jag alltid uppskattar det :) Jag är själv väldigt spänd inför ju närmare "nutid" vi kommer i boken. Det är bara tre-fyra kapitel kvar nu och sen är de ikapp, vilket ska bli väldigt intressant. Hoppas du har det bra
Lea

Tinsy-girl: Glad att du gillade det. Kommer själv ihåg att jag fann Zacharias väldigt irriterande, men det var ingenting jämfört med McLaggen som introducerades i Halvblodsprinsen, i alla fall förstår jag varför du hade den reaktionen.
Oja, Madam Pince vill inte ha några elever som över magi i hennes bibliotek. Det ska vara lugnt och tyst där. Precis som dig så förstår jag henne, man vill att det ska vara lugnt på ett bibliotek. Det finns så klart undantag men man bör försöka respektera alla andra. Kul att du gillade kapitlet i alla fall och förhoppningvis gillar du det här med :D

Tricsha Wren: Kul att du gillade kapitlet så mycket Tricsha!" :D

---

AN: Ett nytt kapitel till slut! Sen förra kapitlet så har vi haft några fler födelsedagar.

Emila01love: Jag har redan sagt att jag har att säga till dig personligen men jag älskar dig och hoppas att resten av din födelsedag var underbar trots att vi behövde dra innan festen.

Simona: Grattis Simona, jag hoppas att du hade en underbar födelsedag fylld med värme!

Loopin' Lunan95: Grattis i efterskott! Jag hoppas att du hade en jättebra dag med dina nära och kära!

---

Dumbledore såg ner på sitt fickur för att se vad tiden var och nickade kort innan han lade ned uret i sin klädnad. "Jag tror att om vi skyndar oss så hinner vi med att läsa ett kapitel till innan det är dags att krypa ner i sängen."

"Det låter bra, frågan är bara vem som vill läsa nästa kapitel", instämde McGonagall och för första gången var det väldigt få händer som flög upp i luften för att erbjuda sig. "Mr Boyle, om du vill vara så snäll." Hon nickade mot en andraårselev från Slytherin som var en av de få som hade erbjudit sig att läsa. Ivrigt hämtade han boken och bläddrade fram till rätt sida för att göra en grimas när han såg titeln på kapitlet.

Undervisningsförordning nummer 24

"Vadå för något?" frågade Tonks och en liten rynka dök upp mellan hennes ögonbryn.

"Åh, har du inte hört, Umbridge har infört en hel del nya regler eller riktlinjer sen den första september…"

"Några stycken? Hon har infört två dussin till att döma av namnet på kapitlet", avbröt Tonks förfärat. "Hur kan ni ens hålla reda på dem?"

"Såg du inte alla tavlor utanför salen? Där har du dem", sade Dean torrt. "Jag tror att vi nu är uppe i trettioåtta?"

"Trettionio", rättade Hermione automatiskt och ett flertal elever grimaserade medan vårdnadshavarna i salen såg chockade ut.

"Men jag måste erkänna att undervisningsförordning nummer 37 var ganska underhållande", påpekade George med ett illvilligt leende.

"Något Umbridge skapade var underhållande?" frågade Sirius och hans ögonbryn var så höjda som det gick och han hade en intresserad glimt i ögonen.

"Alla pojkars händer måste vara utanför deras skolklädnader vid alla tillfällen." När George började tala var hans ton lugn och sansad men han hann enbart halvvägs igenom mening innan han började skratta och fick pressa fram resten av orden.

Percy och Fleur rynkade på näsan medan Bill, Charlie och Tonks röt av skratt. Remus pressade en hand mot munnen för att försöka dölja sitt leende som bara blev större medan Sirius blinkade långsamt och misstroget.

"Hon gjorde vad?" frågade han med ett höjt ögonbryn tillslut.

"Det var ett svar på reaktionerna mot en annan förordning hon skapat", sade Ginny och himlade med ögonen. "Undervisningsförordning nummer 31; pojkar och flickor får inte vara närmare varandra än 20 cm. Att hångla med din partner är högst olämpligt har vi fått höra."

Remus och Sirius delade en blick. Remus bet sig i läppen medan Sirius drog en hand nerför ansiktet. "Är det bara jag som ser det gigantiska kryphålet i den regeln?"

"Ånej, du var inte den enda som insåg att man kunde vara hur nära sitt egna kön som man ville och väldigt många valde att utnyttja det… som vanligt spårade det ganska snabbt och vad som för många var ett skämt resulterade i förordning nummer 37."

Harry kände sig gladare under resten av helgen än han hade gjort på hela terminen. Han och Ron tillbringade en stor del av söndagen med att försöka komma ifatt med alla sina läxor igen.

"Du kallar det glädje?" frågade Charlie förskräckt.

"Det är Lilys inflytande", sade Dorea och hon hade en stolt glimt i ögonen när hon nämnde sin svärdotter.

Harry skrattade och skakade på huvudet. "Det berodde inte riktigt på läxorna och mer på att jag kände att jag hade ett mål."

Ute dröjde fortfarande höstsolen kvar, så hellre än att sitta nerböjda över borden i uppehållsrummet tog de med sig arbetet utomhus och satte sig i skuggan av en stor bok vid kanten av sjön.

"Det är alltid trevligare att göra arbetet utomhus", sade Padma med ett leende.

"Bortsett från på vintern, då är det outhärdligt", påpekade Parvati med ett retsamt leende och Padma himlade med ögonen.

Hermione, som naturligtvis hade gjort alla sina läxor i god tid, tog med sig massor av ullgarn ut och förtrollade sina stickor så att de blixtrade och klirrade fritt svävande luften bredvid henne medan de tillverkade fler hattar och halsdukar

Det gav Harry en känsla av oerhörd tillfredsställelse att veta att de gjorde någonting för att motarbeta Umbridge och ministeriet och att han var en nyckelfigur i upproret.

"Du är alltid det."

"Alltid vad?" frågade Harry med rynkad panna medan han betraktade Gabriel.

"Du vet, en nyckelfigur. Spelar ingen roll om du gör något eller inte. På något sätt är du inblandad i många stora saker", förklarade Gabriel med en axelryckning.

Gång på gång gick han igenom lördagens möte i tankarna: alla de här eleverna som kommit till honom för att lära sig försvar mot svartkonster… och deras ansiktsuttryck när de fått höra några av de saker han gjort…

"Och vi hade inte ens detaljer", sade Zacharias och bleknade en aning vid påminnelsen om allt Harry hade gjort.

"Det är ett mirakel att du är vid liv", sade Hannah allvarligt och Harry nickade instämmande.

"Jag har haft… väldigt tur", mumlade han och riktade blicken mot golvet. Bakom honom delade Remus och Sirius en bekymrad blick med varandra på grund av tvekan i Harrys röst.

Och Cho som berömde hans prestationer i Turneringen i magisk trekamp - att veta att ingen av dem tyckte att han var en lögnaktig knäppskalle, utan i stället någon att beundra, stärkte honom så mycket att han fortfarande på måndagsmorgonen kände sig glad, trots att han bara hade de lektioner han tyckte sämst om framför sig.

Mr Weasley suckade och blundade. Han kunde praktiskt taget känna hur ett sår slets isär i hans hjärta över hur lycklig Harry blivit av att bara höra hur två dussin elever trodde på honom. Hur lite det tog, hur enkelt man kunde göra honom glad med att behandla honom civilt.

Han och Ron gick ner från sovsalen under ivrig diskussion om Angelinas förslag att de skulle öva på en ny fint som kallades sengångargreppet under quidditchträningen samma kväll, och inte förrän de kommit halvvägs genom det solbelysta uppehållsrummet lade de märke till det nytillskott där inne som redan hade väckt en liten grupp elevers uppmärksamhet.

"Sengångargreppet?" frågade Susan förvirrat.

"Det är en häftig manöver, så länge man inte tappar greppet går det bra", sade Oliver med ett brett leende.

"Så länge man inte tappar greppet?" frågade mrs Weasley oroligt och hennes blick fladdrade över till Fred, George och Ron.

"Ett fall från för hög höjd i en sån manöver kan avsluta ens quidditchkarriär", förklarade Oliver innan han såg Weasleybröderna som frenetiskt skakade på huvudet. "Men det är väldigt ovanligt att det händer. Och de har redan gjort det och uppenbarligen gick det bra."

Mrs Weasley betraktade sina barn med lätt öppen mun och uppspärrade ögon men verkade oförmögen att säga något för tillfället för att protestera mot deras flygning.

Ett stort meddelande hade satts upp på Gryffindors anslagstavla, så stort att det täckte allting annat på den — listorna på begagnade trollformelböcker som var till salu, Args Filchs vanliga påminnelser om skolreglerna, quidditchlagets träningsschema, erbjuden om att byta chokladgrodekort, tvillingbröderna Weasleys senaste annons efter testpersoner, datum för Hogsmeadehelgerna och små notiser om försvunna och upphittade saker.

Charlie gav ifrån sig en lång, utdragen vissling. "Det är en stor poster."

"Och det enda den är bra för är att starta en brasa", muttrade Seamus och Dean böjde sig framåt i ett försök att inte börja brista ut i högljutt, okontrollerat skratt. Efter några sekunder satte han sig upprätt igen och hade då ett brett leende hela ansiktet.

Det nya anslaget var tryckt med stora svarta bokstäver och längst ner, bredvid en prydlig och snirklig signatur, hade det ett sigill som såg ytterst officiellt ut.

PÅ ORDER AV HOGWARTS ÖVERINKVISITOR

FRÅN OCH MED NU UPPLÖSES ALLA ELEVORGANISATIONER, KLUBBAR, GRUPPER, SÄLLSKAP OCH IDROTTSLAG

EN ORGANISATION, KLUBB ELLER GRUPP, ETT SÄLLSKAP ELLER IDROTTSLAG DEFINIERAS HÄRMED SOM EN REGELBUNDEN SAMMANKOMST MELLAN TRE ELLER FLER ELEVER.

"Du vet, om vi ska vara petnoga så betyder det egentligen att vår grupp inte bryter mot regeln."

"Var inte löjlig, Ronald, vi är uppåt trettio personer", väste Hermione medan hon vände sig mot Ron som himlade med ögonen.

"Jo tack, jag är medveten om det, men nyckelordet här är att gruppen träffas regelbundet och vi kan knappast hävda att vi gör det", påpekade Ron tålmodigt och Hermione som gjort sig beredd för att protestera stängde snabbt munnen samtidigt som en eftertänksam blick dök upp i hennes ansikte.

"Jag tänker definitivt använda det argument om någon försöker ge oss problem", mumlade Harry och Ron log brett.

TILLSTÅND ATT ÅTERBILDA NÅGON FORM AV OVANSTÅENDE KAN SÖKAS AV ÖVERINKVISITORN (PROFESSOR UMBRIDGE)

"Så vem ansökte om att få ha lektioner?" frågade Remus med ett höjt ögonbryn och ljudvolymen i salen sänktes när alla vände sig mot honom med oförstående blickar i ansiktet.

"Få ha lektioner?" frågade McGonagall långsamt efter några sekunders tvekande och såg orolig ut för vilket svar hon kunde få.

Remus vred på huvudet för att betrakta Sirius som hade kastat en arm över ansiktet och som tyst skakade av skratt; det var tydligt att han märkt samma sak som Remus. "Förordningen förbjuder att alla samlingar med över tre personer."

"Den förbjuder organisationer, klubbar eller idrottslag", snäste Umbridge och blängde på Remus som höjde ett ögonbryn. Hade någon brytt sig om att se ner hade de sett hur hans händer var så hårt knutna att de var kritvita och om han öppnade händerna skulle de finna röda, djupa märken efter hans naglar. Han grimaserade och gjorde en mental anteckning om att fila ner dem igen så långt det går så fort han fick möjlighet till det.

"Och grupper samt sällskap. Jag kan erkänna att ett sällskap kanske är lite långsökt när det kommer till att koppla ihop det med lektioner, men en grupp", Remus skakade på huvudet. "En klass är definitivt en grupp elever, och alla grupper över tre personer har förbjudits, så det är uppenbarligen förbjudet att gå på lektionerna då de är regelbundna. Så vilka professorer har ansökt om att få bedriva sina ämnen?"

Professorerna utbytte förskräckta blickar medan Umbridge sakta blev rödare och rödare i ansiktet av ilska. Eleverna i salen såg på varandra i chock innan de långsamt började le och sakta men säkert började applåder och jubel spridas i salen.

"Åh, jag skulle inte fira riktigt än, ni måste göra upp scheman bland er för att lista ut vilka som får sova i sovsalarna och hur länge" avbröt Sirius efter att ha fått kontroll över sitt tysta skratt. "Att sova i sovsalarna är en regelbunden aktivitet som sker med en grupp. Att äta måltiderna i stora salen bryter också mot förordningen."

Flitwick drog en hand över ansiktet. "Jag kan inte säga ifall jag är lättad eller besviken att Umbridge inte dök upp på skolan medan Marodörerna fortfarande gick på skolan."

Sprout frustade till av skratt. "De skulle äta henne levande."

Dumbledore harklade sig och drog till sig allas uppmärksamhet efter ett par ögonblicks orolig och misstroget mumlanden i salen. "Jag tror att vi kommer behöva se över alla de här förordningarna och de onödiga kommer avskaffas."

"Du kan inte ta bort dem!" väste Umbridge innan hon ryggade bakåt av den kalla, rasande blicken Dumbledore gav henne.

INGEN FLER ELEVORGANISATION, KLUBB ELLER GRUPP, INGET SÄLLSKAP ELLER IDROTTSLAG FÅR FINNAS PÅ SKOLAN UTAN ÖVERINKVISTORNS VETSKAP OCH GODKÄNNANDE.

"IDROTTSLAG?! MEN QUIDDITCHLAGEN DÅ?!"

Alicia ryckte till och förde upp en hand för att massera sitt högra öra som Oliver hade skrikit rakt in i och gav honom en skarp blick som han inte verkade märka av.

"Det tog längre än vad jag trodde för honom att inse det", fnös Katie och skakade roat på huvudet.

"Det är en allvarlig sak", protesterade Angelina med rynkad panna medan hon betraktade Oliver som hade hoppat upp på fötterna och travade fram och tillbaka.

"Ni fick lov att bilda laget igen, eller hur? Ni har tillåtelse att spela? Ni har varit så skumma kring området av årets quidditch... hon får inte förbjuda er från att spela! Alicia?"

"Vi fick återbilda laget igen, det tog bara lite länge tid än vad vi hade önskat", sade Alicia lugnande och Oliver satte sig motvilligt ner. "Och skrik i mitt öra så där igen och jag kommer beslagta din kvast."

Oliver ryckte till. "Jag är ledsen. Men det är inte mitt fel. Hon förbjöd alla quidditchlag från att spela!"

Alicia himlade med ögonen och klappade honom på låret. "Jag vet, jag var där."

ALLA ELEVER SOM UPPTÄCKS TILLHÖRA ELLER HA BILDAT EN ORGANISATION, KLUBB ELLER GRUPP, ETT SÄLLSKAP ELLER IDROTTSLAG SOM INTE HAR GODKÄNTS AV ÖVERINKVISITORN KOMMER ATT BLI RELEGERADE

"Vi kommer att bli relegerade?" flämtade en förstaårselev förskräckt och såg ut som om hon när som helst skulle brista ut i gråt.

"Jag skulle inte oroa mig, ingen var medveten om att det var förbjudet så de kan inte straffa er för det. Du har många år kvar här", sade mr Weasley snabbt och flickan snörvlade innan hon nickade med ett svagt leende.

OVANSTÅENDE REGLER UTFÄRDAS I ENLIGHET MED UNDERVISNINGSFÖRORDNING NUMMER TJUGOFYRA

UNDERTECKNAT

Dolores Jane Umbridge, Överinkvisitor

"Hon hade en spion på puben", sade Tracy och nickade med huvudet. "Frågan är bara vem det var."

"Eller så skvallrade någon från mötet", tillade Astoria med en grimas. "Jag hatar tjallare."

Harry och Ron läste meddelandet över huvudet på några andraårselever som såg oroade ut.

"Betyder det att de kommer att stänga gobbstensklubben?" frågade en av dem sin kamrat.

"Era gobbstenar är det nog ingen fara med", sade Ron dystert åt andraårseleven som hoppade till. "Men jag tror inte vi kommer ha samma tur, eller vad säger du?" frågade han Harry, när andraårseleverna skyndade i väg därifrån.

"Hur är det med Jag-hatar-Snape-klubben? Är den fortfarande aktiv?" mumlade Charlie och hans syskon brast ut i skratt.

"Medlemsavgiften har blivit väldigt hög på sistone för att pengarna ska räcka till", sade Gabriel med en sorgsen suck. "Allt för många valde att lämna klubben för att gå med i den konkurrerande klubben vid namn 'Jag-avskyr-Umbridge-klubben'."

"Det är förståeligt, livet som elev kan vara väldigt knapert ibland", sade Tonks som var tvungen att bita sig i läppen för att inte bryta ut i skratt. "Hur gör ni med möten?"

"De har upphört men broschyrer skickas fortfarande ut, vår fotograf har varit väldigt effektiv", sade Leanne och nickade mot Colin som viftade med sin kamera.

Harry läste igenom meddelandet en gång till. Glädjen som hade fyllt honom sedan lördagen var borta. Han kände hur ursinnet började sjuda inom honom.

"Kan du någon gång få vara glad?" suckade Charlus och gav boken en irriterad blick.

"Jag är glad", protesterade Harry och Charlus blick mjuknade.

"Jag vet det, men det känns som om universum gör det bästa för att göra ditt liv eländigt. Jag önskar bara att ditt liv var enklare."

Harry tvekade innan han började prata: "Det kanske inte verkar så utifrån böckerna, men det har blivit bättre från innan… från, när jag var mindre. Och jag vet att jag varit… att jag är… jobbig nu, men…" Harry stängde munnen, osäker på vad han skulle säga utan att avslöja för mycket.

"Du behöver inte förklara dig, Harry. Du har klarat dig igenom en massa saker och att det påverkar dig är inte konstig. Jag är bara glad att du mår bättre nu", sade Sirius lugnt och Harry nickade innan han vände sig tillbaka för att höra nästa del av boken. Så fort allas uppmärksamhet var upptagna föll Sirius ansikte och han knöt händerna vid påminnelsen om hur Dursleys hade behandlat Harry under hela hans uppväxt.

"Det här är inte nåt sammanträffande", sade han och knöt nävarna. "Hon vet."

"Det kan hon inte göra", sade Ron omedelbart.

"Det fanns folk där på puben som lyssnade. Och vi vet faktiskt inte hur många av dem som dök upp vi kan lita på…. vem som helst av dem kan ha stuckit i väg och skvallrat för Umbridge." Och han som hade trott att de tog honom på orden, trott att de till och med beundrade honom.

"Inte ett ord", morrade Ron och blängde runt sig när han hörde hur flera frustade till av skratt. Han lade en hand på Harrys axel när han märkte hur han vän spände sig och kröp ihop.

"Den som retar Harry för det här kommer bli utsedd till vårt testobjekt", instämde Fred med en hård blick och ett flertal elever rös.

"Zacharias Smith!" sade Ron genast och dunkade knytnäven i andra handen. "Eller… jag tyckte att Michael Corner också såg väldigt opålitlig ut."

Alla i DA skruvade på sig och kastade misstänksamma blickar mellan Michael och Zacharias.

"Jag gjorde det inte!" protesterade Zacharias som märkte att han var objektet för de flesta blickarna från gruppen.

"Vi är medvetna om det", sade Harry avfärdande och Zacharias stirrade häpet på honom. "Oroa dig inte över det."

"Hur vet ni det med säkerhet?" frågade Bill misstänksamt. "Han var den som verkade mest tveksam till allt det där"

"Vi vet", upprepade Harry bestämt och flera personer utbytte hjälplösa blickar.

"Jag undrar om Hermione har sett det här än?" sade Harry och såg bort mot dörren till flickornas sovsalar.

"Kom, så går vi och talar om det för henne", sade Ron.

Han skuttade fram till dörren, drog upp den och satte i väg uppför spiraltrappan. Han hade hunnit upp på sjätte steget dådet med ens hördes ett ilsket tjutande ljud som från ett bilhorn och trappstegen smälte ihop och bildade en lång, slät och spiralformad rutschkana som på tivoli. Ett kort ögonblick försökte Ron fortsätta att springa med armarna våldsamt svängande som väderkvarnsvingar, sedan ramlade han baklänges och susade nerför rutschkanan för att slutligen stanna på rygg vid Harrys fötter.

"Öh… har du glömt att vi egentligen inte får lov att komma in i flickornas sovsalar", sade Harry medan han drog upp Ron på benen igen och försökte hålla sig för skratt.

"Egentligen?" frågade Charlie misstänksamt och Harry, Ron, Fred och George, Lee, Neville, Seamus, Dean och Oliver utbytte en blick med varandra. "Killar kan inte gå in i flickornas sovsalar."

"Det är tanken, ja", sade George försiktigt medan han såg sig omkring

"Ni vet hur man tar sig in i flickornas sovsalar!" utbrast Charlie misstroget och ivriga viskningar spred sig i salen.

"Det är omöjligt!" protesterade Anthony medan han stirrade på Gryffindoreleverna.

"Ingenting är omöjligt. Jag vill snarare veta hur ni listade ut hur man tog sig upp", sade Sirius medan han intresserat betraktade gruppen.

"Vi fann en del olika alternativ. Jag är faktiskt chockad att andra inte listat ut det", sade Hermione och himlade med ögonen. "Ibland undrar jag om den här världen har tillgång till logik. Hur listade ni ut det?"

"Det var Jasmines förtjänst, hon ville visa James något och var för otålig att vänta och tog med honom in i sovsalen. Vi övervägde att det var någon magi som kunde känna av att de var syskon och att det i så fall skulle kunna påverka resultatet, så vi experimenterade lite", förklarade Sirius och han hade en drömmande blick i ögonen när han pratade om syskonparet.

"Jag trodde inte det var möjligt för pojkar att ta sig in i flickornas sovsalar", viskade Burbage och vände sig mot sina kollegor som alla såg lika förvånade ut.

"Jag antar att ifall det är några som skulle lista ut det så skulle det vara Marodörerna, och jag antar att Demonduon är ansvariga för den här generationens kunskap", sade Sprout och skakade på huvudet.

"Kan ni berätta?" frågade en sjätteårselev ivrigt men alla som visste om det skakade på huvudet.

"Ni får lista ut det själva. Vi vill kunna ha någon egentid utan att oroa oss för att någon ska smyga sig in", sade Lavender bestämt.

"Men de vet!" protesterade McLaggen och nickade mot Gryffindorpojkarna från femte årskursen, Oliver, tvillingarna och Lee. "Oroar ni er inte för dem?"

"Oliver, Fred och George är och har varit ihop med Angelina, Katie och Alicia ett tag, så jag ser inte varför de skulle oroa sig. Vi andra är vänner och vi litar på dem att inte utnyttja situationen", Lavender himlade med ögonen.

Två flickor ur fjärde årskursen kom muntert åkande nerför sten-rutschkanan.

"Ååå, vem var det som försökte ta sig uppför trappan?" fnittrade de glatt och sneglade flirtigt på Harry och Ron.

"Jag", sade Ron, som fortfarande var ganska rufsig och omtumlad. "Jag hade totalt glömt bort att det här skulle hända. Det är inte rättvist!" tillade han när flickorna satte kurs mot porträttöppningen, fortfarande våldsamt fnittrande. "Hermione får ju vara i vår sovsal, hur kommer det sig att vi inte får lov…?"

"Hur många gånger har du inte klagat om det nu?" frågade Ginny och himlade med ögonen.

"Spelar ingen roll, jag kommer göra det så många gånger som jag vill!" sade Ron och sträckte på sig medan han stirrade på sin syster.

"Idiot", muttrade Ginny och slog undan kudden som kom flygande mot henne.

"Ron, kasta inte saker på din syster. Och Ginny, reta inte din bror", förmanade mrs Weasley utan att riktigt vända sig om för att ge dem deras uppmärksamhet.

"Jo, det är en gammalmodig regel", sade Hermione, som reste sig upp efter att ha rutschat ner och landat snyggt och prydligt på en matta framför dem, "men det står i Hogwarts historia att grundarna tyckte pojkar var mindre pålitliga än flickor. Varför försökte du förresten komma in dit?

"För att träffa dig… titta bara på det här!" sade Ron och släpade med sig henne fram till anslagstavlan.

Hermiones blick gled snabbt nerför raderna i meddelandet. Hon fick ett stramt uttryck i ansiktet.

"Nån eller några måste ha skvallrat för henne!" sade Ron ilsket.

"Frågan är bara vem", sade Bill allvarligt medan han lät sina ögon vandra runt i salen i sökandet efter ett skyldigt ansiktsuttryck

"Men de de sa att ingen gjort det", påpekade Percy med rynkad panna

"Du är alltid så naiv, hur skulle Umbridge annars kunna veta det? Hur kan ens de med säkerhet veta att ingen har tjallat", fnös Bill och skakade på huvudet.

"Det kan de inte ha gjort", sade Hermione med låg röst.

"Du är så naiv", sade Ron, "du tror att bara för att du själv är så ärlig och pålitlig.."

"Nej, det kan de inte ha gjort, för jag förtrollade det där pergamentet som vi skrev på", sade Hermione bistert. "Tro mig, om några har tjallat för Umbridge, får vi veta exakt vilka det är och de kommer verkligen att ångra det."

Hermione grimaserade och knep ihop ögonen hårt när det avslöjades. Runt om dem började hakor långsamt sänkas mot golvet i en ljudlös chock ifrån de personer som skrivit på listan.

"Du gjorde vad då?" frågade Padma i en svag röst.

"Du förtrollade pergamentet! Vad kommer det göra?" frågade Justin oroligt och gned sig i nacken medan han såg sig omkring.

"Ett namn kommer väl lysas upp på pergamentet eller något sådant, jag förstår inte varför ni verkar så rädda. Visst, det hade varit trevlig med en varning men ärligt. Det är inte som om någon planerade att tjalla", sade Ginny och himlade med ögonen.

"Om du inte är försiktig kommer dina ögon fastna", mumlade Harry och Ginny kände hur hennes läppar rycktes upp i ett leende.

"Vad händer med dem då?" frågade Ron nyfiket.

"Tja, om man säger så här", sade Hermione, "det kommer att få Eloise Midgeons finnar att framstå som söta små fräknar. Kom nu, så går vi nertill frukosten och hör vad de andra tycker. Jag undrar om de har satt upp det här i alla elevhemmen?"

"Merlins… Hermione!", flämtade Ginny och vände sig bort från Harry. "Jag är imponerad."

"Jag vill inte göra henne arg…", muttrade Neville med en rysning och han slöt ögonen när han föreställde sig allt Hermione skulle kunna göra mot andra.

"Exakt hur funkar det?" frågade Cho misstänksamt.

"Vi kan gå igenom det senare", mumlade Hermione lågmält och DA-medlemmarna utbytte nervösa blickar.

Det visade sig omedelbart när de klev in i stora salen att Umbridges meddelande inte bara hade dykt upp i Gryffindortornet. Det pratades ovanligt intensivt och var extra mycket liv och rörelse i salen eftersom folk kilade fram och tillbaka längs sina bord och diskuterade vad de hade läst på anslaget.

"Varför skulle hon endast sätta upp det hos er?" frågade Amanda med ett roat leende.

"Därför hon avskyr oss mest", fnös Harry. "Och med oss är det mest jag."

"Det är sant, men ni Gryffindors är också de som motsätter sig mest mot henne", påpekade Daphne medan hon tankfullt betraktade Umbridge.

Harry, Ron och Hermione hade knappt hunnit sätta sig förrän Neville, Dean, Fred,George och Ginny dök ner på dem.

"Har ni sett det?"

"Tror ni att hon vet?"

"Vad ska vi göra?"

Alla tittade på Harry. Han såg sig omkring för att övertyga sig om att det inte fanns några lärare i närheten.

"Vi ska förstås göra det ändå", sade han lugnt.

"VA?!" Ordet ekade genom salen och Nigel rodnade när all uppmärksamhet vändes mot honom. "Förlåt, men jag menar… de bryter mot reglerna?"

"De säger att de ska bryta mot reglerna, jag tvivlar att de verkligen har gjort det", sade Hufflepuffs quidditchkapten hånande.

"Det skulle ha kommit fram vid det här tillfället om det var fallet", muttrade Pansy, men hon betraktade ändå Harry och hans vänner med misstänksamhet.

"Jag visste att du skulle säga det", sade George med ett strålande leende och dunkade Harry på armen.

"Perfekterna också?" sade Fred och såg frågande på Ron och Hermione.

"Självfallet", sade Hermione kyligt.

"Här kommer Ernie och Hannah Abbott", sade Ron. "Och dessutom de där killarna från Ravenclaw och Smith… och ingen ser särskilt finnig ut."

"Glad att ni ser att vi är oskyldiga", sade Ernie i en kylig ton.

"Jag är ledsen, jag vet att jag borde ha gett er en varning", jämrade sig Hermione och vred händerna i knät.

Hermione fick en oroad min.

"Strunt i finnarna, de idioterna kan inte komma över hit nu, det ser ju väldigt misstänkt ut… gå och sätt er!" formade hon med läpparna åt Ernie och Hannah medan hon ursinnigt gestikulerade åt dem att gå tillbaka till Hufflepuffbordet. "Senare! Vi… pratar… med… er… senare!"

"Fördelarna är att alla verkar prata med alla så ni bör inte ha stått ut om de kom över", påpekade Percy optimistiskt.

"Ja, att gestikulera mot dem kan ha varit mer uppseendeväckande", sade Tonks och kämpade för att inte le.

"Jag ska säga åt Michael vilken dumskalle han är…", sade Ginny otåligt och reste sig från bänken.

Harry såg hur hon skyndade i väg bort mot Ravenclawbordet. Cho satt inte långt därifrån och pratade med den lockiga väninnan som hon hade tagit med sig till Svinhuvudet. Skulle Umbridges meddelande avskräcka henne från att träffa dem igen?

"Aldrig, inget skulle stoppat mig", sade Cho bestämt med en brinnande intensitet i sina ögon.

Men den fulla effekten av anslaget märkte de först när de var på väg ut ur stora salen till lektionen i trollkonsthistoria.

"Harry! Ron!"

Det var Angelina som kom skyndande mot dem och såg alldeles förtvivlad ut.

"Det är okej", sade Harry med låg röst när hon var tillräckligt nära för att kunna höra honom. "Vi kommer i alla fall…"

"Hon syftar inte på det", muttrade Oliver bittert samtidigt som han korsade armarna framför bröstet.

"Fattar ni att det här också gäller Quidditch?" avbröt Angelina honom. "Vi måste gå till henne och be om lov att få bilda Gryffindorlaget igen!"

"Va?" sade Harry.

"Det är inte möjligt", sade Ron bestört.

"Ni har ju läst meddelandet, det stor om idrottslag också! Så hör på nu, Harry, jag säger det här för sista gången… snälla, snälla du, tappa inte behärskningen inför Umbridge igen, för då kanske hon inte låter oss spela mer!"

"Hon skulle definitivt göra det om hon får chansen", spottade Sirius fram och blängde upp mot lärarbordet.

"Gör inget dumt nu", muttrade Remus och lade en varnande hand på Sirius arm.

"Säger mannen som var sekunder ifrån att slita henne i stycken", muttrade Sirius tillbaka men han lutade sig tillbaka i platsen även om han fortsatte att vara stel i kroppen.

Tonks grimaserade men försökte le uppmuntrande. "Oroa dig inte, hon kommer få vad hon förtjänar för vad hon har gjort."

"Okej, okej", sade Harry, för Angelina såg alldeles gråtfärdig ut. "Var inte orolig, jag ska uppföra mig ordentligt…"

"Umbridge är säkert med på trollkonstlektionen", sade Ron dystert då de fortsatte till Binns lektion. "Hon har inte inspekterat Binns än, jag slår mig i backen på att hon är där."

"Risken finns att hon somnar om hon försöker utvärdera hans lektion", påpekade Lee nonchalant.

"Om det var fallet skulle hon vandrat ut från den lektionen med en massa bläck i ansiktet", muttrade Ron och Ginny gav sin bror en high five.

Men han hade fel. Den enda närvarande läraren var professor Binns, som svävade strax ovanför sin stol som vanligt och beredde sig att fortsätta sitt entoniga malande om jättarnas krig. Harry gjorde inte ens något försök att följa vad han sade. Han klottrade förstrött på sitt pergament utan att bry sig om Hermiones ideliga blickar och puffar, tills en särskilt smärtsam knuff i sidan fick honom att ilsket titta upp.

"Vad är det?"

Hon pekade på fönstret. Harry såg sig om. Hedwig satt uppflugen på det smala fönsterblecket och stirrade in på honom genom det tjocka glaset, med ett brev fäst vid benet. Harry kunde inte förstå det. De hade just ätit frukost, varför i all världen hade hon inte lämnat brevet då, som vanligt? Många av klasskamraterna pekade också ut Hedwig för varandra.

"Och alla visste vems det var", påpekade Neville med ett litet leende.

"'Edwig kanske väntade med att lämna brevet för 'on fått order att lämna brevet när ingen kynde se?" föreslog Fleur fundersamt.

"Det är ett djur, du kan inte förvänta dig att hon ska kunna scheman", sade McLaggen hånande och Bill gav honom en irriterad blick.

"Å, jag har alltid älskat den där ugglan, hon är så vacker", hörde Harry Lavender säga till Parvati med en suck.

Han kastade en blick mot professor Binns, som fortsatte att läsa från sina anteckningar, fridfullt omedveten om att klassen ägnade honom mindre uppmärksamhet än vanligt. Harry gled tyst ner från stolen, hukade sig och skyndade längs bänkraden fram till fönstret, där han lossade på haken och öppnade det försiktigt.

"Du tog in en uggla i klassrummet mitt under lektionen", fnös Gabriel och skakade på huvudet.

"Jag kunde inte lämna henne där ute!" protesterade Harry och korsade armarna framför bröstet.

Han hade väntat sig att Hedwig skulle hålla fram benet så att han kunde ta loss brevet och att hon sedan skulle flyga i väg till ugglesalen, men i samma ögonblick som fönstret var tillräckligt öppet hoppade hon in, sorgset hoande. Han stängde det med en orolig blick på professor Binns, hukade sig igen och kilade tillbaka till sin bänk med Hedwig på axeln. Han satte sig, flyttade över Hedwig till knät och gjorde en ansats att ta bort brevet som var fäst vid hennes ben.

"Vi behöver en ny professor i ämnet", sade Flitwick med en suck.

"Det är vad jag har sagt i flera år", påpekade Snape och hans mun kröktes upp i ett hädiskt leende.

"Du anklagar också Potter för att vara ansvarig för allt som går fel", påpekade Sinistra med ett höjt ögonbryn och en del av de yngre kollegorna gömde leenden bakom välplacerade händer.

"Och böckerna har bevisat att han varit inblandad på något sätt så jag ser inte vad du försöker antyda", sköt Snape tillbaka med en road glimt i ögonen.

Först då märkte han att Hedwigs fjädrar var underligt tilltufsade; några var böjda åt fel håll och hon höll ena vingen i en konstig vinkel.

"Hon är skadad!" viskade Harry och böjde huvudet djupt ner över henne. Hermione och Ron lutade sig närmare, Hermione lade till och med ifrån sig sin fjäderpenna. "Titta, det är nåt fel med hennes vinge."

"Någon måste försökt ta brevet", mumlade Charlus och vände en orolig blick mot Harry och Sirius.

"Allting kommer lösa sig på något sätt. Även om någon läst brevet så kunde de inte fånga Sirius och jag tvivlar det finns någon information i det som kan skada Harry", sade Dorea tröstande och greppade tag i sin makes hand.

"Vad som oroar mig är att det är tydligt att det inte krävs en anledning för att skada Harry", påpekade Charlus i en bitter ton medan han stirrade på Harrys bandagerade hand.

Hedwig darrade. När Harry rörde vid vingen hoppade hon till lite, med alla fjädrarna på ända som om hon blåste upp sig själv, och tittade förebrående på honom.

"Hon attackerade dig åtminstone inte", sade Newt i en mild ton.

"Varför skulle hon göra det? Hon är Harrys uggla", sade Susan en aning förvirrat och Newt log.

"Djur är väldigt intelligenta men när det kommer till vissa situationer vinner deras grundläggande instinkter. En skadad vinge är en sån situation."

"Professor Binns", sade Harry med hög röst, och alla i klassen vände sig om och såg på honom. "Jag mår inte bra."

Professor Binns höjde blicken från sina anteckningar och såg som alltid häpen ut över att finna rummet framför sig fullt av folk.

"Vilka var mest förvånade? Eleverna för att någon faktiskt tillkallade hans uppmärksamhet eller Binns för att någon avbröt honom?"

"Binns, vi har lite erfarenhet av att folk avbryter men han verkar lika förvånad varje gång", fnös Dean och skakade på huvudet.

"Mår inte bra?" upprepade han förvirrat.

"Inte alls bra", sade Harry bestämt och reste sig upp med Hedwig dold bakom ryggen. "Jag tror jag måste gå till sjukhusflygeln."

"Du kunde antagligen bara ha gått", påpekade Astoria och flera personer nickade instämmande.

"Binns hade kanske inte märkt men resten av klassen hade gjort det", fnös Harry och skakade på huvudet så hans hår hamnade i ögonen och han blåste otåligt undan det. "Det hade bara varit att bjuda in trubbel."

"Jaså", sade professor Binns, tydligen helt överrumplad. "Jaha ja, sjukhusflygeln… nå, i väg med dig då, Perkins."

"Otroligt att han inte märkte ugglan", sade Sprout och stirrade med vida ögon och höjda ögonbryn som försvann under hennes lugg på boken.

"Han kan visserligen ha ignorerat den men jag tvivlar det", sade Babbling med en grimas.

Väl utanför rummet satte Harry tillbaka Hedwig på axeln och skyndade iväg genom korridoren. Han stannade inte för att tänka förrän han var utom synhåll från Binns dörr. Hans första val av någon som kunde bota Hedwig skulle förstås ha varit Hagrid, men eftersom han inte hade en aning om var Hagrid befann sig var hans enda återstående alternativ att hitta professor Grubbly-Plank och hoppas att hon skulle hjälpa.

"Vart är hon egentligen?" frågade Luna och såg sig nyfiket runt om i salen.

"Hon var tvungen att återvända hem på grund av personliga affärer, vi hade bara tur att Hagrid kom tillbaka för att återvända till sin position", sade Dumbledore i en lättsam ton och viftade bort alla uppföljarfrågor.

Han kikade ut genom ett fönster på de stormiga oväderstyngda markerna. Det fanns inte en skymt av henne i närheten av Hagrids stuga; om hon inte undervisade var hon förmodligen i kollegierummet. Han gav sig i väg nerför trappan medan Hedwig hoade ömklig där hon gungade på hans axel.

Två groteska stenfigurer flankerade dörren till kollegierummet. När Harry närmade sig kraxade en av dem:

"Vänta de kan prata?" viskade Jack Sloper häpet och Kim ryckte på axlarna.

"Du borde vara på din lektion, gosse lille."

"Det här är brådskande", sade Harry kort.

"Åååå, det är brådskande?" sade den andra stenfiguren med en gäll röst. "Ja, där fick vi allt så vi teg, va?

Harry knackade. Han hörde steg, sedan öppnades dörren och han stod öga mot öga med professor McGonagall.

"Hon kommer undra varför du inte var på din lektion", sade Ginny med ett leende. "Någon är i trubbel."

"Det var faktiskt inte riktigt hennes första tanke", sade Harry med ett skratt, "men jag var nästan i trubbel, ja."

"Du har väl inte fått en straffkommendering till!" sade hon omedelbart, och hennes fyrkantiga glasögon blixtrade oroväckande

"Nej, professorn", sade Harry hastigt.

"Jag älskar att hon genast drog den slutsatsen", fnissade Katie och Harry räckte ut tungan mot henne.

"För att vara rättvis så har han haft väldigt många straffkommenderingar", påpekade Angelina med rynkad panna. Vid hennes ord drogs flera personers blickar till Harrys hand och han stoppade den snabbt i fickan.

"Professorn, varför trodde du att han fått straffkommendering?" frågade Colin och vände sig mot lärarbordet.

McGonagall log svagt. "Mr Potter är inte en person som brukar skolka från lektioner. Han har inte heller sökt upp en annan lärare på det sättet bortsett från tidigare under året när han fått… straffkommendering." McGonagalls leende försvann i slutet av meningen då hon spottade ur sig ordet straffkommendering som om det var något hemskt.

"Nå, varför är du inte på lektioner då?"

"Det är tydligen brådskande", sade den andra stenfiguren spydigt.

"När fick de så mycket attityd", mumlade mr Weasley för sig själv och höjde ett ögonbryn.

"Jag söker efter professor Grubbly-Plank", förklarade Harry. "Det gäller min uggla, hon är skadad."

"En skadad uggla, sa du?"

Professor Grubbly-Plank tittade fram bakom axeln på McGonagall, med en pipa i munnen och ett exemplar av The Daily Prophet i handen.

"Värdelös tidning", snäste Ginny och blängde på boken.

"Den var okej tills ministeriet började försöka kontrollera den och hur de rapporterar", sade Luna lugnt. "Hört och Sett har förstås alltid varit mer benägen att rapportera sanningen."

"Ja", sade Harry och lyfte försiktigt ner Hedwig från axeln, "hon dök upp efter de andra postugglorna, och hennes vinge ser alldeles konstig ut, titta…" Professor Grubbly-Plank stack in pipan stadigt mellan tänderna och tog Hedwig från Harry medan professor McGonagall tittade på.

"Hmm", sade professor Grubbly-Plank och pipan vickade lätt i munnen när hon talade. "Det ser ut som om nånting har anfallit henne. Fast jag kan inte föreställa mig vad det kan vara. Testraler ger sig förstås på fåglar ibland, men Hagrid har tränat Hogwarts testraler så väl att de aldrig rör ugglor."

Harry visste inte vad testraler var för något, och han brydde sig inte om det heller. Han ville bara få höra att Hedwig skulle bli bra igen.

"Synd att du inte frågade", sade Newt med en lätt besviken min.

"Varför då?" frågade Harry misstänksamt och lutade sig framåt.

"Åh, ingen speciell anledning, de är fascinerande djur bara", suckade Newt med en drömmande glimt i ögat.

Men Professor McGonagall tittade skarpt på Harry och sade: "Vet du hur långt den här ugglan har flugit, Potter?"

"Öh… från London, tror jag?"

"Varför svarade du så tveksamt?"

Harry såg betraktande på Tracy innan han suckade. "Jag ville inte ge några detaljer för jag visste inte vem som kunde höra."

Han mötte helt hennes blick och förstod av hennes sätt att rynka på ögonbrynen att hon uppfattade att "London" betydde Grimmaldiplan tolv.

"Jag förstod att Sirius inte skulle lämna Potter utan någon form av kommunikation", mumlade McGonagall när hon såg madam Hoochs frågande blick.

Professor Grubbly-Plank drog fram en monokel ur klädnaden och klämde fast den i ögat för att undersöka Hedwigs vinge närmare.

"Jag kan säkert få ordning på det här om du lämnar henne hos mig, Potter", sade hon. "Hon borde i vilket fall inte flyga nån längre sträcka på ett par dagar."

"Öh… gärna för mig, tack så mycket", sade Harry, just som det ringde ut till rast.

"Ingen orsak", sade professor Grubbly-Plank strävt och vände tillbaka in i kollegierummet.

"Vänta ett ögonblick, Wilhelmina!" ropade professor McGonagall. "Potters brev!"

"Du glömde bort brevet", sade Terry misstroget och Harry ryckte på axlarna.

"Hedwig var skadad, det var det enda som spelade roll."

"Javisst ja!" sade Harry, som tillfälligt hade glömt bort rullen som satt fäst vid Hedwigs ben.

Professor Grubbly-Plank räckte honom den och försvann sedan in i rummet med Hedwig, som stirrade på Harry som om hon bara inte kunde tro att han kunde lämnat bort henne på det här viset. Lätt skuldmedveten vände han sig om för att få, men professor McGonagall ropade tillbaka honom.

"Det är inte konstigt, hon kom till dig för att få hjälp och tröst", påpekade Newt med ett varmt leende.

"Jag kunde inte göra något för att hjälpa, jag hade velat…"

"Men du visste inte hur", avslutade Newt vänligt och Harry nickade. "Oroa dig inte, du gjorde det rätta och gav henne den hjälp hon behövde."

"Potter!"

"Och nu får du en bestraffning", sade McLaggen och Harry dolde ett leende bakom en hand.

"Ja, professorn?"

Hon tittade uppför och nerför korridoren, det kom elever från båda hållen.

"Du tänker väl på", sade hon hastigt och tyst med blicken på pergamentrullen i hans hand, "att kommunikationskanaler till och från Hogwarts kan vara bevakade?"

"Tack för att du varnar honom, Minerva." Dorea och McGonagall delade ett leende.

"Jag…", sade Harry, men strömmen av elever som vällde fram genom korridoren var nu alldeles inpå honom.

Professor McGonagall gav honom en kort nick och drog sig tillbaka in i kollegierummet medan Harry sveptes i väg ut på skolgården med elevhopen.

"Seriöst, inget straff för han skippade lektionen?" krävde McLaggen misstroget.

"Det handlar om omständigheter. Potter lämnade lektionen för hans skadade uggla dök upp och han sökte upp en professor som kunde hjälpa. Eftersom det var en engångsföreteelse fanns det ingen anledning att straffa honom", förklarade McGonagall i en lugn och sansad ton.

Han fick syn på Ron och Hermione, som redan stod i ett skadat hörn med mantelkragarna uppfällda mot vinden. Harry slet upp rullen medan han skyndade fram mot dem och fann sex ord med Sirius handstil.

I dag, samma tid, samma plats.

"Bra, kort och konkret utan att ge några detaljer eller något som kan avslöja något utan att ha hört föregående konversation", mumlade mr Weasley.

"Men det är Harry, så något kommer troligtvis gå fel", suckade Charlie och mr Weasley grimaserade åt tanken.

"Är det okej med Hedwig?" frågade Hermione ängsligt så fort han kom inom hörhåll.

"Vart tog du henne?" frågade Ron.

"Till Grubbly-Plank", sade Harry. "Och jag träffade McGonagall. Hör här."

Han berättade för dem vad Professor McGonagall hade sagt. Till hans förvåning såg ingen av dem särskilt upprörd ut. Tvärtom utbytte de menande blickar.

"Vad är det?" sade Harry och såg från Ron och Hermione och tillbaka igen.

"Jo, jag sa just till Ron, tänk om nån försökte snappa upp Hedwig? Hon har ju aldrig blivit skadad på nån flygtur förut, eller hur?"

"Det är en väldigt trolig teori, ni borde undersöka om brevet blivit mixtrat med", sade Tonks och tuggade nervöst på underläppen. Trots att det här redan hade skett kunde hon inte låta bli att oroa sig.

Harry ryckte till och förde upp en hand mot nacken för att gnida den långsamt. "Um, saken är att… jag, öh, slet upp det? Så det gick inte att avgöra det… jag menar det såg inte uppbrutet ut?"

"Jag kan tänka mig vem som gjorde det", mumlade Fleur och rynkade på pannan innan hon vände bort bordet från lärarbordet.

"Vem är brevet från förresten?" frågade Ron och tog pergamentet från Harry.

"Snuffles?" sade Harry lågt.

"'Samma tid, samma plats?' Betyder det brasan i uppehållsrummet?"

"Och förhoppningvis går det bättre än förra konversationen", sade Katie milt men kastade en irriterad blick mot Sirius, som ryckte till.

"Öh…" Harry, Ron och Hermione såg på varandra och alla tre av dem var överens om att de knappast skulle kalla mötet bättre än det förra.

"Jag vill inte ens veta", muttrade Katie medan hon misstänksamt betraktade dem.

"Tydligen", sade Hermione, som också läste meddelandet. Hon såg orolig ut. "Jag hoppas bara att ingen annan har läst det här."

"Men det var fortfarande förseglat, med oavbrutet sigill och så", sade Harry i ett försök att övertyga sig själv lika mycket som henne. "Och ingen skulle förstå vad det betydde om de inte visste var vi hade talat med honom förut, eller hur?"

"Jag vet inte", sade Hermione ängsligt och hängde tillbaka väskan över axeln när skolklockan ringde igen. "Det skulle inte vara särskilt svårt att försegla rullen igen med magi, och om nån bevakar flampulvernätet… men jag fattar faktiskt inte hur vi ska kunna varna honom för att komma utan att det också snappas upp?"

"Eller nå honom i tid", påpekade Padma med en orolig blick mot Sirius.

"Ja, en ugglan kan inte göra den resan på några timmar", instämde Ernie medan han tuggade på underläppen. "Ni skulle behöva ett sätt att skicka över meddelandet på sekunder."

Ron smällde till sig själv i ansiktet med sin högra hand och drog den sen långsamt nerför ansiktet.

"Vi är idioter."

"Ron?" Hermione betraktade sin vän med ett höjt ögonbryn och en svagt orolig glimt i ögonen.

"Vem känner vi som älskar Harry och utan tvekan skulle hjälpa honom? Oavsett vad det gäller?" frågade Ron i en dämpad ton samtidigt som han stirrade ideligt ner i golvet.

"Colin?"

"Åh, håll klaffen, Rosén", stönade Colin och blängde på Gabriel som blinkade oskyldigt med ögat.

"Dobby", sade Alisa högt och alla vände sig mot Slytherinbordet. "Husalfen är galen i Potter."

"Dobby", svarade Ron med en nickning som visade att hon hade rätt. "Han kunde ha tagit med meddelandet till Sirius."

"Enda problemet är att Dobby inte kan komma in i det där huset", avbröt Marietta och skakade undan hår från ansiktet. "Det är dolt och han kan inte adressen."

De traskade nerför stentrappan till fängelsehålorna och lektionen i trolldryckskonst, alla tre förlorade i tankar, men när de kom till botten av trappan återkallades de till verkligheten av Draco Malfoys röst. Han stod alldeles utanför Snapes klassrumsdörr och viftade med ett pergament med officiellt utseende medan han talade mycket högre än nödvändigt, så att de hörde vartenda ord.

"Ja, Umbridge gav med detsamma Slytherin quidditchlag tillåtelse att fortsätta spela, jag gick och frågade henne det första jag gjorde i morse. Det fick förstås ganska lätt, hon känner ju min pappa väldigt väl, han kilar jämnt in och ut på ministeriet… Visst ska det bli intressant att se om Gryffindor får lov att fortsätta spela, va?"

"Harry, du borde ha gått till henne."

"Jag? Hon hade bara skrattat mig i ansiktet", protesterade Harry medan han misstroget såg ner på Ginny som fortfarande satt lutad mot hans ben.

"Nej, hon har rätt. Du känner också folk som hon känner", instämde Daphne som hade sett vart Ginny hade fäst sin blick innan hon började prata.

"Som vem?" fnös Harry och skakade på huvudet; han tvivlade att han kände någon som Umbridge faktiskt gillade och respekterade.

"Professor Lupin."

Remus höjde ett ögonbryn och lutade på huvudet medan han nyfiket betraktade häxan. "Jag tror att mitt namn skulle förvärra situationen, jag är ingen inflytelserik person."

"Ånej, det är inte ditt inflytande som ska påverka. Allt Harry behöver göra är att hota att skicka dig efter henne."

"Jag skulle aldrig!" protesterade Remus förskräckt och såg sig nervöst om i salen; hade han gett alla elever intrycket av att han var en våldsam person?

"Du var redo att försöka döda henne tidigare idag", påpekade Daphne och höjde själv på ett ögonbryn.

Remus tvekade innan han i en nästan bönande ton sade: "Jag… jag kan erkänna att jag tappade fattningen. Men jag skulle aldrig attackera någon med… min andra sida."

"Självklart inte", sade Daphne bestämt och Remus såg hoppfullt på henne. "Alla här inne med en hjärna vet det, men hon har ingen aning om att det inte skulle hända. Det hade varit ett tomt hot som hon helhjärtat hade trott på."

"Snyggt gjort med förolämpning", sade Tracy med ett krökt leende och beundrande blick.

"Hetsa inte upp er nu", viskade Hermione vädjande till Harry och Ron, som båda betraktade Malfoy sammanbitet och med knutna nävar. "Det är just det han vill."

"Jag menar", sade Malfoy och höjde rösten lite till medan hans grå ögon glittrade illvilligt i riktning mot Harry och Ron, "att om det är en fråga om inflytande hos ministeriet, tror jag inte de har nån större chans. Att döma av vad min pappa säger har de sökt efter en förevändning att sparka Arthur Weasley i årtal,

"Och de har fortfarande inte funnit en giltig anledning", påpekade mrs Weasley i en skarp ton och Draco grimaserade.

"Jag ber om ursäkt för Dracos ord, han och jag kommer att ha en diskussion i framtiden", sade Narcissa och böjde på huvudet.

Mrs Weasley suckade. "Oroa dig inte, käraste, det är ibland bara frustrerande att konstant höra såna saker om Arthur. Jag är säker på att din son bara upprepar vad han hört från andra."

och vad Potter beträffar så säger pappa att det bara är en tidsfråga innan ministeriet skickar i väg honom till Sankt Mungos sjukhus, de har tydligen en speciell avdelning där för folk som blivit snurriga i huvudet av magi." Malfoy gjorde en grotesk grimas med slappt gapande mun och rullande ögon. Crabbe och Goyle gav till sina vanliga grymtande skratt och Pansy Parkinson skrek av munterhet.

Någonting kolliderade häftigt med Harrys axel och stötte honom åt sidan. En bråkdels sekund senare upptäckte han att Neville just hade rusat förbi honom, rakt mot Malfoy.

"Neville?"

"Han är en Gryffindor", påpekade Seamus med en axelryckning. "Fortfarande inte helt säker på varför han gjorde det dock."

"Och det är inte som om det är första gången han är i slagsmål heller. Han försökte ta sig an både Crabbe och Goyle under första året", tillade Dean med ett stolt leende mot Neville som envist stirrade ner på golvet.

"Neville, nej!"

Harry tog ett språng framåt och grep tag bak i Nevilles klädnad. Neville kämpade ursinnigt emot, han fäktade med knytnävarna och försökte förtvivlat komma åt Malfoy som såg ytterst chockad ut för ett ögonblick.

"Jag tror de flesta skulle vara det om Longbottom försökte attackera dem", påpekade en äldre elev med en häpen blick.

"Frågan är varför han gjorde det", sade Tracy fundersamt och Harry grimaserade. Det var tydligt att de flesta, om inte alla, hade glömt bort vad som hänt paret Longbottom, och de skulle troligtvis få veta det nu igen. Han kastade en ursäktande blick mot Neville som fortfarande inte lyft blicken från golvet.

"Hjälp mig!" ropade Harry åt Ron.

Han lyckades få en arm runt Nevilles hals och drog honom bakåt, bort från Slytherineleverna. Crabbe och Goyle visade sina armmuskler och ställde sig framför Malfoy, beredda till strid. Ron grep tag i Nevilles armar och tillsammans lyckades han och Harry släpa tillbaka honom in i Gryffindorledet. Neville var blodröd i ansiktet, och Harrys grepp runt halsen på honom gjorde hans tal helt obegripligt, men han lyckades spotta fram några enstaka ord.

"Inte… roligt… låt bli… Mungos… visa… honom…"

Dörren till fängelsehålan öppnades och Snape dök upp. Hans svarta ögon svepte utmed Gryffindorledet, fram till det ställe där Harry och Ron brottades med Neville

"Perfekt tajming som vanligt."

"Snape har den förmågan, inget att göra åt, Nigel", suckade Dennis och skakade på huvudet.

"Slåss ni, Potter, Weasley och Longbottom?" sade Snape med sin kalla, spydiga röst. "Tio poängs avdrag för Gryffindor. Släpp Longbottom, Potter, annars bli det straffkommendering. In med er allihop!"

"Tio poäng?!"

"Totalt!"

"Av Snape!" Fred och George stirrade mellan Harry och Snape; oförmögna att tro att de hört rätt.

"Ibland så har jag tur", Harry ryckte på axlarna men höll ändå ett öga på Neville.

Harry släppte Neville, som stod där flåsande och blängde på honom.

"Jag var tvungen att hejda dig", flämtade Harry och tog upp sin väska. "Crabbe och Goyle skulle ha slitit dig i bitar."

Neville sade ingenting, han ryckte bara till sig sin egen väska och stegade i väg in i hålan.

"Neville?" sade Lavender försiktigt och hennes utsträckta hand svävade i luften medan hon försökte bestämma sig om hon skulle placera den på hans arm eller inte.

"Det är inget att skämta om", kom Nevilles dova röst och ett flertal elever såg förvirrat på varandra.

"Vad i Merlins namn rörde sig det där om?" sade Ron långsamt medan de följde efter Neville.

Harry svarade inte, Han visste exakt varför det var särskilt smärtsamt för Neville att höra om folk som satt på Sankt Mungos sjukhus på grund av magiska skador på hjärnan, men han hade lovat Dumbledore dyrt och heligt att inte berätta Nevilles hemlighet för någon. Inte ens Neville visste att Harry visste.

En tystnad uppstod i stora salen. Med allt som hade hänt i böckerna hade de flesta glömt bort att Nevilles föräldrar blivit så torterade att de fått permanenta skador på hjärnan.

Draco skruvade på sig innan han gav ifrån sig en suck. "Longbottom… jag ber om ursäkt för vad jag sa. Jag hade ingen aning om dina föräldrar. Jag gjorde endast en referens till Potters anfall året innan…" Han bet sig i läppen när han talat klart och undvek de förvånande blickarna som riktades mot honom; hans blick var helt fäst på Neville som fortsatte stirra ner i golvet. Det enda som avslöjade att han ens hade hört orden var hur han hade dragit upp axlarna mot öronen.

Harry, Ron och Hermione satte sig på sina vanliga platser längst bak i klassen och tog fram pergament, fjäderpenna och sina exemplar av Ett tusen magiska örter och svampar. Runt omkring dem viskade eleverna om vad Neville just hade gjort, men när Snape stängde dörren till fängelsehålan med en ekande smäll tystnade alla omedelbart.

"Som ni märker", sade Snape med sin låga, hånfulla röst, "har vi en gäst hos oss i dag."

Han gjorde en gest mot det dunkla hörnet i hålan och Harry såg att professor Umbridge satt där med skrivskivan i knät. Han sneglade på Ron och Hermione med höjda ögonbryn. Snape och Umbridge, de båda lärarna han avskydde mest. Det var svårt att avgöra vem av dem han ville se triumfera över den andra.

"Det var ett väldigt svårt val", erkände Harry med en grimas och ett flertal personer vred snabbt sina huvuden mot honom.

"En utav dem har bokstavligen torterat dig!" väste Tonks och Harry nickade fundersamt.

"Åh, jag vet och det väger emot henne. Men jag gillar verkligen inte Snape", sade han medan han strök sig över hakan.

"Vi ska fortsätta med vår styrketinktur i dag. Ni finner era blandningar precis som ni lämnade dem förra lektionen. Om de är riktigt gjorda bör de ha mognat fint över helgen. Instruktioner…" han viftade med sin trollstav, "… har ni på svarta tavlan. Sätt i gång."

Professor Umbridge tillbringade första halvan av lektionen med att göra anteckningar i sitt hörn. Harry var väldigt intresserad av att få höra henne fråga ut Snape, så intresserad att han slarvade med sin trolldryck igen.

"Salamanderblod, Harry!" stönade Hermione och grep tag i hans handled för att hindra honom från att tillsätta fel ingrediens för tredje gången. "Inte granatäpplesaft."

"Du måste vara uppmärksam", skällde Dorea och Harry sänkte på huvudet en aning.

"Trolldryckskonst är ett farligt ämne om man inte ger det sin uppmärksamhet."

"Inget farligt hände", mumlade Harry och Dorea suckade

"Visst", sade Harry frånvarande och satte ifrån sig flaskan medan han fortsatte att betrakta hörnet. Umbridge hade just rest sig upp. "Ha", sade han lågt när hon stegade fram mellan två bänkrader mot Snape, som stod lutade över Dean Thomas kittel.

"Ja, klassen verkar ju ganska långt kommen för sin nivå", sade hon uppmuntrande till Snapes rygg. "Fast jag undrar om det är lämpligt att lära dem en sån trolldryck som styrketinkturen. Jag tror ministeriet skulle föredra att den togs bort från kursplanen."

"Och vi skulle föredra om hon lämnade skolan", muttrade Jack Sloper.

"Tyst", väste Kim och kastade en nervös blick mot lärarbordet där Umbridge satt och uppmärksamt betraktade eleverna. "Bara för att alla är medvetna om vad hon gör betyder det inte att hon kommer sluta med sina metoder. Jag vill inte förklara för mamma och pappa varför du har ärr på handen!"

Snape rätade långsamt på sig, vände sig om och såg på henne.

"Säg mig, hur länge har ni undervisat vid Hogwarts?" frågade hon med fjäderpennan lyft över skrivskivan.

"Fjorton år", svarade Snape. Hans ansiktsuttryck var outgrundligt. Medan han hade ögonen på Snape, tillsatte Harry ett par droppar till sin dryck. Den fräste hotfullt och övergick från turkos till orange.

"Ni sökte visst tjänsten i försvar mot svartkonster först, var det inte så?" frågade professor Umbridge.

"Jag vill inte ens föreställa mig ämnet om han var läraren", sade Ron med en rysning.

"Det kanske skulle vara bra. Han kanske är en bättre lärare där", föreslog mrs Weasley tveksamt.

"Han sög som vikarie, jag skulle inte ta chansen", fnös Lee och mumlande instämningar kom.

"Jo", sade Snape tyst.

"Men utan framgång?"

Snape krökte hånfullt på läppen.

"Tydligen."

"Jag hatar att jag står på Snapes sida här", muttrade Sirius och kastade en ilsken blick mot Snape, som om det var hans fel.

"Jag försäkrar dig Black, jag vill inte ha ditt försvar", sade Snape och krökte hånande på munnen.

Professor Umbridge krafsade ner något på skrivskivan.

"Och ni har regelbundet sökt tjänsten i försvar mot svartkonster alltsedan införts kom till skolan, stämmer det?"

"Ja", sade Snape tyst, nästan utan att röra på läpparna. Han såg mycket arg ut.

"Har ni nån aning om varför Dumbledore konsekvent har vägrat att tillsätta er?" frågade Umbridge.

"Jag har mina anledningar", sade Dumbledore medan han rullade på tummarna.

"Jag föreslår att ni frågar honom", sade Snape med tillkämpad behärskning.

"Jadå, det ska jag", sade professor Umbridge med ett sockersött leende.

"Jag antar att det här hör till saken?" frågade Snape och hans svarta ögon smalnade.

"O ja", sade professor Umbridge, "ja, ministeriet vill ha grundlig kännedom om lärarnas… öh… bakgrund."

"Då kommer de bli glada att höra hur opassande hon är för jobbet", väste mr Weasley och blängde på Umbridge.

"Jag börjar förstå varför Demonduon har sån respekt för sin far", mumlade Sprout när hon såg den ursinniga blicken i den vanligtvis lugna mannens ansikte.

Hon vände sig bort, gick fram till Pansy Parkinson och började fråga ut henne om lektionerna. Snape såg sig om på Harry och deras ögon möttes för en sekund. Harry sänkte hastigt blicken till sin dryck, som nu stelnade på ett otrevligt sätt och gav ifrån sig en stark lukt av bränt gummi.

"Inget betyg den här gången heller, Potter", sade Snape elakt och tömde Harrys kittel med en viftning på trollstaven. "Du får skriva en uppsats den här dryckens korrekta sammansättning och tala om hur och varför du misslyckades med att göra den, och lämna in den nästa lektion, är det uppfattat?"

"Snälla säg att du inte var sarkastisk i uppsatsen", bad Remus hoppfullt.

"Jag sade sanningen - att Umbridges närvaro distraherade mig och att jag inte fokuserat på uppgiften. Jag hade en känsla av att han hade vetat om jag ljugit", svarade Harry och ryckte på axlarna.

"Ja", sade Harry ursinnigt.

Snape hade redan gett dem läxa och han hade quidditchträning på kvällen; det skulle innebära ytterligare ett par nätter utan sömn.

"Harry, du kan inte skippa sömnen", sade mrs Weasley förmanande.

"Jag klarar mig", mumlade Harry och knöt händerna när bilder av hans mardrömmar flög förbi hans ögon. Bestämt blinkade han och skakade på huvudet - han besökte de ögonblicken tillräckligt ofta när han sov.

Att han hade vaknat och känt sig lycklig samma morgon verkade inte möjligt. Det enda han kände nu var en intensiv önskan att den här dagen skulle ta slut.

"Jag kanske ska skolka från spådomskonsten", sade han dystert när de stod ute på gården efter lunchen medan vinden slet i hattbrätten och klädnader. "Jag kan låtsas vara sjuk och skriva Snapes uppsats i stället, då behöver jag inte stanna uppe halva natten."

"Du ska inte skolka från spådomskonsten", sade Hermione strängt

"Säger kvinnan som rusade ut från lektionen" hostade Ginny fram och Hermione himlade med ögonen.

"Det var en gång!"

"Spelar ingen roll, du gjorde det ändå och vi tänker aldrig låta dig glömma det."

"Ska du säga som lade av med spådomskonst, du avskyr ju Trelawney!" sade Ron upprört.

"Jag avskyr henne inte", sade Hermione högdraget. "Jag tycker bara att hon är en urusel lärare och en riktig gammal bluffmakerska. Men Harry har redan missat trollkonsthistorien och jag tycker inte att han borde missa nåt mer i dag!"

"Han missade vad, 20 minuter?" frågade Dean och såg sig omkring. "Jag menar det är inte mycket och han hade en giltig anledning. Han borde ha skippat spådomskonst."

"Speciellt med tanke på hur Trelawney var", muttrade Neville och Sirius stönade: det sista han ville höra var mer spådomar om hur Harry skulle dö en tragisk död.

Det var alldeles för sant för att strunta i, så en halvtimme senare intog Harry sin plats i den varma, överparfymerade luften uppe i spådomskonstrummet med en känsla av ilska mot allt och alla. Professor Trelawney delade återigen ut exemplar av Drömoraklet. Harry tänkte att det skulle vara en betydligt bättre sysselsättning för honom att skriva Snapes straffuppsats än att sitta här och försöka hitta någon mening i en massa påhittade drömmar.

Det verkade emellertid som om han inte var ensam om att vara på dåligt humör på den här lektionen. Professor Trelawney dängde berett exemplar av Oraklet på bordet mellan Harry och Ron och svepte därifrån med hopsnörpt mun. Hon slängde åt Seamus och Dean nästa exemplar och undgick med knapp nöd att träffa Seamus i huvudet. Slutligen kastade hon den sista boken i bröstet på Neville med sådan kraft att han ramlade ner från sin puff.

"Vad 'ar 'änt?" frågade Fleur förvånat och kastade en blick mot spådomsprofessorn som nu knöt händerna medan hon ilsket stirrade på Umbridge.

"Det kommer…"

"… förklaras, jo vi vet. Du säger det om allt", mumlade Bill och Harry log retsamt.

"Nå, sätt i gång då!" sade professor Trelawney högt, med gäll och lite hysterisk röst. "Ni vet vad ni ska göra! Eller är jag en så undermålig lärare att ni aldrig fått lära er hur man öppnar en bok?"

Klassen stirrade förbryllat på henne, och sedan på varandra. Fast Harry trodde att han visste vad det rörde sig om.

"Hur vet du allt?" frågade Nigel och såg imponerat på Harry som fnös.

"Jag drog en logisk slutsats. Tro mig, jag vet inte allt", försäkrade Harry innan han tyst fortsatte. "Om jag vetat allt hade Cedric varit vid liv…"

När professor Trelawney seglade tillbaka till den högryggade lärarstolen med ögonen fyllda av arga tårar bakom de förstorade glasen lutade han sig närmare Ron och mumlade:

"Jag tror hon har fått tillbaka resultaten av inspektionen."

"Ah, det låter logiskt", mumlade Remus och även om han inte såg öga mot öga med sin gamla kollega kunde han inte låta bli att tycka synd om henne.

"Professorn?" sade Parvati Patil med dämpad röst (hon och Lavender hade alltid beundrat professor Trelawney). "Professorn, är det nånting… öh… på tok?"

"På tok!" skrek professor Trelawney med en röst som darrade av sinnesrörelse. "Absolut inte! Jag har visserligen blivit förolämpad… man har kommit med insinuationer mot mig… men nej, det är ingenting på tok, absolut inte!"

"Det låter som något Harry skulle säga", fnös Ginny och Harry gav henne en förrådd blick.

"Jag är inte så illa."

"Nej, du har rätt", instämde Ginny och klappade honom på kinden innan hon log skälmsk. "Du skulle inte låta någon veta att något var fel."

Hon drog ett djupt skälvande andetag och tittade bort från Parvati medan ilskna tårar sipprade fram under glasögonen. "Jag säger ingenting", sade hon med kvävd röst, "om sexton års hängiven röst…den har tydligen passerat oförmärkt… men jag tänker inte låta mig förolämpas, nej, det tänker jag inte."

"Men vem är det som förolämpar professorn?" frågade Parvati skyggt.

"Etablissemanget!" sade professor Trelawney med dramatisk, skävlande röst. "Ja, folk vars ögon var alltför skymda av värdsliga ting för att skåda som jag skådar, för att veta som jag vet… vi siare har förstås alltid varit fruktade, alltid varit förföljda, det är tyvärr vårt öde."

"Vilket är varför hon fejkar att hon är en fejk!" sade Lee ivrigt och Leanne himlade med ögonen.

"Ska du någonsin släppa den löjliga teorin? Hon är ingen riktig siare."

Hon svalde och torkade sina våta kinder med en snibb av sjalen, sedan drog hon fram en liten broderad näsduk ur ärmen och snöt sig häftigt med ett ljus som lät som när Peeves släppte en fis. Ron fnissade. Lavender kastade en upprörd blick på honom.

"Professorn", sade Parvati, "menar ni… är det nåt som professor Umbridge…?"

"Tala inte med mig om den kvinnan!" skrek professor Trelawney och hoppade upp med rasslande pärlor och blixtrande glasögon. "Var så goda och fortsätt med ert arbete!"

"Ju mindre man pratar om henne desto bättre", instämde Dorea och snörpte på munnen.

Och hon tillbringade resten av lektionen med att stega omkring bland dem med tårarna fortfarande sipprande fram under glasögonen medan hon mumlade någonting som lät som halvkvävda hotelser.

"… kan mycket väl välja att lämna skolan… en sån skymf… gå på prov… vi får väl se… hur understår hon sig…"

"Om hon kan se framtiden borde hon se att allt löser sig", påpekade Narcissa med en spetsig blick riktad mot Lee.

"Det är Umbitch, hon gör knappast rättvisa bedömningar", påpekade Lee med en axelryckning och Narcissa rynkade frustrerat på pannan.

"Du och Umbridge har en sak gemensamt", sade Harry lågt till Hermione när de träffades igen på lektionen i försvar mot svartkonster. "Hon tycker tydligen också att Trelawney är en gammal bluffmakerska… det verkar som om hon har satt henne på en prövotid."

"Jag vill inte ha något gemensamt med henne", fräste Hermione och blängde på Harry som grimaserade och höll upp händerna i ett fredstecken.

"Delar du inte mellannamn med henne?"

"Tack och lov inte, hon heter Jane medan mitt mellannamn är Jean", sade Hermione en aning stelt, fortfarande irriterad över att ha blivit anklagad för att ha något gemensamt med Umbridge.

Precis när han sade det kom Umbridge in i rummet, iförd sin svarta sammetsrosett och en ytterst självbelåten min.

"Jag kan inte avgöra om le rose eller le noir är värst", sade Fleur med en grimas när hon föreställde dem sig framför sig.

"Den svarta, det påminner bara om en fluga", sade Lavender och Parvati började fnittra högljutt.

"God dag, kära elever."

"God dag, professor Umbridge", mässade de.

"Lägg undan trollstavarna." Men det ledde inte till någon febril aktivitet den här gången, för ingen hade brytt sig om att ta fram sin trollstav. "Var snälla och slå upp sidan trettiofyra i Magisk försvarsteori och läs tredje kapitlet med rubriken 'Argument för icke-våldsreaktion på magiska angrepp', Inget…

"… prat tack", viskade Harry, Ron och Hermione i kör.

"Ni är bara på kapitel tre?" utbrast Remus chockat.

"Det är inte som om någon anstränger sig på hennes lektioner", påpekade Dean och Remus nickade stumt.

"Ingen quidditchträning", sade Angelina i ihålig ton när Harry, Ron och Hermione kom in i uppehållsrummet efter middagen samma kväll.

"Helvete!"

"Vi fick återbilda laget, det tog bara tid. Ingen anledning att jaga upp sig", mumlade Alicia oroande och Oliver tog en handfull djupa andetag.

"Men jag tappade inte behärskningen!" sade Harry upprört. "Jag sa ingenting till henne, Angelina, det svär jag på, jag…"

"Jag vet, jag vet", sade Angelina olyckligt. "Hon sa bara att hon behövde lite tid att fundera."

"Fundera på vad?" sade Ron. "Hon har gett Slytherinarna tillåtelse, varför inte oss?"

Men Harry kunde föreställa sig hur Umbridge njöt av att hålla fast vid hotet om upplösningen av Gryffindorlaget över huvudet på dem och förstod mycket väl varför hon inte ville avstå från det vapnet i första taget.

"Så vad, hon tänker inte låta er träna förrän er första match", väste Oliver och blängde upp mot lärarbordet.

"Om vi inte får återbilda laget får vi inte spela matchen, vi är ute ur turneringen."

"George!" väste Alicia och blängde på George, som försökte gömma sig bakom Fred. "Vi försöker hålla honom lugn!"

"Ja, men se det från den ljusa sidan", sade Hermione, "nu får du i alla fall tid att skriva Snapes uppsats!"

"Ska det vara en ljus sida, va?" fräste Harry medan Ron stirrade på Hermione som om han inte trodde sina öron. "Ingen quidditchträning och extraläxa i trolldryckskonst?"

"Det är en deprimerande tanke", instämde Ginny.

Harry nickade: "Att flyga får mig att känna mig fri på ett sätt som inget annat direkt kan uppnå. Det känns som jag inte har några problem."

Harry slängde sig ner i en stol, drog motvilligt fram trolldrycksuppsatsen ur väskan och satte i gång. Det var svårt att koncentrera sig, och trots att han visste att Sirius inte skulle dyka upp i brasan förrän mycket senare kunde han inte låta bli att kasta en blick på lågorna var och varannan minut, för säkerhets skull.

Det var också ett otroligt oväsen i rummet. Fred och George tycktes äntligen ha fått fram en perfekt skolkgodispåse, som de turades om att demonstrera framför en jublande och hejande skara elever. Först tog Fred en tugga av den gulröda änden av en godisbit, sedan kräktes han effektfullt i en hink som de hade placerat framför sig. Så tvingade han i sig den mörkröda änden av biten, och då upphörde kräkningarna omedelbart.

Professorerna delade en lidande blick med varandra. Medan tvillingarnas uppfinningar och framsteg var fascinerande och gjorde dem en aning stolta över hur mycket de två unga männen hade utvecklats så var det även frustrerande. De visste alla att uppfinningarna skulle komma att försvåra deras jobb i framtiden och det var inte något som de såg fram mot.

Lee Jordan, som assisterade lite oengagerat vid demonstrationerna, fick med jämna mellanrum spyorna att försvinna med hjälp av samma försvinnandeförtrollning som Snape använde på Harrys trolldrycker.

"Det är väldigt imponerande", sade Dumbledore med ett litet leende.

"Imponerande tills de börjar använda det på våra lektioner", väste McGonagall och kastade en irriterad blick mot tvillingarna som bugade sig djupt ifrån applåderna av eleverna.

Med de konstanta ljuden omkring sig av kräkningar, hejarop och Fred och George som tog emot förbeställningar från åskådarna hade Harry oerhört svårt att koncentrera sig på den rätta metoden att framställa en styrketinktur. Hermione gjorde inte saken bättre; hejaren och ljudet av uppkastningar som träffade bottnen på Freds och Georges hink avbröts hela tiden av hennes höga och ogillande fnysningar, och de var om möjligt ännu mer störande, tyckte Harry.

"Säg till dem att sluta då!" sade han irriterat efter att för fjärde gången ha strukit över den felaktiga vikten av mald gripklo.

"De bryter inga regler", sade Luna lugnt och Harry blinkade förvånat.

"Det kan jag inte, de gör inte nåt fel rent formellt", sade Hermione sammanbitet. "De är i sin fulla rätt att äta de där vidriga sakerna själva och jag kan inte hitta nån regel som säger att de andra idioterna inte får lov att köpa dem, inte om de inte har visat sig vara farliga på nåt sätt, och det ser de inte ut att vara."

"Självklart, vi tar det seriöst!" utbrast Fred allvarligt och hans glada leende som funnits i ansiktet sen början av bokens beskrivningar hade försvunnit. "Vi skulle aldrig skada våra kunder."

"Kunder är det viktigaste vi har", instämde George i en lika allvarlig ton.

Hon, Harry och Ron såg hur George störtkräktes i hinken, svalde ner resten av snasket och rätade på sig med ett strålande leende och bredde ut armarna mot de stormande ovationerna.

"Vet ni, jag fattar inte varför Fred och George bara fick godkänt i tre ämnen var i Grund-Examen i Trollkonst", sade Harry medan han betraktade Fred, George och Lee som samlade in guld från den ivriga skaran. "De kan verkligen sina saker."

Fred och Georges allvarliga miner försvann och istället lös deras ansikten upp vid berömmet.

"Tack Harry!" utbrast de i kör.

Harry log mjukt. "Det är bara sanningen, jag har ingen aning om hur ni gör allt ni gör men det är otroligt."

"Äsch, de kan bara applådknipande saker som inte är till nytta för nån", sade Hermione nedsättande.

Katie och Angelina fräste som två ilskna katter.

"De kan betydligt mer än applådknipande saker!"

"Bara för att de väljer att använda sina förmågor för att muntra upp andra betyder det inte att de inte har talang", fortsatte Angelina efter Katies snäsning och Fred och George gav dem bedårande blickar men valde att inte säga något. Istället kramade de bara om sina respektive flickvänner.

"Inte till nytta?" sade Ron misstroget. "Hermione, de har tjänat nästan tjugosex galleoner redan."

Det dröjde en lång stund innan skaran runt Weasleytvillingarna hade skingrats, och sedan satt Fred, Lee och George upp ännu längre och räknade sina förtjänster, så det hade hunnit bli en bra bit stund efter midnatt innan Harry, Ron och Hermione till sist hade uppehållsrummet för sig själva.

"Ni borde ha sagt att Sirius skulle titta in", sade Fred med en besviken min.

"Ja, vi hade också velat träffa honom", instämde George.

"Jag är säker på att vi kan hitta på något att göra tillsammans under jullovet", sade Sirius med ett skratt. "Vi kanske kan gå ut och äta någon kväll, jag skulle älska att höra mer om era uppfinningar."

Fred och Georges ansikten lös upp och de började nicka ivrigt. Mrs Weasley kände ett hugg i hjärtat över de överlyckliga minerna hennes två tvillingsöner bar. Hon kanske inte gillade allt trubbel de ställde till med, men att se den uppenbara lyckan i dem från en enkel kommentar av intresse fick henne att undra om hon kanske borde uppmuntra deras mål mer - oavsett vad hon personligen ansåg om dem.

Fred hade äntligen stängt igen dörren till pojkarnas sovsalar efter sig under ett så demonstrativt skramlande med sin ask galleoner att Hermione stönade. Harry, som gjorde ytterst lite framsteg med sin trolldrycksuppsats, beslutade att ge upp den för kvällen. När han stoppade undan böckerna gav Ron, som slumrade lätt i en fåtölj, ifrån sig en kväv grymtning, vaknade och tittade med dimmig blick in i brasan.

"Sirius!" sade han. Harry svängde hastigt runt. Sirius rufsiga mörka huvud syntes bland lågorna igen.

"Hej", sade han och log brett.

"Hej", sade Harry, Ron och Hermione i kör, där de alla tre låg på knä på spiselmattan. Krumben spann hög och gick fram mot brasan och försökte trots hettan lägga nosen mot Sirius ansikte.

"Katten gillar dig för mycket", fnös Remus och Sirius log brett.

"Jag kan inte hjälpa att jag är charmig."

"Hur är det?" sade Sirius.

"Inte särskilt bra", sade Harry medan Hermione drog tillbaka Krumben för att hindra honom från att sveda morrhåren.

"Det faktum att du erkände det är oroväckande", sade Ginny och rynkade på pannan.

"Jag bara hade en känsla av att jag inte kunde ljuga", mumlade Harry och missade den allvarliga blicken Sirius, Remus och hans farföräldrar utbytte. De visste att hans förmåga att inte kunna dölja sanningen var ett resultat av att alla straffkommendering hos Umbridge och hennes speciella penna.

"Ministeriet har tvingat igenom en förordning till, som innebär att vi inte får lov att ha quidditchlag…"

"Självklart lade du fokus på quidditch-delen", fnös Dorea och skakade på huvudet.

"Det är inte som om jag skulle säga att vår planerade revolt-grupp plötsligt blivit olaglig och vi skulle bli relegerade om det upptäcktes", protesterade Harry och flera personer ur DA brast ut i skratt medan Dorea nickade förstående.

"Eller hemliga grupper i försvar mot svartkonster?" sade Sirius. Det blev en kort paus.

"Hur vet du det?!" utbrast flera DA-medlemmar chockat.

"Jag sa ju att jag försöker hålla koll på Harry", sade Sirius och ryckte på axlarna innan han med en blinkning tillade: "Underskatta aldrig en marodör."

"Hur visste du det?" frågade Harry.

"Ni måste välja era mötesplatser med större omsorg", sade Sirius och log ännu bredare.

"Svinhuvudet, jag säger då det!"

"Ja, det var i alla fall bättre än Tre kvastar!" sade Hermione stridslystet. "Där är det fullpackat med folk."

"Och just därför skulle det ha varit svårare att avlyssna er", sade Sirius. "Du har en hel del kvar att lära, Hermione."

"Det beror väl på, en sån folkmassa samlade runt Harry skulle också tillkalla uppmärksamhet även om de var på Tre kvastar", protesterade Narcissa och gav sin kusin en utmanande blick.

"Det är jämt möten där, de skulle inte stå ut ur mängden", fnös Sirius och skakade på huvudet. Tro mig, de hade klarat sig."

"Du baserar det på erfarenheter från tjugo år sen och du har inte sett hur vår värld förändras", sade Narcissa och Sirius grimaserade.

"Tack Cissy, jag är medveten om att världen förändras och att jag missat en hel del", väste han och Narcissa ryggade till. "Du behöver inte påminna mig."

"Vem avlyssnade oss?" frågade Harry.

"Mundungus förstås", sade Sirius, och när alla tre såg förbryllade ut skrattade han. "Han var häxan under slöjan."

"Sade ju att det var en spion", sade Daphne med en belåten min.

"Ja, men om det var för Orden, vem var då Umbridges spion?" påpekade Anthony med rynkad panna.

"Mina pengar är på de där trollkarlen som var inlindad i bandage", muttrade Terry men Lavender skakade på huvudet.

"Det är Umbridge vi talar om, jag tvivlar att hon skulle vilja umgås med någon sådan."

"Var det Mundungus?" sade Harry häpet. "Men vad gjorde han på Svinhuvudet?"

"Vad tror ni att han gjorde?" sade Sirius otåligt. "Höll ett öga på er, förstås."

"Är jag fortfarande bevakad?" frågade Harry argt.

"Ja, det är du, och var glad för det, om det första du gör på din helg utanför skolan är att organisera en illegal försvarsgrupp."

Mrs Weasley nickade med ett nöjt leende. Hon var både glad och tacksam över att Sirius såg hur farligt det kunde vara för dem att genomföra sin plan om en försvarsgrupp.

Men Sirius såg varken arg eller orolig ut. Tvärtom betraktade han Harry med tydlig stolthet.

Mrs Weasleys leende stelnade och hon betraktade kritiskt Sirius; skulle han uppmuntra barnen att genomföra sin vårdslösa plan?

"Varför gömde sig Dyngan för oss?" frågade Ron besviket. "Vi skulle gärna ha träffat honom."

"Han blev portad från Svinhuvudet för tjugo år sen", sade Sirius, "och den där bartendern har gott minne. Vi förlorade Moodys extra osynlighetsmanteln när Sturgis blev arresterad, så Dyngan har fått klä ut sig till häxa rätt ofta på sistone. Men först av allt, Ron, har jag lova att lämna ett meddelande från din mamma."

"Dy godkände att 'an tog kontakt?" frågade Fleur en aning chockerat, efter ett halvår med regelbundna möten var det svårt att undgå att märka hur ofta de argumenterade emot varandra.

"Det var inte som om jag skulle kunna stoppa honom", sade mrs Weasley och snörpte på munnen.

"Jaha?" sade Ron misstänksamt.

"Hon säger att du inte på några vilka får delta i en illegal hemlig grupp i försvar mot svartkonster. Hon säger att du säkert kommer att bli relegerad och att hela din framtid blir förstörd. Hon säger att du kommer att ha massor av tid senare att lära dig hur du ska försvara dig och att du är för ung att tänka på det just nu. Hon råder dessutom…", Sirius vände blicken mot de båda andra, "… Harry och Hermione att inte fortsätta med gruppen, fast hon erkänner att hon inte har rätt att bestämma över nån av er utan ber bara att komma ihåg att hon tänker på ert bästa. Hon skulle ha skrivit allt det här till er, men om ugglan hade blivit uppsnappad skulle ni ha hamnat i allvarlig knipa, och hon kan inte framföra det själv för hon har tjänst i kväll."

"Sirius", sade mr Weasley varnande och Sirius himlade med ögonen.

"Vad skulle de möjligtvis kunna göra med den informationen? De visste redan att vi hade tjänstgöring över något, att veta att Molly råkade ha den kvällen gör ingen skillnad. Det är bara att fråga dem. Vet ni något mer nu?"

"Vi vet inget", sade Harry, Ron och Hermione hastigt och Ordermedlemmarna betraktade dem misstänksamt medan Remus undvek allas blickar.

"Vad då för tjänst?" sade Ron genast.

"Bry dig inte om det du, bara sånt som rör Fenixorden", sade Sirius. "Därför har det fallit på min lott att vara budbärare, och se nu till att hon får veta att jag har framfört alltsammans, för jag tror inte hon litar på att jag ska göra det."

Det blev en ny paus. Krumben försökte jamande lägga tassen på Sirius huvud och Ron pillade på ett hål i spiselmattan. "Du vill alltså att jag ska säga att jag inte tänker delta i försvarsgruppen?" mumlade han tillslut.

"Jag? Absolut inte!" sade Sirius och såg förvånad ut. "Jag tycker att det är en utmärkt idé!"

"Sirius!" fräste mrs Weasley och stirrade på Sirius som himlade med ögonen innan han mötte Remus blick och den andra mannen ryckte på axlarna.

"De behöver kunna försvara sig", suckade Sirius i en trött ton som avslöjade hur många gånger de haft den här diskussionen.

"De är skolbarn!"

"Ja, och Harry blev kidnappad medan han var på skolan. Vad stoppar det från att hända igen? Eller att Voldemort attackerar skolan?" frågade Sirius irriterat och mrs Weasley ryggade till vid Voldemorts namn.

"Kan ni kanske ta den här diskussionen vid en senare tidpunkt, det är typ en sida kvar av kapitlet", avbröt Boyle och Sirius gav en kort nickning för att visa att han hörde utan att släppa mrs Weasley med blicken.

"Gör du" sade Harry och kände humöret stiga.

"Det är klart jag gör!" sade Sirius. "Tror du din pappa och jag skulle ha tagit emot order från en elak gammal kärring som Umbridge?"

Alla professorer frustade till av undertryckt skratt. Det fanns ingen chans att Marodörerna hade accepterat Umbridge och de var nästan besvikna över att Umbridge aldrig skulle behöva hantera dem.

"Men förra terminen gjorde du inget annat än tjatade på mig att vara försiktig och inte ta några risker."

"Förra året fanns det klara bevis för att nån inne på Hogwarts försökte döda dig, Harry!" sade Sirius otåligt. "I år vet vi att det finns nån utanför Hogwarts som skulle vilja döda oss allihop, så jag tycker att det är en mycket bra idé att ni lär er försvara er!"

"Och om vi faktiskt blir relegerade?" sade Hermione med frågande min

"Det är en väldigt bra poäng", sade mrs Weasley med en skarp blick mot sina barn.

"Om de mot all förmodan skulle bli relegerade, vilket jag verkligen tvivlar, finns det andra skolor och jag kommer betala för deras undervisning", sade Sirius bestämt och mrs Weasley grimaserade, men avhöll sig från att säga något.

"Hermione, hela den här saken var ju din idé!" sade Harry och stirrade på henne.

"Ja, det vet jag. Jag undrar bara vad Sirius tycker", sade hon och ryckte på axlarna.

"Tja, bättre att vara relegerad och kunna försvara sig än att sitta tryggt i skolan utan en aning om hur man gör", sade Sirius.

"Det är tyvärr sant", suckade mr Weasley och polerade sina glasögon med ärmen på sin klädnad.

"Vi har inte gjort någonting än, så hon kan inte relegera oss", påpekade Alicia högt och blängde på Umbridge som ilsket betraktade gruppen.

"Och vad gör vi när det kommer fram att vi faktiskt har brutit mot hennes regler?" väste Hannah och såg sig nervöst omkring, noga med att inte låta någon som inte var DA-medlem höra.

"Vi tar det då. Låt oss först fokusera på att ta oss igenom det här bara."

"Instämmer!" sade Harry och Ron entusiastiskt.

"Jaha", sade Sirius, "och hur organiserar ni den här gruppen? Var träffas ni?"

"Var det från Sirius du fick veta?" frågade Padma intresserat men Harry skakade på huvudet sakta, en rörelse som skulle kunna uppfattas som om han bara såg sig om i rummet ifall man inte visste att han svarade på en fråga.

"Tja, det är ju lite av ett problem just nu", sade Harry. "Vi vet inte var vi kan hålla till."

"Vad sägs som den Spökande stugan?" föreslog Sirius.

"Lite litet med tanke på hur stor deras grupp var", sade Remus och rynkade på pannan.

"Jag hade ingen aning om antalet. Mundungus var inte så noga på den detaljen", påpekade Sirius med ett lätt leende. "Men annars hade det kunnat vara ett alternativ."

"Ja, just det, vilken bra idé!" sade Ron förtjust, men Hermione gav ifrån sig ett skeptiskt läte. Sirius vred på huvudet i lågorna och tittade på henne, och det gjorde också Harry och Ron.

"Jovisst, Sirius, men skillnaden är att ni bara var fyra stycken som träffades i Spökande stugan när du gick i skolan", sade Hermione, "och ni kunde förvandla er till djur och ni kunde förmodligen ha klämt in er under en enda osynlighetsmantel allihop om ni hade velat. Men vi är tjugoåtta stycken och ingen av oss är en animagus, så vi skulle snarare behöva en osynlighetsmarkis än en osynlighetsmantel."

"Finns det osynlighetsmarkiser?" frågade Lunna intresserat och lutade på huvudet medan hon såg sig om i salen utan att blinka.

"Jag tvivlar det… det skulle bli alldeles för dyrt att skapa en sådan, men mycket användbart, ja", sade Dumbledore med tindrande blick.

"Det kan du ha rätt i", sade Sirius och såg lite snopen ut. "Nå, jag tror säkert ni kommer på nåt ställe där ni kan vara. Det finns en ganska rymlig hemlig gång bakom den stora spegeln på fjärde våningen, är kanske det finns tillräckligt utrymme för er att öva på förtrollningar."

"Vart då?" kom ifrån flera olika personer runt om i salen.

"Jag måste säga att jag älskar att hemliga gånger och platser inte avslöjas så vida man inte vet var de var från början", sade Fred med ett brett leende.

"Tack och lov för små mirakel", muttrade Sprout och flera av hennes kollegor nickade instämmande.

"Fred och George säger att den är igentäppt", sade Harry. "Den har rasat in eller nåt sånt."

"Jaså…", sade Sirius och rynkade pannan. "Nåja, jag ska ta mig en funderade och komma tillbaka till…" Han avbröt sig. Hans ansikte blev med ens spänt, oroat. Han vred huvudet åt sidan och verkade titta in i den solida tegelväggen inuti spisen.

"Vad händer", frågade mr Weasley och satte sig rakt upp i stolen, hans lättsamma sätt bortblåst för att ersättas av oro och varsamhet.

"Sirius?" sade Harry ängsligt.

Men han var försvunnen. Harry satt och gapade ett ögonblick. Sedan vände han sig om och såg på Ron och Hermione.

"Varför försvann…?"

Hermione gav ifrån sig en förfärad flämtning och hoppade upp medan hon fortfarande stirrade på elden. En hand hade dykt upp bland lågorna och trevade som om den försökte få tag i någonting; en knubbig hand med korta fingrar täckta med fula gammalmodiga ringar.

"Umbridge!" Namnet västes fram i salen från flera olika munnar och det spred sig som en vildeld. Inom sekunder visste alla i salen vem handen tillhörde.

"'On försöker fånga Sirius!" flämtade Fleur och såg förfärat på Sirius som försökte ge henne ett lugnande leende. Sanningen var att upplevelsen av att nästan bli upptäckt hade skakat honom.

"Men hur? Hur skulle hon kunna veta att han skulle vara där?" protesterade Neville förskräckt.

"För att det var hon som attackerade Hedwig och hon läste brevet", fräste Ron och blängde hatiskt på Umbridge.

Alla tre lade benen på ryggen och rusade därifrån. Framme vid dörren till pojkarnas sovsal vände sig Harry om och såg tillbaka. Umbridges hand gjorde fortfarande rafsande rörelser bland lågorna, som om hon visste exakt var Sirius hår hade funnits några ögonblick tidigare och var fast besluten att gripa tag i det.

"Och det är slutet på kapitlet", sade Boyle och slog igen boken.

"Det var ett upplysande kapitel", sade mr Weasley med rynkad panna.

"Vad jag vill veta är varför du aldrig berättade att du nästan blev upptäckt", sade mrs Weasley i en stel ton medan hon kritiskt betraktade Sirius.

Remus himlade med ögonen. "Han berättade för mig och vi kom överens om att det inte var en

bra idé att fortsätta använda flamnätverket för att kontakta Harry. Istället chansar vi med kodade meddelande med andra ugglor än Hedwig."

"Du visste om att han blev upptäckt?"

Remus höjde på ett ögonbryn. "Vi har inte hemligheter för varandra och Sirius var förståeligt nog uppskakad av hur nära det var." Han såg sedan ner på sina händer och grimaserade medan han slöt ögonen. "Åtminstone trodde jag att vi inte hade några hemligheter…"

---

AN: Jag modifierade boktexten i det här kapitlet. Ron och Harry var medvetna om att de inte kan ta sig in i flickornas sovsal. Denna ändringen gjordes för att att jag A: tidigare etablerat att de (och deras närmaste vänner) har hittat en väg kring det och B: jag vägrar tro att de varit vänner i fem år och aldrig försökt ta sin in i Hermiones sovsal innan.