Hogwarts läser HP: Fenixorden

by lealover1

Remus förgiftning fortsätter och medan alla nu vet att Voldemort är tillbaka finns det fortfarande obesvarade frågor: hur ska de bekämpa Voldemort, varför dolde Ministeriet sanningen, vem förgiftade Remus och kommer Umbridges herravälde äntligen störtas? Harry och hans vänner söker efter svaren på alla frågor och avslöjar ännu fler sanningar längs vägen, men kommer det vara i tid?

26. Hagrids berättelse

Tinsy-girl: Jag är ganska säker på att Umbridge helt och hållet saknar överlevnadsinstinkt, det eller så är hon helt omedveten om exakt hur mycket alla hatar henne. Och Harry och tvillingarna är äntligen tillbaka i laget. Övervägde länge hur Fred skulle förolämpa henne och det var det bästa sättet som inte var för farligt eller elakt så att säga.

Innocentmelody: Jag är glad att du gillade kapitlet. Det tog sin tid men äntligen har Harry, Fred och George återfått sina lagplatser, även om ingen annan är medveten om det än. Vart Fudge hittade henne är en väldigt bra fråga och om jag hittar svaret ska jag komma ihåg att meddela dig om det.

Thalia606: Hej Thalia. Vad skumt men jag vet att en del tidigare haft samma problem med att de inte fått noteringar. Måste vara någon bugg som sidan har.
Det är definitivt synd om Fred och han borde definitivt inte ha blivit bestraffad för att två andra gjorde något, även om han själv också försökte det. Jag arbetar långsamt på att få ihop allting, trådarna dras långsamt tätare och tätare tills allting kommer samman. Umbridge verkar omedveten om att hon gräver sin egna grav.
Grattis till den nya datorn! Och är definitivt bättre senare än aldrig, jag själv har behövt köpa en ny mobil i ett år men jag har fortfarande inte tagit tag i det.
Ha det bra så länge Thalia, kram Lea

RonWheezy: Jag gillar den headcanonen väldigt mycket, specielt med tanke på att det länge varit en diskussion inom fandomen kring varför Harry aldrig döpte ett av sina barn efter Remus, men det skulle kunna vara en diskret hyllning.

I'm a Hufflepuff: Tack så mycket, glad att jag hade en sån bra timing att det lyckades komma lagom till att din bok var utläst. Glad att du gillar berättelsen så mycket. Ta hand om dig själv 3

miss Elsa Weasley: Förstår verkligen att du var arg första gången du läste det kapitlet. Det är så orättvist hur Harry och tvillingarna straffas. Jag kunde inte låta bli, jag var tvungen att ge tillbaka dem deras positioner i laget. Förhoppningvis kommer du gilla det här kapitlet med :)

Linneagb: Aww tack så mycket. Satt länge och diskuterade med mig själv hur alla skulle reagera på kapitlet och som vanligt ger du mig högsta beröm. Jag kan verkligen inte beskriva hur mycket det värmer och hur glad jag blir av att höra hur mycket du gillar min berättelse.
Tack så mycket, ska hålla det i tankarna men för nu är det lugnt 3

Tricsha Wren: Tack så mycket Trischa, det glädjer mig att veta att jag kunde få dig att skratta :)

Friday2220: Aww tack Frida, men du måste ta en del av äran själv också med tanke på hur du förbättrade mr Weasleys tankar är. Tack och lov att du gillade scenen mellan Sirius och Robert, försökte skriva det så att det verkade som om de hade ett trovärdigt förhållande med varandra. Så det gör mig otroligt glad att du anser att det var spot-on 3
Känns verkligen fel att du tackar mig för känner verkligen att det är jag som ska tacka dig för all hjälp du ger mig. Och du får mig att rodna av glädje över allt beröm du öser över mig. Jag försöker låta varje karaktär ha sina egna personligheter så det är en lättnad att höra att jag lyckas med det någorlunda och även en glädje att veta att jag kan inspirera dig.
Kram, Elvira

Uggla2: Det gör mig så glad att jag kunde ljusa upp din dag, tack så mycket för din kommentar!

---

Dumbledore höll ett öga på gruppen som skyndade ut ur salen för att hämta sina kvastar medan han högt frågade: "Så, vem har lust att läsa nästa kapitel?"

Kenneth Towler räckte upp handen. "Jag skulle inte ha några problem med att läsa. Om det är ett informationskapitel bör jag kunna plöja igenom det väldigt snabbt för jag tänker ignorera de flesta som avbryter."

Dumbledore skrockade lågmält medan han såg till att boken svävade iväg från Demelza och över till Slytherineleven.

Hagrids berättelse

"Ni gick och hälsade på Hagrid på direkten?" sade Hannah förvånat.

Ron och Hermione ryckte på axlarna. "Vi saknade honom."

"Det, och sen hoppades vi även på att få svar på vad han hade gjort", tillade Ron med ett lätt flin mot Hagrid som himlade med ögonen.

Harry rusade upp till pojkarnas sovsalar för att hämta osynlighetsmanteln och Marodörkartan ur kofferten; han var så snabb att han och Ron var färdiga att ge sig av minst fem minuter innan Hermione kom kilande tillbaka från flickornas sovsalar, klädd i halsduk, handskar och en av sina knöliga alfhattar.

"Är de inte lite väl stora för alfer då?" frågade Fay med ett hånleende.

"Jag hade gjort en hatt åt mig själv i samma design", protesterade Hermione och snörpte irriterat på munnen.

"Ja, men det är kallt ute!" sade hon till försvar när Ron otåligt smackade med tungan.

De kröp ut genom porträtthålet och täckte hastigt över sig med osynlighetsmanteln - Ron hade vuxit så mycket att han måste huka sig för att hindra fötterna från att synas — sedan tog de sig sakta och försiktigt ner för de många trapporna medan de med jämna mellanrum stannade till för att titta på kartan efter tecken på Filch eller mrs Norris. De hade tur, de såg ingen utom Nästan Huvudlöse Nick, som gled fram tankspritt gnolande på någonting som lät obehagligt likt "Weasley är vår kung".

"Kom igen, Nick!" protesterade Charlie och såg misstroget på Gryffindors spöke.

"Det är en väldigt catchy melodi", protesterade Nick utan att se på någon Weasley-medlem.

De smög sig tvärs genom entréhallen och ut på det tysta, snöiga skolområdet. Hjärtat tog ett stort skutt i bröstet på Harry när han såg små gyllene fyrkanter av ljus framför sig och rök som ringlade upp från Hagrids skorsten. Han satte i väg i snabb marsch mot de båda andra skuffande och skumpande bakom sig. De trampade upphetsat genom den allt täta snön tills de slutligen kom fram till trädörren på framsidan. När Harry höjde näven och knackade tre gånger började en hund skälla ursinnigt innanför.

"Hagrid, det är vi!" ropade Harry genom nyckelhålet.

"Hur vet ni att ingen annan är där inne?", protesterade Charlie.

"Vem skulle vara där?", protesterade Percy och skakade på huvudet. "Det är sent på kvällen, ingen har någon anledning att vara där. Och om någon är det, är det nog Dumbledore och jag tvivlar han skulle bry sig, trots att de bryter mot reglerna."

"Borde ha förstått de", sade en skrovlig stämma.

De log förtjust mot varandra unde manteln, för de kunde höra på Hagrids röst att han var glad.

"Vart hemma i tre sekunder… flytta på dej, Fang… flytta på dej, din slöa hund…"

"Han har saknat er med", sade Hagrid med ett leende.

"Med tanke på hur ofta de tre är på besök hos dig är det inte konstigt", skrattade Ginny.

Regeln drogs tillbaka, dörren öppnades med ett gnisslande och Hagrids huvud dök upp i öppningen. Hermione gav till ett skrik.

"Va, varför?" frågade Neville förvirrat.

"Hade han klippt av sig håret?" frågade Denis förvånat.

"Han sitter där och hans hår ser ut att vara samma längd som vanligt", protesterade Colin medan tankfullt betraktade Hagrid.

Justin rynkade på pannan. "Han kanske var skadad?"

"Det kan inte vara så illa, han ser inte skadad ut nu", påpekade Ernie och skakade på huvudet.

"Vid Merlins skägg, va lite tystare!" sade Hagrid hastigt och stirrade vilt över huvudet på dem. "Ni e under manteln, va? Kliv in då, kliv in!"

"Förlåt!" flämtade Hermione när alla tre klämde sig förbi Hagrid in i huset och drog av sig manteln. "Jag bara… å, Hagrid!"

"Vad har hänt?" frågade Justin och såg förvirrat mellan boken och Hagrid som verkade viska något till Burbage.

"Det kommer förklaras, jag kan tänka mig att majoriteten av kapitlet kommer handla om det", sade Hermione avfärdande.

"De e inget, de e inget å bry sej om!" sade Hagrid fort medan han stängde dörren kom dem och skyndade sig att dra för alla gardinerna, men Hermione fortsatte att stirra skräckslaget på honom.

Hagrids hår var tovigt av stelnat blod och hans vänstra öga hade förvandlats till en uppsvälld springa omgiven av en massa svarta och mörklila blåmärken. Han hade en mängd rispor och sår i ansiktet och på händerna, några blödde fortfarande, och han rörde sig väldigt försiktigt, vilket fick Harry att misstänka brutna revben.

En högljudd flämtning rullade genom salen och ljudet ersattes snabbt av ljudet av hundratals personer som vände sig om för att stirra upp mot lärarbordet där de möttes av Hagrids ansikte - ett ansikte som såg likadant ut som det gjort de senaste dagarna, och även de senaste åren. Slät hy och yvigt skägg och hår som spretade åt alla håll och kanter. Umbridge rätade på sig där hon satt i stolen, en justering som knappt gjorde någon skillnad höjdmässigt, och betraktade Hagrid med en intresserad min.

"Rätta mig om mig jag har fel, men jag trodde att det här kapitlet utspelade sig väldigt nära i tiden", sade Su Li långsamt och Ron nickade. "Lust att förklara varför det är sån stor skillnad mellan Hagrid i boken och Hagrid här?"

"Madam Pomfrey kanske har hjälpt honom?" föreslog Dennis

Madam Pomfrey skakade på huvudet. "Hagrid har inte kommit för att få min hjälp, och jag tycker verkligen att han skulle ha gjort det om han såg ut på det viset", hon avslutade sina ord med en skarp blick mot Hagrid som vägrade möta den.

"Så, varför den stora förändringen? Skador läker inte så fort. Är det påhittat?"

"Snälla, nej, kan vi skippa diskussionen om hur böckerna är lögner och inte går att lita på? Jag svär att vi har den minst en gång för varje bok och jag är så trött på det", avbröt Ginny irriterat innan en hetsig diskussion hann brista ut.

Dumbledore harklade sig och åkallade alls uppmärksamhet "Det är något som jag kan förklara. Efter en diskussion med professor McGonagall kom vi överens om att dölja skadorna."

"Men varför skulle ni…glöm det jag vet svaret, vi får vänta och se... antar jag, de tre kommer troligtvis lista ut det", suckade Angelina och skakade förvirrat på huvudet.

Det var tydligt att han precis hade kommit hem, för en tjock svart resmantel låg över en stol och en ryggsäck stor nog att rymma flera små barn stod lutad mot väggen inför dörren. Hagrid själv, som var dubbelt så stor som en vanlig man, haltade nu fram till elden och hängde en kopparkittel över den.

"Men vad kan ha skadat honom?" frågade Su Li chockat.

"Vad det än är så är det väldig kraftfullt", svarade Anthony med en grimas.

"Vad har du råkat för?" frågade Harry medan Fang skuttade omkring dem och försökte slicka dem i ansiktet.

"De sa jag ju, inget", sade Hagrid avfärdande. "Vill ni ha en kopp te?"

"Bra byte av ämne", fnös Charlie och skakade på huvudet.

"Är du inte orolig över vad som har hänt honom?" protesterade Ginny och såg chockat på sin bror som alltid gillat Hagrid.

"Åh, jag vet typ vad som hänt, jag saknar visserligen detaljer... men jag vet anledningen", svarade Charlie med en axelryckning.

"Försök inte", sade Ron, "du ser ju hemsk ut!"

"Hör ni inte va jag säjer, jag mår fint", sade Hagrid. Han rätade på sig och vände sig om för att ge dem ett glatt leende men ryckte till av smärta. "Jösses, va roligt de e å se er tre igen… har ni haft de bra i sommar?"

"Hagrid, nån har gett sig på dig!" sade Ron.

"Det är uppenbart", fnös Gabriel och Ron himlade med ögonen.

"För sista gången, de e inget!" sade Hagrid bestämt.

"Vad det än är så verkar det vara hemlighetsstämplat", påpekade Seamus misstänksamt.

"Ja, och de tre kommer få höra om det strax", instämde Dean med ett högljutt skratt.

"Skulle du säga att det inte var nåt om en av oss dök upp med ett ansiktets som såg ut som ett halvt kilo köttfärs?" frågade Ron.

"Du borde gå till madam Pomfrey, Hagrid", sade Hermione oroligt. "En del av de där såren ser otäcka ut."

"Tack, miss Granger!" utbrast madam Pomfrey samtidigt som hon blängde irriterat på Hagrid.

"De va ingen fara, inget en huskur inte kan fixa", protesterade Hagrid.

"Stackars kille, han har inte fattat att man inte säger emot madam Pomfrey", sade Lee och skakade sorgset på huvudet.

"Jag sköter om de, okej", sade Hagrid lugnande. Han gick fram till det enorma träbordet mitt i stugan och ryckte undan en kökshandduk som låg på det. Under den låg en rå, blodig grönskiftande köttskiva, något större än ett vanligt bildäck.

"Du tänker väl inte äta den där, Hagrid?" sade Ron och böjde sig fram för att ta sig en närmare titt. "Den ser giftig ut."

"De ska se ut så där, de e drakkött", sade Hagrid. "Å jag har inte skaffat den för å äta den."

Madam Pomfrey, som hade gett boken all sin uppmärksamhet igen svängde kraftigt runt med huvudet, och Babbling som satt bredvid henne kunde höra hur nacken knakade, blängde på Hagrid. "Det är bäst att du inte gör vad jag tror att du kommer göra!" väste hon och nästa mening som Kenneth läste fick henne att knyta händerna av ren frustration.

Han tog upp köttskivan och klämde fast den över värsta ansiktshalvan. Grönaktigt blod sipprade ner i skägget medan han gav till ett mjukt, belåtet stönande.

"Nu känns de bättre. De hjälper faktiskt mot svedan."

"Nå, tänker du berätta för oss vad som har hänt dig?" frågade Harry.

"De kan jag inte. Toppenhemligt. De skulle kosta mej mer än jobbet å berätta de."

"Bra, kanske så berättar han inget", sade mrs Weasley lättat med ett leende. Hade hon tagit bort blicken från boken hade hon sett blickarna som ett flertal elever delade med varandra vid de orden.

"Sa han inte samma om De vises sten i första boken?" mumlade Ginny roat och Hermione nickade.

"Har du fått stryk av jättarna, Hagrid?" frågade Hermione lågt.

"Och folk säger att det är jag som går rakt på sak", fnös Ron och gav Hermione en menande blick.

"Åh, snälla, ni gör alla det", påpekade Angelina och himlade med ögonen.

"Jag antar att det är därför vi är så bra vänner", sade Ron efter några sekunders tystnad och Hermione började fnittra, men nickade medhållande.

Hagrids fingrar halkade på drakköttet och det gled klafsande ner på bröstet på honom.

"Jättar?" sade han och fångade upp köttskivan innan den hunnit ner till bältet och dängde sedan tillbaka den över ansiktet. "Vem har sagt nåt om jättar? Vem har ni pratat me? Vem har berättat va jag ha… vem har sagt att jag vart… va?"

"Det svarar åtminstone på vad han gjort", sade Oliver innan han gav ifrån sig en lågmäld vissling.

"Tycker den större frågan just nu är hur de tre visste vad han gjorde", sade mr Weasley och nickade mot Hermione, Ron och den tomma platsen där Harry vanligtvis satt.

"För en gångs skull tjuvlyssnade vi faktiskt inte", svarade Ron hastigt samtidigt som Hermione långsamt och eftertänksamt svarade: "Det var den enda logiska saken vi kunde tänka oss."

"Vi gissade det", sade Hermione ursäktande.

"Jaså minsann, de gjorde ni?" sade Hagrid och granskade henne strängt med det öga som inte var dolt bakom köttskivan.

"Det var liksom… självklart", sade Ron. Harry nickade.

"Självklart? Hur var det självklart!" protesterade Terry och höjde på ett ögonbryn åt Hermione och Ron.

Ron och Hermione var tysta en lång stund innan Ron gned sig i nacken. "Ledsen, jag väntade på att Fred eller George skulle säga något. Men de var anledningen till att vi visste en del som diskuterades i ordermötena."

Hermione nickade. "Och medan vi inte visste detaljer hade vi tillräckligt små bitar för att kunna pussla ihop dem och tillsist komma fram till att Hagrid antagligen sökt kontakt med jättarna."

"Jag börjar frukta exakt hur mycket de egentligen lyckades höra i sommar", muttrade mrs Weasley och mr Weasley skrockade lågmält.

Hagrid blängde på dem och gav sedan till en fnysning medan han slängde tillbaka köttskivan på bordet och klev bort till kitteln, som nu visslade.

"Jag har aldrig träffat på maken till ungar å veta mer än dom borde", mutade han och skvätte kokande vatten i tre av sina hinkformade muggar. "Å de e inte menat som nån komplimang heller. Snokande ungar skulle en del nog säja. Som lägger näsan i blöt." Men det ryckte i skägget när han sade det.

"Ni har verkligen en talang för att få reda på saker ni inte bör veta", sade Tonks med ett skratt.

"Tack, vi jobbar konstant på det", svarade Ron med ett brett leende.

"Men som Harry skulle säga, inte frivilligt. Det bara händer", tillade Hermione och log änglalikt.

"Oja, för alla bara råkar tjuvlyssna", mumlade Percy och himlade med ögonen.

"Så du har varit ute och letat efter jättar?" sade Harry med ett brett flin medan han slog sig ner vid bordet.

Hagrid placerade var sin temugg framför dem, satte sig ner, tog upp köttskivan igen och klämde tillbaka den över ansiktet.

"Ja, okej då", grymtade han, "de har jag"

"För att vara ärlig gav du upp tidigare än jag trodde du skulle göra, från erfarenhet", sade Dumbledore med ett leende och bindande ögon.

"Jag visste att de skulle få ur mej de, de sparade tid", svarade Hagrid och log fåraktigt.

"Vänta, du visste att han skulle berätta!" flämtade Neville och såg mellan Dumbledore och Hagrid.

Dumbledore skrockade och knäppte sina händer under hakan och lutade sig fram. "Jag misstänkte det starkt, ja, och såg ingen större fara i att de tre skulle få veta det i efterhand"

"Och du hittade dem?" sade Hermione med dämpad röst.

"Ja, fast dom e inte särskilt svåra å hitta, om jag ska va uppriktig", sade Hagrid. "Dom e ganska stora, förstår ni."

"Jag tror inte att det är svaret hon ville ha", påpekade Bill och höjde på ett ögonbryn.

"Tycker faktiskt vi bör berömma Hagrid för att han lyckades undvika frågan", sade Charlie med ett brett leende.

"Var finns de?" frågade Ron.

"I bergen", sade Hagrid föga hjälpsamt.

"Varför blir i så fall inte mugglare…?"

"De blir dom. De e bara de att man alltid skyller deras död på bergs-bestigningsolyckor."

"Jag ska be mina föräldrar att sluta vandra i bergen", sade Amanda och stirrade med uppspärrade ögon på boken. Amanda nickade instämmande och klappade henne på axeln.

"Jättarna finns bara i en del områden", sade Dumbledore vänligt men Amanda skakar på huvudet.

"Jag tänker ändå varna dem, vem vet vad som kan hända om de inte är försiktiga."

Han rättade till köttskivan lite så att den täckte det värsta av blåmärkena.

"Kom igen nu, Hagrid, berätta vad du har haft för dig!" sade Ron. "Berätta för oss om hur du angreps av jättarna så kan Harry berätta för dig om hur han angreps av Dementorerna."

"Det kommer få honom att ge mer information", suckade Flitwick och skakade på huvudet.

"Det är inte som om de tre kommer kunna göra något med informationen de får", sade Sprout men trots sina ord gav hon Hagrid en förmanade blick.

Hagrid satte teet i halsen och tappade köttskivan på samma gång. En väldigt massa spott, te och drakblod stänkte över bordet när han hostade och spottade och köttskivan gled ner på golvet me ett mjukt smaskande.

"Va menar du me att han angreps av Dementorerna?" brummade Hagrid.

"Ni vet, jag bara antog att han skulle känna till det nu", sade Ginny och såg förvånat på boken.

"Kan ni föreställa er om han varit hemma när det hände?" frågade Oliver och höjde på ett ögonbryn.

"Han och Sirius hade antagligen eggat upp varandra och stormat Privet Drive", skrattade Ron och hans flera elever skrattade samtidigt som de nickade instämmande.

"Åh, det hade definitivt hänt, vi hade det tillräckligt svårt att stoppa Sirius och Remus från att rusa iväg", sade Tonks allvarligt och Ron stoppade sitt skratt för att se häpet på Remus och den tomma plats där Sirius vanligtvis satt.

"Ni tänkte rusa iväg?"

"Remus lyckades stoppa Sirius med argumentet om att en efterlyst man knappast skulle hjälpa situationen. Att stoppa Remus från att åka och avvakta var betydligt svårare", avslöjade mr Weasley och gav Remus en road blick.

"Harry är familj, vi ville knappast lämna honom där efter det", muttrade Remus och blängde irriterat på Dumbledore som sorgset såg ner på sina händer.

"Visste du inte det?" frågade Hermione och gjorde stora ögon.

"Jag vet inget om va som hänt sen jag gav mej av. Jag va ju ute på hemligt uppdrag, jag ville inte ha ugglor hängande efter mej överallt… jäkla Dementorer! Menar du allvar?"

"Ja, det gör jag, de dök upp i Little Whinging och anföll min kusin och mig, och sen blev jag relegerad av Trolldomsministeriet…"

"Det är meningen att ni ska utbyta information, inte ge honom allt", protesterade Dean, hans protest riktad mot Hermione och Ron då Harry fortfarande inte återvänt till salen.

"Jo, det är visserligen sant, men att ge lite mer information för att visa hur stort det var skulle göra Hagrid mer villig att dela med sig", sade Ron med en axelryckning.

"Va?"

"… och jag var tvungen att infinna mig till ett förhör och så, men berätta om jättarna först."

"Blev du relegerad?"

"Berätta om din sommar så berättar jag om min."

"För jättarna är viktigare", fnös McLaggen och himlade med ögonen.

"Jättarna var mer aktuellt, det andra var gjort och färdigt", påpekade Hermione och rynkade på näsan åt den andra eleven.

Hagrid blängde på honom med sitt enda öppna öga. Harry tittade tillbaka på honom med oskyldig och samtidigt bestämd min.

"Okej, vi säjer väl de då", sade Hagrid resignerat.

"Hagrid!" protesterade mrs Weasley förskräckt.

"Vi visste att han skulle berätta, kapitlet heter bokstavligen Hagrids berättelse", påpekade Alicia och höjde ett ögonbryn. "Dessutom erkände Dumbledore själv att han räknat med, eller åtminstone antagit att Hagrid skulle berätta för dem så det är knappast ett problem."

Han böjde sig ner och drog ut drakköttet ur Fangs mun.

"Å, Hagrid, gör inte så där, det är inte hygien…", började Hermione, men Hagrid hade redan daskat tillbaka köttet över sitt svullna öga.

Madam Pomfrey fnös högljutt innan hon snörpte på munnen och korsade armarna framför bröstet. "Jag kanske borde lämna in min lapp för min resignation. Det verkar som om de flesta föredrar att inte söka min hjälp när de behöver det, så jag vet inte vad jag har här att göra."

"Du kan inte straffa de elever som faktiskt söker din hjälp på grund av en minoritet av envisa barn", påpekade Sinistra och log uppmuntrande mot sjuksköterskan som suckade.

Han tog sig en stärkande klunk te och sade sedan:

"Det var här som Hagrids skador började försvinna, vi antog att det var något i drycken?" sade Hermione och vände sig frågande upp mot lärarbordet.

"En variant av glamour förtrollningen jag skickat ner. På grund av Hagrids blod är det svårt att få förtrollningar att fungera på honom, så för tillfället har vi använt en trolldryck för att dölja skadorna, det skapar ett slags diss. Väldigt intressant process som jag är säker på att professor Snape kan gå igenom med er", sade Dumbledore med ett leende och eleverna utbytte misstrogna blickar.

"Jo, vi gav oss alltså i väg mesamma efter skolans slut…"

"Så då följde madame Maxime med dig?" insköt Hermione.

"Ja, de stämmer", sade Hagrid och ett milt uttryck visade sig i den lilla bit av ansiktet som inte var dold av skägg eller grönt kött. "Ja, de va bara vi två. Å de kan säja er att Olympe, hon e minsann inte rädd för tuffa tag, hon. Ni vet ju att hon e en fin å välklädd dam, å eftersom ja visste vart vi va på väg undra kan va hon skulle tycka om å klättra över stora stenblock å sova i grottor å sånt, men hon beklaga sej inte en enda gång."

"Madam Maxime er en tyff 'äxa. 'On klarar av de mesta. Många såg ypp till henne på Beauxbatons", sade Fleur med ett mjukt leende.

"Du visste vart ni var på väg?" frågade Harry. "Så du visste ar jättarna fanns?"

"Ja, Dumbledore visste de i alla fall, å han tala om de för oss."

"Gömmer de sig?" frågade Ron. "Är det en hemlighet var de håller till?"

"Inte om man vill veta vart de är", sade Charlie och skakade på huvudet.

"De flesta trollkarlar vill bara inte veta om sånt", instämde Bill innan han placerade en arm runt Fleurs axlar.

"Egentligen inte", sade Hagrid och skakade på sitt lurviga huvud. "De e bara de att dom flesta trollkarlar inte bryr sej om var dom finns så länge dom e rejält långt bort. Men de e väldigt svårt å komma till platsen där dom håller till, i vilket fall för människor, så vi behövde Dumbledores väganvisningar. Vi höll på i ungefär en månad för å komma dit."

"En månad?" sade Ron, som om han aldrig hört talas om att en resa kunde ta så löjligt lång tid. "Men varför kunde ni inte helt enkelt använda en flyttnyckel eller nåt?"

Padma rynkade på pannan. "Jättar gillar väl inte magi, åtminstone inte i deras närhet… eller hur?"

Su Li betraktad tankfullt den andra flickan innan hon långsamt svarade. "Jag vet inte… jag tror de gillar magi, men inte när det används mot dem. Typ enkel magi som en eld som aldrig slocknar skulle underhålla dem, men starkare magi som kan användas mot dem gillar de inte, eller hur?" Padma nickade och log tacksamt mot sin klasskamrat.

Det fanns ett underligt uttryck i Hagrids oskymda öga när han tittade på Ron, det var nästan medlidsamt. "Vi e bevakade, Ron", sade han strävt.

"Vad menar du?"

"Ni förstår inte. Ministeriet håller ett öga på Dumbledore å alla som dom tror e i förbund me han, å…"

"Det känner vi till", sade Harry hastigt, ivrig att få höra resten av Hagrids berättelse, "vi känner till att ministeriet bevakar Dumbledore…"

"Så ni kunde inte använda magi för att ta er dit?" frågade Ron och såg förundrad ut. "Fick ni bete er som mugglare hela vägen?"

"Jag skulle protestera om att det inte är farligt att vara mugglare, men jag minns också Hagrid från första boken", sade Katie med ett skratt.

"Det är sant, han smälter inte direkt in och hans kunskaper gällande mugglare är inte direkt jättebra", instämde Hermione med en grimas.

"Nja, inte exakt hela vägen", sade Hagrid undvikande. "Vi va bara tvungna å va försiktiga, för Olympe å jag, vi e lite iögonfallande…"

Ron gav ifrån sig ett kvävt ljud, någonting mitt emellan en ny fnysning och en fnissning, och tog en klunk te.

"… så vi e inte svåra å följa efter. Vi låtsades att vi skulle åka på semester tillsammans, så vi tog oss in i Frankrike å gav oss ut för å va på väg till platsen där Olympes skola ligger, för vi visste att vi va skuggade av nån från ministeriet. Vi va tvungna att ta oss fram långsamt, för jag får egentligen inte använda magi å vi visste att ministeriet skulle söka efter en anledning å haffa oss. Men vi lyckades smita från fårskallen som skugga oss nånstans i närheten av Di-John…"

"Ååå, Dijon?" sade Hermione upphetsat. "Jag har varit där på semester, såg ni…" Hon tystnade när hon såg uttrycket i Rons ansikte.

"Det är inte rätt tillfälle Hermione", protesterade Lavender och stirrade misstroget på sin klasskamrat.

Hermione som var lätt röd om kinderna log svagt och pep fram: "Jo, jag vet."

"Vad var det du tänkte fråga om?" frågade Neville och log uppmuntrande mot Hermione.

"Jo, jag ville veta om de sett Notre Dame, det är en sån fantastisk plats."

"Jag trodde att Notre Dame låg i Paris?" protestesterade Su Li och rynkade på pannan.

"Oui", Fleur nickade och log mot den yngre häxan. "Une Notre Dame ligger i Paris, mais vi kallar alla, oh vad 'eter det, églises… um, kyrkor! Vi kallar alla katolska kyrkor för Notre Dame i France."

"Efter de tog vi risken me lite magi å de blev en ganska bra resa. Vi råka på ett par ilskna troll vid polska gränsen å jag hade ett litet gräl med en vampyr på en pub i Minsk, men bortsett från de gick allting smidigt å bra.

"Vi har uppenbarligen olika definitionen av bra", sade Blaise och stirrade på boken. "I vilken värld är ett gräl med en vampyr eller ett par ilskna troll inte något negativt eller problematiskt?"

Draco fnös. "Har du redan glömt de där förbaskade skrabborna? Den... mannen har inte samma standard som oss."

Å sen kom vi fram till själva platsen, å vi börja vandra opp bland bergen å titta efter spår efter dom… Vi va tvungna å sluta använda trolldom när vi väl kom nära dom. Dels för att dom inte gillar trollkarlar å vi inte ville reta dom för tidigt, å dels för att Dumbledore hade varnat oss för att Ni-vet-vem säkert skulle försöka å få jättarna på sin sida. Han sa att de fanns stora chanser att han redan skickat en budbärare till dom. Sa åt oss å akta oss noga för å dra till oss uppmärksamhet när vi närma oss dom, ifall de fanns Dödsätare i närheten."

"Och ministeriet saktade ner er och försökte hindra er från att nå dem?" frågade en Ravenclawelev misstroget.

"Ministeriet har fortfarande inte erkänt att Voldemort är tillbaka, är det så förvånande att de försöker stoppa Dumbledore från att söka kontakt med jättarna?" frågade Remus milt och Tonks bet sig i läppen för att hindra sig själv från att säga något dumt.

Hagrid gjorde ett uppehåll för att ta en stor klunk te.

"Fortsätt!" sade Harry ivrigt.

"Vi hitta dom", sade Hagrid utan omsvep. "Vi kom opp över en bergskam en natt, å där va dom, utspridda nedanför oss. Små eldar som brann där nere å väldiga skuggor… de va som å se bitar av berget röra sej."

"Och det är från Hagrids perspektiv", påpekade Luna och fyllde i en bokstav i dagens korsord från Hört och sett.

"Det var något jag inte ville tänka på", sade Nigel med en grimas. Han var inte den enda som reagerat vid påminnelsen om att Hagrid är större än alla andra och därav hade ett annat perspektiv än vad de själva hade.

"Hur stora är de?" frågade Ron i dämpad ton.

"Så där en sex meter", sade Hagrid oberört. "Några av dom större kan ha varit nästan åtta."

"Det är stort", sade Sarah och bet sig i läppen.

"Jo, och det är varför de kallas jättar och inte dvärgar", sade Nick och knuffade till sin syster med axeln och med ett retsamt leende på läpparna.

"Och hur många fanns det?"

"Omkring sjuttio eller åttio, skulle jag tro?" sade Hagrid.

"Var det allt?" sade Hermione.

"Ja, så e de", sade Hagrid sorgset, "åttio kvar, å de fanns massvis av dom en gång i tiden, måste ha funnits hundra olika stammar runt om i världen. Men dom har hållit på å dö ut i evigheter. Trollkarlarna tog förstår död på en del, men för de mesta har dom slått ihjäl varann, å nu dör dom ut snabbare än nånsin. Dom e inte skapta för å leva hopsäckade på de där viset. Dumbledore säjer att de e vårt fel, de var trollkarlarna som tvinga i väg dom å tvinga dom å leva långt bort från oss, å dom hade inget annat val än å hålla ihop för å skydda sej själva."

"Det är vårt fel", suckade Dumbledore tungt och skakade på huvudet. Hans händer var knäppta i hans knä och hans axlar nedsänkta och ryggen krökt och hopsjunken vid påminnelsen om hur de behandlat jättarna genom året och tvingat ner deras befolkning tills de nästan dött ut.

"Ni såg dem alltså", sade Harry, "och vad hände sen?"

"Vi vänta tills de blev morron, ville inte smyga oss på dom i mörkret för vår egen säkerhets skull", sade Hagrid. "Så där vid tretiden på morronen som dom precis där dom satt. Vi våga inte sova. För det första ville vi se till att ingen av dom vakna å kom opp till ställer där vi va, å för de andra va deras snarkningar helt otroliga. Dom fick bitar av berget å rasa i gryningen. Så fort de blev ljust gick vi i alla fall ner å hälsa på dom.

"Bara så där?" sade Ron imponerat. "Gick ni bara raka vägen in i ett läger med jättar?"

"Nja, Dumbledore tala om för oss hur vi skulle göra", sade Hagrid. "Ge gåvor åt gurgen, visa vördnad, ja, ni vet."

"Bara så där?" frågade Marietta häpet. "Det låter inte rätt."

"Nä, de e lite mer komplicerat, men de va enklaste sättet å beskriva de", förklarade Hagrid brummande.

"Ge gåvor åt vem då?" frågade Harry.

"Jaså, gurgen — jo, de betyder hövdingen."

"Hur kunde ni veta vem som var gurgen?" frågade Ron.

"Inga problem"; sade Hagrid och grymtade roat. "Han va den största, fulaste å lataste. Satt där å vänta på att dom andra skulle komma me mat åt han. Döda getter å såna saker. Han hette Karkus.

"Åh, kom igen, det är bara Marcus med ett K istället", protesterade Ernie och såg sig omkring efter medhåll.

"Det är många som stavar Markus med ett K! Bara för att C har blivit allt populärare betyder det inte att alla som stavar med ett K istället inte räknas", svarade Gabriel i en oskyldig ton och för att dölja sitt leende stoppade han snabbt in en klubba i munnen.

"Hur du inte har en massa hål vet jag inte", muttrade Leanne och rynkade på näsan när Gabriel gapade stort, klubban fortfarande i hans mun.

Skulle tro a han va en sju, åtta meter lång å vägde lika mycke som ett par elefanthannar. Me hud som skinnet på en noshörning å sånt."

"Och ni gick bara fram till honom?" frågade Hermione andlöst.

"Nja… ner till han, där han låg i dalen. Dom va i en sänka mellan fyra ganska höga berg, förstår ni, intill en fjällsjö, å Karkus låg bredvid sjön å vråla åt dom andra att dom skulle ge mat åt han å hans fru. Olympe och jag vandra ner för bergssidan…"

"Men försökte de inte döda er när de fick syn på er?" frågade Ron misstroget.

"Det hjälper kanske att de har jätteblod?" föreslog Hannah som var blek bara vid tanken på att gå nära så stora varelser.

"De va definitivt va en del av dom hade i sinnet", sade Hagrid och ryckte på axlarna, "men vi gjorde som Dumbledore sagt åt oss å göra, nämligen å hålla opp gåvan i luften å bara titta på gurgen å strunta i dom andra. Så de gjorde vi. Å resten av dom blev tysta å såg på oss när vi passera, å vi gick raka vägen fram till Karkus fötter å buga å la ner våran gåva framför han."

"Vad ger man en jätte?" sade Ron ivrigt. "Mat?"

"Nä, mat skaffar han sej lätt själv", sade Hagrid. "Vi tog me oss trollkonster till han. Jättar gillar trolldom, dom gillar bara inte att vi använder de mot dom. Hur som helst, den där fösta dan gav vi han en gren med gubraitiansk eld."

"Perfekt, man kan ge jättar produkter från Zonkos!" sade Lee med ett brett leende.

"Nej", svarade mrs Weasley bestämt, det lät precis som något hennes söner skulle göra och hon ville utplåna tanken hos deras vän innan han hade möjlighet att nämna det för Fred och George.

"Men det är magi. De skulle älska det!" protesterade Lee. "Jag kan inte vara den enda som ser det?" Han såg sig omkring men ingen kom till hans hjälp och besviket lutade han sig tillbaka och korsade armarna framför bröstet.

"Tack och lov att Demonduon inte är i salen och hör det här, jag vill inte ens tänka på vad de skulle göra", sade Sprout med en rysning.

"Som om Jordan inte kommer att informera dem, vi bör vara tacksamma att jättarna befinner sig så långt härifrån", påpekade madam Pince medan hon blängde på Lee.

"Fantastiskt!" sade Hermione lågt, men både Harry och Ron rynkade förbryllat pannan.

"En gren med…?"

"Evig eld", sade Hermione irriterat, "det borde ni veta vid det här laget. Professor Flitwick har berätta om det minst två gånger på sina lektioner."

"Ja, i vilket fall", ingrep Hagrid hastigt innan Ron hann käbbla emot, "så förhäxa Dumbledore den här grenen till å brinna för evigt, å de e minsann inget som vilken trollkarl som helst kan göra, å jag la ner den i snön vid Karkus fötter och sade: 'En gåva till jättarnas gurg från Albus Dumbledore, som sänder sina vördsamma hälsningar.'"

"Och vad sa Karkus?" frågade Harry ivrigt.

"Inget", sade Hagrid. "Han tala inte engelska."

Genast uppstod tjatter i hela salen där varje elev försökte överrösta varandra.

"Vad då kan inte engelska?"

"Så hela resan är gjord i onödan?"

"Vad gör de nu?"

"Borde inte någon ha kollat upp språkbarriären innan?"

Dumbledore harklade sig högt och alla elever tystnade, något som fick Umbridge att gnissla tänder i ilska över att hon aldrig lyckats med det så snabbt och problemfritt. "Vi hade räknat med att stöta på det problemet och hade en plan för att gå vidare, eftersom det är är det väldigt få jättar som talar engelska."

"Men gör inte det att det blir väldigt svårt att kommunicera?" frågade Susan och tuggade nervöst på sin underläpp.

"Svårt, men inte omöjlig."

"Du skojar?"

"De gjorde ingenting", sade Hagrid oberört. "Dumbledore hade förvarnat oss om att de kunde va så. Karkus fattade tillräckligt för å vråla efter ett par jättar som kunde vårat språk å dom översatte åt oss."

"Det underlättar det", sade Susan med ett lättat leende.

"Jo, men det finns fortfarande en chans att informationen inte kommer fram korrekt och att något blir felt översatt", påpekade Justin med en grimas.

"Och tyckte han om presenten?" frågade Ron.

"Å, javisst, den gjorde stormande lycka så snart dom fatta va de va för nåt", sade Hagrid och vände på köttskivan för att pressa den svalare sidan mot sitt svullna öga. "Dom vart väldigt förtjusta. Å sen sa jag: 'Albus Dumbledore ber gurgen att tala med hans budbärare när han återvänder i morgon med en ny gåva."

"Det är artigare", sade Lavender och log godkännande.

"Och större chans att han kommer lyssna, det visar att han är en viktig person", tillade Parvati med ett eget leende.

"Under förutsättning att de är tillräckligt smarta för att förstå det", fnös en Gryffindor och ett flertal i närheten skrattade hånande.

"Varför kunde du inte tala med dem den dagen?" frågade Hermione.

"Dumbledore ville att vi skulle ta de väldigt långsamt", sade Hagrid "Låta dom se att vi höll våra löften. Å säja 'Vi kommer tillbaka imorgon med en ny present' å sen verkligen komma tillbaks me en ny present — de gör ett gott intryck, fattar ni? Å ger dom tid å pröva den första presenten å se om den är bra, å få dom å längta efter mer. I vilket fall e de så att om man ger jättar som Karkus för mycke å tänka på, dödar dom en bara för å förenkla saker å ting. Så vi buga oss ut därifrån och gick i väg å hitta en trevlig liten grotta där vi kunde va på natten, å nästa morron gick vi tillbaks, å den här gången satt Karkus rätt opp och vänta på oss å såg väldigt ivrig ut."

"Och ni pratade med honom?"

"Jajamensan. Först gav vi honom en fin stridshjälm i present, tillverkad av after å omöjlig å förstöra, ni vet, sen slog vi oss ner å prata."

"Det låter som en utmaning", påpekade Gabriel med ett brett leende som visade alla hans tänder.

"Tack och lov att tvillingarna inte är tillbaka än", mumlade Burbage med en grimas vid tanken på vad de skulle kunna hitta på.

"Jo, men det väcker frågan om vad det är som tar sån tid", påpekade madam Hooch och kastade en nyfiken blick mot dörrarna av stora salen.

"Vad sa han?"

"Inte mycke", sade Hagrid. "Han lyssna mest. Men de fanns goda tecken. Han hade hört talas om Dumbledore, hört att han har talat emot dödandet av dom sista jättarna i Storbritannien. Karkus verka riktigt intresserad av va Dumbledore hade å säja. Å några av dom andra, särskilt dom som tala lite engelska, dom samlades runt oss å lyssna också. Vi va hoppfulla när vi gick därifrån den dan. Vi lova å komma tillbaks nästa morron me en ny present. Men den natten gick allt åt pipan."

"Klart det gjorde", suckade Fay och skakade på huvudet.

"Varför skulle det inte gå åt pipan", instämde Ginny innan hon vände sig mot Ron och Hermione. "Jag tänker hoppas att ni planerade att föra den här informationen vidare och inte hålla den för er själva..."

"Hagrid har antagligen umgåtts för mycket med de tre, deras otur har smittat av sig", fnös Neville och log åt skratten som uppkom från hans lilla skämt.

"Vi skulle nog ha berättat någon gång?" sade Ron tveksamt medan han betraktade sin syster. "Det verkade aldrig vara tillfälle och oftast när man kom ihåg det låg alla redan och sov."

"Men det är inte så att vi medvetet höll det hemligt från er", tillade Hermione hastigt i en orolig ton. "Vi skulle inte dölja sånt från er, inte efter i somras."

Ginny log och kramade om Hermiones hand med sin egen i en försäkrande handling.

"Vad menar du?" sade Ron tvärt.

"Jo, som ja sa, så e inte jättar skapta för å leva tillsammans", sade Hagrid sorgset. "Inte i såna är stora grupper. Dom kan inte behärska sej, dom slår halv ihjäl varann var å varannan vecka. Männen slåss mot varann å kvinnorna slåss mot varann å resterna av dom gamla stammarna slåss mot varann, förutom allt kivande om mat å dom bästa eldarna å sovplatserna. Man skulle ju tro, när man ser hur nästan hela deras släkte håller på å dö ut, att dom skulle låta varann va i fred, men…"

"Så jättarna kommer dö ut", sade Amanda och såg med vida ögon på boken innan hon vände sin blick mot rektorn.

Dumbledore suckade tungt och log sorgset. "Någon dag. Tyvärr är det bara en tidsfråga vid det här laget."

"Det är så sorgligt", flämtade Amanda och snörvlade.

McLaggen stirrade på henne. "Du är knäpp. Nyss lipade du nästan för att jättar skulle döda dina föräldrar och nu är du ledsen att jättarna håller på att försvinna?"

"Hon var orolig för sina föräldrar, det betyder inte att hon inte har sympati för en utdöende ras som ses ner på av alla andra, din okänsliga fladdermask!" fräste Katrina och placerade en arm runt sin bästa väns axlar.

Hagrid suckade tungt.

"Den natten blev de en strid, i såg den från öppningen i vår grotta när vi titta ner i dalen. Den fortsatte i timtal, ni kan aldrig tro vilket oväsen de va. Å när solen gick opp va snön blodröd å hans huvud låg på botten av sjön."

"Vems huvud?" flämtade Hermione.

"Karkus huvud", sade Hagrid tungt. "Dom hade en ny gurg, Golgomath." Han suckade djupt. "Ja, vi hade å inte räknat med en ny gurg två dar efter att vi fått vänskaplig kontakt me den första, å vi hade en konstig känsla av att Golgomath inte skulle va särskilt intresserad av å lyssna på oss, men vi va tvungna å försöka."

Flämtningar steg runt om i salen och eleverna såg chockat på varandra över våldsamheterna som brutit ut så plötsligt.

Charlie suckade tungt. "Och nu behöver ni börja om, vilket kommer ge intrycket att Golgomath bara är en ersättare och inte en bättre konung, utifrån jättarnas perspektiv. Helvete."

"Vänta lite, du är en del av Orden. Borde du inte redan veta om det här?" protesterade Ginny medan hon såg på sin näst äldsta bror.

"Jag missade förra mötet på grund av…", Charlie avbröt i och såg sig omkring på alla nyfikna ansikten. "Strunt samma, varför jag missade är inte viktigt, men jag var bortrest. Kom hem precis i tid för att vara med på den här cirkusen."

"Gick ni och pratade med honom?" sade Ron misstroget. "Sen ni hade sett honom slita huvudet av en annan jätte."

"De e klart at vi gjorde", sade Hagrid, "vi hade inte tatt oss hela den långa vägen för å ge opp efter två dar! Vi gick ner me nästa present, som vi har tänkt ge åt Karkus. Jag förstod att de inte skulle gå bra redan innan jag öppna munnen. Han satt där me Karkus hjälm på huvet och kasta lömska blickar på oss när vi kom närmare. Han va en väldig bjässe, en av dom största där. Svart hår å tänder i samma färg å ett halsband av benknotor som såg ut å komma från människor, en del av dom. Tja, jag gjorde i alla fall ett försök, höll fm en stor rulle drakskinn å sa: 'En gåva till jättarnas gurg…' I nästa ögonblick hängde jag oppåner i luften i fötterna som två av hans kompisar höll fast mej i."

Charlie gav ifrån sig en rad svordomar innan han vände sig mot Hagrid. "Hur i helvete tog du dig ut från den situationen?"

"Olympe hjälpte mej", svarade Hagrid, en aning förvånad över alla förskräckta ansikten i salen. Han visste att han var långt ifrån den populäraste läraren på skolan och att många föredrog hans föregångare, men det värmde att se att eleverna ändå verkade bry sig om vad som hände honom.

Hermione slog händerna för munnen.

"Hur klarade du dig ur den?" frågade Harry.

"De hade jag inte gjort om inte Olympe vart där", sade Hagrid. "Hon drog fram sin trollstav och gjorde en av dom snabbaste förtrollningar jag nånsin sett. Jäkla otroligt. Träffa båda dom som höll fast mej rakt i ögonen med en förblindnignsförbannelse, så dom släppte mej tvärt, men sen va vi illa ute för vi hade ju använt trolldom mot dom, å de e just därför som jättar avskyr trollkarlar. Vi va tvungna å lägga benen på ryggen å vi förstod att vi absolut inte kunde visa oss i deras läger igen."

"Och där rök en allierad", suckade Bill och drog händerna över ansiktet.

"Vi kan fortfarande ha några allierade bland jättarna, bara för att några tagit makten betyder det inte att alla är nöjda med det", påpekade Charlie strävt medan han såg spänt mellan boken och Hagrid.

"Oui, och jag ska be maman att prata me sin släkt och vänner", tillade Fleur och klappade sin pojkvän uppmuntrande på axeln. "Ge inte opp, William."

"Jösses, Hagrid", sade Ron lågt.

"Men varför tog det er så lång tid att komma hem om ni bara var där i tre dagar?" frågade Hermione.

"Vi gav oss inte av därifrån efter tre dar!" sade Hagrid med förolämpad min. "Dumbledore lita ju på oss!"

Dumbledore log, han visste att Hagrid skulle vara bästa mannen för uppdraget och inte enbart på grund av sina gener.

"Men du har ju just sagt att det var omöjligt för er att gå tillbaka!"

"I dagsljus, ja. Vi va bara tunga å tänka om lite. Vi höll oss göra ett par droppe i grottan å iakttog dom. Å de vi såg va inte bra."

"Jag gillar inte ljudet av det", mumlade Dorea och knäppte händerna i knät.

"Slet han av flera huvuden?" frågade Hermione förskrämt.

"Nej", sade Hagrid, "jag önskar han hade gjort de."

"Vad menar du?"

"Jag menar att vi snart kom på att han inte hade nåt emot alla trollkarlar… bara oss."

"Verkligen Hagrid… berätta precis allting bara", muttrade mrs Weasley och blängde på Hagrid.

"Åh, kom igen, mamma, alla måste väl ha vetat att de tre skulle få veta det? Det ä Hagrid", protesterade Percy och upprepade vad flera personer redan sagt.

"Dödsätare", sade Harry snabbt.

"Japp", sade Hagrid dystert. "Ett par av dom hälsa på han varenda dag å hade med sej gåvor till gurgen, och dom lät han inte dingla oppåner."

"Hur vet du att de var Dödsätare?" frågade Ron.

"Därför att jag kände igen en av dom", brummade Hagrid. "Macnair, kommer ni ihåg han? Karln som dom skicka för å döda Vingfåle? Han e ett riktigt odjur. Gillar å döda lika mycke som Golgomath, inte konstigt att dom trivdes så bra ihop."

"Det finns inget bevis på att han är det!" protesterade Umbridge och blängde ilsket Hagrid.

"Inga bevis? Han var ju på kyrkogården. Han är en Dödsätare!" protesterade Ron ilsket och blängde på Umbridge.

"Det bevisar inget!" väste Umbridge, och hennes ansikte började bli allt rödare.

"Det är en diskussion vi kan efter alla böckerna är klara. För nu får vi acceptera att alla har olika åsikter och att ingen rättegång varit för att fastslå eller fria personers skuld", avbröt Dumbledore smidigt när han såg hur flera elever var redo att protestera.

"Så Macnair har övertalat jättarna att ansluta sig till Ni-vet-vem?" sade Hermione förtvivlat.

"Ta de lugnt, va, jag e inte färdig me min berättelse än!" hade Hagrid, som trots att han inte hade velat berätta någonting alls från början nu verkade tycka att det va riktigt roligt. "Jag å Olympe resonera om de, å vi va överens om att bara för att burgen verka va på Ni-vet-vems sida brydde inte de att dom allesammans skulle va de. Vi va tunga å försöka övertala några av dom andra, som som inte velat ha Golgomath som gurg.

"Vilket är varför jag skickade dem. Jag visste att de skulle se skillnaden", sade Dumbledore och log tacksam mot Hagrid som rodnade.

"Hur kunde ni veta vilka det var?" frågade Ron.

"Jamen, de va ju dom som vart nästan ihjälmosade, fattar du väl?" sade Hagrid tålmodigt. "Dom som hade nåt förstånd höll sej ur vägen för Golgomath, gömde sej i grottor runt om ravinen precis som vi gjorde. Så vi bestämde oss för å snoka omkring i grottan på natten å se om vi inte kunde övertala några av dom."

"Kan inte det leda uppmärksamheten mot dem?" frågade Charlus och rynkade på pannan.

"Det är en möjlighet, men jag tror inte att de hade så mycket val", suckade Remus och skakade på huvudet. "Vi var väldig begränsade, om vi haft möjlighet att dyka upp tidigare hade situationen kanske varit annorlunda."

"Gick ni och snokade omkring i mörka grottor på jakt efter jättar?" sade Ron med respekt i rösten.

"Ja, fast de va inte jättarna som bekymra oss mest. Vi va mest oroliga för Dödsätarna. Dumbledore hade sagt åt oss redan innan att vi inte skulle tampas me dom om vi kunde undvika de, å problemet va att dom visste att vi fanns där, Golgomath hade nog talat om de för dom. På natten, när jättarna so å vi ville krypa in i grottorna, smög Macnair och den andra Dödsätarna omkring i bergen och leta efter oss. Jag hade väldigt svårt å hindra Olympe från å hoppa ut på dom", sade Hagrid medan mungiporna dags upp och lyfte hans vilda skägg. "Hon va ursinnig å ville bara ge sej på dom, hon e nåt alldeles extra när hon blir uppretad, Olympe… hetlevrad, förstår ni… de e nog de där franska blodet hon har…"

"Dy borde ha låtit 'enne göra de. 'On 'ade tagit de!" sade Fleur i en stolt ton.

"Ingen klok människa skulle våga utmana Olympe till en duell, otroligt skicklig med sitt trollspö", instämde Dumbledore med ett leende.

"Som om jättar skulle delta i en duell", muttrade Pansy och skakade misstroget på huvudet.

Hagrid stirrade med fuktig blick in i brasan. Harry lät honom fördjupa sig i minnen i trettio sekunder innan han harklade sig högljutt.

"Vad hände då? Kom ni nånsin i närheten av de andra jättarna?"

"Va? Å, javisst, de gjorde vi. Tredje natten efter att Karkus vart dödad smög vi ut ur grottan vi hade gömt oss i och vandra tillbaks ner i ravinen, me ögonen öppna på utkik efter Dödsätare. Vi gick in i några av grottorna, utan resultat… sen, i kanske den sjätte, hitta vi tre jättar som gömde sej."

"Tre jättar, det är en stor grotta", sade Charlus med ett höjt ögonbryn.

"Eller små jättar", tillade Dorea med ett retsamt leende.

"Det måste ha varit trångt i grottan", sade Ron.

"De fanns inte rum å svinga en knizzlare ens", sade Hagrid.

"Gick de inte till angrepp när de såg er?" frågade Hermione.

"De hade dom nog gjort om dom varit piggare, men dom va illa skadade, alla tre. Golgomaths anhang hade pucklat på dom tills dom tuppa av, sen hade dom vaknat opp och kravlat in i närmsta skydd. En av dom kunde i alla fall lite engelska å han översatte för dom andra, å dom såg inte ut å ogilla de han hade å säja. Så vi gick tillbaks flera gånger och hälsa på dom skadade… jag tror vi hade övertalat sex eller sju av dom ett tag."

"Jag tycker synd om dem", suckade Amanda och skakade på huvudet. "De vill bar leva sina liv."

Charlie log sorgset. "Jo jag vet, men det finns nån organisation vars namn jag inte minns just nu som du kan ansluta dig till för att hjälpa dem."

Amanda tuggade fundersamt på sin underläpp och nickade. "Jag ska kolla upp det under lovet."

"Sex eller sju?" sade Ron ivrigt. "Jamen, det är ju inte illa… tänker de komma hit och bekämpa Ni-vet-vem tillsammans med oss?"

Men Hermione sade: "Vad menar du med ett tag, Hagrid?"

Han tittade bedrövat på henne. "Golgomaths anhang gjorde en räd mot grottorna. Dom som överlevde ville inte a nåt mer me oss å göra efter de."

"Om vi kunnat lovat säkerhet hade de kanske godkänt det", sade Bill med en grimas. "Det är egentligen allt de vill ha från oss."

"Så om Fudge inte varit feg hade de hjälpt", suckade Percy och grimaserade. "Jag har verkligen muckat upp allt. Att jag var en sån idiot."

"Fudge?" frågade Narcissa oförstående, och hon var inte den enda som var förvirrad över kommentaren. Flera andra elever viskade med varandra för att förstå vad han menade.

Percy suckade igen. "Efter sista utmaningen i turneringen bad Dumbledore Fudge om att ta kontakt med jättarna, Fudge vägrade och kallade det dumheter. Om Ministeriet istället sträckt ut en hand…" han avslutade inte meningen, utan ryckte på axlarna i en gest som sade 'vad kan man göra?'

"Då kommer det alltså inga jättar till oss?" sade Ron med besviken min.

"Nix", sade Hagrid och hävde upp en djup suck medan han vände på sin köttskiva och lade den svalare sidan mot ansiktet, "men vi gjorde de som va meningen att vi skulle göra, vi gav dom Dumbledores budskap å några av dom hade de, å jag tror nog att några kommer ihåg de. Kanske dom som inte vill stanna kvar i närheten av Golgomath ger sej i väg från bergen, å de finns säkert en chans att dom minns att Dumbledore e vänligt inställd till dom… e kan ju tänkas att dom kommer."

"Man kan alltid hoppas", sade Charlie med en suck.

"Jag tror inte att de olika ministerierna i alla länder skulle låta dem vandra iväg till England", påpekade mr Weasley med en grimas och Charlie gav ifrån sig en ännu tyngre suck.

Snön täckte hela fönstret nu. Harry märkte plötsligt att hans klädnad var genomblöt långt upp på benen, Fan stod och dreglade med huvudet i hans knä.

"Mysigt", kommenterade Lavender och rynkade på näsan vid tanken på att ha hunddregel över sina byxor.

"Han e en väldigt vänlig hund", sade Hagrid i en stolt ton och missade att Lavender inte varit särskilt ärlig i sin kommentar.

"Hagrid?" sade Hermione lågt efter en stund.

"Mmm?"

"Fick du… fanns det nån skymt av… hörde du nånting om din… om din mamma medan du var där?"

"Det är sött att fråga", sade mrs Weasley och log vänligt mot Hermione.

"Jag visste inte hur jag skulle ställa frågan", mumlade Hermione och såg ursäktande mot Hagrid.

Hagrid lät sitt fria öga vila på henne och Hermione såg lite skrämd ut. "Förlåt… jag… glöm det…"

"Död", brummade Hagrid. "Dog för flera år sen. Dom tala om de för mej."

"Å… jag…. jag beklagar verkligen", sade Hermione med mycket tunn röst.

Hagrid ryckte på sina väldiga axlar. "Behövs inte", sade han kort. "Jag minns inte mycke av hon. Hon va inte nån särskilt bra mamma."

"Du kan fortfarande sörja", påpekade Dorea i en mjuk ton och Hagrid ryckte på axlarna.

De blev tysta igen. Hermione kastade nervösa blickar på Harry och Rom, ville tydligen att de skulle säga något.

"Men du har fortfarande inte förklarat varför du ser ut som du gör, Hagrid", sade Ron och gjorde en gest mot hans blodfläckade ansikte.

"Eller varför du kom tillbaka så sent på terminen", sade Harry. "Sirius säger att madam Maxime kom tillbaka för evigheter sen."

"Vem har överfallit dig?" sade Ron.

"Jag vill också veta vem som var korkad nog att göra det", sade Seamus och betraktade misstänksamt boken.

"Jag kan nämna fem personer bara rakt upp och ner", fnös Gabriel och såg menande mot några elever tvärs över salen.

"Jag har inte blitt överfallen!" sade Hagrid med eftertryck. "Jag…"

"Men vad hände då?" frågade Colin frustrerat.

"Åh, Hagrid gav en förklaring till det ett litet tag efter det", sade Ron med ett leende.

Hermione rynkade på pannan. "Förklaring, han gav…. åh, Ronald, du menar väl… klart du syftar på det", hon skakade på huvudet men hade ett eget leende i ansiktet vid tanken på vilken förklaring Ron syftade på.

Men resten av hans ord dränktes i ett plötsligt utåt av knackningar på dörren. Hermione flämtade till, hennes mugg gled ur fingrarna och slogs i kras mot golvet. Fang gläfste. Alla stirrade på fönstret bredvid dörröppningen. Skuggan av en liten, satt figur gick i vågor över den tunna gardinen.

"Helvete!" flämtade Tonks, hon hade suttit nersjunken i soffan med huvudet vilandes på Remus axel, men nu sköt hon upp och satt helt rakryggad och stirrade mellan Ron, Hermione, Umbridge och boken.

"Göm er", sade Luna och såg allvarligt på sina två vänner.

"Det är väl inte emot reglerna att prata med en vän", protesterade Nigel och såg sig tveksamt omkring.

"Nja, egentligen inte, men det är emot reglerna att göra det så sent på kvällen utanför uppehållsrummet", mumlade Hermione utan att se upp mot lärarbordet.

"Hur känns det att se ditt rykte bara försvinna ner i avloppet?" frågade Ginny med ett brett leende och tindrande ögon.

"Jag har alltid varit den perfekta eleven, allt är förstört nu", mumlade Hermione uppgivet.

"Det förstördes i samma stund du blev vän med de två idioterna. Det var bara i andras ögon du verkade som den perfekta eleven, men du var inte det", påpekade Ginny och skrattade nu högt.

"Det är hon!" viskade Ron.

"Kom in här under!" sade Harry hastigt.

Han grep tag i osynlighetsmanteln och slängde den över sig och Hermione medan Ron rusade runt bordet och dök in under den han också. Tätt hopkrupna backade de in i ett hörn. Fang släkte vildsint på dörren. Hagrid såg helt förvirrad ut.

"Ånej, han vet inte vem det är!" flämtade Hannah förskräckt och såg med vida ögon upp mor lärarbordet.

"Jag visste vem hon va, visste bara inte att hon jobba här nu", svarade Hagrid hastigt när han såg den skrämda blicken i flickans ögon. Han var inte den enda läraren som märkte blicken och de andra lämnandes undrandes om varför de tidigare inte märkt hur nervösa och rädda eleverna var kring Umbridge.

"Hagrid, göm våra muggar!"

"Bra att ni tänkte på det", suckade Lee lättat. "Det hade varit svårt att förklara."

Hagrid tog Harrys och Rons muggar och stoppade in dem under kudden i Fangs korg. Fang tog höga språng upp mot dörren. Hagrid sköt undan honom med foten och öppnade den.

"Om han inte gjort det hade Fang antagligen hoppat på henne, vilken, hmm... skandal, det skulle vara", suckade Tonks och skakade på huvudet i en överdriven rörelse med ögonen fästa på golvet.

I dörröppningen stod professor Umbridge i sin gröna tweedmantel och en matchande hatt med öronlappar. Med hopsnörpt mun lutade hon sig bakåt för att se Hagrids ansikte; hon nådde honom nätt och jämt upp till naveln.

"Jaha", sade hon långsamt och högt, som om hon talade till en döv person. "Det är väl ni som är Hagrid?"

"Förvånande att den inte är rosa", muttrade Parvati och Lavender fnissade.

"Den är säkert grön för att matcha Fudge", visade Padma och alla tre flickorna brast ut i okontrollerat skratt.

Utan att vänta på svar tågade hon in i rummet med de utstående ögonen rullande åt alla håll.

"Undan med dig", fräste hon och viftade med handväskan åt Fang, som hade skuttat fram till henne och försökte slicka henne i ansiktet.

"Öh… jag vill inte vara oartig", sade Hagrid och stirrade på henne, "men vem tusan e ni?"

"Det här kan faktiskt bli en underhållande konversation", sade en hög röst och alla i salen vände sig mot öppningen till stora salen där McGonagall, Sirius, Harry, Fred och George tågade in snabbt. McGonagall motstod frestelsen att himla med ögonen. "Jag hoppas att du var ditt vanliga förtjusande jag, Hagrid?" fortsatte Sirius och log mot Hagrid som blinkade flera gånger innan han nickade långsamt och tveksamt.

"Måste du alltid försöka reta upp alla vuxna i din närhet, Black?" frågade McGonagall utan att vrida på huvudet för att se på sin gamla elev.

Sirius stannade till mitt i ett steg innan han fortsatte att gå. "Det tog mig sannerligen tillbaka till min skoltid", fnös han. "Och det är en talang som jag har. Och jag har ett minne av att ni professorer uppmuntrande oss till att öva och finslipa våra talanger."

McGonagall fnös misstroget och skakade på huvudet och medan hon fortsatte upp mot lärarbordet och lämnade de fyra trollkarlarna bakom sig mumlade hon för sig själv: "Vi borde ha förstått att du skulle göra den tolkningen av det."

Harry ploppade ner mellan Ron och Hermione och bara en armslängd bort kastade sig Fred och George ner bredvid Lee och deras flickvänner. Han gav dem ett leende och Fred blinkade med ena ögat mot honom.

"Vilken tid det tog för er!" sade Ron och såg förvånat på Harry och sina bröder.

"Det tog världens tid att få våra kvastar, de behövde kontrollera att det inte var något slags bevis och att ingen mixtrat med dem och sen behövde vi lämna dem på McGonagalls kontor. Fred fick även sitt straff för sin kommentar om Umbridge", svarade Harry med en axelryckning.

"Hon straffade dig faktiskt!" flämtade Angelina och såg chockerat på Fred som nickade allvarligt. "Vad är ditt straff?"

"Putsning i typ en timme", svarade Fred i en uppgiven ton och flera av deras vänner utbytte förvånade blickar; ingen av dem hade faktiskt förväntat sig att McGonagall skulle straffa honom och inte med något sådant.

"Mitt namn är Dolores Umbridge."

Hennes blick svepte över stugan. Två gånger riktades de direkt mot det hörn där Harry stod, inklämd mellan Ron och Hermione.

"Dolores Umbridge?" sade Hagrid i ytterst förvirrad ton. "Jag trodde ni va en av dom där ministerie… jobbar inte ni hos Fudge?"

"Huh, han kände till henne", mumlade en mugglarfödd elev förvånat.

"Alla som 'ar blod från icke-mänskliga varelser vet vem 'on är", spottade Fleur ur sig och blängde mot lärarbordet. "Vi i la France vet vem 'on är."

"Hon har gjort sig välkänd inom de cirklarna", instämde Remus med en grimas.

"Jag har varit förste biträdande sekreterare till ministern, det stämmer", sade Umbridge, som nu stegade omkring i stugan och noterade varenda liten detalj där inne, från ryggsäcken till den övergivna resmanteln. "Jag är nu lärare i försvar mot svartkonster…"

"De e modigt av er", sade Hagrid. "De e inte många som skulle ta de jobbet nu."

"Aja, det är åtminstone underhållande att Hagrid konstant avbryter henne", sade Lee, men hans leende var lite för stelt för att vara äkta.

"Personligen gillar jag att han kallar det modigt", skrockade Oliver.

"Jag menar, är det inte det? Kolla bara på de senaste professorerna inom det ämnets öden", påpekade Alicia tveksamt. "Jag är övertygad om att det faktiskt finns en förbannelse."

"Död, förlorade minnen, sjukdom avslöjad för världen, förlorade själen… ska vi ha en omröstning på vad som händer i år?" frågade Fay och höjde ett ögonbryn.

"En galleon på att Harry är inblandad!"

"NEVILLE!" protesterade Harry och Ginny samtidigt, men Ginny fortsatte innan Harry fick chansen."Det är inte rättvist, han har varit inblandad alla andra år så det är klart han kommer vara det i år med, speciellt med hans hat för Umbridge."

Harry vände sig förrådda blick från Neville till Ginny. "Seriöst? Ska du inte försvara mig?"

Ginny flinade stort och ryckte på axlarna. "Dåligt att förneka sanningen och allt det där."

"… och Hogwarts Överinkvisitor", sade Umbridge utan att visa något tecken på att ha hört honom.

"Va e de för nåt?" sade Hagrid förbryllat.

"Precis vad jag tänkte fråga om det där?" sade Umbridge och pekade på de trasiga porslinsskärvorna som hade varit Hermiones mugg.

"Å,", sade Hagrid med en farligt avslöjande blick mot hörnet där Harry, Ron och Hermione stod gömda. "Å, de där va… va Fang. Han hade sönder en mugg. Så jag fick lov å använda den här i stället.

"Avslöja dem inte", stönade George och såg uppgivet mot halvjätten.

Hagrid pekade på muggen som han hade druckit ur. Han höll fortfarande ena handen hårt pressad över köttskivan som täckte hans svullna öga. Umbridge stod mitt framför honom nu och registrerade varenda detalj i hans utseende.

"Jag hörde röster", sade hon lågt.

Elever såg oroligt på varandra. Harry, Ron och Hermione var de enda som såg sig omkring, alla tre av dem fyllda med ro som kom från vetskapen att Umbridge aldrig insett att de var där.

"Kan ni någonsin få göra något utan att problem ska skapas", frågade Neville och hans blick flackade mellan de tre vännerna och Umbridge.

"Om de inte envisades med att bryta reglerna konstant skulle såna här problem inte uppstå, Longbottom", påpekade Snape och höjde ett ögonbryn när Neville gav ifrån sig ett pip och hastigt vek undan blicken.

"I vårt försvar var det inte utegångsförbud när vi lämnade uppehållsrummet, det bara blev det väldigt snabbt efter vi nått Hagrid", protesterade Harry. "Man kan inte klandra oss för att vi tappade bort tiden när vi hade det trevligt med en vän som varit borta länge."

"Det väcker faktiskt en bra fråga, varför har vi inte ett larm som informerar eleverna att de måste återvända till uppehållsrummet tio minuter innan utegångsförbudet börjar? Det är ganska enkelt att tappa bort tiden som sagt", påpekade Padma och vände sig mot lärarbordet.

"Vi hade det för ett par år sen men var tvungen att göra oss med den funktionen efter några komplikationer", svarade McGonagall i en kvävd ton. Samtidigt började Sirius och Remus hosta, något de försökte dölja bakom sina händer, och det tog inte lång tid för alla att förstå att de försökte kväva sina skratt.

"Vad gjorde ni?" frågade Harry ivrigt och lutade sig framåt.

"Åh, inget speciellt, men klockan ringde med en specifik ton när utegångsförbudet startar, och om vi genom ren chans råkade hamna i klocktornet är det inte vårt fel", svarade Remus med en glimt i ögonen som fick dem att tindra av underhållning.

"Vi hade bara lite kul! Om det råkade koppla bort larmet var det inte vårt fel, precis som det inte var vårt fel när det gick mitt på dagen istället", sade Sirius och blinkade med ena ögat.

"Efter ett antal gånger bestämdes det att det var bättre att eleverna själva fick hålla koll på tiden istället för att vänta på en signal", svarade McGonagall och gav de två Marodörerna en skarp blick.

"Jag prata med Fang", sade Hagrid ståndaktig.

"Och han svarade?"

"Ja… på sätt å vis", sade Hagrid och såg besvärad ut. "Jag brukar säja att Fang e nästan som en människa."

"Det finns tre par fotspår som leder från slottsporten till din stuga", sade Umbridge sirapslent.

Umbridge knyckte på nacken och krossade fjäderpennan hon hade i ena handen mellan sina korta fingrar. Hon kände hur den böjdes, böjdes mer. Snap. Den gick av på mitten och hon släppte långsamt taget om den, lät de två delarna falla ner på golvet bredvid hennes stol. Sedan log hon sockersött, fanns ingen mening med att visa hur irriterad det gjorde henne. Allt hon behövde göra var att vänta och en möjlighet att bli av med dem skulle presentera sig själv. Hennes tillfälliga avsked var bara en tillfällig sådan, inom några veckor skulle hon vara tillbaka där hon var meningen att vara. Det här var bara en liten käpp i hjulet.

Hermione flämtade häftigt till och och Harry satte snabbt en hand fö munnen på henne. Lyckligtvis nosade Fang snörvlande omkring fållen på professor Umbridges klädnad och hon verkade inte ha hört.

"Tack och lov, hon skulle ha tagit manteln annars troligtvis", sade Harry med en grimas och Umbridge gnisslade ljudligt tänderna.

"Jag har alldeles nyss kommit tillbaks", sade Hagrid och viftade med sin enorma hand mot ryggsäcken. "Det kanske va några som kom för å hälsa på tidigare som jag missa."

"Men inga fotspår leder bort från er stugdörr."

"De kanske flög i väg?" föreslog Rose med ett snett leende.

"Var inte löjlig, hur skulle någon kunnat göra det", snäste Umbridge och blängde på den unga flickan.

"En enkel wingardium leviosa skulle göra jobbet", sade Remus lugnt utan att vända sig mot Umbridge. "Bara för att fotsteg inte leder tillbaka betyder det inte att en person inte har lämnat stället."

"Tja, jag… jag vet inte hur de kan komma sej…", sade Hagrid och drog nervöst i skägget medan han återigen tittade bort mot hörnet där Harry, Ron och Hermione stod, som om han bad om hjälp. "Ähum…"

Umbridge snurrade runt och stegade tvärs genom stugan medan hon såg sig norra omkring. Hon böjde sig ner och kikade in under sängen. Hon öppnade alla Hagrids skåp. Hon passade på ett par decimeters avstånd det ställe där Harry, Ron och Hermione stod tryckta mot väggen; Harry drog faktiskt in magen när hon gick förbi.

Umbridge kunde känna hur hennes händer skakade av ilska. Så nära, hon hade varit så nära att få tag på dem, om hon bara hade sträckt ut sin hand hade hon fått tag på oduglingarna. Istället fick hon nu stå ut med hur alla hånskrattade åt henne. Hon knöt händerna hårt så hennes korta naglar borrade sig in i handflatorna. De skulle få ångra att de skrattade åt henne.

Efter att noggrant ha tittat inuti den enorma kittel som Hagrid använde när han lagade mat svängde hon runt igen och sade: "Vad har hänt med er? Hur har ni fått de där skadorna?"

"Det är tur att den där trolldrycken började verka när den gjorde. Jag borde kolla upp den faktiskt", sade Gabriel med en intresserad blick.

Hermione nickade. "Ja, jag kan inte påminnas om att jag har läst om den tidigare, den kan så klart vara en trolldryck man först lär sig om i sitt sjunde år. Professor, använder ni fortfarande en trolldryck för att dölja skadorna?"

Det var varken Dumbledore eller Hagrid som svarade, istället tog Vector över konversationen med ett brett leende. "Vi har övergått till ett enkelt halsband med inristade runor som håller en glamour uppe. Professor Dumbledore kom till mig och bad om hjälp med det. Det var ett väldigt intressant projekt som jag överväger att försöka ta med i nästa års lektionsplan."

Eleverna som läst hennes ämne utbytte ivriga blickar vid tanken på att de själva eventuellt skulle få möjligheten att skapa något sådant.

"Det kunde ha varit en bas för att göra mig av med honom", mumlade Umbridge för sig själv. Hon kände hur blodet kokade. Om halvblodet bara hade glömt att ta trolldrycken… hon skakade ilsket på huvudet.

Hagrid tog hastigt bort skivan av drakkött från ansiktet, vilket enligt Harrys åsikt var ett misstag, för de svarta och mörklila blåmärkena runt ögat syntes nu tydligt, för att inte tala om både det färsk och stelnade blodet i ansiktet.

"Å, jag… råka ut för en liten olyckshändelse"; sade han lamt.

"Vad för slags olyckshändelse?"

"Jag… jag snava."

Remus stönade högt och drog både händerna nerför ansiktet. Att Hagrid inte kunde ljuga var inte en nyhet för någon men han hade hoppats att halvjätten skulle ha haft en bättre förklaring till sina skador.

"Du snavade", upprepade hon kyligt.

"Ja, de stämmer. Över… över en väns kvast. Själv flyger jag inte. Titta bara hur stor jag e, jag tror inte de finns nån kvast som håller för mej. En vän till mej föder opp Abraxanhästar, jag vet inte om ni nånsin har sett såna, väldiga djur me vingar, jag red lite på en av dom å de va…"

"Det är hans förklaring till varför han blev skadad?", frågade en elev i en kvävd röst.

"Det kunde ha varit värre?" sade Charlie tveksamt medan han såg sig omkring.

"Hur? Nej, seriöst, hur kunde det ha varit värre?" krävde samma elev i en utmanande ton och Charlie ryckte hjälplöst på axlarna.

"Var har du varit?" avbröt Umbridge kallt Hagrids babblande.

"Var jag har…?

"Varit, ja, just det", sade hon. "Terminen började för två månader sen. En annan lärare har fått lov att ta över era lektioner. Ingen av era kollegor har kunnat ge mig några upplysningar om var ni hållit hus. Ni lämnade ingen adress. Var har ni varit?"

"Och jag sa att han hade förlängd semester, eftersom jag fixat en ersättare var det inga problem", sade Dumbledore och rynkade på pannan. Flera personer runt om i salen var förvånade över att höra irritationen i hans röst. Men en person verkade vara omedveten om den.

"För att han var bland jättar", morrade Umbridge och såg utmanande på Dumbledore vars ögon blixtrade till.

"Anledningen till semestern spelar ingen roll, eftersom det inte skapade några problem."

Det blev en paus. Hagrid stirrade på henne med sitt nyss avtäcka öga. Harry kunde nästan höra hur hans hjäna gick på högvarv.

"Jag… jag har varit borta på hälsokur", sade han.

"Du måste skämta", sade George och stirrade misstroget på Hagrid.

"Jag visste inte va jag skulle säja", protesterade Hagrid och ryckte på axlarna.

"En hälsokur är inte det bästa svaret när ditt ansikte ser mosat ut", påpekade Fred med ett höjt ögonbryn. "Kompis, vi måste verkligen lära dig att ljuga."

"I hans försvar använde han inte den lögnen eftersom han inte verkade ha några skador", påpekade Harry med en axelryckning.

"På hälsokur", sade professor Umbridge. Hennes ögon vandrade över Hagrids missfärgade och svullna ansikte, med drakblodet som stilla och tyst droppade ner på hans väst. "Jag förstår."

"Ja", sade Hagrid, "lite… lite frisk luft, ni vet…"

"För en skogsvaktare måste det ju vara väldig svårt att få frisk luft", sade Umbridge.

Den lila fläck av Hagrids ansikte som inte var svart eller mörklila blev alldeles röd.

"Tja… miljöombyte, ni vet…"

"Bergsmiljö?" sade Umbridge raskt.

"Varför skulle han byta till berg, vi är omgivna av berg", protesterade Sarah och såg sig omkring runt i salen men det var ingen som gav henne något svar.

Hon vet, tänkte Harry förtvivlat.

"Hon är bra på att dra såna kopplingar", muttrade Remus och knöt händerna i sitt knä. Bredvid honom gav Sirius ifrån sig ett ljud som var välbekant, ett ljud som nästan var identisk till den morrning ha kunde få till i sin animagusform.

"Berg?" upprepade Hagrid och såg ut att tänka snabbt. "Nix. Sydfrankrike e de som gäller för mej. Lite sol å… å hav."

"Bon, madam Maxime kan backa ypp det. 'on kan säga 'on ville visa sitt land fyr 'onom", sade Fleur med ett blekt leende. Pressen som hon antog att Hagrid känt i det ögonblicket var en känsla som hon själv var välbekant med.

"Jaså, verkligen?" sade Umbridge. "Ni är inte särskilt solbränd precis."

"Nä, men… jag har känslig hy", sade Hagrid och försökte sig på ett inställsamt leende.

Harry lade märke till att två av hans tänder var utslagna. Umbridge tittade kallt på honom och hans leende blekande. Sedan hissade hon upp handväskan lite högre i armvecket och sade:

"Jag ska naturligtvis informera ministern om er sena återkomst."

"Okej", sade Hagrid och nickade.

"Ni bör också veta att som Överinkvisitor har jag den beklagliga men nödvändiga plikten att inspektera mina lärarkollegor. Så vi träffas förmodligen snart igen."

"Beklagliga? Hon njuter av det", muttrade Vector och skakade på huvudet.

"Nämnde jag att hon försökte rätta mina flyglektioner? Det kunde slutat med att barnen fallit ner och skadat sig så som hon försökte lära dem", sade madam Hooch i en ilsken röst och Vector lade en lugnande hand på hennes axel. "Jag är bara glad att jag upptäckte det innan någon flög iväg."

"Det känns bekant, du kan ha nämnt det, men vid det här tillfället är det så många klagomål att de flyter ihop", suckade Flitwick och flera av deras kollegor grimaserade.

Hon vände hastigt på klacken och tågade tillbaka till dörren.

"Inspekterar ni oss?" ekade Hagrid oförstående.

"O, javisst", sade Umbridge lent och tittade tillbaka på honom med handen på dörrvredet. "Ministeriet är fast beslutet att rensa ut odugliga lärare, Hagrid. God natt."

"Väldigt konstigt hon inte blivit utrensad", mumlade Snape och Sinistra kvävde hastigt sitt skratt genom att ta en stor klunk vatten. "Men å andra sidan skulle det betyda att hon faktiskt är kompetent på sitt jobb."

De sista orden blev för mycket för Sinistra som hade munnen full av vatten och i hennes skrattattack kunde det bara ta vägen till ett ställe, utåt. Frustande av skratt skvätte vattnet åt alla håll och allas uppmärksamhet var snabbt riktad mot henne, som kippade efter andan, och Snape som log hånande men med en nöjd glimt i ögonen.

"Lä-läs b-bara", frustade Sinistra fram och viftade bort allas blickar innan hon började torka sig själv och bordet framför henne med en servett.

Hon gick ut och smällde igen dörren. Harry gjorde en ansats att dra av sig osynlighetsmanteln, men Hermione grep tag i handleden på honom.

"Inte än", viskade hon i hans öra. "Hon kanske inte är borta än."

Hagrid verkade tänka i samma banor. Han linkade tvärs genom rummet och drog tillbaka gardinen en aning. "Hon e på väg tillbaks till slottet nu", sade han med låg röst. "Jösses… inspekterar hon folk?"

"Javisst", sade Harry och drog av sig manteln. "Trelawney går redan på prövotid."

"Ähum… vad planerar du att göra för saker med oss på lektionerna, Hagrid?" frågade Hermione.

"Åh tusan, jag har inte ens tänkt på det", sade Dean chockat och såg nervöst mellan boken och Hagrid.

"Om vi har tur introducerar han en ny kull skrabbor och vi kan släppa lös dem på Umbridge", sade Seamus i en dyster ton medan han petade på en kudde med foten.

"Under förutsättning att de ens accepterar henne som ett offer och lämnar oss andra ifred", sade Neville och skakade kraftigt med ena benet upp och ner.

Ron skakade på huvudet. "Ärlig talat bryr jag mig inte om slutresultatet. Jag vill bara att hon försvinner från slottet."

"Å, bekymra dej inte för de, jag har planerat en väldigt massa intressanta lektioner", sade Hagrid entusiastiskt. Han plockade upp sin drakköttskiva från bordet och klämde fast den över ögat igen. "Jag har sparat ett par djur till ert GET-år. Vänta bara så ska ni få se, dom e nåt alldeles extra."

"Öh… extra på vilket sätt?" frågade Hermione försiktigt.

"De säjer jag inte", sade han glatt. "Jag vill inte förstöra överraskningen."

"Hör på mig nu, Hagrid", sade Hermione envist och utan omsvep. "Professor Umbridge blir inte alls glad om du tar med dig alltför farliga djur till lektionerna."

"Farliga", sade Hagrid och såg milt förvirrad ut. "Va inte dum, jag skulle aldrig komma me nåt farligt till er! Jag menar, okej, dom kan vilja försvara sej själva, men…"

"Det förklarar så mycket", sade Draco med en grimas.

Blaise fnös högljutt. "Du har ingen rätt att säga något, tro inte att jag har glömt bort vad som hände under första lektionen i vårt tredje år."

Draco himlade med ögonen och gav ifrån sig en långdragen suck. "Du kommer aldrig släppa det nu?"

Blaise flinade och skakade på huvudet. "Nope. Mamma lärde mig att man aldrig ger upp eller släpper intressant information."

"Hagrid, du måste klara Umbridges inspektion, och då vore det faktiskt bättre om hon fick se hur du lärde oss att sköta porlocker eller se skillnaden mellan knarlar och igelkottar och såna saker!" sade Hermione uppriktigt

"Det spelar ingen roll, hon kommer vilja underkänna honom", påpekade Sirius med en grimas. "Hagrid skulle kunna vara den bästa läraren på hela skolan och hon skulle ändå hitta en anledning till att göra sig av med honom på något sätt."

"Hon måste fortfarande följa lagen", sade mr Weasley men hans ton var långt ifrån uppmuntrande eller optimistisk.

"Det är lätt när hon skriver den", påpekade Sirius och mr Weasley grimaserade. Han visste att den andra mannen hade helt rätt i det men han hoppades att Umbridge inte skulle göra något sådant drastiskt.

"Men de e inte särskilt intressant, Hermione. Dom här djuren jag har e mycke effektfullare. Jag har fött opp dom i åratal, jag tror nog att jag har den enda tamhjorden i Storbritannien."

En tystnad fyllde salen. De elever som haft Hagrid i ämnet såg skrämt på varandra, ingen ville säga något och bryta spänningen i luften.

"E-enda tam-tamhjorden?" stammade Neville fram tillslut. "Vad för tamdjur?"

"Med tanke på att han fött upp dem i flera år så kan det inte vara något annat än spindlarna", sade Seamus långsamt och med en rysning som gick igenom hela hans kropp vid tanken på att behöva möta de varelser som försökt göra lunch av Harry och Ron tre år tidigare.

"Jag vill inte träffa spindlarna igen!" jämrade sig Ron och Hermione såg oroligt på honom när all färg i hans ansikte verkade försvinna.

"Vi är så döda. Skrabborna var tillräckligt illa men om han tar med sig spindlar i den storleken har vi ingen chans", sade Dean och bet sig i läppen.

"De är olagliga, han skulle väl inte ta med något olagligt till lektionerna", sade Pansy tveksamt och såg sig omkring efter stöd.

"Det finns inte en chans att skrabborna var lagliga", sade Draco och grimaserade vid nämnandet av de fula varelserna.

"Innan du skrämmer slag på dina elever kanske du ska informera dem om ifall du tänker introducera spindlar", påpekade Sinistra lågmält.

"Jag vill inte förstöra överraskningen, har en finfin lektion planerad. Det är inte deras fel att deras rykte är så dåligt", protesterade Hagrid och de elever som hörde honom svalde nervöst.

"Hagrid, snälla du", sade Hermione och lät helt förtvivlad. "Umbridge söker efter alla tänkbara ursäkter för att göra sig av med lärare som hon tycker står för nära Dumbledore. Snälla, lär oss nånting tråkigt som säkert kommer upp på våra GET-prov"

"Jag hoppas han lyssnar", mumlade Ron och såg oroligt över mot Hagrid som hade ett nöjt litet leende och Ron kunde bara föreställa sig vad för hemsk varelse han planerade att introducera dem för.

Men Hagrid gäspade bara stort och kastade en enögd, längtande gick på den enorma sängen i hörnet.

"Vet ni va, de har varit en lång dag å de e sen", sade han och klappade Hermione vänligt på axeln, så att hennes knän gav vika och slog i golvet med en duns. "Å, förlåt…" Han grep tag i kragen på hennes klädnad och drog upp henne igen. "Hör ni, gå inte å oroa er för mej, jag lovar att jag har planerat väldigt fina grejer för era lektioner nu när jag e tillbaks igen, men nu e de bäst att ni alla tre ger er i väg opp till slottet glöm inte å sudda ut fotspåren efter er!"

"Ni borde gjort det på vägen dit", påpekade Narcissa med en suck.

"Det är inte som om vi förvänta oss att hon skulle dyka upp", protesterade Hermione och gav den andra häxan en irriterad blick.

"Jag vet inte om du fick honom att fatta", sade Ron n kort stund senare, när de, efter att ha kontrollerat att kusten var klar, landade tillbaka upp till slottet genom den allt tätare snön, utan att lämna några spår efter sig tack vare den utplåningsförtrollning som Hermione utförde medan de gick.

"Då går jag tillbaka i morgon igen", sade Hermione beslutsamt. "Jag ska planera lektionerna åt honom om jag måste. Jag struntar i om hon sparkar ut Trelawney, men hon ska inte få göra sig av me Hagrid!"

"Och det är slutet på det här kapitlet", sade Kenneth och stängde boken. "Kanske inte det bästa kapitlet med tanke på hur sällan jag blev avbruten."

"Jag tror mer att det handlade om att vi faktiskt ville veta vad Hagrid har gjort det senaste halvåret", påpekade Percy och såg sig lite osäkert omkring.

"Vilket påminner mig, ni berättade aldrig för Hagrid om vad som hände under sommaren med dementorerna", sade Luna lugnt och såg på Harry, Ron och Hermione med ogillande min. "Det är inte särskilt vänligt när ni lovat."

De tre vännerna såg förvånat på varandra. "För att vara ärliga hade vi helt glömt bort det, Umbridge jagade bort alla tankar på sånt", sade Harry till slut efter att ha haft en tyst konversation med sina två bästa vänner. "Vi är ledsna, Hagrid."

"De e okej, jag vet de ju nu", sade Hagrid avfärdande och log mot dem. "Hade själv glömt de i ögonblicket."

"Det var ett intressant kapitel i alla fall, även om inte så mycket hände så fick vi ändå en hel del information", påpekade Anthony och vek ihop ett pergament efter att ha kontrollerat att bläcket hade torkat.

Terry nickade instämmande. "Jag håller verkligen med, hade ingen tanke på att vi skulle ha sökt kontakt med jättarna. Men jag ser verkligen fram emot vad som kommer hända i framtiden. Trots allt måste vi vara väldigt nära det nu."

Ett sprakande hördes och den vita skärmen som fortfarande hängde bakom lärarbordet skimrade till, flimrade mellan olika färger som en efter en fångade elevers uppmärksamhet. Det var omöjligt för professorerna att inte lägga märke till hur alla elever tystnade och stirrade på, nej, bakom dem, och långsamt vände de sig själva för att betrakta skärmen där en figur långsamt framträdde. Fortfarande en figur iklädd i en kappa som täckte ansiktet framför en vit vägg.

"Ahem, om jag kunde få störa en liten stund."

"Ah, mr Teddy. Välkommen tillbaka", sade Dumbledore med ett leende.

"Vad är det som gör att vi får äran av ett besök från er?"

"Vi måste prata", svarade Teddy korthugget och det var som om temperaturen i salen föll ett par grader vid de orden, samtidigt som ett flertal personer obekvämt skruvade på sig.

"Jag tror du har rätt, jag har en hel del frågor. Med start kring Hagrids ansikte och hur det kommer sig att jag inte kastade en förtrollning över Hagrid i boken som jag gjorde här", instämde Hermione och betraktade Teddy med rynkad panna och armarna korsade framför bröstet.

Teddy suckade och skakade på huvudet. "Jag borde förstått att du skulle kräva ett svar på det. Sanningen är att jag inte har något bra svar på det. Vi har hypoteser, men inga ordentliga svar. Att skicka tillbaka de här böckerna var inte något som hände över en kväll, det är resultatet av flera månaders långa arbete. Och det gäller inte bara skapandet av böckerna utan även skapandet av magin som skulle sända tillbaka böckerna till er - samma magi som ger oss möjligheten att kommunicera med er såhär. Vi tror att det har skapat vågor i tiden och eftersom det tagit tid har det resulterat i att en del händelser inte riktigt utspelat sig som de ursprungligen gjorde. Ni har själva kommenterat det ett antal gånger; hur Harry fått fler brev än vad som nämns i böckerna, vilka som dök upp på sista uppgiften, att ni besökte familjen Tonks i somras…", Teddy stoppade sig och skakade på huvudet igen. "Medvetet eller inte men ni har redan börjat förändra er framtid."

En tystnad följde Teddys ord. Ingen hade varit förberedd på svaret han gav dem och nu såg de på varandra i tystnad.

"Uh, det är galet", sade Harry svagt och Ginny gav ifrån sig ett ansträngt skratt.

"Det är vad som galet? Det är här du drar gränsen? Inte redan när böckerna dök upp?" frågade hon och höjde ett ögonbryn.

Harry nickade. "Ja, för det får det att låta som om vi verkligen kan påverka saker, som om våra val gör en skillnad. Att vad vi gör påverkar framtiden och förändrar den. Men det är galet, eller hur?", han såg sig omkring på alla andra, som om han sökte stöd och medhåll från dem.

Hermione rynkade på pannan. "Men Harry, var det inte därför som du ville läsa de här böckerna? För att påverka framtiden?"

Harry skakade på huvudet. "Min största anledning var att få Sirius friad, sen ville jag att alla skulle veta sanningen kring Cedric. Det andra brydde jag mig inte så mycket om."

"Älskar dig med, grabben", sade Sirius och böjde sig ner för att trycka en kyss mot toppen av Harrys rufsiga hår.

Harry log upp mot sin gudfar innan han gav sin vän all uppmärksamhet igen. "Jag vet att vi pratat om det, vad böckerna kan avslöja. Men det har aldrig slagit mig att vi faktiskt påverkar framtiden... vad innebär det för oss? Hur kan vi ens påverka framtiden, och redan?"

"Det är faktiskt just det som jag vill diskutera med er", sade Teddy allvarligt och alla vände sin uppmärksamhet mot honom igen. "Ni har läst väldigt fort, fortare än vad vi hade räknat med och ni har nått den punkt där ni kommer börja läsa om sånt ni inte upplevt ännu…"

"Coolt, jag har verkligen sett fram emot det!" sade en elev och majoriteten i salen nickade instämmande

Trots att ingen kunde se Teddys ansikte så visste alla att han rynkade på pannan. "Det bevisar att ni inte är förberedda på vad som kommer, vilket är vad vi fruktade. Ni har ingen aning om vad som kommer hända, om ni tyckte att Harrys möte med Quirrell, hans kamp mot basilisken, de hundra dementorerna eller allt som hände på kyrkogården var jobbigt är det ingenting i jämförelse med vad som kommer komma. När ni läste det visste ni att allt var okej, att allt löst sig… vilka som klarade sig…", Teddy avbröt sig och skakade på huvudet. "Ni kommer inte ha den lyxen längre. Ni kommer inte ha den lugnande vetskapen om att allt kommer ordna sig."

"Men det måste göra det! Ni är vid liv! Ni skickade tillbaka böckerna", protesterade Jimmy och såg förvirrat upp mot Teddy.

"Om allt var okej tror ni verkligen att vi skulle gått igenom allt trubbel för att skicka tillbaka böckerna? Voldemort är tillbaka, Dödsätarna är tillbaka. Folk kommer dö. Och ni kommer behöva läsa om det. Alla som är i salen är inte vid liv i min tid. Ni kommer läsa om deras död, vissa av dem tidigare än vad ni är redo för. Så jag måste ställa frågan, är ni säkra på det här? Är ni redo för att läsa om det okända och allt det innebär."

"Varför ställa den här frågan nu?" frågade Dumbledore och knäppte fingrarna under hakan medan han betraktade Teddy som vände sitt huvud smått åt sidan för att visa att han lyssnade.

"Missförstå inte, vi vill att ni läser och försöker rädda liv, det var trots allt hela syftet med de här böckerna. Att rädda de som inte behövde dö. Men vi inser också att det kan vara jobbigt och traumatiskt för er så vi vill att ni verkligen reflekterar över det innan ni läser vidare. Ni kan så klart sluta läsa när ni vill om ni fortsätter, men snälla, tänk över det. Framtiden är okej, men den kan vara bättre, men känn inget tvång för att ni måste förbättra den."

"Teddy, förbannelsen… är Harry, Ron och Hermione säkra?" frågade Remus och såg oroligt på de tre vännerna.

Teddy stelnade till i en sekund innan han en aning hesare svarade. "Jag… låt inte det stoppa läsningen, vi jobbar på en lösning för det och det är inget som kommer till minne som skulle vara en större fara för de tre än vad som redan har hänt. Och jag är säker på att vi kommer ha löst det tills den punkt då en del skador kanske skulle ses som mer allvarliga, för en normal person."

"Permanent, det får mig att känna mig så mycket säkrare", muttrade Ron och delade en grimas med sina två närmaste vänner.

"För en normal person?" frågade Ginny med ett häpet skratt. "Han är åtminstone medveten om att ingen annan hamnar i såna situationer som ni."

"Tänk över saken. Gör vad som är bäst för er, det är helt ert val. Om ni väljer att inte fortsätta säger jag adjö. Att hjälpa er hittills har varit ett nöje och jag önskar er all lycka i framtiden. Vem vet, det här kanske har hjälpt tillräckligt för att redan påverka en del händelser på ett annat sätt", Teddys röst var fylld med värme och något som påminde om längtan, hans blick fäst rakt fram men innan det gick att avgöra vart bugade han och skärmen flimrade till, återigen helt vit. Deras möte med framtiden var över.

Dumbledore lutade sig fram i sin stol och betraktade alla elever som nu satt och viskade med varandra lågmält efter att Teddy försvunnit och skärmen slocknat. Deras iver över att ha kommit närmare framtiden nu dämpad vid påminnelsen om att de skulle läsa om hur folk skulle dö och att det skulle vara personer som de kände. Han placerade händerna på stolens armstöd och hävde sig upp. Inom ett par ögonblick hade de lågmälda konversationerna dött ut och all uppmärksamhet låg på honom.

"Tack så mycket, det verkar som om vi står inför ett vägval och vi måste nu besluta om vi ska fortsätta framåt eller ifall det är dags att vända tillbaka", sade Dumbledore och försökte ge alla ett uppmuntrande leende trots den allvarliga tonen.

"Vilken rätt har vi att veta vem som ska dö eller överleva. Det finns en anledning till varför alla inte kan se framtiden", påpekade Su Li med en grimas. "Att ha kunskaper om framtiden ses oftare som en förbannelse än en välsignelse i de flesta kulturer. Ofta uppfyller man framtiden själv genom att försöka förhindra den eller gör situationen värre."

Marietta rynkade på pannan. "I vanliga fall skulle jag hålla med, men nu har framtiden faktiskt skickat tillbaka böckerna på något sätt, är inte det ett väldigt tydligt tecken på att vi borde läsa?" Hon såg sig omkring innan hon suckade tungt och vände all sin uppmärksamhet mot Harry. "Nå, Potter? Vad anser du? Det är ditt liv."

Harry skakade kraftigt på huvudet. "Nej, nej, nej. Jag vill inte vara ansvarig för det beslutet och jag har redan uppnått allt jag ville med de här böckerna", han bet sig i läppen och fortsatte tveksamt. "Men om vi har en chans att rädda liv kanske vi bör ta den?"

Fred nickade ivrigt. "Jag håller med Harry, så som deras tidigare år varit så tvivlar jag att de tre kommer sakta ner och om vi kan stoppa dem från att förlora någon kroppsdel eller ännu värre, bli relegerade, så bör vi ta den chansen."

"Jag sa det en gång!" fräste Hermione och Fred blinkade med ena ögat mot henne retsamt.

"Dessutom är de på skolan och det är mitt i året, det kommer dröja ett tag innan någon dör, så vi har lite tid på oss att förbereda oss", påpekade Hannah i en hoppfull ton och såg sig omkring, tveksamt nickade en del instämmande.

"Vi ska inte avbryta läsningen! Läsningen fortsätter tills böckerna är slut och sanningen kommit fram om Potters lögner!" fräste Umbridge och blängde ilsket på Dumbledore för att han ens övervägde att stoppa läsningen.

McGonagall harklade sig och fångade enkelt allas uppmärksamhet innan en diskussion hann bryta ut över Umbridges utrop. "Ett förnuftigt antagande, miss Abbot, vi har också möjligheten att avbryta läsningen när vi vill om vi känner att det inte längre är passande för oss att läsa, mr Potter", hon vände sig plötsligt mot Harry som rätade på sig. "Är du okej med att fortsätta läsningen? Vi har redan invaderat ditt privatliv alldeles för mycket…"

Harry gav ifrån sig ett kort, mörkt skratt. "Alla mina inre hemligheter och tankar har redan kommit fram. Kan framtiden ens kallas för privatliv när det inte ens har hänt än? Jag ska inte säga att jag gärna fortsätter att läsa, men jag läser hellre och riskerar att skämmas över något än att förlora en nära vän eller familjemedlem", hans röst som börjat som hård och kall blev mjukare i slutet och han sänkte blicken mot golvet, oförmögen att se på någon.

McGonagall såg över mot Dumbledore som nickade. "Kan alla som vill fortsätta läsning räcka upp en hand?" han blickade ut över salen och såg hur långsamt fler och fler händer sköt upp i luften, från vad han kunde se var det några få elever som inte räckte upp handen och han hummade fundersamt. "Jag tror att det avgör det, för nu så fortsätter vi med läsningen i hopp om att kunna rädda liv i framtiden. Det här kan vara en diskussion vi kan behöva återkomma till, men det verkar som att nästan alla vill fortsätta läsa för stunden. Känn ingen rädsla, kära gäster och elever, vi har redan tagit oss igenom en del tuffa kapitel tillsammans och vi kommer göra det igen om det krävs."

Eleverna, gästerna och professorerna i salen nickade och delade leenden med varandra. Trots varningen och vetskapen om att de framöver skulle behöva läsa om en del dödsfall var de ivriga att fortsätta med läsningen. Det var ett konsensus hos alla att det Harry Potter, Ron Weasley och Hermione Granger råkade ut för och hittade på på Hogwarts var väldigt underhållande, majoriteten av tiden, och de hade alla njutit av att få lära sig vad som hänt hittills under trions fem år på skolan. Att nu få möjligheten att komma över okänd kunskap om det som skall komma och att läsa om sådant ingen hittills varit med om var otroligt spännande. Nu väntade alla i spänd tystnad på att få höra vad som händer härnäst. Harry satt däremot i djupa tankar. Vilka mer skulle mista livet på grund av honom?

---

AN: Så angående Hagrid. Jag försöker alltid vara ärliga med er och tänker inte sluta med det nu. För att klargöra: i deras verklighet kastade Hermione en förtrollning över Hagrid som dolde hans skador och Umbridge var medveten om det. I boken/boktexten skedde inte det utan Umbridge var helt medveten om hans skador. Detta innebär så klart att i deras verklighet var samtalet med Hagrid lite annorlunda än vad boken berättar.

Nu för att klargöra, kortfattat: I fucked up. När jag började det här kollade jag inte upp tiden ordentligt och var de befann sig i tiden när de fick böckerna. För sent upptäckte/mindes jag att Hagrid hade skador i ansiktet och att han åter-introducerades precis innan julen. Jag kollade igenom mina tidigare kapitel och insåg att jag aldrig beskrivit att han hade skador och för att allt skulle vara logiskt behövde jag en lösning. Min lösning var Hermiones förtrollning samt introducera er för förklaringen om hur böckerna skapat tidsvågor och att en del händelser därav skett annorlunda än vad de gjort i canon.

Lärdom: gör en tidslinje innan ni skriver era berättelser, det kommer bara hjälpa.