Hogwarts läser HP: Fenixorden

by lealover1

Remus förgiftning fortsätter och medan alla nu vet att Voldemort är tillbaka finns det fortfarande obesvarade frågor: hur ska de bekämpa Voldemort, varför dolde Ministeriet sanningen, vem förgiftade Remus och kommer Umbridges herravälde äntligen störtas? Harry och hans vänner söker efter svaren på alla frågor och avslöjar ännu fler sanningar längs vägen, men kommer det vara i tid?

27. Ormens öga

Karen Potter97: Hiii, thank you so much. I really hope you will like this chapter, I will continue to update and hopefully more regular now.

Leviusa: Hej, tack så jättemycket för att du har stannat kvar och läst mina HP historier så länge. Jag vet att du är en som läst länge men ibland fattar jag verkligen inte hur många år som det är faktiskt är och det gör mig otroligt glad och tacksam att du stannat all den tiden. Tack så hemskt mycket, ditt meddelande lyser verkligen upp min dag.

Innocentmelody: Hej. Tack så jättemycket, det gör mig väldigt glad att höra dig säga det och att andra också kan se det även (även om jag nu verkligen avskyr att kolla tillbaka på de 2 första böckerna). Jag försöker att ha balans mellan dialog och beskrivning i tankarna och grammatiken tror jag har kommit mer naturligt sen jag började plugga svenska på universitet och för första gången faktiskt fick lära mig om grammatik, har faktiskt aldrig fått läsa det i grundskolan eller gymnasiet. Karaktärernas dialoger är bland det viktigaste och jag tror jag har en ganska tydlig inre bild om vilka de är för kan ibland skriva en kommentar och genast veta att den är ämnad för en karaktär eller skriva ens karaktärs namn för att inse att den aldrig skulle säga något sådant och därav behöva ändra. Tack så mycket, jag gillar Katie, Angelina och Alicia så jag älskar att jag får en möjlighet att ge dem en större plats.
Kul att du gillar förklaringarna som ges för "luckor" och att jag försöker göra så att man kan bilda egna uppfattningar. Det är kul att det syns att jag bryr mig om det här, för det gör jag. Jag vill verkligen få till det korrekt och det inkluderar att skriva dit saker som inte nämns i böckerna, vilket jag gör med anledning att böckerna ibland skippar flera veckor och det händer ju ändå saker under den perioden. Aww, ursäkta mig medan jag går i väg nu och försöker att inte gråta över din otroligt fina kommentar. Att jag har kunnat få dig att lära känna karaktärerna… jag har inte ens ord som kan beskriva hur jag känner mig för dina otroliga ord och jag ska göra mitt bästa för att fortsätta att leverera. Hoppas du gillar det här kapitlet. Ha det bra.

Thalia606: Hej Thalia! Det är inga problem, jag är över en månad sen med det här kapitlet jämfört med din kommentar ;) Jag är ledsen att höra att du haft en sådan huvudvärk och jag hoppas att det inte är något du råkar ut för igen.
Håller med om att det inte är bokens mest spännande kapitel, personligen längtar jag bara tills vi når slutet av boken och det verkligen börjar hända saker. Tänkte inte riktigt på att den diskussionen kunde ha tolkats först som om jag var på väg att lägga ner skrivandet, det var inte min mening. Jag ansåg bara att det skulle vara realistiskt att de hade en sån konversation mellan sig eftersom det ändå är en ganska stor sak de gör. Än så länge finns det fortfarande krut inom mig och jag ska avsluta projektet, det enda som oroar mig är sjätte boken eftersom det är den boken jag gillar minst i serien men den ska nog gå att ta sig igenom.
Ha det bra så länge Thalia, kram Lea

RonWheezy: Jadu… bra fråga, jag är säker på att jag har anteckning om vem det var någonstans. Jag kan inte minnas med säkerhet rakt upp och ner vem det är men jag har mina aningar och det är något jag för tillfället kommer hålla hemligt och så småningom avslöja genom texten om det är okej? Tror att det blir roligare än att bara få ett namn.
Percy under Imperiusförbannelsen var något jag reflekterade över under en period men har beslutat emot för jag tror att det skulle förstöra hans resa som karaktär, men jag ska kolla upp den videon i helgen ändå för det låter intressant. Tack för tipset!

Merinus: Tack så jättemycket, och jag förstår dig, ibland är man verkligen upptagen och har inte tid att kommentera. Jag är bara tacksam att du tar dig tid att läsa min fanfic, så ha inte dåligt samvete för att inte ha lämnat en kommentar. Jag har mina planer för Umbridge och försöka börja ge henne en större scen nu igen, hon har varit väldigt tyst på sistone eftersom hon förlorat så mycket makt. Det finns definitivt en chans att hon kommer försvinna på grund av vissa beslut hon tagit och genomfört. Vad jag kan säga med säkerhet är att det definitivt kommer läsas upp då det sker i framtiden och Umbridge anser att hon aldrig skulle erkänna det. Läsningens fortsättning är en diskussion som jag tar när jag kommer till den delen; det finns fördelar i att man skulle välja att då flytta läsningen till att enbart ske med en liten grupp elever snarare än alla.
Det är definitivt en intressant tanke som jag inte har reflekterat över tidigare, mycket av det han gjort i böckerna tror jag dock mer bryter skolregler snarare än den riktiga lagen. Det finns självklart ögonblick då han bryter mot lagen, allting med Sirius kommer genast till tankarna och de gånger han använt magi utanför skolan. Jag får se hur det blir. Det kommer ske en rättegång med Sirius så småningom och jag tänker att en del av Harrys beslut kommer dras upp och diskuteras där. Annars kanske det blir att jag skriver en separat berättelse så som vid Au-berättelsen, vilket gör mig jätteglad att du gillade den :). Jag brukar försöka att enbart fokusera på HLHP med eventuellt någon liten kort separat bit varannat år eller så men det kanske är värt att lägga lite tid på några kortare berättelser för jag har en hel del idéer för det som bara ligger och skrotar rent ut sagt. Hm, något jag får klura vidare på lite.
Ohhh, Albus Serverus. Jadu det kommer bli intressanta reaktioner för jag förstår inte riktigt själv varför han ska ha valt att ge det namnet till sitt barn och jag har en hel del problem med det beslutet. Finns definitiv andra som hade varit mer passande att döpa sina barn efter, . Hagri och Remus som du nämnde. Har också läst en del olika headcanons kring namnvalet och lutar mer mot full, vad om att hylla eller ett vad han förlorat. Men har inte fattat ett beslut kring det än då det inte varit nödvändigt än så länge. Allt jag har att säga att i min version finns det ingen chans att han skulle döpa sitt barn efter Snape.
Det flyter på, har varit en del problem men det funkar. Skolorna är helt på distans och är ganska missnöjd med det för allt är väldigt otydligt och ostrukturerat vilket försvårar vårt arbete plus det faktum att alla föreläsningar ställts in tyvärr. Tack så jättemycket, hoppas att du och de känner också är säkra och inte får det!
Tack igen för ditt PM med dina synpunkter, de hjälper. Ha det bra och ta hand om dig!

I'm a hufflepuff: Aww, tack så mycket. Det gör mig verkligen så glad att höra dig säga det. Blir alldeles överlycklig och det glädjer mig att du gillar Teddys scener :) Är definitivt rädd att familj/släkt ska bli smittade då många jobbar inom vården och har redan haft 3 släktingar som haft det men de klarade sig tack och lov. Tyvärr så har corona gjort tvärtom och gör det svårare för mig att skriva då det har ökat mitt arbete och skolarbete så jag har mindre fritid nu än innan tyvärr :/

Linneagb: Har varit ett ganska långsamt år i år med mina uppdateringar men det finns anledningar till det. Men här kommer åtminstone en till uppdatering och jag ska försöka få nästa kapitel gjort snabbare. Sarah och Nick syns inte så ofta men jag gillar förhållandet de har med varandra, så de kommer nog dyka upp då och då igen. Det tar mycket för att få Umbridge att inse sanningen, förhoppningvis kommer jag snart kunna få tillfälle att skriva en scen då vi får ta del av hennes tankar mer kring det här. Allting är bra med mig och jag ska försöka uppdatera snabbare nästa gång. Ta hand om dig!

IdaEN: Hej, det är helt okej. Ibland har man verkligen bara inte lust, eller tid för den delen, att lämna en kommentar. Jag uppskattar de jag får :) Kul att du gillade kapitlet så mycket. 10 kapitel kvar till kapitel 31 men det kommer förhoppningvis gå fort. Jag ser i alla fall fram mot slutet av boken. Det ska jag definitivt göra och jag hoppas du gör det med!

Tinsy-Girl: Tack så mycket. Som du kommer se i min AN nedanför så har jag gått tillbaka och ändrat den lilla detaljen, skadorna är fortfarande dolda men det var inte Hermione som dolde dem, poängen är att inget i slutändan direkt förändrats. Umbridges makt över Hogwarts må ha minskat i salen men i boken ökar den bara. Förhoppningsvis kommer du illa det här kapitlet. Jag tror att jag gruvar mig mer för Snapes värsta minne men det är bara för att jag skriver det.

Hanna: Hej, tack så mycket för ditt stöd och för din kommentar! Det gör mig jätteglad att veta att du har läst i flera år. Jag har det helt okej, det börjar bli bättre nu och förhoppningvis kommer det göra att jag kan skriva mer och fortare.

AN: Så det har gått ganska lång tid nu och jag har en förklaring till det men jag vill börja med att bara nämna att jag i förra kapitlet gjorde en ändring kring Hagrids skador. De är fortfarande dolda men det är nu tack vare Dumbledore och professor Vector snarare än Hermione. Ändringen skedde då Merinus gjorde mig medveten om att jag tidigare etablerat att Dumbledore var ansvarig för det, en detalj jag glömt bort. Det ändrar dock inget annat i berättelsen men ville göra er uppmärksamma på det.

---

Nu: det tog som ni märkte ganska lång tid mellan kapitlen och det är för att 2020 är ett ganska tufft år som vi alla märkt. Covid-19 har gjort att jag dels behövt jobba allt mer (att folk är hemma ökar internethandlingen markant) då vi har väldigt mycket att göra och även om jag nu pluggar på distans har det ökat snarare än minskat mina skoltimmar då jag måste göra allt plugg själv då föreläsningar ställts in och vi fått en hel del skriftliga uppgifter att göra och lämna in. Så min fritid har minskat och det blandat med det faktum över personliga problem har gjort det svårt att skriva. Tack och lov har min drabbade släktingar överlevt. Det här är ett skumt år och jag hoppas innerligt att ni alla är säkra och friska. Låt oss nu övergå till något positivt. Vi har haft folk som fyllt år!

Kristin: Grattis på din födelsedag, det är ett sent grattis men bättre sent än aldrig. Jag hoppas att du fick en underbar dag med din familj trots att det snöade den 13 maj (tro mig, jag var inte glad över det faktumet). Hipp hipp hurra!

Thalia: Grattis på din födelsedag, du slapp snön den 19 maj tack och lov och jag hoppas verkligen att du också fick en underbar dag med din familj och att du fick fina presenter.

Calaminaria: Grattis på din födelsedag! Det är väldigt nära din födelsedag så se det här som en försenad present. Hoppas verkligen att din riktiga födelsedag var underbar och att du fick spendera den med dina kära

Einusch: Grattis på din födelsedag :) Som Calaminaria fyller du den 26 och jag hoppas det var en bra dag och att du fick många fina presenter.

Det här kapitlet är tillägnat till er som en sen födelsedagspresent, för vissa av er väldigt sen men bättre sent än aldrig. Grattis igen allihop!

---

Eleverna, gästerna och professorerna i salen nickade och delade leenden med varandra. Trots varningen och vetskapen om att de framöver skulle behöva läsa om en del dödsfall var de ivriga att fortsätta med läsningen. Det var ett konsensus hos alla att det Harry Potter, Ron Weasley och Hermione Granger råkade ut för och hittade på på Hogwarts var väldigt underhållande, majoriteten av tiden, och de hade alla njutit av att få lära sig vad som hänt hittills under trions fem år på skolan. Att nu få möjligheten att komma över okänd kunskap om det som skall komma och att läsa om sådant ingen hittills varit med om var otroligt spännande. Nu väntade alla i spänd tystnad på att få höra vad som händer härnäst. Harry satt däremot i djupa tankar. Vilka mer skulle mista livet på grund av honom?

Dumbledore klappade händerna. "Så vem vill ha äran att läsa nästa kapitel?"

"Professor Dumbledore, jag skulle gärna ge det en chans", sade Alice Tolipan med ett leende och Kenneth lämnade över boken till sjundeårseleven från Gryffindor med ett leende.

Ormens öga

"Har du träffat, eller kommer vi träffa en till orm?" stönade Ron och skakade på huvudet besviket.

"Den enda ormen jag har träffat är den på zoo:t", protesterade Harry och en tystnad följde hans ord.

"Och basilisken?" föreslog Oliver med ett höjt ögonbryn.

"Åh, just ja, jag glömde bort den", svarade Harry glatt och log brett.

"Du glömde bort basilisken? Hur..?" frågade Charlus misstroget och stirrade med lätt öppen mun på sin sonson.

"Den är inte så viktig när allt kommer till kritan. Inget jag spenderar mycket tid på att reflektera över", sade Harry med en axelryckning och ignorerade blickarna som kom från flera olika håll.

Hermione plöjde sig igenom en halv meter snö ner till Hagrids stuga på söndagsmorgonen. Harry och Ron ville följa med henne, men deras läxberg hade nått oroväckande höjder igen, så de stannar motvilligt kvar i uppehållsrummet och försökte strunta i de glada ropen som hördes från området runt slottet, där eleverna roade sig med att åka skridskor på den frusna sjön, åka kälke och, värst av allt, förhäxa snöbollar till att susa upp till Gryffindortornet och hårt smälla in i fönstren.

"Tre gissningar om vem som är skyldig", sade Percy i en torr ton medan han gav tvillingarna en menande blick.

"Ursäkta mig?" flämtade Fred och placerade en hand över bröstet och öppna munnen så att hela hans kropp utstrålade en känsla av djupaste chock.

"Det kan vara vem som helst. Gabriel var den som nyligen hade en svärdsduell, det kan lika gärna vara han", instämde George och skakade på huvudet. Percy höjde ett ögonbryn men sade ingenting.

"Trevligt pojkar, skyll det på mig bara för att jag försvarade min ära", fnös Gabriel och höjde näsan upp i luften.

"Hallå där!" röt Ron, som till sist tappade tålamodet och stack ut huvudet genom fönstret. "Jag är prefekt och om enda snöboll till träffar det här fönstret… AAJ!" Han drog snabbt tillbaka huvudet, med hela ansiktet täckt av snö.

Fred och George skruvade på sig, den till höger av dem vred på huvudet och höjde minimalt på sitt ögonbryn med ett leende som ryckte i mungiporna. Två sekunder gick innan de båda började le brett och gav varandra en high five med ett högljutt skratt.

"Jag trodde ni sa att ni inte gjorde det pojkar?", sade mrs Weasley och betraktade dem missnöjt.

George log och skakade på huvudet. "Vi förnekade aldrig att det varr vi! Allt vi gjorde var att peka ut att det kunde vara vem som helst."

"Och vi gjorde det definitivt, med mycket bättre resultat än förväntat!" tillade Fred och gjorde en vinnargest i luften med armarna.

"Det är Fred och George", sade han bittert och smällde igen fönstret bakom sig. "De dumma klantskallarna…"

Hermione kom tillbaka från Hagrids stuga strax före lunch, lätt huttrande och med klädnaden fuktig ända upp till knäna.

"Nåå?" sade Ron och tittade upp när hon kom in. "Har du planerat alla lektioner åt honom nu?"

"Ja, jag försökte i alla fall", sade hon dystert och sjönk ner i en stol bredvid Harry. Hon drog fram sin trollstav och gjorde en invecklad liten viftning med den så att het luft strömmade ut ur spetsen, och riktade den sedan mot sin klädnad, som började ånga medan den torkade. "Han var inte ens där när jag kom, jag knackade i minst en halvtimme. Och sen kom han utstövlande ur Skogen…"

"Han jobbar åtminstone på sin lektion", sade Charlie i en hoppfull ton.

"Det kan också vara att han följer upp på några av sina uppgifter och ansvar som skogsvaktare", påpekade mr Weasley hastigt när han såg de plötsliga blickarna av nervositet och skräck som börjat dyka upp bland elevernas ansikten.

"Det är sant, han gör en hel del arbete i skogen", sade Neville hoppfullt.

Harry stönade. Den förbjudna skogen kryllade av just den sortens djur som kunde få Hagrid sparkad som lärare.

"Påminn oss inte, Harry", stönade Seamus och kastade en irriterad blick mot Harry.

"Som sagt, delar av hans arbete är där inne…", upprepade Neville, men hans ton var nu mer desperat än hoppfull.

Blaise grimaserade och skakade på huvudet. "Vi kommer åtminstone inte dö... och som mest bara bli lemlästade av misstag?"

Draco fnös och himlade med ögonen medan svarade torrt: "Tack, Zabini, du har alltid förmågan att hitta det positiva i en situation", och om hans ansikte var blekare än vanligt så var det ingen som var redo att påpeka det för honom.

"Vad har han för nåt där inne? Sa han det?" frågade han.

"Nej", sade Hermione olyckligt. "Han säga att han vill att det ska bli en överraskning. Jag försökte förklara om Umbridge, men han fattar det bara inte. Han sa hela tiden att ingen med förståndet i behåll hellre vill studera knarlar än chimaeror…

"Det här blir bara bättre och bättre", mumlade Ernie och skakade på huvudet.

"Jag vill inte skapa panik nu, men om det är en överraskning och han faktiskt kom från skogen… och jag vet att vi slogs av tanken i förra kapitlet, men tänk om det faktiskt är sant...?", sade Hannah hest och såg sig nervöst omkring i rädsla för att någon monstruös varelse skulle hoppa fram bakom en beanbag eller soffa.

"Vadå, faktiskt ta med sig köttätande gigantiska spindlar till en lektion, det skulle vara vårdslö-", Lavender avbröt sig själv skräckslaget och såg mellan boken och Hagrid som satt och viskade med Sinistra.

"Han sa tamhjord", påpekade Parvati hest, "och tack vara andra boken vet vi att han har en tamhjord med spindlar."

"Och han kom ut från skogen, där han förberett lektionen", tillade Ernie och ignorerade Rons muttrande om att han inte skulle kalla spindlarna för tama.

"Åh, Merlins kalsonger, vi kommer verkligen ha lektioner med spindlarna!" flämtade Hannah och darrade av undertryckt rädsla.

"Jag nominerar att vi skickar in Potter först!" hasplade Draco hastigt och all uppmärksamhet vändes mot honom.

"Oi, din lilla iller, varför går du inte själv in först och se hur roligt det är!" fräste Ron och knöt händerna medan han stirrade på Draco, vars kinder nu var lätt rosa.

Draco ignorerade hettan i ansiktet och höjde händerna i en lugnade gest, han hoppades åtminstone att den skulle se lugnande ut. "Allt jag säger är att han redan överlevt ett möte med dem och verkar veta hur man hanterar dem och låt oss vara ärliga här. Hagrid skulle ingripa snabbast om något hände Potter", han höjde på ett ögonbryn i en utmanande gest och när ingen protesterade fortsatte han lite mer självsäkert. "Dessutom har Potter själv sagt han är pojken som överlevde och inte pojken som dog."

Harry rynkade på panna, hans hand som varnande hållit tillbaka Ron sjönk till sidan innan han motstridigt korsade armarna framför bröstet. "Kan du inte gå tillbaka till att vara en skitstövel, du ger mig huvudvärk med ditt växlande agerande."

"Harry!" utbrast mrs Weasley förmanande samtidigt som Sirius brast ut i skratt och han motstod frestelsen att sträcka sig fram för att rufsa om sin gudsons hår.

Draco lät för en gångs skull sitt sanna leende täcka sitt ansikte och visas för alla istället för att hålla tillbaka det. "Varför skulle jag göra saker enkla för dig, Potter?"

nej, jag tro faktiskt inte han har nå eldsprutande chimaera", talade hon när hon såg det förfärade uttrycket i Rons och Harrys ansikten. "Men han har säkert försökt att skaffa en, eftersom han petade om hur svårt det var att få tag i ägg.

"Man skulle tro folk skulle uppskatta såna skönheter", sade Hagrid och skakade på huvudet så hans vilda hår flög överallt.

Jag vet inte hur många gånger jag sa åt honom att det vore bättre om han följde Grubbly-Planks planering, men ärligt talat tror jag inte han lyssnade på ens hälften av vad jag sa. Han är på lite konstigt humör. Han vill fortfarande inte tala om hur han fått alla de där skadorna.

"Vilket är udda, han brukar inte kunna hålla hemligheter", påpekade Ron och rynkade förbryllat på pannan.

"Förhoppningsvis kommer han berätta det för oss senare under året?" sade Hermione medan hon tankfullt betraktade Hagrid.

Hagrids återkomst till huvudbordet vid frukosten nästa dag togs inte emot med entusiasm av alla elever. Några, som Fred, George och Lee, vrålade av förtjusning och rusade uppför gången mellan Gryffindors och Hufflepuffs bord för att skaka Hagrids enorma hand. Andra, som Parvati och Lavender, utbytte dystra blickar och skakade på huvudet.

"Han är en supervänlig person men vi föredrar att…", Parvati såg sig hjälplöst omkring.

"Att ha lektioner utan att riskera skador", avslutade Lavender medan hon himlade med ögonen. "Ärligt Parvati, att säga sanningen är inte elakt. Du måste bara ha lite takt emellanåt."

Harry visste att många av dem föredrog professor Grubbly-Planks lektioner, och de värsta var att en mycket liten, opartisk del av honom visste att de hade goda skäl: Grubbly-Plank förstod att göra lektionerna intressanta utan att man riskerade att få huvudet avslitet.

"Det är Hagrid", påpekade Charlie med en axelryckning.

"Jag vet, men hennes lektioner är fortfarande intressanta", sade Harry med en axelryckning.

Det var med vissa farhågor som Harry, Ron och Hermione gav sig i väg ner till Hagrid på tisdagen, tjockt påpälsade mot kölden.

"Och vi har nu passerat nutid", suckade Harry och delade en nervös blick med Ron och Hermione. Nu hade de inte längre något övertag eller ens en aning om vad som skulle hända i böckerna och den tanken gjorde honom mer nervös än han förväntat sig.

"Vad menar du?" frågade Charlus spänt och vände all sin uppmärksamhet mot sitt enda barnbarn.

Harry grimaserade svagt. "Vi fick böckerna i måndags runt lunch. Istället för att ha vår lektion med Hagrid på tisdagen var vi upptagna med att läsa andra boken. Vi har inte upplevt lektionen än så vi läser nu officiellt om framtiden."

"Det är något som inte stämmer? Det gick en vecka innan Hagrid tog över igen", protesterade Hermione och såg misstänksamt på boken.

"Det finns två förklaringar, förklaring ett är att absolut inget viktigt eller avsevärt hände under den veckan så det togs inte med", påpekade Sirius tankfullt. "Eller så det de där tidsvågorna som Teddy pratade om men ärligt talat är det alldeles för komplicerat för mig och jag föredrar att inte tänka på det, så jag tycker vi fokuserar på alternativ ett som är ert liv var väldigt tråkigt under den veckan."

"Och här trodde jag du ville veta allt om mig", sade Harry torrt och Sirius ansikte mjuknade.

"Tvivla aldrig på det grabben, men sen ska jag inte förneka att jag föredrar när ni göra lugna och logiska saker, som era DA-möten. Det är tillräckligt spännande för mig."

Harry skrattade och himlade med ögonen. "Jag skulle inte oroa mig, det har inte hänt något i år än så länge och jag har inget mysterium eller uppgifter som jag försöker lösa som tidigare år."

Sirius och Remus utbytte en blick och kom tyst överens om att inte protestera; om Harry inte ville tänka på de skador Umbridge lämnat kvar på honom tänkte de inte påminna om det, men de var båda överens om att något faktiskt hade hänt.

Harry, var orolig, inte bara för vad Hagrid kunde ha hittat på att undervisa om utan också för hur resten av klassen, i synnerhet Malfoy och hans kumpaner, skulle uppföra sig om Umbridge satt med på lektionen.

Men Överinkvisitorn syntes inte till någonstans när de kämpade sig fram genom snön mot Hagrid, som stod och väntade på dem i utkanten av Skogen. Han var inte någon lugnande syn. Blåmärkena, som hade varit mörklila på lördagskvällen, skiftade nu i grönt och gult och några av hans sår verkade fortfarande blöda.

Madam Pomfrey snörpte på munnen och kastade en irriterad blick mot Hagrid som stirrade rakt fram och verkade lyssna uppmärksamt.

Harry kunde inte förstå det, hade Hagrid kanske angripits av något djur vars gift hindrade såren från att läka? För att göra den olycksbådande bilden fullständig bar Hagrid dessutom någonting som såg ut som en halv död ko över axeln.

"Vi ska arbeta här inne i dag!" ropade Hagrid glatt till eleverna och knyckte på huvudet mot de mörka träden bakom sig. "Lite mer skyddat! och hur som helst föredrar dom mörker."

"Definitivt spindlar", sade Pansy med en rysning.

"Hur ska alla spindlar äta sig mätta med en halv ko? Är inte det lite för lite för att göra dem nöjda?" frågade Blaise med ett höjt ögonbryn och Pansy smällde till honom på armen.

"Säg inte så! Jag vill inte ens tänka på vad de kan göra", väste hon ilsket och Blaise grimaserade medan han masserade armen som nu dunkade svagt av smärta.

"Vad för nåt föredrar mörker?" sade Malfoy skarpt till Crabbe och Goyle med lätt panik i rösten. "Vad sa han det var för nåt som föredrar mörker… hörde ni det?"

"I vanliga fall skulle jag reta honom men det är faktiskt normalt att vara rädd i den situationen", sade Seamus motvilligt och såg irriterad ut för att han höll med Draco om något.

Harry kom ihåg det enda tidigare tillfälle när Malfoy hade varit inne i Skogen, han hade inte varit särskilt modig då heller. Harry log för sig själv. Efter quidditchmatchen gladde han sig åt allt som vållade Malfoy obehag.

"Betyder det att du skulle placera dig i eventuell fara så länge Malfoy var obekväm med det?"

"Öh nej, självklart inte", svarade Harry blixtsnabbt utan att riktigt möta sin farmors blick. Dorea korsade armarna framför bröstet och gav honom en sträng blick men avhöll sig från att säga något mer för nu.

"E ni klara?" sade Hagrid glatt och såg sig omkring på klassen. "Jo, förstår ni, jag har sparat en tur in i Skogen till ert femte skolår. Tänkte vi skulle gå å titta på dom här djuren i deras naturliga miljö. Nu e de så att dom i ska studera i dag e ganska ovanliga, jag e nog den enda person i Storbritannien som har lyckats å dressera dom."

"Jag tänker gå sist", muttrade Goyle och skakade på huvudet.

"Ha så kul med att bli attackerad bakifrån. Personligen tänker jag faktiskt hålla mig kring Hagrid. Risken är mindre att han blir attackerad", sade Draco och grimaserade. Goyle rynkade frustrerat på pannan

Blaise gav ifrån sig ett kort skratt. "Det var en mening jag aldrig trodde jag skulle höra dig säga."

Madam Hooch såg bekymrat på när flera elever från femte årskursen började viska och gestikulera vilt med varandra. Hon lutade sig framåt och såg åt höger för att fånga Hagrids uppmärksamhet. "Hagrid, snälla säg att det inte är spindlarna du har planerat?"

"Självklart inte", svarade Hagrid glatt innan han rynkade på pannan. "Borde de va det? Jag kan byta ifall det e bättre. Möta en spindel som pratar engelska e väldigt ovanligt, väldigt lärorikt med."

"Jag tror din planerade lektion är mer än tillräckligt", svarade madam Hooch hastigt och Hagrid nickade men hade fortfarande en tankfull blick i ögonen.

"Är du säker på att de är dresserade då?" sade Malfoy, och nu hördes paniken i hans röst ännu tydligare. "Fast det skulle förstås inte vara första gången du kom dragande med vilda djur till lektionerna, eller hur?"

Slytherineleverna mumlade instämmande och några av Gryffindorarna såg ut som om de också tyckte att det låg någonting i vad Malfoy sa.

"Okej, jag kan acceptera att det var mitt fel gällande hippogriffen, men allt annat är på honom", sade Draco och korsade armarna framför bröstet när han såg blickarna han fick från flera personer.

Narcissa log och såg längtansfullt över mot sin son. Det var i såna här ögonblick hon önskade att hon satt bredvid Draco och kunde smeka hans silkeslena hår och ge uppmuntrande komplimanger utan att hela salen kunde höra det. Samtidigt var det lättare att sitta i närheten av sin kusin och de andra vuxna; trots sitt giftermål till Lucius hade de alla välkomnat henne in i sin krets.

"De e klart dom e dresserade", sade Hagrid med bister min och hissade upp den döda kon lite högre upp på axeln.

"Vad har hänt med ditt ansikte då?" frågade Malfoy uppfordrande.

"De har inte du me å göra!" sade Hagrid ilsket. "Om du e färdig me å ställa dumma frågor nu, så följ efter mej!" Han vände sig om och stegade rakt in i Den förbjudna skogen. Ingen verkade särskilt intresserad av att följa efter. Harry kastade en fick på Ron och Hermione, som suckade med nickade, och alla tre satte i väg efter Hagrid, följda av de övriga.

"Troligtvis så vill ingen vara först", suckade Hermione och skakade på huvudet.

"Självklart är det ni tre som går först… ni har aldrig haft några överlevnadsinstinkter", sade Ginny och räckte ut tungan åt trion som alla blängde på henne.

De gick i ungefär tio minuter tills de kom till en plats där träden stod så tätt ihop att det var mörkt som i skymningen och det låg ingen snö alls på marken. Med en grymtning lade Hagrid ner den halva kon på marken, tog några steg tillbaka och vände sig mot sina elever som kom smygande från träd till träd mot honom, medan de nervöst kikade sig omkring som om de fruktade att bli överfallna vilken sekund som helst.

"Kom fram nu och samla er här omkring mej", sade Hagrid uppmuntrande. "Dom kommer å lockas hit av lukten från köttet, men jag ska kalla på dom ändå, för dom gillar å höra att de e jag." Han vände sig om, ruskade på sitt lurviga huvud för att få håret ur ansiktet och gav till ett underligt gällt skri som ekade mellan de mörka träden likt ropet från någon jättestor fågel. Ingen skrattade, de flesta såg för rädda ut för att ge ifrån sig ett ljud.

"Jag tror inte det är spindlar", sade Hermione sakta och rynkad förbryllat på pannan.

"Åh, tack och lov", pustade Ron och sjönk ihop. "Jag övervägde seriöst att prova något av Fred och Georges otestade godis bara för att slippa den lektionen."

Fred och George utbytte ett brett leende innan de gav all sin uppmärksamhet åt sin yngsta bror. "Säker på att du inte vill testa ändå? Vi kan garantera att du blir sjuk på riktigt."

Ron grimaserade och skakade på huvudet. "Nej tack, jag klarar mig. Jag är bara glad att jag slipper spindlarna."

"Åh, jag vet inte", sade Dean och såg sig nervöst omkring. "Med spindlarna vet vi åtminstone vad vi kan förvänta oss. Jag vill inte tänka vad för hemsk varelse det kan vara annars."

Hagrid gav upp det gälla skriet igen. Det gick en minut. Eleverna fortsatte att kika nervöst över axeln och mellan träden efter en första skymt av vad det nu var de väntade på. Och sedan, när Hagrid kastade tillbaka håret för tredje gången och spände ut den enorma bröstkorgen, knuffade Harry på Ron och pekade in mot det svarta utrymmet mellan två knotiga idegranar.

"De borde ha fått en varning", suckade Sirius och lutade sig tillbaka i soffan. Han visste att många skulle reagera negativt över mötet med varelserna.

Remus nickade och sorgsna ögon blickade ut över femteårseleverna. "Förhoppningsvis så kommer inte lika många som i vår årskurs kunna se dem…" hans röst dog ut och han mötte Sirius smärtfyllda blick.

Ett par tomma, vita, lysande ögon växte sig allt större genom dunklet och ett ögonblick senare dök det drakliknande huvudet, den långa halsen och skelettartade kroppen på en väldig, svart, bevingad häst upp ur mörkret. Den såg på eleverna några sekunder medan den svängde på den yviga svansen och böjde sedan ner huvudet och började slita loss köttet från den döda kon med sina spetsiga huggtänder.

Tystnaden i salen var tung, alla verkade hålla andan medan Alice läste och beskrev varelserna som dykt upp i boken. De vuxna och en del av de äldre eleverna utbytte förstående blickar, men sa inget för att inte störa läsningen.

En våg av lättnad svepte genom Harry. Här hade han äntligen bevis för att han inte hade inbillat sig de här djuren, att de var verkliga; Hagrid kände också till dem. Han tittade ivrigt på Ron, men Ron stirrade fortfarande in mellan träden och efter några sekunder viskade han:

"Varför ropar inte Hagrid igen?"

"Hallucinerar han igen?" frågade Colin nervöst och Harry rynkade på pannan.

"Nej, det är varelserna ni ska studera", svarade Remus mjukt och vände sig bort från Sirius. "Det är inget farligt, men kan vara otäckt att uppleva först."

"Så du har också träffat varelserna, kan du se dem?" frågade Harry och såg hoppfullt mot sin farbror.

Remus leende var stelt och mer en grimas. "Djuren presenterades inte för oss förrän i vårt sjätte år om jag minns rätt. Men vi kunde alla se dem."

"Tror inte det var en enda elev i klassen som inte kunde se dem", instämde Sirius dystert och Harry såg förvirrat mellan de två männen. "Jag skulle tro att Hagrid kommer gå igenom varför just du ser varelserna."

De flesta av de andra eleverna såg lika förvirrade och nervöst väntande ut som Ron och tittade fortfarande överallt utom på hästen som stod framför dem. Det fanns bara två personer till som tycktes kunna se den: en mager Slytherinpojke, som stod alldeles bakom Goyle och betraktade den ätande hästen med ett uttryck av avsmak, och Neville, som följde den långa svischande svansen med blicken.

"Jag trodde du också såg dem", sade Theodore Nott, som hade en idé om vad för slags varelser det gällde, och vände sig mot Blaise.

"Till skillnad från dig kan jag kontrollera mitt ansiktsuttryck", svarade Blaise och himlade med ögonen. "Och jag vet inte vad du syftar på men min poäng kvarstår."

"Vänta lite, du har inte vård och skötsel av magiska djur, vad gjorde du där?" protesterade Pansy och korsade armarna framför bröstet.

Blaise ryckte på axlarna. "Draco frågade antagligen om jag ville hänga på och jag hade väl inget bättre för mig. De verkar vara intressanta varelser dock."

"Å här kommer en till!" sade Hagrid stolt när ännu en svart häst dök upp mellan de mörka träden, fällde ihop de läderartade vingarna intill kroppen och sänkte huvudet för att sluka köttet. "Få se nu…opp me handen, ni som kan se dom."

Harry var glad över att äntligen få veta hemligheten med de här hästarna och räckte upp handen. Hagrid nickade åt honom.

"Ja, jag visste att du skulle kunna de, Harry", sade han allvarligt. "Å du också, va, Neville? Å…"

"Ursäkta mig", sade Malfoy i en hånfull ton, "men exakt vad är det som vi borde kunna se?"

"Borde är ett lite starkt ord", sade Sirius med en grimas. "Det är bättre om du inte kan se dem."

"Så det är något fel på mig?" frågade Harry och ignorerade hans vänners muttrande om att det inte var någon nyhet.

Sirius skakade på huvudet. "Nej, inget fel på dig. Du har bara vissa upplevelser som andra saknar."

"Med tanke på att jag kan se varelserna har jag ingen aning om vad för upplevelser det kan vara, jag har inte mött V-voldemort eller spindlar och drakar och allt möjligt", sade Neville och såg sig omkring i ett hopp att någon annan skulle ha ett svar.

Till svar pekade Hagrid på kokadavret på marken. Hela klassen stirrade på det under några sekunder, sedan flämtade flera stycken till och Parvati gav upp ett gällt skrik. Harry förstod varför. Bitar av kött som slet av sig själva från benen och sedan försvann i tomma intet måste verkligen se ganska konstigt ut.

"Vad är det som gör så där?" frågade Parvati med skräckslagen röst och ställde sig snabbt bakom närmaste träd. "Vad är det som äter på det?"

"Testraler", sade Hagrid stolt, och Hermione sa ett lågt "Å!" av förståelse alldeles intill Harrys axel. "Hogwarts har en hel hjord av dom här inne. Nå, vilka vet…?"

"Men de är väldigt olycksbringande!" avbröt Parvati med skrämd min. "De lär föra med sig alla sorters hemska olyckor för folk som er dem. Professor Trelawney har sagt att…"

"De e inte olycksbådande", avbröt Hagrid med ett leende. "Dåligt rykte har de men de skapar ingen olycka."

"Du kan bara se dem om du redan haft otur", instämde Sirius med en grimas.

"Men jag hade massor av otur redan innan jag kunde se dem. Om otur är allt som krävs borde jag sett dem, om inte i mitt första år så åtminstone i mitt andra!" protesterade Harry och såg sig förvirrat omkring.

"Det kräver en väldigt specifik typ av otur som jag misstänker Hagrid kommer precisera för alla", sade Sirius och gav sin gudson ett lugnande leende.

Harry spände blicken i sin gudfar. "Du njuter alldeles för mycket av att det är du som har svaren nu istället för jag!" anklagade han och pekade med fingret mot den långhåriga trollkarlen.

"Nej, nej, nej", sade Hagrid och småskrattade, "de där e bara skrock inget annat, dom e jättekloka å användbara! Just den här skocken har förstås inte särskilt mycke å göra, dom drar mest bara skolekipagen, utom när Dumbledore ska ut på nån långresa inte vill använda sej av spöktransferens… å här kommer ett nytt par, titta…."

Två hästar till kom tyst fram mellan träden. Den ena av dem passerade tätt intill Parvati, som rös till, tryckte sig närmare trädet och sade: "Jag tyckte jag kände nåt, jag tror den är nära mig!"

"Åh det kommer vara hemskt att inte kunna se dem", stönade Parvati och såg bekymrat på boken.

"Även om de låter skrämmande beskriver Harry dem fortfarande med en slags skönhet. Det låter som om jag inte kommer kunna se dem, vilket är en skam", sade Lavender med en grimas.

"Jag skulle vara glad och lättad om du inte kan se dem, det är något positivt", sade Remus med ett sorgligt leende och runtom i salen utbytte elever förbryllade blickar.

"Va inte orolig, den gör dej inget illa", sade Hagrid tålmodigt. "Då så, vem kan tala om för mej varför några av er kan se dom å andra inte kan de?"

Hermione räckte upp handen.

"Få höra då", sade Hagrid och log uppmuntrande mot henne.

"De enda som kan se testraler", sade hon, "är de som har sett döden."

"Döden, snubben i en kappa med en lie?" hasplade Gabriel förbryllat och kliade sig i nacken.

Hermione himlade med ögonen. "Döden existerar inte så, bara folk som sett någon dö som kan se testraler."

"Åh", Harry blinkade långsamt och ignorerade rysningen som gick nedför hans ryggrad, i en mjuk ton fortsatte han: "det förklarar varför jag ser dem nu."

"Inte för att vara okänslig, men bör han inte ha sett dem tidigare? Han hör mrs Potters sista ord trots allt", avbröt Daphne och såg sig omkring i hopp om att få en förklaring.

"Vår bästa gissning är att han troligtvis var för ung för att förstå vad som hände", svarade Sirius stelt och lyfte armen för att sen släppa ner den på sitt lår och knyta näven istället för att sträcka sig ner och rufsa om Harrys hår.

"De e alldeles riktigt. Tie poäng till Gryffindor. Ja, testraler…"

"Hrm, hrm." Professor Umbridge hade anlänt. Hon stod bara några meter från Harry, iförd samma gröna hatt och mantel igen, med skrivskivan i högsta hugg. Hagrid, som aldrig hade hört Umbridges falska hostning förut, stirrade lite oroligt på den närmaste testaren, tydligen i tron att ljudet hade kommit från den.

"Hrm, hrm."

"Å, men se goda!" sade Hagrid leende efter att ha lokaliserat var ljudet kom ifrån.

"Han är väldig trevlig mot henne", påpekade mrs Weasley och det var tydligt att döma av hennes ton att hon hoppades på att det skulle räcka för att lektionen skulle förbli civiliserad.

"Alla som vet vem 'on är och 'ar blod från varelser i sig gör de", påpekade Fleur och såg trotsigt mot Umbridge som hade en grimas som täckte ansiktet.

"Hon är inte en bra fiende att ha", instämde Remus med ett morrande och Tonks lät sin tumme stryka hans handrygg i lugnande cirklar.

"Fick ni meddelades som jag skickade till er i morse?" frågade Umbridge med samma höga, långsamma röst som hon hade använt till honom tidigare, som om hon talade till någon trögfattad utlänning. "Där det stod att jag skulle inspektera er lektion."

"Du vet mycket väl att han förstår dig", fräste McGonagall och gav den andra häxan en av sina frostigaste blickar.

"Han må ha jätteblod, men han är inte dum", instämde Flitwick i sin pipande ton och såg nedlåtande ner... nåja, nedlåtande upp på henne.

"Javisst", sade Hagrid glatt. "Jag e glad att ni hitta fram till stället här! Ja, som ni kan se, eller… jag vet inte… kan ni de? Vi har testraler på schemat i dag."

"Förlåt?" sade professor Umbridge högt medan hon kupade handen runt örat och rynkade pannan. "Vad sa ni?"

Hagrid såg lite förvirrad ut.

"Öh… testraler! Stora… öh… bevingade hästar, ni vet!" Han flaxade hoppfull med sina jättelika armar. Umbridge höjde på ögonbrynen och mumlade medan hon antecknade på skrivskivan:

"Jag älskar Hagrid", skrattade Charlie och skakade på huvudet.

"Det är den bästa reaktionen han kan ha, dumförklarar henne utan att ens vara tydlig med det", instämde Bill med ett eget leende som täckte hela hans ansikte.

Percy tuggade på sin läpp. "Jag tror inte ha menade att dumförklara henne och jag tvivlar hon kommer ta det positivt", påpekade han lågmält efter att ha tvekat om ifall han skulle uttala sig eller inte.

"Måste… tillgripa… grovt… teckenspråk."

"Ifall du hade lyssnat skulle du har förstått från början", sade Luna och gav Umbridge en irriterad blick.

"Och hon tror att Hagrid är den korkade", fnös Ginny och Harry begravde sitt ansikte i Rons axel för att kväva sitt skratt.

"Ja, hur som helst…", sade Hagrid och vände sig mot klassen igen med lätt förvirrad min. "Ähum… va va de jag sa?"

"Verkar…ha… dåligt… korttids… minne", mumlade Umbridge, tillräckligt högt för att skulle höra.

"Eller så var du otrevlig och avbröt honom", påpekade Sprout med ett höjt ögonbryn.

"Det är dessutom normalt att behöva samla sina tankar när man kommit in på något annat som inte är helt relevant till ämnet", tillade Burbage innan hon vände ryggen mot Umbridge, ovillig att ge henne mer uppmärksamhet än vad hon absolut behövde.

Draco Malfoy såg ut som om julen hade kommit en månad i förtid, medan Hermione däremot hade blivit illröd i ansiktet av ilska.

"Snälla, gör inget förhastat som Harry skulle göra", bad Alicia högt och en del skratt hördes men fler kom när hennes kommentar besvarades från två olika håll i samma förolämpade ton.

"Ursäkta, varför blir jag indragen?"

"När har jag någonsin gjort något förhastat?"

"Harry, sötnos, du gör alltid något förhastat", skrattade Ginny och log retsamt åt Harry som grimaserade, om det var åt hennes kommentar eller enbart smeknamnet var svårt att avgöra. "Och vi har fyra böcker att bevisa det med."

Ron hade under tiden vänt sig mot Hermione och stirrade misstroget på henne. "Du satte eld på Snape, du gav Malfoy en snytning. Jag tror nästan du gör mer förhastade saker än vad jag gör."

"TA TILLBAKA DET!" utbrast Hermione högt samtidigt som hon försökte böja sig framför Harry och smälla till Ron med en av de många kuddarna som fanns runt om dem.

"Jag säger det bara som jag ser det!" protesterade Ron och lutade sig bakåt för att undvika hennes vilt viftande armar.

"Å, javisst", sade Hagrid och kastade en orolig blick på Umbridges skrivskiva, men han plöjde tappert vidare. "Jo, jag tänkte berätta hur de kommer sej att vi har en hord. Vi börja alltså me en hingst å fem ston. Den här", han klappade den första hästen somnade dykt upp, "han heter Tenebrus, å han e min speciella favorit, den första som föddes här i Skogen."

"Är ni medveten om", avbröt Umbridge honom, "att Trolldomsministeriet har klassificerat testraler som 'farliga'?"

"Är du medveten om att du ska observera lektionerna, inte avbryta?", frågade McGonagall i en isande ton och blängde på Umbridge.

"Utöver det har testralerna alltid dragit vagnarna på skolan. Det är en tradition som kan spåras tillbaka i årtionden", tillade Dumbledore muntert. "Eftersom ministeriet aldrig haft några protester mot att eleverna gör något sådant ensamma så ser jag ingen anledning till varför Ministeriet skulle protestera mot att elever presenteras för testraler i närvaro av en lärare."

Umbridge blev röd i ansiktet och det var tydligt att hon ville protestera men var oförmögen om hon inte vill medge att hon inte varit medveten om den detaljen.

Harrys hjärta sjönk som en sten i bröstet på honom, men Hagrid skrockade bara.

"Testraler e inte farliga! Okej, dom kanske tar sej en tugga av en om man verkligen retar dom…"

"Som vilket djur som helst", muttrade Charlie och skakade på huvudet.

"Visar… tecken… på… välbehag… vid… tanken… på… våld", mumlade Umbridge medan hon antecknade på sin skrivskiva igen.

"Hagrid skulle inte skada en fluga!" protesterade Harry förnärmat och stirrade ilsket på Umbridge.

"Nej, bara köttätande sniglar", muttrade Ron och gav ifrån sig en grymtning av smärta när Harrys taniga armbåge borrade sig in i hans sida.

"Nej… men snälla ni!" sade Hagrid och såg lite ängslig ut. "En hund kan ju också bitas om man retar den, men testralerna har fått dåligt rykte bara för den där grejen me döden… förr trodde folk att dom varsla om olycka. Fast de va ju bara för att dom inte visste, eller hur?"

Sirius, som hade sett tankfull ut ett tag placerade en hand under hakan och lutade sig framåt innan han ytterst allvarligt frågade: "Kan testraler se varandra?"

Remus stönade och skakade på huvudet. "Verkligen? Den här diskussionen igen? Jag har redan sagt att jag inte är säker på svaret."

Sirius log snett. "Jag kan bara inte släppa den tanken, okej? Jag tror inte att de kan! Okej, lyssna. Testralerna förlorar sin första bebis och får förmågan att se varandra. Samtidigt tror bebisarna, fölen, att maten bara dyker upp och…"

"James argument om att det inte funkar för att de inte skulle kunna para sig om de inte ser varandra finns fortfarande. Det har gått över 20 år och du har fortfarande inte hittat ett argument för det", protesterade Remus i en ton som avslöjade att det varen diskussion de hade haft ett flertal gånger.

"För Merlins skull, vad är det för fel på er?" frågade Tonks misstroget och stirrade mellan de två männen.

"Ledsen, Tonks, det är en fråga som jagat oss i flera år", sade Sirius med ett litet leende. "Vi kan fortsätta läsa nu."

Umbridge svarade inte. Hon skrev färdigt sin sista anteckning, tittade sedan upp på Hagrid och sa, återigen mycket högt och långsamt:

"Holy shit!" utbrast Tonks högt och Remus och Sirius utbytte en triumferande blick. "KAN de se varandra?"

"DET ÄR VAD JAG SÄGER!" svarade Sirius högt med ett gigantiskt leende. "Välkommen till klubben!"

"Och hur tar ni reda på om de kan se varandra?" frågade Dorea med ett roat leende.

"Vi har inte listat ut den delen än, därav det flera långa års diskussion kring det", sade Remus och skakade på huvudet igen

"Var snäll och fotsätt att undervisa som vanligt. Jag tänker gå omkring", hon härmade hur man går (Malfoy och Pansy Parkinson red sig i tysta skrattanfall), "bland eleverna", hon pekade runt om på enstaka medlemmar i klassen, "och ställa frågor till dem" Hon pekade på sin mun för att antyda tal.

Hermione bet sig hårt i tungan och kände hur hela munnen exploderade i en kraftig smak av järn. Hon drog en vit, knuten näve över sin mun och såg ur ögonvrån hur en röd strimma smetades ut över handryggen. Tänderna värkte från hur hårt hon pressade ihop dem men fortfarande gav hon inte ifrån sig något ljud. Blodådrorna började stå ut och hela hon darrade av ett undertryckt, ljudlöst raseri. Hon visste att om hon öppnade munnen skulle hon tappa all kontroll hon hade och börja skrika så hon valde att lida i tystnad. Men hon visste att hon inte var ensam, vid sin sida kunde hon känna hur både Harry och Ron också var rasande. Om hon hade släppt Umbridge, som hon stirrat på sen Umbridge dragit upp att testraler var farliga, med blicken han hon lätt sett att de tre inte var de enda som var ilskna över Umbridges agerande mot Hagrid.

Hagrid stirrade på henne, han kunde tydligen inte fatta varför hon uppförde sig som om han inte förstod vanlig engelska. Hermione hade tårar av ursinne i ögonen.

"Din häxa, din elaka häxa!" viskade hon när Umbridge gick fram mot Pansy Parkinson. "Jag vet vad du håller på med, din hemska, snedvridna, ondskefulla…"

"Gör henne till ditt nya Skeeter-projekt!" fräste Ginny och knöt sina nävar hårt. "Hon förtjänar det!"

"Det är inte så lätt när hon har tillåtelse att göra allt eller backning från Ministeriet", muttrade Hermione och blåste irriterat bort en hårlock från ansiktet.

"Öh… hur som helst så va de ju testraler vi prata om", sade Hagrid, som tydligt kämpade för att få lektionen att flyta igen. "Just de ja. Jo, de e massor me saker som e bra me dom…"

"Tycker du", sade professor Umbridge med skallande röst till Pansy Parkinson, "att du kan förstå vad professor Hagrid säger när han pratar?"

"Åh kom igen, bara en idiot kan inte förstå det", fnös Justin misstroget men Alice läste envist på, ovillig att stanna läsningen igen.

Precis som Hermione hade Pansy tårar i ögonen, men det var tårar av skratt, och hennes svar var ganska osammanhängande eftersom hon försökte kräva sina fnissningar.

"Nej… därför att… det låter som grymtningar mest hela tiden…"

"Ärligt talat är skotska svårare att förstå och vi har en hel del studenter med den dialekten", påpekade Hannah och rynkade på pannan.

"Hon är bara fördomsfull mot de som inte passar in i hennes norm", instämde Susan och blängde upp mot Umbridge.

"Det är inget svårt med att förstå skotska, bara för att ni inte kan tyda vanligt språk", muttrade Oliver och blängde på de två yngre häxorna.

Umbridge klottrade på sin skrivskiva. Hagrid blev röd i ansiktet på de få ställen som var fri från blåmärken, men han försökte låtsas som om han inte hade hört Pansys svar.

"Ö… ja, just de… saker som är bra med testraler. Jo, när dom väl e tämjda, som den här hjorden, kommer ni aldrig å behöva gå vilse mer. Dom har fantastiskt lokalsinne, säj bara åt dom var ni vill ta er…"

"De kommer vara väldigt bra hjälp när du behöver ta dig någonstans sen. Jag hoppas bara Ron och Hermione kommer klara av det utan att se dem."

"Vad pratar du om Luna?" frågade Harry och vände sig förvirrat mot sin vän.

"Din flygtur med testralerna", svarade den blonda flickan lugnt.

"Hans flygtur? Harry, du har inte sagt något om att du flugit på testraler!" protesterade Ron och vände sig mot sin bästa vän, men han såg lika förvånad ut.

"Jag har inte flugit på dem? Vad menar du med min flygtur?"

Luna vred sakta på huvudet så hon såg på Harry innan hon knyckte med huvudet. "Du gör det på framsidan av böckerna."

Alla i salen vände sig genast om för att stirra på framsidan av boken där de tydligt kunde se Harry sitta på ryggen av en varelse som de bara kunde anta var en testral.

"Harry, snälla gör inget som tvingar oss flyga på varelser vi inte kan se", stönade Ron och vände sig bedjande mot Harry.

"Bara för det är på framsidan behöver det inte hända!"

"Du flög på en hippogriff på omslaget till tredje boken och sedan flög du på Vingfåle i slutet av boken", sade Luna och stirrade på Harry utan att blinka.

"Ja, men på omslaget till andra boken ser det ut som om han flyger på Fawkes och det hände inte", protesterade Cho med en ivrig blick.

Su Li rynkade på pannan. "Men Fawkes lyfte upp dem genom röret, så man kan säga att han flög med Fawkes."

"Varför skulle jag ens flyga på en testral? Varför skulle jag lämna Hogwarts?"

"Snabb flykt för att komma undan från Umbridge?" föreslog Ginny i en halvt allvarlig ton.

Harry öppnade och stängde munnen snabbt. "Jag köper det argumentet. Men jag förstår inte hur jag skulle komma på idén? Och finns det inte bättre alternativ?"

Ingen svarade honom direkt, alla var upptagna med att viskandes diskutera med varandra varför han skulle flyga iväg med en testral och vart han skulle. Alice tog tillfället i akt att fortsätta läsa.

"Om de förstår vad man säger alltså", sade Malfoy högt, och Pansy Parkinson föll ihop i en ny fnissattack. Professor Umbridge log överseende mot dem och vände sig sedan till Neville.

"Aw, kom igen, måste hon", stönade Neville och drog händerna nerför ansiktet i en uppgiven gest.

"Du kan se testralerna, Longbottom, eller hur?"

Neville nickade.

"Vem såg du dö?" frågade hon i en likgiltig ton.

"Hur vågar du fråga honom något sådant och på ett sånt okänsligt sätt", utbrast McGonagall och vände sig chockat mot Umbridge.

"Jag har inte gjort något", protesterade Umbridge och höjde på ansiktet i ett försök att istället kunna se ner på McGonagall snarare än att se upp mot henne.

"Åh jag hoppas att jag i boken förhäxar dig", muttrade McGonagall ilsket för sig själv och Flitwick brydde sig inte ens om att försöka dölja det överraskade skrattet som bubblade upp inom honom och drev till sig en hel del blickar från flera olika elever.

"Min… min farfar."

"Och vad tycker du om de där?" sade hon och viftade med sin feta lilla hand mot hästarna, som nu hade skalat en stor del av kadavret rent ända in till benet.

"Ähum…", sade Neville nervöst, med en blick på Hagrid. "Jo, de är… öh… okej…"

"Eleverna… är… för… kuvade… för… att… medge… att… de … är… rädda", mumlade Umbridge och gjorde en ny anteckning.

Flitwicks skratt som övergått till skrockande avbröt sig tvärt och ögonen fylldes av en kall kyla. "Är du klar med att sabotera hans lektion?"

"Allt jag gör, och planerar att göra, är att observera lärarens metoder och prata med eleverna om deras uppfattning kring undervisningen. Jag begår inget tjänstefel genom att ställa frågor", svarade Umbridge kyligt och gav Flitwick en hånande blick.

"Det är som om hon vill att alla ska hata henne, och jag måste säga att hon faktiskt lyckas med det", suckade madam Hooch och skakade på huvudet.

"Nej!" sade Neville och såg upprörd ut. "Nej, jag är inte rädd för dem!"

"Det är helt i sin ordning", sade Umbridge och klappade Neville på axeln med ett leende som tydligen var menat att vara förstående, fast Harry tyckte snarare att det såg hånfullt ut.

"Ja, då så, Hagrid", fortsatte hon med samma höga, långsamt röst som förut medan hon vände sig om och tittade upp på honom igen, "tror jag att jag har sett och hört så mycket jag behöver. ni ska få..", hon låtsades ta emot någonting ur luften framför sig, "resultatet av inspektionen…", hon pekade på skrivskivan, "… inom tio dagar."

"Snälla, låt mig kasta något på henne", morrade Harry och började treva med handen framför sig i jakt på en kudde.

"Hon kommer straffa dig för det, kanske inte som tidigare men hon kommer hitta något sätt", sade Ron varnande och grep tag i sin väns handled.

"Hon kan inte straffa mig", spottade Sirius ur sig, men gjorde ingen ansats till att röra sig. Istället studerade han Umbridge med minskade ögon.

"Gör inget förhastat och dumt", mumlade Remus lågmält ur mungipan utan att se på Sirius. "Vänta tills i kväll när du kan få hjälp."

Hon höll upp tio små feta fingrar och med ett bredare, mer paddiknande leende än någonsin under den gröna hatten skyndade hon i väg därifrån och lämnade Malfoy och Pansy Parkinson som vred sig av skratt, Hermione som bokstavligen skakade av ursinne och Neville som såg förvirrad och upprörd ut.

"Hon tänker använda min avlidne farfar för att manipulera situationen",sade Neville lågmält med blicken fäst på sina skor och händerna hårt knutna i hans knä.

"Den där vidriga, lögnaktiga, lömska gamla fågelskrämman!" rasade Hermione en halvtimme senare när de trampade upp mot slottet genom gångarna som de hade grävt i snön tidigare. "inser ni vad hon håller på med? Det är hennes fixa idé om halvblod igen… hon försöker framställa Hagrid som nåt slags efterblivet troll, bara för att hans mamma var jättinna. Å, det är inte rättvist, det var verkligen inte alls nån dålig lektion… okej, om det hade varit sprängstjärtsskrabbor igen, men testraler är fina djur… för att komma från Hagrid är de jättebra!

"Jag säger fortfarande att sprängstjärtsskrabborna kanske hade kunnat eliminera henne", mumlade Blaise med en road glimt i ögat.

"Visserligen skulle vi riskera vår hälsa igen om de är närvarande men det skulle nästan vara värt det", sade Draco och log svagt.

"Umbridge sa att de är farliga", sade Ron.

"Sen när lyssnar ni på henne?" frågade George misstroget och vände sig mot sin yngsta bror.

"Hur ska jag veta, jag har inte sagt det där än. Dessutom behövde väl någon peka ut det och om inte Hermione tänkte göra det...", han avslutade meningen med en axelryckning.

"Rättelse, de älskar att argumentera med varandra och om det inte finns en möjlighet för att tjafsa så skaffar de den möjligheten", fnös Harry och hans två närmaste vänner himlade med ögonen.

"Ja, men det är som Hagrid sa, bara när de måste försvara sig själva", sade Hermione otåligt, "och en sån lärare som Grubbly-Plank skulle nog inte visa dem för oss innan vi kommit upp på FUTT-nivån, men visst är de väldigt intressanta? Det där med att vissa kan se dem och andra inte! Jag önskar att jag kunde det."

Hermione flämtade till och såg förskräckt mot Harry som gav henne en trotsig blick, men innan någon av dem hann öppna munnen började Ron prata. "Där går du igen med att sätta din fot i din mun, ärligt Hermione? Du önskar att du kunde se dem?"

Hermione rodnade. "Jag tänkte uppenbarligen inte igenom det där… jag förstår vad jag menar, men självklart önskar jag inte att jag kan se dem, inte med ett pris som det."

Harry log stelt. "Du har åtminstone en bra beskrivning genom boken nu, eller hur?"

"Gör du?" frågade Harry stilla.

"Å, Harry, förlåt, nej, det gör jag förstås inte, det var jättedumt sagt." Hermione såg plötsligt alldeles skräckslagen ut.

"Det är okej", sade han snabbt, "det gör inget."

"Jag är förvånad över att så många kunde se dem", sade Ron. "Tre stycken i en klass…"

"I vår klass kunde alla se dem", upprepade Sirius med en grimas.

"Jag vet att i vår årskurs kunde nästan alla också se dem", instämde Bill med en grimas. "Var mest mugglarfödda som inte kunde se dem."

"Ja, Weasley, vi undrade just", sade en spydig röst. Eftersom snön dämpade alla ljud hade ingen av dem hört att Malfoy, Crabbe och Goyle gick alldeles bakom dem. "Tror du att du skulle kunna se klonken bättre om du såg nån kola av?"

Utan att ens titta på varandra grep Harry och Hermione tag i varsin arm på Ron, vilket var tur för det hindrade honom från att hoppa upp på fötterna och rusa tvärs över salen.

"Det är inte rättvist att ni stoppar mig när ni själva redan gjort det!" protesterade Ron irriterat och slet förgäves i ena armen.

"Du skulle smällt till Malfoy framför hela skolan och jag kan inte låta dig göra något sånt dumt", sade Harry och grymtade till av ansträngning när Ron försökte skaka av hans grepp. Men hans ord fick det önskade syftet. Ron stannade upp och vred på huvudet för att stirra på honom.

"Det är vad du gjorde Harry!" tjöt han misstroget och slappnade motvilligt av.

Harry skrattade obekvämt."Tja ja… men du skulle ha gjort det framför din mamma!" utbrast han sedan triumferande och Ron grimaserade.

Han, Crabbe och Goyle vrålade av skratt medan de knuffade sig förbi på väg upp mot slottet och bröd sedan ut i "Weasley är vår kung". Rons ögon blev illande röda.

"Strunta i dem, bara strunta i dem", mässade Hermione och drog fram sin trollstav och trollade fram varm luft igen, för att smälta en lättare väg genom den orörda snön mellan dem och växthusen.

"Bra, ignorera dem", sade mr Weasley lättat.

"Vår käre pappa har så rätt, bättre att ignorera dem nu", instämde George och mr Weasley gav vaksamt sin uppmärksamhet till sina tvillingsöner.

"Och istället hitta blackmail som ni kan använda på dem senare", avslutade Fred, flinandes, och mr Weasley himlade med ögonen.

December kom och förde med sig mer snö och en lavin av läxor för femteårseleverna. Rons och Hermiones prefektuppgifter blev också alltmer betungande ju närmare julen kom. De fick i uppdrag att övervaka utsmyckningen av slottet ("Försök bara att sätta upp glitter när Peeves har fått tag i andra änden och försöker strypa en", sade Ron,

"Garderober och klädnader är inte heller så roande", tillade Ron med en grimas och tänkte tillbaka på hur de purpurröda klädnaderna försökt strypa honom under sommaren. "Jag ser verkligen inte fram emot att nästan bli strypt igen."

"Betyder det att du kommer bli det en gång till under vårterminen? De säger att allting kommer i tre", frågade Luna lugnt och Ron ryckte till och stirrade på henne med skrämd min.

"Säg inte det! Tänk om det faktiskt händer!"

att se till att första- och andraårseleverna tillbringade rasterna inomhus på grund a den bittra kylan ("De är uppkäftiga små snorvalpar, vi var absolut inte lika ohyfsade första året", sade Ron)

"Inte lika uppkäftiga? Ron, ni satte eld på en lärare!" sade Percy och stirrade på sin yngsta bror.

"Det var Hermione!" protesterade Ron och duckade undan från Hermiones kraftfulla blängande blick.

"Det spelar ingen roll, ni har ändå gjort värre saker än något av årets första- och andraårselever gjort", fnös Tonks och skakade på huvudet med ett skratt.

Och att patrullera i korridorerna omväxlande med Argus Filch, som misstänkte att yran inför lovet kunde ta sig uttryck i ett utbrott av trollkarlsdueller ("Han är ju gröt i huvdet", sade Ron ilsket). De hade så fullt upp att Hermione till och med hade fått sluta tillverka alfhattar och hon grämde sig över att hon bara hade tre kvar.

"Alla de stackars alferna som jag inte har friat än och som måste stanna här över julen bara för att hattarna inte räcker till!"

"Du borde verkligen sluta, det är bara Dobby som tar dem", sade Dean och Hermione grimaserade och såg ner på sina händer.

"Jag ska, men i mitt försvar så har jag inte varit medveten om den detaljen."

Harry, som inte haft hjärta att tala om för henne att Dobby tog alla saker hon stickade, böjde sig djupare över sin uppsats i trollkonsthistoria. Han ville i vilket fall inte tänka på julen. För första gången under sin skoltid ville han väldig gärna tillbringa lovet någon annanstans än på Hogwarts. Eftersom han både hade blivit avstängd från quidditch och oroade sig för att Hagrid skulle sätta på provtjänstgöring var han ilsken på skolan för tillfället. Det enda han verkligen såg fram emot var DA-mötena, och de måste upphöra under lovet eftersom nästan alla medlemmarna i DA skulle fira jul hemma hos sina familjer.

"Det är illa när Harry vill spendera sin jul någon annanstans än här", sade Seamus och skakade på huvudet.

"Åh, jag vet inte, jag kan enkelt tänka mig att spendera resten av mina jular på andra ställen", sade Harry lugnt och log mot Sirius och Remus.

"Vi måste bara få tag på ett bättre hus än det vi har nu", instämde Sirius med ett brett leende.

Hermione skulle resa bort och åka skidor med sina föräldrar, någonting som i högsta grad hade Ron, som aldrig förr hade hört talas om att mugglarna fäste smala brädlappar på fötterna för att glida nerför berg. Ron skulle hem till Kråkboet. Harry led avundsjukans alla kval i flera dagar innan Ron som svar på Harrys fråga om hur han skulle ta sig hem till julen sa:

"Men du ska ju också med! Har jag inte sagt det? Mamma skrev för flera veckor sen och bad mig bjuda dig!"

"Du skulle ha sagt något tidigare din idiot", suckade Ginny och skakade misstroget på huvudet.

Ron gned sig i nacken. "Jag vet… öh, Harry? Du vet väl att du är inbjuden till Kråkboet i jul?"

"Åh, du måste skämta, du har fortfarande inte nämnt det?" protesterade Ginny misstroget. "Ibland undrar jag verkligen vad som går igenom ditt huvud!"

"Oi, jag nämnde det tidigare än vad jag skulle ha gjort!" protesterade Ron och korsade armarna framför bröstet.

Hermione himlade med ögonen, men Harrys humör steg genast. Tanken på att fira jul i Kråkboet var helt enkelt underbar, fast den stördes lite av hans skuldkänslor över att han inte kunde tillbringa julen med Sirius.

"Åh, Harry, jag föredrar om du spenderar din jul där än själv i slottet. Tänk inte på mig", protesterade Sirius och skakade sorgset på huvudet så att håret hamnade i ögonen,

"Men du är min familj", sade Harry bestämt och log mot sin gudfar.

Han undrade om han möjligtvis kunde övertala mrs Weasley att bjuda in hans gudfar till festligheterna. Trots att han tvivlade på att Dumbledore skulle tillåta Sirius att lämna Grimmaldiplan kunde han ändå inte låta bli att tänka att mrs Weasley kanske inte ville ta emot Sirius, eftersom de så ofta var i luven på varandra.

"Det är klart han är inbjuden! Trots att vi har olika åsikter är han en del av din familj och jag skulle inte stå i vägen för det", sade mrs Weasley bestämt och kastade en irriterad blick upp mot lärarbordet. "I värsta fall skulle vi fått blockera alla fönster."

"Tack Molly", Sirius log tacksamt mot den äldre häxan.

Sirius hade över huvud taget inte kontaktat Harry sedan sista gången han dök upp i elden i spisen,

"Sirius!" Dorea vände sig rasande mot sin svärson.

"Jag har skickat brev", protesterade Sirius och höll upp händerna framför sig.

Harry nickade instämmande. "Jag har fått massor, en del under andra namn dessutom. Jag vet inte om boken missat det eller ifall det är en av de här små förändringarna vi har gjort."

och fastän Harry visste att det skulle vara oklokt att försöka kontakta honom med Umbridge ständigt på vakt tyckte han inte om tanken på att Sirius skulle vara ensam i sin mammas gamla hus, med ingen annan än Krake att dela sin trista jul med.

"Det kan sluta i att en av oss dör."

"Mr Black, det är ingenting att skämta om", sade McGonagall och rynkade på pannan.

Sirius höjde ett ögonbryn. "Vem sa att jag inte är full allvarlig? Att aldrig mer behöva se det krypet igen skulle göra mig väldigt lycklig."

Hermione rynkade på pannan, men sade ingenting.

Harry kom tidigt till Vid behov-rummet för det sista DA-mötet före lovet och var glad att han gjorde det, för när facklorna flammade upp såg han att Dobby hade åtagit sig att dekorera stället inför julen. Han förstod att det var alven som gjort det, eftersom ingen annan skulle ha hängt hundra gyllene glittergirlanger från taket, alla försedda med en bild av Harrys ansikte och inskriptionen: "God jul önskar Harry!"

"Vad mysigt."

"Åh, jag hoppas att vi kommer få se det."

"Vad kan vara mer festligt än det?"

De retande kommentarerna kom från alla håll och DA medlemmarna log brett medan Harry blängde på dem och korsade återigen armarna framför bröstet.

"Varför är det alltid jag? Varför kan det inte var Ron?"

"Det är inte mitt fel att du är hans hjälte", fnös Ron och räckte ut tungan mot sin vän.

"Dobby har börjat gilla Ron allt mer sen han gav honom den där tröjan, jag kan prata med honom och kolla om ni kan få delat antal girlanger?"

"TÄNK INTE ENS TANKEN!" utbrast Harry och Ron i mun på varandra och stirrade irriterat på Hermione som log roat.

Han hade precis lyckats ta ner den sista när dörren öppnades med ett gnissel och Luna Lovegood trädde in, med samma frånvarande uppsyn som vanligt.

"Hej", sade han sände och såg sig omkring på det som återstod av dekorationerna "Vad fina de är, är det du som har satt upp dem?"

"Nej", sade Harry, "det var husalfen Dobby."

"En mistel", sade Luna svärmiskt och pekade på en stor klunga vita bär som hängde nästan rakt ovanför huvudet på Harry. Han hoppade undan. "Klokt av dig", sade Luna mycket allvarlig. "De är ofta fulla med narglar."

Harry slapp fråga vad naglar var för något eftersom Angelina, Katie och Alicia just kom in. Alla tre var andfådda och såg väldig frusna ut.

"Är det verkligen första gången narglar nämns i boken?" frågade Harry förvånat och såg sig omkring.

"Hur ska vi veta? Kan ha varit första gången du tänkt fråga om det i boken… jag är faktiskt inte säker på att vi ens nu vet vad narglar är", sade Su Li fundersamt och vände sig mot Luna som hummade lågmält för sig själv.

"Jaha", sade Angelina ystert och drog av sig manteln och slängde den i ett hörn, "vi har äntligen skaffat en ersättare för dig."

"I DECEMBER?! ANGELINA! Varför vänta så länge!" protesterade Oliver och vände sig misstroget och irriterat mot sin gamla lagkamrat.

"Ja-jag vet inte? Vi har redan skaffat tre ersättare?" svarade Angelina och rynkade på pannan.

"Ja, vi hade några backup-spelare för säkerhets skull som vi kunde plocka in", instämde Alicia och såg sig förvånat omkring.

Angelina tuggade på läppen innan hon lutade sig fram och lågmält viskade till Oliver: "Vi har visserligen bara hunnit träna två gånger men det finns hopp? Någorlunda, det är bättre än inget."

"En ersättare för mig?" sade Harry oförstående.

"För dig och Fred och George", sade hon otåligt. "Vi ha en ny sökare!"

"Vem då?" sade Harry hastigt.

"Ginny Weasley", sade Katie.

"Det stämmer åtminstone", sade Ginny och korsade armarna medan hon såg sig omkring i salen.

Harry stirrade på henne med gapande mun.

"Jag har inte direkt sett dig spela", protesterade Harry innan Ginny hann vända en irriterad blick mot honom.

Ginny lät sin blick mjukna och log, "Det är inte riktigt min favoritposition, men jag klarar av det."

"Vad föredrar du?" frågade Cho intresserat och vände sig bort från sin viskande konversation med Marietta.

Ginny höjde huvudet och log brett och svarade "Jagare." innan hon utbytte en high five med de tre jagarna i Gryffindors quidditchlag.

"Som James. Han spelade också jagare, men hoppade emellanåt in som sökare", sade Remus med ett litet leende och Sirius nickade instämmande.

"Ja, jag vet", sade Angelina medan hon drog fram sin trollstav och spände musklerna i armen, "men hon är faktiskt ganska duktig. Inte jämfört med dig förstås", sade hon och gav honom en mördande blick, "men eftersom du inte kan vara med…"

"Jag är en bitch, en totalt bitch", stönade Angelina och begravde ansiktet i händerna.

Harry gav ifrån sig ett förvånat skratt. "Åh, kom igen? Du är inte en bitch och alla syskon har vid något tillfälle stunder då de irriterar sig på varandra", han blinkade med ena ögat och Angelina gav ifrån sig ett eget skratt fylld med lättnad.

Harry höll inne med det skarpa svar han helst velat ge henne. Inbillade hon sig för en sekund att han inte sörjde sin uteslutning ur laget hundra gånger mer än hon gjorde?

"Och vilka blir slagmän då?" frågade han och försökte hålla rösten lugn.

"Andrew Kirke", sade Alicia utan entusiasm, "Och Jack Sloper. Ingen av dem är särskilt lysande, men jämförda med resten av idioterna som dök upp…"

"Det är min bror du pratar om!" protesterade Kim högljutt och blängde på Alicia.

Jack himlade med ögonen men log stort. "Det är lugnt, Kim, jag vet själv att jag inte är den bästa på att vara slagman, speciellt inte i jämförelse med Fred och George."

Ron, Hermiones och Nevilles ankomst gjorde slut på det trista samtalet, och efter fem minuter var rummet tillräckligt fullt med folk för att hindra Harry från att se Angelinas glödande, förebrående blickar.

"Jag är ledsen", kved Angelina och drog i sitt hår.

Harry viftade slött med ena handen framför sig. "Jag vet att du inte klandrar mig… det är bara väldigt skumt, liksom 98 procent av böckerna stämmer helt och hållet men ibland missar de verkligen viktiga detaljer kring våra personliga förhållanden."

"En del av det är säkert inte med bara för att det skulle ta upp onödigt med tid", påpekade Hermione lugnt, men hon såg tankfullt på boken.

"Okej", sade han med hög röst för att få alla att lyssna. "I kväll tänkte jag att vi bara skulle repetera såna saker vi gjort hittills eftersom det är sista mötet före lovet och det är inte nån idé att börja med nåt nytt precis före tre veckors uppehåll."

"Det är en väldigt bra idé", sade Remus med ett stort leende.

"Jag ska ha det i åtankarna, men jag tror jag har en mer underhållande idé för sista lektion som är mer lek än träning så att säga", sade Harry med en tankfull blick och DA-medlemmarna utbytte förväntansfulla blickar.

"Ska vi inte göra nånting nytt?" sade Zacharias Smith i en missnöjd viskning som var tillräckligt hög för att höras i hela rummet. "Om jag hade vetat det, hade jag inte kommit."

Zacharias rynkade på pannan. "Det är udda, jag är kanske inte riktigt Harrys största fan, men jag har inga problem med att erkänna att mötena faktiskt brukar vara intressanta?"

"Du kanske är mer av en bitch i boken än i verkligheten?" föreslog Justin oskyldigt och Zacharias gav honom en irriterad blick.

"I så fall är vi väldigt ledsna att Harry inte talade om det för dig", sade Fred högt och tydligt.

Flera stycken fnissade. Harry såg att Cho skrattade och kände den välbekanta hisnande känslan i magen, som om han hade missat ett trappsteg på väg nerför.

"Vi kan öva två och två", sade Harry. "Vi börjar med stoppförtrollningen i tio minuter, och sen kan vi ta fram kuddarna och försöka med lamslagningsbesvärjelsen igen."

Alla delade lydigt upp sig i par. Harry hade som vanligt Neville som partner. Rummet fylldes snabbt av en massa Impedimentarop. Folk stannade till som förstenade under någon minut eller så, medan deras motparter planlöst tittade sig omkring och betraktade andra par i full sving, sedan upplöste de förtrollningen och blev i sin utsatta för den. Neville hade blivit oerhört mycket bättre. Efter en stund, när Harry hade lösts ur försteningen tre gånger i rad, lät han Neville gå över till Ron och Hermione igen så att han själv kunde vandra omkring i rummet och se på de andra. När han gick förbi Cho log hon bara glatt mot honom. Han motstod frestelsen att gå förbi henne flera gånger till.

"Så när ska du bli intresserad av mig?" frågade Ginny med ett höjt ögonbryn.

Harry ryckte på axlarna. "Inte vet jag, jag kan inte skåda framtiden. Jag menar, du var förbjudet område typ?"

Efter tio minuter med stoppförtrollningen bredde de ut kuddar över hela golvet och började öva på lamslagningen igen. Utrymmet var i själva verket för begränsat för att alla skulle kunna utföra den här förtrollningen samtidigt; halva gruppen iakttog de andra en stund och bytte sedan med dem.

Harry rynkade på pannan. "Varför har vi inte bara gjort rummet större? I morse var det större än vanligt på grund av alla hinder", påpekade han och såg sig om DA-medlemmarna, där en hel del av dem fortfarande hade färg på olika ställen på kroppen.

"Vi kanske inte har insett det i boken? Teddy sa att vi redan förändrat en hel del saker och vi har själva lagt märke till det", sade Hermione men hon rynkade också på pannan. "Jag undrar om vi bör vara oroliga över hur mycket som redan förändrats, även om det oftast är små detaljer."

Harry kände hur han svällde av stolthet när han betraktade dem allesammans. Visserligen lamslog Neville Padma Patil i stället för Dean som han hade sikt på, men han var mycket närmare målet än vanligt, och alla andra hade gjort enorma framsteg.

Efter en timme satte Harry punkt för övningarna.

"Ni börjar bli jätteduktiga", sade han och log strålande mot dem. "När vi kommer tillbaka från lovet kan vi pröva några av de riktigt svåra sakerna, kanske till och med Patronusbesvärjelser)

"De kan omöjligt klara av den", fnös McLaggen och skakade hånande på huvudet.

"Det är bättre att de kan få upp dimma än inget alls, det är ingen dum idé att försöka lära sig det", sade Remus och rynkade på pannan medan han såg på sin gamla elev. Han vände sig sedan mot alla andra. "Jag ser fram emot att läsa om era försök. Även om ni inte lyckas är det fantastiskt att ni försöker."

"Ja, det är bra att de försöker men de kan omöjligen vara tillräckligt avancerade för den nivån. Harry är ett underverk när det kommer till försvar i svartkonster och det är enda anledningen att han klarade av det. De andra har ingen chans, möjligtvis någon av sjundeårseleverna, men jag tvivlar det", fnös Theodore Nott och fler instämmande kom ifrån flera olika håll.

"Definitivt, Longbottom kan inte ens utföra Lamslå och knappt Expelliarmus", skrattade Pansy högt och Neville kröp generat ihop.

"Åh håll…", Harry avbröt sig när han såg McGonagalls varnande blick ur ögonvrån och tog ett djupt lugnande andetag. "Strunt samma, tro vad ni vill, men alla har gjort stor framsteg och jag är oerhört stolt över dem."

"Åh, lägg av, som om de är så duktiga!" fnös en Hufflepuff och såg misstroget på gruppen som satt samlad runt Harry.

"Jag kan enkelt bevisa det i nästa paus. De har alla snabba reflexer. Vänta bara!" lovade Harry och såg sig kraftfullt omkring, omedveten om de svagt oroliga blickarna som DA-medlemmarna utbytte med varandra.

Det hördes ett mummel av upphetsning. Folk hade börjat lämna rummet i grupper om två eller tre, och de flesta önskade Harry god jul när de gick. Med en känsla av glädje och tillfredsställelse plockade han upp judarna tillsammans med Ron och Hermione och stoppade undan dem i en prydlig hög. Ron och Hermione gick därifrån före honom; han dröjde sig lite, för Cho var fortfarande kvar och hoppades att hon också skulle önska honom god jul.

"Nej, gå du", hörde han henne säga till sin väninna Marietta, och hans hjärta tog ett skutt som fick det att fara upp i trakten av adamsäpplet.

Marietta skakade på huvudet med blicken fäst mot golvet, hon hoppas innerligt att Cho visste vad hon höll på med. Hon kunde åtminstone tacka böckerna från att ha hindrat Cho från att rusa in i ett nytt förhållande innan hon var redo för det.

Han låtsades syssla med att rätta till kuddhögen. Han var alldeles säker på att de var ensamma nu och väntade på att hon skulle säga något. I stället hade han en hög snyftning. Han vände sig om och såg Cho stå mitt i rummet med tårar strömmande nerför kinderna.

"Vad…?"

Han visste inte vad han skulle göra. Hon stod bara där och grät tyst.

"Kanske fråga hur det är med henne?" föreslog Sirius torrt och Harry rodnade så kraftigt att han kunde känna hur kinderna riktigt hettade.

"Hur är det fatt?" sade han med svag röst.

Hon skakade på huvudet och torkade ögonen på ärmen.

"För… förlåt", sade hon grötigt. "Det är nog bara det att…. allt det här som vi lär oss… det får mig att undra om… ifall han hade kunnat alltihop… om han fortfarande skulle vara i livet då."

Harrys hjärta sjönk raka vägen ner förbi sin vanliga plats och hamnade någonstans i närheten av naveln. Han borde ha förstått det. Hon ville prata om Cedric.

"Jag är ledsen, Harry", jämrade sig Cho och såg på Harry med skimrande ögon.

"Eh, oroa dig inte? Varna bara om du vill prata om… det", sade Harry och bet sig på insidan av kinden samtidigt som han försökte att le mot Cho.

"Han kunde verkligen sina saker", sade Harry tungt. "Han var väldigt skicklig på det, annars skulle han aldrig ha kommit fram till mitten av labyrinten. Men om Voldemort verkligen vill döda en, så har man inte en chans."

"För det kommer från rätt person", fnös Katherine och såg misstroget på Harry.

"Jag håller faktiskt med, hur många gånger har han försökt döda dig nu?" frågade Michael och vände sig också mot Harry.

Harry gnisslade tänderna och de som satt närmast ryckte alla till när de hörde ljudet. Efter ett par sekunder pressade han fram: "Jag har bara haft väldigt tur."

Cho hickade till vid ljudet av Voldemorts namn men stirrade på Harry utan att blinka.

"Du överlevde när du bara var en baby", sade hon lågt.

"Javisst", sade Harry nedslaget och gick mot dörren "Jag vet inte varför, och det gör ingen annan heller, så det är ingenting att vara stolt över."

"Vi vet åtminstone att ifall Harry någonsin säger något positivt eller antyder att han gjort något för att överleva så har någon ersatt honom med polyjuiceelixir", sade Lee efter en långdragen tystnad.

"Jag är ganska säker på att det finns enklare sätt att ta reda på det än att fokusera på det", fnös Katie och himlade med ögonen.

"Ja, det är bara att säga att man ätit den sista biten av sirapstårta och reaktionen kommer berätta allt", tillade Fred och blinkade med ena ögat mot Harry som irriterat muttrade något om hur det inte var något man skämtade om. Hermione, Ron och Ginny betraktade honom först oroligt innan de insåg att han inte syftade på sin överlevnad utan på sirapstårtan och sekunder efter den insikten satt de alla lutade mot varandra kippande efter luft.

"Å, gå inte!" sade Cho och lät gråtfärdig igen. "Jag är väldigt ledsen att jag blev så här upprörd… det var inte meningen…" Hon hickade igen. Hon var mycket söt även när hennes ögon var röda och svullna. Harry kände sig fullkomligt eländig. Han skulle ha varit så nöjd med bara ett "God jul" från henne.

"Förlåt, Harry", sade Cho och snörvlade till, men kände en inre stolthet över att inte ha brustit ut i gråt framför alla.

"Det är okej, Cho, du sörjer", påpekade Harry och gned sig i nacken medan hans blick flackade åt alla håll i jakt på stöd.

"Ja… jag antar att det här verkligen bevisar att vi inte bör vara ett par", sade Cho med ett litet skratt och de log stort mot varandra.

"Jag vet att det måste var hemskt för dig", sade hon och torkade ögonen på ärmen igen. "Att jag ha talat om Cedric med dig som såg honom dö… Jag antar att du bara vill glömma det?"

Harry svarade inte på hennes fråga; det var alldeles sant, men det känns hjärtlöst att säga det.

"Du är en v-verkligt bra lärare, ska du veta", sade Cho med ett tårfyllt leende. "Jag har aldrig klarat av lamslagningsbesvärjelsen förut."

"Han är bäst!"

"Helt utan tvekan, jag har lärt mig så mycket."

"Om det inte var för Harry skulle jag vara körd i år."

"Han är väldigt bra på att förklara."

Harry kröp ihop och försökte gömma sitt röda ansikte bakom en kudde. Att höra alla sina kamrater berömma honom så mycket var mer än var beredd på, speciellt när kommentarerna flödade in från även de som han inte räknade som sina närmaste vänner.

"Vi har bara varit med på en träff men jag var imponerad över ditt sätt att kontrollera rummet och hur du lät övningen gå till. Väldigt unikt, men lärorikt", sade Daphne och Harry som precis börjat slappna av pressade kudden hårdare mot ansiktet så hans glasögon började skära in i hans näsa

"Se, definitivt inte en bedragare. Det är Harry utan tvekan. Ingen behöver oroa sig för att han blivit ersatt med någon annan", sade Lee högt och fokuset skiftade bort från Harrys färdigheter som lärare till att istället skämta om hur man skulle känna igen ifall Harry blivit ersatt av en bedragare.

"Tack, Lee", mumlade Harry tacksamt och log åt pojken med dreadlocks, omedveten om den stolta blicken Remus, Sirius, Dorea och Charlus utbytte bakom hans rygg.

"Inga problem, du kan alltid lita på Lee", svarade Lee med ett brett leende.

"Tack", sade Harry generat.

De såg på varandra ett långt ögonblick. Harry kände en intensiv önskan att springa därifrån, men han förmådde inte röra på fötterna.

"Mistel", sade Cho lågt och pekade i taket ovanför hans huvud.

"Snälla, nej!" utbrast Harry och Cho i mun på varandra men deras ord drunknade i skratten som brustit ut bland alla andra vid insikten om vad som skulle hända.

"Ja…", sade Harry. Han var alldeles torr i munnen. "Fast den är nog full med narglar."

"Idiot", skrattade Ginny och skakade roat på huvudet.

"Jag tvivlar verkligen att det var vad hon letade efter när hon nämnde den",instämde Hermione och himlade med ögonen åt sin vän.

"Vad är narglar för nåt?"

"Ingen aning", sade Harry. Hon hade kommit närmare. Hans hjärna verkade ha drabbats av en lamslagningsbesvärjelse. "Du måste fråga Lollan. Luna, menar jag."

Cho gav ifrån sig ett konstigt ljud, halvvägs mellan en snyftning och ett skratt. Hon var ännu närmare honom nu. Han kunde ha räknat fräknarna på hennes näsa.

"Jag tycker verkligen om dig, Harry."

Han kunde inte tänka. En pirrande känsla spred sig genom honom, förlamade armarna, benen och hjärnan. Hon var alldeles för nära. Han kunde se varenda liten tår som satt fast i hennes ögonfransar…

"Jag har ångrat mig, kan vi sluta läsa?" frågade Harry och såg sig omkring i salen på alla ansikten som var fyllda med breda leenden.

"Allt det andra går bra? Trehövdade hundar…"

"Gigantiska spindlar och basilisker…", fortsatte Fred och stirrade misstroget på pojken som de i princip adopterat som sin bror.

"Bara en basilisk!" protesterade Harry men alla ignorerade honom.

"Dementorer och varulvar, inget illa menat, professorn", tillade Alicia med ett skratt och en snabb blick mot Remus, som lyckades ge en tumme upp medan han skrattade.

"Drakar, mordmysterier, mystiska försvinnanden och kidnappningar är helt okej", tillade George och gav Harry en ursäktande blick.

"För i helvete, till och med Dursleys är okej att läsa om", sade Oliver och knöt händerna vid tanken på familjen som plågat Harry så mycket.

"Men du drar gränsen vid romans?" avslutade alla tillsammans i ett andetag och Harry stirrade mellan alla i flera sekunders tystnad innan han tillslut svarade: "Det där var bara läskigt."

Han kom tillbaka till uppehållsrummet en halvtimme senare och fann Hermione och Ron på de bästa platser intill brasan. Nästan alla andra hade gått till sängs. Hermione skrev på ett mycket långt brev; hon hade redan fyllt en halv pergamentrulle som hängde ner från änden av ordet. Ron låg på spiselmattan och försökte göra klart läxan i förvandlingskonst.

"JA!"

"Tack och lov!"

Harry och Cho utbrast samtidigt sin lättnad högt för alla och sjönk tacksamt tillbaka i sina platser medan deras vänner gav ifrån sig ljud av besvikelse.

"Varför dröjde du så länge?" frågade han när Harry sjönk ner i fåtöljen bredvid Hermiones.

Harry svarade inte. Han befann sig i en chock. Den ena hälften av honom ville berätta för Ron och Hermione vad som just hade hänt, men den andra hälften ville ta med sig hemligheten ner i graven.

"Hur mår du egentligen, Harry?" frågade Hermione och kisade på honom över spetsen på fjäderpennan. Harry ryckte lamt på axlarna. Sanningen att säga så visste han inte om han mådde bra eller inte.

"Vad är det med dig?" sade Ron och hade sig upp på armbågen för att se honom tydligare. "Vad har hänt?"

Harry visste inte riktigt hur han skulle berätta det för dem och var fortfarande inte säger på att han ville göra det. Just när han hade beslutat sig för att inte säga någonting tog Hermione saken i egna händer.

"Var det Cho?" frågade hon affärsmässigt. "Trängde hon in dig i ett hörn efter mötet?"

"Hur kunde du veta det?" frågade Ron och vände en anklagande blick mot Hermione.

"För det första visste jag säkert inte men det är, eller åtminstone var en rimlig förklaring till hans

beteende. Om det hände nu skulle det självfallet ha något att göra med Ginny."

"Dra inte ens upp det, jag vill inte tänka på det", stönade Ron och vände sig bort från sin vän som himlade med ögonen.

Harry nickade, stumt förvånad. Ron började fnissa men avbröt sig när Hermione fångade

hans blick.

"Att Harry är så chockad är ovanligt, jag klandrar inte mig själv", sade Ron med en axelryckning när han såg att flera stycken vände sig mot honom med frågade blickar.

"Jaha… vad ville hon då?" frågade hon i låtsat oberörd ton.

"Hon…", började Harry lite hest, så harklade han sig och försöka igen. "Hon… öh…"

"Kysstes ni?" frågade Hermione burdust.

"Vad hände med att inte vara så robust?" frågade Ron och gav Hermione en hånande blick.

"Vi vet båda att han inte skulle säga något om jag inte frågar rakt ut!" protesterade Hermione och blängde på Ron. Harry gav ifrån sig en hög suck och himlade överdrivet med ögonen.

Ron satte sig upp med en sån fart att bläckflaskan flög över mattan. Utan att bry sig om det stirrade han intensivt på Harry. "Nåå?" frågade han uppfordrande.

Harry såg från Rons både nyfiken och muntra ansiktsuttryck till Hermiones lätt ogillande min och nickade.

"Ha!" Ron gjorde en triumferande gest med näven och brast ut i ett hest gapskratt som fick flera skygga andraårselever borta vid fönstret att hoppa till. Ett motvilligt grin spred sig över Harrys ansikte när han såg Ron rulla omkring på spiselmattan. Hermione gav Ron en blick av djup avsmak och återvände till sitt brev.

"Nå?" sade Ron till slut och tittade upp på Harry. "Hur var det?"

Harry tänkte efter ett ögonblick. "Vått", sade han sanningsenligt.

"Vått… jag tänker bara anta att du syftar på tårarna", sade Charlie och skakade på huvudet.

"Tårarna, definitivt tårarna", sade Harry innan han bet sig i tungan.

"Vänta, ni har kyssts? Jag trodde Ginny var din första kyss", sade Michael i en förvånad ton men den dolde inte avundsjukan i rösten.

Ginny vände sig förvånat mot Harry innan hon såg över mot Cho. "Tusan, och jag som trodde jag var din första kyss. Ånej, så hemskt, hela vårt förhållande är byggt på en lögn. Jag är ledsen Harry men eftersom du kysst en annan kan vi inte vara tillsammans nu."

"Jag behåller Hedwig, hon kom med mig och du får henne inte!" svarade Harry genast och de stirrade på varandra med överdrivet arga blickar innan de brast ut i skratt.

Ron gav ifrån sig ett ljud som kunde betyda jubel eller avsmak, det var svårt att säga vilket.

"Därför att hon grät", fortsatte Harry nedstämt.

"Jaså." Rons leende bleknade lie. "Är du så dålig på att kyssas?"

"Vet inte", sade Harry, som inte hade tänkt på den saken och kände sig genast orolig. "Det kanske jag är."

"Det är klart du inte är", sade Hermione frånvarande medan hon fortsatte att skriva på sitt brev.

"Hur vet du det?" sade Ron skarpt.

"Därför att Cho tillbringar halva sin tid med att gråta nu för tiden", sade Hermione förstrött. "Hon gör det vid maten, på toa och var hon än är."

"Hon har inte gjort det nyligen", väste Marietta och blängde på Hermione.

"Böckerna har varit en bra distraktion", erkände Cho och såg ner på golvet för att dölja sina röda kinder.

"Men lite kyssande borde muntra upp henne", sade Ron och flinade.

"Ron", sade Hermione med värdig röst och doppade spetsen på fjäderpennan i bläckflaskan, "du är den okänsligaste drummel jag nånsin haft oturen att träffa."

"Vad menar du med det?" sade han förnärmat. "Nog är det konstigt med folk som gråter när man kysser dem?"

"Ja, visste är det?" sade Harry lätt förtvivlad.

"Varför valde jag två pojkar som bästa vänner?" stönade Hermione och skakade på huvudet.

"För att de två var de enda som kunde stå ut med dig", svarade McLaggen med en hånande blick och Hermiones leende stelnade.

"Oi! Lämna henne ifred!" fräste Ron och blängde ilsket på McLaggen.

Hermione såg på dem med nästan ett medlidsamt ansiktsuttryck.

"Fattar ni inte hur Cho känner sig just nu?" frågade hon.

"Nej", sade Harry och Ron i korus.

"Jag sa ju att han inte skulle förstå", muttrade Marietta och Cho suckade utan att säga

någonting.

Hermione suckade och lade ifrån sig fjäderpennan.

"Jo, självklart är hon väldigt ledsen på grund av Cedrics död. Sen antar jag att hon känner sig förvirrad eftersom hon tyckte om Cedric och nu tycker honom Harry, och hon kan inte avgöra vem hon tycker bäst om. Så känner hon sig skuldmedveten och tycker att det är en skymf mot Cedrics minne att över huvud taget kyssa Harry, och hon drar sig för vad alla andra ska säga om henne ifall hon börjar gå ut med Harry. Dessutom kan hon förmodligen inte bli klok på sina känslor för Harry, eftersom det var han som var tillsammans med Cedric när Cedric dog, så alltihop är väldigt förvirrat och jobbigt. Ja, och till råga på allt är hon rädd för att bli sparkad från Ravenclaws quidditchlag därför att hon har spelat så dåligt."

Cho vände sig förvånat om, Hermione hade i en paragraf lyckats fånga allting som hon oroat sig över och haft skuld över de senaste månaderna perfekt.

Det blev en bedövande tystnad, och sedan sade Ron:

"En enda person kan inte känna allt det där på en gång, inte utan att explodera."

"Bara för att du inte har fler känslor än vad som ryms i en tesked betyder inte det att samma sak gäller för oss alla", sade Hermione elakt och tog upp sin fjäderpenna igen.

"Du har använt den förolämpningen förut", protesterade Ron och grimaserade omedelbart när han insåg hur hon skulle reagera.

"Då måste det vara sant", påpekade Hermione direkt med ett brett leende.

"Det var hon som började", sade Harry. "Jag skulle inte ha… hon liksom bara kom nära mig, och innan jag visste ordet av mätte hon ner hela mig med tårar… jag visste inte vad jag skulle göra."

"Jag klandrar dig inte, kompis", sade Ron, som såg skrämd ut vid blotta tanken.

"Du behövde bara vara snäll mot henne", sade Hermione och tittade upp med orolig min. "Det var du väl, va?"

"Nja…", Harry kände hur det började hetta obehagligt i ansiktet. "Jag liksom… klappade henne lite på ryggen."

"Du är en katastrof", sade Ginny och såg misstroget på sin pojkvän.

"Jag är inte bra med människor som gråter, okej!" protesterade Harry och korsade armarna framför bröstet.

Hermione såg ut att ha svårt att låta bli att himla med ögonen.

"Ja, det kunde väl ha varit värre, antar jag", sade hon. "Ska du träffa henne igen?"

"Det måste jag, eller hur?" sade Harry. "Vi har ju DA-mötena."

"Du vet vad jag menar."

"Definitivt bevis på att vi inte skulle vara ett bra par", suckade Cho och skakade på huvudet.

"Du slipper åtminstone att få ditt hjärta krossat igen", sade Marietta robust och Cho grimaserade men nickade till slut instämmande.

Harry sade ingenting. Hermiones ord öppnade ett helt nytt perspektiv av skämmande möjligheter. Han försökte föreställa sig att han gick ut någonstans tillsammans med Cho — i Hogsmeade kanske — och var ensam med henne timmar i sträck. Hon hade förstås väntat sig att han skulle bjuda ut henne efter vad som just hade inträffat … Tanken fick det att knyta sig i magen på honom.

"Jag tror ni kan behöva en paus från varandra", sade Dorea försiktigt.

Harry, som rodnade, nickade instämmande. "Jag håller faktiskt med, att läsa om det hela ger mig ett nytt perspektiv. Men jag tror vi kan klara av att vara vänner, åtminstone."

"Nåja", sade Hermione frånvarande, fördjupad i sitt brev igen, "du kommer att få massor av tillfällen att bjuda ut henne."

"Tänk om han inte vill det då?" frågade Ron, som hade iakttagit Harry med en ovanligt lurig min.

"Var inte fånig", sade Hermione förstrött. "Harry har varit förtjust i henne i evigheter, eller hur, Harry?"

"Jag tror att Ron kan ha en bättre bild av det hela just nu", sade Luna lugnt och Hermione gapade mot henne. "Var försiktigt, narglar kan krypa in när du gör sådär."

Han svarade inte. Jo, han hade varit förtjust i Cho i evigheter, men varje gång han föreställt sig dem båda tillsammans hade det varit med en Cho som tyckte det var roligt och inte med en Cho som snyftade obehärskat mot hans axel.

"Vem skriver du den där romanen till förresten?" frågade Ron Hermione och försökte läsa på den del av pergamentet som nu släpade i golvet.

Hon halade upp det utom synhåll för honom. "Viktor."

"Krum?"

"Hur många andra Viktor känner vi?"

Ron sade ingenting men såg sur ut. De satt tyska i ytterligare tjugo minuter medan Ron lade sista handen vid sin uppsats i förvandlingskonst med många otåliga fnysningar och överstrykningar rot Hermione skrev vidare till slutet på pergamentet, som hon sedan omsorgsfullt rullade ihop och förseglade.

"Bara för att jag kunde fixa en dejt själv medan ni två väntade till sista sekunden att hitta en partner till balen", sade Hermione irriterat och blängde på Ron.

"RON!" Harry började skaka Ron plötsligt i ena armen medan han stirrade på sin vän med stora ögon.

"Harry, jösses, vad är fel?"

"VI KUNDE HA GÅTT TILLSAMMANS! Vi kunde ha gått till julbalen tillsammans och det hade varit okej! VI kunde ha gjort det!"

Rons haka sjönk långsamt längre och längre ner medan han i tystnad betraktade sin bästa vän. "Vi är idioter! All den ångesten över inget?!"

"Och jag hade kunnat välja kompisar som kan tänka", stönade Hermione men de två pojkarna ignorerade henne.

Harry satt och stirrade in i brann och önskade mest av allt att Sirius skulle dyka upp där och ge honom några råd om flickor.

"Det är bara att fråga", påpekade Sirius med en axelryckning.

"Åh, Harry, jag skulle inte lyssna på honom", protesterade Narcissa försiktigt och Sirius vände sig mot henne med en förolämpad min.

"Ursäkta mig? Jag hjälpte James och Lily att bli ihop!"

"Sirius har även alltid varit en väldigt omtänksam partner", tillade Remus hastigt innan de två kusinerna hann börja bråka. "Alla är naturligtvis olika men han har en del bra råd kring förhållanden."

Men elden sprakade bara svagare och svagare, tills den röda glöden förvandlades till aska, och när Harry såg sig omkring upptäckte han att de återigen var de sista i uppehållsrummet.

"Ja, god natt då", sade Hermione och gäspade stort medan hon började gå uppför flickornas trappa.

"Vad ser hon hos Krum?" frågade Ron när han och Harry klev uppför pojkarnas trappa.

"Tja", sade Harry medan han funderade på saken. "Han är ju äldre, eller hur… och han är ju en internationellt känd quidditchspelare…"

"Åldersskillnaden stör mig. Han var vad, arton, nitton år? Vad vill han med en fjortonåring?" protesterade Dorea och kastade en orolig blick mot Hermione.

"Jag var femton!" protesterade Hermione.

"Dorea har en poäng, i den åldern är tre, fyra år ganska stor skillnad mellan två personer. Åtminstone när det kommer till romantik", sade Charlus allvarligt och backade upp sin fru.

"Det var inte på det sättet", muttrade Hermione men hennes ilska hade minskat.

"Ja, men bortsett från de." Ron lät förargad. "Han är ju en riktig tråkmåns, visst är han?"

"Vad är ditt problem. Kan du komma över din avundsjuka och inse att jag har andra vänner?" fräste Hermione och hennes ilska blommade upp igen.

"Hon är så nära att förstå", stönade Ginny och lutade pannan mot sina knän. "Så nära."

"Lite tråkig, ja", sade Harry, som fortfarande hade tankarna på Cho.

De drog av sig klädnaderna och satte på sig sina pyjamasar under tystnad. Dean, Seamus och Neville sov redan. Harry lade glasögonen på nattduksbordet och klev i säng, men drog inte igen förhängena. I stället stirrade han ut på den fläck av stjärnbeströdd himmel som syntes genom fönstret bredvid Nevilles säng. Om han vid den här tiden föregående kväll hade vetat att han inom ett dygn skulle ha kysst Cho Chang…

"Det är intressant hur det hände här med men tidigare på grund av böckerna", mumlade Remus och betraktade kritiskt boken. "Får mig att undra hur mycket kraft vi har att påverka andra händelser."

"Snälla, stoppa tillbaka den deprimerande tanken att vi bara skyndar på händelser", muttrade Sirius och Remus log fåraktigt.

"God natt", grymtade Ron någonstans till höger om honom.

"God natt", sade Harry.

Kanske nästa gång… om det nu blir någon nästa gång… skulle hon vara lite gladare. Han borde ha borde ha bjuda ut henne, hon hade nog väntat sig det och var säkert arg på honom nu… eller låg hon i sin säng och grät efter Cedric fortfarande. Han visste inte vad han skulle tro. Hermiones förklaring hade snarare fått alltihop att verka ännu mer invecklat. Det är nåt som vi borde få lära oss här, tänkte han och vände sig på sidan, hur flickors hjärnor fungerar… det skulle i vilket fall vara nyttigare än spådomskonst.

"Tro mig, vi har samma tankar om pojkar", sade Parvati allvarligt.

"Dessutom är spådomskonst viktigt. Glöm inte att Trelawney förutspådde hur Pettigrew skulle fly!" tillade Lavender med en triumferande blick mot Narcissa som himlade med ögonen.

Neville snörvlade i sömnen. En uggla hoade någonstans ute i natten.

Harry drömde att han var tillbaka i DA-rummet. Cho anklagade honom för att ha lurat dit henne under falska förespeglingar; hon sade att han hade lovat henne hundrafemtio chokladgrodekort om hon dök upp. Harry protesterade. Cho skrek: "Cedric gav mig massor med chokladgrodekort, titta!" Och hon drog fram hela nävar med kort ur klädnaden och kastade upp dem i luften. Sedan förvandlades hon till Hermione, som sade: "Du lovade faktiskt det, Harry… jag tror det är bäst att du ger henne nånting annat i stället… vad sägs om dig Åskvigg?"

"Det är inte ens i samma prisklass", protesterade Cho misstroget och stirrade på Hermione med en förfärad blick.

"Jag skulle aldrig ge bort kvasten, det är en present!" utbrast Harry samtidigt och gav Hermione en besviken och förrådd blick.

Hermione fnös högt. "Sluta titta på mig sådär, jag har aldrig föreslagit det och det är din dröm."

Harry invände att han inte kunde ge Cho sin Åskvigg eftersom Umbridge hade den,

Oliver öppnade munnen för att protesterade högljutt, men hann bara få ut något ord innan Alicia smällde sin hand framför hans mun och gestikulerade vilt åt Alice för att fortsätta läsa.

och förresten var hela saken löjlig, han hade bara kommit till DA-rummet för att hänga upp några juldekorationer som såg ut som Dobbys huvud…

"Om du gör det kommer han älska dig", fnös Ron och skakade av skratt vid tanken på det.

Drömmen förändrades.

Hans kropp kändes slät, kraftfull och smidig. Han gled mellan glänsande metallstänger, över mörk, kall sten… han låg platt mot golvet, slingrade fram på magen… det var mörkt, men ändå kunde han se föremål som skimrade i märkliga, livliga färger… han vände på huvudet… vid första ögonkastet var korridoren tom…

Den skämtsamma atmosfären dämpades och ersattes av otåliga skruvningar och obekväma blickar. Oroliga och förvirrade blickar utbyttes, men trots det hördes inget förutom tunga andningar och Alices röst när hon läste från boken.

men nej, det satt en man på golvet framför honom, hakan var nersjunken mot bröstet och konturen av kroppen glimtade fram i mörkret… Harry stack ut tungan… han värde lukten från mannen i luften… han levde men halvsov… satt framför en dörr i änden av korridoren…

Dumbledore knäppte darrande händer under hakan och betraktade kritiskt boken innan han lät sin blick glida över mot Harry och oroligt ta in tonåringen som rynkade på pannan åt vad han hörde, som om han försökte lösa ett särskilt svårt pussel.

Harry längtade efter att få hugga mannen… men han måste behärska sin impuls… han hade viktigare arbete att utföra…

"Harry?"

Harry skakade på huvudet åt Hermiones tysta fråga "Jag vet inte… jag menar, jag har aldrig? Jag har ingen aning om vad som händer."

"Uh, det är bara en dröm, det är säkert ingen fara...", sade Ron, men Harry kunde enkelt höra att hans vän inte trodde särskilt mycket på sina egna ord.

Men mannen rörde på sig… en silverfärgad mantel föll från hans ben när han hoppade upp på fötter, och Harry såg hans dallrande, suddiga kontur torna upp sig över honom, såg en trollstav som drogs ur bältet… han hade inget val… han reste sig högt upp från golvet och högg en gång, två gånger, tre gånger medan han grävde sina gifttänder djupt in i mannens kött, kände hans revben splittras under sin käke, kände den varma strömmen av blod som vällde fram…

"Va-vad är de-det som hä-händer? stammade Sarah fram och såg sig oroligt om runt i salen. Nick placerade snabbt en arm runt hennes axlar och gav henne en enarmad kram.

"Um, kommer ni ihåg första kapitlet förra boken, när de var i stugan på kullen med den där gubben?" frågade Gabriel som hade handen utsträckt framför sig med en böna mellan sina fingrar. Han sänkte långsamt handen och lade tillbaka bönan i asken.

"Tror ni det är likadant som där?" sade Anthony och rynkade på pannan.

"Men det betyder att det där händer på riktigt och Harry ser det, på något sätt?" protesterade Hannah förskräckt och vände sig mot Harry som bleknat och knöt händerna hårt.

"Så den mannen är död?" frågade Colin nervöst och salen fyldes av ljud av instämmanden.

"Oja, han kan omöjligen ha överlevt det", sade Charlie med en bestämd ton. "Det är en övergiven plats och ormen bör ha en hel del gift, så den där snubben har ingen chans. Stackars man."

Mannen vrålade av smärta… sedan tystnade han… han sjönk ihop bakåt mot väggen… blodet sprutade ut över golvet…

Det gjorde fruktansvärt ont i Harrys panna… den höll på att sprängas av smärta…

Harry! HARRY!"

Han slog upp ögonen. Hela hans kropp var täckt med iskall svett, sängtäcket hopsnott runt honom som en tvångströja, det kändes som om en vitglödgad eldgaffel trycktes mot pannan.

Harry gnisslade tänderna så hårt att det skar i öronen på de som satt i närheten när han försökte hålla tillbaka sina ljud av smärta. Han kunde känna att någon rubbade cirklar på hans ryggar men smärtan förblindade honom för allt annat, så han hade ingen aning om vem det var.

"Harry!"

Ron stod böjd över honom med förfärad min. Det syntes fler figurer nere vid fotändan av Harrys säng. Han höll sig hårt om huvudet med händerna, smärtan förblindade honom… han rullade över på magen och kräktes över kanten på madrassen.

Remus reagerade snabbare än någon annan, i en blinkning hade han trollat fram en hink direkt under Harry och det var i sista ögonblicket. Sekunden efter kräktes Harry kraftigt ner i den.

"Sshhh, det är okej, andas bara", mumlade Remus och strök undan Harrys hår medan Sirius fortsatte att rubba cirklar på Harrys rygg.

"Jösses professorn, det var snabba reflexer", sade Dean imponerat medan han oroligt betraktade sin vän.

Remus log snett. "Jag kan ett och annat om smärta. Det är inte förvånande att han skulle spy. Dora, kan du hälla upp ett glas vatten?"

Tonks nickade hastigt och fyllde ett glas så mycket hon kunde utan att spilla. Försiktigt placerade hon det bredvid Harry på golvet.

"Han är verkligen sjuk", sade en förskrämd röst. "Ska vi kalla på nån?"

"Harry! Harry!"

Han måste berätta för Ron, det var mycket viktigt att han berättade för honom. Harry tog stora klunkar av luft och drog sig upp i sängen, gjorde en viljeansträngning för att inte kräkas igen, halvt förblindad av smärta.

Alice stannade upp i läsningen när hon såg nästa mening och Fred tog tillfället i akt att försöka fylla tystnaden med lite humor. "Inte för att det gör en sån stor skillnad från vanliga fall, du är halvblind oavsett vad!"

"Fred", sade Alice i en lågmäld varnande ton.

"Vad? Det är sanningen och alla vet det", protesterade Fred och Alice gav honom en sorgsen blick innan hon fortsatte att läsa.

"Din pappa", flämtade han och kippade efter andan. "Din pappa… har blivit angripen…"

Alice stannade igen och kastade en blick mot Weasleyfamiljen som alla hade bleknat.

"Vad menar du?" fräste Bill och stirrade på Alice.

"Jag läser bara vad som står i boken. Det är den som säger att mr Weasley dö… har blivit attackerad!" hasplade Alice ur sig hastigt och snubblade nästan över orden i sitt försök att få ut dem så fort som möjligt.

"Men pappa är här!" sade George som hade placerat en darrig hand i Freds hand och nu kramade om den hårt.

"Han mår bra, han kan inte vara skadad!" protesterade Ginny och grävde in sina naglar i Lunas arm medan hon såg mellan boken och sin pappa.

"Det kan inte vara han! Nej, Harry kan inte sett det, det är en mardröm. Han kan inte, nej", mumlade Percy och placerade sina darrande händer mellan sina knän.

Dumbledore plockade snabbt fram sitt spö och svängde det för att få röda stjärnor att falla ner runt honom och fångade allas uppmärksamhet. "Jag tror det är bäst att fortsätta läsa, jag vill påminna alla om Arthur Weasley befinner sig här i salen och mår bra. Det finns inget att oroa sig för. Det här är bara en dröm unge Harry har just nu", sade han allvarligt och kastade en snabb blick mot Harry som satt lutade mot Sirius.

"Det är ingen dröm", mumlade Harry och darrade kraftigt i sin gudfars famn.

"Dumbledore har rätt, det är antagligen bara en otäck mardröm", instämde mr Weasley hastigt och hans barn nickade alla kraftigt trots att de enkelt kunde se den oroliga glimten i deras pappas ögon.

"Och om det inte är det?" krävde Narcissa och stirrade på mr Weasley.

"Jag vill inte förvärra situationen, men att ignorera det tydliga är kanske inte den bästa idéen. Teddy sa att vi skulle läsa om dödsfall och snabbare än vad vi var bekväma med", tillade Charlus i en försiktig ton.

Mr Weasley svalde nervöst och torkade pannan försiktigt med en näsduk medan mrs Weasley brast ut i gråt. Dorea smällde genast till Charlus på armen. "Om, om, det är fallet så är jag tacksam för att vi får chansen att ändra det nu", sade han och blötte sina läppar med sin tunga.

"Arthur", jämrade sig mrs Weasley och mr Weasley placerade snabbt armen om henne.

"Hush, vi vet inte något än. Det kan vara en dröm, det kan vara verklig men jag kanske fortfarande är vid liv då", sade mr Weasley lugnande innan han såg över mot sina barn och gav dem ett blekt leende. "Ska vi ta reda på vad som händer?"

"Men Charlie själv sade att personen var död", mumlade Gabriel och gav familjen Weasley en orolig blick.

"Va?" sade Ron oförstående.

"Din pappa… han har blivit biten, det är allvarlig, det var blod överallt…"

"Snälla lyssna på honom", mumlade Ginny och kröp närmare Luna som kramade om henne hårt.

"Jag visste det, jag visste att något sånt här skulle hända", snyftade mrs Weasley och skakade i hela kroppen. Mr Weasley tryckte en distraherad kyss mot toppens av hennes huvud medan han oroligt betraktade sina barn för att se om han skulle behöva gå över till dem.

"Jag går efter hjälp", sade samma skrämda röst, och Harry hörde sprintade steg som avlägsnades ur sovsalen.

"Bra, ni behöver en vuxen", sade Remus och såg oroligt mellan Harry och mr Weasley.

"Harry", sade Ron osäkert, "du… du drömde bara."

"Det var inte en dröm, det där låter mer som en vision, och som ni redan sagt påminner det om vad som hände under sommaren efter tredje året", sade Narcissa och grimaserade.

"Nej, jag vägrar acceptera det. Pappa kommer inte dö!" fräste Fred och skakade våldsamt på huvudet. Hans ögon var glansiga av tårar som inte fallit än.

"Böckernas syfte är att rädda liv…", började Angelina säga försiktigt i en hes ton som visade att hon var nära att brista ut i gråt.

"HAN KOMMER INTE DÖ!" tjöt Fred och George i mun på varandra och Angelina ryggade undan från dem.

"Fred, George…."

"Säg inte att det kommer bli okej", avbröt Bill ilsket och blängde på sin pappa. "Det kommer det inte. Vi behöver dig!"

Mr Weasley svalde runt klumpen i halsen och ignorerade den brännande känslan i ögonen. "Vi kan ändra det, det har inte hänt än."

"Arthur har rätt. Men vi behöver veta vad som händer ifall vi ska kunna stoppa det", sade Sirius bestämt och såg upp från Harry. "Vi kommer göra allt vi kan för att rädda honom men vi behöver information. Det är upp till er om ni vill lämna salen för nu eller stanna kvar."

Alla Weasleybarn blängde kraftigt på honom vid förslaget att de skulle lämna salen nu men det fick alla av dem att vara tysta. Bill greppade hårt i Fleurs hand, Charlie lade en arm på sin mammas axel medan Percy knöt händerna hårt och stirrade ner på marken. Fred och George kröp närmare varandra och Ginny tryckte sig närmare Luna och lade sitt huvud på sin väns axel med tårar rinnande nerför kinderna. Ron stirrade rakt fram, oseende, och lade knappt märke till hur Hermione tog tag i hans hand och mumlade lugnande ord i hans öra. Alla av dem var inne i sina egna tankar och såg förfärat på antingen boken eller sina föräldrar.

"Nej!" sade Harry ursinnigt. Det var absolut nödvändigt att Ron förstod. "Det var ingen dröm… ingen vanlig dröm, jag var där, jag såg det… jag gjorde det…"

"Det var inte du", utbrast mr Weasley i en bestämd ton trots att han blivit likblek i ansiktet. Det verkade som om han först nu började förstå att de läste om hans död.

"Men jag-", protesterade Harry svagt och mr Weasley gav honom en skarp blick.

"Nej Harry, du skulle inte göra något sådant och jag vill inte höra ett ord till om det!"

Han hörde hur Seamus och Dean mumlade men brydde sig inte om det. Smärtan i pannan avtog lite, men han svettades fortfarande och skakade som i feber. Han var nära att kräkas igen och Ron hoppade ur vägen.

"Harry, du är sjuk!" sade han darrigt. "Neville har gått efter hjälp."

"Harry brukar inte kräkas", sade Seamus i en darrig ton, hans ord ekade i tystnaden i salen medan han såg oroligt mellan boken och familjen Weasley. "Han har vaknat sjuk innan, men Harry brukar inte kräkas.

McGonagall och madam Pomfrey utbytte förvånade blickar vid de orden och undrade båda hur ofta Harry led utav kraftiga mardrömmar som gjorde Seamus så självsäker i sin kommentar om att Harry aldrig kräktes.

"Jag mår fint!" sade Harry halvkvävt och torkade av munnen på pyjamasen medan han darrade våldsamt. "Det är inget fel på mig, det är din pappa du ska oroa dig för… vi måste ta reda på var han finns, han blöder förskräckligt, jag var… det var en jättestor orm."

Han försökte ta sig ur sängen, men Ron puffade honom tillbaka ner i den. Dean och Seamus stod fortfarande och viskade någonstans i närheten. Om det gick en eller tio minuter visste inte Harry, han bara låg där och skakade och kände hur smärtan långsamt drog sig tillbaka från ärret. Sedan kom någon med hastiga steg uppför trappan och Harry hörde Nevilles röst igen.

I vanliga fall skulle Harry ha slappnat av när smärtan drog sig tillbaka men han fortsatte att vara lika stel som en pinne den här gången, den enda skillnaden var att hans panna slätades ut en aning från att inte vara hopskrynklat i smärta. Nu när smärtan inte tog över det mesta av hans tankeförmåga ökade hans skräck över mr Weasleys öde. Han ville krypa över och försöka ge Ron något, vad som helst. Men han var inte säker på att hans närvaro skulle vara välkomnande, inte efter att det avslöjat att han skulle attackera mr Weasley som en orm? Harrys huvud snurrade av tankar och han förblev tyst.

"Här borta, professorn."

Professor McGonagall kom skyndande in i sovsalen i sin skotskrutiga morgonrock, med glasögonen på sned på den beniga näsryggen.

Nervositeten och rädslan fanns kvar i salen men en gnutta lättnad svepte över alla för ett ögonblick. De visste inte hur men de hoppades alla att McGonagall skulle kunna hjälpa på något sätt.

"Vad är det, Potter? Var gör det ont?"

Han hade aldrig varit så glad att se henne, för det var en medlem av Fenixorden han behövde nu, inte någon som pjoskade med honom och ordinerade meningslösa elixir.

"Jag hoppas bara jag lyssnar", mumlade McGonagall oroligt och såg sorgset mot familjen Weasley.

"Det är Rons pappa", sade han och satte sig upp igen. "Han har bit angripen av en orm, och det är allvarligt, jag såg det hända."

"Vad menar du med att du såg det hända?" frågade professor McGonagall och drog ihop sina mörka ögonbryn.

"Du måste tro på honom, professorn!" utbrast Percy och lyfte för första gången blicken från golvet sen de fått veta att deras pappa var mannen som blivit attackerad.

McGonagall grimaserade när hon såg den desperata blicken i hans ögon men försökte vara ärlig när hon svarade "Jag har tidigare inte varit medveten om att han får såna här visioner ibland, men jag hoppas jag tror på honom. Jag är ledsen men jag kan inte ge dig mer än det."

"Jag vet inte, jag sov och sen var jag där…"

"Du menar att du drömde det?"

"Nej!" sade Harry ilsket. Ville ingen av dem förstå? "Först hade jag en dröm om nånting helt annat, nånting dumt, och sen kom det här och avbröt den. Det var verkligt, det var ingen inbillning. Mr Weasley satt och sov på golvet och han blev angripen av en jättelik orm, det var en massa blod, han föll ihop, nån måste ta reda på var han är…"

"Hur ska de ens hitta honom i tid, han kan va var som helst!" viskade Alicia oroligt och bet sig i läppen.

"Spelar det någon roll om de hittar honom? Han är död, Teddy sa det själv och han Charlie instämde sen", påpekade McLaggen och ryggade undan när Fred och George flög upp på fötterna.

"Håll käften! Det är vår pappa du pratar om!"

Det var en stor chans att ifall Angelina och Katie inte ingripit genom att dra ner tvillingarna på golvet igen så hade de hoppat på den andra Gryffindoreleven och innan de hann protestera mot sina flickvänner avbröt Remus hastigt.

"Vi i Orden vet med största sannolikhet vart han är och McGonagall kommer föra det vidare. Arthur kommer att bli funnen", Remus ton var lugnande men en del personer kunde inte undgå att märka att han låtit bli att nämna om de skulle hitta mannen vid liv.

Professor McGonagall stirrade på honom genom sina sneda glasögon som om synen förfärade henne.

"Jag ljuger inte och jag är inte tokig!" sade Harry till henne medan rösten stegrades till ett vrål. "Jag såg det hända, säger jag ju!"

"Jag tror dig, Potter", sade professor McGonagall kort. "Sätt på dig din morgonrock, vi ska gå och hälsa på rektorn!"

"Det är slutet på kapitlet", sade Alice och stängde igen boken.

"Vad menar du slutet? Vad händer med pappa!" utbrast Ginny och satte sig rakryggad upp. "Det kan inte bara sluta så."

"Ginny, jag är säker på att ni kommer få en förklaring i nästa kapitel", sade Luna i en ovanligt allvarlig ton och hon tog ett fast tag i Ginnys ena hand.

"Det kanske är bäst ifall vi låter alla samla sig och ta en paus ifrån läsningen-"

"Vi fortsätter läsa nu eller gudarna hjälpe er för jag vet inte vad jag kommer göra ifall ni inte ger oss svar nu på direkten om vad som händer med Arthur!" fräste mrs Weasley och torkade ilsket bort sina tårar från kinderna.

"Du har ingen rätt att skrika på rektorn!" väste Umbridge och blängde på den andra häxan.

"Det är första gången hon har försvarat Dumbledore", mumlade Sprout i en chockad ton och hennes kollegor kunde inte stoppa sina mungipor från att ryckas upp i små leenden.

Mrs Weasleys ögon blixtrade till. "Tala inte med mig orm rättigheter!" väste hon och höjde hotandes sitt spö innan hon vände sig mot rektorn och sade i en varnande ton. "Albus."

Dumbledore nickade allvarligt. "Självklart, det var dumt av mig att föreslå något sådant. Vi fortsätter med läsningen direkt."

---

AN: Phew, det här var ett utmanande kapitel, dels för slutet med drömmen men även för att det blandar händelser som hänt och saker i framtiden. Men de är officiellt i framtiden. Jag har en vecka kvar i skolan där jag skriver en tenta men efter det kommer jag ha lite mer tid till att skriva. Hoppas att ni alla har det bra.