Hogwarts läser HP: Fenixorden

by lealover1

Remus förgiftning fortsätter och medan alla nu vet att Voldemort är tillbaka finns det fortfarande obesvarade frågor: hur ska de bekämpa Voldemort, varför dolde Ministeriet sanningen, vem förgiftade Remus och kommer Umbridges herravälde äntligen störtas? Harry och hans vänner söker efter svaren på alla frågor och avslöjar ännu fler sanningar längs vägen, men kommer det vara i tid?

34. Sett och oförutsett

Thalia606: Hej Thalia! Cho borde definitivt ha träffat en psykolog, det var en väldigt traumatisk upplevelse även om hon mest såg resultatet av det. Jag är dock inte helt hundra på ifall trollkarlsvärlden har psykologer eller inte. Harry skulle definitivt förklarat situationen bättre för det verkade som han skulle på en till dejt.
Ha det bra så länge Thalia, kram Lea

Merinus: Kul att du gillade kapitlet, även om som du säger att Harry säkert inte uppskattade det med tanke på innehållet. Och att kalla Cho för en mänsklig vattenslang var inte den bästa idén

Linneagb: Kul att du gillade kapitlet. Cho är verkligen en intressant karaktär, för hon begår misstag och kan verka orättvis mot Harry men hon är samtidigt väldigt lojal, vilket märks med Marietta, och som du säger är hon en tonåring vars pojkvän blev mördad.

Bokmalvan: Jag förstår definitivt att man tar paus från olika böcker (eller serier) men det glädjer mig att du ändå läser min fanfic även om ditt intresse för källmaterialet försvinner emellanåt. Det är en väldigt bra fråga hur det ska gå för honom i bok sex och just nu ignorerar jag det tills den tidpunkt då jag faktiskt är tvungen att hantera det… framtida jag kommer hata mig själv för det beslutet. Definitivt frisk, på något mirakulöst sätt. Mina föräldrar hade det i december utan att jag smittades och min syster för två veckor sen utan att jag smittades (och tog test, som var negativt, för var tvungen för att få jobba) och skolan är nu avklarad och är godkänd i allt. Hoppas allt är bra med dig med :)

Tinsy-girl: Tillbaka igen, tiden går så fort när man är upptagen med skola. Jag är glad att du gillade kapitlet och uppskattade Ginnys reaktioner. Och nu är kapitlet med artikeln äntligen här :)

---

AN: Hej allihop, hoppas att ni har det bra och är friska. Skolan är äntligen över och kapitlet är klart. Jag ska försöka att under sommaren uppdatera lite mer regelbundet. Jag brottas bara med kapitlet Snapes värsta minne och hur jag ska hantera den delen men förhoppningvis har jag snart löst det.

Men jag vill även passa på att gratulera Kristin, Thalia, Calaminaria, Einusch och Frida som alla har fyllt år sen jag senast uppdaterade och jag hoppas att de alla har haft underbara födelsedagar.

---

"Det var ett intressant slut på förra kapitlet", sade Remus och betraktade boken tankfullt. "Inget jag förväntat mig, men det kommer skapa vågor."

"Umbridge kommer vara så arg när hon får syn på tidningen."

"Under förutsättning att hon läser Hört och Sett, vilket jag tvivlar", påpekade Rose. "Den är för kritisk mot ministeriet, eller för konstig för henne."

"Det är inte frågan om hon läser artikeln sen, frågan är när hon hör andra prata om den", sade Oliver innan han rynkade pannan. "Jag är mer orolig för vad hon kommer göra då."

"Vilket vi inte kan få veta förrän vi börjar läsa, så vem tänker offra sig?" frågade Morag och svängde med trollstaven så att boken flög iväg och svävade i mitten i salen cirka en meter upp i luften.

"Jag kan lika gärna göra det", erbjöd sig Randall med en axelryckning och vandrade snabbt över de få meterna för att hämta boken och log en aning när han såg namnet på kapitlet: "Titeln verkar ganska passande."

Sett och oförutsett

"Huh?"

"Det måste vara en ordlek på Hört och Sett och intervjun?"

"Det eller så har det något med Trelawney att göra. Du vet, spådomskonst."

Luna sa att hon inte visste hur snart Ritas intervju med Harry skulle dyka upp i Hört och Sett och att hennes pappa väntade på en underbar, lång artikel om färska iakttagelser av skrynkelhornade snorkackor.

"... och det kommer förstås att vara en mycket viktig historia, så Harrys kanske måste vänta till nästa nummer", sa Luna.

"Jag undrar hur många som kommer vilja läsa det", mumlade Harry.

"Jag tror att du kommer vara förvånad", svarade mr Weasley med ett litet leende.

Det hade varit allt annat än lätt för Harry att prata om den natt när Voldemort hade återvänt.

"Du utelämnade säkert en del saker", sade Hermione, "och jag kan inte klandra dig för det."

"Jag vet inte. Det är min chans att berätta sanningen", påpekade Harry med en grimas.

Rita hade pressat honom på varenda liten detalj och han hade berättat allt han kunde komma ihåg, eftersom han visste att det här var hans stora chans att tala om sanningen för världen. Han undrade hur folk skulle reagera på artikeln. Han gissade att den skulle styrka många i deras åsikt att han var helt galen, inte minst om hans historia skulle dyka upp tillsammans med en massa totalt nonsens om skrynkelhornade snorkackor. Men Bellatrix Lestranges och hennes Dödsätarvänners rymning hade skapat en brinnande önskan hos Harry att göra någonting, vare sig det hade någon verkan eller inte.

"Jag kan knappt bärga mig tills jag får se vad Umbridge tycker om att du går ut med det här offentligt", sa Dean i vördnadsfylld ton vid middagen på måndagskvällen.

"Om jag försvinner spårlöst, kolla hennes kontor", sade Harry allvarsamt.

"Jag önskar verkligen att jag kunde säga att du överdriver, men det känns som något som skulle kunna hända", sade Alicia och grimaserade vid tanken.

Seamus höll på att skyffla i sig mängder av kyckling och skinkpaj på andra sidan om Dean, men Harry förstod att han lyssnade.

"Åh, Merlin, är jag fortfarande en idiotisk skitstövel", stönade Seamus och pressade händerna mot ansiktet.

"Jupp", svarade Dean med ett brett leende och Seamus stönade uppgivet.

"Du gör alldeles rätt, Harry", sa Neville, som satt mitt emot honom. Han var ganska blek, men fortsatte med låg röst: "Det måste ha varit ... jobbigt ... att prata om det, var det inte det?"
"Jo", mumlade Harry, "men folk måste ju få veta vad Voldemort är i stånd till, eller hur?"

"Det är riktigt", sa Neville och nickade, "och hans Dödsätare också ... folk borde få veta ..."

"Tack, Neville", mumlade Harry och log svagt mot sin vän.

"Folk behöver en varning", svarade Neville och grimaserade.

Neville lämnade meningen oavslutad och återgick till sin bakade potatis. Seamus tittade upp, men när han fångade Harrys blick såg han snabbt ner i tallriken igen. Efter en stund gav sig Dean, Seamus och Neville i väg till uppehållsrummet och lämnade kvar Harry och Hermione i väntan på Ron, som ännu inte hade ätit middag på grund av quidditchträningen.

"Wow, hon pressar er verkligen", kommenterade Roger med en halvt skrämd blick samtidigt som flera andra quidditchspelare i salen grimaserade.

"Bra jobbat, Angelina. Jag visse att du hade vad som togs för att vara lagkapten!" berömde Oliver och log stolt mot sin gamla lagkamrat.

"Tack, men få inte upp ditt hopp för mycket. Allt är en röra", suckade Angelina och såg sorgset på boken.

Cho Chang kom in i salen tillsammans med sin väninna Marietta. Harry kände en obehaglig stöt i magen, men hon tittade inte bort mot Gryffindorbordet och hon satte sig med ryggen åt honom.

"Å, jag glömde ju alldeles att fråga dig", sa Hermione glatt och kastade en blick mot Ravenclawbordet, "vad hände på din träff med Cho? Hur kom det sig att du var tillbaka så tidigt?"

"Du frågar om det först nu?" fnös Ron och skakade på huvudet.

"Jag kunde ju knappast fråga när Skeeter var närvarande!" protesterade Hermione.

"Åh, jag vill inte ens tänka på den huvudvärken det skulle ge mig om hon hörde talas om fiaskot", stönade Harry och såg skrämt på boken.

"Öh ... jo, det var ...", sa Harry och drog till sig ett fat med rabarbersmulpaj och tog en portion till, "ett totalt fiasko, om vi nu ska tala om det." Och han berättade vad som hade hänt på Madam Puddifoots konditori.

"... och sen", avslutade han flera minuter senare medan den sista biten av pajen försvann, "hoppar hon bara upp och säger 'Vi ses, Harry', och rusar ut!" Han lade ner skeden och såg på Hermione. "Så vad handlade det om egentligen? Vad var det som hände?"

Hermione kastade en blick bort mot Cho och suckade. "Å, Harry", sa hon sorgset. "Du var tyvärr lite okänslig."

"Jag, okänslig?" sa Harry upprört. "Ena minuten hade vi det hur kul som helst, och nästa minut talade hon om för mig att Roger Davies hade bjudit ut henne och hur hon brukade sitta och pussas och kela med Cedric på det där fåniga konditoriet – hur tror du det kändes för mig då?"

"Tjejer är svåra att förstå sig på", stönade Harry och skakade på huvudet.

"Nej, så länge man pratar med varandra är det inga problem", påpekade Ginny och himlade med ögonen.

"Jag pratade med henne", protesterade Harry och korsade armarna framför bröstet.

Hermione höjde på ett ögonbryn. "Men du förklarade inte, och det vet du själv."

"Jo, så här är det", sa Hermione med den tålmodiga minen hos någon som förklarar för en överkänslig barnunge att ett plus ett blir två, "du borde inte ha sagt åt henne att du ville träffa mig halvvägs under er träff."

"Men", stammade Harry fram, "men ... du sa ju åt mig att möta dig klockan tolv och ta med henne, hur skulle jag kunna göra det utan att tala om det för henne?"

"Du skulle ha talat om det för henne på ett annat sätt", sa Hermione, fortfarande med samma irriterande tålmodiga uppsyn. "Du skulle ha sagt att det var otroligt irriterande, men att jag hade tvingat dig att lova att komma till Tre kvastar, och att du egentligen inte ville gå, du skulle mycket hellre tillbringa hela dagen med henne, men tyvärr var du faktiskt tvungen att träffa mig och kunde hon inte vara så hemskt, hemskt snäll och följa med, så att du förhoppningsvis slapp i väg därifrån fortare. Det kunde också ha varit en bra idé att säga hur ful du tycker att jag är", tillade hon som en eftertanke.

"Hermione!" protesterade Ginny ilsket och blängde på sin vän.

"Vi trycker inte ner oss själva. Ta tillbaka det!" morrade Lavender och blängde på Hermione. "Alla har sin egna form av skönhet."

"Vilket är ett annat sätt att säga att man är ful", påpekade Hermione och drog osäkert i en hårslinga.

"Nej, det betyder bara att alla inte möter skönhetsidealet, som för övrigt är helt vrickat. Du är inte ful", sade Parvati allvarligt.

"Säg aldrig det igen. Du är inte ful", sade Ron och blängde på sin vän. Hermione rodnade snabbt och sänkte blicken mot golvet, ett litet leende på hennes läppar vid Rons ord. "Tack, hörni", mumlade hon lågmält.

"Men jag tycker inte att du är ful", sa Harry förvirrat.

Hermione skrattade."Harry, du är värre än Ron ... nej förresten, det är du inte", suckade hon när Ron i egen hög person kom instövlande i stora salen nerstänkt med lera och med trumpen min. "Jo, du förstår, du sårade Cho när du sa att du skulle träffa mig, så hon försökte göra dig svartsjuk. Det var hennes sätt att försöka lista ut hur mycket du tycker om henne."

"Var det det hon gjorde?" sa Harry när Ron sjönk ner på bänken mitt emot dem och drog till sig vartenda serveringsfat inom synhåll. "Skulle det inte ha varit lättare att bara fråga mig om jag tyckte bättre om henne än om dig?"

"Flickor brukar inte fråga såna saker", sa Hermione.

"Och så läxar ni upp mig för att inte kommunicera", protesteade Harry och korsade armarna framför bröstet.

"Läxa upp är att ta i, vi säger bara att kommunikation är nyckeln", fnös Ginny och skrattade.

"Ginny har rätt, att inte prata och vara ärliga med varandra är det snabbaste sättet att ta död på ett förhållande", sade Sirius i en mjuk ton och kastade en flyktig blick mot Remus. "Lita på mig, att vara ärlig är alltid bäst i längden.

"Låter som du pratar av erfarenhet", sade mrs Weasley och såg intresserat på mannen.

Sirius ryckte på axlarna. "Jag dejtade innan jag blev ihop Jasmine, gjorde en del misstag. Jag var aldrig otrogen, men jag var inte så ärlig som jag kanske borde ha varit."

Tonks lade huvudet på sne. "Ångrar du det?"

Sirius betraktade henne tankfullt. "Ja och nej. Jag ångrar att det sårade personen, att det påverkade den absoluta tilliten mellan oss... men det ledde mig även till Jasmine och jag kan aldrig ångra det. Jag skulle aldrig ändra mitt förhållande med henne."

"Och det är inte konstigt, ni gjorde varandra så lyckliga. Jag skulle nog gå så långt som att säga att ni var menade för varandra", påpekade Remus med ett mjukt leende samtidigt som han greppade tag i Tonks hand.

"Men det borde de!" sa Harry eftertryckligt. "Då kunde jag bara ha talat om för henne att jag gillar henne, och hon skulle inte behövt hetsa upp sig igen över Cedrics död!"

"Jag säger inte att det hon gjorde var särskilt klokt", sa Hermione när Ginny också anslöt sig till dem, precis lika lerig som Ron och med lika missnöjd min. "Jag försöker bara få dig att förstå hur hon kände sig."

"Du borde skriva en bok", sa Ron till Hermione medan han skar potatisen i bitar, "och förklara alla konstiga grejer som tjejer gör, så att killar kan förstå dem."

"Boken skulle bli en succé", skrattade Ginny och skakade på huvudet.

"Oja, jag känner många som skulle behöva en sån", instämde Parvati och kastade en irriterad blick mot en kille som satt några meter bort.

"Ja, verkligen", sa Harry entusiastiskt och tittade bort mot Ravenclawbordet. Cho hade just rest sig och var på väg ut ur stora salen, fortfarande utan att se på honom. Med en känsla av nedslagenhet vände han sig mot Ron och Ginny igen. "Nå, hur gick det på quidditchträningen?"

"Det var en mardröm", sa Ron vresigt.

"Äsch, kom igen nu", sa Hermione och såg på Ginny. "Det var säkert inte så ..."

"Jo, det var det", sa Ginny. "Det var förfärligt. Angelina nästan grät på slutet."

"Jag visste det. Jag sabbar hela laget. Vi kommer aldrig vinna. Jag blir lagkapten och allting går åt helvete. Allt är hopplöst...", Angelina såg ilsket på boken och frustrerade tårar började fylla hennes ögon vid tanken på hennes kommande misslyckande.

"Oroa dig inte Angelina. Allting kommer ordna sig. Vänta du bara, Gryffindor kommer vinna pokalen i slutet av året. Jag tror på dig!" viskade George och kramade om sin flickvän. Han hatade att se tårarna i ögonen, ville inget hellre än att skrika ut han, Fred och Harry hade tillåtelse att spela igen. Men om de kunde hålla det hemligt från alla andra... "Det kommer lösa sig. Lita på mig!"

"Jag ser bara inte hur. Du har inte sett träningarna. Det är problem efter problem", suckade Angelina och drog en hand framför ögonen.

Ron och Ginny gick i väg för att ta ett bad efter middagen. Harry och Hermione återvände till Gryffindors stojiga uppehållsrum och den vanliga högen med läxor som väntade. Harry hade suttit och kämpat en halvtimme med en ny stjärnkarta till astronomin när Fred och George dök upp.

"Är inte Ron och Ginny här?" frågade Fred och såg sig omkring medan han drog fram en stol, och när Harry skakade på huvudet sa han: "Bra. Vi var och tittade på deras träning. De kommer att bli slaktade. De är helt kassa utan oss."

Angelina ryckte till och sjönk ihop, de tidigare orden av tröst från George som helt bortblåsta. George blängde på boken, hans frustration tydlig i hela hans ansikte.

"Jag visste det. Vi är helt chanslösa", jämrade Angelina och skakade på huvudet.

"Ge inte upp än. Du är otrolig. Lite mer träning bara och det kommer gå bra!" sade Fred bestämt. "Vi står alla bakom dig, om någon kan dra sig upp från det här så är det du!"

"Ja, fast Ginny är inte dålig, om man ska vara rättvis", sa George och slog sig ner bredvid Fred. "Jag förstår faktiskt inte hur hon kunnat bli så bra med tanke på att vi aldrig lät henne spela med oss."

"Ja, vad berodde det på?" krävde Ginny och blängde på sina bröder.

"Det verkade bara som att du inte ville spela", svarade Fred med en axelryckning.

"Och vi kommer inte göra det misstaget igen", tillade George med ett leende.

"Bra", sade Ginny och log förnöjt.

"Hon har brutit sig in i ert kvastskjul i trädgården sen hon var sex år och tagit ut era kvastar i tur och ordning när ni inte har sett det", sa Hermione bakom sin vacklande hög med böcker om forntida runor.

"Jaså", sa George och såg imponerad ut. "Det skulle förklara saken."

"Har Ron räddat nåt mål än?" frågade Hermione och kikade fram över Magiska hieroglyfer och logogram.

"Åh, jag hoppas det", stönade Ron och vred nervöst sina händer.

"Du kan göra det. Allt som krävs är självförtroende", sade Bill bestämt och Ron log svagt men svarade inte.

"Tja, han kan göra det när han tror att ingen tittar på honom", sa Fred och himlade med ögonen. "Så det enda vi behöver göra på lördag är att be alla åskådare att vända ryggen till och prata med varandra så snart som klonken är på väg åt hans håll."

"Har vi tur stormar det lika mycket som i Harrys tredje år. Då kan ingen se honom", fnös Fred och Ron gav honom en irriterad blick. "Vad? Det är inte mitt fel att du har problem med nerverna."

Han klev upp igen och gick nervöst fram till fönstret där han stod och stirrade ut över det mörka skolområdet. "Vet ni, quidditch är nästan det enda som gjort det här stället värt att stanna på."

"Jag vet exakt vad du menar. Hade det inte varit för DA...", sade Harry och grimaserade. "Hogwarts är inte samma sak längre."

"Förhoppningsvis blir det lite bättre nu när Umbridge inte är vår lärare", påpekade Neville i en hoppfull ton.

"Men hon är fortfarande kvar i slottet", påpekade Fay dystert.

Hermione kastade en sträng blick på honom. "Ni ska ju snart ta examen!"

"De är väldigt viktiga!" instämde mrs Weasley och gav sina tvillingsöner stränga blickar.

"Men de har sin skämtbutik och de kan komma långt med den, oavsett FUTT-examen", påpekade Sirius lugnt.

"De ska inte lämna skolan i förtid!" väste mrs Weasley och vände sig blick från sina barn för att blänga på Sirius.

"Vi har ju redan sagt att vi inte bryr oss särskilt mycket om vår FUTT- examen", sa Fred. "Vi är färdiga att köra i gång på allvar med skolkgodispåsarna, vi har kommit på hur vi ska slippa de där bölderna, ett par små droppar mörtlappsextrakt fixar dem, det var Lee som tipsade oss om det."

Fred och George gav ifrån sig ett segrande jubelskall och log brett mot varandra, deras ögon fullt tindrande.

"Åh toppen, mer skämtprodukter som funkar", mumlade Hermione.

"Och Lee fick tipset om mörtlappsextrakt från Harry", påpekade George plötsligt med ett stort leende.

"Som fick veta det av Hermione. Så det är egentligen tack vare Hermione vi hittade lösning på det!"

"Ni menar att jag hjälpte er med era skolgodispåsar!" protesterade Hermione och spärrade upp sina ögon av chock medan tvillingarna nickade och log brett. "Nej!"

"Tack, Hermione!" utbrast båda tvillingarna i kör.

George gäspade stort och tittade dystert ut på den molniga natthimlen. "Jag vet inte om jag ens vill titta på den här matchen. Om Zacharias Smith slår oss måste jag kanske ta livet av mig."

"Ta livet av honom vore väl bättre", sa Fred med eftertryck.

"Det är det som är det tråkiga med quidditch", sa Hermione förstrött, återigen böjd över sin runöversättning, "det skapar all den här ovänskapen och spänningen mellan elevhemmen."

"Men det är en av anledningarna till varför det är kul!" protesterade Oliver.

"Jag förstår det verkligen inte", suckade Hermione och skakade på huvudet.

Hon tittade upp efter sitt exemplar av Spellmans stavelselexikon och upptäckte att Fred, George och Harry stirrade på henne med en min av både förargelse och misstänksamhet. "Ja, men det gör det ju!" sa hon otåligt. "Det är bara ett spel, eller hur?"

"Hermione", sa Harry och ruskade på huvudet, "du är bra på känslor och sånt, men det här med quidditch fattar du faktiskt inte."

"Kanske inte", sa hon buttert och återvände till sin översättning, "men min lycka hänger åtminstone inte på Rons skicklighet som målvakt."

"Tänk på att matcherna även är ett sätt att skaffa en karriär efter skolan. Om vi inte spelat bra hade jag inte haft mitt kontrakt nu", påpekade Oliver och Hermione öppnade munnen men stängde den snabbt igen.

"Det är många som inte tänker på den aspekten", instämde Cho och skakade på huvudet. "Jag skulle aldrig vilja spela professionellt, men jag skulle inte vilja sabotera andras chanser genom mitt spel."

Och trots att Harry hellre skulle ha hoppat ner från Astronomitornet än att medge det för henne, skulle han efter att ha tittat på spelet på lördagen gett hur många galleoner som helst för att inte heller bry sig om quidditch.

"Åh toppen, hur dåligt var det?" frågade Ron dystert.

"Jag vill inte veta", stönade Angelina och de två andra jagarna nickade instämmande.

Det bästa man kunde säga om matchen var att den var kort. Gryffindoråskådarna behövde bara uthärda tjugotvå minuters vånda. Det var svårt att säga vad som var värst: Harry tyckte att det var hugget som stucket mellan Rons fjortonde misslyckade räddning, Slopers sving med slagträt som missade dunkaren men i stället träffade Angelina på munnen, och Kirkes skrikande baklängesfall från kvasten när Zacharias Smith susade emot honom med klonken. Det mirakulösa var att Gryffindor bara förlorade med tio poäng. Ginny lyckades snappa åt sig kvicken mitt framför näsan på Summerby, Hufflepuffs sökare, så att slutresultatet blev tvåhundrafyrtio mot tvåhundratrettio.

"Det är inte så dåligt!" påpekade Charlie ivrigt.

"Inte dåligt alls", instämde Bill med ett leende.

"Ginny räddade oss verkligen", suckade Alicia och skakade på huvudet. "Vi är en katastrof."

"Snyggt fångat", sa Harry till Ginny ute i omklädningsrummet, där det rådde en dyster begravningsstämning.

"Jag hade tur", sa hon och ryckte på axlarna. "Det var inte nån särskilt snabb kvick och Summerby var förkyld, han nös och blundade i exakt fel ögonblick. Hur som helst, när du väl är tillbaka i laget igen ..."

"Du låter som Harry", fnös Dean och skakade på huvudet. "Är det ett krav för att vara en sökare?"

"Nej, det är bara de två", sade Ron och himlade med ögonen. "Fast jag är lite förvånad över Ginny."

"Jag kan se mina egna brister", svarade Ginny med en axelryckning.

"Ginny, jag är avstängd på livstid."

"Du är avstängd så länge som Umbridge är kvar på skolan", rättade Ginny honom. "Det är en viss skillnad. Hur som helst, när du väl är tillbaka, tror jag att jag ska pröva som jagare. Både Angelina och Alicia slutar nästa år och jag föredrar i vilket fall att vara målgörare framför att vara sökare."

"Oavsett vad är han avstängd minst det här läsåret, eventuellt länge... vi kan säga adjö till pokalen", suckade Angelina uppgivet. Under tiden undvek Harry, Fred och George att se på varandra.

"Det suger verkligen. Jag såg fram emot att avsluta året med att vinna pokalen en sista gång", instämde Alicia med en suck. "Katie får åtminstone en till chans."

"Oja, en till chans med ett helt nytt lag som aldrig spelat tillsammans. Troligtvis kommer vi ha antagning för alla positioner nästa år, så jag måste även kvalificera."

"Snälla, det finns ingen chans att du och Harry inte har en garanterad plats på laget nästa år", fnös Fred och skakade på huvudet.

"Potter kommer inte vara på laget. Han är avstängd på livstid!" protesterade Umbridge gällt.

"Han är avstängd så länge du är här och jag vet inte hur det är med alla andra men personligen hoppas jag att förbannelsen kommer aktiveras och göra sig av med dig", fräste George och blängde på Umbridge. "Har vi tur blir du bortburen ut i förbjudna skogen och vi ser dig aldrig igen."

"Mr Weasley, var snäll och avstå från att hota folk", sade McGonagall och gav sin elev en skarp blick.

"Det var inte ett hot, det var en önskan", muttrade George och lutade sig tillbaka med en frustrerad min.

Harry tittade bort mot Ron, som satt hopkrupen i ett hörn och stirrade på sina knän med en flaska honungsöl i handen.

"Angelina vill fortfarande inte låta honom sluta i laget", sa Ginny, som om hon läst Harrys tankar. "Hon säger att hon vet att han har det i sig."

Harry uppskattade Angelina för att hon visade en sådan tro på Ron, men tänkte samtidigt att det faktiskt skulle vara hyggligare att låta honom lämna laget. Ron hade vandrat ut från spelplanen till ljudet av ännu en dånande kör av sången "Weasley är vår kung", framförd med stor förtjusning av Slytherineleverna, som nu var favoriter till quidditchpokalen.

"Och jag som trodde det inte kunde bli värre", muttrade Oliver och blängde på boken.

"Kom ihåg ditt egna motto, det är för tidigt att avgöra något förrän sista matchen är spelad", påpekade Percy automatiskt och ryckte på axlarna när han såg flera förvånade blickar riktade mot honom. "Vi delade sovsal och pluggade tillsammans... jag säger pluggar, jag pluggade och Oliver lyckades koppla allt till quidditch. En del saker fastnar."

"Det fanns kopplingar", svarade Oliver och ryckte på axlarna. "Quidditch är förvånansvärt inflytelserikt och applicerbart."

"Mr Wood hade en hel del... intressanta uppsatser", erkände Flitwick och log muntert.

Fred och George kom fram.

"Jag har inte hjärta att retas med honom", sa Fred och såg bort mot Rons hopsjunkna figur. "Fast kommer ni ihåg när han missade den fjortonde ..." Han gjorde våldsamma rörelser med armarna som om han simmade hundsim upprättstående. "Nåja, jag sparar det väl till nåt festligare tillfälle, va?"

"Toppen", muttrade Ron.

"Definitivt toppen. Jag älskar när vi får tag på underhållande anekdoter och historier om folk", sade Fred och log brett.

Ron släpade sig upp till sängs kort efteråt. Av finkänslighet väntade Harry en stund innan han själv gick upp, så att Ron kunde låtsas sova om han ville. Och mycket riktigt, när Harry till sist kom in i rummet snarkade Ron lite för högt för att vara helt övertygande.

Harry kröp i säng och låg och tänkte på matchen. Det hade varit oerhört frustrerande att titta på från åskådarplats. Han var riktigt imponerad av Ginnys insats, men han visste att om han hade spelat kunde han ha fångat kvicken tidigare ... det hade funnits ett ögonblick då den flaxade alldeles intill Kirkes vrist. Om Ginny inte hade tvekat kunde hon kanske ha tagit hem en seger åt Gryffindor.

"Skulle erbjuda att visa dig tips men svårt när jag själv inte har tillåtelse att flyga", sade Harry och ryckte på axlarna.

"Vi kommer på något", sade Ginny och tog tag i hans hand. Harry log svagt mot henne och hoppades innerligt att hon inte skulle bli arg eller besviken över att McGonagall gett honom och hennes två bröder tillåtelse att återvända till laget.

Umbridge hade suttit några rader nedanför Harry och Hermione. Ett par gånger hade hon vridit sin bulliga kropp på stolen mot Harry för att titta på honom, med den breda paddmunnen vidgad i ett, som han tyckte, skadeglatt leende. Minnet av det fick honom att känna sig het av ilska där han låg i mörkret.

"Vi kan hjälpa dig få hämnd för det", viskade Fred genast och blängde upp mot lärarbordet.

Men efter ett par minuter kom han ihåg att han egentligen skulle tömma sin hjärna på alla känslor innan han somnade, något som Snape beordrade honom i slutet av varje ocklumeneringslektion. Han försökte ett litet tag, men tanken på Snape ovanpå minnesbilderna av Umbridge ökade bara hans känsla av ursinne och han märkte att han i stället började tänka på hur mycket han avskydde dem båda två. Rons snarkningar dog sakta bort och ersattes av ljudet av djupa, långsamma andetag. Det dröjde mycket längre innan Harry somnade; kroppen var trött, men det tog lång tid för hans hjärna att varva ner.

"Det är ett problem och varför man inte bör ha lektioner med någon man hatar", suckade Charlus och såg irriterat på boken.

Han drömde att Neville och professor Sprout valsade runt i Vid behovrummet medan professor McGonagall spelade säckpipa. Han betraktade dem glatt en liten stund och beslutade sedan att gå och söka upp de andra DA-medlemmarna.

"Varför har du alltid så skumma drömmar?" frågade Neville och rodnade en aning vid tanken på att dansa med professor Sprout.

"Fråga inte mig. Om jag kunde bli av med dem så skulle jag gjort det för länge sen", suckade Harry.

Men när han kom ut ur rummet var det inte Barnabas den barnsliges gobeläng han såg mitt emot sig utan en brinnande fackla i sin hållare på en stenvägg. Han vred långsamt huvudet åt vänster. Där, längst bort i änden av den fönsterlösa korridoren, fanns en enkel, svart dörr.

Han gick mot den med en känsla av stigande spänning. Han hade en konstig förnimmelse av att han skulle ha lyckan med sig den här gången och äntligen hitta sättet att öppna den på ... han var bara några decimeter ifrån den och såg med en stöt av upphetsning att det syntes en lysande strimma av svagt blått ljus nere på högersidan ... dörren stod på glänt ... han sträckte ut handen för att skjuta upp den på vid gavel och …

Ordermedlemmarna utbytte bistra blickar, att dörren var öppen bådade inte gott och de fruktade för vad som skulle hända om Harry någonsin lyckades ta sig igenom den.

Ron gav ifrån sig en hög, snörvlande, äkta snarkning och Harry vaknade tvärt med högra handen utsträckt framför sig i mörkret för att öppna en dörr som befann sig hundratals kilometer därifrån. Han lät handen falla med en känsla av både besvikelse och skuld. Han visste att han inte borde ha sett dörren, men var samtidigt så nyfiken på vad som fanns bakom den att han inte kunde låta bli att känna sig förargad på Ron ... om han bara hade kunnat vänta med sin snarkning en enda minut till.

"Ledsen, Harry", mumlade Ron.

"Det är okej, men du vet hur nyfiken jag är", suckade Harry.

"Åh, vi vet, vi har ett gäng böcker som bevisar det", sade Remus torrt och nickade mot de sju böckerna. Både Harry och Ron rodnade svagt när de insåg att varulven överhört deras tysta konversation. "Nyfikenhet kan vara bra, i måttliga mängder."

De kom in till frukosten i stora salen precis samtidigt med postugglorna på måndagsmorgonen. Hermione var inte den enda som ivrigt väntade på sin Daily Prophet; nästan alla väntade otåligt på mer nyheter om de förrymda Dödsätarna, som trots att de iakttagits vid flera tillfällen fortfarande var på fri fot.

"Wow, Ministeriet suger på sitt jobb", mumlade Jack och Kim gav honom en halvhjärtad sträng blick, även om hon privat höll med om sin lillebrors ord.

Hermione gav utbärningsugglan en knuting och slog ivrigt upp tidningen medan Harry serverade sig ett glas apelsinjuice. Eftersom han bara hade fått ett enda meddelande på hela året var han säker på att det var ett misstag när den första ugglan landade med en duns framför honom.

"Vem söker du?" frågade han ugglan medan han makligt flyttade undan sin apelsinjuice som stod under näbben på den och lutade sig fram för att se mottagarens namn och adress: Harry Potter Stora salen Hogwarts skola

Han rynkade pannan och gjorde en ansats att ta brevet från ugglan, men innan han hann göra det hade tre, fyra, fem ugglor till flaxat ner bredvid den och trängdes om den bästa platsen medan de trampade i smöret och välte omkull saltkaret under sina försök att ge honom sitt brev först.

"Jag tror att artikeln publicerades", sade Tonks och log brett.

"Och vi kommer troligtvis få se folks reaktioner på det", tillade Narcissa med en intresserad blick.

"Vad är det som händer?" frågade Ron häpet när alla vid Gryffindorbordet lutade sig fram för att titta, och ytterligare sju ugglor landade bland de första, skriande, hoande och flaxande med vingarna.

"Sista gången vi fick så mycket post var efter Skeeters artikel om Hermione", påpekade Ginny tankfullt.

"Jag vet, jag hoppas bara att inga av de där breven är förbannade", sade Hermione och tuggade oroligt på sin underläpp.

"Jag hade inte ens tänkt på det", stönade Harry och masserade sina tinningar. "Varför kontaktar de mig. Borde vi bränna breven på direkten?"

"Så länge ni är försiktiga tror jag inte det är någon fara", sade mr Weasley och hans mungipor rycktes uppåt i ett leende.

"Harry!" sa Hermione med en flämtning medan hon stack ner händerna i massan av fjädrar och drog fram en tornuggla med ett långt, cylinderformat paket i näbben. "Jag tror jag vet vad det här betyder ... öppna det här först!"

Harry slet av det bruna emballaget. Ut föll ett hårt hoprullat exemplar av marsnumret av Hört och Sett . Han vecklade ut det och såg sitt eget ansikte fåraktigt grina emot sig från omslaget. I stora röda bokstäver tvärs över bilden stod det:

Harry Potter talar äntligen ut:

Sanningen om Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn och natten jag såg honom återvända

"De kommer få yppmärksamhet", sade Fleur med ett leende.

"Det kommer få folk att börja tvivla på vad de hört tidigare", instämde Tonks och hennes hår skiftade till en ljus, gul färg.

"Visst är det bra?" sa Luna, som hade släntrat över till Gryffindorbordet och nu klämde ner sig på bänken mellan Fred och Ron. "Den kom ut i går, och jag bad pappa skicka dig ett gratisexemplar. Jag antar att alla de här", hon viftade med handen mot samlingen av ugglor som fortfarande sprätte omkring på bordet framför Harry, "har med sig brev från läsare."

"Jag undrar om de alla tror mig", mumlade Harry och såg förvånat på boken.

"En del kommer fortsätta vägra tro på det men jag är övertygad om att du kan övertala en hel del om sanningen", sade Alicia med ett brett leende. "Det här är fantastiska nyheter."

"Det var vad jag trodde", sa Hermione ivrigt. "Harry, har du nåt emot om vi ...?"

"Nej, var så goda", sa Harry, som kände sig lätt förvirrad. Ron och Hermione började båda slita upp kuvert.

"Det här är från en snubbe som tycker att du är helvrickad", sa Ron och tittade i sitt brev. "Ja, där ser man ..."

"Varför tar man sig ens tiden att skriva det?" frågade Gabriel och såg misstroget på boken. "Sånt slöseri med tid och pengar."

"Den här kvinnan rekommenderar dig en rejäl kur med chockförtrollningar på Sankt Mungos." Hermione knycklade besviket ihop ett annat brev.

"Det här verkar okej", sa Harry sakta medan han ögnade igenom ett långt brev från en häxa i Paisley. "Vet ni vad, hon säger att hon tror mig!"

"Den här är i valet och kvalet", sa Fred, som entusiastiskt hade börjat delta i brevöppnandet. "Han tycker inte att du verkar galen, men han vill faktiskt inte tro på att Ni-vet-vem är tillbaka, så nu vet han inte vad han ska tänka. Jösses, vilket slöseri med pergament!"

"Vem sa att du fick delta?" frågade McLaggen i en utmanande ton.

"Det är Fred", svarade Harry genast och blängde på den andra eleven. "Jag litar fullkomligt på honom. Och han var där när jag sa att de fick öppna. Lämna honom ifred.

"Aw, berömda Harry beskyddar mig", flämtade Fred och fejkade att han svimmade i sin tvillings väntande armar.

"Åh, håll klaffen", protesterade Harry med ett skratt och Fred log brett och blinkade med ena ögat innan han fortsatte att spela avsvimmad tills George dumpade ner honom på golvet. "

Här är en till som du har övertygat, Harry!" sa Hermione. "'Efter att ha läst din version av historien tvingas jag dra den slutsatsen att The Daily Prophet har behandlat dig mycket orättvist ... hur ogärna jag än vill tro att Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn har återvänt måste jag acceptera att du talar sanning ...' Å, det här är underbart!"

"En till som tror att du är inne på fel spår", sa Ron och kastade ett tillknycklat brev över axeln, "men den här säger att du har omvänt henne och att hon nu tycker att du är en riktig hjälte, hon har skickat med ett fotografi också ... wow!"

"Ow, Hermione!" utbrast Ron och gnuggade armen.

"Att leta dejter är knappast lägligt där!" väste Hermione och blängde på honom.

"Det är knappast mitt fel om någon skickar med ett foto på sig själva!" protesterade Ron och såg misstroget på henne.

"Vad försiggår här?" sa en falskt vänlig, flickaktig röst.

"Att läsa brev är knappast emot skolreglerna", snäste Bill

"Eller att läsa tidningar för den delen", tillade Percy och rynkade på pannan.

"Varför har jag en känsla av att hon kommer försöka göra det förbjudet?" suckade Charlie och skakade på huvudet.

Harry tittade upp med händerna fulla av kuvert. Professor Umbridge stod bakom Fred och Luna och med sina utstående paddögon studerade hon röran av ugglor och brev på bordet framför Harry. Bakom henne såg han hur många av eleverna ivrigt betraktade dem.

"Varför har du fått alla de här breven, Potter?" frågade hon långsamt.

"Är det också ett brott nu?" sa Fred med hög röst. "Att få post?"

"Var försiktig, Fred", sade Katie och såg skrämt upp mot Umbridge. "Jag vill inte att du ska bli mer skadad."

"Jag klarar mig", mumlade Fred och hoppade upp från golvet och lade en arm runt hennes axlar för att pressa henne närmar mot sig.

"Akta dig, Weasley, så att jag inte blir tvungen att ge dig straffkommendering", sa Umbridge. "Nå, Potter?"

Harry tvekade, men han förstod inte hur han skulle kunna hålla tyst med vad han hade gjort; det var säkert bara en tidsfråga innan Umbridge skulle få ögonen på ett exemplar av Hört och Sett. "Folk har skrivit till mig för att jag har gett en intervju", sa Harry. "Om vad som hände mig i juni." Av någon anledning kastade han en blick upp mot huvudbordet när han sa det. Harry hade en konstig känsla av att Dumbledore hade sett på honom en sekund tidigare, men när han tittade mot rektorn verkade han djupt försjunken i ett samtal med Flitwick.

"En intervju?" upprepade Umbridge med tunnare och gällare röst än någonsin. "Vad menar du?"

"Är du verkligen så korkad? Det är ganska enkelt", sade Dorea och höjde på ett smalt ögonbryn.

"Hur vågar d..." Umbridge avbröt sig snabbt när hon insåg vem hon pratat tillbaka till, osäker på om hon skulle fortsätta meningen. Å ena sidan var det Potters familj och de var alla en bunt förrädare, å andra sidan var det Dorea Potter, tidigare Black, som utmanat henne. En av de mest framstående renblodiga häxorna när hon varit vid liv, trots sällskapet hon omgett sig med.

"Jag föreslår att du sätter dig ner, Dolores", föreslog Burbage och försökte dölja leendet över den uppenbara striden som pågick inom Umbridge. Umbridge följde hennes råd, men blängde på talvan som innehöll paret Potter.

"Jag menar att en reporter ställde frågor till mig och jag svarade på dem", sa Harry. "Här ..." Och han kastade åt henne exemplaret av Hört och Sett. Hon fångade upp det och stirrade ner på omslaget. Hennes bleka, degiga ansikte hade antagit en ful, fläckigt violett färgton.

"När gjorde du det här?" frågade hon med lätt darrande röst.

"Förra helgen i Hogsmeade", sa Harry.

Hon tittade på honom, glödande av raseri. Tidskriften darrade i hennes tjocka fingrar."Det blir inga fler utflykter till Hogsmeade för dig, Potter", viskade hon. "Att du bara vågar ... att du bara kunde ..." Hon drog ett djupt andetag. "Jag har försökt om och om igen att lära dig att inte ljuga. Det är tydligt att budskapet fortfarande inte har trängt in. Femtio poängs avdrag för Gryffindor och en veckas straffkommendering till för dig."

"Mer straffkommenderingar!" utbrast Sirius och grep tag i sin trollstav.

"Det positiva är att det åtminstone inte kommer hända mig nu?" påpekade Harry i en optimistisk ton.

"Det finns inget positivt i den här situationen Potter. Din hand är redan alldeles för skadad!" snäste madam Pomfrey och blängde mordiskt på Umbridge.

Hon skred i väg med Hört och Sett hårt tryckt mot bröstet, följd av blickar från många av eleverna. Redan på förmiddagen hade jättestora anslag satts upp i hela skolan, inte bara på elevhemmens anslagstavlor utan även i korridorer och klassrum.

PÅ ORDER AV HOGWARTS ÖVERINKVISITOR
VARJE ELEV SOM ERTAPPAS MED INNEHAV AV TIDSKRIFTEN HÖRT OCH SETT KOMMER ATT RELEGERAS.
OVANSTÅENDE ÄR I ENLIGHET MED UNDERVISNINGSFÖRORDNING NUMMER TJUGOSJU.
UNDERTECKNAT :
Dolores Jane Umbridge, Överinkvisitor

Fred och George brast ut i ett högljutt kacklande.

"Hon såg precis till att varenda skalle på Hogwarts kommer läsa den!"

"Så sant, de kommer alla vilja veta vad som är i den", instämde George innan han fortsatte skratta.

"Vad är det ni har insett som vi andra har missat?" frågade Hannah och såg förvirrat på tvillingarna.

"Bästa sättet att få folk att göra något är att förbjuda det, speciellt utan en tydlig anledning", förklarade Fred med ett brett leende.

Av någon anledning lyste Hermione upp av glädje varenda gång hon fick syn på något av anslagen.

"Vad är det egentligen du är så glad för?" frågade Harry henne.

"Å, Harry, fattar du inte", sa Hermione belåtet. "Om det fanns nåt hon kunde göra för att få varenda kotte i hela skolan att läsa din intervju, så var det att förbjuda den!"

"Se, Hermione fattar det!" sade George triumferande. "Det här är genialiskt gjort av dig, Hermione."

"Tack", svarade Hermione med ett belåtet leende.

Och Hermione tycktes ha alldeles rätt. Vid slutet av dagen verkade alla citera intervjun för varandra, fastän Harry inte hade sett så mycket som en flik av Hört och Sett någonstans i skolan. Harry hörde dem viska om den medan de stod i kö utanför klassrummen, hörde dem diskutera den under lunchen och längst bak i klassrummet på lektionerna, och Hermione rapporterade till och med att varenda elev som suttit i båsen inne på flicktoaletten hade pratat om den när hon slank in där före sin lektion i forntida runskrift.

"Sen fick de syn på mig, och de vet tydligen att jag känner dig, så de bombarderade mig med frågor", berättade Hermione för Harry med strålande ögon, "och Harry, det verkar som om de tror dig, det gör det faktiskt, jag tror att du äntligen har lyckats övertyga dem!"

"Vet tydligen att du känner Harry? Hermione, raring, det finns inte en person på skolan som inte vet om att du, Harry och Ron är vänner", sade Katie och skakade misstroget på huvudet.

"Jag förstår inte varför folk är så intresserade", mumlade Hermione.

"Du förstår inte varför folk är intresserade? Inte ens efter att vi spenderat de senaste dagarna med att läsa om era upplevelser här på Hogwarts? Du har ingen aning om varför folk kan vara intresserade?" frågade Tonks med ett skratt.

Under tiden smög professor Umbridge omkring i skolan, hejdade elever på måfå och krävde att de skulle visa upp sina böcker och fickor. Harry visste att hon letade efter exemplar av Hört och Sett, men eleverna var flera steg före henne. Sidorna med Harrys intervju hade förhäxats till att likna utdrag ur läroböcker ifall någon annan än de själva läste dem, eller också hade texten suddats ut med hjälp av magi, tills någon ville läsa intervjun igen. Snart verkade det som om varenda elev i skolan hade läst den.

"Vem hade trott att Hogwarts skulle skapa en svart marknad över tidningen Hört och Sett", fnös mr Weasley och skakade på huvudet.

"Hellre det än den vanliga marknaden som alltid dyker upp kring examensperioden på våren", sade mrs Weasley och gav boken en frustrerad blick.

Enligt Undervisningsförordning nummer tjugosex var förstås lärarna förbjudna att tala om intervjun, men de hittade ändå på sätt att uttrycka sin uppfattning om den. Professor Sprout tilldelade Gryffindor tjugo poäng när Harry räckte henne en vattenkanna,

Gryffindors elever jublade medan Sprout log, även om det varit ett framtida beslut så stod hon bakom det.
en glatt leende professor Flitwick trugade på honom en ask pipande sockermöss i slutet av trollformellektionen, sa "Sssch!" och skyndade därifrån,

"Tack, professorn", sade Harry i en häpen ton och blinkade ugglelikt upp mot Flitwick som skrockade. Umbridge knöt händerna så de blev kritvita, men hon visste att alla hennes protester skulle ignoreras.

och professor Trelawney bröt ut i hysteriska snyftningar under sin lektion i spådomskonst och tillkännagav för den häpna klassen och en högst ogillande Umbridge att Harry inte skulle dö i förtid när allt kom omkring, utan skulle leva tills han blev väldigt gammal, bli Trolldomsminister och få tolv barn.

"Jag vill inte ha tolv barn", protesterade Harry och rynkade på pannan.

"Och jag tror inte din flickvän eller fru vill ha så många heller", fnös Hermione och försökte dölja fnissningar bakom en hand.

"Men jag är helt på att du blir Trolldomsminister bara för att irritera Fudge och Umbridge", tillade Ginny med ett brett leende.

"Jag hoppas inte det, tillgången det skulle kunna ge Demonduon i vår värld om de hade en direkt släkting i så hög position...", muttrade Sprout och betraktade Fred och George misstänksamt.

"Tala inte ens om såna saker!" väste McGonagall irriterat.

Men det som gjorde Harry allra lyckligast var att Cho sprang ikapp honom när han var på väg till lektionen i förvandlingskonst dagen därpå. Innan han hann fatta vad som hänt hade hon smugit in sin hand i hans och viskade i hans öra:

"Förlåt så väldigt, väldigt mycket. Den där intervjun var så modig ... den fick mig att gråta."

Han var ledsen att höra att hon hade fällt ännu fler tårar över den, men mycket glad över att de var sams igen, och ännu gladare blev han när hon gav honom en snabb kyss på kinden innan hon skyndade i väg. Och otroligt nog hade han knappt hunnit fram till lektionen i förvandlingskonst förrän det hände någonting precis lika glädjande. Seamus klev ut ur kön utanför klassrummet och kom emot honom.

"Jag ville bara säga", mumlade han medan han sneglade på Harrys vänstra knä, "att jag tror dig. Och jag har skickat ett exemplar av den där tidningen till mamma."

"Jag drog äntligen mitt huvud från arslet i alla fall", suckade Seamus och skakade på huvudet. "Frågan är bara hur jag nu ska övertala mamma..."

"Bättre sent än aldrig", påpekade Dean och klappade honom på axeln.

Om det behövdes någonting mer för att göra Harrys lycka fullständig var det den reaktion han mötte från Malfoy, Crabbe och Goyle. Han såg dem sitta med huvudena ihop senare på eftermiddagen i biblioteket. De var tillsammans med en spinkig pojke som enligt Hermione hette Theodore Nott. De vände sig om och såg på Harry medan han gick runt och tittade på hyllorna efter en bok om partiellt försvinnande som han behövde. Goyle knöt nävarna hotfullt och Malfoy viskade någonting klart illvilligt till Crabbe. Harry visste mycket väl varför de uppförde sig på det här sättet: han hade avslöjat samtliga deras pappor som Dödsätare, med namn och allt.

"Så det är min beskrivning", mumlade Theodore och såg besviket på boken.

"Det kunde ha varit betydligt värre, klaga inte", fnös Zabini och skakade på huvudet. "De flesta får en negativ beskrivning."

"Och det bästa av alltihop", viskade Hermione förtjust när de var på väg ut ur biblioteket, "är att de inte kan säga emot dig, eftersom de inte kan medge att de läst artikeln!"

Som kronan på verket berättade Luna för honom vid middagen att inget nummer av Hört och Sett någonsin hade sålts slut fortare. "Pappa trycker en ny upplaga!" sa hon till Harry och hennes ögon höll nästan på att tränga ur sina hålor, så upphetsad var hon. "Han kan knappt tro det, han säger att folk till och med verkar mer intresserade av det här än av de skrynkelhornade snorkackorna!"

"Inget illa menat mot Lovegood, men den artikeln har sanning i sig", muttrade Zabini och Draco log.

Den kvällen var Harry hjälte i Gryffindors uppehållsrum. Fred och George hade helt djärvt kastat en förstoringsförtrollning över omslaget till Hört och Sett och hängt upp det på väggen, så att Harrys jättelika huvud stirrade ner på allt som försiggick i rummet medan det med jämna mellanrum sa saker som "Dom på ministeriet är idioter" och "Ät dynga, Umbridge " med dånande röst. Hermione tyckte inte att det var särskilt lustigt, hon sa att det störde hennes koncentration, och det slutade med att hon gick tidigt till sängs av ren irritation.

Fred och George skrattade och gav varandra en high five.

"Ni ordnar fester för verkligen allting", sade Hannah och skakade på huvudet.

"Äh, kom igen, det där är ett ypperligt tillfälle för en fest. Du kan inte klandra oss", protesterade Lee och studsade på sin plats. "Jag önskar jag kunde se omslaget nu."

Harry måste medge att plakatet inte var riktigt lika roligt efter en timme eller två, särskilt inte när pratförtrollningen hade börjat avta, så att huvudet bara skrek lösryckta ord som "dynga " och "Umbridge " med allt tätare mellanrum och allt högre röst. Det fick faktiskt hans huvud att börja värka och det började sticka obehagligt i ärret igen. Under besvikna protester från alla som satt omkring honom och bad honom att upprepa sin intervju för femtioelfte gången meddelade han att han också behövde gå och lägga sig tidigt.

"Eh, tanken som räknas", sade George med en axelryckning.

"Men vi kan definitivt göra en del efterforskningar och se om man kan styra förtrollningen efter den applicerats", tillade Fred fundersamt.

Sovsalen var tom när han kom in. Han vilade pannan ett ögonblick mot det svala glaset i fönstret bredvid sin säng. Det kändes svalkande mot ärret. Sedan klädde han av sig och kröp ner medan han önskade att huvudvärken skulle släppa. Han kände sig dessutom lätt illamående. Han rullade över på sidan, slöt ögonen och somnade nästan på en gång …

Han stod i ett mörkt rum med fördragna gardiner, upplyst av en enda hållare med vaxljus. Hans händer höll ett hårt grepp om stolsryggen framför honom. De hade långa vita fingrar som om de inte hade sett solljus på åratal och såg ut som stora, bleka spindlar mot stolens mörka sammet.

"Det är en ny dröm", sade Ron och såg förvånat på boken.

"Jag undrar vad den handlar om", mumlade Ginny och såg oroligt på Harry som bleknade.

På andra sidan stolen, i skenet från de levande ljusen, knäböjde en man i svart klädnad på golvet.

"Jag tycks ha blivit felunderrättad", sa Harry med en hög, kall röst som vibrerade av ilska.

"Det är som drömmen med ormen", viskade Harry skrämt.

"Det verkar som det. Men du är inte ansvarig. Du är bara där", svarade Sirius i en bestämd ton och placerade sina händer på Harrys axlar i ett lugnande syfte.

"Herre, jag ber om förlåtelse", kraxade mannen som knäböjde på golvet. Bakhuvudet glänste i skenet från vaxljusen. Han såg ut att darra.

"Jag lägger inte skulden på dig, Rookwood", sa Harry med samma kalla, grymma röst.

"Inte du!" påminde Sirius i en bestämd ton när han kunde känna hur Harry skakade.

"Men det är..."

"Från ditt perspektiv för att du drömmer om det. Det betyder inte att du medvetandet är den bakom det", avbröt Sirius och Harry nickade osäkert.

Han släppte greppet om stolen och gick runt den, närmade sig mannen som hukade på golvet, tills han stod rakt över honom i mörkret och tittade ner från en mycket högre höjd än vanligt. "Är du säker på vad du säger, Rookwood?" frågade Harry. "Ja, herre, jag arbetade ju på avdelningen tidigare trots ... trots allt ..." "Avery sa till mig att Bode skulle kunna ta bort den därifrån."

"Bode hade aldrig kunnat ta den, herre ... Bode måste ha vetat att han inte kunde det ... det var säkert därför som han kämpade så hårt mot Malfoys Imperiusförbannelse." Moody log triumferande och antecknade hastigt ner en krafsig notering på ett pergamentstycke.

"Du är medveten om att du inte kommer kunna arrestera Malfoy för att en bok sa att han använt en oförlåtlig?" frågade Kingsley, men han kämpade emot lockelsen att börja le.

"Det är en början", brummade Moody och viftade med fjäderpennan innan han placerade pergamentet i en innerficka.

"Res på dig, Rookwood", viskade Harry.

Den knäböjande mannen ramlade nästan omkull i sin brådska att lyda. Han var koppärrig i ansiktet, och ärren avtecknade sig skarpt i skenet från de levande ljusen. Han böjde sig fortfarande lite fram när han stod upp, som i en halv bugning, medan han kastade skräckslagna blickar upp mot Harrys ansikte.

"Inte du, du är helt oskyldig", upprepade Sirius mjukt men bestämt.

Harry försökte samla sig och nickade. Trots att förra drömmen varit värre innehållsvis kändes det hemskare nu. Allting blev värre av vetskapen av att han var i Voldemorts tankar. Kunde Voldemorts moral och åsikter smitta av sig, sprida sig i honom själv som ett virus? Var det därför han hade varit så arg det senaste halvåret, för att han långsamt fylldes av Voldemorts hat? Skulle han en dag vakna upp och hata Hermione, se henne som mindre värd? Göra sig av med henne? Harry försökte svälja runt den stora klumpen i halsen.

"Du gjorde rätt i att tala om det här för mig", sa Harry. "Ja, då har jag slösat bort månader på att smida fruktlösa planer, verkar det som ... men det gör inget ... vi börjar om igen, från och med nu. Lord Voldemort är dig mycket tacksam, Rookwood ..."

"Herre ... ja, herre", flämtade Rookwood. Hans röst var hes av lättnad.

"Jag kommer att behöva din hjälp. Jag kommer att behöva alla upplysningar du kan skaffa mig."

"Självfallet, herre, självfallet ... vad ni än ..."

"Förvånande att han inte mördade honom", spottade Charlie ut sig.

"Hade varit en mindre Dödsätare att ta hand om", instämde Moody i en irriterad ton.

"Poängen var inte att Du-vet-vem borde ha mördat mannen!" protesterade mrs Weasley och gav den pensionerade Auroren en irriterad blick.

"Nå, då så ... du kan gå. Skicka Avery till mig." Rookwood drog sig snabbt baklänges, han bugade och försvann ut genom en dörr. Ensam kvar i det mörka rummet vände sig Harry mot väggen. En sprucken spegel, fläckig av ålder, hängde där bland skuggorna. Harry gick fram mot den. Hans spegelbild blev större och tydligare i mörkret ... ett ansikte vitare än en dödskalle ... röda ögon med smala springor till pupiller ...

"NEEEEEEEEEJ !"

"Va?" skrek en röst i närheten.

"Bra, du är vaken", suckade mrs Weasley lättat.

Harry försökte tvinga fram ett leende men det liknade mer en grimas. Han var fortfarande upptagen med idéen om att det kunde vara hans egna framtid. Kunde Voldemorts hat förgifta honom så mycket att han själv skulle transformeras? Var drömmarna en varning om vad som skulle hända? Var det så här han skulle sluta upp?

Harry fäktade vilt omkring sig, trasslade in sig i förhängena och ramlade ner från sängen. Under några sekunder visste han inte var han befann sig, han var övertygad om att han skulle få se det vita dödskalleliknande ansiktet hotfullt dyka fram mot honom ur mörkret igen. Sedan hördes Rons röst alldeles intill honom.

"Kan du sluta uppföra dig som en galning, så jag kan få ut dig härifrån!" Ron slet isär förhängena och Harry stirrade upp mot honom i månljuset, raklång på rygg och med en brännande smärta i ärret. Ron såg ut som om han just hade varit på väg att klä av sig, ena armen stack ut ur klädnaden på honom. "Är det nån som har blivit angripen igen?" frågade han och drog omilt upp Harry på fötter. "Är det pappa? Är det den där ormen?"

"Nej ... det är okej med alla ...", flämtade Harry. Det kändes som om det brann i pannan på honom. "Ja ... fast det är inte okej med Avery ... han är i knipa ... han gav honom felaktiga upplysningar ... Voldemort är hemskt arg …"

"Han är en Dödsätare, vem bryr sig om honom", fnös Bill.

"Fast det är bra att vi vet mer tydligt vad som hände med Bode", tillade Kingsley allvarligt och Moody nickade instämmande.

Harry stönade och darrade fortfarande när han satte sig på sängen och gned sitt ärr. "Men Rookwood ska hjälpa honom, han är inne på rätt spår igen ..."

"Vad pratar du om?" sa Ron och lät skrämd. "Menar du att ... har du just sett Du-vet-vem?"

"Jag var Du-vet-vem", sa Harry.

"Nej, du kunde bara se in i hans huvud, i hans tankar", sade Remus. "Sirius har helt rätt i att det inte är du."

"Jag gillar det inte", muttrade Harry och gnuggade ilsket ärret.

Han sträckte ut händerna i mörkret och höll upp dem framför ansiktet för att kontrollera att de inte längre hade likbleka långa fingrar. "Han var tillsammans med Rookwood, det är en av Dödsätarna som rymde från Azkaban, som du kanske minns? Rookwood har just talat om för honom att Bode inte kunde ha gjort det."

"Gjort vad då?"

Ordermedlemmarna i salen utbytte en blick med varandra: Harry kom allt närmare informationen om profetian. Sirius och Remus höll ögonkontakt med varandra, båda under åsikten att de behöver informera Harry om det innan något dåligt händer.

"Tagit bort nånting ... han sa att Bode skulle ha vetat att han inte kunde göra det ... Bode hade utsatts för Imperiusförbannelsen ... jag tyckte han sa att Malfoys pappa hade kastat den över honom."

"Var Bode förhäxad till att ta bort nånting?" sa Ron. "Men Harry, det måste vara ..."

"Vapnet", sade George i en allvarlig ton.

"Vapnet", avslutade Harry meningen åt honom. "Jag vet."

Dörren till sovsalen öppnades och Dean och Seamus kom in. Harry svängde upp benen på sängen igen. Han ville inte se ut som om det just hade hänt honom något ovanligt, nu när Seamus hade slutat tro att betrakta honom som en knäppskalle.

"Du har alltid haft mardrömmar Harry, en till skulle inte förändra något", sade Seamus lågmält.

"Jag vet, jag bara..." Harry suckade och avslutade inte meningen.

Seamus grimaserade och tänkte tillbaka på hur han agerat mot sin vän under det senaste halvåret. "Jag vet", viskade han i upprepning av Harrys ord.

"Sa du att du var Du-vet-vem?" mumlade Ron och satte huvudet tätt intill Harrys under förevändning att hälla upp vatten ur kannan på nattduksbordet.

"Ja", sa Harry tyst.

Ron tog en onödigt stor klunk vatten. Harry såg hur den rann ut över hakan och ner på bröstet. "Harry", sa han medan Dean och Seamus stimmade omkring och drog av sig klädnaderna under ivrigt prat, "du måste berätta för …"

"Jag måste inte berätta för nån", sa Harry kort. "Jag skulle över huvud taget inte ha sett det om jag klarade av ocklumenering. Jag borde ha lärt mig att utestänga sånt här. Det är det de vill."

"Kan dy ens blockera 'onom om ni 'ar ett band?" frågade Fleur och rynkade på pannan.

"Svårt att säga, men det är bäst om han försöker", svarade Bill och betraktade boken tankfullt. "Sånt där är alltid komplicerat och jag är ingen expert på ämnet ocklumenering."

"Det bör fungera, men det kan vara utmanande", sade Charlus och strök hakan.

Med "de" menade han Dumbledore. Han kröp ner i sängen igen och rullade över på sidan med ryggen åt Ron. Efter en liten stund hörde han hur det knakade i Rons madrass när han också lade sig ner. Det började bränna i Harrys ärr; han bet hårt i kudden för att hejda sig från att stöna högt. Någonstans, förstod han, fick Avery just nu sin bestraffning.

Flera personer grimaserade vid tanken på det men ingen sade något. De var alla för intresserade av att höra vad som skulle hända för att föra en diskussion om det var rätt att ha sympati för en sån vedervärdig människa.

Harry och Ron väntade med att berätta för Hermione vad som hade hänt tills på rasten förmiddagen därpå, eftersom de ville vara absolut säkra på att ingen kunde tjuvlyssna på dem. Medan de stod i sitt vanliga hörn av den svala och blåsiga skolgården berättade Harry varenda detalj han kunde komma ihåg av drömmen.

När han hade slutat sa Hermione ingenting alls till att börja med utan stirrade nästan plågsamt intensivt på Fred och George, som båda gick omkring utan huvud på andra sidan skolgården och sålde de magiska hattarna de hade under klädnaderna.

"Det måste vara väldigt konstigt", sade Fleur och betraktade boken intresserat.

"Det kommer vara en av våra mest populära produkter. Jag garanterar det", sade Fred i en stolt ton.

"Jaså, det var därför de dödade honom", sa hon stilla och tog äntligen blicken från Fred och George. "När Bode försökte stjäla det här vapnet hände nånting mystiskt med honom. Jag tror att det måste finnas skyddsförtrollningar på eller runt vapnet som hindrar folk från att röra vid det. Det var därför han var på Sankt Mungos sjukhus, han hade blivit alldeles konstig i huvudet och kunde inte prata. Men kommer ni ihåg vad boterskan sa till oss? Att han var på väg att tillfriskna. Och de kunde inte ta risken att han skulle bli bättre, eller hur? Chocken från det som hände när han rörde vid vapnet upphävde förmodligen Imperiusförbannelsen. När han väl hade fått tillbaka talförmågan skulle han förklara vad han hade gjort, inte sant? Då skulle alla fått veta att han skickats dit för att stjäla vapnet. Och det måste också ha varit lätt för Lucius Malfoy att kasta förbannelsen över honom. Han håller väl nästan jämt till på ministeriet?"

Ordermedlemmarna utbytte återigen en blick med varandra; alla delade tanken om att trion var för bra på att pussla ihop olika informationsbitar, oavsett hur gammal informationen än var. De började alla inse att det bara var en tidsfråga innan de skulle lista ut vad vapnet var.

"Han var till och med där den dagen då jag hade mitt förhör", sa Harry. "I ... vänta nu...", sa han långsamt. "Han var i korridoren till Mysterieavdelningen den dagen! Din pappa sa att han förmodligen försökte smyga sig ner och ta reda på vad som hände under förhöret, men tänk om ..."

"Kanske försökte han använda Imperiusförbannelsen on Sturgis", mumlade Tonks. "Det passar in", påpekade Remus och rynkade på pannan.

"Vi måste prioritera att lära medlemmarna att motstå förbannelsen", sade Moody bittert och blängde på boken. "Vi borde redan ha gjort det för länge sen."

"Sturgis!" flämtade Hermione och såg ut som hon hade träffats av blixten.

"Vad då?" sa Ron med förbryllad min.

"Sturgis Podmore", sa Hermione andlöst, "som arresterades för att han försökte ta sig in genom en dörr! Lucius Malfoy måste ha förhäxat honom också! Jag slår vad om att han gjorde det samma dag som du såg honom där, Harry. Visst hade Sturgis på sig Moodys osynlighetsmantel? Tänk om han stod på vakt vid dörren, osynlig, och Malfoy hörde honom röra sig eller gissade att det var nån där, eller bara uttalade Imperiusförbannelsen för den händelse att det fanns en vakt där? Så nästa gång Sturgis hade ett tillfälle, förmodligen när det var hans tur att ha vakttjänst igen, försökte han ta sig in på Mysterieavdelningen för att stjäla vapnet åt Voldemort ... var tyst, Ron ... men han åkte fast och skickades till Azkaban." Hon tittade ivrigt på Harry.

"Det låter logiskt", sade mr Weasley och betraktade boken.

"Är jag den enda som finner ironin i det faktum att vi försökte hålla allting hemligt från dem och de listar ändå ut vad som händer?" frågade Tonks lågmält och höjde ett ögonbryn medan hon yttrade tanken som dykt upp i alla deras huvuden.

"Det är väldigt ironiskt", suckade Kingsley. "Till mitt försvar var jag inte medveten om hur envisa och nyfikna de tre är."

"Och nu har Rookwood talat om för Voldemort hur han ska få tag i vapnet?"

"Jag hörde inte hela samtalet, men det lät som det", sa Harry. "Rookwood arbetade där tidigare... Voldemort kanske skickar Rookwood för att stjäla det?"

"Det kommer inte fungera", sade Sirius bestämt.

"Hur kan du veta?" frågade Harry intresserat.

"Åh, jag är säker på att du kommer få veta någon gång. Men för nu är det bäst om det förblir hemligt", sade Dumbledore i en mild men bestämd ton, och nickade med huvudet mot alla andra i salen. Harry nickade motvilligt medgivande.

Hermione nickade och såg fundersam ut. "Men du borde inte alls ha sett det där, Harry", sa hon sedan tvärt.

"Va?" sa han häpet.

"Du ska ju lära dig att stänga till hjärnan för såna saker", sa Hermione, plötsligt sträng.

"Det vet jag att jag ska", sa Harry. "Men ..."

"Ja, då tycker jag att vi bara borde försöka glömma vad du såg", sa Hermione. "Och du borde lägga ner lite större ansträngningar på din ocklumenering från och med nu." "Jag skulle vilja se dig försöka!"

"Jag är ledsen, jag antar att jag inte var medveten om hur det egentligen var", suckade Hermione och såg medlidsamt på sin vän.

Det blev inte bättre under veckans gång. Harry fick ytterligare två B i trolldryckskonst,

"Jag kan inte klandra honom för hans betyg. Alla hade försämrat sig med tanke på vad han utstår", suckade McGonagall och skakade på huvudet.

"Han har fritid han kan spendera på sina läxor", muttrade Snape och blängde på boken "Potter anstränger sig bara inte. Lika lat som vanligt."

han var fortfarande jättenervös för att Hagrid skulle få sparken och kunde inte låta bli att tänka på drömmen där han hade varit Voldemort – fast han tog inte upp ämnet med Ron och Hermione igen, för han ville inte ha en ny utskällning från Hermione. Han önskade ivrigt att han hade kunnat tala med Sirius, men det var uteslutet, så han försökte skjuta undan tankarna på det långt bak i medvetandet.

"Du borde ha berättat vad paketet var", suckade Remus.

"Jag börjar få den känslan", instämde Sirius i en uppgiven ton.

Tyvärr var det inte den säkra plats det en gång hade varit.

Dumbledore rynkade på pannan. Det blev allt mer och mer uppenbart att Severus inte var den rätta personen att lära Harry ocklumenering om han ville att pojkens medvetande skulle vara skyddat.

"Res dig upp, Potter."

Ett par veckor efter sin dröm om Rookwood låg Harry återigen på knä på golvet i Snapes arbetsrum medan han försökte få huvudet att klarna. Han hade just blivit tvingad att än en gång återuppleva en ström av mycket tidiga minnen som han inte ens visste att han fortfarande hade. De flesta av dem rörde sig om de förödmjukelser som Dudley och hans gäng hade utsatt honom för i skolan på lågstadiet.

"Självklart var det tvungen att vara dåliga minnen du får tillbaka", väste Katie och blängde på boken.

"Jag menar, jag har knappt haft några bra minnen innan Hogwarts... så det är inte förvånande", påpekade Harry med en axelryckning.

"Det där sista minnet", sa Snape. "Vad var det?"

"Jag vet inte", sa Harry och reste sig mödosamt upp. Han började få allt svårare att frigöra separata minnen ur den störtflod av bilder och ljud som Snape hela tiden framkallade. "Menar professorn det där när min kusin försökte få mig att stå i toaletten?"

"Varför skulle han göra det?" frågade Lavender och rynkade på pannan.

"Jag har ingen aning. Jag ifrågasätter inte hans motiveringar", svarade Harry och ryckte återigen på axlarna.

"Jag kan inte förstå att Harrys moster godkänner den typen av beteende", muttrade mrs Weasley upprört.

"Nej", sa Snape lågt. "Jag menar minnet med en man som ligger på knä mitt i ett mörklagt rum ..."

"Det var ... ingenting", sa Harry. Snapes mörka ögon borrade sig in i Harrys. Harry, som kom ihåg att Snape hade sagt att ögonkontakt var avgörande för legilimering, blinkade till och tittade bort.

"Bra", muttrade Moody och stirrade misstänksamt på Snape.

"Hur kommer det sig att den där mannen och det där rummet finns inuti huvudet på dig, Potter?" frågade Snape.

"Det ...", sa Harry och tittade överallt utom på Snape, "det var bara en dröm jag hade."

"En dröm?" upprepade Snape. Det blev en paus. Harry stirrade envist på en stor död groda som svävade i en burk med mörkröd vätska. "Du vet väl varför vi är här, Potter?" sa Snape med låg, hotfull röst. "Du vet väl varför jag offrar mina kvällar för det här tråkiga jobbet?"

"Ja", sa Harry stelt.

"Tala om för mig igen varför vi är här, Potter."

"För att jag ska lära mig ocklumenering", sa Harry, som nu stod och blängde på en död ål.

"Alldeles riktigt, Potter. Och även om du är dum i huvudet ...", Harry såg rakt på Snape och kände hur han hatade honom, "... tycker jag att du borde ha gjort några små framsteg efter mer än två månaders lektioner. Hur många andra drömmar om Mörkrets herre har du haft?"

"Och om du gjorde ditt jobb ordentligt hade han kanske lärt sig försvara sitt sinne vid den tidpunkten", snäste Charlus och gav Snape en rasande blick.

"Det är knappast mitt fel att Potter inte applicerar sig själv", fnös Snape och krökte hånfullt på munnen.

"Akta din ton, du vill inte göra en fiende av familjen Potter", sade Dorea i en varnande ton. Snape höjde på ett ögonbryn men motstod frestelsen att peka ut att det inte var mycket av en familj att ha som fiender, inte när det bara bestod av en individ.

"Bara den enda", ljög Harry.

"Du kanske rentav njuter av att ha de där drömmarna och synerna, Potter?" sa Snape och hans mörka, kalla ögon smalnade lite. "De kanske får dig att känna dig speciell ... och viktig?"

"De är smärtsamma, det är vad de är. Mina tidigare upplevelser är illa nog. Jag vill inte behöva hantera sånt där med", fräste Harry.

"Nej, det gör de inte", sa Harry och grep hårt om skaftet på trollstaven.

"Det är lika bra det, Potter", sa Snape kallt, "för du är varken speciell eller viktig, och det är inte din sak att ta reda på vad Mörkrets herre säger till sina Dödsätare."

"Nej, för det är väl ert jobb, professorn?" bet Harry tillbaka.

"Inte bästa tillfället att vara klyftig", sade Percy och grimaserade.

"Äsch, låt honom kämpa tillbaka. Snape förtjänar det", muttrade Charlie och blängde ilsket mellan boken och Snape.

Han hade inte menat att säga det, det hade farit ur honom i vredesmod. De stirrade på varandra ett långt ögonblick, Harry helt övertygad om att han hade gått för långt. Men det fanns ett nyfiket, nästan belåtet uttryck i Snapes ansikte när han svarade.

"Ja, Potter", sa han med glittrande ögon. "Det är mitt jobb. Och om du nu är beredd, så börjar vi igen." Han höjde sin trollstav. "Ett ... två ... tre ... legilimens!"

Hundra Dementorer kom svepande mot Harry tvärs över sjön på skolområdet ... han drog ihop ansiktet i koncentration ... de kom allt närmare ... han kunde se de mörka hålen under deras huvor ... men han kunde också se Snape stå framför sig med ögonen fästa på hans ansikte, halvhögt mumlande ... och på något vis blev Snape allt tydligare och Dementorerna allt otydligare …

Harry höjde sin egen trollstav. "Protego! "

"Hur många gånger har Harry attackerat Snape nu?"

"Åtminstone två", sade Ginny med ett brett leende. "Och jäveln förtjänar det."

Snape vacklade till. Hans trollstav flög uppåt, bort från Harry, och plötsligt flödade Harrys hjärna över av minnen som inte var hans:

"Vad är det som händer?" frågade Harry förvirrat. "Vad gjorde jag?"

"Du vände förtrollningen mot honom, och om jag inte har helt fel tror jag att det är Snapes minnen du kommer se", sade Charlus långsamt. "Inget farligt, men jag tvivlar att han kommer vara glad över det."

Harry kastade en blick upp mot lärarbordet och ryckte till när han såg Snapes ansikte. Han skulle nästan vilja säga att Snape var kritvit i ansiktet, mer likt sin beskrivning av vampyr än någonsin, om det inte hade varit för de djupt röda fläckarna på hans kinder. Samtidigt glittrade hans svarta ögon farligt, fylld av ett tyst raseri. Harry svalde och vände bort blicken. Det enda ljudet som hördes i salen var viskningarna mellan eleverna och det skrapande ljudet av trä mot sten när folk vred på sig och flyttade sofforna och stolarna en aning för att få en bättre uppsyn över Snape och boken.

en kroknäst man skrek åt en förskrämd kvinna medan en liten mörkhårig pojke satt och grät i ett hörn ... en tonåring med flottigt hår satt ensam i ett mörkt sovrum och pekade med sin trollstav mot taket och sköt ner flugor ... en flicka skrattade när en mager pojke försökte sitta upp på en kvast ...

Sirius ögon vidgades. Han hade aldrig förväntat sig att det skulle finnas en likhet mellan hans och Snapes barndom. Han betraktade tankfullt den andra mannen i tystnad, som om han letade efter något bevis på likheterna mellan dem. Det enda han fann var det tysta raseriet i den andra mannens ansikte.

"NU RÄCKER DET !"

Det kändes som om Harry hade fått en hård knuff i bröstet. Han vacklade flera steg baklänges, slog i några hyllor och hörde hur någonting krasade. Snape darrade lätt och var mycket vit i ansiktet.

"Han måste vara rasande", viskade Ron och såg förskräckt mellan boken och deras trolldrycksprofessor.

"Personligen är jag besviken, jag hade hoppas på något mer smarrigt material", suckade George och skakade besviket på huvudet, och han var inte den enda i salen. Runt om dem sjönk folk ihop med besvikna rynkor i ansiktet, en del viskande samtal började men inget som Harry kunde höra. Han kunde bara anta att de diskuterade den lilla information de fått ut om Snapes barndom.

Ryggen på Harrys klädnad var fuktig. En av glasburkarna bakom honom hade gått sönder när han ramlade mot den; det slemmiga föremålet inuti virvlade runt i sin trolldryckslag som var på väg att rinna ut.

"Reparo ", väste Snape och burken slöts genast till igen. "Jaha, Potter ... det var verkligen en förbättring." Lätt flåsande rättade Snape till minnessållet, där han återigen hade lagrat några av sina tankar innan han började lektionen, nästan som om han ville kontrollera att de fortfarande fanns kvar där. "Jag kan inte påminna mig att jag sagt åt dig att använda en skyddsförtrollning, men den var onekligen effektiv."

"Jag tror Harry lyckades skrämma honom", mumlade Daphne förvånat och vände sig mot sin vän.

"Han förväntade sig nog inte att något sådant skulle hända", svarade Tracy lågmält.

Harry svarade inte, för han kände att det kunde vara farligt att säga någonting. Han var säker på att han just hade sett scener från Snapes barndom. Det gjorde honom nedslagen att tänka på att den lille pojke som hade gråtit medan han såg sina föräldrar gräla nu stod framför honom med en sådan avsky i blicken.

"Ens barndom har stor inverkan på över vad för slags person du växer upp att bli", sade Narcissa.

"Men en del kan överkomma sin barndom och vara godhjärtade trots den", mumlade Dorea och betraktade sorgset både Sirius och Harry.

"Ska vi försöka igen?" sa Snape.

Harry kände en ilning av rädsla. Nu skulle han få sota för vad som just hade hänt, det var han säker på. De intog sina positioner igen med skrivbordet mellan sig, och Harry kände att det skulle bli mycket svårare för honom att tömma medvetandet den här gången.

"Spring därifrån, Harry."

"Åh, jag kommer göra det, jag vill inte dö!" utbrast Harry hastigt och gav Neville en blick som sade att det borde varit en självklarhet.

"Är du säker på det? För du har haft en tendens att hoppa ner i mörka hål som lett dig till fara."

"Jag har inte gjort det på två år!" protesterade Harry och korsade armarna.

"Vi kan alltid byta ut hålet mot vattnet i sjön? Det var mörkt och du visste inte vad som väntade dig."

Harry vände sig ilsket mot Dean. "Kan du bara vara tyst? Jag vill gärna inte påminna de vuxna om tidigare händelser."

"Åh, vi har full koll på det, oroa dig inte", sade Remus och höjde ett ögonbryn. "Men jag tror att Nevilles bedömning av situationen är korrekt, du bör ta dig ut därifrån."

"Jag räknar till tre", sa Snape och höjde än en gång trollstaven. "Ett ... två ..."

Harry hann inte samla sig och försöka rensa ut allting ur hjärnan förrän Snape skrek: "Legilimens!"
Han kom störtande genom korridoren mot Mysterieavdelningen, förbi de tomma stenväggarna, förbi facklorna ... den enkla svarta dörren blev allt större, han rusade så snabbt framåt att han skulle stöta in i den, han var bara några decimeter ifrån den och han kunde se den där lilla strimman av svagt blått ljus igen ... Dörren hade flugit upp!

"VA!" utbrast Bill och satte sig upp.

"Det borde inte vara möjligt", sade Snape och betraktade boken med en överraskad blick.

"Om Voldemort tänkte på det i samma ögonblick som förtrollningen kastades är det möjligt att det kan påverka resultatet av hur mycket Harry kan se", sade Charlus och betraktade boken tankfullt innan han vände sin blick mot sin sonson för att se på honom med oro.

"Det är en möjlighet", sade Dumbledore lågmält.

Han var äntligen igenom den, inne i ett cirkelformat rum med svarta väggar och svart golv upplyst av levande ljus med blåa flammor, och det fanns fler dörrar överallt runt omkring ... han måste fortsätta ... men vilken dörr skulle han ta …?

"Så mysterieavdelningen är någon form av labyrint", sade Luna lugnt.

"Något sådant", svarade Moody i en misstänksam ton och Tonks himlade med ögonen. "Hon är fjorton, hon kommer knappast använda den insikten för att bryta sig in där, slappna av Moody", sade hon och Moody gav henne en skarp blick innan han återvände till att studera Luna med sitt magiska öga.

"POTTER!"

Harry slog upp ögonen. Han låg raklång på rygg igen, utan något minne av hur han hade hamnat där. Han flämtade också, som om han verkligen hade sprungit genom hela korridoren på Mysterieavdelningen, verkligen hade störtat in genom den svarta dörren och hittat det runda rummet.

"Förklara dig!" sa Snape, som stod över honom och såg rasande ut.

"Jag ... jag vet inte vad som hände", sa Harry sanningsenligt och reste sig upp. Han hade en bula i bakhuvudet efter fallet mot golvet och han kände sig febrig. "Jag har aldrig sett det där tidigare. Jag har ju berättat att jag drömt om den där dörren ... men den har aldrig öppnats förut ..."

"Du anstränger dig inte tillräckligt!"

"Och du berättar inte hur!" fräste Charlus och vände sin oroliga blick bort från Harry för att blänga på Snape.

Av någon anledning verkade Snape ännu argare än han hade gjort två minuter tidigare, när Harry hade sett in i sin lärares minnen.

"Du är lat och slafsig, Potter, inte undra på att Mörkrets herre …"

"Kan ni tala om en sak för mig, sir ?" sa Harry och flammade upp igen. "Varför kallar ni Voldemort för Mörkrets herre? Jag har aldrig hört några andra än Dödsätare kalla honom det."

"Harry, försök inte att få honom ännu mer arg", stönade Remus.

"Pojken har en bra poäng i vad han säger", brummade Moody och skiftade sin blick bort från Luna mot Snape.

"Det betyder inte att han behöver säga det till mannens ansikte", kontrade Remus genast och himlade med ögonen när han såg det oskyldiga leendet Harry försökte ge honom.

Snape öppnade munnen i en ilsken morrning – och en kvinna skrek till någonstans uppifrån. Snapes huvud vändes uppåt med en knyck, han stirrade i taket. "Vad i ...?" muttrade han.
Harry kunde höra ett dämpat oväsen som lät som om det kom från entréhallen. Snape vände sig om mot honom med rynkad panna.

"Såg du nånting ovanligt på vägen hit ner, Potter?" Harry skakade på huvudet.

Någonstans ovanför dem skrek kvinnan igen. Snape stegade fram till dörren med trollstaven fortfarande i beredskap och försvann ur sikte. Harry tvekade ett ögonblick och följde sedan efter.

"Bra, och återvänd inte efter det", sade Lee allvarligt.

"Jordan har rätt, begravningar är så tråkiga tillställningar", instämde Gabriel och Harry himlade med ögonen.

Skriken kom mycket riktigt från entréhallen. De blev högre medan Harry sprang mot stentrappan som ledde upp från fängelsehålorna. När han kom upp allra överst såg han att entréhallen var fullpackad med folk; eleverna hade strömmat ut ur stora salen, där middagen fortfarande pågick, för att se vad som var på färde; andra hade klungat ihop sig i marmortrappan.

"Vad är det som pågår?" frågade mrs Weasley.

"Jag vet inte, men jag tvivlar vi kommer gilla det", suckade mr Weasley.

Harry trängde sig fram genom en grupp långa Slytherinelever och såg att åskådarna hade bildat en stor ring. Några av dem såg chockade ut, andra till och med skrämda. Professor McGonagall stod precis mitt emot Harry på andra sidan av hallen. Hon såg ut som om synen hon hade framför sig gjorde henne lätt illamående.

Professor Trelawney stod mitt i entréhallen med sin trollstav i ena handen och en tom sherryflaska i den andra. Hon såg fullkomligt galen ut.

"Åh, jag hoppas hon inte gör vad jag tror hon gör!" fräste Parvati.

"Öh, jag tror hon gör det...", sade Neville försiktigt.

"Du... du är en hemsk kvinna. Vet du det!" väste Lavender och blängde ilsket på Umbridge som log belåtet mot henne.

Håret stod på ända, glasögonen satt på sned så att det ena ögat var mer förstorat än det andra, hennes otaliga sjalar och halsdukar släpade lite som det föll sig från axlarna och gav intrycket av att hon höll på att gå upp i sömmarna. Två stora koffertar stod på golvet bredvid henne, en av dem uppochnervänd – den såg ut som om den hade slängts nerför trappan efter henne. Professor Trelawney stirrade, tydligt skräckslagen, på någonting som Harry inte kunde se, men som tycktes stå vid foten av trappan.

"NEJ!" utbrast Trelawney och skakade på huvudet, hennes ögon, gömda bakom de stora glasögonen, fylldes med tårar. "Nej, ni kan inte... ni kan inte... jag vägrar!"

Umbridges ansikte hade under tiden lyst upp av lycka. "Du borde ha sett det komma, om du haft gåvan hade du kanske faktiskt insett det", sade hon hånande och lutade sig belåtet tillbaka.

"Hogwarts är mitt hem!" protesterade Trelawney och knöt händerna. "Jag har bott här i sexton år! Det är mitt hem!"

"Det var ditt hem", rättade Umbridge med ett förtjust leende. "Du kan lika gärna börja packa ikväll..."

"Hon ska inte göra något sådant", snäste McGonagall och allas sympatiska blickar slets från Trelawney för att betrakta förvandlingskonstprofessorn som blängde på Umbridge. "Sibylla är en del av lärarstaben och har all rätt att befinna sig på Hogwarts", McGonagall vände sin rasande blick ifrån Umbridge och gav Trelawney ett försiktigt leende. "Oroa dig inte, vi kommer lösa det här. Vi må inte komma särskilt bra överens men om jag har något att säga till om kommer du inte att drivas bort någon gång snart."

Dumbledore slog ihop händerna. "Du tog orden direkt ur min mun, Minerva, det finns ingen anledning att avskeda någon mer personal. Vi saknar trots allt fortfarande en lärare i försvar mot svartkonster under de närmaste dagarna."

Umbridges händer skakade av ilska och hon blängde ner på golvet; det var omöjligt att säga om den röda färgen i ansiktet berodde på ilska eller förlägenhet vid påminnelsen om att hon själv fått sparken.

"Nej!" skrek hon gällt. "NEJ ! Det här kan inte få ske ... det kan det inte ... jag vägrar att acceptera det!"

"Insåg ni inte att det här var vad ni kunde vänta er?" sa en hög, flickaktig röst som lät kallt road, och när Harry flyttade sig lite åt höger såg han att Trelawneys skräcksyn inte var något annat än professor Umbridge.

"Jag hoppas att något hemsk händer henne", fräste Lavender och knöt händerna hårt. "Jag med", instämde Parvati och hennes röst darrade av ilska.

"Säg bara ett ord och vi står till er förtjänst", viskade Fred och blinkade med ena ögat. "Ånej, det är för enkelt. Hon förtjänar något värre", väste Lavender och Dean, Seamus och Neville som hörde det ryggade undan.

"Trots att ni inte ens är i stånd att förutsäga morgondagens väder, måste ni väl ha förstått att er ömkliga prestation under mina inspektioner, och avsaknaden av minsta förbättring, skulle tvinga mig att avskeda er!"

"Vad för nytta skulle det göra? Det är vad vi har meteorologer till", protesterade Padma och såg oförstående på boken.

"Umbridge tar varje ursäkt hon kan för att göra sig av med folk", påpekade Su Li och ryckte på axlarna.

"Ni k-kan inte!" gallskrek professor Trelawney med tårarna strömmande nerför ansiktet bakom de enorma glasögonen. "Ni k-kan inte avskeda mig! Jag har v-varit här i sexton år! Hogwarts är m-mitt h-hem!"

"Det var ert hem", sa professor Umbridge, och Harry såg med avsky hur hennes paddliknande ansikte vidgades i ett belåtet leende när hon betraktade professor Trelawney, som obehärskat snyftande sjönk ner på en av sina koffertar, "tills för en timme sen, när Trolldomsministern skrev under er avskedsorder. Vill ni nu vara vänlig att försvinna härifrån. Ni hindrar oss."

"Du kommer inte kunna göra det!" utbrast McGonagall och blängde på Umbridge. "Du kan inte tvinga henne ut från den här skolan!"

"Det ingår i mina arbetsuppgifter. Om personalen inte kan leva upp till standarden har de ingen anledning att befinna sig i slottet", fnös Umbridge och log triumferande, men leendet stelnade när hon hörde Ginnys kommentar.

"Och när ska du lämna Hogwarts? För alla vet att du inte lever upp till standarden."

Umbridge knyckte på huvudet och grep tag i bordet, hennes ansikte mörknade till en ännu rödare nyans, den här gången av tydlig ilska, men hon stoppade sig själv från att skrika tillbaka åt Weasleyflickan. Hon skulle få vad hon förtjänade förr eller senare.

Hon stod och tittade på, med ett uttryck av njutningsfylld skadeglädje, medan professor Trelawney satt och vaggade fram och tillbaka på sin koffert, hon skälvde och kved i häftiga utbrott av sorg. Harry hörde en kvävd snyftning till vänster om sig och såg sig om. Lavender och Parvati stod och grät tyst, med armarna om varandra. Sedan hörde han steg. Professor McGonagall hade brutit sig ut ur hopen av åskådare och marscherade nu raka vägen fram till professor Trelawney som hon klappade tröstande på ryggen medan hon drog fram en stor näsduk ur sin klädnad.

"Se så, Sibylla, lugna dig nu och snyt dig i den här, det är inte så illa som du tror, vet du, du behöver inte lämna Hogwarts …"

"Precis", mumlade Sirius och log, glad över att McGonagall motarbetade Umbridge på alla sätt hon kunde.

"Men kommer hon vilja vara kvar om hon inte får lära ut?" frågade mrs Weasley med rynkad panna.

"Det är hennes hem... ingen vill lämna sitt hem", svarade Harry lågmält och Sirius slöt ögonen, hatade det faktum att Hogwarts var det enda hemmet hans gudson haft och kunde minnas.

"Jaså verkligen, professor McGonagall?" sa Umbridge i giftig ton och tog några steg framåt. "Och vem ger er befogenhet att komma med ett sånt påstående?"

"Det skulle i så fall vara jag", sa en djup stämma.

"Någon är i trubbel", mumlade Terry och bet sig i läppen.

"Bra! Hoppas Dumbledore sabbar alla hennes planer", väste Hannah och knöt händerna.

De stora ekdörrarna hade svängt upp. Eleverna som stod intill dem skuttade ur vägen när Dumbledore visade sig på tröskeln. Harry kunde inte föreställa sig vad han hade gjort ute på skolområdet, men det fanns något imponerande över av honom, där han avtecknade sig i dörröppningen mot den besynnerligt dimmiga kvällen. Han lämnade dörrarna vidöppna bakom sig när han stegade fram genom ringen av åskådare mot professor Trelawney, som tårdränkt och darrande satt på sin koffert med professor McGonagall bredvid sig.

"Det är fascinerande att det är exakt samma personer nu som då som var inblandade i den där situationen", sade Parvati, hennes ilska lugnad för tillfället vid försäkringen om att hennes favoritprofessor inte skulle drivas iväg från slottet.

"Jag instämmer verkligen, får en att undra om man kan förändra framtiden eller bara driva på den. Än så länge stämmer det ganska väl överens med självuppfyllande profetior", instämde Lavender i en varsam ton.

"Ni, professor Dumbledore?" sa Umbridge med ett ytterst obehagligt litet skratt. "Jag är rädd att ni inte förstår situationen. Jag har här ...", hon drog fram en pergamentrulle ur klädnaden, "... en avskedsorder underskriven av mig själv och Trolldomsministern. Enligt bestämmelserna i Undervisningförordning nummer tjugotre har Hogwarts Överinkvisitor befogenhet att inspektera, låta pröva och avskeda alla lärare som hon – det vill säga jag – anser oförmögna att nå upp till den standard som krävs av Trolldomsministeriet. Jag har funnit att professor Trelawney inte uppfyller kraven. Jag har avskedat henne."

"Ja, men ingenstans i förordningen står det att de måste lämna skolan", påpekade Remus lugnt och höjde ett ögonbryn.

"Såna kryphål är alltid de bästa", instämde Sirius med ett brett leende.

Till Harrys enorma förvåning log Dumbledore. Han tittade ner på professor Trelawney, som fortfarande satt på sin koffert och snyftade så att hon höll på att kvävas, och sa: "Ni har naturligtvis alldeles rätt, professor Umbridge. Som Överinkvisitor har ni full befogenhet att avskeda mina lärare. Ni har däremot inte befogenhet att skicka i väg dem från slottet. Jag är rädd för", fortsatte han med en artig bugning, "att rätten att göra det fortfarande ligger hos rektorn, och det är min önskan att professor Trelawney bor kvar på Hogwarts."

När professor Trelawney hörde detta gav hon ifrån sig ett vilt litet skratt, som nätt och jämnt dolde en hickning. "Nej ... nej, jag ska g-ge mig av, Dumbledore! Jag s-ska lämna Hogwarts och s-söka min lycka n-nån annanstans …"

"Nej", sa Dumbledore skarpt. "Det är min önskan att du blir kvar här, Sibylla." Han vände sig till professor McGonagall. "Får jag ber er att följa med Sibylla upp igen, Minerva?"

"Varför vill du så gärna att hon stannar kvar?" frågade Narcissa och rynkade på näsan.

"Åh, det finns flera anledningar. Jag är säker på att Harry kommer lista ut det förr eller senare", svarade Dumbledore och rullade tummarna framför sig.

"Tack Albus, tack Minerva", viskade Trelawney och gav dem en tacksam blick som de båda återgäldade med ett leende.

"Javisst", sa McGonagall. "Res på dig, Sibylla ..."

Professor Sprout skyndade fram ur hopen och fattade tag om professor Trelawneys andra arm. Tillsammans ledde de henne förbi Umbridge och uppför marmortrappan. Professor Flitwick kilade efter dem med trollstaven lyft framför sig. Han pep "Locomotor koffertar! " och professor Trelawneys bagage höjde sig i luften och fortsatte uppför trappan efter henne medan Flitwick bildade eftertrupp.

Professor Umbridge stod blickstilla och stirrade på Dumbledore, som fortsatte att le välvilligt.

"Vad planerar du, Albus?" mumlade McGonagall.

"Bara vår nya personalmedlem. Jag är säker på att ni kommer komma bra överens med honom", skrockade Dumbledore och flera av lärarna utbytte förvånade blickar.

"Och vad tänker ni göra med henne", sa hon i en viskning som hördes runt hela entréhallen, "när jag tillsätter en ny lärare i spådomskonst som behöver hennes rum?"

"Å, det blir inget problem", sa Dumbledore vänligt. "Jag har redan funnit en ny lärare i spådomskonst åt oss, förstår ni, och han kommer att föredra att bo på bottenvåningen."

"Hur kunde du veta att du behövde en ny professor i spådomskonst?"

"Jag tvivlar att jag visste med säkerhet utan att det var för säkerhetsskull om Dolores skulle finna Sibylla Trelawney lackande i sitt ämne. Men jag tror att ni alla kommer gilla er tillfälliga lärare", svarade Dumbledore glatt.

"Och det svarar absolut ingenting", suckade Ernie och skakade på huvudet.

"Har ni funnit ...?" sa Umbridge gällt. "Har ni funnit? Får jag påminna er om, Dumbledore, att enligt Undervisningsförordning nummer tjugotvå ..."

"Ministeriet har rätt att tillsätta en passande kandidat om – och endast om – rektorn själv inte kan finna nån sån", sa Dumbledore. "Och det gläder mig att säga att jag har lyckats göra det i detta fall. Tillåt mig att presentera!"

Han vände sig mot de öppna ekdörrarna som nattdimman drev in genom. Harry hörde ljudet av hovar. Ett chockerat mummel spred sig genom hallen och de som stod närmast dörrarna flyttade sig ännu längre bakåt, några av dem snubblade i brådskan att ge plats åt nykomlingen. Genom dimman dök ett ansikte upp som Harry hade sett en gång tidigare en mörk, farlig natt i Den förbjudna skogen: vitblont hår och förvånansvärt blå ögon – en mans huvud och bål på en gulvit hästkropp.

"Är det Firenze?" utbrast Harry förvånat.

"Var det kentauren som hjälpte dig i ditt första år?" frågade Charlie och kliade sig i bakhuvudet och Harry nickade.

"Det här är Firenze", sa Dumbledore glatt till en helt förstummad Umbridge. "Jag tror ni kommer att finna honom lämplig."

"Och det är kapitlet", avslutade Randall och stängde boken. Genast bröt det ut prat i salen där alla diskuterade vilka eventuella fördelar och nackdelar det kunde finnas med att ha Firenze som lärare.

"Det här kan bli riktigt intressant", sade Sirius med ett leende.

"Umbridge kommer vara absolut rasande", mumlade Remus och såg oroligt mellan boken, Umbridge och Harry. Han kunde inte låta bli att frukta att Umbridge skulle ta ut sina frustrationer och ilska på eleverna, särskilt på Harry.