Hogwarts läser HP: Fenixorden

by lealover1

Remus förgiftning fortsätter och medan alla nu vet att Voldemort är tillbaka finns det fortfarande obesvarade frågor: hur ska de bekämpa Voldemort, varför dolde Ministeriet sanningen, vem förgiftade Remus och kommer Umbridges herravälde äntligen störtas? Harry och hans vänner söker efter svaren på alla frågor och avslöjar ännu fler sanningar längs vägen, men kommer det vara i tid?

41. Ut ur elden

Merinus: Kul att du gillade kapitlet så mycket trots att det inte var läsning. Jag försökte att få med lite olika personer för att se deras perspektiv på vad som händer i världen och även få med att även om de i slottet bara läser så händer det saker utanför skolan. Plus, som du säger så får alla karaktärer en paus och chansen att återhämta sig, vilket lär behövas.

Gnewwan: Nämen hejsan, mörkt, kallt och snöigt må det vara men julgranen och pyntet lyser åtminstone upp rummet. Jag är glad att jag lyckats uppfylla ditt mål i att hitta en sådan här berättelse och planen är att jag ska lyckas ta mig igenom alla böcker. Mitt intresse går kanske upp och ner i perioder, men jag hittar alltid tillbaka och får tillbaka intresset för att fortsätta skriva. December är nog den månad som jag alltid skriver mest i, så jag hoppas kunna slutföra den här boken snart och sen gå vidare på nästa 😊
Det glädjer mig jättemycket att höra att du tycker att min berättelse är realistisk och att det jag skriver matchar originalberättelserna.
Hahaha, jag känner igen det där med att sluka fanfictions, det kan bli riktigt farligt ibland och det har hänt att man ibland kanske prioriterar lite fel, men jag hoppas att ditt skolarbete inte led alldeles för mycket 😉
Tack så mycket och jag hoppas du gillar fortsättningen
Kram Lea

Pookily: Hej, tack så mycket för att du tog dig tid att lämna en kommentar, jag uppskattar det. Jag har haft samma problem som dig i att jag inte får alerts men idag har jag nog listat ut varför. Ifall du går till din profil och tittar på "Account" och sen underrubriken "Settings". Brukar vara det första som syns på sidan när man loggar in. Där finns det något som heter Email opt-in (precis ovanför där man väljer profilbild). Kontrollera om den är i kryssad som YES för den avgör om du vill ha mejl eller inte. För mig var den i kryssad som NO utan att jag gjort det.
Reaktionerna kommer inte vara… bra. Låt oss säga det. Än så länge är det inte så illa men det blir värre för varje kapitel. Jag ska definitivt överväga att ha med minnen, men det kommer kanske få vänta tills slutet av femte boken, är på ett litet tajt schema och vet inte om jag hinner slänga ihop något extra just nu 😊
Jag kommer inte ha med något om att Percy exploderar på Umbridge den här gången, men det finns en stor chans att det kommer hända senare.
Vad kul att du ska åka till USA över julen, det låter supermysigt och jag hoppas att du får det jättetrevligt. Själv ska jag som vanligt fira med familjen men vid Nyår ska jag ändå iväg och fira med vänner, vilket jag är väldigt taggad på för brukar aldrig fira nyår :D
Kul att höra från dig igen Lunan, och grattis till det nya namnet 😉
Kram Lea

Tinsy-girl: Tack så mycket, jag är glad att du gillade kapitlet. Jag tänkte att det var dags att Remus uppmärksammades för sina insatser, plus som du säger så kommer Umbridge bli alldeles rasande. Samtidigt jobbar Raji Patil på med att få Sirius frikänd, men det kommer vara en lång process.

Linneagb: Aww, du får mig att rodna, med dina snälla kommentarer. Det var förvånansvärt kul att faktiskt få skriva ett kapitel som inte fokuserade på läsningen utan utfallen från den, och det ger som sagt möjlighet att utforska andras perspektiv. Sirius kommer få en riktig rättegång, för medan alla i salen vet sanningen så är inte de vuxna medvetna om det. Det kommer dock dröja innan själva rättegången drar igång men jag försöker dra igång processen och visa att det sker i bakgrunden. Jag tror att föräldrarna var medvetna om dementorerna på skolan, men tåget kändes mer tveksamt. Undrar vems briljanta idé det var att låta dementorer söka igenom tåget ensamma. Frukta inte, nu är det söndag igen och ett nytt kapitel har anlänt :D

---

AN: Glad tredje advent allihopa. Som lovat ett nytt kapitel och nu börjar det hända lite saker. Hoppas alla har haft en bra vecka och att ni börjar känna lite julkänsla nu :)

---

Frukosten i salen fortsatte medan alla tog in julpyntet som dykt upp över natten och viskade kring de senaste artiklarna, till allas lättnad hade Umbridge fortfarande inte upptäckt artikeln från Hört och Sett och ingen var särskilt intresserad av att informera henne om den. Förr eller senare skulle hon upptäcka den, och tack vare boken hade de redan en aning kring hur hon skulle reagera.

"Harry, du borde verkligen äta lite mer", sade Remus i en förmanande ton och räckte över en till macka till pojken. "Drick åtminstone lite juice, du behöver energin", tillade han när han såg hur Harry bara stirrade på mackan.

"Hur kan ni äta när Sirius blir torterad?" protesterade Harry och flyttade blicken från mackan till Remus.

Remus log sorgset. "Därför han inte blir det, han sitter här, vid liv och utan några skador. Jag vet att det är skrämmande, men Harry det har inte hänt än och om det händer kan vi nu stoppa det."

Harry bet sig i läppen. "Jag vet det logiskt… men jag är livrädd att jag kommer förlora honom", erkände han lågmält.

"Åh Harry, det är helt normalt. Jag är också rädd. Men vi vet inte vad som händer", påpekade Remus lågmält och strök sin hand över Harrys huvud.

"Dessutom så är det inte säkert att jag är i fara. Voldemort kanske bara försöker luras genom att skicka en falsk vision", påpekade Sirius med en axelryckning. "Han kanske är medveten om länken mellan er. Det är mer troligt än att dödsätarna lyckades hitta mig i högkvarteret."

"Jag skulle även föreslå en vanlig mardröm, men jag antar att ärret säger emot det", tillade Tonks med en egen axelryckning.

"Voldemort försöker luras?" frågade Harry i en tveksam ton.

"Precis, allt jag säger är att innan du ger dig iväg tvärs över landet. Prata med de vuxna i slottet, få garanti på att jag inte är i högkvarteret", sade Sirius allvarligt. "Oddsen att Voldemort fångat och torterar mig är väldigt små."

Harry nickade, tittade ner på sin macka som fortfarande låg i hans hand innan han började äta den, lugnare nu när Sirius pekat ut att allting kanske var en lögn. Bakom honom grimaserade Remus, trots försäkringarna som de försökt ge till pojken så hade Remus en olustig känsla kring det hela och han fruktade vad som skulle hända.

En halvtimme senare hade alla tagit sig ner i stora salen och hunnit med att äta frukost. All disk och tallrikar samt den resterande maten försvann och samtalen började dö ut när alla vände sig om för att titta på boken som låg framför Dumbledore.

"Ah, nu när alla är mätta och belåtna kan vi läsa vidare. Vi lyckades stanna på ett litet oturligt ställe igår kväll… få se, mr Wolpert skulle du kunna göra äran?" frågade Dumbledore och utan att vänta på svar skickade han över boken till Nigel, en tredjeårselev från Gryffindor,

"Öh, ja…. Um få se. Kapitlets namn", Nigel muttrade för sig själv medan han bläddrade i boken tills han till slut fann rätt sida.

32. Ut ur elden

"Inte den mest betryggande titeln", muttrade Sirius med en grimas.

"Betyder det inte att de tar sig ut från en sämre situation?" frågade Colin och såg svagt förvirrad ut.

Sirius ryckte på axlarna. "Kanske, men jag känner också min gudson och inget positivt kommer komma från visionen."

"Jag går inte dit ... jag behöver inte gå till sjukhusflygeln, jag vill inte ..." Han sluddrade osammanhängande och försökte rycka sig loss från professor Tofty, som oroligt betraktade honom efter att ha hjälpt honom ut i entréhallen medan alla eleverna nyfiket stirrade.

"Jag mår ... jag mår bra, sir", stammade Harry och torkade svetten ur ansiktet. "Det är faktiskt sant ... jag somnade bara och hade en mardröm."

"Inte en vanlig mardröm dock", påpekade Ginny och rynkade på pannan.

"Nej, men Harry kommer knappast vilja erkänna det för honom", påpekade Hermione.

"Examensstress!" sa den gamle trollkarlen förstående och klappade Harry darrigt på axeln. "Det händer, unge man, det händer! Drick nu ett svalkande glas vatten, så kanske du känner dig redo att komma tillbaka till stora salen sen? Tentamen är nästan över, men du kanske vill avrunda ditt sista svar bättre?"

"Jag tror inte jag skulle klara av att gå tillbaka in och skriva färdigt provet efter något sådant där", sade Seamus och skakade på huvudet.

"Jag tvivlar att jag kommer skriva färdigt provet", erkände Harry och ryckte på axlarna.

"Och ingen skulle klandra dig för det", sade Charlus bestämt. "Ett betyg visar inte vem du är som person, kom ihåg det Harry."

"Ja", sa Harry alldeles uppjagad. "Nej, menar jag ... jag har gjort ... gjort så mycket jag kan, tror jag."

Harry grimaserade. "Jag tror inte att jag kommer ha ett bra betyg på det provet."

Sirius log svagt. "Oddsen är kanske inte stora men det är okej, Trollkarlshistoria är inte så viktigt för vad du vill göra."

Charlus himlade med ögonen. "Vad sa jag nyss? Dina betyg visar inte vem du är som person."

Harry ryckte på axlarna. "Det är svårt att komma ihåg när ens akademiska framtid hänger på det."

"Nå, då så", sa den gamle trollkarlen vänligt. "Jag går in och plockar upp din examensskrivning och jag föreslår att du lägger dig och vilar lite."

"Det ska jag göra", sa Harry och nickade. "Tack så väldigt mycket."

"Inte en chans att han faktiskt går och vilar", fnös Ginny.

"Jag är mer orolig för vad han tänker göra", sade Hermione och såg oroligt på sin mörkhåriga vän.

"Vad är det värsta han kan göra? Storma ministeriet i ett försök att rädda… glöm det, det är exakt vad han tänker göra", suckade Ron och drog en hand nerför ansiktet.

I samma ögonblick som den gamle mannens klackar försvann in över tröskeln till stora salen sprang Harry uppför marmortrappan, rusade genom korridorerna med sådan fart att porträtten han passerade muttrade förebråelser, löpte uppför fler trappor och störtade slutligen in som en orkan genom dubbeldörrarna till sjukhusflygeln. Det fick madam Pomfrey – som just hade stoppat en sked med en klarblå vätska i Montagues öppna mun – att skrika till av bestörtning.

"Potter, vad håller du på med?"

"Hon måste ha trott att någon annan har blivit attackerad", sade Hannah och såg sympatiskt upp mot madam Pomfrey.

"Det hjälper inte heller att han aldrig går dit frivilligt", påpekade George med en fnysning.

"Jag måste få träffa professor McGonagall", flåsade Harry medan det rev och slet i lungorna på honom. "Nu med detsamma, det är bråttom!"

"Framsteg, han försöker få tag på en vuxen", sade Tonks och såg menande på Sirius och Remus som nickade.

"Jag skulle inte ha för stora hopp, fyra lamaslagningsbesvärjelser rakt i bröstet samtidigt är inget enkelt att skaka av sig. Det är inte ens säkert att McGonagall kommer kunna se honom", påpekade Bill försiktigt.

"Hon är inte här, Potter", sa madam Pomfrey bedrövat. "Hon blev överförd till Sankt Mungos i morse. Fyra lamslagningbesvärjelser rakt i bröstet vid hennes ålder? Det är ett mirakel att hon inte dog av dem."

"Och ytterligare en gång sviker jag mina elever", mumlade McGonagall och sjönk ihop i stolen.

"Du är på sjukhuset Minerva, du har inte svikit någon!" protesterade Sprout förskräckt och blängde på sin vän.

"Vänta, madam Pomfrey kunde inte läka dig?" kom Jack Slopers förskräckta röst svävande genom salen upp mot lärarbordet och när de vände sig om för att se på honom kunde de se att han stirrade mellan McGonagall och madam Pomfrey.

"Vissa saker är ovanför min förmåga", svarade madam Pomfrey med en olycklig blick.

"Är hon ... borta?" sa Harry bestört.

Skolklockan ringde just utanför sjukhusflygeln och han hörde det vanliga avlägsna dånet från elever som började strömma ut i korridorerna. Han stod alldeles stilla och tittade på madam Pomfrey. Skräcken steg inom honom. Det fanns ingen kvar att berätta för. Dumbledore var försvunnen och Hagrid var försvunnen, men han hade alltid väntat sig att McGonagall skulle finnas där, argsint och omedgörlig kanske, men alltid pålitlig, i högsta grad närvarande ...

"Du har alltid Snape", sade Ginny och ryckte på axlarna när hon såg allas blickar. "Han är på skolan och han är en medlem i gruppen."

"Ja, men jag litar på honom mindre än vad jag kan slå Peeves med ett baseballträ", fnös Fred.

"Men du kan inte slå honom med ett baseballträ? Han har ingen massa", protesterade Anthony och Fred log brett medan han utbrast "Exakt!"

"Jag förstår att du är chockad, Potter", sa madam Pomfrey med en min av häftig sympati. "Som om nån av dem hade kunnat lamslå Minerva McGonagall öga mot öga med henne i dagsljus! Fegt, det var just vad det var... ynkligt och fegt. Om jag inte var orolig för vad som skulle hända er elever utan mig, skulle jag säga upp mig i protest!"

"Du behövs mer än vad vi någonsin kunnat föreställa oss om Umbridge har makten i skolan", pep Flitwick och såg oroligt mellan boken och eleverna.

"Påminn mig inte", väste madam Pomfrey och knöt händerna hårt. "Jag tittade ytligt på de flesta elever och de har inga bestående skador men Potter… han kommer alltid ha ärren kvar och de kommer vara tydliga."

Babbling lutade sig framåt och viskade lågmält. "Jag tycker nästan synd om henne, när Sirius väl är fri kommer inget stoppa honom från att gå efter Umbridge och han kommer ha mr och mrs Potter bakom sig."

"Hon har gjort sig mer än väl förtjänt för det", väste McGonagall och knöt händerna hårt.

"Ja", sa Harry tonlöst.

Han stegade blint ut från sjukhusflygeln in i den myllrande korridoren där han lät sig puffas hit och dit i trängseln, medan paniken spred sig inom honom som giftgas. Det gick runt i huvudet och han förstod inte vad han skulle ta sig till ... Ron och Hermione, sa en röst inuti huvudet på honom.

"Jag undrar vad vi kan göra", sade Ron medan han sträckte ut benen framför sig.

"Om jag känner oss, något korkat och farligt. Det är slutet på året och det händer alltid något i slutet av våra år", svarade Hermione i en frustrerad ton.

"Voldemort kanske uppskattar utbildning och vill att vi lär oss så mycket vi kan?" föreslog Harry lågmält och med ett aning framtvingat leende, trots allas försäkran och tro om att Sirius inte svävade i fara kunde han inte låta bli att oroa sig.

Han satte av i språng igen och knuffade elever ur vägen utan att bry sig om deras ilskna protester. Han rusade tillbaka ner två våningar och hade hunnit fram till kanten av marmortrappan när han såg dem skynda emot honom.

"Harry!" sa Hermione med skärrad min. "Vad hände? Hur är det med dig? Är du sjuk?"

"Var har du varit?" frågade Ron.

"Följ med mig", sa Harry snabbt. "Kom nu, det är nånting jag måste berätta för er."

Han ledde dem genom korridoren på första våningen, kikade in genom dörrarna och hittade till sist ett tomt klassrum som han dök in i, och i samma ögonblick som Ron och Hermione var inne stängde han dörren och lutade sig mot den med ansiktet vänt mot dem.

"Voldemort har fått tag i Sirius."

"Rakt på sak", sade Oliver och höjde på ett ögonbryn.

"Det är troligtvis inte den bästa tidpunkten för artigheter", påpekade Hannah medan hon betraktade Harry som nervöst vred sina händer.

"Vad? "

"Hur kan du ...?"

"Jag såg det. Alldeles nyss. När jag somnade under skrivningen."

"Men ... men var? Hur?" sa Hermione, som var vit i ansiktet.

"Jag vet inte hur", sa Harry. "Men jag vet exakt var. Det finns ett rum i Mysterieavdelningen som är fyllt av hyllor med en massa små glasklot och där är det, i slutet av rad nittiosju ... han försöker utnyttja Sirius för att få tag i nåt som han vill ha där inifrån ... han torterar honom ... säger att han ska döda honom till slut!"

Harry upptäckte att hans röst darrade, och även hans knän. Han gick fram och satte sig på en bänk och försökte behärska sin upprördhet. "Hur ska vi ta oss dit?" frågade han dem.

Hermione och Rons ögon vidgades. Om de bortsåg från Harrys temperament så var det väldigt ovanligt att se Harry förlora kontrollen och de hade aldrig sett Harry behöva sätta sig ner för att hantera sina känslor.

"Harry nej", mumlade Sirius, hans ögon slutna.

Det blev ett ögonblicks tystnad. Sedan sa Ron: "T-ta oss dit?"

"Ta oss till Mysterieavdelningen, så att vi kan rädda Sirius!" sa Harry högt och tydligt.

"Det ska ni inte!" sade Sirius bestämt. "Jag vill inte att ni ger er efter mig! Det är inte ens säkert att jag är där."

"Sirius har rätt, ni måste kontakta en vuxen som kan ta reda på vad som pågår", instämde mrs Weasley och såg strängt mellan de tre tonåringarna.

"Men ... Harry ...", sa Ron med svag röst.

"Vad då? Vad är det? "

Harry kunde inte förstå varför de satt och gapade som om han bad dem om någonting orimligt.

"Det är galnare än vad vi brukar göra under slutet av våra terminer", sade Ron och drog en hand genom sitt hår.

"Ja, vi pratar inte riktigt om att bryta skolregler längre, vi pratar om att bryta oss in på Ministeriet", tillade Hermione med en grimas och vred nervöst sina händer.

"Ni befriade den mest jagade mannen i Storbritannien mitt under trolldomsministerns näsa", påpekade Neville i en misstrogen ton och Hermione rodnade.

"Dessutom är det ingen stor sak att ställa till med lite trubbel på Ministeriet", tillade Fred med ett brett leende.

"Minsann, det värsta som händer är att ni kanske blir portade ett par år."

Bill himlade med ögonen. "Er situation och deras situation är helt olika. Ni bröt er inte in där, ni fick följa med in och skapade efter det totalt kaos."

"Harry", sa Hermione med skrämd röst, "öh ... hur ... hur tog sig Voldemort in på Trolldomsministeriet utan att nån upptäckte honom?"

"Det är en bra fråga", sade Dorea och andades lättat ut.

"Det är ministeriet, skulle inte förvånat mig om de personligen öppnade alla dörrar för honom med tanken att Voldemort är död så det kan inte vara han", påpekade Fred i en hånande ton.

"Jag önskar att jag kunde protestera mot det", muttrade Moody. "De har blivit ynklingar hela gruppen."

"Åh tack så mycket Moody", sade Tonks och såg på honom med en förolämpad blick medan hennes hår mörknade till en grå färg.

"Hur ska jag kunna veta det?" röt Harry. "Frågan är hur vi ska ta oss in där!"

"Men, Harry, tänk efter nu", sa Hermione och tog ett steg fram mot honom. "Klockan är fem på eftermiddagen och Trolldomsministeriet måste vara fullt av folk som arbetar ... hur skulle Voldemort och Sirius kunnat ta sig in utan att bli sedda? Harry, de är förmodligen de två mest efterspanade trollkarlarna i hela världen ... tror du verkligen att de skulle kunna ta sig in i en byggnad full med Aurorer utan att bli upptäckta?"

"Tack och lov för Hermione", utbrast Sirius och började långsamt slappna av när han märkte hur flickan delade med sig av logiken till Harry.

"Inte för att vara den", sade George försiktigt. "Men Voldemort har väl följare på Ministeriet, de kunde ha släppt in honom?"

"Tack!" sade Harry och pekade triumferande på George.

"Toppen George, vi försökte att prata lite förstånd i honom och du säger det", sade Hermione och blängde på George som log fåraktigt.

"Jag vet inte, Voldemort använde väl en osynlighetsmantel eller nåt!" skrek Harry. "Mysterieavdelningen har åtminstone alltid varit alldeles tom varje gång jag varit ..."

"Du har aldrig varit där, Harry", sa Hermione lågt. "Du har drömt om det där stället, det är det enda."

"Det är inte vanliga drömmar!" vrålade Harry rakt i ansiktet på henne medan han reste sig upp och tog ett steg närmare. Han hade lust att skaka henne. "Hur förklarar du det där med Rons pappa då, vad handlade det om, hur kom det sig att jag visste vad som hade hänt honom?"

"Väldigt sant, jag förstår det fortfarande inte men det ligger en sanning i hans ord", påpekade Dean och såg mellan Harry, Hermione och boken.

"Det ligger nånting i vad han säger", sa Ron tyst och såg på Hermione.

"Men det här är bara så ... så otroligt !" sa hon förtvivlat. "Harry, hur i all världen skulle Voldemort kunnat få tag i Sirius, han har ju suttit instängd i huset på Grimmaldiplan hela tiden?"

"Sirius har kanske brutit ihop och bara velat ut för att få lite frisk luft", sa Ron i bekymrad ton. "Han har ju längtat i evigheter efter att slippa ut ur det där huset ..."

"Men varför", envisades Hermione, "skulle Voldemort vilja använda sig av Sirius för att hämta vapnet, eller vad det nu kan vara för nåt?"

"Skulle inte vara första gången han använder någon annan för att utföra ett dåd", muttrade Moody och studerade boken misstänksamt.

"Ja, men frågan är väl hur de fick tag på Sirius, det är vad som oroar mig", mumlade Kingsley tillbaka.

"Jag vet inte, det kan finnas massor av skäl!" skrek Harry åt henne. "Voldemort kanske tycker att Sirius är nån han kan utnyttja och sen döda..."

"Vet ni vad, jag kom just att tänka på en sak", sa Ron i dämpad ton. "Sirius bror var Dödsätare, eller hur? Kanske han berättade hemligheten för Sirius om hur man skulle få tag i vapnet!"

"Omöjligt, vi tappade kontakten tidigt. Han har inte sagt något om vad han gjorde som Dödsätare", sade Sirius och skakade på huvudet.

Umbridge fnös högljutt, hon trodde inte en sekund på vad brottslingen sade, och om hans bror mot all förmodan inte hade sagt någonting, innebar det enbart att Black fått informationen direkt från Du-vet-vem. Kanske var det därför han blev torterad i boken, för han misslyckats med sitt uppdrag. Umbridge kände hur hennes läppar drogs upp i ett leende, om det hände… om Potter begav sig efter sin usla gudfar skulle boken avslöja vad vapnet var, om vapnet nu ens existerade. Med tanke på att de redan ljugit om Du-vet-vems återkomst vågade Umbridge inte sätta för stort hopp i att ett vapen existerade.

"Just det ... och det är därför som Dumbledore har varit så angelägen att hålla Sirius inlåst hela tiden!"

"Ursäkta, båda två", skrek Hermione, "men inget av vad ni säger låter vettigt, och vi har inte bevis för nånting av det här, inget bevis för att Voldemort och Sirius ens är där ..."

"Hermione, Harry såg dem!" sa Ron och vände sig tvärt mot henne.

"Men vi vet inte om det är sant eller inte!" protesterade Hermione och blängde på Harry och Ron i salen.

"Då får vi väl ta reda på om Sirius är i högkvarteret eller inte!" väste Harry och drog knäna upp mot bröstet.

"Okej", sa hon med rädd men ändå beslutsam min, "jag måste bara få säga det här …"

"Vad då?"

"Du ... det här är inte nån kritik, Harry! Men har du inte ... liksom ... tror du inte du har lite rädda-folk-mani?" sa hon.

"Det är ett sätt att uttrycka det på."

Han blängde på henne. "'Rädda-folk-mani', vad menar du med det?"

"Jo ... du ...", nu såg hon ängsligare ut än någonsin, "jo, jag menar ... förra året till exempel, i sjön ... under turneringen ... du borde inte ha ... du hade ju inte behövt rädda den där lilla flickan Delacour ... du förivrade dig lite ..."

"Och jag är evigt tacksam fyr det 'Arry", sade Fleur i en bestämd ton. "Dy räddde 'ennes liv och Gabrielle 'ar inte slutat prata om dig än."

Harry log svagt. "Jag är bara glad att jag kunde hjälpa, jag kunde inte lämna henne där nere."

En våg av het ilska vällde upp inom Harry. Hur kunde hon vilja påminna honom om den blundern nu?

"Det var ju storartat gjort av dig och så, menar jag", sa Hermione hastigt och krympte ihop när hon såg Harrys ansiktsuttryck, "alla tyckte att det var fantastiskt att du gjorde det ..."

"Det kanske inte är bästa tillfället att dra upp det, även om intentionerna är goda", sade Ginny och grimaserade.

"Någon var tvungen att peka ut det någon gång, det är sant", påpekade Hermione och satte sig rakryggad upp.

"Du tror att jag har ett problem?" ifrågasatte Harry i en lågt morrande ton.

"Ja, du måste alltid rädda alla och en dag kommer det slå slint", sade Hermione och knöt händerna. "Du vill allas bästa, men någon kommer utnyttja det och du kommer rusa in utan en plan."

"Till skillnad från när, han har aldrig en plan", muttrade Oliver och Harry gav honom en irriterad blick medan Hermione nickade instämmande.

"Det var konstigt", sa Harry med darrande röst, "för jag kommer definitivt ihåg att Ron sa att jag hade slösat bort tid på att spela hjälte ... är det vad du tror det här rör sig om? Du tror att jag vill spela hjälte igen?"

"Nej, nej, nej", sa Hermione och såg bestört ut. "Det är inte alls vad jag menar!"

"Jamen, kläm fram med vad du vill säga då, för vi slösar bort tid här!" skrek Harry.

"Jag försöker säga att ... Voldemort känner dig, Harry! Han tog ner Ginny till Hemligheternas kammare för att lura dit dig, det är sånt han gör, han vet att du är den ... den sortens person som skulle komma till Sirius hjälp! Tänk om han bara försöker få dig att komma till Mysterieavdel...?"

"Jag tror verkligen att unga Hermione har rätt i det", sade Charlus försiktigt, men hans panna var ändå djupt fårad vid möjligheten av att Sirius kunde vara i fara.

"Jag tänker inte chansa, jag kan inte förlora Sirius!" viskade Harry och sänkte blicken mot golvet. "Han är allt jag har."

"Du har Remus också", påpekade Hermione försiktigt.

"Remus är inte… han är bara… han är Remus. Jag kan inte förlora Sirius!" upprepade Harry utan att se på sina vänner.

Remus slöt ögonen vid Harrys ord, han kunde enkelt läsa mellan raderna om att Harry inte kunde förlora en förälder igen, och han visste att han själv aldrig skulle fullfylla den rollen. Inte efter att han i ett år antagit rollen som Harrys professor, det hade garanterat att alla möjligheter för ett sådant förhållande krossades. Remus kunde inte vara annat än tacksam att han idag hade en plats i Harrys liv som farbror.

"Hermione, det spelar ingen roll om han har gjort det för att få dit mig eller inte ... de har tagit McGonagall till Sankt Mungos, det finns ingen från Orden kvar på Hogwarts som vi kan tala om det för, och om vi inte ger oss i väg dit kommer Sirius att dö!"

Harry och Remus ryckte båda till vid orden från boken, att Sirius skulle dö var det värsta de kunde tänka sig efter att de varit ensamma i tolv år utan sin familj.

"Men Harry, tänk om din dröm bara var ... bara var just det, en dröm!"

Harry gav upp ett vanmäktigt vrål som fick Hermione att skrämt ta ett steg tillbaka från honom.

"Ah, arga Harry är tillbaka", sade Lee och skakade på huvudet.

"Vi kan inte klandra honom för mycket, han måste vara stressad, orolig, rädd och arg på en och samma gång", påpekade Katie och såg oroligt på Harry som fortfarande stirrade på golvet.

"Du fattar inte!" skrek Harry åt henne. "Jag har inga mardrömmar, jag drömmer inte bara! Vad tror du all den där ocklumeneringen var till för, varför tror du Dumbledore ville att jag skulle hindras från att se de här sakerna? Därför att de är verkliga, Hermione – Sirius är fångad i en fälla, jag har sett honom. Voldemort har honom i sitt våld, och ingen annan vet om det, och det betyder att vi är de enda som kan rädda honom, och om du inte vill göra det, så gärna för mig, men jag tänker ge mig dit, fattar du? Och om jag minns rätt, så hade du inget problem med min rädda-folk-mani när det var dig jag räddade från Dementorerna eller ...", han vände sig ilsket mot Ron, "... när det var din syster jag räddade från basilisken ..."

"Han börjar bli irrationell, hans rädsla hindrar honom från att tänka logiskt", påpekade Tracy och lade huvudet på sne medan hon betraktade boken.

"Ja, men jag tror det är en ganska förståelig rädsla. Se på hans liv, förlorade sina föräldrar som liten, växte upp bland de där vidriga mugglarna…" Daphne skakade på huvudet när hon tänkte på det.

"Jag har aldrig sagt att jag hade nåt problem!" sa Ron upprört.

"Men Harry, du sa det ju själv nu", sa Hermione häftigt. "Dumbledore ville att du skulle lära dig att utestänga de där sakerna ur hjärnan, om du hade lärt dig ocklumenering ordentligt hade du aldrig sett den här ..."

"OM DU TROR ATT JAG TÄNKER LÅTSAS SOM OM JAG INTE HAR SETT ..."

"Jag skulle tro att det är omöjligt att ignorera något sådant när han väl har sett det", sade Dorea och knöt händerna i sitt knä.

"Och det är inte som om han hade en lärare som faktiskt försökte hjälpa honom", tillade Charlus i en ton som knappt kontrollerade hans ilska.

"Sirius sa åt dig att det inte fanns nånting viktigare än att du lärde dig stänga till din hjärna!"

"JAG TROR FAKTISKT HAN SKULLE SÄGA NÅT ANNAT OM HAN VISSTE VAD JAG JUST HADE ..."

Klassrumsdörren öppnades. Harry, Ron och Hermione svängde hastigt runt. Ginny kom in med en nyfiken min, följd av Luna, som på sitt vanliga vis såg ut som om hon hade släntrat in av en händelse.

"Du har en tendens att göra det en hel del", noterade Ginny och såg intresserat på sin vän.

"Det gör livet mer intressant", svarade Luna med ett leende.

"Hej", sa Ginny osäkert. "Vi kände igen Harrys röst. Vad håller du på och vrålar om?"

"Det ska du strunta i", sa Harry bryskt.

Ginny höjde på ögonbrynen. "Du behöver inte ha den tonen", sa hon kyligt. "Jag undrade bara om jag kunde vara till nån hjälp."

"Nej, det kan du inte", sa Harry.

Ron såg mellan Harry och Ginny. "Ni två är ganska lika."

"Du insåg det precis?" frågade Charlie med ett höjt ögonbryn.

"Ja?" svarade Ron och såg sig omkring. "Vad?"

"Du är så ouppmärksam", suckade Hermione med en skakning på huvudet.

"Du är faktiskt ganska ohövlig", sa Luna strängt.

Flera personer fnös när de hörde Lunas kommentar.

"Det är för han är rädd", suckade Remus, "Och jag kan inte klandra honom. I hans skor skulle jag också vara livrädd."

Harry svor och vände sig bort. Det allra sista han önskade just nu var ett samtal med Luna Lovegood.

"Vänta", sa Hermione plötsligt. "Vänta ... Harry, de skulle faktiskt kunna hjälpa till." Harry och Ron tittade på henne. "Hör på", sa hon ivrigt, "Harry, vi måste undersöka om Sirius verkligen har lämnat högkvarteret."

"Tack", sade Sirius och såg tacksamt på Hermione.

"Vi skulle vara helt hopplösa utan Hermione", sade Ron och log uppmuntrande mot Hermione som rodnade men log.

"Jag har ju sagt att jag såg ..."

"Harry, snälla du, jag ber dig!" sa Hermione förtvivlat. "Snälla du, låt oss bara kolla att Sirius inte är hemma innan vi störtar i väg till London. Om han inte är där, då svär jag på att jag inte ska försöka hindra dig. Jag följer med, jag gör vad som helst som behövs för att rädda honom."

"Sirius torteras just nu!" skrek Harry. "Vi har ingen tid att förlora."

"Men om det är ett trick från Voldemorts sida, Harry, måste vi kolla det, vi måste bara."

"Hur då?" frågade Harry skarpt. "Hur ska vi kolla det?"

Sirius slöt ögonen. Om han i boken bara hade berättat vad paketet var, att Harry kunde kontakta honom via det utan några problem.

"Vi får använda Umbridges brasa och se om vi kan kontakta honom", sa Hermione, som såg alldeles skräckslagen ut vid tanken. "Vi lockar bort Umbridge igen, men vi behöver några som håller utkik, och det är det vi kan använda Ginny och Luna till."

"Ni är dödens om hon upptäcker er", sade Fay i en varnande ton.

"Det är en risk jag är villig att ta", sade Harry och korsade armarna framför bröstet.

Fastän hon tycktes ha ganska svårt att förstå vad som pågick sa Ginny genast: "Ja, det kan vi göra", och Luna sa: "När ni säger 'Sirius', är det Stubby Boardman ni pratar om då?"

"Ah Luna, nästa gång du ser din pappa måste du ge honom en kram från mig", sade Sirius med ett brett leende. Luna stirrade på honom innan hon blinkade långsamt och log.

Ingen svarade henne.

"Okej", sa Harry stridslystet till Hermione, "okej, om du kan tänka ut nåt snabbt sätt att göra det här på kan jag gå med på det, annars ger jag mig i väg till Mysterieavdelningen med detsamma."

"Mysterieavdelningen?" sa Luna och såg milt förvånad ut. "Men hur ska du ta dig dit?"

"Det är en väldigt bra fråga", sade Ginny och höjde på ett ögonbryn.

"Jag listar ut något", muttrade Harry. "Jag måste rädda Sirius, vad det än tar."

Harry ignorerade henne igen.

"Då så", sa Hermione och flätade ihop händerna medan hon stegade fram och tillbaka mellan bänkarna. "Jo ... nån av oss måste leta reda på Umbridge och ... och skicka i väg henne åt fel håll, hålla henne borta från sitt kontor. Vi kunde säga till henne ... jag vet inte ... att Peeves som vanligt har nåt hemskt fuffens för sig ..."

"Det kan jag göra", sa Ron genast. "Jag kan säga att Peeves håller på att slå sönder hela förvandlingskonstavdelningen, den ligger jättelångt från hennes kontor. När jag tänker på saken, skulle jag nog kunna övertala Peeves att göra det, om jag mötte honom på vägen."

"Peeves som vill skapa trubbel, aldrig", sade Remus sarkastiskt och skakade på huvudet.

"Peeves gör det gärna", kacklade Peeves och gjorde en kullerbytta i luften högt ovanför allas huvuden.

"Inte nu Peeves!" sade McGonagall bestämt och blängde på upptågsmakaren som räckte ut tungan som svar. Trots det valde poltergeisten att stanna kvar där han var och gjorde inga försök att lämna salen för att attackera förvandlingskonstavdelningen.

Det var ett bevis på situationens allvar att Hermione inte kom med någon invändning mot att slå sönder förvandlingskonstavdelningen.

"Kör för det", sa hon fundersamt medan hon fortsatte att gå av och an. "Vi måste hålla eleverna borta från hennes kontor medan vi tar oss in där, annars kommer säkert några Slytherinare att ge henne en vink."

"Luna och jag kan stå i vardera änden av korridoren", sa Ginny raskt, "och varna folk för att gå igenom den eftersom nån har släppt ut en massa strypgas där."

"Ginny!" utbrast mrs Weasley i en chockad ton.

"Jag tror inte du insett exakt hur mycket Ginny har präglats av Fred och George", sade mr Weasley med ett litet leende och en blinkning åt sina barn när hans fru inte såg det.

Hermione såg förvånad ut över hur snabbt Ginny hade hittat på den här lögnen, men Ginny ryckte på axlarna och sa: "Fred och George hade planer på att göra det innan de gav sig av."

"Åh så vi listade ut hur vi kunde göra det", utbrast Fred och log stort. "Vi har precis börjat planera för det."

"Och ni ska inte genomföra det!" avbröt McGonagall strängt och blängde på tvillingparet som delade en blick innan de vände sig bort från henne. McGonagall motstod frestelsen att stöna, hon hade fortfarande ett rykte att upprätthålla även om det smält bort en del den senaste veckan.

"Okej", sa Hermione. "Då så, Harry, då tar du och jag på oss osynlighetsmanteln och smyger in på kontoret så kan du prata med Sirius ..."

"Han är inte där, Hermione!"

"Men du vet inte med säkerhet", sade Hermione i en bestämd ton. Harry valde att inte svara henne utan kramade bara om sig själv hårdare.

"Så kan du kolla om Sirius är hemma eller inte, menar jag, medan jag håller vakt, för jag tycker inte att du borde vara där inne ensam. Lee har redan bevisat att fönstret är en svag punkt eftersom han smusslade in alla nifflarna den vägen."

Trots sin ilska och otålighet insåg Harry att Hermiones erbjudande att följa med in på Umbridges kontor var ett tecken på stor lojalitet.

Harry blundade, han visste att Hermione bara ville hans bästa, att hon var orolig på riktigt att det var en fälla men Harry kunde inte skaka av sig känslan om att Sirius faktiskt blev skadad, att något hemskt skulle hända honom om Harry inte stoppade det. Och varje sekund de slösade på att argumentera, på att försöka hitta bevis, i stället för att bara agera satte bara Sirius i mer och mer fara.

"Jag ... okej, tack", mumlade han.

"Ja, men även om vi gör allt det här tror jag inte vi kan räkna med mer än fem minuter", sa Hermione, som såg lättad ut över att Harry verkade ha gått med på planen, "inte med Filch och Inkvisitorspatrullen som nosar omkring överallt."

"Fem minuter räcker", sa Harry. "Kom då, så sätter vi i gång ..."

"Nu? " sa Hermione och såg chockad ut.

"Ja, självklart!" sa Harry argt. "Vad trodde du, att vi skulle vänta tills efter middagen eller nåt? Hermione, Sirius blir torterad just nu!"

"Jag vet faktiskt inte varför du är förvånad Hermione, han var på väg att lämna slottet, tror du verkligen att han skulle vänta med att följa ditt råd?" frågade Bill misstroget.

"Jag antar bara att jag tyckte det var så plötsligt", sade Hermione och grimaserade, här i salen kunde hon se att hennes framtida jag varit dum som inte hade insett att det var något som skulle hända omedelbart.

"Jag ... ja, okej då", sa hon uppgivet. "Gå och hämta osynlighetsmanteln så möter vi dig i änden av Umbridges korridor, okej?"

Harry svarade inte utan störtade ut ur rummet och började kämpa sig fram genom den myllrande trängseln utanför. Två trappor upp mötte han Seamus och Dean, som hälsade glatt på honom och talade om att de planerade en heldagsfest i uppehållsrummet för att fira att examensproven var över.

"De är alltid roliga", sade Alicia med ett brett leende.

"Ja, önskar bara att Harry kunde få uppleva det utan någon stress av annat hängande över sig", sade Katie och grimaserade.

Harry lyssnade knappt på dem. Han kravlade in genom porträtthålet, medan de fortfarande bråkade om hur många honungsöl de skulle behöva köpa på svarta börsen, och kröp tillbaka ut genom det med osynlighetsmanteln och Sirius kniv i tryggt förvar i väskan, innan de upptäckte att han hade lämnat dem.

"Harry, har du lust att bidra med ett par galleoner? Harold Dingle tror att han skulle kunna sälja lite eldwhisky åt oss ..."

Mrs Weasley rynkade på pannan, en kommentar om hur de var för unga för att dricka alkohol på spetsen av hennes tunga men hon avhöll sig från att säga något. Hon var medveten om att nu inte var rätt tillfälle för det.

Men Harry rusade redan tillbaka genom korridoren, och ett par minuter senare skuttade han uppför de sista trappstegen och anslöt sig till Ron, Hermione, Ginny och Luna, som stod tätt tillsammans i änden av Umbridges korridor.

"Jag har den", flåsade han. "Är ni klara att sätta i gång då?"

"Okej", viskade Hermione medan en grupp högljudda sjätteårselever passerade dem. "Ron, då går du och stoppar Umbridge. Ginny och Luna, om ni kan börja mota bort folk ur korridoren. Harry och jag sätter på oss manteln och väntar tills kusten är klar..."

"Varför känns det som att något kommer gå fel?" frågade Tonks och såg oroligt på tonåringarna.

"Har något någonsin gått rätt när de planerar något?" var allt Charlie sade till svar och Tonks rynkade på pannan, hon visste att hennes vän hade rätt men önskade att han istället skulle ha försökt lugna henne.

Ron stegade i väg, med det knallröda håret synligt ända bort till slutet av gången. Samtidigt guppade Ginnys lika lysande röda huvud fram åt andra hållet, mellan elever som skuffade och puffade henne, tätt följt av Lunas blonda huvud.

"Kom med hit bort", viskade Hermione. Hon grep Harry om handleden och drog in honom i en undanskymd vrå där det fula stenhuvudet av en medeltida trollkarl stod och muttrade för sig själv på en pelare. "Är ... är det säkert att du mår bra, Harry? Du är fortfarande väldigt blek."

"Det är klart att han är blek", sade George och såg misstroget på Hermione. "Han såg just Sirius bli torterad, även om det inte är sant så skulle det knappast få honom att känna sig toppen!"

"Ja, vi var bleka av att bara höra om vad som hände… kommer hända?" Fred rynkade på pannan innan han tog ett andetag och fortsatte. "vår pappa. Att faktiskt se det hända… jag är förvånad att han inte brutit ihop mer."

"Det kommer hända senare, när Sirius är säker", sade Harry i en hes ton och försökte le åt tvillingarna.

"Jag mår fint", sa han kort och drog fram osynlighetsmanteln ur väskan.

I själva verket gjorde det ont i hans ärr, men inte så väldigt ont att han trodde att Voldemort redan hade gett Sirius dödsstöten; det hade smärtat mycket värre än så här under Voldemorts bestraffning av Avery ... "Här", sa han och kastade osynlighetsmanteln över dem båda, och de stod där och lyssnade uppmärksamt över latinmumlet från bysten framför dem.

"Ni kan inte komma ner här!" ropade Ginny till skaran av elever. "Ni måste tyvärr gå runt via svängtrappan, nån har släppt ut strypgas just här i korridoren ..."

Harry och Hermione kunde höra hur folk knotade. En sur röst sa: "Jag kan inte se nån gas."

"Det är för att den är färglös", sa Ginny med övertygande irriterad röst, "men om du vill gå igenom den, så fortsätt bara, då kan vi ha din döda kropp som bevis för nästa idiot som inte tror oss."

"Vad skulle du göra om någon faktiskt gick igenom korridoren", frågade Dean intresserat.

"Troligtvis förhäxa dem så de känner doften av något och sen lamaslå dem", sade Ginny med en axelryckning. Flera professorer grimaserade vid hur snabbt hon svarat utan att tänka över det.

Långsamt tunnades elevskaran ut. Nyheten om strypgasen tycktes ha spritts; folk kom inte den här vägen längre. När området omkring dem till sist var alldeles tomt sa Hermione lågt: "Bättre än så här tror jag inte det blir, Harry ... kom nu, så gör vi det."

De rörde sig framåt, dolda av manteln. Luna stod med ryggen åt dem längst bort i korridoren. När de gick förbi Ginny viskade Hermione: "Bra gjort ... glöm inte signalen."

"Vad är signalen?" frågade Harry tyst när de närmade sig Umbridges dörr.

"De sjunger 'Weasley är vår kung' högt i kör om de ser Umbridge närma sig", svarade Hermione medan Harry stack in bladet på Sirius kniv i dörrspringan.

"Det kommer fånga vår uppmärksamhet, även om det är irriterande", sade Harry lågmält.

"Ja… men jag kan inte tänka på något bättre", erkände Ron och rynkade frustrerat på pannan.

Låset gick upp med en knäpp och de klev in på kontoret. De grälla kattungarna sträckte ut sig i den sena eftermiddagssolen som värmde deras tallrikar, men för övrigt var kontoret lika stilla och tomt som det hade varit gången innan. Hermione suckade av lättnad.

"Jag trodde att hon kanske hade installerat extra säkerhetsanordningar efter den andra nifflaren."

"Det finns en möjlighet att hon gjort det men att ni inte ser den", varnande Percy. "Umbridge har alltid varit en… försiktig… person."

"Försiktig är ett sätt att uttrycka det på", fnös Sirius.

Hermione suckade frustrerat och knuffade undan sitt hår från ansiktet. "Vårt antagande kommer få oss att åka fast. Varför förutsåg jag inte att det kan finnas andra säkerhetsanordningar?"

"Du kan inte tänka på allt Mione, och det är inte säkert att ni kommer åka fast", påpekade Ron och försökte le uppmuntrade mot henne men hon skakade bara ilsket på huvudet medan hon muttrade lågmält för sig själv om olika förtrollningar Umbridge skulle ha kunnat använda.

De drog av sig manteln. Hermione sprang fram till fönstret och stod där utom synhåll och kikade ner på skolområdet med trollstaven framme. Harry störtade fram till den öppna spisen, tog krukan med flampulver och kastade en nypa på spiselhällen så att de smaragdgröna lågorna flammade upp. Han lade sig snabbt ner på knä, stoppade in huvudet i den dansande elden och skrek: "Grimmaldiplan tolv!"

"Kom igen Sirius, svara", mumlade Dorea och knöt händerna hårt.

"Han kommer svara, allting är bra med honom", mumlade Charlus lågmält, men hans egna händer var hårt knutna och hans panna djupt fårad.

Det började snurra i huvudet som om han just hade klivit av en karusell trots att hans knän förblev stadigt planterade på det kalla golvet i rummet. Han knep ihop ögonen mot den virvlande askan och när snurrandet upphörde öppnade han dem och fann att han tittade ut på det avlånga, kalla köket på Grimmaldiplan. Det var ingen där. Det var vad han hade väntat sig, men ändå var han inte beredd på den våg av fruktan och skräck som vällde upp inom honom när han såg det övergivna rummet.

"Han är där, han måste vara där", muttrade Dorea och kunde svagt känna det hårda greppet från hennes makes händer som grävde sig in i hennes axlar.

"Jag kan vara med Vingfåle, det betyder ingenting att jag inte är i rummet just då", sade Sirius i en lugn ton och log uppmuntrande mot Harry som hade bleknat.

"Sirius!" ropade han. "Sirius, är du där?"

Hans röst ekade runt rummet, men det kom inget svar, bortsett från ett litet hasande ljud till höger om brasan.

"Vem är det?" ropade han, medan han undrade om det bara var en mus. Husalfen Krake kröp fram inom synhåll. Han såg väldigt förtjust ut över någonting, fast han verkade ha ådragit sig en allvarlig skada i båda händerna, som var inlindade i tjocka bandage.

"Han har inte blivit straffad?" föreslog Alicia i en tyst ton.

"Jag skulle aldrig beordra honom att skada sig själv! Jag må hata honom men jag är inte hjärtlös."

Anthony tuggade på underläppen. "Kanske inte du… men han själv? Brukar inte Dobby skada sig själv när han gjort något han inte borde göra? Kanske Krake har gjort samma sak?"

"Men för vad? Att han tog lite fotografier igen?" frågade Sirius i en tveksamt, hans ton lugnare nu när han inte längre blev anklagad för att skada Krake.

Dumbledore sänkte blicken mot sina händer, betraktade rynkorna i dem innan han slöt ögonen. Vad han hade befarat verkade ha slagit in, han kunde bara hoppas att det hela inte skulle sluta i en tragedi. Att förlora Sirius skulle vara ett hårt slag mot Harry, inte något han inte kunde överleva men djupt traumatiserande… Dumbledore rynkade på pannan, det var inte svårt att se att Harry och Sirius verkade ha ett djupare band mellan sig än det som presenterades i boken. Kanske skulle slaget att förlora Sirius, om det skedde, vara hårdare än vad han kunde föreställa sig.

"Det är pojken Potters huvud inne i elden", upplyste Krake det tomma köket medan han kastade förstulna och konstigt triumferande blickar på Harry. "Vad har han kommit för, undrar Krake?"

"Krake, var är Sirius?" frågade Harry strängt.

Husalfen skrattade väsande. "Krakes husbonde har gått ut, Harry Potter."

"Jag sa ju att det var verkligt!" väste Harry och blängde på Hermione. "Vi slösade bara tid."

"Vi var tvungna att kontrollera men vi kommer hjälpa dig", svarade Hermione lågmält, hennes ögon vida i fasa vid insikten att Voldemort faktiskt hade Sirius.

"Hermione har rätt", sade Remus bestämt och gav Harry en varnande blick. "Och vad ni måste göra nu är att få kontakt med en ordermedlem, ni kan inte ge er ut på ett eget räddningsuppdrag!"

"Vart har han tagit vägen? Vart har han tagit vägen, Krake? "

Krake skrockade bara.

"Jag varnar dig!" sa Harry, fullt medveten om att hans möjlighet att straffa Krake var nästan obefintlig från den plats där han befann sig. "Och Lupin då? Monsterögat? Nån av dem, är nån av dem här?"

"Varför har jag känslan av det inte kommer finnas någon vuxen i närheten som kan hjälpa när han faktiskt ber om hjälp?" suckade Remus och drog en hand genom sitt grånande hår.

"Därför att det händer varje gång. Han försökte få hjälp både i första och andra året utan att lyckas", sade Tonks och gnuggade sig i ögonen.

"Ett år utan att de svävar i fara, är det verkligen för mycket att be om?" frågade mrs Weasley och jämrade sig.

"Och här trodde mamma att Fred och George var barnen som skulle ge henne mest gråa hår", fnös Bill och log brett.

"Och det kommer från sonen som jobbar med fyrbannelser", påpekade Fleur och höjde ett elegant ögonbryn.

"Ingen här utom Krake", sa alfen glättigt. Han vände sig bort från Harry och började långsamt gå mot dörren i änden av köket. "Krake tror att han ska ha en liten pratstund med sin husmor nu, ja, han har inte haft nån chans på länge, Krakes husbonde har hållit honom borta från henne ..."

"Vart har Sirius tagit vägen?" vrålade Harry efter alfen. "Krake, har han gett sig av till Mysterieavdelningen? "

Krake stannade tvärt. Harry kunde nätt och jämnt urskilja baksidan av hans kala huvud genom skogen av stolsben framför sig.

"Husbonden talar inte om för stackars Krake vart han ger sig av", sa alfen lågt.

"Det betyder inte att han inte vet, han är en slug jäkel som märker mer än vad vi skulle vilja", sade Sirius i en tyst ton.

"Men du vet!" skrek Harry. "Eller hur? Du vet var han är!" Det blev ett ögonblicks tystnad, och sedan gav alfen upp sitt hittills högsta kacklande skratt.

"Husbonden kommer inte tillbaka från Mysterieavdelningen!" sa han glatt. "Krake och hans husmor är ensamma igen!" Han kilade vidare och försvann genom dörren till hallen.

"Sirius är verkligen i fara", sade Bill i en förskräckt ton, han liksom många andra hade hoppats att det bara skulle vara en mardröm.

"Han skulle kunna ljuga?" föreslog Astoria och försökte le uppmuntrande mot dem.

Sirius skakade på huvudet. "Nej, Krake har order från mig att ge Harry samma respekt som han skulle sin husbonde, vilket innebär att han inte kan ljuga för Harry… vilket inte bådar gott för mig", sade Sirius i en svag ton.

"Krake ger dig respekt?" frågade Ron innan han kunde hindra sig själv och han började genast rodna.

"Så lite som han kommer undan med", fnös Sirius, "men efter hur han agerade i somras var jag noggrann med att informera honom om Harrys status och hur han ska behandlas."

"Jag kan inte förlora Sirius också, Charlus vi har redan förlorat James och Jasmine", viskade Dorea i en bruten ton. "Sirius kan inte… Harry behöver honom."

Charlus harklade sig och mumlade tillbaka: "Jag är säker på att det kommer lösa sig, Sirius är smart."

"Du, din ...!"

Men innan han hann yttra en enda svordom eller förolämpning kände Harry en skarp smärta högst upp i huvudet. Han andades in en mängd aska och släpades bakåt genom lågorna, tills han helt tvärt stirrade upp i ansiktet på professor Umbridge, som hade dragit honom i håret baklänges ur elden och nu böjde hans nacke bakåt så långt det gick, som om hon tänkte skära upp halsen på honom.

"Toppen, precis vad vi behövde!" fräste Remus. "Om hon gör något som resulterar i att Harry eller Sirius blir skadade kommer hon ångra det resten av sitt liv och jag kommer ge henne något att faktiskt vara rädd för!"

"Var det Remus eller är det, öh Måntand igen?" frågade Susan försiktigt.

Sirius skakade på huvudet. "Nej, det där är Remus. Han är en hönsmamma, Måntand är betydligt mer brutal och direkt med sina hot… eller löften."

"Tror du verkligen", viskade hon och böjde Harrys nacke ännu längre bakåt så att han tittade upp i taket, "att jag, efter två nifflare, skulle låta ännu en vidrig, snokande liten varelse ta sig in på mitt kontor utan min vetskap? Efter att den sista nifflaren lyckades komma in lät jag sätta smygdetektorsförtrollningar runt hela dörröppningen, det borde du ha förstått, din dumma pojke. Ta hans trollstav!" skrek hon åt någon som Harry inte kunde se, och han kände en hand treva inuti bröstfickan på hans klädnad och ta ut trollstaven. "Hennes också."

Harry hörde ett hasande borta vid dörren och förstod att även Hermiones trollstav hade slitits ifrån henne. "Jag vill veta varför ni är inne på mitt kontor", sa Umbridge och ruskade honom så hårt i håret att han vinglade till.

"Toppen, ni åkte båda fast", stönade Charlie och drog en hand nerför sitt ansikte.

"Vi har fortfarande Ron, Ginny och Luna som backup", påpekade Fay och försökte le brett.

"Vi har troligtvis också åkt fast", sade Ron och ryckte på axlarna innan han sjönk ihop.

"Jag ... försökte hämta min Åskvigg!" kraxade Harry.

"Bra försök, men det kommer knappast lura henne. Hon har troligtvis skrutit om hur kvasten är under strängt beskydd", sade Seamus med en grimas.

"Lögnare." Hon ruskade honom i håret igen. "Din Åskvigg finns under sträng bevakning nere i fängelsehålorna, som du mycket väl vet, Potter. Du hade huvudet i min spis. Vem har du varit i förbindelse med?"

"Ingen", sa Harry och försökte slita sig loss från henne. Han kände hur åtskilliga hårstrån skildes från skalpen.

Charlus gnisslade tänderna vid omnämnandet av hur hans sonson blev behandlad, hans tankar vandrade även tillbaka till Sirius och hur han hade blivit behandlad av sina blodsföräldrar som ung. Hur Sirius hade kommit att bo med dem permanent tills han skaffade en egen lägenhet.

"Lögnare! " skrek Umbridge.

Hon slängde honom ifrån sig och han for in i skrivbordet med en smäll. Nu kunde han se att Millicent Bulstrode höll fast Hermione mot väggen. Malfoy stod lutad mot fönsterbrädan och hånflinade medan han kastade upp Harrys trollstav i luften med ena handen och fångade den igen.

"Rör honom igen och det kommer vara det sista du gör som en fri kvinna!" väste Sirius och var halvvägs upp ur sin plats.

"Hur vågar du hota mig!" fräste Umbridge och blängde på mannen. "Du som är-"

"Är din bättre? Är det var du tänkte säga?" frågade Sirius och höjde ett ögonbryn medan ett kallt leende täckte hans ansikte. "Akta hur du talar till mig, eller har du glömt att jag är Lord Black? Hur mycket du än vill ignorera det har jag högre ställning än dig i vårt samhälle och jag är inte längre aktsam kring att använda min position. Rör ett hår på en enda elev och din karriär kommer vara över."

"Påminn mig om att aldrig göra Sirius arg, jag glömde faktiskt bort att han är en renblodig lord", sade Neville i en viskning.

Narcissa som hörde honom log mot pojken. "Det är vad min kusin strävar efter. Han har alltid försökt undvika att förknippas med vår familj. Jag tror det här är första gången han tar sådan kontroll över sin roll."

Det hördes oväsen utanför och flera storvuxna Slytherinare kom in, var och en med ett fast tag om Ron, Ginny, Luna och – till Harrys stora förvåning – Neville, som hölls i ett strypgrepp av Crabbe och såg ut att riskera att kvävas i vilket ögonblick som helst. Alla fyra hade försetts med munkavle.

"Åh helvete", svor Ginny och såg ilsket på boken.

"Hur blev jag involverad?" protesterade Neville med vida ögon.

"Antagligen på liknande sätt som du blev involverad med draken i vårt första år", föreslog Hermione i en lågmäld ton.

"Vi fick dem allihop", sa Warrington och gav Ron en omild knuff framåt. "Den där ", han pekade med ett tjockt finger på Neville, "försökte hindra mig från att ta henne ", han pekade på Ginny, som försökte sparka den stora Slytherinflickan som höll fast henne i smalbenen, "så jag tog med honom också."

"Bra jobbat Neville!" sade Parvati och såg stolt på sin klasskamrat.

"Agerade som en sann Gryffindor", instämde Gabriel med ett brett leende.

"Bra, bra", sa Umbridge och betraktade Ginnys ansträngningar. "Jaha, det ser ut som om Hogwarts snart blir en Weasleyfri zon, eller hur?"

"Tror ni professorerna har övervägt hur många Weasleys kommer svärma året om ett par år när vi alla skaffat familj?" frågade Ginny fundersamt och blickade upp mot lärarbordet.

"Jag är övertygad om att McGonagall gör allt hon kan för att undvika att tänka på det", sade George med ett skratt.

"Vår dröm är att vi kommer ha egna barn som börjar samtidigt, ultimata drömmen är ett varsitt tvillingpar i samma ålder", sade Fred och blinkade med ögat men flera av deras vänner var inte helt säkra på i fall det faktiskt var ett skämt eller om det var något de ville få till. Uppe vid lärarbordet kände McGonagall en kall kåre löpa längs hennes ryggrad som hon inte kunde förklara men hon kastade av vana en varnande blick ner mot sina elever som brast ut i skratt när de såg hennes blick.

"McGonagall kommer definitivt inte gilla det", sade Katie och skakade på huvudet.

Malfoy skrattade högt och inställsamt. Umbridge log sitt breda, självbelåtna leende och slog sig ner i en chintzklädd fåtölj medan hon blinkade upp mot sina fångar som en padda i en blomsterrabatt.

"Så poetiskt", fräste Angelina." Jag hoppas hon får ett poetiskt slut med, ett vasst möte med änden på en rostig eldpoker."

"Jag har nog en liggande i ett hörn som kan användas", sade Oliver och Angelina log brett så hennes tänder blänkte i skenet från ljusen omkring dem.

"Jaså, Potter", sa hon. "Du posterade ut folk på utkik runt mitt kontor och du skickade den här pajasen", hon nickade mot Ron, och Malfoy skrattade ännu högre, "för att tala om för mig att Peeves levde rövare i förvandlingskonstavdelningen, när jag mycket väl visste att han var ivrigt upptagen med att smeta bläck på linserna i skolans alla stjärnkikare, eftersom mr Filch just hade informerat mig om det. Det var tydligen väldigt viktigt för dig att få tala med nån. Var det Albus Dumbledore? Eller den där halvmänniskan Hagrid? Jag tvivlar på att det var Minerva McGonagall, jag har hört att hon fortfarande är för sjuk för att prata med nån."

Genast slet sig skrik och förolämpningar från folks munnar, ingen av dem hade förväntat sig att Umbridge skulle ha mage att håna professor McGonagall på det sättet. Speciellt inte när hon var inblandad i, om inte helt ansvarig för att skicka henne till sjukhuset.

"Hur vågar du!"

"Det är ditt fel att hon är på St. Mungos!"

"Jag kan se till att du blir för sjuk för att prata!"

Hoten, förolämpningarna och orden av ren ilska kom från flera håll i salen och McGonagall log svagt när hon såg hur upprörda eleverna var över henne. Hur de försökte försvara hennes ära.

Hon harklade sig en gång och långsamt började ljudet i salen dämpas till hon hade allas uppmärksamhet. "Jag tackar er för era ord, men jag är rädd att jag måste påminna er om att hot mot personalstaben eller mot andra elever inte är acceptabelt, oavsett vem det gäller. Så jag tror att det är bäst för alla om vi bara fortsätter med läsningen och hoppas att… hon inte gör något… mer extremt… mot Potter och hans vänner."

Hennes ord möttes med mycket grubbel och muttrande, men trots det vände de uppmärksamheten till boken och lugnade ner sig för att kunna få veta vad som skulle hända härnäst.

Malfoy och några av de andra medlemmarna i Inkvisitorspatrullen brast ut i skratt. Harry fylldes av ett sådant raseri och hat att han skakade.

"Det angår inte er vem jag pratar med", morrade han ilsket.

"Det är sant, hon kan inte kontrollera vem du talar med", sade Flitwick allvarligt.

Umbridges slappa ansikte stelnade till. "Då så", sa hon i sin farligaste och falskaste honungston. "Då så, Potter, jag erbjöd dig chansen att berätta frivilligt för mig. Du vägrade. Jag har inget annat val än att tvinga dig. Draco, hämta professor Snape."

"Det betyder att det finns en ordermedlem i Hogwarts!" sade Colin ivrigt.

"Som om Snape skulle hjälpa, han hatar både Harry och Sirius", muttrade Ron.

Narcissa fnös. "Jag tvivlar att det skulle stoppa honom. Kan ni föreställa er vad Remus skulle göra mot honom om han fick veta att Severus inte gjorde något för att hjälpa Sirius eller Harry när han hade chansen. Så även om ingen oupptäckt tillgivenhet mellan de två inte får Severus att hjälpa till så kommer hans självbevarelsedrift att göra det, han är trots allt en Slytherin."

"Bra", suckade Dorea och andades lättat ut. "Förhoppningsvis så kommer de rädda Sirius, jag vill inte att varken Sirius eller Harry ska vara i fara."

Det blev tyst i rummet, bortsett från det nervösa knuffandet och bråket under Slytherinelevernas ansträngningar att hålla Ron och de andra i schack. Det droppade blod från Rons läpp på Umbridges matta medan han kämpade mot Warringtons halvnelson. Ginny försökte fortfarande stampa på fötterna på flickan ur sjätte klass som höll båda Ginnys överarmar i ett hårt grepp. Neville blev allt rödare i ansiktet medan han slet och drog i Crabbes armar, och Hermione försökte förgäves kasta av sig Millicent Bulstrode. Luna däremot stod och hängde bredvid sin tillfångatagare och stirrade lojt ut genom fönstret som om hon var ganska uttråkad av vad som försiggick.

"Bra strategi Lovegood, ger dig chansen att fly när de inte väntar sig det!" brummade Moody och nickade godkännande mot den blonda häxan.

"Fick Stolliga Luna just beröm för att vara konstig?" muttrade Michael Corner.

"Håll bara käften Corner", fräste Ginny och höjde diskret sitt trollspö i en hotande gest, noggrann med att inte låta någon professor se.

Harry tittade tillbaka på Umbridge, som noga betraktade honom. Han höll ansiktet avsiktligt lugnt och uttryckslöst när det hördes fotsteg utanför i korridoren. Draco Malfoy kom tillbaka in i rummet och höll upp dörren för Snape.

"Ni ville träffa mig, rektor Umbridge?" sa Snape och såg sig omkring på alla de kämpande elevparen med en min av total likgiltighet.

"Å, professor Snape", sa Umbridge leende och reste sig upp igen. "Ja, jag skulle vilja ha en flaska veritaserum till, så fort ni kan, är ni snäll."

"Ni tog min sista flaska när ni skulle förhöra Potter", sa han och iakttog henne kyligt genom sina svarta flottiga hårgardiner. "Ni kan väl inte ha använt alltihop? Jag sa ju till er att tre droppar skulle räcka?"

Umbridge blev blossande röd i ansiktet. "Ni kan säkert göra lite mer åt mig, eller hur?" sa hon, och hennes röst blev ännu ljuvare och flickaktigare, som den alltid blev när hon var rasande.

"En hel flaska? Vet hon om att den dosen kan vara dödlig", frågade Kingsley och såg med en blandning av förskräckelse och misstänksamhet på Umbridge.

"Det är knappast det värsta hon har gjort från vad jag har förstått, var bara glad att Harry var smart nog att inte dricka det", sade Oliver och grimaserade.

"Hur mycket skada har den kvinnan inflikat på våra elever?" viskade Vector i en förskräckt ton.

"Mer än vad hon borde ha kunnat göra", sade Burbage och skakade sorgset på huvudet.

"Visst kan jag det", sa Snape och krökte föraktfullt på läppen. "Det tar en hel måncykel för det att mogna, så jag kan ha det färdigt åt er om ungefär en månad."

"En månad?" kväkte Umbridge och svällde paddlikt. "En månad? Men jag behöver det i kväll, Snape! Jag har just kommit på Potter med att kommunicera med en eller flera okända personer!"

"Jaså, verkligen?" sa Snape och visade sitt första, svaga tecken på intresse när han vände sig om och tittade på Harry. "Nåja, det förvånar mig inte. Potter har aldrig visat nån större benägenhet att följa skolreglerna."

"Jag kan tyvärr inte protestera emot det", sade Alicia och log retsamt mot Harry.

"Det är inte mitt fel, jag letar inte efter problem", protesterade Harry, men hans blick var helt fäst på boken och hans röst saknade den vanliga lekfullheten.

Hans kalla, mörka ögon borrade sig in i Harrys, och Harry mötte ståndaktigt hans blick, koncentrerade sig hårt på vad han hade sett i sin dröm och försökte hypnotisera Snape till att läsa den i hans hjärna, till att förstå ...

"Verkar som att legilimering har ett bra syfte trots allt", sade Ginny, hennes ögonbryn så högt höjda att om hon haft lugg så hade de försvunnit bakom den.

"Jag vill förhöra honom!" ropade Umbridge ilsket, och Snape flyttade blicken från Harry till hennes ursinnigt skälvande ansikte. "Jag vill att ni förser mig med en dryck som tvingar honom att tala om sanningen!"

"Jag har redan sagt er", sa Snape lugnt, "att jag inte har nåt mer veritaserum på lager. Såvida ni inte vill förgifta Potter – och jag försäkrar er att ni skulle ha min fullaste sympati om ni gjorde det – kan jag inte hjälpa er. Det enda problemet är att de flesta gifter verkar för fort för att ge offret tid att berätta sanningen."

Sinistra kunde inte låta bli att le svagt vid Snapes sarkasm medan resten av lärarna såg förskräckt på honom.

"Jag skulle föredra om jag överlevde", sade Harry och Remus kunde inte låta bli att le ett nöjt leende.

"De flesta personer föredrar att leva", påpekade Fay och höjde på ett ögonbryn.

Snape såg tillbaka på Harry, som stirrade på honom och desperat sökte efter ett sätt att meddela sig utan ord. Voldemort har Sirius i sitt våld på Mysterieavdelningen, tänkte han förtvivlat. Voldemort har Sirius ...

"Jag sätter er på prövotid! " skrek professor Umbridge gällt, och Snape tittade tillbaka på henne med lätt höjda ögonbryn. "Ni är avsiktligt ohjälpsam! Jag hade faktiskt väntat mig bättre från er, Lucius Malfoy talar alltid högst uppskattande om er! Ge er i väg från mitt kontor nu!" Snape gjorde en ironisk bugning för henne och vände sig om för att gå.

Harry visste att hans sista chans att låta Orden få veta vad som försiggick just var på väg ut genom dörren.

"Han har Tramptass! " skrek han. "Han har Tramptass på stället där det finns gömt!" Snape hade stannat med handen på Umbridges dörrvred.

"Det är en bra kod, jag tvivlar att någon annan kommer förstå vad det betyder", sade Bill och log uppmuntrande mot Harry.

"Umbridge har nog aldrig hört det men Snape har hört det massor med gånger genom åren", instämde Sirius.

"Tramptass? " skrek Umbridge och tittade ivrigt från Harry till Snape. "Vad är Tramptass för nåt? På stället där vad finns gömt? Vad menar han, Snape?"

Snape såg på Harry. Hans ansikte var outgrundligt. Harry kunde inte avgöra om han hade förstått eller inte, men han vågade inte uttrycka sig tydligare i Umbridges närvaro.

"Jag har ingen aning", sa Snape kallt. "Potter, när jag vill att du ska skrika en massa nonsens åt mig ska jag ge dig en babbelbrygd. Och Crabbe, lossa lite på greppet. Om Longbottom kvävs kommer det att innebära en massa tråkig pappersexercis och jag blir tyvärr tvungen att nämna det i dina referenser ifall du nånsin söker ett jobb."

"Tack Severus", sade McGonagall med ett stelt leende.

Harry var stel i kroppen, Snape hade varit hans sista chans. Det fanns ingen som skulle kunna hjälpa dem. Han skulle behöva ge sig av till Mysterieavdelningen helt själv och försöka rädda Sirius. Han svalde runt klumpen i halsen, han visste att oddsen att besegra Voldemort inte var höga men han var tvungen, han kunde inte bara låta Sirius dö.

Han stängde dörren bakom sig med en knäpp och lämnade Harry i ett tillstånd av ännu större desperation. Snape hade varit hans sista hopp. Han tittade på Umbridge, som såg ut att känna på samma sätt, hennes bröstkorg hävdes av ursinne och besvikelse.

"Han är en spion Harry, jag är säker på att han förstod men han kan knappast visa det framför paddan och dödsätarbarnen", sade Charlie försiktigt.

Harry nickade men övergav inte sina tankar om att han skulle behöva göra det helt själv, speciellt inte när det gällde Sirius som Snape hade ett stort avsky för.

"Nå, då så", sa hon och drog fram sin trollstav. "Då så ... jag har inget val... det här är mer än en fråga om skoldisciplin ... det här är en fråga om ministeriets säkerhet ... ja ... ja ..."

"Varför får jag en väldigt dålig känsla kring det här?" frågade Hermione och knöt händerna hårt i sitt knä för att inte gömma ansiktet bakom dem.

Hon tycktes försöka övertala sig själv till någonting. Hon bytte nervöst tyngdpunkt från den ena foten till den andra medan hon stirrade på Harry, slog trollstaven mot sin tomma handflata och andades tungt. Harry stod där och betraktade henne och kände sig fruktansvärt maktlös utan sin egen stav.

"Du tvingar mig, Potter, jag vill egentligen inte", sa Umbridge och trampade fortfarande rastlöst på fläcken, "men ibland helgar ändamålet medlen. Jag är säker på att ministern kommer att förstå att jag inte hade nåt val."

"Vad tänker hon göra?" frågade Parvati och såg oroligt mellan boken och Harry,

"Ingen aning, men ge henne en snytning Harry!" sade Dean och höll tummarna hårt.

"Det kommer knappast hjälpa hans situation!" protesterade Lavender i en förskräckt ton.

Dean ryckte på axlarna. "Nej men det skulle få honom att må bättre."

Nigel tittade ner på boken och svalde nervöst när han såg vad som väntades.

Malfoy betraktade henne med glupsk förväntan i ansiktet.

"Cruciatusförbannelsen borde lossa din tunga", sa Umbridge med låg röst.

"Mr Wolpert, var snäll och upprepa vad du precis sade för det är inte möjligt att jag hörde korrekt", sade McGonagall i en isande kall ton som frös blodet i allas ådror, aldrig förr hade de sett sin förvandlingskonstlärare vara så lugn och rasande på samma gång.

"Um… cruciatusförbannelsen borde lossa din tunga…", upprepade Nigel osäkert och hukade sig bakom boken.

"Tack så mycket mr Wolpert", sade McGonagall långsamt innan hon vände sig om och spände blicken i Umbridge. "Du. Hur understår du dig att hota med något sådant. Att du ens kommer på tanken att…" hon tog ett djupt andetag som fick hennes näsvingar att fladdra. "Aldrig trodde jag att jag skulle ha en kollega som ansåg att tortyr är ett acceptabelt straff, ännu mindre trodde jag att en kollega, även om jag avskyr att använda det ordet om dig, ens skulle våga komma på tanken att använda en av de oförlåtna för att få ut information från en elev! Vad har du att säga för dig själv?"

Umbridge hade under McGonagalls passionerad tal ryggat tillbaka men nu när hon fick chansen att försvara sig själv tycktes hon blåsa upp, något som framhävde hennes paddliknande drag, och hon lät åter ett självbelåtet leende täcka hennes läppar. "Minerva, jag trodde att vi alla var överens om att bad som händer i böckerna inte kan påverka våra åsikter här i salen. Detta har trots allt aldrig hänt och inte skulle jag, jag som är trolldomsministerns första biträdande sekreterare och Överinkvisitor här på Hogwarts."

"Jag ger fan i dina titlar och referenser. Du rör inte en enda elev här inne en gång till!" röt McGonagall, ett ljud som följdes av skramlet från flera bägare som föll omkull efter att elever ryckt till i överraskning från den oväntade höjda volymen.

"Du har ingen rätt att-", började Umbridge men blev snabbt avbruten av att Dumbledore reste sig upp hastigt och bestämt.

"Minerva har all rätt, hon är biträdande rektor på denna skola, en position som har mer betydelse än det påhitt som ministeriet har kommit med", utbrast han i en mullrande ton. "Jag må inte kunna sparka dig från den positionen men jag kan förbjuda att du är ensam med en elev. Aldrig igen får du träffa en elev utan att dens elevhemsföreståndare med varar vid mötet."

Umbridge mun öppnades och stängdes som en fisk, och för de som tittade noggrant var det tydligt att hon försökte prata innan hon insåg att någon återigen hade tagit ifrån henne den förmågan med en välriktad förhäxning. De som tittade extra noggrant kunde se hur Flitwick med ett leende klappade sin trollstav och förnöjt lutade sig tillbaka i stolen på sina högar med kuddar.

"Jag skulle vilja säga att jag är förvånad att Umbridge tänkte ta till sådana medel, men ärligt talat var det bara en tidsfråga", påpekade Harry och försökte nonchalant rycka på axlarna.

"Hon skulle inte våga placera dig under den förbannelsen! Du har redan upplevt den två gånger för mycket!" fräste Sirius och hela hans kropp skakade.

"Livet är inte rättvist", sade Harry och ryckte på axlarna igen, Sirius knöt händerna hårt vid orden. Att Harry bara beskrev det som en orättvisa visade hur mycket Harry hade lidit, hur van han hade blivit vid smärta.

"Nej! " skrek Hermione gällt. "Professor Umbridge ... den är olaglig."

"Som om någon kommer bry sig, Malfoy och hans anhängare kommer knappast rapportera det och det är ert ord emot henne", väste Charlus. "Det gamla talesättet om att det bara är olagligt om man åker fast verkar ringa sant här."

Men Umbridge brydde sig inte om henne. Det fanns ett otäckt, ivrigt, upphetsat uttryck i hennes ansikte som Harry aldrig hade sett förut. Hon höjde sin trollstav.

Percy som hade förlorat all färg när Nigel läste om hur Umbridge hade hotat med Cruciatusförbannelsen på Harry började nu i stället bli grön, hans mage vände sig ut och in och han fick kämpa för att inte spilla ut all frukost han ätit på golvet framför sig. Hur kunde hon? Harry var bara ett barn? Cruciatus? Percy kände som om han hörde allting som om han var under vatten. Han hade jobbat under henne i över ett halvår, jobbat tillsammans med henne och hållit med om hennes åsikter. Hur hade han inte sett? Hade det här varit han själv om några år om de inte läst böckerna. Skulle han ha blivit så kall, så maktgirig att han... Percy blundade hårt, han ville inte ens föreställa sig att han skulle skada andra, men en del av honom undrade om det inte skulle kunnat ha varit hans framtid. Han hade alltid varit ambitiös, för ambitiös för sitt egna bästa enligt hans familj. "Och de hade rätt, eller hur?" viskade den inre rösten. "Det är inte för sent, jag kan ändra mig. Har ändrat mig. Det där är inte jag. Jag skulle aldrig skada Harry! Eller någon annan."

"Percy?" frågade George försiktigt i en lågmäld ton. "Allt okej?"

Percy fnös. "Nej, men det kommer bli. Jag visste bara aldrig hur... hur..."

George låg bistert. "Jag vet, allt det rosa borde ha varit en varning. Ingen god bär så mycket rosa frivilligt."

"Ministern skulle inte vilja att ni bröt mot lagen, professor Umbridge!" ropade Hermione.

"Det som Cornelius inte vet kan inte skada honom", sa Umbridge, som nu flämtade lätt medan hon riktade trollstaven mot olika delar av Harrys kropp i tur och ordning, tydligen i ett försök att avgöra var det skulle göra mest ont.

"Han fick aldrig veta att jag beordrade Dementorerna att ge sig på Potter i somras, men han blev i alla fall förtjust över att få chansen att relegera honom."

"DET VAR HON!" skrek Harry och stirrade med vida ögon på Umbridge, informationen om vem som legat bakom dementor attacken hade lyckats distrahera honom från hans oro för Sirius i boken.

Zacharias såg misstroget på boken. "Det var Umbridge hela tiden? Jag antar att det inte är så överraskande men det är inte vad jag förväntade mig", muttrade han, förvånad att de efter så lång tid faktiskt fått svar på varför dementorerna hade sökt upp Harry i början av boken.

"Åh hon kommer hamna i Azkaban för det här!" sade Kingsley och såg bistert på henne medan Tonks antecknade häftigt så bläck flög åt alla håll.

"Det är bara ren tur att du kunde kasta en Patronus. Hon hoppades troligtvis på att de skulle ge dig Kyssen", sade Remus och förde en darrig hand mot sitt kritvita ansikte för att fösa bort en hårlock.

"Jag sade ju att dementorerna var ute efter mig, det var inget sammanträffande!" sade Harry högljutt för att överrösta allt ljud i salen.

"Jo vi vet, men samtidigt var det ingen som sade att de inte var där för dig", påpekade Ron och Harry gav honom en halvt irriterad blick.

"Om vi ska va noga så sade Umbridge att de inte var där… eller egentligen sa hon väl att det var en lögn att Voldemort skickat dem…", Ginny skakade bittert på huvudet. "Hon hade ju rätt i det men jag föreställde mig aldrig att det var hon som hade skickat dem."

"Var det ni?" sa Harry och drog häftigt efter andan. "Skickade ni Dementorerna efter mig?"

"Det är bra", sade mr Weasley och tog ett djupt andetag. "Köp dig själv lite tid, på det sättet kan ni lista ut en plan."

"Vad för plan kan de möjligtvis komma på här?" frågade Charlie och såg misstroget på sin pappa. "De är fler än vad de är och har övertaget."

"Nån var ju tvungen att ingripa", andades Umbridge fram medan hennes trollstav vilade med spetsen riktad mot Harrys panna. "Allesammans höll på att bräka om att tysta dig på nåt sätt ... misskreditera dig ... men jag var den enda som faktiskt gjorde nånting åt det ... fast du lyckades slingra dig ur det den gången, eller hur, Potter?

"Kommer ni ihåg hur vi skämtade om att anledningen att Umbridge skulle hata professor Lupin var för att han lärde ut patronus förtrollningen till Harry och att det stoppade dementorerna?" frågade Padma långsamt.

Hermione grimaserade. "Jag antar att jag hade fel i att hon inte kunde göra det i hemlighet…"

Tonks, vars hår var en mörk dov åskgrå färg pressade mellan hårt sammanbitna tänder fram. "Något vi definitivt ska undersöka. Det är oacceptabelt att hon kunde göra det."

Men inte i dag, inte nu ..." Hon drog ett djupt andetag och skrek: "Cruc ..."

"Nej!" ordet slet sig fri från Doreas mun och hon satt på kanten av sin fåtölj i sitt porträtt, redo att hoppa upp i ett försök att försvara sin sonson.

"Hon skulle bara våga göra det åt honom eller någon annan någonsin!" fräste Sirius och det sköts dansande röda stjärnor från hans trollstav medan han stirrade upp på Umbridge.

Umbridge fnös högljutt och log hånande. "Och vad skulle du kunna göra, du som är efterlyst i hela landet. Du har ingen makt."

Sirius log iskallt. "Jag behöver inte ha en maktposition, allt jag behöver är min titel och mitt rykte. Jag har all den politiska makt jag behöver redan utan att behöva lyfta ett finger. Märk mina ord, dina dagar som fri är räknade."

McGonagall hade stängt sina ögon och Flitwick undrade om det var för att hon skulle finna styrka att hantera Umbridge åter igen, men han lade sen märke till hur hennes händer hårt greppade armstöden och var hennes naglar en aning mer kloliknande än vanligt?

"Jag kan inte förvandla mig och klösa ut hennes ögon… inte framför eleverna i alla fall… jag sade åt dödsätare-Moody att det är strikt förbjudet att använda förvandlingskonst för att straffa elever… men det finns inget i skolreglerna om att jag inte får göra det för att straffa lärare, om vi ska vara noga… men vilket föredöme skulle jag vara då?" McGonagall andades djupt in och öppnade ögonen, hur frestande det än var så kunde hon inte sjunka till den nivån. I stället vände hon sig till Dumbledore och samlade all sin ilska i sin röst.

"Det här är att gå för långt. Albus du ser till att hon aldrig sätter en fot i det här slottet igen framöver eller så kommer jag lämna skolan och starta en egen där eleverna är säkra!" väste hon och stirrade på Dumbledore med en blandning av skräck och ilska. Hon hade hoppats att Umbridge bara skulle hota med förbannelsen, något som i sig var tillräckligt illa, men att faktiskt kasta den på eleverna. McGonagall skakade i rent raseri vid tanken på det och försökte åter igen ignorera frestelsen av att själv attackera Umbridge.

"Nej!" ropade Hermione med bruten röst bakom Millicent Bulstrode. "Nej ... Harry ... vi måste tala om det för henne!"

"Tack", suckade Remus och sjönk ihop av ren lättnad.

"Och du räddade antagligen precis Umbridges liv", tillade Dean i en ilsken ton, hans hand hårt greppande om trollstaven.

"Är du arg för att Hermione stoppade Umbridge från att bli dödad eller för vad hon gjort?" frågade Luna och såg intresserat på Dean, men hennes ögon var också fyllda med en rå ilska.

"Båda", svarade Dean och blängde på Umbridge.

"Aldrig i livet!" vrålade han och stirrade på det lilla av Hermione han kunde se.

"Vi måste, Harry, hon kommer att tvinga ur dig det i vilket fall, vad ... vad är det för mening?" Och Hermione började snyfta mot ryggen på Millicent Bulstrodes klädnad. Millicent slutade omedelbart att försöka mosa henne mot väggen och hoppade undan med äcklad min.

"Du släppte taget om henne?" frågade Pansy misstroget och stirrade på Millicent.

"Åh, som om att du hade hållit kvar henne. Jag vill inte ha massa snor på mig", protesterade Millicent och korsade armarna framför sig.

Blaise grimaserade. "Ledsen Pansy, men Millicent har en poäng. Jag hade också släppt taget. Mina kläder är alldeles för dyra för att förstöras av någon annans tårar."

"Nej, men ser man på!" sa Umbridge och såg triumferande ut. "Lilla fröken frågvis ska ge oss några svar! Se så, flicka, får jag höra nu!"

"Er ... mi ... oo ... nee ... nej!" skrek Ron genom sin munkavle. Ginny stirrade på Hermione som om hon aldrig hade sett henne förut. Neville, som fortfarande kippade efter andan, stirrade också på henne. Men Harry hade just lagt märke till någonting. Trots att Hermione snyftade förtvivlat ner i händerna, syntes det inte en skymt av några tårar.

"Åter igen Hermione, du är helt briljant", utbrast Sirius medan flera personer slappnade av, "det där är marodörvärdigt."

"Eller Slytherin", påpekade Daphne med ett höjt ögonbryn och imponerad ton.

"Jag var i några skolpjäser som barn", sade Hermione med en nöjd min.

"Jag visste inte det", sade Harry förvånat och såg på henne, hans oro ignorerad för tillfället.

Hermione ryckte på axlarna. "Jag brukar inte prata om det. Men det var kul", erkände hon med ett vist fullt leende

"För... förlåt allesammans", sa Hermione. "Men ... jag står inte ut med det..."

"Det är rätt, det är rätt, min flicka!" sa Umbridge och grep Hermione om axlarna, slängde ner henne i den övergivna chintzfåtöljen och lutade sig över henne. "Få höra nu ... vem var det som Potter talade med alldeles nyss?"

"Jo, han ...", hulkade Hermione bakom händerna, "han försökte prata med professor Dumbledore."

"Det kommer fånga hennes uppmärksamhet", sade Moody med ett godkännande brummande.

"Frågan är hur de går vidare från det", tillade Kingsley fundersamt.

Ron stelnade till med uppspärrade ögon, Ginny hejdade sig i sina försök att stampa på sin tillfångatagares tår, och till och med Luna såg milt överraskad ut. Lyckligtvis var Umbridges och hennes hantlangares uppmärksamhet så koncentrerad på Hermione att de inte lade märke till de misstänkta tecknen.

"Men du lade märke till dem."

Harry grimaserade och såg oroligt på Sirius och Remus innan han försiktigt svarade. "Jag har genom åren lärt mig att det är bra att vara medveten om all sin omgivning… av olika skäl."

"Och det kommer göra dig till en av de bättre aurorerna", sade Tonks och log ett brett överdrivet leende, fullt medveten om vad Harry syftade på men ovillig att låta Sirius eller Remus fokusera på detaljen om Harrys hemliv.

"Dumbledore?" sa Umbridge ivrigt. "Då vet du var Dumbledore är?"

"Nej ... faktiskt inte!" snyftade Hermione. "Vi prövade med Läckande kitteln i Diagongränden och Tre kvastar och till och med Svinhuvudet ..."

"Ditt dumma våp ... Dumbledore sitter förstås inte på nån pub när hela ministeriet letar efter honom!" skrek Umbridge med besvikelsen etsad i varenda påsig rynka i ansiktet.

Dumbledores ögon blixtrade till vid förolämpningen mot hans elev, han var förbi arg vid den här tidpunkten gällande den flagranta maktmissbruket som skedde på skolan. Han visste att oavsett vad skulle kvinnan inte få vara kvar på skolan efter att läsningen avslutats. Han kunde inte acceptera hennes närvaro i slottet, inte efter hur hon skadat så många elever. Långt bak i huvudet viskade en liten röst genom hans ilska att det fanns en möjlighet att han faktiskt var på Svinhuvudet, med tanke på att hans bror var personen som ägde puben.

"Men ... men vi hade nåt viktigt att tala om för honom!" kved Hermione och höll händerna ännu tätare för ansiktet, inte av förtvivlan förstod Harry, utan för att dölja den fortsatta frånvaron av tårar.

"Jaså?" sa Umbridge med plötsligt förnyad iver. "Vad var det ni ville talan om för honom?"

"Vi ... vi ville berätta att det är f-färdigt!" snyftade Hermione halvkvävt.

"Vad är färdigt?" frågade alla i salen omedelbart i olika förvirrade toner.

"Jag har ingen aning", svarade Hermione i en lika förbryllad ton.

"Vad är det för nåt som är färdigt?" frågade Umbridge strängt och nu grep hon tag i Hermiones axlar igen och ruskade henne lätt. "Svara mig, vad är det som är färdigt?"

"Du bör aldrig ha fått bli en lärare, det är inte hur du behandlar barn!" fräste McGonagall och blängde på Umbridge.

"Barn behöver disciplin", svarade Umbridge och blängde tillbaka men hennes blick bleknade i jämförelse med raseriet som fanns hos McGonagall.

"Vad du håller på med", sade McGonagall i en långsam ton, "är inte disciplin, det är tortyr."

"V-vapnet", sa Hermione.

"Med hull och hår", sade Sirius och log trots sin oro. "Du är helt briljant Hermione."

"Men vilket vapen?" frågade Neville och rynkade på pannan.

"Hermione, briljant som hon är, kommer få det att verka som om DA skapade ett vapen åt Dumbledore", förklarade Padma med en imponerad blick. "Vilket är precis vad Umbridge har letat efter bevis om."

"Vapnet? Vapnet?" sa Umbridge och ögonen såg ut att tränga ur huvudet på henne av upphetsning. "Har ni utvecklat nån motståndsmetod? Ett vapen som ni skulle kunna använda mot ministeriet? På professor Dumbledores order förstås?"

"Hon gör det hela väldigt enkelt för dem", sade Terry och såg misstroget på boken.

"J-j-ja", flämtade Hermione, "men han var tvungen att ge sig i väg innan det var färdigt och n-n-nu har vi gjort det klart åt honom, och vi k-k-kan inte hitta honom s-s-så att vi kan tala berätta det!"

"Vad för slags vapen är det?" sa Umbridge vasst medan hennes knubbiga fingrar höll kvar sitt hårda grepp om Hermiones axlar.

"Vi förstår det f-f-faktiskt inte riktigt", sa Hermione och snörvlade högljutt. "Vi gjorde b-b-bara vad p-p-professor Dumbledore sa åt oss att g-ggöra."

"Bra, hon tror redan att ni är korkade", muttrade Charlus och såg vaksamt mellan boken och Umbridge.

Umbridge rätade på sig med triumferande min. "För mig till vapnet", sa hon.

"Jag tänker inte visa det för ... de där ", sa Hermione gällt och såg på Slytherineleverna mellan fingrarna.

"För en sekund glömde jag bort att de var där", stönade Oliver och lutade huvudet mot Alicias axel.

"Hermione kommer få bort dem, hur vet jag inte, men hon har en plan", sade Alicia lugnande och klappade honom på låret.

"Det är inte din sak att ställa några villkor", sa professor Umbridge strävt.

"Utmärkt", sa Hermione som nu snyftade i händerna igen. "Alldeles utmärkt ... låt dem se det, jag hoppas de använder det mot er! I själva verket önskar jag att ni ber massvis med folk att komma och se! D-det skulle vara rätt åt er ... å, jag skulle verkligen gilla om h-hela skolan fick veta var det fanns och hur man s-ska använda det, så kunde de t-ta hand om er om ni förargade nån av dem!"

"Bra, det kommer skrämma henne mer än något annat", sade Percy och ryckte på axlarna när han lade märke till de förvånade blickarna. "Hon är paranoid och har alltid varit det."

De sista orden hade en kraftig effekt på Umbridge: hon såg sig snabbt och misstänksamt omkring på sin inkvisitorspatrull och lät för ett ögonblick sina utstående ögon vila på Malfoy, som inte hann dölja det ivriga och lystna uttryck som hade dykt upp i hans ansikte. Umbridge betraktade Hermione ännu ett långt ögonblick och började sedan tala med en röst som hon tydligen trodde var moderlig.

"Hon kan väl knappast gå på det där", frågade Draco misstroget och stirrade på kvinnan som han hört så mycket om genom sin barndom. Hans pappa må inte ha gillat henne personligen men hade alltid drivit hem hur hjälpsam hon var att ha på ministeriet.

"Det är Umbridge", påpekade Crabbe med en grymtning.

"Vad din kompanjon försöker uttrycka är att hon är jävligt paranoid och kåt på makt, så hon kommer knappast ta med er av den anledningen. Är inte det hur din pappa har lyckats samarbeta med henne ibland?" frågade Blaise och höjde på ett ögonbryn åt Draco, som nickade långsamt.

"Gärna för mig, lilla vän, då får det bli bara du och jag ... och vi tar väl med oss Potter också, eller hur? Kliv upp nu."

"Åh tack och lov, jag vill inte vandra iväg själv med henne", suckade Hermione och sjönk lättat ihop.

"Vandra i väg vart med henne?" frågade Ron, hans panna djupt rynkad av oro för både Sirius men nu även hans vänner.

"Den delen har jag inte riktigt listat ut än, vart skulle jag möjligtvis…", Hermione blinkade och tystnade när hon plötsligt slogs av en tanke. "Åh nej… jag gillar inte min plan."

"Um, vad i helsike är din plan?"

Hermione grimaserade och skakade på huvudet så att hennes hår flög åt andra håll. "Jag tänker inte säga det högt i rädsla av att jag faktiskt har rätt… låt oss bara säga att det inte är den säkraste om det är vad jag tror det är."

Runt om henne utbytte personer förvirrade blickar, ingen kunde komma på något som skulle framkalla den reaktionen hos henne, några få elever viskade om hur Hermione skulle leda Umbridge till det piskande pilträdet för att låta trädet klå upp professorn. Andrade hävdade bestämt att det var för milt för att framkalla den reaktionen hos den unga häxan.

"Professorn", sa Malfoy ivrigt, "professor Umbridge, jag tycker att några i patrullen borde följa med er för att se efter ..."

"Jag är en fullt kompetent ministerietjänsteman, Malfoy, tror du verkligen inte att jag kan klara av två trollstavslösa tonåringar på egen hand?" frågade Umbridge skarpt. "I vilket fall låter det inte som om det här vapnet är nånting som skolbarn borde se. Ni stannar här tills jag kommer tillbaka och ser till att ingen av de här ...", hon gjorde en gest mot Ron, Ginny, Neville och Luna, "... kommer undan."

"Vi kommer komma undan, frågan är bara hur!" sade Ginny i en bestämd ton och korsade armarna framför bröstet.

"Okej", sa Malfoy med butter och besviken min.

"Och ni båda kan gå framför mig och visa vägen", sa Umbridge och pekade på Harry och Hermione med sin trollstav. "Framåt marsch."

"Men de har inte sina trollstavar", sade mrs Weasley och såg oroligt omkring sig.

"Oroa dig inte Molly, allt kommer lösa sig", sade mr Weasley i en tröstande ton innan han vaksamt såg sig omkring, som om han utmanande alla att säga emot honom.

"Vi har i alla fall ett klart resultat i av vad för slags lärare som Umbridge är i förhållande till de tidigare professorerna i försvar mot svartkonster", påpekade George och blinkade med ena ögat mot Harry som såg djupt oroad ut över det faktum att Umbridge fördröjde honom från att rädda Sirius.

"Frågan är vart på listan som hon hamnar", sade Fred och låtsades stryka ett långt skägg. "Medan Quirrell försökte strypa dig och hade hela Voldemort på baksidan av sitt huvud grejen så skadade han dig ändå inte så mycket… så hon hamnar kanske högre upp än honom."

"Definitivt högre upp än Lockman, han var en idiot som i slutändan bara lyckades radera sitt eget minne", instämde Lee innan han blev avbruten.

"Betyder det att Umbridge är en bättre professor än vad Lockman var?" frågade Dennis och såg förvirrat på Lee, men protesterar uppstod omedelbart.

Anthony skakade bestämt på huvudet. "Absolut inte, vi fick åtminstone använda magi på Lockmans lektioner, till skillnad från nu. Dessutom höll professor McGonagall med om att Lockman var en bättre professor, kommer ni inte ihåg hur hon i boken sade att Harry fått höga betyg i alla kurser inom försvar mot svartkonster av kompetenta lärare och han fick höga det året."

McGonagall log svagt innan hon böjde sig mot madam Hooch för att muttra "Lockman försökte åtminstone att vara produktiv, oavsett hur värdelös han var", något som fick madam Hooch att bryta ihop i hysteriska fnittringar.

Lee ställde sig upp. "Okej, okej, intressant tillägg men inte så relevant. Den viktigare frågan är väl när det kommer till professor Lupin och dödsätare-Moody."

"Professor Lupin skadade aldrig Harry!" protesterade Katie omedelbart och såg nervöst på Remus, som till hennes förvåning log lätt.

"Väldigt bra poäng, så det placerar Remus på bottnen av listan", sade George allvarligt. "Vilket leder oss till dödsätare-Moody, som faktiskt hjälpte Harry i turneringen..."

"… visserligen för att kunna leverera honom till Voldemort, men han tvingade inte direkt Harry att skriva med sitt eget blod", tillade Fred hastigt.

"Han använde dock Imperioförbannelsen på Harry, och flera andra elever, och det är en av de oförlåtliga", påpekade Neville innan han knöt händerna hårt. "Och hon försökte använda C-crucio, som är mycket värre."

Anthony lutade sig ivrigt framåt. "Enligt lag klassas ingen av dem som värre än de andra, alla tre resulterar i samma straff i själva verket. Om vi utgår från vad de faktiskt gjort måste dödsätar-Moody placeras högst upp, han kastade faktiskt en oförlåtlig medan Umbridge bara hade intentionen att göra det."

"Umbridge hade gjort det utan tvekan om Hermione inte hade avbrutit henne", protesterade Hannah upprört.

"Jag förnekar inte det, men då kommer vi in på att straffa folk för något de tänkt göra snarare än saker de faktiskt gjort", påpekade Anthony allvarligt.

"Hon skickade bokstavligen två dementorer efter Potter", påpekade Tracy i en torr ton och flera personer nickade instämmande.

"Så vi är överens om att Umbridge är den värsta läraren vi haft i försvar mot svartkonster", frågade Lee och såg sig omkring och log när han såg nickningarna från de allra flesta elever. "Bra, mötet avslutat."

Fay skakade på huvudet. "Jag kan inte fatta att hon var en värre professor än en bokstavlig dödsätare."

Parvati ryckte på axlarna. "Må hända, men Harrys matte stämde åtminstone. Han blev attackerad av försvar mot svartkonstprofessorn och blev nästan utsatt för en oförlåtlig förbannelse… med tanke på dementorerna antar jag att vi även kan slänga in att hon försökte döda honom… Hon uppfyllde alla tre kategorier. Det är nog ett rekord."

Harry höjde ett ögonbryn och såg på dem med en aning frostig blick. "Om vi är klara med den här diskussionen vill jag gärna veta hur vi räddar Sirius", sade han och vände sedan omedelbart uppmärksamheten tillbaka mot boken.