Linneagb: Jag kan inte ens föreställa mig att förlora en förälder, så jag tycker verkligen synd om Luna. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att vi har kommit till Ministerie-delen av boken och jag är inte mentalt redo för det om jag ska vara helt ärlig. De sista kapitlen kommer vara riktigt tuffa att skriva. Men tack för att du försäkrar mig att kapitlet var bra även om teknologin försökte förstöra för mig 😉 God jul och gott nytt år.

Tinsy-girl: Hagrid älskar Graup alldeles för mycket för att inte bli rörd över att Graup saknar honom. Och det glädjer mig att du gillade scenen där Luna tänkte på sin mamma. Det var en av de scenerna som försvann för mig och jag tvingades skriva om, men den känns viktig att ha med. En del av henne skuldbelägger definitivt sig själv och det är nog inte sista gången som den här tråden kommer komma upp, om Luna däremot har mod att konfrontera sin pappa kring det är en annan fråga.

Thalia: Hej Thalia. Det är helt lugnt, det händer saker i livet och det verkar som om det hänt en hel del saker för dig. Och som du själv säger, du får istället många kapitel att läsa 😉 Tack för att du pekade ut det där misstaget i texten, jag ska ta och kolla upp det och se ifall jag kan fixa till det. Någonting måste ha hänt för det ska uppenbarligen finnas mer till den meningen. Hoppas du också har haft en trevlig julafton och gott nytt år. Kram Lea

AN: Surprise? Så adventskalendern må vara över men jag kunde inte ignorera julafton. Någon present måste jag väl ge er. Ett stort tack till Frida som satt uppe igår och korrekturläste hela kapitlet i sista minuten, hon är guld värd. Med det sagt: Från oss alla till er alla en riktigt god jul.

Harry såg sig omkring i salen, betraktade alla som var upptagna med sina egna samtal och nu ignorerade boken. En del av honom ville skrika på alla att hålla tyst och fokusera, men han hade en känsla av att det skulle göra Sirius och Remus besvikna. Han kunde praktiskt taget nu redan höra deras röster och deras förmaningar om att det inte har hänt än, att det inte kommer hända. Och han visste att det var sant, men ändå kändes det för verkligt. Kanske var det en bieffekt av att ha läst fyra och en halv böcker om hans liv där allt redan hänt.

"Andas Harry, titta, de håller på att lämna över boken. Du kommer snart veta vad som kommer hända", mumlade Hermione lågmält i hans öra och Harry nickade långsamt..

"Tack unge man", sade Dorea och försökte le åt Vaisey som lämnat över boken.

"Är du säker på att du vill läsa Dorea?" frågade Charlus försiktigt medan boken magiskt slog upp rätt sida så Dorea kunde se det.

Dorea fnös högt. "Var inte löjlig Charlus, det är klart jag ska läsa", sade hon avfärdande och ignorerade att en av hennes anledningar till det var att hon ville ha något annat att fokusera på, något som kunde stoppa henne från att föreställa sig det värsta. Hon harklade sig innan hon började läsa.

34. Mysterieavdelningen

"Menar ni att sex studenter smög sig in på Ministeriet utan att bli upptäckta?"

"Jag vet inte om jag ska vara imponerad eller rädd", sade Percy och skakade på huvudet

"Verkligen?"

"Det är inget som säger att de inte kommer åka fast", påpekade Astoria och höjde ett ögonbryn.

"Jag tror inte vi kommer göra det", mumlade Harry.

Harry virade in handen hårt i manen på den närmaste testralen, satte en fot på en stubbe i närheten och kravlade sig klumpigt upp på hästens sidenglänsande rygg. Den protesterade inte, men vred på huvudet och visade huggtänderna och försökte fortsätta sitt ivriga slickande på hans klädnad. Harry upptäckte att det fanns ett sätt att placera knäna bakom vinglederna som fick honom att känna sig säkrare och såg sig sedan omkring på de andra.

"Du kommer troligtvis behöva hoppa ner och hjälpa de som inte kan se testralerna", påpekade Remus

Neville hade hävt sig upp på testralen intill och försökte nu svänga ett kort ben över djurets rygg, Luna var redan på plats, satt som i damsadel och rättade till sin klädnad som om hon gjorde det här varenda dag. Ron, Hermione och Ginny stod däremot fortfarande orörliga och stirrade med gapande mun.

"Vad är det?" sa han.

"Hur ska vi kunna sitta upp?" sa Ron med svag röst. "När vi inte kan se djuren?"

"Likadant som Harry tog sig upp?" föreslog Astoria i en muttring.

"Jag tror att de syftar på att de faktiskt inte kan se hästen, därav är det lite svårt att ta sig upp."

"Å, det är lätt", sa Luna och gled tjänstvilligt ner från sin testral och marscherade fram till dem. "Kom hit ..."

Hon drog med dem bort till de andra testralerna som stod runt omkring och lyckades hjälpa dem en och en upp på ryggen på deras riddjur. Alla tre såg oerhört nervösa ut när hon virade in deras händer i manen på respektive häst och sa åt dem att hålla fast ordentligt. Sedan gick hon tillbaka till sin egen springare.

"Det här är vansinnigt", mumlade Ron och rörde sin fria hand väldigt försiktigt uppför och nerför hästens hals. "Vansinnigt ... om jag bara kunde se den ..."

"Det låter väldigt udda."

"Åh, jag avskyr idéen av det, kvastar är tillräckligt illa men där kan jag åtminstone se vad jag flyger på", jämrade sig Hermione och såg skrämt på boken.

"Det är bäst du hoppas att den förblir osynlig", sa Harry dystert. "Är vi klara då?"

Alla nickade och han såg fem par knän spännas under klädnaderna.

"Okej ..." Han tittade ner på sin testrals glänsande svarta bakhuvud och svalde. "Trolldomsministeriet, London, besöksingången", sa han osäkert. "Öh ... om du vet ... hur du ska ta dig dit ..."

"De kommer veta", sade Charlie och såg hänfört på boken.

Under ett ögonblick gjorde Harrys testral ingenting alls. Sedan, med en svepande rörelse som nästan fick honom att kastas av, sträcktes vingarna ut på vardera sidan, hästen kröp långsamt ihop och sköt sedan uppåt så fort och brant att Harry blev tvungen att klamra sig fast med armar och ben runt den för att undgå att glida bakåt över den beniga rumpan. Han slöt ögonen och pressade ner ansiktet i hästens silkeslena man när de bröt fram genom de översta trädgrenarna och susade i väg in i den blodröda solnedgången.

"Det är solnedgång, hur länge har ni varit i skogen?"

"Hur ska jag kunna veta det, längre än vad vi borde", fräste Harry och knöt sina händer hårt.

"Det är ett under om… att Sirius inte blivit dödad än", muttrade Tonks och gav sin kusin en orolig blick.

"Medan de har Sirius så betyder det inte att det inte är en fälla, de väntar antagligen på att Harry ska komma dit innan de dödar honom… trots allt, om han inte är vid liv har Harry ingen anledning till att bege sig dit", brummade Moody och såg misstänksamt på boken.

"Du är medveten om att det är min död som du så enkelt diskuterar?" frågade Sirius och såg svagt irriterad ut medan han betraktade Moody.

Harry trodde inte att han någonsin hade rört sig så snabbt, testralen svepte över slottet nästan utan att slå med sina vida vingar. Den svalkande luften slog emot Harrys ansikte och med ögonen hopknipta mot den brusande vinden vred han på huvudet och såg sina fem kamrater susa fram bakom sig, alla så djupt nerböjda som möjligt mot halsen på sin häst för att skydda sig mot luftsuget från Harry.

"Det är ytterligare ett nytt färdsätt som Harry hittat", sade Su Li och lutade på huvudet. "Det är nog det mest intressanta hittills."

"Så räknas en testral som en flygande åsna, med tanke på att Ron föreslog att han skulle göra det för ett tag sen."

"Det var ett skämt!" protesterade Ron i en misstrogen ton. "Vart skulle han ens få tag på en flygande åsna?"

"Testraler är i princip hästar, och åsnor är egentligen bara mindre hästar", sade Seamus med en axelryckning.

"Det är så fel, åsnor är inte hästar", protesterade Terry och såg misstroget på Seamus, som ignorerade honom.

"Jag menar, det är i princip hästar? Det är visserligen olika typer men det är fortfarande hästdjur", påpekade Anthony med en axelryckning.

De var förbi skolområdet, de hade passerat Hogsmeade. Harry kunde se berg och raviner under dem. När dagsljuset började avta såg Harry små samlingar av ljus då de passerade över fler byar, och sedan en slingrande väg där en ensam bil for hemåt över backarna.

"Får jag bara ifrågasätta varför ni inte använde flampulver?"

"För att Umbridge övervakar alla brasor", sade Harry och såg förvirrat på Amanda som bet sig i läppen innan hon lågmält påpekade.

"Ja, men hon är med kentaurerna nu. Hon kan inte övervaka dem, och flampulver är snabbare än testraler."

Harry bleknade, orden som häxan inte vill säga tydliga ändå. Du slösar tid, du kan nå Sirius mycket fortare med flampulver än med djuren. Sirius skulle få lida för att han inte tänkte efter.

"Malfoy och hans gäng är fortfarande i hennes kontor, det är bäst att inte riskera att gå tillbaka och bli stoppad av någon", sade Ron och placerade en hand på Harrys aram medan han såg irriterat på Amanda.

"Det här känns jättekonstigt!" kunde Harry nätt och jämnt höra Ron skrika någonstans bakom honom, och han föreställde sig hur det måste kännas att susa fram på den här höjden utan att se vad som höll en uppe.

"Glad att någon av oss åtminstone kommer kunna njuta av utsikten", muttrade Hermione och bleknade vid tanken på att sväva så högt upp.

"Jag hoppas bara att ingen kan se er", sade Tonks och såg oroligt på boken.

"Jag tror knappast jag njuter av utsikten", fräste Harry och Hermione grimaserade, medveten om att hennes antydan inte var den bästa när Sirius svävade i fara.

Skymningen föll. Himlen skiftade till en lätt, dunkel purpurfärg översållad med små silverstjärnor, och snart var det bara ljusen från mugglarstäderna som gav dem någon antydan om hur högt över marken de var eller hur fort de färdades. Harry höll armarna hårt lindade om halsen på sin häst medan han med hela sin viljekraft försökte förmå den att flyga ännu snabbare. Hur lång tid hade det gått sedan han sett Sirius ligga på golvet i Mysterieavdelningen? Hur mycket längre skulle Sirius orka göra motstånd mot Voldemort?

"Oroa dig inte för mig, jag är starkare än vad du tror", sade Sirius och såg lugnande på sin gudson.

"Utan tvekan, du hade aldrig överlevt Azkaban annars", tillade Kingsley med en grimas och Sirius slöt ögonen vid påminnelsen om platsen som fortfarande hemsökte hans drömmar.

Det enda Harry med säkerhet visste var att hans gudfar varken hade gjort vad Voldemort önskade, eller hade dött, för han var övertygad om att båda delarna skulle ha fått honom att känna Voldemorts segerjubel eller raseri strömma genom kroppen och fått ärret att bränna lika plågsamt som det hade gjort den natten när mr Weasley blev angripen.

Harry slöt ögonen, kunde nästan känna smärtan som beskrevs i sitt egna ärr just nu. Han var inte säker på vad av Voldemorts känslor som skulle vara det värsta, glädje eller ilska. Vilket alternativ skulle vara säkrast för Sirius?

De flög vidare genom det allt tätare mörkret. Harrys ansikte kändes stelt och kallt och hans ben hade domnat av att klämma åt så hårt om testralens flanker, men han vågade inte ändra ställning av rädsla för att halka av. Han var döv av luftströmmen som dånade i öronen och hans mun var torr och frusen av den kalla nattvinden. Han hade förlorat all känsla för hur långt de hade kommit, han satte hela sin lit till djuret under sig, som fortfarande målmedvetet susade fram genom natten, nästan utan att slå med vingarna där det ilade framåt. Om de kom för sent ... Han lever fortfarande, han kämpar fortfarande, jag kan känna det ... Om Voldemort insåg att Sirius inte skulle gå att knäcka ... Jag skulle veta det ...

"Jag litar på din instinkt", sade Dumbledore lågmält. "Även om du inte kan känna det genom ärret så skulle du veta det i ditt hjärta, kärlek är en otrolig sak, och det här… äventyret… visar bara hur mycket du älskar Sirius."

"Du borde inte vara upprörd, Sirius, var glad att du har folk som älskar dig så mycket att de skulle korsa land och rike för att rädda dig", sade Bill och försökte le uppmuntrande mot den bleka mannen.

"Eller i Hermiones fall - vara villig att flyga någonstans på ett djur man inte kan se", tillade Charlie och vände bort sin uppmärksamhet från boken.

Sirius skakade på huvudet. "Harry borde inte behöva åka för att rädda mig. Det är inte hans ansvar."

Harry kände en stöt i magen, testralens huvud pekade med ens ner mot marken och han gled en liten bit framåt på djurets hals. De var äntligen på väg neråt. Han tyckte att han hörde ett skrik bakom sig och svängde oförsiktigt om men kunde inte se någon skymt av en fallande kropp. De hade förmodligen allesammans fått en chock av den ändrade riktningen, precis som han.

"En galleon på att det var Hermione", muttrade Lee till Gabriel.

"Bry dig inte om att acceptera det, utan att ens ha upplevt det kan jag garantera att det var jag", sade Hermione och svalde nervöst.

Nu växte sig lysande gulröda ljus större och rundare, de kunde se toppen på byggnader, strömmar av billyktor likt självlysande insekter, fyrkanter av blekt gult som var fönster. Helt plötsligt, verkade det som, störtade de ner mot trottoaren. Harry klamrade sig fast vid testralen med sina sista krafter, beredd på en häftig stöt, men hästen landade på marken lika lätt som en skugga. Harry gled ner från ryggen på den medan han såg sig omkring på gatan där den överfullan avfallscontainern fortfarande stod en liten bit ifrån den vandaliserade telefonhytten, båda tömda på färg i gatlyktornas skarpa gulröda sken.

Ron landade en liten bit därifrån och ramlade omedelbart av sin testral ner på trottoaren. "Aldrig mer", sa han medan han kämpade sig upp på fötter. Han gjorde en ansats att stega i väg från testralen, men eftersom han inte kunde se den kolliderade han med bakbenen och var nära att ramla omkull igen. "Aldrig, aldrig mer, det var det värsta jag nånsin ..."

Flera personer fnös högt, glada över den fysiska komedin, oavsett hur kortlivad den var.

"Du har tur att de är snälla nog att inte sparka dig", muttrade Charlie och Ron ingoreade honom bestämt.

Hermione och Ginny landade på varsin sida om honom. Båda gled ner från sina fålar lite elegantare än Ron, men med lika lättade miner över att vara tillbaka på fast mark. Neville hoppade darrande ner och Luna satt smidigt av.

"Inte konstigt att det var de tre som tog sig ner från djuren på smidigast sätt, det underlättar att kunna se vad man kliver av", mumlade Katrina och Amanda log när hon hörde det.

"Vart ska vi ta oss nu då?" frågade hon Harry artigt, som om det här bara var en halvintressant dagsutflykt.

"Det är Luna i ett nötskal", fnös Ginny och log brett mot sin vän.

"Hit bort", sa han. Han gav sin testral en snabb, tacksam klapp och gick sedan hastigt före till den skamfilade telefonhytten och öppnade dörren. "Gå in då!" manade han på de andra när de tvekade.

"Här har du ditt svar på när åtminstone fyra personer ska in på samma gång Percy", sade George och vände sig mot sin bror med ett stort leende.

Ron och Ginny klev lydigt in och Hermione, Neville och Luna klämde in sig efter dem. Harry kastade en enda blick bakåt på testralerna, som nu rotade efter rester av skämd mat inuti containern, och pressade sedan in sig i hytten efter Luna.

"Hur sjutton fick vi alla plats?" frågade Hermione misstroget.

"Harry är så liten så han är bara en halv person", föreslog George och räckte ut tungan åt Harry, som till sin egen förvåning log.

"Det är en förtrollningen på den som gör den lite rymligare än vad den är", förklarade Kingsley samtidigt.

"Den som står närmast telefonen kan slå sex två fyra fyra två", sa han.

Ron gjorde det, med armen i en konstig vinkel för att nå fram till nummerskivan. När den surrade tillbaka på plats hördes den svala kvinnorösten inne i hytten.

"Välkomna till Trolldomsministeriet. Var vänliga uppge namn och ärende."

"Harry Potter, Ron Weasley, Hermione Granger", sa Harry mycket fort, "Ginny Weasley, Neville Longbottom, Luna Lovegood ... vi är här för att rädda en person, om nu inte ert ministerium kan göra det först!"

"Jag tvivlar att de kommer göra det", muttrade Sirius.

"Hur kommer ens deras knappar se ut? Jag menar, det kan inte hända så ofta att de har en förinställning för det", frågade Oliver och såg nyfiket på boken.

"Åh den är inställd på det mesta, troligtvis gör den någon tolkning och väljer närmaste passande alternativ", sade Tonks och viftade avfärdande med handen.

"Tack", sa den svala kvinnorösten. "Besökare, var vänliga och tag märkena och fäst dem framtill på era klädnader."

Ett halvt dussin märken gled fram ur metallrännan som egentligen var avsedd för returmynt. Hermione plockade upp dem och räckte dem stumt till Harry över huvudet på Ginny. Han kastade en blick på det översta: Harry Potter, räddningsexpedition.

"Är det verkligen allt? Inga följdfrågor?" frågade Astoria misstroget.

"Nej, nej. Vi har vakter nere i atriet… och förhoppningsvis så kommer systemet registrera räddningsoperation och sända ut en varning till högt uppsatta", muttrade Percy och såg nervöst på boken.

"Du låter inte så säker", påpekade Bill med ett höjt ögonbryn.

Percy grimaserade. "De senaste dagarna har varit väldigt upplysande för mig, kan vi säga."

"Besökare på ministeriet, ni ombeds genomgå visitering och överlämna era trollstavar för registrering vid säkerhetsdisken, som är belägen i bortersta änden av atriet."

"Fint", sa Harry med hög röst, eftersom det bultade till i ärret igen. Golvet i telefonhytten skakade till och trottoaren höjde sig förbi fönstren där inne. De rotande testralerna gled utom synhåll, mörkret slöt sig över deras huvuden och med ett dovt skrapande ljud sjönk de ner i Trolldomsministeriets djup.

"Varför kan ni ens använda den ingången på kvällen? Natten? Vad klockan nu än är. Borde den inte stängas ner?"

"Ibland behöver personer kunna ta sig in utan Flamnätverket även utanför normala arbetstider", brummade Moody. "Mindre chans att bli spårad via telefonkiosken än flamnätet."

En strimma av mjukt guldfärgat ljus träffade deras fötter och steg uppför deras kroppar medan den blev allt bredare. Harry böjde på knäna och höll trollstaven så beredd han kunde under de trånga förhållandena medan han kikade ut genom glaset för att se om någon stod och väntade på dem i atriet, men det verkade helt tomt.

"Smart pojke", brummade Moody och såg nöjt på boken.

"Ni behöver ha högre säkerhet på det stället", sade Seamus och skakade på huvudet.

"Ja, om sex barn kan ta sig in utan några problem alls, tänk bara vad Ni-vet-vem och Dödsätare kan göra", instämde mrs Weasley och såg oroligt på boken.

"Något är inte rätt, vi har alltid nattvakter", sade Kingsley och såg allvarligt på boken efter att ha delat en blick med Tonks och Moody, de var alla överens om att något skulle hända, och att det inte skulle vara något bra som hände.

Ljuset var svagare än det hade varit på dagen, det brann inga brasor under spiselhyllorna längs väggarna, men när hissen mjukt stannade såg han att de gyllene symbolerna fortsatte att slingra sig i det mörkblå taket.

"Trolldomsministeriet önskar en angenäm kväll", sa kvinnans röst. Telefonhyttens dörr flög upp och Harry trillade ut genom den, följd av Neville och Luna. Det enda ljud som hördes i atriet var det stadiga strömmandet av vatten från den gyllene fontänen, där strålar från häxans och trollkarlens trollstavar, från kentaurens pilspets och toppen på svartalfens hatt och från husalfens öron fortsatte att spruta ner i dammen omkring dem.

Hermione morrade lågt när hon hörde det och blängde på boken. "Någon borde riva ner statyn."

"Var försiktig vad du önskar dig, om du har otur ersätts det av än värre staty", påpekade Parvati lågmält.

"Det kan knappast bli värre", muttrade Hermione. Bakom hennes rygg grimaserade Parvati och Padma, de visste båda två att det alltid kunde bli värre och var förvånade över att Hermione inte tycktes ha insett det själv.

"Kom med här", sa Harry lågt och alla sex sprang i väg ner genom hallen, med Harry i täten, förbi fontänen och vidare fram mot den övergivna disken, där trollkarlsvakten som vägt Harrys trollstav hade suttit.

"Är det bra eller dåligt att ministeriet är så övergivet?" frågade en andraårselev i en nervös ton.

Mr Weasley grimaserade. "Medan den absoluta majoriteten av ministeriearbetarna arbetar dagskift så har vi de som arbetar nattskift. Det ska som sagt alltid finnas någon i atriet."

"Så Dödsätarna har gjort sig av med all säkerhet, antingen för att hjälpa sig själva eller för att vara säker på att ingen kommer distrahera Harry… inget av alternativen är särskilt tröstande", suckade Charlus och såg uppgivet på sin levande familj.

Harry kände sig säker på att det borde finnas en vakt där, säker på att frånvaron av honom var ett olycksbådande tecken, och hans onda aningar ökade när de passerade genom de gyllene grindarna till hissarna. Han tryckte på den närmaste nerknappen och en hiss kom nästan genast skramlande, de gyllene gallergrindarna gled isär med ett högt, ekande rassel och de rusade in i den. Harry dunkade hårt på nummer nio-knappen, gallergrindarna stängdes med en smäll och hissen började rasslande och skramlande åka neråt."

"Vänta, hur visste du vilken knapp du skulle trycka på?" frågade Jack Sloper plötsligt och Kim stönade.

"Därför han har varit där förut, kan du åtminstone försöka vara uppmärksam?"

"Jag var uppmärksam, Kim! Men det händer så mycket, när var han där?" protesterade Jack och såg på sin syster med korsade armar framför bröstet.

"Under sommaren, han gick förbi det på väg mot sin… rättegång? Jag är inte säker på vad som är det korrekta ordvalet där", sade Kim och såg sig omkring i hopp om att någon skulle hjälpa henne, men ingen kom med något bättre alternativ.

Den dagen när Harry hade kommit dit med mr Weasley hade han inte lagt märke till vilket oväsen hissarna förde; han var säker på att bullret skulle väcka upp varenda säkerhetsvakt i hela byggnaden, men när hissen stannade sa den svala kvinnorösten: "Mysterieavdelningen" och grindarna gled upp.

De klev ut i korridoren, där det enda som rörde sig var de närmaste facklorna som fladdrade i luftströmmen från hissen. Harry vände sig mot den enkla svarta dörren. Efter att ha drömt om den i många månader var han nu äntligen här.

"Kom, så går vi", viskade han och gick före genom korridoren med Luna, som stirrade med lätt öppen mun, tätt efter sig. "Okej, hör på nu", sa Harry och stannade ungefär två meter från dörren. "Kanske ... kanske ett par stycken borde stanna här och hålla utkik, och ..."

"Det är en bra idé, då vet ni om någon kommer bakifrån, ni kanske till och med kan träffa en ordensmedlem om de fortfarande hänger omkring där", sade mrs Weasley försiktigt.

"Ett problem bara, 'yr ska de kynna 'ålla kontakten?" frågade Fleur och höjde ett elegant ögonbryn.

"Och det är säkrare om ni håller ihop", tillade Dorea i en sträng ton. "Ni vill inte stöta på Dödsätare själva." Med de orden fortsatte hon snabbt att läsa.

"Och hur ska vi då kunna meddela dig om nån kommer?" frågade Ginny med höjda ögonbryn. "Du skulle ju kunna vara flera kilometer bort."

"Vi kommer med dig, Harry", sa Neville.

"Kom, så sätter vi i gång", sa Ron bestämt.

Harry ville fortfarande inte ta med sig allihop, men han verkade inte ha något val. Han vände sig om mot dörren och gick framåt ... precis som i hans dröm svängde den upp, han in över tröskeln med de andra i hälarna. De stod i ett stort, runt rum. Allting här inne var svart, inklusive golvet och taket. Runt de svarta väggarna fanns det identiska, omärkta, handtagslösa svarta dörrar placerade med jämna mellanrum, och mellan dörrarna satt hållare med levande ljus, vars lågor flammade i blått. Deras svala, skimrande sken, som återspeglades i det glänsande marmorgolvet, fick det att se ut som om det var mörkt vatten undertill.

"Kan nån stänga dörren", mumlade Harry.

Dumbledore suckade och skakade på huvudet, oavsett hur talangfulla eleverna var så var det inget att vara glad över att de var där.

"Lämna dörren öppen för Merlins skull, Potter, gör det enklare för er att navigera", utbrast McGonagall och blängde på sina elever.

"Men gör det inte det lättare för Dödsätarna att förfölja oss?" frågade Harry och rynkade pannan.

"Ja, men ni kan också fly snabbare", påpekade McGonagall i en tålmodig ton. "Ni behöver alla fördelar som ni kan skaffa er."

Han ångrade att han gett ordern i samma stund som Neville hade lytt den. Utan den långa strimman av ljus från den fackelupplysta korridoren bakom dem blev rummet så mörkt att nästan det enda de kunde se var knipporna av skälvande blå lågor på väggarna och deras spöklika återspeglingar i golvet.

I sin dröm hade Harry alltid målmedvetet gått tvärs genom rummet fram till dörren mitt emot ingången och fortsatt vidare. Men det fanns ett dussintal dörrar här. Just som han stod där och stirrade på dörrarna mitt emot och försökte avgöra vilken som var den rätta hördes det ett väldigt mullrande ljud och ljusen började röra sig åt sidan. Den runda väggen roterade.

"Kan något för en gångs skull bara gå bra?" frågade Katie i en uppgiven ton. "Kan något vara enkelt?"

"Vi kommer aldrig lista ut det här", stönade Ron och drog en hand genom håret.

"Jag är säker på att vi kommer hitta på någon lösning", svarade Hermione och drog i sitt hår. "Jag hoppas bara inte att det tar för lång tid…"

Hermione högg tag i Harrys arm, som om hon var rädd att golvet också skulle börja röra sig, men det gjorde det inte. Under några sekunder blev de blå lågorna omkring dem suddiga som neonlinjer när väggen rusade runt. Sedan slutade mullrandet precis lika plötsligt som det hade börjat och allting blev åter orörligt. Harry hade blå strimmor etsade på insidan av ögonlocken, de var det enda han kunde se.

"Vad var det där för nåt?" viskade Ron ängsligt.

"Jag tror det var för att hindra oss från att veta vilken dörr vi kom in igenom", sa Ginny med dämpad röst.

"Vi skulle inte ha stängt den där dörren", sade Neville med en grimas.

"Nej, det försvårade allting", instämde Harry med en grimas, de hade inte tid att saktas ner av något sådant, Sirius liv hängde på en tråd.

"Du kan inte veta det, de andra dörrarna hade kanske inte gått att öppna om ni inte stängde den dörren", påpekade Charlus i en mjuk ton och ett uppmuntrande leende som dolde hans oro.

Harry insåg med detsamma att hon hade rätt, han kunde lika lite identifiera utgången som lokalisera en myra på det kolsvarta golvet och dörren som de behövde fortsätta in genom kunde vara vilken som helst av de tolv som omgav dem.

"Bara att börja testa tills ni hittar rätt", sade Alicia med en grimas.

"Det kommer att slösa en hel del tid", muttrade Katie med en orolig blick mot Sirius.

"Hur ska vi nånsin kunna ta oss tillbaka ut?" sa Neville illa till mods.

"Ja, det spelar i alla fall ingen roll nu", sa Harry med eftertryck och blinkade för att försöka sudda bort de blå linjerna ur synfältet medan han tog ett hårdare grepp om trollstaven än någonsin. "Vi behöver inte ta oss ut förrän vi har hittat Sirius ..."

"Men ropa inte på honom, vad du än gör!" sa Hermione enträget, fast Harry hade aldrig behövt hennes råd mindre, för han kände instinktivt att de måste hålla sig så tysta som möjligt.

"Det börjar bli en trend att när fara tar över så blir Harrys instinkter sylvassa", sade Ron och log mot Harry som hade blivit blekare i ansiktet sen det avslöjades att dörrarna skulle sakta ner dem.

"Han är en född ledare", instämde Neville i en imponerad ton.

"Vart ska vi gå då, Harry?" frågade Ron.

"Jag vet inte ...", började Harry. Han svalde. "I drömmarna gick jag genom dörren i slutet av korridoren in i ett mörkt rum. ... det är det här ... och sen gick jag genom en annan dörr in i ett rum som liksom ... glittrar. Vi får pröva ett par dörrar", sa han hastigt, "jag kommer att känna igen den rätta vägen när jag ser den. Kom."

Han gick med de andra tätt efter rakt fram till den dörr som nu var mitt emot honom, han lade sin vänstra hand mot dess svala, glänsande yta, höjde trollstaven beredd att slå till i samma ögonblick dörren öppnades och sköt på. Den svängde upp utan vidare.

"Det var antiklimatiskt", påpekade Zacharias och såg sig förvånat omkring.

"Oroa dig inte, det finns fortfarande tid för allt att gå åt helvete", muttrade Ginny och såg oroligt på Harry.

Efter mörkret från det första rummet fick lamporna som hängde lågt i gyllene kedjor från taket att det här långa rektangulära rummet att verka mycket ljusare, trots att det inte fanns några glittrande, skimrande ljus, som Harry hade sett i sina drömmar. Rummet var alldeles tomt så när som på några skrivbord, och mitt i rummet stod det en enorm glastank med djupgrön vätska i, stor nog för att de sex skulle kunna simma i den. Inuti drev ett antal pärlvita föremål lättjefullt omkring.

"Vad är det där för saker?" frågade Ron.

"Jag vet inte", sa Harry.

"Är det fiskar?" viskade Ginny.

"Akvaviriuslarver!" sa Luna upphetsat. "Pappa sa att ministeriet föder upp..."

"Någonting säger mig att det inte är vad de är", fnös Daphne och skakade på huvudet med ett hånleende.

"Vad är det ens?" frågade Colin med rynkad panna.

"Något som Lovegood har hittat på, de existerar inte", sade Zacharias och himlade med ögonen.

"Nej." Hermione lät konstig på rösten. Hon tog några steg framåt och tittade genom sidan på tanken. "Det är hjärnor."

"Hjärnor?" frågade Narcissa och rynkade på näsan.

"Hjärnor? "

"Ja ... jag undrar vad de gör med dem."

"Studerar dem", sade McGonagall, "vi vet inte mycket om den avdelningen, men dess syfte är att undersöka magi i sin renaste form och dokumentera hur den fungerar, så det finns logik i att undersöka den mänskliga kroppen, speciellt sinnet och blodet. Om jag inte har fel gör mugglare detsamma."

"Hur vet du det?" frågade Marietta i en fascinerad ton

"Jag var lärling ett tag och under en period fick jag följa en av de onämnbara, innan jag började studera förvandlingskonst. Jag har fortfarande kontakt med några onämnbara. Det var så miss Granger kunde få tillgång till tidvändaren i sitt tredje år."

"Det förklarar hur en fjortonåring fick en tidvändare", mumlade Hermione för sig själv.

Harry gick fram till henne. Och mycket riktigt, det gick inte att missta sig på nu när han såg dem på nära håll. Kusligt skimrande drev de inom och utom synhåll nere i den gröna vätskans djup. De påminde lite om slemmiga blomkålshuvuden.

"Tack, jag tror aldrig att jag kommer äta blomkål igen", muttrade Dennis med en grimas.

"Kom, så går vi ut härifrån", sa Harry. "Det här är inte rätt rum, vi måste pröva en annan dörr."

"Det finns dörrar här också", sa Ron och pekade runt väggarna.

Harrys mod sjönk, hur stor var den här platsen egentligen?

"Det är enormt", sade Tonks med en grimas. "Men följ dina drömmar."

"Ingen vet hur stort det egentligen är, i alla fall ingen som inte är en onämnbar", instämde mr Weasley och skakade på huvudet.

"I min dröm gick jag genom det där mörka rummet in i det andra", sa han. "Jag tror att vi borde gå tillbaka och försöka därifrån."

De skyndade tillbaka ut i det mörka, runda rummet, och nu var det hjärnornas spöklika former som simmade framför ögonen på Harry i stället för de blå ljuslågorna.

"Vänta!" sa Hermione skarpt, när Luna just tänkte stänga dörren till hjärnrummet. "Flagrate! "

"Jag hoppas att det kommer fungera", mumlade Remus.

"Det bör fungera, men vem vet egentligen med det stället", svarade Narcissa och rynkade på näsan.

Hon ritade med sin trollstav högt uppe i luften, och ett glödande X dök upp på dörren. Den hade knappt hunnit stängas bakom dem förrän det hördes ett väldigt mullrande, och återigen började väggen gå runt mycket snabbt, men nu syntes ett stort guldrött dis inne i det suddiga blå, och när allt blev stilla igen lyste det glödande korset fortfarande och visade den dörr som de redan hade prövat.

"Bra, det kommer göra att allt går snabbare", sade Dorea och avbröt sig själv innan hon fortsatte.

"Smart idé", sa Harry. "Okej, vi försöker med den här ..."

Än en gång tågade han direkt fram till dörren mitt emot och sköt upp den, fortfarande med trollstaven höjd. De andra följde honom tätt i hälarna. Det här rummet var större än det förra, svagt upplyst och rektangulärt.

"Det är verkligen en form av labyrint", sade Luna och såg intresserat på boken.

Moody blängde samtidigt på Tonks som himlade med ögonen. "Vad?" frågade hon till slut när han inte slutade. Moody blängde bara hårdare.

"Jag tror att Alastor syftar på hur du hävdade att hon inte skulle bryta sig in på Ministeriet, något hon just nu håller på med", sade Kingsley i en road ton.

Tonks frustade till av skratt. "Verkligen Moody? Det är vad du är upprörd över? Det är en slump."

"Ständig uppmärksamhet", brummade Moody bara som svar.

Själva mitten var nersänkt och bildade en stor, ungefär sex meter djup stengrop. De stod på den översta raden av något slags stenbänkar som löpte runt hela rummet och gick neråt i branta steg som en amfiteater, eller som rättssalen där Harry hade förhörts av Wizengamotrådet. Men i stället för en stol med kedjor fanns det ett upphöjt podium i mitten av gropen, där det reste sig ett stenvalv som såg så uråldrigt, sprucket och söndervittrat ut att Harry häpnade över att det fortfarande stod upp. Valvet var helt fristående och framför det hängde en trasig svart gardin eller slöja, som trots den absoluta stillheten i den kalla luften omkring fladdrade mycket lätt som om någon just hade rört vid den.

"Vad är det?"

"Dess sanna namn har sen länge glömts bort och den brukas bara hänvisas som slöjan eller slöjan av död. Det är en tro att det är en portal mellan vår värld och de döda", svarade Dumbledore allvarligt, hans glimt i ögonen hade slocknat vid omnämnandet av valvet. Hur länge hade han inte hört rykten om det, försökt få tillgång till det innan han insett vad det egentligen var, vad det användes till. Det hade till väldigt nyligen varit hans sista hopp för att få kontakt med Adriana igen. Hans hopp övergivet tills en viskning nått honom förra veckan kring ett alternativ som han sedan länge gett upp på.

"Så vad är dess syfte?" frågade Anthony med en nyfiken blick.

Dumbledore svarade inte, han såg bara allvarligt på boken innan han slutligen svarade: "Gå inte för nära den."

"Vem där?" sa Harry och hoppade ner på bänken nedanför. Det kom inget svar, men slöjan fortsatte att fladdra och vaja.

"Var försiktig!" viskade Hermione.

Harry hasade sig nerför bänkarna en i taget tills han kom ner på stenbottnen i den djupa gropen. Hans steg ekade högt medan han långsamt gick fram mot podiet. Det spetsiga portvalvet såg mycket högre ut där han nu stod än det hade gjort när han tittat ner på det uppifrån. Slöjan vajade fortfarande lätt, som om någon just hade passerat genom den.

"Gå inte igenom den Harry!" sade Sirius i en hes ton, hans ansiktsuttryck en blandning av intresse och rädsla.

"Med det namnet kommer jag definitivt hålla mig undan från det", svarade Harry med en grimas.

"Sirius?" sa Harry, men tystare nu när han var närmare. Han hade en besynnerlig känsla av att det stod någon alldeles bakom slöjan på andra sidan portvalvet. Han tog ett hårt tag om trollstaven och makade sig försiktigt runt podiet, men det fanns ingen där, det enda som syntes var den andra sidan av den trasiga svarta slöjan.

"Kom, så går vi", ropade Hermione halvvägs uppifrån de branta trappstegen. "Det här är inte rätt rum, Harry, kom nu."

Hon lät skrämd, mycket mer skrämd än hon hade låtit i rummet med de simmande hjärnorna, men Harry tyckte ändå att portvalvet hade något slags skönhet, trots att det var så gammalt. Den mjukt böljande slöjan fängslade honom, han kände en mycket stark lust att kliva upp på podiet och gå in genom den.

"Tänk inte ens tanken Harry James Potter!" utbrast Charlus och stirrade på sin sonson. "Du går inte ett steg närmare den."

"Den är farlig", instämde Dorea med en orolig blick.

"Harry, kom nu, låt oss gå härifrån!" sa Hermione med ännu större eftertryck.

"Okej", sa han, men han rörde sig inte. Han hade just hört någonting. Det kom svagt viskande, mumlande ljud från andra sidan av slöjan.

"Vad säger ni?" sa han högt, så att orden ekade runt stenbänkarna.

"Det är ingen som säger nåt, Harry!" sa Hermione, som nu kom fram till honom.

"Det här är förvirrande, kan någon annan höra något eller är det bara Harry?" frågade Terry och gnuggade sig i ögonen.

"Det verkar som om det bara är Harry som kan höra något", sade Anthony i en tveksam röst. "Men jag är inte helt säker på varför…"

"Det är nån som viskar där bakom", sa han och flyttade sig utom räckhåll för henne medan han fortsatte att titta på slöjan med rynkad panna. "Är det där du, Ron?"

"Jag är här, Harry", sa Ron och dök upp bredvid portvalvet.

"Hur skulle Ron ens ha nått ner dit innan dig", påpekade Charlie försiktigt.

"Hur ska jag veta det, allt jag vet är att någon pratar", muttrade Harry och blängde på boken, varför dröjde han sig kvar vid det dumma valvet. Sirius svävade i fara!

"Kan ingen annan höra det?" frågade Harry uppfordrande, för viskandet och mumlandet blev allt högre; helt omedvetet hade han satt foten på podiet.

"Jag kan också höra dem", viskade Luna, som nu kom fram till dem runt sidan av portvalvet, och stirrade på den svajande slöjan. "Det är folk där inne!"

"Vad menar du med 'där inne'?" frågade Hermione omotiverat ilsket medan hon hoppade ner från nedersta trappsteget. "Det finns inget 'där inne', det är bara ett portvalv, det finns inte plats för nån att vara där. Harry, sluta med det där, kom med nu ..." Hon grep tag i hans arm och drog, men han gjorde motstånd. "Harry, vi är ju här för Sirius skull!" sa hon med gäll, spänd röst.

"Varför påverkar den honom och Luna och ingen annan?"

"Om det är en portal mellan de levande och de döda kanske den fungerar som testralerna, att de som har kommit nära döden eller har ett nära förhållande till den. Luna såg sin mammas död, och ja, Harry är självförklarande", sade Cho och såg spänt på boken.

"Men varför reagerar inte Neville i så fall?" protesterade Ginny och gav den äldre pojken en försiktig blick.

Neville ryckte på axlarna. "Kanske står jag för långt bort?"

"Sirius", upprepade Harry medan han fortfarande stirrade som hypnotiserad på den oavbrutet vajande slöjan. "Javisst ..."

Äntligen föll någonting tillbaka på plats i hans hjärna. Sirius, fången, bunden och torterad, och här stod han och stirrade på portvalvet ... Han backade flera steg från podiet och slet blicken från slöjan.

"Kom, så går vi", sa han.

"Jag är glad att det fick dig att vakna till", sade mr Weasley och slappnade av en aning.

"Det var på tiden", muttrade Harry och korsade armarna framför bröstet, han försökte desperat att inte föreställa sig på vilka sätt som Sirius skulle ha kunnat bli torterad på medan han slösade bort värdefull tid över något som inte spelade någon roll.

"Det är vad jag har försökt att ... men kom med här då!" sa Hermione och gick före tillbaka runt podiet.

På andra sidan stod Ginny och Neville också och stirrade, som i trans. Utan att säga något grep Hermione tag i Ginnys arm, Ron grabbade tag i Nevilles, och med bestämda steg föste de dem tillbaka till den nedersta stenbänken och klättrade hela vägen tillbaka upp till dörren.

"Varför är de i trans nu?"

"Ginny är troligtvis på grund av kammaren, Neville av tidigare konstaterade anledningar."

"Men jag har inte sett någon dö", protesterade Ginny i en förvirrad och skrämd ton.

"Min bästa hypotes, miss Weasley", sade Dumbledore försiktigt, "är att när du var i kammaren kom du så pass nära döden att du än idag bär tecken på det. Vi vet inte med säkerhet hur slöjan fungerar men det skulle förklara varför du märker av mer av den än vissa av er andra."

"Den verkar ha liknande krafter som Mörd-spegeln", påpekade Vector lågmält för sina kollegor. "Kommer ni ihåg den fick Potter att återvända till den dag efter dag, stirrande på bilden den skapat… det här är liknande magi med hur den lockar in honom."

"Vad tror du att det där portvalvet var för nåt?" frågade Harry Hermione när de var tillbaka i det mörka runda rummet.

"Jag vet inte, men vad det än var, så var det farligt", sa hon med bestämd röst och ristade in ett glödande kors även på den dörren.

Än en gång snurrade väggen runt och blev stilla igen. Harry gick på måfå fram till en annan dörr och tryckte på den. Den rörde sig inte.

"Vad är det för fel?" sa Hermione.

"Den är ... låst ...", sa Harry och kastade sig med hela sin tyngd mot dörren, men den rörde sig inte ur fläcken.

"Då är det den rätta, eller hur?" sa Ron upphetsat och förenade sig med Harry i försöket att tvinga upp dörren. "Det måste det vara!"

"Eller så är vad som än är där inne farligt, och inget som en grupp elever har möjlighet att gå in i eller ens hantera", sade McGonagall i en sträng ton.

"Någonting säger mig att det inte är rätt dörr", instämde Flitwick och lutade sig framåt i stolen.

"Inte för att det kommer stoppa eleverna från att försöka", suckade Sprout och skakade på huvudet.

"Flytta på er!" sa Hermione skarpt. Hon pekade med sin trollstav mot det ställe där det på en vanlig dörr skulle ha suttit ett lås och sa: "Alohomora! "

Ingenting hände.

"Åh nej, vilken överraskning, en förstaårs förtrollning fungerade inte", muttrade Tracy och snörpte på munnen.

"Det fungerade med De vises sten, det skulle ha kunnat fungera", påpekade Colin och blängde på häxan.

"Det är Ministeriet. De har lite högre säkerhet än så", fnös Tracy och log hånande innan hon vände blicken mot boken igen.

"Sirius kniv!" sa Harry. Han drog fram den inifrån klädnaden och stack in den i dörrspringan. Alla de andra betraktade ivrigt hur han drog den uppifrån och ner, tog tillbaka den och sedan kastade sig med axeln före mot dörren igen. Den förblev lika hårt stängd som någonsin. Vad mera var, när Harry tittade ner på kniven såg han att bladet hade smält.

"Vad kan göra det med kniven? Den ska vara oförstörbar", sade Sirius och stirrade på boken med vida ögon. Han hade valt att gett sin gudson just den kniven för att den skulle hålla livet ut, han ignorerade sina undermedvetna tankar om att han även valt den för att den skulle kunna vara till hjälp även när han själv var långt borta. De flesta trollkarlar brydde sig bara om att ta trollstaven och inte leta efter fler vapen trots allt.

"Och med det sagt lämnar ni det rummet!" sade Dorea bestämt och gav tonåringarna en blick om att inte ens försöka protestera mot det.

"Lugnt med mig, det känns inte rätt", muttrade Harry medan han fortsatte lyssna på sin farmor läsa..

"Då så, det där rummet lämnar vi", sa Hermione avgörande.

"Men tänk om det är det rätta?" sa Ron och stirrade på dörren med en blandning av fruktan och längtan i blicken.

"Det kan det inte vara, Harry kunde komma in genom alla dörrarna i sin dröm", sa Hermione och märkte dörren med ett nytt glödande kors medan Harry stoppade tillbaka den nu oanvändbara kniven i fickan.

"Vet ni vad som skulle kunna finnas där inne?" sa Luna ivrigt när väggen började snurra runt igen.

"Säkert nånting som babblade strunt", sa Hermione halvhögt och Neville gav till ett nervöst litet skratt.

Väggen stannade och alltmer desperat sköt Harry upp nästa dörr. "Här är det! "

Sirius grimaserade, skulle han vara glad att Harry hittat rätt och inte behövde irra runt bland vem vet vilka farligheter i avdelningen, eller bör han vara orolig över att Harry är ett steg närmare Dödsätare och eventuellt Voldemort. Sirius rynkade på pannan, varför skulle Harry behöva komma till Ministeriet om Voldemort själv redan var där? Han skulle själv kunna lyfta ner vapnet, höra vad den hade att säga… eller hade han redan hört den och bestämt sig för att lura dit Harry för att bli av med honom en gång för alla? Inget av svaren kändes helt korrekt och Sirius kunde inte skaka av sig känslan av att något var väldigt fel.

Han kände genast igen det på det vackra, dansande, diamantgnistrande ljuset. När Harrys ögon vant sig vid det strålande skenet såg han klockor glimma från varenda yta: golvur och reseur, stora och små ur, som hängde i utrymmena mellan bokhyllorna eller stod på en lång rad av bänkar utmed hela rummet, så att ett intensivt, obevekligt tickande fyllde stället likt tusentals mycket små, marscherande steg. Upphovet till det dansande, diamantglittrande ljuset var en imponerande hög glasklocka som stod i bortre änden av rummet.

"Den här vägen!"

Harrys hjärta bultade ursinnigt nu när han visste att de var på rätt spår. Han gick före genom det trånga utrymmet mellan raderna av bord, på väg precis som i drömmen mot ljuskällan, klockan av kristall som var lika hög som han där den stod på bordet såg ut att vara fylld av böljande, glittrande vind.

"Å, titta!" sa Ginny när de kom närmare. Hon pekade på glasklockan.

Ett litet, litet juvelprytt ägg drev omkring i den gnistrande strömmen inuti. När ägget steg i klockan, sprack det upp och en kolibri som fördes mot toppen av klockan kom ut, men då den föll neråt med strömmen blev fjädrarna solkiga och fuktiga igen, och när den till sist förts tillbaka till bottnen av glaset hade den än en gång inneslutits i sitt skal.

"Vad i hela världen?" frågade Lavender och såg med under i ögonen på boken.

"Det är tidmagi. Tidvändarna är baserat på den magin", svarade Remus och såg själv imponerat på boken. "Jag har aldrig sett det med egna ögon, men jag har läst om det."

"Det låter så vackert", sade Ginny i en hänförd ton och flera andra elever nickade instämmande, två utav dem Lavender och Parvati.

"Fortsätt framåt!" sa Harry skarpt, för Ginny såg ut att vilja stanna och se hur ägget förvandlades tillbaka till en fågel.

"Du dröjde minsann länge nog vid det där portvalvet!" sa hon argt, men följde efter honom förbi glasklockan till den enda dörren bakom den.

"Portvalvet hade någon magi som verkade locka er till sig", påpekade Kingsley med rynkad panna.

"Jag vet, jag vet, det är inte samma sak", suckade Ginny och skakade på huvudet så håret flög åt alla håll. "Jag önskar bara att jag kunde få se det med egna ögon och studera det."

"Jag visste inte att du gillade sådant?" sade Fay med en förvånad blick.

Ginny ryckte på axlarna och muttrade ut som svar: "Jag kan beundra skönheter i saker även om jag föredrar om mycket händer."

"Här är det", sa Harry igen, och hjärtat pumpade nu så hårt och fort i bröstet på honom att han kände att det måste överrösta hans ord. "Vi ska gå igenom här ..."

Han såg sig omkring på dem allihop; de hade trollstavarna framme och såg plötsligt allvarliga och ängsliga ut. Han tittade tillbaka mot dörren och knuffade på den. Den svängde upp.

Utan att vara medvetna om det så hade de flesta i salen lutat sig framåt, både ivriga, nervösa och rädda för vad de skulle få se.

De var framme, de hade funnit platsen: hög som en kyrka och fylld med hyllor som tornade upp sig fullproppade med små, dammiga glasklot. De glimmade matt i skenet från en mängd ljusarmar som placerats med jämna mellanrum längs hyllorna. Precis som de levande ljusen i det runda rummet flammade deras lågor i blått. Rummet var mycket kallt.

"Vad är alla glasklot, varför har de samlats där?" frågade Dean nyfiket.

"Det är profetior, sanna sådana som har eller kommer slå in vid någon tidpunkt", svarade Dumbledore med en tung suck, det fanns ingen anledning att försöka dölja det längre, inte nu när de alla var så nära dem och boken säkerligen skulle förklara det vid någon punkt. Han kunde bara hoppas att ingen av eleverna skulle se profetian om Harry, men han hade en känsla av att de skulle hitta den ganska snabbt.

"Men… det är så många?" sade Hannah i en hänförd ton.

"De har sparats så länge som Ministeriet existerat. Varje år tillkommer nya", svarade Dumbledore enkelt.

Harry smög framåt och kikade ner genom en av de smala gångarna mellan två rader av hyllor. Han kunde inte höra någonting eller se det minsta tecken på rörelse.

"Du sa att det var rad nittiosju", viskade Hermione.

"Ja", flämtade Harry och tittade upp mot slutet av den närmaste raden. Under vägghållarens blålysande stearinljus glimmade siffran femtiotre i silver.

"Vart är ni?" mumlade Justin nervöst

"Förbi vad jag skulle kalla tidrummet och jag är säker på att vi kommer få veta var de är nu", svarade Susan och himlade med ögonen åt hur otålig hennes vän var.

"Dumbledore verkar veta", muttrade Terry och betraktade rektorn som på något sätt verkade uppgiven och orolig samtidigt.

"Vi ska nog gå åt höger, tror jag", viskade Hermione och kisade bort på nästa rad. "Ja ... det är femtiofyra."

"Håll era trollstavar redo", sa Harry lågt.

De smög framåt och kastade blickar bakom sig medan de fortsatte nerför de långa gångarna med hyllor vars bortre ändar låg i nästan totalt mörker.

"Borde de inte vara nära Sirius nu?" frågade Lavender med rynkad panna, "är inte tortyr, um, ganska högljudd? "

"De kanske har kastat silencio på honom?" föreslog Charlie med en axelryckning.

"Vanligtvis sker tortyr för att få information, så de borde vilja höra honom", påpekade Moody och betraktade misstänksamt boken.

Sirius kände hur klumpen i magen växte, någonting var väldigt fel och han gillade inte bilden som höll på att målas upp. Antingen skulle Harry finna honom död i rad 97, eller så… Sirius blundade, han ville inte ens föreställa sig det andra scenariot, inte ens avsluta tanken om att allting kan ha varit en fälla, att han själv aldrig befunnit sig där…

Små, gulnade etiketter satt instuckna under varje glasklot på hyllorna. Några av dem glödde med ett kusligt, genomskinligt ljus, andra var lika matta och mörka inuti som utbrända glödlampor.

"Varför har de olika färger?" frågade Rose nyfiket.

"Jag tror att de har att göra med hur gamla de är", svarade mr Weasley försiktigt.

De passerade rad åttiofyra ... åttiofem ... Harry lyssnade spänt efter minsta ljud av rörelse, men Sirius kanske var försedd med munkavle, eller också medvetslös ... eller, sa en ovälkommen röst inuti huvudet, kanske han redan är död ... Jag skulle ha känt det, sa han till sig själv, medan hjärtat nu bultade långt upp i halsen, jag skulle redan veta ...

"Nittiosju!" viskade Hermione.

De stod samlade runt änden på raden och stirrade ner genom gången bredvid den. Det fanns ingen där.

"Va?" sade Sirius och kände hur hans hjärta föll ner i magen, hans värsta farhågor nu konfirmerade. Men nej, det kan inte vara möjligt. Han måste vara där någonstans, det kan inte ha varit en fälla där han själv aldrig svävat i fara. Så i en bedjande ton fortsatte han: "Vart är jag? Det kan inte ha varit en fälla, jag måste vara där… eller hur?"

"De kontrollerade det! Du skulle vara där. Krake sade det!" instämde Tonks och grimaserade.

"Jag visste att vi inte kunde lita på det krypet", muttrade Remus och knöt händerna. Han hade som Sirius nått fram till samma svar om att allting varit en bluff.

"Krypet?" frågade Colin oförstående.

"Han är inte ett kryp!" protesterade Hermione i en upprörd ton.

Remus huvud svängde runt och han stirrade på henne. "Våga inte försvara honom. Inte efter vad han har gjort. Han förrådde dem! Om något händer är det på hans huvud!"

Hermione öppnade munnen för att protestera men Ron placerade en hand på hennes arm och skakade på huvudet. "Nej Hermione, om Krake faktiskt förrådde dem har han gjort det värsta en husalf kan göra. Och nu är inte läge för att argumentera om hur husalfer behandlas,"

"Det är inte som om den där husalfen är oskyldig sen innan ändå", muttrade Charlus lågmält och knöt sin hand hårt kring ryggstödet på fåtöljen.

"Han är längst ner i andra änden", sa Harry, som hade blivit lite torr i munnen. "Man kan inte se ordentligt härifrån."

Och han ledde dem mellan de höga hyllorna med glasklot, av vilka några glödde milt när de gick förbi.

"Han borde vara alldeles här intill", viskade Harry, övertygad om att vartenda steg skulle få Sirius ovårdade skepnad inom synhåll på det mörka golvet. "Nånstans här ... väldigt nära ..."

Dorea slutade inte att läsa, men hon började känna sig allt mer orolig för varje ord. Att höra att Sirius inte var där var inte den lättnad som vissa kunde ha föreställt sig. Det var bara ett tecken på att han redan var död, eller att han aldrig varit där. Två alternativ som båda var hemska på sina egna sätt.

"Harry?" sa Hermione försiktigt, men han ville inte svara.

Han var alldeles torr i munnen. "Nånstans ... här omkring", sa han. De hade kommit fram till slutet på raden och stigit ut i det matta skenet från ljusen igen. Det fanns ingen där. Allt var ihålig, dammig tystnad.

"Har ni tagit er hela vägen dit i onödan?"

"Jag tror det är det minsta de behöver oroa sig för nu, om Sirius aldrig var där betyder det att det var en fälla."

"Så vart är alla Dödsätare?"

"Han skulle kunna vara ...", viskade Harry hest och kikade ner genom gången bredvid. "Eller kanske ..." Han skyndade vidare för att titta in i nästa gång.

"Harry?" sa Hermione igen.

"Vad då?" morrade han.

"Jag ... jag tror inte Sirius är här."

"Jag ledde er in i en fälla", muttrade Harry i en förfärad ton.

"Du kunde inte veta, du gjorde allt du kunde", sade Ron i en skarp ton. "Vi blev alla lurade."

"Alla här inne trodde att det var på riktigt", instämde Ginny och greppade tag i Harrys hand. "Ingen klandrar dig för det här."

Ingen sa något. Harry ville inte titta på någon av dem. Han mådde illa. Han förstod inte varför inte Sirius var här. Han måste vara här. Det var här som han, Harry, hade sett honom ...

Han sprang genom utrymmet i änden av alla raderna och stirrade ner mellan dem. Den ena tomma gången efter den andra flimrade förbi. Han sprang åt andra hållet, tillbaka förbi sina kamrater. Det fanns ingen skymt av Sirius någonstans, inte heller någon antydan om en strid.

"Harry?" ropade Ron.

"Vad är det?"

Han ville inte höra vad Ron hade att säga, ville inte höra Ron tala om för honom att han hade varit dum eller föreslå att de skulle återvända till Hogwarts. Hettan steg i hans kinder och det kändes som om han skulle vilja gömma sig här nere i mörkret en lång stund innan han blev tvungen att möta det skarpa ljuset i atriet ovanför och de andras anklagande blickar.

"Ingen kommer klandra dig Harry, du agerade det bästa du kunde utifrån den information du hade, du försökte", sade Sirius i en lågmäld ton.

Remus nickade. "Du agerade exakt likadant som jag hade gjort i din situation… likadant som dina föräldrar skulle ha gjort om det fanns en liten chans att Sirius var i fara."

"Det är den förbaskade alfens fel", väste Sirius och knöt händerna hårt. "Han ljög, om något går fel så är det på hans huvud lika mycket som det är på någon annans…"

"Sirius…", försökte Hermione protestera lågmält.

"Nej, Hermione", avbröt Sirius bittert. "Jag är inte orättvis i att säga det, husalf eller inte. Hans lögner har lett till situationen ni är i och om någon blir skadad är det hans fel. Han är en del av varför ni fem och min gudson svävar i fara nu. Om någon annan, en människa, gjort vad Krake gjorde skulle de få skulden, medhjälpare till ett mord. Krake kan inte undgå konsekvenserna bara för att han inte är mänsklig. Är inte det också diskrimination?"

Hermione bet sig i läppen men vek undan blicken, hennes oro för hög för att argumentera emot och en del av henne var tvungen att erkänna att Sirius hade en poäng i vad han sade.

"Har du sett det här?" sa Ron.

"Vad då?" sa Harry, men ivrigt den här gången – det måste vara ett tecken på att Sirius hade varit där, en ledtråd. Han stegade tillbaka till platsen där de andra stod, en liten bit in i rad nittiosju, men fann ingenting annat än Ron, som stod och stirrade på ett av de dammiga glaskloten på hyllan.

Dumbledore suckade, han hade en bra aning om vad Ron Weasley hade hittat, och om det stämde så innebar det att allt hopp om att Harry skulle få fortsätta ha någon form av barndom skulle försvinna nu. En oerhörd börda skulle placeras på pojkens axlar.

"Vad är det?" upprepade Harry nedslaget.

"Det ... det står ditt namn på det", sa Ron.

Dumbledore slöt ögonen, hans misstankar korrekta. De hade hittat profetian, saker kunde bara bli intressanta nu, ifall det skulle få ett positivt eller negativt utfall var för tidigt att säga. Men en del av honom hoppades att de inte skulle höra profetian, inte nu, inte när den skulle läsas upp inför alla i salen.

"Va? Varför är det något med mitt namn där?" frågade Harry och stirrade förvirrat på boken.

"Varför skulle Voldemort vara ute efter något sådant?" protesterade en pojke förvirrat.

Marietta log bistert. "Information. Du kan aldrig få för mycket information om någon."

Harry flyttade sig lite närmare. Ron pekade på ett av de små glaskloten som glödde med ett matt inre ljus, fast det var mycket dammigt och såg inte ut att ha blivit rört på många år.

"Mitt namn?" sa Harry oförstående. Han klev framåt. Eftersom han inte var lika lång som Ron måste han sträcka på halsen för att läsa den gulnade etiketten som satt fäst på hyllan under det dammiga glasklotet. Med spretig handstil stod det skrivet ett datum från ungefär sexton år tidigare, och under det:

Lee log, men avhöll sig för en gångs skull från att kommentera Harrys brist på längd. Han kunde tydligt se på Harry att ett sådant skämt inte skulle uppskattas i detta ögonblick, och att bli skriken på var något som han helst ville undvika.

S.P.T. till A.P.W.B.D.

Mörkrets herre

och (?) Harry Potter

"A.P.W.B.D, det kan bara vara du Albus… och jag antar att det förklarar varför Trelawney är professor här… vad kan vara så viktigt i profetian att vi behövt bevaka den hela året?" frågade McGonagall i en lågmäld ton.

"En förklaring kring båda deras öde. Du vet likaväl som jag att kunskap är ett vapen. Jag hade hoppats att de aldrig skulle få tag på den, men ack det verkar som om Voldemort kommer få sina svar", suckade Dumbledore och skakade på huvudet.

"Professor, varför är det ett frågetecken framför Harrys namn?" frågade Ron och såg oförstående på boken.

"Därför att ibland kan profetior syfta på mer än en person", svarade Dumbledore i en trött ton och lutade sig bakåt i sin stol.

Harry stirrade på det.

"Vad är det?" frågade Ron nervöst. "Vad har ditt namn här nere att göra?" Han tittade på de andra etiketterna längs samma hylla. "Jag finns inte med här", sa han förbryllat. "Ingen av oss andra finns här."

"Det har inte gjorts någon profetia om er", förklarade Dumbledore när han såg de nyfikna blickarna.

"Åh toppen, så det är bara jag", muttrade Harry i en sarkastisk ton.

Ginny försökte le uppmuntrande. "Du hörde Dumbledore, det är inte säkert att den är om dig. Det kan vara om någon annan."

Dumbledore grimaserade och skakade långsamt på huvudet. "Nej, jag är rädd att det inte längre är möjligt. Harry är med största sannolikheten personen profetian är om."

"Harry, du borde nog inte röra det", sa Hermione skarpt när han sträckte ut handen.

"Varför inte?" sa han. "Det har nånting med mig att göra, eller hur?"

"Lämna den, Harry", sade Remus i en spänd ton.

"Varför då? Den handlar om mig", protesterade Harry och såg upprört på sin farbror.

"Ja, men bara personer som profetian gäller kan lyfta upp den. Och Voldemort kommer knappast försöka ta den själv. Det är en fälla för att du ska lyfta ner profetian."

"Det är varför du såg rad 97 i din vision. För att garantera att du ser profetian", instämde Kingsley och skakade på huvudet. "Den perfekta distraktionen och lockbetet."

"Låt bli, Harry", sa Neville plötsligt.

Harry tittade på honom. Nevilles runda ansikte glänste av svett. Han såg ut som om han inte skulle orka med mycket mer spänning.

"Mitt namn står på den", sa Harry.

"Lyssna på Neville, nu är inte tiden att vara nyfiken. Ni måste ta er tillbaka till skolan innan någon dyker upp."

Och med en känsla av lätt övermod slöt han fingrarna om det dammiga glasklotet. Han hade väntat sig att det skulle kännas kallt, men det gjorde det inte. Tvärtom kändes det som om det hade legat i solen i timtal, som om ljusglöden inuti värmde det. Med förväntan, till och med hopp, om att någonting dramatiskt skulle hända, någonting spännande, som trots allt kunde göra deras långa och farliga resa mödan värd, lyfte Harry ner glasklotet från hyllan och stirrade på det.

Det hände ingenting alls. De andra ställde sig närmare runt Harry och stirrade på glasklotet medan han borstade det rent från det fastklibbade dammet.

Och sedan, alldeles bakom dem, hördes en släpig röst.

"Helvete", svor Bill och knöt händerna hårt när han knöt händerna.

"Det är Malfoy, utan tvekan. Vem mer har en släpig röst", muttrade Charlie och blängde på boken.

"Utmärkt, Potter. Vänd dig nu om, lugnt och stilla, och ge det där till mig."

"Det var en fälla hela tiden, de ville åt den där glasbollen."

"Men vad är så viktigt med den. Varför kan han inte bara hämta profetian själv om den är så viktig?" protesterade Harry och såg oroligt mellan boken och sina vänner.

"Därför att ministeriet gör Voldemort en oerhörd stor tjänst just nu genom att ignorera och dölja att han är tillbaka. Voldemort tänker inte kasta bort det övertaget i första hand", sade Kingsley i en allvarlig ton och Harry bleknade, det hade varit en fälla hela tiden och han hade lett sina vänner in i livsfara av ingen anledning.

"Så han utnyttjar Potter och hans behov av att rädda folk för att få vad han vill", suckade Alisa och skakade på huvudet. "Jag vet inte om jag ska vara imponerad eller inte."

"Oavsett vad så är Potter och hans vänner i stora problem, jag skulle vara förvånad om ens två överlever", påpekade Blaise med en grimas.

"Så länge Potter dör kommer det inte spela någon roll. Han kommer vinna, folket kommer inte kämpa med Pojken-som-överlevde död", påpekade Draco i en lågmäld ton. Var det meningen att han skulle känna glädje nu, fira över att Mörkrets herre skulle vinna kriget tidigare än vad någon trott? Varför kunde han bara känna illamående i så fall? Hans tankar vandrade tillbaka till förra boken, hur mannen torterat Potter och hur folk runt omkring stått och hånskratta, hur den mörka sidan i förra kriget hade utrotat renblodiga familjer. Draco svalde, han var inte alls säker på att han ville ha den framtiden. Av saker och döma var hans egen mamma redan emot det och Draco visste att han kom allt närmare den punkt där han själv skulle behöva välja.