Tillsammans skapade de ett åskväder.
Antauri var molnen på himlen. Han bara flöt förbi, kom och gick utan att göra ett ljud. Man behövde vara uppmärksam för att märka när han kom och gick. Han såg till att ingen i laget exploderade av eld, men han såg också till att de inte frös. Hens sorg var tyst men märkbar, som ett lätt duggregn. Hens ilska var alltid kall, som de hårdaste regnvädren. Det var inte ofta, men när det hände var Antauri inte längre det lugnaste molnet i det ögonblicket.
Chiro var åskan och blixten. Den slog inte ner och skapade inte heller en smäll till en början, men den dröjde sig kvar. Dess närvaro var känd redan från början. Varje liten gnista som kom fram var glädjerika, passionerade, viljan att göra det som var rätt. När blixten hotade att slå ner, när han var redo att slåss mot någon för att ha skadat hans lagkamrater, hans familj, då visste man att man hade gjort bort sig. Det var då de borde backa ur innan Chiro chockade dem.
Kombinera dem och de var som åskmoln redo att skapa en storm. Deras kyssar var som ett åskväder av känslor. En gnista mellan dem, en känsla av osäkerhet och nervositet på Antauris sida medan det fanns en känsla av extas och lugn på Chiros sida. Båda kände kärlek och glädje, även med de olika känslorna de hade med dem. Skillnaden de kände var som någon som att titta på ett åskväder jämfört med någon som är i ett.
I slutändan var det både vackert och nervpåfrestande. Den enda skillnaden mellan åskväder och dessa kyssar var att de var säkra, det fanns ingen fara inblandad. Den största faran som fanns var känslorna djupt inom dem. Varje storm skulle vara deras känslor, och Antauri var mitt i den.
Hen var säkra på att Chiro var precis bredvid honom i den stormen.