Förord:

Jag har nu beslutat att dela min Marodörerna-trilogi även här på FFN. Den går att hitta på min sida på AO3 redan om man inte vill vänta att jag hunnit få den uppladdad hit. Jag ska hålla ett schema med uppladdning av kapitel på helgerna den här hösten så långt livet tillåter. Så länge jag är här varje helg går det bra att ge mig kommentarer och kontakta mig privat här på FFN. Observera dock att FFN inte skickar mig e-post, så det kan dröja innan jag märker att jag har fått meddelanden.

Den här berättelsen tog form genom att jag läste några kapitel från olika fics om marodörerna på engelska och fastnade på en början som millie-mae har skrivit här på FFN (The Marauders av millie-mae: FFN s/7534438/1/The-Marauders – ersätt FFN med den här webbsidans adress så har du hela länken till hennes fic). Den fick mig rejält inspirerad; plötsligt blev marodörerna levande för mig och jag kunde se i mitt huvud hur deras skoltid borde vara. Jag började skriva ner det och hela trilogin blev till på en ynka månad.

Jag tackar millie-mae hjärtligt för hennes briljanta idéer och inspirationen jag fick av henne. Jag lånade i början ett par av hennes spratt till min egen berättelse och fick underlag till två av mina karaktärer från henne. Jag kommer att ge henne erkännande för hennes idéer i slutet av varje kapitel där jag har med något som hon inspirerat mig till. (Detta gäller för de 10 första kapitlen.)

Den som jag mest vill tacka är min vän melesser, som stöttade mig när jag skrev och kom med idéer till flera spratt som jag har med i denna berättelse. Alla rättigheter om Harry Potter-världen och dess karaktärer hör till J.K. Rowling. Det som jag hittat på får man fritt låna av mig, så länge man ger mig erkännande och hänvisar till min fic, helst på AO3. (Vill man översätta mina texter till ett annat språk ska man fråga mig om tillstånd.) Jag följer kanon så långt jag kan så som det kommer fram i böckerna och filmerna, men jag har inte läst allt som står på Wizarding Worlds hemsida och har inte tagit till mig allt som Rowling sagt i intervjuer. Därmed är min James Potter sökare och inte något annat.

Jag följer även den svenska översättningen, men inte i allt. Som exempel kan jag nämna spelet Exploding Snap som jag översatt till "Knallinafs" (istället för knallkort), medan Hårfins slätglansmousse (Sleakeazy's Hair Potion) kallar jag "Glitterlent hårelixir". Bat-Bogey Hex är också fladderkråkatricket och inte spökfladdermustricket, precis som Curse of the Bogies är slemförbannelsen och inte spökförbannelsen (Rowling har använt ordet "Bogey" i betydelsen snor i dessa två förhäxningar och inte spöken så som den svenska översättaren har tänkt). Filibusters fyrverkeripjäser aldrig en ordentlig översättning i de svenska böckerna, varpå jag kallar dem för "Doktor Filibusters fantastiska våtstartande värmesäkra fyrverkerier" (översättning av "Dr Filibuster's Fabulous Wet-Start, No-Heat Fireworks").

Den här trilogin är menad som både rolig och känslosam underhållning på svenska åt de som älskar att läsa mer om trollkarlsvärlden och jag hoppas att den är till glädje för läsarna. Själv har jag sannerligen skrattat så tårarna runnit när jag skrivit den. Den här första delen i trilogin är koncentrerad på de relationer som formas när man går på internatskolan (både positiva och negativa) och på den rivalitet som finns mellan Gryffindor och Slytherin på Hogwarts. James, Sirius och Remus är huvudpersonerna, medan Pettigrew, Lily Evans och Snape är viktiga sidopersoner som syns mycket men som inte har någon framträdande roll.

Jag önskar alla mina läsare njutningsfulla lässtunder med min berättelse!


Kapitel 1: Hogwartsexpressen


Onsdag 1 september 1971

James Potter satte sig i den tomma tågkupén med en känsla av spänning. Han vinkade genom fönstret till sina föräldrar utanför flinande brett. Känslan att äntligen få göra en resa på Hogwartsexpressen fyllde honom med upprymdhet. Bara passagen till perrong nio och trekvart genom den till synes fasta tegelväggen mellan perrongerna nio och tio hade varit spännande och fått hans pappa att gå igång om sina minnen om midnattsfester och andra berättelser från hans egen skoltid — berättelser som James redan kunde utantill och som han önskade blev hans egna nu när han själv blivit elva år och var på väg till Hogwarts skola för häxkonster och trolldom.

"Hej, är det ledigt här?"

James vände sig mot kupédörren med nyfikenheten lysande på sitt ansikte och märkte en pojke med prydligt kammat hår stå där med osäker min. Han såg ut att vara i James ålder och var förmodligen lika färsk på Hogwarts som han.

"Visst, det finns plats här."

Förtjust steg pojken in släpande på sin gröna skolkoffert och en fjälluggla vars bur han lade bredvid James dito, som innehöll en vacker brunsvart berguvshona, och tog sätet mittemot honom, fast lite längre bort från fönstret.

"Jag heter Sirius förresten", sa pojken samtidigt som berguven hoade vänligt till hans fjälluggla.

"Jag är James Potter."

"Trevligt att träffa dig, James", sa Sirius med en nyfiken blick på honom.

James rufsiga hår var lika svart som hans eget och gav honom ett vårdslöst men charmigt utseende med hans snygga kläder och det trevliga leendet som fick hans ansikte — trots glasögonen på näsan — att se tilltalande ut. Hans gröna skjorta hängde utanför byxorna på ett ledigt sätt, medan Sirius själv kände sig obekväm i sin vita skjorta och gammaldags väst med raka byxor, som hans mamma tvingat på honom den morgonen. Hans kortklippta hår var prydligt kammat åt ena sidan, men han drog fingrarna igenom det för att få det att falla mer ledigt muttrande något om sin mamma och att det hon inte visste om inte kunde skada honom.

Efter att ha gjort det kom han på att flytta sig ännu längre bort från fönstret kastande en nervös blick mot perrongen utanför. Han hade sett till att gå till en vagn långt bort från sina föräldrar, men ville ändå säkerställa att de inte kunde se honom nu.

I samma stund öppnades dörren igen och en späd rödhårig flicka stod där med rödgråtna ögon, blickande in i kupén.

"U-ursäkta … Är det möjligen ledigt här? Det är ganska fullt överallt redan …" Flickan såg lika nervös ut som hon lät och snodde sitt långa hår mellan sina fingrar medan hon stirrade på de två pojkarna utan att veta om hon vågade sätta sig bredvid dem.

"Visst, absolut!" sa James med vänlig röst och hoppade upp från sin plats. "Du kan sitta här vid fönstret om du vill."

Han tog tag i hennes koffert och lyfte upp det på bagageräcket åt henne innan han gav väg för henne att ta hans plats vid fönstret.

"Tack", sa flickan med ett försiktigt leende, men snörvlade sedan och var tvungen att snyta sig. Det var tydligt att hon hade gråtit.

"Är det bra med dig?" sa James med oväntad oro i sin röst.

"Jodå", påstod flickan, även om det var tydligt att hon ljög. Hon torkade tårar från sina gröna ögon och försökte le tappert. "D-det känns bara hemskt att lämna min syster", tillade hon och såg ut att brista i gråt snart igen.

"Du är visst förstaårselev som en annan", sa James vänligt. "Jag är säker på att du kommer att känna dig mycket bättre när vi väl anländer till Hogwarts. Det ska bli skitkul att börja där äntligen och jag lovar att du kommer att glömma din saknad efter din syster när du får nya vänner på skolan."

Sirius som suttit kvar på sin plats lyssnande på deras samtal kände sig överraskad av James agerande. Han gav inte sken av att vara någon som brydde sig om gråtande tjejer, men hans ord hade fött ett leende på flickans ansikte.

"Nya vänner låter underbart! Och du har rätt i att det ska bli kul att gå på Hogwarts", sa hon med genuin glädje i rösten. "Jag heter Lily Evans förresten."

"Trevligt att råkas! Jag är James Potter", sa James mötande hennes blick med ett leende.

"Jag heter Sirius", sa Sirius utan att le. Han var inte intresserad av griniga tjejer och önskade att Lily inte hade kommit till deras kupé.

I samma stund ryckte tåget till och började sakta röra sig framåt lämnande King's Cross-stationen, vilket fick James att ställa sig ivrigt vid fönstret. På perrongen stod ett äldre par som vinkade glatt mot honom och Sirius undrade om de var James farföräldrar när de var så gamla, men han frågade inte om det. Han försökte själv låta bli att synas i fönstret för att slippa ta adjö av sina föräldrar en gång till och lade sig ner på sätet, läggande sina armar under huvudet och benen ledigt i kors så att han upptog hela sätet och var effektivt gömd från alla som stod på perrongen.

James och Lily stod kvar vid fönstret vinkande sida vid sida till sina familjer — James med upprymt ansikte och Lily med vemodigt — tills tåget lämnat King's Cross och de var på väg genom London för att ta sig norrut i landet. Då vände de sig bort för att sätta sig ner igen, James mittemot Sirius och Lily på sätet som Sirius låg på. Hon var så disträ att hon satte sig rakt på hans fötter och hoppade sedan snabbt upp igen kastande en förebrående blick mot honom. Han flinade brett, men drog undan sina fötter så att hon fick plats på sätet.

"Vi är äntligen på väg!" sa James entusiastiskt från sätet mittemot.

"Det är vi", log Sirius och tog en bättre ställning sättande sig upp så att han kunde luta sig mot ena hörnet i kupén och fortsätta vräka sig över sätet. Han log mot James och de började spekulera tillsammans om hur lång resan kunde vara och när de skulle vara framme på Hogwarts, när de avbröts av att kupédörren slets upp helt plötsligt.

En pojke med grisigt svart hår som redan klätt sig i Hogwarts mörka elevklädnad steg in utan att säga något och trängde sig förbi Sirius och James för att sätta sig mittemot Lily vid fönstret. James gav honom en loj blick. Hans axellånga hår såg ut att inte ha tvättats på minst en vecka.

"Jag vill inte prata med dig", upplyste Lily med hopsnörd röst. Hon sneglade på honom med sina rödgråtna ögon, men vände sig sedan tillbaka mot fönstret för att se på staden utanför. Tågets rörelser gav sken av att husen åkte förbi dem, fastän det var förstås tvärtom och de var på väg ut ur London med tåget.

"Varför inte?"

"Tuney h-hatar mig för att vi såg det där brevet från Dumbledore."

"Än sen då?"

Hon kastade en frän blick på honom. "Hon är faktiskt min syster!"

"Hon är bara en …" Han hejdade sig hastigt, men Lily verkade inte ha hört honom. Tanken på systern hade fått tårarna att återigen svämma upp och hon koncentrerade sig att torka bort dem.

"Men vi är äntligen på väg!" sa han, oförmögen att hålla tillbaka glädjen i sin röst. "Här är vi nu! Vi är på väg till Hogwarts!"

Lily nickade torkande sina ögon och kunde inte låta bli att le ett svagt leende.

"Du får se till att du hamnar i Slytherin!" sa pojken, uppmuntrad av hennes ljusare uppsyn.

"Slytherin?"

James och Sirius hade struntat i nykomlingen sedan han slagit sig ner mittemot Lily och fortsatt med sitt eget samtal, men nu kunde James inte låta bli att vända sig mot det bråkande paret. Ordet Slytherin var som ett skällsord för honom sedan barnsben och man kunde tydligt höra föraktet i hans röst när han sa:

"Vem vill vara i Slytherin? Jag skulle definitivt tacka nej till det, eller vad säger du!" Han såg uppfordrande på Sirius väntande att denne skulle hålla med honom, men Sirius skruvade obekvämt på sig.

"Hela min familj har varit i Slytherin", erkände han bistert.

"Jösses", sa James bestört, "och jag som tyckte att du verkade okej!"

"Jag kanske bryter traditionen", sa Sirius och kunde sedan inte låta bli att flina åt tanken. "Vilket elevhem vill du komma till, om du får välja?"

James ställde sig upp och drog fram ett osynligt svärd. "Gryffindor, där de modiga dväljs! Precis som min pappa!"

Den flotthårige pojken fnös nedlåtande, vilket fick James att vända sig skarpt mot honom.

"Har du problem med det?"

"Nej", svarade han, men hans hånleende talade annat. "Om du hellre vill vara en muskelknutte än en snille …"

"Var hoppas du hamna då när du är ingendera?" kontrade Sirius, vilket fick James att vråla av skratt.

Lily reste sig rodnande av harm och såg på de två med plötslig avsmak.

"Kom Severus, så letar vi upp en annan kupé."

"Oooooo …"

James och Sirius härmade hennes högdragna röst när hon lämnade kupén och James försökte lägga krokben för Severus.

"Vi ses, Snivellus", ropade Sirius när denne tog sig snubblande ut och smällde igen dörren efter sig.

De båda pojkarna brast i skratt mötande varandras blickar med en ömsesidig känsla av samhörighet och respekt.

"Det där var strålande!" sa James upprymd. "Ditt smeknamn på den där flottige grisen var ju grym! Snivellus låter tusen gånger bättre än Severus!"

Sirius verkade belåten över berömmet, men sa sedan med ett snett leende: "Bara jag inte hamnar i Slytherin med honom nu då. Det kommer att bli festligt annars …"

"Äsch, du får bara se till att komma in i nåt annat elevhem", sa James lugnt. "Vem tusan vill hamna i Slytherin med slödder som de där två!"


Det var inte lätt att hitta nya platser i det fullsatta tåget, när det redan hade lämnat London och alla hundratals elever på väg till Hogwarts hade satt sig tillrätta på sina platser. I en kupé i vagnen bakom fanns dock fyra tjejer och en ensam brunhårig kille, som såg ytterst obekväm ut i sällskapet. Platsen mittemot honom var ledig och Lily frågade hövligt om hon och hennes vän kunde få tränga sig in där.

"Vi satt förut i en annan kupé, men killarna där var otrevliga mot oss och vi hade gärna suttit nån annanstans", förklarade hon, ännu upprörd över det skedda.

Den brunhårige pojken ställde sig upp från sitt hörn. "Jag kan flytta på mig, så får ni bättre med plats här. Det är lättare för mig att hitta en plats ensam än er två tillsammans."

"Vad snällt av dig", sa Lily förtjust.

"Äsch, det är inget problem", försäkrade pojken som lyfte ner sin koffert från det överfulla bagageräcket. "Det är bäst att jag tar den här med mig så att jag kan byta om till min skolklädnad."

"Å nej! Min koffert blev kvar i killarnas kupé!" sa Lily bestört.

"Jag hämtar den åt dig. Sätt du dig här så kommer jag strax", sa Severus omsorgsfullt.

"Tack", sa hon sättande sig lättad bredvid tjejerna.

Den brunhårige killen hörde hur en tjej som kallade sig Donni började tala med Lily, men stannade inte för att lyssna. Han skyndade ut ur kupén med en känsla av lättnad och följde efter Severus till vagnen framför. Han hade ända sedan tåget åkt från perrongen önskat få byta plats då han inte ville sitta hela tågresan med fyra tjejer, men hade inte vågat.

"Jag får varna dig om att de två killarna vi satt förut med är ganska dryga av sig", sa Severus till honom, när de närmade sig den kupé där Sirius och James satt.

"Det är lugnt. Jag måste bara få min koffert nånstans där jag kan byta om till min skolklädnad."

"Ja, det blir lättare i en kupé med killar", sa Severus med ett flin innan han öppnade kupédörren.

Han ignorerade James och Sirius på sina säten och lyfte snabbt ner Lilys koffert skyndande ut ur kupén med den innan de började tala med honom. De stirrade förvånade efter honom, men sa inget innan de skymtade den brunhårige killen bakom honom. Han var ganska lång, men tydligt i samma ålder som de.

"Får jag sitta här med er?" sa pojken ängsligt. "Det var lite för fullt i kupén där jag satt förut."

"Kom in bara. Ingen av oss bits", sa James lättsamt.

Pojken hajade till, bleknande en aning, men log krystat. "Tack", sa han och steg snabbt in.

Han grävde fram sin skolklädnad och en påse med godis från sin koffert innan han lyfte upp den på räcket ovanför. Han ansåg det bäst att byta om med det samma så att han slapp släpa sin tunga koffert mer den dagen. Varningen som Severus gett honom klingade i hans öron och han ville försäkra sig om att kunna lämna kupén med de två främmande killarna om det blev för otrevligt i deras sällskap.

"Ska man redan byta om till sin skolklädnad, tycker du", sa Sirius förvånat.

"Jag tänkte att det var lika bra att få det överstökat", förklarade pojken med en lätt rodnad på kinderna.

"Jag orkar då inte än. Det känns lite stelt för min smak", sa James.

"Det kan knappast vara stelare än de här mugglarkläderna mamma tvingade på mig i morse", sa Sirius med en grimas.

James skrattade roat. "Du har rätt. De där ser obekväma ut."

"Det är de också, men jag är för lat för att byta om än", sa han nonchalant, men öppnade sedan sin väst och drog upp skjortan från byxorna för att vara mer ledig.

Den brunhårige killen hade bytt om under deras samtal, men slog sig nu ner bredvid James.

"Jag heter Remus Lupin", sa han.

"Trevligt att råkas, Remus. Jag är Sirius."

"Och jag är James Potter."

"Är ni också på väg till Hogwarts för ert första skolår?" sa Remus nyfiket.

"Absolut. Det ska bli kul", sa James med ett leende.

"Det tycker jag också. Det är ofantligt spännande!"

Han hade tagit fram sin godispåse som var av en sort som James och Sirius aldrig sett förut. När han öppnat den och sträckte den fram till de två för att bjuda på godiset såg de tveksamt på innehållet.

"Vad är det där för godis?" sa Sirius storögt.

"Det är mugglargodis. Jag lovar att det är gott."

"Är det sant? Vad intressant!"

"Ja, i så fall måste vi ju smaka", flinade James, som tog en näve godis åt sig. Det var olika färger och former på godiset och han såg nyfiket på dem.

"Vad är det för smaker?" sa Sirius medan han också tog för sig av godiset.

"Det är alla olika sorter. De svarta är lakrits och de färgade är olika fruktsmaker", sa Remus. "Jag gillar den här blandningen, så mamma köpte den åt mig för resan."

"Tacka din mamma från oss", sa James sugande belåtet på en orange godisbit som smakade apelsin.

"Ja, det är inte varje dag man får smaka på mugglargodis", log Sirius.

"Är du mugglarfödd, Remus?" sa James nyfiket.

"Nej, men min mamma är mugglare."

"Wow!" sa Sirius storögt. "Jag har aldrig träffat en trollkarl som gift sig med mugglare."

"Vadå? Det är ju ganska vanligt idag", sa James förvånat.

"Kanske det, men jag känner inga. Jag råkar vara renblodig."

"Så du menar att man inte får umgås med mugglare om man är renblodig", sa Remus med plötslig skärpa i rösten.

"Å nej! Min mamma tycker det förstås, men jag är inte så noga. Jag hade nog tyckt att det var intressant att träffa mugglare."

"Du är rolig. Vi har faktiskt grannar som är mugglare och vi har alltid haft en bra relation till dem", sa James lojt.

"Det är klart att våra grannar också är mugglare, men vi har ingen som helst relation till dem. De vet inte ens om att vi bor granne med dem", sa Sirius med glimten i ögat.

"Pappa säger att det är ganska vanligt med gömda trollkarlshem, men vi bor inte så", sa Remus.

"Inte vi heller", sa James. "Över vårt hem har vi bara förtrollningar som gömmer magin från mugglarna, men inte huset."

"Det är samma med oss."

"Nå, inte med oss. Alla jag känner bor skilda från mugglarna", sa Sirius med plötslig vemod i rösten.

"Hör ni, ska vi spela Knallinafs med varandra?" föreslog James. "Jag packade med mig en kortlek i min koffert."

"Bra idé!" sa Sirius förtjust. "Vi får ju använda våra nya trollstavar nu när vi är på väg till skolan äntligen."


Remus blev kvar i kupén med James och Sirius gillande deras sällskap och de tre pojkarna hade en rolig resa ihop spelande Knallinafs, skojande med varandra och ätande en massa godis. Efter att de tömt Remus godispåse köpte James mer godis åt dem från lunchvagnen och de åt tills de inte fick ner en chokladgroda mer. Kvällen skymde redan när de äntligen nådde sitt mål och steg ut ur tåget tillsammans på bästa humör.

Det var lite kyligt ute efter värmen i tåget, men de var alla så uppspelta att de inte brydde sig om det. Strömmen av elever gick bort från perrongen mot en massa väntande vagnar och de tre pojkarna styrde sina steg ditåt tills de plötsligt hörde en röst ropa:

"Förstaårselever hitåt! Kom me här, följ efter mej!"

De vände sig för att se och märkte en jättelik man med långt buskigt hår och väldig kroppshydda. Han var dubbelt så lång som alla andra och hade armar tjocka som trädstammar och händer stora som spadar.

"Vilken bjässe det där var!" viskade Sirius imponerat och fick James att fnittra.

"Nåra fler förstaåringar?" fortsatte bjässen, letande efter de minsta eleverna i folkträngseln. "Förstaårselever, kom hitåt och följ efter mej!" Orden talades med en bred västengelsk dialekt, som gjorde det klart för alla att han inte var från Skottland.

"E alla här?" sa han när en klunga elvaåringar omgärdade honom stunden senare. "Bra! Ja är Hagrid, skogvaktaren på Hogwarts, å ja ska ta er till skolan. Följ me nu då!"

Han började gå på en brant stig som såg ut att leda dem ner mot en sjö, som såg becksvart ut i kvällens mörker. James tog täten med sina kamrater, ivrig att komma fram, när Hagrid stannade i slutet av backen för att vända sig mot dem.

"Ni får strax se er första skymt av Hogwarts", upplyste han glatt och visade med en vid handgest mot något som fanns bakom honom.

"Merlins brallor", utbrast Sirius, medan de andra runt honom tjöt av förtjusning stirrande vantroget på utsikten framför dem. Stående mot den stjärnbeströdda himlen bortom sjön var ett väldigt slott, som såg ut att trotsa fysikens lagar med sina många tinnar och torn där det satt högt upp på klippan.

"Ja, de är Hogwarts de", sa Hagrid flinande till sin hänförda publik. "Å nu ska vi åka över dit." Han viftade med handen mot stranden nedanför dem och tillade: "Ni ser båtarna där nere. Skynda er å sätt er i dom. Inte fler än fyra i varje båt."

James vände sig mot den becksvarta sjön framför dem och märkte först nu de små båtarna som låg förtöjda på den sidan av stranden.

"Schyst!" sa Sirius med ett flin. "Det här är ju mycket roligare än att åka med de där vagnarna vi såg på stationen."

"Eller hur!"

De sprang snabbt ner i täten av de andra och hoppade i den första bästa båten. Remus blev efter dem när de andra eleverna trängde sig förbi och han tappade siktet av sina kamrater. Molnen hade täckt månen så att det blivit becksvart på stranden och han kunde inte hitta James och Sirius hur mycket han än försökte. Då frågade en liten rund pojke om han ville sätta sig bredvid honom i en båt som redan hade två tjejer i och han ansåg det bäst att göra det. Han kunde leta reda på James och Sirius framme vid slottet igen.

Han märkte i ögonvrån hur den rödhåriga Lily hade snubblat på stranden och hur hennes vän, Severus Snape, hjälpte henne upp på fötter igen. De var de sista att finna platser till sig och gick fram till en båt som lågt längst bort vid kajen. Månen kom fram precis då och Remus märkte att det var samma båt där Sirius och James satt. De hade satt sig så brett att ingen annan kunde få plats där, men tvingades nu att flytta på sig för att ge plats åt Lily och Snape.

"Jag trodde att ni inte ville sitta nära oss", sa Sirius med ett snett flin.

Snape gav honom en frän blick, men svarade inget. Istället såg han till att Lily satte sig bekvämt i fören och tog sedan plats bredvid henne så långt ifrån James och Sirius som han bara kunde.

I nästa stund lämnade de små båtarna kajen och började glida över sjön alldeles självmant, som om en osynlig hand hade dragit dem framåt. James och Sirius såg förtjust omkring sig och beslöt sig för att strunta i de två i fören. Vattnet skvalpade runt dem och Sirius såg med intresse på de svarta vågorna. Han sträckte fram handen och kände på vattnet.

"Oj, vad kallt det är!" fick han ur sig och rös ofrivilligt.

"Vadå? Hade du velat bada?" sa James med ett flin.

Sirius skrattade. "Det hade ju varit kul."

James mötte hans blick och de flinade åt varandra när de kom på att tanken inte alls var dålig.

"Det är faktiskt september redan och vi är i Skottland. Det är ingen som vill bada i en skotsk sjö så här års", insköt Lily näsvist.

"Jaså! Och hur vet du vad vi vill eller inte vill göra?" svarade Sirius ironiskt.

"Ja, vi kunde ju åtminstone känna lite på vattnet", tyckte James och började gunga på sin plats. Han satt längst bak i aktern och fick den lilla båten att börja gunga med honom så att både Lily och Snape skrek skrämt till.

Sirius skrattade förtjust och följde i James led sittande mitt i båten.

"Den här båten är så liten att den kan säkert kapsejsa vid minsta lilla sjögång", sa han flinande och fick den att gunga så våldsamt att vattnet började sippra in från båtens båda sidor.

"Sluta med det samma", skrek Snape vit i ansiktet, stirrande skräckslaget på det svarta vattnet.

Lily hade greppat tag om båten och hennes gröna ögon sköt blixtrar mot James och Sirius.

"Ni är galna båda två", utbrast hon föraktfullt och stelnade sedan till i väntan på det oundvikliga.

I nästa stund kapsejsade båten och de föll alla ner i det becksvarta vattnet. Snapes röst hördes skrika högst när de omslöts av det iskalla vattnet, men ljudet tystnade när de försvann under ytan med den vältande båten. Vattnet var även kallare än James hade anat, men han struntade i kylan och kämpade med att ta sig upp till ytan igen. När han fick huvudet över vattenytan och kippade efter andan, kunde han höra skrattsalvor eka överallt runt dem. De andra båtarna hade stannat runt olycksplatsen och James letade efter Sirius med blicken.

Denne kom i samma stund upp till ytan och började simma mot närmaste båt till höger om dem. James följde med och tog långa simtag för att komma snabbt upp från det iskalla vattnet. Han såg i ögonvrån hur Lily simmade lika raskt mot en båt med fyra tjejer, som hjälpte henne ombord, men Snape hade greppat tag om den omkullvälta båten och stannat på sin plats. Han verkade för rädd att simma någonstans och höll sig bara på ytan med hjälp av båten som guppade upp och ner i vågorna som skapats av kapsejsningen.

Det var lätt för Sirius och James att klättra upp ur vattnet när hjälpsamma händer tog tag i dem och hjälpte dem upp. Sirius blev hjälpt in i båten där Remus satt och James in i en båt bredvid där en lång blond kille satt i fören stirrande vantroget på honom, medan hans kamrater hjälpte James att kravla sig in.

Sirius var först på benen och bugade teatraliskt för sin publik med ett brett flin på sitt ansikte, vilket fick alla att skratta även mer. James skrattade med och bugade han också, strålande mot alla. En del killar busvisslade medan andra applåderade och han njöt av uppmärksamheten.

Hagrid hade under tiden fått sin båt i rörelse och kom fram till Snape som ännu var i vattnet, gripande krampaktigt tag om den omkullvälta båtens akter.

"Kom här", sa Hagrid och böjde sig fram för att lyfta honom ur vattnet. Det såg ut som om Snape inte vägde något alls när han greppade tag om honom med sin jättelika hand och svingade honom upp i fören på sin båt.

"Då så, då fortsätter vi", sa han oberörd och muttrade sedan något om killar innan båtarna började återigen röra på sig.

Snape kravlade upp på sin plats och huttrade av kyla, våt in i märgen. Han vände sin svarta blick över vattnet mot James och Sirius och gav de båda en hatfull blick. Sirius flinade brett tillbaka och verkade inte alls ta åt sig, men James kände ett stygn av ånger när han märkte hur eländig Lily Evans såg ut i båten med tjejerna.


Inspiration från millie-mae i det här första kapitlet är simturen i sjön, vilket jag fann briljant och var tvungen att ha med i min egen berättelse.