Jag har hållt på att skriva den här fic-en till och från sen augusti förra året men aldrig känt mig tillräckligt nöjd med den för att dela den, speciellt den engelska versionen. När jag redigerade den ännu en gång imorse bestämde jag mig dock för att idag var det dags!
Jag tycker den komplicerade relationen mellan Sotfinger, Farid, Roxane och Brianna är så otroligt fascinerande och ville utforska den ännu lite mer - därav denna fic!
Frist
Sotfinger hade märkt det torkade blodet på Farids ansikte redan i källaren. Naturligtvis hade han det.
När de möttes igen i Orfeus överdådiga hall hade Farid gnuggat bort det, men de rödsvullna märkena – på kindbenet, vid tinningen – var svårare att dölja. Märken efter slag.
Oss släpade ned honom i källaren. Briannas röst ekade i Sotfingers huvud återigen. Jag… jag tror Orfeus tänker döda honom.
Märkena syntes än mer tydligt i månljuset som silade ned mellan grenarna på de väldiga träden och medan Sotfinger ledde vägen genom skogen kunde han inte låta bli att snegla på dem. Varje gång önskade han att han hade tänt eld på Orfeus fin-skjorta också.
Sedan var det också blickarna – Farids mörka ögon verkade vara mer fästa vid honom än på marken framför dem, som om han var rädd att Sotfinger skulle upplösas i intet. Flera gånger var Sotfinger tvungen att rädda Jaspis från att gå en splitter-fylld död till mötes när Farid snubblade på en rot eller ett snår.
Det oroade honom, var Sotfinger tvungen att medge, när han tänkte på vad både Farid och Brianna varit med om medan han befann sig på andra sidan. Det korta mötet med Orfeus hade gett honom allt han behövde veta om författaren med ett storhetsvansinne större än Fenoglios, och tanken att båda två på ett eller annat sätt hade varit tvungna att arbeta för honom…
Sättet som Gwin klamrade sig fast vid pojkens axel och Smyger snodde runt hans ben vittnade om att mårdarna kände liknande känslor, även om Sotfinger inte lät visa några av sina.
Till rövarlägret skulle de i varje fall inte. Inte i natt.
När kullen med stenmuren och den lilla gården dök upp mellan träden stannade dock Farid tvärt.
"Varför är vi här?"
Sotfinger lät ett litet leende spela över läpparna. "Tja, det råkar bo en kvinna här jag håller mycket av. Och en dotter jag knappt hann se innan jag bar iväg efter dig."
Farid lät sig inte roas, blicken stelt fäst på gårdshuset. "Roxane hatar mig," sa han. "Hon vill inte ha mig här. Inte efter–"
Efter att Sotfinger gav sitt liv för honom.
Den oavslutade meningen hängde tung mellan dem, lika tung som den eviga sömnen Döden hade snärjt honom i. Men Sotfinger kände inte längre någon rädsla för tanken på slutet… nej, mycket hade förändrats sedan Trolltunga hade väckt honom igen.
"Det må vara," svarade han lätt. "Men i alla år jag känt Roxane, har hon aldrig stoppat någon vid dörren som behövt en plats att sova. Jag tror inte hon kommer börja med det nu."
Farid såg inte övertygad ut, men följde ändå efter när Sotfinger klev över stenmuren. Mårdarna syntes inte längre till, förmodligen på jakt efter något mindre argsint byte än Roxanes gås, men Sotfinger anade att de inte var särskilt långt borta.
Knappt hade de nått fram till dörren när den slogs upp och hon stod där, håret utsläppt för natten som ett mörkt hav över axlarna och ögonen fulla med värme när de mötte hans.
"Du är tillbaka," sa hon och strök fingrarna över hans kind, som om hon också ville försäkra sig att han existerade. Till svar tog han hennes hand i sin och tryckte den: Jag är verklig. Jag är här.
Hennes blick sökte sig vidare över hans axel och med ens infann sig en skärpa i den. Farid såg tillbaka på henne, den inre eld han mötte de flesta med falnad till en utmattad glöd, innan han sänkte huvudet. "Jag kan sova i stallet," mumlade han mot sina bara fötter.
"I stallet?" upprepade Jaspis förfärat från hans axel. "Det finns inga hästar där, väl? Hästar och deras hovar är en glasmans värsta fiende, näst efter jättar!"
Ingen ägnade glasmannen någon större uppmärksamhet – nej, Sotfinger hade bara ögon för Roxane, som betraktade Farid med outgrundlig min.
Slutligen tog hon handen ur Sotfingers och harklade sig. "Struntprat," sa hon bistert. "Det finns en bänk i köket, och Jehan har en extra filt."
Med det vände hon om och försvann in i huset.
:::
Sotfinger lämnade köket endast i någon minut för att lägga Jaspis till rätta för natten i en korg med Roxanes garn, men när han återvände hade Farid redan stupat.
För ett ögonblick var Sotfinger tillbaka i den andra världen, med den knastrande men magi-tomma elden som en värmande hand i den kalla stjärnbeströdda natten, och med pojken, där på andra sidan lågorna, hopkrupen med knäna mot kroppen. Full av öppen tillit till en man han endast hade känt i några veckor.
Då hade Sotfinger hållt tillbaka, låtit rädslorna kväva den tillgivenhet som sakta men säkert vuxit i hans bröst. Nu tvekade han endast ett andetag innan han sträckte sig efter den brunrutiga filten, prydligt hopvikt vid änden av bänken, och bredde ut den över den sovande pojken. En krusning av obehag korsade hans ansikte när Sotfingers hand strök över blåmärket på kindbenet, men försvann lika snabbt när den fann hans hår.
"Han är verkligen din son, inte sant?"
I det fladdrande ljuset från lyktan i taket såg Roxane tröttare ut än på farstun. Uppgiven på ett sätt Sotfinger inte sett på länge.
Å andra sidan hade han inte fått möjligheten att verkligen se henne innan döden blev hans hem. Tio år – tio långa, svåra år – hade en tendens att tära även på de bästa av människor.
Stolen knarrade när han drog ut den. Satte sig ned. "Inte på sättet du tror."
"Och vad tror jag?" Orden lät mer som en utmaning än en fråga.
Att han lämnat henne. Lämnat Brianna och Rosanna. Frivilligt.
"Jag gjorde allt för att komma tillbaka," sa han istället. "Allt."
"Du säger det, och jag tror dig."
"Men?"
"Men du måste förstå hur det ser ut."
Åh, om han inte gjorde det. Givetvis var Farid mer än tio år, men det uteslöt inte att han kunde ha blivit till under någon annan av alla de gånger han hade varit borta innan Trolltunga läste honom ur Bläckhjärta. Månaderna när han hade lämnat Roxane, Brianna och Rosanna för vägarna, marknaderna och elden.
Rädslan bodde inte i hans bröst nu som den hade gjort då… men var kom denna tvekan ifrån? Detta tvivel över att berätta om allt som hade hänt medan han var försvunnen? Var det oron att det skulle låta som ett svepskäl? Att historien lät för otrolig för att vara sann?
Eller det faktum att deras ilska kändes berättigad? Alltför lik den ilska han hade känt så länge mot sig själv?
Han vek undan blicken, lät fingrarna vandra över det ojämna träet på köksbordet. "Om du vetat säkert att han inte var min son, hade ni sett efter varandra då?"
Ett tyst ögonblick. Sedan ett skrap av en stol mot golvet när Roxane sjönk ner bredvid honom.
"Jag sörjde inte bara dig," sa hon, och hennes hand fann hans. Sval mot hans nyfunna värme. "Jag var också arg. För att jag fick dig tillbaka, bara för att en pojke jag inte kände – en pojke som på något vis betydde något för dig – skulle ta dig ifrån mig igen."
När han tittade upp vek hon inte undan blicken. Lät honom se de blandade känslorna som spelade inuti henne. Stolt, men orädd att visa sig svag för honom. Inte längre.
"Jag tog ut min ilska på honom," sa hon. "Det borde jag inte ha gjort."
Nej, det borde hon inte. Men Sotfinger visste alltför väl hur långt sorg och saknad kunde få en människa att gå. Vem hade han varit om han klandrade henne för det?
Han kramade om hennes hand och hon lät sina axlar falla.
"Men det var inte det vi pratade om." Förmaningen var mjuk men bestämd.
En plötslig rörelse i ögonvrån, och Sotfinger var genast på sin vakt. Han slappnade av igen när han insåg att det bara var Farid som rörde sig i sömnen.
"Du förtjänar att få veta hela sanningen, Roxane," sa han. Föste undan tvivlen. "Och när allt det här är över lovar jag att också ge dig den. Men det är…"
"... en lång historia," fyllde Roxane i. "Jag har förstått det." Hon tog ett djupt andetag, som om hon trängde ned alla frågor hon ville sätta i ord. "Vad kan du berätta för mig nu?"
Sotfinger strök med tummen över hennes handrygg. "Att jag saknade dig. Saknade Brianna och… och Rosanna. Varje dag." Orden var tysta, men fyllde rummet ändå. "Att när det var som mörkast dök en pojke upp, fast besluten att bli min lärling, och någonstans på vägen… blev han mer än så."
Ett ögonblick av stillhet. Sedan förde Roxane deras flätade händer mot sina läppar och kysste hans. Mjukt. Varsamt. Mer förståelse i den lilla gesten än ord hade kunnat uttrycka.
Sotfinger släppte ut ett tungt andetag.
"Ni behöver ge er av i gryningen, inte sant?" frågade Roxane.
"Ja. Svarte Prinsen väntar." Säkert Trolltunga också. Och därmed Resa, deras dotter och alla de andra i rövarlägret som hade slutit upp mot Ormhuvud.
Så länge hade Sotfinger varit så mån om sin egen överlevnad att andras liv och lycka hade fått betala priset. Nu hade han mer än en gång satt sitt eget liv på spel, och skulle i de kommande dagarna säkert få göra det igen.
Ironiskt hur den ena vägen kunde vara så fylld av ånger jämfört med den andra.
Roxane reste sig upp, ett litet leende på hennes läppar. Litet, men ändå där. "Då får vi göra det mesta av den tid vi har."
En sista blick på den sovande pojken på kökssoffan, och Sotfinger följde Roxane ut ur köket. När de passerade Briannas rum hördes snabba men tysta steg där inifrån, följt av ett prasslande av filtar, och Sotfinger kunde inte låta bli att le.
Efter allt med Ormhuvud var över behövde han nog ge Brianna en lektion eller två i att tjuvlyssna.
Ett litet extrakapitel med Farid och Brianna kommer läggas upp på onsdag :)
