Medan Pettigrew och Remus försvann in i sina sängar hade James och Sirius ingen som helst tanke på att sova ännu. De var båda alldeles för upprörda och bytte menande blickar med varandra medan de bytte om till pyjamas.

"Jag måste skriva till pappa innan jag lägger mig", sa James och tog fram papper och penna från sin koffert innan han satte sig på sin säng.

Sirius hajade till och stirrade oförstående på honom. "Ska du skriva nu?"

"Japp. Du vill säkert också skriva till dina föräldrar, eller hur. De kommer vilja veta att du inte är i Slytherin."

Sirius såg på honom som om han blivit tokig, men han flinade bara och erbjöd honom sedan papper till hans brev.

"Vi kan skriva här på min säng tillsammans", föreslog han med en skälmsk min.

Det gick upp ett ljus för Sirius och han hoppade ivrigt upp på sängen och tog emot pappret.

"Lika bra att vi stänger omhängena så att vi inte stör de andra", sa han och drog snabbt igen de röda sängomhängena. Han sneglade mot Remus i sängen bredvid, ännu gläntande lite på det ena omhänget, och önskade honom god natt.

"God natt till er, Sirius och James", svarade Remus med ett svagt leende.

Sirius mötte hans blick med ett snett flin, men slöt sedan igen omhänget helt och vände sig mot James. "Nå, hur ska vi göra?"

"Skriva våra brev såklart", svarade denne med ett brett flin.

"På riktigt?" fick Sirius vantroget ur sig.

"Ja, på riktigt", nickade James, men böjde sig sedan närmare och tillade viskande: "Vi måste ju vänta att alla sover innan vi kan tala om det vi vill, eller hur."

Sirius suckade då han självklart hade rätt. Bistert gick han för att hämta en penna och satte sig ner bredvid James för att författa ett brev som han inte alls hade lust att skriva. Till hans förvåning hade James redan böjt sig över sitt papper och skrev för fullt; han kunde inte förstå hur denne hade så mycket att säga till sina föräldrar. Sirius hade redan som liten lärt sig att undvika berätta något för sina och speciellt till sin mamma som hade ett förskräckligt humör.

Nu skruvade han på sig och undrade hur i hela världen han kunde berätta för henne att han var i Gryffindor istället för Slytherin. Hon skulle bli galen när hon hörde det. Han började brevet flera gånger, men knycklade ihop pappret och kastade bort det för att börja om igen minst tio gånger. Det gick en hel halvtimme innan han till slut gav sig och skrev:

"Kära mor,

Resan till Hogwarts gick bra. Sorteringshatten
 placerade mig i Gryffindor.

Sirius"

Han slöt brevet noggrant, men gick sedan för att kasta det nonchalant i sin koffert med planen att skicka iväg det först kvällen därpå. Risken för att han fick ett illvrål till sin första frukost på Hogwarts var en överhängande fara om han skyndade med sitt brev. Hans mamma skulle få fnatt över det, det var ett som var säkert.

När han återvände till sängen satt James ännu och skrev sitt brev. Han sneglade på det och märkte att det var hur långt som helst redan och kunde inte låta bli att känna sig förvånad igen. Rummet var tyst så när som på Pettigrews snarkningar två sängar bort. Tatton hördes också sussa sött, men Remus låg orörlig och tyst i sin säng. Sirius var säker på att han ännu inte hade somnat.

I samma stund blev James färdig med sitt brev och lade undan sin penna. Han verkade nöjd med sitt långa brev och slöt det omsorgsfullt.

"Det ska bli kul att få skicka det här till pappa imorgon", sa han belåtet medan han lade brevet på sitt nattduksbord.

På hans brev stod det:

"Hej pappa!

Jag har haft en superkul dag idag och fått en massa vänner redan. Min allra bästa vän här i skolan är en pojke som hamnade i Gryffindor med mig och sover i samma sovsal som mig, vilket är det mest lyckosamma som hänt. Det roliga är att vi blev vänner redan på tåget hit.

Han heter Sirius, och skit inte ner dig nu, pappa, men han råkar höra till familjen Black och alla slytherinare blev galna när han sorterades till Gryffindor och inte till deras elevhem. Han är den coolaste killen jag någonsin mött och jag har bestämt mig för att strunta i hans efternamn. Det är ju bara ett namn, eller hur. Det är inget att bry sig om, när även sorteringshatten ansåg honom vara värdig Gryffindor.

Förresten, pappa, det var uruselt av dig att luras med att jag måste kämpa mot ett troll med Gryffindors svärd. Jag vet inte om jag ska förlåta dig för den lögnen direkt.

Jag simmade i sjön ikväll. Det blev så att Sirius och jag råkade välta vår båt och vi blev hjältar för allihopa i vår klass. Fast professor McGonagall gav oss straffkommendering förstås och verkade inte glad över vårt upptåg.

Jag måste sluta nu. Det är en sak jag och Sirius måste göra nu inatt. Det är en pojke i vår sovsal som är dryg som en slytherinare och behöver välkomnas propert till Gryffindor. Han heter Tatton och är en idiot, men Remus och Pettigrew verkar schyssta. De är mina andra kamrater här.

Kramar till mamma!

James"

Han flinade när han tänkte på sin pappas min när denne läste om hans nya vänskap med en Black. Han planerade att skicka iväg brevet direkt på morgonen innan frukosten och väntade sig få svar från sin pappa redan dagen därpå.

"Det låter som om alla sover nu", viskade han till Sirius.

"Jag vet. Alla andra än Remus, men han gör inget."

James tystnade för att lyssna och förstod sedan vad Sirius menade. Man kunde inte höra några andetag från Remus i sängen bredvid, men det gjorde inget om han hörde deras samtal. Dittills hade Remus verkat schysst, om än aningen rädd för att stöta sig med någon. James hade själv inte tid att tänka på sådant. Livet var för roligt för att hinna fundera på vad andra kände eller tänkte.

"Nå, hur ska vi se till att den där idioten i sängen längst bort slutar med sin egotrippade arrogans och passar in i Gryffindor bättre?" viskade Sirius med seriös min.

"Det vore bäst om vi spelade honom ett spratt för att välkomna honom på ett passande sätt hit tänker jag."

Sirius ansikte sprack till ett flin. "Det låter perfekt! Vi borde göra det nu i natt redan så att vi får ner honom från hans höga hästar."

"Precis min mening", svarade James belåtet.

"Men hur?"

James satt funderande på saken en stund, men kom sedan ihåg syltburken hans mamma hade packat med till honom. Han älskade sin mammas hallonsylt, och eftersom han hade varit omhuldad av sina föräldrar hela sitt liv, hade det varit självklart att han fått med sig en burk när han började på internatskolan.

"Vad är det? Vad har du hittat på?" sa Sirius som märkte hans förtjusta min.

"Det råkar vara så att jag har en burk med hallonsylt i min koffert som jag tycker att vi ger till Tatton."

Sirius rynkade pannan utan att följa med i hans tankegång.

"Jag menar självklart att sylten kunde göra honom lite sötare än vad han är nu", förklarade James med ett muntert skrockande. "Speciellt om vi smetar ner honom med det medan han sover så att det får ligga och verka i några timmar."

Sirius brast i skratt, men lyfte snabbt handen för munnen för att stävja det. De ville ju inte väcka sina kamrater om de tänkte lyckas med sitt spratt. De tystnade för att lyssna på rummet, men Pettigrew fortsatte att snarka och Tatton andades tungt.

"Bäst att vi gör det nu direkt", tyckte Sirius ivrigt.

"Absolut", instämde James och gick för att gräva i sin koffert.

Det enda ljuset i rummet kom från det levande ljus som ännu var tänd på James nattduksbord. Alla andra ljuskällor hade släckts, men de såg tillräckligt bra för att hitta syltburken och började smyga fram till Tattons säng. James höll hårt om sylten, rädd att tappa den, och fortsatte sitt smygande över kläder och andra saker som låg slängda på golvet.

"Ni borde inte göra det där", viskade Remus plötsligt från sin säng. Han hade satt sig upp och såg bekymrat på dem. "Jag tror inte Tatton tar det på det sättet ni hoppas att han gör."

"Äsch, du oroar dig i onödan. Det här är bara ett ofarligt spratt", svarade James nonchalant. "Han kommer att skratta efteråt när han väl kommit över det hela och hittar sen på nåt att vedergälla det med."

"Exakt. Det kommer bara bli ett roligt skämt mellan oss alla", tillade Sirius självsäkert.

Remus såg inte övertygad ut, men lät bli att säga mer. Han satt kvar i sin säng och följde dem med sin blick när de öppnade burken och började smeta ner Tatton med innehållet. Sirius var speciellt noga med att smeta ner hela det blonda håret med sylten, men den rann ner till kudden också och skulle fastna därifrån på ansiktet. De vågade inte kleta själv någon sylt i ansiktet på Tatton, rädda att han skulle vakna av det, och hällde istället sylt innanför hans krage och smetade hans nakna fötter under täcket med det.

Till sist fanns det bara lite kvar av sylten och James hällde det sista över Tattons händer så att han kunde fortsätta smeta ner sig med sylten medan han sov.

"Det här blev ju perfekt!" viskade Sirius belåtet.

James flinade brett, nickande i samförstånd. "Vi får nog gå och slänga burken och tvätta våra händer. Det ska bli kul att få vakna imorgon bitti med en hallonklädd Tatton i rummet."

Sirius följde honom fnittrande ut ur rummet, men Remus satt ännu kvar på sin säng med oro lysande på ansiktet.

Nästa morgon vaknade de alla tre pojkarna tidigt och klädde på sig med hast. De satt alla kvar i rummet med ögonen fixerade på sängen med Tatton i. Han hade rört sig under natten så pass mycket att han var nerkletad med hallonsylt lite överallt och såg oerhört lustig ut i James och Sirius ögon. Remus anade ännu oråd, men sa inget om det och hoppades att han hade fel och att James hade rätt.

I samma stund vaknade Pettigrew och reste sig sömnigt.

"God morgon, Pettigrew", sa Remus vänligt.

"God morgon! Vad kul med vår första morgon på Hogwarts", sa han upprymd, men stannade sedan mitt i rörelsen och stirrade vantroget på sängen bredvid sig. Omhängena runt den hade dragits undan så att man såg all den sylt som sängkläderna var fulla av, och Tatton själv glöd av den rosa färgen som kom av att sylten torkat i hans hår och ansikte och överallt på honom.

"Dra på trissor!" fick Pettigrew ur sig och började sedan skratta muntert. Synen på Tatton var så skrattretande att han inte kunde låta bli.

Ljudet av hans skratt fyllde rummet och Tatton vaknade av det. Han satte sig sömnigt upp i sin säng och såg förvirrat omkring sig. Vantron lös i hans ansikte när han märkte den torkade sylten som fyllde hans lakan och sedan märkte han hur hans händer var fulla av samma klet. Hans min var så komisk att Pettigrew vek sig dubbelt av skrattet, medan Sirius och James klev fram till sängen med breda flin.

"Välkommen till Gryffindor, Tatton!" sa James muntert.

"Va?" fick han ur sig fånigt.

"Nja, vi tänkte att du måste ha tagit till dig Gryffindor rejält när du börjat skita rött för att hedra elevhemmets färger och allt", tillade Sirius och kunde sedan inte låta bli att skratta.

James föll också i skratt efter de orden och Pettigrew skrattade så tårarna rann och fick knappt någon luft. Remus var den enda som följt scenen tyst och utan att le alls. Han följde Tattons min med vaksamhet och märkte direkt att denne inte uppskattade sprattet, precis som han varit rädd för.

Han steg fram till andra sidan sängen och såg medkännande på Tatton. "Är det bra med dig?" sa han med oro i rösten.

Tatton stirrade från honom till de tre skrattande pojkarna och lyfte sedan sin hand till munnen för att smaka på den och säkerställa att det verkligen var hallonsylt han hade överallt i sin säng.

"Nej, det är inte bra med mig!" fräste han ilsket och hoppade upp. "Ni ska få för det här!" tillade han innan han sprang ut ur rummet för att ta sig till duschen.

"Han verkade lite känslig", sa Sirius muntert.

"Nå, han lugnar ner sig snart nog", trodde James. "Ska vi sticka iväg så att vi hinner till frukosten?"

"Vänta på mig!" pep Pettigrew, som äntligen lyckats stilla sitt skrattanfall och höll på att dra på sig kläderna i rekordfart.

"Visst", sa Sirius och ställde sig vid dörren för att vänta.

"Det var ett lyckat spratt, tycker jag", sa James belåtet och sneglade ännu på de skära lakanen i Tattons säng.

"Det var fantastiskt roligt", sa Pettigrew lyckligt. "Ni borde ha väckt mig och låtit mig vara med om det!"

"Nä, det hade vi inte tid med. Du sov alldeles för tungt", sa Sirius nonchalant.

De lämnade sovsalen innan Tatton återvände dit och tog sig ner till de långa slottstrapporna på gott humör. Remus kände sig ännu bekymrad, men sa inget om det och följde sina nya kamrater ner till frukosten lyssnande på deras glada samtal över det lyckade sprattet.

De hann inte mer än slå sig ner vid bordet och börja äta när Remus märkte Tatton komma ner till entréhallen tillsammans med professor McGonagall. Han suckade tungt.

"Jag hade visst rätt. Han gick för att hämta en lärare det första han gjorde", sa han till de andra.

"Vad dillar du om?" sa Sirius förvirrat.

"Tatton kommer där med McGonagall", förklarade Remus.

James och Sirius vände sig för att se och tappade hakan.

"Men det var ju bara ett skämt", utbrast James vantroget. "Varför gick han för att skvallra till McGonagall om det?"

"Jag tror inte han tog det så bra", sa Remus beklagande.

Sirius och James bytte bestörta blickar med varandra. De hade självklart förväntat sig lite sura miner från Tatton den morgonen, men det hela var menat att bara vara ett spratt som borde ha fått Tatton att skratta och komma med hot om vedergällning. Det var det vanliga tillvägagångssättet bland killar och de hade svårt att förstå vad lärare hade med saken att göra.

McGonagall såg inte nådig ut när hon stegade fram till dem stunden senare med en sur Matthew Tatton i släptåg. Hennes skarpa blick gick från Sirius till James till Pettigrew innan hon öppnade munnen och sa:

"Nå, ska ni tre förklara er! Vad är det jag hör om mobbning i er sovsal den första morgonen i skolan! Ni borde skämmas! Jag har aldrig hört på maken av oförskämdheter i Gryffindor! Man ger sig absolut inte på mugglarfödda i mitt elevhem! Är det förstått!"

Sirius och James tappade hakan.

"Men vi har väl inte mobbat nån och skulle aldrig ge oss på mugglarfödda!" fick James ur sig fåraktigt.

"Jaså! Och varför är mr Tattons säng nerkletat med hallonsylt då?"

James sneglade på Tatton som flinade triumferande mot honom, fast tryggt bakom McGonagall så att hon inte kunde se hans min.

"Jo, vi kletade ner hans säng med hallonsylt, men det var inte mobbning, professor", sa Sirius bestämt. "Och vi gav oss inte på Tatton för hans blodstatus. Det var bara ett skämt."

"Det må vara så att du är van vid såna skämt hemifrån, Black, men du ska få lära dig att jag inte tolererar sånt i Gryffindor", upplyste McGonagall med is i rösten.

Sirius hajade till. Han hade aldrig velat vara som sin familj och ville inte bli förknippad med renblodsmanin på något sätt. Han hade inte ens kommit på att Tatton räknades som mugglarfödd och att det skulle se dåligt ut om han gav sig på honom hur mycket på skoj det än var.

"Det förstår vi, professor", sa James gravallvarligt då han hunnit komma till samma slutsats. "Vi kan lova att aldrig mer ge oss på mugglarfödda. Vi tänkte inte alls på att Tatton var det."

"Ja, det lovar vi", tillade Sirius snabbt.

McGonagall såg utvärderande på de två, men nickade sedan godkännande. "Jag kommer att hålla er fast vid de orden, är det förstått."

"Ja, professor", sa James.

"Bra. I så fall drar jag av tio poäng var från er tre, Potter, Black och Pettigrew …"

"Va?" avbröt Sirius. "Pettigrew var inte med oss alls! Det var ju bara jag och James!"

"Försök inte! Tatton har själv angett er alla tre i händelsen", upplyste McGonagall skarpt och fortsatte sedan: "Ni ska få städa er sovsal och tvätta Tattons sängkläder själva. Jag kommer att lämna rengöringsmedel åt er för uppgiften och förväntar att er sovsal är i tipptopp-skick innan läggdags ikväll."

Både James och Sirius såg handfallna på henne, men vände sig sedan mot Tatton vars ögon glimmade av skadeglädje.

"Här är era scheman för terminen", tillade McGonagall och delade ut det till de alla fem. "Det är bara två dagar innan helgen, så det riktiga schemat börjar först på måndag. Idag och imorgon ska ni ha introduktion i alla era ämnen."

Med det gick hon vidare och fortsatte dela ut scheman till de andra eleverna som satt runt Gryffindorbordet och som hade följt händelsen med ohöljd nyfikenhet.

James stirrade vantroget efter henne, men vände sig sedan fientligt mot Tatton. "Varför vid Merlins pösiga brallor angav du Pettigrew i saken! Du visste mycket väl att han var lika förvånad som du själv i morse och hade inget med sprattet att göra!"

Tatton skrockade, tydligt belåten med sig själv. "Det må vara så, men han var alldeles för glad över min olycka och förtjänar att bli bestraffad tillsammans med er."

"Va? Så du gjorde det med flit!" sa en förstummad Sirius. "Fast du visste!"

"Självklart", sa han och sneglade mot Pettigrew med avsmak. "Han behövde lära sig sin läxa så att han inte skrattar åt mig igen!"

Sirius och James bytte förfärade blickar med varandra. Tatton var ju ännu värre än de trott! De såg mot Remus som också verkade upprörd över det skedda medan Pettigrew hade bleknat på sin plats.

"Du är ju bara för mycket!" fräste Sirius.

"Verkligen! Ge sig på en oskyldig åskådare för ingenting", instämde James.

"Exakt", muttrade Pettigrew ynkligt utan att våga konfrontera Tatton.

Deras bestörta miner fick Tattons flin att breddas. "Jag hoppas ni har lärt er er läxa på att aldrig ge er på en Tatton", upplyste han högdraget. "Om ni nu ursäktar mig, så har jag annat för mig än att vara i er motbjudande sällskap."

Med det vände han stolt på klacken och styrde stegen ut ur salen hållande huvudet högt. James och Sirius såg vantrogna efter honom utan att ens skratta åt hans löjeväckande struttande, som vanligen hade fått dem att minst flina lojt och skaka på huvudet åt hans högdragna sätt. En besvärad tystnad hade fallit över dem och de avslutade sin frukost med att trycka i sig resten av baconet och det rostade brödet från sina tallrikar.

"Det var det det", sa Remus till slut när han sköljde ner allt med pumpasaften från sitt glas.

"Du hade visst rätt, Remus. Vi borde ha låtit honom bara vara från första början", sa James ångerfullt.

"Ja, han är ju nästan overklig", instämde Sirius.

"Tråkigt att han är mugglarfödd så att vi inte kan hämnas på honom", sa Pettigrew surt.

"Det är bara att glömma såna tankar", sa Remus. "Vi måste istället försöka komma överens med honom, eftersom vi faktiskt delar sovsal med honom."

Sirius skrockade lojt. "Försök du komma överens med den där arrogante sprätten om du vill, Remus. Jag tror inte jag kommer att lyckas."

"Nej, det kommer nog bli svårt", flinade James, men vände sig sedan mot Pettigrew. "Du kan glömma all städning ikväll, bara så du vet. Vi ska sköta det utan dig, eftersom du inte gjort nåt."

"Tack", sa han uppenbart lättad.

"Ja, vi kan säkert lösa det bara jag och James", medgav Sirius.

"Nä, det är väl onödigt", tyckte Remus. "Lika bra att vi alla hjälps åt. Jag kan också vara med så att det går fortare."

"Men du var ju emot sprattet från första början!" påminde James.

"Jag vet, men vi är ju kamrater med varandra. Det är klart jag hjälper er."

"Visst, om du envisas", sa Sirius och log glatt mot honom.

"Då är det bestämt då", log Remus. "Det är faktiskt det minsta jag kan göra efter det som … Ja, den där Tatton verkar inte riktigt klok, som sagt."

Här är sprattet med hallonsylten inspirerad från millie-maes spratt "Feathers and Jam", men även det att Tatton skyller både på Sirius, James och Pettigrew för sprattet så att de alla tre får straff för det. Det gör att Tatton blir orsaken till att Pettigrew blir vän med sina rumskamrater.