Som sin allra första lektion hade de en dubbeltimme i försvar mot svartkonster den morgonen och de tog sig upp till klassrummet enligt instruktionerna på den pappersark de fått av McGonagall.
"Min pappa sa att vi ska ha en ny professor i försvar mot svartkonster i år och hon ska tydligen vara en riktig auror", berättade James när de traskade mot klassrummet. "Pappa lät riktigt nöjd över saken, även om Hogwarts tydligen lånar henne bara för ett år från Aurorernas huvudkontor."
"Vad spännande det låter!" sa Sirius förtjust. "Förhoppningsvis får vi lära oss en massa förhäxningar och besvärjelser från henne. Jag gissar att vi kommer att behöva den kunskapen med tanke på alla fiender vi har råkat skaffa oss redan."
"Så sant så", skrockade James. "Inte minst igår på tåget."
"Vad hände igår på tåget?" insköt Pettigrew nyfiket.
"Vi mötte en smutsig slytherinare som vi såg till att tvätta ordentligt i sjön", svarade Sirius och log över minnet.
"Vad menar du?" sa Pettigrew oförstående, varpå James förklarade allt om mötet de haft med Severus Snape och Lily Evans på tåget.
"Fast jag mötte dem också och de var vänliga mot mig", tillade Remus. "Så det är inte alls säkert att vi behöver bli deras fiender på riktigt."
"Inbilla du dig det, om det ger dig tröst, Remus, men Evans har i alla fall gett oss ilskna blickar sen igår, och inte är hennes flotthårige pojkvän mycket vänligare inställd mot oss", sa Sirius lojt.
De tystnade då de precis steg in i rummet och märkte Lily Evans stå där viskande med en tjej som hette Donni O'Malley och som delade sovsal med henne. James hade märkt att de suttit och ätit frukost tillsammans den morgonen och anmodade att de blivit vänner med varandra.
De slog sig ner på några lediga bänkar längre bak i klassrummet och märkte först då en elegant klädd kvinna med rött hår som stod framme och lutade sig ledigt mot lärarbordet. Hon såg inte riktigt ut som en auror, åtminstone inte så som James hade trott en auror borde se ut. Han hade förväntat sig en tuff och barsk kvinna som var klädd i robust skinn eller något liknande, men kvinnan vid podiet hade på sig en vacker ljuslila klädnad som påminde James om hans mammas kläder.
Ett par minuter senare hade klassrummet fyllts av elever och kvinnan viftade med sin trollstav för att stänga dörren. Sedan reste hon sig på fötter och stod framför dem med en hållning och auktoritet som krävde respekt, och plötsligt kunde James förstå varför hon var en av landets bästa aurorer. Hon var minst lika skrämmande till uppsynen som professor McGonagall.
"Jag heter professor Gibson och kommer att vara er lärare i försvar mot svartkonster i år", sa hon med en myndig stämma. "Jag vet att ni har precis bara börjat er skolgång och kan inte mycket alls — vi kommer självklart gå igenom grunderna i ämnet så att ni lär er allt på ett korrekt sätt — men mitt viktigaste mål med årets undervisning kommer att vara att lära er beredskap. Försvar mot svartkonster handlar inte bara om att kunna en massa trollformler som beskyddar en utan den viktigaste lärdomen som jag hoppas kunna ge er under detta läsår är att alltid vara beredd. 'Ständig vaksamhet', som en nära vän till mig jämt säger. Ni behöver vara beredda på allt, utan en enda ögonblicks förvarning."
Hon såg på klassen med en skarp blick som gick från elev till elev som för att lägga till minnet hur de alla såg ut.
"Istället för att börja terminen med en torr teorilektion för att introducera er i tanken med ämnet, tänkte jag faktiskt sätta er direkt i praktiskt arbete. Det finns inget bättre sätt att lära sig beredskap än att komma i rörelse och lära sig handskas med sin trollstav. Öppna därmed sidan 14 i er lärobok och läs om besvärjelsen locomotor mortis. Jag vill att ni lär er teorin bakom den först så att ni kan sen träna på den under den här lektionen."
Hennes ord var inte ett önskemål utan en befallning och alla i klassen tog mangrant fram sina böcker för att leta reda på sidan 14. Sirius läste snabbt beskrivningen om besvärjelsen och kände sig med ens besviken.
"Vad tusan ska vi göra med en mesig besvärjelse som bara låser fast benen?" viskade han avmätt till James.
"Men vi är ju ännu bara nybörjare", inflikade Remus.
"Exakt min tanke", instämde James. "Vi måste ju börja nånstans."
"Kanske det, men det hade varit roligare med nåt häftigare", sa Sirius fränt och bläddrade i boken för att se vad annat de kunde lära sig från den.
"Hittar du nåt bättre?" sa James nyfiket.
"Jo då, den här boken verkar vara en guldgruva för våra framtida behov. Jag hade inte alls klagat om jag fått pröva nåt av de här mot Tatten därborta", svarade han illvilligt, förvrängande Matthew Tattons efternamn med flit.
James skrockade och sneglade mot Tatton som satt flera bänkrader ifrån dem bredvid en kille från Ravenclaw.
"Det må vara så, men de flesta besvärjelserna är ännu för svåra för oss", anmärkte Remus.
"Hur skulle det vara om ni tre läste i er lärobok och slutade tjafsa om annat?" hördes professor Gibsons skarpa röst helt plötsligt.
De tre pojkarna hajade till och sneglade skrämda mot henne innan de snabbt böjde sig över sina böcker och läste sidan om fastlåsningsbesvärjelsen ordentligt. Professor Gibson väntade att alla hade läst klart innan hon bad dem dra fram sina trollstavar och de fick börja öva på själva rörelsen som behövdes till locomotor mortis-besvärjelsen, varpå de fick dela upp sig i små grupper och börja träna på varandra.
Det tog inte mer än tio minuter innan både Sirius och James fått till besvärjelsen och James hade lyckats låsa fast Pettigrews ben med varandra. Han föll hjälplöst till golvet, och då ingen av dem visste hur man satte honom fri, blev han liggande kvar medan de andra bläddrade i boken i ett försök att hitta botemedlet till åkomman.
"Vi kan fortsätta öva på varandra bara vi kommer på hur vi blir fria först", sa Remus förståndigt, men hann inte säga mer när Pettigrew redan reste sig på fötter.
De såg alla förvånat på honom, men märkte sedan hur professor Gibson vandrade runt i rummet för att släppa de elever som fått sina ben fastlåsta fria från besvärjelsen. Ingen hörde henne säga något högt utan en enkel viftning från hennes trollstav verkade göra susen.
"Det verkar som om vi kan strunta i själva botemedlet för stunden", sa Sirius förtjust och kastade besvärjelsen mot James.
Denne föll hjälplöst ner, men Sirius föll snart bredvid då Remus hade förhäxat honom. Pettigrew skrattade glatt, men lyckades sedan inte låsa fast Remus ben hur mycket han än försökte.
De fortsatte öva på besvärjelsen en hel halvtimme innan de fick börja träna på motbesvärjelsen, vilket tog resten av lektionen.
"Innan vi slutar tycker jag att en av er ska få chansen att pröva besvärjelsen på mig", upplyste professor Gibson. "Vem vill pröva det?"
En massa händer sköt upp i luften direkt, bland dem både James och Sirius men också Lilys vän, Donni O'Malley.
"Du kan få pröva din lycka, O'Malley", sa Gibson och bad henne stiga fram.
Donni hade ett litet leende på sina läppar när hon närmade sig professorn med trollstaven i högsta hugg. Gibson stod kvar på sin plats oberörd och utan att lyfta upp sin stav till beskydd. Alla följde dem med sin blick under en spänd tystnad.
Sedan öppnade Donni sin mun och ropade: "Locomotor m…", men mer än så hann hon inte få ur sig när Gibson plötsligt viftade med sin stav och hennes ben låstes fast i varandra. Hon viftade ett ögonblick med sina armar i ett försök att behålla balansen, men föll sedan hjälplöst ner på rygg. Inte ett ljud hade hörts från Gibsons mun.
"Det här är vad jag hoppas att ni så småningom kommer att kunna", sa hon medan hon släppte Donni från sin förhäxning. "När ni gått klart er skolgång på Hogwarts ska ni vara så duktiga med er trollstav att ingen kan fälla er utan strid."
"Kommer vi att kunna bli lika snabba som ni är redan i år, professor?" sa Tatton med vördnad i rösten.
"Självklart inte. Ni måste lära er att trolla ljudlöst innan ni ens kan närma er min skicklighet, vilket ni får lära er först på FUTT-nivån. Det viktiga i år är att ni blir trygga med er trollstav och lär er vaksamhet och beredskap på det sättet som jag talade förut om. Som ett led i detta kommer jag ge er en utmaning som ska gälla hela den här terminen. Jag ska låta er pröva om jag kan hålla mig till ständig vaksamhet själv och kommer att ge tjugo poäng till den elev som kan förhäxa mig med nån av de besvärjelser ni ska få lära er under hösten. Men detta gäller endast under mina lektioner och inte under annan tid i skolan."
Ett sus gick igenom klassen och alla såg på varandra drömmande om att just de kunde lyckas med utmaningen.
"Med det avslutar vi lektionen idag", upplyste Gibson. "Som läxa vill jag att ni tränar på locomotor mortis. Ni ska få visa att ni kan det till nästa lektion, vilket blir …" Hon stannade för att öppna sitt schema. "… På måndag. Nå, det var allt för idag. Ni är fria att gå."
"Vilken fantastisk första lektion vi hade!" sa Sirius förtjust när de lämnade klassrummet för att ta sig ut till skolgården för rasten.
"Ja, den var rolig", instämde Remus.
"Om vi nu bara kunde komma på ett sätt att förhäxa professor Gibson på, så hade det varit perfekt", tillade James.
"Där sa du nåt! Vi måste absolut göra en plan för att distrahera henne tillräckligt länge så att en av oss kan förhäxa henne", sa Sirius ivrigt.
"Vi hinner knappast göra några planer just nu. Vi har inte nån lång rast och vi måste hinna gå till växthusen också", anmärkte Remus förnuftigt. "Vi ska ju ha vår introduktion till örtlära nu."
"Sant, men vi kunde använda vår lunchtid till det, eller vad tycker ni", föreslog James.
"Bra idé", tyckte Sirius.
"Är du med oss i det, Pettis", frågade James då Pettigrew inte hade sagt ett enda ord sedan de lämnade klassrummet. Han hade under morgonen blivit döpt till Pettis av de andra och var ganska så nöjd över smeknamnet. Han hade aldrig förut i sitt liv haft kamrater eller smeknamn och kände att han var en lyckans ost som blivit tilldelad samma sovsal som James, Sirius och Remus.
"Vafalls?" fick han ur sig vaknande ur sitt dagdrömmeri. "Vad sa du?"
"Vi ska göra en plan under lunchrasten om hur vi kan förhäxa Gibson. Är du med oss i det?"
"Självklart!" sa han ivrigt och log mot dem, lycklig över att bli tagen som en av dem. Det hade skett sedan han blivit bestraffad tillsammans med James och Sirius den morgonen och han hade kommit på att det var det mest lyckosamma som hänt honom sedan han kommit till Hogwarts. Han drömde om att få bli någon stor och betydelsefull, men då han alltid varit en liten och obetydlig pojk, hade han istället sökt sig till andra som var större och viktigare än han. Han solade gärna i glansen av andra utan att ha förtjänat det själv och var därmed redo att bistå James och Sirius i allt så länge de räknade honom som deras vän.
De slog sig ner alla fyra tillsammans på skolgården som var en av innergårdarna till slottet. De hade blivit instruerade att ta sig dit för sin rast och njöt av solskenet som värmde höstdagen på ett skönt sätt.
"Ska du inte ta tillfället i akt och gå till ugglesalen för att skicka iväg ditt brev nu, Sirius?" påminde James. "Du glömde ju brevet i morse i sovrummet så att du inte kunde posta det tillsammans med mig."
Sirius gjorde en grimas. "Brevet är ju fortfarande i sovrummet. Hur tror du att jag hade hunnit hämta det när vi gick till ugglesalen direkt efter frukosten och sen till lektion?"
"Vad är det för brev du ska posta?" sa Pettis nyfiket.
"Jag har skrivit till mamma för att berätta var jag blev sorterad."
"Ja, det måste jag också göra", inflikade Remus. "Jag var för trött igår kväll, men tänkte skriva ikväll."
"Det måste jag nog också göra", kom Pettis på.
"Vi får hämta ditt brev på lunchen, Sirius, så att du kan skicka det", sa James.
Sirius muttrade något obegripligt utan att vilja tala om ämnet. Han hade en klump i magen bara han tänkte på brevet. Hans mamma led svårt av renblodsmanin och ansåg Slytherin vara det enda elevhemmet man kunde tillhöra på Hogwarts. Det var där alla de ärorika i familjen Black varit och hans mamma såg det som hans födslorätt att tillhöra dit. Han kände inte att han hade någon brådska att meddela henne att hon misstagit sig om honom.
Klumpen i magen växte ju mer han tänkte på saken, men han lät bli att berätta det för James, vilket resulterade i att han var tvungen att följa med till Gryffindortornet på deras lunchrast och hämta sitt brev för att skicka iväg det innan de gick ner till lunchen i stora salen. James hade nämligen inte glömt ämnet och hjälpte honom att sätta fast brevet i foten på hans fjälluggla, Pongo, vars vita fjäderdräkt var så full av svarta fläckar att han kunde kallas mer svartvit än vit. Han var en stilig uggla som Sirius fått som sin elvaårspresent för att ta med sig till skolan.
Sirius såg bistert efter Pongo när fågeln flög iväg från slottet och lämnade sedan ugglesalen med hopkrupna axlar. Illvrål var det enda han kunde tänka sig att få som svar från sin mamma på det brev han skrivit, men även det lät han bli att nämna till James.
När de fyra killarna tog sig ner till middagen den kvällen mötte de en lång blond tjej, som till Sirius förtret ropade efter honom i entréhallen. Han stönade när han kände igen henne och släntrade motvilligt fram till henne med sina vänner i släptåg.
"Hej, Cissy", muttrade han fränt.
Flickan fnös åt hans håglösa min och såg på honom från topp till tå med en blick som sa att hon ansåg honom vara något som katten släpat in.
"Har du skrivit till dina föräldrar om din olyckliga sortering redan", frågade hon myndigt.
Sirius grymtade. "Ja, det har jag! Jag skickade brevet redan på lunchen!"
"Bra. Då slipper jag komma med olycksbud till faster Walburga å dina vägnar", sa flickan spydigt och vände sig om för att marschera därifrån mot Slytherinbordet i stora salen.
Sirius såg mörkt efter henne och hade lust att svära, men lät bli. Han kände en oerhörd tacksamhet mot att James tvingat honom att skicka brevet på lunchen. Om Cissy hade skrivit istället för honom, hade det blivit hus i helvete av det.
"Vem var det där?" sa James nyfiket.
"Min kusin, Cissy Black", muttrade Sirius mörkt. "Hon går i sexan och är tursamt nog den enda av mina kusiner som går på Hogwarts. Hennes storasystrar har alla lämnat skolan redan."
"Hon verkade ovanligt sympatisk", insköt Remus med sarkasm och fick de alla att skratta.
"Vänta bara tills du får förmånen att träffa mina föräldrar", sa Sirius gäcksamt. "Charmantare människor får man leta efter!"
"Gillar du inte dina egna föräldrar?" sa Pettis bestört.
Sirius gav honom en avmätt blick och fnös utan att svara.
"Ska vi gå till middagen då?" sa Remus.
"Det gör vi", instämde James.
De följdes åt för att slå sig ner vid Gryffindorbordet för middagen, som hade dukats fram åt dem redan. Pettis verkade hungrigast av de alla, precis som under tidigare måltider, och högg in på maten som en utsvulten varg. Han hade redan matfläckar från både frukosten och lunchen på sin klädnad och de utökades nu med fläckar från potatismoset och fläsksåsen han åt till middag.
Remus å sin sida kände sig inte hungrig alls och tvingade i sig bara någon munfull av maten innan han lade ner sina bestick och lät bli resten. Han hade blivit illamående under den eftermiddagen och kände kväljningar av all mat framför sig önskande att de andra redan hade ätit klart. Han var i valet och kvalet att sticka i förväg till Gryffindortornet, men kunde inte genomföra det. Han hade, precis som Pettis, aldrig i sitt liv haft vänner förut och tordes inte lämna sina nya kamraters sällskap. Han hade aldrig kunnat ana att han kunde få hela tre vänner direkt när han började på Hogwarts och kände sig överlycklig över det.
Han tvingade undan tankarna från sitt dåliga mående och koncentrerade sig på samtalet Sirius och James förde skojande med varandra. De hade redan ätit klart och väntade på Pettis, som tagit en tredje portion.
"Undrar när vi ska få lära oss svävarförtrollningen", sa James med längtan i sin röst. "Jag hoppas inte det dröjer länge till."
"Det hoppas jag med, men vi börjar säkert bara med lumos imorgon", sa Sirius.
"Nå, det är lika bra att det dröjer en stund, eftersom vi ju måste lära oss fler bra förhäxningar och bli snabbare med trollstaven innan vi bör pröva att ge oss på Gibson", insköt Remus.
"Att du jämt ska vara så förnuftig, Remus", sa Sirius lojt.
Han log svagt. "Sorry, jag ska försöka låta bli."
"Det är ingen idé. Du har rätt som vanligt", flinade James.
De hade nämligen kommit på under lunchen att de kunde använda fyrverkerier för att distrahera professor Gibson innan de försökte anfalla henne, men för att lyckas ordentligt med knepet behövde de få fyrverkeripjäserna tända utan att de själva var i närheten av dem, vilket svävarförtrollningen kunde hjälpa dem med. Det var Remus som bläddrat i deras bok i trollformellära och sett svävarförtrollningen där, varpå han föreslagit att de skulle vänta med planen tills de lärt sig den. Den skulle vara perfekt till planen.
I samma stund lade Pettis ner sin gaffel och verkade vara klar med sin mat.
"Då är det väl lika bra att gå och städa", sa James med en röst där all entusiasm var som bortblåst.
Pettis stönade ljudligt, men följde med dem ändå när de lämnade stora salen tillsammans för att gå mot Gryffindortornet där den kladdiga röran väntade på dem. Han hade lovat hjälpa med det också, då han gärna ville ha dem som sina vänner och tänkte att städningen skulle få de tre att tycka bättre om honom.
Att professor Gibson är en auror och ger en utmaning till eleverna att förhäxa henne är inspirerad från millie-maes Professor Slueter, men jag ändrade utmaningen till att gälla hela höstterminen.
När jag skrev det här kapitlet beslöt jag mig för att ge Pettigrew ett smeknamn som han kommer att ha hela trilogin igenom. Jag ville inte kalla honom för Peter eftersom det låter för propert och fint. Pettis är å sin sida ett perfekt smeknamn för honom i svenskan och därmed heter han det.