"Min pappa brukar använda en trollformel som heter renskrubba när han städar", berättade Remus när de gick upp för de långa slottstrapporna. "Vi kunde pröva om vi kan få till den så att städningen går fortare."
"Det låter ju strålande!" sa Sirius förtjust.
Tanken på att få röran borttrollad med en enda trollformel lät alldeles för bra för att vara sant och de snabbade på stegen hoppandes att det var en lätt formel att lära sig.
"Jädrans vad mycket sylt ni har använt!" stönade Pettis när de steg in i rummet stunden senare och såg hur vidriga Tattons lakan såg ut.
"Jag hade en burk med mammas hallonsylt i min koffert. Jag tänkte väl inte att det blir så mycket av det", sa James med ett skyldigt flin.
"Nå, låt oss försöka med renskrubba", sa Remus resolut och drog fram sin trollstav. Han försökte vifta med den övertygande medan han uttalade formeln, men det enda han fick ur sin trollstav var några gnistor. Han visste ju inte den rätta trollstavsrörelsen och började snart bläddra i sina skolböcker i förhoppningen att finna förklaringen till den någonstans.
"Jag tvivlar på att vi har städning på schemat vanligtvis", sa James till honom.
Remus suckade. "Du har rätt. Det är klart vi inte har det."
"Är det nån som vet hur man städar utan trollformel då?" sa Sirius bekymrat. "Jag har i alla fall aldrig städat. Vi har en husalf som tar hand om sånt."
"Jag har inte heller städat. Min mamma är duktig med magi och sköter det själv", sa James. "Hon tycker att jag är för ung för att lära mig sånt."
Remus log lojt mot honom. Av någon anledning passade den beskrivningen in på James Potter. Han formligen stank av välstånd och var förmodligen bortskämd av sina föräldrar. Han hade avslöjat att hans föräldrar var ganska gamla redan och att han var deras enda barn, eftersom de gått barnlösa så länge.
"Jag vet hur man städar utan trolldom", upplyste Remus. "Min mamma är som sagt mugglare och jag brukar ofta hjälpa henne med hushållssysslor."
"Perfekt! Då kan du visa hur vi ska göra för att få bort kletet", sa Sirius belåtet.
Med det satte de igång och skrubbade rent sin sovsal från allt vad sylt hette. Eftersom det mesta av sylten fanns i Matthew Tattons säng, kastade Sirius resolut vatten från en hink på sängen och började sedan skrubba lakanen med den skurborste han hittat. Det gick ingen vidare och Remus drog till slut av lakanen och kastade dem i en tvättbalja för att ligga i blöt, medan de torkade bort syltfläckarna annanstans.
Han och Pettis var de enda som visste något om städning sedan förut, vilket gjorde att de en timme senare fått bort allt kladd från rummet, men med resultatet att Tattons madrass, täcke och kudde var dyngsura av allt vatten de kastat på sängen. Medan de såg belåtna på resultatet, trötta på all skrubbning och med halvblöta kläder, kom Matthew Tatton in i rummet och stannade tvärt. Han stirrade med fasa på sin säng och gick fram till den för att känna på den.
"Sängen är ju våt!" sa han bestört och gav de fyra en anklagande blick. "Vad har ni gjort med min säng?"
"Vi städade den så som du ville", flinade Sirius.
"Å, ni ska få för det här", skrek han ilsket och sprang ut ur rummet slående dörren bakom sig.
"Han springer nog återigen till McGonagall", sa Remus vantroget.
"Det är precis vad han gör", medgav James mörkt.
"Å vad jag önskar att vi kunde lära oss det där fladderkråkatricket jag såg i vår kursbok!" sa Sirius längtansfullt. "Det hade sannerligen passat att prövas på den där lilla skvallerbyttan vi delar sovsal med."
"Vad är det för trick?" sa Pettis nyfiket.
"Det gör så att ens snorkråkor förvandlas till fladdermöss och flyger ut ur näsan."
"Å, det låter ju skitkul! Vi måste absolut lära oss det", utbrast James förtjust.
"Fast vi ska inte pröva det på Tatton", sa Remus allvarligt. "Vi lovade ju att låta honom vara för att han är mugglarfödd."
Sirius himlade med ögonen. "Visst. Vi får väl pröva det på den där Snivellus istället då när vi väl lärt oss det."
Tatton återvände till rummet fem minuter senare med professor McGonagall i sitt släptåg. Hon gav den våta sovsalen en utvärderande blick, märkte tvättbaljan med de ännu rosa lakanen och drog sedan fram sin trollstav. Ljudlöst viftade hon med den så att Tattons säng torkade och även golvet runt den. Sedan vände hon sin trollstav mot en hög av rena lakan som väntade på byrån och de flög fram till sängen och bäddade sig själva.
"Så, nu har du en ren säng att sova i igen, mr Tatton", sa hon kort i tonen innan hon vände sig mot de fyra andra. "Du var inte belagd med städning, mr Lupin, men jag ser att du har hjälpt dina vänner. Det är sånt beteende jag väntar mig av eleverna i Gryffindor. Fem poäng till dig för det."
Remus såg förbluffad ut, men sa inget. Han kände sig trött i sin kropp och hans huvud värkte, men han ville inte att de andra märkte det.
"Vad gäller er andra så har ni betalat er skuld. Ni ska dock få göra er straffkommendering imorgon kväll klockan sju, Potter och Black. Vaktmästaren, mr Filch har frågat om hjälp med troférummet."
"Men professor!" sa Matthew Tatton indignerat. "De blötte ner hela min säng med flit för att hämnas på mig!"
McGonagall vände sig mot honom med en skarp blick. "Nu räcker det, Tatton! Jag vill inte höra ett enda klagomål från dig mer! Du är en Gryffindorelev och jag förväntar mig ett visst mått av värdighet från dig. Önskar du klaga på dina kamrater får du göra det i dina brev hem, men bespara mig och de andra lärarna från det. Jag förväntar mig istället att du ska göra upp med dina kamrater i din egen sovsal och komma överens med dem hädanefter! Är det förstått?"
"Ja, professorn", muttrade han fränt.
"Bra", sa McGonagall och gjorde en sista viftning med sin trollstav. Det fick tvättbaljan och alla städredskapen att försvinna från rummet ner till tvättstugan, som husalferna huserade över, och professorn lämnade därefter rummet med en kort önskan om god natt till de fem pojkarna.
Matthew Tatton följde inte rådet McGonagall gett honom utan försvann ljudlöst bakom omhängena i sin säng och låtsades som om han inga rumskamrater hade. De andra struntade dock i honom och spelade Knallinafs med varandra tills det blev dags att sova.
På fredagsmorgonen var James sedan ivrig att komma iväg till frukosten väntande på svar från sitt brev till sin pappa. Sirius som väntade på samma sak från sin mamma var dock inte ivrig alls. Han var fortsatt säker på att det inte fanns mycket gott att vänta från en ilsken Walburga Black, som han lärt sig redan i småbarnsålder att hålla undan ifrån. Det fanns säkert inte en häxa i hela landet som var så vresig till humöret som hans mamma.
Dock gick det inte att komma undan frukosten och han släntrade håglöst efter James, medan Pettis sprang före dem, ivrig att få i sig mat. Remus var ovanligt tystlåten den morgonen och sa inte mycket när de slog sig ner för att inta sin frukost. Precis som dagen innan var bordet dukat med allt för en traditionell engelsk frukost, men det fanns även nymodigheter som flingor med mjölk, som Remus höll sig till den morgonen utan att ens se på korven. Han kände sig nämligen lika illamående som under middagen kvällen innan.
James märkte inget av hans tystlåtenhet väntande själv ivrigt på postugglorna medan han tog för sig av en bastant frukost tillsammans med Sirius, som ansåg det bäst att lappa i sig allt så snabbt som möjligt med tanke på illvrålet som han trodde sig snart få. När han sedan skymtade de första ugglorna som flög in i stora salen bleknade han och lade ner sin gaffel.
"Bli inte förvånade om jag springer härifrån strax med allt vad jag orkar", sa han till sina kamrater. "Min mammas brev kommer säkert med morgonposten."
De andra såg förvirrade på honom utan att förstå varför han behövde sticka iväg om han väntade på ett brev från sin mamma. Det lät så konstigt att ingen frågade honom om det. Istället vände sig James förväntansfullt mot postugglorna och skymtade snart sin egen berguv, Merna, bland dem. Hon var en ståtlig fågel med stora örontofsar, mörkfläckig fjäderdräkt och orange ögon. Han hade blivit kär i henne direkt när han sett henne hos Eyelops ugglemarknad den våren när de varit där för att köpa honom hans första uggla. Ivrigt reste han sig från sitt säte för att ta emot henne på sin högra arm och smekte henne tillgivet.
"Du har visst ett brev till mig", log han och gav henne en bit av sitt bacon innan han tog loss brevet från hennes fot.
I samma stund märkte han ett rött kuvert som Sirius svartvita uggla släppte ner framför honom. Sirius hade varit förberedd på det, snappade åt sig kuvertet och sprang sedan så snabbt han kunde till entréhallen och ut genom slottets ytterdörrar, som till hans lycka precis då öppnades av en insläntrande Hagrid.
Genom den öppna dörren hördes ett brak när illvrålet exploderade utanför och en kvinnoröst hördes skrika någonstans långt därifrån:
"Din usle blodsförrädare, som jag burit i mitt sköte! Skamfläck i familjen! Vi Blacks tillhör Slytherin och inget annat! Hur kan du låta dig bli sorterad till Gryffindor av alla ställen? Du är en elak pojke som endast bringar sorg och bedrövelse till din mor! Jag kan knappt nämna ditt namn här hemma längre eller tänka på skammen med dina röda attiraljer som du nu tvingas bära istället för de gröna vi skaffade åt dig! Din far är ytterst besviken på dig! Du kan glömma att vi skickar dig den födelsedagspresent vi köpt till dig för i år! Du är inte värd att få en enda knuting från oss!"
James som följt Sirius göromål hörde allt som den arga kvinnan vrålade i illvrålet, men eftersom Sirius varit förberedd på det hela, hade de flesta i stora salen missat händelsen. De var koncentrerade på sin frukost och posten som anlände och märkte inte en liten förstaårselev sprinta ut ur salen eller det skrik som hördes någonstans långt därifrån. Sirius hade nämligen fortsatt springa medan det röda brevet i hans hand skrek allt vad det kunde, och när det äntligen tystnade, hade han kommit fram till sjön dit han kastade brevet. Det hann dock inte ens nudda vattnet innan det gick upp i rök, klar med sin uppgift.
Med bekymrade veck på pannan lade James sitt eget brev i fickan och lämnade bordet åtföljd av en lika bekymrad Remus. Tyst gick de efter Sirius utan att märka att Pettis blivit kvar för att äta en till portion av frukosten. Han hade varit för koncentrerad på det för att hinna märka vad som hände med Sirius.
De hittade Sirius sittande vid sjön lutande sig mot ett bokträd som slog sina grenar över vattnet.
"Var det din mammas brev som vrålade?" sa James oroligt.
"Japp. Det är tur att jag var förberedd på det", muttrade han.
"Så hon tyckte att du borde ha sagt ifrån till placeringen i Gryffindor", förstod Remus.
"Självklart. Det passar inte den anrika och ärevördiga ätten Black att höra till annat än Slytherin." Hans röst var spydig när han uttalade den gamla ramsan om sin familj. "Bättre vore den fossila och mossbelupna ätten Black, eftersom mina föräldrar är gamla fossiler som lever kvar i forntiden."
"Jag är ledsen", sa James. "Du vet väl att vi är glada att du hör till Gryffindor med oss."
Sirius ansikte sprack upp till ett leende och han hoppade upp från gräset.
"Det vet jag, och nu tror jag att vi glömmer min mammas idiotiska påfund och tar oss till klassrummet", sa han full med energi. "Det är ingen idé att bli sen till vår introduktion i trolldryckskonst."
James nickade till medhåll och följde efter honom utan att beklaga sig. Han hade önskat att han haft tid att läsa sin pappas brev under frukosten, men det var nu bara att glömma. Sirius illvrål hade tagit den tid de haft och nu behövde de skynda sig för att inte missa morgonens dubbeltimme i källarvåningen.
De kallade med sig Pettis från frukostbordet på vägen ner till klassrummet och tog sedan stegen nedför trapporna. Den varma höstdagen märktes inte här då korridoren låg halvt under jorden och fukten från marken gjorde luften kallare där.
"Tänk att slytherinarna måste bo här i den här kylan", sa Sirius skadeglatt.
"Bor de här i källaren?" sa James bestört.
"Javisst, fast mina kusiner säger att de har brasorna tända där jämt så det är tydligen varmt och skönt i själva elevhemmet, men inte i korridoren utanför."
"Vilken tur att man inte hör till Slytherin då", flinade Remus.
Det var inte lätt att hitta rätt väg till klassrummet de var på väg till och de gick fel ett par gånger innan de äntligen hittade rätt och anlände i sista minuten till det halvmörka rummet, vars golv och väggar var gjorda av sten precis som korridoren utanför. Rummet såg ut att ha varit fängelsehåla någon gång under medeltiden. Den enda ljuskällan var några smutsiga oljelampor samt de små fönster försedda med järnstänger som fanns nära taket i bakre väggen.
De fyra pojkarna var sist att anlända till lektionen och hittade alla redan på sina platser. De märkte en fåraktigt leende man som stod bakom lärarbordet och hummade för sig själv, medan han ordnade sina saker på bordet framför sig. Han var kal om hjässan och hade en stor rund mage som hans bruna trollkarlsklädnad oklädsamt tog fram. Han lyfte inte blicken från sina böcker när James stängde dörren efter sig och ledde stegen till andra sidan rummet där de andra Gryffindoreleverna satt.
Flera av Gryffindors tjejer satt vid bordet bredvid och James märkte avsaknaden av den rödhåriga Lily Evans bland dem. Han hade sett att hon blivit vän med de alla och undrade var hon fanns, när han plötsligt såg henne på andra sidan rummet sittande bredvid sin flotthårige pojkvän, Severus Snape, som blivit sorterad till Slytherin, precis som väntat. Deras ögon möttes hastigt och James läste utmaningen och anklagelsen i Lilys gröna ögon innan hon vände sig återigen mot den svarthårige pojken bredvid sig. Det var tydligt att hon ännu inte hade förlåtit honom för att han vält båten de färdats med.
I samma stund tog professorn till orda bakom lärarbänken och sa: "Ta era platser nu så att vi kan börja! Jag heter professor Slughorn och är er lärare i den ädla konsten om trolldrycker som jag ska introducera till er idag." Han vände sig för att börja skriva på tavlan bakom sig och bad dem ta anteckningar på det han skrev.
Det visade sig att en introduktion i trolldryckskonst betydde att professor Slughorn gick igenom en massa olika trolldrycker de skulle få lära sig under de kommande åren samtidigt som han berättade anekdoter om sina gamla elever och deras mer eller mindre lyckade försök i att koka upp de nämnda dryckerna. Det blev snabbt klart för klassen att det var endast ryktbara gamla elever som togs upp under lektionen, och Slughorn verkade liva upp varje gång han mindes en speciellt viktig elev han haft förmånen att undervisa, speciellt om denne på ett eller annat sätt höll den korpulente professorn högt ännu idag.
Mellan sin föreläsning förhörde han sig om alla närvarande elevers familjer och släkttillhörigheter, vilket James inte blev så glad över. Hans pappa råkade nämligen vara ganska berömd genom något som kallades Glitterlent hårelixir, som han uppfunnit i sin ungdom. Det var ett elixir som gjorde även det besvärligaste håret lent med bara ett par droppar, vilket hade gjort familjen Potter förmögen. Eftersom uppfinningen var en trolldryck, såg professor Slughorn ut som ett barn på julafton när han hörde James efternamn.
"En Potter! Du måste vara släkt med Fleamont Potter, som uppfunnit Glitterlent hårelixir!" sa han förtjust.
"Ja, jo … han är min pappa", muttrade James rodnande.
"Å, så underbart! Jag har själv använt det elixiret på yngre dar! Det är en perfekt skapad trolldryck som är värd sitt kända namn", spann Slughorn. "Det finns alltid genier bland oss, inte förstås i varje årskurs, men då och då får man som lärare lära elever som kommer att uträtta stordåd i vuxenlivet, och då känner man sig extra stolt som lärare. Det är ju tecknet att man lyckats med konsten att lära ut sitt ämne till sina elever."
Han gav James en utvärderande blick innan han fortsatte: "Tyvärr hade din pappa gått ur skolan innan jag blev lärare här, så jag har inte haft förmånen att undervisa honom, men du måste vara stolt över honom, Potter."
"Ja, jo …", mumlade han besvärat. Det var inte det att han inte var stolt över sin pappa, han ville bara inte att hela skolan visste att hans pappa var uppfinnaren till Glitterlent. Som tur var hade Slughorn en tid att passa med lektionen och gick vidare för att förhöra sig om andra elevers släktingar, och James kunde andas ut.
Sirius blev också kort uppmärksammad för sin fina familjetillhörighet (Blacks var ju nämnda i den handbok som radade upp de viktigaste renblodiga familjerna i landet) men annars struntade professorn i James kamrater. Remus Lupin hoppade han över helt och hållet, medan Pettigrew inte hade några imponerande släktingar och satt på sin plats koncentrerad på sina anteckningar.
Att Slughorn berättar anekdoter om sina gamla elever under sin första lektion är inspirerad från millie-mae.
För de som missade mitt förord i början, Glitterlent hårelixir är min översättning till "Sleakeazy's Hair Potion" som Fleamont Potter uppfann i sin ungdom och som Hermione använder till julbalen på Hogwarts i Harry Potter.