Efter den dagen var Severus Snape fiende till James och Sirius. Hans vän Lily Evans hade också fått nog och kände att hon avskydde de båda och även den lille fjanten Pettigrew, som svansade efter dem och härmade dem i allt. Hon var så arg att hon även missunnade James och Sirius den framgång de visat sig ha i sina olika skolämnen, mot alla odds. Hon förstod inte hur, eftersom hon aldrig såg de göra sina läxor eller anstränga sig på något annat sätt, men de lyckades ändå väl på de flesta lektioner.

De svarade förstås inte på lärarnas frågor om de kunde undvika saken, men briljerade sedan med sin magiska förmåga i alla trollformler de tränade på under lektionerna. De var även duktiga i trolldryckskonst, fast inte som Lily själv då hon var stjärnan i klassen tillsammans med sin vän, Severus Snape, i det ämnet. Hon kunde inte förstå hur de skrev sina uppsatser då hon inte sett dem ta fram pergament eller bläck någon gång i Gryffindortornet, men de lämnade ändock in uppsatser i alla ämnen som det krävdes av dem.

Det irriterade Lily enormt, eftersom hon själv satt de flesta kvällar med läxorna och satsade hårt på sin skolgång. Hon ville bli den smartaste häxan i sin årskurs och tävlade om den platsen med ett par Ravenclawtjejer samt Leslie Williams från sin sovsal.

Det som fick hennes bägare att rinna över till slut var den följande måndagen när James och Sirius blev hjältar för hela skolan under lektionen på försvar mot svartkonster. Remus hade nämligen inte blivit bra nog till torsdagens lektion och de fyra pojkarna hade fått vänta till efter helgen för att göra sin planerade kupp under Gibsons lektion.

James hade köpt ett paket med Doktor Filibusters fantastiska våtstartande värmesäkra fyrverkerier redan tidigare på hösten och hade gömt ett par av fyrverkeripjäserna i sin skolväska den morgonen. De hade örtlära som första ämne på måndagen, men direkt efter rasten hade de sedan försvar mot svartkonster och de var alla fyra förberedda på sitt livs spratt.

Den dagen hade de förhäxningen flipendo på schemat och fick lära sig att knuffa omkull varandra under Gibsons vakande öga. Sirius tyckte att den var enkel och lärde den sig först av alla i klassen. Han beslöt sig för att pröva den på professor Gibson, medan James hade bestämt sig för att hålla sig till den beprövade colloshoo, som han kunnat redan en månad.

Deras plan gick ut på att James gömde ett par av sina fyrverkeripjäser bakom sopkorgen i ena hörnet av klassrummet när ingen såg på och de fyra pojkarna övade sedan på sin läxa för dagen någon meter därifrån för att vara på tryggt avstånd. De såg till att professor Gibson var på andra sidan klassrummet för att hjälpa Tatton och hans ravenclawvän, Bobby Stebbins, med flipendo innan de skred till verket.

"Nu ser hon inte hitåt", viskade Pettis, som fått i uppdrag att vara vakt.

"Då kan jag börja", sa Remus. "Gör er redo."

James och Sirius nickade och började röra sig sakta mot professorn låtsandes ännu träna på flipendo mot varandra. Remus vände sig då mot hörnet med sopkorgen och viftade med sin trollstav innan han viskade: "Vingardium leviosa." Vattenflaskan de gömt i sopkorgen höjdes upp i luften och han leviterade den bakom korgen innan han lät den tippa över och tömmas på vatten rakt över fyrverkerierna.

Han hade tränat på tricket under helgen och lyckades perfekt med det. Direkt när flaskan var tom, släppte han ner den och den föll rakt in i sopkorgen igen. Bakom den hade de två fyrverkeripjäserna börjat pyra. De var precis som namnet talade vattenstartande och tändes när de blev blöta. I nästa stund exploderade de så att sopkorgen kastades omkull och de två pjäserna sköt upp i luften flygande åt var sitt håll i rummet och fyllande det stora klassrummet med gnistrande ljussken och alla regnbågens färger.

Alla i rummet vände sig för att se, även professor Gibson, som för ett kort ögonblick stod chockad på sin plats. James och Sirius hade väntat på det och kastade i samma stund sina förhäxningar mot henne från två olika håll. De viskade orden för att inte förvarna henne och deras röster drunknade under det sprakande ljudet från fyrverkerierna.

"Colloshoo", sa James.

"Flipendo", sa Sirius.

Båda förhäxningarna nådde sitt mål med ett skrattretande resultat. Professor Gibsons fötter klistrades fast i golvet bara sekunden innan hon slogs med flipendo. Det fick hela hennes varelse att böjas ner mot golvet, men klistret höll och hennes fötter följde inte med. Hon hängde en stund i en konstig vinkel i luften, men föll sedan pladask på rygg med skorna ännu fastklistrade på sin plats.

Istället för att ligga chockat kvar på golvet svingade hon sin trollstav för att sätta sig fri och hoppade sedan på benen med vigheten av en katt. Hon såg vaksamt omkring sig i ett försök att hitta den skyldige och märkte James och Sirius breda flin.

"Var det ni som förhäxade mig, pojkar?" sa hon förstummat.

"Självklart, professor", sa Sirius stolt.

James ställde sig bredvid honom och nickade instämmande. De hade lyckats och han kände sig nästan yr av glädje.

"Det var jag som kastade colloshoo", berättade han ivrigt.

"Fantastiskt duktigt av er!" sa Gibson berömmande. "Var det ni som sköt fyrverkerierna också?"

"Nej, det var jag", ropade Remus som hade precis lyft upp papperskorgen och höll på att kasta allt skräp tillbaka dit i ena hörnet av klassrummet.

"Jag förmodar att ni planerade det hela som en distraktion tillsammans", sa Gibson som räknat ihop det hela.

"Det gjorde vi och Pettis höll vakt åt oss", sa James.

Gibson log ett strålande leende. "Ja, i så fall måste jag ju belöna er alla fyra för er uppfinningsrikedom. Det var helt enkelt strålande av er! Aldrig i mina vildaste drömmar hade jag kunnat ana att fyra ettor lyckas förhäxa mig när inte ens Alastor Moody klarar av det! Det blir tjugo poäng åt var och en av er."

"Men det är ju förbjudet att skjuta fyrverkerier på lektionstid", utbrast Lily Evans förskräckt.

"Ja, Doktor Filibusters fyrverkeripjäser står på listan av förbjudna föremål i skolan", inflikade Tatton, som kände sig lika förskräckt som Lily. Ingen av dem ville se James och Sirius få någon ära på det sättet.

Gibson himlade med ögonen. "Jag har självklart inte kontroll över det som ni får och inte får göra utanför min lektionstid, men i mitt klassrum är det jag som sätter reglerna", upplyste hon bestämt. "Jag tänker absolut inte bestraffa pojkarna för deras geniala idé att distrahera mig med fyrverkerier. Jag har utmanat er allihopa att försöka komma igenom mitt försvar under den här terminen och Potter och Black lyckades briljant med det med hjälp av Lupins distraktion. Det om något kräver beröm."

Tatton rodnade av harm medan Lilys ögon smalnade av ilska. För henne var Potter och Black inget annat än usla mobbare, som av någon konstig anledning lyckades få deras lärare att tro att de var briljanta och harmlösa pojkar som bara var lite vilda av sig, och hon beslöt sig för att se till att de för en gångs skull fick vad de förtjänade.

Ryktet om fyrverkerierna spred sig som en löpeld genom skolan under lunchen och hade snart nått alla elevhem och klasser. James och Sirius var oerhört stolta över sin lyckade kupp och skröt gärna om det för alla som frågade om det. Den eftermiddagen tog de sig därmed till mitten av skolgården under rasten, angelägna att synas efter det som hänt, och fick motta många beundrande blickar.

Det mest ryktbara gänget i skolan råkade vara en grupp femteårstjejer från Gryffindor. James och Sirius hade redan hört om dem och visste att den värsta av dem var en rödhårig tjej som kallades för rackartyg-Rakepick. Hon var så känd för sina rackartyg att lärarna alltid följde henne med en misstänksam blick och hon hade enligt ryktet haft mer straffkommenderingar än någon annan i hela skolan.

Remus var den första som märkte henne komma åt deras håll tillsammans med sina kamrater och hajade till.

"Hör ni, är inte det där rackartyg-Rakepick och hennes gäng?", sa han till sina vänner.

De tre andra pojkarna vände sig om för att se och märkte det nyfikna uttrycket på Rakepicks ansikte. Hon var verkligen på väg åt deras håll och James kunde inte låta bli att le av stolthet. Även Sirius bröstade upp sig och kände sig malligare än någonsin. Det var inte dåligt om man uppmärksammades av det värsta gänget i hela skolan.

"Är det sant det som alla säger?" utbrast Rakepick utan vidare när hon stannade framför de fyra pojkarna. "Är det ni fyra som sköt fyrverkerier på Gibsons lektion idag och lyckades förhäxa henne inte bara en utan hela två gånger?" Hennes ivriga blick gick från James till hans kamrater väntande otåligt på svar.

"Det är sant. Det var precis vad vi gjorde", flinade James.

"Och är ni verkligen alla ettor?" tillade Rakepicks blonda vän, som alltid brukade synas vid hennes sida.

"Självklart är vi det", sa Sirius stolt.

"Vem är du då?" ville Rakepick veta med det samma.

"Jag är Sirius Black."

"Black? Menar du allvar?" utbrast den söta blondinen bestört. "Vi har haft en massa tjejer som heter så i Slytherin de gångna åren och jag kan lova er att de inte var trevliga att ha att göra med."

"Jag vet. De är mina hemska kusiner, fast Andromeda är det nog ingen större fel på."

"Tala du bara för din egen del! Hon var hemsk som prefekt och var alltid på oss med sina bestraffningar", fnös Rakepick.

Sirius skrockade lojt. "Alla i min släkt ger sig nog på oss i Gryffindor. Det ingår liksom i begreppet att heta Black."

"Så vad gör du i Gryffindor då?" sa blondinen oförstående.

"Jag gillar Gryffindor bäst och vill inte ha att göra med Slytherin."

"Rätt sagt", sa Rakepick och såg belåtet på honom. "Var ni alla fyra med om tricket på Gibsons lektion?"

"Det var vi, men det var James och Sirius som förhäxade henne. Jag hade bara hand om fyrverkerierna med Pettis", sa Remus.

Rakepick vände sig mot honom och såg nyfiket på honom. "Vem är du då och vem av er är James?"

"Jag är Remus Lupin och det här är James Potter."

Rakepick såg utvärderande på James spensliga gestalt och stökiga svarta hår. "Ofattbart att så små pojkar som ni kan lyckas med så storartade hjältedåd!"

"Vi är väl inte små!" fick Sirius ur sig stött.

"Visst, men ni är fortfarande bara ettor medan vi är femmor", påminde blondinen lojt.

"Ni har dock vunnit vår respekt", tillade Rakepick leende. "Ni är värdiga Gryffindor alla fyra och det är ett nöje att göra er bekantskap." Hon erbjöd Sirius sin hand i en gest av vänskap. "Jag kallas för Patty i Gryffindor, men resten av skolan kallar mig för rackartyg-Rakepick, och det här är min bästa vän, Hattie Greengrass."

Sirius skakade gärna henne i handen och de hälsade sedan alla på varandra i turordning, varpå James och Sirius fick berätta i detalj allt som hänt på lektionen de haft den morgonen.

Lily Evans blev inte gladare över all den uppmärksamhet som James och Sirius fick från alla elever i skolan under den veckan. Det var tydligt att båda pojkarna njöt av att vara i blickfånget, medan Lilys vän Severus gned sina tänder av ilska varje gång han såg dem. Han var lika irriterad som Lily över det att de fyra lyckats förhäxa professor Gibson av alla och vinna utmaningen som hela skolan fått till sig.

Lily gick och grämde sig över det så mycket att hennes tjejkompisar i sovsalen fick nog av hennes klagan och Donni O'Malley sa till henne att det var dags att hon gjorde något åt saken istället.

"Jag menar, om de nu gör livet så surt för dig och din vän Severus, så borde du ju ge tillbaka med samma mått", tyckte hon.

"Ja, de välte ju båten ni åkte med i början av hösten också", påminde Leslie Williams.

Lily såg konfunderat på dem. "Men hur ska jag lyckas hämnas på dem? Det är ju de som är experter på rackartyg, vilket jag inte alls är. Till och med Patty Rakepick från femman lovordar deras geniala hjärnor."

"Det är sant. Det har jag också hört", sa den blyga Mary Macdonald.

"Du har vänner som kan hjälpa dig", påpekade Donni. "Vi får göra det tillsammans."

"Vad ska vi göra då? Vi kan inte tillräckligt med trolldom för att kunna komma på nåt bra", sa Lily.

"I så fall får vi väl använda mugglarspratt", föreslog Donni.

"Mugglarspratt?"

"Är inte du mugglarfödd som Mary? Du borde väl veta hur man gör spratt utan magi", anmärkte Leslie.

"Kanske det, men jag har aldrig varit nån som gör rackartyg."

"Oroa dig inte. Jag vet det perfekta mugglarsprattet", flinade Donni.

"Hur kan du veta det? Är inte du halvblod?" sa Mary förvirrat.

"Jo, fast jag är nästan som mugglarfödd. Min pappa är mugglare och mamma är mugglarfödd, så jag har gått i mugglargrundskola", sa hon med ett brett leende. "Det här kommer att bli perfekt och speciellt om vi ändrar mugglarsprattet jag tänker på till ett magiskt spratt. Vi behöver bara beställa rätta ingredienser för det med ugglepost."

"Berätta gärna", bad Lily med en så ivrig min att det var tydligt att hon var redo att gå med på vad som helst, bara det gick att genomföra riskfritt.

Det hade blivit tisdagen i mitten av november, när Sirius och hans vänner gick till duschrummet de delade med resten av killarna på sin våningsplan. Där fanns flera duschbås bredvid varandra, så att de kunde alla duscha samtidigt, och de hade var och en sina egna schampon, tvålar och annat dylikt i små hyllor med deras namn på i badrummet.

Remus ställde sig i båset bredvid James och märkte först när han börjat duscha att hans schampo var nästan slut. Han hade kvällen innan ställt en ny schampoflaska åt sig på sin hylla, men tagit ändå den närmast tomma till duschen nu, eftersom han varit så sömnig. Därmed fick han inte ut mycket ur flaskan och svor över sin dumhet.

"James, kan du ge mig lite schampo?" bad han och sträckte fram sin högra hand.

"Visst", svarade James nonchalant och satte lite schampo i hans hand innan han fortsatte med sitt.

Remus såg inte mot honom och hann inte märka att löddret från hans schampo såg misstänksamt rosa ut. James hade redan schamponerat håret och började precis skölja det, men Remus var för trött för att se hur även vattnet som rann av James plötsligt blev starkt rosa. Han lyfte istället upp den högra handen till sitt hår och schamponerade halva huvudet med den medan han tog den vänstra halvan med sitt eget schampo.

Det var först när han sköljt sig helt och stängde av duschen som han hajade till över Sirius bestörta utrop. Han vände sig om och stirrade vantroget på honom och James. De hade båda stigit ur duschen torkande sig själva och märkt varandras chockrosa hår. Det var inte bara färgen som var iögonfallande utan även längden på deras hår. James hår växte inför ögonen på dem till långa glänsande lockar, som räckte honom till midjan, och samma hände med Sirius hår.

"Vad vid Merlins skägg …?" fick Remus ur sig, och de vände sig mot honom båda lika chockade.

"Remus! Ditt hår …", utbrast Sirius och började sedan skratta. Det var alldeles för komiskt att kunna låta bli, när Remus hade halva håret vanligt brunt och kort och den andra halvan växte sig till långa rosa lockar, som föll ner till hans rygg.

"Va?" slapp han ifrån sig förvirrat och steg fram till spegeln. När han såg sin egen spegelbild brast han också i skratt.

"Det var ditt schampo, James!" skrattade han.

"Mitt schampo?" sa James och spärrade sedan upp ögonen. Han tog schampoflaskan i sin hand och stirrade bestört på den. "Nån måste ha bytt ut innehållet i min schampoflaska!"

"I min också, skulle jag tro", flinade Sirius. "Vi har åkt på ett rejält spratt."

Pettis som varit tyst dittills och endast stirrat förskräckt på deras hår och sedan på sin egen spegelbild gnydde nu: "Vad ska vi ta oss till? Vi kan inte gå till frukosten med det här utseendet!"

Han hade nämligen lika chockrosa hår som de andra.

"Nja, jag misstänker att vi inte lyckas tvätta bort den här färgen direkt", sa Sirius fundersamt och gick fram till hyllorna vid dörren. Han tog tag i den fulla flaskan som Remus hade på sin hylla och öppnade den för att ta lite av schampot. Det verkade normalt, men för säkerhets skull löddrade han det i sin hand för att se om det blev rosa till färgen.

"Ska du pröva tvätta om ditt hår med det här, Remus? Då får vi se om det är normalt schampo eller om det också är förhäxat."

"Okej", sa han beskedligt och steg in i duschen igen tvättande om sitt hår.

Vänstra sidan av hans huvud förblev som den var, men tyvärr gjorde den högra rosa sidan det också. Det var tydligt att han hade vanligt schampo i flaskan, men det tvättade inte bort den rosa färgen eller de förhäxade lockarna.

"Jag tänkte väl att det inte är så lätt", sa James med en suck.

"Vänta, jag hämtar sax åt oss. Vi kan i alla fall pröva klippa ner det lite grann", föreslog Sirius. "Så här ser vi ju ut som tjejer."

"Jag tvivlar på att förhäxningen låter oss klippa håret", sa Remus tveksamt.

"Förmodligen inte, men det tål att prövas", sa Sirius envist och Pettis nickade instämmande.

De hämtade därmed saxen till badrummet och prövade klippa bort de långa lockarna som Remus ståtade med på sin högra huvudhalva.

"Det funkar", skrek Sirius förtjust, när långa tussar av hår föll ner till golvet, men han hade förhastat sig. I nästa stund växte allt tillbaka och Remus hår var lika långt som förut.

"Och Merlin var en häxa!" fnös James. "Det är lika bra att vi klär på oss och tar oss ner. Jag är nyfiken på att veta vem som gjort det här mot oss."

"Men jag vill inte synas inför hela skolan med rosa hår!" pep Pettis.

"Äsch! Det är ju bara ett skämt. Det blir nog skojigt", sa Sirius med ett snett flin.

"För de andra, ja", muttrade Pettis, men då hans mage kurrade högljutt efter mat gav han efter och följde de andra ner till stora salen.

James och Sirius steg in före de andra två med självsäker hållning och sneda flin på ansiktet. De ståtade medvetet med sina långa lockar och stannade mitt i dörröppningen för att ge hela skolan tid att få syn på dem. Remus fnittrade när han såg deras spelande och tog fram sin halva frissa över axeln för att det skulle synas bättre. Han fann det hela komiskt, medan Pettis skämdes ögonen ur sig och hade försökt gömma sitt hår i en hästsvans under manteln, som de hade till sin skolklädnad. Han hade även satt sin svarta häxhatt så djupt på sig att halva hans huvud gömdes under den.

"Vad i Merlins namn …?" utbrast Bobby Stebbins från Ravenclaw.

Han var en av de första som märkt dem och började skratta tillsammans med flera andra. Skrattet spred sig snabbt till de andra borden tills hela salen kiknade av skratt. James, Sirius och Remus gick med breda flin igenom salen struttande medvetet fånigt för att göra sig ännu mer lustiga. Pettis följde efter dem röd som en tomat och med blicken ner i golvet. Han hade helst slagit sig ner vid änden av bordet närmast dörren för att slippa synas inför hela skolan, men Sirius ledde dem istället till den bortersta änden fast besluten att ta ut allt från sprattet, som han kallade genial.

"Är det du som kläckt den här strålande idén", frågade han Patty Rakepick, som råkade sitta med sina vänner nära änden av bordet.

Hon var en av dem som skrattade hårdast och det tog tid för henne att kunna få ur sig ett "tyvärr".

"Fast jag önskar att jag hade gjort det", tillade hon med tårarna rinnande av skratt. "Ni ser fantastiska ut med det där håret! Och speciellt du, Remus! Hur har du lyckats få bara halva håret förhäxat?"

"Jag lånade James schampo när mitt tog slut."

Han märkte inte hur Lily Evans stirrade blekt på honom med skammens rodnad på sina kinder. Hon hade märkt att Remus inte var helt frisk och hade en gång hört Sirius och James viskas om hans kroniska sjukdom med varandra, vilket gjort att hon varit noga med att inte förhäxa honom. Förutom att hon tyckte synd om honom, fann hon honom sympatisk till skillnad från hans vänner och hade aldrig velat att han blev offer till deras spratt.

"Det var ju lyckat. Resultatet är strålande!" flinade Patty.

"Jag vet, fast vi hade gärna vetat vem som spelat oss det här sprattet", sa James.

"Du får glömma att det var nån av oss. Vi har inget otalt med er", sa den blonda Hattie.

"Nej, det har ni ju inte", medgav Sirius och såg fundersamt mot Matthew Tatton, som var några meter därifrån och hade skrattat så hårt att han fallit av stolen. Det fanns skadeglädje i hans blick, men inte tillräckligt starkt för att han kunde misstänkas ordentligt. Han var dock den enda Sirius kom att tänka på, eftersom Severus Snape inte kunde ta sig in i Gryffindortornet för att byta ut deras schampo. Någon hade nämligen tagit tid på sig för att tömma deras befintliga schampoflaskor och sätta det förtrollade schampot dit istället.

Medan han såg på sina klasskamrater, märkte han hur Donni O'Malleys flin var inte bara munter utan även utmanande och hajade till. Hon satt med sina kamrater runt Lily Evans fnissande och viskande på ett sätt som fick sanningen att gå upp för honom. Lämnande sina vänner att fortsätta med sin frukost bredvid femteårstjejerna reste han sig och gick fram till Donni.

"Var det ni som gjorde detta, tjejer?" sa han vantroget.

Donni brast i gapskratt och kunde inte svara, men Lily mötte utmanande hans blick.

"Än sen om vi gjorde det."

Sirius ansikte sprack till ett flin. "Det var briljant! Vi skrattade nästan ihjäl oss när vi kom från duschen nyss. Hade jag inte medvetet lämnat bort min hatt i sovsalen, hade jag lyft den för er för att ära er."

Donni slutade skratta då hon tappade hakan.

"Tycker du att det är briljant? Men … men, det var ju ett spratt mot dig och dina vänner!"

"Jag vet och jag tycker att ni borde få poäng för det här, så genialt var det", sa Sirius muntert. "Jag måste själv pröva det här på nån."

"Du är rolig", sa Izzy Irving, som också hörde till tjejernas sovsal. Hon log mot Sirius med beundran i sin blick och han svarade på leendet med glimten i ögat. Sedan bugade han sig teatraliskt för dem och lämnade dem för att återgå till sin frukost.

"Å, vad han är cool!" flämtade Izzy drömmande.

"Tycker du att han är cool?" utbrast Lily bestört.

"Ja, det är han. Jag vet att du avskyr Potter och Black, men jag tycker att de är skittuffa … och snygga", sa Izzy bestämt, men rodnande sedan lätt.

Lily skakade vantroget på huvudet, men lät bli att svara något på det.

"Det blev tyvärr inte riktigt som du tänkt dig, Lily", sa Donni beklagande. "De verkar inte ta åt sig för nåt."

"Nej, men det var sevärt ändå", sa Lily med ett snett flin.

När klockan ringde in till lektion tog Sirius och hans vänner sig till McGonagalls klassrum utan några som helst planer att missa lektionen bara för att de hade rosa hår. Pettis hade försökt förmå de alla att gå till sjukhusflygeln i hopp om att madam Pomfrey kunde återställa deras hår, men fick inget gehör för det. Både Sirius och James fann skämtet så roligt att de ville dra ut på det, och Remus var inte svårövertalad till det. Därmed följde Pettis efter dem med resignation. Han önskade att han kunde vara lika tuff som hans vänner, men han kom inte ifrån känslan av förnedring som de långa rosa lockarna gav honom och förundrades över de andra för att de inte skämdes.

Professor McGonagall hade inte varit i stora salen till frukosten och såg det rosa håret på pojkarna först när hon kom in i sitt klassrum, vilket fick henne att tvärstanna.

"Vad betyder det här?" sa hon skarpt.

"Vi har fått rosa hår, professorn", svarade James muntert.

"Jag ser det. Hur hände detta?"

"Det var vårt schampo som nån förhäxat", förklarade Remus.

McGonagall såg på hans konstiga frisyr och snörpte på munnen. "Vem någon?"

"Det vet vi inte, professor", sa Sirius osanningsenligt.

"Hmmf! Iväg med er till sjukhusflygeln då! Jag tänker inte ha er här på min lektion med det där löjeväckande håret", sa hon bestämt.

"Visst, professorn", sa James beskedligt och tog upp sina böcker, som han redan hunnit ta fram ur väskan.

"Försök skynda er så att ni inte missar för mycket av lektionen idag", sa McGonagall till dem innan de lämnade klassrummet tillsammans och stängde dörren efter sig.

"Synd att vi hade McGonagall på morgonen. Jag tror inte de andra lärarna hade brytt sig om vi behållit håret till lunchen", sa Sirius med en suck.

"Nej, det tror jag inte heller", medgav Remus. "Fast Pettis är nog nöjd nu då."

Pettis flinade skyldigt. "Borde vi springa så att vi hinner tillbaka till lektionen snabbare", föreslog han.

"Va? Varför i all sin dar ska vi skynda oss tillbaka till lektionen?" sa Sirius som tappat hakan av förstumning.

"För att McGonagall sa så och jag vill inte att hon blir arg på oss."

Sirius gav honom en avmätt blick. "Du får skynda om du vill, Pettis, men jag tänker faktiskt göra tvärtom och dra ut på det. Vi har precis fått en extra håltimme av det här ju."

"Å, javisst … det tänkte jag ju inte på", svamlade Pettis röd i ansiktet.

De fortsatte gå på gott humör, men kunde inte gå så sakta som Sirius hade önskat, eftersom de numera kunde vägen till sjukhusflygeln så väl att de hade hittat dit sovande, om de behövt. Sirius hade börjat skoja att det var Remus andra hem på Hogwarts, så ofta som han gick dit för att få medicin, men Remus tog inte illa vid sig. Han hade hunnit lära känna sina kamrater så väl vid det laget att han visste att de brydde sig om honom fastän de ibland skojade med honom. Sirius kunde tycka att han ibland var för hövlig mot slytherinarna och andra som Sirius var noga med att vara dryg mot själv, men annars sa han att Remus var okej, vilket betydde att han gillade honom skarpt.

"Vi måste faktiskt göra det här sprattet mot andra killar i skolan", sa James medan de klättrade uppför de stora slottstrapporna.

"Det är sant. Vi har ju en massa schampo kvar i våra flaskor. Vi måste använda det väl", sa Sirius förtjust. "Det vore perfekt att göra sprattet mot min bror Regulus."

"Fast han går ju inte i skolan i år ännu", anmärkte Pettis.

"Nej, men jag ska nog spara min flaska till sommaren. Det vore perfekt mot Regulus."

"Om du tar din flaska hem med dig, kan vi använda min och Pettis flaskor här i skolan", sa James.

"Sant. Det är inte så mycket kvar av schampot, men jag tror att det finns minst en dos i varje flaska. Det hade varit perfekt mot Snivellus, men det blir lite svårt att komma in på hans duschrum."

"Vi vet inte ens när han tvättar håret, så flottigt som det jämt är", påminde James.

Sirius stönade. "Ja, du har rätt. Vi får glömma Snivellus."

"Ska vi byta ut Tattens schampo istället?" föreslog Pettis.

"Nej, det gör vi inte!" sa Remus i protest. "Han har äntligen kommit över det vi gjorde mot honom i början av terminen och ser inte så ilsket på oss längre. Det blir ohållbart i sovsalen om han återigen börjar sura där."

Sirius suckade tungt och gav Remus en missnöjd blick. "Jag fattar inte att vi är vänner med varandra."

"Säg inte så, Sirius", utbrast James. "Du får inte ge dig på Remus! Det är inget fel på honom."

"Det har jag väl inte sagt heller. Han är schysst, bara aningen mesig ibland."

"Jag vet att jag är mesig, men jag vill ha det fridfullt i vår sovsal", sa Remus lugnt utan att se ut att ha tagit illa vid sig.

"Det är okej. Du är vår mes", sa Sirius med ett fåraktigt flin och klappade honom kamratligt på axeln.

"Och du är lite vrickad, Sirius", flinade han, vilket fick honom att skratta.

I samma stund märkte de Peeves framför sig i korridoren grejande något vid en dörr.

"Vad är det han gör?" viskade James nyfiket.

"Det ser ut som om han placerat en hink med vatten ovanför dörren. Jag gjorde det där en gång till min lillebrors sovrumsdörr", sa Sirius flinande. "Mamma blev galen på mig över det."

"Vems dörr är det där?" sa Pettis.

"Det ser ut som om det är en städskrubb som Filch brukar använda", sa Remus, vilket fick de andra att gapskratta.

"Synd att vi inte kan stanna här för att se när Filch går i fällan", skrattade Sirius.

Peeves hade fått fäst vattenhinken ordentligt och vände sig mot deras håll med misstänksam min. När han märkte vem det var, blev han dock förtjust och flög snabbt emot dem.

"Varför har ni rosa hår allihopa?" sa han ivrigt. "Det ser roligt ut."

"Vårt hår är förhäxat", förklarade Pettis.

"Nån har spelat ett spratt mot er!" sa Peeves begeistrat.

"Japp", sa James.

Lyckan i Peeves ansikte gick inte att missta. Han gjorde flera kullerbyttor i luften medan han skrattande sa: "Peeves älskar spratt!"

"Som om vi inte visste det redan", fnös James.

"Pottan gillar spratt själv också. Tro inte att Peeves inte vet det", svarade han medan han gav honom en slug blick. Sedan öppnade han munnen och började sjunga:

"Lockiga Pottan och rufsige rackarns Råttan,
 luggiga Lupin och Blacken med glänsande frillan,
 alla har de skära knoppar med glitter på hjässan
och flätan i färg som på grisar."

"Ha ha ha, så roligt, Peeves. Måste du jämt gå och sjunga dina dumma sånger?" fräste Pettis, som inte tyckte om att Peeves kallade honom för Råttan. Han hade anammat namnet den dagen han sett Pettis kura ihop sig full med bölder utanför troférummet och det hjälpte inget att säga ifrån i saken.

"Tracka inte på Peeves, Pettis. Det var ju strålande!" sa Sirius med ett snett flin på sina läppar.

Han vände sig mot Peeves och såg slugt på honom. "Du Peeves, jag undrar om du hade kunnat föra det här sprattet vidare till andra i skolan. Du kan ju ta dig in var du vill och kunde lätt leverera schampot till intet ont anande elever, eller hur."

Peeves snörpte på munnen märkbart lockad av hans ord, men ändock tveksam då han inte brukade hjälpa elever utan mer göra rackartyg mot dem.

"Vi har två flaskor av det här förhäxade schampot och vi kunde ge dem till dig om du tar dem in till Slytherinkillarnas duschrum. Helst förstaklassarnas", sa Sirius hoppfullt. "Du kan få flaskorna av oss ikväll innan middagen."

Det var tydligt att Peeves inte kunde motstå frestelsen. Hans ansikte sprack till ett brett flin och han nickade ivrigt.

"Jag kommer till Gryffindortornet innan middagen", lovade han.

"Bra, vi syns då, Peeves", flinade Sirius och ledde sedan sina vänner vidare.

Inspiration från millie-mae: marodörerna lyckas förhäxa Gibson genom att använda fyrverkerier på hennes lektion. Lily får nog och planerar hämnd på killarna och använder förhäxat schampo på dem.